RIKSDAGENS PROTOKOLL
I9i0. Andra Kammaren. Kr 62.
Torsdagen den 2 juni.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 27 nästlidna maj.
§ 2.
Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti stats¬
utskottets memorial nr 72, 85 och 103, bankoutskottets memorial nr 21,
bevillningsutskottets memorial nr 24 samt jordbruksutskottets memo¬
rial nr 114 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga frågor,
i hvilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämdt blifvit, att
vederbörliga omröstningar öfver de olika besluten skulle denna dag
äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna voterings¬
propositioner i följande ordning, nämligen:
Första omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 72.)
»Den, som i likhet med Första kammaren vill i fråga om kon¬
tanta aflöningsförmåner för läkaren vid Visby hospital samt öfver¬
läkare och syssloman vid nedan nämnda hospital och asyler god¬
känna följande lönestat att träda i kraft den 1 januari 1911:
Stockholms hospital.
Göteborgs hospital.
1 öfverläkare .................................
Transport
Lön.
Kr.
|
Tjänst-
göringspen-
ningar.
Kr.
|
Summa.
Kr.
|
5,000
|
_
|
2,500
|
\
|
7,500
|
5,000
|
—
|
2,500
|
—!
|
7.500
|
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 62.
1
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
Nr 62.
2
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
|
Lön.
|
|
Tjänst¬
göringspen¬
ningar.
|
Summa.
|
|
Kr.
|
|
Kr.
|
|
Kr.
|
|
Transport
|
5,000
|
—
|
2,500
|
—
|
7,500
|
—
|
Härnösands hospital.
|
|
|
|
|
|
|
1 öfverläkare .................................
|
5,000
|
_
|
2,500
|
_
|
7,500
|
—
|
Piteä hospital.
|
|
|
|
|
1 öfverläkare .................................
|
5,000
|
_
|
2,500
|
_
|
7,500
|
_
|
|
|
|
|
|
|
Summa
|
97,866
|
66
|
51,333
|
34
|
149,200
|
—
|
Anm. Aflöningen kan----------tjänstgöringspenningar.
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren be¬
slutat i fråga om kontanta aflöningsförmåner för läkaren vid Visby
hospital samt öfverläkare och syssloman vid nedan nämnda hospital och
asyler godkänna följande lönestat att träda i kraft den 1 januari 1911:
|
Lön.
Kr.
|
Tjänst¬
göringspen¬
ningar.
Kr.
|
Summa.
Kr.
|
Stockholms hospital.
|
|
|
|
|
|
|
Göteborgs hospital.
1 öfverläkare .................................
|
5,000
|
—
|
2,000
|
—
|
7,000
|
—
|
Härnösands hospital.
1 öfverläkare .................................
|
5,000
|
|
2,000
|
|
7,000
|
|
Piteå hospital.
1 öfverläkare .................................
|
5,000
|
|
2,000
|
|
7,000
|
|
|
|
|
|
|
tjänstgöringspenningar. *■
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
3
Nr 62.
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kam¬
maren samtidigt anställd, hade utfallit med...... 112 Ja och 28 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens röster
eller ............................................................... 45 Ja och 168 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 157 Ja och 196 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Sedan voteringssediarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssediarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jäm¬
väl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 45 Ja och 168 Nej.
Andra omröstningen:
(enligt bankoutskottets memorial nr 21 punkt 1.)
»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att, med bifall
till Kungl. Maj;ts i ämnet gjorda framställning, Riksdagen må med¬
gifva, att domänintendenten, f. d. kaptenen Magnus Fredrik Rodhe
må från och med månaden näst efter den, hvarunder hans förord¬
nande såsom domänintendent kommer att efter den 20 juli 1910 upp¬
höra, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åt¬
njuta en årlig pension af 2,000 kronor, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar Riksdagen i likhet med Andra kammaren be¬
slutat, att domänintendenten, f. d. kaptenen Magnus Fredrik Rodhe
må från och med månaden näst efter den, hvarunder hans förord¬
nande såsom domänintendent kommer att efter den 20 juli 1910 upp¬
höra, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åt¬
njuta en årlig pension af 1,500 kronor.»
Sedan voteringssediarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssediarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jäm¬
väl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 66 Ja och 150 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kam-
Kr 62.
4
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
Torsdagen den 2 Juni, f. in.
marea samtidigt anställd, hade utfallit med...... 121 Ja och 23 Nej,
hvadan, då därtill lades Ändra kammarens röster
eller ............................................................... 66 Ja och 150 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 187 Ja och 173 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Tredje omröstningen:
(enligt bankoutskottets memorial nr 21, pankt 2.)
»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att, med bifall
till Kungi. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, Riksdagen må med¬
gifva, att kommissionslandtmätarna Fredrik Theodor Petersson och
Anders Wilhelm Sandberg må, enhvar från och med månaden näst
efter den, hvarunder afsked från kommissionslandtmätarebefattningen
varder honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna in-
dragningsstaten uppbära en årlig tilläggspension af 400 kronor ut¬
öfver den pension, som enligt gällande stadganden om kommissions-
landtmätares pensionsrätt må tillkomma honom, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren be¬
slutat, att Kung!. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må vinna
Riksdagens bifall.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren*'ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 84 Ja och 134 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kam¬
maren samtidigt anställd, hade utfallit med...... 104 Ja och 37 Nej,
hvadan då därtill lades Andra kammarens röster
eller ........................................................... 84 Ja och 134 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 188 Ja och 171 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
5
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
Fjärde omröstningen:
(enligt bankoutskottets memorial nr 21 punkt 3.)
»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
må medgifva, att geodetförmannen vid rikets allmänna kartverk
Anders Petter Hedén må å allmänna indragningsstaten under sin
återstående lifstid åtnjuta en årlig pension af"3,400 kronor, att utgå
irån och med månaden näst efter den, då han varder entledigad från
sin befattning vid kartverket, röstar
j SL y
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren med-
gifvit, att geodetförmannen vid rikets allmänna kartverk Anders Petter
Hedén må under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension af
3,000 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, då han
varder entledigad frän sin befattning vid kartverket.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel afiagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes atgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 39 Ja och 181 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kam¬
maren samtidigt anställd, både utfallit med...... 112 Ja och 33 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens röster
eller ............................................................... 39 ja och 181 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 151 Ja och 214 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i ötverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Femte omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 85 punkt 1.)
»Den som, i likhet med Första kammaren, vill till utförande af
nya byggnader och anläggningar vid statens redan trafikerade järn¬
vägar på extra stat för år 1911 anvisa ett belopp af 1,537,100 kro¬
nor, med rätt lör Kungl. Maj:t att låta förskottsvis redan under år
1910 af tillgängliga medel utanordna 350,000 kronor, röstar
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
Nr 62.
