Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.
i
Nr 2.
Ankom till Riksdagens kansli den 24 maj 1910 kl. 1 e. m.
Sammansätta stats- och bankoutskottets nr 2 utlåtande nr 1,
i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde hufvudiiteln gjorda framställning angående
personlig professur för docenten vid universitetet i (Jppsala
C. J. J. E. Wiman.
Uti punkt 20 under riksstatens tionde bufvudtitel har Kungl. Maj:t,
under åberopande af statsverkspropositionen bilagdt utdrag af statsråds¬
protokollet öfver ecklesiastikärenden den 31 december 1909, föreslagit
Riksdagen A
dels medgifva, att för docenten Carl Johan Josef Ernst Wiman må
vid universitetet i Uppsala inrättas en personlig professur i paleontologi,
med den undervisnings- och examinationsskyldigbet, som af Kungl. Maj:t
bestämmes, samt med skyldighet för Wiman ej mindre att i tillämpliga
delar vara underkastad de för universitetsprofessor i allmänhet för åtnju¬
tande af nu gällande aflöningsförmåner stadgade villkor och bestämmelser
än äfven att vid den ålder, då annan universitetsprofessor är skyldig att
afgå från tjänsten, mot åtnjutande af pension, beräknad efter samma grun¬
der, som stadgats beträffande öfriga universitetsprofessorer, jämväl från¬
träda sin professur, dels ock för berörda ändamål på allmänna indragen gs-
staten till årlig aflöning åt Wiman anvisa ett belopp af 7,200 kronor,
däraf 4,700 kronor lön och 2,500 kronor tjänstgöringspenningar, jämte ett
ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring.
Detta ärende bär, såsom i bankoutskottets utlåtande nr 20 angående
tionde hufvudtiteln under punkt 60:o omförmäles, på förslag af bankout¬
skottet öfverlämnats till förberedande behandling af sammansatt stats-
och bankoutskott.
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 4 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (Nr 2—3).
1
2 Sammansatta Stats- (och Banko-)utslcottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.
Det åberopade statsrådsprotokollet innehåller i ärendet följande anfö¬
rande af departementschefen:
»I underdånig skrifvelse den 11 oktober 1909 har kanslern för
rikets universitet förnyat en af honom i sammanhang med riksdagspetita
till 1908 och 1909 årens riksdagar gjord framställning angående beviljande
af medel till en personlig lärostol för docenten i paleontologi vid univer¬
sitetet i Uppsala Carl Johan Josef Ernst Wiman.
Förslaget om inrättande af en dylik lärostol — då ännu, innan de
extra ordinarie professurerna genom 1908 års Riksdags beslut allmänt
förändrats till ordinarie professurer, afsedd att blifva en extra ordinarie
professur — väcktes år 1907 af professorn i mineralogi och geologi vid
universitetet A. G. Högbom, hvilken då till matematisk- naturvetenskapliga
sektionen ingaf en skrift med följande innehåll.
Då Högbom hemställde, att sektionen måtte för sin del bland årets
riksdagspetita upptaga förslaget om en personell professur i paleontologi
åt docenten Wiman, ville Högbom utöfver de skäl härför, som funnes
anförda i en vid Högboms förslagsskrift fogad skrifvelse från professor
Hjalmar Théel m. fl., i hvilken han för öfrigt i alla delar på det lifligaste
instämde, äfven påpeka, hurusom universitetet redan för snart 20 år sedan
kraftigt uttalat sig för inrättandet af en professur i paleontologi och huru¬
som det vid upprepade tillfållen från sakkunnigt håll blifvit påpekadt, att
den enda nu förefintliga professuren i de mineralogisk-geologiska disci¬
plinerna hade en allt för stor omfattning. Denna olägenhet blefve med
vetenskapens hastigt fortgående utveckling och differentiering allt mera
kännbar, såsom bland annat torde inses däraf, att i alla kulturländer af
större utsträckning och mera omväxlande geologi ämnesgruppen delats
på två eller flera professurer. En sådan delning kunde tänkas göras på
flera olika sätt och borde rätta sig efter de särskilda ländernas säregna
naturbeskaffenhet. Vid en mera tillfällig eller provisorisk utbrytning af
någon disciplin ur gruppen kunde man i första rummet böra taga hänsyn
till de personliga krafter, som vore disponibla. I föreliggande fåll
ställde det sig emellertid så förmånligt, att båda synpunkterna blefve
tillgodosedda. Paleontologin, som i Wiman hade en så förtjänt represen¬
tant, vore utan tvifvel den vetenskap, som med största fördel kunde
afskiljas från den geologiska professuren, detta dels emedan den med
denna stode i det minst nära sambandet, dels emedan samma professurs
innehafvare både för närvarande hade och troligen framgent komme att
ha tyngdpunkten af sin vetenskapliga utbildning och undervisning för¬
lagd till de mera på fysik och kemi baserade forskningsområdena.
