RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1910. Andra Kammaren. Nr 63.
Fredagen den 3 juni.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades de vid kammarens sammanträde den 28 näst¬
lidna maj förda protokollen.
§ 2.
Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
Hans excellens herr statsministern Lindman, som yttrade:
Herr talman, mina herrar! Ledamoten af denna kammare herr
D. Broström har med kammarens tillstånd till mig såsom stats¬
minister framställt följande frågor:
Ȁr det regeringen bekant, och har det skett med dess
gillande, att marinförvaltningen nyligen företagit inköp af be¬
tydande kvantiteter Waleska ångkol för svenska flottans räkning
direkt från utländska firmor, utan att svenska stenkolsimportörer
lämnats tillfälle att därå afgifva anbud?
Om ifrågavarande stenkolsinköp skett utan regeringens gil¬
lande, är det att förvänta, att, till förebyggande af nu skedda
missförhållande, regeringen ämnar vidtaga åtgärd i syfte att,
äfven då det för statsverket gäller inköp af varor, som ej till¬
verkas eller förefinnas i vårt land, svenska firmor, som därmed
drifva handel, likväl alltid lämnas tillfälle att afgifva anbud?»
Då jag nu går att besvara dessa frågor, vill jag till en bör¬
jan meddela innehållet af ett yttrande rörande ifrågavarande
stenkolsinköp, hvilket yttrande till sakens utredning afgifvits af
marinförvaltningens intendentafdelnings chef, på hvilkens före¬
dragning ämbetsverket beslutit samma inköp. Jag ber om ursäkt,
mina herrar, att denna promemoria är litet lång, men ärendet
är af den beskaffenhet, att den näppeligen kunnat göras kortare.
Denna promemoria från marinöfverintendenten lyder sålunda:
Andra Kammarens Protokoll 1910. Nr 63. 1
Svar å inter¬
pellation.
Nr 63. 2
Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter- »Då marinförvaltningen med innevarande år öfvertog anskaff-
pellation. ningen af de stenkol, som i större partier införskrifvas för marinens
(Forts.) rakning, och hvilken anskaffning förut ombesörjts af vederbö¬
rande lokalförvaltningar, togs under öfvervägande huruvida det
icke skulle kunna beredas statsverket fördel genom att göra in¬
köpen direkt från producenterna, enär det syntes antagligt att
därigenom förmånligare villkor skulle kunna erhållas än genom
anlitande af kolimportörerna, hvilka naturligtvis måste tillse att
de erhålla en skälig vinst på kolaffärerna, helst med desamma,
är förbunden en icke obetydlig risk till följd af de ofta rätt be¬
tydliga fluktuationerna i kolmarknaden.
Marinförvaltningen har haft anledning att taga denna fråga
under övervägande äfven af det skäl att till förvaltningens ytt¬
rande föreligger ett utlåtande rörande flottans och kustartilleriets
upphandlings- och entreprenadväsende, afgifvet af i sjöförsvars¬
departementet tillkallade sakkunnige, hvilka samtliga nu äro
ledamöter af riksdagen. De sakkunnige framhålla bland annat
(sid. 10 och 14) önskvärdheten af att upphandlingarna för fyl¬
lande af statens behof så ordnades, att de lämnade det bästa
möjliga resultat och hålla äfven före att fördel för staten kunde
förväntas af att träffa uppgörelse med producenterna i stället
för med mellanhänderna. Yttrande öfver detta utlåtande är ännu
ej afgifvet, emedan en del af de spörsmål, som i detsamma fram¬
ställts, måste utredas genom praktiska försök, som också an¬
ordnats, men beträffande upphandlingsväsendet har hänsyn redan
i mer än ett afseende tagits till förenämnda betänkande.
Då marinförvaltningen skulle ordna upphandlingarna af sten¬
kol, fanns sålunda anledning att fästa sin uppmärksamhet på
möjligheten af att kunna underhandla direkt med grufägarna om
köp af denna vara. Det hinder däremot, som närmast kunde
vara att förvänta, skulle vara att kolgrufägarna vore så bundna
af aftal med agenter, eller andra, att de icke kunde afsluta
direkta köp. Från åtskilliga håll här hemma har sådant påståtts.
Såsom förberedande åtgärd för en undersökning i ärendet
gjordes förfrågningar hos svenska generalkonsuln i London, hvil¬
ken med stor beredvillighet införskaffade upplysningar från veder¬
börande vicekonsuler. På grund af de sålunda ingångna upplys¬
ningarna hemställde intendentafdelningen, att marinförvaltningen
ville utverka nådigt medgifvande att till England utsända inten-
dentafdelningens chef för att inhämta upplysningar i ärendet
och utarbeta detaljerna af eventuell upphandlingsplan. Genom
nådigt bref af den 28 januari innevarande år lämnades bifall
till denna framställning.
Vid studier inom de kolproducerande distrikten befanns det
att i afseende på Newcastle-kol intet för det dåvarande syntes
vara att vinna på direkta uppköp från grufvorna. De flesta kol¬
grufägarna synas nämligen i sin handlingsfrihet vara bundna
Fredagen den 3 Juni.
3 Nr GB.
genom aftal med rederi-, agentur-, kommissions- och export- eller Svar å inter-
importaffärer, i hvilkas händer alltså kolförsäljningen till konsu- Pollution.
menter hufvudsakligen ligger. Då därjämte afsättningen af New- (Forts.)
castle-kol på Sveifige är stor, medför också den häraf uppkom¬
mande skarpa konkurrensen möjligast billiga priser. Marinför¬
valtningen har därför i afseende på upphandlingen af Newcastle-
kol följt samma system som föregående år och utbjudit kolen
till inköp c. i. f. svensk hamn. Det torde icke sakna intresse att
nämna att vid nyligen skedd upphandling af Newcastle-kol de
anbudsgifvande firmornas antal inskränkte sig till 1 firma i Göte¬
borg, 1 i Malmö och 3 i Karlskrona, hvilka bedrifva kolaffärer,
samt 3 firmor i Stockholm och 1 person i Nyköping såsom om¬
bud för engelska hufvudmän.
De stora stockholmsfirmox-na G. och L. Beijer, Lundström
och C:o samt Percy Tham inkommo ej med anbud, hvaraf fram¬
går att nämnde firmor då ej voro så angelägna om att deltaga
i täflan om leveransen.
Den kvantitet Newcastle-kol, hvarom kontrakt senast upp¬
gjorts med svensk firma, utgör 6,500 tons. Vidare har varfschefen
i Stockholm hittills under året upphandlat omkring 1,100 tons,
och cheferna för båda kustartilleriregementena en del kol, så att
svenska kolimportörer få leverera 8,000 å 10,000 tons Newcastle-
kol till marinen under årets lopp.
Det torde bär få bemärkas att kolhandlarna icke i dessa
fall gifvit marinen fullt lika gynnsamma villkor som statens järn¬
vägar på sin tid erhållit.
Vid förut omnämnda tjänsteresa befanns att däremot kol-
grufägarna i Cardiffdistriktet voro obundna af agenter, och
förklarade de sig villiga att notera förmånligaste pris, om max-in-
förvaltningen ville göra affärer med dem. Äfven upplystes att
de flesta stater och betydligare ångbåtsbolag, som hade större
behof af Waleska kol, gjorde sina uppköp direkt på platsen,
med undvikande af mellanhänder, och därvid köpte kolen fritt
ombord i hamn i Wales.
För att träda i förbindelse med producenterna af stenkol
fordrades alltså att köpa f. o. b. och sedan själf ombesörja kolens
hemtranspoi’t.
Det torde här få erinras att i regeln vid upphandling för
statens räkning allmän kungörelse om upphandlingen skall ut¬
färdas. Undantag från denna regel medgifves dock, bland annat,
då upphandling sker för försöks anställande eller då produktio¬
nen af varan är inskränkt till viss plats.
Sålunda gaf leveransförordningen i detta fall, då det gällde
en vara, som endast frambringas inom ett visst till omfattningen
starkt begränsadt område, marinförvaitningen tillfälle att in¬
skränka sitt anbudsinfordrande till producenterna af varan.
Frånginges denna upphandlingsgrund och öfvei-ginge man
Nr 68. 4
Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter- till att köpa varan från dem, som, utan att producera den, där-
pellation. mec| drifva handel, medgifver icke upphandlingsförordningen att
(Forts.) inskränka anbudsinfordrandet till viss eller vissa firmor, utan
kungörelse om leveransen måste i sådant fall utfärdas.^
Då det ju icke rimligtvis kunde anses medföra någon som
helst fördel att inbjuda svenska köpmän att konkurrera med de
engelska producenterna om leverans af dessa senares egna pro¬
dukter i hamn alldeles invid produktionsorten, och då produ¬
centerna i sin ordning icke önskade att i Sverige konkurrera
med de svenska köpmännen genom att notera c. i. f.» — d. v. s.
levereradt fritt i svensk hamn — »skulle sålunda konkurrensen
mellan producenter och handlande hafva åstadkommits på sa sätt,
att kungörelse skulle hafva utfärdats om leverans i svensk hamn
af samma kolkvantitet, hvarå producenterna inbjudits att ingifva
anbud f. o. b. i Cardiff. Ett sådant förfaringssätt hade naturligt¬
vis mycket snart blifvit kändt i Cardiff och kunnat betraktas
såsom giltig anledning att ej inleda affärer med svenska staten.
Marinförvaltningen fann det därför lämpligare att först för¬
söka huruvida förmånligt anbud erhölles från producenterna och
förbehöll sig vid anbudsinfordrandet att kassera samtliga anbud
eller antaga dem helt eller delvis, för att hafva fria händer att,
om ej förmånliga anbud från detta håll erhölles, utbjuda leve¬
ransen åt mellanhänder.
Fasthållande vid denna plan ansåg sig marinförvaltningen
icke böra, under det producenternas anbud afvaktades, fästa af¬
seende vid af såväl svensk som utländsk mellanhand framställd
begäran att få offerera, utan afvaktade hvilka priser kolgruf-
ägarna skulle erbjuda. Ett frångående af planen till förmån för
en kolimportör hade icke varit förenligt med leveransförordnin¬
gens föreskrifter.
I interpellationen kallas detta att vägra svensk affärsman
att deltaga i konkurrens om leverans till svenska staten. Det
synes vara oriktigt att så beteckna marinförvaltningens förfarande,
ty det var i själfva verket pliktskyldigt och hederligt förfarings¬
sätt att icke inbjuda till notering, då i alla fall marinförvaltnin¬
gen, så länge underhandlingarna med grufägarna pågingo, ej an¬
såg sig kunna reflektera på eventuella dylika anbud. Den firma,
på hvilken interpellationen syftar, torde vara G. och L. Beijer
i Stockholm, som till marinförvaltningen aflät en så lydande
skrifvelse: 5Då vi af engelska tidningar se att köp för kungl.
flottans räkning förestå af c:a 25,000 tons Waleska kol, blifva
vi tacksamma få erfara huruvida icke äfven vi kunde blifva
satta i tillfälle för detta köp notera.5
Af marinförvaltningen afgafs följande svar: "Till svar å
Eder skrifvelse den 3 dennes får kungl. marinförvaltningen med¬
dela att den upphandling af kol från England, som i skrifvelsen
Fredagen den 3 Juni.
5 Nr 03.
omförmäles, är afsedd att äga rum direkt mellan kolgrufägare i
Wales och svenska staten.’
Firman i fråga med kontor i Stockholm har samma namn som
den Malmöfirma, hvilken till flottan i år levererar Newcastle-kol.
I interpellationen angifves, att firman skulle hafva erbjudit
marinförvaltningen kol till samma pris som för järnvägen. Upp¬
giften torde bero på ett missförstånd, ty man har sig icke be¬
kant i marinförvaltningen att något sådant erbjudande dit af-
gifvits. Den 27 maj, sålunda två dagar efter interpellationens
afgifvande, har däremot en annan firma insändt ett anbud å kol
till 20/3, men som detta anbud är afgifvet, sedan det blifvit all¬
mänt kändt att marinförvaltningen redan täckt sitt årsbehof, och
d^ däri icke angifves huru länge anbudet är bindande, torde det för
bedömande af föreliggande fråga sakna betydelse.
Såsom kändt är fann marinförvaltningen kolanbuden från
Wales fullt tillfredsställande och accepterade två af dem för köp
af sammanlagdt 20 tusen tons. Visserligen hade anbud å 25
tusen tons infordrats, men till följd af inskränkning i omfattnin¬
gen af flottans öfningar till sjöss gjordes en reduktion af 5,000
tons i det planerade köpet.
Då det gifvetvis för marinförvaltningen medfört ett bety¬
dande arbete att frångå det förut vid stationerna brukliga sättet
för kolupphandlingars verkställande medelst infordrande af anbud
från kolimportörer, är det icke utan vägande skäl, som så skett.
Likasom vid all upphandling, som är riktigt skött, söker man
bästa vara till billigaste pris. I interpellationen betviflas att ma¬
rinförvaltningen får detta genom att handla direkt med kolgruf-
ägarna.
Marinförvaltningen har icke saknat medel att göra beräk¬
ningar i detta afseende och längre än till beräkningar lärer man
ej kunna komma i en affär, innan den blifvit afslutad. För så¬
dant ändamål följdes fraktmarknaden noga och de indikationer,
som därigenom vunnits, hafva besannats, så att marinförvaltnin¬
gen lyckats att förskaffa sig frakt för hela leveransen på för¬
månliga villkor, hvarvid marinförvaltningen för tillgodoseende af
en fullt affärsmässig behandling vid fraktaftalets afslutande be¬
gagnat sig af sin rättighet att tillkalla sakkunnig konsulent.
Marinförvaltningen betalar f. o. b. i Cardiff för kol af en
sort sb. 15/1 och af en annan sh. 15/9. Frakt och omkostnader
beräknas till 4/111/3 per ton, hvadan kolen c. i. f. Stockholm
eller Karlskrona stå till 20 sh. 1/2 d. resp. 20/87, under det att
järnvägen i år får betala från 20/7 i Göteborg och 20/71/i i Stock¬
holm upp till 20/107ä i Norrköping och 21/3 i Örnsköldsvik för
kol af viss högre eller lägre kvalitet enligt leverantörem val,
och kusteskadern får betala kolimportör 22/3 likaledes af viss
högre eller lägre kvalitet efter leverantörens val.
Jämförelsevis må ock nämnas att enligt ’Times’ för freda-
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Nr 63.
ö
Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter- gen den 27 maj Tyska flottan från Cardiff rapporteras hafva
pellation. jjQpt 40 tusen tons kol f. o. b. till 15/9 eller samma som det
(Forts.) högsta af de pris, till hvilka marinförvaltningen köpt. Dessa
siffror tala till fördel för marinförvaltningens köp och i hvarje
fall för det berättigade i de försök, som marinförvaltningen nu
gör. Men äfven om fördel i afseende på priset per ton icke
skulle kunnat ernås förväntar sig marinförvaltningen afsevärd
fördel i afseende på kvaliteten, ty genom besiktning på afskepp-
ningsorten vinnes förvisso större garanti för en omsorgsfull sor¬
tering än då kolen besiktigas vid framkomsten, och det finnes
all anledning att tro att leverantörerna vilja göra sitt allra bästa
för att motsvara det förtroende svenska staten lämnat dem, ty
det räknas i Cardiff som en rekommendation att vara leverantör
till ansedda stater.
Det torde böra framhållas att marinförvaltningen träffat af¬
tal med svenskt rederi om befraktningens verkställande med
svenska ångare och att det därigenom lyckats marinförvaltningen
att också förverkliga det med upphandlingens ordnande på detta
sätt äfven eftersträfvade målet, att gynna svensk rederinäring.
Visserligen har äfven förut en betydande del af kol, inköpta för
3narinen, förts på svensk köl, men det har dock varit i leveran¬
törernas skön att frakta dem med utländska fartyg, om de så
velat.
Med anledning af att i interpellationen såsom tillfredsställ-
lande angifves att svenska kolimportörer få leverera omkring
-delar af statens järnvägars behof af stenkol för innevarande
är, torde det icke böra anses så otillfredsställande att svenska
koiimportörer få leverera omkring 1/s af marinens behof för inne¬
varande år.
I detta sammanhang kan framhållas att vid 1909 års inköp
för statens järnvägar hela partiet Waleska kol kontraherades
med en engelsk köpmansfirma, som ej är grufägare, och att det
sålunda är missvisande att i afseende å svenska köpmäns kon¬
kurrensförmåga hänföra sig enbart till förhållandena år 1910.
Då det framhållits faran af att direkt upphandling af ut¬
ländsk vara för statens räkning kunde med åsidosättande af be¬
rättigade köpmansintressen komma att användas i alltför stor
utsträckning, torde få erinras att stenkol för flottans stridsfartyg
i upphandlingshänseende intaga en särställning. Inga andra än
vissa Waleska kol komma för sådant ändamål till användning,
och samtliga ägare af de grufvor, i hvilka dessa kol brytas,
hafva sina kontor i Cardiff. Man kan sålunda på en enda plats
komma i förbindelse med samtliga producenterna af varan.. An¬
ledningen till att en köpare, oaktadt den stora lätthet, med hvilken
han kan komma i förbindelse med producenten, likväl skulle
betinga sig förmånligare pris genom att vända sig till en mellan¬
hand, som handlar med kol, skulle enligt interpellantens mening
Fredagen den 3 Juni.
7 Nr 63.
vara att köpmannen kan pressa ned prisen. Så sker nog, men&rar å inter-
anledning finnes att antaga att köparen får sitta emellan på ned- pellation.
pressningen i priset. Det torde icke vara lämpligt att i detta (i orts.)
afseende ingå på detaljer, men förhållandet är af största bety¬
delse vid bedömandet af frågan om fördelen af direkt köp, och
har varit särskildt beaktad vid intendentafdelningens förslag till
marinförvaltningen att, om gynnsamma villkor kunde er hällas,
söka afsluta direkt köp. Intendentafdelningen har därvid funnit
stöd hos marinförvaltningens ingenjörafdelning, som till fullo
inser hvilken betydelse för ekonomiskt drift af maskineriet om¬
bord en bättre kvalitet hos kolsorten erbjuder. Såsom exempel
må anföras att, om pansarkryssaren Fylgia med 12 knops fart
konsumerar 40 tons kol per dygn, åtgången med mindre goda
kol vid samma fart kan gå upp till omkring 50 tons per dygn»
— inom parantes vill jag inflicka den upplysningen, att begge
dessa sorter äro Waleska kol. — »Uppskattas priset exempelvis
till 18 kronor per ton för de goda kolen och 17 kronor för de
mindre goda, blir dagskostnaden i förra fallet 720 kronor och i
det senare 850 kronor eller en skillnad af 130 kronor per dag.
Med kol, som äro billigare i inköp, kan sålunda vid tillrygga¬
läggande af samma distans uppstå en rätt betydande daglig för¬
lust. Kvaliteten hos kolen spelar därför en mycket stor roll, och
tages icke behörig hänsyn till densamma, blir inköpet icke eko¬
nomiskt, om ock det pris, som för varan betalas, ter sig än
så lågt.
Det har under de förberedande ax*betena varit intendent¬
afdelningen väl bekant att förslaget att köpa kol direkt från
producenterna mindre väl upptagits såväl bland en del svenska
kolimportörer som utländska kolexportörer. Ehuru afdelningen
låter sig angeläget vara att i hvad på densamma ankommer söka
befordra svenska intressen och uppehålla god samverkan mellan
marinen och dess leverantörer, har afdelningen likväl i här af-
handlade fall ansett utsikterna till ernående af fördel för staten
så stora genom ett direkt hänvändande till producenterna att en¬
skilda intressen, om också i och för sig fullt berättigade, ej borde
få ställa sig hindrande i vägen för försöks anställande.
Marinförvaltningen har genom sitt beslut i ärendet gillat de
synpunkter, som intendentafdelningen anlagt på denna upphand-
iingsfråga, hvilken mera än genom dess omfattning får sin be¬
tydelse genom dess principiella innebörd.
På utfallet af försöken i denna riktning lärer få bero huru
med kolinköpen bör för framtiden ställas.
Stockholm den 1 juni 1910.
Herm. Lindberg.»
Då jag nu öfvergår till ett direkt besvarande af den första
af de framställda frågorna, erinrar jag, att, såsom redan nämnts,
Nr 63. 8
Fredagen den 3 Juni.
Svar d inter- Kung]. Maj:t på framställning af marinförvaltningen i början af
Pollution, innevarande år medgaf, att chefen för ämbetsverkets intendent-
(Forts.i afdelning finge besöka England för att inhämta upplysningar
rörande inköp af kol. Denna framställning bifölls af Kungl. Maj:t.
Det har under alla förhållanden synts mig icke kunna vara
annat än önskvärdt, att marinförvaltningen, som har att hand¬
lägga dessa frågor, skulle genom utsänd representant vinna känne¬
dom om förhållandena på produktionsorterna för att sättas i stånd
att på bästa sätt tillvarataga statens intressen vid förestående
kolinköp. Hvad åter beträffar nu ifrågavarande inköp, har marin¬
förvaltningen med stöd af befogenhet enligt sin instruktion af-
slutit dem utan att på förhand bringa de afsedda affärsuppgörel¬
serna till regeringens kännedom eller inhämta regeringens gil¬
lande däraf. Härmed är den första af interpellantens frågor be¬
svarad.
Hvad åter den andra af de i interpellationen ingående frå¬
gorna beträffar, vill jag först framhålla, att, när det gäller inköp
för statens räkning af varor, som i ursprungligt eller förädladt
skick framställas inom landet, staten vid sin upphandling, där
ej särskilda skäl föranleda till ett annat förfaringssätt, bör lämna
inhemska producenter tillfälle att deltaga i täflan om dylika leve¬
ranser och såvidt möjligt lämna företräde åt svensk vara. Denna
min åsikt stämmer för öfrigt öfverens med 1893 års förordning
om leveranser till staten, som stadgar, att inhemsk vara skall
äga företräde, då sådan af erforderlig beskaffenhet och i rätt tid
kan till antagligt pris anskaffas.
Denna regel torde man däremot ej kunna med samma styrka
uppställa beträffande svenska köpmän vid inköp af vara, som
icke produceras inom landet, ehuru det är min uppfattning, att
staten äfven där bör noga aktgifva på svenska intressen. Det
ligger i sakens natur, att ett inköp direkt från den utländska
producenten kan vara förenadt med ekonomiska fördelar för
staten; och staten synes icke böra betagas rätt att tillgodogöra
sig denna utväg till sådan fördel. Huruvida och i hvilken ut¬
sträckning staten lämpligen skall begagna sig af denna rätt,
torde böra göras beroende af omständigheterna i de särskilda
fallen, därvid betydelsen af statens ekonomiska fördel får vägas
mot svenska affärsmäns berättigade intresse att genom leveranser
till staten främjas i sin näring.
Som interpellanten framhåller, kunna stenkol inköpas antin¬
gen levererade i svensk hamn genom en stenkolsfirma, hvilket
förfaringssätt hittills inom marinen tillämpats, eller ock f. o. b. en¬
gelsk hamn af grufägaren och befraktningen i så fall verkställas
genom köparens försorg. Detta är det sätt, hvarpå marinförvalt¬
ningen i föreliggande fall gått till väga, och har ämbetsverket
ansett anbuden så fördelaktiga, att anledning saknats för ämbets-
9 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
verket att därefter hänvända sig till svenska eller engelska kol- SmJdlåat^er
handlare.
Hvilketdera sättet, som blir det fördelaktigaste för staten, kan
ju vara ovisst. Marinförvaltningen beräknar, att den genom det
förfaringssätt, som i år användts, skall erhålla bättre kol genom
besiktning vid inlastningen och det är ej osannolikt.
Interpellanten förmenar nu emellertid, att marinförvaltningen
vid uppställande af villkoren för befraktningsanbudens ingifvande
gjort dem så litet affärsmässiga, att det skall bli dyrare, än om
kolen köpts fritt levererade i Sverige. Kungörelsen angående
befraktningen torde emellertid ej kunna missförstås och har ej
heller blifvit missförstådd vid anbuds ingifvande. Man måste
emellertid afvakta affärens slutförande i dess helhet för att
kunna bedöma hvilken fördel den kan medföra för staten; och
naturligtvis skall regeringen med uppmärksamhet följa utveck¬
lingen af denna sak.
Härmed torde interpellantens andra fråga äfven vara be¬
svarad.
pellation.
(Forts.)
Vidare anförde:
Herr Broström: Herr talman, mina herrar! Jag skall
först be att till herr statsministern få frambära mitt tack för
det svar, som han lämnat å min interpellation, och föröden om¬
sorgsfulla utredning, som gifvits åt den föreliggande frågan vid
interpellationens besvarande.
Jag skall emellertid tillåta mig här att med några ord be¬
lysa frågan från en något annan synpunkt än den, som marin¬
förvaltningen lågt på saken i sin utredning.
Hufvudvikten i min interpellation är ju den, att svenska
affärsmän böra vid inköp af varor för statsverkets räkning,
äfven då det gäller sådana varor, som icke förefinnas eller till¬
verkas i vårt land, likväl alltid beredas tillfälle att därå afgifva
anbud.
Hvad nu den föreliggande saken beträffar, så är det ju
visserligen en firma, som hos marinförvaltningen först skriftligen
och sedermera muntligt framställt begäran att få aflämna anbud.
Men detta får ju absolut icke tolkas så, att den ifrågavarande
firman ensam skulle för sig förbehållas någon som helst rätt
att afgifva anbud, och det innebär följaktligen icke någon som
helst inskränkning i marinförvaltningens rättighet att här infor¬
dra anbud från alla firmor, som kunna vara intresserade af den
ifrågavarande leveransen. Nu säger marin förvaltningen i sin ut¬
redning, att det skulle vara olämpligt att begära samtidigt från
svenska firmor anbud på denna kolleverans, fritt i svensk hamn,
som man begär af de utländska firmorna anbud på denna leve¬
rans, fritt i engelsk hamn. Ja, naturligtvis vore det en stor
Nr 63. 10
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Fredagen den 3 Juni.
- oegentlighet, som skulle med all rätt kunnat misstydas i
Cardiff. Men jag vill påpeka, att förhållandet innebär icke den
ringaste anledning att gå till ett sådant förfarande. Ty de sven¬
ska köpmännen äro naturligtvis i alla fall tacksamma, om de
blifva i tillfälle att få lämna anbud på kol, fritt levererad i
engelsk hamn, och öfverlämna till statsverket all den risk och
det besvär, som är förenadt med kolens framtransporterande från
ifrågavarande utskeppningsort. till den svenska bestämmelseorten.
Inom affärsvärlden förekommer fyrfaldiga gånger, särskildt
med hänsyn till förhållandena på sjöfartens område, att man kan
köpa sina kol i England billigare genom svenska kolköpmän än
genom engelska firmor. Det är något, som förekommer nästan
dagligen, och jag har själf haft erfarenhet däraf mångfaldiga
gånger. Följaktligen, om staten eller i detta fall marinförvalt¬
ningen hade önskat att äfven från svenska firmor få anbud å
ifrågavarande kolleverans, fritt levererad i Cardiff, hade detta
icke mött något som helst hinder, utan tvärtom varit för ifråga¬
varande svenska kolleverantörer lika stor fördel som för de en¬
gelska firmorna.
Nu är det alldeles riktigt, såsom marinförvaltningen i sin
utredning säger, att man skall icke bedöma den ifrågavarande
affären förr, än den är till fullo slutförd. Det håller jag också
på, därför att jag anser, att när staten har öfvertagit leveransen
af kol, så kan det i tvistiga fall tillkomma åtskilliga faktorer,
som kunna komma att öka kolens pris, då de en gång blifvit
levererade i Sverige.
Först och främst säger nu marinförvaltningen, att den har
en stor fördel däraf, att den kan besiktiga kolen, då de köpts
direkt i England, före deras inlastande i fartyget, och att genom
direkt förhandling med grufägaren marinförvaltningen kan vara för¬
vissna om, hvithet slags kol erhålles. Nu ber jag att däremot
först få bemärka, att när marinförvaltningen tidigare har inköpt
engelska kol genom svenska köpmän, så har det tillgått så, att
marinförvaltningen begärt anbud på vissa af marinförvaltningen
uppräknade kolsorter, och kolköpmännen hafva varit bundna vid
dessa ifrågavarande anbud. Om det nu varit förhållandet, att
t. ex. de 3 eller 4 engelska kolsorter, som marin förvaltningen
infordrat anbud på, varit af olika kvalitéer, så att den ena haft
lägre marknadsvärde än den andra, är det alldeles uppenbart —
och det är någonting, som är så vanligt mellan köpmän —- att,
därest en köpare begär olika kvalitéer, så baserar naturligtvis
den, som gifvit anbudet, sitt pris på den billigaste kvalitéen och
icke på° den dyraste. Därför är det också mycket vanligt, att
t. ex., såsom vi veta, en del kommunala inrättningar — i det
afseendet vill jag särskildt nämna Göteborgs gasverk -— uppräkna
en massa kolsorter, som de reflektera å. Om en köpman gifver
anbud, och detta innefattar flera olika kolsorter, fäster man sig
11 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
endast vid det marknadsvärde eller det prisvärde, som den bil-Svar1£J**er'
ligaste kolsorten har. Därför innebär det icke någon fördel för ”•
svenska staten i detta föreliggande fall, da man förut begärt
och bundit kolköpmännen vid liera sorter.
Nu säges, att man har den fördelen, att man kan vara
mera säker på att få de rätta kolkvaliteterna, då man går direkt
till grufvorna. Jag ber härvidlag att få erinra om, att icke vid
något tillfälle staten tidigare har köpt sina kol utan att erhålla
ett grufcertifikat från ifrågavarande grufvor. Nu kan man väl
säga, att dessa grufcertifikat hafva i många fall ett visst illuso¬
riskt värde på den grund, att de stora kolgrufvorna gifva ett
generellt namn å sina kol. Men de stora grufvorna äro egent¬
ligen en mångfald af kolgrufvqr, och de hafva kolgrufvor, som
äro af större eller mindre värde, ehuruväl deras kol gå under
ett gemensamt namn. Jag kan verkligen icke inse, hvilken för¬
del det i ifrågavarande fall skulle vara, att staten går direkt
till en viss stor kolgrufva i England och får anbud därifrån
i stället för att staten får liknande anbud genom en svensk kol¬
firma.
Antag nu, att det skulle inträffa, att det blefve klagomal
på ifrågavarande kol. Då, säger marinförvaltningen, är det en
fördel, att man kan besiktiga kolen, innan de inlastas i fartygen.