6
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
Gemen¬
|
|
Ja;
|
samma om¬
|
|
|
röstningar.
|
Den det ej vill, röstar
|
|
(Forts.)
|
Nej;
|
|
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, be¬
slutat att till utförande af nya byggnader och anläggningar vid statens
redan trafikerade järnvägar på extra stat för år 1911 anvisa ett be¬
lopp af 1,476,100 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskotts¬
vis redan under år 1910 af tillgängliga medel utanordna 350,000
kronor.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel afiagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sediarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 45 Ja och 175 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kam¬
maren samtidigt anställd, hade utfallit med...... 111 Ja och 34 Nej.
hvadan, då därtill lades Andra kammarens röster
eller ............................................................... 45 Ja och 175 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 156 Ja och 209 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Sjätte omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 85 punkt 2.)
»Den, som i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må för fortsättande af arbetet med uppförande af en ny bro öfver
Stångån vid Linköping på extra stat för år 1911 anvisa ett belopp
af 100,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, af-
slagit statsutskottets hemställan och Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel afiagd
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
7
Nr 62.
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning-, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 27 Ja och 192 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kam¬
maren samtidigt anställd, hade utfallit med...... 109 Ja och 36 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens röster
eller ............................................................... 27 Ja och 192 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 136 Ja och 228 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Sjunde omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 85, punkt 3.)
»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må för år 1911 till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens
redan trafikerade järnvägar bevilja ett anslag å 3,325,000 kronor,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, be¬
slutat att för år 1911 till anskaffande af ny rörlig materiel vid sta¬
tens redan trafikerade järnvägar bevilja ett anslag å 2,525,000 kronor.
Sedan voteringssedlarna blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 104 Ja och 115 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kamma¬
ren samtidigt anställd, hade utfallit med ............ 128 Ja och 16 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens röster
eller ..................................................................104 Ja och 115 Nej,
sammanräkningen visade.......................................... 232 Ja och 131 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt i
öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
Nr 62.
8
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
Torsdagen den 2 Juni, f. ro.
Åttonde omröstningen:
(enligt bevillningsutskottets memorial nr 24, punkt 1.)
»Den som, i likhet med Första kammaren, vill godkänna Kungl,
Maj:ts förslag i rubriken nr 56 att bestämma tullen å artikeln fläsk,
andra slag, till 20 öre per kilogram, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, beslutat,
att rubriken i fråga skall erhålla följande lydelse:
Fläsk:
andra slag fritt.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aliämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse frän Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jäm¬
väl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med ......... 93 Ja och 125 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kamma¬
ren samtidigt anställd, hade utfallit med ..... 114 Ja och 29 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens röster
eller.................................................................. 93 Ja och 125 Nej,
sammanräkningen visade ....................................... 207 Ja och 154 Nej,
och både alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Nionde omröstningen:
(enligt bevillningsutskottets memorial nr 24, punkt 2.)
»Den som, i likhet med Första kammaren, vill godkänna Kungl.
Maj:ts förslag i rubriken nr 77 och sålunda bestämma tullen å ar¬
tikeln majs, omalen, till 1 krona 50 öre per 100 kilogram, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
9
Sr 62.
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, be¬
slutat, att, ifrågavarande rubrik skall erhålla följande förändrade
lydelse:
Spannmål:
omalen:
majs fri.»
Sedan voteringssediarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssediarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 77 Ja och 144 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med.................. 100 Ja och 42 Nej,
hvadan, dä därtill lades Andra kammarens röster
eller ............................................................... 77 Ja och 144 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 177 Ja och 186 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Tionde omröstningen:
(enligt bevillningsutskottets memorial nr 24, punkt 3.)
»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att viktgränsen
i förslagets rubrik nr 198 bestämmes till 2,5 kilogram, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, be¬
slutat, att ifrågavarande viktgräns bestämmes till 1 kilogram.»
Sedan voteringssediarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssediarne för den omröstning, hvarom bär vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 27 Ja och 192 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en¬
ligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
Jfr 62.
10
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
Gemen- samtidigt anställd, hade utfallit med ...............
37 Ja och 100 Nej,
hvadan, dä därtill lades Andra kammarens röster
eller ...............................................................
27 Ja och 192 Nej,
64 Ja och 292 Nej,
sammanräkningen visade
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Elfte omröstningen:
(enligt jordbruksutskottets memorial nr 114.)
»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att herr Runes
m. fl. ifrågavarande motion icke må bifallas, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, be¬
slutat, att Kungl. Maj:t må för innevarande år utöfver det af 1908
års Riksdag anvisade beloppet för utlämnande af lån till egnahems-
låneförmedlare disponera ytterligare två millioner kronor.»
Sedan voteriugssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 77 Ja och 141 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med.................. 110 Ja och 35 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens röster
eller ............................................................... 77 Ja och 141 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 187 Ja och 176 Nej)
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Tolfte omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial ur 103 punkt 1.)
»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att i den bland
utgiftsstaterna för tullverket förekommande aflöningsstaten general-
11
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
tulldirektörens aflöning upptages på följande sätt: lön 9,000 kronor,
tjänstgöringspenningar 3,000 kronor, ortstillägg 1,000 kronor, summa
13,000 kronor, samt att till följd däraf aflöningsstatens summa höjes
med 2,000 kronor och utgiftsstaternas slutsumma likaledes med 2,000
kronor, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej har Riksdagen, i likhet med Ändra kammaren, be-
slutit, att generaltulldirektörens aflöning skall utgöras af lön 7,000
kronor, tjänstgöringspenningar 3,000 kronor, ortstillägg 1,000 kronor
summa 11,000 kronor.»
Sedan voteringssedlarne blifvit afiämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 18 Ja och 201 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, både utfallit med.................. 110 Ja och 34 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens röster
eller ............................................................... 18 Ja och 201 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 128 Ja och 235 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Trettonde omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 103 punkt 2.)
»Den, som i likhet med Första kammaren, vill, att den bland
tullverkets utgiftsstater upptagna aflöningsstaten må beträffande gene¬
raltullstyrelsen i nedannämnda del erhålla följande lydelse:
|
|
K r o
|
n o r.
|
|
|
Lön.
|
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
|
Orts¬
tillägg.
|
Summa.
|
Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor, efter 10
år med ytterligare 500 kr.
och efter 15 år med än yt¬
terligare 500 kronor.
|
1 notarie...............
|
2,200
|
1,500
|
300
|
4,000
|
4 d:o.....................
|
|
16,000
|
Gemen¬
samma om
röstningar
(Forts.)
