Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.
1
Nr 69.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 april 1910 kl. 8 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af lagen angående väghållning s-
besvärets utgörande på landet.
(2:a A.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling
öfverlämnad motion (nr 167) har herr Olof Olsson i Kullenbergstorp hemställt,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, efter skedd utredning, lagen
om väghållningsbesvärets utgörande på landet borde undergå revision,
äfvensom att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga de förslag, hvar¬
till detta öfvervägande kunde gifva anledning.
Till stöd härför har anförts följande:
»Vid sistlidne års riksdag förelågo till behandling ett stort antal
motioner om större och mindre ändringar i lagen angående väghållnings¬
besvärets utgörande på landet, den 23 oktober 1891. Det sammansatta
utskott, som behandlade frågan, hemställde dels om afslag å åtskilliga
motioner och dels om bifall till en skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande
förändringar i lagen om allmänna vägar. Ingendera motionen, ej heller
utskottets hemställan om skrifvelse till Kungl. Maj:t vann Riksdagens bi¬
fall. Det stora antalet motioner, huru olikartade de .än voro, samt diskus¬
sioner i Riksdagen, särskilt i Andra kammaren, visade dock oförtjdbart,
att stora och betänkliga brister vidlåda väglagen. Det enda skäl, som
anfördes för att ingen förändring i väglagen borde ske var, att lagen så
nyligen reviderats. Detta skäl kan dock omöjligen vara afgörande i och
för sig, då man ej afhjälper brister genom att låta dem blifva gamla.
Bih. till Riksd. Prof. 1910. 8 Sami. 30 Höft. (Nr 69—70). 1
2
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.
Knappast någon lag i ekonomiska ting har framkallat så mycket missnöje,
klander och kritik som den nuvarande väglagen. Lagens brister kunna
ej afhjälpas genom små förändringar i en och annan paragraf, utan en
genomgående revision får nog tillgripas. Att en sådan revision endast kan
utföras af Kungl. Maj:t, är själfklart.
Diskussionen om väglagen i Andra kammaren lämnade, om än be¬
sluten utfölle i negativ riktning, dock en god ledning om de grunder i
lagen, som ej böra förändras. Förslaget om att staten skulle öfvertaga
hela underhållet af allmänna vägar å landet leder ovillkorligen till så
stora kostnader och sådana konsekvenser, att det ej bör bifallas. Skulle
allmänna vägarna på landsbygden öfvertagas af staten, finge man nog äfven
taga åtskilliga hufvudgator i städerna med, eljest blefve ju ej något sam¬
manhang med statens vägnät. Att städerna ensamt skulle bekosta under¬
hållet af förbindelserna i städerna mellan statens vägnät å landsbygden,
vore väl knappast fullt rättvist. Skulle däremot staten bekosta dessa för¬
bindelser, komrne man in på olösliga uppgifter. Förslaget, att väghållnings-
distrikten skulle utvidgas så, att de i regel omfattade ett helt län, skulle,
heter det, verka utjämnande på bidragen till vägunderhållet. Denna ut¬
jämning blefve dock mera skenbar än verklig. Endast de, som bidraga
med penningar, vunno utjämning, däremot de, som skulle utgöra natura-
underhållet, finge i regel längre afstånd till sina vägar. Skulle natura-
underhållet å vägarna delas som nu häradsvis, något, som framhölls under
diskussionen, blefve det synnerligen ojämn fördelning häradena emellan,
äfvensom mellan de, som utgöra naturaunderhåll, och de, som bidraga med
penningar. Förvaltningen blefve ock synnerligen tungrodd. En ny väg-
delning toge en tid af en mansålder; redan med nuvarande väghållnings-
distrikt tog vägdelningen i Luggude härad en tid af 17 år. Huru lång
tid skulle det taga i ett helt län? Förslaget om länen som väghållnings-
distrikt är ännu mera opraktiskt än förslaget om statens öfvertagande af
vägarna, hvadan det ej heller bör bifallas.
Af en talare framhölls under diskussionen i Andra kammaren, att
köpingar ctch municipalsamhällen böra, beträffande underhållet af allmänna
vägar, likställas med städerna. Att detta äger fog för sig och bör till¬
mötesgås, kan ej bestridas. Dessa samhällen komma ej ekonomiskt att stå ut
med att betala vägskatt och äfven bekosta vägarnas förändring till gator.
Ständiga kollisioner uppstå äfven vid dessa förändringar mellan samhällen
i fråga och väghållningsskyldige; ju förr en annan ordning inträder, desto
bättre. Skall denna förändring i köpingars och municipalsamhallena väg-
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.
3
hållningsskyldighet komma att genomföras, är dock absolut nödvändigt, att
statens bidrag till väghållningsdistrikten ökas så, att ökningen utgör en
kompensation för distriktets minskning af inkomsten vid förändringen.
