Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till Riksdagens kansli den 29 mars 1910 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kttngl. Maj:t angående tillägg till lagen den 4 mag 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärfva fast egendom m. m.
Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad mo¬
tion, nr 108, hafva herrar Karl Staaff, Fridtjuv Berg, Jakob Pettersson,
Ad. Wiklnnd, I). Persson i Tallberg, E. A. Nilson, Carl Jansson i Eds-
bäcken, G. Jansson, J. Bromée, K. G. Karlsson, Th. af Callerholm, Carl
Carlsson Bonde, Johan Ericsson, S. H. Kvarnzelius, Frithiof Söderbergh,
Joll. Ström, L. Gast. Broomé, Ernst Beckman, Axel Schotte’ och Karl
Starbäck anfört följande:
»Vid 1909 års riksdag föreslogs i motionen nr 127 af undertecknad
Karl Staaff m. fl.:
l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till sådant tillägg till lagen angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906, att, då
aftal om förvärf enligt lagens 8 § ägt rum, staten eller den kommun,
där den förvärfvade jorden vore belägen, berättigades på vissa villkor
inlösa densamma;
Bih. till Likså. Prot. 1910. 7 Sami. 31 Käft. {Nr 33).
1
2 Lagutskottets Utlåtande Nr 33-
2:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan utvidgning af ofvan-
nämnda lag, att densamma komme att vinna tillämpning för hela Gäfle-
borgs län; samt
3:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kung!. Maj:t täcktes så snart ske kunde låta verkställa en fullständig
utredning rörande bolags jordförvärf i de mellersta och södra delarna af
riket samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som af denna
utredning kunde påkallas.
Ifrågavarande motion bifölls af Andra kammaren såsom förut
skett beträffande samtliga däri framställda förslag vid 1907 och 1908 års
riksdagar. I Första kammaren blef motionen däremot afslagen.
Till stöd för afslaget å det under l:o) här ofvan omförmälda yrkan¬
det anfördes hufvudsakligen, att genom ett bifall till detsamma skulle
uppställas ett ytterligare hinder utöfver de redan befintliga för bolags
jordförvärf i de nordliga länen, hvilket icke kunde anses pakallad t af för¬
hållandena. För önskemålet att skapa allmänna skogar i större omfatt¬
ning funnes för öfrigt andra och lämpligare utvägar. Staten kunde i
ifrågavarande hänseende icke ingripa annat än i särskilda fall, och kom¬
munerna torde mera sällan äga medel att disponera för ifrågavarande
ändamål.
Mot yrkandena på utvidgning af tillämplighetsområdet för 1906 års
förbudslag anfördes åter, att ifrågavarande lag ännu varit för kort tid i
verksamhet, för att man på grund af vunnen erfarenhet skulle kunna
hämta stöd för en sådan utvidgning. Särskildt vore det opåkallad! att
låta lagen gälla för hela Gäfleborgs län, enär åtminstone i vissa delar däraf
den jordbruksidkande befolkningen alldeles icke vore i behof af ett sådant
skydd för sin existens, som med 1906 års förbudslag afsetts. För öfrigt
innebure ifrågavarande förslag (jämte en del andra med dem likartade)
till sin egentliga syftning ett angrepp på skälfva äganderätten. Man började
med att angripa de större jordkomplexen, ty där räknade man, att för-
svararne skulle vara färre. Men därefter, sedan äganderättsprincipen en
gång blifvit rubbad, trodde man sig så mycket lättare kunna kasta sig
mot äganderätten, när frågan rörde sig om bondens hemmanslott, handt-
verkarens stuga eller daglönarens sparpenning. Det hela vore ett utflöde
af en ny grundsats för samhällslifvet, den privata äganderättens upp¬
hörande.
Gentemot de sålunda åberopade afslagsskälen tillåta vi oss framställa
följande erinringar.
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
Hvad först angår det föreslagna tillägget till § 8 i förbudslagen, så
skulle därigenom till förmån för det allmänna i viss mån neutraliseras
den nu undantagsvis åt bolag och föreningar medgifna rätten att förvärfva
skogsmarker. Detta undantag från förbudslagen leder i sin nuvarande
omfattning därtill, att bolagen fortfarande kunna i sina händer samla
högst afsevärda skogsarealer, hvilket ju genom förbudslagen skulle före-
komraas. Att ett totalförbud skulle vara lämpligaste medlet härutinnan,
har Andra kammaren för sin del redan genom beslut åren 1901 och 1908
uttalat, och i samma riktning gick äfven Norrland stommittens hemställan
af år 1901. Det oaktadt ifrågasättes nu icke att göra förbudet totalt,
utan endast att göra det något mera verksamt, än det för närvarande är.
