Lagutskottets Utlåtande Nr 23.
1
Nr 23.
Ankom till Riksdagens kansli den 8 mars 1910 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden.
Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 151, hafva herrar Carl Lindhagen, Ernst Blomberg, Herm.
Lindqvist, Bernh. Eriksson, Iij. Bissén, Emil Kristensson, A. J. Christiern-
son, L. J. Carlsson, Sven Persson, J. T. Johansson, Johan Forssell, E. C.
Kropp, 0. H. Waldén, E. A. Leksell, Aug. Nilsson, J. Hasselquist, K. A.
Borg, J. A. Wallin, Viktor Larsson, Rf. Branting, N. A:son Berg, Charles
Lindley, Knut S. Tengdahl, F. W. Thorsson, Värner Rydén, C. E. Svensson,
A. C. Lindblad och Ernst Söderberg anfört följande:
»De olika ländernas plägseder och lagar i fråga om söndagshvilan
hafva sin grund antingen i religiöst intresse eller social hänsyn, därvid
dock må erinras, att bakom den i bibeln föreskrifna sabbatshvilan nog
ligger äfven ett socialt motiv.
Från den religiösa synpunkten, som fordom var den i främsta
rummet bestämmande, härleda sig förbuden mot arbete under guds¬
tjänsttiderna, mot allt arbete, som sker inför allmänheten, och i syn¬
nerhet mot bullersamma eller eljest uppseendeväckande sysselsättningar
eller nöjen. Hit höra äfven en del andra ordningsföreskrifter, såsom
förbud mot skyltning i bodfönstren etc.
Men den moderna industrialismen kom med sitt forcerade och
utslitande arbete samt sin tendens att inkräkta äfven på de gamla
fristunderna. I dess spår uppväxte ett oafvisligt kraf på regelbunden
Bih. till Riksd. Brok 1910. 7 Sami. 21 Höft. (Nr 23.) 1
2 Lagutskottets Utlåtande Nr 23-
hvila för kropp ock sinne. Det är detta sociala behof, som nu i
väsentlig mån uppbär och gifvit fart åt sträfvandena att göra en
odelad söndagshvila till verklighet i alla länder.
En ledig veckodag behöfver naturligtvis ej för att fylla sitt ända¬
mål förläggas till en söndag. Men den bör af flera skäl vara gemen¬
sam för alla, och det är då själffallet att valet måste falla på söndagen,
som har traditionen för sig, och där de religiösa och sociala sträfvan¬
dena kunna gå hand i hand.
Behöfligheten af en hvilodag i veckan bestrides numera knappast
från något håll. Men en öppen fråga är, om och i hvad mån saken
bör ordnas genom statens mellankomst. Det enskilda initiativets före¬
träde försvaras närmast af de principiella anhängarne till arbetets och
arbetsaftalens frihet, för hvilken senare de sålunda i själfva verket äro
beredda att offra söndagshvilan. Nära denna grupp stå en del personer,
som äro besjälade af förhoppningar, att det frivilliga initiativet skall
visa sig mäktigt slutligen lösa frågan och lösa den bättre, än som kan
ske på lagstiftningens väg. Slutligen framhålles, att det enskilda ini¬
tiativet har den opportuna uppgiften att bilda opinion för saken i
sådana länder eller speciella arbetsområden, där söndagshvila hvarken
är häfdvunnen eller allmänt eftersträfvas. Ty en lag, som ej uppbäres
af allmänna opinionen, blefve, säger man, overkställbar, såsom fallet
varit t. ex. med en fransk lag om söndagshvila af 1814, som lärer ej
vunnit någon tillämpning.
Emellertid har erfarenheten ådagalagt, att förhoppningarne om
det enskilda initiativets fruktsamhet gäckats. Utom möjligheten att
då denna väg åstadkomma eu allt omfattande hvilodag, har öfverallt
visat sig, att enstaka försök att genom frivillig öfverenskommelse
åstadkomma söndagshvila, där sådan ej iakttages, alltid strandat på
den illojala konkurrensen.
Det har isynnerhet varit på den europeiska kontinenten, som
frågan om söndagshvila varit särskildt brännande. Där har det i all¬
mänhet gällt att öfvervinna inrotade vanor att arbeta på söndagen
lika väl som på andra dagar och att småningom med hjälp af en
komplicerad apparat skapa nya sammanstämmande vanor istället för
en ofta brokig mångfald af gamla plägseder.