Frågan om statens bidrag till väghållningsdistrikten är obestridligen
kärnpunkten i alla förslag om allmänna vägars underhåll. Detta bidrag
bör ställas så, att staten lättar relativt mest, där bördan är tyngst, dock
bör tillses, att väghållningsdistriktet alltid har intresse af, att kostnaderna
för vägarna ej blifva oskäligt stora. Dessa bägge mål kunna samfälldt vin¬
nas, endast om statens bidrag utgår efter en glidande skala. Gifvetvis bör
statens bidrag utgå för såväl underhåll af väg, då marken är bar, som
vinterväghållning, kostnad för broar m. m., d. v. s. allt vägunderhåll, då
kostnaden drabbar distriktet lika väl för det ena ändamålet som det andra.
Det synes mig som statens bidrag lämpligen borde utgå för den del af
distriktets vägunderhåll, som pr vägfyrk belöper sig till 1—20 öre med
20 %, för 21—40 öre med 40 %, för 41—60 öre med 60 % och för
öfver 60 öre med 80 %. Måhända en blifvande utredning visade, att
man finge något jämka dessa siffror, hvilket i sa fall bör ske. Savidt
jag kunnat finna, skulle statens bidrag efter detta förslag uppgå till i
medeltal mellan SO—85 % af kostnaden för vägunderhållet. Något sär¬
skild! anslag för lättande af synnerligen hårdt betungade distrikts bördor
behöfdes ej, det hela verkade på alla punkter så, att utjämningen blefve
bättre än genom något annat förslag och statens bidrag hölles inom rimliga
gränser. (Se bilagan.)
Beträffande särskilda beskattningsföremåls deltagande i kostnaden för
vägunderhållet är ju meningen, att den bör utgå efter den nytta de anses
hafva af allmänna vägarna. Om å till naturaunderhåll förpliktade jord¬
bruksfastigheter åsattes som nu en fyrk eller vägtal för 100 kronors
taxeringsvärde, hvilket motsvarar, enligt nuvarande beräkning, 6 kronors
inkomst, synes i regel en vägfyrk för BO kronors annan beskattningsbar
inkomst vara lämplig. Å annan fastighet bör skillnad äga rum mellan
fabriker och andra därmed jämförliga inrättningar och bostadshus. För
de förra bör en vägfyrk i regel åsättas för 100 kronors taxeringsvärde,
för de senare bör en vägfyrk åsättas 800 kronors eller möjligen, som först
var gällande, 400 kronors taxeringsvärde. Skulle någon lättnad anses
skälig för vissa slag af fabriker, kan sådan lättnad äfven ske, dock torde ej
närmare behöfva bevisas, att fabriker i regel hafva mera behof af all¬
männa vägar än jordbruk med lika taxeringsvärde. Att näringar nu finnas,
som ej hafva någon nytta af de allmänna vägarna, kan ej bestridas. En
4
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.
sådan näring år rederirörelsen, vare sig den drifves som vanligt rederi
eller bolag. Denna näring bör helt befrias från vägskatt, helst den ut¬
gör relativt mera skatter och afgifter än andra näringar. Vägskatten drif-
ver ock all rederirörelse från landsbygden till städerna, hvilket är för
landsbygden i många hänseenden skadligt. Måhända äfven någon annan
näring finnes, som äfven bör helt befrias för eller hindras vid utgörande
af vägskatt.
Skulle lindring i vägskatten för smärre inkomsttagare beredas, fordrar
väl konsekvensen, att äfven smärre fastigheter medgifvas lindring. Sådana
fastigheter uppstå nästan dagligen genom ägostyckning, i verkligheten äro
de ofta endast tomter, oaktadt de åsättas mantal. Helt säkert kommer
detta slags ägostyckning att i framtiden bereda stora svårigheter i skatte¬
hänseende. För den händelse att lindring medgifves i vägskatten, bör den
ske synnerligen varligt, så att man ej skjuter öfver målet.
Vid väglagens revision bör äfven tillses, att sådana bestämmelser
intagas i lagen, att väghållningsdistrikt ej formellt behöfver debitera högre
vägskatt, än som erfordras för utgifternas bestridande.
Väglagens bestämmelser om hvilka vägar, som skola ingå som all¬
männa, äro nog i hufvudsak riktiga, endast uttrycket »och annan därmed
jämförlig väg» kunde utbytas mot någon mera klar bestämmelse. Det
bästa vore nog, att tillvaron af så stor allmän trafik å en väg, att den
betydligt öfverstege enskild trafik å samma väg, skulle berättiga till att
vägen intoges som allmän. Med enskild trafik å väg afses då de fastig¬
heters, som äro belägna vid vägen, trafik å densamma. Kunde nuvarande
uttrycket utbytas mot något mera klart, vore det synnerligen önskvärd!,
emedan det åstadkommit stora ojämnheter i tolkningen om hvilka vägar,
som skola ingå som allmänna.
