6
Lagutskottets Utlåtande Nr 10.
Nr 10.
Ankom till Riksdagens kansli den 24 februari 1910 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändring af eller tillägg till 154 § ut¬
sökning slag en.
Uti en inom Andra kammanen väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 87, har herr Gast. Sandström anfört följande:
»I 154 § utsökning®] agen föreskrifves, att om ej den, som vunnit
kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio dagar, och den, som ut¬
verkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfver exekutor s förord¬
nande därom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kraft
eller sin talan till domstol instämt, kvarstaden eller förbudet skall gå åter.
Detta stadgande hvilar tydligen på den förutsättningen, att hvarje
fordran eller annat anspråk, för hvars tryggande man är berättigad att
erhålla kvarstad, skingringsförbud eller reseförbud, skall kunna göras
gällande antingen genom lagsökning eller genom stämning till domstol.
Nu förekomma emellertid ej sällan fall, då dessa former för rätts¬
anspråkets realiserande äro uteslutna. Detta är nämligen förhållandet,
så snart genom aftal eller annorledes är bestämdt, att uppkommande
tvister icke få dragas inför domstol, utan skola afgöras af skiljemän.
I sådant fall kan en borgenär eller sakrättsägare hafva fullt samma
behof af någon utaf ifrågavarande handräckningsåtgärder till skyddande
af sin hotade rätt, som när skilj eaftal ej föreligger, och något hinder
för deras utverkande förefinnes ej heller, så snart de i 145, 146 och
153 §§ utsökningslagen stadgade förutsättningar äro för handen. Men
då han icke kan inom den föreskrifna tiden göra sin talan gällande
genom lagsökning eller stämning, utan i stället är hänvisad att påkalla
Lagutskottets Utlåtande Nr 10. 7
skiljedom, kommer den beviljade skyddsåtgärden att inom trettio resp.
fjorton dagar förfalla. . Hela förfarandet har då varit ändamålslöst och
han är därför faktiskt i saknad af det skydd, som lagen afsett att gifva
hvarje rättsägare i sådan ställning.
Det område af rättslifvet, där behofvet och utverkandet af kvar¬
stad hör så att säga till ordningen för dag, är våra talrika sjörätts-
tvister. Här är förhållandet vanligen det, att fordringsägaren endast
har fartyg och frakt att hålla sig till för utfående af sin fordran och
att vid uppkommande tvist kvarstad å fartyget, hvarigenom detta för¬
hindras att afgå till utlandet, är ett oeftergifligt villkor för att fordrirms-
rätten ej skall blifva fullständigt illusorisk, huru väl grundad den lin
må vara.. Under senaste tiden har emellertid i det vanligast begap-nade
eertepartiformuläret för kolfrakter, det s. k. Baltcon-certepartiet, intagits
en bestämmelse, enligt hvilken tvister om öfverliggedagsersättning och
andra, anspråk, grundade på förhållandena vid lastens intagande eller
lossning, icke få dragas inför domstol utan skola afgöras af skiljemän
1 lastnings- eller lossningsorten. Vid alla dessa tvister, som äro syn-
nerligen vanliga, äro alltså aflastare!! och lastemottagaren med lagens
nuvaiande lydelse urståndsätta att upprätthålla kvarstadsåtgärden, som
dock är oundgängligen nödvändig för skyddande af deras rätt vid upp¬
kommande tvist.
Det synes mig. därför vara 1 hög grad af behofvet påkalladt, att
genom ett tillägg till 154 § utsökningslagen möjlighet beredes föl-
vederbörande rättsägare att upprätthålla den utverkade skyddsåtgärden
äfven genom påkallande i behörig ordning af skiljedom, där sådan är
foreskrifven. Möjligen finnas äfven andra fall, då omedelbar lagsökning
och stamning äro uteslutna, som i förevarande afseende böra uppmärk¬
sammas. Jag tänker härvid närmast på vissa fordringar å bidrag för
gäldande af gemensamt haveri. Dessa fastställas icke genom omedelbar
rättegång utan genom dispasch, och här kan mången gång föreligga
behof af kvarstad på den egendom, som svarar för fordringen.
