RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1910. Första Kammaren. Nr 13.
:t • "i ■
Tisdagen den 8 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Justerades protokollet för den 1 i denna månad.
Upplästes ett inlämnadt läkarintyg af följande lydelse:
Att ledamoten af riksdagens Första kammare herr Eliel
Löfgren på grund af influensa tillsvidare är förhindrad att del¬
taga i riksdagsarbetet, intygas på heder och och samvete.
Stockholm den 8 mars 1910.
B. Buhre,
Med. D:r.
Upplästes en till kammaren aflämnad skrift, som med bi-
lagdt läkarintyg lydde sålunda;
Till Riksdagens Första Kammare.
På grund af sjukdom, styrkt af bifogade läkareintyg, får
jag härmed vördsamt afsäga mig uppdraget att vara ledamot af
Riksdagens Första kammare.
Stockholm den 7 mars 1910.
Oscar Almgren.
.* ' i> ‘ t ' ' ; • *
Grosshandlaren herr Oscar Almgren lider af krön. mag¬
sjukdom (tumor alv i) och är därför urståndsatt att i Riksda¬
gen kvarstå, hvilket på heder och samvete intygas.
Stockholm den 7 mars 1910.
E. G. Johnson.
legit. läkare.
törsta Kammarens Prot. 1910. Nr 13. 1
Nr 13. 2
Tisdagen den 8 Mars.
På gjord proposition godkände kammaren det af herr Alm¬
gren till stöd för hans afsägelse af honom lämnadt uppdrag att
vara ledamot af Riksdagens Första kammare åberopade hinder
äfvensom afsägelsen.
På sedermera af herr talmannen gjord framställning beslöt
kammaren att till Konungen aflåta underdånig skrifvelse med
anmälan om den gjorda afsägelsen samt den därigenom inom
kammaren uppkomna ledigheten; hvarefter ett i sådant afseende
uppsatt förslag till underdånig skrifvelse upplästes och godkändes.
Herr vicetalmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Då herr Almgren, som varit ledamot af Första kammarens
tillfälliga utskott nr 1, nu af går, kommer den suppleant, som är
vald af moderata partiet, herr Markgren, att blifva ordinarie
ledamot af utskottet. Då har kammaren att välja en suppleant
i stället för herr Markgren, och hemställer jag, att kammaren
måtte besluta att anställa detta val vid nästkommande lördags-
plenum.
På gjord proposition beslöt kammaren att vid det sam¬
manträde, som komme att hållas den 12 i denna månad, an¬
ställa val af en suppleant i kammarens tillfälliga utskott nr 1.
Anmäldes och bordlädes bankoutskottets utlåtanden och
memorial:
nr 6, angående förslag till ändringar i aflöningsstaten för
riksbanken,
nr 7, angående afskrifning af osäkra fordringar vid riks¬
bankens afdelningskontor i Göteborg, Malmö, Karlstad, Luleå,
Nyköping, Vänersborg, Växjö och Östersund,
nr 8, i anledning af fullmäktiges i riksgäldskontoret fram¬
ställning om höjning af anslaget till arfvoden åt e. o. tjänste¬
män och vaktmästare i riksgäldskontoret,
nr 9, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
sättet för likviderande af förfallen skuld å statslån till Östra
Blekinge jämvägsaktiebolag,
nr 10, i anledning af väckt motion om anslag till utgif¬
vande af en uppslagsbok öfver 1910 års lagtima Riksdags verk¬
samhet,
nr 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
16 § lagen för Sveriges riksbank, och
Tisdagen den 8 Mars.
3 Nr 13.
nr 12, i anledning af väckt motion angående utredning i
fråga om placering af penningförvaltande institutioners kapital
m. m.
Föredrogs ett från Andra kammaren ankommet protokolls¬
utdrag, nr 161, med delgifning af nämnda kammares beslut öf¬
ver dess tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t beträffande omläggning
af länsindelningen m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Grefve Wachtmeister, Axel, som yttrade: Ehuru jag
är öfvertygad om att det utskott af denna kammare, till hvilket
detta ärende blir remitteradt, icke kommer att låta locka sig af
samma missriktade sparsamhetsskäl, som ledt Andra kamma¬
rens femte tillfälliga utskott och sedan äfven Andra kamma¬
ren att fatta beslut i frågan, ber jag dock att nu få yttra
några ord.
Den våldsamma åtgärd, som här föreslås, att indraga Blekinge,
Hallands och Västmanlands län, innebär ett hot icke endast mot
dessa län utan snart sagdt mot hvarje län i vårt land. För några
år sedan fattade Riksdagen beslut att aflåta en skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående indragning af Stockholms län, och jag
anser ganska sannolikt, att flera af herrar representanter för
Blekinge, Hallands och Västmanlands län då röstade för skrif-
velsen. De anade icke då, att så snart efteråt ett liknande öde
skulle föreslås för deras egna län. Om några år väckes kanske
en vacker dag motion om indragning af ytterligare något län
och så undan för undan. Med afseende på Stockholms län funnos
ju några skäl, ehuru icke många, till en sådan indragning, näm¬
ligen länets särskiljande i två delar genom hufvudstaden och den
omständigheten att länet tillhör två olika provinser, men härvidlag
är fråga om att upphäfva en genom sekler bestående samhörig¬
het mellan provins och län. Det är fråga om — jag talar nu
speciellt om Blekinge län — att tvinga ett af Sveriges tätast
befolkade län att för att komma fram till sin länsstyrelse resa
genom ett af Sveriges glesast befolkade län för att sent omsider
komma fram till den stad, där länsstyrelsen förutsättes blifva
placerad. Detta skulle, synes det mig, vara en väl bakvänd an¬
ordning. Jag ber här mina grannar på kronobergsbänken om
ursäkt, att jag är en liten smula ohöflig mot Kronobergs län,
men det hör ju till den moderna taktiken att icke allenast hålla
sig på defensiven — jag talar nu på Blekinge läns vägnar —
Angående an¬
läggning af
länsindelnin¬
gen m. m.
Nr 13. 4
Tisdagen den 8 Mars.
Angående an¬
läggning af
länsindelnin¬
gen m. m.
(Forts.)
utan äfven göra en liten offensivstöt. Jag fäster uppmärksam-
heten på att enligt Andra kammarens utskotts betänkande har
folkökningen i Blekinge län sedan 1865 varit 23 tusen personer
och folkminskningen i Kronobergs län 5 tusen. Nå, det hör ju
inte så mycket hit. Andra kammaren har emellertid icke fästat
något afseende på den genom sekler skapade samhörigheten
mellan provins och län, eller att det sammanhållande mellan
provinsens och länets innebyggare är icke endast de ekonomiska
och politiska gemensamma intressena, som Andra kammarens
utskott häntydt på, utan äfven det alldeles särskilda, för provinsen
säregna skaplynnet, de provinsiella egenheter, som under århund¬
raden utbilda sig och bundit innevånarne, länet och provinsen
tillsammans samt däraf skapat ett helt. Naturligtvis har staten
makt och äfven rätt att tvinga till underkastelse, men jag frågar:
Är det klokt och riktigt att så göra? År det klokt, är det riktigt
att för dessa problematiska femtiotusentals kronor, som Andra
kammarens utskott ställer i utsikt att bespara, skapa ett berättigadt
missnöje landet rundt? Är det klokt, är det rätt att upphäfva
dessa sekelgamla band mellan län och provins, att afskaffa sekel¬
gamla fördelar och rättigheter, detta nu, då vi istället borde
anstränga oss för hvarje dag att för landet påvisa, huru stora
fördelar äro förbundna med att vara svenska medborgare? Jag
svarar därtill nej, och hundra gånger nej!
Efter härmed slutad öfverläggning beslöt kammaren hän¬
visa föreliggande ärende till sitt första tillfälliga utskott; och
skulle till utskottet jämväl öfverlämnas det inom kammaren nu
afgifna yttrandet i frågan.
Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelser:
nr 26, till fullmäktige i riksbanken, i anledning af verk¬
ställd granskning af riksbankens styrelse och förvaltning;
nr 27, till fullmäktige i riksbanken, i anledning af verk¬
ställd granskning af fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges
i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemensamt
lämnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af
riksdags- och riksbankshus; samt
nr 28, till fullmäktige i riksgäldskontoret, i sistberörda
ämne.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet herr von Geijers
den 5 innevarande mars bordlagda motioner:
Onsdagen den 9 Mars.
5
Nr 19.
nr 53, angående personliga lönetillägg under år 1910 för
vissa tjänstinnehafvare vid tullverkets lokalförvaltning samt kust-
och gränsbevakning, samt
nr 54, i anledning af Kung! Maj:ts förslag till aflönings-
reglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt
kust- och gränsbevakning.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters be¬
gäran följande, den 5 innevarande månad bordlagda ärenden,
nämligen konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, lagutskottets ut¬
låtanden nr 15—19 äfvensom Första kammarens tillfälliga ut¬
skotts utlåtande nr 4.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att bankout¬
skottets utlåtanden och memorial nr 6—12 skulle sättas främst
på föredragningslistan till morgondagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3.35 e. m.
In fidem
A. v. Kr tjenstj erna.
Onsdagen den 9 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 2 i denna månad.
Herr statsrådet Lindström aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående lönereglering vid tandläkar-
jnstitutet.
Nr 13. 6
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
Denna proposition föredrogs och hänvisades till statsut¬
skottet.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters be¬
gäran bankoutskottets nästhdne dag bordlagda utlåtanden och
memorial nr 6—12.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 5 och 8 inneva¬
rande mars bordlagda utlåtande nr 7, i anledning af väckt mo¬
tion om tillägg till § 51 i förordningen om' kommunalstyrelse
på landet.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsut¬
skottet hänvisad motion, nr 82, hade herr Berggren hemställt,
att Riksdagen -ville besluta, att § 51 i förordningen om kommu¬
nalstyrelse på landet skulle erhålla följande ändrade lydelse:
Vid kommunalnämndens sammanträden för er ordföranden
protokoll — — — — —----------—
vårdar nämndens handlingar och håller öfver dem register, allt
med den godtgörelse för hans besvär, skrifmaterialier, postporto
samt skrifvare- och räkenskapshjälp, som af kommunalstämman
anslås.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade
skäl hemställt, att förevarande motion icke måtte föranleda nå¬
gon Riksdagens åtgärd.
Reservation hade anförts af herrar Staaff, Uppström, Ber¬
ger, af Callerholm, Beckman, Ericsson, Berg och Larsson, hvilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen, i anledning
af herr Berggrens förevarande motion, ville besluta att i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta
fullständigt utreda, huruvida och under hvilka villkor det kunde
tillkomma kommun å landet att åt ordföranden i kommunal¬
nämnden anslå särskild godtgörelse för med uppdraget förenade
besvär och kostnader, samt till Riksdagen inkomma med det
förslag, hvartill den sålunda skedda utredningen kunde för¬
anleda.
Herr Berger: I § 51 af förordningen om kommunalsty¬
relse på landet är det bestämdt, att kommunalnämnds ordfö¬
rande ej åtnjuter annan ersättning än för skrifmaterialer, post¬
porto samt skrifvare- och räkenskapshjälp. Kommunalstämman
har sålunda ej rätt att lämna honom ersättning för andra kost¬
nader än de nämnda, och kommunalstämman har alls icke rätt
att lämna honom någon ersättning för hans besvär och arbete^
Onsdagen den 9 Mars.
7 Nr 13.
Denna bestämmelse efterlefves emellertid icke öfverallt i landet.
Särskildt har inom större kommuner på landet den praxis utbil¬
dat sig, att åt ordföranden i kommunalnämnden anslås en er¬
sättning, som beräknas utgöra ersättning äfven för hans besvär
och arbete.
När nu, såsom här är är fallet, en mot lag stridande praxis
utbildat sig, har man att välja på två förfaringssätt för att ställa
saken till rätta. Antingen kan man försöka att återföra praxis
till öfverensstämmelse med lagen, eller också bör lagen ändras
till öfverensstämmelse med praxis. I förevarande fall är det
emellertid helt visst alldeles omöjligt att få till stånd en ändring
af praxis, ty den praxis, som utbildat sig, är i själfva verket
mycket rimlig. Man kan icke begära, att kommunalnämn¬
dernas ordförande skola utan all godtgörelse offra en så
betydlig del af sin arbetskraft åt kommunerna, som nu tages
i anspråk. Dessa befattningar äro som bekant mycket sträfsam-
ma. Kommunalnämndernas ordförande måste vissa tider på
året dag efter dag och vecka efter vecka använda all sin tid på
fullgörandet af de med befattningarna »förenade göromål, och
dessa göromål äro i själfva verket till mycket stor del att jäm¬
ställa med- sådana göromål, som eljest pläga skötas af tjänste¬
män med aflöning. Jag kan sålunda för min del icke finna
annat, än att det är ett befogadt yrkande, att kommunerna
måtte medgifvas rätt att anslå godtgörelse åt kommunalnämn¬
dernas ordförande äfven för deras arbete och besvär. Jag har
därför instämt i den reservation mot utlåtandet, hvari förordas
en skrifvelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte.
Utskottet har icke velat vara med härom, utan afstyrkt
motionen. Utskottets skäl härför äro tre. Det första är, att ut¬
skottet hyser betänkligheter mot att rubba den för vår kommu¬
nala självstyrelse utmärkande grundsatsen, att de kommunala
uppdragen såsom förtroendesysslor böra fullgöras utan ersättning
för därmed förenadt arbete. Ja, reservanterna anse också, att
den nämnda grundsatsen i regel är riktig, men vi anse, att här
ett undantag måste anses påkalladt. Och det är ju så, att den
nämnda grundsatsen, att kommunala förtroendeuppdrag skola
vara oaflönade, här redan är genom praxis väsentligen rubbad.
Här är det således mindre fråga om att rubba den nämnda
grundsatsen än att bringa lagen i öfverensstämmelse med en
ganska allmän rättsuppfattning.
Utskottets andra skäl är, att utskottet icke kan finna, att
afgörande praktiska skäl för det i motionen framställda förslaget
föreligga. Mig synes tvärtom ett i högsta grad praktiskt skäl
föreligga för förändringen. Det skälet har jag redan omnämnt,
och det är nödvändigheten att ändra ett föråldradt lagbud,
som icke efterlefves.
Om godtgörelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
ga förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13. 8
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgÖrelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Slutligen anmärker utskottet, att det vore fara värdt, att,
om förslaget bifölles, yrkanden icke skulle uteblifva om ersätt¬
ning för åtskilliga andra kommunala förtroendeuppdrag. Reser¬
vanterna hafva icke förbisett detta, såsom herrarne kunna se af
sista stycket i motiveringen till vår reservation. Och skalle här
framkomma några obefogade yrkanden om ersättning åt andra
kommunala förtroendemän, t. ex. åt stadsfullmäktige, får man
naturligtvis afslå sådana framställningar. Men är det verkligen
så, att det finnes goda skäl för att gifva kommunalnämndernas
ordförande ersättning för deras arbete, kan det väl icke vara
rätt att afslå ett förslag härom därför, att, om det bifölles, sa
kunde några obehöriga anspråk på ersättning framkomma från
andra håll.
Reservanterna föreslå nu en skrifvelse till Kungl. Maj:t.
Vi hafva nämligen icke kunnat tillstyrka motionärens förslag
oförändradt. Utan tvifvel är nämligen utredning af hvarjehanda
förhållanden här erforderlig. Särskilt hafva vi velat fästa upp¬
märksamheten vid, att ett allmänt hållet stadgande, som lämnar
i kommunernas skön att utan all inskränkning anslå sådant arf¬
vode, hvarom nu är fråga, kunde tänkas gifva anledning till
missbruk. Det skulle ju kunna tänkas, att en kommunalnämnds-
ordförandes vänner eventuellt vore benägna tilldela honom ett
alltför rundligt arfvode. Man borde därför stadga nödiga ga¬
rantier mot dylika missbruk. Reservanterna hafva också ansett,
att det icke bör stadgas, att kommunerna skola anslå godtgÖ¬
relse åt ordföranden i kommunalnämnden för hans besvär, utan
kommunerna borde allenast tillerkännas rätt att, om de så finna
skäligt, lämna honom sådan godtgÖrelse.
På de skäl jag nu andragit anhåller jag om bifall till den
af herr Staaff m. fl. vid betänkandet fogade reservation.
Herr Clason: När man först läser reservanternas förslag,
kan det möjligen tyckas, som det här skulle gälla en rätt oskyl¬
dig och obetydlig fråga. Det skulle endast vara fråga om att
legalisera en praxis som utbildat sig. Går man saken närmare
in på lifvet, tror jag emellertid, att den icke är så oskyldig, och
jag skall strax återkomma till det. Innan jag det gör, ber jag
emellertid att få påpeka ett par formella brister hos reservatio¬
nen, hvilka synas mig vara tillräckliga att hindra ett bifall till
densamma, äfven om man ville saken.
Jag skall först tillåta mig att peka på klämmen. I reserva¬
tionens kläm står, som herrarne behagade finna, att Riksdagen
skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, »det Kungl. Maj:t
täcktes låta fullständigt utreda, huruvida och under hvilka villkor
det må kunna tillkomma kommun å landet att åt ordföranden i
kommunalnämnden anslå särskild godtgÖrelse för med uppdraget
Onsdagen den 9 Mars.
9 Nr 13.
förenade besvär och kostnader-». Nu är ju emellertid förhållandet,
att kommunalnämndens ordförande redan enligt nuvarande lag¬
stiftning har rätt, en ganska vidsträckt rätt att få ersättning för
kostnader. Antoge man reservationen, skulle det således inne¬
bära, att man skulle hos Kungl. Maj:t begära en utredning,
huruvida man kan gifva kommunerna en rätt, som de i afse-
värd grad redan hafva, och det är väl ändå icke fullt lämpligt
i en skrifvelse.
Men vidare stå, såvidt jag kan finna, reservationens kläm
och dess motivering ej i öfverensstämmelse med hvarandra. I
klämmen är blott fråga om kommunalnämndens ordförande på
landet, och i hela första delen af motiveringen är ej heller fråga
om någonting annat. Men vänder man bladet, kommer man
till ett stycke, som talar om någonting helt annat. Det
är sista stycket af motiveringen; där säges uttryckligen, att det
icke mera blott är fråga om kommunalnämndernas ordförande
på landet, hvarom motionen och klämmen handla, utan äfven
om andra kommunala förtroendemän. Det heter nämligen där:
»Då frågan är att för viss kategori af kommunala förtro¬
endemän afvika från en eljes gällande, såsom regel utan tvifvel
riktig grundsats, är själfklart, att det ock bör komma under öf¬
vervägande och utredning, huruvida en sådan afvikelse må an¬
tagas medföra vidare konsekvenser och i sådant fall hvilka.
Således, det är icke blott så, att klämmen i sig själf är
oformlig, utan det är ock så, att klämmen och motiveringen ej
stå i full samklang med hvarandra. I den förra talas blott om
kommunalnämndens ordförande. Den senare åter säger, att det
är »själfklart», att utredningen bör omfatta ej blott kommunal¬
nämndens ordförande, utan äfven andra kommunala förtroende¬
män. Äfven det synes mig då vara ett skäl, hvarför reserva¬
tionen ej är antaglig.
Går jag åter till själfva saken, tror jag, att, äfven om här
blott vore fråga om kommunalnämndens ordförande, det vore
ganska goda skäl att stanna vid utskottets förslag. Det må vis¬
serligen vara sant, att på somliga håll kommunalnämndens ord¬
förande tillerkännes en ersättning, som icke blott afser hans
kostnader utan äfven hans besvär. Jag vill emellertid i förbi¬
gående meddela, att i utskottet upplystes, att i åtskilliga fall,
då ersättningen är ganska hög, den dock icke afser äfven be¬
sväret, utan helt och hållet åtgår till exempelvis räkenskaps- och
skrifvarhjälp. Men det må nu vara sant, att ersättningen ibland
kan sättas så hög, att den afser att inbegripa äfven en ersätt¬
ning för besvär; det är dock i alla fall undantagsfall, och i för¬
fattningens bestämmelser och i den kontroll, som därigenom är
medgifven hvarje kommunens medlem genom rätt till Överkla¬
gande, ligger naturligtvis en garanti, att undantagen icke bli regel.