Jag tror mig härmed hafva angifvit de hufvudsakliga ändringar i
väglagen, som behöfvas; dock är ej därmed uteslutet, att en blifvande ut¬
redning kan visa behof af ändring i smärre detaljer i andra delar af
samma lag.»
Enligt en vid motionen fogad bilaga skulle fördelning af kostnaden
för underhåll af allmänna vägar å landet enligt motionärens förslag ställa
sig sålunda;|
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.
5
Hela kostnaden
för vägunderhållet,
öre pr vägfyrk
|
Statens
bidrag,
öre pr vägfyrk
|
Väghållningsdistriktets
bidrag,
öre pr vägfyrk
|
10
|
2
|
8
|
20
|
4
|
16
|
30
|
8
|
22
|
40
|
12
|
28
|
50
|
18
|
32
|
60
|
24
|
36
|
70
|
32
|
38
|
80
|
40
|
40
|
00
|
48
|
42
|
100
|
56
|
44
|
no
|
64
|
46
|
120
|
72
|
48
|
130
|
80
|
50
|
140
|
88
|
52
|
150
|
96
|
54
|
O. S. V.
Såsom motionären anmärker, har gällande väglag varit föremål för
mycket missnöje; och klander; och detta torde väl, då det härvidlag gäller
ett besvär, hvilket så ingriper i vår allmoges ekonomi som väghållnings-
besväret, ligga i sakens natur. Delvis torde missnöjet vara befogadt och
utskottet vill därför icke förneka, att en revision af väglagen kunde vara
önsklig. För närvarande torde det dock vara synnerligen svårt om ens
möjligt att angifva, i hvilken riktning en sådan revision lämpligen skulle
gå. Visserligen har efter 1905 års revision af väglagen förslag om ändrin¬
gar i samma lag vid åtskilliga tillfällen varit föremål för Eiksdagens be¬
handling, men då därvid synnerligen skiljaktiga meningar gjort sig gällande,
kan utskottet icke dela den uppfattning, som motionären synes hysa, att led¬
ning vid eu förnyad lagrevision skulle kunna hämtas ur Riksdagens för¬
handlingar i dithörande frågor. Ej heller torde hvad eljest i ämnet före¬
kommit lämna nödig ledning i berörda afseende. Sådan torde enligt utskottets
förmenande ej stå att vinna annat än genom en tids ytterligare erfarenhet
på ifrågavarande område utöfver den redan vunna. Då utskottet sålunda
ej ser sig i stånd att ens i största allmänhet angifva grunddragen af en
lämpligare ordning än den nuvarande för upprätthållandet af den för sam¬
hället och den enskilde lika nödvändiga allmänna samfärdseln, anser utskottet
Utskottet.
6
Jordbruksutskottets Utlåtande Ur 69.
sig ej kunna biträda föreliggande, en allmän revision af väglagen åsyftande
förslag.
Vid sådant förhållande finner utskottet sig sakna anledning att när¬
mare ingå på motionärens särskilda önskemål, i all synnerhet som utskottet
beträffande frågan om statens bidrag till väghållningsdistrikten, hvilken
fråga motionären synes tillmäta synnerligen stor betydelse i förevarande af¬
seende, i annat utlåtande af denna dag (nr 67) framställt förslag om ändring af
därutinnan nu gällande föreskrifter, gående ut på en höjning af bidraget
från 8/so till */ af den uppskattade kostnaden för underhållet af allmän
väg, bro och färja. Utskottet vill endast i detta sammanhang framhålla,
att genom en sådan höjning af statsbidraget en afsevärd lindring af vägtun¬
gan uppenbarligen skulle beredas de väghållningsskyldige och att hvad
utskottet för nämnda ändamåls vinnande sålunda föreslagit förefaller utskottet
enklare än hvad motionären i samma syfte förordat, en fördel som sär¬
skild! inom ifrågavarande lagstiftningsområde ej bör underskattas.
Slutligen anser sig utskottet med anledning däraf, att i motionen gif-
vits uttryck för den uppfattningen, att de särskilda beskattningsföremålens
deltagande i kostnaden för vägunderhållet skulle utgå efter den nytta, de
ansåges hafva af allmänna vägarna, erinra att detta endast delvis öfverens-
stämmer med gällande stadgande i ämnet, § 6 i väglagen. Vid nämnda
lagrums tillkomst togs nämligen hänsyn jämväl till beskattningsobjektens
skatteförmåga, en grundsats, som närmare utvecklats i den riksdagsskrivelse
och den proposition, som föranledde 1905 års revision af väglagen.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 april 1910.
