RIKSDAGENS PROTOKOLL
1910. Första Kammaren. Nr 8.
Fredagen den 18 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Justerades protokollet för den 10 i denna månad.
Anmäldes ock bordlädes lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen angående lag om husrannsakan; och
nr 8, i anledning af väckt motion om tillägg till §§ 41 och
44 konkurslagen.
Upplästes och godkändes baukoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 14, till fullmäktige i riksgäldskontoret i anledning af
verkställd granskning af riksgäldskontorets förvaltning.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
följande den 16 innevarande februari bordlagda ärenden, nämligen
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 1 och 2, bevillningsutskottets
betänkande nr 5 och 6, äfvensom lagutskottets utlåtande nr 6.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att lagutskottets
utlåtanden nr 7 och 8 skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3,n e. m.
Första Kammarens Prof. 1910. AV 8.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
l
Nr 8.
Lördagen den 19 Februari.
Q
t i
Lördagen den 19 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Swartz aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående anvisande af medel till lönefyllnad åt vikarien
för tjänstledige kassören ock bokhållaren hos fångvårdsstyrelsen Wal¬
ter Engblom;
2:o) angående godkännande af tullverkets utgiftsstater för år 1911
m. m.; och
3:o) angående pension till förre båtsmannen vid Norrlands 2:a
kompani nr 85 Erik Johan Forsberg Borg.
Justerades protokollet för den 12 i denna månad.
Upplästes ett inlämnadt läkarintyg af följande lydelse:
Att justitierådet J. Hellner på grund af sjukdom (gastritis
acuta) sedan den 15 dennes varit förhindrad och fortfarande tills
vidare är förhindrad att deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygar
Stockholm den 18 febr. 1910.
John Sjöqvist,
med. doktor.
Herr talmannen anförde, att han. efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra kammaren finge hemställa, det Första
kammaren villa besluta, att vid det sammanträde, som komme att
hållas onsdagen den 23 innevarande månad, skulle företagas val af
valmän jämte suppleanter för utseende af Riksdagens justitieom¬
budsman och hans efterträdare.
Denna hemställan bifölls.
Lördagen den 19 Februari.
3 Nr 8.
Föredrogos, men
lagutskottets den
7 och 8.
bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
18 innevarande februari bordlagda utlåtanden nr
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 16 och 18 i denna Ang. skärpta
månad bordlagda utlåtande nr 1, i anledning af väckt motion om villkor för
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående skärpta villkor för rätten att
utgifva tidningar. tidningar.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 124, hade herr Zimdahl hemställt, att Riks¬
dagen ville besluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om utredning och framläggande af förslag i syfte att åstadkomma
skärpta bestämmelser i afseende på rättigheten att utgifva tidningar.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda grunder
hemställt, att den i förevarande motion innefattade framställning icke
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Reservation hade anförts af herrar Staaff, Berger, Beckman,
Berg och Broomé, hviska ansett, att utskottets yttrande bort hafva
följande lydelse:
»Därest det, såsom af motionens motivering vill synas, skulle
vara motionärens mening, att myndigheterna borde erhålla befo¬
genhet att ingå i någon pröfning af de förutsättningar med hänsyn
till ^åskådning, etisk och religiös uppfattning o. s. v., som eu
person må äga för att ägna sig åt tidningsmannayrket, kan utskottet
ingalunda dela motionärens åsikt härutinnan.
Hvad åter angår de förutsättningar för yrkets utöfvande, som
kunna göras till föremål för en pröfning af formell art, lära de
förvisso komma under öfvervägande vid de nu pågående förbere¬
delserna till en revision af tryckfrihetsförordningen.
Vid sådant förhållande hemställer utskottet, att herr Zimdahls
motion ej må föranleda någon Riksdagens åtgärd.»
Herr Berg er: Jag anhåller att med några ord få utveckla
skälen för den vid betänkandet fogade, af herr Staaff m. fl. afgifna
reservationen.
Af motionens motivering kan man icke undgå att finna, att
motionären eftersträfvar sådana inskränkningar beträffande rätten att
utgifva tidningar, som man med den uppfattning af tryckfriheten,
som hittills allmänt gjort sig gällande, måste beteckna såsom obe¬
höriga. Motionären säger visserligen icke bestämdt ifrån, hvilka
de inskränkningar i rätten att utgifva tidningar äro, som han åstun¬
da^ men nog kan man ungefär förstå, hvartåt han syftar. I motionen
Nr 8.
4
Lördagen den 19 Februari.
Ang. skärpta läses följande: »Som förhållandet nu är, har hvem som helst, blott
rätten att ^lan ej är dömd för nesligt brott eller förklarad ovärdig att föra
utgifva ändras talan, rättighet att efter behörig anmälan utgifva tidning,
tidningar. och detta äfven om han måste stämplas såsom en mer eller mindre
(Forts.) uppenbar samhällsfiende och förnekare af vår religions allra dyr¬
baraste sanningar, hvartill kanske kommer att han är en person,
som har litet eller intet att ansvara för.»
Alltså, från rätten att utgifva tidningar synes motionären vilja
genom några nya bestämmelser 'utesluta sådana personer, som måste
stämplas såsom samhällsfiender; och sådana personer, som förneka
den rena evangeliska läran, synes han ock vilja utestänga från rätten
att utgifva tidningar. Motionären synes sålunda önska en väsentlig
förändring af 86 § regeringsformen, som tillförsäkrar hvarje svensk
man rätt att utgifva skrifter, han må hafva hvilken lifsåskådning
som helst och hvilken uppfattning som helst i politiska, religiösa
och sociala frågor.
Vid nu nämnda förhållanden hade det icke varit ur vägen, synes
det mig, om utskottet velat på något sätt uttrycka sitt ogillande af motio¬
nens motivering. Den, som nu läser först motionen och så utskotts-
hetänkandet med dess ordande om »skärpta bestämmelser i afseende
å rättigheten att utgifva tidningar», får lätt den tanken, att utskottet
icke har något emot just sådana skärpta bestämmelser, som motio¬
nären antydt. Ett särskildt skäl att antaga detta ligger däri, att
motionären, såsom herrarna finna af betänkandet, varit en af dem,
som deltagit i utskottets beslut. Och någon anledning därtill, att
icke sämjan inom utskottets majoritet skulle varit fullständig, kan
icke framletas ur betänkandet.
Då man enligt min tanke vid hvarje tillfälle, då reaktionära
tendenser i fråga om tryckfriheten söka göra sig gällande, bör klart
och tydligt tillbakavisa sådana försök, hemställer jag om bifall till
herr Staaffs m. fl. reservation.
Herr Eahlheck: Reservanterna hafva föreslagit en annan
motivering för det slut, hvartill utskottet kommit.
Utskottets majoritet har icke ansett sig behöfva ingå på något
vidare bemötande af herr Zimdahls argumentering. I motionen
anföras exempel på vissa svåra missbruk af tryckfriheten. Men det
botemedel häremot, som motionären föreslår, är olämpligt. Jag är
också öfvertygad om, att ingen inom utskottet delade hans uppfatt¬
ning, att man bör underkasta en tidningsutgifvare något slags exa¬
men i fråga om hans religiösa, etiska och politiska ståndpunkt.
Men vi ansågo det icke nödvändigt att uttala detta, förvissade om,
att vid den revision af tryckfrihetsförordningen, som kan komma i
fråga, en sådan tankegång aldrig lär göra sig gällande. Jag bestrider
alltså, att de — som den siste ärade talaren nämnde — »reaktionära»
tänkesätt, som framträda i motionen, skola på något sätt kunna
läggas in i den motivering utskottet gifvit för sitt afslag. Detta
Lördagen den 19 Februari.
o
Nr 8.