För sådant ändamål måste man emellertid hafva en person, som
reser öfver till England, ty jag kan icke tänka mig annat, än
att staten icke är nöjd, om icke någon af dess tjänstemän är
där för att besiktiga dessa kol. Öfver hufvud taget anser jag,
att detta är en ganska otillfredsställande metod, och att man får
en dålig värdesättning af kolen, om man skall försöka att be¬
döma dem vid en okulärbesiktning. Men antag, att vid den
ifrågavarande besiktningen — tjänstemannen skall väl göra
någon nytta, då han kommer öfver till England — han skiljer
ut några kolvagnar, t. ex. en hundra kolvagnar — och han då
säger: de där kolen vill jag icke hafva; de äro icke bra. Na¬
turligtvis säger kolgrufvan, att de äro bra. Ty, jag får säga, att
de engelska kolgrufvorna erkänna nästan aldrig, att deras kol
äro dåliga. Hvad blir då konsekvensen? Staten måste natur¬
ligtvis stå på sig mot kolgrufvorna. Men dessa saga: vi göra
eder ansvariga för de kol, som stå på vagnarna; vi fordra, att
ni taga dem. Staten måste naturligtvis neka. Kolen stå då där.
Fartyget skall hafva kol af motsvarande kvalitet och befälhaf-
varen å fartyget sin kolfrakt. Då måste naturligtvis vid afgö¬
rande af denna tvistefråga uppstå ett rättsförfarande. Hvilka
konsekvenser det innebär vid en domstolsprocedur i England,
som är förenad med stora kostnader, samt svårigheterna att gent¬
emot kolgrufvorna bevisa, att man icke fått tillfredsställande
kvalité, torde ligga i uppenbar dag.
Här har alltså staten af sagt sig all rätt med hänsyn till
Nr 63. 12
Fredagen den 3 Juni.
Svar åJnter‘ kolens kvalitet från och med det moment, kolen blifvit inlastade
peUatzon. j fartygen. Huru har det tidigare tillgått? Jo, det har varit
(rörts.) att flottan har i sina upphandlingsbestämmelser rörande
dylika kolinköp haft väsentligen strängare ooh värdefullare be¬
stämmelser än denna, som gäller rättighet att besiktiga kolen
före inlastningen å afskeppningsorten. Det har funnits i flottans
gamla kontrakt följande bestämmelse: »Uppå leverantörens an¬
mälan skola kolen, i den ordning och på sätt Kungl. Maj:ts nå¬
diga förordning den 17 november 1893 angående statens upp¬
handlings- och entreprenadväsende m. m. föreskrifver, besiktigas
af en därtill förordnad ojäfvig besiktningsman eller nämnd,
kolens röksvaghet utrönas under af Kronan bekostad proftur
med fartyg, som är försedt med blästeranordning, hvarvid röken,
äfven vid forcering, skall visa sig vara ljus.»
Jag öfverlämnar åt hvarje sundt tänkande människa att af¬
göra, hvilken af dessa båda kvalitetsbedömningsmetoder får anses
vara den för flottan^ lämpligaste. Jag tror, att man måste prin¬
cipiellt ställa sig absolut på den ståndpunkten, att ehvad man
köper genom svenska köpmän eller köper direkt af kolgrufve-
ägarna eller direkt genom utländska firmor för statens räkning,
innebär den gamla bestämmelsen en afsevärd fördel för stats¬
verket med hänsyn till tvistemål rörande kvaliteten och dylika
frågor, som alltid kunna uppkomma.
Man kan därför icke alls påstå i närvarande stund på grund
af de siffror, som marinförvaltningen uppgifvit, att det ifråga¬
varande köpet varit för statsverket förmånligt. Jag fäster mig
icke så absolut vid dessa siffror, om det kan vara på en half
pence eller två å tre pence eller något mer billigare. Men jag
menar, att principen i detta, att staten gör sina inköp i utlandet
och skall påtaga sig alla därmed förenade risker, synes mig vara
ganska svag, när man har i vårt land fullt kompetenta tirmor,
hvilka skulle kunna utföra ifrågavarande leveranser till statsver¬
kets belåtenhet.
Jag vill nämna, att denna princip, att gå direkt och förbi
våra svenska affärsmän, har äfven försökts på andra håll. Och
ehuruväl jag icke af vederbörande fått berättigande att nämna
några namn, har jag fått för mig framlagda absolut till fullo
bindande bevis, att statens myndigheter hafva sökt, med förbi¬
gående af svenska köpmän, gå direkt till producenterna, därvid
emellertid ifrågavarande producenter ha svarat myndigheterna:
ett sådant tillvägagångssätt godkännes icke af oss; vi sälja icke
till konsumenterna, utan vi sälja endast till köpmännen; och ni
få vända er till dem. Det är för öfrigt öfver hela världen
något, som så ofta förekommer, att om en konsument kommer
direkt till en producent och begär ett pris, lämnar han honom
icke så fördelaktigt pris, som han lämnar till köpmannen, som
13 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
många gånger åtager sig stora risker vid försäljningen och dylikt
för vederbörande producents räkning. o o fFortst
Nu hafva t. ex. vid statens järnvägars koluppköp både i år t •’
och föregående år — jag tror, att det sist var ett 90-tal firmor,
som lämnade anbud — kolköpmännen varit utsatta för en så
skarp konkurrens, att om man genomläser prislistan öfver de
effektuerade köpen, finner man, att de afslutade prisen gå ända
ned till en half eller en fjärdedels pence per ton. Och det har
inträffat mer än en gång, att dessa kolinköp hafva öfverlämnats
till konkurrenter till en prisskillnad, som ligger inom ett så
ringa penningvärde. Det är därför ganska uppenbart, att det
tillvägagångssätt, som statens järnvägar har haft, har måst inne¬
bära "en ganska stor fördel för staten. Yi veta ju också, huru¬
som det förekommit, att, när staten fått kol hit till Sverige, det
har gjorts anmärkning vid upprepade tillfällen, och staten har
då naturligtvis varit i en väsentligt bättre ställning att få rät¬
telser och få rabatter, om det varit befogade anmärkningar mot
kolen, än hvad staten skulle hafva varit, om man skulle hafva
köpt kolen levererade i utlandet.
Jag vill äfven nämna, att, såvidt det är mig bekant, utländ¬
ska myndigheter vid många tillfällen icke gå i direkt kontakt
med utländska affärsmän, ehuru det icke är någon absolut bin¬
dande regel. Jag vet, att det särskildt är en artikel, som fabri¬
ceras här i Sverige, som man försökt att introducera hos en af
de större utländska militärstaterna, och deras militära myndig¬
heter voro ytterligt intresserade för saken och de ville köpa
ifrågavarande artikel, men det var omöjligt för de svenska fa¬
brikanterna att träda i direkt förbindelse med vederbörande
militärförvaltning, utan de måste först skaffa sig en firma i det
ifrågavarande landet, som öfvertager försäljningen. Det är na¬
turligtvis uppenbart, att vid reklamationer och kraf är veder¬
börande militärförvaltning i mycket bättre ställning att göra sin
rätt gällande, då den har att förhandla med en inländsk firma.
Så var det, såvidt jag har mig bekant, med leveransen af stål¬
rör, som är en ganska stor exportartikel från Sverige, för engel¬
ska flottans räkning. Det är i regeln icke möjligt att få direkt
förhandla med den engelska myndigheten, utan det går genom
engelska köpmän, och ehuruväl man här i Sverige kan göra
dessa stålrör färdiga, så förbehåller sig den engelska staten att
afsluta förfärdigandet af dem, hvilket naturligtvis sker för att få
så mycket affärer som möjligt transporterade öfver till Englands
område. Jag tror, att, ju mera staten går in på den bogen att
drifva affärsrörelse, det blir nödvändigt att tillse, att de svenska
intressena blifva, såvidt möjligt är, här gynnade.
Uti ifrågavarande fall har det varit en ganska blygsam be¬
gäran, som icke sträckt sig längre än till att få afgifva ett anbud,
och det synes mig, att i hvarje fall, hvilken ståndpunkt man än
Ur 63. 14
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Fredagen den 3 Juni.
intager med hänsyn till att det i vissa fall bör få förekomma
att statsverket köper direkt i utlandet, så bör man val kunna
förunna de kompetenta svenska affärsmännen att få göra sin
rätt gällande. De underhålla en stor personal här i landet och
hafva att utstå en ganska svår konkurrens. Jag vill säga, att,
särskild!; hvad kolköp beträffar, deras duglighet och kompetens
i kolaffärer är ganska erkänd äfven i England. Det är endast
dessa anmärkningar jag velat tillåta mig att här göra.
Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr tal¬
man, mina herrar! Det är ganska svårt för mig att mera nog-
grannt kunna ingå på denna sak, då den ärade interpellanten
icke riktigt velat gå in på eller icke riktigt velat, om jag så får
säga, taga del af de fakta, som här äro lämnade, särskildt upp¬
lysningarna beträffande kolpris och befraktningskostnad. Jag
vet icke, om interpellanten observerade denna passus i den redo¬
görelse jag lämnade, om han kanske icke skrifvit det i sitt an¬
förande förut. Men jag lämnade där en bestämd uppgift om,
att i detta fäll synes det icke kunna blifva på något sätt dyrare
för marinförvaltningen. Kolen äro köpta och befraktningen
är verkställd. Priset för hvad det kostar att få kolen hit till
Sverige finnes således, och detta pris är för ena sorten rätt
mycket billigare och för den andra sorten några pence dyrare
än hvad statens järnvägar fått betala, då de köpt af svenska
firmor. Det är i alla fall en uppgift i marinförvaltningens redo¬
görelse, som tydligt och klart förtäljer för herrarne, att det
synes åtminstone icke på något vis kunna blifva en förlust.
Nu vill jag bestämdt erkänna, och det har jag sagt i mitt
anförande, att jag icke är absolut säker på, att detta förfarings¬
sätt i längden kommer att blifva det förmånligaste. Ty om man
af en utländsk vara skall köpa en kvantitet, som icke är allt¬
för stor, så tror jag nog, att det kan hända, att man i längden
står sig bäst med att infordra anbud af sådana firmor, som
handla med denna vara. Men å andra sidan kan jag icke på
något sätt erkänna, att det icke kan vara en fördel, att marin¬
förvaltningen undersöker denna sak. Visar det sig då, att det
är fördelaktigt att gå till väga på det sätt, marinförvaltningen
nu gjort, så skall man fortsätta därmed. Visar det sig däremot,
att det är olägenheter förknippade därmed, skall man upphöra
att återgå till det gamla sättet. Men jag tror icke, att de pris,
som staten framdeles kommer att få af stenkolsfirmor, komma
att blifva högre, om marinförvaltningen för en gång visar, att
den kan köpa direkt och äfven befrakta fartygen själf.
Den ärade interpellanten yttrade i detta .sammanhang i sin
interpellation, att det var så fördelaktigt, att man kunde få
svenska fartyg, därför att det förefänns ett samarbete mellan
svenska redare och kolimportörer, och därigenom komme svenska
Nr 63.
Fredagen den 3 Juni. 15
fartyg att alltmera nyttjas för våra kolimporter. Jag har mig
också bekant, att ett sådant samarbete existerar mellan kol¬
firmorna och redarne, och jag finner icke något ondt däri. Men
i detta fall vill jag påpeka, att här äro uteslutande svenska far¬
tyg befraktade för hela denna kvantitet. Och om marinförvalt¬
ningen infordrat anbud, så hade det kunnat hända, att den fått
ett anbud af en sådan firma, som icke har något samarbete med
svenska redare, och då hade hela kolpartiet kanske kommit hit
till Sverige på engelsk köl eller annan främmande nations.
Interpellanten klandrade marinförvaltningens tillvägagångs¬
sätt och sade, att man skulle infordra anbud äfven af firmor.
Ja, han observerade väl icke riktigt hvad jag säde, då jag redo¬
gjorde för detta, nämligen att det icke var möjligt. Antingen
skulle marinförvaltningen hafva infordrat anbud af kolgrufve-
ägare på kol, levererade fritt ombord i Cardiff, eller också af
svenska firmor eller firmor i allmänhet på kol, levererade i
Sverige. Nej, säger interpellanten i sitt anförande, man kunde
också ha tillfrågat de svenska firmorna, om de skulle kunna
leverera kolen i England fritt ombord i Cardiff. Men hvad
skulle det tjäna till? Interpellanten menar då, att en svensk
firma skulle kunna sälja kolen billigare i den engelska hamnen,
än hvad kolgrufveägarne själfva skulle kunna göra. Därpå torde
hans resonemang vara baseradt. Ja, det kan ju hända, att så
kan ske, och han gifver i sin interpellation en liten anvisning
på detta. Det är därför, säger han, att firmorna handla med så
stora kvantiteter och att de spekulera emellanåt, och därför
kunna de lämna billigare pris. Jag skall bedja att få tillägga
en sak, som herr Broström icke berörde, men som han mycket
väl känner till, och det är en sak, som kallas »pickings». Det
är något, som består däri, att en köpman träffar uppgörelse med
redaren, den, som ställer ångfartyget till disposition, om vissa
förmåner, som han skall få af redaren, t. ex. två procent af
fraktafgiften på den inlastade kvantiteten, två procent adress¬
kommission o. s. v. Ibland tager han en del af agenturprocenten.
Han föreskrifver också, att de och de stufvarna skola användas
för det och det priset samt att bunkerkol skola köpas till ett
visst pris. På detta sätt tager köpmannen en bit af det, som
redaren skulle hafva, och på grund häraf äfvensom på grund af
de förhållanden, som interpellanten omnämnt, nämligen att köp¬
mannen rör sig med tämligen stora kvantiteter, och att han
spekulerar, kan han understundom sälja billigare.
För mig står saken på det sättet, och jag undrar, om icke
interpellanten vill gifva mig rätt däri, att det endast är två
faktorer, som här äro att taga i betraktande. Den ena är: Till
hvilket pris kan man köpa kol fritt ombord i Cardiff? Och den
andra är: till hvilket pris kan man befrakta kolen till svensk
hamn? Summan af dessa båda faktorer blir priset i den svenska
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Nr 68. 16
Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter- hamnen, och nu har det i detta fall visats, att kolen icke bli
pellation. (]yrare_ än om man förfar efter den gamla metoden. Men ut-
(Forts.J öfver detta tillkommer, såsom förut sagts, kolkvaliteten. Jag vill
nämna, att om man besiktigar kol i engelsk hamn, är det gifvet-
vis mycket lättare att kunna refusera kol, som kommit, kanske
två eller tre vagnar, och säga, att dessa kol vilja vi icke hafva,
ty de äro stybbiga och dåliga, än om, sedan hela lasten kommit
hem till Sverige, en besiktningsman säger, att det synes vara
några järnvägsvagnar i detta, som innehållit dålig kol, men att
man icke kan kassera hela lasten fördenskull, och så har man
kolen. Nog måste det vara förmånligare, om man kunde be¬
siktiga kolen utomlands, och de flesta utländska mariner förfara
på det sättet. Jag vet icke, om det är ett dåligt exempel att
följa. Jag tror dock, att saken gärna kan undersökas, och det
är icke annat jag vill, än att man skall undersöka saken för att
finna, om detta sätt visar sig förmånligare. Det ligger för när¬
varande i Cardiff en ångare, som lastar kol för ryska flottans
räkning, och de kol, som intagas af denna ångare, få harpas om,
innan de tagas ombord.
Interpellanten hänvisade på de s. k. certifikat, som gruf-
ägaren lämnar, då man köper kol, levererade i Sverige. Ja, herr
Broström, jag känner också till certifikaten och jag skall icke
uttala mig illa om dem — jag vill öfver hufvud icke säga något
fult om något — men jag vill endast upprepa interpellantens
egna ord: »de hafva ett mycket illusoriskt värde.»
Jag skall bedja att få upptaga ytterligare en liten fråga.
Ja, mina herrar, det är icke mitt fel, att interpellationen är
framställd.
Interpellanten har i sin interpellation mycket starkt klandrat
det sätt, på hvilket marinförvaltningen förfarit, när den begärt
att få anbud å frakten. Han säger: »Nu inbjuder visserligen
marinförvaltningen till anbuds afgifvande för fraktning af dessa
stenkolsinköp, men det tror jag mig kunna försäkra, att på de
villkor, som marinförvaltningen bestämt, kommer ingen redare
att reflektera, och de uppställda villkoren äro i öfrigt så litet
affärsmässiga, att det helt visst kommer, i trots af den dåliga
fraktkonjunktur, som nu råder, att blifva väsentligen dyrare för
statsverket, än om kolen köpts fritt levererade i Sverige.»
Och han tillägger: »Det fordras en stor erfarenhet för att
inlåta sig på befraktningsaffärer, och jag spår, att det kommer
att bli för statsverket kännbart, om det skall utgöra experimen¬
talfält härför.» När man använder så pass klandrande ordalag
om denna sak, hade jag verkligen väntat, att herr Broström
skulle i det långa anförande, som han här hade, närmare angifva,
hvarför han klandrade denna annons, så att jag hade kunnat
få rättfärdiga marinförvaltningen, ty enligt min uppfattning skiljer
sig min åsikt ganska mycket från herr Broströms, då jag icke
17
Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
kan klandra den annonsen i så stark grad. Jag erkänner, att Svar å inter¬
net finnes ett tryckfel i densamma, men jag har frågat erfarna pe a °n'
redare och erfarne skeppsmäklare här i Stockholm, om de 1 01
observerat detta tryckfel. Ja, det var en af dem, som gjort det,
men de andra hade icke sett detsamma, och denne ende, som
lagt märke till det, sade, att det står »aflasta» i stället för »ut-
lossa», men att hvem som helst förstår hvad som menas. Hvad
är det då för anmärkning på annonsen, då ingen människa har
missförstått den? Anbud ha ingifvits, och marinförvaltningen
har befraktat fartyg, men hvarför skall man då använda så
starka uttryck och sedan icke alls tala om, hvarför man användt
dem? Det vore i alla fall angenämt för mig, om herr Broström
ville kritisera denna annons här i kammaren, så att jag blefve
i tillfälle att svara därpå och visa, hvarför från min uppfattning
den icke behöfde kritiseras så starkt.
Det yttrades här, att det fordras så stor erfarenhet för att
befrakta fartyg. Ja, det fordras erfarenhet till allting, och det
är klart, att en skeppsredare har mycket större erfarenhet om
befraktning, än hvad andra dödliga ha, men för min del får jag
saga, att jag i mina dagar — och jag betraktar mig icke ails
som någon trollkarl, tvärtom — har befraktat många fartyg,
och jag har anledning att tro, att jag icke handlat så förfärligt
dumt, åtminstone icke vid alla tillfällen, att jag icke skulle
kunna ännu i dag sköta om den saken.
Herr Broström: Herr talman! Jag har icke i mitt före¬
gående anförande närmare ordat om den passus i min interpella¬
tion, mot hvilken herr statsministern i sitt sista anförande här
riktade en anmärkning, emedan hvad som där sades icke ingick
såsom något väsentligt moment i den grundprincip, hvaraf min
interpellation var förestafvad, utan mera ingick just såsom en
passus. Måhända voro uttrycken där väl starka; då emellertid
kammarens tid ju är mycket dyrbar, har jag icke tänkt att här
ingå i någon detaljgranskning af, i hvilken mån de metoder,
som jag här vändt mig emot, icke äro öfverensstämmande med
sedvanlig affärskutym. Att det nu förhåller sig så, att frakt¬
marknaden är i ett sådant läge, som jag tror att man aldrig
sett maken till och som gjort, att redarne gått med på hvad
som helst, är ju för marinförvaltningen en ganska lycklig om¬
ständighet. Jag försäkrar dock, att, därest fraktkonjunkturerna
varit mera starka, saken ställt sig annorlunda. De förutsätt¬
ningar, på hvilka man här byggt, äro ju icke något märkvärdiga
i egentlig mening, men de afvika dock från hvad som är affärs¬
mässigt. Jag ansåg det vara obehöfligt att i föreliggande spörs¬
mål, som uteslutande gällde rätten för svenska köpmän att täfla
om leveranser till staten, ingå i någon lång och vidlyftig detalj-
granskning om alla de olika förutsättningar för befraktning, för
Andra Kammarens Protokoll 1910. Nr 63. 2
Nr 63. 18
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Fredagen den 3 Juni.
hvilka kammaren icke kan hysa något som helst egentligt in¬
tresse.
Med anledning af hvad hans excellens herr statsministern
här yttrade om, att jag icke gjort någon anmärkning i fråga om
priset, vill jag endast ytterligare säga, att för de bästa kvalitéer,
som staten köpt, betalas 15 shillings 9 pence fritt ombord, och
om man jämställer detta pris med det pris, som ifrågavarande
firma, Beijer, afgifvit anbud på eller 20 shillings 7 1/2 pence och
då enligt herr statsministerns egen uppgift totalkostnaden skulle
ställa sig till 20 shillings S 7, pence vid direkt köp hos gruf-
ägarne, blir ju detta en penny mera per ton, än hvad firmans-
anbud lydde på. Jag tillät mig ganska tydligt att framhålla,
hurusom affären i närvarande stund icke är afslutad. Det är
ju många faktorer, som tillkomma, innan kolen blifvit levererade
och transporterade hit till Sverige; det kan uppstå s. k. demurrage
å såväl lastnings- som lossningsorten, kostnader för besiktning
jämte annat, och först när man ser resultatet af allt detta, kan
man bedöma, i hvad mån affären verkligen blifvit bättre eller
sämre för statsverket, än om man köpt af köpmännen i Sverige.
Detta synes mig vara så uppenbart, att någon tvekan därom
icke borde råda. Jag kan icke förstå, att man icke måste er¬
känna, att det är bra mycket bättre för staten att gå på den
linjen, som man förut gått, och säga: vi skola verkställa full¬
ständiga prof med kolen i Karlskrona och Stockholm med just
de fartyg, för hvilka de äro afsedda; om kolen då uppfylla de
och de bestämda villkoren, taga vi dem, i annat fall taga vi
dem icke. Dessa engelska kolgrufveägare äro sannerligen icke
så snälla, som herr statsministern sökt att framställa dem, sä
att de, för den händelse besiktningsmannen vid det tillfälle, då
kolen levereras, säger, att här är en hel del vagnar, som icke
kunna godkännas, helt enkelt stå och tacka och utan vidare ta
tillbaka dessa vagnar. Nej, de insistera nog på sina intressen
till yttersta grad, och jag vill betona, att de ha en ofantligt
mycket bättre ställning, då det gäller att försvara dessa intressen
i sitt eget land, än hvad svenska staten har, när den köper kol,
som skall levereras i England.
Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talmanI
Endast ett par ord. — Jag ber den ärade interpellanten, att
han ville sedermera vara god att utreda för mig eller marin¬
förvaltningen, huru det förhåller sig med det af honom upp¬
gifva anbudet. Han fäste sin uppmärksamhet vid den uppgiften
i marinförvaltningens promemoria, att marinförvaltningen icke
fatt något sådant erbjudande. Men där står ju, att den 27 maj,
således två dagar efter det interpellationen afgifvits, har en
annan firma insändt ett anbud, slutande å 20 shillings 3 pence
per ton. Detta anbud har alltså afgifvits, sedan det blifvit all-
Fredagen den 3 Juni.
19 Nr 63.
mänt kändt, att marinförvaltningen täckt sitt årsbehof, och då i
anbudet icke angifvits någon tid, som detsamma skulle afse,
torde det sakna all betydelse. Sedan livarenda människa visste,
att marinförvaltningen köpt hvad som behöfdes, kunde man ju
ingifva anbud på hvad som helst. Jag anser således, att det
pris, som där uppgifves, icke spelar någon roll, men äfven om
man räknar med detta pris, blir skillnaden högst obetydlig i
jämförelse med det pri$, hvartill marinförvaltningen nu köpt.
Nu ber jag att med tacksamhet få konstatera, att herr Bro¬
ström frånfaliit motiveringen i sin interpellation beträffande den
punkt, som rör klandret af den annons, hvarom här varit tal.
Jag är mycket tacksam för, att han det gjort, ty därigenom har
jag fått konstateradt, att marinförvaltningen icke derutinnan
begått något fel, något, som jag själf insåg på grund af den lilla
sakkunskap, som jag besitter i dessa förhållanden, och hvilket
jag för öfrigt fått bekräftadt af personer, som äro mycket sak¬
kunniga på detta område. Herr Broström säger, att han icke
nu ingått på den frågan, därför att den icke tycktes honom höra
till saken. Jag trodde dock, att enligt hans mening den hörde
dit, då den var föremål för klander i interpeliationen.
Herr Broström: Jag ber att få påpeka, att det pris, 20
shillings 3 pence, som herr statsministern här pointerade, icke
är det af mig åberopade priset, hvilket var 20 shillings 7 x/2
pence. Det är samma pris, som jag anfört i min interpellation
och som jag naturligtvis tagit skriftligt på, innan jag afgaf denna
min interpellation — såsom framgår af bref från ifrågavarande
firma den 17 maj 1910, och hänföres till det anbud, som var
lämnadt innan man, såvidt mig är bekant, visste, att kolaffären
öfver hufvud taget var gjord. Firman i fråga skrifver bland
annat: att den har »sedan dess skriftliga begäran att få in¬
komma med anbud blifvit afböjd, muntligen erbjudit sig att
leverera den kvantitet kol, som kungl. flottan behöfde till ett
pris af 20 shillings 7 V2 pence eif. svensk hamn för Lockets
Methyr kol, det vill säga en af flottan känd och godkänd kol¬
sort och tillhörande de af statens järnvägar profvade och god¬
kända märkena.» I detta papper, som innehåller koncept till
ett svar å marinöfverintendentens intervju, men som jag anhöll,
att vederbörande icke skulle införa, heter det, bland annat:
»Herr marinöfverintendentens förklaring, att han ej känner till,
att en svensk firma offererat marinförvaltningen waleska kol
fritt i svensk hamn till 20 shillings 7 1/s pence per ton, torde
af Eder meddelare hafva missuppfattats. Herr marinöfverinten-
decten lär icke kunna, än mindre vilja, bestrida, att då under¬
tecknad vid personligt besök uppe på marinförvaltningen, i
marinöfverintendentens tjänsterum blef meddelad, att något anbud
icke af svensk firma komme att emottagas, jag meddelade marin-
8var å inter¬
pellation.
(Forts.)
Nr 63. 20 Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter- öfverintendenten, att, om skriftligt anbud icke finge af mig göras,
pellation. ja„ afs;\g a|f göra ett muntligt sådant, och bad jag honom sär-
(Forts.) skildt lägga på minnet, att jag erbjöd mig leverera hela den
kvantitet, kungl. flottan kunde behöfva till ett pris af 20 shillings
7 1/3 pence per ton eif. svensk hamn, det vill säga samma pris,
som statens järnvägar hade betalt till Stockholm och hvars
tryckta förteckning å deras köp låg på marinöfverintendentens
bord framför honom vid samtalet i fråga.» Jag har verkligen
med afsikt icke åberopat denna skrifvelse, då jag icke anser det
vara något treflig! argument, då här stå uttalanden mot uttalan¬
den. Det har dock sagts mig efteråt, att marinförvaltningens
praxis är sådan, att om det icke lämnas skriftliga anbud, utan
blott ett muntligt, betraktas det, som om intet anbud alls hade
blifvit gjordt. Men då är det verkligen märkvärdigt, att då man
vill göra ett skriftligt anbud, blir man nekad detta, och när
man sedan kommer och säger: eftersom vi icke få göra ett
skriftligt anbud, be vi att få göra det muntligen, och så och så
är vårt muntliga anbud! — så säger marinförvaltningen likväl,
att den saken känner den icke till.
Jag har således före interpellationens afgifvande inhämtat
kännedom om det pris, som i förevarande fall erbjudits af en
svensk firma, och då är ju alldeles uppenbart, att ifrågavarande
pris just gäller tiden innan staten verkställt ifrågavarande köp,
och att det sålunda borde ha vederbörligen beaktats.
Hans excellens, herr statsministern Lindman: Herr talman!
Jag vill blott säga, att den myndighet, med hvilken jag kommuni¬
cerat, är marinförvaltningen, och marinförvaltningen förklarar bär
uttryckligen, att uppgiften om, att anbud afgifvits, beror på ett
missförstånd, tv man har sig icke i marinförvaltningen någonting
bekant därom. Därför anhåller jag, att herr Broström ville ordna
så, att den firma, med hvilken han korresponderat i detta fall,
kunde komma i kontakt med marinförvaltningen, så att vi finge
veta, hvilkendera som har rätt.
Vidare skall jag be att få säga herr Broström en sak till.
I sitt första anförande sade han: hvarför skall man icke kunna
låta en firma afgifva anbud å kol fritt ombord? Det är ju klart,
att icke kan man låta den afgifva anbud eif'., när man icke in¬
fordrar sådant anbud från kolgrufveägare. Nu kommer herr Bro¬
ström och säger, att det anbud, som firman i fråga afgaf, var
eif. och icke fritt ombord. Men huru skall man då kunna jäm¬
föra detta firmans anbud eif. med kolgrufveägarnes anbud fritt
ombord? Det hade väl varit lämpligare, om man angifvit firmans
pris fritt ombord — då hade det varit något sundt förnuft däri,
ehuru efter min uppfattning ganska ringa äfven det.
Herr Broström: Jag vill endast replikera ett enda ord. Jag
har i mitt föregående anförande sagt, att anbudet i fråga var eif.,
Fredagen den 3 Juni.
21 Nr 63.
därför att den svenska firman ansåg, att det borde afgifvas i
vanliga former, och det har förut varit eif. Jag vill påpeka, att
det för svenska staten är det bästa att få anbuden eif., och jag
sade i mitt föregående anförande, att firman muntligen förklarat
sig mycket gärna vilja afgifva anbud fritt ombord i engelsk hamn,
ty därigenom blefve firman befriad från allt besvär och alla
kostnader för kolens hittransportering.
Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Det
är alldeles tydligt, att Riksdagen får så mycket som möjligt söka
att tillgodose såväl våra rederiers som andra näringsidkares in¬
tressen, och jag tror, att i synnerhet denna kammare är mycket
mån om att göra detta, men jag tror också att det är nödvändigt,
när en gång ett af våra större verk, som är en stor konsument
på området i fråga, söker göra en stor affär, att Riksdagen icke
genast sätter sig på tvären mot detta. Ty hvad skulle följden
bli? Jo, följden blefve naturligtvis den, att det då bildas ringar,
och så kunna dessa göra sina anspråk gällande på hvilket sätt
som helst. Jag tror, att man här gått alldeles riktigt till väga,
ty när nu ett sådant verk som marinförvaltningen en gång söker
göra en affär, som är stor och kan vara af nytta för staten, så
anser jag, att vi icke böra allt för mycket undertrycka detta.