Den ifrågasatta inskränkningen skulle uppenbarligen få betydelse i de fall,
då staten eller kommunen funne det för sig fördelaktigt att begagna sin
lösningsrätt; att på förhand uttala sig om i hvilken utsträckning sådant
skulle komma att ske, är uppenbarligen mycket vanskligt.
Beträffande vidare frågan om omedelbart utvidgande af förbudslagens
tillämpningsområde, så att det skulle omfatta hela Gäfleborgs län, så lärer
det knappast kunna med fog förnekas, att lagens nuvarande begränsning
till att gälla endast vissa socknar af detta län är tämligen godtycklig. Såsom
äfven under diskussionen i Första kammaren framhållits, äro nämligen i
åtskilliga socknar i Gäfleborgs lån, hvilka nu icke beröras af lagen, för¬
hållandena, fullt likartade med förhållandena i de socknar, som äro under¬
kastade förbudslagen. Sålunda har det exempelvis påvisats, att i Ljusdals
soeken, som icke lyder under förbudslagen, bolagens jordförvärf från 1895
till 1900 ökats från 12,2 procent till 41,1 procent af hela mantalet, och
i hela Gäfleborgs län har det visats, att förvärfsökningen under perioden
1900—1905 undergått en stegring från 317 till 481 mantal, d. v. s. en
ökning af ungefär 34 procent. Yrkandet att omedelbart indraga hela Gäfle¬
borgs län i lagens tillämpningsområde torde således vara väl motiveradt.
Hvad slutligen beträffar de principiella, invändningarna mot den före¬
slagna utredningen angående bolagens jordförvärf i södra och mellersta
Sverige, så synes lagstiftningen redan genom 1906 års förbudslag hafva
förklarat desamma ej förtjäna afseende, när det gäller att skydda de vik¬
tiga samhällsintressen, som genom bolagens öfverhandtagande jordförvärf
sättas på spel. Är det rätt att för tryggande af den jordbrukande befolk¬
ningens bestånd förbjuda bolag och ekonomiska föreningar att förvärfva
fastigheter i Norrland och Dalarne, så måste det äfven vara rätt att, om
det för samma ändamål visar sig vara nödvändigt, införa samma förbuds-
4
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
lagstiftning i de södra och mellersta delarne af riket. Om det är nödvän¬
digt, kan man ej med visshet veta utan föregående utredning. Att emel¬
lertid åtminstone i vissa län förhållandena äro fullt mogna för en dylik
lagstiftning synes ganska sannolikt, då man tager kännedom om de i läns¬
styrelsernas femårsberättelser meddelade uppgifter angående de i bolags
ägo varande fastigheter. Man finner dåra! exempelvis, att mantalet af aktie¬
bolagens fastigheter utgjorde:
|
år 1885
|
år 1905
|
Stockholms län..............
|
.......... 183,881
|
256,224
|
Östergötlands län .........
|
......... 119,954
|
204,617
|
Kristianstads » .........
|
......... 2,885
|
23,996
|
Malmöhus » .........
|
........ 20,628
|
95,519
|
Kronobergs » .........
|
......... 22,488
|
93,529
|
Hallands län ..................
|
......... 0,807
|
10,279
|
Skaraborgs län ...............
|
......... 55,984
|
106,621
|
Värmlands » ..............
|
......... 159,894
|
197,802
|
Så mycken erfarenhet torde för öfrigt redan vara vunnen af 1906 års
förbudslagstiftning, att densamma ingalunda mötts af den allmänna ovilja, som
dess motståndare förespådde. Tvärtom synes man alltmer hafva kommit till
insikt om lagens nytta, och äfven de, mot hvilkas intressen den är riktad,
synas med jämnmod finna sig i densamma. Påståendet, att ifrågavarande
lagstiftning skulle utgöra ett angrepp på äganderätten såsom sådan, torde
ej vara hållbart. Det är visserligen sant, att den strider mot principen
att äganderätten till fastighet innebär den absolut oinskränkta rätten att
förfoga däröfver. Men denna princip är redan för länge sedan öfvergifven.
Detta torde till fyllest framgå af eu erinran om expropriationslagstiftningen
och lagstiftningen om vård af enskildes skogar. För öfrigt är det så långt
ifrån att den lagstiftning, hvarom här är fråga, afser att tillintetgöra den
individuella äganderätten såsom sådan, att den tvärtom afser att skydda
denna form af äganderätt från att utträngas af den kollektiva äganderätt,
som representeras af bolagens jordförvärf.