Om godtgörelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13. 10
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Följer man åter reservanterna och begär en utredning i
syfte, att kommunalnämndernas ordförande i allmänhet skola
få ersättning för sitt besvär, ja, då blir hvad som hittills kunnat
vara undantag, regel, och då är man inne på en bana, som skall
draga med sig ganska vidtgående konsekvenser. Ty skall kom¬
munalnämndens ordförande i den ena kommunen hafva ersätt¬
ning för sitt besvär, skall han naturligtvis hafva det äfven i
den andra, och så skall han hafva det i alla, och jag är rädd,
att man då kommer in på en bana, som kan i viss mån för¬
rycka ämbetets karaktär. Det har väl varit meningen, att kom¬
munalnämndernas ordförande skola vara stabilt, själfägande folk,
som står på så pass säker fot, att de kunna vara fullt själfstän-
diga och kunna offra en del af sin tid för ämbetet. Detta har
väl just varit meningen med ämbetet, men den grunden
skulle då falla bort. Jag tror heller icke, att något behof
påvisats af denna förändring, och det är naturligtvis det,
som utskottet menat, då utskottet i sin motivering framhåller,
att ej praktiska skäl tala för förändring. Det är vidare klart,
att kostnaderna i hög grad skulle stiga, om det direkt utsä¬
des, att kommunalnämndernas ordförande skulle hafva ersätt¬
ning för sitt besvär. De skulle stiga ej blott för dem, som
redan haft det, utan de skulle också stiga genom att utsträc¬
kas till alla andra.
Men det skulle efter min mening ej stanna blott med detta,
utan det är, som den där mellanmeningen i reservationen upp¬
lyser, gifvetvis här fråga om något mycket mera vidtgående.
Ty exemplet skulle säkerligen draga med sig andra kommunala
förtroendeuppdrag. På vissa håll inom utskottet har ej heller
den ringaste tvekan rådt därom. Bland reservanterna finnes ju
också en representant för en grupp, som uttryckligen satt på
sitt program: aflöning åt kommunala förtroendemän. Men då
är man inne på nya principer för hela vår kommunalförvaltning.
Den gällande grundsatsen för den kommunala själf styr elsen hos
oss har väl hittills liksom i flera andra länder varit den,
att de kommunala ämbetena skola vara förtroendeuppdrag,
hedersuppdrag; man har vädjat till medborgarandan, till med¬
borgarens ansvarskänsla, till hans känsla af skyldighet att
underkasta sig uppoffringar för kommunen, uppoffringar, när
det allmänna bästa det fordrar. Det har varit den hittills
gällande principen, och man har funnit sig väl af den.
Nu åter skulle det blifva en omkastning; uppdragen skulle
blifva aflönade, och man skulle då naturligtvis få gå från ut¬
vidgning till utvidgning. Vi hafva redan på Riksdagens bord
en annan motion, som går ett steg längre i samma riktning och
som vi om en tid komma in med från utskottet. Skall den ene
hafva ersättning, skall naturligtvis den andre också hafva det.
Onsdagen den 9 Mars.
11 Nr 13.
Principen att tjäna kommunerna utan lön, att uppoffra sig för
dem utan lön skulle efterträdas af principen att förtjäna på korn-
mimerna, att snart icke åtaga sig något kommunalt arbete utan
ersättning, att kanske eftersträfva kommunala uppdrag såsom
lefvebröd eller åtminstone som aflönade bisysslor, ja, hvarför icke
att förvärfva aflönade sådana uppdrag såsom partibelöning. Jag
tviflar nu mycket starkt på, att det vore en klok utveckling, och
jag vill tillägga, att det naturligtvis blefve en mycket, mycket
dyr utveckling, som skulle högst väsentligt öka våra kommunala
skattebördor, utan att kommunernas värf därför skulle blifva
bättre skötta än hittills. Ty kommer man in på den principen,
stannar det naturligtvis ej med den ene eller den andre, utan
det skulle uppammas en hel här af aflönade kommunala förtro¬
endemän, hvilka emellertid, som jag redan sagt, säkerligen icke
skulle förvalta kommunernas värf bättre, än de hittills förval¬
tats af de oaflönade.
Det är på dessa grunder, som jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr af Petersens: Med fullt fog torde kunna anses, att
det är en ej blott gagnelig, utan äfven i och för sig absolut riktig
grundsats, som innehålles i våra kommunalförfattningar, att
kommunala förtroendeuppdrag icke skola ersättas med penningar.
Denna viktiga och riktiga grundsats skulle nu efter reservanter¬
nas förslag upphäfvas i fråga om ordförandeskapet i kommunal¬
nämnden, därvid såsom skäl framhålles, att på sina ställen det
missförhållande äger rum, att, trots lagstadgandet, ordföranden
i kommunalnämnden redan får betaldt för sitt besvär. Men om så
är, så bör väl icke missförhållandet föranleda lagens upphäfvan¬
de, utan tvärtom bör väl den naturliga påföljden blifva den,
att själfva missförhållandet undanröjes och rättas. Men utom
det, att skäl ej föreligger till ändring, då ju ordföranden redan
nu är berättigad att gratis få allt det biträde, han kan behöfva
för sin funktion, må man betänka, att, om blott själfva princi¬
pen en gång blifvit kränkt, man ej lärer undgå konsekvenserna
i form af ersättning för alla andra kommunala uppdrag, och att
kommunerna sålunda finge bereda sig på att betala sina ombud
vid markegångs- och taxeringsnämnder, vid vägstämmor, vid
sammanträden inför häradsrätten, ja, det kunde till och med gå
så långt, att kommunen beslöte ersätta dem af dess medlem¬
mar, som behagade infinna sig vid kommunalstämmor. Det
kan då blifva lukrativt att vara förtroendeman och stå väl med
de makthafvande; men huruvida detta blefve till båtnad för de
kommunala angelägenheterna och kommunens kassa eller sam-
hällsfriden, skulle snart visa sig — utan att rättelse sedermera
stode att vinna.
Om godtgörelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13.
12
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med Högdra¬
get förenad#
besvär.
(Forte.)
Jag ber därför att få instämma med den föregående tala¬
ren och yrka afslag å utskottets afstyrkande hemställan.
Herr Nyström: Då 1900 års lagutskott af styrkte en
motion i liknande syfte som denna, kunde utskottet såsom skäl
för sitt afstyrkande anföra, dels att praktiskt behof af reformen
ej förefunnes, dels att det ej mötte svårigheter att få ordförande
i kommunalnämnderna, Bägge dessa motiv saknas nu. Det är
ett stort och praktiskt behof att få denna reform igenom. Den
första ärade talaren har redan påpekat, att det icke längre är
något undantagsfall, såsom några säga, att dessa ordförande hafva
arfvode för sitt besvär, utan att det i de större kommunerna
rent af är allmän praxis. Jag har hört mig för bland ledamöter
i kammaren, hurudan ställningen är i den punkten i olika delar
af landet. Jag fick af en representant från Norrland det be¬
tecknande svaret: motionen är onödig, ty ordförandena hafva
redan arfvode. Af en representant från Skåne fick jag det
svaret: det vore i min trakt rent af omöjligt att få en ordförande,
ifall man ej gåfve honom ersättning. Alltså, denna sak är icke
längre något undantag, då det gäller större, folkrikare kommuner,
utan, som jag nyss anförde, det är i dessa rent af omöjligt att
få ordförande i kommunalnämnderna utan arfvode.
De båda motiv, på hvilka lagutskottet år 1900 i hufvudsak
stödde sitt afstyrkande, upptagas emellertid i dag af konstitu¬
tionsutskottet utan hänsyn till de ändrade förhållandena sedan
år 1900. Det är då också gifvet, att hela detta utskottets af¬
styrkande i själfva verket hvilar på en fiktion, hvilar på utskottets
beslut att icke se verkligheten sådan, som. den är. Det har sagts,
att förslaget är onödigt därför, att kommunalnämndernas ord¬
förande hafva ersättning i viss mån för hvad de göra, men den
ersättningen är, såsom framgår af lagens ord, af helt annan
natur än den, som här afses, och den, som i praktiken redan
tillämpas. Den är endast ersättning för den hjälp, som de kunna
behöfva af annat folk, men det finnes utgifter, som en kommu-
nalnämndsordförande kan hafva, som han icke har rätt att få
någon ersättning för — reservationen påpekar t. ex. resor till en
främmande kommun, om sådana skulle behöfvas.
Nu stå vi sålunda inför det förhållandet, att lag och praxis
skilts åt. Frågan är: hvilken skall gifva vika? Ja, den siste
ärade talaren hade en liflig förhoppning, att det är lättare att
ändra praxis än att ändra lagen. Det är en uppfattning, som
jag icke tror håller sig inför en historisk syn på saken. Det är
nog i regel så, att, om en lag visar sig olämplig och genom sin
olämplighet framtvingar en häfd, som strider emot lagens bok¬
staf, det är lagen, som får ändras. Ty häfden bibehåller sig.
Att tänka sig den utvägen, att praxis ändras, är sålunda omöjligt.
Onsdagen den 9 Mars.
13 Nr 13.
Att tänka sig ändring genomförd med tillhjälp af Överklagande
hos länsstyrelserna och Kungl. Maj.t är också det en chimär.
Ty hvad kan en länsstyrelse egentligen veta om, huruvida ett
arfvode på 1,000 kronor för en kommunalnämndsordförande icke
är riktigt med hänsyn till kommunens storlek. Det är helt enkelt
omöjligt för länsstyrelserna och Kungl. Maj:t att afgöra denna
sak. Ett arfvode kan synas stort, men i något undantagsfall
kan det möjligen åtgå helt och hållet till betalning för skrifning
och räkenskapshjälp. Om nu kommunalnämndens ordförande
har erhållit arfvode för nämnda ändamål, men sedan själf utför
arbetet och behåller arfvodet, vet jag icke, huru detta skulle
kunna läggas honom till last eller huru Kungl. Maj:t och ko¬
nungens befallningshafvande skulle kunna gripa in härvidlag.
Man har vidare sagt, att genom en dylik reform skulle de
kommunala förtroendeuppdragen helt och hållet ändra karaktär.
Jag vill då framhålla, att det här i motionen endast och ute¬
slutande är fråga om ett enda kommunalt uppdrag, nämligen
ordförandeskapet i kommunalnämnden, det är icke tal om något
annat. Man kan naturligtvis vid hvarje reform deducera in ab-
surdum — och så har också den andre talaren i ordningen be¬
hagat göra — men låtom oss hålla klart för oss, att här är blott
fråga om en sak, det nyssnämnda ordförandeskapet, och det är
det enda kommunala uppdrag, angående hvilket det är påvisadt,
att det måste betalas redan nu. Om det framdeles skulle visa
sig, att andra kommunala uppdrag blefve af samma natur eller
att de blefve så arbetsamma och tidsödande, att de kraf de
pekuniär ersättning och att allmänheten böjde sig för denna nöd¬
vändighet i trots af lagen, ja, då är det tids nog att tänka på
den saken. Men för närvarande finnes mig veterligen icke något
annat så beskaffadt kommunalt uppdrag, än det, hvarom här är
fråga. Vi skola sålunda icke gifva frågan någon större omfatt¬
ning, än den i verkligheten har.
Med den uppfattning jag alltså hyser i afseende å det före¬
liggande förslaget, kunde det tyckas, som om jag bort kunna vara
med om den reservation, som en del andra ledamöter i utskottet
afgifvit; men det finnes eu punkt i denna reservation, som jag
för min del icke kan godkänna, och det är det andra stycket,
hvilket nyss kritiserats från denna plats, och som slutar med de
mycket betänkliga orden: »att det ock bör komma under öfver¬
vägande ock utredning, huruvida en sådan afvikelse må antagas
medföra vidare konsekvenser och i sådant fall hvilka».
Uttrycket är dunkelt och jag kan knappast riktigt tolka,
hvad därmed menas, men man får det intrycket, att undersök¬
ningen skulle afse att utreda, om ej äfven andra kommunala
uppdrag böra ersättas. Då jag nyss nämnt, att det icke finnes
något påvisadt behof af ersättning för något annat än det här
Om godtgorelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13. 14
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
föreslagna, kan jag redan af det skälet ej vara med om denna
punkt uti reservationen. Dessutom är punkten mycket mera
omfattande än själfva motionen, som endast talar om ordföran¬
den i kommunalnämnden, och man kan därför hysa sina dubier,
angående huruvida utskottet haft rätt att på detta sätt gå ut¬
öfver gränsen för själfva motionen. Detta må nu vara en bisak,
hufvudsaken är, att man genom att antaga äfven andra stycket
af reservationen, säger något mera än hvad som bör sägas, och
jag kan därför för min del ej vara med om denna del af re¬
servationen.
Det har vidare sagts, att genom att antaga denna reserva¬
tion skulle det förhållandet upphöra, att till kommunalnämnds-
ordförander toges stabilt folk, som ägde nog ekonomisk själf-
ständighet att kunna offra tid och krafter åt kommunen. Jag
vill gentemot den anmärkningen framhålla, att vi nu fått nya
kommunalvallagar, hvilka gifvetvis medföra, att de väljande också
böra få i praktiken utöfva sin valrätt såsom de önska, d. v. s.
att de måste få rätt att till kommunalnämndsordförande utse
den person, som de finna vara inom kommunen därtill bäst
skickad, oafsedt om denne har den ekonomiska bärkraft, som
förut krafts iör denna syssla. Jag menar alltså, att det förelig¬
gande förslaget är godt äfven betraktadt ur så att säga en mera
politisk synvinkel.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra och på grund
af hvad som redan förut är här påpekadt, att det nämligen icke
är frågan om att införa någonting nytt, utan att helt enkelt
reglera någonting, som redan existerar, är det gifvet, att jag
måste yrka bifall till reservationen, dock med det undantag, jag
nyss antydt, eller att andra stycket uti densamma får utgå.
Mitt yrkande är sålunda, att kammaren ville bifalla re¬
servationens förra del och låta det stycke utgå, hvilket börjar
med orden »Då frågan» etc. och slutar med ordet »hvilka».
Herr B el lin der: Herr talman! Mina herrar! Då kam¬
maren nu går att fatta sitt beslut i afseende å konstitutions¬
utskottets föreliggande utlåtande, har kammaren antingen att ut¬
tala sig för att de kommunala förtroendeuppdragen hädanefter
såsom hittills skola vara oaflönade, eller ock för att de hädan¬
efter skola utföras utaf aflönade tjänstemän; i förra fallet bör
kammaren följa utskottets majoritets yrkande, i senare fallet
skall kammaren gå med reservanterna.
Här har nu visserligen sagts utaf herrar reservanter att,
ifall man följer deras anvisning, man därför ingalunda behöfver
bryta med den hittills gällande praxis i afseende å den kom¬
munala förvaltningen: här är blott fråga om ett undantagsfall,
ej om någon regel. Däremot vill jag göra den invändningen,
Onsdagen den 9 Mars.
15 Nr 13.
att detta undantag är så viktigt, att om man gillar det, man har
svårt att underlåta att gå på samma väg; har man sagt A, får
man nog också säga B. En af reservanterna har också öppen¬
hjärtigt nog i utskottet tillstått, att han önskar få hela den hit¬
tills följda principen i afseende å den kommunala förvaltningen
bruten genom att bifalla motionen, och han förmenade det vara
billigt, att om nu kommunalnämndsordföranden finge aflöning,
också de öfriga medlemmarna i nämnden erhölle aflöning. Lika¬
ledes fann han det önskvärdt att, då väl hädanefter mera än
tillförene de mindre bemedlade blefve valda till kommunala för¬
troendeuppdrag på landet och i städerna, de erhöllo ersättning
för sina besvär.
Det är väl sålunda ganska tydligt att, då det här gäller
att uttala sig för eller emot denna motion, vi därmed göra ett
ganska viktigt principuttalande, och att starka skäl förefinnas
att väl tänka på konsekvenserna af det beslut, vi här gå
att fatta.
Det är ock klart, att, om man slår in på den vägen att låta
kommunens angelägenheter i hufvudsak skötas af aflönade tjänste¬
män, detta skulle för kommunerna medföra en ganska stor och
afsevärd ekonomisk uppoffring. Det är också säkert, att därmed
de strider inom kommunerna, som redan nu här och hvar förekom¬
ma, skola komma att få ny näring, då det naturligtvis för de olika
partierna gäller att åt sina partivänner utdela de aflönade kom¬
munala förtroendeuppdragen.
Jag anser sålunda, att kammaren har stora skäl att gå
med utskottets majoritet och att afslå reservationen och därmed
äfven motionen.
Jag hemställer alltså, herr talman, att kammaren ville bifalla
utskottets hemställan och afslå reservanternas förslag.
Grefve Hamilton, Alexander: Då jag inom utskottet
icke varit i tillfälle att deltaga i behandlingen af denna fråga,
tillåter jag mig att nu med några ord få söka klargöra min ställ¬
ning till densamma.
Konstitutionsutskottet säger, att utskottet »delar de af lag¬
utskottet vid 1900 års Riksdag uttalade betänkligheter mot att
rubba den för vår kommunala själfstyrelse utmärkande grund¬
satsen, att de kommunala uppdragen såsom förtroendesysslor
höra fullgöras utan ersättning för därmed förenadt arbete».
Jag instämmer till fullo i detta utskottets uttalande; men jag
anser, att denna grundsats är i praktiken öfvergifven hvad be¬
träffar kommunalnämndsordförandena. I alla landskommuner
jag känner till, erhåller ordföranden arfvode, i vissa kommuner
kallas det »anslag till skrifbiträde, skrifmaterialier o. s. v.», i andra
åter säger man rent ut, att anslaget är arfvode till ordföranden,
Om godtgörelte
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13.
16
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
åt ko mmunal-
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
och i den officiella kommunalstatistiken upptagas utgifter till
ordförandena: principen är sålunda öfvergifven.
Jag kan ej inse, att det är någon fördel att ignorera detta
sakförhållande; bättre då att af nödvändigheten göra en dygd
och medgifva kommunen rätt att gifva sin ordförande arfvode,
att legalisera ett förhållande, som framkallats af en rättvis värde¬
sättning af en nutida kommunalnämndsordförandes arbete.
Man fruktar konsekvenserna, ja, de böra ej underskattas;
jag kan dock ej förstå den svartmålning som här gjorts, men
månne ej äfven status quo innebär fara? Utan tvifvel kräfvas
garantier mot missbruk, de böra och kunna finnas. Jag tillåter
mig fästa uppmärksamheten på den kvalificerade majoriteten så¬
som en hämsko på lusten att slösa med arfvoden, och att ko¬
nungens befallningshafvandes fastställelse som ytterligare villkor
för dylika beslut borde kunna lämna önskvärd trygghet.
Min åsikt öfverensstämmer närmast med den, som uttalats
af herr Nyström, hvarför jag ber att få ansluta mig till hans
yrkande.
Friherre Klingspor: Otvifvelaktigt är det icke någon
särskilt svår uppgift att, på sätt den förste talaren gjorde, ur
synpunkten af göromålens mängd och tidsödande natur deducera
fram svårigheten att få personer att åtaga sig befattning såsom
kommunalnämndsordförande, men att därur draga den slutsats
han gjorde, att dessa förtroendeuppdrag alltså böra vara aflönade,
kan jag ej finna vara riktigt. Vi veta nog litet hvar i denna
kammare, att vi befinna oss på resan utför och att den tid ej
är så långt aflägsen, då vi väl få hålla till godo med både det
ena och det andra. Men så mycket mindre anledning är väl då
att lägga an på att gå denna olyckliga tid i förväg.
Jag hade icke här tänkt taga till ordet, men då en leda¬
mot af kammaren, som förut intagit en annan ståndpunkt i
denna fråga, nu synes vilja kantra öfver åt vänster, finner jag
detta vara så betänkligt, att jag funnit mig föranlåten att här
uttala ett varningens ord, då det vill synas som det här skulle
blifva fråga om att i dag taga ännu ett steg i utförsbacken.
Det är en väsentlig skillnad emellan en kommun på några
hundra invånare och en sådan med 10- å 12,000, och att ko¬
nungens befallningshafvande eller Kungl. Maj:t här skulle gripa
in och utfärda bestämmelser om aflöning åt kommunernas för¬
troendemän synes föga lämpligt; den saken ordna nog kommu¬
nerna själfva bäst. Men visst är i hvarje fall, att om de ifrå¬
gavarande förtroendemännen skola kontant ersättas för sina be¬
svär, finnes föga garanti för att till dessa ganska viktiga och
kräfvande uppdrag erhålla de bäst kvalificerade personerna, då
det väl däremot nu torde vara en allmänt känd sak, att dessa
Onsdagen den 9 Mars.