Geologin med mineralogin hade såsom universitetsämne på det sista
årtiondet fått en allt mera ökad betydelse. Dels hade det för dem,
Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2. 3
som studerade geografi, på grund af geografins växande betydelse såsom
skolämne blifvit regel att de äfven idkade studier i geologi, dels hade
det för åtskilliga nya riktningar inom den botaniska och zoologiska
forskningen blifvit ett behof att anknyta studium i botanik och zoologi
till geologi i mycket större utsträckning än förut varit fallet. Äfven i
kombination med de fysisk-kemiska vetenskaperna medtoges nu geologi
mera än förr. Detta gjorde, att antalet studerande i detta ämne nu
vore 5 å 6 gånger större än det varit för blott ett eller ett par år¬
tionden sedan. Att upprätthålla undervisningen med en enda professur
blefve under dessa förhållanden så mycket svårare, som de olika studie¬
riktningarna kräfde hvar sin undervisning. Man kunde icke rimligtvis
undervisa botanister och zoologer, som studerade geologin hufvudsakligen
för att få en inblick i jordens utvecklingshistoria, medelst samma kurser
i de grundläggande ämnena kristallografi, mineralogi och petrografi,
som ägnade sig för dem, som med grundligare kemiska och fysiska
förkunskaper studerade geologi i syfte att för praktiska eller teoretiska
ändamål utbilda sig såsom geologer. Omvändt kunde man icke af dessa
senare fordra samma utförliga kurser i jordens och organismernas ut¬
vecklingshistoria som af den förra gruppen. För att icke allt för mycket
förlänga studietiden hade därför senast vårterminen 1907 föreläsningarna
måst tagas med större antal timmar än som ålåge professorn; och
många gånger hade desslikes öfningar och demonstrationer måst dubbleras
för att bättre tillgodose de olika studieriktningarna både med afseende
på tid och kursernas omfattning. Med en personell professur i paleon-
tologi syntes böra förenas undervisningsskyldighet i historisk geologi,
en del af examensämnet geologi-mineralogi, som nu på grund af nöd¬
vändigheten af undervisning i första rummet i de grundläggande gre¬
narna mineralogi^ petrografi och dynamisk geologi allt för litet kunnat
upptagas till behandling i föreläsningar och öfrig undervisning. Det
torde af det anförda framgå, att inrättandet af en professur för Wiman
skulle, utom det att därmed gåfves ett erkännande åt hans vetenskapliga
förtjänster och att därmed befordrades en vetenskap, som i vårt land
ej förut vore särskild! representerad vid universiteten, äfven vunnes en
väl behöflig förstärkning i lärarkrafterna inom en ämnesgrupp, som måste
erkännas vara i behof däraf. I betraktande häraf anhölle Högbom hos
sektionen, att förslag om en personell professur för Wiman i paleon-
tologi med undervisningsskyldighet jämväl i historisk geologi måtte upp¬
tagas bland sektionens riksdagspetita.
1 den af Högbom omförmälda skrifvelsen anförde professorerna
Hjalmar Théel, A. G. Nålborst, Wilhelm Leche, Gerhard Holm, Gerard
4 Sammansatta Stats- (och Banko-)utshottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.
De Geer, Einar Lönnberg och J. G. Andersson, såsom representanter för
geologi, paleontologi och zoologi hufvudsakligen följande.