Då vi alltså ej funnit oss öfvertygade af de mot ifrågavarande förslag
framställda invändningar, tillåta vi oss hemställa:
l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till sådant tillägg till lagen angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärfva fast, egendom den 4 maj 1906, att,
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
dä aftal om förvärf enligt lagens 3 § ägt rum, staten eller den kommun,
där den förvärfvade jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa
densamma;
2:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan utvidgning af ofvan-
nämnda lag, att densamma kommer att vinna tillämpning för hela Gäfle-
borgs län; samt
3:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att,
Kungl. Maj:t täcktes så snart ske kan låta verkställa eu fullständig utred¬
ning rörande bolags jordförvärf i de mellersta och södra delarna af riket
samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som af denna ut¬
redning kunna påkallas».
1 det utlåtande, som af 1909 års lagutskott afgafs i anledning af eu
då väckt motion, däri framställts samma yrkande som under l:o) i föreva¬
rande motion, anförde utskottet följande:
»Beträffande till eu början det, i herr Staaffs m. fl. motion gjorda
yrkande om sådant tillägg till lagen angående förbud i vissa fall för bo¬
lag och förening att förvärfva fast egendom, att, då aftal om förvärf
enligt lagens 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där den förvärfvade
jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa densamma, har
utskottet icke ansett sig kunna förorda detta yrkande. Afsikten med hela
den för den så kallade Norrlandsfrågans lösning tillkomna eller planerade
lagstiftning har hufvudsakligen varit att vidmakthålla och stärka den själf-
ägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne och
befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar. För sådant ändamål
har ock den omförmälda förbudslagen från möjlighet af bolagsförvärf
uteslutit all inägojord med vissa obetydliga undantag samt den del af ett
hemmans afrösningsjord, som bör betraktas såsom stödskog eller odlings-
område. Härigenom och särskilt genom lagens rymliga tillmätande af
stödskogen har man velat vinna det nämnda målet. Genom att på det nu
föreslagna sättet härutöfver lägga hinder i vägen för bolags jordförvärf i
nyssnämnda landsdelar synes det utskottet, att man skulle skjuta öfver
detta mål och i allt fall gå längre än förhållandena påkalla. Om det
också är sannt, att skapandet af allmänna skogar i större omfattning borde
förordas, lära andra och lämpligare utvägar härför icke saknas. Härtill
kommer, att staten naturligen måste i sitt förvärf af skogsmark följa vissa
planer och därför ej kan i det förevarande hänseendet ingripa annat än i
Utskottets
yttrande.
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
6
särskilda fall. Kommunerna torde mera sällan äga medel att disponera
för ifrågavarande ändamål. Ingrepp endast i syfte att förhindra bolag
att i inträffande fall förvärfva jord torde väl från statens sida komma att
höra till sällsyntheterna.»
Hvad 1909 års lagutskott sålunda anförde har utskottet icke funnit
anledning frångå.
Hvad därefter angår frågan om sådan utvidgning af förutberörda lag,
att densamma komme att omedelbart äga tillämpning å hela Gäfleborgs
län, fann Norrlandskommittén förhållandena i detta län i allmänhet ej
vara sådana, att någon egentlig fara för bondeståndets framtid där kunde
anses föreligga. Under sådana förhållanden ansåg kommittén, att förbudet
inom dessa län allenast skulle träffa de områden, som i förevarande afse¬
ende företedde den typiskt norrländska karaktären, nämligen Ofvanåkers,
Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra Ivapellag —
eller samma områden inom Gäfleborgs län, för hvilka lagarna den 25 juni
1909 om arrende af viss jord samt om uppsikt å vissa jordbruk i Norr¬
land och Dalarne blefvo gällande. Beträffande särskildt landskapet Gäst¬
rikland lär, så vid t utskottet kan förstå, den jordbrukande befolkningen
där ej vara i behof af mera särskildt stöd i det nu ifrågasatta afseende!,
än samma befolkning i de delar af Kopparbergs län, för hvilka den af
motionärerna åsyftade lagen ej gäller, eller i Uppland eller många andra
landskap. Vid sådant förhållande synes utskottet motionärernas yrkande
i förevarande del icke kunna tillstyrkas.