17 Nr 13.
kommunernas förtroendeuppdrag under nu existerande förhållan¬
den allmänt utöfvas pa ett hedrande och berömvärdt sätt. En¬
dast högst sällan förspörjas åtminstone på landsbygden några
anmärkningar mot det sätt, hvarpå våra kommunalnämndsordfö-
rande motsvara sina kommuners förtroende. Skola nu, som det
■ställes i utsikt, kommunalnämndsordförandena blifva kontant af-
lönade tjänstemän, hvaraf helt naturligt följer en lockelse till
spekulationer på både ett och annat håll, befarar jag, att de
mest kompetenta och de i alla afseenden bäst kvalificerade inom
kommunen komma ur räkningen. Själf har jag under mera än
20 år varit kommunalordförande i min hemort och mer än en
gång har jag på senare tider måst med min närmaste man, som
är ordförande i kommunalnämnden, erkänna att uppdraget för
personer af vår ålder nästan öfverstiger ens krafter; vi hafva
haft svårt att bära upp det, men det har varit förenadt med
svårigheter att inom kommunen finna lämpliga ersättare; måste
därför kvarstå för att ej sätta kommunen i sticket. Skall nu
arfvodet spela in som en särskild lockelse, fruktar jag, att vi
komma på en mycket betänklig väg. Jag hoppas, att den, som
tagit ett hälft steg på densamma, skall taga det tillbaka, och då
jag har svårt föreställa mig att Första kammaren i denna fråga
skulle vilja gå med reservanterna, tillåter jag mig yrka bifall
till utskottets hemställan. Skulle kammaren besluta enligt re¬
servationen, länder beslutet ej till landets lycka,
• j ^re^v® von Rosen, Gustaf: Jag hade ej tänkt uppträda
i denna fråga, men jag fick anledning att yttra några ord sär¬
skild^ till följd af den talares anförande, hvilken i likhet med
mig är stadsfullmäktig här i Stockholm. Det kan ju möjligen
vara af ett visst intresse att höra en annan representant för
denna kommun, eftersom den ju är den största af rikets kom¬
muner och har den mest vidsträckta och omfattande kom¬
munalförvaltningen i landet. Jag har icke för min del kun¬
nat få den uppfattningen att hittills några större svårighe¬
ter uppstått att få personer och dugliga personer, som vilja
ägna tid och krafter åt kommunens tjänst. Visserligen bär man
ju med tanke på den utveckling, som Stockholm tagit, och den
framtid vår stad gar till mötes, särskildt med hänsyn till den
ifrågasatta inkorporeringen af åtskilliga omkringliggande kom¬
muner, tänkt sig att det skulle blifva svårt, ja omöjligt, att bi¬
behålla den hittills följda grundsatsen om oafiönade kommunala
förtroendeuppdrag. Men detta bär varit i sammanhang med tan¬
ken på eu fullständig omorganisation af den kommunala förvalt¬
ningen. Stadsfullmäktige hafva sedan åtskilliga år haft en större
kommitté nedsatt för utarbetande af förslag i afseende å de de¬
lar af förvaltningen, livilka behöfva omregleras, och man har
Första Kammarens Prat. 1910. Kr 13. 2
Om g o dt g ö reds e
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för dt
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forte.)
Nr 13. 18
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
åt kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
därvid, som jag nyss sade, tänkt sig en omläggning af det hela
i öfverensstämmelse med hvad som är stadgadt i de större län¬
derna, särskild! i Tyskland, hvarest nämnder och förvaltnings¬
organ i de större städerna bestå utaf en afdelning ämbetsmän,
magistratspersoner, och en annan af valda representanter, men
någon aflöning utaf de senare, de direkt valde, har man, såvidt
jag vet, ännu icke tänkt på.
Här har af några talare framhållits, att detta av på det
hela taget en ganska liten fråga, det är ju blott meningen att
legalisera en praxis. Men jag vill häremot framhålla, att det
är en ganska väsentlig skillnad emellan att, såsom förhållandet
är i en mängd landskommuner, kommunalordförandena få ersätt¬
ning för skrifbiträde och direkta personliga utgifter och, å andra
sidan, det förslag, motionen innehåller. Jag har hört debatten
om denna fråga uti konstitutionsutskottet, där jag är suppleant,
men jag har icke hört något annat uppgifvas än att dylik er¬
sättning gifves för räkenskapsbiträde och uppgörande af tabeller
och statistik. Det är dock en betydlig skillnad, om kommunen
anslår en dylik godtgörelse till dem, som verkställa detta arbete,
mot att själfva ordföranden i kommunalnämnden får en direkt
aflöning. Jag tror i likhet med några andra talare att denna
fråga är mycket stor, och om man nu skulle slå in på den af
reservanterna föreslagna principen, skulle detta medföra en full¬
ständig brytning och omkastning af den sedan gammalt gällande
grundsatsen i afseende å den kommunala själfstyrelsen. ^ Den
skulle enligt mitt förmenande föra med sig mycket vidtgående
konsekvenser och innebära en utveckling, som skulle blifva
till föga gagn men säkert ganska skadlig och, som jag tror,
därjämte skulle medföra högst betydliga utgifter för kommu¬
nerna.
Här i Stockholm finnas åtskilliga förtroendeuppdrag, som
äro förenade med aflöning. Enligt vissa bestämmelser skola
stadsfullmäktige välja ett par ledamöter i aktiebolaget Göteborgs-
svstemet här i staden, en ledamot i Nynäsbanans styrelse, en
revisor i Stockholm—Västerås—Bergslagsbanan o. s. v. Några
sådana platser kunna ju anses vara kommunala uppdrag med
kontant ersättning, men som bekant hafva stadsfullmäktige och
alla de som sitta uti nämnderna icke någon godtgörelse, och jag
kan som sagdt icke finna att hittills några nämnvärda svårighe¬
ter häraf uppstått i denna vårt lands största kommun, och ifrån
fullt kompetent håll har jag äfven inhämtat, att en liknande
uppfattning, som den jag här tagit mig friheten uttala, jämväl
delas af representanter för vårt lands näst största kommun,
nämligen Göteborg.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
OnsdageD den 9 Mars.
19 Nr 13.
Herr Uppström: Jag har blifvit uppkallad af ett ytt¬
rande, som en ärad talare för en stund sedan hade, nämligen
då han sade, att här vore fråga om att göra ett principuttalan¬
de af innehåll, att den, som kunde vara hågad att ge kommu¬
nalnämndens ordförande ersättning, äfven nödvändigt skulle nöd¬
gas vara med om att lämna ersättning åt stadsfullmäktige, sär¬
skilda ledamöter i kommunala nämnder o. s. v. — åtminstone
fattade jag hans yttrande så.
Ingenting kan enligt min mening vara mer oriktigt än en
sådan uppfattning. Motionären har utgått från det faktum, att
kommunalnämndens ordförande är allt för mycket betungad med
arbete för att man må kunna begära, att han skall full¬
göra sitt uppdrag utan någon personlig ersättning. Motionären
har äfven hemställt om omedelbart en sådan ändring i kom¬
munallagarna, så att en dylik ersättning skulle kunna utgå. Han
har föreslagit, att kommunallagarna ändras, så att denna godt-
görelse medgifves ordföranden till större belopp, än nu är fallet.
Utskottet har icke alls velat saken, men reservanterna ha velat
följa honom så långt, att de föreslå, att, då det blifvit upplyst,
att ersättning nu beredes ordföranden på omvägar, man borde
undersöka, huruvida denna praxis bör upphöjas till lag och till¬
lika, huruvida med en sådan ändring det skulle följa, att äfven
ändring beträffande andra förhållanden bör äga rum eller huru¬
vida denna ändring kunde hafva till följd, att förhållanden in¬
träda, som man alls icke ville vara med om, i hvilket fall då
äfven frågan om ersättning åt kommunalnämndens ordförande
måste förfalla. Det är hela innebörden af reservationen, och
jag anser därför, att den bör fattas icke såsom något princip¬
uttalande, utan allenast såsom ett förordande af en undersök¬
ning i en särskild fråga. Undersökningen kunde ju visserligen
komma att gå i en riktning, som öfverensstämmer med motio¬
närens önskan, men den kan ju också komma att leda åt det
håll, att de, som här förklarat sig icke vilja vara med om nå¬
gon förändring alls, få rätt till slut.
Jag ber att få yrka bifall till den af herr Berger m. fl.
afgifna reservationen.
Herr Clason: Den ärade talaren på Upplandsbänken sökte
göra gällande, att jag skulle ha försökt deducera frågan in ab-
surdum och gifvit den större omfattning än den verkligen har,
då jag påpekade, att den stode i samband med principen om
kommunala förtroendeuppdrags aflönande eller icke. Emellertid,
icke annat än jag kan förstå, gaf talaren längre fram i sitt an¬
förande mig rätt i sak, då han själf betonade, att det omtalade
andra stycket af reservanternas motivering — på sid. 6 i be¬
tänkandet — just pekade på, att den nu föreliggande frågan
Om godtgörclse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13. 20
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
kunde draga med sig sådana konsekvenser; talaren tog ju därför
själf också afstånd från detta andra stycke, där dessa konsekvenser
bragts på tal. Nu vill jag emellertid fästa uppmärksamheten på,
att bland reservanterna står den ärade talaren ensam med sin
ståndpunkt, under det alla andra reservanter velat medtaga detta
stycke af motiveringen och peka på dessa konsekvenser. Under
sådana förhållanden lär väl också jag varit berättigad att här
inför kammaren visa på, att dessa konsekvenser måste följa med,
om man antager reservationen.
Nu är det visserligen sant, att det tyckes råda någon me¬
ningsskiljaktighet om, huru detta stycke egentligen skall tolkas,
och detta är kanske icke så underligt, då man ser, att män från
ganska skilda läger förenat sig om detta dunkla uttalande. Men
äfven detta är ett skäl till att icke antaga reservationen, då den
hvilar på en så dunkel grund.
Samme talare nämnde också något om, att man skulle be¬
trakta den tanke, hvarur detta förslag utgick, såsom en slags
politisk konsekvens af omläggningen af den kommunala röst¬
rättens grunder. Jag vill dock påpeka, att, såvidt jag minnes,
var det då dessa grunder omlades, icke alls tal om några sådana
konsekvenser. Det var, om jag ej misstager mig, visserligen
väckt ett förslag om att draga denna konsekvens i ett eller an¬
nat fall — jag vill minnas ifråga om landstingsmannauppdrag
— men det särskilda utskott, som hade frågan om hand, till¬
bakavisade alldeles bestämdt, att man skulle draga dessa konse¬
kvenser. Skulle det emellertid vara så, att detta vore en kon¬
sekvens af den kommunala röstskalans omläggning, då vill jag
fråga: hur skall man under sådana förhållanden kunna stanna
vid att gifva ersättning endast åt kommunalnämndens ordfö¬
rande? Skall man icke, om man ställer sig på den ståndpunk¬
ten, nödgas taga med alla andra kommunala förtroendemän?
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Ekelund: I egenskap af mångårig ordförande i
kommunalnämnden hos den kommun, jag tillhör, anser jag mig
under denna långa tid jag innehaft detta uppdrag ha samlat
någon erfarenhet för att kunna bedöma i denna fråga. Denna
erfarenhet ger mig vid handen, att i mindre och medelstora kom¬
muner är icke uppdraget att vara kommunalnämndens ordförande
mera maktpåliggande, än att det mycket väl kan utföras utan
särskild ersättning. I motsats härtill kan det dock gifvas så stora
kommuner, att detta arbete kan bli så betungande, att det knappast
kan utföras utan någon ersättning, men då synes det mig, att
frågan löses vida bättre därigenom att särskilda personer anställas
för utförande af sådana kommunala arbeten, som ordföranden
icke lämpligen kan utföra utan ersättning. Skulle det gå därhän,
Onsdagen den 9 Mars.
21 Nr 13.
att ordföranden koinme att erhålla ersättning för allt sitt arbete,
så skulle man snart såsom den föregående ärade talaren betonade
åt andra kommunala tjänsters innehafvare, exempelvis fattigvårds-
styrelsens ledamöter, också nödgas gifva ersättning för deras
arbete. Sådant skulle säkerligen icke kunna förhindras, och
under sådana förhållanden skulle den tid, då de kommunala
uppdragen utfördes af personer, hvilka arbetade af intresse för
sin uppgift, snart vara förbi, något som jag icke tror skulle vara
lyckligt. I stället skulle man nog få erfara, att dessa uppdrag
blefve eftersökta endast på grund af den ekonomiska fördel, de
medförde, och detta skulle sannerligen leda till allt annat än till gagn.
Jag ber få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindgren: Jag känner mig i någon mån upprörd
öfver det resonemang, som blifvit fördt här i denna fråga. Man
säger, att motionen skulle gå ut på att legalisera en praxis, som
har utbildat sig, och att man därför, att denna praxis, sådan den
på vissa ställen börjat blifva utöfvad, går emot den nuvarande
lagen, måste ändra lagen.
Jag får såga, att jag tycker, att detta är en väg, som
är alldeles orimlig. Man borde väl icke ett ögonblick tveka
att beifra dessa lagöfverträdelser och söka föra in praxis i
det rätta läget. Det synes mig vara en slapphet att gå eu
sådan väg. Hvar skall detta sluta, om hvarje öfverträdelse
af lag skall föranleda, att man måste ändra lagen? Skall det
anses praktiskt, att om man begår en lagöfverträdelse och begår
den i något större utsträckning, då skall lagen ändras ? Jag håller
före, att detta är ett symptom på något, som jag skulle vilja
beteckna med ordet degeneration, ty en sådan anser jag föreligga,
om man slår in på en dylik väg. Nog böra vi väl ändå vara
laglydiga i det längsta!
Till sist vill jag beträffande sådana poster som uppdraget
att vara kommulnämndens ordförande och stadsfullmäktig säga,
att de ha varit hedersposter, och man har aldrig saknat folk på
de posterna. De, som innehaft dem, ha med nöje arbetat där
dels på grund af sin fosterlandskärlek och kärlek till kommunen
och dels på grund af att de ansett sin belöning ligga däri, att
de vunnit medmänniskors erkännande, för att de velat göra något
för det allmänna. Jag förmenar också, att de öfver hufvud
taget häri haft full och tillräcklig belöning. Man skall vara
mycket kortsynt för att icke inse, att om vi börja med att utbe¬
tala den ersättning, hvarom här är fråga, så blir resultatet, att
alla kommunala befattningar skola vara aflönade. och det kommer
att bli stor strid om, hvem som skall få de slantarna. Jag kan
icke se, att detta kan bli annat än till stor olycka, och jag tvekar
därför icke att biträda utskottets förslag.
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13.
22
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Herr Nyström: Först några ord med anledning af den
siste talarens funderingar.
Han ansåg, att det skulle innebära, såsom han uttryckte
sig, degeneration, om man ville ändra lagen efter den praxis, som
utbildat sig. Nej, degenerationen, om vi skola tala om en så¬
dan, ligger däri, att låta laglösheten bestå och trycka laglighe¬
tens hallstämpel på densamma, såsom kammaren skulle göra,
om kammaren bifaller utskottets förslag, allt under Öppet erkän¬
nande af, att de nuvarande bestämmelserna i lagen icke efter-
lefvas i praktiken. Däremot är det en sund utveckling af lag¬
stiftningen att lämpa lagen efter nya tiders nyare behof. Det
är ett fel att låta dessa två saker skilja sig åt, åtminstone är
det efter svensk rättsuppfattning ett fel att hafva en bestäm¬
melse i lagen och en annan regel i praktiken. Här har talats
om, att detta förslag till en skrifvelse till Konungen skulle kun¬
na framkalla en mängd missbruk, om det komme att leda till
det resultat motionären afsett. Men jag vill fråga: är icke lag¬
lösheten själf det allra största af alla missbruk? Och nu lefva
vi faktiskt på detta område i laglöshet ! Hvad är det, som mera
undandrager sig kontroll, än beslut och åtgärder, som strida
emot lagen?
Man säger då, att det efter en sådan lagändring skulle
kunna bli ett geschäft att vara ordförande i kommunalnämnden
och att hafva andra kommunala uppdrag, men så kan det vara
redan nu, så länge kommunerna faktiskt anses äga rätt att un¬
der skyddande förklädnad gifva stora anslag åt kommunala för¬
troendemän. Då finns det inga garantier för, att icke missbruk
nu kunna äga rum på det mest omfattande sätt.
Hvad är det återigen utskottet föreslår? Jo, det föreslår
en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om undersökning,
i hvilken omfattning denna lagstridiga praxis för närvarande
härskar, och med anhållan vidare om ett förslag af innehåll, att,
därest det skulle visa sig, att denna praxis är så allmänt utbredd och
till sin natur så nödvändig, att den icke kan hämmas, ett förslag
måtte framläggas, som innehåller under hvilka former och med
hvilka lagliga garantier man skulle kunna gifva kommunerna
den rätt, de faktiskt tagit sig utan att äga den. Det är märk¬
värdigt hvad det är lätt att glömma de faktiska förhållandena,
då man i en diskussion söker slakta principer! Här har en
talare från Stockholm framhållit, att inom Stockholms kommu¬
nalrepresentation förekommer det icke — åtminstone icke att tala
om — någon sådan ersättning för kommunala uppdrag. Han
glömmer då, att under endast en tid af ett hälft år har Stock¬
holms kommunalrepresentation redan nu gifvit dagtraktamente
åt tre stycken af fullmäktige tillsatta kommittéer. Den 29 mars
1909 beslöts, att ordföranden i stadsplanekommittén skulle upp-
Onsdagen den 9 Mars.
23 Nr 13.
bära 2,000 kronor om året för att han satt såsom ordförande i Om godtgördse
denna kommitté. Den 1 juni 1909 beslöts, att arbetsutskottet
1 en kommitté för utredning af behofvet af ny försörj ningsin- rande för
rättning skulle för livar och en af sina medlemmar uppbära 5 med uppdra-
kronor per dag, men att, om arbetet förlädes utom Stockholms get förenade
område, reseersättning och dagtraktamente skulle utgå enligt 3
klassen i resereglementet. Och den 18 oktober 1909 beslöts ' 0 s-'
med anledning af ett föregående beslut från november 1908 att
till ledamöterna i en löneregleringskommitté skulle utbetalas ett
arfvode af 7,383 kronor 35 öre att fördelas mellan arbetsutskot¬
tets ledamöter efter mellan dem träffad öfverenskommelse. Dock
utgjorde en del af denna summa ersättning för löneafdrag för
en af kommitténs ledamöter. Vi se således, att inom loppet af
ett hälft år ha Stockholms stadsfullmäktige gifvit ersättning för
kommittéarbete i tre olika fall. Det är ett tidens tecken. Na¬
turligtvis komma beslut i samma riktning att hädanefter fattas
ännu oftare än hittills skett. Vi stå således på en fullkomligt
ohållbar ståndpunkt. Vi ha kommit så långt på sidan om den
skrifna lagens stadganden, att här måste någonting göras. Det
är ett besynnerligt sätt att betrakta saken, om man tror sig kom¬
ma ifrån dessa missförhållanden genom att icke vilja se dem,
såsom de äro.
Reservationen föreslår nu i stället en rationell lösning af
denna dissonans mellan lagstadgandena och verkligheten, då
den nu hemställer till Riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära
en utredning och ett förslag, som innehåller nödiga garantier.
Jag föreställer mig, att bland dessa garantier skulle komma att
inflyta något i samma stil som herr Ekelund framhöll, nämli¬
gen att i små kommuner, där arbetet icke kan anses vara sär¬
deles betungande för nämndens ordförande, icke någon ersätt¬
ning skulle medgifvas, medan i de större landskommunerna, som
kanske hafva större folkmängd än flertalet städer, arfvode skulle
komma att utgå till ordföranden under en eller annan form.
Jag vill framhålla, att enligt min tanke skulle ett sådant kungl.
förslag mycket väl för dessa stora landskommuner kunna före¬
skrifva, att likasom städernas drätselkammare hafva fast anställda
tjänstemän såsom kamrerare, kassörer o. s. v., hvilka sköta den
största arbetsbördan, så skulle något dylikt kunna inrättas äfven
i dessa landskommuner, alldeles såsom herr Ekelund önskade.