I de anglosachsiska länderna och på den skandinaviska halfön
har däremot krafvet på söndagshvila uppburits och upprätthållits af
den allmänna meningen. Någon särskild lagstiftning om söndagshvila
har därföre icke ifrågakommit. Stadgandet i 7 kap. 3 § af vår straff¬
lag är egentligen endast en bekräftelse af ett närmast i religiöst in¬
Lagutskottets Utlåtande Nr 23. 3
tresse men nog också af ett socialt behof uppkommet bruk. Detta
lagrum bestämmer som bekant bötesstraff för den, som å sön- eller högtids¬
dag emellan kl. 6 om morgonen och kl. 9 om aftonen idkar handtverk
eller annat arbete, som kan tala uppskof, utan det sker till egen eller
annans nödtorft. Samma straff stadgas vidare, om kramlåda eller annan
dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas. Förbudet att å sabbats-
tid till salu öppna kramlåda har alltid strängt upprätthållits af myn¬
digheterna. Det öfriga mera generella förbudets effektivitet har där¬
emot sällan kontrollerats. Några uppseendeväckande öfverträdelser ha
icke framträdt i det offentliga och man har förnuftigt nog låtit den
stora allmänheten afgöra efter sitt eget tycke, hvad den ansett vara
arbete till egen eller annans nödtorf. Hvad på senare tider tilldragit
sig uppmärksamheten är däremot att söka bereda större sabbatshvila
vid järnvägar, post, telegraf och telefon, där en stor personal användes
äfven om söndagarne för att tillgodose allmänhetens nödtorft af sam¬
färdsel. En för ändamålet tillsatt kommitté, den s. k. sabbatshvile-
kommittén, har år 1902 afgifvit ett betänkande i detta ämne.
Emellertid är det att befara eller rättare sagdt ganska sannolikt,
att med industriens och samfärdselns utveckling den nationella tradi¬
tionen hos oss småningom skall lida väsentligt afbräck. Så skedde i
Schweiz, där man i följd däraf beträffande arbetet i fabrikerna, i den
lilla industrien och i handeln nödgats ingripa till skydd för en förut
upprätthållen söndagshvila. Det är på tiden, att hos oss en undersök¬
ning härom sker, särskilt ifråga om industrien, handeln och andra
närgränsande arbetsområden. Det redan i en annan denna dag väckt
motion omnämnda krafvet på söndagshvila från betjäningen vid bad¬
inrättningarna har gifvit anledning till att upptaga denna fråga.
Bekant är också de ofta försporda klagomålen från bodbiträden, att
de sättas om söndagarne till arbeten i bodarne. Vid industrien är
det, såsom allmänt erkännes, i en mängd fall ganska illa beställdt. En
undersökning skall säkerligen jämväl i öfrigt draga fram i ljuset mycket,
som man nu ej har någon kunskap om. Man hör ofta talas om, hur
här och hvar underordnade sysselsättas med arbete stora delar af sön¬
dagen. Det kan gärna här ock framhållas det synnerliga oskicket med
utgifvande af söndagsnummer ad tidningar^ i ändamål att konkurrera
ihjäl hvarandra. Såväl redaktions- och sätteripersonalen som allmän¬
heten borde verkligen förunnas någon söndagshvila från tidningarne.
I en till civildepartementet afgifven berättelse om en kongress i Brlissel
år 1897 rörande söndagshvila, från hvilken berättelse såsom författad
af undertecknad Lindhagen ingressen till denna motion lånats, erinras
4 Lagutskottets Utlåtande Nr 23.
att vid sagda kongress skarpt klander riktades mot tidningarnes sön-
dagsnummer.
Det behöfver emellertid knappast betonas, att lagstiftningen om
söndagsbvila bör akta sig att närgånget ingripa i den enskildes egen
verksamhet samt måste i öfrigt respektera och endast, där så påfordras,
reglera oundgängligt söndagsarbete såsom uti industrier med ständig
eld o. s. v. En undersökning af de faktiska förhållandena nu för tiden
kan i hvarje händelse ej vara annat än till gagn.