Nr 62.
12
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
samt att i följd häraf aflöningsstatens summa må höjas med 4,000
kronor och utgiftsstatens slutsumma likaledes med 4,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill röstar
^Tej;
Vinner Nej, har Riksdagen beslutat, att omförmälda aflöningsstat
skall i nedannämnda del erhålla följande lydelse:
1 notarie.
3 d:o.......
K r o
|
n o r.
|
Lön.
|
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
|
Orts-
tillägg.
|
Summa.
|
2,200
|
1,500
|
300
|
4,000
|
—
|
—
|
—-
|
12,000
|
Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor, efter 10
år med ytterligare 500 kr.
och efter 15 år med än yt-i
terligare 500 kr.
Sedan voteringssedlarna blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och befanns att omröstningen utfallit med 28 Ja och 187 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med.................. 100 Ja och 42 Nej,
hvadan, då därtill lädes Andra kammarens röster
eller ............................................................... 28 Ja och 187 Nej,
sammanräkningen visade .................................... 128 Ja och 229 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Fjortonde omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial nr 103 punkt 3.)
»Den, som i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
beslutar
att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1911 af
lönestaten för tullverkets lokalförvaltning samt kust- oek gränsbe¬
vakning skall gälla, att följande allmänna grundsatser skola tilläm¬
13
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
pas vid förestående omarbetning af den vid tuiistadgan fogade taxa
ä ersättning, som i vissa fall skall till tjänsteman och betjänte i tull¬
verket af trafikerande utgöras nämligen:
l:o) Ersättningsbeloppen inbetalas alltid till vederbörande tull¬
förvaltning enligt af densamma utställd räkning;
2:o) Ersättning för förrättning, verkställd ä den för vederbörande
tjänstinnehafvare gällande tjänstgöringstid, skall, såvida icke förrätt¬
ningen är af beskaffenhet, att ersättning därför utgår enligt resereg-
lementet, tillfalla tullverket, dock att, äfven i fall, då ersättning för
förrättningen sålunda icke tillkommer tjänstinnehafvaren, godtgörelse
för fortskaffningskostnad, där sådan kostnad måst af tjänstinnehaf¬
varen utgifvas, skal! honom tillhandahållas, hvaremot ersättning för
förrättning, verkställd å öfvertid, äfvensom all enligt resereglementet
utgående ersättning skall tillfalla vederbörande tjänstinnehafvare och
utbetalas till denne af tullförvaltningen; samt
3:o) Hinder möter icke för dessa tjänstinnehafvare att, beträf¬
fande dem tillfallande ersättning, såsom hittills varit vanligt, träffa
öfverenskommelse med trafikerande; röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslntit,
att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1911 af
lönestaten för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbe¬
vakning skall gälla, atl följande allmänna grundsatser skola tillämpas
vid förestående omarbetning af den vid tullstadgan fogade taxa å
ersättning, som i vissa fall skall till tjänsteman och betjänte i tull¬
verket af trafikerande utgöras, nämligen:
l:o) Ersättningsbeloppen inbetalas alltid till vederbörande tullför¬
valtning enligt af densamma utställd räkning;
2:o) Ersättning för förrättning, verkställd å den för vederbörande
tjänstinnehafvare gällande tjänstgöringstid, skall, så vida icke förrätt¬
ningen är af beskaffenhet, att ersättning därför utgår enligt resereg¬
lementet, tillfalla tullverket, dock att, äfven i fall, då ersättning för
förrättningen sålunda icke tillkommer tjänstinnehafvaren, godtgörelse
för fortskaffningskostnad, där sådan kostnad måst af tjänstinnehafva¬
ren utgifvas, skall honom tillhandahållas; hvaremot ersättning för
förrättning, verkställd å öfvertid, äfvensom ali enligt resereglementet
utgående ersättning skall tillfalla vederbörande tjänstinnehafvare och
utbetalas till denne af tullförvaltningen;
3:o) Hinder möter icke för dessa tjänstinnehafvare att, betx-äffande
dem tillfallande ersättning, såsom hittills varit vanligt, träffa öfverens¬
kommelse med trafikerande; samt
4:o) Med bibehållande af den i tullstadgan, § 16 mom. 3:o), före-
skrifna allmänna tjänstgöringstid skall den i § 185 af tuiistadgan
Gemen¬
samma om¬
röstningar.
(Forts.)
Sr 62. 14 Torsdagen den 2 Juni, f. m.
Gemen- afsedda arbetstiden hos tullförvaltningarne i och för kontors- och tull-
samma om- behandlingsärenden, d. v. s. den s. k. allmänna expeditionstiden,
ros mn g ar. gj-yer jjeja rij^et under tid, då seglation vid respektive tullplats på-
( °r s.; utgöra minst sju timmar dagligen å söckendag och skola tjänste¬
män och betjänte vara pliktige, då ej särskilda hinder möta, att å
öfvertid mot i ofvannämnda taxa bestämd ersättning utföra de tjänst-
åtgärder, som de trafikerande enligt tullstadgan äga påfordra.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jäm¬
väl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och hefanns att omröstningen utfallit med 53 Ja och 162 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med.................. 85 Ja och 54 Nej,
hvadan, då därtill iades Andra kammarens röster
eller ............................................................... 53 Ja och 162 Nej,
sammanräkningen visade....................................... 138 Ja och 216 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda bevillningsutskottets be¬
tänkande nr 30 och sammansatta banko- och jordbruksutskottets ut¬
låtande nr 1.
§ 4.
Vid föredragning härefter af sammansatta banko- och jordbruks¬
utskottets memorial, nr 2, med hemställan om anvisande af ersätt¬
ning åt utskottets kansli och vaktbetjäning, blef utskottets hemställan
af kammaren bifallen.
§ 5.
Andra kammarens första tillfälliga utskotts härpå föredragna ut¬
låtande nr 53 bordlädes åter.
§ 6.
Angående Till afgörande förelåg nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 116,
öfverlåtelse i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse till
till Kalmar Ka}mar gtad af vissa delar af den för högre allmänna läroverket där-
Kdel a ra/' * Sf 8 ‘1d e s använda fastighet m. m.
fastighet.