I sådant fall är det icke alls sagdt, att det kungl. förslaget be-
höfver bestämma, att arfvode skall utgå till kommunalnämndens
ordförande. Förslaget kan mycket väl, om så befinnes lämpligt
efter Ren utförda undersökningen, gå i den riktningen, att man
vid kommunalnämndens ordförandes sida i de stora kommu¬
nerna ställer några små ämbetsverk, om man så får kalla dem,
med aflönade tjänstemän. Vill man däremot utsätta sig för de
Nr 13. 24
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse missbruk, om hvilka här så mycket talas, då är det bäst att
nämnds ordfö- bibehålla status quo, ty det är den raka, breda vägen till de
rande för de mest omfattande missbruk. Man låter saken passera, man låter
med uppdra- en oriktig, lagstridig häfd fortgå, och hvar det slutar vet ingen,
men ^et. k<an komma att sluta mycket värre, än förhållandet
skulle blifva med de åtgärder reservationen här afser, då den
föreslår skrifvelse om en saklig utredning i frågan och framläg¬
gandet af ett på denna utredning grundadt förslag, som skulle*
innehålla alla nödiga garantier, som behöfvas i denna sak enligt
allas mening, men som nu alldeles fattas.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr It u d check: Jag kan förstå en del af de skäl, som
af några talare här anförts, hvilka uppträdt och yrkat bifall till
reservationen. Men jag kan omöjligen godkänna de skäl, som
anfördes af tvenne talare, nämligen att det här icke är fråga om
någonting annat än om aflöning åt kommunalnämndens ord¬
förande. De sade, att här är icke tanke på någonting annat
än detta, och kammaren vore icke berättigad att antaga, att
reservanternas önskningar sträckte sig något längre. Men jag
hemställer till herrarna, huruvida man icke måste medge, att
innebörden i detta förslag gäller en principfråga, nämligen den:,
skola kommunernas tjänstemän vara aflönde eller icke? Det
torde väl ändå vara den verkliga innebörden i förslaget, och,
huru man skulle komma ifrån en vidare utveckling på den väg,
på hvilken man slår in genom ett bifall till reservanternas för¬
slag, det förstår jag näppeligen, hälst som reservanterna gifvit
ett, så vidt jag kan se det, ganska klart förtydligande af sin
innersta mening, då de sluta med att säga:
»Då frågan är att för viss kategori af kommunala för¬
troendemän afvika från en eljes gällande, såsom regel utan
tvifvel riktig grundsats, är själfklart, att det ock bör komma
under öfvervägande och utredning, huruvida en sådan afvi¬
kelse må antagas medföra vidare konsekvenser och i sådant,
fall hvilka.»
Ja, att i sådant fall det kommer vidare konsekvenser, tror
jag, att vi kunna vara öfvertygade om, likasom jag också
tror, att vi kunna vara förvissade om, hvilka dessa konse¬
kvenser blifva.
Då jag under tjugu års tid sysslat med en kommuns ange¬
lägenheter visserligen icke såsom kommunalnämndens ordförande,
men såsom ordförande i kommunalstämman, så anser jag mig
hafva kännedom om hithörande förhållanden och vill därför i
denna sak yttra några ord.
Den kommun, på hvilken jag syftar, var ganska stor —
den hade ungefär 11,000 invånare. Det är således gifvet, att
Onsdagen den 9 Mars.
25 Nr 13.
arbetet för kommunalnämndens ordförande i denna kommun var
ganska ansträngande, och ordföranden åtnjöt också ersättning
under den form, som förordningen om kommunalstyrelse på
landet i Öl § medger nämligen: — »godtgörelse för skrifmate¬
rialer, postporto samt skrifvare- och räkenskapshjälp.» — Jag
har för min del fattat innebörden i detta lagstadgande så, att
för sådant arbete, som var af beskaffenhet att icke kunna utföras
af honom själf utan vid hvars utförande han behöfde biträde
och som förorsakade särskild kostnad, härför borde han få er¬
sättning, men jag anser, att hans uppdrag i öfrigt är ett för¬
troendeuppdrag. Det personliga arbete, som han nedlägger
i kommunen, bör han såsom hvarje annan innehafvare af
kommunala förtroendeuppdrag lämna såsom sin gärd till kom¬
munen frivilligt och utan ersättning. Detta gäller om honom
och det gäller om kommunalstämmans ordförande, och herrarna
torde nog känna till, att äfven för kommunalstämmans ordförande
i större församlingar finnes ganska mycket och drygt arbete, som
mången gång skulle kunna berättiga till anspråk på godtgörelse.
Men från det ena komma vi öfver till det andra, och skall den
ene kommunala förtroendemannen få ersättning för sitt arbete,
så kan jag icke förstå annat än att det är en naturlig konsekvens
och riktig följd, en naturlig konsekvens att äfven den andra får
det. Att förhållandena inom våra kommuner skulle komma att
gestalta sig helt annorlunda än hittills, det är således klart, för-
såvidt kommunens företrädare göra anspråk på ersättning. Jag
kan icke förstå den ärade talare, som påstod, att i det tillväga¬
gångssätt, som nu tillämpas, skulle ligga eu så ofantligt stor
orättvisa och att detta tillvägagångssätt skulle vara alldeles
stridande mot hvad som är rimligt och billigt samt stridande
mot lagens nuvarande stadganden. Lagen tillerkänner kom¬
munerna rätt att i viss form lämna åt kommunalnämndens ord¬
förande ersättning, och om denna utväg begagnas, kan däri icke
ligga något lagstridigt. Det har af reservanterna här bland annat
yttrats, att det vore obilligt, om kommunalnämndens ordförande
skulle vara tvungen att vidkännas uppoffringar för utgifter till
resor och uppehåll utom länet. Jag är för min del alldeles öfver-
tygad om, att, om kommunalstämman i eu kommun ger kom¬
munalnämndens ordförande i uppdrag att vidtaga eu åtgärd,
hvars utförande är förenadt med eu resa och med utgifter för
uppehälle under denna resa, stämman lika väl, som om den
gifvit uppdraget åt någon annan medlem af kommunen, är be¬
rättigad ersätta honom härför, när han gör anspråk härpå, och
jag tror att ingen rimligen kan påstå, att detta är stridande
mot lagen.
Då alltså enligt mitt förmenande det nuvarande tillväga¬
gångssättet ingalunda kan kallas för »fullkomligt stridande mot
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13.
26
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
tenor.
(Forts.)
lagen» och då enligt min uppfattning en förändring i det syfte,
som i reservationen angifves, skulle medföra konsekvenser i
mycket stor omfattning och af ganska allvarsam beskaffenhet,
kan jag icke vara med om denna förändring, som i viss mån
skulle komma att omgestalta hela vårt kommunala lif. Den
skulle komma att hos dem, som leda kommunernas angelägen¬
heter, medföra en helt annan uppfattning, om den ställning som
de böra intaga till kommunens viktiga frågor. Helt andra för¬
hållanden skulle inträda, om det skulle blifva penningen och er¬
sättningen, som komme att afgöra, huruvida den eller den per¬
sonen skulle mottaga ett kommunalt uppdrag, och jag är all¬
deles öfvertygad om, att icke de mest dugliga, erfarna inom kom¬
munerna skulle vilja täfla med de mindre erfarna om ersättning
för att komma till en representativ ställning inom kommunen.
På dessa skäl, herr talman, ber jag få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Lindgren: Hvad som i reservanternas resone¬
mang upprör mig är, att de säga, att man bör legalisera en
rätt, som kommunerna tagit sig. Det där sättet, att man tager
sig en rätt, innan den blifvit lagfäst, det strider helt och hållet
mot min rättsuppfattning, och det är ett sådant tillvägagående
som jag uppreser mig emot. Här är icke fråga om eu lag, som
är några hundra år gammal, en död lag, som bör ersättas med
eu annan, utan här är fråga om en fullt modern lag.
Jag instämmer på grund af en tjuguårig erfarenhet såsom
ledamot af stadsfullmäktige med den sista ärade talaren däri,
att enligt erfarenhetens vittnesbörd i de fall, då direkta utgifter
uppstått för kommunalnämndens ordförande på grund af vissa
uppdrag, det visat sig såsom fullt öfverensstämmande med bil¬
ligheten att han får ersättning härför. Om man till exempel
ger ordföranden i uppdrag att resa till Stockholm för att utreda
den eller den frågan, så betalar man hans resa och vivre, det
faller af sig själft. Men en dylik ersättning är icke något arf¬
vode. Den sidan af saken kan sålunda ordnas. Och de göro¬
mål, som det icke blir möjligt för vederbörande att hinna med,
för deras skötande får man tillsätta särskilda tjänstemän.
Men det är icke detta, som uppkallat mig, utan det är ut¬
talandet här, att man först får göra en lagöfverträdelse och att
vi sedan skola legalisera denna öfverträdelse. Det är ett dylikt
sätt att argumentera, som upprört mig och som jag icke kan
biträda.
Herr Lindblad: Som detta är en fråga, som helt säkert
kommer tillbaka, torde det vara skäl att tänka sig för litet grand
på förhand och aflifva motionen med den kläm, som erfordras,
Onsdagen den 9 Mars.
27 Nr 13.
ty detta är icke en så liten fråga, som den utger sig för att vara.
Och allra minst bör man vänta, att Första kammaren af någon
slags missriktad reformifver eller för att vara »tidsenlig» eller
för att följa med hvad som ligger i det ordet skall taga det här
förslaget. Ty det är enligt mitt förmenande allt annat än tids¬
enligt. Om det någonsin gäller att tillämpa den gamla grund¬
satsen »principiis obsta», så är det här; det är verkligen en
fråga, som absolut bryter mot eu princip, som vi hittills haft,
men som vi borde akta oss för att bryta.
Herr Nyström förbiser en mycket viktig omständighet. Han
talar mycket om de undantag från regeln, som nu förekomma,
men han vill göra undantagen till regel. Och det är den störa
skillnaden. Att han med sina erfarenheter från rikets största
kommun skall finna det naturligt, att det fins en hel del upp¬
drag, som måste aflönas, är ju förklarligt. Men detta ha kom¬
munallagarna förutsett. Det har tillerkänts rätt att lämna ersätt¬
ning för »skrifbiträde», som det heter, — och detta uttryck kan
ju tagas i vidsträcktaste bemärkelse. — Så länge man stannar vid
ntt dylikt stadgande, står man dock på lagens grund. Men det
är något annat att öfverallt införa aflöningar och mycket lönande
uppdrag, som slutligen kunna urarta till att bli partibelöningar
i ett härskande partis tjänst. Det är detta man bör akta sig för.
Här har anförts af en talare, grefve Hamilton, att man
skulle söka garantier häremot. Ja, de bestämmelser, som vi nu
hafva i lagen, äro de bästa garantier man kan tänka sig, ty där
är det uttryckligen fastslaget, att innehafvaren af detta uppdrag
icke får aflönas för allt det besvär, som är förenadt därmed,
utan endast för någon del af för besväret häfda kostnader m. in.
Och därmed har man också förhindrat, att besväret kan aflönas
högre, än det är värdt, ja, så, att man kommer till oskäliga
belopp. Vi ha redan sett, hvarthän det pekar. Vi ha uppe i
Kiruna ett exempel. Den gamla sockenstugan däruppe eller hvad
slags församlingslokal man där har, den duger icke längre, utan
sammanträdena flyttas ned till »Folkets hus», och detta skall
kanske också ha hyresersättning för, att man upplåter lokal.
Beloppet blefve kanske äfven snart nog mera än skälig kostnads¬
ersättning, om man blott slår in på sådana här vägar. Nej, vi
ha varit med om, att denna kammare nödgats acceptera en er¬
sättning, dagaflöning för dess ledamöter, men det var kammaren
nödd och tvungen till för att få igenom en viktigare fråga. Att
däremot fortskrida här och ytterligare slå in på ett annat gebit
i fortsättningen, det skulle jag anse vara mycket olämpligt. Och
jag vill hoppas, att, så länge det finnes eu Första kammare, denna
skall veta att sätta sig emot den här lagändringen. Tv det är
dock en lagändring.
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13.
28
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
för kommunala
nämnda ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Grefve vört Rosen, Gustaf: Jag har blifvit uppkallad
af min kollega i stadsfullmäktige, representanten på Upplands-
bänken. Han har redan här blifvit delvis replikerad af några
föregående talare, och jag skall därför endast omnämna de fall,
som han förmodade, att jag alldeles glömt bort, då jag utveck¬
lade den åsikt, som jag sökte göra gällande. Jag ber då att få
upplysa, att hvad först beträffar stadsplanekommitténs ordfö¬
rande, detta omöjligt kan hafva någon tillämpning här eller ut¬
göra något skäl för den nämnde talarens åsikt, ty denna kom¬
mittés ordförande är icke stadsfullmäktig. Angående åter löne-
regleringskommittén, i hvilken ett par ledamöter genom beslut
tillerkänts ersättning, var förhållandet det, att dessa ledamöter,
som skulle utföra ett mycket vidlyftigt arbete, måste för full¬
görande af sitt uppdrag taga ledighet från sina tjänster. Den
ena var en rektor vid en härvarande skola, och den andra var
en tjänsteman i Stockholms rådstufvurätt. Att stadsfullmäktige
vid ett speciellt tillfälle, för att få en viktig fråga, som denna
ansågs vara, utförd på jämförelsevis kort tid, i stället för att
densamma, såsom fallet plägar vara, då man anförtror utredningen
af en fråga åt personer, som ha en mängd uppdrag att utföra,
skulle draga långt ut på tiden, beslutit gifva ersättning åt dessa
personer för den uppoffring de gjorde genom att uteslutande
ägna sig åt detta arbete, kan jag för min del icke finna vara i
ringaste mån stridande emot principen, att kommunala förtroen¬
demän icke skola hafva ersättning för sina uppdrag. Man kan
val i all rimlighets namn, om en person fått förtroendeuppdra¬
get att vara stadsfullmäktig, lägga på honom ett annat uppdrag
och därför gifva honom ersättning. Att denna min uppfattning
är riktig, måste man väl ändå, herr talman, medgifva. Jag kan
således icke finna, att de af herr Nyström nämnda exempel äro
några undantag från den regel, som hittills tillämpats. I mitt
förra anförande framhöll jag, att jag mycket väl inser, att i
framtiden med den utveckling, som Stockholm går till mötes,
åtskilliga aflöningar måste lämnas till förtroendemän i kommu¬
nen, men jag nämnde då, att här då skulle införas en fullkom¬
lig omorganisation, medförande ett system med både aflönade
tjänstemän och representanter för staden. Här har varit tal om,
att, enär kommunens angelägenheter äro så omfattande, tillsätta
en finansdirektör, som skulle vara verkställande direktör för drät¬
selnämndens alla afdelningar och ansvarig inför stadsfullmäk¬
tige, likaså en byggnadschef med liknande befogenhet m. fl.
Mellan detta och att kommunens förtroendemän, som äro valda
för att ombesörja och egentligen handhafva kommunens ange¬
lägenheter, skola hafva ersättning, torde det dock, såvidt jag
förstår, vara en högst betydlig skillnad.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Onsdagen den 9 Mars.
29 Nr 13.
Herr Ekelund: Jag begärde ordet närmast med anledning
af ett yttrande af herr Nyström. Han sade, att vi hade kommit
så långt på sidan om den skrifna lagen, att något måste göras,
och såsom exempel anförde herr Nyström, att inom Stockholm
■ledamöterna i tre särskilda kommittéer tillerkänts ersättning för
sina uppdrag. Ja, detta är ju exempel från Stockholm på, huru
man där funnit nödvändigt att gå tillväga, men jag skulle vilja
säga, att sådana exempel äro sällsynta nog. Jag vågar påstå,
att detta är ett undantag från regeln, ty ute i landet finnas tu¬
sentals kommuner, där icke något arfvode lämnas för kommu¬
nala uppdrag. Och jag tror, att detta förhållande talar ett långt
tydligare språk än de af herr Nyström anförda exempel.
Likaså torde det vara skäl att nämna, att Andra kammaren
antagit reservationen med 114 röster mot 87, och att man med
säkerhet bland dessa 87 har att finna landtmannarepresentanter,
personer, som hafva sin erfarenhet från landsbygden och som
sett huru nuvarande stadgande där verkat och därefter afgifvet
sina röster. Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskot¬
tets förslag.
Herr Trygger: Det var ett yttrande äf herr Nyström,
som uppkallade mig; han berörde en allmän princip vid lag¬
stiftning. Han gjorde därvid gällande, att, om det visade sig,
att en lag icke kunde i hela sin afsedda vidd tillämpas, utan
vissa fall förefunnes, då lagen icke gjorde sig gällande, man
borde ändra lagen så, att tillståndet kunde bli lagligt. Detta
är en ny lagstiftningsgrundsats, som jag för min del icke förut
hört uttalas. Jag trodde, att det riktiga i sådana fall vore att
undersöka de fall, då lagen icke tillämpades, och då kunde man
kanske komma till det resultatet, att man genom ordentligt ef¬
terseende kunde få lagen tillämpad, sålunda i förevarande fall
genom att de beslut öfverklagades, hvilka strede emot kommu¬
nallagarna. Mötte man åter bland dessa fall sådana, där ett visst
berättigande kunde anses föreligga för den modifikation, som
gjorts i lagen, då kunde man antingen låta det bero vid tillämp¬
ningen eller också begära en ändring af lagen för dessa speciella
fall. Att däremot begära en ändring af lagen i dess helhet, det
vore väl icke riktigt.
För mig föreligger här en stor principfråga, och det är väl
därför att det är en principfråga, som det varit så svårt att här
få fram verkligen öfvertygande skäl för den åsikt, som herr Ny¬
ström här gjort sig till talman för. I och med detsamma man
godkänner reservanternas förslag har man uppgifvit den stånd¬
punkt, på hvilken våra kommunallagar hvila. Och då äro också
de följder, ett sådant uppgifvande har med sig, icke svåra att förutse.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Om godtgörelae
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13.
30
Onsdagen den 9 Mars
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Herr von Fries en: Denna fråga rör ju egentligen lands¬
bygden, och jag skulle icke hafva yttrat mig, om icke äfven
Stockholmsförhållanden här blifvit berörda. Jag kan då till be¬
lysande af den uppfattning om gällande kommunalförordning för
Stockholm, som där gör sig gällande, anföra ett exempel. Vi ha
här bland andra af Stockholms stadsfullmäktige tillsatta för¬
troendenämnder en kallad slakthus- och saluhallsstyrelsen. Denna
styrelse inkom till stadsfullmäktige med begäran att dessa skulle
bevilja aflöning — och en rätt rundlig sådan — åt en af sina
medlemmar, som var särskildt sakkunnig och därför möjligen
skulle få mera arbete än andra medlemmar i styrelsen. Stads¬
fullmäktige afslogo denna framställning. Det anfördes ju olika
skäl för detta afslag. Men ett skäl, som af beredningsutskottet
särskildt framhölls, var det, att ett bifall till styrelsens framställ¬
ning skulle innebära en afvikelse från den praxis, som hittills
gjort sig gällande, nämligen att nämndernas ledamöter i regel
skulle vara oaflönade, och att, om man velat göra en afvikelse
beträffande denna styrelse från förut gängse praxis härutinnan,
ett sådant medgifvande borde ha varit intaget i nämndens in¬
struktion. Förhållandet är nämligen det, att nämndernas in¬
struktioner stadfästas af Kungl. Maj:t och man ansåg, att det ej
var rätt att vidtaga en så betydelsefull åtgärd som den föreslagna,
då densamma ej var uttryckligen medgifven i styrelsens instruk¬
tion. Däremot ansågs i stadsfullmäktige allmänt, att kommunal¬
förordningen icke lade hinder i vägen för att bevilja arfvode åt
af stadsfullmäktige i nämnd invald ledamot. Skulle nu så vara,
att kommunalförfattningarna verkligen lägga hinder i vägen här¬
för, vore det synnérligen önskvärdt att få frågan gjord till före¬
mål för utredning. Jag har emellertid velat nämna, att för när¬
varande är ståndpunkten inom kommunalförvaltningen i Stock¬
holm den, att hinder icke finnes för att i nämnds instruktion
intages, att ledamot af nämnden kan erhålla aflöning, och, om
en sådan bestämmelse finnes i instruktionen, naturligtvis ej heller
för att bevilja ledamot af denna nämnd aflöning.
Ja, jag kan tillägga några ord. Jag vet, att förhållandena
äro mycket olika på olika ställen inom landet, och därför anser
jag, att lagen behöfver kompletteras. Att tänka sig, att här i
Stockholm hela kommunalförvaltningen skall för all framtid skötas
af oaflönade förtroendemän, är omöjligt; isynnerhet nu, då röst¬
rätten utsträckts och mindre bemedlade i större antal komma in
i stadsfullmäktige, blir detta omöjligt. Således det går nog där¬
hän, att det, i stället för att det nu är undantag blir regel, att
förtroendemän skola ha ersättning. Nu tycker man kanske, att
detta är sorgligt. Ja, det kan ju hända, att det är det. För
min del vill jag dock icke medgifva, att det är det, om man
genom lagbestämmelser kunde ordna så, att man måste hålla
Onsdagen den 9 Mars.
31 Nr 13.
sig inom tillbörliga gränser vid dessa aflöningars bestämmande.