Det är min fulla öfvertygelse, att det kan göra godt i framtiden,
att de leverantörer, som då komma att leverera till olika insti¬
tutioner i staten, få se, att staten kan reda sig, äfven om de mer
eller mindre ställa sig på tvären emot staten. Jag anser icke,
att man i detta fäll bör klandra marinförvaltningen för den åt¬
gärd den vidtagit, allra helst som det visat sig af den utredning
vi sett, att visserligen de anbud, som vi här hört skulle ha af-
gifvits, gående ut på 20 shillings 7 pence, om jag icke misstager
mig, i medeltal icke ställa sig billigare, än det antagna anbudet,
men däremot en väsentlig skillnad i kvalité, som kan göra en
prisskillnad för dag och pansarbåt med mer än 120 kronor, så tror
jag det är lämpligt, att man visar, att man för en gångs skull
kan reda sig sjäif utan alltför många mellanhänder.
Herr Ekman i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Uti sitt
andra anförande yttrade hans excellens herr statsministern, att detta
endast är ett experiment, anställdt för att undersöka, huruvida
det är fördelaktigt att taga dessa waieska kol direkt från gruf-
ägarna. Jag vill alls icke klandra detta, utan anser det tvärtom
vara klokt af regeringen och marinförvaltningen. Jag viil dock
fråga, hur skall man få fram ett resultat af detta experiment,
om man icke här har möjlighet att kunna göra en jämförelse?
Det gäller här frågan, om det är billigare att köpa direkt af
kolgrufägarne eller af svenska eller andra köpmän. Men om man
icke har något anbud från sådana köpmän, hur skall man då
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Nr 63.
oo
Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter- kunna veta, om det är billigare att köpa direkt eller af dessa
pellation. köpman? Vore det icke bättre att infordra anbud såväl af gruf-
(Forts.) ägarne i Wales sora också af köpmän, som kunna vara villiga
att, lämna anbud? Är det så, att grufägarne äro billigare än köp¬
männen, då må man köpa af de förra, men är det så, att köp¬
männens anbud ställa sig billigare, då förstår jag icke, hvarför
man skall gå förbi dem och betala mera till grufägarna i Eng¬
land. Hvarför kunna dessa köpmän då icke få denna order, då
detta icke medför någon kostnad för statsverket, utan snarare
tvärtom? Jag förstår icke, hvarför regeringen eller marinför¬
valtningen har något emot att köpa kolen af köpmän, ifall detta
ställer sig billigare.
Hvad kvaliteten beträffar, så kan man ju ställa upp samma
villkor mot köpmännen som mot grufägarna, och man kan ju
föreskrifva besiktning af kolen, hvar man vill. Jag medger vis¬
serligen, att hans excellens har rätt därutinnan, att det är lättare
att kassera en vara i utskeppnings- än i ankomstorten, men der.
saken kunna ju äfven köpmännen underkasta sig — ehuru det
naturligtvis medför vissa svårigheter, såsom herr Broström mycket
riktigt framhållit — så att alldeles samma villkor kunna i det
fallet föreskrifvas köpmännen som kolgrufägarne, och då är ju
ingen orätt skedd.
Hans excellens yttrade, att man väl icke kan tänka sig, att
en köpman kan leverera kolen fritt ombord i Cardiff billigare
än grufägarne, som bo på platsen i fråga. Jo, det kan hända,
att så verkligen låter sig göra; ty det kan hända, att en köpman
har så stora kontrakt med kolgrufägarne, större än kronan har,
att han för den skull kan betinga sig ett billigare pris än kronan;
men, för öfrigt, skulle det visa sig vara så, att köpmännen icke
kunna leverera billigare, så behöfver ju staten icke anlita dem,
utan kan då vända sig till grufägarne. Däremot skulle jag vilja
säga, att det är väl icke något hinder för att låta en köpman
inkomma med anbud att leverera kol eif. i svensk hamn, sam¬
tidigt som det af marinförvaltningen infordrade anbudet från
grufägarne afser leverans fritt ombord i engelsk hamn, och då
man har fullkomligt reda på frakten, är det alltså det lättaste
räkneexperiment i världen att säga, hvad slutsumman skall gå
till, nämligen priset fritt ombord plus kostnad för frakt och assu¬
rans; denna summa kan man sedermera jämföra med hvad våra köp¬
mäns anbud eif. lyder på. Visar det sig då, att kolgrufägarnes
anbud ställer sig förmånligare, då må man ju taga det, men skulle
köpmännens anbud ställa sig billigare, då förstår jag som sagdt
icke, hvarför man ej skalL anlita dessa. Jag vill icke nu ingå
på några detaljer. Jag har icke något att skaffa med kolaffärer
och ångfartyg, åtminstone icke sådana, som frakta kol, men jag
tror icke, att det vore omöjligt att sätta dessa köpmän i tillfälle
Fredagen den 3 Juni.
23 Nr 63.
att afgifva anbud, hvilka skulle kunna visa sig fördelaktigare än
de anbud, som infordrats från grufägarne.
Såvidt jag kan förstå, är det endast detta, som det är fråga
om i interpeliationen, och jag kan för min del icke finna annat
än det är ett visst fog för densamma. Den utväg, som man
skulle kunna använda, är ju sådan, att det blefve något litet be¬
svär därigenom. Man måste nämligen då och då sätta in en
upphandlingsannons i tidningarne, men det kan väl icke vara så
svårt. Om denna af mig nu framhållna synpunkt vederbörligen
beaktas, tror jag, att de intressen, för hvilka interpellanten här
gjort sig till tolk, komme att bättre tillgodoses, än hvad som nu
tycks vara fallet.
Hans excellens, herr statsministern Lindman: Herr talman!
Jag måste än en gång taga till orda. Den patentmedicinen,
mina herrar, duger icke — den saken har jag redan utvecklat
i mitt första anförande — och den uppfattning, jag där gjort
gällande, tyckes åtminstone herr Broström dela, och han har ju
ångbåtar, då däremot herr Ekman säger, att han icke har några
ångbåtar, som gå i kolfrakt. Herr Broström har sådana båtar,
och således har jag den sakkunnige på min sida, så att det
patentet går icke att använda. Om jag skall infordra anbud
från svenska firmor å leverans af kol fritt i svensk hamn och
samtidigt infordra anbud från kolgrufägarne om leverans fritt
ombord i engelsk hamn, så komma kolgrufägarne helt enkelt
att säga: jaså, ni infordrar anbud från de svenska köpmännen
också, adjö då! Då vilja vi icke lämna något anbud — detta har
jag redan talat om i mitt svar å interpeliationen.
Herr Thorsson: Herr talman! Jag skall icke tillåta mig
att ingå på något bedömande af, huruvida marinförvaltningen
i nu föreliggande affärsfråga på ett ändamålsenligt sätt tjänat
statens intressen. Men vid bedömandet af denna sak upprullar
sig ju en ganska viktig principfråga, hvilken, så vidt jag vet,
för första gängen är föremål för Riksdagens behandling, och det
är därför jag tillåter mig säga ett par ord i själfva principfrågan.
Kungl. Maj:t har tillkallat särskilda sakkunnige för att utreda
frågan angående flottans upphandlingsväsende och framlägga ett
förslag, hvarigenom man skulle få en ändamålsenligare grund
för statens och särskildt för flottans upphandling. I det af de
sakkunnige afgifna betänkandet framhålles — såvidt jag nu kan
erinra mig — med styrka den uppfattningen, att staten skall,
såvidt möjligt, köpa i första hand med förbigående af så många
mellanhänder som möjligt. I föreliggande fall har marinförvalt¬
ningen just vidtagit en sådan åtgärd, att köpa i forsta hand.
Jag sade i början af mitt anförande, att jag icke tänker
ingå på något bedömande af, hur denna affär slagit ut. Men
Svar å inter¬
pellation,
(Forts.)
Nr 63. 24
Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter-jag vill säga, att om marinförvaltningen beträdt den vägen, har
dilation. detta
sin grund i påstötningar framkomna på särskilda undersök*
(Forts.) ningar. Yi ha i civilkommissionen flera gånger haft tillfälle att
pröfva upphandlingsärenden, och jag får säga, att jag därvid er¬
hållit det intryck, att den nu omhandlade principen icke är att
förkasta, att staten köper, såvidt möjligt, i första hand. Jag
har därmed icke velat säga, att man skall åsidosätta de svenska
köpmännens berättigade intressen och de svenska synpunkterna,
men jag har, då ett sådant ärende som detta första gången före¬
ligger, velat gifva till känna, att det icke kan vara riktigt, om
Riksdagen utan vidare skulle bryta stafven öfver den princip
marinförvaltningen biträdt i föreliggande upphandlingsärende.
Att saken redan vid dess första framförande skulle ställas i en
sådan belysning i Riksdagen, skulle ju vara ägnadt att afskräcka
från fortsättning på denna väg, äfven om den skulle i stort sedt
visa sig gagnelig.
Jag har endast, herr talman, velat säga, att såvidt jag för¬
står har marinförvaltningen icke gjort något mer än hvad som
måste anses blifva en gifven följd af den kritik, som ligger ned¬
lagd i de förut omnämnda sakkunniges utlåtande, hviiket för
länge sedan varit offentliggjord!.
Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! Ja, herrarne
må blifva otåliga, men jag säger, såsom herr statsministern här
nyss sade, att det är icke jag, som är orsaken till, att denna
diskussion blifvit så lång.
Jag anser, att det är en rättfärdighetsfråga, en rättvisa mot
de svenska affärs- och köpmännen, som det här gäller. För
mitt lilla enkla lekmannaförstånd förefaller det oförklarligt, hvar¬
för man icke kan tillmötesgå en så billig fordran som den, att
de svenska köpmännen skola bli likställda med utländska an-
budsgifvare i fråga just om kolleveranser. Här har ju ostridigt
hos marinförvaltningen gjorts en framställning om att få afgifva
ett anbud. Detta anbud var visserligen sådant, att det icke
kunde antagas eller att man icke kunde reflektera därpå. Men
marinförvaltningen borde åtminstone ha sagt: om ni icke kan
afgifva det och det anbudet fritt ombord i engelsk hamn, kunna
vi icke reflektera därpå. Marinförvaltningen borde ha kommit
till insikt om, att det finnes en annan utväg härvidlag, nämligen
den af herr Broström påpekade, att inbjuda svenska köpmän att
afgifva anbud om leverans i engelsk hamn.
Nu har herr statsministern endast den lilla enkla anspråks¬
lösa fordran, att om blott de engelska kolgrufveägarnes anbud
icke blir större än de svenska köpmännens anbud, då skall man
ta det förra. Jag skulle vilja vända om satsen och saga: om
blott de svenska köpmännens anbud icke blir större än de ut¬
ländska kolgrufveägarnes, utan om det blott blir minst lika stort.
25 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
då skola vi antaga detta de svenska köpmännens anbud. Ty. Svar åinttr-
rnina herrar, här gäller det en mycket stor och betydelsefull a _0”'
fråga, nämligen att vid tvist mellan leverantör och svenska staten <4or s--)
få denna tvist hänvisad till svensk domstol och pröfvad af
svenska rättsmyndigheter. Det är en fråga, som jag tycker är
af allra största betydelse jämte det, att de svenska köpmännen
böra åtminstone blifva likställda med utländska kolgrufveägarne
och få gentemot dem en rättvis behandling.
Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman!
Jag skall icke bemöta, hvad som yttrades i det senaste anfö¬
randet, därför att jag tror, att jag gjort det åtminstone två
gånger i de anföranden, som jag här förut hållit, men jag ber
herr Kronlund läsa dem efteråt, så skall herr Kronlund finna,
att jag aldrig sagt, att staten icke skall se till, att de svenska
köpmännen gynnas, utan tvärtom.
§ 3.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Lind- Svar å inier-
ström, som härefter erhöll ordet, anförde: Herr talman, mina Pellatl0n-
herrar! Med kammarens tillstånd har ledamoten af kammaren
herr Palme till mig såsom chef för ecklesiastikdepartementet
framställt följande frågor:
1. Har herr statsrådet haft sin uppmärksamhet fästad vid
den försäljning af tyska fornsaker från Nordiska museet, som
nyligen ägt rum?
2. Anser herr statsrådet, att, i samband med att statsan¬
slag nästa gång beviljas Nordiska museet, mera betryggande for¬
mer för försäljning eller annat afhändande af museets ägodelar
böra påfordras?
Till svar härå anhåller jag att 1'å anföra följande:
Vid 1874 års riksdag beviljades första gången statsanslag
till förvarande och vårdande af den »skandinavisk-etnografiska
samlingen i Stockholm» såsom det nuvarande Nordiska museet
då benämndes. I den motion, som låg till grund för Riksdagens
beslut om statsanslag, upplystes, att en icke obetydlig del af
nämnda samling redan vore att anse såsom statens egendom, af
hvilken den dåvarande innehafvaren betraktade sig endast såsom
förvaltare; han hade nämligen utfåst sig att till staten såsom
gåfva öfverlämna såväl de föremål, som då redan blifvit skänkta,
som dem hvilka därefter komme att skänkas.
Sedan Riksdagen beviljat statsanslag för omförmälda ända¬
mål under åren 1875—1879, anhöll 1879 års Riksdag, att Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärd för bestämmande, hvilka. delar af
ifrågavarande samlingar kunde vara staten tillhöriga. Med hän¬
syn” till de storartade gåfvor och insamlingar, hvarmed allmän-
Nr 63. 26
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Fredagen den 3 Juni.
heten visat sitt intresse för detta museum, yttrade Riksdagen,
syntes nämligen den del däraf, hvilken vore att anse såsom
statens egendom, vara ganska betydande, och anledning syntes
alltså Riksdagen vara för handen, att förhållandet mellan staten
och museets innehafvare närmare ordnades.
I anledning af Riksdagens berörda anhållan infordrades för¬
klaring från museets dåvarande innehafvare, filosofie doktorn
Artur Hazelius, hvilken därvid anförde, att, då de frikostiga an¬
slag, som af Riksdagen årligen alltsedan 1875 lämnats till ifråga¬
varande samling, ehuru betydliga, dock icke varit tillräckliga
ens för samlingens förvarande i hyrda lokaler, än mindre för
dess vårdande, staten icke syntes kunna göra anspråk på andra
delar af samlingen än de till densamma lämnade gåfvor, hvilka
Hazelius redan från samlingens första tillvaro förklarat sig komma
att anse. såsom en statens egendom, den han ämnat att, såvidt icke
andra villkor därvid blifvit af gifvarna fastade, framdeles till staten
öfverlämna. En sådan öfverlåtelse ansåge Hazelius lämpligast
kunna ske på det sätt, att öfver förenämnda gåfvor utskrefves
förteckningar i två lika lydande exemplar, af hvilka det ena
skulle aflämnas hos vetenskapsakademien jämte ett af Hazelius
såsom det skandinavisk-etnografiska museets styresman utfärdadt
depositionskvitto af innehåll, att han till förvaring i samma
museum för statens räkning och såsom statens tillhörighet emottagit
de sålunda förtecknade föremålen, samt det andra exemplaret
förblifva i museets arkiv.
Vid eu sådan öfverlåtelse ansåge sig Hazelius ock skyldig
att, alldenstund flertalet af gåfvor uttryckligen lämnats till
»Skandinavisk-etnografiska samlingen», å gifvarnes vägnar fästa
det villkor, att den staten tillhörande delen af samlingen icke
finge från det hela lösryckas eller afskiljas i annat fall, än att
staten icke funne lämpligt att såsom sin egendom emottaga jäm¬
väl den öfriga delen af museet samt sistnämnda del, i stället
för att ingå i någon inhemsk fortbestående institution, ur stifta¬
rens händer öfverginge i enskild persons ägo.
Sedan härefter vetenskapsakademien den 28.maj 1880 an¬
befallts att låta upprätta förteckning öfver de föremål i omför-
mälda museum, hvilka borde anses tillhöra staten, anmälde aka¬
demien hos Kungl. Maj:t, dels att styrelsen för museet redan
tillställt akademien en tre band omfattande förteckning öfver
de föremål, hvilka under åren 1876—1878 blifvit såsom gåfvor
till museet öfverlämnade, jämte ett af styrelsen utfärdadt depo¬
sitionskvitto, enligt hvilket de sålunda förtecknade föremålen
såsom statens egendom fortfarande skulle förvaras i Nordiska
museet, dels ock att likartade förteckningar öfver gåfvor under
åren 1873—1S75 samt 1879 och de fyra första månaderna af år
1880, enligt Hazelii åtagande, skulle, så snart ske kunde, aka¬
demien i behörig ordning tillställas.
Fredagen den 3 Juni.
27 Nr 63.
Emellertid hade Hazelius uti underdånig skrifvelse den 30 Snar å inter-
september 1879 erbjudit sig att under vissa närmare angifna PeUation-
villkor till staten öfverlämna den skandinavisk-etnografiska sam- (Ports.)
lingen i dess helhet. Ett af dessa villkor utgjorde, att samlingen
icke finge under några förhållanden skingras eller delas, utan
måste i all framtid, under namn af Nordiska museet, utgöra ett
för sig bestående helt. För museet alldeles öfverflödiga dublet¬
ter eller föremål, som vore främmande för dess syfte, finge
visserligen afsöndras eller i andra museer deponeras, men så¬
framt Hazelius icke i särskilda fall därtill gifvit sitt uttryckliga
samtycke, finge sådant dock icke ske förr än 25 år ifrån den
dag, då han upphört att vara museets styresman. Vid föredrag¬
ning af berörda framställning inför Kung!. Maj:t den 9 januari
1880 afstyrkte dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
antagandet af omförmälda anbud under erinran om de svårig¬
heter, som för staten skulle orsakas genom samlingarnas öfver-
tagande, och om de dryga utgifter museets fortsatta hastiga
tillväxt skulle medföra; och 1880 års Riksdag förklarade sig till
fullo instämma i denna departementschefens mening.
Då frågan om Nordiska museets öfvertagande af staten så¬
lunda förfallit, ställde Hazelius genom en den 18 april 1880
upprättad handling Nordiska museet såsom en själfständig anstalt
under en särskild styrelse för att under all framtid och i alla
väsentliga delar orubbad uti Sveriges hufvudstad förvaras, vår¬
das och förevisas i öfverensstämmelse med upprättade stadgar
för Nordiska museet och dess styrelse. Till denna anstalt öfver-
lät Hazelius äganderätten till hela museet med alla dess tillhö¬
righeter, sådana de funnes omnämnda i ofvannämnda underdå¬
niga skrifvelse den 30 september 1879, med tillägg af de föremål
och medel, som sedan dess tillkommit. Härmed följde äfven
sådana till museet alltifrån dess grundläggande lämnade gåfvor,
hvilka vore att anse såsom tillhörande svenska staten och såsom
dess deposition i museet, men hvilka gåfvor icke finge skiljas
från samma museum, så länge detta utgjorde en fortbestående
inhemsk institution. I afseende på de gåfvor, angående hvilka
gifvarna meddelat särskilda villkor och föreskrifter, skulle dessa
fortfarande lända till efterrättelse.
Museets styrelse utgöres för närvarande af sju personer, af
hvilka eu utses af Kungl. Maj:t.
Museet åtnjuter sedan år 1875 statsunderstöd, hvilket sedan år
1900 uppgår till 50,000 kronor för år.
Angående den i interpellationen omnämnda försäljningen af
vissa Nordiska museet tillhöriga tyska skråföremål har jag af
museets styresman inhämtat följande.
Frågan om försäljning af dessa saker hade under flera år
öppet dryftats och redan i maj 1909 förevarit till behandling
inom Nordiska museets nämnd. Sedan samlingen utbjudits till
Nr 63. 28
Fredagen den 3 Juni.
Svar å intet-- museiförvaltningen i Berlin, som emellertid lämnade ett afböjande
pellation. svarj beslöts att lämna försäljningen i uppdrag åt en tysk auk-
(Forts.) tionsfirma, som för ändamålet bitsände en expert. Genom
nämnda firmas försorg insändes annonser om försäljningen i de
tyska fackorganen, där dylika annonser brukade vara införda,
och annonseringen hade pågått från januari detta år till dess
auktionen hölls i Köln under tiden den 25—30 april. Man ansåg
sig icke hafva anledning anmoda firman att annonsera i Sverige,
enär det gällde ett kulturhistoriskt material, som användts ute¬
slutande i utlandet och därifrån inköpts samt således ej hade
något allmänt svenskt kulturhistoriskt intresse. Specialintresse¬
rad e i detta hänseende måste också alltid stå i kontakt med de
fackorgan, i hvilka firman annonserade. Samtliga de försålda
föremålen vore från Tyskland och hade aldrig varit använda i
Sverige.
Så långt styresmannen.
Vidare har jag inhämtat yttrande i ärendet från Nordiska
museets nämnd, hvilken därvid anfört hufvudsakligen följande.
Nämnden, hvars verksamhet regleras af gällande stadgai-, har
alltid ställt sig till efterrättelse de i öfverlåtelsebrefvet medde¬
lade bestämmelser till och med i den utsträckning, att inga som
helst föremål, som tillfallit museet före den 18 april 1880, vare
sig försålts eller bortbytts, och har nämnden till regel att aldrig
bortbyta eller försälja en gåfva, som blifvit införd i museets
inventarium, oafsedt tidpunkten för dess mottagande. Möjlig¬
heten af gallringar i museets samlingar hade emellertid ej varit
främmande för Artur Hazelii tanke, hvilket framgår bland annat
däraf, att han i sitt förutnämnda öfverlåtelsebref ställer museet
under styrelsen för att i alla väsentliga delar orubbad förvaras.
Gallring har i själfva verket visat sig behöflig för vinnande af
erforderligt utrymme för viktiga inhemska samlingar; och då
den tyska skräsamlingen ej stod i det intima samband med
museets öfriga samlingar, att denna på något sätt kunde anses
oskiljbar från dessa, och dessutom var af den natur, att den
näppeligen utan större ekonomisk uppoffring kunde här i Sve¬
rige vetenskapligt bearbetas, hade nämnden funnit en försäljning
af största delen af sagda skråsamling lämpligen böra äga rum.
Genom denna försäljning hade museet vunnit ett afsevärdt eko¬
nomiskt stöd. Enär emellertid tyska skråföremål till ett mindre
antal såsom en komparativ samling kunde vara, nyttiga och
värdefulla för studiet af svenskt skrå, har nämnden behållit
de föremål, som af respektive afdelningsföreståndare funnits
vara af något som helst gagn i detta hänseende.
Nämnden har tillika meddelat, att den har för afsikt att af
försäljningssumman bilda en fond till verksamhetens främjande
och atf samtliga nu försålda skråföremål af Nordiska museet
29 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
sedan år 1882 förvärfvats direkt från Tyskland, till allra största Svar å inter-
delen genom inköp från antikvitetskandlare. _ _
I anledning af den nu framställda interpellationen liar 111 orts.)
nämnden anfört, att densamma på grund af förutnämnda stad¬
gar är förhindrad att träffa bestämmelser, hvilka skulle binda
dess själfständighet i museets förvaltning. Nämnden anser sig
således icke kunna till någon utom densamma gifva inflytande
på förvaltningen.
Vidare har nämnden framhållit, hurusom erfarenheten från
utlandet visat, att det för museer af den art som Nordiska
museet är nödvändigt att såväl byte som försäljning kan få äga
rum, om ej museets sunda utveckling skall förryckas. Vid af¬
händande! af dubletter är vid alla museer formen friare än vid
annan försäljning eller byte, hvarför införandet af särskilda be¬
stämmelser rörande dessa syntes sakna skäl. Hvad åter beträf¬
fade andra till samlingarna Hörande föremål ansåge nämnden
frågor om afyttrande af sådana helt visst vara att hänföra till
de viktigaste, som äro nämnden anförtrodda. Inom nämnden har
därför väckts tanken om införande i stadgarna af en bestäm¬
melse, ägnad att, om så kunde finnas erforderligt, medföra ökad
trygghet för att ej försäljning eller utbyte sker till annat än
museets bästa. Enligt detta förslag skulle afyttrande af andra
inregistrerade föremål, tillhörande Nordiska museets samlingar,
än sådana, som utgöra dubletter, ej kunna ske utan på förslag
af styresmannen och efter inhämtande af den utaf Kungl. Maj:t
utsedda ledamotens yttrande. Härigenom blir, yttrar nämnden,
den sistnämnde vid hvarje förekommande fall i tillfälle att af¬
gifva sin röst i frågan samt att, om han finner den ifrågasatta
försäljningen lända till skada, därom ingå med anmälan till
Kungl. Maj:t, som då lärer öfverväga hvad i anledning däraf
kan vara att åtgöra. Nämnden upplyser till sist, att ändring i
stadgarna kan genomföras tidigast i november 1911.
Rörande det sätt, hvarpå museets nämnd handhaft sitt an¬
svarsfulla uppdrag, yttrar interpellanten, att det allmännas kraf
blifvit i rikt mått tillgodosedda af de framstående män, som efter
hand efterträdt hvarandra inom nämnden och ledt Nordiska
museets utveckling. Beträffande de inre anledningarna därtill,
att denna utveckling blifvit så rik och vacker, är det, yttrar
interpellanten, särskildt en omständighet, som framstår såsom
betydelsefull, nämligen den frihet under hvilken nämnden haft
förmånen att verka. Mången annan liknande institution hade
klafbundits af byråkratiska former, som ställt sig hindrande i
vägen för initiativet och handlingskraften och som tvingat in
utvecklingen på ensidiga och trånga linjer.
Beträffande den ifrågavarande försäljningen uttalar interpel¬
lanten den öfvertygelsen, att museets nämnd haft fullgoda skäl
för sin önskan att afyttra ifrågavarande föremål, och interpellan-
Nr 63. 30
Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter■ ten förklarar, att han ingalunda klandrar, att man, såsom stad-
pellation. garna nu aro affattade, vidtagit denna åtgärd.
(Forts.) Vid gådant förhållande saknar jag anledning att nu vidare
ingå på berörda frågor.
Å andra sidan har emellertid interpellanten uttalat den far¬
hågan, att den frihet, som nämnden äger i fråga om afyttrande
af museets tillhörigheter, kan medföra vissa faror. I sådant af¬
seende har interpellanten framhållit den möjligheten, att i fram¬
tiden en mindre sakkunnig och samvetsgrann, en af Artur Hazelii
anda mindre genomträngd nämnd intagit den nuvarande dugande
nämndens ställe, och då uppställde sig den frågan, hvar gränsen
egentligen vore att söka i fråga om nämndens rätt att afhända
museet större eller mindre delar af dessa hopsamlade minnen ur
folklifvet.
Då den af interpellanten sålunda antydda möjligheten icke
är utesluten och då, såsom jag förut anfört, nämnden själf synes
betänkt på vidtagande af åtgärder i det af interpellanten angifna
syftet, har jag för afsikt att med nämnden inleda förhandlingar
rörande de mått och steg, som i riu berörda angelägenhet böra
vidtagas.
Nämnden har visserligen förklarat sig förhindrad att träffa
bestämmelser, hviika skulle binda dess själfständighet i museets
förvaltning, samt att den icke kan till någon utom densamma
gifva inbytande på denna förvaltning. Hvad nämnden sålunda
förklarat, lärer icke utgöra hinder för staten att för tilldelande
af statsunderstöd uppställa de villkor, som kunna finnas erfor¬
derliga och gagneliga. Uppenbart är emellertid, att dessa vill¬
kor icke böra få någon sådan innebörd, att museets utveckling
i Årtur Hazelius’ anda äfventyras.
Vidare yttrade:
Herr Palme: Herr talman! Jag anhåller att till herr stats¬
rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få uttala mitt
vördsamma tack för det svar, han lämnat. Emellertid skall jag
be att få påpeka ytterligare några omständigheter. Saken är den,
att de undersökningar jag gjort, sedan jag väckt min interpella¬
tion, gifvit vid handen, att jag enligt mitt förmenande icke längre
så obetingadt, som jag gjorde den 9 maj, då jag anhöll att få
väcka min interpellation, kan uttala, att i nu föreliggande fall
Nordiska museets nämnd ingalunda synes ha handlat annat än i
öfverensstämmelse med museets sannskyldiga nytta. Jag skall be
att få säga några ord därom, och jag vill beröra några af de
synpunkter, som under diskussionen om denna sak framhållits.
Jag vill då först komma till det omtalade hemlighetsmake¬
riet i denna sak. Det har sagts, att något sådant hemlighets¬
makeri icke åsyftats. Må vara, men nog ser det egendomligt ut,
31 Nr <>3.
Fredagen den 3 Juni.
att en samling på 2,214 museiföremål framtagas, ordnas, katalo¬
giseras, fotograferas, inpackas och afsända* till utlandet, utan att
någon utomstående får veta om det. En särskild katalog upp¬
rättas, ett fullkomligt praktverk med fotografiska afbildningar,
allt detta till tjänst för hugade spekulanter. Jag skall be att få
lägga denna katalog här, om någon af kammarens ledamöter vill
taga del af den. Men allt detta sker så godt som i tysthet. I
museinämnden hade visserligen, såsom det framgår af herr stats¬
rådets uttalande, saken varit föremal för öfver läggningar, men
nämndens protokoll äro icke offentliga, så att däraf har man icke
fått veta någonting. Pressen, som nog eljest brukar få mottaga
reguljära notiser från museet, har icke fått ett ord om saken,
och inom ecklesiastikdepartementet, som ju dock förmedlar det
anslag, som museet åtnjuter från staten, har man icke fått sig
något bekant. Ja, icke ens denna katalog torde vara lämnad till
departementet. Och detta oaktadt det sitter en af Kung!. Maj:t
tillsatt ledamot i nämnden. Man skulle kunna tycka, att då det
dock finnes några museer i vårt land, som syssla med etnogra-
fica, till dessa bort lämnas underrättelse, men enligt upplysnin¬
gar, som jag fått från kulturhistoriska museet i Lund, har exem¬
pelvis detta museum först genom en annons i den tyska facktid¬
skriften »Kunstmarkt» erhållit upplysning om, att denna försälj¬
ning skulle ske. Museet vände sig då ögonblickligen till den
firma, som skulle ha auktionen om hand, och fick en katalog,
men först två dagar efter det auktionen ägt rum. Man måste
ju tro vederbörande på deras ord, att det icke varit deras afsikt
att hålla saken hemlig, men nog ser allt detta egendomligt ut.