är emellertid anledningen till, att utskottet stannat vid den korta
formella behandling af motionen, som här föreligger.
Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan oför¬
ändrad.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet afgifna reservation.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
*
Eörodrogs ånyo konstitutionsutskottets den 16 och 18 inne¬
varande februari bordlagda utlåtande nr 2, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot annon¬
sering i tidning eller skrift rörande försäljning af brännvin.
Uti en i Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 81, hade herr Berggren hemställt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, huruvida förbud mot annons eller tillkänna¬
gifvande i tidning eller skrift om försäljning af brännvin borde in¬
föras i tryckfrihetsförordningen, samt för Riksdagen till grundlags¬
enlig behandling framlägga det förslag i ämnet, som Kungl. Maj:t
kunde finna lämpligt.
Utskottet hade i förevarande utlåtande på andragna skäl hem¬
ställt, att förevarande motion icke måtte föranleda någon Riksdagens
åtgärd.
Reservation hade anförts af herrar Ekman och von Schéele,
hvilka ansett, att utskottets yttrande bort hafva följande lydelse:
»Utskottet, som finner motionens syfte mycket behjärtanevärdt
och möjligen kunna utan intrång på tryckfrihetens berättigade kraf
i viss måu tillgodoses, anser sig dock, då, enligt hvad utskottet har
sig bekant, frågan om eu fullständig revision af gällande tryck¬
frihetslagstiftning för närvarande är under handläggning inom justitie¬
departementet genom för ändamålet af Kungl. Maj:t särskildt till¬
kallade sakkunniga, och det torde få antagas, att förslag till en
dylik revision kommer att föreläggas nästkommande års Riksdag,
föranlåtet hemställa, att förevarande motion icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.»
Ang. skärpta
villkor för
rätten att
utgifva
tidningar.
(Forts.)
Om föi bud
mot annonse¬
ring rörande
försäljning af
brännvin.
Nr 8. 6
Lördagen den 19 Februari.
Om förbud Herr von Mentzer: Som herrarna se af utlåtandet, finnes
mot annonse- ra„ antecknad bland de närvararande utskottsledamöterna, utan att
försäljning af n^Son reservation af mig är anförd. Detta skulle gifva vid handen,
brännvin, att jag biträdde utskottets utlåtande. Det är emellertid icke för¬
korta.) hållandet. Jag var icke närvarande, då beslut fattades i ärendet,
men däremot vid justeringen, och vid sådant förhållande ansåg jag
mig icke berättigad att anföra någon reservation. Då jag nu fått
ordet, torde det tillåtas mig att gifva tillkänna, hvarför jag icke
biträder utskottets hemställan.
Motionären har i sin motion utgått från det i brännvinsförsälj-
ningsförordningen förekommande förbudet för innehafvare af rättighet
till försäljning af brännvin att vid personligt besök eller genom
ombud hos annan än innehafvare af dylik försäljningsrättighet till
salu utbjuda brännvin eller upptaga beställningar därå till mindre
belopp än 250 liter. Det synes mig vara riktigt att, så som motio¬
nären gjort, draga den slutsatsen, att, då det är förbjudet att i
allmänhet utbjuda brännvin genom personliga besök eller genom
ombud, bör det vara så mycket mera skäl att förbjuda innehafvarne
af ifrågavarande rättigheter att genom det bästa ombud, som torde
kunna uppletas, nämligen tidningarna, utbjuda sitt brännvin. Och
därför yrkar han ändring i tryckfrihetsförordningen. Utskottet säger,
att ett sådant förbud innebär ett kraftigt ingripande i en af lagen
tillåten näring. Det är icke fråga om att göra något intrång på
utöfningen af en utaf lagen tillåten näring, utan meningen är endast
att gifva full kraft och verkan åt gällande förbud att utbjuda bränn¬
vin. Emellertid hoppas jag, att vid den pågående revisionen af
tryckfrihetsförordningen de åsikter, som motionären sökt göra gäl¬
lande, må komma till sin rätt, och kan jag därför icke annat än
komma till samma slut som utskottet och reservanterna herrar Ek¬
man och von Schéele. Jag instämmer alltså i yrkandet, att motionen
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Herr Sjöholm: Huru stor nykterhetsvän man än är, kan man
omöjligen vara med om bifall till den motion, som ligger till grund
för utskottets betänkande. Att intaga i tryckfrihetsförordningen ett
förbud att annonsera eu vara, som enligt svensk lag är loflig och
hvaraf både statsverket och kommunerna draga en betydlig inkomst,
synes mig vara en uppenbar orimligbet. Ingen har yrkat bifall till
motionen, men i de utlåtandet bifogade reservationerna uttalas så¬
dana åsikter, som enligt mitt förmenande äro lika orimliga.
I den första reservationen, af herrar Ekman och von Schéele,
säges, att man möjligen utan intrång på tryckfrihetens berättigade
kraf i viss mån kan tillgodose motionens syfte. Huru det skall gå
till, kan jag icke förstå, och jag har frågat reservanterna, huru de
tänkt sig saken, men något tillfredsställande svar på denna fråga
har jag icke fått. År det icke i tryckfrihetsförordningen förbjudet,
lärer det vara tillåtet att annonsera hvarje i handeln tillgänglig
7 Nr 8.
Lördagen den 19 Februari.
vara, och bestämmelser, som intagas i andra stadgar, lära icke för- Om förbud
tindra dylika annonser. Jag tror således, att reservanternas yttrande förande"
är en fras utan betydelse. Sedan tillägges, att frågan om en full - försäljning af
ständig revision af gällande tryckfrihetslagstiftning är under hand- brännvin.
läggning inom justitiedepartementet genom af Kungl. Majt särskildt (Forts.)
tillkallade sakkunniga, och man skulle få antaga, att dessa skulle
beakta äfven detta önskemål. Det synes mig dock vara oantagligt,
att de sakkunniga skola taga upp denna fråga från den föreslagna
synpunkten.
I den andra reservationen, af herrar Beckman m. fl., säges
uttryckligen ifrån, att man icke kan vara med om en inskränkning
i tryckfriheten, men därefter tillägges, att nu ifrågavarande hand¬
tering beklagligtvis icke ännu är i lag förbjuden. Detta torde vara
ett uttalande, som man icke heller kan gilla. Ty man vet icke, om
utredningen kommer att visa, att ett sådant förbud är lämpligt.
Det kan möjligen blifva ett motsatt resultat. Man kan sålunda
lika litet instämma i den senare som i den förra reservationen.
På grund häraf får jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Ekman: Jag hade icke tänkt yttra mig, men då jag
hlef direkt uppkallad, får jag väl säga några ord. Min mening är
naturligtvis icke, att man i tryckfrihetsförordningen kan förbjuda
en vanlig affärsmässig’ annonsering. Men här är icke fråga om att
förhindra något sådant, utan meningen är att möjligen finna ett
medel att hindra' en annonsering, som går utöfver det affärsmässiga
och innebär en särskild lockelse. Riksdagen har förut godkänt för¬
hud mot utbjudande af spritdrycker genom kringresande agenter.
Nu säger utskottet i sin motivering, att den af motionären tilltänkta
inskränkningen i rätten att annonsera är af långt mera ingripande
art än förbudet mot utbjudande genom agenter. Det föreslagna för¬
budet måtte väl då icke vara något så obetydligt, att man utan
vidare kan klippa af frågan. Då utskottet anser, att den nyss be¬
handlade motionen af herr Zimdahl icke bort föranleda någon
åtgärd, därför att revision af tryckfrihetsförordningen pågår, kan jag
icke förstå, hvarför icke samma yttrande lämnats i fråga om denna
motion. Jag anser, att svaret i båda fallen skulle ha blifvit ett
hänvisande till förutnämnda revision.