Vidkommande slutligen det under 3) i motionen framställda yrkandet
på utredning rörande bolags jordförvärf i mellersta och södra delarna af
riket samt förslag till åtgärder i anledning däraf, vill utskottet ytterligare
framhålla, att såväl den norrländska förbudlagstiftning, hvarom ofvan
talats, som äfven i öfrigt den särskilda så kallade Norrlandslagstiftningen
föranledts af den fara, som bolagens omfattande jordförvärf ansetts inne¬
bära för jordbruket och den själfägande jordbrukarbefolkningens existens i
Norrland. Såsom särskilda medverkande orsaker till det norrländska jord¬
brukets svaghet och behofvet af åtgärder för dess uppehållande togos
äfven i beräkning klimatet och jordens beskaffenhet m. fl. omständig¬
heter, som där bidragit att skapa särskilda förhållanden. I mellersta och
södra delarna af vårt land är jordbrukets ställning en helt annan. Om
någon fara i nu ifrågavarande hänseende för denna näringsgrens bestånd
7
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
kali där icke med fog talas. Sådana särskilda åtgärder för vidmakthållande
af jordbrukets ställning, som nu för hela vårt land åt motionärerna ifråga¬
sättas, synas därför utskottet ej vara af omständigheterna betingade.
Ltskottet kan därför ej heller i denna del tillstyrka motionärernas förslag.
Med stöd af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa:
l:o) att det i förenämnda motion under 1 :o) gjorda
yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda,
2:o) att det under 2:o) i motionen framställda yr¬
kande icke måtte till Riksdagens åtgärd föranleda samt
3:o) att det i motionen under 8:o) gjorda yrkande
icke heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1910.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGG ER.
Reservationer
Beträffande utskottek hemställan under Bo:
af herr Widén; samt
af herrar Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken
och Ersson, Indika hemställt,
att Riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
del?11' förslag till sådant tillägg till lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
läst egendom den 4 maj 1906, att, då aftal om för¬
värf enligt lagens 3 § ägt rum, staten eller den kom¬
8
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
mun, där den förvärfvade jorden är belägen, berätti¬
gades på vissa villkor inlösa densamma.
Till stöd för denna hemställan har herr Lindhagen särskild! anfört.:
»Ide sträf vanden, som på senare tider ägt rum, att söka på lagstiftningens
väg förhindra anhopning af jord i ett fåtal enskilda ägares händer samt
undanröja eller mildra de missförhållanden, som redan uppkommit genom eu
sådan utveckling, har man sökt att komma någon vart i sitt sträfvande
o-enom ett framhållande ur olika synpunkter af de vådor för samhällena
och dess medlemmar, som i detta fall liksom i alla tider oföränder-
licren uppstått genom uppkomsten af ett dylikt jordmonopol eller med
andra ord af ett feodalvälde. Dessa bevekelsegrunder ha dock i stort sedt
obönhörligt studsat tillbaka mot Första kammarens motstånd, understöd!
af den administrativa makten och det härskande juridiska åskadnings-
sättet. I en sådan situation har man fått nöja sig med att med tålamod
söka efter åratals uthållighet tvinga fram något litet medgifvande här och
hvar i de olika punkterna. På sista tiden har emellertid detta motstånd
öfvergifvit sin passivitet och försökt genom sin ledning i Riksdagen ga
anfallsvis tillväga på det sättet, att öfver allt i landet sökts göra trolig!,
att förenämnda striifvanden att hindra vidare utbredning af bolagens jamte
vederlikars jordvälde och undanröja dess redan uppkomna olyckor skulle
besiälas af ett argt uppsåt att, såsom termen lyder, »vilja taga jorden
från bönderna». Detta till skillnad från de stora jorddomänernas repre¬
sentanter och talsmän, hvilka förmodligen genom att oaflåtligt motsätta
sig dessa sträfvanden skulle nitälska för jordens bevarande åt bönderna.
Inför en sådan politik har man rättighet att låta tålamodet brista
och säm ut sanningen eller att motståndet helt enkelt uppbäres af en på
direkt ”eller indirekt intressentskap byggd nitälskan för upprätthållande åt
bolagens jord välde, en nitälskan som äfven ej ogärna ser, att det utbreder
sio- allt vidare på bekostnad af de stora befolkningslagrens personliga frihet
och ekonomiska oberoende. Utskottets nuvarande ståndpunkt och beskat-
dessa ämnen äro skarpt belysande för en riktig uppfattning om hvilka det ar
fenheten af dess motivering liksom kamrarnas tidigare stridiga ståndpunkter i
som i detta land tagit och fortfarande vilja »taga jorden från bönderna».
Samma skådespel kommer att upprepas vid behandlingen af två andra vid
denna riksdag väckta motioner. o .
