Riksdagens Skrifvelse Nr 25.
1
Nr 25.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 mars 1910.
— — — — Andra Kammaren den 4 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombuds¬
mannens framställning till Riksdagen angående lag om hus¬
rannsakan.
(Lagutskottets utlåtande nr 7.)
Till Konungen.
Uti sin till innevarande Riksdag afgifnaämbetsberättelse har justitie¬
ombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag, innefattande bestämmelser angående när och
af hvem husrannsakan må anställas samt om tillvägagångssättet vid
husrannsakan.
I 1734 års lag*— med dess ofta kasuistiska stadganden — gafs
beträffande husrannsakan endast en mera utförlig regel för ett enstaka
fall, nämligen i missgärningsbalkens 52 kapitel vid fråga om forskande
efter tjufgods. Emellertid generaliserades i praxis denna regel och
tjänade till ledning vid allt flera fall. Då vid utfärdande af 1864 års
strafflag stadgandet i fråga bibehölls i lagstiftningen och — med den
lydelse, som af justitieombudsmannen ofvan angifvits — upptogs i kung],
förordningen om strafflagens införande, hade detsamma redan vunnit
häfd, såsom ägande en allmännare betydelse, än ensamt dess ordalag
omedelbart angåfvo. Med stöd af nämnda stadgande jämte andra i vår
rätt gällande bestämmelser hafva sedermera så småningom, genom teori
och praxis, vissa grundsatser blifvit godkända såsom i stort sedt ut¬
görande den svenska rättsuppfattningen i det ifrågavarande ämnet.
Bih. Ull Rilcsd. Prot. 1910. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Raft. (Nr 25—31). 1
2
Riksdagens Skrifvelse Nr 25.
Skulle man söka i korthet skissera innehållet i dessa grundsatser, torde
man kunna fastslå bland annat följande.
Husrannsakan har till ändamål antingen en persons häktande, före¬
måls tagande i beslag eller bevisnings tillvaratagande — genom beslag
eller annorledes. Rätt att besluta om husrannsakan tillkommer i all¬
mänhet samma myndigheter, som äga besluta om häktning. Vid fråga
om tjufnadsbrott eller annat brott, för hvilket straffarbete ingår i straff¬
satsen, torde husrannsakan i allmänhet vara tillåten, förutom för den miss¬
tänktes häktande, för verkställande af beslag af gods, som genom brott
åtkommits eller förbrutits, samt för bevismedels vinnande. I fråga om
ringare brott får husrannsakan ske dels för häktnings verkställande, där
sådan skall äga rum, dels ock hos den för brott eller delaktighet däri
misstänkte och i vissa fall jämväl hos annan för beslag af gods, som
genom brott åtkommits eller förbrutits. Viss grad af sannolikhet, olika
i olika fall, måste förefinnas, att det med husrannsakan åsyftade ända¬
målet skall nås.
Om äfven den gällande rätten i det förevarande ämnet låter sig
mera exakt bestämmas än ofvan skett — hvilket torde kunna göras,
särskildt i fråga om husrannsakan i ringare brottmål i bevisningsända-
mål — finnas dock i densamma luckor, som i tillämpningen lämna rum
för åtskillig osäkerhet, hvars menliga följder blifva desto mer framträ¬
dande, då man tager i betraktande betydelsen af de intressen, som här
stå på spel. Det gäller nämligen här å ena sidan ett rättsmedel, som
staten till sitt värn mot förbrytare omöjligen kan undvara, och å den
andra den enskilde medborgarens berättigade anspråk att icke kränkas
i sin rätt till hemmets helgd. Inom ett område, där kollisionen mellan
nämnda båda intressen, samhällets och den enskildes, så starkt fram¬
träder som på det ifrågavarande, kan behofvet af bestämdt uttryckta
och väl afpassade regler till stöd för myndigheterna och till värn för
den enskilde icke anses vara i vår gällande rätt tillfredsställande fylldt.
Härutinnan är Riksdagen alltså enig med justitieombudsmannen.
