Biksdagens Skrifvelse Nr 112.
1
Nr 112.
Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 25 maj 1910.
— — — — Andra kammaren den 25 maj 1910.
Biksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om åvägabringande af lagändring i syfte att bereda
större trygghet för en bättre vård af och hushållning
med enskildes skogar.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 75).
Till Konungen.
Uti en inom Riksdagen väckt motion har hemställts, att Riksdagen
måtte hos Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes
verkställa utredning, om och på hvad sätt större trygghet för en bättre
vård och hushållning med den yngre och växtligare skogen skulle kunna
ernås genom ändringar uti lagen angående vård af enskildes skogar,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, som däraf kunde föranledas.
Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande:
»Vid behandlingen af Kungl. Maj:ts proposition och särskilda ut¬
skottets däröfver afgifna förslag till lag angående vård af enskilda skogar
yttrade åtskilliga talare, att erfarenheten sannolikt komme att visa, att
Bih. till Biksd. Prat. 1910. 10 Sami. lAfd. 1 Band. 25 Höft. {Nr 112 -119.) 1
2 Biksdagens Skrifvelse Nr 112.
lagens fundamentala bestämmelser om skogsvården beliöfde g'öras mera
effektiva, men att man nu finge nöja sig med hvad förslaget innehöll
och hoppas på att insikten om de fördelar en god skogsvård medförde
skulle mer eller mindre komplettera lagens svaghet.))
Denna lags bestämmelse om skogsvården ligger som bekant i
första delen af § 1 och lyder:
))Å skogsmark, tillhörig enskilda, må ej afverkning så bedrifvas
eller efter afverkninger med marken så förfaras att skogens återväxt
uppenbarligen äfven tyras.)) Innebörden däraf är — eller borde vara,
dels att vid afverkning vare sig ett tillräckligt antal frödugliga träd
kvarlämnas eller att afverkningen på annat sätt begränsas till arealen,
så att ^själfsådd från intill liggande skogsbestånd kan äga rum, samt
att i bada fallen markberedning bör ske — eller också afverkningen
begränsas till en sådan blädning, att de kvarlämnade träden bilda ett
växtligt något så när slutet skogsbestånd, men ock att, om i de båda
första fallen själfsådden misslyckas, vederbörande afverkare eller mark¬
ägare måste medelst sådd eller plantering sörja för återväxt. Men då
vederbörande myndigheter vid undersökningen om huruvida vanskötsel
ägt rum, till följe af de bestämmande orden ))uppenbarligen äfventyras»
niaste utgå från att vanskötseln skall vara alldeles gifven, reduceras
alltså här förut angifna innebörd till ett minimum däraf.
Med stöd af lagen kan emellertid den som gjort sig skyldig till
vanskötsel åläggas att draga försorg om att ny skog må i sinom tid
uppkomma i den afverkades ställe, men däremot lägger lagen icke något
verksamt hinder i vägen för en sköflare att inom ett årtionde kunna
spoliera hela det mest växtliga skogskapital, som finnes på en egendom.
Att detta kan eller får ske, beror hufvudsakligen därpå, att ett på
grund af vanskötsel eventuellt utverkadt förbud mot vidare afverkning
skall upphöra, så snart hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande borgen
ställts för utförandet af de vederbörande afverkare ålagda kulturåtgärder.
Äfven med den allra största påpasslighet hos skogsvårdsstyrelsen att
vid eu pågående skogssköfling utverka ett afverkningsförbud, kan en
dylik yrkesidkare under några få år totalt spoliera den växande skogen
på ett vanligt hemman eller en medelstor egendom. Ty såfort ett för
vanskötsel utfärdadt förbud är upphäfdt, kan sköflingen fortsättas och
denna manöver behöfver icke upprepas många gånger för att allt skall
vara expedieradt.
Men, säger man, genom de af skogsvårdsstyrelsernas biträden
meddelade råd och upptysningar om huru en god skogsvård bör bedrifvas,
3
Riksdagens Skrifvelse Nr 112.
skall väl insikten om och intresset för en god vård af och klok hushåll¬
ning med skogen så småningom vinna alltmer terräng.