Vidare har man sagt, att Nordiska museet godt kunde göra
sig af med dessa föremål, ty de voro icke skandinaviska. Ja,
man har till och med sagt, att man kan söka stöd därför i mu¬
seets stadgar. Stadgarnas första paragraf säger, att Nordiska
museet skall vara ett hem för minnen framför allt ur svenska
folkets lif men äfven ur andra folks, som med det svenska äro
befryndade. Visserligen är det sant, att flertalet af de nu för¬
sålda föremålen äro från aflägsna länder, från Sydtyskland exem¬
pelvis, men en stor del af dem äro dock från norra Tyskland,
dels från orter, med hvilka vårt land sedan mycket mycket lång
tid tillbaka haft en synnerligen liflig kulturell förbindelse, och
delsrenJ' a*- från gamla svenska besittningar. Jag vill nämna
Greifswald, den gamla universitetsstaden, där under forna tider
så många svenskar lätt sin universitetsutbildning. Jag vill nämna
vVismar, som ett par hundra år varit svenskt. Jag vill påpeka,
att det uppges, att eu del af våra örlogsfartyg under stormakts¬
tiden byggts i Wismar, och nu är det skeppsbyggmästarnas väl¬
komma, som enligt katalogen sålts på denna auktion. Jag vill
nämna Danzig och Rostock samt Hamburg, Bremen och Liibeck.
Erån Liibeck upptager samlingen icke mindre än 132 nummer.
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Nr 63. 32
Fredagen den 3 Juni.
Svar ä inter- Många af dessa orter bebos af folk, som äro, som det heter i
pellation. stadgarna, »med det svenska folket befryndade». Månne icke öfver
(Forts.) hufvud taget andra sidan af Östersjön förvisso kan framvisa en
med vår egen mycket nära befryndad kultur, hvilkens minnen
det väl liöfves oss att bevara, när vi en gång till våra museer
insamlat sådana.
I detta sammanhang vill jag påpeka Artur Hazelii af herr
statsrådet omnämnda gåfvobref af den 18 april 1880. Där står
det visserligen också, att samlingarna skola i alla väsentliga delar
vara orubbade. Detta har citerats af museinämnden, men musei-
nämnden har icke citerat, hvad som står på följande sida, näm¬
ligen att »vid detta öfverlämnande fäster jag inga andra villkor,
än att icke mot min vilja några af museets tillhörigheter från
detsamma må afsöndras». Det var hans förnämsta villkor. Bland
museiföremålen funnos redan då föremål — såsom framgår af
detta gåfvobref — från andra sidan Östersjön.
Nu säges, att dessa saker som sålts äro insamlade efter 1880
och således, att Artur Hazelii ord icke gälla dessa föremål. Ja,
formellt är det så, men reellt är det icke så, synes det mig. En
hvar måste inse, att det alltid bör vara af stort intresse att möj¬
ligen kunna göra jämförelser och se sitt eget i sammanhang med
hela utvecklingen. Särskildt gäller detta, då det som här är fråga
om ett område, från hvilket vi tagit våra förnämsta kulturim¬
pulser. Och just från de länderna äro dessa föremål komna.
Men i synnerhet och framför allt gäller det, när det är fråga
om minnen från sådana orter, med hvilka vi alldeles särskildt
haft förbindelse i forna tider, och som en gång till och med lydt
under det svenska väldet. För öfrigt är det egendomligt, att
man här hemma i tidningspressen och i intervjuer synes för eget
land vilja bagatellisera denna samling föremål, medan man sam¬
tidigt, under påpekande af dess mycket stora betydelse och värde,
bjuder ut den till utlandet.
Nu säger museinämnden, att gallring varit behöflig för vin¬
nande af erforderligt utrymme. Därpå vill jag svara, att ett ut-
rymmesspörsmål alltid löser sig, om man har tålamod. Nordiska
museets samlingar och Artur Hazelii gärning kunna i det fallet
vara talande bevis. För öfrigt funnos i denna utbjudna samling
en hel del föremål, som togo ytterst ringa utrymme. Saken är
nämligen den, att nämnden äfven funnit lämpligt att, vid sidan
af välkomna or, kistor, vapen, fanor och dylikt, sälja jämväl ett be¬
tydande antal manuskript, omkring 425 nummer, dels på pergament,
dels på papper, innehållande skråförordningar, stadgar, gesällbref,
protokoll från sammanträden med handtverkaresammanslutningar
och dylikt. Dessa manuskript åtminstone borde dock utan fara för
utrymmet kunna fortfarande ha bevarats inom Nordiska museet.
Vidare framhåller museinämnden, att museet genom denna
försäljning vunnit ett afsevärdt ekonomiskt stöd. Ja, detta låter
Fredagen den 3 Juni.
33 Nr 63.
utan tvifvel mycket bra, men hur är det i verkligheten? Jaguar å inter-
har förgäfves sökt få veta det belopp, museet fått vid denna för- pellation.
säljning, och jag tror ej heller, att herr statsrådet har af museet (Forts.)
lyckats få den upplysningen; men enskildt lär det ha uppgifvits,
att samlingen förvärfvats till största delen på 1880-talet, det vill
säga för mera än 20 år sedan, för en inköpssumma, som upp¬
gifvits ha varit mellan 40- å 50,000 kronor. På 20 år mer än
fördubblas ett kapital äfven med en så låg ränta som 4 procent.
Om, som det säges, försäljningen inbragt ett par och 80,000
kronor — jag har hört att beloppet skulle uppgå till omkring
83,000 kronor — har museet väl fått in ett afsevärdt kapital,
men museet synes dock icke ha återfått sina utlagda penningar
med ränta.
Hur jag än ser på denna sak, och hur jag än granskar de
skäl, museinämnden förebragt, har jag icke kunnat underlåta att
finna hela denna sak mycket förvånande och rätt betänklig, och
jag föreställer mig, att det skall vara flera i denna samling, som
ha samma åsikter som jag, nämligen att en sådan försäljning icke
bör upprepas. Då framställer sig den frågan: Hur skall man bete
sig, för att ett upprepande däraf icke skall äga rum? Ja, svaret
kan icke bli mer än ett: Att sådana bestämmelser måste träffas,
att därigenom för framtiden förebygges ett återupprepande. Detta
kan dock svårligen ske, utan att nämndens för närvarande oin¬
skränkta frihet i någon mån bindes. I detta afseende har nämn¬
den själf framkommit med ett förslag, nämligen att den icke skall
få besluta försäljning, utan att den af Kungl. Maj:t utsedde med¬
lemmen i nämnden är med om beslutet. Skulle detta betyda,
att han skulle få vetorätt, då är största trygghet vunnen, synes
det mig. Betyder det endast, att han skall få vara närvarande
och afge yttrande och att sedan majoriteten kan besluta i saken,
är förslaget rent platoniskt, och jag är icke säker på, att detta
sätt är det riktiga, men jag sätter min förhoppning till de öfver -
läggningar, som herr statsrådet utlofvat sig skola hålla med Nordi¬
ska museets nämnd. Vinnes denna trygghet, så vill jag på för¬
hand ha förklarat, att jag för min del icke har någonting emot
att till och med höja det anslag, som Nordiska museet nu åtnju¬
ter. Åtminstone bör en institution af denna stora fosterländska be¬
tydelse icke af några som helst penningebekymmer behöfva afyttra
intressanta och dyrbara enastående minnen från gångna tider.
Det är af det lifligaste intresse för Nordiska museet, jag
framställt denna interpellation, ett intresse som för öfrigt tagit
sig uttryck i, att jag inom stadsfullmäktige motionerat om och
fått beviljadt ett årligt anslag, hvarigenom denna kulturinstitu¬
tion, Nordiska museet, kan möjliggöra besök på mycket billiga
villkor på folksöndagar o. s. v.
I detta sammanhang och då jag har förmånen att i kamma¬
ren så att säga hafva kommit till tals med herr statsrådet och
Andra Kammarens Protokoll 1910. Nr 63. 3
Nr 63. 34
Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter- cliefen för ecklesiastikdepartementet, vill jag tillåta mig att be-
pellation. röra anml en museifråga, som synes mig ådagalägga, om den är
(Forts.) sanil) att det icke heller beträffande ett af våra statsmuseer är
— förlåt mig, jag hoppas kunna säga varit, — fullt tillfreds¬
ställande ordnadt med hänsyn till kontrollen i nu af mig berörda
afseende. Det har i Nordiska museets lilla årsskrift »Fatburen»
och vidare i tidningspressen omtalats följande historia. Uppsala
universitet skänkte år 1874 en värdefull samling etnografica till
Vetenskapsakademien, som då ägde »den enda i Sverige befint¬
liga allmänna samling af sådana föremål», som det står i konsi-
storieprotokollet. Till gåfvan hörde värdefulla föremål insamlade
af Sparrman och Thunberg samt äfven två lapptrummor. Det
har sedermera till fullo konstaterats, att dessa trummor, under
hans lappländska resa, förvärfvats af den store Linné, som på
ett af sina mest kända porträtt också synes afbildad med just en
af dessa lapptrummor i handen. Hvarken i Uppsala eller i Stock¬
holm hade man på den tiden en aning om, hvilket oskattbart
material för kännedomen om den gamla lappska religionen trum¬
morna äro. Än mindre anade man, att de haft något samband
med Linné, och så kom det sig, att man år 1883 bytte bort dem;
den ena gick via Köpenhamn till Trocaderomuseet i Paris och
dit gick äfven den andra. Där finnas de nu båda. Och hvad
tror kammaren att dessa unika föremål byttes bort emot? Jo,
mot några fomsaker från Peru! Det fick statens etnografiska sam¬
ling i utbyte mot dessa båda föremål. Jag tror det kunde vara
af intresse, om herr ecklesiastikministern goahetsfullt undersökte,
huru det är ställdt i allmänhet med kontrollen öfver försäljnin¬
gar och byten jämväl vid de under svenska staten lydande olika
museerna.
Herr Berg i Stockholm: Herr talman! Endast ett par ord.
I motiveringen till sin interpellation uttalade herr Palme
upprepade gånger, att han icke ville klandra den verkställda
försäljningen från Nordiska museet, utan att han tog för gifvet,
att denna var fullständigt befogad. Jag står inte personligen i
något som helst förhållande till Nordiska museet, men jag in¬
tresserar mig naturligtvis i hög grad för dess verksamhet. De
underrättelser, som jag erhållit om förevarande sak, dels från
museet och dels äfven från interpellanten, ha gifvit mig den
öfvertygelsen, att hvad han uttalat i motiveringen till sin inter¬
pellation är fullständigt riktigt. Jag har ock blifvit bestyrkt i
den öfvertygelsen genom de upplysningar, som herr statsrådet
nu lämnat, och som jag för min del finner fullt tillfredsställande.
Nu har emellertid interpellanten till min förvåning omtalat,
att han kommit till en motsatt uppfattning och alldeles ändrat
åsikt. Jag har med uppmärksamhet följt de skäl han framlagt,
men jag må säga, att jag icke funnit dem öfvertygande. Museets
Fredagen den 3 Juni.
35 Nr 63.
styrelse har ju alldeles oförnekligen rätt att afsöndra sådant,
som icke är af väsentlig betydelse för museets särskilda ända¬
mål. Af hvad jag erfarit framgår, att de nu ifrågavarande före¬
målen äro just af den art, att de icke kunna sägas vara af
väsentlig betydelse för ett svenskt kulturhistoriskt museum, ja,
icke ens för ett nordiskt kulturhistoriskt museum. Allt hvad
som för ett svenskt eller nordiskt museum ansetts vara af bety¬
delse, har ju undantagits från de försålda föremålen. Jag vill
minnas, att det icke är mindre än 200 sådana föremål, hvilka
tjänstemännen vid museet funnit vara i ett eller annat afseende
betydelsefulla för museets samlingar, och som därför äro behållna.
Jag kanske misstager mig i fråga om antalet 200, ty då jag
icke visste att herr Palmes interpellation skulle besvaras i dag,
har jag icke fått med mig några af mina anteckningar. I alla
händelser äro de föremål, som museitjänstemännen, efter nog¬
grann pröfning, funnit vara af något som helst värde, undan¬
tagna från försäljningen och bibehållna vid museet.
Nu kan det ju bland de rena fackvetenskapsmännen finnas
delade meningar om det ena eller andra föremålets värde. Jag-
är icke kulturhistoriker och vill därför icke ingå i dispyt med
herr Palme om, huruvida något föremål blifvit afyttradt, som
rätteligen bort Qvarstanna. Men i det fallet litar jag verkligen
på de män, som äro särskildt hemma på området och som under
en lång följd af år haft de ifrågavarande föremålen till studium.
När de efter sorgfällig och samvetsgrann pröfning funnit, att de
sålda föremålen icke varit af det värde för museet, att de där
bort bibehållas, så bör man väl ha anledning tro, att så icke
heller varit förhållandet. Jag sätter så stor tillit till dessa män,
att om jag i något sådant här spörsmål komme i tvekan, känner
jag icke några personer i Sverige, till hvilka jag skulle vända mig
med större förtroende än just till styresmannen och tjänstemän¬
nen vid Nordiska museet.
Nu kan man måhända hysa den meningen, att Nordiska
museet har den skyldigheten mot staten, att det icke bör af¬
hända sig något som helst föremål utan att begära Kungl.
Maj:ts tillstånd därtill; och som stöd för den meningen kan man
hänvisa till att museet årligen erhåller 50,000 kronor af staten.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att museets årsbudget,
om jag icke missminner mig, uppgår till 875,000—400,000 kro¬
nor, och att statsbidraget sålunda icke är stort mer än en åtton¬
del af årsbudgeten. Allt hvad museet i öfrigt behöfver, får det
skaffa sig själft. Staten kan därför, efter min mening, icke göra
anspråk på en så uteslutande bestämmanderätt, som herr Palme
tycktes mena. Staten har ju redan i styrelsen en af Kung].
Maj:t tillsatt ledamot, och det synes mig vara tillräckligt. Denna
ledamot har icke funnit anledning till någon den ringaste an-
Svar å inter¬
pellation.
(Forts.)
Nr 63. 36 Fredagen den 3 Juni.
Svar å inter-märkning mot den åtgärd, som här är ifråga; han har icke ens
pellation. funnit den så allvarsam, att han anmält den för Kungl. Maj:t.
(Forts.) Jag vji[ uttala den önskan, att om än Kungl. Maj:t —
hvilket ju vore mycket bra — kan finna på några mera betryg¬
gande garantier vid ifrågakommande försäljningar, så bör man
dock icke gå så långt, att rörelsefriheten för museets styrelse
alltför mycket begränsas. Och framför allt vill jag uttala den
förhoppningen, att här omhandlade åtgärd icke måtte framställas
så, att den misskrediterar den ledning, hvarunder Nordiska
museet står; jag för min del finner åtminstone icke något som
helst skäl att af denna anledning uttala något misstroendevotum
mot museets styrelse.
Herr Palme: Herr talman! I likhet med den föregående
ärade talaren vill icke heller jag på något sätt uttala något
misstroendevotum mot museets styrelse, men det finnes ju icke
någon person här i lifvet, som bekläder en ansvarsfull ställning,
utan att han är eller bör vara underkastad någon kontroll. Men
hvad beträffar Nordiska museets nämnd finnes det ju icke någon
annan kontroll än den, som den allmänna opinionen kan sägas
utöfva. De styrande där äro enligt nu gällande stadgar fullkom¬
liga envåldshärskare.
Jag vill nu med afseende på herr Bergs yttrande säga
några ord. Det har sagts från ett eller par håll under diskus¬
sionen om denna sak, att det skulle varit Hazelii tanke att in¬
rätta ett pangermanskt museum, det vill säga ett museum, som
skulle omfatta alla de länder, där den germanska rasen lefver.
Jag tror dock, såsom äfven framhållits både från riksantikvari¬
ens och Nordiska museets styresmans sida, att detta icke varit
Hazelii tanke. Jag har många gånger talat med Hazelius om
hithörande frågor, men jag har aldrig kunnat spåra något sådant
hos honom.
Nu finnes det emellertid två olika sätt, på hvilka föremål
af denna natur kunna vara af intresse för Nordiska museet. De
kunna dels vara af intresse så att säga rent typologiskt, rent
museitekniskt eller kulturtekniskt, så att vi med deras tillhjälp
kunna göra jämförelser mellan våra egna föremål af denna art
och andra. Det är denna synpunkt, som museitjänstemännen
efter allt att se hafva lagt på de föremål, som de för museets
räkning bibehållit. Men dylika föremål kunna å andra sidan
hafva ett annat intresse, som jag i mitt första anförande fram¬
höll, nämligen hvad jag skulle vilja kalla affektionsintresse.
Äfven om denna välkomma från skeppsbyggmästargillet i Wismar,
där dock en del . af våra fartyg blifvit byggda, icke har det
allra minsta typologiska intresse för en jämförelse med motsva¬
rande välkommor vid svenska varf, så har den dock ett ovan¬
ligt stort affektionsvärde för oss och hade aldrig bort afhändas
37 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
en svensk samling. På samma sätt är det med föremål från Svar å mter-
Bremen, Liibeck, Rostock, Greifswald, Danzig och en hel del pehatwn.
andra orter, där vi haft mycket intima förbindelser, eller hvilka (Forts-)
en gång lydt under svenskt välde.
Jag ber att som slutsats få ytterligare betona, att det är
uteslutande af intresse för Nordiska museet, som jag tagit till
orda, och att jag alldeles icke vill uttala något misstroendevotum
mot dess styrelse, utan tvärtom är färdig att i fråga om ekono-
niskt understöd gå längre än staten för närvarande gör, men
med villkor om fullt tillfredsställande nödig kontroll. Med af¬
seende på statens ekonomiska bidrag till Nordiska museet får
detta icke endast mätas med de 50,000 kronor, som statsbidraget
utgör. Det allmänna har också tillåtit museet ett lotteri af den
omfattning, att därmed hela det stora Nordiska museet på Djur¬
gården kunnat byggas. Detta är också en art af bidrag till
Nordiska museet från det allmännas sida.
§ 4.
Till afgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, Förordning
nr 31, i anledning af dels Kungi. Maj:ts proposition med förslag °2yndigMer
till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid m-
taxering, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom proposition, nr 90, af den 11 mars 1910, hvilken
remitterats till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga
ett propositionen bilagdt förslag till förordning om taxerings¬
myndigheter och förfarandet vid taxering.
Med skrifvelse, nr 192, af den 15 april 1910 hade Kungl.
Maj:t vidare till Riksdagen öfverlämnat, bland annat, förslag till
formulär till deklarationer och andra uppgifter, som omförmäl-
des i 3, 4 och 7 §§ i förslaget till förordning om taxeringsmyn¬
digheter och förfarandet vid taxering.
Jämlikt 40 § riksdagsordningen hade bevillningsutskottet nu
afgifvit utlåtande öfver såväl berörda proposition som nedan
omförmälda, inom Riksdagen väckta, till bevillningsutskottet lika¬
ledes hänvisade motioner rörande ifrågavarande ämne, nämligen:
inom Första kammaren, nr 68, af herr Johan Östberg samt inom
Andra kammaren, nr 121 och 302, af herr Carlsson i Malm¬
berget och nr 265 af herr Olausson.
Utskottet hemställde:
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts före¬
varande förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och
Nr 63. 38
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Fredagen den 3 Juni.
förfarandet vid taxering icke kunnat oförändradt bifallas, måtte
antaga samma förslag med de ändringar och tillägg, ett vid be¬
tänkandet fogadt författningsförslag utvisade; samt
2:o) att de i betänkandet behandlade motioner
a) I: 68 af herr Johan Östberg,
b) II: 265 af herr Olausson, samt
c) II: 121 och 802 af herr Carlsson i Malmberget, beträf¬
fande de delar af motionerna, som i betänkandet behandlats,
måtte få anses besvarade genom hvad utskottet under l:o) hem¬
ställt.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning,
begärdes ordet af
Herr Karlsson i Göteborg, som yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att föredragningen af föreliggande be¬
tänkande måtte tillgå så att betänkandet måtte punktvis före¬
tagas till afgörande; att det i § 1 omförmälda författningsförsla-
get föredrages paragrafvis och där så erfordras momentvis i
nummerföljd, vidare rubriker och sist utskottets hemställan; att
vid behandlingen af § 1 öfverläggningen må få omfatta betän¬
kandet i dess helhet; att, därest en eller annan del af förslaget
återremitteras till bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet
att äfven föreslå de ändringar i ej återremitterade delar, som
kunna äga sammanhang eller anses vara en följd af åt erremis¬
sen; att i afseende på nummerbeteckning af paragrafer och
moment utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas
af kammarens beslut; samt att af förslagets text icke må be¬
höfva uppläsas andra delar än sådana, beträffande hvilka upp¬
läsning begäres.
Hvad herr Karlsson i Göteborg sålunda hemställt bifölls af
kammaren.
Punkten l:o).
Det i punkten upptagna författningsförslaget.
1—3 §§ jämte de i 8 § åberopade, vid utlåtandet fogade
deklarationsformulär nr 1 A och 1 B.
Godkändes.
4 § jämte deklarationsf or mulär et nr 2.
Afd. IV af ifrågavarande formulär var af följande lydelse:
39 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
IV.
skördats:
Å egendomen har utsåtts och under nästföregående år Förordning
° om taxerings¬
myndigheter
(kvantiteten angifves, där den ej kan angifvas i vikt eller m. m.
hektoliter, i annat mått som för orten är brukligt, såsom antal (Forts.)
skylar säd, »golf» hö o. d.).
Utsäde
hvete
råg
korn
hafre
blandsäd
ärter
bönor och vicker
hö
potatis
sockerbetor
andra rotfrukter:
Skörd
Uti afgifven reservation hade herrar Ericsson i Ofvanmyra
och Olofsson yrkat, att nämnda afdelning måtte utgå.
Efter föredragning af paragrafen med tillhörande formulär
begärdes ordet af
Herr Ericsson i Ofvanmyra, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Den skatteomläggning, som kammaren genom be¬
slut i går afton antog, afser som bekant bland annat äfven den
nyheten, att beskattning af jordbruksfastighet hädanefter skall
ske efter den verkliga inkomsten däraf i stället för såsom hit¬
tills efter vissa beräkningar efter det åsätta taxeringsvärdet. De
kommittéer, som haft denna fråga till förberedande behandling,
ha visserligen uttalat önskan om en sådan omläggning och på¬
visat rättvisan i densamma, men kommittéerna ha dock insett
de därmed förenade praktiska svårigheterna och för den skull
Nr 63. 40
Förordning
om taxerings-
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Fredagen den 3 Juni.
icke vågat förorda en sådan omläggning. Nu ha emellertid de
'sakkunniga, som tillkallats för att biträda inom finansdeparte¬
mentet vid uppgörandet af det föreliggande förslaget, förordat
denna omläggning, och Kungl. Maj:t har förelagt Riksdagen för¬
slag därom, hvilket, som sagdt, i går af kammaren antogs.
Såväl de sakkunnige som Kungl. Maj:t ha dock äfven insett
svårigheterna för ägare och brukare af jordbruksfastighet att
deklarera inkomsten däraf, och för den skull har man i denna
paragraf medgifvit åt ägare och brukare af jordbruksfastighet,
hvars taxeringsvärde understiger 25,000 kronor, rättigheten att, i
stället för att deklarera enligt formulär 1 A lämna uppgifter
enligt formulär 2. Enligt det vid betänkandet fogade formulär
2 skall jordbrukaren lämna en hel del uppgifter. Under första
punkten uppgifves mantal eller annan beteckning för skattetalet,
areal af olika ägoslag, för så vidt den kan uppgifvas, årligt ar¬
rende eller hyra för utarrenderad eller uthyrd egendom, åbygg¬
nadernas brandförsäkringsvärde, senaste köpeskilling och slut¬
ligen taxeringsvärdet. Sä kommer den ena uppgiften efter den
andra under de punkter, som följa därefter i nummerordning,
ända till tolfte punkten.
Under punkt IV skall den skattskyldige lämna uppgift på
utsäde och skörd. Nu är väl så i allmänhet att nog kan man
lämna uppgift på utsäde, men att i alla afseenden lämna uppgift på
skörden, det faller sig icke så lätt. Detta har äfven förslagsställarna
insett, och därför har under själfva rubriken inom parentes rätt
medgifvits, att, där kvantiteten ej kan angifvas i vikt eller hekto¬
liter, densamma får lämnas i annat mått, som för orten är bruk¬
ligt, såsom antal skylar säd, golf hö och dylikt. Jag undrar nu,
om taxeringsmyndigheterna skola kunna bli i vidare mån be¬
tjänta med dessa uppgifter. Vi jordbrukare känna litet hvar
till, huru olika man förfar vid bärgningen af sin gröda. Den
ene lägger långt mera i ett band än en annan, och så har den¬
samme, som lägger mera i ett band, kanske flera band i en
skyl an den andre. Således kan man icke rätta sig efter dessa
uppgifter. På samma sätt är det, om man tar ett golf hö. Den
ene lägger på golfvet mera än den andre, den ene har längre
och flera stänger i golfvet än den andre, och således kunna
dessa uppgifter bli vilseledande i stället för att tjäna till rätte¬
snöre vid beräknandet af inkomsten på fastigheten. Jag anser
således, att denna uppgift under punkt IV icke alls har något
värde, utan endast förorsakar jordbrukarna besvär. Härtill kom¬
mer, att man i de öfriga punkterna skall lämna uppgifter, som
göra dessa under punkt IV fullkomligt onödiga. Jag tror således,
att man genom att stryka denna punkt skulle åtminstone i någon
mån lugna sinnena bland jordbrukarna ute i landet, då så många
svårigheter möta dem vid tillämpningen af den nu antagna
skattelagen. Om denna punkt nu strykes och det sedermera i
Fredagen den 3 Juni.
41 Nr 63.
praktiken skulle visa sig nödvändigt att komplettera uppgiftsplik-
ten, tänker jag, att Riksdagen blir i tillfälle att göra det, när
den anser sådant nödigt, men för närvarande tror jag, som sagdt,
att det skulle verka lugnande, därest man förenklade de afford-
rade uppgifterna så mycket som möjligt. Och bär skulle detta
säkerligen låta sig göras utan att någon som helst större svå¬
righet skulle uppstå vid beräkning af den inkomst från jord¬
bruksfastighet, som skall verkställas af taxeringsmyndigheterna,
efter uppgifterna enligt formulär nr 2.
Med anledning af hvad jag här påpekat, ber jag, herr tal¬
man, att få yrka bifall till min vid betänkandet fogade reserva¬
tion, där jag hemställt, att punkt IV måtte ur formuläret utgå.
Vidare anförde:
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Vi
ha inom utskottet under ganska lång tid haft frågan om detta
formulär under behandling, och därvid har enighet uppnåtts med
det undantaget, att i afdelningen, som haft frågan längst under
behandling, herr Ollas Ericsson uttalade en annan mening, till
hvilken, när frågan kommit till utskottet, äfven herr Olofsson i
Digernäs anslöt sig. Alla vi andra ledamöter i utskottet ha an¬
sett, att denna paragraf visst kan ha betydelse i fråga om taxe¬
ringen. Jag får be herrarna vara goda att titta på detta formu¬
lär nr 2, och jag tror nästan herrarna icke skola kunna in¬
stämma i herr Ollas Ericssons utsago, att denna punkt IV icke
har någon betydelse. Om man ser efter, hur detta formulär är
uppställdt, så skall i punkt I vederbörande skattskyldige till taxe¬
ringsmyndigheten lämna uppgift om den areal af åker, äng, skogs-
eller betesmark, som han äger. Där har utskottet gjort ett med¬
gifvande. Då det inom utskottet upplystes, att inom vissa delar
af vårt land det kunde erbjuda svårigheter att uppgifva arealen
fullt korrekt, har utskottet gjort ett tillägg inom parentes: »så-
vidt den kan uppgifvas». Sedan kommer man till uppgifterna
om årligt arrende, åbyggnadernas brand försäkringsvärde, senaste
köpeskillingen och taxeringsvärdet. Det förefaller, som om det
icke skulle kunna bjuda några synnerligen stora svårigheter att
lämna dessa uppgifter, och man bör icke kunna kalla dem sär-
skildt betungande. I punkt II skall vederbörande lämna uppgift
om den ai-betspersonal, han haft anställd i sin tjänst nästföre¬
gående år. Det bör ej heller vålla alltför stora svårigheter. Se¬
dan skall han lämna uppgift om kreatursbesättningen, något som
väl ej heller kan vara så särdeles svårt. Och sedan komma vi
till punkt IV, som herr Ollas Ericsson säger icke har någon be¬
tydelse. Han förklarar, att den uppgift, som där ex-fordras, kom¬
pletteras af andra, punkter i detta formulär. För min del kan
jag icke se, hvilka punkter det äx-, som skulle komplettera denna
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Nr 63. 42
Fredagen den 3 Juni.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
uppgift, eller ersätta denna uppgift får man väl säga, om denna
punkt skulle felas. Vederbörande slipper att angifva några andra
siffror än hvad beträffar utsädets och skördens storlek, och jag
ber herrarna särskild! observera, att han i sin försäkran endast
säger, att han lämnar sina uppgifter efter bästa förstånd. Man
fordrar sålunda icke, att de skola vara alldeles precisa på hekto¬
litern eller något sådant, utan meningen med hela detta formulär
är endast den, att taxeringsmyndigheten skall af dessa uppgifter
kunna leda sig fram till hvad vederbörande kan ha haft i inkomst
under året. Man begär icke någon mera bestämd förklaring,
just på grund af det förhållande, som herr Ollas Ericsson nu
framdrog, nämligen att de ha svårt att lämna dessa uppgifter
mera preciserade, då den ene tar mera på ett lass än den andre,
den ene tar större skylar än den andre och så vidare. Jag
undrar dock, mina herrar, om icke inom hvarje särskild ort man
följer ett relativt enhetligt tillvägagångssätt, och tager man hän¬
syn till detta, så tror jag nog, att vederbörande kan lämna något
så när exakta uppgifter i detta afseende. Man skulle väl också
kunna fråga, om det icke är en ren nytta man gör vederbörande
genom att på detta sätt göra det för dem nödvändigt att taga
någon hänsyn till förhållandet mellan utsäde och skörd.