15
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
I en till Riksdagen den 15 april 1910 aflåten, till jordbruksut- Angående
skottet, hänvisad proposition, nr 194, hade Kung!. Maj:t under åbe-
ropande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastik- stad af vissa
ärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att den del delar af en
af den för högre allmänna läroverket i Kalmar nu använda och af fastighet.
tomterna nr 328, 329, 330, 331, 332, 333 och 334 samt halfva torn- (Forts.)
ten nr 335 i norra kvarteret af stadsdelen Kvarnholmen bestående
fastigheten, hvilken icke redan tillhörde Kalmar stad, linge med
äganderätt öfverlåtas till staden under villkor, att staden dessförinnan
till domkapitlet i Kalmar aflämnade skriftlig förbindelse att enligt
ritning, hvilken blifvit i vederbörlig ordning fastställd, inom tid, som
af Kung!. Maj:t bestämdes, uppföra ny byggnad för högre allmänna
läroverket i Kalmar äfvensom att för framtiden tillhandahålla full-
godt läroverkshus med gymnastiksal och lekplan samt bostad eller
i behörig ordning bestämd hyresersättning åt rektor.
I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en
inom Andra kammaren väckt motion, nr 311, däri herr Jeansson i
Kalmar föreslagit, att Riksdagen ville, med ändring af Kungl. Maj:ts
proposition i ärendet, medgifva, att den för högre allmänna läroverket
i Kalmar nu använda och af tomterna nr 328, 329, 330,331,332,333
och 334 samt halfva tomten nr 335 i norra kvarteret af stadsdelen
Kvarnholmen bestående fastigheten, hvilken icke redan tillhörde
Kalmar stad, iinge med äganderätt öfverlåtas till staden under villkor,
att staden dessförinnan till domkapitlet i Kalmar aflämnade skriftlig
förbindelse att enligt ritning, hvilken blifvit i vederbörlig ordning
fastställd, inom tio år, från det beslut i ärendet meddelats, uppföra
ny byggnad för högre allmänna läroverket i Kalmar.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:t»
förevarande proposition samt afsiå herr Jeanssons i Kalmar i anled¬
ning däraf väckta motion.
Reservation hade emellertid afgilvits af herr Lundell, som ansett
att utskottet bort tillstyrka bifall till den af herr Jeansson i Kalmar
i ämnet väckta motionen.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till
Herr Jeansson i Kalmar, som yttrade: Herr talman! Såsom
af utskottets betänkande framgår, utser denna fråga, att Kalmar stad
skulle få öfvertaga en fastighet, i hvilken allmänna läroverket där¬
städes är inrymdt, mot det att staden uppför ett nytt läroverkshus
och lämnar tomt till ett sådant kostnadsfritt. Förhållandet är, att
den gamla läroverksbyggnaden är otidsenlig. Den kunde visserligen
repareras, men man har tänkt sig, att det vore bättre att bygga ett
större hus och därigenom få större utrymme. Staden har, såsom vi
veta, ingen skyldighet att ikläda sig en sådan kostnad. Men den
har dock velat göra det och erbjudit sig att för en kostnad af bortåt
600,000 kronor uppföra en läroverksbyggnad och lämna tomt för en
*
Nr 62.
16
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
Angående sådan. Då är det också alldeles själfldart, att staden måste få dea
öfverlåtelse gamja läroverkstomten och det gamla läroverkshuset såsom vederlag.
tad af vissa Det gamla läroverkshuset har beräknats hafva ett värde af 201),000
delar af en kronor, och sålunda gör staden en uppoffring på nära 400,000 kronor.
fastighet. Man tycker väl nu, att det skalle vara en enkel sak att anordna
(Forts.) det så, att staden skulle få det gamla läroverkshuset, mot det att
den i stället lämnar ett flera gånger mera värdt hus. Stadsfullmäktige
i Kalmar hafva icke heller tänkt sig, att detta kunde röna något
motstånd. Men då staten är ineddelägare i den gamla fastigheten,
måste Riksdagens samtycke inhämtas, innan saken kunde ordnas,
och stadsfullmäktige i Kalmar gingo därför in till Kungl. Maj:t med
begäran, att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga proposition
i detta syfte. Kungl. Maj:t har nu till Riksdagen inkommit med eu
sådan proposition, men i denna proposition hafva villkoren för en
dylik anordning blifvit betydligt skärpta för staden. Kungl. Maj:t
har nämligen föreslagit tre skärpningar.
Den första är, att staden skulle åläggas framtida underhålls¬
skyldighet af fastigheten. Nu är staden genom tidigare arrangemang,
såsom framgår af sidan 5 i betänkandet, därigenom att staden under-
tio års tid betalat 200 riksdaler banko årligen, befriad från allt fram¬
tida underhåll af det nuvarande läroverkshuset. Under sådana för¬
hållanden tycker man, att det icke är rimligt, att staden, då den nu
visat tillmötesgående och med stora kostnader vill bygga ett nytt
läroverkshus, skall åläggas framtida underhållsskyldighet af detsamma,
något som staden beträffande det gamla läroverkshuset blifvit be¬
friad från. Det var den första skärpningen.
Den andra är, att hyresersättning åt rektor skulle stipuleras. Ja,
skyldighet att lämna bostad eller hyresersättning åt rektor åligger
staden enligt 216 § i läroverksstadgan, och denna sak hör således
icke hit. Det finnes ingen anledning att inblanda, den i denna upp¬
görelse, och den bör därför helt och hållet utgå.
Den tredje skärpningen är, att, då staden begärt att inom en
tidrymd af 10 år få öfverlämna läroverksbyggnaden fullt färdig,
Kungl. Maj:t förklarat, att öfverlåtelsen skall ske, »inom tid som af
Kungl. Maj:t bestämmes». Litet hvar, som deltagit i det kommunala
lifvet, vet nog, att, en summa af 600,000 kronor icke så lätt kan
åstadkommas af en mindre kommun, utan att det behöfves tid och
staden har därför ansett, det säkrast att förbehålla sig tio år, inom
hvilka staden förpliktat sig att lämna byggnaden fullt färdig. Staden
kan då naturligtvis icke finna sig i att vara beroende af Kungl. Maj:ts
godtycke, inom hvilken tid läroverksbyggnaden skall vara färdig, i
all synnerhet som föredragande departementschefen förutsätter höst¬
terminen 1917 såsom den yttersta tidpunkten, för det nya läroverks-
husets fullbordan, hvilket framgår af sid, 17 och 18 i den kungl.
propositionen.
Ja, mina herrar, om dessa villkor blifva af Riksdagen antagna,
blir det icke någon ny läroverksbyggnad af, och jag och andra med
mig, som arbetat på att få till stånd ett tidsenligt läroverkshus i
Kalmar, komma till korta mot våra motståndare, som säga, att den
gamla läroverksbyggnaden är bra, som den är, och att det blott är
IT
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
nutidens pretentioner, som äro för stora. Således främjar icke Kung!.