Uti det förslag till lag om arbetareskydd som nyligen afgifvits
af yrkesfarekommittén föreslås följande bestämmelse: »Tillförekommande
af ohälsa i följd af arbetet skall af arbetsgivare särskildt iakttagas:
---i) Arbetet bör, där dess natur det medgifver, så anordnas,
att arbetarne komma i åtnjutande af erforderlig söndagshvila.» Kom-
mitterade säga sig härmed velat rikta uppmärksamheten på betydelsen
af erforderlig söndagshvila. De anmärka ock, att oafsedt strafflagens
förutnämnda bestämmelser det ej kunde förnekas, att å många arbets¬
ställen med kontinuerlig drift förekommo otillfredsställande förhållan¬
den i fråga om söndagshvila. Kommitténs förslag är emellertid beroende
af administrativ pröfning efter inseende af yrkesinspektionen och afser
dessutom företrädesvis ett ingripande ur rent hygieniska grunder och
mindre ur sociala. Någon närmare undersökning af, hur det förhåller
sig numera med söndagslivilan i landet, bar kommittén därför icke
heller inlåtit sig på. Utan en sådan undersökning kan man dock ej
bedöma, i hvad mån och på hvad sätt något bör göras. Klart är
emellertid att den söndagshvila, som bör äfven ur social synpunkt upp¬
rätthållas, måste vara garanterad genom lag, som väl kan helt kort
fastslå själfva grundsatsen, men säkerligen måste mera tydligt specificera
tillåtna undantag än bara genom det särdeles tänjbara uttrycket »utan
det sker till egen eller annans nödtorft».
På grund af hvad sålunda anförts, hemställes: att Riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en undersökning, i
hvad mån inom vårt land behöflig söndagshvila utan tvingande nöd¬
vändighet åsidosättes inom arbetsområden, hvari arbete utföres för
arbetsgifvares räkning och särskildt inom industri, handel och andra
närliggande verksamheter, äfvensom, därest utredningen skulle därtill
gifva anledning, för Riksdagen framlägga erforderligt lagförslag i ämnet.»
Lagutskottets Utlåtande Nr 23. 5
I 3 kapitlet 7 och 8 §§ missgärningsbalken af 1734 års lag,
hvilket kapitel hade öfverskriften »Om svordom och sabbatsbrott» före-
kommo följande stadganden: »Then som begår något brott på Söndagar
eller Högtidsdagar emellan klockan fyra om morgonen och nijo om
aftonen; böte — —. Idkar någon arbete eller handtverk på dessa
dagar; böte tio daler för sabbatsbrott, utan det sker till egen eller
annans nödtorft, som uppskof ej tåla kan. Kramlådor eller andra bodar
skola på Söndagar och Högtidsdagar ej öppnas till salu». I gällande
1864 års strafflag hafva likartade bestämmelser upptagits bland religions-
brotten i sjunde kapitlet, hvars 3 § innehåller följande: »Idkar någon
å sön- eller högtidsdag, mellan klockan sex om morgonen och klockan
nio om aftonen, handtverk eller annat arbete, som uppskof tåla kan;
straffes med böter, högst tjugu riksdaler, utan det sker till egen eller
annans nödtorft. Lag samma vare om kramlåda eller annan dylik bod
å sådan sabbatstid till salu öppnas». Utöfver nämnda bestämmelser
förekomma i särskilda författningar föreskrifter angående förbud mot
viss försäljning eller viss verksamhet under sabbatstid.
Beträffande den utländska lagstiftningen i detta ämne får utskottet
hänvisa till den s. k. yrkesfarekommitténs den 9 december 1909 af-
gifna betänkande, som i denna del innehåller följande:
»Arbetarnes söndagshvila utgör i flertalet kulturstater föremål för
särskilda lagbestämmelser, ofta till och med för särskild lagstiftning.
De hufvudsakliga stadgandena i ämnet äro i regel ganska kortfattade
men undantagsbestämmelserna vanligen synnerligen talrika och omfat¬
tande. Här nedan lämnas en öfversikt af de hufvudsakliga stadgandena
i ett antal olika stater.
Belgien. Det är förbjudet att till arbete i industriella eller kom¬
mersiella företag under mer än sex dagar i veckan använda andra än
näringsidkarens, hos honom boende familjemedlemmar, tjänare eller
husfolk. Yeckohvilan skall infalla på söndagen. (Lag om söndagshvila,
den 17 juli 1905).
Danmark. Under folkkyrkans sön- och helgdagar samt grund-
lagsdageu (efter klockan 12 midd.) får ej idkas något slags arbete, som
bullrar eller eljest är störande, åkeriverksamhet (efter klockan 10 f. m.)
i städerna, handel, fabriks- eller fabriksmässig industriell verksamhet.