Beträffande härefter den förevarande punkten ma till en början er¬
inras, att åren 1907, 1908 och 1909 Andra kammaren, — år 1908 på
9
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
utskottets tillstyrkan — bifallit enahanda framställning. Förslaget bygger
på den principen, att det öfverhufvud taget icke är nyttigt, att bolagens
jord välde ytterligare ökas. Det är icke nyttigt ur social synpunkt därför
att det lägger en död hand öfver folkets utsikter att få tomtmark för
bostäder och jord till odling samt andel i skogarnas nettoalkastning. Det
innebär ock ur skogsvårdens synpunkt stora äfventyrligheter för framtiden
genom det uttagande af skogskapitalet, som förr eller senare blir en följd
genom de störa skogsköpen till stigande köpeskillingar. Den senaste skogs-
kommmittén framhöll också detta. »Staten», heter det i betänkandet,
»hvilken är afsedd att fortlefva i årtusenden och har till en af sina vik¬
tigaste uppgifter att tillse, att den lefvande generationen så utför det kultur¬
arbete, som är den förelagdt, att kommande släktens lifsvillkor ej där¬
igenom försvåras, är enligt alla länders erfarenhet den yppersta skogs¬
ägaren.» Detsamma kan i väsentlig del sägas om kommunalskogar under
statskontroll.
År detta en riktig princip bör man söka vinna erkännande åt den¬
samma, h varhelst ett tillfälle yppas. Ett sådant tillfälle tillvarata ges i
inotionen. Först sedan så skett kan man beräkna, att krafter skola sätta
sig i rörelse för att utnyttja detsamma. Det är vackert så, om detta kom¬
mer att ske i manga fall, äfven om det ej kan äga rum i alla eller ens
i de flesta. . Eu särskild betydelse har förslaget härutinnan, att det inne¬
fattar ett litet bidrag till lösningen af frågan om bildandet af socken-
allmanmngar. Det är säkerligen både för skogens vård och afkastningens
behöriga användning det enda riktiga, att utskogarna, där de ej tillhöra
staten, brukas samfäldt af kommunens medlemmar i stället för att utstyc-
kas på skilda händer.
Hufvudsumman är emellertid som sagdt, att utskottet ej har någon¬
ting emot utan såsom det synes snarare gärna ser, att bolagen få »taga
jorden ifrån bönderna».
Beträffande utskottets hemställan under 2:o:
af herrar Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Jansson i Eds-
bäcken, Berggren och Olsson i See, hvilka ansett, att den norrländska lagen
om förbud i vissa fall att förvärfva fast egendom bör utsträckas att om¬
fatta hela Gäfleborgs län och därför yrkat, att Eiksdagen måtte för sin del
antaga följande
Bil. till Biksd. Prof. 1910. 7 Sami. 31 Höjt. 2
10
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
Lag
om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående förhud i vissa fall för
bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och; förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906
skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §■
Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva
fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Väster-
Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller
inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbot¬
tens län.
Å fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.
3 §•
Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösnings¬
jord med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas ej vara
att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan sägs;
skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskilja^ genom jordaf-
söndring.
Till stödslog skall hänföras:
a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i
förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belö¬
per efter en areal för helt mantal af:
1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Oflerdals, Kalls,
Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och
Lillherdals socknar i Jämtlands län;
1.200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, färendö och
Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
11
1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands och Gäfleborgs län;
skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;
b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verk-
ställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.
Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och
andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens
beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämp¬
ligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Till stöd för denna hemställan har herr Lindhagen särskild! anfört:
»Till en början får jag äfven här åberopa det allmänna uttalande,
som af mig afgifvits under punkt l:o.
Beträffande härefter den förevarande punkten må erinras att åren
1907, 1908 och 1909 utskottet tillstyrkt och Andra kammaren beslutit
ett dylikt förslag samt att utskottet vid de två senaste tillfällena härom
anfört följande:
»Lagen gäller för närvarande endast Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila,
Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag af berörda län. Såsom
redan 1907 års lagutskott framhöll, torde emellertid någon giltig anled¬
ning att stanna vid dessa socknar af ifrågavarande län icke föreligga.
Enligt norrlandskommitténs utredningar ägde inom öfriga, af motionärerna
afsedda delar af detta län år 1900 sågverksaktiebolag, sågverksägare och
bruksägare 89 procent af arealen af den enskilde tillhöriga jorden. Inom
t. ex. Ljusdals socken hade trävaruindustriens, till hufvudsaklig del aktie¬
bolags, jordförvärf under tiden 1885 — 1900 ökats från 12,2 till 41,1 pro¬
cent af hela mantalet. Norrlandskommitténs äldre förbudsförslag omfat¬
tade också hela länet, och reservanter inom kommittén vidhöllo denna
ståndpunkt jämväl i det slutliga betänkandet. Kommittén stannade emeller¬
tid vid att föreslå lagens tillämpning endast å de socknar inom länet, som
enligt kommitténs åsikt företedde den typiskt norrländska karaktären. I
sitt utlåtande öfver kommittéförslaget framhöll Kungl. Maj:ts befallnings¬
hafvande i Gäfleborgs län, såsom det synes med rätta, att detsamma i
denna del vore fotadt på alltför godtyckligt valda grunder. Kung!. Maj;ts
12
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
befallningshafvande förmälte sig ej heller kunna instämma i kommitténs
åsikt, att endast i dessa uppräknade socknar af länet bolagens jordförvärf
skulle behöfva motarbetas. Att detta skedde, vore enligt Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes mening önskvärdt äfven inom länet i öfrigt. Vid nu
anförda förhållanden och då i vissa af de af förbudslagen oberörda delar
af länet bolagsförvärfven lära fortgå i ofta afsevärd omfattning, synes
utskottet en sådan utsträckning af förvärfsförbudet till hela Gäfleborgs
län böra ske, som nu påyrkats.»