Ja, erfarenheten har nog också visat, att laglydiga personer äro
angelägna om att icke i strid mot lagen bedrifva sin utverkning, men
då de upplysningar därom, som, åtminstone inom Gäfleborgs län, alltid
på begäran lämnas, måste hålla sig inom lagens räckvidd, blir också
effekten däraf begränsad därefter, så att till och med i dylika fall ytterst
sällan en klok hushållning med det växtligaste skogskapital kan blifva
följden; och naturligtvis så mycket mindre då af alla dem, som icke bry
sig om hvarken goda råd eller lagen, hvilka dess värre ingalunda äro så få.
Redan vid lagens tillkomst var den välbelägna unga furuskogen
starkt hotad af pågående export af pitprops och s. k. egyptiska sparrar,
och sedan dess har tillkommit en kanske ännu större fara för den unga
granskogens bestånd genom den kolossala ökningen af cellulosa- och
trämasseproduktionen, hvilken kräfver mycket stora kvantiteter massved,
hvartill toppar efter sågtimmer eller gallringsvirke numera icke förslå långt.
Det är också just vanskötseln af det unga och växtligare skogs¬
beståndet, som är farligast och dess värre äfven synes tilltaga. Ty om
denna vanskötsel icke hejdas, skola vi aldrig vare sig med sådd eller
plantering, som blott kan ske inom en viss begränsning, komma till
den bättre skogsvård, som för vårt land är så ytterst viktig.
Behofvet af lagens skärpning synes mig redan ur denna synpunkt
vara uppenbart, men därför gifves äfven ett annat skäl.
Därmed skulle uppenbarligen det starka intresse, som sågverks-
bolag och massfabrikanter hittills haft att inköpa skogrika hemman och
egendomar, helt säkert väsentligt minskas. Det är nämligen just fri¬
heten för den enskilda ägaren att hastigt realisera sitt skogskapital,
som nästan tvingar sågverksbolaget eller trämassebolaget att för till¬
godoseendet af sitt framtida behof af råvara inköpa skogsegendomar,
livilket helt naturligt skulle i allmänhet underlåtas, därest utsikt funnes
att genom inköp af skogsprodukten kunna fylla detta sitt behof.
En såväl ur nationalekonomisk som social synpunkt så viktig
fråga som ett laga skydd emot en otillbörlig exploatering af det yngre
och växtligare skogsbeståndet bör därför lösas — och utan onödiga
dröjsmål lösas snart.
I fråga om sättet och formen för en dylik utgick domänstyrelsen
på sin tid från idén om vissa åldersgränser, under det att Riksdagen
i sin skrifvelse till Kungl. Maj:t år 1896 framkastade tanken på att vid
sidan om en gemensam återväxtlag hafva speciella sådana för vissa
landsdelar, medan återigen ett par norrländska landsting utarbetade en
4
Riksdagens Skrifvelse Nr 112.
dimensionslag eller rättare ett förslag därtill. Åldersgränsen vore lätt
att tillämpa för ett likåldrigt skogsbestånd, men desto svårare för ett
olikåldrigt, hvarförutom samma åldersgräns icke lämpligen kunde be¬
stämmas för landets södra, mellersta och nordliga delar.
En dimensionslag återigen, hvithet mått som än valdes, komme
nästan lika ofta att utgöra hinder för afverkning af träd, Indika ur
skogsvårdssynpunkt böra borttagas, som för sådana, hvilka ur samma
synpunkt böra kvarstå, och måste därför kompletteras med kostsamma
utsyningar af undermåliga oväxtliga träd samt torde för öfrigt svårligen
lämpa sig till utveckling af eller utbyggnad på en återväxtlag.
Tanken på speciella lagar för olika landsdelar återigen synes mig
böra upptagas endast under den förutsättningen, att tillfredsställande
och för hela landet lämpliga bestämmelser icke kunde infogas i den nu
gällande lagen om vård af enskildas skogar. En dylik fruktan synes
mig dock icke vara särdeles befogad, ty målet: förekommande af den
jmgre och växtligare ståndskogens alltför starka exploatering, bör vara
behöfligt i alla de län, där nyssnämnda lag gäller.