På jordbruksutskottets vägnar:
THEODOR ODELBERGr.
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.
7
Reservation
af herrar E. A. Lindblad, A. 11. Fahlén och E. G. E. Åkerlund, hvilka anfört:
»I likhet med hvad utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande
uttalat, anse vi, att det icke bör komma i fråga, att staten öfvertager
kostnaderna för vägunderhållet. Fastmera bör fasthållas vid hittills gäl¬
lande grunder för såväl vägunderhållets utgörande å landet som gatu-
underhållet i städerna, eller att dessa skola fortfarande vara att hänföra
till kommunala angelägenheter. De årligen återkommande framställnin-
garne om höjning af statens bidrag för vägunderhållet synas oss närmast
vara ett led i sträfvandena att, om ock endast småningom, helt öfverflytta
detta besvär på staten och böra därför icke kunna tillstyrkas utan garan¬
tier mot en allt fortgående utveckling i sådan riktning.
Vi hålla ock före, att statens bidrag till vägunderhållet böra i första
rummet afse en måttfull reglering och utjämning af denna börda och där¬
för så fördelag, att lindring företrädesvis kommer sådana vägdistrikt till
del, där vägbördan är mer än vanligt tryckande, utan att dock däraf får
föranledas, att intresset för utgifternas begränsning till minsta möjliga
motverkas eller upphäfves.
En utväg för tillgodoseende af dessa synpunkter synes oss erbjudas i
det uppslag, som gifvits af hr O. Olsson i Kullenbergstorp. Detta upp¬
slag är värdt beaktande.
Utan att biträda motionärens uttalanden i öfrigt anse vi, att hans
förslag om statsbidragets fördelning efter en glidande skala bör göras till
föremål för en närmare utredning. Härvid bör fasthållas, att staten blott
lämnar bidrag till sommarvägunderhållet.
Huruvida den af motionären tänkta progressionen är den lämpligaste,
kan sättas i fråga. Måhända kan man tänka sig en skala med något lägre
statsbidrag och mindre hastigt fortgående stegring, hvarvid faran af en
högt uppdrifven kostnadsberäkning motverkas.
Statsbidraget kunde beräknas sålunda, att för hvad som pr vägfyrk
belöper sig till 1—20 öre lämnas statsbidrag med 20 %, för den del
af kostnaden, som faller mellan 21—50 öre med 30 %, för den del af
kostnaden, som faller mellan Öl—80 öre, med % samt för öfversti¬
gande del af kostnaden med 50 %.
Motionärens förslag utvisade en proportion mellan statsbidrag och
distriktets bidrag enligt följande tabell:
8
Jordbruksutskottets Utlåtande Nr 69.
Hela kostnaden
|
Statens
|
Väghållningsdistriktets
|
för vägunderhållet,
|
bidrag,
|
bidrag,
|
öre pr vägfyrk
|
öre pr vägfyrk
|
öre pr vägfyrk
|
10
|
2
|
8
|
20
|
4
|
16
|
30
|
8
|
22
|
40
|
12
|
28
|
50
|
18
|
32
|
60
|
24
|
36
|
70
|
32
|
38
|
80
|
40
|
40
|
90
|
48
|
42
|
100
|
56
|
44
|
no
|
64
|
46
|
120
|
72
|
48
|
130
|
80
|
50
|
140
|
88
|
52
|
150
|
96
|
54
|
|
|
0. S. V.
|
Reservanterna tänka sig i
|
en fördelning af bidragen sålunda:
|
Uppskattade
kostnaden för sommar¬
|
Statens bidrag,
|
Väghållningsdistriktets
bidrag,
|
vägunderhållet,
|
öre pr vägfyrk
|
öre pr vägfyrk
|
öre pr vägfyrk
|
10
|
2
|
8
|
20
|
4
|
16
|
30
|
7
|
23
|
40
|
10
|
30
|
50
|
13
|
37
|
60
|
17
|
43
|
70
|
21
|
49
|
80
|
25 .
|
55
|
90
|
30
|
60
|
100
|
35
|
65
|
Allt detta lär emellertid
|
kräfva närmare
|
utredning, hvilken
|
kunna ske annat än genom Kungl. Maj:ts försorg.
På grund häraf hafva vi ansett, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida
och i hvad mån grunderna för fördelningen af statens
bidrag till vägunderhållet lämpligen kan förändras i
syfte att detta bidrag måtte blifva fördeladt på de olika
distrikten i lämpligare förhållande till den uppskattade
kostnaden för sommarvägunderhållet samt för Riks¬
dagen framlägga det förslag, hvartill en sådan utred¬
ning kan föranleda.»
Det skulle här antecknas, att herrar 1). Persson och grefve R. G.
Hamilton icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom utskottet.