Det kan tilläggas, att enligt norrlandskommitténs utredningar ägde
inom länet sågverksbolag och deras vederlikar i medeltal 24,2 procent i
mantal af den enskilde tillhöriga jorden, utgörande 42,9 procent af arealen
å samma jord, under det att motsvarande siffror inom de öfriga af för
budslagen omfattade länen samtliga äro lägre, delvis högst väsentligt.
Kommitténs statistik för länet, hvilken i öfrigt företer enahanda varia¬
tioner som för öfriga län, utvisar i detta ämne följande siffror:
Sågverksaktiebolags, sågverksägares och bruksägares jordförvärf inom
Gäfleborgs län, i procent af:
Mantalet Arealen
Socknar inbegripna under förbudslagen
|
år 1885
|
år 1900
|
år 1900
|
Woxna .........................................................
|
.... 98,1
|
100
|
100
|
Ramsjö ...........................................................
|
.... 76,5
|
91,4
|
90,8
|
Los med Hamra kapell...................................
|
40,6
|
67,5
|
85,7
|
Hassela ..........................................................
|
.... 27,2
|
59,4
|
67
|
Eärila..............................................................
|
.... 6,1
|
16,2
|
27,5
|
Ofvanåker........................................................
|
7,5
|
8,1
|
13,6
|
Socknar undantagna från förbudslagen
|
Ni an fors...........................................................
|
—
|
93,9
|
99,1
|
Bjuråker ......................................................
|
.... 56,8
|
66,6
|
69.7
|
Ock el bo med Åmots kapell.............................
|
.... 61,5
|
64
|
65,3
|
Högbo..............................................................
|
.... 48,3
|
51,6
|
44,o
|
Valbo ............................................................
|
30,3
|
47,5
|
55,4
|
inne ...............................................................
|
.... 42,2
|
42,4
|
44,2
|
Hamrånge........................................................
|
.... 39,4
|
41,4
|
49,1
|
Ljusdal ..........................................................
|
12,2
|
41,1
|
66,9
|
Hedesunda .....................................................
|
36,8
|
40,2
|
45.8
|
Öster-Fernebo..................................................
|
35,9
|
39,8
|
40,6
|
Torsåker ........................................................
|
44,2
|
37,8
|
45.4
|
Årsunda '.......................................................
|
.... 36,7
|
37,i
|
33,s
|
Ofvansjö...........................................................
|
.... 34,8
|
32
|
34,6
|
Söderala...........................................................
|
..... 26
|
28
|
45,4
|
Skog ..............................................................
|
.... 27
|
27,3
|
37,6
|
Lagutskottets Utlåtande Nr 33, 13
Socknar undantagna frän förbudslagen
Norrbo ....................................................
Bergsjö ....................................................
Enånger..................................................
Unders vik.................................................
Hanebo ....................................................
Njutånger.................................................
Gnarp.......................................................
Arbrå......................................................
Harmånger ..............................................
Ålita .......................................................
Delsbo......................................................
Högsta.......................................................
Bollnäs .....................................................
Ilsbo.........................................................
Järbo ........................................................
Jerfsö.......................................................
Forsa .......................................................
Idenor........................................................
Hög...........................................................
Helsingtuna...............................................
Norrala .....................................................
Segersta ......................................
Mo ...........................................................
Regnsjö........................
Trönö.......................................................
Jättendal .....................................