Herr Sjöholm: Med anledning af herr Ekmans yttrande
skall jag be få fästa uppmärksamheten på den stora skillnaden
mellan herr Zimdahls motion, där det talas om skärpta bestämmel¬
ser i fråga om rätten att utgifva tidningar — något som icke
blott lian utan också bör införas — och denna motion, som
rör sig om någonting, som hvarken kan eller bör införas, eme¬
dan det är en orimlighet. Såvidt jag förstår, kan det icke
uppdragas åt en utredningskommitté att föreslå åtgärder för att
Nr 8.
8
Lördagen den 19 Februari.
Om förbud, förhindra annonsering utan att taga in förbud däremot i tryckfrihets-
förande förordningen. Huru det skulle gå till, kan jag icke förstå, och herr
försäljning af Ekman har icke besvarat frågan. Han har endast fäst sig vid, att
brännvin, annonsen skulle hafva något lockande i sig. Men detta innebär icke-
(Forts.) något, ty för den, som vill köpa spritdrycker, är annonsen i och för
sig lockande, oberoende af huru den lyder, och för den, som icke¬
vill köpa spritdrycker, har annonsen icke någon vidare lockelse,
huru grannt utstofferad den än är och huru mycket reklam den
än må innehålla för de drycker, som annonseras. Het är en väsent¬
lig skillnad mellan något, som icke blott kan utan också bör göras,
och något, som likt det nu föreslagna icke kan verkställas.
Herr Ekman: Jag skall be att få upplysa om, att min mening
var, såsom det står i reservationen, att motionens syfte möjligen
kan utan intrång på tryckfrihetens berättigade kraf i viss mån till¬
godoses. Jag menade verkligen, att detta skulle kunna ske genom
en ändring i tryckfrihetsförordningen, så framt icke vid en närmare
undersökning af frågan andra hinder möta. Uttalandet i reserva¬
tionen är således icke någon fras, utan min allvarliga mening. Jag
kan icke förstå, hvarför man icke skulle kunna göra skillnad mel¬
lan dessa förledande annonser, som motionären åsyftar, och verkligen
berättigade affärsmässiga annonser. Man har ju kunnat i tryck¬
frihetsförordningen införa ett sådant stadgande som det att prisande
af brottslig handling straffas. Hvar går gränsen mellan detta pri¬
sande och ett faktiskt omnämnande af brottet? Trots denna obe¬
stämdhet har stadgandet kunnat införas i tryckfrihetsförordningen.
Min mening har varit, att föreliggande fråga icke borde nu afklippas,
utan att det måtte få stå öppet för dem, som syssla med revision
af tryckfrihetsförordningen, att taga denna fråga liksom andra dit¬
hörande spörsmål under öfvervägande.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.
Ang. förläng- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 16 och 18 i denna
ning af den m|na(j bordlagda betänkande nr 5, i anledning af Kungl. Maj:ts
mellanavemae , t o < o o j
och Tyska ri- proposition angående förlängning af den mellan Sverige och Tyska
ket afslutade riket den 8 maj 1906 afslutade handels- och sjöfartstraktaten.
handels- och
sjöfartstrak- Genom proposition nr 21 af den 21 januari 1910, som hän-
taten. visats till bevillningsutskottets behandling, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollen
öfver utrikesdepartementsärenden för den 20 augusti 1909 och den
21 januari 1910, angående förlängning till den 1 december 1911 af
den i Stockholm den 8 maj 1906 mellan Sverige och Tyska riket
afslutade handels- och sjöfartstraktaten, äskat Riksdagens godkännande
af denna förlängning.
Lördagen den 19 Februari.
9 Nr 8.
Utskottet hade i nu föredragna betänkande hemställt, att Riks- Ang. förläng-
dagen ville meddela det af Kungl. Maj:t äskade godkännandet af n™3 af den
förlängning till den 1 december 1911 af den i Stockholm den 8 ‘ryskcTri-
maj 1906 mellan Sverige och Tyska riket afslutade handels- och ket af slutade
sjöfartstraktaten. handels- och
sjöfartstrak-
Herr Larsson: Då Riksdagen skall besluta, huruvida traktaten (Forts)
med Tyska riket skall förlängas på ett år, för att bättre tid måtte
gifvas till underhandlingar, ber jag att få med några ord uttrycka
det bekymmer, som snickeriindustriens utöfvare fått känna under
denna traktats tillvaro. Importen till Tyskland är nästan omöjlig¬
gjord genom de rådande tarrifferna. Jag är fullt öfvertygad om
de svårigheter ett litet land har vid underhandlingar med ett så
stort land som Tyskland, men då man ser, att våra norrbottniska
malmer mer och mer finna användning i Tyskland, och att dess
järnindustri mer och mer blir beroende af desamma, så är jag å
andra sidan öfvertygad om, att våra underhandlare med detta vapen
i händerna skola kunna tillvinna några fördelar för en så liten,
men för Sverige så naturlig industri som snickeriet. Jag har endast
velat påpeka detta och anhåller, att det måtte antecknas i proto¬
kollet.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut¬
skottet i förevarande betänkande hemställt.
"Vid ånyo skedd föredragning af bevillningsutskottets den 16
och 18 innevarande månad bordlagda betänkande nr 6, i anledning
af dels Kungl. Haj:ts proposition angående rätt för utländsk turist
att under viss tid tullfritt disponera hit till riket medförd automobil,
dels ock en i ämnet väckt motion, biföll kammaren hvad utskottet
i detta betänkande hemställt.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 16 och 18 innevarande månad Om lagstift-
bordlagda utlåtande nr 6, i anledning af justitieombudsmannens ning rörande
framställning till Riksdagen om lagstiftning rörande grunderna för grunderna för
och förfarandet vid utvisning ur riket åt utlänningar, m. m. utvisning ur
riket m. m.
Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet
hänvisade ämbetsberättelse hade justitieombudsmannen hemställt, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande grunderna för och
förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar äfvensom beträffande
de frågor, som härmed sammanhängde och därefter för Riksdagen
Nr 8.
10
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna föi-
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
Lördagen den 19 Februari.
framlägga förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande ämnen,
hvartill utredningen kund# gifva anledning.
Utskottet hade i förevarande utlåtande af anförda skäl hemställt,
att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I afgifven reservation hade herrar Widén, Pettersson från Söder¬
tälje, Ersson, Berggren, Lindhagen och Olsson i See hemställt, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!.
Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande grunderna för och
förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar äfvensom be¬
träffande de frågor, som härmed sammanhängde, och därefter för
Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande
ämnen, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Herr Rogberg: Jag anbåller att få yttra några ord med an¬
ledning af den vid utlåtandet fogade, af herr Widén m. fl. afgifna
reservationen.