I utskottet har man, om jag undantager de två nämnda
herrarna, icke haft den föreställningen, att man genom att be¬
gära dessa uppgifter skulle fordra af vederbörande skattskyldige
något mera än de skulle kunna med rätt stor lätthet åstadkomma.
Jag för min del tror, att denna punkt IV har en ganska väsentlig
betydelse i fråga om bedömandet af den beskattades ekonomiska
ställning, och jag kan sålunda icke se, att det är skäl att taga
bort densamma. Man bör nämligen erinra sig, att detta formulär
är afsedt att ersätta en verklig inkomstuppskattning enligt formu¬
läret nr 1, och då får man väl ändå icke göra formuläret alltför
ofullständigt utan ställa det så, att taxeringsmyndigheten har
några ledande uppgifter att gå efter.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! De
nu framlagda förslagen till skatteförordning komma nog att mötas
med så blandade känslor ute i bygderna, att vi böra väl se till,
att vi icke göra vare sig lagtexten onödigt svårtydd eller formu¬
lären onödigt svårhandterliga. Jag tror för min del, att herr
Ollas Ericsson har mycket rätt i sin reservation och i livad han
nyss anförde här i kammaren, ty om uppgifter lämnas enligt
formulär 2 i öfriga punkter med undantag af punkt IV, så tror
jag, att taxeringsmyndigheterna få tillräcklig ledning för att pröfva
inkomsten af en fastighet, utan att de behöfva använda sig af
de uppgifter, som finnas bär i punkt IV i formulär 2. Jag ber
att få fästa herrarnas uppmärksamhet på, hur ytterst svårt det
43 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
skall skall bli, om man begär, att uppgift skall lämnas på låt
oss säga kilogram hö eller halm eller lass hö eller lass halm.
Det hjälper icke, att man skall lämna uppgifter, såsom herr Karls¬
son sade, endast efter bästa förstånd, ty förståndet måste här
kompletteras med en våg och med många extra dagsverken för
att man skall kunna få uppgifterna i öfverensstämmelse med
detta formulär. Man kan nog, såsom herr Karlsson framhöll,
säga, att på samma ort är det ungefär lika mycket i ett lass hö
eller halm. Ja, det är riktigt, herr Karlsson, men ser man frågan
från praktisk synpunkt, så förekommer i våra trakter rätt all¬
mänt, att höet icke lassas på vagn, utan lägges direkt in i lador,
som stå ute på ängarna. Alla, som farit i Dalarna, ha väl sett,
att vi ha så kallade hölador ute på våra ängar. På det sättet
behöfver man icke lassa höet på vagn utan kan lägga det direkt
från hässjan in i ladorna. Och då blir det icke pålassadt, och
då blir det ytterst svårt att säga, huru stor kvantitet hö finnes
på ena eller andra stället.
Jag kan icke heller förstå, att det skall vara alldeles nöd¬
vändigt detta, då man uppgifver, huru många kreatur som födas
på egendomarna, och enligt öfriga punkter i detta formulär skall
uppgifva, huru mycket man sålt under det gångna året, och det
vi sälja måste vi naturligtvis lämna uppgift på, hvad det väger
och det stöter naturligtvis icke på några svårigheter. Men det
är endast punkt IV, som jag anser vansklig för allmänheten
och enligt mitt förmenande kommer att visa sig kostsam att full¬
följa. Och då saken icke har någon praktisk betydelse, synes
det mig, att herrarna kunde gå oss till mötes, då vi nu lefva
under sådana förhållanden, att det verkligen blir förenadt med
afsevärda svårigheter att fullfölja formuläret i detta afseende.
Jag vill gärna medgifva, att utskottet i öfrigt gått de önskningar
till mötes, som uttalats från vårt håll, och under sådana för¬
hållanden förefaller det mig, som om både utskottets och kam¬
marens ledamöter icke borde hafva något emot att gå oss till
mötes äfven i det afseende, hvarom herr Ollas Ericsson väckt
förslag.
Då jag, såsom jag förut antydt, icke kan finna, att det är
nödvändigt för att bedöma en egendoms taxeringsvärde eller af-
kastningen af en egendom att hafva denna punkt i formuläret,
kan jag således för min del icke finna annat än att alla skäl
tala för bifall till det af herr Ollas Ericsson framställda yrkandet,
och skall jag således, herr talman, anhålla att få instämma i
detta yrkande.
I detta yttrande instämde herrar Janson i Bråten, Olsson i
Alfdalsåsen, Ersson, Hansson, Ström i Transtrand, Bergman,
Bromée i Billsta, Åslund och Zimdahl.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m, m.
(Forts.)
Nr 63. 44
Fredagen den S Juni.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Ja,
hen- talman, det deklarationsformulär, som nu debatteras, är ju,
såsom herrarna mycket väl veta, ett formulär, som skall användas
för de mindre jordbrukarna, som icke ännu kommit därhän, att
de föra ordnade räkenskaper öfver sina förhållanden. Formu¬
läret är ju till för att tjäna samma syfte som det vidsträcktare,
större själfdeklarationsformuläret, nämligen icke allenast, att be-
skattningsmyndigheterna skola kunna taxera upp de skattskyldige
till det fulla beloppet, utan äfven, och kanske ännu mer, för att de,
som gifva uppgifterna, skola i dessa deklarationer hafva ett skydd
för att icke bli upptaxerade alltför högt.
Som herrarna veta, har den, som icke afger deklai*ation, icke
rätt att klaga öfver, hur han blifvit beskattad, och därför är de¬
klarationsuppgiften för honom ett skydd och bevarar hans rätt
äfven för framtiden. Med afseende å det föreliggande formu¬
läret har, såvidt jag kunnat förstå, ännu ingen anmärkning gjorts
i annat afseende än i fråga om hvad som står under mom. 4
angående utsäde och skörd å egendom. Men nu vill jag fråga
herrarna: äro icke dessa uppgifter de viktigaste af alla, för att
man skall kunna komma till en approximativ beräkning och upp¬
skattning af den verkliga inkomst, som under föregående år kom¬
mit vederbörande till del? Jag föreställer mig väl, att inkomsten
i främsta rummet skall bero på, hvilket utslag skörden gifvit,
och jag kan därför ej föreställa mig annat än att det skall vara
ganska angeläget för vederbörande att lämna dessa uppgifter,
liksom det utan tvifvel är ett af de viktigaste medlen, då det
gäller att skaffa en god ledning för taxeringsmyndigheternas upp¬
skattning af de verkliga inkomsterna •— och det är ju dit vi
vilja komma.
Detta formulär är uppgjordt efter samråd med personer, som
äro hemmastadda på detta område och som sitta i denna kam¬
mare. En af dem har nu yttrat sig om, att formuläret icke vore
riktigt lämpligt. Förut har ingen anmärkning mot detsamma af
honom blifvit framställd. Jag trodde därför icke, att det skulle
bli en sådan kritik från hans sida. Men jag har naturligtvis
rysligt svårt att säga, hur svårt eller lätt det är för vederbörande
att afgifva dessa deklarationer. Af egen erfarenhet kan jag icke
döma därom. Jag har därför låtit mig angeläget vara att råd¬
göra med folk, som varit hemmastadda på detta område, och de
uttalanden de då gjort ha varit af den beskaffenhet, att jag kände
mig fullt öfvertygad om, att de åtminstone för sin del hade den
uppfattningen, att detta formulär vore både praktiskt och möjligt
att ifylla. Om den sista saken torde väl vittnesmål kunna här
afgifvas från kompetent håll. Själf förklarar jag mig, som sagdt,
absolut icke kompetent i detta afseende. Men hvad jag kan
säga är, att ur taxeringssynpunkt sedt är den ifrågavarande
punkten en af de viktigaste i formuläret. Och ur den synpunkten
Fredagen den S Juni.
45 Nr 63.
skulle det både ur det allmännas synpunkt och icke minst ur Förordning
de skattskyldiges egen synpunkt vara ganska olämpligt, om denna
punkt uteslötes.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Det är ju så,
att de uppgifter, som nu äro i fråga, skulle de mindre jordbru¬
karna ha rättighet att lämna, därest de icke ansåge sig hafva
förmåga att lämna exakta uppgifter om verkliga värdet af in¬
komsten af årets skörd. Då de icke kunna fullgöra detta eller
anse, att det är förenadt med för stora svårigheter, därför att
de icke föra bokhålleri, har det sålunda lämnats dem denna ut¬
väg. Och hvarför? Jo, för att de skola kunna lämna någor¬
lunda tillfredställande uppgift till ledning för taxeringsnämnden,
nämligen dem, som innehållas i punkt IV. Denna går ut på,
att de skola uppgifva, huru stort utsäde de haft förra året af
de olika sädesslagen. Denna uppgift bör väl icke vara någon
särskild trollkonst. Det kan väl en mindre jordbrukare ha reda
på, huru mycket utsäde han användt af de olika sädesslagen,
Sedan är det fråga om uppgift angående skörden. Då bör det
väl icke vara omöjligt äfven för en mindre jordbrukare att veta.
huru många lass hö eller klöfver han skördat. Det bör väl
icke heller vara omöjligt för honom att lämna uppgift om huru
mycket ungefär hvarje iass hö innehåller, ty han bör väl kunna,
om det sättes i fråga, säga, att hvarje lass vägt ungefär ett eller
två skeppund. Vidare är det väl icke heller omöjligt, att han
kan säga, huru många trafvar — eller hvad nu benämningen är,
ty den är olika i olika trakter, men i min hembygd kallas de
för trafvar — han skördat, när han skurit af rågen och satt den
på fältet. Han bör väl likaledes kunna räkna ut, huru många
sådana trafvar han fått af andra sädesslag. Jag kan således ej
förstå, att sådant kan gå öfver hans förmåga. Och sedan är
det ju för öfrig t andra saker som han skördat. Och äfven i
fråga om dessa bör han väl kunna ha så pass förmåga, att han
kan räkna ut, hvad han fått, och kan han ej ha det i minnet, så
kan han ju skrifva upp det på papper. Jag kan för min del
icke förstå, att de mindre jordbrukarna skulle vara så bort¬
komna, att de snart sagdt måste anses hafva en lägre intelligens
än andra människor såsom handtverkare, köpmän etc.
Här är ju ej, som sagdt, fråga om annat än egna uppgifter
för de mindre jordbrukarne i fråga om hvad de så och skörda.
Nu vet jag inte, hurudana förhållandena äro i Dalarne och de
norra provinserna, om saken ställer sig svårare och krångligare
där, men hvad mellersta Sverige beträffar, kan jag ej förstå, att
det skulle stöta på några stora svårigheter att lämna sådana
uppgifter. Några kraf måste man väl ha rättighet att ställa
äfven på de medelstora och mindre bönderna, då det är fråga
om, att de skola lämna vissa uppgifter angående sitt jordbruk.
myndigheter
m. m,
(Forts.
Nr 63. 46
Fredagen den 3 Juni.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Jag tycker, att det låter något underligt, när det från landt-
mannahåll oupphörligen påstås, att dylika uppgifter äro förenade
med stora svårigheter just för oss landtman. Dessa svårigheter
för oss äro väl icke till för att hindra oss i våra plikter, utan
måste vi väl äfven för vår del söka öfvervinna dem och bringa
någon ordning och reda äfven i vår hushållning och i hvad som
angår vårt yrke. Jag kan för min del icke finna annat, än att
det är en fördel för de mindre landtbrukarna, när man icke
ställer större kraf på deras deklarationsuppgifter än enligt punkt
IV i ifrågavarande formulär.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den här
punkten enligt utskottets förslag.
Herr Lundell instämde häruti.
Herr Eriksson i Grängesberg: Jag har vid behandlingen
inom utskottet af den punkt, vi nu behandla, biträdt den mening,
som uttalats af min kamrat, herr Ollas Ericsson, fastän jag icke
deltagit i reservationen, därför att landtmännen inom utskottet
icke varit eniga i denna punkt.
Såvidt jag kunnat bedöma saken, ställer det sig väsentligt
olika för landtmännen i södra Sverige och norra Sverige. Jag
kan ej förstå annat, när landtmännen i utskottet varit af olika
mening så till vida, att de från södra Sverige ansett, att det
där icke går för sig, under det landtmännen från norra Sverige
varit af en annan mening. När jag läst formuläret, har jag icke
kunnat få annan mening än den, att äfven om man stryker
fjärde punkten, kunna beskattningsmyndigheterna taga ut hvad
landtmännen hafva i inkomst, och under sådana förhållanden
synes det mig, att taxeringsmyndigheterna fått de uppgifter de
behöfva.
Nu kan det visserligen sägas, att fjärde punkten skulle göra
det lättare för taxeringsmännen att bedöma. värdet. Men då
ber jag för min del att få säga, att om egendomen icke blifvit
värderad, tror jag ej, att fjärde punkten har någon betydelse,
ty då kan man enligt mitt förmenande endast gissningsvis be¬
svara frågan. Skulle den besvaras exakt, skulle det vålla stora
olägenheter och svårigheter åtminstone i våra bygder och enligt
min uppfattning.
På dessa skäl och då jag icke anser det absolut nödvändigt
men betänkligt för en del, om fjärde punkten finnes, har jag
för min del i utskottet röstat för att denna punkt måtte utgå.
Herr Olofsson: En föregående talare har gjort gällande,
att det icke hade någon vidare betydelse, om man hade punkten
nummer 4 i formuläret 2. Mot denna uppfattning har emeller¬
tid vice ordföranden i utskottet reagerat och tvärtom påstått,
Fredagen den 3 Juni.
47 Nr 63.
att just de uppgifter, som där afses, ha stor betydelse. Ja, jag
kan följa vice ordföranden i utskottet så till vida, att uppgif¬
terna i fråga ha stor betydelse i den mening, att det kommer
att vålla de skattskyldige mycket stort besvär att lämna desamma
i den omfattning de äro afsedda att få.
Jag tror ej för min del, att dessa uppgifter kunna läggas
till grund för eller äro af något synnerligt värde vid bedöman¬
det af hvars och ens verkliga inkomster. Om man nämligen
skall uppgifva, huru många skylar eller hässjor man haft, så
blir innebörden af dessa uppgifter, såsom herr Ollas Ericsson
förut påpekat, af mycket olika betydelse. Till och med inom
samma by kan den ena grannen ha större skylar, hässjor eller
vålmar än den andra. Då man icke skall uppgifva vikten utan
endast antalet skylar etc. och storleken af dessa, såsom förut
framhållits, är mycket växlande, blir det sålunda ingen verklig
grund att bygga på, men kommer däremot att förorsaka den
skattskyldige mycket besvär. Enligt min mening beror det på,
huru pass stor kännedom taxeringsmyndigheterna hafva om de
orter, inom hvilka de skola förrätta taxering.
Nu sade herr finansministern, att han icke själf hade reda
på, om dessa uppgifter skulle förorsaka något stort besvär. Ja,
det förstår man, men den, som själf är landtbrukare, måste inse,
att det blir besvärligt. Då man efter min mening egentligen
icke har någon säker grund, efter hvilken man kan få fram den
verkliga inkomsten, tycker jag, att hela detta förslag hvad gäller
4 punkten är alldeles öfverflödigt.
Jag skall icke längre uppehålla kammarens tid. Jag har,
som sagdt, den uppfattningen, att hela fjärde punkten saklöst
kan tagas bort. Det är alldeles gifvet, såsom förut påpekats,
att dessa uppgifter, hvarom här är fråga, komma att väcka
mycket obehag ute i landet, och då bör man väl göra saken så
enkel som möjligt. Öfriga punkter i detta formulär har jag icke
kunnat motsätta mig. Då jag på alla ställen velat vara med
om förenklingar och detta är en förenkling, ber jag att få yrka
bifall till reservationen och afslag på utskottets hemställan be¬
träffande punkt 4 i formulär nummer 2.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Jag har fun¬
nit mig föranlåten att begära ordet med anledning af det ut¬
talande herr Jansson i Djursätra hade. Han sade, att han icke
trodde, att de mindre landtbrukarne vore så bortkomna, att de
icke skulle kunna lämna de uppgifter, hvarom här är fråga.
Jag får då säga, att jag har aldrig påstått något sådant. Hvad
jag sade var, att om de skola lämna dessa uppgifter, kommer
innebörden af dem att bli mycket olika. Såsom herr Olofsson
i Digernäs påpekade, har den ene grannen större skylar än den
andre. En lassar större lass än en annan, och en tredje hässjar
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Nr 63. 48
Fredagen den 3 Juni.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
på annat sätt än sin granne. Och det var af denna anledning
jag framhöll, att dessa uppgifter icke lade någon rättvis grund
för taxeringsmyndigheterna vid beräkningen af inkomsterna och
att de i stället för att hjälpa taxeringsmyndigheterna komme att
leda till större ojämnheter i beskattningen, än om punkten toges
bort ur deklarationsformuläret. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Kvarnzelius: Herr talman, mina herrar! Jag vill fästa
uppmärksamheten på, att formulär nr 2 är afsedt att begagnas
af fastighetsägare med en egendom, hvars taxeringsvärde ej öfver¬
stiger 25,000 kronor. Det är ju af ganska stor vikt, att, när man
verkligen släpper krafvet på en formlig deklaration för ägare af
fastigheter af ända upp till så högt värde som 25,000 kronor,
det man sätter i stället är så beskaffadt, att det verkligen kan
tjäna till god ledning för taxeringsmyndigheterna. Ifall fjärde
punkten i formulär nr 2 skulle utgå, blefve det, såvidt jag kan
förstå, en ganska afsevärd lucka i detta formulär. Det har sagts,
att punkt 5 skulle täcka denna lucka, men såvidt jag kan förstå,
finnes icke i punkt 5 någon plats att där sätta in uppgifter om,
huru mycket spannmål eller huru mycket ladugårdsprodukter
eller rotfrukter fastighetsägaren sålt. Moment 1 i 5:te punkten
handlar om försäljning af skogseffekter eller upplåtelse af rätt till
skogsafverkning och momentet 2 handlar om försäljning af sten,
grus, lera, torf och dylikt samt utöfvande af jakt och fiske m. m.,
men för spannmål, det viktigaste, och ladugårdsprodukter eller rot¬
frukter finnes icke någon plats att lämna uppgifter om. Jag frå¬
gar eder då mina herrar: huru kan det vara möjligt för taxerings¬
myndigheterna att utan några dylika uppgifter kunna få någon led¬
ning vid verkställandet af taxeringen? Jag medgifver mycket
villigt, att det kan blifva förenad! med stora svårigheter för hem-
niansägarne, att lämna ett fullständigt svar på alla de frågor,
som finnas i formulär nr 2. Men jag har tänkt mig, att vid
hvarje uppgift, vid hvarje deklaration enligt formulär 2 det
alltid kommer att visa sig, att någon fråga blir obesvarad, på
grund af att vederbörande icke kunnat besvara densamma, och
då få taxeringsmyndigheterna finna sig uti, att sådana luckor i
uppgifterna förekomma. Men å andra sidan är det tydligt, att,
hvad som icke kan besvaras af den ene, möjligtvis kan besvaras
af den andre, och därför bör det, såvidt jag kan förstå, vara
beredt den största möjlighet att kunna beräkna svar på frågorna
i detta frågoformulär, ty jag betraktar det såsom ett sådant. Om
vederbörande icke kunna svara på en eller annan fråga, finnes
härför ingen påföljd stadgad. Den enda påföljden är, att, om
uppgifterna skulle vara alltför bristfälliga, taxeringsmyndighe¬
terna icke äro bundna af desamma. Men något vite finnes icke
stadgadt. Den, som icke kan lämna uppgift om, huru många lass
hö eller huru många tunnor spannmål han fått, blir icke förfallen
Fredagen den 3 Juni.
49 Nr 63.
till något ansvar och kan likafullt, enligt min mening, med godt Förordning
samvete skrifva under ingressen till namnunderskriften, att han om taxmngs-
efter bästa förstånd lämnat dessa uppgifter. myndigheter
Nu har här sagts under hand, att hvad som kommer att (Forts)
väcka mycken oro är, att hemmansägarne redan nästa år, innan
de gjort de anteckningar, som äro erforderliga för att de skola
kunna ifylla formulär nr 2, skulle vara skyldiga att deklarera
efter detsamma. Men jag vill sätta ifråga, om det icke vore lämp¬
ligt att lämna större möjligheter ifråga om öfvergångsstadgandena,
så att de icke blefve absolut skyldiga att lämna dessa uppgifter
nästa år utan först ett kommande år. Ty efter min mening är
det ganska viktigt, att detta formulär nr 2, som skall komma
istället för ett fullständigt formulär 1 A, eller 1 B blir af be¬
skaffenhet att kunna tjäna till god ledning för taxeringsmyndig¬
heterna. Jag tror därför, att det vore i hög grad oklokt att full¬
ständigt stryka punkt IV utan att sätta in något annat i stället.
Yi hade gjort upp ett förslag i utskottet, att man skulle kom¬
plettera punkt Y så, att det blef en rubrik för spannmål och en
för andra landtmannaprodukter. Detta förslag framställdes af
herr Jesperson men vann icke utskottets bifall, emedan man icke
ville göra formuläret vidlyftigare än det var, då man hade en
stark känsla af, att detta skulle komma att röna starkt motstånd.
Men skulle man stryka punkt IV så blir det nödvändigt att kom¬
plettera punkt V. Men detta kunna vi icke göra, och det synes
mig vara bättre att taga formuläret, sådant det föreligger. Och
när vi sedan komma till öfvergångsstadgandena, taga i öfvervä¬
gande, huruvida möjlighet kan beredas de mindre jordbrukarne
att lämna ifrågavarande uppgifter ett år senare än Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag ifrågasätta.
Herr talman! Jag skall för min del be att få yrka, att for¬
mulär nr 2 måtte godkännas.
Med hr Kvarnzelius förenade sig herr Söderberg i Hobborn.
Herr Jesperson: Herr talman, mina herrar! Då det nu är
meningen, att äfven jordbruket skall beskattas efter den verkliga
inkomsten och icke efter taxeringsvärdet, är det nödvändigt att
få någon grund att gå efter, då man skall göra denna uppskatt¬
ning, särskildt för dem, som icke anse sig kunna själfdeklarera
i verklig mening utan som göra det efter formulär nr 2. Det
är meningen att uppgifva, hvad man har i areal och annat, som
särskildt kan vara till ledning för taxeringsmyndigheterna. Men
om man icke skall uppgifva, hvad man sått och skördat, undrar
jag, huruvida taxeringsmyndigheterna skola kunna bestämma den
verkliga inkomsten af jordbruket endast på grund af, att de veta,
att det finnes ett så och så stort hemman, hvars inkomster man
skall uppskatta. Det är en väsentlig skillnad mellan det ena eller
Andra Kammarens Protokoll 1910. Nr 63. 4
Nr 63.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. in.
(Forts.)
50 Fredagen den 3 Juni.
andra hemmanet och mellan skötseln af olika hemman, och man
måste därför hafva någon ledning, när man skall göra uppskatt¬
ningen. Herr Daniel Persson påstod, att beskattningsmyndighe-
terna hafva en tillräcklig grund för beskattningen, om de känna
till den egendom, som skall beskattas. Men jag kan rakt icke
förstå, huru de skola kunna göra det, om de icke få reda på,
hvad som skördats på denna egendom. Nu har det sagts, att
det är svårt att uppgifva skörden på en egendom. Ja, det kan
hända, att det till en början skulle möta någon svårighet, men
jag tror, att landtmännen. då de deklarerat en eller två gånger,
snart nog skola lära sig detta. Om det blir en eller annan fel¬
aktighet och detta blir påpekadt af vederbörande, skola de snart
lära sig att deklarera fullt nöjaktigt och ordentligt. Ty hem-
mansägarne hafva själfva den största fördelen af en ordentlig
själfdeklaration. Jag har under åtskilliga år sett, huru det gått
till vid premiering af småbruk, där dessa småbrukare nödgats
uppgifva afkastningen af sitt jordbruk. Många af dem hafva
varit ganska litet skrifkunniga och sagt, att det är rätt svårt att
göra detta. Men man finner, att de efter något år fört dessa
anteckningar så pass nosrgrannt att jag vågar påstå, att man med
ledning af dem kan göra en nöjaktig uppskattning af deras in¬
komster.
Såsom herr Kvarnzelius nämnt, förfäktade jag inom utskottet
den meningen, att det skulle varit en fördel, om under punkt 5
äfven biifvit intaget ännu ett par underrubriker, så att man där
kunnat lämna uppgift om hvad man sålt af landtmannaproduk-
ter, kreatur o. s. v. Detta hade enligt min tanke varit en kom¬
plettering af stort värde för inkomsttaxeringen. Men då vissa
skäl anfördes för de svårigheter, som detta skulle bereda, så togos
dessa rubriker åter bort. Jag anser det vara af största vikt att
punkt 4 i formulär 2 blir så noggrannt besvarad som möjligt.
Detta är äfven af väsentlig betydelse för utarbetande af goda
uppgifter för de olika länens jordbruksstatistik, något som man
numera lägger mycken vikt på. Jag tycker, det är att allt för
mycket underkänna landtbefolkningens förmåga, då man säger,
att ifyllandet af formuläret skulle bereda så stora svårigheter.
Jag kan icke finna, att den anmärkningen är berättigad. Det
måtte vara något alldeles säreget för norra delen af landet, att
man där skulle ha sådan svårighet för lämnande af dessa upp¬
gifter.
Nu har det sagts, att man går tillväga på så olika sätt å
skilda ställen, då det gäller att till exempel skörda säd eller hö,
och att uppgifterna därför icke kunna bli likformiga. Men na¬
turligtvis känna taxeringsmyndigheterna inom de olika distrikten
till förhållandena i detta afseende och kunna bedöma värdet af
uppgifterna därefter. Någon ledning har man sålunda alltid af
formuläret.
Fredagen den 3 Juni.
51 Nr 63.
På nu anförda skäl ber jag, herr talman, ait få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Juhlin: Herr talman! Efter de två senaste talarnas
anföranden har jag icke mycket att tillägga, men jag vill dock
säga ett par ord. Jag erkänner att formulärets ifyllande kan
bereda åtskilliga svårigheter, och att man måste taga hänsyn till
att förhållandena äro väsentligt olika i olika delar af vårt vid¬
sträckta land. Men när vi skola öfvergå till en alldeles ny prin¬
cip för beskattningen, kan jag för min del icke förstå, huru vi
skola kunna få någon verklig beskattning af inkomsten för per¬
soner, som icke hafva någon ordentlig bokföring, om man icke
härför lägger till grund hvad egendomen afkastar, den må vara
stor eller liten. Jag kan därför egentligen icke inse, hvarför
man har så mycket emot punkt 4 i formuläret. Hvad beträffar
min egen hemtrakt, kan jag försäkra, att en sådan här bestäm¬
melse skall vara till verkligt gagn för dem, som skola afge upp¬
gift på hvad de haft i inkomst af sitt jordbruk, och jag anser
den vara till ovärderligt gagn för taxeringsmyndigheterna. Dess¬
utom är det ju ingenting, som hindrar personer, som icke vilja
deklarera enligt detta formulär, att följa det andra formuläret,
för så vidt de hafva bokföring.
Af herr Kvarnzelius vidrördes en sak, som egentligen icke
angår den här punkten, utan hör till öfvergångsbestämmelserna.
Det var, att man kunde ifrågasätta att 1'å tillämpningen af de
här förevarande bestämmelserna framskjuten ett år, så att de
landtmän, som icke hittills fört anteckningar öfver afkastningen
å sin egendom, hinna ordna den saken. Om man gör ett yrkande
i denna riktning ifråga om öfvergångsbestämmelserna, anser jag
icke, att någon större svårighet bör möta att antaga punkten,
sådan den här föreligger, hvartill jag ber att få yrka bifall.
Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman, mina herrar!
Den här förda diskussionen har alldeles tydligt visat, att man
sväfvat ut i det okända, när taxeringen skall ske på grund af
formulär nr 2. Det är tydligt, att vare sig uppgifter lämnas
till större eller mindre antal, är det alldeles omöjligt att af dem
få mera än en ganska knapp ledning vid taxeringen. Man ser,
hurusom af två personer, som drifva lika stort jordbruk, den ene
blir en burgen man, medan den andre förlorar allt. Jag vill
icke bestrida, att uppgifterna lämna någon ledning vid taxeringen,
men fråga är om de lämna så pass ledning, att det linnes någon
sannolikhet för att det blir en inkomst, som icke ligger allt för
långt ifrån den verkliga, som beskattas. Hvar och en kan för¬
stå, att om i ett taxeringsdistrikt 300 å 400 smärre jordbrukare
aflämna uppgifter enligt formulär 2, måste de blifva schablon¬
mässigt behandlade af taxeringsmyndigheten. Troligen blir väl
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Nr 63. 52
Fredagen den 3 Juni.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
taxeringen i ett och samma distrikt likartad, men i ett närlig¬
gande distrikt inlägger taxeringsnämnden helt andra synpunkter.
Då blifva taxeringarna i de olika distrikten ojämna. Man hehöf-
ver icke vara allt för stor siare för att påstå, att sådant icke
blir hållbart.
Jag vågar fråga, om någon kan påstå, att sådana grunder
för taxeringen blefve bättre än de fasta grunder, som vi nu
hafva. Jag vill icke säga, att vi skola stanna, där vi nu äro,
men att lämna verkligt fasta utgångspunkter för många tusendens
taxeringar tycker jag icke är lämpligt. Om jag törs säga ut min
privata mening, så lyder den så, att taxeringarna skulle blifva
mycket sämre och mycket ojämnare än förut. Det är farligt att
säga detta, ty då heter det, att lantbrukarna icke vilja skatta för
den verkliga inkomsten. Men det är icke min åsikt. Jag vill,
att de helt skola göra sin skyldighet mot staten, men jag tror
icke, att man kommer den verkliga inkomsten närmare genom
att påbjuda användandet af de här föreslagna taxeringsupp¬
gifterna.
Här är nu icke tid att närmare utveckla mina tankar om,
hur man skall komma närmare den verkliga inkomsten vid taxe¬
ringarna, men jag kan icke tycka, att man kommer stort när¬
mare genom användandet af det ena slaget uppgifter än det
andra af de nu föreslagna. Jag ber endast att få uttala en ön¬
skan, att en reform på detta område måtte tränga sig fram ju
förr desto bättre.
Herr talman, jag har intet yrkande.