Mantalet Arealen
år 1885
|
år 1900
|
år 1900
|
20,7
|
25,6
|
28,7
|
7,6
|
24,3
|
26,8
|
26
|
24,1
|
33,7
|
—
|
23,6
|
20,6
|
34,6
|
22,2
|
46,2
|
25,7
|
21,2
|
47,8
|
20,4
|
19
|
24,7
|
5,3
|
18,4
|
15,1
|
14,3
|
17,8
|
32
|
8,2
|
15,6
|
31,i
|
3,9
|
15,3
|
20
|
16,6
|
11
|
11
|
9,6
|
10,7
|
45,6
|
—
|
10,5
|
7,7
|
8,1
|
7,6
|
8,9
|
0,6
|
5,9
|
17,7
|
3,4
|
5,6
|
8
|
6,5
|
4,5
|
6,5
|
—
|
1,8
|
1,8
|
0,9
|
1,4
|
1,6
|
0,6
|
1,2
|
2,7
|
—
|
0,7
|
0,4
|
—
|
—
|
0,2
|
Af norrlandskommitténs elfva ledamöter enade sig åtta eller den g. k.
majoriteten om den uppfattningen, att ingripande åtgärder borde äga rum
i norrlandsfrågan, under det tre intogo eu väsentligen motsatt ståndpunkt.
Representanterna för utskottets nuvarande majoritet hafva tidigare aldrig
fäst det ringaste afseende vid hvad denna kommittés majoritet enhälligt för¬
ordat. I detta fall åter då kommittémajoriteten varit splittrad lägges
en hufvudsaklig vikt vid hvad denna majoritets flesta ledamöter, fem till
antalet, förordat i kommitténs slutliga hemställan. Såsom ofvan fram¬
hållits innefattade detta en omkastning i grundsatser från kommittémajori¬
tetens tidigare enhälliga uttalanden samt motiverades därmed att de under
förbudet inbegripna socknarna skulle »förete den typiska norrländska
karaktären» och att förhållandena inom länet i öfrigt skulle vara så pass
stadgade, att någon egentlig fara för bondeståndets framtid icke kunde
anses föreligga. Denna slutsats byggdes endast på ett teoretiskt antagande
14
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
med ledning af den vid sid. 16 i första bandet af kommittébetänkandet
fogade öfversiktskartan öfver de olika socknarna i Norrland och Dalarne
med hänsyn till jordens geologiska uppkomst. De socknar inom Gäfleborgs
län, som på kartan helt och hållet eller till sin väsentligare del färglagts
med grönt, betecknande »moränlidernas region» medtogos under förbudet,
under det att socknar, hvilka helt och hållet eller till sin väsentligare
del färglagts med gul färg, betecknande »skärgårdsregionen och de marina
lerornas regioner» undantogos från förbudet.
Det är lätt att förstå, att dylika antaganden endast äro konstruk¬
tioner. Kommittén har icke heller gjort gällande en dylik åtskillnad för
det öfriga lagstiftningsområdet, ehuru såsom ofvannämnda karta utvisar
lika stor eller liten anledning förefanns därtill för hela landet uppöfver
intill finska gränsen jämte trakterna kring Storsjön. Kommittén yttrade
också i sina slutanmärkningar öfver den på kartan utmärkta geologiska
undersökningen, att »denna undersöknings resultat icke få öfverskattas, när
det gäller att från nationalekonomisk och social synpunkt betrakta det
ämne, hvars behandling blifvit åt kommittén uppdragen». Detta bestyrkes
också i hög grad ad kommitténs statistik, men af denna togs ingen känne¬
dom vid det slutliga beslutet att medtaga endast vissa socknar af Gäfle-
borgs län. Ofvannämnda siffror tala dock sitt tydliga spåk. De utvisa
ej heller just några »stadgade förhållanden» för åtskilliga af de från lagen
undantagna socknarna.
Af allt detta framgår, att denna i sista stunden af kommitténs
arbeten yppade omkastning för Gäfleborgs län i ledande principer uppen¬
barligen varit ett utslag af opportunism från de fem ledamöternas sida.
Det är ju också alltid så, att när man till sist står inför nödvändigheten
att söka aflocka Första kammaren något medgifvande i jordfrågans brän¬
nande spörsmål, föreställer man sig att en forsta förutsättning därför är
att utsmycka förslaget med möjligaste myckenhet principlöshet och bristande
effektivitet. Härtill kommer ju också, att de undantagna delarna af länet,
hvilka enligt sakkunniges vitsord begåfvats med synnerlig god skogsväxt,
ligga in på hjärtat af vissa i vår politik mäktiga bolags intresseområden.
Den* af utskottet åberopade omständigheten, att vissa delar af Dalarne
undantoges från förbudet, har främst berott därpå, att vid de förslag till
förbudslag, som sedan år 1901 ägt rum, lagen ansetts böra omfatta de delar
af Norrland och Dalarne, som undergått afvittring på kronans bekostnad,
hvilken begränsning ock synes motsvara det mest trängande praktiska be-
hofvet.
Lagutskottets Utlåtande Nr 38.