I vårt land hade man vid flera tillfällen genom att tilldela en synner¬
ligen förtjänt forskare personlig professorsanställning bevarat åt universitets¬
undervisningen en dugande förmåga och samtidigt beredt åt en exklusivt
vetenskapligt anlagd begåfning den lugna bärgning, utan hvilken de
vetenskapliga intressena skulle förkväfts under en" hård och måhända föga
framgångsrik kamp för dräglig existens. Denna utväg hade med rätta
blifvit företrädesvis använd till förmån för representanter för de mer spe¬
ciella vetenskapliga discipliner, som ej vore vid universiteten genom fasta
lärostolar företrädda. Våra universitets historia erbjöde också en rad
exempel på den vinst, som landets högre odling skördat af detta för¬
faringssätt.
Då vederbörandes uppmärksamhet nu fästes därpå, att synnerligen
tungt vägande skäl talade för att tilldela en framstående forskare en
personlig professorsanställning, skedde detta i den lifiiga förvissningen,
att en sådan åtgärd i detta fall skulle i hög grad gagna den svenska
forskningen och blifva ett nytt hedrande bevis på vårt folks kulturella
intresse. Paleontologien vore eu af dessa antydda forskningsgrenar, hvilka
ej vore genom fasta lärostolar representerade vid' de svenska högskolorna.
Flertalet af de svenska forskare, som idkat denna vetenskap, hade sålunda
nödgats att däråt ägna endast de stunder, som blifvit öfriga från annan
verksamhet, hvilken gifvit dem deras lefvebröd. Extra ordinarie profes¬
suren i geologi och mineralogi i Lund inbjöde genom sin belägenhet i
en synnerligen fossilrik trakt innehafvaren till paleontologiska studier,
men en omfattande geologisk lärarverksamhet gjorde det dock för ho¬
nom omöjligt att helt ägna sig åt den paleontologiska forskningen.
En enda fast befattning vore i vårt land uteslutande afsedd för
djurpaleontologien, nämligen intendenturen för fossila djur vid riks¬
museum, och på denna plats hade vi också ägt forskare, hvilka läm¬
nat synnerligen betydande bidrag till den paleontologiska vetenskapens
utveckling. Dessutom funnes en personlig intendentur i växtpaleon-
tologi vid riksmuseum (innehafvare A. G. Nathorst). Vidare borde
i detta sammanhang nämnas, att en paleontologplats tidvis funnits vid
Sveriges geologiska undersökning. Ehuru paleontologien sålunda vore
i viss mån hemlös vid de svenska högskolorna, vore den dock en veten¬
skap af vidtgående betydelse. För geologien vore den en grundläg¬
gande hjälp vetenskap, utan hvilken jordens historia för alltid förblefve
ett outredbart kaos, och stor vore dess betydelse för de biologiska veten¬
skaperna, hvilka paleontologien förskaffat ett af de viktigaste stöden för
den moderna utvecklingsläran. Grenom den intima förbindelsen med den
5
Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.
statigrafiska geologien komme paleontologien i beröring med det prak¬
tiska lifvet, t. ex. vid utredandet af lagringsförhållandena inom de bild¬
ningar, som föra kol och annat fossilt bränsle, t. ex. alunskiffer.
Genom att direkt belysa djur- och växtlifvets gradvis försiggångna ut¬
veckling erbjöde den paleontologiska vetenskapen å andra sidan ett be¬
tydande teoretiskt bildningsvärde. Särskildt i vårt land förelåge för den
paleontologiska vetenskapen en uppgift af synnerlig vikt. I våra vidt
utbredda kambrisk-siluriska lager förekomme nämligen talrika lämningar
af jordens äldsta hittills med säkerhet påvisade djurformer, hvilka därtill
ofta vore ovanligt väl bevarade. Klart vore, att den internationella
vetenskapen på grund häraf med rätta väntade, att man i vårt land skulle
göra ett för de biologiska studierna så sällsynt värdefullt material till¬
gängligt för forskare och lärare inom andra i detta afseende olika ställda
länder. Denna synpunkt förtjänade att beaktas, då man nu åsyftade att
söka åtminstone temporärt bereda paleontologien en plats vid en af våra
högskolor och därmed också samtidigt gifva en bekymmerfri bärgning åt
eu forskare, som ägnat allt sitt intresse åt denna vetenskap, men nu i
sin bästa arbetsålder stode utan möjlighet att ostörd af näringsbekymmer
hängifva sig åt det arbete, som redan gjort hans namn kändt på alla