I straffprocessordningen ingår husrannsakan såsom ett led i den
extra judiciella s. k. förundersökningen eller den förberedande verk¬
samheten för brotts upptäckande och brottslingars efterspanande. I den
moderna lagstiftningen i främmande länder har man ägnat stor omsorg
åt denna del af det processuella förfarandet, hvars handhafvande i vik¬
tigare fall öfverlämnats åt särskilda domare, s. k. undersökningsdomare.
Med detta system och med ett modernt anordnande i öfrigt af proces¬
sens utförande och de processuella myndigheterna har man utan fara
3
Riksdagens Skrifvelse Kr 25.
för rättskränkningar kunnat åt hithörande bestämmelser bereda en lämp¬
lighet efter olika förhållanden och en effektivitet i tillämpningen, som
— hur önsklig den än måtte vara — vår domstolsorganisation och vårt
åklagar- och polisväsen knappast torde möjliggöra. Till belysning af
det ifrågavarande ämnets närmare plats i det processuella systemet vill
Riksdagen något beröra den gällande lagstiftningen på detta område i
några oss närstående främmande länder.
I Norge lämnas i adertonde kapitlet af »Lov om Rettegangsmaa-
den i Straffesager» den 1 juli 1887 regler om husrannsakan. Hos hvar
och en, mot hvilken skäl finnes till misstanke, att han begått brott,
hvarå högre straff än böter kan ådömas, får husrannsakan i allmänhet
företagas, om det kan antagas, att därigenom beredes möjlighet till
häktande af den för brottet sålunda misstänkte, eller till »Opdagelse af
Forbrydelsens Spor eller til Beslaglgeggelse». Hos annan person kan
vid fråga om brott, som ofvan nämnts, husrannsakan äga rum, om viss
högre grad af sannolikhet finnes för att den för häktning eftersökte
skall anträffas eller bestämda föremål kunna beslagtagas eller visst spår
efter brottet anträffas. Såsom regel gäller, att beslut om husrannsakan
skall, där ej vederbörande samtycker därtill, meddelas af rätten. Ifall
sådant beslut icke kan inväntas, tillkommer det i allmänhet åklagar¬
myndighet att förordna om åtgärdens verkställande. — Till grund för
den norska lagstiftningen rörande husrannsakan ligga bland annat de i
lagens sjuttonde kapitel meddelade bestämmelserna angående beslag.
För verkställighet af beslag beträffande föremål, som icke frivilligt ut¬
lämnas, fordras förordnande af rätten eller i trängande fall af åklagar¬
myndighet. Endast om icke heller ett dylikt förordnande kan inväntas,
verkställes beslaget utan dylika föregående beslut. I sistnämnda båda
fall skall åtgärden underställas rättens pröfning.
I Tyskland finnas bestämmelser om husrannsakan i åttonde kapit¬
let af tyska strafifprocessordningen af den 1 februari 1877, hvilket har
öfverskriften: »Beschlagnahme und Durchsucliung». Enligt dessa stad-
ganden kan husrannsakan företagas, utom för en persons häktande, hos
enhvar för hvilket brott som helst eller delaktighet däri misstänkt, om
det kan antagas, att åtgärden skall leda till anträffande af genom brott
åtkommet eller förbrutet gods eller af bevismedel. Hos personer, som
icke misstänkas för brott eller delaktighet däri, kan husrannsakan, jäm¬
väl utan inskränkning med hänsyn till brottets beskaffenhet, företagas
för viss persons häktande, för anskaffande åt visst bestämdt bevismedel
eller för verkställande af beslag af visst föremål, därest fakta stödja
det antagande, att personen eller det eftersökta kan anträffas, där hus¬
Riksdagens Skrifvelse Nr 25.