15
Utskottet säger slutligen, att, såvidt utskottet kan förstå, behofvet af
en förbudslag ej lärer vara större för de undantagna delarna af Gäfleborgs
län än för Uppland eller många andra landskap. Häri har utskottet rätt
i den meningen, att en förbudslag säkerligen behöfs äfven mångenstädes i
mellersta och södra delarna af riket. Skillnaden är dock den, att för det
område, hvarom nu är fråga, liar redan en utredning genom statsmakternas
försorg skett, så att man nu kan gå till beslut. I fråga åter om de mel¬
lersta och södra delarna af riket har en sådan förberedande utredning ännu
ej ägt ruin. Därom framställes emellertid förslag i tredje punkten af före¬
varande motion, hvilket förslag utskottet dock äfven afstyrka
Hufvudsumman är som sagdt emellertid, att utskottet ej har något
emot, utan såsom det synes snarare gärna ser, att bolagen fortfarande
»taga jorden från bönderna.»
Beträffande utskottets hemställan under 3:o:
af herrar Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Jansson i Eds-
bäcken, Berggrm och Olsson i See, hvilka hemställt, att Riksdagen måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t ville, så snart ske kan, låta verkställa en full¬
ständig utredning rörande bolags jordförvärf i de mellersta och södra de¬
larna af riket samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som
af denna utredning kunna påkallas.
Till stöd för denna hemställan har borr Lindhagen särskildt anfört:
»Till eu början får jag äfven i denna punkt åberopa det allmänna ut¬
talande, som af mig afgifvits under punkt 1.
Beträffande härefter den förevarande punkten må erinras, att åren
1907, 1908 och 1909 Andra kammaren — det första och sista året på
utskottets hemställan — beslutit ett dylikt förslag.
Den vid riksdagarna 1898, 1899 och 1900 väckta framställning om
utredning om ingripande mot bolagens jordförvärf, hvilken alla gångerna
antogs af Andra men afslogs af Första kammaren, undantog ej från under¬
sökningen mellersta och södra delarna af riket. Lagberedningens förslag
år 1847 till ny civillag upptog under jordabalken ett förbud, gällande
för hela riket, att med äganderätt öfverlåta fast egendom till aktiebolag
utan Konungens lof.
Utskottet, vill nu icke vara med om ens en utredning i motionens
syfte. För ändamålet dekreterar utskottet bara på rak arm och utan nå-
16
Lagutskottets Utlåtande Nr 33.
gon hänsyn, att jordbrukets ställning i mellersta och södra delarna i vårt
land vore en helt annan än i Norrland samt att till norrlandslagstift-
ningen i ämnet särskiidt medverkat klimatet och jordens beskaffenhet med
flera omständigheter, som i Norrland bidragit att skapa särskilda för¬
hållanden.
För det första gäller frågan dock de sociala vådorna af en fort¬
gående utvidgning af den industriella feodalismen och de olägenheter,
som däraf redan uppkommit. Här spela klimat och jordens beskaffenhet
ingen väsentlig roll. En bekant romersk historieskrifvare framhåller ju,
att det var de stora godsbildningarna,, latifundierna, som mest bidrog till
romarväldets undergång. Där voro dock klimat och jord ej desamma som i
norra delarna af Sverige. Utskottet har säkerligen äfven hört talas om det
feodalväsende, som på sin tid bredde ut sig öfver hela Europa, samt om
det ingripande häremot, som ägde rum i vårt land under Gustaf Vasa och
Karl den elfte, hvilket ingripande just afsåg förhållandena i mellersta och
södra delarna af landet.
Hvad sedan angår frågan om bolagens faktiska jordförvärf i mellersta
och södra delarna af landet, låtsas utskottet icke om det kända förhållandet,
att vidsträckta trakter af dessa landsdelar ägas af bolag under förhållanden
alldeles likartade med de norrländska. Utskottet blundar också obesvärad!
för de siffror, som i denna och föregående motioner åberopats ur den redan
tillgängliga statistiken, utvisande att bolagens jordförvärf mångenstädes äfven
fortfarande breda ut sig. Och utskottet tager ingen som helst hänsyn till
den af Andra kammaren upprepade gånger framförda opinionen, att en under¬
sökning bör få ske, en opinion som vid sista årets riksdag tog sig uttryck
till och med i ett beslut af Andra kammaren på ortrepresentanternas fram¬
ställning att omedelbart antaga en förbudslag för Värmlands län.
Hufvudsumman är, som sagdt, emellertid, att utskottet ej har något emot
utan såsom det synes snarare gärna ser, att bolagen fortfara att »taga jor¬
den från bönderna.»
samt af herr Bergendahl.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1910.