(Lag om »den offentlige Fred paa Folkekirkens Helligdage samt Grund-
lovsdagen», den 22 april 1904).
England. Något allmängiltigt förbud mot söndagsarbete meddelas
ej i skyddslagstiftningen men lär förekomma i »Lords day acts».
Utskottets
yttrande.
6 Lagutskottets Utlåtande Nr 23.
Frankrike. Det är förbjudet att sysselsätta något biträde eller
någon arbetare i ett industriellt eller kommersiellt företag mer än sex
dagar i veckan. Veckohvilan bör omfatta minst 24 timmar i följd och
infalla på söndagen. (Lag om veckohvila för arbetare och biträden,
den 13 juli 1906).
Norge. Från klockan 6 e. m. dagen före en sön- eller helgdag
till klockan 10 e. in. på denna eller, där två eller flera sådana dagar
följa på hvarandra, den sista sön-, eller helgdagen får arbete icke äga
rum. (Fabriktillsynslagen, § 27.)
Schweiz. Arbete på söndagarna är förbjudet. Den kantonala
lagstiftningen kan dessutom bestämma högst åtta helgdagar per år, då
arbetet skall hvila. Dylika bestämmelser äro bindande endast för veder¬
börande religionsbekännare. Den som ej vill arbeta å andra kyrkliga
festdagar, får ej straffas därför. (Fabrikslagen, § 14).
Tyskland. Yrkesidkare knnna ej förplikta sina arbetare att arbeta
på sön- och helgdagar. I flertalet industriella företag är arbetet för¬
bjudet på sådana dagar. Ledigheten skall minst belöpa sig, för en sön-
eller helgdag till 24, för två på hvarandra följande sön- och helgdagar
till 36 samt för jul-, påsk- och pingsthelgen till 48 timmar. Ledighets-
tiden skall räknas från klockan 12 på natten och skall vid två på hvar¬
andra följande sön- och helgdagar räcka till klockan 6 den andra dagens
eftermiddag. I handelsföretag få biträden, lärlingar och arbetare icke
alls sysselsättas på den första jul-, påsk- eller pingstdagen och å andra
sön- eller helgdagar icke längre än fem timmar. (Yrkeslagen, §§ 105
a och b).
Österrike. På söndagar skall allt yrkesarbete hvila. Söndagshvilan
skall börja senast klockan 6 på söndagsmorgonen, samtidigt för hela
personalen, och fortvara minst 24 timmar. Inom handelsyrket med-
gifves söndagsarbete under högst fyra timmar. På helgdagar skola
arbetarne, med hänsyn till deras konfession, lämnas erforderlig tid att
besöka förmiddagsgudstjänsten. (Yrkeslagen, § 75: I, II, IX och XIV).
Förutberörda undantagsbestämmelser, som i åtskilliga länder före¬
skrifva ersättning för den mistade söndagshvilan genom ledighet å
annan veckodag, åsyfta i hufvudsak dels vissa slag af företag, såsom
för tillverkning' och försäljning al lifsmedel, tillhandahållande af vatten,
gas och elektricitet, transport- och kommunikationsanstalter, badinrätt¬
ningar, tidningstryckerier samt företag, som kräfva kontinuerlig drift,
dels vissa slag af sysselsättningar, oafsedt hvar de förekomma, såsom
nödvändiga arbeten för reparationer, eldning, bevakning, rengöring och
inventering.
7
Lagutskottets Utlåtande Nr 23.
För minderåriga, och stundom äfven för kvinnor, gälla i somliga
länder särskilda, strängare föreskrifter beträffande söndagshvilan.»