Frågan om utvisning af utlänningar måste naturligtvis ses från
två synpunkter, dels från statens, dels från hans, som blir föremål
för utvisning. Herr Löfgren har i den skrift, som gifvit anledning
till justitieombudsmannens framställning, gjort sig till målsman för
utlänningen. Han har framhållit behofvet af rättsligt försvar för
honom och lämpligheten af att opartisk myndighet blir hörd i ut-
visningsärendet och dylikt. Justitieombudsmannen åter har sett
saken både från statens och utlänningens synpunkt. Sedan han
erinrat, att för närvarande hos oss knappast några bestämmelser
finnas angående utvisningsförfarandet, framhåller han, att staten icke
kan afstå från sin rätt att utvisa en utlänning, så fort han finnes
vara farlig för allmän ordning och säkerhet, och detta äfven för
det fall att utlänningens åtgärder icke kunna hänföras under en viss
straff lagsbestämmelse. Justitieombudsmannen finner det vara af värde
för staten att erhålla en lag om proceduren vid utvisningsförfarandet,
och han anser, att i denna lag böra införas bestämmelser om lojal
behandling af utlänningar. Han har gifvit staten sitt och utlänningen
sitt och föreslår eu skrifvelse till Kungl. Maj:t i ärendet.
Utskottet för sin del har anfört några sifferuppgifter angående
antalet utlänningar, som utvisats under år 1907, och antalet af dem,
som under åren 1908 och 1909 utvisats såsom farliga för allmän
ordning och säkerhet. Med hänsyn till siffrorna och det faktum,
att man af hvad i öfrigt i landet förekommit icke kan sluta till
behofvet af lagstiftningsåtgärder i det afseende, justitieombudsmannen
påyrkat, har utskottet ansett sig böra afstyrka justitieombudsmannens
framställning; och utskottet har funnit ett ytterligare skäl härför i
den omständigheten, att Riksdagen i skrifvelse af den 20 mars
1907 anhållit om förslag till lag mot skadlig invandring i riket.
Utskottet har antagit, att i den lag, som af denna skrifvelse kunde
följa, skulle kunna införas lämpliga bestämmelser till ledning för
Lördagen den 19 Februari.
11 Nr 8.
myndigheterna rörande förfarandet, särskilt för den händelse den,
som faller under lagen, icke åtlyder lagens bestämmelser. Men i
utskottet har från flera håll framhållits, att man behöfver eu lag,
som kunde underlätta och säkerställa för myndigketerna deras till-
yägagående vid utvisning. Enligt min erfarenhet från landsbygden
i det län, där jag bor, är det behöfligt just att erhålla en lag an¬
gående utvisning af utlänningar, och det förefaller mig tveksamt,
huruvida i en lag, som tillkommit på begäran om lag angående
hinder för utlänningar att bosätta sig i landet, skall kunna inrymmas
bestämmelser om utvisningsförfarandet.
Då jag således anser skäl föreligga för bifall till justitieombuds¬
mannens framställning eller för den af herrar Widén m. fl. vid
betänkandet fogade reservationen, tillåter jag mig att hemställa
om bifall till samma reservation.
Herr Löfgren: Då jag till Riksdagens justitieombudsman gjort
den framställning, som föranledt honom att påyrka Riksdagens åt¬
gärd för erhållande af en lagstiftning om utlänningars utvisning ur
riket, ber jag att få något belysa de skäl, som jag anser föreligga
för en sådan lagstiftning, på samma gång som jag vill söka bemöta
hvad lagutskottet anfört mot förslaget.
Först vill jag emellertid med anledning af hvad den föregående
talaren yttrade anmärka, att jag ingalunda förbisett statens intresse
af att — på ett ganska lätt sätt för öfrigt — bli af med misshag¬
liga subjekt, men hvad jag vill framhålla är, att denna rätt, som
jag anser vara ett ingrepp i den personliga friheten, den personliga
rörelsefriheten, den personliga vistelsefriheten, bör åtminstone till
sina hufvudgrunder af regering och Riksdag gemensamt bestämmas,
och eftersom statens intresse af utvisningen blifvit tillräckligt repre-
senteradt ändå, få herrarna ursäkta, att jag här företrädesvis fäster
mig vid utlänningens intresse af och de skäl som ur hans synpunkt
tala för en utvisningslag.
Till en början torde en erinran böra göras om hvad frågan
närmast gäller. Det är icke fråga om den af traktater med främ¬
mande makter eller eljest bestämda rätten till utlämning af utländska
förbrytare för utomlands begånget brott, som här tagit sin tillflykt
undan rättvisan i det land, där brottet begåtts. Det gäller icke
heller företrädesvis det återsändande eller hemsändande af utländska
lösdrifvare, som omtalas i det cirkulär, som utfärdats i enlighet med
grunderna för lösdrifvarelagen. Dessa öfverlämnas af en exekutor
här till en annan i sitt hemland, alldeles som förpassning i mot¬
svarande fall sker inom landet. Nej, här gäller frågan ett tredje
förfarande mot utlänning, som på senare tiden fått en allt vidsträck¬
tare användning. Därmed förhåller sig nämligen så, att när helst
lokalpolisen anser, att en utlänning gjort något, som enligt polisens
mening strider mot lag eller allmän ordning, eller om han inte
ordentligt anmält sig för polisen eller gifvit falska uppgifter, eller
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
Nr 8. 12
Lördagen den 19 Februari.
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
när polisen menar, att denna utlänning »blandat sig i bär i riket
förekommande politiska meningsstrider eller sociala tvister», så
tar polisen reda på honom, genom häktning eller på annat sätt,
anmäler saken för Kungl. Maj:t, och sedan kan utlänningen utvisas
utan att ha fått tillfälle till försvar, utan att ens veta omedelbart
förut hvad saken gäller, och detta på grundval endast af de under¬
ordnade myndigheternas rapporter. Utvisningen innebär inte ett
aflämnande af den utvisade till hemlandet, utan han förpassas utom
gränsen helt enkelt — vanligen enligt hans eget val — och får
taga sig fram bäst han kan.
Detta förfarande grundar sig icke på någon lag eller ens på
någon allmän förordning. Det tillkom i sin nu tillämpade form
med anledning af den ryska invasionen 1905 och 1906, då rege¬
ringen — det var den Staaffska — genom ett cirkulär den 27 april
1906 förständigade polismyndigheterna att ha tillsyn särskildt öfver
personer, som i följd af tilldragelserna i ryska riket begifva sig hit
till landet. Polisen skulle under nyss angifna förutsättningar, det
vill säga om de icke anmälde sig eller lämnade falska uppgifter,
eller om de deltogo i här förekommande politiska meningsstrider
eller sociala tvister, anmäla misstänkta ryssar till Kungl. Maj:t för
eventuell utvisning. Cirkuläret var i sin dåvarande form att be¬
trakta som en nödfallsåtgärd af regeringen »tills vidare», alltså till
dess Riksdag och regering hunne bestämma vissa grunder för utvis¬
ning, men har år efter år förnyats, utan att Riksdagen hörts. Åt¬
gärden var tydligen riktad mot flyktingar och andra tillfälliga resande,
men äfven fast bosatta personer ha i lika summarisk ordning utvi¬
sats. Slutligen var det särskildt ryska oroselement, som ursprung¬
ligen afsågos med detta cirkulär, men utvisning har efter samma
grunder drabbat äfven andra, här i riket fast bosatta utlänningar.
Att utvisning praktiserats i denna vidsträckta och obestämda
omfattning, framgår af åtskilliga exempel från de sista åren. Jag
skall därvid icke röra vid de mera brännbara punkterna, utan håller
mig till de i min framställning till justitieombudsmannrn omnämnda
fallen. Först ber jag emellertid att få anmärka, att, då nu rege¬
ringen bestämt sig för en dylik praxis och anser sig kunna tillämpa
densamma, jag ingalunda vill säga, att icke regeringen därvidlag
sökt iakttaga statens intresse, men frågan är, huruvida regeringen i
de fall, till hvilka jag nu kommer, haft att basera sig på en utred¬
ning, som varit tillräcklig att motivera utvisningen.