platser, där paleontologisk forskning bedrefves. Den man, som härmed
åsyftades, vore den nu — år 1907 — 40-årige docenten i paleontologi
Wirnan. Efter en mindre uppsats på gränsområdet mellan paleontologi
och geologi hade Wirnan 1893 publicerat sin första rent paleontologiska
afhandling »Ueber Diplograptidee», som snart följdes af en andra »Ueber
Monograptus », hvilka både kunde betraktas såsom förarbeten till hans
stora verk »Ueber die Gr ap t olif eu» (1896). I dessa arbeten hade han
lämnat en ingående anatomisk utredning af ett betydande antal viktiga
typer inom graptoliternas egendomliga och svårtydda djurgrupp, och med
dessa undersökningar både han på en gång fört kunskapen om graptoli-
terna ett verkligt jättesteg framåt. En af orsakerna till den betydelse,
som hans arbeten öfver denna fossila djurgrupp ägde, vore visserligen det
nästan enastående gynnsamma bevaringssätt, som de i en del svenska kalk¬
stenar inneslutna graptoliterna företedde, och äfven andra svenska forskare
hade lämnat epokgörande bidrag till graptoliternas anatomi. I vissa tek¬
niska förfaranden vore Wirnan emellertid en verklig föregångsman; sär¬
skildt vore hans omfattande och framgångsrika användande af mikrotom-
tekniken utan motstycke i zoopaleontologisk praxis. Monografin öfver
graptoliterna hade i ett slag gjort sin författare känd och aktad i ut¬
landets fackkretsar. Äfven i ett antal senare arbeten hade Wirnan fort¬
satt sina undersökningar rörande graptoliterna. I ett betydande antal
athandlingar och uppsatser hade Wirnan vidare behandlat skilda delar
6 Sammansatta Stats- (och BanIco-)utsJcottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.
af de svenska kambro-silurbildningarna, deras fauna och stratigrafi.
Han hade därvid fatt tillfälle att syssla med skilda djurgrupper såsom
trilobiter, brachiopoder, bryozoer m. m. Många af Wimans geologiska
arbeten innehölle uppslag af synnerligen stort paleo-biologiskt intresse,
så t. ex. hans arbete om kambrisk-siluriska faciesbildningar i Jämtland
(1897), och hans uppsats öfver siluriska korallref på Gottland. Denna
sistnämnda skrift, i hvilken förekomsten af verkliga korallref i Gottlands
öfversilurlager för första gången angåfves och åskådligt beskrefves,
bildade begynnelsen af ett nytt skede i gottlandssilurens utforskande,
och betydelsen af det af Wiman angifva uppslaget hade framgått vid
den af Sveriges geologiska undersökning under de senaste åren utförda,
delvis ännu pågående detaljkarteringen af Gottland. Intill år 1904 hade
Wimans arbeten varit begränsade till den svenska kambro-silurforma-
tionen. Detta år hade han emellertid till bearbetning mottagit det af
den svenska sydpolsexpeditionen hemförda materialet af vertebratrester,
härstammande från Seymouröns tertiärlager. Preparationen af dessa ben¬
rester hade han utfört med utomordentlig omsorg, och hans beskrifning,
omfattande rester af en zeuglodon och af minst fem obeskrifna pingvin-
släkten, hade ådagalagt hans skicklighet som forskare på ett för honom
nytt arbetsområde.
Wiman, som i utlandets fackkretsar förvärfvat sig anseende som eu
af samtidens mest dugliga och mångsidiga forskare på paleontologiens
område, beklädde alltjämt endast de i ekonomiskt afseende ytterst blyg¬
samma befattningarna såsom docent och amanuens. Sedan flera år till¬
baka hade han under föga gynnsamma förhållanden medelst föreläsningar
och kurser i paleontologi och historisk geologi på ett förtjänstfullt sätt
medverkat vid undervisningen i geologi, ett ämne, som numera vid Upp¬
sala universitet vunnit en betydande anslutning från de studerandes sida.
Under nu förhanden varan de förhållanden kunde Wimans ekonomiska ställ¬
ning vid universitetet ej förbättras; snarare skulle den, då dispositions¬
rätten för det docentstipendium, som han nu innehade, utginge, väsentligt
försämras. Under sådana förhållanden uttalades önskvärdheten af att
genom en personlig professur åt denne förtjänte vetenskapsman bereddes
tryggare förutsättning för fortsatt forskningsarbete och samtidigt billig
ersättning för hans verksamhet som lärare.
