Bankoutskottets Utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ank. till Riksdagens kansli den 4 mars 1910 kl. 3 e. m.
Utlutande, i anledning af väckt motion angående utredning i fråga
om placering af penningförvaltande institutioners kapital
in. m.
I en inom Första Kammaren väckt, till bankoutskottet för förbere¬
dande behandling remitterad motion nr 24, har herr Alb. Bergström hemställt,
att Riksdagen behagade anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om
penningförvaltande institutioner för improduktiva och deras rörelse främ¬
mande ändamål i så stor utsträckning användt penningar, att detta i
afsevärd grad skadat produktionen och statens ekonomiska intressen, samt,
om så befinnes vara händelsen, vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik
utredning kan föranleda.
Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört följande:
»I mån som vi aflägsna oss från det primitiva urtillståndet, då män¬
niskan blott tog hvad naturen utan hennes hjälp och omtänksamhet
frambragte och detta fyllde hennes behof, i samma mån blir produktionen
oundgänglig och hufvudvillkoret för såväl den enskildes som statens exi¬
stens och styrka. Skapande och befordrande af produktion är numera ett
lifsvillkor. Det är rent af själfmord — fastän motsatsen så energiskt pre¬
dikas af moderna sambällsförbättrare och praktiseras inom vissa affärs-
riktningar — att nu söka tillämpa den ursprungliga metoden att blott
taga, den tillhör ej längre utvecklingen.
På grund häraf är det statsmakternas plikt att som en af sina
hufvuduppgifter, kanske t. o. m. den allra viktigaste i sammanhanget,
tillse, att produktion ej blott med största möjliga lätthet får skapas, utan
äfven att den i sin samhällsnyttiga utveckling stödes med all den makt,
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 6 Sami. 1 Afd. 11 Höft. (Nr 12.)
1
2
Bankoutskottets Utlåtande Nr 12.
som står staten till buds. Ja, att hela nationen enigt samverkar samt an¬
skaffar och använder alla medel härför, sedan konkurrensstriden förskjutits
från en strid mellan individer af samma folk till mera en strid nationerna
emellan, är lika nödvändigt som t. ex. för individen att anskaffa och använda
kläder mot köld. Ingen köper en vara till högt pris, om han kan få den
lika god billigare, detta förbjuder existensvillkoren för massan af enskilda,
och med den förbilligade samfärdseln följer, att det folk, som producerar
billigast, också får arbetet, d. v. s. inkomsterna, med andra ord: har möj¬
lighet att finnas till.
Det är många faktorer, som inverka på produktionsprisen, men jag
vill här blott vidröra en, och en särskild sida af denna, som enligt min
uppfattning ej ännu tillvunnit sig den uppmärksamhet — åtminstone i
vissa riktningar —, som den torde förtjäna, och det är penningen. Den
nyss genomlefda krisen ger anledning därtill.
Penningtillgången, som i så hög grad inverkar på produktions¬
prisen, följdes såväl före som under krisen med största uppmärksamhet af
vederbörande, förslag dryftades och åtgärder vidtogos, som inom lämpliga
gränser ansågos kunna möta befarade svårigheter. Men ej nog härmed.
Man sökte också göra sig reda för de orsaker, som framkallat penning¬
knappheten här för att för framtiden kunna minska eller undvika olägen¬
heterna. Vid den undersökning, som regeringen för sådant ändamål lät
verkställa, visade sig, att vi hade betydliga sväfvande skulder på utlandet
och att bl. a. landets kommuner bidrogo till dessa med ett belopp af om¬
kring 30,000,000 kronor. Här var ett område, där statsmakterna kunde
ingripa, och regeringen släppte, sin plikt likmätigt, ej tillfället ur händerna.
Frågan är dock, om ej saken kunnat ses ur än vidsträcktare syn¬
punkt, än som skedde. Penningbristen kan nämligen ha en annan orsak,
lika beaktansvärd som skuldsättningen, och det är det befintliga kapitalets
fastlåsande i improduktiva företag. Att så skett på de penningförvaltande
institutionernas eget initiativ, därpå har man under senare tider talrika
bevis i hufvudstaden, där det ena värdefulla huset efter det andra rifvits
och ersatts med lyxpalats, som efter allt att döma äfven tjäna andra ända¬
mål än att bereda nödiga lokaler för penningrörelsen och på många håll
också synes ha uppmuntrat till betänklig efterföljd. Vi sakna, och det
är ej minst anmärkningsvärd!, en bankstatistik, hvilken kunde ge upplys¬
ning om huru mycket penningar, som under blott de sista årtiondena fast¬
låsts i bankbyggnader och därigenom dragits ifrån den kapitalskapande
produktionen, men man vill vid en flyktig öfverblick komma till den
åsikten, att beloppet väl motsvarar kommunernas sväfvande utländska skul¬
der. Då härtill kommer, att dessa byggnader, åtminstone i eu del fall,
Bankoutskottets Utlåtande Nr 12.