En gammal rysk jude, som bott här i staden i nära 20 år,
med familj som han försörjt, — som alltid ordentligt betalt sin
skatt och sin hyra, och som från rabbinen och andra framstående
medlemmar i sin församling har de bästa vitsord — denne man
anmäler en dag till polisen, att han vid sin bostad blifvit af eu
yngre trosfrände slagen med tillhygge. Blod och blånader buro syn
för sägen, och den yngre mannen, som omedelbart efter uppträdet
anhölls, innehade en revolver, 7 skarpa skott och en boxhandske.
13 Nr 8.
Lördagen den 19 Februari.
Uppgifterna hur det tillgått vid uppträdet voro emellertid stridiga,
och då iugeu utredning vanns, anmäldes och utvisades hela säll¬
skapet — målsägare, vittnen och den för misshandeln angifne, bland
dem äfven angifvarens, den gamle mannens son, som dock fullgjort
värnplikt inom den svenska armén och ännu torde vara inskrifven
arméns rullor. Som anledning till den gamle mannens utvisande
an ördes ett erkännande vid polisförhöret, att han vid sidan af sitt
sadelmakeriyrke under mer än 18 år drifvit olaga handel, som
skulle ha bestått däri, att han uppköpt antika saker och sålt dem
till antikvitetshandlande. Jag lämnar därhän, i hvad mån detta
kunde anses som olaga handel — alltnog, mannen åtalades icke för
den olaglighet, han i så fall under 18 år fått opåtaldt bedrifva; hans
talan som angifvare i misshandelsmålet lämnades också därhän; den
högre rättvisan kvittade det hela och skickade honom på fattigvården
i något annat land, där han inte heller hörde hemma. Ett något
summariskt, men så mycket bekvämare sätt att utreda brottmål, då
det gäller utlänuing, har härmed vunnit Kungl. Maj:ts godkännande.
Mannen hade ingen aning om, att han skulle utvisas, förr än en
eller två dagar innan han sändes bort från hem och utkomst. Han
var kallad ner i polisen, som han trodde, för att höras om den
misshandel, han undergått, men i själfva verket för att häktas och
få besked om den omedelbara utvisningen. Intet tillfälle till för¬
svar -—- ingen möjlighet till yttrande, till förklaring, till rättelse
kanske, af eu polisrapport, som han aldrig sett. Utvisad var han
och därmed basta.
Det andra fallet, jag särskildt omnämnt, var utvisningen af en
yngling, som var född i landet af norska, men här fast bosatta
föräldrar. Han var nära 22 år och skulle enligt naturalisationslagen
ha blifvit svensk medborgare om några månader, då han enligt sin
fackförenings order kom att i ett demonstrationståg bära en röd fana
med någon antimilitaristisk inskrift, för hvilket han bötade 25 kronor.
Eljest hade han goda vitsord som ordentlig arbetare; han hjälpte
sina gamla föräldrar och hade själf grundat familj. Den polis-
uppsyningsman, som åtalat honom, anmälde honom för utvisning
och på Konungens befallningshafvandes tillstyrkan — det var lands¬
höfding Widén, som dock nu reserverat sig mot utskottets hem¬
ställan — blef han trots ett för honom gynsamt uttalande från
kronofogden i orten häktad och utvisad. Huru hårdt man än be¬
dömer antimilitaristiska agitationsåtgärder, måste man ändock er¬
känna, att detta är en betydlig straffskärpning, och en straffpåföljd
för hela lifvet har sålunda ådömts på grund af Kungl. Maj:ts
i administrativ väg, utan stöd af uttrycklig lag, gifna beslut.
I anslutning härtill kan jag inte underlåta att fästa herrarnes
uppmärksamhet på en passus i 1906 års omtalade cirkulär, som
visar, hur orimlig dess tillämpning utvecklat sig. Där står, att när
de misstänkta ryssarna komma, så skall polismyndigheten på lämp¬
ligt sätt fästa deras uppmärksamhet därpå, att de icke äga någon
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
Nr 8. 14 Lördagen den 19 Februari.
Om lagstift- ovillkorlig rätt att uppehålla sig här i landet och äro underkastade
ning rörande r(s}jeQ att utvisas ut riket, särskildt om de göra något af allt det,
Utlänningars som nämnes i förordningen. Dessa misstänkta individer är man
utvisning ur alltså nog artig att varna på förhand. De veta hvad det gäller,
riket m. m. om de lägga sig i infödingarnes affärer. Tycka inte herrarna då,
(Forts.) att man i jämförelse härmed blir bra oartigt bemött bara för att
man, utan någon som helst föregående varning, råkat bli född här
i landet af främmande föräldrar? Denne olycklige lefver ovetandes
under risken af att bli utvisad på grund af den minsta förseelse,
ända till dess han, utan sin förskyllan, vid uppnådda 22 år plöts¬
ligt pånyttfödes till svensk medborgare med alla de företräden till
personlig säkerhet och frihet, denna värdighet i ett slag medför.
På grund af hvad jag anfört vågar jag i motsats till utskottet
säga, att den praxis till stöd för regeringens utvisningsrätt, som
tagit sig uttryck i 1906 års och senare, likalydande cirkulär till
och med gått utöfver den ram, som regeringen i dessa cirkulär själ!'
angifvet för utvisningsåtgärdens tillämpning. Den gäller äfven andra
än ryssar — och detta må vara — den gäller icke endast löst folk,
utan den tillämpas äfven med afseende på fast bosätta personer.
Detta synes mig tillräckligt ådagalägga dessa administativa instruk¬
tioners bristfällighet och behofvet af en klar och bestämd lag.
Jag kan lyckligtvis i detta afseende stödja mig inte allenast
på justitieombudsmannens mening och på rättsfall, som törhända
ses med olika ögon från skilda håll, utan på eu auktoritet, som
herrarna torde vara mera benägna att erkänna, nämligen herrarnes
egen. Åren 1906 och 1907 förelåg eu motion af herr Lithander
med yrkande på en lag om villkoren för utlänningars inflyttning
och bosättning här i landet, hvilken motion det senare året föran¬
ledde en skrifvelse till Kungl. Maj:t i nämnda syfte. Vid denna
frågas behandling uttalade lagutskottets förstakammarmajoritet med
anslutning sedermera af, såvidt jag minnes rätt, en enhällig Första
kammare, den mening, hvari jag helt ber att få instämma, att de
i administrativ väg utfärdade bestämmelserna i 1906 års cirkulär
»icke kunna anses tillfredsställande för vinnande af det uppställda
önskemålet.» Då i en invandringslag måste ingå eu vidsträckt rätt
för de administrativa myndigheterna att afvisa olämpliga främlingar
strax de inkommit, ansåg också på den grund utskottet och där¬
efter denna kammare, att de fall, där polismyndighet komme att
äga befogenhet att utestänga invandrare, borde genom lag noga be¬
stämmas och begränsas. Riksdagen upptog äfven den dessa synpunkter
i sin skrifvelse till Kungl. Maj:t med anmärkning om att de admini¬
strativa föreskrifterna voro otillräckliga samt att principiella be¬
tänkligheter icke kunde resas mot en invandringslag.
Samma skäl tala naturligtvis för ett laga ordnande af utvisning.
Det kan väl ej gärna invändas, att rätten att vid gränsen af¬
visa en främmande, som vill in, utan att ha någon rätt härtill, bör
bedömas enligt lag, under det att regeringen skall ha rätt, att
15 Nr 8.
Lördagen den 19 Februari.
obunden till och med af sina egna föreskrifter köra ut dem, som
en gång kommit in och registrerats och skattelagts och arbetat och
förökat sig alldeles som landets egna söner, med samma intressen
och villkor som de och med samma benägenhet för att blanda sig
i politiska och sociala strider, hvilka i lika mån också äro deras
strider.