Om det vore så, att kommunen utan vidare finge bestämma af-
löningarna, då skulle det nog, anser jag, kunna bli stora olägen¬
heter. Med lagbestämmelser härom kan det väl också bli olägen¬
heter, men sådana förefinnas i ännu högre grad, om förtroende¬
männen äro oaflönade, för såvidt på grund af arbetets omfatt¬
ning endast rikt folk kan åtaga sig att sköta uppdragen; eller
man riskerar, att folk, som åtogo sig uppdragen, begagnade sin
ställning på ett sätt, som icke skulle vara tillfredsställande för
kommunen. Det skulle vara synnerligen fördelaktigt, om denna
sak kunde blifva genom lagstiftning ordnad.
Herr Berger: Herr Clason gjorde i början af debatten två
formella anmärkningar mot reservationen. Han sade, att reser¬
vationen hade två formella brister. Den ena anmärkningen in¬
nebar, att då kommunalnämndens ordförande redan enligt gäl¬
lande lagstiftning hade rätt till ersättning för vissa kostnader,
vore det olämpligt att begära förslag om, att kommunerna skulle
erhålla rätt att gifva kommunalnämndens ordförande godtgörelse
för »kostnader» utan vidare. Att vi så skrifvit, är icke något
förbiseende. Vi satte nog ifråga till en början att skrifva »andra
kostnader än de i 51 paragrafen af förordningen om kommunal¬
styrelse på landet omförmälda» eller något dylikt, men vi stan¬
nade vid att helt kort och godt skrifva »kostnader», under för¬
vissning att uttrycket ej kunde missuppfattas.
Den andra af herr Clasons anmärkningar skall jag förbigå.
Den gällde nämligen sista stycket af reservationens motivering,
och jag ämnar instämma i herr Nyströms yrkande, att detta stycke
måtte utgå ur motiveringen.
Bifalles herr Nyströms yrkande, kan man hoppas, att den
skrifna lagen i förevarande fall skall komma i fullkomlig öfver¬
ensstämmelse med förefintlig sedvana. Jag ber emellertid att få
betona, att reservanternas förslag icke, såsom här antydts, afser
att göra undantagen till regel. Reservanterna anse nämligen icke,
att det bör stadgas, att kommunen åt ordföranden i kommunal¬
nämnden skall anslå godtgörelse för hans besvär, utan allenast
att det skall finnas rätt för kommunalstämma att, då så finnes
skäligt, anslå sådan ersättning åt kommunalnämndens ordförande.
Jag ber att få återtaga mitt yrkande om bifall till reserva¬
tionen oförändrad och att få instämma med herr Nyström.
Herr Fahlbeck: Denna fråga har gifvit anledning till
stora principers ställande under debatt, och detta otvifvelaktigt
med afl rätt. Ty den är mycket viktig.
Bland de principer, som diskuterats, har först varit den,
huruvida eu lag, som icke längre stämmer med seden, genast
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Nr 13. 32
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgöreise skall ändras eller icke, eventuellt också huruvida en sed, som
nXmjTordfi- st™mer med lagen, skall återföras till hvad lagen bjuder.
rande för de En debatt af detta slag är rätt karaktäristisk för vår svenska
med uppdra- uppfattning af dessa förhållanden. I ett annat land, som med
get förenade
besvär.
(Forts.)
|
oss delar äran af att vara det äldsta konstitutionella i världen,
England, skulle man otvifvelaktigt aldrig få höra en sådan
debatt. Där utvecklar sig rätten vid sidan af gällande lag,
utan att detta stöter någons rättskänsla eller väcker opposition.
Vi äro nu så vana vid ett strängt juridiskt uppfattningssätt,
att vi icke kunna med lugn se, huru en lag på det viset åsido-
sättes, låt vara att detta åsidosättande är af så mild art, att,
såsom en talare här anförde, det kan vara endast olika lagtolk¬
ningsfrågor, som äro på spel. Hos oss, som sagt, vill man på
intet sätt medgifva, att en sed på detta vis afviker från den
skrifna lagen. Jag medgifver gärna, att sådant kan vara riska¬
belt i många fall, och då bör det på intet vis tolereras, näm¬
ligen där seden på något sätt kränker någons rätt eller
skadar det allmänna. Då måste ögonblickligen ändring ske.
Det är också min uppfattning. Men i detta fall, då ingen
enskilds rätt kränkes, och ingen allmän fara uppstår af att under
namn af utgifter för skrifbiträde o. d. erlägges ett något större
belopp, än som verkligen åtgår för detta skrifbiträde — ty det
skadar ingen — kan jag icke finna, att det förefinnes någon
anledning att känna sin rättskänsla kränkt.
Vi må för öfrigt icke tro, att det icke äfven i vårt land
förekommer, att seden går vid sidan af den skrifna lagen. Vi
äro årligen i tillfälle att här i kammaren bevittna detta i en
högviktig fråga, nämligen vid dechargefrågans behandling. Det
faller nu ingen in att strängt tillämpa efter ordalydelsen 106 och
107 §§ i regeringsformen. Det har utbildat sig en praxis vid
sidan af denna ordalydelse, som går rakt mot lagparagraferna.
Och jag vet icke, att någon däröfver känner sig så illa till mods,
att han skulle vilja omstöpa dessa lagparagrafer för att få dem
i öfverensstämmelse med nu rådande konstitutionell praxis. Helt
visst är det på många områden så, att seden går vid sidan af
den skrifna lagen, utan att detta innebär någon fara eller bör
gifva anledning till att ögonblickligen vidtaga ändring. Och då
alla, äfven reservanterna, medgifva, att det är en farlig grund¬
sats, som skulle införas med aflöning för kommunala förtroende¬
uppdrag, bör man i det längsta tolerera, att en sådan lagtolk¬
ning sker — jag kan icke kalla det annat — så som för när¬
varande är fallet.
Om således min uppfattning i denna principfråga gör, att
jag icke ett ögonblick tvekar att låta det nuvarande tillståndet
fortfara, så komma härtill flera andra omständigheter, som gjort,
att jag i utskottet icke kunde vara med om motionärens förslag.
|
Onsdagen den 9 Mars.
33 Nr 13.
Och bland dessa andra skäl är först och främst hvad som här
af så många talare framhållits, nämligen att har man en gång
hrutit grundsatsen i fråga, är det mycket svårt att säga halt.
Och huru lätt man glider öfver från det ena till det andra,
det visar sig bäst af andra punkten i reservanternas motivering.
Där ha de själfva, oaktadt de förklara, att de hålla på den nu
gällande ordningen och anse, att dess upphäfvande vore skad¬
ligt, icke desto mindre uttalat sig så, att man däri kan se en
utsträckning utöfver hvad det här egentligen är fråga om, näm¬
ligen kommunalnämndens ordförande. Naturligtvis skulle, om
och när det inträffade, att grundsatsen om ersättning för kom¬
munala förtroendeuppdrag blefve gällande i ett fall, det mycket
hastigt komma motioner om att utsträcka den till än det om¬
rådet och än det området.
Till detta skäl har jag slutligen ännu ett att anföra. Och
det är, att jag icke vet någon tidpunkt mindre lämplig än denna
att företaga en sådan ändring, om man öfver hufvud taget ville
vidtaga den. En ärad talare sade, att år 1900 hade visserligen
lagutskottet och sedan Riksdagen afslagit en liknande motion,
men att man icke märkt, huru förhållandena sedan 1900 ändrat
sig och ändrat sig därhän, att man nu borde intaga en annan
ståndpunkt. Enligt min mening skulle man snarare säga, att
förhållandena förändrat sig så, att, då man år 1900 säde nej
en gång, man nu borde säga nej två gånger. Vi ha antagit en
utsträckning af rösträtten, som ännu icke hunnit tillämpas. Kan
det då vara lämpligt att under denna öfvergångsperiod vidtaga
en så genomgripande förändring som denna? Jag vet öfver
hufvud ingen tidpunkt så olämplig som just den nuvarande att
framkomma med ett förslag i denna riktning. För öfrigt, såväl
denna fråga som många andra skola helt visst komma under
öfverläggning, då den stora frågan om våra kommuners om¬
läggning på ett eller annat sätt kommer före. Den frågan kan
icke länge låta vänta på sig. Jag har förut haft anledning i
denna kammare yttra mig därom. Hvad som nyss anförts be¬
träffande förhållandena i Stockholm visar, att äfven här måste
vidtagas en stor genomgripande kommunalreform, en reform,
som lägger själfstyrelsen delvis på annan grund. Och då måste
denna fråga likaväl som många andra tagas i öfvervägande.
Och det kan ifrågasättas, huruvida icke då atlönade tjänstemän
vid sidan af förtroendeämbetsmän måste komma till användning
i ganska stor utsträckning. Emellertid, innan denna stora fråga
kommer före, finnes ingen anledning att flicka på nu bestående
för lull landeri med reformer' än här och än där.
Af denna anledning liksom af förut anförda skäl får jag,
herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Forsta Kammarens Frat. 1910. Nr 13.
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
3
Nr 13. 34
Onsdagen den 9 Mars.
Om godtgörelse
för kommunal¬
nämnds ordfö¬
rande för de
med uppdra¬
get förenade
besvär.
(Forts.)
Ang. undantag
från bestäm¬
melserna om
rättegång still¬
fällen på lan¬
det.
Herr Uppström: Herr talman! Jag anhåller att få lämna
det yrkande jag förut gjort och förena mig med herr Nyström
om det af honom framställda.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats,
dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr
Nyström, att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och
antaga det förslag, som innefattades i den af herr Staaff m. fl.
vid utlåtandet afgifna reservation, med uteslutande af det stycke
i slutet af motiveringen, som började med orden »Då frågan är»
och slutade med »och i sådant fall hvilka.»
Härefter gjorde herr talmannen, propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det
förslag, som innefattas i den af herr Staaff m. fl. vid utlåtan¬
det afgifna reservation, med den af herr Nyström begärda än¬
dring.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 107;
Nej — 18.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 5 och 8 innevarande
månad bordlagda utlåtande, nr 15, i anledning af väckt motion
om tillägg i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i
vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting.
Onsdagen den 9 Mars.
35 Nr 13.
Uti en inom Första kammaren vackt, till lagutskottet hän- An‘/- undantag
visad motion, nr 26, hade herr Th. af Ekenstam hemställt, att tr&n bestäm-
Riksdagen ville besluta SÄ»
att i kungl. förordningen angående ändring i vissa fall af fallen på lan-
gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 införes det-
en ny § 5 af ungefär följande lydelse: (Forts.)
§ 5. På ansökan må Kungl. Maj:t lämna tingslag rätt att
låta första sammanträdet under vårtinget och första samman¬
trädet under hösttinget börja senare än ofvan är stadgadt; dock
att påföljande sammanträden skola inträffa efter samma tids
förlopp som ofvan är bestämdt; samt att påföljande §§, nu be¬
tecknade med nr 5—11, måtte, vid bifall till ofvanstående, er¬
hålla nr 6—12.
Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl
hemställt,
att Riksdagen, med anledning af ifrågavarande motion,
måtte för sin del besluta, att 10 § i kungl. förordningen den 17
maj 1872 angående ändring i vissa fall af gällande bestämmel¬
ser, om häradsting skall erhålla följande ändrade lydelse:
10 §.
Pröfvar Konungen, att, med hänsyn till särskilda förhål¬
landen, något af de tingslag, som här förut blifvit omförmälda,
må undantagas från tillämpningen af ofvan meddelade stadgan¬
de^ eller att i tingslag, som afses i 3 §, allmänna sammanträ¬
den må hållas till större antal och å andra dagar än där sägs,
gånge som särskildt förordnadt varder; dock må i sistnämnda
fall antalet allmänna sammanträden ej i någotdera tingslaget öf¬
verstiga hvad i 2 § bestämmes.
Konungen äge ock att, där tingslag, tillhörande olika dom¬
sagor, hafva gemensamt tingshus, utan afseende å hvad ofvan i
2 och 3 §§ angående tid för hållande af allmänt sammanträde
finnes stadgadt, därom meddela det förordnande, som af sådant
förhållande må föranledas.
Herr Gezelius: Herr talman, mina herrar! Den motion,
som ligger till grund för detta utlåtande, afser att möjliggöra
ett undanröjande af vissa olägenheter, hvilka föranledts däraf,
att 1872 års förordning rörande tingssammanträdena vunnit allt
större tillämpning. För sina i motionen framställda yrkanden
har motionären i första rummet åberopat skäl, som äga sin giltig¬
het och tillämpning öfverallt i vårt land, där denna tings-
ordning redan har införts — gifvetvis i afsevärdt mindre om¬
fattning på det lilla Gottland än inom stora delar af landet i
öfrigt. Därjämte har motionären åberopat ett skäl, som han själf
Nr 13.
36
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. undantag karakteriserar såsom möjligen för Gottland säreget. Nu har
från bestäm- lagutskottet icke såsom motiv för det förslag, utskottet fram-
em^dnstiu- 'ägger- åberopat de generella, de allmängiltiga skälen, utan endast
fälljn välan- de möjligen för Gottland säregna förhållandena. Jag ber då att
det. få yttra några ord i fråga om de allmängiltiga skälen, som lag-
(Ports.) utskottet dock erkänner vara förefintliga och hvilka utskottet
karakteriserar såsom olägenheter för allmänheten — allmänheten
närmare bestämd såsom parter, vittnen och advokater — ehuru
lagutskottet menar, att dessa olägenheter mer än motvägas af
de fördelar, allmänheten äger af den nuvarande anordningen
genom den regelbundenhet och stabilitet i fråga om domstolarnas
sammanträden, som följa af den nuvarande anordningen. Dessa
olägenheter för allmänheten, som lagutskottet sålunda berört och
erkänt, ber jag att med några ord få litet starkare pointera, än
som kommit till synes i utskottets utlåtande.
Då det säges, att det är för parter, vittnen och advokater
en olägenhet, så vågar jag åter karakterisera det helt generellt
såsom en olägenhet för rättskipningens utöfvande på ett tillfreds¬
ställande sätt. Det gäller för öfrigt icke endast enskilda parter,
vittnen och advokater. Det gäller också och det kommer tvif¬
velsutan att gälla i en afsevärd omfattning för de statsfunktio-
närer, som heta åklagare. Jag ber i det sammanhanget att få
återkalla i herrarnas minne den debatt, som här fördes rörande
ifrågasatt omorganisation af fögderiförvaltningen, i hvilken debatt
det särskildt anfördes af en landtdomare, att åkl ägarfunktion ens
utöfvande af en kronofogde med verksamhetsområde utanför en
enda domsaga — hvilket, hur än fögderiförvaltningen kommer
att ordnas, icke så sällan torde bli fallet — kommer att väsent¬
ligen försvåras genom ett strängt vidhållande af 1872 års be¬
stämmelser. Det är således direkt ett statsintresse att möjliggöra
en förändring i särskilda fall i det syfte motionären här afsett.
Indirekt, om jag så skall såga, är det gifvetvis ett intresse
äfven för det allmänna, att rättskipningen kan ske på billigaste,
raskaste och minst arbetskräfvande sätt. Det är icke fråga om,
att icke den nuvarande ordningen i många fall försvårar ett
tillgodoseende af dessa synpunkter. Advokaterna i vårt land,
som hafva den största direkta olägenheten af den nuvarande
ordningen, hafva utan någon meningsskiljaktlighet uttalat sig för
önskvärdheten af en förändring. Det är också helt naturligt,
att det för dem skall vara mest kännbart, att inom det distrikt,
hvar och en af dem har såsom fält för sitt arbete, tingssammanträ-
dena öfverallt infalla på samma dagar om året, hvarigenom de för¬
hindras att kunna uppvakta vid alla de domstolar, där de hafva
uppdrag att bevaka. Däraf blir en, synes det mig, gifven följd,
att advokaterna i flera fall få låta sig företrädas af mindervärdiga
substitut, som endast inlämna en skrift, som det heter, begära
Onsdagen den 9 Mars.
37 Nr. 13.
ett uppskof och således fördröja eu mera ingående förhandling
i målet. Detta praktiseras i stora delar af vårt land i en om¬
fattning, som är föga ägnad att tillfredsställa den, som vill söka
få ett påskyndande af handläggningen utaf våra rättegångsmål.
Ett annat sätt är, att ombudet får se till, att han får det och
det enskilda målet uppskjutet till en längre aflägsen tid för att
hafva vissa sammanträden i andra tingslag disponibla för ombe¬
sörjande af andra där anhängiga mål. Det förekommer i ännu
större omfattning än den första af mig nämnda utvägen.
Att detta är till skada, det lärer väl knappast någon kunna
bestrida. Nu är det sant, att i den mån sådant är möjligt, hafva
våra domare visat ett mycket stort tillmötesgående i fråga om
målens utsättande och den nödiga uttänjningen; men att man
skall vara hänvisad till en sådan väg för att söka på bästa sätt
nå målet, är sannerligen icke någon lycklig lagstiftning.
Om det nu icke går på det sätt, som jag talat om, att den
gemenliga påföljden af den nuvarande ordningen är, blir det eu
annan följd, och det är, att vårt land får ett större advokatskrå,
än som vore nödvändigt för att fullgöra det arbete, advokaterna
behöfva anlitas för såsom ombud eller biträden vid rättegångar.
Det går så, att det fordras flera advokater för att kunna tjänstgöra
dessa få dagar, då domstolarna på landet sammanträda. Åter¬
stoden af året äro de naturligtvis icke på samma sätt upp¬
tagna af sina rättegångsuppdrag, som om de vore färre. Däraf
blir åter en följd, som man kan befara, och beträffande hvilken
man icke behöfver gå långt för att se, både att den kan inträffa
och att den är förenad med hvarjehanda mycket afsevärda olägen¬
heter, att vi få ett advokatstånd, som i väsentlig mån blir direkt
hänvisadt till en annan sysselsättning än att sköta rättegångar.
Denna synpunkt vill jag särskildt rekommendera för dem af
herrarna, som till äfventyra icke älska advokaterna så synnerligen
högt eller som hafva den uppfattningen, att de öfver hufvud
taget icke äro någonting särdeles samhällsgodt. Jag vet, att
tyvärr lefver det nog kvar en sådan uppfattning här och där;
men det är så, mina herrar, att sedan 1872 års förordning till¬
kommit, så har advokatståndets verksamhet och de sakkunniga
biträdenas plats i rättsordningen blifvit någon helt annan än förr,
och jag tror, att det är all anledning, att lagstiftaren tager nödig
hänsyn till detta förhållande, som gifvetvis har verkat synnerligen
mycket till det bättre.
Nu bär motionären ifrågasatt, att, för att vinna, låt vara
en fördel, för sin provins, det skulle beredas möjlighet att på
särskild ansökan vinna en förändring, där sådan ansåges vara
af behofvet påkallad — en förändring, som skulle komma till
gagn, icke endast i det fall, som han omnämner som eventuellt
inträffande, att gottländingarna ville bygga ett gemensamt tings-
Ang. undantog
från bestånd
melserna om
rättegångetiU?
fallen (& kärr
det.
(Fort»)
Nr 13. 38
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. undantag
från bestäm¬
melserna om
rättegångstill-
fållen på lan¬
det.
(Forts.)
hus för båda sina domsagor. Då han endast syftar till att kunna
möjliggöra en förändring på särskild ansökan och efter pröfning,
tror jag, att förslaget icke behöfver anses föranleda till några
halsbrytande förändringar i oträngdt mål. Att däremot göra en
ändring i lagstiftningen, därför att det har uppkastats den tan¬
ken, att de två gottlandsdomsagorna skulle förena sig i att bygga
ett gemensamt tingshus i Visby stad, det förefaller mig att vara
väl så tillmötesgående från lagstiftarens sida i fråga om att än¬
dra gällande lag. Det är icke alls säkert, att gottländingarna
bygga gemensamt tingshus, utan att de vilja hafva sina tingshus
i egen domsaga; och om det också skulle komma att inträffa
på Gottland, har, såvidt jag känner, förhållandena icke att räkna
på att ett sådant behof i framtiden skall komma att visa sig
på någon ytterligare plats i vårt land mer än möjligen en.