De tillägg eller ändringar, som för ändamålets vinnande synas
mig nödiga, gälla 1, 2, 4, 6 och 13 paragraferna. Utan alla anspråk
på att ha funnit de lämpligaste uttrycken torde det dock vara på sin
plats att ange förslag därom, ehuru blott såsom exempel på dylika
tillägg eller ändringar. Om sålunda grundbestämmelsen i § 1 erhölle
följande lydelse: »Å skogsmark, tillhörig enskilda, må ej utverkning
så bedrifvas eller efter afverkning med marken så förfaras att skogens
återväxt och en fortgående skälig afkastning af den växtligare stånd¬
skogen uppenbarligen äfventyras» — så kunde, synes det mig, däri¬
genom å ena sidan det yngre och växtligare skogsbeståndet skyddas
mot en alltför stark eller hänsynslös afverkning utan att å andra sidan
skogens ägare komme att lida af något för honom skadligt intrång
däraf. Några svårigheter att skilja emellan den växtligare skog, hvar¬
under faller alla yngre bestånd, och en svagt eller mindre växtlig skog,
synas mig lika litet böra förekomma som vid afgörandet af huruvida
genom en afverkning skogens återväxt uppenbarligen äfventyrats eller
ej. För afgörandet däraf — likasom ock öfver huruvida en fortgående
skälig afkastning uppenbarligen äfventyrats eller ej — bör det sunda
omdömet i regel vara tillräckligt, och där skogens ägare misstror sitt
eget omdöme, kan han på begäran erhålla anvisning därom af skogs-
vårdsstyrelsens biträden.
Då det för häradsrättens eller öfverexekutors beslut om eventuellt
afverkningsförbud bör vara af vikt, att synemännens utlåtande äfven
5
Riksdagens Skrifvelse Nr 112.
bör innehålla förslag om huruvida och i hvad mån ett förbud mot vi¬
dare utverkning bör med hänsyn till vanskötselns art och omfång om¬
fatta hela eller viss del af den återstående ståndskogen samt tid eller
villkor för dess upphörande, så synes ett tillägg af sådan innebörd
böra göras i § 2.
Enär tiden för ett dylikt förbud i § 4 är begränsad till dess de
föreskrifna åtgärderna för återväxtens betryggande å den afverkade
skogsmarken blifvit vidtagna, så torde äfven i denna paragraf ett till-
lägg böra göras af den innebörd, att dels förbudet må gälla intill dess
att genom de vidtagna åtgärderna återväxten kommit i ett tillfredsstäl¬
lande skick och dels att, därest förbudet grundar sig på vanskötsel af
växtligare skog på sådant sätt att förutnämnda villkor för dess upphö¬
rande icke är tillämpligt, viss längre eller kortare förbudstid må kunna
bestämmas.
Beträffande återigen § 6 med dess syfte att af den till en vanskötsel
skyldige lättare erhålla säkerhet för kulturåtgärdernas fullgörande än
eljest, emot den erhållna friheten att kunna tidigare fortsätta med van¬
skötseln, så synes mig denna böra omarbetas i den riktning, att förbud,
som i 4 eller 5 § är nämndt, upphör när därför stadgade villkor äro
uppfyllda samt af skogsvårdsstyrelsen godkända, hvarvid eventuellt ställd
pant eller borgen för kulturåtgärders fullgörande ock skall återställas.