Nej, nog syne3 det egendomligt och stridande mot allmänrätts-
liga regler, om en beatus possidens skall ha mindre rättsskydd än
den, som inte ens har eu inträdd situation att åberopa. Men inne¬
varande års lagutskott drar sig inte för den konsekvensen. Utskottet
tycker det vara nog med att få den af Riksdagen begärda lagen
mot invandring af en del utländska folkelement och vill nöja sig
med därpå grundade föreskrifter om behandlingen af dem, som bryta
mot den blifvande invandringslagen. D. v. s. utskottet tänker sig
eu lagbestämd utvisning af dem, som trängt sig in eller inte kunnat
skaffa laga försvar i arbete eller visad tillgång inom den karenstid
—- den plägar vara bestämd från 8 dagar till 6 veckor — som kan
blifva bestämd i lagen. Men beträffande alla de bofasta skulle med
detta resonemang regeringen ha kvar sin nuvarande befogenhet,
hvarför det enligt utskottets mening är likgiltigt, om den befogen¬
heten står att läsa i en lag eller inte.
Jag undrar, om lagutskottet tänkt på hvad detta ville säga
att sätta de en gång inflyttade i en osäkrare ställning än de ny¬
kommande främlingarna. Utskottet nämner utan att därpå grunda
någon reflektion, att det torde finnas minst 25,000 utlänningar i riket,
men säger däremot ingenting om att cirka 9,000 utlänningar in¬
flytta hvarje år. Att totalsiffran med denna starka inflyttning icke
blir större beror på åtskilliga omständigheter, men bl. a. på att eu
stor del efter hand bli svenska medborgare. Emellertid är hufvud-
parten af de inflyttande inte alls ryssar eller finnar, utan mer än
hälften är svensk-amerikanare, som komma tillbaka med eller utan
sina sparade slantar. Märk väl, att öfver alla dessa återbördade
patrioter hvilar utvisningshotet i den form 1906 års ursprungliga
cirkulär nu tillämpas. Men, invänder man, utvisningen tillämpas
naturligtvis inte alls på dessa samhällsnyttiga element. Nej, det
är då lör val — inte i någon större utsträckning åtminstone. Men
i en tid, då man vill motarbeta emigration och främja återinvand-
ring, bör man väl undanröja något så principvidrigt som detta
osäkerhetstillstånd, hvari den bolasta, arbetsamma svensk-amerika¬
naren riskerar att bli utvisad, så snart han gjort sig skyldig till
äfven den minsta förseelse eller enligt de administrativa myndig¬
heternas och närmast lokalpolisens mening lagt sig i politik på ett
sätt, som inte passar honom.
Som jag nyss nämnde, anser utskottet, att regeringens befo¬
genhet bör utan någon bestämmelse i lag fortfara. Men hvarpå
grundas då denna regeringens särskilda befogenhet att ingripa mot
en utlännings välfärd och frihet, obunden af alla de rättsgarantier,
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för-
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
Nr 8.
16
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
Lördagen den 19 Februari.
som i motsvarande fall gälla för landets egna undersåtar? .Härpå
svarar utskottet med en vändning, som inte blir klarare och rikti¬
gare för att den är vanlig. »Jo», säger utskottet på sid. 10, »statens
egna medborgare äro skyldiga att lyda statens lagar och äga då också
anspråk på de förmåner, som den inom staten bestående rätten i
allmänhet erbjuder.» Men med utlänningen auses det åter förhålla
sig på annat sätt. »Bestämmanderätten öfver dennes rättsställning i
för honom främmande stater tillkommer», sägs det i utskottsbetän-
kandet, »de suveräna staterna själfva.» För min del kan jag icke
förstå den principiella skillnad, som dessa olika satser vilja åskåd¬
liggöra i fråga om de olika personernas rättsställning. Staten är i
båda fallen densamma, med samma bestämmanderätt; och jag vet
ej, hvarför staten i ena fallet skall vara regering och riksdag, men
i det andra regeringen ensam. Konsekvensen af att den suveräna
staten gentemot utlänningen representeras af regeringen stöter
ändå på motstånd äfven af en hel del af lagarna i vårt konstitutio¬
nella land: vi häkta honom i allmänhet inte för annat än för brott,
och vi halshugga honom knappast ens för rånmord. Ännu lefver
nämligen 16 paragrafen regeringsformen, som förbjuder Konungen
någon ur landet förvisa eller på annat sätt någon fördärfva eller
fördärfva låta till lif och välfärd. Och den bestämmelsen tillkom
på en tid, då den fast bosatta utlänningen var likställd med de
svenskfödda i fråga om rättsskydd för person och egendom. Jag
behöfver i det hänseendet endast hänvisa 1910 års lagutskott till
hvad som uttalats af bland annat de kommitterade, som framlade
1830 års förslag till straffbalk, och som voro förträffliga jurister,
äfven om de icke hunnit utveckla sig till så goda partipolitici.
För hvilket ändamål utskottet åter åberopar de gamla förord¬
ningarna om passtvånget och dess upphäfvande är mig obegripligt.
Just passtvånget, som på sin tid existerade, visar, att de fast bo¬
satta utlänningarne under skyddet af 1809 års regeringsform åtnjöto
en långt starkare rättsställning än de resande, och dess upphäfvande
bör rimligtvis ej betyda annat än en ökad möjlighet till fri inflytt¬
ning. På samma sätt bör en invandringslag nu föra med sig som
osviklig konsekvens laga bestämmelser om utvisning.
Utskottet anför emellertid till stöd för det rent administrativa
förfarandet i fråga om utvisning, att vårt förhållande till andra
stater skulle skadas af en mer eller mindre i detalj utförd begräns¬
ning af regeringens utvisningsåtgärder. Detta påstående hör till de
alltför djupa eller alltför dunkla fraser, som kräfva skäl. Gifvet
är, att om hvarje stat bör äga ett intresse af att skydda sina under¬
såtar i andra länder, den också bör äga intresse af att de bli be¬
handlade efter laga former. Hvarken justitieombudsmannen eller
någon annan har för öfrigt bestridt, utan tvärtom uttryckligen för¬
klarat, att regeringen bör äga en vidsträckt diskretionär befogenhet
till utvisning, särskildt af spioner och anarkister, men denna be¬
fogenhet bör gifvas genom lag, ej utvecklas godtyckligt. Nästan
17 Nr 8.
Lördagen den 19 Februari.