Maj:t genom att uppställa dessa villkor det syfte, som bort ligga
Kungl. Maj t om hjärtat, nämligen att Kalmar allmänna läroverk måtte
få tidsenliga lokaler. Följden blir, att ingen ny läroverksbyggnad
kommer till stånd Sådan som situationen nu är, vill jag därför
hemställa, att Andra kammaren måtte bifalla den af herr Ltmdell
vid utskottets betänkande fogade reservationen, i hvilken förordas
bifall till den af mig väckta motionen.
Vidare anförde:
Grefve R. Hamilton: Herr talman, jag är alldeles öfver-
tygad om, att kammaren håller mig räkning för, om jag blott med
några få ord svarar herr Jeansson i Kalmar, och jag tror, att jag
kan göra det.
På senare tider har den åsikten gjort sig gällande och äfven
häfdats af såväl Riksdagen som Kungl. Maj:t, att, när någon för¬
ändring äger rum med afseende på en läroverksbyggnad, den stad
eller kommun, inom hvilken byggnaden är belägen, skall åtaga sig
underhållsskyldighet af densamma för framtiden och äfven lämna an¬
tingen bostad eller årligt hyresbidrag till rektor. Det vore natur¬
ligtvis oriktigt, att, om andra kommuner måste åtaga sig dylika
skyldigheter, ett särskild! undant.agsförhållande nu skulle äga ruin
med afseende på Kalmar.
Hvad tiden beträffar, föreslår Kungl. Maj:t, att byggnaden skall
vara färdig inom af Kungl. Maj:t bestämd tid, och man kan vara
öfvertygad om, att Kungl. Maj:t icke kommer att bestämma den tiden
så snäft, att icke Kalmar stad inom densamma kan hinna att uppföra
ifrågavarande byggnad. Det hot herr Jeansson i Kalmar framkastade,
att, därest Kungl. Maj:ts förslag antages, icke någon ny läroverks¬
byggnad kommer till stånd fä vi väl knappast fatta såsom fullt all¬
varligt menadt. Det är ju, såsom vi veta, af synnerligen stor be¬
tydelse och synnerlig stor fördel för städerna att få läroverk inom
sina områden, och det är värst för Kalmar stad, om läroverksbygg-
naden därstädes befinner sig i dåligt skick. Ja, då hufvudsaken
emellertid är, att Riksdagen icke bör frånträda de vägar, på hvilka
den vid behandling af liknande spörsmål förut gått, hemställer jag,
herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Herr Lundell: Såsom synes af utskottets betänkande, har jag
reserverat mig mot det beslut, hvartill utskottet kommit. Det är
kanske icke oegentligt, om ett läroverk, som begär större förmåner,
blir utvidgadt i ett eller annat hänseende, att den kommun, inom
hvilken läroverket är beläget, förbinder sig till skyldigheter, som den
ej förut haft. Men här är förhållandet endast sådant, att Kalmar
stad erbjudit sig att för den Dya läroverksbyggnaden göra en upp¬
offring på ungefär 400,000 kronor. Att på grund bara af detta för¬
hållande ålägga staden skyldigheter, som den ej haft förut, har jag
ansett obilligt, och att man i det hänseendet ifråga om underhålls¬
kostnaden och dylikt icke bör skärpa stadens skyldigheter i följd af
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 62. 2
Angående
öfverlåtelse
till Kalmar
stad af vissa
delar af en
fastighet.
(Forts.)
Nr 62.
18
Angående
öfverlåtelse
till Kalmar
stad af vissa
delar af en
fastighet.
(Forts.)
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
denna uppoffring, anser jag vara helt naturligt. Det är nog en oegent¬
lighet, att det icke finnes en generell lagbestämmelse och lag¬
stadgande, huru det skall förhålla sig med underhållet af de all¬
männa läroverken. Men som jag angifvit, anser jag denna omstän¬
dighet, som nu är i fråga, icke böra föranleda någon skärpning af
stadens skyldigheter gent emot läroverket.
I fråga om rektorsbostaden är det ju egentligen icke fråga om,
att staden protesterar mot att utgöra de skyldigheter, som den haft.
I öfrigt tror jag, att det icke är till läroverkets fördel, om man gör
dessa skärpta bestämmelser. Ty det är, som den förste talaren ytt¬
rade, mycket tvifvelaktigt, om staden underkastar sig de uppoffringar,
som nu blifvit ifrågasatta, ifall Kungl. Maj:t håller på sitt förslag.
I fråga om tiden för byggandet anser jag nog, att en samman¬
jämkning är möjlig på ett eller annat sätt. Ty det är mycket san¬
nolikt, att det skall göras mycket storartade reparationer å det hus,
som finnes, och kanske blir det för staden fördelaktigare att bygga
tidigare, än som man nu erbjudit sig att göra.
Jag ber att få yrka bifall till min reservation.
Herr Jeansson i Kalmar: Herr talman! Blott ett par ordsom
svar på grefve Bamiltons yttrande.
Grefve Hamilton förbiser helt och hållet för det första, att här
är ett särskildt aftal gjordt, att staden skall vara befriad från all
framtida underhållsskyldighet beträffande läroverks byggnaden — det
synes på sid. 18 i utskottets betänkande och sid. 5 i den kung!,
propositionen. Och när det finns ett dylikt aftal och staden har be¬
talat visst belopp för vinnande af denna befrielse, bör väl aftalet
respekteras. Detta får icke likställas med, att man generellt ålägger
städerna det eller det med afseende å underhållet, när man gifver
städerna förmånen att utvidga läroverket. Det är ju något helt annat.
Vore det så, som grefve Hamilton förutsätter, skulle från stadens
sida ingen invändning kunna framställas.
Vidare nämnde grefve Hamilton om hyresersättningen till rektor
vid läroverket. Den undandrager sig staden icke, utan staden lämnar
åt den nuvarande rektorn en riklig hyresersättning, och han har för¬
klarat sig fullkomligt belåten därmed. Det är också stadens skyldighet
att göra detta. Men i min motion har jag endast velat framhålla,
att detta är en sak, som ej alls hör till denna fråga.
Således finner jag de skäl, grefve Hamilton anfört för afslag å
min motion och herr Lundells reservation, icke vara hållbara.
Grefve R. Hamilton: Herr talman! Här är fråga om att staten
skall öfverlåta åt Kalmar stad en fastighet, värderad till, så vidt jag
erinrar mig, cirka 200,000 kronor — tomten är värderad till 50,000
kronor — med de byggnader, som finnas på densamma. Nåväl, när
staten öfverlämnar detta åt Kalmar stad med full äganderätt, så, äfven
om aftal rörande underhållskostnaden förut blifvit träffadt, borde väl
Kalmar stad fått fullständig ersättning för att den afstår från aftalet
genom att få denna fastighet såsom gåfva.