Den af motionärerna nu berörda frågan om åtgärder för be¬
redande af behöflig söndagshvila från arbete har förut varit föremål
för behandling inom Riksdagen. Så hemställde Riksdagen i skrifvelse
till Kung!. Maj:t den 27 april 1901, att Kung], Magt täcktes låta verk¬
ställa utredning, huruvida, på hvad sätt och i hvad mån-nödig sabbats-
hvila, där sådan ej redan medgifvits, måtte kunna beredas åt tjän¬
stemän och betjänte vid postverket, statens järnvägar samt statens
telegraf- och telefonväsen. I anledning af denna skrifvelse uppdrog
Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning i fråga om utsträckt
sabbatshvila åt vissa statstjänstemän och betjänte, hvilken kommitté
den 28 april 1902 afgaf sitt af motionären omnämnda betänkande. På
grundvalen däraf meddelade Kungl. Maj:t genom särskilda nådiga bref
under åren 1903 och 1904 vissa föreskrifter, innefattande beträffande
personalen vid post- och telegrafverken bemyndigande för generalpost¬
styrelsen och telegrafstyrelsen att vidtaga anordningar jämväl genom
anställande, där så erfordrades, af extra personal för beredande under
sön- och helgdagar af ledighet åt personalen, då sådant utan hinder af
göroinålens behöriga gång kunde äga rum. Vidkommande personalen
vid statens järnvägar meddelade Kungl. Maj:t i nådigt bref till järnvägs¬
styrelsen den 8 december 1904, förutom enahanda bemyndigande, som
enligt hvad nyss nämnts gafs åt generalpost- och telegrafstyrelserna,
vissa angifna bestämmelser i det ifrågavarande afseende!. Föreskrifter
i ämnet hafva sedermera utfärdats genom särskilda cirkulärskrifvelser
af generalpoststyrelsen den 26 januari och 26 februari 1904, af telegraf¬
styrelsen den 29 april 1904 och 15 mars 1907 samt af järnvägsstyrelsen
den 30 mars 1905.
Uti en under år 1905 inom Andra kammaren väckt motion yrkades,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kung!. Maj:t låta utreda, huruvida och på hvad sätt söndagsarbete
måtte kunna, utöfver hvad därom funnes stadgadt, på lagstiftningsväg-
ytterligare inskränkas, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
denna utredning kunde gifva anledning. Motionen tillstyrktes af det
Andra kammarens tillfälliga utskott, dit densamma hänvisats, men afslogs
af kammaren efter votering med 116 röster mot 81. Ett liufvudskäl
för denna utgång af frågan synes hafva varit mindre den omständig¬
heten, att en begränsning af söndagsarbetet i vårt land ej vore af
nöden, än en befarad svårighet att särskildt med hänsyn till den
8
Lagutskottets Utlåtande Nr 23.
vida omfattning, som gifvits åt den gjorda framställningen, på lag¬
stiftningens väg nå ett verkligt bättre resultat i det afseende, hvarom
var fråga.
Beträffande nyttan och behofvet för individen af erforderlig sön-
dagshvila torde icke mer än en mening kunna råda. Utskottet vill i
detta afseende åberopa ett uttalande af en af de internationella kongresser,
som under senare tider hållits angående detta ämne. Så uttalade redan
1889 års kongress i Paris följande: »En hel hvilodag i veckan är i
allmänhet för enhvar nödvändig' för bevarandet af kroppens och själens
hälsa och energi. Den är ett väsentligt villkor för fortsatt arbetsdug¬
lighet och högre lifslängd, en förutsättning för materiellt välstånd och
moralisk utveckling för individen, för familjen, för nationen. — De mora¬
liska konsekvenserna af hvilodagen hafva en ekonomisk återverkan och
bereda i följd däraf välstånd.» Särskildt framhölls söndagshvilan såsom
behöflig för kroppsarbetaren, såsom ägnad att höja hans intellektuella
och sedliga personlighet.
Ehuru utskottet ingalunda förbiser de stora svårigheter, som utan
tvifvel äro förknippade med en sådan lagstiftning som den nu ifråga¬
satta, har dock utskottet ansett det vara af vikt, att den nu väckta
frågan föres fram till en lösning, som i möjligaste mån tillgodoser det
sociala och humanitära behof, som här ostridigt förefinnes. Det synes
utskottet icke skola möta oöfverstigliga hinder att i det förevarande
afseendet träffa vissa föreskrifter, som bättre än gällande lagstiftning
fylla detta behof.
Visserligen framträda här med anspråk på behörigt beaktande
nationella sedvanor och folkets egna föreställningssätt. Och visserligen
är det sannt, att de krafter, som i det hela reglera det ekonomiska
lifvet, i många stycken äro desamma som vid tidpunkten för till¬
komsten af den gällande lagstiftningen angående sabbatshvila. Men å
andra sidan har vår tid skapat väsentliga förändringar i de förhållan¬
den, för hvilka sagda lagstiftning var ämnad. I belysning hufvrid-
sakligen af hvad som härutinnan förekommit, främst den moderna in¬
dustrialismens framträdande och utveckling, är det som den nu väckta
frågan behandlats och bedömts i de moderna staterna i senare tid.