Herr Olofsson: Herr talman! Herr Jansson i Djursätra
gjorde gällande, att den förevarande punkten icke skulle bereda
någon svårighet för de mindre jordbrukarne, ty de visste nog,
huru mycket hö o. s. v. de skördade. Men det är ju icke endast
småbrukarna det här gäller, utan äfven dem, hvilkas egendom
har ett taxeringsvärde af ända till 25,000 kronor. De, som ha
större jordbruk, kunna icke precis så noga veta hvarken hur
stort antalet skylar eller hur många lass hö, som körts in. De
äro mången gång frånvarande under skördearbetet, och detta
utföres af tjänstefolket. I alla händelser tror jag, att den före¬
varande punkten i formuläret skulle bereda ganska stora svårig¬
heter.
Herr Kvarnzelius sade, att man borde inrycka i punkt 5
hvad som icke tages med i punkt 4. Men jag vill påpeka, att
man kan införa kompletterande uppgifter under punkt 12. När
man förut uppgifvit antalet hästar, får och svin, som kan födas
på hemmanet o. s. v., kan man i punkt 12 införa till upplysning
hvad man för öfrigt sålt af hemmanets produkter. Det blir upp¬
gifter, som äro att räkna med, men att uppgifva hela skörden
förorsakar sannerligen endast besvär, och jag bestrider, att det
53 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
blir någon verklig grund att bygga på för utrönande af jord¬
brukarens verkliga inkomst.
Sedan herr vice talmannen nu öfvertagit ledningen af kam¬
marens förhandlingar, yttrade:
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Det har sagts, att
uppgifterna vore alsedda att utgöra skydd för fastighetsägarna,
och detta är nog riktigt, men då bör man också se till att blan¬
ketterna äro sådana, att en fastighetsägare kan vinna det mål,
som åsyftas. Och jag vill sätta detta i sammanhang med hvad
herr Kvarnzelius anförde, att det icke medförde någon påföljd,
om en fastighetsägare icke fick med ett eller annat, som anges
i formuläret. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att, om
deklarationerna äro ofullständiga, taxeringsmyndigheterna icke
hafva någon skyldighet att följa dem, och då är ju det skydd
borta, som uppgifterna skulle bereda. Därför är det angeläget,
att blanketterna äro sådana, att äfven de mindre fastighetsägarna
kunna använda dem.
Herr Jansson i Djursätra förmenade, att om de små jord¬
brukarna icke mindes hvad deras jordbruk lämnat i afkastning,
så kunde de skrifva upp det. Jag har i mitt första anförande
framhållit, att om man ville ha exakta uppgifter angående höet,
skulle det vara nödvändigt att väga det, och detta blefve en stor
börda för många fastighetsägare, och jag vill säga, att det blefve
en så pass stor börda, att det vore bättre att underkasta sig en
något orättvis beskattning än att underkasta sig att väga höet.
Herr Kvarnzelius sade, att man icke hade någon ledning-
för bedömande af jordbrukets afkastning, om man uteslöte punkt
IV. Jag berörde i mitt första anförande något om den saken.
Om man lämnar uppgift på huru många kreatur af olika slag,
som födas på egendomen, och därjämte enligt punkt V uppgifver,
hur mycket man försålt af egendomens produkter, synes det
mig, som om taxeringsmyndigheterna i det afseendet skulle ha
fullständig ledning, ätven om man ströke punkt IV, hvarom
här tvistas.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet antydde
i sitt anförande, att en talare, som uppträdt i debatten, varit till¬
kallad för att yttra sig om förevarande formulär. Ja, mina herrar,
jag ber att fä upplysa, att det var mig, som herr statsrådet
åsyftade. Han hade haft vänligheten tillkalla mig, för att jag
skulle yttra mig om detta formulär, och jag var där tjugo minuter
och talade om formuläret samt påyrkade vissa ändringar däri,
som också delvis vidtagits.
Hvad som gör att formuläret skulle bereda svårigheter vid
ifyllandet är att där står »hö». Jag kan ej erinra mig om ordet
»hö» stod i det formulär, som förelädes mig eller om det har
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Nr 63. 54
Fredagen den 3 Juni.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
blifvit tillsatt af utskottet eller i propositionen. Jag tycker
därför, att man kunde stryka ut det.
Hvad beträffar de öfriga saker, som här förekomma, såsom
de olika sädesslagen o. s. v,, så är det ju lätt att lämna exakta
uppgifter därom. Under sådana förhållanden synes det mig, att
herrarna icke skulle ha något emot att stryka »hö» å formu¬
läret.
Jag ber att få betona hvad jag förut sade, att man får vara
ytterst försiktig i detta afseende och formulera bestämmelserna
så, att de icke ge anledning till allt för stort klander ute i byg¬
derna. Jag har velat framgång åt dessa skatteförslag, därför att
jag anser, att de hvila på rättvisa principer. Det synes mig
därför angeläget, att man omarbetar detta formulär så, att det
icke blir onödigt betungande.
Gentemot herr Jesperson vill jag säga, att då man upp¬
träder med en sådan skärpa, som han gjorde, bör man ha satt
sig bättre in i denna fråga än hvad han synes ha gjort.
Jag ber nu att få ändra mitt yrkande därhän, att man stryker
bort »hö» i formuläret, och jag hoppas att Riksdagens ledamöter
icke ha något emot den ändringen, och jag tror då att den vä¬
sentligaste stötestenen är undanröjd för antagande af det formu¬
lär, hvarom nu är fråga.
Chefenför finansdepartementet, herr statsrådet Swartz:
Herr talman! Med afseende på den senaste talarens anförande
ber jag att få hänvisa till det formulär, som är bifogadt Kungl.
Maj:ts proposition, och som, såvidt jag kan erinra mig, är all¬
deles oförändradt sådant som det var, då det kom från de sak¬
kunniga, hvilka jag tillkallat, för att de skulle göra sina anmärk¬
ningar. I det formuläret finnes ordet hö. Skyldigheten att lämna
uppgift i detta afseende rönte icke då någon anmärkning från
den ärade talarens sida. Det har här sagts, att man på sina
ställen icke kör in höet i lass, utan att man bär in det, och att
man därför icke kan uppgifva antalet lass. Men man kan ju i
sådant fall lämna uppgift angående antalet hässjor. Däremot in¬
vändes kanske, att hässjorna icke äro lika stora. Jag förmodar,
att icke heller lassen äro lika stora. Och taxeringsmyndigheterna,
som ha kännedom om ortens förhållanden, skola väl lika lätt
kunna bedöma värdet af hässjorna, som de kunna beräkna värdet
af lassen. Jag tror därför icke, att bestämmelserna i det afse-
endet skola bereda några svårigheter.
Det föreföll mig af herr Daniel Perssons anförande, som om
han haft väl kort tid att yttra sig angående formuläret, och han
sade, att hans besök hos mig räckte 20 minuter. Jag tror knap¬
past, att det var så länge ens, men han hade i förväg fatt formu¬
läret sig tillställdt för granskning, och han uppsökte mig för att
gifva mig del af sina anmärkningar, och det vill synas mig, som
55
Nr 63
Fredagen den 3 Juni.
om det korta besöket gaf vid handen, att han icke hade några
anmärkningar att framställa, och det hade han icke heller. ° myndigheter-
Herr Karlsson i Göteborg: Hen- talman! Jag vill först
göra en liten rättelse i herr Perssons i Tallberg anförande. Han *■ 01
nämnde, att utskottet satt in »hö» i formuläret, men det är icke
så. Om herrarna se efter i propositionen, så skola ni finna, att
där också står »hö». Hvad utskottet lagt till är endast »socker¬
betor» och »andra rotfrukter».
Jag är visserligen icke sakkunnig på området, men jag före¬
ställer mig, att hö i vissa orter kan vara af högst väsentlig be¬
tydelse, och därför förefaller det mig äfventyrligt att på rak
arm stryka bestämmelserna härom.
Jag begärde egentligen ordet för att instämma i och stryka
under hvad herr Kvarnzelius föreslog, nämligen att man skulle
återremittera öfvergångsbestämmelserna i syfte att i dem få in,
att punkt 4 i formulär 2 icke skulle tillämpas år 1911, detta
därför att landtbrukarne skulle fä tillfälle att under det kom¬
mande året vidtaga nödiga åtgärder med hänsyn till bestäm¬
melserna i denna punkt. Detta yrkande på återremiss kommer
att framställas vid en annan punkt, och vi skulle då äfven se
till, att punkten blefve återremitterad i Första kammaren.
Jag ber emellertid att få vidhålla mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag i denna punkt.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Herr Persson i
Tällberg har yrkat, att rubriken »hö» skulle utgå ur formuläret,
men detta anser jag knappast vara tillrådligt. Det finnes näm¬
ligen en del trakter i vårt land, där jordbrukarna basera sin
hufvudsakliga inkomst på höskörden. Detta är exempelvis fallet
med trakten omkring Stockholm. Det lär sålunda icke gå för
sig att från deklarationsuppgifterna utesluta hvad som utgör själfva
hufvudartikeln i jordbrukarnas näring flerstädes i riket. För
öfrigt lär väl höskörden och klöfverskörden i södra och mellersta
Sverige ingå som en så pass viktig beståndsdel i landtbruket,
att det vore besynnerligt, om man icke skulle lämna uppgift
härom å det förevarande formuläret. De, som ha mycket hö att
skörda, ha nog också reda på hur många lass, som köras in.
Detta gäller nog också småbrukarna, för hvilka höskörden spelar
en mycket viktig roll.
Hvad beträffar Dalarna, som jag icke alls känner till, så
fattar jag saken så, enligt föregående talares yttrande, att man
där på en del ställen icke kör in sitt hö, utan att man i många
fall bär in det. Men har man icke större kvantum än att man
kan bära in det, så bör man väl ock kunna ha reda på, hur
stor skörden är.
Hvad för öfrigt beträffar de här uppgifterna, som debatten
rör sig om, så äro de väl icke att betrakta som ett straff eller
Nr 63. 56
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Fredagen den 3 Juni.
som en svår pålaga för jordbrukarna, utan det är väl till fördel
' för dem, att de få lämna sådana uppgifter. Därigenom ges möj¬
lighet att beskatta det verkliga värdet af egendomen och de in¬
komster, som de därå beräkna. Kan icke ägaren på något
sätt lämna uppgift om hur mycket han skördar på sin bila egen¬
dom, måste taxeringsmyndigheterna, så godt sig göra låter, fast¬
slå något belopp. Om detta blir mindre eller större än den
verkliga inkomsten rå icke taxeringsmyndigheterna uteslutande
för, utan det beror väl mycket på den försumlige eller skröplige
innehafvaren af egendomen, som icke kan förmås på något sätt
att lämna taxeringsmyndigheterna någon ledning för deras ar¬
bete. Såsom vi förut hört nämnas, har man ju här två möjlig¬
heter att välja vid deklarationen, antingen att angifva den egent¬
liga summan af årsinkomsten eller att, om man icke kan det,
lämna en detaljerad uppgift angående skörd och dylikt. Detta
är ju till fördel för landtbrukarna, och jag kan icke förstå annat
än att de borde vara glada öfver de möjligheter, som förslaget
i detta afseende erbjuder. Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.
Häruti instämde herr Biström.
Herr talmannen, som under det sista anförandet återkommit,
lämnade härefter ordet till
Herr Svalli ngson, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Herr Olsson i Kullenbergstorp uttalade sitt klander öfver för¬
slaget till formulär, men hade icke något bättre att ge i stället.
Det föreföll mig, som om enligt hans mening det nuvarande
sättet att få uppgift om inkomsten vore det bästa. Min uppfatt¬
ning är, och jag hoppas, att den delas af alla dem, som suttit
såsom ordförande eller ledamöter i taxeringsnämnden, att det
sätt, hvarpå inkomstbeskattningen nu bestämmes eller de grun¬
der, hvarpå den hviiar, icke kunna anses rättvisa.
I likhet med hvad herr Jansson i Djursätra yttrade i sitt
första anförande, kan jag icke betrakta det såsom annat än rent
af^ ett underkännande af våra större och mindre jordägares för-
måga, då det säges, att de icke kunna lämna svar på så pass
enkla frågor som dem enligt formulär 2, vare sig det gäller
punkt 4 eller någon af de öfriga punkterna.
Om man granskar formuläret närmare med afseende på
rubrikerna, särskildt med afseende på specialiseringen af sädes-
slagen, som skola vara föremål för uppgifter, så får jag säga,
att jag saknar en viktig rubrik nämligen »gräsfrö». I mellersta
och södra Sverige är gräsfrö i icke obetydlig grad föremål för
odling och försäljning. Men jag ser icke något hinder för att
man tar in uppgift härom å formuläret, och det finnes ju också
utrymme härför.
Fredagen den 3 Juni.
57 Nr 63.
För att rättvisa skall komma att skipas ifråga om inkomst¬
skattens utgörande, ser jag ingen annan råd än att man antager
utskottets förslag.
Härpå anförde:
Herr Lundell: Herr talman! Jag skall alldeles särskildt
fästa uppmärksamheten på, att det är af ofantlig vikt, att man
har så mycket reda på sin egendom, som erfordras för ifyllande
af deklarationsuppgifterna. Såsom ordförande i en premierings-
nämnd för mindre jordbrukare har jag riklig erfarenhet om huru
mycket man arbetar för att de små jordbrukarna skola föra an¬
teckningar öfver sin hushållning, hvilket äfven för dem har
mycket stor betydelse. Man sprider formulär, små bokförings¬
böcker o. d. och försöker intressera dem för det. Äfven vid
småbrukarkurserna, som man ger i stor utsträckning, söker man
väcka intresse för bokföring. Hvad deklarationerna beträffar, så
kan det nog hända, att det går litet knaggligt till att börja med,
men snart bli de vana därvid och komma i gång, och det kan
ju vara en driffjäder äfven detta till att få fram en liten bok¬
föring, som ju så väl behöfves, och som kommer att göra ofant¬
ligt gagn ifråga om hushållningen och driften af dessa små jord¬
bruk. Även för dem, som icke deltagit i landtbrukskurser eller
andra kurser, i hvilka bokföring ingår, är ju dock folkskolans
undervisning så pass omfattande, att det icke finnes några svå¬
righeter, än mindre omöjligheter att få fram dessa uppgifter.
Och hvad beträffar valutan för det besvär, som de sålunda få
underkasta sig, så kommer detta att betala sig i hushållningen
och bli af stort gagn för dem. Det är sålunda icke blott ur
skattesynpunkt som det kan vara af betydelse att jordbrukarne
bli i tillfälle att visa, hvad de verkligen ha i inkomst och hvad
de alltså skola skatta för.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Olsson i See: Herr talman! Jag tror för min del, att
denna fjärde punkt är alldeles nödvändig att behålla kvar, då
vi skola ha de föregående punkterna. Vi uppge areal af åker
och äng, och den ena landtbrukaren uppger sin areal, och en
annan uppger sin areal på åker och äng, och skola vi börja
taxera efter den normen, så händer det, att man i ena kanten
af socknen kanske skördar 50 % mer på samma areal som i en
annan del af socknen. Men så skall det ju här också uppges
tillnärmelsevis hur mycket hö, som skördats; om denna uppgift
icke blir precis på kronan, så kan det ju icke hjälpas, man får
dock något att gå efter, som kompletterar uppgiften om arealen
och visar, att den ena kan skörda mer på sin areal och en annan
mindre. Man får så fram något så när det rätta.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
HSr 63. 58
Fredagen den 3 Juni.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Vidare skall man här uppge hur många hästar, kor och
ungnöt m. m. man föder. En landtbrukare kan ha sådana kor,
att han behöfver kanske 50 %, om icke dubbelt så mycket foder
för att utfodra dem, och en annan har en gammal bondras, som
icke fordrar så mycket för sitt uppehälle. Går man då endast
efter den normen, att den, som har så och så många kor, han
får så och så stor inkomst, och den andra får så och så stor,
så kan detta också bli vilseledande. Men nu får man här se hur
mycket det utfodras i förhållande till kreatursantalet och hur
mycket det skördas i förhållande till arealen, och så kan man
komplettera dessa uppgifter med hvarandra, så att man åtmin¬
stone tillnärmelsevis kommer till det rätta.
Jag vill vidare säga, att det är alldeles nödvändigt, att man
går denna väg, om man på någon väg skall komma till den
verkliga inkomsten, låt vara, att man icke får det exakt på öret
eller kronan, men den stora ojämnhet, som nu förefinnes i taxe¬
ringen, då man tar på en höft, skall man dock i stort sedt
kunna undvika.
Jag tror, som sagdt, att det är alldeles nödvändigt, att vi be¬
hålla detta moment och yrkar därför bifall till utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen fram¬
ställde propositioner på: l:o) godkännande af utskottets förslag
till förevarande paragraf och formulär, 2:o) godkännande af
samma förslag med den ändring, som af herrar Ericsson i Ofvan-
myra och Olofsson förordats i den af dem afgifna reservationen
och 3:o) godkännande af utskottets förslag med den utaf herr
Persson i Tällberg i hans senaste anförande påyrkade ändrin¬
gen; och godkände kammaren därvid utskottets förslag.
5 och 6 §§; 7 § med deklarationsformuläret nr 3; 8—22 §§
*
Godkändes.
23 §.
Ifråga om viss del af utskottets motivering till paragrafen
hade reservation afgifvits af herrar Karlsson i Göteborg, Kvarn-
zelius, Olofsson, Eriksson i Grängesberg och Kohb.
Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid:
Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag har begärt ordet
vid denna paragraf, icke för att yrka ändring i paragrafen, men
för att yrka ändring i den motivering, som utskottet fogat
till paragrafen.
Som herrarne finna — motiveringen återfinnes på sidan 8
59 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
— så har utskottet i sammanhang med att det tillstyrkt ifråga¬
varande paragraf uttalat en önskan, som sammanfattats i följande
ord: »I detta sammanhang har utskottet äfven ansett sig böra
framhålla önskvärdheten af att offentliggörande i tryck af taxe-
ringsresultaten måtte i lagstiftningsväg förhindras.»
Detta är ju en gammal tvistefråga, som åtskilliga gånger
varit föremål för riksdagens pröfning. Vid alla de tillfällen,
som denna fråga förelegat, har Första kammaren bifallit fram¬
ställningar i samma syfte, som motiveringen här anger, under
det Andra kammaren satt sig emot en ändring i lagstiftningen.
Detta är en fråga, som egentligen icke hör till bevillningsut¬
skottets handläggning. Det gäller här en förändring i tryckfri¬
hetsförordningen, och handläggning och förberedelse af sådan
fråga skall ju verkställas af konstitutionsutskottet. Vi reservan¬
ter ha därför ansett, att utskottet icke bort göra något uttalande
i detta hänseende och därigenom på indirekt väg, om man så vill
säga, söka få Riksdagen att göra ett principuttalande i denna
fråga. När den skall afgöras, blir det tids nog att pröfva den,
och det är icke lämpligt, att denna kammare, genom att god¬
känna denna motivering, som utskottet här föreslagit, på förhand
binder sin handlingsfrihet.
Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka, att motiveringen
till § 23 måtte erhålla den förändringen, att sista stycket måtte
utgå, det vill säga orden »I detta sammanhang» till och med
»förhindras», och jag anhåller, herr talman, om proposition å
detta yrkande.
Häruti instämde herr Eriksson i Grängesberg.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen gaf propositioner på
l:o) godkännande af utskottets förslag till förevarande paragraf;
2:o) godkännande af samma förslag med den förändring i moti¬
veringen, som under öfverläggningen föreslagits af herr Kvarn-
zelius; och fattade kammaren beslut i öfverensstämmelse med
sistnämnda proposition.
Öfverskriften till 1 kap.; 24 §.
Godkändes.
Enligt utskottets förslag skulle 25 § hafva denna lydelse:
25 §.
Taxeringsnämnd utgöres af ordförande samt ett antal af
minst fyra, högst nio ledamöter; dock att, där ett taxerings-
distrikt utgöres af två eller flere kommuner, ledamöternas antal
kan uppgå till elfva.
Förordning
mi taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Nr 63. 60
Fredagen den 3 Juni.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Ordföranden och en ledamot forordnas af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande. Sådant förordnande meddelas för en tid
af högst fem år, Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock obetaget
att återkalla detsamma.
Öfriga ledamöter utses för hvarje år till det antal, som, där
ej taxeringsdistrikt utgöres af två eller flere kommuner, bestäm¬
mes i sammanhang med valet.
I stad skola dessa ledamöter väljas af stadsfullmäktige eller,
där stadsfullmäktige icke finnas, af allmän rådstuga.
På landet skola de väljas af kommunalstämma; dock att,
där kommunalfullmäktige finnas, valet verkställes af dessa. Äro
två eller flera kommuner förenade till ett taxeringsdistrikt, skola
för hvarje kommun väljas högst fem ledamöter med iakttagande
likväl att antalet valda ledamöter i taxeringsnämnden icke må i
något fall öfverstiga tio.
Yid samma tillfälle, som ledamöter i taxeringsnämnden väljas,
skall äfven förrättas val af en suppleant för hvar ledamot af
nämnden. För öfrigt skall vid val af både ordinarie ledamöter
och suppleanter tillses, att, såvidt möjligt är, såväl ägare af
jordbruksfastighet och annan fastighet som näringsidkare, arbetare
och andra inkomsttagare komma att äga säte och stämma i taxe¬
ringsnämnden.
Valbar till ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd, är med
iakttagande af hvad i 51 § stadgas, en hvar i orten boende per¬
son, som under året näst före det, då taxeringen sker, inom
taxeringsdistriktet erlagt bevillning eller inkomst- och förmögen¬
hetsskatt eller som i egenskap af arrendator af fast egendom i
distriktet är kommunalt röstberättigad.
Vid paragrafen fanns likväl fogad reservation af herrar
Ericsson i Ofvanmyra och Olofsson, hvilka hemställt, att para¬
grafen måtte få följande förändrade affattning:
25 §.
Taxeringsnämnd utgöres — — — — — —---—
— — — —-------uppgå till elfva.
Ordföranden och ett sakkunnigt biträde förordnas af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande. Sådant förordnande meddelas för en
tid af högst fem år, Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock
obetaget att återkalla detsamma. Det sakkunniga biträdet må i
taxeringsnämndens öfverläggningar men ej i besluten deltaga.
Ledamöterna i taxeringsnämnden utses för hvarje år----
-—--—--— •— o. s. v. lika med utskottet.
Efter föredragning af paragrafen erhölls ordet på begäran af
Herr Olofsson, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Som herrarna se, har jag afgifvit en reservation vid § 25, och
‘Fredagen den 3 Juni.
61
Nr 63.
1 denna reservation har herr Ollas Ericsson instämt. Utskottet
har nu vidtagit åtskilliga ändringar i 25:te paragrafen, och bland
annat säger utskottet, att där taxeringsdistriktet består af endast
en kommun skola de skattskyldige själfva få bestämma antalet
ledamöter, dock högst till 9, men för öfrigt är denna paragraf
lika med den kungliga propositionen. Jag har ej heller någon¬
ting att invända mot den förändringen, men däremot i fråga om
andra stycket, som börjar med: »ordförande och en ledamot». Där
vill jag ha den ändringen, att Konungens befallningshafvande,
som är en administrativ myndighet, icke skall ha rätt att utse,
jämte ordföranden, äfven en ledamot i nämnden. Jag anser det
vara en alldeles oriktig princip, ett oriktigt förfarande, att en
administrativ myndighet skall få tillsätta äfven en ledamot i
nämnden. Enligt den kungliga propositionen, så väl som enligt
utskottets förslag, kan det hända, att därest taxeringsdistriktet
utgöres af endast en kommun, de skattskyldige i vissa fall endast
få tillsätta tre ledamöter. När de olika inkomsttagarne nu enligt
det kungliga förslaget äro indelade i fyra särskilda intressegrup¬
per, blir det ju omöjligt för alla dessa grupper att få någon re¬
presentant i taxeringsnämnden. Detta tycker jag också är ett
inkräktande på deras fulla rätt. Det bör naturligtvis vara så,
att hvarje större intressegrupp bör vara representerad i taxerings¬
nämnden.
Men det hufvudsakiiga skälet för mig är, att Konungens
befallningshafvande icke bör ha rätt att utse mer än ordförande.
Jag har dock föreslagit, att Konungens befallningshafvande må
få utse, förutom ordföranden, äfven ett biträde åt honom. Detta
biträde skall, enligt mitt förslag, hafva yttrande- men icke be¬
slutanderätt i nämnden. Det är naturligtvis för att sakkunskapen
här skall blifva företrädd så mycket som möjligt, som denna
förändring vidtagits, och det erkänner jag, att etter dessa nya
lagar behöfs här sakkunskap. Men jag menar, att denna icke
blir utträngd genom det förslag, som jag här tillåtit mig fram¬
ställa, ty den sakkunnige får yttra sig i nämnden, fast han icke
får ha beslutanderätt.
Det har råkat bli en liten oegentlighet i själfva klämmen af
min reservation, som åtföljde betänkandet, och därför har det
vidtagits en ändring, som finnes på ett särblad, som utdelats till
kammarens ledamöter. Detta är en liten historia för sig, men
den behöfver jag icke framdraga, ty den hör icke till saken,
men jag skall be, herr talman, att få göra det yrkandet, att i
§ 25 första stycket antages oförändradt, men att andra stycket
får följande förändrade lydelse:
»Ordföx-anden och ett sakkunnigt biträde förordnas af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande. Sådant förordnande meddelas för
en tid af högst fem år, Kungl. Ma:jts befallningshafvande dock
obetaget att återkalla detsamma. Det sakkunniga biträdet må i
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
Nr 63. 62
Fredagen den 3 Juni,
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.)
taxeringsnämndens öfverläggningar men ej i dess beslut deltaga»,
och sedan lika med utskottet.
Det är endast i detta stycke, som jag här yrkar på en för¬
ändring, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna
förändring af § 25.
Vidare yttrade:
Herr Olsson i Blädinge: Vid förra årets riksdag sökte jag
uti en motion göra gällande vissa betänkligheter angående taxe-
ringsförf aran det beträffande jordbruksfastighet. Jag vill till¬
kännagifva, att jag fortfarande hyser dessa betänkligheter, och
att jag i egenskap af en jordbrukets representant ingalunda kan
vara belåten med sammansättningen af dessa taxeringsmyndig¬
heter ifråga om deras kompetens att taxera jordbruksfastigheter.
De, som skola representera sakkunskapen på jordbrukets område,
komma alltid att blifva i minoriteten, ocfx detta kan icke vara
till gagn för taxeringen, om man vill nå det mål, som man efter-
sträfvar, nämligen en rättvis beskattning.
Jag skall som stöd för denna min mening anföra ett exempel
från den bygd jag representerar, hvilket kan vara ganska bely¬
sande. Vid 1908 års taxering höjdes en fastighets taxerings¬
värde från mellan BO och 40 tusen kronor till 90 tusen. Besvär
anfördes häröfver såväl hos pröfningsnämnden som hos kungl.
kammarrätten, utan att klaganden fick ändring. Arrendet för
denna fastighet har under flera år utgått med 600 kronor. Ex¬
emplet bör kunna tala för sig själft. Jag tror, att om sakkun¬
skapen varit bättre tillgodosedd inom taxeringsnämnden, på
hvilkens mening de andra instanserna antagligen förtroendefullt
grundat sina beslut, hade taxeringen helt säkert fått en annan
utgång.
Det är svårt, för att icke säga omöjligt att nu i Riksdagens
sista timma åstadkomma en ändring till något bättre. Jag vill
därför endast säga, att jag för min del anser, att, då en fastig¬
hetsägare finner skäl föreligga att söka ändring, ett sådant för¬
farande bör tillämpas och lända till efterrättelse, som omnämnes
i andra punkten af § 1 i de särskilda anvisningarna till ledning
vid taxering, nämligen s. k. hypoteksvärdering. Därigenom skulle
största möjliga trygghet härutinnan kunna vinnas eller under
alla förhållanden större, än som nu vinnes genom att endast
ingifva skriftliga besvär hos pröfningsnämnden och kammarrätten.
Herr talman, jag anser mig icke böra göra något yrkande.
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Då nu särskildt inom Andra kammaren yppats betänkligheter
rörande det sätt, hvarpå den andra af Konungens befallningshaf¬
vande utsedde ledamoten i taxeringsnämnden skulle utses, huru-
Fredagen den 3 Juni.
63 Nr 63.
vida han skulle kunna vara bosatt inom eller utom distriktet,
så har man kommit öfverens om att både i Första och Andra
kammaren framställa förslag om återremiss af så väl 25 som 26
§§ af det föreliggande förslaget, hvilka innehålla bestämmelser
rörande denna sak.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka återremiss af §§
25 och 26 och hoppas att därigenom möjligen kunna något förkorta
debatten.
Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Angående
§ 25 har jag tagit mig friheten att i en motion föreslå en liten
ändring. Kungl. Maj:t föreslår nämligen i denna §, att icke alle¬
nast ordföranden utan äfven en ledamot i taxeringsnämnden skall
utses af Konungens befallningshafvande. Jag har för min del
i motionen föreslagit, att bestämmelsen om, att en särskild leda¬
mot skulle utses af Konungens befallningshafvande måtte få utgå
och att följaktligen Konungens befallninghafvande fortfarande
som hittills endast skulle äga att utse ordförande i taxerings¬
nämnden. Jag skulle gärna vid detta tillfälle vilja framhålla
uttryckliga skål, som tala för detta förslag, men då vice ordfö¬
randen i bevillningsutskottet yrkat återremiss, vill jag förena msg
med honom därom och har för tillfället intet annat yrkande.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Då herr Karls¬
son i Göteborg yrkat återremiss i denna paragraf, ber jag att
få förena mig med honom i detta yrkande, men något bör yttras
om huru man önskar att paragrafen skall återkomma, ty i annat
fall står ju utskottet villrådigt och tvekande och har icke fått
veta annat än att paragrafen blifvit återremitterad.
Mot bestämmelsen i denna paragraf om Konungens befall-
ningshafvandes rätt att såsom hittills utse ordförande synes mig
icke vara något att erinra, liksom det möjligtvis icke heller kan
vara så mycket att erinra mot att denne ordförande får ett sak¬
kunnigt biträde vid utöfningen af sitt härefter mycket maktpå¬
liggande arbete, men jag skulle mest luta åt den åsikten, att det
sakkunniga biträde, som förordnas, knappast borde ha beslutande¬
rätt i det distrikt, där han sitter som sakkunnig, utan att beslu¬
tanderätten borde lämnas åt ordföranden och de valde ledamö¬
terna. Men för den händelse att de nya förhållandena påkalla,
att äfven den af Konungens befallningshafvande förordnade leda¬
moten skulle behöfva hafva medbeslutanderätt, får jag för min
del bestämdt säga, att skall denna person af Konungens befall¬
ningshafvande få väljas utom taxeringsdistriktet, så är det för
mig icke möjligt att godkänna förslaget, ty hvad är nödvändigare,
än att ledamöterna äro förtrogna med det distrikt, inom hvilket
de äro satta att beskatta både sig själfva och andra. Det är väl
icke något, som är nödvändigare, än att de äro mycket förtrogna
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. vi.