Hvad slutligen beträffar den redan nu så till vida otillfredsställande
§ 13 att däri ingen hänsyn tages till rättsförhållandet emellan upplåtare
och afverkare, så torde i viss mån redan däraf och än mera, därest
förut antydda ändringar genomföras, behofvet af dess omarbetning fram¬
träda. Denna omarbetning torde böra gå ut på, att väl afverkaren fort¬
farande må stå för vanskötselns följder, men att, därest genom aftal,
tillkommet före 1905 års början eller före den dag sedermera genom¬
förda ändringar om skogsvården träda i tillämpning samt äfven efter
sistnämnda dag äro gällande, en och samma innehafvare af dylik af-
verkningsrätt kan visa, att han till följe af det hinder denna lag för ho¬
nom åstadkommit att uttaga virke, hvartill han eljest enligt aftalet haft
rätt, därigenom icke af skogen erhållit valuta i värde motsvarande hvad
han för afverkningsrätten utgifvit jämte 5 % ränta å hvad som genom
afverkningar icke amorterats därå, så bör upplåtaren hålla honom ska¬
deslös för skillnaden eller den förlust, som på dylikt sätt tillkommit.
Enklare att tillämpa blefve det visserligen, om för de träd, som uti
ifrågavarande fall måste kvarlämnas, ersättning skulle utgå för deras
då befintliga värde, men då i så fall helt säkert upplåtaren komme att
drabbas oskäligt tungt, synes mig en dylik lösning icke böra komma
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 112.
i fråga. Men skulle vid tillämpningen svårigheter anses möta att låta
förstnämnda rätt till ersättning omfatta de aftal, som ingåtts både före
år 1905 och före den dag en eventuellt skärpt lagförändring trädt i
tillämpning, så må då hellre denna rätt inskränkas till blott sistnämnda fall.
Helt naturligt böra de af mig här ofvan framkastade förslag till
ändringar icke anses såsom annat än antydningar om den riktning,
hvari de enligt min åsikt böra gå och mer eller mindre förtjäna att
tagas till ledning vid det fortsatta arbete som erfordras för att syftet
•— ett bättre skydd för den yngre och växtligare skogen — må me¬
delst lämpliga ändringar af lagen kunna vinnas.
Då en och annan torde hysa den uppfattningen, att landets skogs-
vårdsstyrelser, som vid gemensamma möten, där mångsidig erfaren¬
het är representerad, kunna dryfta dylika spörsmål och därför vore bäst
skickade att taga initiativ om sådana ändringar, som af mig här ofvan
föreslagits, därest de ansågos nödiga, så tillåter jag mig uttala den
meningen, att dessa mötens organisation och korta arbetstid lägga hinder
i vägen för en omsorgsfull beredning af mera viktiga ändringar i lagen
om vård af enskildes skogar.
I ett dylikt fall torde nog det på erfarenhet grundade omdömet
mera genomtänkt kunna göra sig bättre gällande, om skogsvårdssty-
relserna, där så anses nödigt, lämnas tillfälle att hvar för sig afgifva
yttrande öfver ett förarbetadt förslag.»
Då 1896 års skogskommitté i sitt förslag till lagstiftningen för vården
af enskildes skogar stannade vid att förorda antagandet af en återväxt-
lag, uttalade kommittén samtidigt, att en sådan lag icke kunde anses
tillfredsställande, och anförde särskildt, att det förnämsta felet hos detta
slag af lagar vore, att ett ingripande i anledning af öfverdrifven af-
verkning i allmänhet komme för sent, för att de skadliga verkningarna
af densamma skulle kunna på önskvärdt sätt förhindras.
Vid behandlingen af den proposition, som på grundvalen af kom¬
mitténs betänkande framlades för 1903 års Riksdag och som föranledde
nu gällande lagstiftning angående vård af enskildes skogar, uttalades,
såsom motionären också framhållit, den farhågan, att lagens bestäm¬
melser skulle visa sig otillräckliga för ernående af en tillfredsställande
skogsvård, särskildt i hvad denna afsåge ett skydd för den unga och
växtliga skogen. Om och det måste erkännas, att den nya lagstiftnin¬
7
Riksdagens Skrifvelse Nr 112
gen verkat mycket godt, och att under skogsvårdsstyrelsernas förtjänst¬
fulla verksamhet förhållandena i afsevärd mån utvecklat sig till det
bättre, samt att en rätt uppfattning om och ett verkligt intresse för en
förbättrad skogsvård börjat göra sig mer och mer märkbara, så framgår
dock af de berättelser rörande skogarnas tillstånd och skötsel, hvilka
årligen afgifvas af skogsvårdsstyrelserna i olika landstingsområden, att
dessa farhågor i viss mån blifvit bekräftade.