Vid Högboms förslagsskrift fanns härjämte fogad Wimans meritför¬
teckning, hvaraf inhämtas, bland annat, att Wiman, som år 1895 aflagt
filosofie licentiatexamen och samma år disputerat för filosofisk doktors¬
grad, samt sedan den 22 februari 1896 är docent i paleontologi, dels
med och dels utan understöd af statsmedel företagit ett större antal veten¬
Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2. 7
skapliga resor såväl inom Skandinavien som i det öfriga Europa äfvensom
af trycket utgifvit ej mindre än 31 skrifter.
I enlighet med Högboms förslag hemställde sektionen enhälligt hos
det större akademiska konsistoriet i Uppsala om utverkande af anslag för
inrättande af en personlig professur i paleontologi för Wiman, och kon¬
sistoriet förordade hos kanslern för rikets universitet bifall till framställ¬
ningen.
Kanslern yttrade härom i underdånig skrifvelse den 1 oktober 1907
följande: Matematisk-naturvetenskapliga sektionens enhälligt gjorda och af
konsistoriet understödda framställning om inrättande af en personlig pro¬
fessur i paleontologi för Wiman förordade kanslern för sin del lifligt till
bifall. För en sådan personlig professurs upprättande talade icke blott
den utaf Högbom särskildt framhållna omständigheten, att en del af den
omfattande ämnesgrupp, Högbom vid universitetet representerade, borde,
till stort gagn för undervisningen, utbrytas därifrån och öfverlämnas till
en särskild lärare, utan framför allt vikten af att på ett stadigvarande
sätt vid universitetet fästa en vetenskapsman, hvilken under en följd af
år mot ringa ersättning ägnat universitetet sina tjänster och därunder
inom området af en specialvetenskap utvecklat en verksamhet, som, enligt
hvad af framstående sakkuniga blifvit vitsordadt, förskaffat honom anse¬
ende i utlandets fackkretsar såsom en af samtidens mest dugliga och mång¬
sidiga forskare på paleontologiens område. Kanslern ansåge sig hafva
desto större skäl att ansluta sig till denna framställning, som den efter
hans upfattning stode i god öfverensstämmelse med vissa af Riksdagen
gjorda uttalanden i fråga om upprättande af personliga professurer. I
detta hänseende erinrades hurusom 1876 års Riksdag vid behandling af
frågan angående ombildning af den dåvarande ad] unktsinrättningen —
efter omnämnande, att vederbörande departementschef förklarat det vara
önskligt att nödiga tillgångar kunde beredas att, då tillfälle därtill yppa¬
des, vid universiteten bibehålla män af synnerligt framstående vetenskaplig
förtjänst, utan afseende på läroämne — förklarat sig anse det vara af
särdeles stor vikt, att universiteten genom anställning af professorer i om-
förmälda syfte skulle äga ett medel att vid sig och vetenskapens tjänst
fästa män af ovanlig skicklighet och sällsyntare gåfvor, äfvensom före¬
slagit, att i stället för de bestående adjunkturerna måtte inrättas, bland
annat, tillfälliga professorsbeställningar för att tilldelas utmärkte veten¬
skapsmän.
År 1908 förnyade professor Högbom inom sektionen sitt ifråga¬
varande förslag, därvid Högbom, med förmälan, att de året därförut i
ärendet anförda skäl fortfarande ägde giltighet samt att dessutom genom
8 Sammansatta Stats- (och BanIco-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.
den nya filosofiska examensstadgans tillkomst behofvet af en förstärkning
i lärarkrafterna i ämnet blifvit ännu mera kännbart, åberopade den moti¬
vering och utredning, som åtföljt 1907 års förslag.
Med anledning häraf upprepade sektionen sin år 1907 hos konsistoriet
gjorda hemställan i detta ämne, och i skrifvelse till kanslern förordade
konsistoriet liksom sistnämnda år bifall till framställningen, hvarefter
kanslern med underdånig skrifvelse den 15 oktober 1908 öfverlämnade
detta riksdagspetitum till nådig pröfning under åberopande af sitt år 1907
i ärendet afgifna yttrande.