(Forts.)
Nr 63. 64
Fredagen den 3 Juni.
Förordning
om taxerings
myndigheter
m. m.
(Forts.)
med alla förhållanden i distriktet, men huru skall detta nödvän-
' diga behof kunna bli tillgodosedt, för den händelse Konungens
befallningshafvande tager både ordföranden och en ledamot med
beslutanderätt utom distriktet.
Jag ber att få nämna något om de erfarenheter, hvilka man
hittills haft i denna del. Konungens befallningshafvande brukar
ju alltid förordna dugliga och bra ordförande, men i de flesta
fall har samma ordförande ganska många distrikt, och då han
icke kan vara bosatt i mer än ett, är han således icke så myc¬
ket förtrogen med andra distrikt än det, inom hvilket han är
bosatt. Jag vill visst icke härmed hafva sagt annat, än att de
hafva skött sitt uppdrag väl och tagit hänsyn till de valde leda¬
möternas mening, men för den händelse ordföranden nu får säll¬
skap med beslutanderätt från aflägsna trakter, så kommer det
nog att inverka mera på de beslut som fattas. Därför tror jag,
att om man skall ha ett sakkunnigt biträde, och om detta skall
hafva medbeslutanderätt, bör det i hvilket fall som helst vara
bosatt inom det distrikt, för hvilket han är utsedd till sakkunnigt
biträde eller ledamot. Ty förhållandena kunna vara olika till
och med inom samma distrikt, och huru mycket mera då inom
olika distrikt, och deklarationerna, som det här har tvistats om,
kunna vara nästan lika både i fråga om uppgifterna om utsäde
och skörd och allt dylikt, men läget och jordens beskaffenhet
och annat sådant känner hvarken ordföranden eller den sakkun¬
nige ledamoten mer än hvad deras hemtrakt beträffar, och det
är då klart, att beslutanderätten bör i första hand ligga hos
de personer, hvilka äro bosatta i det distrikt, där taxeringen
skall ske.
Jag har velat framhålla detta, för att ledamöterna inom ut¬
skottet må taga den hänsyn till detta, som önskligt vore, vid
omarbetningen af denna paragraf, som nu återremitteras, ty om
det icke framhållits någon synpunkt, till hvilken hänsyn bör ta¬
gas, kunna de ju icke annat göra än formulera paragrafen så
som de själfva finna bäst och lämpligast, och det är därför bättre,
att de få veta något om, hur man tänker i denna sak.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Jag skulle för
min del vilja, innan denna fråga remitteras åter till utskottet,
beträffande Konungens befällningshafvandes rätt att utse dels
ordförande och dels en ledamot i taxeringsnämnden uttala, att
jag icke har något emot, att Konungens befallningshafvande får
rätt att utse äfven en ledamot i taxeringsnämnden, för så vidt
denne ledamot utses bland personer, som äro boende inom taxe-
ringsdistriktet. Det kan nog finnas trakter i vårt land, där det
kanske kan lända saken till fromma, om det äfven finnes en
ledamot i nämnden, som är utsedd af Konungens befallnings¬
hafvande.
Fredagen den 3 Juni.
65 Nr 63.
Herr Månsson: Jag ber endast att få instämma med herr
Persson.
Öfverläggn ingen förklaradas härmed afslutad. Efter af herr
talmannen framställda propositioner på dels godkännande af ut¬
skottets förslag till lydelse af förevarande paragraf, dels godkän¬
nande af samma förslag med den ändring, som af herrar Ericsson
i Ofvanmyra och Olofsson yrkats i deras vid paragrafen afgifna
reservation, dels ock slutligen bifall till yrkandet om paragrafens
återremitterande till utskottet för ny behandling, beslöt kamma¬
ren att till utskottet återförvisa paragrafen.
26 §.
Återremitterades till utskottet.
27—39 §§; öfverskriften till 24—39 §§; 40—50 §§; öfver¬
skriften till dessa §§; 51—63 §§; öfverskriften till samma §§;
öfverskriften till 2 kap.
Godkändes.
Efter föredragning härpå af slutstadgandet yttrade
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! I
•öfverensstämmelse med det yttrande, som herr Kvarnzelius och
jag hade, då vi talade om fjärde punkten af formuläret nr 2,
skall jag be, att detta slutstadgande måtte till utskottet återre¬
mitteras, på det att det måtte inflyta en bestämmelse, att fjärde
punkten af formuläret nr 2 icke skall behöfva tillämpas under
år 1911.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att till utskottet åter¬
remittera slutstadgandet.
Rubriken.
Godkändes.
Utskottets hemställan i punkten l:o förklarades vara besva¬
rad genom kammarens här ofvan antecknade beslut.
Punkten 2:o.
Förordning
om taxerings¬
myndigheter
m. m.
(Forts.]
Utskottets hemställan bifölls.
Andra Kammarens Prot, 1910. Nr 63.
5
Nr 63. 66
Fredagen den 3 Juni.
§ 5.
Ang. den
kommunala
beskattnings¬
orten.
Härefter föredrogs beviilningsutskottets betänkande, nr 32;
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående ändrade bestämmelser rörande den ort, hvarest inkomst
af tjänst och kapital skall kommunalt beskattas; och begärdes
ordet därvid af motionären
Herr Lindhagen, som yttrade: Ifrågavarande motion har
närmast tillkommit med anledning af de bekymmer, som upp¬
stått här i Stockholm. Genom utflyttningar från staden ha stora
beskattningsbara inkomster frångått Stockholms stad, under det
att samtidigt skattebehofvet i hög grad ökats, och för framtiden
har man att emotse ännu större bekymmer i detta afseende. Nu
är det klart, att denna fråga kan synas svår att lösa, men jag
har emellertid ansett, att man bort fästa uppmärksamheten på
de mycket schematiska och inkonsekventa principer, som tilläm¬
pas i fråga om beskattningsorten vid kommunal beskattning. En
rättvis utgångspunkt för den kommunala beskattningen synes-
vara, att all inkomst beskattas å den ort, hvarifrån den kommer,
men att kommun, där inkomsttagare är bosatt, bör ha del i
skatten för hans inkomst äfven från annat håll, i den mån kom¬
munen får vidkännas utgifter för den skattskyldige, hvilka böra
gäldas af berörda inkomst. Detta finnes anfördt såsom utgångs¬
punkt för motionen.
Nu har i motionen egentligen begärts en utredning af denna
sak i samband med utredningen om den nya kommunala beskatt¬
ningen, och då Riksdagen begärt en undersökning, huru de kom¬
munala bördorna inom landet skola i någon mån utjämnas, så
ligger det nära till hands, att också en sådan här fråga om en
rättvis utjämning af själfva beskattningsväsendet bör kunna äga
rum. Utskottet har emellertid, på samma gång det sagt några
välvilliga ord om motionen, dock kommit till det resultat, att
den af utskottet angifna grunden för den gällande lagstiftningen
i ämnet icke bör frångås. Detta förefaller mig vara ganska för-
hastadt af utskottet med den ringa undersökning af denna vid¬
lyftiga fråga, som utskottet varit i tillfälle att göra. Jag förstår
mycket väl, att utskottet svårligen kunnat uttala sig till förmån
för motionen, men å andra sidan tycker jag, att det bort vara
lika svårt för utskottet att slå fast, att den för närvarande gäl¬
lande grunden bör upprätthållas. Därför hade det varit mig
kärt, om utskottet afstyrkt motionen åtminstone på sådana skäl,
att frågan stått öppen. Det har utskottet icke gjort. Jag skulle
därför helst velat hemställa, att kammaren bifölle utskottets
hemställan, dock utan godkännande af motiveringen. Men då
kammaren nu säkerligen ännu mindre än utskottet förmår i
dessa dagar egna en sådan sak som denna någon uppmärksam-
67 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
het, skall jag inskränka mig till detta yttrande och icke framställa
något yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Ang. den
kommunala
beskattnings¬
orten.
(Forts.)
§ 6.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillnings- Ang. taxering
utskottets betänkande, nr 33, i anledning af väckt motion an- a/ äkt.aUt¬
gående skrifvelse till Konungen i fråga om åtgärder för undan- karsJ™com-
röjande af en till minskad äktenskapsfrekvens bidragande oegent¬
lighet i skattelagstiftningen.
I en inom Första kammaren väckt till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 85, hade herr Clason hemställt om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning, hvilka åt¬
gärder lämpligen kunde vidtagas för att i möjligaste mån undan¬
röja den oegentlighet i skattelagstiftningen, som innebures i det
förhållandet, att i vissa fall personer, hvilka, inginge äktenskap
med hvarandra, komtoe i skattehänseende i en ogynnsammare
ställning än de, som lefde i lösare förbindelser.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på be¬
gäran ordet till
Friherre Palmstierna, som yttrade: Iierr talman, mina
herrar! Motionären har med sin framställning påvisat ett syn¬
nerligt stort missförhållande, som jag anhåller att kammaren
skulle vilja^ beakta. Jag kan väl förstå, att med den brådska,
som varit rådande i bevillningsutskottet, har det icke varit möj¬
ligt att lästa det afseende vid denna motion, som den i själfva
verket är värd.
Jag skall till belysning af framställningen be att få taga
några exempel ur lefvande lifvet. Här gå två systrar i en och
samma fabrik, hvar och en med en inkomst af 800 kronor. Båda
systrarna äro ogifta. Men så vill den ena systern gifta sig. Om
båda förut ha haft bevillningsfritt afdrag, så inräknas, sedan
den ena systern gift sig, hennes inkomst i mannens, och det
bevillningstria afdrag, hon förut hade, kommer dem icke tillgodo,
sedan de blifvit gifta och ha gemensam inkomst, ehuru hon med
sitt arbete bidrager till familjens underhåll.
Jag skall taga några exempel från Stockholm, i hvilka alla
utskylder äro inräknade. Jag antager då, att en kvinna gift sig
med en man, som förtjänar 710 kronor, och att hon själf för-
Nr 83. 68
Fredagen den 3 Juni.
Ang. taxering tjänar 490 kronor; deras gemensamma inkomst blir sålunda
of äkta ma- 1200 kronor. Antag att lion förut lefvat ihop med mannen: då
härs inkom- p’R(je beskattningsförhållandena varit sådana, att endast mannen
***”'• åsatts beskattning, en skatt af 4 kronor. Men sedan de legali-
(törts.) serat gin förbindelse, så har skatten uppgått till 56 kronor. Jag
skall taga ett annat exempel. Mannen har en inkomst af 1,010
kronor, kvinnan af 490 kronor. Då blir för denna mannens in¬
komst i Stockholm skatten 28 kronor, men så snart förbindelsen
legaliserats, blir den 80 kronor. Detta är förhållanden, som in¬
träffa synnerligen ofta och som inom arbetsklassen äro val kända.
Jag skulle ur bref från Sundbyberg kunna uppläsa eu skildring,
hvari det omtalas, att vederbörande myndighet gjorde en hem¬
ställan till ett par kontrahenter att legalisera sin förbindelse,
hvartill mannen svarade: »Vi ha nog tänkt därpå, men ett gifter¬
mål skulle ådraga oss en årlig utgift på omkring 100 kronor,
och den utgiften ha vi svårt att bära.»
Da de rådande förhållandena äro sådana, att de tynga hardt
på de familjer, som äro i det läge, jag här framhållit, så tror
jag, att det såväl med hänsyn till deras egna förhållanden som
med hänsyn till de barn, som möjligen i framtiden komma att
födas, vore riktigt, om beskattningen vore sådan, att den icke
lade hinder i vägen för ett äktenskaps ingående i sådana fall
som dessa.
Det var en arbetare, som lefde ihop med en kvinna, så att
de hade gemensamt hushåll. Af misstag blef hon uppförd i
längden som hans hustru. Följden blef en väsentligt ökad be¬
skattning för honom. Han protesterade och fick henne afförd
från längden, sedan han uppvisat, att hon icke var hans hustru.
Förut hade han tänkt, att de skulle legalisera sm förbindelse,
men då han erfor, huru mycket skatten skulle ökas, alstod han
därifrån.
Jag har med dessa exempel, som skulle kunna mångfaldigas,
velat visa, att här är gifvetvis något, som^ bör beaktas af lag¬
stiftningen. Dessa verkligt allvarliga missförhållanden, som hindra
ett ordnadt äktenskapligt samlif för dem, som ha de lägsta in¬
komsterna i samhället, där kvinnan sålunda vid sidan af mannen
är tvungen att skaffa familjen underhåll, borde enligt min åsikt
motivera, att en sådan sak icke skjutes åt sidan vare sig vid
den statliga eller den kommunala beskattningen, utan att Riks¬
dagen uppmärksammar detta och ingår till Kungl. Maj:t med en
begäran om utredning i ämnet. Intet annat har motionären begärt.
Jag tar för gifvet, att man väl knappast kan ha någon sådan
erinran att göra mot den föreliggande motionen, att man icke
vill vara med om att tillstyrka bifall till densamma här i kam¬
maren.
Jag anhåller, herr talman, att med hänsyn till frågans all¬
varliga natur, med hänsyn till de exempel ur lifvet, som jag
Fredagen den 3 Juni. 69
anfört och som skalle kunna mångfaldigas, få yrka bifall till
motionen.
I detta anförande instämde herrar Wavrinsky, Wallis, Beck¬
man, Johansson i Jönköping, Thylander och Berglund.
Herr Branting: Bevillningsutskottet har ingalunda ställt
sig likgiltig mot den framställning, som herr Ciason gjort i sin
motion. Det har också inom bevillningsutskottet med styrka
framhållits just de synpunkter, som här utvecklades af den före¬
gående ärade talaren. Men det är uppenbart, och det framhölls
också, att, i fall man ser något närmare på de exempel, som
han anförde, de egentliga olägenheterna af de utaf honom be¬
rörda förhållandena framträda på det kommunala beskattnings-
området. Det är därigenom att den kommunala beskattningen
verkar så tungt på sina håll, som de relaterade missförhållandena
uppstå, hvarpå han gaf sifferexempel. Följaktligen synes det
mig, att utskottet dock gått motionären ganska nära till mötes,
när det uttryckligen sagt att »de af motionären framhållna verk¬
ningarna af gällande bestämmelser angående lindring i bevillning
och inkomstskatt synas visserligen vara förtjänta af beaktande.
På sätt i motionen blifvit antydt, framträda dessa verkningar
särskildt i den kommunala beskattningen, hvars beroende af den
allmänna bevillningen emellertid torde komma att inom en ej alltför
aflägsen framtid upphöra; och synes det kunna förväntas, att
vid fastställandet af nya grunder för inkomstbeskattningen till
kommunen det kommer att tagas under öfvervägande, i hvilken
mån lättnader i beskattningen böra beredas gifta familjeför¬
sörjare. »
Det vill säga denna hänvisning, som utskottet sålunda gjort
till den fortsatta reformen, har alldeles uttryckligen skett med
anledning af motionen. När man Kommer fram till den kom¬
munala beskattningens omreglering, synes mig det rätta ögon¬
blicket vara inne, då dessa fullt befogade klagomål kunna bli
beaktade.
Då jag under dessa förhållanden icke kan finna annat än
att det för ögonblicket vore lämpligast att undanskjuta denna
fråga till den punkt, då den skattelagstiftning, till hvilken den¬
samma rätteligen hur, nämligen den kommunala, kommer före,
skall jag anhålla att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Friherre Palmstierna: Ja, herr talman, dessa missför¬
hållanden, som jag tillåtit mig påpeka, ha nog förut varit kända,
men icke förty har Kungl. Majrt underlåtit medtaga den behöf-
liga reformen uti det förslag, som nu föreligger.
Det skulle ju därför kunna befaras, att, därest Riksdagen
icke ingår med en skrifvelse till Kungl. Maj:t i denna sak, äfven
Nr 63.
Ang. taxering
af äkta ma¬
kars inkom¬
ster.
(Forts.)
Nr 63. 70
Fredagen den 3 Juni.
kars inkom¬
ster.
(Forts.)
Ang. taxering samma missförhållande kau komma att inträffa beträffande den.
af äkta ma- kommunala skattereformen.
Jag vill äfven säga, att samma princip bör tillämpas både
ifråga om den statliga och kommunala beskattningen, när det
gäller en sak, sådan som denna, vare sig beloppet är större eller
mindre. Det är alldeles riktigt, såsom den föregående ärade
talaren nämnde, att den kommunala beskattningen tynger väsent¬
ligt mycket mera än den statliga, men principen bör gälla lika
såväl vid den statliga som den kommunala beskattningen. För¬
öfrigt, mina herrar, torde det dröja ganska lång tid, enligt hvad
jag kan förstå, innan den svårlösta frågan om den kommunala
beskattningens ordnande kommer på Riksdagens bord och kan
tagas i öfvervägande.
Under sådan förhållanden får jag bara till kammaren hem¬
ställa att ta hänsyn till hvad jag nu anfört.
af Riksdagen
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Med anled¬
ning af hvad den föregående talaren anfört vill jag påpeka en
sak för kammaren, som icke spelade en så liten roll, då utskot¬
tet fattade sitt beslut i afseende på derina motion.
Det skulle nämligen ibland kunna taga sig bra besynnerligt
ut vid tillämpningen af motionärens förslag. Yi skola ta ett
exempel med två familjer med lika stora inkomster. I en familj,
där hustruns och mannens inkomster äro lika stora och till¬
sammans uppgå till 800 kronor och, en annan familj med lika¬
ledes 800 kronors inkomst, men där mannen ensam förtjänar
detta belopp. Enligt motionärens framställning, skulle den familj,
där hustrun och mannen hjälpas åt att skaffa sig inkomsten,
bli skattefri, men den andra familjen, som sitter med samma
inkomst, men där mannen ensam förtjänar hvad familjen skall
lefva på, skulle beskattas.
Här är således svårigheter, som möta i detta fall, och jag-
tror därför icke man kan vara med om ett skrifvelseförslag i
en sådan riktning.
Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.
Friherre Palmstierna: Jag vill helt kort säga herr Erics¬
son det, att en lösning af frågan möjligen skulle kunna komma
till stånd på den vägen, att man införde ett särskildt bevillnings-
fritt afdrag för familjer.
Om en utredning af hela frågan komme till stånd, skulle
man säkerligen äfven då kunna ta hänsyn till den saken.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen i öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkan¬
dena propositioner först på bifall till utskottets hemställan och
vidare på afslag därå och bifall i stället till den af herr Ciason
71 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
väckta motionen; och blef utskottets hemställan
bifallen.
§ 7.
Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr
beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.
af kammaren Ang. taxering
af äkta ma¬
kars inkom¬
ster.
(Forts.)
104, angående
Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets be- Ang. ny be¬
tänkande, nr 30, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående bevillning af fäst egendom
samt af inkomst, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom proposition nr 89 af den 11 mars 1910, hvilken
hänvisats till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åbe¬
ropande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finans-
ärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga ett
propositionen bilagdt förslag till förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.
Jämlikt 40 § riksdagsordningen hade bevillningsutskottet
nu afgifvit utlåtande öfver ej mindre berörda proposition än
äfven nedan omförmälda inom Riksdagen väckta, till bevillnings¬
utskottet likaledes hänvisade motioner rörande ifrågavarande
ämne, nämligen: inom Första kammaren, nr 88, af herr Johan
Östberg, samt inom Andra kammaren, nr 104, af herr Johansson
i Jönköping och nr 121 och 302 af herr Carlsson i Malmberget.
Utskottet hemställde,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts före¬
varande förslag till förordning angående bevillning af fast egen¬
dom samt af inkomst icke kunnat oförändradt bifallas, måtte
antaga samma förslag med de ändringar och tillägg ett vid be¬
tänkandet fogad t författningsförslag utvisade;
2:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr Carlssons i
Malmberget ofvan omförmälda motioner II: 121 och 302 i hvad
de afsåge förslaget till förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst, hos Kungl. Maj:t anhålla, ati Kungl.
Maj:t måtte i sammanhang med öfriga för den kommunala skatt¬
skyldighetens ordnande erforderliga förarbeten låta utreda, huru¬
vida noggrannare bestämmelser i fråga om ej mindre de orter,
där rörelse skulle taxeras till bevillning, än äfven grunderna för
den totala inkomstens fördelning till beskattning mellan dessa,
kunde meddelas med afseende å andra rörelsegrenar än bank¬
rörelse, järnvägs- och kanaldrift, vattenverk och elektricitetsverk,
rörande hvilka dylika föreskrifter redan vore gällande;
Nr 63. 72
Fredagen den 3 Juni.
Ang. ny be- 3:0) att de i betänkandet behandlade motioner
villningsfor- a\ j: gg herr Johan Östberg,
°r mngm. m. ^ jj. iq^ af ]ierr Johansson i Jönköping samt
^ or s' c) II: 121 och 302 af herr Carlsson i Malmberget,
såvidt motionerna afsåge förslaget till bevillningsförordning,
måtte få anses besvarade genom hvad utskottet under l:o) och
2:o) hemställt.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, be¬
gärdes ordet af
Herr Karlsson i Göteborg, som yttrade: I afseende på
föredragningen af bevillningsutskottets betänkande nr 30 tillåter
jag mig hemställa:
att betänkandet måtte punktvis för» G gas till afgörande,
att det i punkten l:o) omförmälda författningsförslaget före-
drages paragrafvis och, där så erfordras, momentvis i nummer¬
följd, därefter rubrikerna och till sist utskottets hemställan,
att vid behandlingen af 1 § öfverläggningen må få omfatta
betänkandet i dess helhet,
att, därest en eller annan del af förslaget återremitteras till
bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet att besluta de änd¬
ringar i återremitterade delar, som äga sammanhang eller anses
vara en följd af återremissen,
att i afseende å nummerbeteckningen af paragrafer och
moment utskottet må äga att vidtaga sådana ändringar, som på¬
kallas af kamrarnes beslut,
samt att förslagets text ej må behöfva uppläsas i andra
delar än sådana, beträffande hvilka uppläsning begäres.
Denna hemställan bifölls af kammaren.
Det i punkten l:o) innefattade författningsförslaget.
1—7 §§; öfver skrifterna till 1 och 2 kap.
Godkändes.
5 §•
Utskottet hade, i anslutning till hvad herr Johan Östberg i
sin ofvannämnda motion, nr 83, hemställt, såsom 3 mom. i sitt
förslag infört en i Kungi. Majrts förslag ej upptagen bestäm¬
melse, så lydande:
3 mom. Inkomst, som understiger 200 kronor, må icke i
något fall särskildt taxeras.
73 Nr 63.
Fredagen den 8 Juni.
Beträffande förevarande paragraf hade reservation afgifvits Ang. ny bc-
af herrar Karlsson i Göteborg, Branting, friherre Bonde, Kvarn- vdhungsför-
selius, Olofsson och Kobb, hvilka ansett, att detta nya moment0' m
icke bort intagas i förslaget.
Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid:
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
I 8 § har utskottet, med anledning utaf en motion af herr Johan
Östberg i Första kammaren, beslutat ett tillägg som lyder så:
»Inkomst, som understiger 200 kronor, taxeras icke i något
fall».
Genom sin motivering för detta tillägg har utskottet till-
kännagifvit, att det åtminstone delvis afsett, att härigenom skulle
»förebyggas, att gift kvinna, som deklarerat inkomst understi¬
gande *200 kronor, skulle, därest inkomsten rättsligen varit från
mannens förvaltning undantagen, blifva för densamma särskildt
taxerad och till följd häraf äfven erhålla kommunal rösträtt».
Utskottet har sålunda tillmötesgått den tanke, som väl legat
till grund för herr Östbergs motion, nämligen att beröfva de
gifta kvinnorna den kommunala rösträtt, som tillkommer dem
på grund af nuvarande bestämmelse. Yi reservanter ha ansett
detta vara ett olämpligt försök att nu, vid omläggningen af
skatteformen, begagna detta tillfälle för att '.erkställa en manö¬
ver af ifrågavarande art. Det är nVnligon så att, enligt hvad
som vid ett tidigare tillfälle upplysts ifrån statsrådsbänken, den
nuvarande bestämmelsen icke tillkommit genom något förbise¬
ende, utan den har tillkommit med full insikt om hvad det var
fråga om. När statsmakterna sålunda varit ense om att lämna
gift kvinna den kommunala rösträtt, som hon för närvarande
äger, ha vi ansett olämpligt att nu ta ett steg tillbaka.
I våra grannländer har man i stället gått vida längre be¬
träffande frågan om den kvinnliga rösträtten, och vi ha därför
ansett det vara i hög grad olämpligt, om man här skulle beröfva
de gifta kvinnorna den lilla rättigheten, som de enligt gällande
bestämmelse ha.
Också har herr Östbergs motion väckt betänkligheter och
protester hos för frågan intresserade kvinnor.
Jag vill här anföra ett yttrande i saken, som afgifvits af
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt på ett möte här
i Stockholm den 27 nästl. maj; det lyder:
»Härmed ölverlämnas till Eder den resolution, som fattades
på ett af Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt fre¬
dagen den 27 maj 1910 anordnat offentligt protestmöte med an¬
ledning af herr Johan Östbergs motion nr 88 i Första kammaren.
Nr 83. 74
.Fredagen den 3 Juni.
Ang. ny be¬
villningsför¬
ordning m. m.
(Forts.)
Resolution.
»Med anledning af motion af herr Johan Östberg i Riks¬
dagens Första kammare, hvari föreslås, att inkomstbelopp under¬
stigande 200 kronor icke må i något fall taxeras, hvilket förslag,
därest detta af Riksdagen antages, skulle medföra en afsevärd
inskränkning i gift kvinnas nyligen tillerkända rätt till egen
debetsedel med därmed förbunden kommunal rösträtt och val¬
barhet, uttala män och kvinnor, samlade till möte i Stockholm
den 27 maj 1910 på inbjudan af Landsföreningen för kvinnans
politiska rösträtt, som representerar 164 lokalföreningar med
öfver 11,000 medlemmar, en kraftig protest mot försök till en
lagstiftning, gående ut på att redan innan utöfvandet af en af
Riksdagen tillerkänd rättighet tagit sin början, frånkänna stora
skaror af dem det gäller samma rättighet; detta samtidigt med
att i vårt grannland Norge kvinnorna tillerkänts allmän kommu¬
nal rösträtt.
Mötet riktar en kraftig vädjan till riksdagen att fasthålla
vid det af riksdagen i denna fråga på regeringens förslag fattade
beslut och att icke antaga det af herr Ostberg framlagda för¬
slaget, i hvad det afser en fullständigt opåkallad höjning af det
kommunala rösträttsstrecket, som orättfärdigt kommer att drabba
särskild! de mindre bemedlade och som, om det af Riksdagen
blefve beslutat, måste betraktas såsom en kränkning af de gifta
kvinnornas rätt.»
Jag ber, herr talman, att få yrka afslag på det af utskottet
gjorda tillägget.
I detta anförande instämde herrar Röing, Berg i Göteborg,
Branting, Lindhagen, Wavrinsky, Wallis, Kobb, Söderberg i
Stockholm, Hasselquist, Johansson i Stockholm, friherre Palm-
stierna, Rissén, Beckman, Åberg, Wallin, Cervin, Eden, Gus¬
tafsson i Yi, Svensson i Nyköping, Förstling, Kropp, Johans¬
son i Jönköping, Ekman i Mo gård, Söderbergh i Karlshamn,
Persson i Borrby, grefve R. Hamilton, Bosson, Petrén, Lean-
der, Christiernson, Nilsson i Malmö, Thylander, Broomé i Bårs-
löf, Linders, Ahlfvengren, Wijk, Forsberg, Berg i Munkfors,
Janson i Bråten, Rundgren, Larsson i Västerås, Igel, Olsson i
See, Bengtson i Glösbo, Wilson, Thor, Karlsson i Fjäl, Ström
i Transtrand, Eriksson i Grängesberg, Hedström, Bromée i
Billsta, Carlsson i Malmberget, Berglund, Lundström, Bergman,
vice talmannen, Lindqvist, Blomberg, Kjellberg, Bindley, Ry¬
dén, Neiglick, Stärner och Tengdahl.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Jag vill till en början erinra
därom, att när denna fråga förra gången afgjordes af Riksdagen,
75 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
-var jag en bland dem, som förordade bevillningsutskottets för- Ang ny be-
slag, och om Riksdagen då godkänt utskottets hemställan, så ordning mm
både vi icke stått inför den situation, inför hvilken vi nu stå. ' . .
Men Andra kammaren afslog utskottets hemställan och antog en 01 s-'
reservation, som sedermera blef Riksdagens beslut och som hade
dill följd, att de gifta kvinnorna fingo rösträtt vid en inkomst
på endast någon krona.
Nu har en motionär framställt yrkande om att ingen skulle
-taxeras för inkomst under 200 kronor. Utskottets majoritet har
tillstyrkt denna motion, och jag kan gärna säga, att den menin¬
gen var underförstådd, att man antog, att Andra kammaren
skulle afslå och Första kammaren antaga densamma. Följden skulle
då enligt majoritetens mening blifva den, att utskottet skulle
sammanjämka till en inkomst på 100 kronor. Sedermera korn
<let på tal vid ärendets justering, att man skulle söka samman-
jämka de olika meningarna redan då. Men man stannade vid,
att ärendet skulle få gå till kamrarna i oförändradt skick. Det
uttalades dock nästan allmänt den åsikten, att därest man stan¬
nade vid 100 kronor, skulle det icke behöfva blifva någon ge¬
mensam votering utaf. Man trodde att en sådan bestämmelse
-skulle blifva Riksdagens beslut. Ett hundra kronor är den in¬
komst, för hvilken man erhåller en röst vid afgörandet af kom¬
munala angelägenheter, och jag kan icke anse annat än att det
.är riktigt att stanna vid ett sådant belopp. Såsom kammaren
vet, får ingen i vanliga fall kommunal rösträtt, om han icke är
taxerad för en inkomst af minst 500 kronor. Det finnes dock
‘undantag, där dyrortsförhållanden o. d. äro rådande, så att det
bevillningsfria afdraget är högre än 450 kronor. Men i allmän¬
het är det vid 500 kronors inkomst, som man erhåller den
kommunala rösträtten. Vid sådant förhållande måste det anses
oegentligt, att då en kvinna är ogift, så får hon i allmänhet
.icke rösträtt, förrän hon är taxerad till 500 kronors inkomst, men
-om hon är gift kan hon få kommunal rösträtt vid ett inkomst¬
belopp på några kronor; ett sådant system kan ej kallas rättvist.