Denna enda plats är Västerås, där två tingslag tillhörande två
olika domsagor visserligen icke hafva gemensamt tingshus, men
väl hafva gemensamt tingsställe i Västerås stad. Det skulle så¬
ledes vara för att eventuellt möjliggöra fyllandet af ett sådant
behof, som lagstiftaren här skulle företaga en ändring i den
i öfrigt gällande lagen; och den ändringen går så långt, att den
enligt ordalydelsen afser att möjliggöra för Kungl. Maj:t att
meddela förordnanden utan afseende å hvad i §§ 2 och 3 i för¬
ordningen säges, d. v. s. att helt bryta med och lämna å sido
de principer, som ligga till grund för vinnande af stabilitet
och regelbundenhet i fråga om domstolarnas sammanträden. Det
offret äro funderingarna på Gottland verkligen icke värda, ty
ehuru jag här delar herr af Ekenstams uppfattning och sökt
tala för hans motion, syftar jag ingalunda till att man på något
sätt skall rubba den principen att för allmänheten på landsbyg¬
den vinna regelbundenhet i fråga om tingssammanträdena. Men,
mina herrar, det åsyftar herr af Ekenstam icke heller i någon
mån med sin motion, utan han angifver uttryckligen, att med
ändring i fråga om första dagen, då sammanträdena skulle börja,
man icke skulle släppa principen, att de påföljande sammanträ¬
dena skulle återkomma med regelbundna mellantider. Det är
sålunda icke alls omöjligt att exempelvis göra den ändringen,
att, då man i en domsaga börjat, såsom det nu nödvändigt skall
vara, första måndagen efter tjugondedag jul och första månda¬
gen i september månad, man i en annan domsaga i samma län
låter sammanträdena börja första torsdagen efter tjugondedag
jul och första torsdagen i september, om man nu är rädd för
att framskjuta det hela en vecka i vissa domsagor och låta sam¬
manträdena börja i vissa domsagor på första och i andra dom¬
sagor på andra måndagen efter de angifna utgångstiderna.
Nu väntar jag, att emot ett sådant eventuellt arrangemang
skall kunna invändas, att allmänheten därigenom förlorar möj-
Onsdagen den 9 Mars.
39 Nr 13.
ligheten att på förhand beräkna, när deras ting skola hållas.
Då vill jag häremot först erinra, att så erfaren som jag än är
att försöka hålla reda på tingssammanträden, är jag alltid så
försiktig, att jag ser efter — och det kan man litet hvar se i en
vanlig lagedition — när de allmänna sammanträdena hållas.
Om jag icke gör det, kan jag mycket lätt blifva narrad, ty ju
längre det har gått, ju större utsträckning denna förordning fått,
dess mer har det blifvit nödvändigt att i någon mån jämka på
den princip, som eljest fastslagits i §§ 2 och 3. Det förekom¬
mer i icke mindre än sju af Svea hofrätts domsagor, att en
kombinerad ordning blitvit genomförd. Detta är bland annat
fallet i Kopparbergs län, där i Ofvan-Siljans domsaga, som räk¬
nar 4 tingslag, den gamla tingsordningen följes i 3 af dessa, un¬
der det att i det fjärde tingslaget sammanträdesordningen till-
lämpas, ehuru icke med iakttagande af att första sammanträdet
hålles på första måndagen efter tjugondedag jul o. s. v., utan
på andra tider, en ordning, som blifvit af Kungl. Maj:t bestämd,
på särskild anhållan af vederbörande domhafvande och efter
Svea hofrätts tillstyrkan af det angifna skäl, att man borde se till,
att sammanträdena i detta tingslag icke komma att med nöd¬
vändighet sammanfalla med invidliggande domsagors rättegångs-
dagar, inom hvilka domsagor denna allmänna tingssammanträ-
desordning tillämpades. Således har Kungl. Maj:t redan jämkat
på ifrågavarande bestämmelse om rättegångsdagarnas samman¬
fallande. Herrarna kunna äfven förvissa sig om, att förhållan¬
det är detsamma i några af Norrlands domsagor. Jag måste
något vidlyftigare utveckla detta, då utskottet lämnat synpunkten
å sido och jag icke kan begära, att alla satt sig in i frågan.
I Upplands mellersta domsaga, hvilken består af två tingslag,
tillämpas i det ena tingslaget den gamla ordningen, under det
att i det andra tingslaget, Tiunda härad, på våren hållas fyra
sammanträden, hvaraf de första två sammanfalla med de van¬
liga, d. v. s. att det första sammanträdet hålles på första mån¬
dagen efter tjugondedag jul, det andra sammanträdet hålles
samma tid som tredje sammanträdet skulle hafva hållits, det
tredje sammanträdet sammanfaller icke med någon af de tings-
dagar, då sammanträden enligt 1872 års förordning skulle hafva
hållits, men väl det fjärde sammanträdet, som inträffar på samma
gång som det sjätte sammanträdet i andra tingslag. Om man
tilltror sig att med säkerhet kunna bedöma tiderna för tings-
sammanträdena, i händelse man önskar iakttaga inställelse, där¬
för att man vill hafva t. ex. ett lagfartsärende pröfvadt, om man
tilltror sig kunna bedöma detta genom att endast förvissa sig om
att 1872 års förordning tillämpas eller icke i vederbörande tings¬
lag, kan man alltså blifva narrad och försumma sina fatalier.
Jag vill med detta refererade fall bedja att få slå fast, att denna
Ang. undantag
från bestäm¬
melserna om
rätteg Ängs till¬
fällen på lan¬
det.
(Forts.)
Nr 13. 40
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. undantag
från bestäm¬
melserna om
rättegång still¬
fällen på lan¬
det.
(Forts.)
princip redan har släppts. Deraf måste följa, att allmänheten
icke kan utan vidare känna sig förvissad om, att det är tillräck¬
ligt att veta, huruvida den nya tingsordningen tillämpas eller icke
i ett tingslag för att med säkerhet kunna beräkna, när sam¬
manträdena därstädes hållas. Därmed har Kungl. Maj:t, med
hvilkens tillåtelse denna anordning skett, redan accepterat den
princip, som ligger till grund för motionärens framställning.
Hvad blir följden, om, såsom utskottets utlåtande i ärendet
gifver vid handen, Riksdagen skulle på de af utskottet angifna
skälen icke godkänna de principer motionären tagit upp? Jo,
att Kungl. Maj:t har fått Riksdagens uttalande, att tillämpningen
af denna princip icke anses önskvärd, ens undantagsvis, och att
man därför kan befara, att Kungl. Maj:t icke ens i den omfatt¬
ning, som hittills på sista tiden ägt rum, kommer att låta be¬
stämmelsen jämkas efter tidens förändrade kraf.
Det är, såsom herrarna behagade finna, icke fråga om
att föra in något nytt. Det är icke heller någon stor fråga,
det här gäller; men det är en fråga, som — det vågar jag
påstå — är väl värd att af kammaren beaktas. Därest
vi vilja, att en ändring skall ske, som möjliggör en jämk¬
ning på de kanske för sin tid fullt tillräckliga och lämpliga be¬
stämmelserna, men hvilka bestämmelser nu icke äro fullt till¬
fredsställande, må vi då också taga under ompröfning, om
icke ett tillmötesgående mot motionären här skall kunna ske på
annat sätt och i annan utsträckning, än lagutskottet föreslagit.
I Andra kammaren, där ärendet i dag redan behandlats, har det
utan votering återremitterats till lagutskottet för beaktande af
motionärens framställning. Jag vågar hemställa, att kammaren
med hänsyn i någon mån äfven därtill ville bifalla mitt yrkande,
att ärendet äfven här återremitteras till lagutskottet i angifvet syfte.
Herr Håkanson, Ernst: Det förefaller mig som om
den föregående ärade talaren i motionen inlagt långt mer än
motionären afsett. För lagutskottet var det visserligen icke
obekant, att inom advokatkretsar fanns en önskan, att helst inom
en större rayon, ett län eller kanske ett ännu större område, få
tingssammanträdena utsatta så, att de icke infölle på samma
dagar, utan på olika veckodagar i afsikt att advokaterna skulle
kunna själfva parera vid samtliga domstolar inom samma rayon.
Men lagutskottet fann, att det skulle vara hardt när omöjligt
att tillmötesgå en sådan önskan, ty det skulle knappast låta sig
göra att för det antal tingssammanträden, som behöfdes, finna
olika dagar, när sammanträdena skulle hållas hvar fjärde vecka.
Dessutom ingick nog icke heller detta i motionens syfte. Motio¬
nären har anhållit, att Riksdagen skulle antaga ett tillägg till
1872 års förordning, som gjorde det möjligt för Kungl. Maj:t
Onsdagen den 9 Mars.
41 Nr 13.
att på ansökan lämna tingslag rätt att få tingssammanträdena
utsatta på olika dagar. Det skulle således vara beroende på an¬
sökan. Om däremot den inom advokatkretsar uttalade önskan
skall tillmötesgås, måste Kungl. Maj:t på en gång ordna förhål¬
landena inom hvar särskild ravon och icke låta det vara beroende
på ansökan af de olika tingslagen, ty därigenom skulle det inga¬
lunda vara säkert, att advokaternas önskningar blefve tillfreds¬
ställda.
Det skäl, som motionären anförde, nämligen att det kan
finnas förhållanden, då mindre domsagor vilja förena sig om ett
tingshus, fann utskottet mycket beaktansvärdt och värdt att till¬
mötesgå. Det kan ju förekomma äfven på andra ställen än
Gottland, att två mindre domsagor, äfven om de nu icke hafva
tingsställe i samma stad, skola kunna förena sig om att bygga
ett tingshus. För att de icke skulle behöfva hafva två tings¬
salar, vore det nödvändigt att utväg bereddes dem att få tings¬
sammanträdena inom de båda olika domsagorna utsatta på olika
dagar. Det är detta, som utskottet ansett vara förtjänt af be¬
aktande, såsom ock i motiveringen till dess utlåtande framhållits.
Däremot ansåg lagutskottet, såsom jag redan anfört, det icke
vara möjligt att tillmötesgå de önskningar, som man hade sig
bekant voro uttalade från advokathåll. Motionären var fullkom¬
ligt tillfredsställd med den lagändring, som utskottet tillstyrkt.
Naturligtvis är det utskottets mening, att, sedan Kungl.
Maj:t utsatt viss dag för det första tingssammanträdet under
hvarje ting, de följande sammanträdena enligt 1872 års förord¬
ning skola infalla hvar fjärde vecka därefter.
Utskottet ansåg det vara af stor vikt för allmänheten, att
1872 års tingsordning så litet som möjligt sönderbröts. Denna
tingsordning afsåg dels att få tätare infallande sammanträden
i domsagorna och dels att få dem ordnade på bestämda dagar,
så att man endast med ledning af 1872 års förordning och en
almanacka skulle kunna säga, när tingssammanträdena inföllo
åtminstone i de domsagor, som bestodo af endast ett tingslag.
Äfven i andra domsagor, där samma förordning vore tillämplig,
skulle man kunna säga, när de olika tingssammanträdena inföllo,
såvidt man visste, inom hvilket af de två tingslagen det första
sammanträdet hölls.
Rådhusrätterna hafva ju enligt lag alltid sammanträdt hvar
måndag. Nog har det alltid ansetts vara en stor fördel för de
rättssökande att veta, att på måndagarna vid hvarje rådhusrätt
lagfarter, inteckningsärenden och i allmänhet sakrätter behandlades.
Om det i stället skulle bero på olika magistrater, hvilka dagar
sammanträdena skulle hållas vid de olika rådhusrätterna, skulle
det understundom kunna blifva ganska besvärligt att inom be¬
hörig tid bevaka någon sin rätt. Samma förhållande torde ock
Ang. undantag
från bestäm¬
melserna om
rättegångstill-
fällen på lan¬
det.
(Fort*.)
Nr 13. 42
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. undantag
från bestäm¬
melserna om
r&ttegångstill-
fällen på lan¬
det.
(Forts.)
gorå sig gällande beträffande tiden för tingssammanträdena. Det
kan icke bortresoneras, att det är en stor fördel för den rätt¬
sökande allmänheten att på förhand veta, när tingssammanträde,
där allmänheten kan ingifva viktiga handlingar, infaller, utan att
man behöfver därom särskildt förskaffa sig kännedom i hvarje
särskildt fall. Härutöfver anser jag mig icke hafva något att
tillägga, utan inskränker jag mig, herr talman, till att yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Gezelius: Jag ber endast att med ett par ord få
bemöta en del af hvad den sista ärade talaren framhöll. Herr
Håkanson åberopade fördelen för städerna att hafva domstols¬
sammanträdena på måndagarna. Det lärer knappt vara jämför¬
ligt, vid det förhållande att i de städer, där ej domstolarna
arbeta på afdelningar, hållas domstolssammanträdena hvarje
måndag. Det är således där en mycket enkel sak att hålla reda
på, om man har ett ärende att bevaka. Men på landet hållas
sammanträdena på många håll icke oftare än hvar åttonde vecka
under tingsperioderna. Där ställer sig saken betydligt annor-
lnnda. Med den vidsträckta tillämpning 1872 års förordning
fått, hvilket möjliggjorts endast genom att slå tillsammans flera
gamla tingslag, har följden blifvit, att domstolssammanträdena
ofta räcka mer än en dag, två, tre till fyra dagar. Då hafva
domstolarna på många håll ordnat det på det praktiska sättet,
att de olika trakterna, antingen olika kommuner eller olika gamla
tingslag, få sina mål — och man beräknar gifvetvis också sina
ärenden — behandlade på olika dagar under sammanträdet.
Det är således icke en själffallen sak, att med iakttagande af
1872 års förordning ens rättegångsdag är måndagen. Detta är
också konsekvent genomfördt, att häradsnämnderna från de
olika tingslagen sammanträda på olika dagar.
Det har vidare sagts af herr Håkanson, att det är natur¬
ligt, att för gottlänningarna skulle principen om regelbundet
återkommande dagar bibehållas. Men då hade det varit skäl
att utskottet skrifvit hvad som är naturligt. Nu har utskottet
gifvit Kungl. Maj:t fria händer och lämnat denna hufvudprin-
cip, som jag visst icke afser att rubba.
Jag åberopar, att det förekommer redan fall, då man måst
ändra tiden för tingssammanträdenas början och jag tror, att
det måste ske i ännu större utsträckning för att förmånen af
tätare tingssammanträden skall kunna ernås äfven i delar af
norra Sverige särskildt, som ännu äro hänvisade till två tings¬
sammanträden på året.
Herr Trygger: I anledning af den siste ärade talarens
yrkande om återremiss ber jag att få nämna, att jag för min del
Onsdagen den 9 Mars.
43 Nr 13.
anser utskottet ur stånd att komma fram med ett annat förslag,
än det som här föreligger, ty det finnes icke materiell tillräckligt
för att vi skola kunna gå längre.
Jag underkänner visserligen icke åtskilligt af hvad herr
öezelius här gjort gällande. Jag tror som han, att det är för¬
delaktigt, i fall man kan ställa så, att arbetet för advokaterna
kan blifva så jämt och lämpligt fördeladt som möjligt. Men å
andra sidan fordras, för att Riksdagen skall fatta ett sådant
beslut, en utredning, hvilken i detta fall icke föreligger. Det
är på grund häraf, äfvensom på de skäl, som i öfrigt blifvit
anförda af herr Håkanson, som utskottet kom till det förslag,
som det framlagt.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jäm¬
likt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vi¬
dare därpå att utlåtandet skulle visas åter till utskottet; och för¬
klarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.
Vid ånyo skedd föredragning af lagutskottets den 5 och 8
i denna månad bordlagda utlåtanden:
nr 16, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kung! Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskyl-
der m. m., och
nr 17, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
viss ny bestämmelse med afseende å vikt,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 5 och 8 innevarande mars
bordlagda utlåtande, nr 18, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående medgifvande af expropria¬
tion för anskaffande å landet af tomtmark för byggnader, af-
sedda för allmännyttig och kulturell verksamhet.
Lagutskottet hade till behandling förehaft en inom Andra
kammaren af herr Värner Rydén väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 119, uti hvilken instämt herrar Nils Persson, A. C.
Lindblad, A. J. Christiernson, Viktor Larsson, Ernst Blomberg,
Knut A. Tengdahl, Charles Lindley, Ernst Söderberg, Sven Linders,
Hjalmar Rissén, K. A. Borg, J. A. Wallin, N. A:son Berg, J.
T. Johansson, O. H. Waldén, Joh. Åberg, N. Edv. Lindberg, Hj.
Om expropria¬
tionsrättens ut¬
sträckande till
tomtmark för
allämnnyttiga
byggnader.
Nr 13. 44
Onsdagen den 9 Mars.
Om expropria-
tionsrättens ut¬
sträckande till
tomtmark för
allmännyttiga
byggnader.
(Forts.
Branting, Herm. Lindqvist, Sven Persson, Carl Lindhagen, F. W.
Them sson, Johan Forssell, Emil Kristensson, Bernh. Eriksson, L.
J. Carlsson, Gustaf Strömberg, G. A. Rundgren, C. E. Svensson,
E. C. Kropp, E. A. Leksell, J. J. Hasselquist och Ang. Nilsson.
I denna motion hade hemställts, att Riksdagen ville i skrif¬
velse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kung! Maj:t taga i
öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor expropriation
genom det allmännas försorg skulle kunna medgifvas i syfte att
på landet anskaffa oundgänglig tomtmark för uppförande af
byggnader, afsedda för socialt, politiskt eller religiöst bruk, för
folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet eller eljest för allmän¬
nyttig och kulturell verksamhet samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda.
Utskottet hade på åberopade grunder hemställt, att före¬
varande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
Herr Karlsson: Det torde kanske synas underligt, att
en representant, vald af ett högersinnadt landsting, yttrar sig i
en motion, väckt af uteslutande socialdemokrater i Andra kam¬
maren, och yttrar sig något till förmån för densamma. Men då
i Västmanlands län det socialdemokratiska partiet i förhållande
till länets folkmängd torde vara relativt större, än i en stor del
af rikets öfriga delar, och då i den stad, jag tillhör, arbetarna
äro i flertalet bland befolkningen, har jag kanske haft tillfälle
att något sätta mig in i åskådningarna hos denna arbetarebefolk¬
ning angående en del samhällsförhållanden.
För att nu icke blifva missförstådd, ber jag redan till eu
början att få nämna, att jag icke kan godkänna alla de önsk¬
ningar eller de allra flesta omdömen, som i motionen framlagts,
men det är dock vissa omdömen och uttalanden däri och sär¬
skilt uttalanden afgifna till förmån för reservationen, som synas
mig erkännansvärda äfven i denna kammare.
På sidan 3 yttrar motionären: »Arbetarebiblioteken växa
i arbetareorganisationernas spår. Och det är betecknande, att
landets största folkbibliotek skapats af arbetareorganisationerna.
Hvilken politisk ståndpunkt man än i öfrigt intager, skall man
ha svårt att utan en tanke af erkännande och glädje se detta
stora arbete med små medel passera revy.» Under förutsättning,
att något så när opartiskhet gjort sig gällande vid samman¬
förande af dessa folkbibliotek, torde äfven detta yttrande kunna
vinna instämmande i Första kammaren.
Vidare yttras på samma sida: »När en gång arbetarne fått
sin rättmätiga del i landets styrelse, skola för visso alla onda
spådomar komma på skam, och arbetarerörelsens uppfostrande
karaktär skall då komma att tillerkännas sin behöriga andel i
Onsdagen den 9 Mars.
45 Nr 13.
detta för land och folk lyckliga resultat.» Under förutsättning
att, som jag åtminstone hoppas på, arbetarna äro mottagliga
äfven för annan uppfostrande verksamhet än den socialdemokra¬
terna kunna gifva, tror jag äfven, att Första kammaren kan dela
denna förhoppning.
Då Riksdagen så frikostigt lämnat bidrag till folkbildningen
och nykterhetsverksamheten och ihågkommande den lifliga diskus¬
sion, särskildt om nykterheten, som sistlidne lördag här i denna
kammare fördes, tror jag äfven att inom Första kammaren kan
understrykas de orden, som finnas understrukna i motionen på
sid. 3, nämligen att de sträfvanden för de tillbakasätta klassernas
höjande, som yttra sig i arbetarerörelsen samt i folkbildnings-
och nykterhetsverksamhet, äro »allmännyttiga sträfvanden, som böra
erhålla statsmakternas understöd-».
Om det är sant, som motionären på sid. 4 yttrar, att
»erfarenheten på åtskilliga platser, där en och samma ägare för¬
fogar öfver jordområden omkring en tätt befolkad ort, bevisar
oemotståndligt nödvändigheten af att hindra en jordägare från
att omintetgöra allt kulturellt arbete på en plats därigenom, att
han helt enkelt vägrar att upplåta jord för uppförande af sam¬
lingslokaler», så anser jag, att en sådan jordägare handlar syn¬
nerligen oklokt, tv just då inträder det förhållande, som herr Staaff
i sin reservation till 1907 års lagutskott omnämner. Jag skall
icke läsa upp det hela, men han slutar med: »Det är i hög grad
skadligt därför, att ett sådant missförhållande uppenbarligen är
ägnadt att framkalla bitterhet hos dem, som på detta sätt bli
tillbakasätta eller hämmade, hvilken bitterhet i sin ordning fram¬
kallar andra känslor, som äro högst ogagneliga för samhället.»