Vid 1909 års Riksdag föreslogs i två särskilda, lika lydande motioner,
väckta den ena inom Första kammaren (nr 17) af herr Blomberg och den
andra inom Andra kammaren (nr 47) af friherre Bonde, att Riksdagen till
en personlig professur för Wiman, omfattande paleontologi med under-
visningsskyldighet jämväl i historisk geologi, måtte anvisa ett årligt belopp
af 7,500 kronor jämte ett ålderstillägg af 600 kronor. Till stöd för denna
framställning anfördes i hufvudsak samma skäl som de utaf de akade¬
miska myndigheterna i ämnet åberopade, hvarjämte vid motionerna funnos
fogade ar åtskilliga utländska sakkunniga vetenskapsmän gjorda, i hög grad
lofordande uttalanden angående Wimans framstående skicklighet inom sin
vetenskap.
I sitt utlåtande angående dessa motioner yttrade statsutskottet:
Af den af motionärerna förebragta utredningen syntes visserligen framgå,
att Wiman vore en synnerligen framstående forskare på paleontologiens
område, och utskottet ville icke bestrida, att han kunde vara förtjänt af
att en personlig professur för honom inrättades, men då utskottet hölle
före, att det ej vore lämpligt att Riksdagen på enskild motion fattade
beslut om en sådan åtgärd, som torde få anses böra i första hand göras
till föremål för Kungl. Maj:ts pröfning, hemställde utskottet, att herrar
Blombergs och friherre Bondes motion icke måtte af Riksdagen bi¬
fallas.
Kamrarnas beslut fattades i enlighet med utskottets hemställan.
Jämväl år 1909 har sektionen på hemställan af professor Högbom
enhälligt hos konsistoriet anhållit om utverkande af anslag till en per¬
sonlig professur i paleontologi och historisk geologi för Wiman. Konsi¬
storiet bär i anledning häraf upprepat sina två gånger förut hos kanslern
gjorda framställningar i ämnet och kanslern har, såsom nämnts, i sin
underdåniga skrifvelse den 11 oktober 1909 ånyo hemställt om bifall till
ifrågavarande framställning.
Kanslern har i sin skrifvelse den 1 oktober 1907 erinrat om 1876
C "jaadef4 års Riksdags uttalande rörande inrättandet af tillfälliga professorsbe-
9
Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.
ställningar för att tilldelas utmärkta vetenskapsmän. Jag vill tillägga,
att anledningen till att vid adjunktsinstitutionens ombildning medel ej
afsattes till dylika lärostolar uteslutande var att söka i de begränsade
tillgångarna: Ivungl. Maj:t var anvisad till att vid berörda omgestaltning
af universitetens organisation hålla sig inom de anslagsbelopp, som redan
voro för handen, och då måste man afstå från att på stat hafva medel
tillgängliga för dylika tillfälliga professurer.
Emellertid hafva sedermera i vissa fall efter särskilda framställningar
till Riksdagen medel anvisats till personliga professurer. Och denna ut¬
väg, såsom under vissa förhållanden antaglig, omförmäles af dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet i hans anförande till protokollet öfver
ecklesiastikärenden vid anmälan den 6 mars 1908 af frågan om löneregle¬
ring för rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska institu¬
tet m. m.
Utan tvifvel föreligger nu ett fall, då goda skäl förefinnas för inrät¬
tandet af en personlig professur. Detta synes innebära ej mindre att
förskaffa universitetet en bestämd fördel — man kan nästan säga att till¬
fredsställa ett verkligt behof för detsamma — utan äfven att skänka en
framstående vetenskapsman ett rättvist erkännande och bereda honom det
nödiga ekonomiska underlaget för fortsättandet af hans för svensk under¬
visning gagnande och för svensk forskning hedrande verksamhet. Wiman
intager, att döma af om honom fällda lofordande utlåtanden, såväl de förut
här omnämnda som de vid omförmälda motioner fogade, ett så fram¬
stående rum inom den nutida svenska vetenskapen, att man ej kan längre
uppskjuta en framställning, som synbarligen hittills fått stå tillbaka alle¬
nast med hänsyn till andra än mera trängande anslagsbehof. Och denna
framställnings berättigande synes statsutskottet år 1909 hafva principiellt
erkänt.