Den siste ärade talaren framhöll också, att hyresersättning till
19
Jir 62.
Torsdagen den 2 Juni, f. m.
rektor eller bostad åt honom ville icke staden undandraga sig. Då vet
jag ej, hvarför den skulle motsätta sig att gå in på, att den be¬
stämmelsen intages bland villkoren för öfverlåtelsen.
Herr Jansson i Krakerud: Jag vill endast säga det, att jag
verkligen anser, att det är helt naturligt, att talaren från Kalmar
kämpar för sin stad och dess fördelar. Men då Kungl. Maj:t och ut¬
skottet äro eniga om det beslut, som här föreligger, synes det mig,
att man icke behöfver använda längre tid att diskutera denna fråga.
Ty icke lär det väl vara möjligt, att Riksdagen fattar ett annat be¬
slut, än hvad här föreslås. Dessutom är ju att märka, att Kalmar
stad tillskyndas åtskilliga fördelar, som icke äro att förakta. Motio¬
nären nämnde, att Kalmar stad icke har någon skyldighet att bygga
läroverkshus. Ja, huruvida Kalmar vill bygga ett läroverksbus eller
icke, anser jag, att man icke bör befatta sig med, åtminstone gör
icke jag det. Vilja de bygga, sä få de, och Vilja de icke, så få de
slippa. Jag har endast här velat yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Jeansson i Kalmar: Jag vill blott säga, att det icke är
staten, som äger hela läroverkshuset, utan staten och staden gemen¬
samt, och för att få detta rättsförhållande ordnadt, är det, som frågan
kommit till Riksdagen. Således är icke fråga om hela 200,000
kronor, som staden skulle få till skänks i utbyte mot 600,000 kronor,
utan endast om en del af dessa 200,000 kronor.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag vill endast fästa
kammarens uppmärksamhet på, att Kalmar stad i alla fall har en
fördel som lä städer ha. Här skulle staten upplåta den tomt, som
tillhör staten, och Kalmar stad få den, och jag tycker således, att
det är en stor fördel, som Kalmar stad skulle få, och att den bör vara
tacksam därför.
Hvad beträffar rektorsbostaden, så är det icke någon ny pålaga,
ty hyresersättning har förut utgått. Men Kalmar stad blir faktiskt
försatt i en bättre ställning än de flesta andra städer, äfven om
Knngl. Maj:ts förslag biiälles. Jag kan således ej förstå, huru det
skulle kunna vara möjligt, att Andra kammaren fattar ett annat
beslut än utskottet föreslagit, hvarför jag vill anhålla om bifall till
utskottets förslag.
Herr Lundell: Det är icke mycket att tacka för från stadens
sida, när staden får erlägga en utgift på 400,000 kronor utöfver den
ersättning', den erhåller, och man får icke undra på, om icke där-
utöfver staden vill åtaga sig skyldigheter eller förbinda sig till vissa
förpliktelser, som den icke anser sig skyldig till.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen proposi¬
tioner först på bifall till utskottets hemställan och därefter på bifall
till den af herr Lundell afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Angående
öfverlåtelse
till Kalmar
stad af vissa
delar af en
fastighet.
(Forts.)
Nr 63.
20
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
§ 7.
Härefter föredrogos hvart för sig:
Jordbruksutskottets utlåtande nr 117, i anledning af Kung!.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af
8 § i lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907; och
första särskilda utskottets memorial, nr 13, angående aflöning åt
dess tjänstemän och vaktbefjäning.
Kammaren biföll hvad utskotten i nämnda utlåtande och me¬
morial hemställt.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,31 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdadt anslag detta ple¬
num komme att fortsättas.
In fidem
Per Gronvall.
Torsdagen den 2 juni.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen gaf på begäran ordet till
Herr Lindhagen, som yttrade: Med anledning af hvad som
förliden natt passerade mellan mig och talmannen, ber jag få yttra
några ord och beklaga, att det behöft komma därhän.
På samma gång jag visserligen anser mig ägt synnerligt fog att
vid tillfället besvara det angrepp, som under ärendets behandling i
Första kammaren riktats emot mig, hvarom jag ock erhållit uppma¬
ning från många håll både inom och utom Riksdagen, ber jag till en
början få medgifva, att det kanske var ett förbiseende af mig, att
jag ej på förhand därom underrättat talmannen och gjort honom
underkunnig om mina motiv. ✓
Äfven ligger mig till last, enligt hvad jag vid närmare öfver¬
vägande funnit, att jag låtit mitt anförande sväfva ut onödigt mycket,
ehuruväl talarens i Första kammaren dunkla antydning om något,
som skulle sagts äfven i utskottet, dock nödvändiggjorde en viss
vidlyftighet.
Med beklagande däraf får jag tillika inför kammaren framföra
21
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
min ursäkt till talmannen, att jag icke i detta senare afseende tagit
den hänsyn till hans anmaning, som vederbort.
§ 2.
Till afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande, nr 29, i
anledning af dels Kung!. Maj:ts proposition med förslag till förord¬
ning om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom proposition nr 88 af den 11 mars 1910, hvilken remitte-
terats till bevillningsutskottet, hade Kung!. Maj:t, under åberopande
af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för
samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt
förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Med skrifvelse nr 192 af den 15 april 1910 hade Kungl. Maj:t
vidare till Riksdagen öfverlämnat, hland annat, tabeller att tjäna till
ledning vid uträknande af skatt enligt förslaget till förordning om
inkomst- och förmögenhetsskatt.
Till bevillningsutskottet hade därjämte hänvisats följande inom
Riksdagen väckta motioner rörande ifrågavarande ämne, nämligen:
* inom Första kammaren:
nr 76 af herr Bergström,
nr 77 » grefve Douglas,
nr 78 » » Lagerbjelke,
nr 79 » herr Johan Östberg,
nr 80 » herrar Lindblad och Gustafsson,
nr 82 » herr Fahlbeck,
nr 84 » » Glason,
nr 86 » » Danström, samt
inom Andra kammaren:
nr 285 af herr Åkesson,
nr 286 » » Canell rn. fl.
nr 287 » » Palme,
nr 288 » herrar Christiernson och Aberg,
nr 289 » herr Nilsson i Malmö,
nr 290 » » Olausson,
nr 291 » » Jonsson i Hökhult m. fl. och
nr 292 » » Karlsson i Fjäl.
Utskottet hemställde,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts föreva¬
rande förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt icke
kunnat oförändradt bifallas, måtte antaga samma förslag med de
ändringar och tillägg, ett vid betänkandet fogadt författningsförslag
utvisade;
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
Nr 62.