Herr Widén yttrar i sin reservation till 1909 års lagutskotts
hemställan några högst tänkvärda ord, som jag ber att få uppläsa:
»Man skall icke tro, att föreningarna upphöra eller förenings-
lifvet upphör, därför att medlemmarna icke få tillfälle att skaffa
sig någon lokal. Det tager sig endast andra former och andra
lokaler, och jag tror, att det ofta nog tager en mycket sämre
vändning, än om det gåfves möjlighet att få en ordentlig lokal.»
Saknas dylik lokal, då inträder det förhållandet, att arbetarna
samlas i bästa fall å allmän väg, men i sämre fall på någon
undangömd plats, och i ordningmaktens intresse kan sådant icke
vara önskvärdt. För ordningsmakten är det af intresse att veta,
hvar sammankomsterna hållas, ty ifall något olagligt där före¬
kommer, har ordningsmakten mycket lättare att gripa in och
afstyra detta, än om sammanträdena hållas på en undangömd
plats; och särskildt på allmän väg, väcker ett ingripande
större uppseende och leder lätt till störande af den allmänna
ordningen.»
Om expropria-
tinsrättens ut¬
sträckande till
tomtmark för
allmännyttiga
byggnader.
(Forts,)
Nr 13. 46
Onsdagen den 9 Mars.
Om expropria¬
tionsrättens ut-
str äckande till
tomtmark för
allmännyttiga
byggnader.
(Forts.)
Såsom hufvudskål för sitt afstyrkande af motionen erinrar
utskottet att »expropriationsrätten har i allmänhet i lagstiftnin¬
gen ansetts vara en rätt för undantagsfall, hvilken, på grund af
det stora ingrepp den medförde i enskild rätt, endast borde till¬
gripas för tillgodoseende af ett starkt offentligt intresse».
Då ju enligt 1 § i kungl. förordningen angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866 förut¬
sattes att »Konungen prof var nödigt att jord eller lägenhet som
enskild man, menighet eller inrättning tillhöra skall afstås till
allmän byggnad etc.», och i 2 § fastställes såsom ett oundgäng¬
ligt villkor för att ett expropriationsförfarande skall kunna äga
rum, att Konungen godkänt behofvet, tror jag icke, att det
vore någon fara att bifalla reservationen, i synnerhet som reser¬
vanterna inskränka den mark, de tala om, att afse samlings¬
lokaler för folkbildning och nykterhet eller annan religiös, social
eller kulturell verksamhet. Men då lagutskottet tillika påpekar
den skrifvelse, som 1907 års Riksdag aflät, däri det ifrågasat¬
tes, huruvida icke vid fiskelägen, stationssamhällen och andra
områden på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller
kan uppstå, möjlighet borde beredas att på föranstaltande af
det särskilda samhället, kommunen eller staten förvärfva för
befolkningens bosättning erforderlig jord, tror jag nog, att
man kan äfven under denna skrifvelse få inbegripa, att Kungl.
Maj:t ville gifva förslag till att dessa bostadslägenheter äfven
skola få omfatta samlingslokaler för folkbildning, religiös, social
och kulturel verksamhet.
Jag har därför, herr talman, intet' yrkande.
Herr Trygger: För att icke utskottet skall missförstås,
ber jag att få fästa uppmärksamheten på några särskilda förhål¬
landen. Utskottets mening är den, att man skall betrakta ex-
propriationen såsom ett undantag, och att således regeln är, att
äganderätten skall bevaras och att ingrepp i äganderätten genom
expropriation skall äga rum endast i sådana fall, när samhällets
intresse kräfver det.
När det gäller byggnader för olika ändamål, där ett sam¬
hällsintresse föreligger, hafva vi redan i nu gällande expropria¬
tionslag bestämmelser därom, att expropriation får äga rum för
allmän byggnad eller annat dylikt allmänt behof. Således i alla
sådana fall, där ett dylikt behof förefinnes, fyller den nuvarande
lagstiftningen alla berättigade anspråk, som kunna föreligga.
Men däremot att gå längre och skrifva till Kungl. Maj:t och
begära expropriationsrätt, närhelst någon skulle i uppgifvet ända¬
mål att gagna folkbildning eller annan, religiös, social eller
kulturell verksamhet önska hafva en lokal på en visa plats, det
kan väl ändå icke vara lämpligt. Det står visserligen »genom
Onsdageu den 9 Mars.
47 Nr 13.
det allmännas försorg». Detta uttryck är oklart. Jag vet icke,
hur man tänkt sig saken, men hvad som är säkert är, att ända¬
målet här är så allmänt angifvet, att man öfver hufvud taget
skulle kunna få expropriera för hvad som helst, och då har man
ju i själfva verket gjort ett våldsamt ingrepp i äganderätten.
I fall man kan visa, att, trots det ett legitimt ändamål före¬
ligger, det varit omöjligt i vårt land att kunna få en för dess
fullföljande lämplig lokal, då kan man börja undersöka, om icke
genom en utvidgning af nuvarande bestämmelser man skulle
kunna tillfredsställa detta behof. Men då så icke är förhållandet,
torde man böra låta bero vid nu gällande lagstiftning.
Under alla omständigheter är det omöjligt, såvidt jag för¬
står, att gå så långt, som reservanterna här yrka, och på den
grunden har utskottet måst stanna vid att afstyrka den gjorda
hemställan.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kamma¬
ren biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande lag¬
utskottets den 5 och 8 i denna månad bordlagda utlåtande, nr
19, i anledning af väckta motioner om skrifvelser till Kungl.
Maj:t angående dels rätt för annan än präst i svenska kyrkan
att förrätta jordfästning, dels ock lagstiftning om borgerlig be¬
grafning.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 10, hade
herr Knut Kjellberg hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täckes Kungl. Maj:t inför Riksdagen
framlägga förslag till lag angående s. k. borgerlig begrafning.
Utskottet hade på angifna skäl hemställt, att herr Kjell¬
bergs förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.
Herr Hallin: Herr talman! Jag skall be att med några
ord få tillbakavisa ett par påståenden, som motionären, herr
Kjellberg, låtit i sin motion inflyta och därvid börja med historien
om begrafningen nere i Bohuslän. Utskottet har i slutet af sitt
yttrande redan reducerat denna legend till sitt rätta värde, när
utskottet säger:
Ifrågasatt lag¬
stiftning ang.
s. k. borgerlig
begrafning.
Nr 13. 48
Onsdagen den 9 Mars.
Ifrågasatt lag¬
stiftning ang.
s. k. borgerlig
begrafning.
(Forts.)
»Hvad särskildt angår det af motionären i sådant afseende
anförda exemplet angående förekomsten vid en jordfästning af
en af honom citerad psalmvers, har till utskottet anmälts, att den
återgifna skildringen af hvad därvid förekommit är fullkomligt
stridande mot verkliga förhållandet.»
Jag anhåller att här få understryka dessa sista, af utskottet
anförda ord, och därvid tillägga, att från fullt trovärdigt håll
för mig uppgifvits, att hela denna historia om dessa psalmversers
föredragning vid en begrafning är från början till slut en full¬
komlig osanning. Den högt ärade prästman, kyrkoherden i
Hjärtums pastorat, som här blifvit utpekad, har äfven vid tal om
denna sak yttrat det, att »aldrig har jag läst dessa verser vid
någon begrafning och aldrig heller kommer jag att göra det».
I sin ifver att komma det bohuslänska prästerskapet till
lits, ty det förefaller nästan som om detta skulle vara hufvud-
afsikten med motionen, passar motionären på att i fortsättnin¬
gen af denna historia göra ett ytterligare utfall, men han nöjer
sig icke denna gång med att göra en person till föremål härför, utan
han låter här en hel kår bli föremål för utflödet af sitt dåliga humör.
Han säger nämligen på sid. 7: »nykterhetsrörelsen hör som bekant
icke till de af statskyrkoprästerna i Bohuslän omhuldade nutidsföre-
teelserna». Jag vet icke, hvar den ärade motionären tagit detta ifrån,
och det torde kanske vara onödigt att här förklara, det han med af¬
seende på riktigheten af detta sitt uttalande är lika illa ute, som
med afseende å nyss relaterade begrafningshistoria. Jag har
förmånen att känna — icke endast genom tidningsnotiser eller
hörsagor, utan på grund af mångårig personlig beröring med ett
stort antal af dessa präster, som här få schavottera, och jag ber
därför att få inlägga en bestämd gensaga mot motionärens färg¬
läggning af dessas uppfattning i nvkterhetsfrågan.
Herr Kjellberg har förut i sin motion talat vackra ord om
känslan af sanning och ärlighet, och man hade därför kunnat
förvänta, att han vid nedskrifvandet af densamma öfvat mot sig
själf litet mera kritik, när han begagnade sitt material, än hvad
som varit fallet.
Hvad själfva saken beträffar, finner jag lagutskottets af¬
styrkande hemställan väl grundad, och ber därför, herr talman,
att få till denna hemställan yrka bifall.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i nu föredragna punkt hemställt.
Onsdagen den 9 Mars.
49 Nr 13.
Föredrogs ånyo Första kammarens tillfälliga utskotts den
5 och 8 innevarande mars bordlagda utlåtande, nr 4, i anled¬
ning af väckt motion om skrifvelse till Konungen med begäran
om utredning i fråga om smärre, hufvudsakligen i skogsbygder
anlagda järnvägars betydelse för den allmänna ekonomiska ut¬
vecklingen m. m.
Uti en i Första kammaren väckt, till dess första tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 28, hade herr Bergström hemställt,
att Riksdagen behagade anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda i motionens motivering omhandlade småjärnvägars
betydelse för den allmänna ekonomiska utvecklingen; äfvensom
i sammanhang därmed möjligheten att utan statsmakternas
direkta inblandning och stöd åstadkomma enskilda järnvägar,
hvilkas anläggning och drift afpassades så, att företagen blefve
ekonomiskt tryggade med inkomsten af tillgänglig trafik.
Utskottet hade i förevarande utlåtande på åberopade skäl
hemställt, att Första kammaren för sin del beslöte, att Riks¬
dagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t behagade anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta här ofvan omnämnda, i kungl. brefvet af den
20 november 1908 anbefallda utredning jämväl omfatta de i
motionen afsedda järnvägarna med 0.6 meters spårvidd och
möjligast enkla utrustning.
Ang. utredning
i fråga om vissa
smärre järnvägars
betydelse för den
allmänna eko¬
nomiska utveck¬
lingen m. m.
Herr Bergström: Jag har först att till utskottet fram¬
ställa ett tack för den sakliga, omsorgsfulla och välvilliga behand¬
ling, som motionen rönt, men anhåller att få göra några erin¬
ringar med anledning af utskottets motivering.
Utskottet har i denna kommit till ett helt annat resultat,
än hvad jag gjort i min motion, i afseende å såväl anläggnings-
som driftkostnader för enklaste sorters järnvägar, och jag är nog
för egen del icke utan skuld härtill. Jag uppkallades nämligen
i utskottet för att besvara den frågan, huruvida här ifrågava¬
rande järnvägar afsågos för persontrafik eller icke. Jag kunde
ej besvara den frågan annat än med ja, men uraktlät att på
samma gång utreda den tankegång, som låg till grund för mitt
svar. Under sådana förhållanden hade utskottet intet annat att
göra än att söka taga reda på de järnbanor, som funnos förut
af ungefär samma beskaffenhet, och utreda kostnad såväl för
dessas utförande som drift. Detta gaf ett väsentligt annat resul¬
tat, än hvad jag kommit till i min motion, där kostnaderna
voro betydligt lägre. Hade jag i min motion afsett sådana
banor, som förut funnits, hade denna dock varit skäligen öfver¬
flödig. I den utveckling, som järnvägarna genomlöpt för att nå
sin nuvarande fulländning, har legat kraf på icke allenast säker,
utan också snabb trafik. Detta har framkallat stora fordringar
på banbyggnaderna, hvilka gjort dem dyrbara.
första Kammarens Prof. 1010. Nr 13.
4
Nr 13. 50
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. utredning
i fråga om vissa
smärre järnvägars
betydelse föi' den
allmänna eko¬
nomiska utveck¬
lingen m. m.
(Forts.)
För att här afsedda småbanor skola komma att fullt mot¬
svara sitt ändamål, har jag tänkt det vara nödvändigt att vid¬
taga sådana anordningar, att banans kostnader komma att ligga
ungefär på det plan, som jag i motionen framlagt. Detta anser
jag kunna ske delvis och hufvudsakligen genom liten tåghastig¬
het. Man är ju icke här i Stockholm rädd att färdas med automo-
biler och spårvagnar i folkvimlet med stor hastighet, och vid dessa
järnvägar borde man icke behöfva ställa risken så stor som i
Stockholm med där nu använda och tillåtna fortskaffningsmedel.
Hastigheten finge naturligtvis icke på godstågen vara större än
att den kunde tillåtas med hänsyn till de risker som kunna
förekomma i skogsbygderna och utan hägnad af dessa banor.
Om man gjorde här föreslagna banor och icke uppläte dem
för persontrafik, så att en person, som behöfde färdas från en
punkt till en annan på banan, icke finge använda sig af denna
på ett eller annat sätt för att komma fram, är det alldeles gifvet,
att detta skulle väcka afvoghet och misstämning mot dylika
företag och sannolikt, med den ringa tillsyn som de måste få,
äfventyra dem i den riktning, som jag anser, att de eljest borde
och kunde med så stor fördel tjänstgöra. Persontrafiken bör
kunna åstadkommas med exempelvis lättast möjliga motordres-
siner eller rent utaf med cykelartade dressiner utan motor, hvilka
genom sin lätthet böra tillåta jämförelsevis stor hastighet. Vi
skola för öfrigt komma ihåg, att banan icke är afsedd att tjänst¬
göra för långa afstånd, hvarför tidsförlusten aldrig kan bli stor.
En tidsförlust på banan af t. o. m. en timme inverkar genom
den ringa persontrafiken bra litet i jämförelse med de ökade
kostnaderna för trafiksäkerheten, som fordrades för större hastig¬
het. Det torde exempelvis ställas anspråk på mer än fördubblad
rälsvikt, om man ville på de vanliga tågen jämte gods taga med
personer. Detta skulle medföra en ökad kostnad af bortemot
100,000 kronor för en 30 km. bana, och beträffande den befolk¬
ning, som kan finnas omkring en sådan bana, är det gifvet, att
den icke kan hafva möjlighet att ersätta de kostnader, som
genom dylika fordringar kunna komma att uppstå.
Tillämpar man däremot den metod, som jag tänkt mig,
att gå med långsamma särskilda godståg och vidtaga för förhål¬
landena här praktiska anordningar för persontrafiken, tror jag,
att man kan hålla sig på det kostnadsplan, som jag framlagt
med afseende på såväl banbyggnad som trafik. Jag är så myc¬
ket mera därom öfvertyga^, som staten själf nyss byggt en
bana, där kostnaden icke uppgått till 5,000 kr. pr km. Banan
är planlagd och byggd af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
närmast af chefen för dess järnvägsafdelning, öfverstelöjtnanten
Stafsing. När staten, som i allmänhet, såsom vi antaga, bygger
dyrt, gör sådana saker, tror jag, att det ej bör vara omöjligt
Onsdagen den 9 Mars.
51 Nr 13.
för enskilda att bygga lika billigt, i synnerhet om man gör sig
förtrogen med innebörden af hvad utskottet säger, att terasse-
ringskostnaden, som är den hufvudsakligen variabla, är en så ringa
del af kostnaden för banan i dess helhet.
Med afseende på det gagn, som dessa banor, om de blifva
riktigt utvecklade, skulle göra våra stambanor, tertiärbanor och
andra större järnvägar, har utskottet också ansett, att jag haft
alltför sangviniska förhoppningar' På det området har utskottet
icke, emedan detta är alltför vidsträckt, kunnat ingå i någon
detaljpröfning, utan det har måst mera lita sig till auktoritetstro.
Därvidlag har det haft att stödja sig på D:r Key-Abergs yttrande
om den banbit, som jag i motionen just har tagit som exempel.
Och det är alldeles klart, att hans stora sakkunskap och öfver-
lägsna förmåga att behandla järnvägsstatistiska spörsmål icke
ett ögonblick satt utskottet i valet och kvalet, hvarifrån det
under sådana förhållanden skulle få de mest sannolika uppgif¬
terna. Därvidlag är dock att anmärka, att statistiken endast
kan röra sig om hvad som varit och är, men icke påvisar nya
utvecklingslinjer, påverkade af förut opröfvade eller nya faktorer.
En annan sak är, att jag i mina beräkningar utgått från förut¬
sättningar, som kunna kontrolleras af hvilken som helst. Själfva
beräkningarna äro också framlagda och kunna på samma sätt
kontrolleras. Jag antager, att då utskottet icke funnit någon
anledning att göra anmärkning vare sig mot förutsättningarna
eller beräkningarna, hvilka ledt till det resultat, som jag kommit
till, saknar detta resultat ändock ej stora förutsättningar för att
vara riktigt.
Af hvad jag här anfört framgår, att mitt yttrande icke
innebär den ringaste anmärkning mot utskottet och dess betän¬
kande. Det är endast några synpunkter, som jag velat fram¬
draga och som förut icke nog tydligt torde hafva framhållits.
Jag har endast velat anföra dem till protokollet, på det att de
vid en eventuell vidare utredning af frågan skulle komma att
tagas i beaktande. Under sådana förhållanden är det gifvet,
herr talman, att jag för min del icke har något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.
Grefve Lagerbjelke: Enligt hvad motionären nu för¬
klarat, skulle det råda någon missuppfattning mellan honom
och utskottet angående det slag af järnvägar, som afses. Äfven
om så skulle vara förhållandet, tror jag dock icke, att det egent¬
ligen kan inverka på själfva sakfrågan. Jag har nämligen den
bestämda uppfattningen, att då det rör. sig om kommunikations¬
medel, som skola komma under begreppet järnvägar, kan man
icke i fråga om anläggnings- och driftkostnader komma närnn-
värdt under de siffror, som utskottet anfört. Jag får i det afse-
Ang. utredning
i fråga om vissa
smärre järn vigarf
betydelse för den
allmänna eko¬
nomiska utveck¬
lingen m. »i.
(Forts.)
Nr 13. 52
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. utredning
i fråga om vissa
sm ärr ej ämvägars
betydelse för den
allmänna eko¬
nomiska utveck¬
lingen m. m.
(Forts.)
endet erinra, hvad utskottet redan i sitt utlåtande framhållit,
att anläggningskostnaderna icke kunna göras alltför låga, utan-
att detta sker på bekostnad af drift- och underhållskostnaderna,
som då blifva så mycket större. Äfven får man betänka, att
vid järnvägsdrift järnvägen är i ansvar för den skada, som där¬
vid kan uppkomma. Det förefaller, som om motionären skulle-
mera afsett, icke järnvägar, utan spårvägar, decauville-banor eller
hvad man vill kalla dem, och jag finner ytterligare ett skäl för
detta antagande däri, att han åberopar den lilla banan på Döda
kronopark. Den är nog en fältbana af allra enklaste slag. Marken-
är där jämn, och man har utlagt syllar och spår utan vidare.
Och dessa spår flyttas hit och dit, allteftersom afverkningen
sker. Men detta är väl icke en järnväg? Skulle anordningarna
vara så enkla, hvilket blott kan förekomma på mycket få platser,
anser jag för min del icke, att någon utredning alls skulle be-
höfvas i det syfte, utskottet föreslagit. Utskottets kläm är emel¬
lertid nu så vid, att den kan omfatta äfven dylika slag af banor.
Jag vill vidare framhålla en mera allmän synpunkt och
anser då, att det verkligen värdefulla i motionen är, att däri
påpekas, att järvägar och särskildt små järnvägar i vårt land
ofta byggas och trafikeras onödigt dyrt utan tillräckligt hänsyn¬
tagande till trafikintensiteten.
Detta är alldeles riktigt. För att få full klarhet, huru eu
bana skall ordnas, fordras en i förväg utförd och så fullständigt
och omsorgsfullt som möjligt verkställd ekonomisk trafikutredning.