Jag tager mig därför friheten, herr talman, att yrka den
•ändringen i utskottets förslag beträffande det föredragna momen¬
tet att andra stycket skulle få följande ändrade lydelse: »Ar
•skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna förordning
inbegripas jämväl hustruns inkomst, dock att, då hustrun har en
inkomst, som rätteligen varit från mannens förvaltning undan¬
tagen, hustrun skall taxeras därför utom i fall, som i mom. 3
.sägs». Och mom. 3 skulle då lyda: »Inkomst, som understiger
100 kronor, må icke i något fall särskild! taxeras.»
Jag anhåller om bifall till detta mitt yrkande.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Jag
stillåter mig att erinra därom, att det stadgande, som det nu en-
Nr 63. 76
Fredagen den 3 Juni.
Ang, ny be¬
villningsför¬
ordning m. m.
(Forts.)
ligt utskottets förslag eller enligt det förslag, som nu senast har
framställts, är fråga om att ändra, har tillkommit på grund af
Kungl. Maj:ts proposition vid 1908 års riksdag. Det förhåller
sig således icke på det sättet, att detta stadgande innefattades i
en reservation. Jag kommer icke ihåg, huruvida någon reservation
var afgifven till förmån för Kungl. Maj:ts proposition, men det vill
nästan förefalla mig, som om det icke varit händelsen, just där¬
för att, såsom jag tror, man knappast på något håll rätt förstod
innebörden af Kungl. Maj:ts proposition och att därför icke från
dét håll, där man eljest kunde tänka sig, att ett yrkande på
bifall till Kungl. Maj:ts proposition kunde göras, något sådant
yrkande reservationsvis framkommit. Det var som sagdt på grund
af Kungl. Maj:ts proposition, till hvilken ingen inom utskottet
yrkade bifall, men som sedan blef antagen törst i Första kam¬
maren och sedermera i Andra kammaren, vid båda tillfällena på
mitt yrkande, som detta stadgande tillkommit. Det behöfdes
således icke någon gemensam votering.
Det är tämligen klart, att jag för min del icke kan finna
någon anledning att nu frångå det beslut, som då fattades. Jag
erkänner gärna, att det ändringsförslag, som man nu har fram¬
ställt, i väsentliga afseenden förbättrar eller åtminstone förmil¬
drar följderna af det förslag, som innefattas uti utskottets betän¬
kande, särsbildt genom den omständigheten, att man i andra
momentet skulle intaga det tillägg, som nyss här är föreslaget,
så att åtminstone mannen skulle blifva skattskyldig och därige¬
nom äfven röstberättigad för den inkomst, som hustrun drager
till boet och öfver hvilken hon förfogar, för den händelse den¬
samma icke uppgick till 200 kronor. Enligt det förslag, som här
eljest förelåg, skulle ingen fått rösta för det beloppet, och då
kunde det ju hafva händt, att en sådan bestämmelse som denna
hade medfört förlust, icke allenast af hustruns rösträtt utan i
vissa fall äfven af mannens, då det ju kunde hända att
mannens återstående inkomst vore så ringa, att den icke upp¬
gått till bevillningspliktigt belopp. Detta är således afhjälpi ge¬
nom det tillägg, som nu är gjordt.
Yidare är omfattningen af den verkan ändringsförslaget skulle
medföra i väsentlig mån nedsatt därigenom, att man ändrat be¬
loppet 200 till 100. Jag finner emellertid för min del i alla hän¬
delser icke någon anledning att göra ändring i hvad som nu
gäller i förevarande hänseende.
Jag vill visserligen saga, att jag icke finner det vara riktigt,
att man söker skaffa sig en inkomst och en rösträtt på. det sätt,
att man låter någon god vän, såsom det sagts vid något tillfälle
af en dam, som höll föredrag om detta ämne, skänka sig fem
eller tio kronor för att sedermera deklarera för detta belopp och
på det sättet blifva röstberättigad. Men jag tror icke, att ett så¬
dant uttalande har annat än ett kuriositetsintresse, och att det
Nr 63.
Fredagen den 3 Juni. > ‘
således i de fall, då det är fråga, om att på grund af arbete A!}?-.njfJ*'
blifva röstberättigad, det gäller sådan inkomst, som verkligen är
intjänad genom hvad man rätteligen kan benämna eget arbete. (Fo,.ts)
Är så förhållandet, vill jag säga, att från Kungl. Maj:ts sida var
i förslaget förutsedt, hvilka verkningar i detta afseende skulle
komma att inträffa. Under sådana förhållanden är det alldeles
.gifvet, att, då icke, såvidt jag förstår, något skäl har anförts,
hvarföre dessa verkningar skulle anses vara oriktiga, det från
•regeringens sida icke kan finnas vara något önskvärdt att göra
er: ändring i hvad här förut är fastslaget.
Till slut vill jag erinra därom, att det föreslagna stadgandet
ur rösträttssynpunkt är ganska betydelselöst. I fall då hustrun
själf förfogar öfver den inkomst, understigande 100 kronor, som
hon förvärf var, kan den själfständiga taxeringen hafva den effekt,
att dessa gifta personer tillsammans få en röst mer än förut,
dl. v. s. att hustrun får en röst för sig utöfver de röster, som
mannen möjligen har, under det att, om icke hustrun själf för¬
fogar öfver denna inkomst, röstetalet skulle för den samman¬
lagda inkomsten stanna vid en röst under hvad eljest skulle vara
fallet. Detta är hela skillnaden, som kan uppstå genom taxe¬
ring af hustrus inkomster under 100 kronor. Och jag har för min
del mycket svårt att inse betydelsen af ändringen, när det endast
är fråga om att på detta sätt gifva den gifta kvinnan en tilläggs*
rost, om jag så får säga, livilket dock i alla fall icke under alla
omständigheter kan blifva förhållandet. Det beror alldeles på,
huruvida inkomstbeloppet går öfver eller under en viss gräns.
Emellanåt kan det hända i stället, alt det blir på det sättet, att
det röstetal, som mannen skulle förfoga öfver, om mannen en¬
sam utöfvade rösträtt för bådas räkning, blir uppdelad på mannen
och hustrun, så att hon får en röst och han en röst mindre än
eljest. Men högsta verkan det skulle kunna hafva är, att de
tillsammans få en röst mer.
Då jag icke nu kan se, att det ligger något orätt däri —
lika litet som jag, då förslaget framställdes, kunde finna det —
och jag icke på något sätt funnit, att erfarenheten har ådagalagt,
att den bestämmelse, som då på Kungl. Maj.is förslag infördes,
verkat på något sätt orätt, har jag endast velat förklara, att från
Kungl. Maj:ts sida föreligger ingen önskan om ändring.
Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Jag måste först
betyga — och däruti instämma helt visst många — vår stora
tacksamhet till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
icke blott för de åsikter, han uttalat, utan äfven för det klara
och tydliga sätt, på hvilket han här framlade dem för kamma¬
ren — hvarför jag redan är förvissad om, hvilken utgång denna
fråga kommer att få i denna kammare.
Det har förefallit oss ganska egendomligt, att en sådan för-
Nr 63. 78
Fredagen den 3 Juni.
Ang. ny le- ändring som den nu föreslagna har af bevillningsutskottet blifvit
insa<t 1 denna paragraf. Motivet för densamma är redan fram-
(Forts) 'Det är tydligt och klart. Det är emellertid egendomligt,.
1 'J' att en rösträttsfråga skall komma fram på detta, sätt uti Riksda¬
gens sista timme och komma fram, insmugglad i ett bevillnings-
utskottsbetänkande, där man kanske minst skulle ana, att den
skulle komma. Det är ju verkligen här fråga om att inskränka
den rösträtt, som nu lämnas åt den gifta kvinnan eller som den
gifta kvinnan till följd af denna bestämmelse kan erhålla.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet framhöll här
tydligt, i motsatts till hvad herr Ollas Ericsson ville påstå, eller
att det skall vara af ett misstag, som Riksdagen tog in denna be¬
stämmelse i bevillningsförordningen, att Kung!. Maj:ts regering
mycket väl visste hvad den föreslog, då den föreslog denna be¬
stämmelse, och att den väl visste, att därigenom den gifta kvin¬
nan skulle möjligtvis kunna få någon slags tilläggsröst, och att
Kungi. Maj:ts regering icke ansåg detta obilligt. Det är ju gläd¬
jande att höra detta, och jag är förvissad om, att kammarens-
ledamöter också skola känna sig öfvertygade om att det icke var
någon vidare obillig förmån, som därigenom lämnades den gifta
kvinnan.
Här har framhållits, att den gifta kvinnan härigenom blifvit
särskildt premierad. Ja, det bör ju icke, i våra dagar isynner¬
het, anses olyckligt, ifall den gifta kvinnan skulle kunna litet
premieras, om också högst obetydligt, genom denna tilläggsröst
just i denna tid, då det talas om bristande äktenskapsfrekvens,
och då i ett annat i dag behandladt betänkande just blifvit fram¬
hållen önskvärdheten, att just dessa lagliga förbindelser kunde
blifva hvad beskattningen beträffar kanske kraftigare än hvad
här förekommer premierade. Vi böra väl då icke genast skynda
att fråntaga den gifta kvinnan detta lilla nu förefintliga premium.
Man har ju inom Riksdagen från alla partier uttalat, att vi önska
att så småningom utvecklingen skall gå därhän, att den gifta
kvinnan skall kunna beredas äfven politisk rösträtt. Skola vi
då, samtidigt med att vi gifva uttryck åt denna vår önskan, nu
beröfva den gifta kvinnan den obetydliga kommunala rösträtt,
som extra har tillkommit henne? Jag tror icke att det vore
lämpligt.
Herr Ollas Ericsson framställde ett förslag, som förändrar
innebörden utaf det hela, och som verkligen så att säga sätter
punkten på n» och ännu mer framhåller hvad den egentliga me¬
ningen med förändringen är. Ty det erkännes icke från alla
håll, att meningen hufvudsakligen är att beröfva den gifta kvin¬
nan denna lilla rösträtt, utan att den är mycket vidsträcktare,'
nämligen att icke sådana små belopp som de ifrågarande skola
behöfva beskattas i olika kommuner. Man säger t. ex., att om
det är en slaktare, som far omkring och säljer kött, och har
Fredagen den 3 Juni.
79 Nr 63.
några kronors inkomst här och några kronors inkomst där, ej
dessa skola beskattas särskildt öfverallt, hvilket skulle vara för-
enadt med ett onödigt besvär. Men detta skäl försvinner helt
och hållet på det sätt, som herr Ollas Ericsson föreslagit, eller
genom att uppflytta bestämmelsen i ett annat moment.
Jag tror icke, att man behöfver uppehålla sig längre vid
denna sak. Jag tycker saken är, isynnerhet efter herr finans¬
ministerns uppträdande, så tydlig och klar, att jag förmodar, att
icke många skola finnas i denna kammare, som vilja lämna sitt
bifall till detta bevillningsutskottets förslag. Ja, jag tror, att till
och med de bevillningsutskottets ledamöter, som varit med om
detsamma, nu måste ångra sig och gärna skulle önska att kom¬
promissa bort åtminstone så stor del som möjligt. Det tydde
åtminstone herr Ollas Ericssons anförande på, då han uttalade
sin mening, att man tänkt sig att skrufva ner beloppet åt¬
minstone till 100 kronor, om det skulle blifva fråga om sam¬
manjämkning. Vi veta emellertid af föregående erfarenhet
att bevillningsutskottets majoritet hyser den principen, om
också i strid mot grundlagen, att utskottet icke bör före¬
slå någon sammanjämkning. Nu har man dock velat sam-
manjämka så, att båda kamrarna genast skulle ena sig om be¬
loppet 100 kronor. Men jag tror, att genom ett sådant prutande
hafva vi ändå på vårt sätt godkänt principen, att man skulle
minska denna premie. Och jag tror, att det vore betänkligt att
göra detta, i synnerhet i denna kammare i våra dagar. Jag tror
således, att det enda rätta, som denna kammare har att göra,
är att följa den väg, som herr finansministern har anvisat oss,
nämligen att afslå utskottets förslag och bifalla reservationen.
Med friherre Bonde förenade sig herrar Starbäck, Kvarnsélius,
Berg i Stockholm, Gripenstedt, Petrén, Pettersson i Södertälje,
Larsson i Klagstorp, Olofsson, Norlén, Jansson i Edsbäcken,
Bogren, Juhlin, Hagberg, Lundgren i Varberg, Gibson, Jansson
i Krakerud och Mogren.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf
propositioner på l:o) godkännande af utskottets förslag till ly¬
delse af förevarande paragraf, 2:o) godkännande af samma för¬
slag med den ändring, som yrkats af herr Karlsson i Göteborg
m. fl. i deras vid paragrafen fogade reservation och 3:o) bifall
till det yrkande, som under öfverläggningen framställts af herr
Ericsson i Ofvanmyra; och godkände kammaren utskottets för¬
slag till lydelse af paragrafen med den ändring, som föreslagits i
den af herr Karlsson i Göteborg m. fl. afgifna reservationen.
9 ock 10 §§; öfver skriften till 3 kap.;
11 §■
Godkändes.
Ang. ny be¬
villningsför¬
ordning m. m.
(Forts.)
Nr 63.
SO
Fredagen den 3 Juni.
Ang. ny be¬
villningsför¬
ordning m. m
(Forts.)
Efter föredragning härpå af 12 § yttrade
Herr Johansson i Jönköping: Herr talman! Jag har väckt
en motion, som har afseende på denna §, och den är af utskottet
afstyrkt. Jag skall i denna riksdagens sena timme icke upptaga
kammarens tid med de reflexioner, som annars kunde vara syn¬
nerligen väl befogade i anledning af detta utskottets afstyrkande.
Jag erinrar blott, att utskottet afstyrkt motionen, i trots af
att det själffc erkänner, att goda skäl tala för bifall till densamma.
Det starkaste af dessa skäl är ju det, att Kungl. Maj:t i sitt för¬
slag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt intagit just
en bestämmelse af samma innebörd, som jag tillåtit mig föreslå.
Och den enda invändning, som utskottet gjort mot mitt förslag,
den drabbar jämväl Kungl Maj:ts, af utskottet tillstyrkta förslag.
Jag medger gärna, att de omständigheter, under hvilka ut¬
skottet nödgats handlägga detta ärende ■— jag menar den bråd¬
ska, som rådt under utskottets senaste arbetsdagar — innebära
en viss ursäkt för, att det icke velat inlåta sig på ändringsför¬
slag, som kraft ett noggrannare öfvervägande, eller som ej fun¬
nits absolut nödvändiga.
Jag kan vid detta tillfälle icke själf yrka bifall till det för¬
slag, som jag framställt, på den grund, att Kungl. Maj:t i den
motsvarande bestämmelse, som införts i förordningen om inkomst-
oeh förmögenhetsskatt, gått längre än jag tilltrott mig kunna
göra. Kungl. Maj:t har nämligen föreslagit, att barnen under
hela sin omyndighetsålder skola i skatteafseende föras samman
med föräldrarna. Jag har föreslagit, att motsvarande bestäm¬
melse skulle gälla endast barnen intill 15 års ålder. Bevillnings¬
utskottet hade ju kunnat föreslå en ändring i mitt förslag, så
att båda bestämmelserna kommit att bli lika lydande. Själf har
jag inte rätt att nu göra ett sådant yrkande, och därför nödgas
jag ställa saken på framtiden och för tillfället afstå frän att be¬
gära bifall till mitt förslag.
Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.
Öfriga delar af författningsfö rslaget.
Godkändes.
Utskottets hemställan i punkten l:o) förklarades vara besva^
råd genom ofvan angifna beslut.
Punkterna 2:o) och 3:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
81 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
§ 9-
Sammansatta banko- och jordbruksutskottets härpå föredragna Ang. ändring
utlåtande nr 1, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angi\-^3,3flm0!^-
ende upplåtelse till riksbanken af den så kallade landshöfdingens^^ofeLw2-
trädgård i Kristianstad äfvensom två i ämnet väckta motioner, nariema.
blef af kammaren godkändt.
§ io.
Slutligen upptogs till behandling Andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 53, med anledning af Första
kammarens beslut om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående än¬
dring af 32 § 1 mom. i stadgan för folkskoleseminarierna.
Med anledning af motion, nr 101, af herr Olsson i Älfdals-
åsen m. fl. och på hemställan af sitt första tillfälliga utskott hade
Andra kammaren för sin del besluti t, »att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vid¬
taga sådan förändring i gällande bestämmelser, att för inträde i
folkskoleseminarierna ej vidare måtte erfordras att hafva begått
Herrens nattvard, men att i stället måtte införas såsom villkor
för inträde, att vederbörande är medlem af svenska kyrkan».
Sedan beslutet delgifvits Första kammaren och hänvisats till be¬
handling af denna kammares andra tillfälliga utskott, hade detta
utskott hemställt, att Första kammaren icke måtte biträda Andra
kammarens beslut, men vid ärendets föredragning i kammaren
hade denna antagit ett under öfverläggningen framställdt yrkande,
som öfverensstämde med den reservation, hvilken varit fogad
till Andra kammarens utskotts utlåtande, och hvari reservanterna
hemställt om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, »det täck¬
tes Kungl. Maj:t vidtaga sådan ändring i gällande stadga för
folkskoleseminarierna i riket, § 32, att orden »begått Herrens
nattvard» måtte utbytas mot en bestämmelse, som innebär att
sökanden bör vara döpt medlem af svenska kyrkan, och efter
där åtnjuten konfirmationsundervisning hafva behörigen förklarats
berättigad till konfirmation och nattvardsgång». Härefter hade
ärendet återlämnats till Andra kammaren, som ånyo hänvisat
detsamma till sitt första tillfälliga utskott.
Uti förevarande utlåtande hemställde nu utskottet, att Ändra
kammaren måtte fasthålla vid sitt förut fattade beslut.
Reservation hade afgifvits af herrar Sandquist, Berg i Staby,
Meurling, friherre Lagerfelt och BeJm, hvilka hemställt, att
Andra kammaren, med frånträdande af sitt förut fattade beslut
i frågan, måtte biträda Första kammarens i ärendet fattade beslut.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, gaf herr talman¬
nen på begäran ordet till
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 63.
6
Nr 63. 82
Ang. ändring
af 32 § 1 mom,
i stadgan för
folhskole-
seminarierna
(Forts)
Fredagen den 3 Juni.
Herr Sandquist, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Blott några ord. Med vördsamt åberopande af innebörden uti
reservanternas anföranden, då denna fråga behandlades i kam¬
maren, ber jag få hemställa, att kammaren med frånträdande af
sitt då fattade beslut i frågan — fattadt med 111 röster mot 92 —
måtte biträda Första kammarens i ärendet fattade beslut af inne¬
håll: »att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t vidtaga sådan ändring i gällande stadga för folk-
skoleseminarierna i riket, § 32, att orden »begått Herrens natt¬
vard» måtte utbytas mot en bestämmelse, som innebär, att sö¬
kanden bör vara döpt medlem af svenska kyrkan och efter där
åtnjuten konfirmationsundervisning hafva behörigen förklarats
berättigad till konfirmation och nattvardsgång.»
Härefter yttrade
Herr Edén: Herr talman! Som herrarna finna af det före¬
liggande utlåtandet, så hafva de medlemmar, som kommit att
bilda utskottets majoritet, icke funnit sig kunna tillråda kammaren
att gå den väg, som den siste talaren här anvisat, nämligen att
biträda Första kammarens beslut. Detta har skett af, i största
korthet sagdt, två skäl. För det första det skälet^att kammaren
redan har ägnat en mycket genomgående debatt åt den frågan,
huruvida kammaren ville ställa sig just på den ståndpunkt, som
Första kammaren nu intager, eller huruvida kammaren ville ställa
sig på den ståndpunkt, som utskottet på sin tid föreslog samt
att kammaren då, efter denna mycket ingående pröfning, genom
votering fattade det beslutet att godkänna utskottets utlåtande.
Kammaren uttalade sig sålunda för, att den ändring, som borde
ske i fråga om villkor för inträde i folkskoleseminarierna, borde
bli så grundlig, att man icke blott strök själfva tvånget att ha
begått nattvarden utan också tvånget att ha åtnjutit konfirmations¬
undervisning och att vara döpt. När nu kammaren en gång in¬
tagit den ställningen, så finner jag icke några skäl alls vara an¬
förda vare sig i Första kammarens debatt eller i det korta an¬
förande, som här hållits, för att kammaren skulle frångå det¬
samma, och jag tror, att det skulle vara ganska ogynnsamt, om
kammaren nu skulle kasta om och taga ett steg tillbaka från den
klara ståndpunkt rörande en liten sam vetsfrihetsfråga, som kam¬
maren en gång intagit.
För det andra skall jag be att få påpeka, att rent praktiskt
sedt kammaren icke har skäl att göra denna lilla reträtt. ^Hela
den fråga, som här föreligger, ligger i alla fall under Kungl.
Maj:ts beslutanderätt, och hela frågan är också upptagen till be¬
handling af seminariekommittén, som väl inom den närmaste
framtiden kommer att ingifva sitt förslag till Kungl. Maj:t. Kungl.
Fredagen den 8 Juni.
83 Nr 63.
Maj:t kommer då att få tillfälle att taga saken under öfver¬
vägande. Skulle kammaren nu frånträda sitt förut fattade be¬
slut, så skulle detta, såvidt jag kan förstå, innebära ett bestämdt
direktiv för Kungl. Maj:t att för sin del icke gå längre i be¬
frielse från detta tvång, än hvad kamrarna i så fall samstämmigt
beslutat. Om däremot kammaren står fast vid sitt förra beslut,
så har Kungl. Maj:t mycket friare händer att, om han så finner
lämpligt, gå längre än Första kammaren velat göra, och som
reservanterna här påyrkat, Jag skulle icke tro, att den majoritet,
som för några veckor sedan var beredd att gå så långt, som
utskottet då föreslog, nu verkligen skulle vilja gifva Kungl. Maj:t
ett direktiv att icke gå så långt. Äfven ur donna synpunkt skall
jag, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Med herr Edén förenade sig herrar Olsson i Älfdalsåsen
och Ersson.
Herr Me ur 1 ing: Herr talman! Då jag anslutit mig till
reservationen, ber jag att få i största korthet angifva de tvenne
skäl, som därvid varit för mig bestämmande.
Att föreskrifva för inträde i folkskoleseminarium sådana
villkor, som kunde gifva anledning till verkliga samvetsbetänk¬
ligheter, anser jag icke vara rätt, och därför har jag icke velat
yrka afslag å motionen, och sålunda har reservationen kommit
till stånd. Men att å andra sidan locka unge män att inträda
på en bana, där de enligt gällande lag skola gifva en undervis¬
ning, som de själfva icke gilla, anser jag icke heller vara riktigt,
liksom äfven föräldrar icke skola tvingas att sända sina barn
till skolor för att där mottaga en kristendomsundervisning, som
dessa föräldrar icke gilla.
Det är af dessa skäl, som jag icke kunnat yrka bifall till
utskottets förslag, utan anhåller om att få hemställa om bifall
till reservationen.
Friherre Lagerfélt instämde häruti.
Herr Berg i Staby: Herr talman! Jag skall visst icke för¬
länga debatten i någon väsentlig mån, och jag skall icke heller
på något sätt försöka att bemöta hvad herr ordföranden här
nyss sade, utan jag vill blott gifva uttryck åt en liten tanke, som
jag under hans yttrande fick.
Han sade, att det finnes praktiskt sedt icke någon orsak till
att frångå det beslut, som vi förut i denna fråga fattat. För mig
står det så, att jag icke kan finna annat, än att, om man snarast
möjligt vill ha en ändring af nu ifrågavarande paragraf till stånd,
det bästa sättet därför är att biträda reservanternas förslag, ty
då får gifvetvis Kungl. Maj:t anledning att göra en sådan änd-
Ang. ändring
af 32 § 1 mom.
i stadgan för
folkskole-
seminarierna.
(Forts.)
Nr 63. 84
Ang. ändring
af32§l mom.
i stadgan för
folkskole-
seminariema.
(Forts.)
Fredagen den 3 Juni.
ring. När seminariekommitl én kommer att afgifva något förslag
till ordnande af seminarieundervisningen, torde ju vara ovisst.
Vill man sålunda, menar jag, snart ha till stånd en ändring af
den paragraf, som det här gäller, och det vill jag för min del,
då anser jag, att det är bäst att biträda reservationen, till hvil¬
ken jag nu ber att få yrka bifall.
Herr Eden: Herr talman! Endast några helt få ord. Jag
vill icke följa min ärade vän prosten Meurling in på någon real-
debatt om innebörden af de här ifrågasatta ändringarna, men jag
tillåter mig att erinra om, att redan vid den utförliga diskussion,
som här förekom, då frågan förra gången var före, bemöttes,
så vid t jag förstår, på ett mycket tillfredsställande sätt den åsikt
han nu på nytt framställt, nämligen att man med utskottets för¬
slag skulle kunna locka unge män in på en bana, där de i sin
undervisning skulle komma i strid med sitt samvetes bud. Jag
kan icke på något sätt godkänna den uppfattningen, att så skulle
blifva fallet, för den händelse utskottets förslag antoges, och
hänvisar såsom stöd härför till den nyss nämnda diskussionen i
frågan.
Hvad beträffar det, som herr Berg i Staby anfört, nämligen
att kammaren skulle liksom lägga hinder i vägen för regeringen,
om den icke uttalade sig för Första kammarens nu föreliggande
beslut, så kan jag icke annat än underkänna den synpunkten,
och detta af skäl, som jag redan i mitt förra yttrande har an¬
fört. Frågan om förändringar i folkskoleseminariestadgan be-
höfver icke någon Riksdagens skrifvelse för att tagas upp; den
ligger redan hos seminariekommittén. Kungl. Maj:t lärer under
inga förhållanden göra någon ändring i denna stadga, förrän
seminariekommitténs utlåtande föreligger färdigt, men när det
sker — och det blir nog ganska snart — då tar Kungl. Maj:t
äfven upp den paragraf, som det här gäller.
Jag tror, att Andra kammaren skulle illa vårda de åsikter,
som kammaren har på detta område, om den skulle frånträda
sitt förra beslut och därigenom liksom på förhand gifva Kungl.
Maj:t en fingervisning, att Kungl. Maj:t icke bör gå längre än
Första kammaren nu beslutat. Att en ändring i denna punkt
måste ske, när stadgan tages upp till behandling, är ju fullkom¬
ligt tydligt på grund af de båda kamrarnes uttalande. Men,
som jag nyss sagt, Kungl. Maj:t bör få fria händer att, om
han så finner lämpligt, gå längre, än Första kammaren vill.
Jag yrkar således fortfarande bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och därefter
på afslag å nämnda hemställan och bifall i stället till den vid
utlåtandet af herr Sandquist m. fl. afgifna reservationen; och
85 Nr 63.
Fredagen den 3 Juni.
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid, till
följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröst-
ningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga ut¬
skottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 53,
röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet af herr Sandquist m. fl.
afgifna reservationen.
Voteringen utvisade 114 ja mot 69 nej; vid hvilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.
§ 11.
Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nämligen:
från statsutskottet:
nr 152, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönningc och
Järna järnvägsstationer m. m., samt
från sammansatta stats- och bankoutskottet nr 2.
nr 166, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde hufvudtiteln gjorda framställning angående personlig
professur för docenten vid universitetet i Uppsala C. J. J. E. Wi-
man; och
nr 167, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande af en lånefond för befrämjande af handtverk och där¬
med jämförlig mindre industri.
§ 1*2-
Justerades protokollsutdrag.
Nr 63. 86
Fredagen den 3 Juni.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
Statsutskottets utlåtande, nr 105, i anledning af Kungl. Maj:ts
i punkterna 3 och 37 under sjunde hufvudtiteln af statsverks¬
propositionen gjorda framställningar;
Sammansatta stats- och bankoutskottets memorial:
nr 6, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 2, i anled-
ledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med an¬
hållan om utredning och förslag angående inrättande af en all¬
män lånekassa för Sveriges kommuner samt om anslag för ut¬
redningens verkställande; och
nr 7, med hemställan om anvisande af ersättning åt sam¬
mansatta stats- och bankoutskottets kanslipersonal och vakt-
betjäning ;
lagutskottets memorial nr 54, med föranledande af kamrarnas
beslut beträffande lagutskottets utlåtande nr 50 i anledning af
dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om föreningar,
lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § straff¬
lagen, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig pre¬
skription och om årsstämning den 4 mars 1862 samt lag om
ändrad lydelse af 8 § i lagen angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärfva läst egendom den 4 maj 1906,
dels ock i anledning däraf väckta motioner; samt
andra särskilda utskottets memorial:
nr 15, med föranledande af kamrarnas beslut beträffande
utskottets utlåtande, nr 1, i anledning af dels de i Kungl. Maj:ts
proposition nr 96 innefattade förslagen till lag om kollektivaftal
mellan arbetsgifvare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa
arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändring af
17 kap. 4 § handelsbalken, lag om ändring af 2 § lagen an¬
gående medling i arbetstvister den 31 december 1906, lag an¬
gående ändring af 158 § utsökningslagen samt lag angående
ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å in¬
förande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907, dels åtskilliga med föranledande af nämnda förslag
väckta motioner;
nr 16, med föranledande af Första kammarens återremiss i
fråga om viss del af utskottets utlåtande, nr 3, i anledning af
dels det i Kungl. Maj:ts proposition nr 96 innefattade förslaget
till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och
Fredagen den 3 Juni.
87 Nr 63.
22 §§ strafflagen, dels åtskilliga med nämnda förslag samman¬
hängande motioner; och
nr 17, angående aflöning åt utskottets tjänstemän och vakt-
betjäning.
§ 14.
Föredrogs framställningar af herrar Bergman, Mogren och
Åslund om ledighet från riksdagsgöromålen fr. o. m. den 6 juni
till Riksdagens slut.
Ifrågavarande framställningar blefvo af kammaren afslagna.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,33 e. m.
In fidem
Per Cronvall.