undantagslöst är detta också händelsen i andra civiliserade länder
— jag hänvisar dels till ruin egen framställning till justitieombuds¬
mannen, dels till utskottets framställning; ingendera är oriktig, men
de böra båda läsas jämnsides med hvarandra; vi ha kanske å ömse
sidor sett saken något tendentiöst. Alltnog, utvisningsrätten är i
de flesta länder bestämd genom lag; den är mångenstädes vidsträckt,
men vi finna, att den i alla fall är till sina hufvudgrunder bestämd
genom lag (Preussen utgör ett undantag, vill jag minnas); och lag
är det enda vi begära; lag måste bär vistande utlänningar under¬
kasta sig; ingen bestrider, att statens suveränitet i afseende å ut¬
länningars rättsställning gäller med den begränsning, hvartill in¬
gångna traktater föranleda, men såväl den enskildes rätt som statens
och regeringens och myndigheternas intresse bör fordra, att de stora
bufvudgrunderna blifva bestämda genom lag. iNu är det i alla fall
så, som äfven framgick af den föregående talarens framställning,
att man icke vet hvad som är bestämdt. Detta skulle ändras, om
man finge en lag. Men sist och framför allt — lag är det, som
denna kammare begärt om utlänningars invandring och bosättning
inom landet. Det enda, som justitieombudsmannens och utskotts-
reservanternas yrkande innebär, är, att Kuugl. Maj:t vid uppgörande
af lagförslag om bosättningen också skall tänka på den ofrivilliga
utflyttningen. Och äfven denna sida af samma sak bör ligga kam¬
maren om hjärtat. Eljest skulle man alltför mycket påminnas om
hvad som förekom 1907 vid behandlingen af herr Lithanders motion
om invandringslag. Då var det Andrakammarereservanter, som sade
nej, tyckte, att eu lag var obehöflig, och en del af Andrakammare-
vänstern tyckte detsamma. Detta föranledde en, säkerligen af her¬
rarna och äfven i vidsträcktare kretsar, högt aktad Andrakammare-
ledamot att i oppositionens invändningar mot det i Första kam¬
maren väckta lagförslaget skymta den gamla frågan: »kan något
godt komma från Nazaret?» Då var Första kammaren ett Nazaret,
nu skulle Andra kammaren kanske kunna bli det, om det nu före¬
liggande lagförslaget vore en partifråga, men det är det icke. Det
är icke medkammarens reservanter, utan .Riksdagens justitieombuds¬
man, dess betrodde väktare af rättsordningens helgd, som här fört
sin talan. Och denna omständighet, jämte kammarens föregående
beslut i en del af denna fråga, ger mig förhoppningen, om icke
förvissningen, att kammaren skall bifalla min vördsamma vädjan,
då jag, herr talman, härmed ber att få hemställa om bifall till
reservanternas yrkande.
Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Det skulle vara synner¬
ligen intressant, ifall jag ägde rättighet att ingå på det speciella fall, som
den siste ärade talaren här behandlade, nämligen fallet Mellin. Men
grundlagen hindrar mig att göra detta. Regeringens åtgärder i detta
fall hafva redan varit underkastade grundlagsenlig behandling i kon¬
stitutionsutskottet, och någon ytterligare granskning torde således icke
Företa Kammarens Prat. 1910. Nr 8 2
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
Nr 8.
18
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för
utlänningars
utvisande ur
riket m. m.
(Forts.)
Lördagen den 19 Februari.
här kunna komma i fråga. Jag skall däremot sysselsätta mig med
den föreliggande frågan i dess helhet.
Den siste ärade talaren — det är som bekant justitieombuds¬
mannen, som framställt detta förslag med anledning af en till ho¬
nom ställd skrifvelse från denne talare — fixerade skarpt hvad det
egentligen är fråga om. Här vore icke alls fråga om att göra någon
ändring i de bestämmelser, som gälla beträffande utvisning af lös¬
drifvare eller utvisning af brottslingar eller sådana, som åtnjutit
fattigunderstöd eller dylikt, utan det vore fråga om sådana, hvilkas
utvisning grundade sig på att man ansåg, att de äfventyrade ordning
och säkerhet inom den svenska staten eller blandade sig i våra
inre politiska och sociala strider.
Då den ärade talaren närmare gick in på detta, sökte han för
oss framställa hvad som var gällande rätt i ämnet, men jag tror,
att han därvid gjorde sig skyldig till någon missuppfattning med
afseende på huru det verkligen går till för närvarande i dylika
fall. Han sade, att nu är det på det sätt, att det är regeringen,
som utvisar, men i verkligheten är det de lägre myndigheterna,
som pröfva. De skicka in en begäran till regeringen, och så tar
regeringen de lämnade uppgifterna utan vidare för goda och utvisar,
utan angifvande af något skäl. Så är det emellertid icke. Det är
icke så, att de lägre myndigheterna gå direkt upp till regeringen
och att regeringen vågar utan vidare lita på deras, t. ex. en länsmaus,
rapport, utan den lägre myndigheten får gå till närmaste öfver-
ordnade, särskildt till den som står för säkerheten inom länet, näm¬
ligen Konungens befallningshafvande, och där pröfvar man hans
rapport och anställer förhör och undersökning, och sedermera kom¬
mer saken med sistnämnda myndighets utlåtande till regeringen.
Detta är det normala förloppet. År saken åter alldeles uppenbar
och det är fara i dröjsmål, kan man gå en ginare väg, men då
föreligger icke heller något behof af annan utredning, än som i
saken utan vidare fullständigt föreligger.
Den ärade talaren har i sin skrifvelse till justitieombudsmannen
utgått från en, som jag tror, felaktig uppfattning af vår gällande
regeringsform, och denna felaktiga uppfattning har han äfven här
fortfarande fasthållit. Han utgår ifrån, att 16 § regeringsformen
skulle hindra regeringen ifrån att utvisa utlänningar. Emellertid,
genom omständigheternas egen makt tvingades han att göra ett undan¬
tag, ty när han fortsatte sitt resonemang, sade han, att »paragrafen
i fråga endast utgjorde hinder för att utvisa här fast bosatta utlän¬
ningar». Jag kunde förstå honom, när han tolkade 16 § så, att
den utgjorde hinder för regeringen att öfver hufvud taget utvisa
vare sig svensk eller utlänning, men så snart han kom in på den
begränsning han gjorde, då hade han icke fast botten under sig,
man må tolka § 16 i den ena eller andra riktningen. Men det
är väl icke tvifvel om, att denna 16 § i regeringsformen icke afser
19 Nr 8.
Lördagen den 19 Februari.
utlänning. Detta är en communis ojnnio, som jag tror, att den
siste ärade talarens auktoritet icke förmår kullkasta.
Men så sade talaren: »Hvarför skall regeringen hafva denna
rätt? Hvarför har icke Konung och Riksdag denna befogenhet?»
Härpå har jag intet annat svar än att än en gång hänvisa till
regeringsformen. Den säger otvifvelaktigt, att det är Konungen, som
skall styra riket, den säger ock ifrån, hvilka befogenheter som till¬
komma Konung och Riksdag gemensamt, och bland dessa ingår icke
utvisningsrätten. Och i alla stater med undantag af England, där
det föreligger alldeles speciella förhållanden, har rätten att utvisa
utlänningar ansetts såsom en administrativ befogenhet. Och se vi
efter, finna vi, att skillnaden mellan oss och andra stater är den,
att medan vi gifva denna utvisningsrätt endast åt regeringen under
konstitutionellt ansvar, med granskning af konstitutionsutskottet
och sedermera af Riksdagen, är det åtskilliga andra stater, de allra
flesta, som gifva denna befogenhet åt mer eller mindre kompetenta,
i allt fall under regeringen underordnade myndigheter. Och man
torde väl kunna säga, att i förevarande afseende förefinnes en garanti
hos oss, hvilken saknas hos de öfriga staterna. Sedermera gjorde
den ärade talaren speciellt i fråga om denna kammares ställning
till frågan gällande, att då vi skrifvit angående en invandringslag;,
vore det onaturligt, att vi nu skulle vilja sätta oss emot att klaf-
binda Kungl. Maj:ts befogenhet att utvisa utlänningar, som äro far¬
liga för den allmänna säkerheten och ordningen här i landet. Men,
mina herrar, det förstodo herrarna genast, när herrarna hörde det,
att vid nämnda uttalande har logiken för ett ögonblick felat hos
den ärade talaren. Vid en invandringslag kan det icke blifva tal
om att regeringen skall sitta och pröfva i hvarje särskilt fall, om
en utlänning får komma in i landet. Där måste de lägre myndig¬
heterna pröfva detta. Där måste man följaktligen hafva särskilda
fixa regler, så att man genast från början kau utvisa sådana ut¬
länningar, som man anser sig hafva skada af, och detta öfverens-
stämmer med hvad som ägt rum i åtskilliga andra stater. I fråga
om invandringen är en lag således nödvändig. Men vid utvisning är
förhållandet ett annat och man kan väl icke få någon mera efter
det speciella fallet afpassad noggrann pröfning än genom att lägga
utvisniugsrätten i regeringens hand under det ansvar, som väl är det
största och i Sverige visat sig vara kraftigt, nämligen det konstitu¬
tionella ansvaret. Jag kan icke förstå, huru man kan skydda ut¬
länningarna på bättre sätt än vi göra.