Af dessa berättelser inhämtas nämligen bland annat, att sköflingar,
hvarigenom det unga växtliga skogskapitalet tillintetgöres genom för¬
tidig och planlös aftorkning, företrädesvis förekommer, då afverknings-
rätt till skog upplåtits äfvensom vid inköp af skogsfastigheter i ute¬
slutande syfte att fortast möjligt tillgodogöra sig den befintliga stånd¬
skogen utan tanke på skogens framtida afkastning.
I den mån värdet å de mindre virkessortimenten stegrats, hvilket
under de sista åren varit fallet icke allenast på grund af den betydliga
utvecklingen af landets trämasseindustri, utan ock därför att smärre
virke i stora mängder exporterats utan förädling, bar naturligtvis efter¬
frågan å dessa sortiment ökats och anmärkta missförhållanden blifvit
alltmera iögonenfallande.
Från denna synpunkt finner Riksdagen syftet i motionärens fram¬
ställning vara behjärtansvärdt.
Riksdagen är dock icke öfvertygad, att en formulering af § 1 i
lagen den 24 juli 1903 angående vård af enskildes skogar i den rikt¬
ning motionären antydt vore lämplig. Det kan fastmer med hänsyn
till svårigheten att åstadkomma tillfredsställande lagbestämmelser, hvilka
tillräckligt tydligt angifva gränserna för skogsägarens befogenhet, ifråga¬
sättas, huruvida icke mera skulle kunna vinnas genom ett lämpligt ut¬
vidgande af skogsvårdsstyrelsernas befogenhet att verksamt ingripa till
förhindrande af en afverkning, hvarigenom uppenbarligen ett ungt,
växtligt skogsbestånd skulle komma att ödeläggas. Det gäller nämligen
att härvidlag, såsom jämväl af motionären framhållits, noga fasthålla
vid, att förhållandena i landets skilda delar äro ganska växlande, och
att lagen alltså måste noggrant afpassas med hänsyn härtill.
Motionärens förslag till ändring af § 13 i nyssnämnda lag måste
Riksdagen bestämdt ogilla. Riksdagen kan nämligen icke finna något
skäl föreligga att ställa den, som förvärfva! rätt till skog genom nytt-
janderättsaftal, i gynnsammare ställning än den, som förvärfva! sådan
rätt genom annan upplåtelseform.
På förslag af enskild motionär anhöll Riksdagen år 1908 i skrif¬
velse till Eders Kungl. Maj:t, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
8
Riksdagens Skrifvelse Nr 112.
i hvad män inskränkning borde ske i den uti förutnämnda lag medgifna
rätt att genom ställande af pant eller borgen bringa meddeladt afverk-
ningsförbud att upphöra, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill utredningen kunde gifva anledning. Enligt hvad Riksdagen
erfarit, bar domänstyrelsen i med anledning häraf afgifvet underdånigt
utlåtande hemställt, att § 6 i berörda lag måtte erhålla följande lydelse:
»Förbud, som i 4 eller 5 § är nämndt, upphöre, där såsom pant för
fullgörande af de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i skog-
bärande skick finnas erforderliga, hos öfverexekutor kontant nedsättes
ett belopp, ej understigande de uppskattade kostnaderna för samma åt¬
gärders vidtagande.»
En ändring af lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli
1903 är sålunda genom Riksdagens omförmälda skrifvelse bragt under
Eders Kungl. Maj:ts pröfning. I sammanhang med denna pröfning
synes enligt Riksdagens förmenande jämväl ifrågavarande lagstiftning i
hvad den lider af de nu framhållna bristerna lämpligen böra upptagas
till behandling. På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning om och på hvad sätt ändring
och tillägg i 1903 års lagstiftning angående vård af enskildes skogar
må kunna åvägabringas i ändamål att förekomma uppenbar sköfling af
ungskog samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 25 maj 1910.
Med undersåtlig vördnad.