22
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt-
(Forts.)
_ 2:of att Riksdagen ville kos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, pa hvad sätt sådan ändring i fråga om
beräkningen af bolags kapital, som i herr Danströms ofvan om-
förmälda motion blifvit ifrågasatt, lämpligen skulle, med beaktande
af de synpunkter utskottet i detta afseende uti betänkandet fram¬
hållit, kunna genomföras, samt därefter för Riksdagen framlägga det
förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda;
3:o) att de i detta betänkande behandlade motioner
a) I: 76 af herr Bergström,
b) I: 77 » grefve Douglas,
c) I: 78 » » Lagerbjelke,
d) I: 79 » herr Johan Östberg,
e) I: 80 » herrar Lindblad och Gustafsson,
f) I: 82 » herr Fahlbeck,
.g) I: 84 » » Clason,
h) I: 86 > » Danström,
i) II: 285 » « Åkesson,
k) II: 286 » » Canell m. fl.
l) II: 287 » » Palme,
m) II: 288 '» herrar Ghristiernson och Åberg,
n) II: 289 » herr Nilsson i Malmö,
o) II: 290 » » Olausson,
p) II: 291 » » Jonsson i Flökhult m. fl. och
r) II: 292 » » Karlsson i Fjäl
måtte få anses besvarade genom hvad utskottet under I:o) och 2:o)
hemställt.
Beträffande utskottets författningsförslag i dess helhet hade re¬
servationer afgifvits:
af herr Åkerberg, som med instämmande af herr Jonsson i Hök-
hult ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts ifrågava¬
rande proposition icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
af herr Ericsson i Ofvanmyra, med hvilken herr Nilsson i
Bonarp instämt; samt
af herr Branting.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af
Herr Karlsson i Göteborg, som jfftrade: I afseende å föredrag¬
ningen af bevillningsutskottets betänkande nr 29 tillåter jag mig
hemställa:
att betänkandet måtte punktvis företagas till afgörande;
att vid behandlingen af det i punkten 1 omförmälda förfättnings-
förslag först må föredragas 7 §, därefter 12 §, vidare öfriga författ-
ningsrum paragrafvis och, där så erfordras, momentvis i nummer¬
följd, därefter rubrikerna och sist utskottets hemställan;
Torsdagen den 2 Juni, e. in.
23
att vid behandling af 7 § öfverläggningen ma få omfatta betän¬
kandet. i dess helhet;
att, därest en eller annan del af förslaget återremitteras till be¬
villningsutskottet, detta må äga befogenhet att äfven föreslå de änd¬
ringar i ej återremitterade delar, som kunna äga sammanhang med
eller anses vara en följd af återremissen;
att i afseende å nummerbeteckning af paragrafer och moment,
utskottet må äga att vidtaga sådana ändringar, som påkallas af kam¬
rarnas beslut; . „ , , .... , , ,
samt att af förslagets text ej må behöfva upplasas andra delai
än sådana, beträffande bvilka uppläsning begäres.
Hvad herr Karlsson i Göteborg sålunda hemställt, bifölls af
kammaren. „ ■
I anledning häraf företog kammaren först till behandling 7 $ i
författningsförslaget; och yttrade därvid:
Herr Jonsson i Hökhult: Herr talman, mina herrar! Da ifråga¬
varande förslag är af så omfattande natur, har det synts mig natur¬
ligt att detsamma bort underkastas en synnerligen genomgående
granskning af Riksdagens ledamöter. Emellertid torde förhållandena
ingalunda hafva medgifvit detta, och redan denna omständighet utgör
enligt min uppfattning tillräckligt skal att till en kommande liksdag
i •--- u-i----„r denna fråga. Det synes mig emellertid
Nr 62.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
uppskjuta behandlingen af
dessutom, som om vissa af de i Kungl. Maj:ts förslag nu ifrågasatta
anordningarna ingalunda vore affattade etter de inom vårt land lå¬
dande förhållandena. Jag syftar i detta hänseende särskildt pa grun¬
derna för taxering af jordbruk. Visserligen torde icke kunna be¬
stridas riktigheten af den principen, att, så vidt möjligt är, hvarje
slag af inkomst bör taxeras efter det verkliga och icke efter det be¬
räknade inkomstbeloppet. Men i fråga om denna princips tillämp¬
ning, då det gäller afkastningen af jordbruk eller skogsbruk, torde
synnerligen mänga och stora svårigheter möta. Det år icke själtva
skatten i och för sig, mot hvilken jag vänder mig. Staten bebo ver
uttaga skatter för att få in medel för att kunna fullgöra sina förbin¬
delser. Det är
tillämpning jag
de grunder, efter hvilka skatten skall utgå, hvilkas
tror
komma att möta stora svårigheter i fråga om
jordbruket. Denna grund för
sedt vara den rättvisaste, där
att den verkliga inkomsten kommer fram och kan besnattas^
uttaxering af skatten torde teoretiskt
den utan svårighet kan tillämpas så,
kan beskattas. I prak¬
tiken kommer man säkert att möta stora och betänkliga svårigheter,
då man skall tillämpa den rena, verkliga inkomstskatten vid jord¬
bruket. Jag tror, att det blir mycket svårt och betungande tor jord¬
brukarna att föra en ordnad och noggrann bokföring, som jag tror
b!ifver nödvändig för att få fram den verkliga, rena inkomsten, men
som blir allt för betungande för det mindre jordbruket. Jag truktar
icke för att den rena, verkliga inkomstskatten som skatt skall blitva
högre för jordbruket än därpå hyllande skatt nu är, utan tror, att
den kanske snarare i många fall blir mindre, då man gjort aldrag
för alla omkostnader, men jag kan icke finna det vara lämpligt, hvad
Nr 62.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
24
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
jordbruket betiUfiar, att antaga ett skatteförslag, som i praktiken
säkerligen kommer att trycka hårdare, än nödvändigt är genom den
m o . v^, uu uuuv<ujuiöt di, ii eu om aen
besvärliga deklarationsplikten, som blir tyngre för jordbruket än
kanske själfva inkomstskatten. Kungi. Maj:t har också, såsom af
propositionen framgår, i någon män insett svårigheten för jordbruket,
att bokföra och deklarera tör den. verkliga inkomsten, men tror att
denna svårighet är öfverkomlig. Äfven jag tror, att de flesta svärja
heter aro otverkomliga, om de än äro förenade med mycken möda
och mycket besvär. Kung!. Maj:t har därför frångått krafvet pa de-
kl ara tion för den största delen ar våra jordbrukare och i stället gifvit
dem frihet att lämna åtskilliga uppgifter genom att på för detta ända-
mål upprättade blanketter anteckna åtskilligt, som hör till jordbrukets
bedrifvande, såsom utsädets och skördens myckenhet, kreaturens an¬
tal och kostnaden för jordbrukets skötande m. m. ra. m., och därmed
lämnat mera åt godtycket att deklarera. Det är nämligen icke möj-
hgt att kontrollera riktigheten af denna deklaration. Jag kan icke
första, hur det kan vara möjligt för taxeringsmyndigheterna att på
grund af uppgifterna å dessa blanketter komma till rätta med och
** lram den verkliga inkomsten, utan kommer nog inkomsten att
blifva mera godtyckligt beräknad än verkligt. Jag tror, att det skulle
vara till stor fördel för staten att ifråga om jordbruket hafva en fast
utgångspunkt, hvarefter skatten utgår. Den inkommer då till staten
mera jämnt och säkert, och staten kan säkrare beräkna inkomsten.