ge intryck utaf att i utförandet vara påverkade af ett sjukligt lvxbegär,
som icke kan motiveras af vår knappa penningtillgång med åtföljande
höga räntor, och då de, som påtagit sig ansvaret för penningarnas för¬
valtning, nog ej böra gå i spetsen för en dylik riktning, har äfven må¬
hända här varit ett område, där statsmakterna ej saknat anledning att
ingripa.
Om produktionen och en billig sådan är af den betydelse, som här
ofvan antydts, samt om denna produktion, mer eller mindre direkt, dock
i första hand skapar kapitalet, så är det också eu nödvändighet, att detta
kapital i vidsträcktare män och i första hand ställes till den sunda pro¬
duktionens förfogande. Är detta ej händelsen, så är nog ej heller staten
därvid utan ansvar, emedan det sätt, på hvithet penninginstitutionerna nu
arbeta, är en följd af deras rättsliga ställning och i sammanhang därmed
stående organisation.
Undantages riksbanken, hvars särställning dock äfven den, enligt
sakkunniges efter allt att döma kloka råd, delvis bör upphöra, så äro ju
bankerna ej annat än sammanslutningar af på flera händer befintligt le¬
digt kapital, som söker och har rätt att söka sin bästa förräntning och
detta sker genom en förtroendeman, hvars egen goda utkomst är beroende
af att han skaffar banken anseende och inkomster. Medlen synes vara å
ena sidan iögonenfallande lokaler och hus, å andra att under goda tider
draga till sig större kundkrets, än som kan betjänas, när tiderna försäm¬
ras, och detta gör, att indragningar då måste ske utan hänsyn till de
rubbningar i produktionen, som däraf orsakas. Att ej alla penningför-
valtande institutioner arbeta så, bevisas af den sammanslutning mellan flere
betydande banker, som egde rum i sammanhang med sista krisen och som
just afsåg att söka förhindra obefogade och skadliga rubbningar på pro¬
duktionens område.
Då emellertid i kretsar, som stå produktionen närmast, här berörda
frågor väckt uppmärksamhet och omordats, och då sådant vidare kan in¬
träffa, som ger ytterligare stöd för en dylik uppmärksamhet, så skulle det
kunna hända, att en reaktion väcktes till lif, som i sin framfart blefve
skadlig och som det därför kan finnas skäl för att i tid söka möta.
_ Det i förevarande motion framställda förslaget synes afse att genom
lagstiftning förhindra kapitals fastlåsande i improduktiva företag, och de
penningförvaltande institutioner, på hvilka motionären i främsta rummet
riktat sin uppmärksamhet, äro bankerna, hvilka enligt motionärens åsikt
genom alltför dyrbara byggnader undandragit produktionen betydande
kapital, som rätteligen bort komma den allmänna rörelsen till godo.
Utskottets
yttrande.
4
Bankoutskottets Utlåtande N 12.
Så önskvärd det än vore att i vårt jämförelsevis kapitalfattiga land
kunna förekomma improduktiv användning af kapital, så torde detta enligt
utskottets mening knappast kunna på lagstiftningens väg genomföras. Ett
företag, som vid en mera fuktig granskning kan förefalla skäligen impro¬
duktivt, kanske med tiden visar sig i själfva verket vara i hög grad pro¬
duktivt, och tvärtom kan en i början lönande penningplacering sedermera
resultera i betydande förluster. Att genom allmänt gällande bestämmel¬
ser söka reglera dylika förhållanden är uppenbarligen i praktiken alldeles
outförbar!.
Ännu mera invecklad blir frågan, ifall man därjämte, såsom mo¬
tionären föreslår, skulle undersöka och konstatera, huruvida eu eventuell
improduktiv kapitalplacering »i afsevärd grad skadat produktionen och
statens ekonomiska intressen». Att här uppdraga en gräns, hvars öfver¬
skridande skulle eventuellt berättiga till någon åtgärd från det all¬
männas sida, synes icke vara möjligt utan att gifva plats åt rent godtycke.
På grund af hvad ofvan anförts, finner sig utskottet sakna anled¬
ning tillstyrka motionärens ifrågavarande förslag och hemställer följakt¬
ligen,
att herr Bergströms förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 22 februari 1910.
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCHWERIN.
100045
Stockholm 1910. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.