I enlighet med resultatet af denna och den trafik, som skalk
fyllas, bör banan sedan tekniskt och ekonomiskt utrustas, hvilket
ju kan ske på vidt skilda sätt, äfven med begagnande af samma
spårvidd. Det förefaller mig, som om man skulle hafva felat
häremot här i landet, i det att man ofta utan föregående tillräcklig
utredning i angifna hänseenden vid järnvägsbyggande utan vi¬
dare användt ett fåtal järnvägstyper med i och för sig oftast
alltför stränga fordringar och villkor. Dessa stränga fordringar
med åtföljande stora kostnader hafva nu äfven tillämpats på de
trafiksvagare banorna, och jag vill i sådant afseende anföra, att
när det är fråga om normalspåriga korta lokalbanor af endast
ett och annat 10-tals km:s längd, så erfordras, att de broar,
som därvid kunna komma i fråga, skola vara så starka, att stats¬
banornas tunga lokomotiv kunna å dem framföras. Enahanda
är förhållandet beträffande vändskifvornas längd och bärighet.
Det är en betydlig kostnad, som däraf förorsakas. Olägenheterna
af dessa stora kostnader hafva heller icke underlåtit att visa sig.
Banorna hafva blifvit mindre räntabla, än hvad de eljest skulle-
hafva blifvit. Mycket kapital är onödigtvis bundet, och finansie¬
ringen af dessa banor har blifvit allt svårare. Man vill icke¬
placera sina penningar i järnbanor. Och nu hafva ju äfven på
Onsdagen den 9 Mars.
53 Nr 13.
senare tider olägenheterna ökats därigenom, att driftkostnaderna
som bekant ökats genom höjda arbetspris.
Det berättigade i dessa synpunkter har äfven erkänts.
I så fall vill jag erinra om Kungl. Maj:ts remiss den 20 novem¬
ber 1908, däri Kungl. Maj:t uppdrog åt järnvägsstyrelsen att
efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprätta
och till Kungl. Maj:t inkomma med »plan för utredning af bygg¬
nads- och trafikeringskostnader för sekundär- och tärtiärbanor
med 1,435 och 0,89i meters spårvidd af olika typer, hvarvid böra
förutsättas så enkla byggnader och anordningar i öfrigt såväl
vid stationerna som å banorna, som förhållandena kunna med¬
gifva med hänsyn till de ändamål, hvarje olika bantyp bör
uppfylla, den hastighet, som påräknats, och trafiksäkerhetens
fordringar.»
Vid teknologföreningens årsmöte förra året hölls ett sakrikt
föredrag af en fackman, kaptenen i väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen, Ingemar Petersson, däri han med skärpa framhöll be-
hofvet af att medgifva enkla billiga järnvägar och i sammanhang
därmed ^fven utvecklade, huru sådana banor skulle kunna stöd¬
jas i ekonomiskt afseende m. m.
Jag får till sist, i förhoppning att utskottets utredning må
kunna medföra någon nytta, åtminstone genom att fästa upp¬
märksamheten å här ofvan angifna synpunkter, yrka bifall till
utskottets för öfrigt mycket oskyldiga kläm.
Herr Fränekel: Jag blef uppkallad af den siste ärade
talarens yttrande i afseende på den kritik, som antingen han
eller utskottet öfvat mot det sätt, på hvilket våra järnvägar här
i landet tillkommit, och han utkastade, om jag så får säga, den
beskyllningen, att med de pretentioner, som hittills ställts på
våra järnvägar, kapitalet skulle hafva onödigtvis blifvit bort-
kastadt och att vi på sätt och vis begått ett fel vid utförandet
af dessa banor. Detta är icke något nytt påstående, ty det har
existerat, kan man säga, alltsedan järnvägarnes början, då man
här i landet tvistade om spårvidden. Och man var inne på det
området så långt, att det nära nog kunde hafva händt, att hela
vår norrländska stambana blifvit smalspårig, men det förebyggdes
lyckligtvis i tid.
Hvad är då anledningen till, att man i detta fall gjort vissa
restriktioner i afseende å järnvägarnas utförande? Ja, jag tror,
att den siste ärade talaren därvidlag icke nog beaktat två mycket
viktiga omständigheter, som Kungl. Maj:t måste fordra, då en
järnväg söker erhålla de villkor, som våra järnvägar i allmänhet
få. Dit hör då först och främst den omständigheten, att en järn¬
väg vanligtvis vid sin tillkomst, om den icke är af alldeles en¬
skild natur, begär erhålla rättighet att expropriera mark, och
Ang. utredning
i fråga om vissa
sm Cirre järnvägars
betydelse för den
allmänna eko¬
nomiska utveck¬
lingen m. m.
(Forts.)
Nr 13, 54
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. utredning
i fråga om vissa
smärre järnvägars
betydelse för den
allmänna eko¬
nomiska utveck- ■
lingen m. in.
(Forts.)
denna rättighet kan icke medgifvas järnvägen utan att man till¬
försäkrar vederbörande markinnehafvare, att de verkligen få ett
kommunikationsmedel, som med säkerhet kan användas. Den
andra sidan af saken, som Kungl. Maj:t måste beakta, då det är
fråga om att anlägga järnvägar i större utsträckning, är den, att,
när en sådan järnväg påbörjats och järnvägen fått Kungl. Maj:ts
tillstånd att expropriera mark, järnvägen äfven må kunna vara
möjlig att använda i händelse af krig, och då måste gifvetvis
en dylik bana, om den har samma spårvidd som statens järn¬
vägar, kunna trafikeras med statens material. Däraf följer den
olägenheten, såsom den siste ärade talaren framhöll, att vissa af
våra broar och järnvägslinjer måste byggas med hänsyn till
denna trafik med statsjärnvägarnas material, så att broarna få
den beskaffenhet och bärkraft, som härför verkligen kräfves.
Nu se herrarna, att i det uppdrag, som Kungl. Maj:t 1908 läm¬
nade åt de gemensamma styrelserna, väg- och vattenbyggnads-
styreLsen samt järnvägsstyrelsen, nämligen att undersöka bygg¬
nads- och trafikeringskostnaderna för banor af mindre spårvidd
än statens järnvägar för närvarande ha, däri ligger eu antydan
om, att Kungl. Maj:t möjligen anser tidpunkten vara inne att
utvidga vårt järnvägsnät med billigare järnvägar af mindre spår¬
vidd. Denna undersökning pågår nu.
Om jag fattat utskottets mening rätt, vill utskottet ut¬
sträcka detta uppdrag, som styrelserna fått, till att omfatta möjlig¬
heten af järnvägar med ännu mindre spårvidd, än Kungl.
Maj:t närmast har tänkt sig. Jag vill icke motsätta mig, att en
sådan undersökning må ske. men jag undrar, hur långt Riks¬
dagen i sin skrifvelse då menar, att vederbörande undersökare
skola gå? Man kan icke drifva en sådan här fråga in absurdum,
men det- anser jag, att den gör, som vill hafva generella be¬
stämmelser för de enskilda järnvägarna eller kommunikations¬
led erna, äfven om man fått bygga dem hur smalspåriga som
helst. Vill man hafva statens medverkan i dessa frågor, får man
icke gå så långt i afseende på den minimala spårvidden för järn¬
vägarna och deras utförande, och jag tror, att det blir ganska
svårt att på sätt utskottet här föreslagit låta utredningen ut¬
sträckas till så små banor, som den ärade motionären tänkt sig.
Enligt min mening skulle man då i utredningen kunna inbegripa
sådana fall, då en person för att exploatera en torfmosse anläg¬
ger ett enkelt rallspår till mossen, ty en sådan anläggning vill
motionären låta vara underkastad samma bestämmelser, som för
enskilda järnvägar i allmänhet gälla.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på det förhållandet,
hvillcet äfven den siste ärade talaren betonade, att i olika länder
det har uppstått en tendens att bygga små lokala banor, tertiär-
banor, såsom de kallas. Men man har alltid vid utförandet af
Onsdagen den 9 Mars.
55 Nr 13.
dessa, och så snart man skolat påkalla statens mellankomst,
velat slå fast vissa system med afseende på de olika spårvid¬
derna,. År det önskligt, mina herrar, att vi komma tillbaka i
det tillstånd, som man vid byggandet af Uddevalla—Vänersborg
—Herrljunga järnväg framkallade, då denna bana byggdes med
en spårvidd, som endast med 4 tum skilde sig från den spår¬
vidd, som i regel förekom vid Västergötlands järnvägar? Det
är naturligt, att man fastslår visst mått i fråga om de smala
spårvidderna, men att dessa mått böra följas efter visst system
inom den rayon, där dessa spårvidder användas. Jag tror, att
det vore olämpligt, om man skulle utan vidare i frågan släppa
loss olika intressen, så att hvarje järnvägsbvggare finge använda
den spårvidd, han behagade, allt för så vidt han icke byggde
järnvägen på enskild mark och icke begärde expropriation eller
sökte statens mellankomst. Jag håller således före, att systema¬
tiserandet af spårvidderna ur synpunkten af banornas värde och
ur trafiksynpunk är absolut af behofvet påkalladt och icke kan
utan vidare öfvergifvas.
Jag vill icke motsätta mig den föreslagna skrifvelsen, som
är hållen i så vaga ordalag, att man kan göra med den skrif¬
velsen nära nog hvad man vill. Men jag har velat få till pro¬
tokollet antecknadt, att jag åtminstone icke för min del kan
biträda, att man utan vidare medgifver obegränsad frihet vid
byggandet af småbanor, när man vid dessa småbanor kräfver
sådan statens medverkan, som jag tagit mig friheten påpeka.
I frågans nuvarande läge har jag intet yrkande.
Herr Juhlin: När vi för någon tid sedan här i kammaren
diskuterade frågan om skärpt kontroll för enskilda järnvägar,
som hafva låneunderstöd af staten, framhöll jag i förbigående
den synpunkten, huruvida man icke möjligen skulle kunna tänka
på att slå in på en i någon mån annorlunda beskaffad järnvägs-
politik än den, som nu här i landet följes, nämligen att man
skulle söka anlägga våra enskilda järnvägar mera med tanke på
de särskilda orternas och näringarnas behof än med tanke på
att åstadkomma fullt förstklassiga banor med stor hastighet. Det
är med anledning häraf som jag vill ansluta mig till den enligt
min åsikt goda och riktiga tanke, som förestafvat motionärens
framställning, hvilken här föreligger. Jag tror, att om den frågan
får utveckla sig i rätt riktning, skall den kunna medföra ett
ganska stort uppsving för våra näringar och speciellt för vår
skogshushållning. Jag vill nu icke upptaga tiden med att kritisera
motionen eller utskottets utlåtande, ehuruväl kanske åtskilligt
kunde vara att säga om bägge parternas siffror. Det kan hända,
att man behöfde rucka på dem en smula åt ena och andra hållet.
Jag vill icke heller föreslå någon ändring i utskottets hemställan,
Ang. utredning
i fråga om vissa
sm ärr ej ärv v äg ars
betydelse för den
allmänna eko*-
no miska utveek-
tingen m. m.
(Forts.)
Nr 13. 56
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. utredning
i fråga om vissa
smärre j ämvägars
betydelse för den
allmänna eko¬
nomiska utveck¬
lingen m. m.
(Forts.)
ehuruväl man därvidlag kanske hade bort något ändra formule¬
ringen. Utskottet hemställer ju om eu skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan att Kungl. Maj:t ville anbefalla de myndigheter,
som redan fått i uppdrag att utreda frågan om billigare järnvägar,
att också utreda frågan om de i motionen af sedda järnvägarna
med 0,6 meters spårvidd.
I den skrifvelse, som Kungl. Maj:t i november 1908 aflat
till järnvägsstyrelsen, anbefallde Kungl. Maj:t järnvägsssvrelsen
att efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprätta
och till Kungl. Maj:t inkomma med »plan för utredning af
byggnads- och trafikeringskostnader för sekundär- och tertiärbanor
med 1,435 och 0,89i meters spårvidd af olika typer, hvarvid böra
förutsättas så enkla byggnader och anordningar i öfrigt såväl
vid stationerna som å banorna, som förhållandena kunna med¬
gifva med hänsyn till de ändamål, hvarje olika bantyp bör
uppfylla, den hastighet, som påräknats, och trafiksäkerhetens
fordringar».
Det var sålunda fråga om, att dessa mnydigheter skulle
inkomma med planer och kostnadsförslag. Nu är det ju så, att
de banor, som motionären syftar på, äro af helt annan beskaffenhet
än de banor, som den näst föregående talaren i sitt anförande
berörde. Han höll sig hufvudsakligen till de banor vi redan äga,
men såvidt jag förstått motionären rätt, tänker han sig helt
andra banor. Han tänker sig sådana, som vi skulle kunna kalla
skogsbanor eller dylikt, hvilka kunde bereda de enskilda och
och äfven det allmänna ganska stora fördelar. Därför bör enligt
min åsikt den utredning, som ifrågasättes, icke stanna vid att
blott omfatta planer och kostnadsförslag, ty det är ju alldeles
klart, att sådana småbanor, om man får kalla dem så, hvilka
det här är fråga om, kunna komma att högst betydligt variera
i fråga om kostnaderna, beroende på lokala och andra förhållanden.
En person vill t. ex. bygga banan på egen mark. Det har han
rättighet till utan att begära Kungl. Majrts tillstånd. En annan
vill bygga en bana för framforsling af olika slags produkter,
såsom skogsprodukter, för egen eller annans räkning. En tredje
vill kanske bygga en småbana, afsedd äfven för irreguliär person¬
trafik eller afsedd för reguliär persontrafik. Man kan tänka sig
många slag af småbanor, beroende på de lokala förhållandena.
Jag tänker mig dessa småbanor, hvilka motionären åsyftar, mera
såsom ett slags landsvägar, å hvilka man billigt och lätt kan
frakta fram jämförelsevis stora partier af en orts produkter,
framför allt skogsprodukter, till båtnad för både det enskilda
och det allmänna. Men ser man saken så, förmenar jag, att
utredningen bör omfatta mera, än hvad Kungl. Maj.t anbefallt
järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
utreda.
57 Nr 13.
Onsdagen den 9 Mars.
Den bör exempelvis omfatta frågan om koncession, huru¬
vida och i hvilka fall koncession bör för dylika småbanor ut¬
verkas, och vidare under hvilka villkor koncession bör medgif-
vas. Det är ju så, att de koncessionsvillkor, som numera före-
skrifvas, äro ganska stränga, och detta med rätta, men klart är,
att dessa koncessionsvillkor icke kunna erfordras, då det gäller
sådana här mindre banor, småbanor, som hufvudsakligen äro
afsedda att framforsla landtmannaprodukter och särskildt skogs¬
produkter. Skulle dessa stränga koncessionsvillkor föreskrifvas,
vore det att med detsamma slå ihjäl den tanke, som ligger un¬
der den väckta motionen, och som äfven Kungl. Maj:t synes
hafva haft, då Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa en utredning om
möjligheterna för åstadkommande af billigare banor, lämpligare
banor i vårt vidsträckta och glest befolkade, men dock skog-
rika land.
Eu annan fråga, som vid utredningen borde tagas i öfver¬
vägande, är den, huruvida icke en ändring i gällande expro-
priationsförordning kunde behöfva göras, för att icke tillkomsten
af dylika skogsbanor eller småbanor skall hindras.
En annan viktig fråga vid utredningen vore, huruvida oeh
i hvad omfattning kontroll skall öfvas vid byggande af dylika
banor. Någon kontroll behöfves ju, men jag tror, att om man
skulle gå den väg, som här i kammaren för några dagar sedan
föreslogs, nämligen att införa en ytterligare skärpt kontroll,
skulle man i och med detsamma kväfva denna i och för sig
göda tanke redan i sin linda. Det är ju alldeles klart, att våra
järn vägsbyggande ingenjörer, framför allt de statsanställda, skola
uppställa stora fordringar och stränga bestämmelser vid byggan¬
det af järnvägar. Detta ligger i sakens natur, och därom" är in¬
genting ondt att saga. Men det är också klart, att- häraf blir
en följd, att det blir en sträfvan och — något, som man i vissa
fall nu äfven kan spåra — en kapplöpning, där målet är att
göra de enskilda järnvägarna så förstklassiga och så lämpade
för en stor hastighet som möjligt. Det är också klart, att den
enskilde järnvägsingenjören sträfvar efter att gå till väga på
samma sätt, kanske för att undvika alltför stort klander af kon¬
trollerande myndigheter, kanske också för att stadga sitt rykte
såsom skicklig järnyägsbyggare. Nog behöfves det kontroll, imen
kontrollen kan bli sådan, att den fördyrar företagen och däri¬
genom omöjliggör för ett järnvägsföretag att komma till stånd,
eller, ifall järnvägen kommer till stånd, föranleder, att kostna¬
derna bli så höga, att järnvägen under sin tillvaro måste labo¬
rera med dåliga affärer jämt och ständigt.
Vill man nu befordra tillkomsten af flera kommunikatio¬
ner i ett sa vidsträckt och fattigt land som vårt, får man nog
Första Kammarens Prof. 1910. Nr 13. 5
Ang. utredning
i fråga om vissa
smärre järnvägars
betydelse för den
allmänna eko¬
nomiska utveck¬
lingen m. m.
(Forts.)
Nr 13. 58
Onsdagen den 9 Mars.
Ang. utredning
i fråga om vissa
smärre järnvägars
betydelse för den
allmänna eko¬
nomiska utveck¬
lingen m. in.
(Forts.)
hafva något mindre fordringar. Låt de enskilde bygga sina
järnvägar utan alltför sträng eller onödigt skarp kontroll, men
då det blir fråga om, att järnvägen skall öppnas för allmän
trafik, låt då kontrollmyndigheten framträda och liksom en yr-
kesinspektör säga ifrån, att den och den åtgärden måste vid¬
tagas före järnvägens öppnande för dylik trafik! Då må samma
myndighet också med hänsyn till trafiksäkerheten föreskrifva,
hvilken hastighet, som är den högsta, som må användas vid
den ifrågavarande järnvägen.
En annan fråga, som också bör utredas, är, huruvida och
på hvilka villkor samt med hvilka kostnader dylika mindre ba¬
nor böra få ansluta sig till andra banor, vare sig statens eller
enskilda. Nu är det i regel så, att kostnaderna för en mindre
järnvägs anslutning äro så stora, att de i många fall bidraga
till, att järnvägen från början kommer på obestånd. Och helt
visst skulle härvidlag kunna bli så stora fordringar på en liten
järnväg, att dess genomförande redan från början kunde omöj¬
liggöras, just emedan den icke skulle kunna få anslutning till
annan järnväg utan alltför stora kostnader.
Jag har velat yttra mig i denna fråga hufvudsakligen för
att den icke utan vidare måtte begrafvas, ty frågan är för vik¬
tig och för stor, för att så skall ske. Jag har endast velat
framhålla några synpunkter, som böra tagas i betraktande vid
utredningen, och jag håller före, att de, som skola utreda frå¬
gan, böra gå till verket just med tanke på att söka få fram
bättre kommunikationer för våra vidsträckta skogsorter och an¬
dra orter. Jag är viss på, att därvidlag mycket kan göras, och till
min glädje vill jag äfven säga, att våra järnvägsintresserade sy¬
nas hafva börjat att få blicken öppen för, att något göres i
denna riktning.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kam¬
maren biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.
Detta beslut skulle, jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
Herr Barthelson afgaf en motion, nr 55, i anledning af
Kung! Maj:ts förslag till förordning med tulltaxa för inkom¬
mande varor, såvidt angår tullsatsen å tallfrö och kottar af
Pinus silvestris.
Denna motion blef på begäran bordlagd.
Onsdagen den 9 Mars.
59 Nr 13.
Anmäldes och bordlädes
lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning af väckt motion om rätt för sjömän att
efter uppsägning afmönstra i svensk hamn;
nr 21, i anledning af väckt motion angående revision af
sjölagen;
nr 22, i anledning af väckt motion om förbud mot handel
med tobaksvaror å restauranter och kaféer under sådan tid, då
tobaksbod skall hållas stängd enligt lagen angående förbud mot
handels idkande å söckendag utöfver viss tid;
nr 23, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden;
nr 24, i anledning af väckt motion om sådant tillägg till
gällande förordning angående utvidgad näringsfrihet, att rätten
att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra lifsförnöden-
heter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk
husslöjd må afse huru små partier som helst;
nr 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förpliktelse för arbetsgifvare, som antager ut¬
länning i arbete, att ersätta däraf möjligen uppkommande kost¬
nader för fattigvård m. m.; och
nr 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning om ersättning för skada, som orsa¬
kas jordägare genom byggnad eller plantering å angränsande
fastighet; äfvensom
Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, an¬
gående Andra kammarens fattade beslut om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utsättande å kronodebetsedlarna af tid och ställe
för uppbördsstämma.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,so e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.