Såsom bevis på hur dåligt det för närvarande är ställdt, åbe¬
ropade sedermera den ärade talaren Kungl. Majtts cirkulär af ar
1906, hvilket cirkulär säger, att polismyndigheterna skola fästa in¬
vandrande ryssars etc. uppmärksamhet på, att do få vara sa goda
och hålla sig i ordning här i landet; eljest riskera de att blifva
utvisade. Den regering, som utfärdade detta cirkulär, var en liberal
regering; och jag tycker, att det var ett mycket klokt och lyckligt
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
Nr 8.
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
20 Lördagen den 19 Februari.
tillkommet cirkulär. Man ville, att de afsedda personerna skulle
genast från början veta, hvad de hade att rätta sig efter. Cirku¬
läret var således dikteradt af välvilja mot vederbörande, så att ut¬
visningen icke skulle komma på dem, utan att de voro varnade.
Det enda man möjligen skulle kunna invända beträffande nämnda
regerings handläggning af den fråga, som beröres i ifrågavarande
cirkulär, vore, att regeringen kanske icke tillräckligt skarpt tillämpat
den varning, som man då var så angelägen att låta tillställa dessa
utlänningar. Herrarna minnas väl, hurusom man läste i tidningarna,
att här i Stockholm slog sig ned en massa ester och letter, som
förevisades på Folkets hus och försörjde sig med tiggeri och annat
dylikt. De stannade här eu ganska lång tid, äfven sedan nyss¬
nämnda cirkulär utkommit, men sedermera blefvo några af dem
undan för undan utvisade, tills hela sällskapet fann, att Sverige
just icke var ett lämpligt land för deras åtgöranden, och då gåfvo
de sig allmänt i väg. Jag tror verkligen, att man kan vara tack¬
sam mot den regering, som utvisade dem, för att den tillämpade
den befogenhet, som tillkommer regeringen för att skydda oss från
dylika invasioner.
Den förste ärade talaren fäste uppmärksamheten på, att man
nog skulle behöfva en lag för att reglera de lägre myndigheternas
förfarande, så att de visste, hvad de skulle göra med afseende å
utlänningar, hvilkas utvisning kan komma i fråga. Ja, det ligger
mycken sanning i hvad den ärade talaren sade. Men något dylikt
är icke det, som är af9edt genom den siste talarens skrifvelse till
justitieombudsmannen; och för resten är det icke heller tillräckligt
kraftigt framhållet i justitieombudsmannens egen skrifvelse till Riks¬
dagen, ty jag får säga, att jag för min del måste göra den anmärk¬
ning emot justitieombudsmannens skrifvelse, att han bra nära sluter
sig till den siste talaren, som gjort sin framställning hos honom
— hvithet möjligtvis förklarar, att den ärade talaren också här
synnerligen varmt slöt sig till justitieombudsmannen!
Att de lägre myndigheterna få någon anvisning, hur de i före¬
kommande fall skola förfara i här omhandlade afseende, är emeller¬
tid någonting, som kan vara att tänka på, ty man skulle möjligen
kunna säga, att de i brist på sådan anvisning för närvarande på
åtskilliga ställen icke äro tillräckligt ifriga att taga reda på sådana
fall och underställa dem vederbörande öfverordnade myndigheter.
Jag säger detta icke för att klandra dessa lägre myndigheter. Jag
menar, att de icke hafva riktigt klar uppfattning af hur långt deras
initiativ bör gå. Men denua fråga är något annat, än hvad som
är afsedt genom denna skrifvelse, och det behof, som i nämnda af¬
seende föreligger, kommer nog att tillgodoses, när regeringen eu
gång framlägger förslag angående den begärda invandringslagen.
Där kommer man alltid att få gifva åtskilliga anvisningar till de
lägre myndigheterna med afsende å invandringen, och man får då
Lördagen den 19 Februari.
21 Nr 8.
tillfälle att samtidigt fästa uppmärksamhet på åtskilliga frågor, som
stå i något samband med denna.
Till sist vill jag taga fasta på ett erkännande från den siste
ärade talarens sida. Det erkännande nämligen, som ligger däri, att
han säger: jag förstår mycket väl, att det är nödvändigt att gifva
regeringen en diskretionär befogenhet i sådana här frågor; men det
skall ske genom lag. — Då ber jag att få fråga honom: duger det
icke, att det sker genom grundlag?
Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan i förevarande utlåtande.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de därunder framställda yrkandena pro¬
positioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr
Widén m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation; och förklarade herr
talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken förnyades, vara
med öfvervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 6, röstar .;
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det för¬
slag, som innefatlas i den af herr Widon m. fl. vid utlåtandet af¬
gifna reservation.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 109;
Nej — 11, V.> ,, !'•
Eöredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungli Maj:ts
denna dag aflämnade nådiga propositioner till Riksdagén:- :gnn>Ji»v
Om lagstift¬
ning rörande
grunderna för
utlänningars
utvisning ur
riket m. m.
(Forts.)
Nr 8.
22
Lördagen den 19 Februari.
l:o) angående anvisande af medel till lönefyllnad åt vikarien
för tjänstledige kassören och bokhållaren hos fångvårdsstyrelsen
Walter Engblom; samt
2:o) angående godkännande af tullverkets utgiftsstater för år
1911 m. m.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majts un¬
der sammanträdet aflämnade nådiga proposition till Riksdagen an¬
gående pension till förre båtsmannen vid Norrlands 2:a kompani,
nr 85, Erik Johan Forsberg Borg.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hof- och slotts-
staterna;
nr 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdeparte¬
mentet; och
nr 12, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ut¬
förande af vissa reparationsarbeten i Södra skånska infanterirege¬
mentets sjukhus å Refvinge hed;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning af väckta motioner om skrivelser till Kungl.
Maj:t angående förbud mot försäljning af brännvin m. m.;
nr 7, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående införande af lokalt veto med lika och direkt röst¬
rätt beträffande detaljhandel med brännvin;
nr 8, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
25 § i förordningen angående försäljning af brännvin;
nr 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inskränkning af detaljhandeln med brännvin å lands¬
bygden och i vissa städer; samt
nr 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrad lydelse af 25 § 3 mom. i förordningen an¬
gående beskattning af socker;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, om verkställd granskning af riksbankens styrelse och för¬
valtning; samt
Lördagen den 19 Februari. 23
nr 5, om verkställd granskning af fullmäktiges i riksbanken
och fullmäktiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det
dem gemensamt lämnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeands¬
holmen af riksdags- och riksbankshus; äfvensom
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om användan¬
det af s. k. allmänningsskogars afkastning; samt
nr 21, i anledning af väckt motion om kostnadsfri utstämpling
af till försäljning afsedt virke inom skyddsskogsområde.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 12,ss e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Nr 8.