På grund af', det anförda hemställer jag vördsamt, att Riksdagen
matte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande snarast möjligt af sådant förslag till ändring af eller
tillägg till 154 § utsökningslagen, att kvarstad, skingringsförbud eller
reseförbud må kunna vidmakthållas äfven genom annan utsökningsåtgärd
an lagsökning eller stämning i de fall, då lagsöknings- eller rättegångs-
forfarande är . uteslutet, och särskilt att påkallande i behörig ordning
af skiljedom, när sådan är föreskrifven, må vara för ändamålet tillräckligt»
Utskottets
yttrande.
8 . Lagutskottets Utlåtande Nr 10.
På sätt motionären erinrat, har den som vunnit kvarstad, sking-
ringsförbud eller reseförbud, som i 154 § utsökningslagen af ses, att
inom viss tid genom stämning eller lagsökning anhängiggöra sin talan
eller, om den redan är anhängig, fullfölja densamma. Den, som genom
ingånget skiljeaftal eller eljest är bunden att öfverlämna tvistens afgö¬
rande åt skiljemän, är följaktligen, ehuru befogad att under gifna förut¬
sättningar erhålla handräckning af ifrågavarande art, utesluten från
möjligheten att genom påkallande af skiljedom vidmakthålla det preli¬
minära skydd, som handräckningsåtgärden afsett att bereda.
Rent principiellt sedt behöfver väl ej detta förhållande betecknas
såsom i och för sig oegentligt. Sj kifva skilj eaftalet, där ett sådant
föreligger, är ju en fri viljeakt, därvid parterna få anses hafva med
full insikt om dess konsekvenser mot vinsten af högre skattade fördelar
underkastat sig en eller annan med förfarandet förknippad olägenhet.
Erinras må därjämte, att domaren i utöfningen åt sin funktion är strängt
bunden af statens lagar, medan skiljemannen i sitt uppdrag har att
mera följa sitt eget omdöme om hvad rätt och billighet krafvel', eu
olikhet mellan dessa båda förmer för realisation af ett rättsanspråk —
hänskjutande af en tvist till domstol eller till skiljemän som skulle
kunna tänkas gorå lagstiftaren mindre benägen att låta eu provisorisk
säkerhetsåtgärd äga fortfarande bestånd i afbidan på skiljedomens med¬
delande.
De invändningar, som sålunda ur principiell synpunkt möjligen
skulle kunna framställas mot motionärens förslag, synas dock vara af
underordnad betydelse i jämförelse med frågans stora praktiska räckvidd.
På affärslifvets område gör sig i våra dagar i fråga om sättet för lös¬
ning af uppkommande tvister gällande en af många omständigheter
beroende, allt större tendens att anlita skiljedomsförlarandet i stället
för den offentliga rättsskipningen. Såsom motionären antydt, före¬
kommer till och med understundom, att för den, som ingått ett aftal
eller inlåtit sig i en affär, skiljemannaförfarandet därmed faktiskt är, i
händelse af - tvist, obligatoriskt. Härvid blir den af motionären fram¬
hållna bristen i det ifrågavarande hänseendet synnerligen framträdande.
Så synes i än högre grad vara förhållandet, där redan enligt lagens
stadgande skiljemannaförfarande och ej domstol skall anlitas för före¬
gående pröfning eller slitande af en rättstvist. Detta är händelsen
i ett flertal sjörättsfrågor, i vissa fall enligt lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, enligt kungl. kungörelsen den 20 oktober 1899
om begagnande af kronans jordägareandel i grufva med flera fall.
Lagutskottets L Hatande Nr 10. 9
.i n^rUV^a’, P? sätt motionären förutsatt, äfven annan åtgärd än
Pa grand af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
tion ’ 8n!ed,ninS af ifrågavarande mo-
lön, matte besluta att 1 skrifvelse till Kungl. Mai:t
anhålla om utarbetande och framläggande af sådant
förslag till ändring af eller tillägg till 154 §'utsök-
nmgslagen att kvarstad, skingringsförbud eller rese¬
förbud må kunna vidmakthållas äfven genom annan
åtgärd an lagsökning eller stämning i de fall då la»,
söknings- eller rättegångsförfarande är uteslutet och
när" sådL ä ^ 1 behÖri§’ °rdning' af skiljedom
Vekligt ,resknfven’ ma vara för ändamålet till-
Stockholm den 24 februari 1910.
Pa lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
de aff
Bih. till Riksd. Prof. 1910. 7 Sami. 9 Höft.
2