4
rannsakan tillämnas. Befogenheten att förordna om husrannsakan till¬
kommer domaren eller vid fara af dröjsmål allmänna åklagarmyndig¬
heten. — Enligt lagens bestämmelser skola föremål, som genom brott
åtkommits eller förbrutits eller kunna tjäna såsom bevismedel, tagas i
allmänt förvar eller på annat sätt bringas i säkerhet. Befinna sig dy¬
lika föremål i enskild persons besittning och vägrar denne att frivilligt
utlämna dem, skola de tagas i beslag. Beträffande förutsättningarna
för och verkställighet af beslag gälla i lagen närmare angifna regler,
som inrymma vidsträckt befogenhet för vederbörande myndighet, dock
skall, därest beslag verkställes efter åklagarmyndighetens beslut, beslu¬
tet inom tre dagar underställas domarens pröfning. — De bestämmelser
i. förevarande hänseende, som finnas intagna i det nya tyska förslaget
till straffprocessordning, äro byggda på samma principer som den om-
förmälda gällande lagstiftningen.
Då, såsom af hvad Riksdagen ofvan anfört lärer framgå och ju¬
stitieombudsmannen äfven antydt, den nu af justitieombudsmannen Riks¬
dagen underställda frågan intimt sammanhänger med frågan om en
eventuell ny processordning, hvilken fråga som bekant står på dagord¬
ningen i vårt land, synes icke utan fog kunna ifrågasättas, huruvida ej
med eu lagstiftning i det förevarande ämnet borde anstå, till dess sagda
fråga blir i hela dess vidd upptagen till behandling, i hvilket fall tills
vidare skulle åt domstolarnas och öfriga myndigheters praxis öfverläm-
nas det närmare reglerandet af här afsedda förhållanden. Med hänsyn
till det af Riksdagen ofvan framhållna behofvet af uttryckliga regler i
förevarande ämne, hvilket behof icke lärer kunna underkännas, kar
emellertid. Riksdagen icke ansett sig böra förorda ett dylikt uppskof.
Utsikten inom en mer eller mindre obestämd framtid till en reform af
omförmälda omfattning synes nämligen icke böra afhålla från partiella
förbättringar af den gällande rätten i de delar sådana, af verkligt behof
påkallade, lämpligen kunna genomföras. Det synes Riksdagen icke skola
mota afsevärd svårighet att sålunda till särskild behandling upptaga
ifrågavarande ämne. Uppenbart torde vara, att i samband därmed äfven
böra gifvas regler om kroppsrannsakan och kroppsbesiktning. Därjämte
lär, hvilket äfven torde framgå af hvad Riksdagen ofvan yttrat, det icke
kunna undgås, att frågorna om vissa öfriga tvångsmedel för brottslingars
gripande (häktning) och genom brott åtkomna eller förbrutna eller till
bevismedel i brottmål tjänande föremåls tillrättaskaffande (beslag) i sam¬
manhang med det af justitieombudsmannen berörda ämnet göras till
föremål för den granskning eller bearbetning, hvartill deras samband
Riksdagens Skrifvelse Nr 26.
5
med samma ämne kan föranleda. Utan att nu kunna närmare angifva
riktlinjerna för den lagstiftning, Riksdagen sålunda anser sig böra för¬
orda, vill Riksdagen dock framhålla, att till vägledning för densamma
synas kunna tjäna åtskilliga redan gjorda förarbeten i ämnet. Vidare
anser sig Riksdagen, med anledning af hvad justitieombudsmannen ut¬
talat, böra anmärka, att tillfredsställande skäl icke synas vara anförda
för begränsning af rätten att företaga husrannsakan till de fall, där
straffarbete ingår i straffsatsen för det brott, hvarom kan vara fråga.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag om husrannsakan.
Stockholm den 4 mars 1910.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 26.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 mars 1910.
— — — — Andra Kammaren den 9 — —
Riksdagens skrifvelse till fullmäktige i riksbanken, i anledning af
verkställd granskning af riksbankens styrelse och förvaltning.
(Bankoutskottets utlåtande nr 4.)
Till fullmäktige i riksbanken.
Efter erhållen del af Riksdagens år 1909 församlade revisorers
berättelse angående riksbanken har Riksdagen tagit under öfvervägande,
hvad revisorerna i denna berättelse anfört äfvensom hvad bankoutskottet