Då jag alltså finner en personlig professur böra för Wiman inrättas,
lärer anslag till belopp, motsvarande vanlig professorsaflöning böra be¬
gäras hos Riksdagen, att, såsom i liknande fall förut ägt rum, utgå å all¬
männa indragningsstaten. Universitetsprofessors sammanlagda aflönings-
förmåner utgöra, oafsedt ålderstillägg, inalles 7,500 kronor med skyldig¬
het dock för vederbörande att bidraga till egen pensionering. I likhet
med hvad som skett beträffande med universitetsprofessor i aflöningshän-
seende likställda befattningshafvare inom riksför8äkringsanstalten och öfver-
styrelsen för rikets allmänna läroverk, synes mig å Wimans lön böra af-
räknas ett belopp af 300 kronor, motsvarande, efter afrundning till när¬
mast högre hundratal, pensionsafgift för lönereglerad tredje gradens tjänst.
Aflöningsbeloppet skulle då blifva 7,200 kronor, hvaraf 4,700 kronor böra
Bill. till Rilcsd. Prot. 1910. 4 Sand. 2 Afd. 2 Raft. 2
Utskottet»
yttrande.
10 Sammansätta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.
utgöra lön samt 2,500 kronor tjänstgöringspenningar. Därjämte bör Wi-
man, liksom öfriga universitetsprofessorer, få rätt till ett ålderstillägg å
600 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring.
Vidare torde böra stadgas skyldighet för Wiman att vid den ålder,
då universitetsprofessor i allmänhet är skyldig att afgå från tjänsten,
jämväl frånträda sin professur, därest pension, beräknad efter samma
grunder, som stadgats beträffande öfriga universitetsprofessorer, beredes
honom.
Den personliga professuren bör såsom af det föregående synes inrät¬
tas såsom en lärostol i paleontologi. Högbom bär framhållit, att Wiman
jämväl borde undervisa i historisk geologi. Rörande Wimans undervis-
ningsskyldighet torde Eders Kungl. Maj:t böra meddela särskilda bestäm¬
melser, efter vederbörandes hörande.»
Inrättandet af tillfälliga professorsbefattningar i enlighet med ofvan
omförmälda uttalande af 1876 års Riksdag torde visserligen med universi¬
tetsväsendets nuvarande organisation få anses höra till rena undantagsfall.
Men här synes ett dylikt fall föreligga, då det erbjuder sig ett tillfälle
att till gagn för undervisningen i ett betydelsefullt ämne vid universitetet
fösta, en lärare af hög vetenskaplig förtjänst, för hvilken till följd af för¬
handen varande omständigheter några utsikter att inom rimlig tid erhålla
en i staten uppförd professur icke synas förefinnas.
Med hänsyn därtill och till hvad för öfrigt i ärendet förekommit får
utskottet tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag och
hemställer alltså,
att Riksdagen må, med anledning af Kungl. Maj:ts
förevarande framställning, dels medgifva, att för docenten
Carl Johan Josef Ernst Wiman må vid universitetet
i Uppsala inrättas en personlig professur i paleontologi,
med den undervisnings- och examinationsskyldighet,
som af Kungl. Maj:t bestämmes, samt med skyldighet
för Wiman ej mindre att i tillämpliga delar vara under¬
kastad de för universitetsprofessor i allmänhet för åt¬
njutande af nu gällande aflöningsförmåner stadgade vill¬
kor och bestämmelser än äfven att vid den ålder, då
annan universitetsprofessor är skyldig att afgå från
tjänsten, med åtnjutande af pension, beräknad efter
samma grunder, som stadgats beträffande öfriga universi¬
tetsprofessorer, jämväl frånträda sin professur, dels och
11
Sammansatta Stats- (och Banko-)utsJcottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.
tor berörda ändamål på allmänna indragningsstaten till
årlig aflöning åt Wiman anvisa ett belopp af 7,200
kronor, däraf 4,700 kronor lön och 2,500 kronor tjänst-
göringspenningar, jämte ett ålderstillägg å 600 kronor
efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring såsom professor.
Stockholm den 24 maj 1910.
På det sammansatta utskottets vägnar:
F. CL:SON WACHTMEISTER.
Det skulle antecknas, att herr Biörklund icke deltagit i detta ärendes
behandling inom utskottet.