Under trycket af en allt starkare utveckling pa det ekonomiska om¬
rådet har sålunda helt visst det enskilda intresset, arbetares såväl som
arbetsgifvares, i en omfattning, som, hvad vart land angår, ursprung¬
ligen ingalunda varit afsedd, tvingat fram arbete, hvilket kunde hafva
»tålt uppskof» och ej skett endast »i nödfall».
9
Lagutskottets Utlåtande Nr 23-
Beträffande omfattningen af söndagsarbetet i vårt land inom de
yrken, hvarom nu särskildt är fråga, vill utskottet hänvisa till den ut¬
redning, som inom kommerskollegii arbetsstatistiska afdelning pågår
angående arbetstidens längd inom vissa yrken, och hvars preliminära
resultat hållits utskottet till hända. Äf denna undersökning framgår
bland annat, att antalet arbetare med ordinarie söndagsarbete (längre
eller kortare) uppgifvits till omkring 16,000, häraf 9,100 skiftarbetare.
Det ojämförligt största antalet söndagsarbetare träffades inom närings-
och njutningsämnesindustrien, nämligen omkring 8,600 (häraf vid rå¬
sockerbruk under kampanjen 4,800 och vid mejerier 2,250). Därnäst
inom malm förädlingsindustrien omkring 3,000, mineralindustrien omkring
1,000, trämasse- och pappersindustrien omkring 1,000, barberare och
perukmakare 600 o. s. v. Af en annan inom kommerskollegii nämnda
afdelning verkställd undersökning angående kollektivaftalet i Sverige
framgår, att vid 1908 års ingång 1,348 dylika aftal, omfattande 9,324
arbetsgivare och 198,827 arbetare, meddelade stadgande!! angående er¬
sättning för sön- och helgdagsarbete.
Det synes utskottet uppenbart, att vid en lagstiftning, sådan som
den nu ifrågasatta, de intressen, som framkallat nu omnämnda förhål¬
landen, ingalunda få åsidosättas. För de yrkesgrenar, där söndagsarbete,
regelbundet eller vid vissa tillfällen, icke kan undvikas, böra därför ej
göras föreskrifter, hvarigenom rättvisa och billiga kraf från närings¬
idkares och andras sida ej vinna behörigt beaktande. I detta hänseende
synes dock en närmare undersökning kunna lämna den erforderliga
vägledningen. En d}dik lärer ock ådagalägga, huruvida icke inom de
industrier eller yrkesgrenar, där arbete under söndagar kan anses icke
höra ifrågakomma, arbetet likväl bör fortgå äfven under någon eller
vissa af de helgdagar, som infalla å andra veckodagar än söndagar, och
beträffande hvilka enligt vunnen erfarenhet afbrott i arbetet visat sig
medföra arbetets inställande jämväl under kringliggande söckendagar
eller eljest varit förenadt med afscvärdare svårigheter.
Slutligen vill utskottet i fråga om den lagstiftning, hvarom här
är fråga, framhålla, att densamma rättvisligen synes böra erhålla af¬
seende icke blott såsom motionärerna ifrågasatt å sådana fall, där arbete
utföres för arbetsgifvares räkning, utan äfven å öfriga fall, där det
kan vara af vikt, att gällande föreskrifter i det förevarande hänseendet
undergå den rättelse eller jämkning, som må befinnas vara af hänsyn,
som härofvan framhållits, eller af förhållandena i öfrigt betingad.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
Bih. till Riksd. Prot 1910. 7 Sami. 21 Höft.
2
10
Lagutskottets Utlåtande Nr 23.
att Riksdagen, med anledning af förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla,
att Kungl. Magt ville låta verkställa undersökning, i
hvad mån inom vårt land behöflig söndagshvila utan
berättigad anledning åsidosattes, särskildt inom industri,
handel och andra närliggande arbetsområden, äfvensom,
därest utredningen skulle därtill gifva anledning, för
Riksdagen framlägga erforderligt lagförslag i ämnet.
Stockholm den 8 mars 1910.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
STOCKHOLM, ISAAO MAECUS’ BOKTRYCK^ BI-AKTIEBOLAG, 1910.