Om skatten skall utgå efter den verkliga inkomsten, kan staten vissa
ar lå in rätt störa skatter och andra år obetydliga, beroende på skör¬
dens godhet. Äfven skulle det vara eu stor förmån för jordbrukarna
om de fortfarande finge vara fria från den besvärliga' deklarations¬
plikten och sluppe att deklarera samt på förhand visste sin skatt¬
skyldighet. Detta förslag lämnar rätt stora möjligheter för dem, som
vilja vara mindre noggranna och lämna godtyckliga uppgifter på de
blanketter, som skola ligga till grund för taxeringen, och i fråga om
hvilka det icke gärna är möjligt att kontrollera, om uppgifterna äro
med verkliga förhållandet öfverensstämmande eller icke. Man har
skäl att frukta, att detta kan verka demoraliserande på vårt folk.
Åtskilliga klagomål hafva nog framkommit, att jordbruket varit
mycket ojämnt och ej tillräckligt, beskattadt. Dessa klagomål kunna
nog i något fall hatt. sitt berättigande, beroende pä, att det varit svårt
att beskatta skogen och jordbruket tillsamman, men om vi fortsätta
pa den väg, som vi redan slagit in på, att beskatta skogen särskildt.
iöi sig och taxera jordbruket endast för jordbruksrörelsen, så tror
jag*, de t skall bli mycket lättare att taxera jordbruket och få en så
lättvis och jämn taxering som möjligt. Under senare åren b a många
åt den jordbruksidkande befolkningen öfvergifvit jordbruket därför
att det är tungt, kräfvande och arbetsamt, och. gått till andra näringar,
som äro mera lätta, treflig» och vinstgifvande. Jag har många gånger
hört föräldrar, da de talat om sina barns framtida bana, säga: »Våra
barn skola aldrig bli jordbrukare, emedan det är så arbetsamt och
iörenadt med så mycket slit och släp». Man kan befara, att om vi
ålägga jordbrukarne skyldighet att deklarera sin inkomst på jord¬
bruket på det sätt, som föreliggande förslag angifver, och därmed
25
fir 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
ytterligare öka svårigheterna för jordbrukarne, detta kan ha den på¬
följden, att mänga flera lämna jordbruket och gå til! andra näringar.
Under alla förhållanden skulie det vara synnerligen önskvärd! att
icke nn antaga detta förslag för att få tillfälle att bättre sätta sig in
i denna för våra jordbrukare så viktiga fråga.
Då jag är öfvertygad om, att kammarens ledamöter redan på
förhand bestämt sig för, hur de skola votera i denna fråga, skall jag
icke upptaga kammarens tid längre, utan endast yrka afslag å ut¬
skottets betänkande.
Häruti instämde herr Olsson i Blädinge.
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Af dem
i denna kammare, som ha suttit i utskottet, är den enda reservanten
herr Jonsson i Hökhult, hvilken i sista stund beredde sig tillfälle att
tillsammans med herr Åkerberg från Första kammaren få aflämna
en reservation.
Emellertid få väl herrarne erkänna, att de skäl, som herr Jonsson
i Hökhult framburit för det afslagsyrkande han framställt, ha varit
skäligen magra. Han har erkänt, att de principer, som bära ifråga¬
varande förslag, äro fullt rättvisa. Ett af hans skäl för afslag har
varit, att Riksdagen icke skulle haft tillfälle att granska det förelig¬
gande förslaget. Vi ha ju dock haft det i två månader, visserligen
ha vi varit öfverhopadc med arbete, men ärendet är ju fullt grund¬
lagsenlig! behandladt och har varit föremål för — det vågar jag säga
— en noggrann utredning i utskottet. Så det skälet tror jag icke
har bärkraft.
Det egentliga skälet för herr Jonssons i Hökhult afslagsyrkande
är ju det besvär, som skulle uppstå för jordbrukarne genom själf-
deklaration, och det låter sig icke förneka, att sjäifdeklarationen kom¬
mer att utgöra ett besvär, som man bort undvika, om man kunnat.
Men nu är det så, att, om vi vilja hafva en modernisering af vårt
skatteväsen genomförd, så är det alldeles nödvändigt, att man inför
en verklig inkomstskatt, och en sådan kan icke genomföras utan att
man har reda på den verkliga inkomsten. Det sätt, hvarpå den s. k.
inkomstskatten nu utgår för jordbruksnäringen, är ja ingen egentlig
inkomstskatt, då den icke beräknas efter den verkliga inkomsten,
utan efter eu inkomst, som man på förhand fastställer, oafsedt om
ifrågavarande jordbruk lämnar denna inkomst eller icke. Jag vill
bara säga det, att, vill man ha, och anser man det vara riktigt att
öfvergå till verklig inkomstskatt, så är ju själfdeklaration nödvändig.
Nu sade herr Jonsson i Hökhult, att det är svårt för de smärre
jordbrukarnes skull att införa själfdeklaration, därför att dessa ha
svårt att åstadkomma bokföring. Det är sant, men därför bereder
just det föreliggande förslaget vederbörande smärre jordbrukare —
de äro för öfrigt icke så små, ty det är ju fråga om jordbruksfastig¬
heter på ända upp till 25,000 kronors taxeringsvärde — förslaget
bereder, säger jag, alla dessa tillfälle till en deklaration, hvilken icke
bör erbjuda några synnerligen stora svårigheter att åstadkomma.
Jag behöfver icke gå in på detta formulär n:o 2, som herrarne
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
\r 62.
26
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
ganska val känna till. och jag är öfvertygad om, att kammaren icke
onödigtvis önskar en lång debatt. Därför tror jag, lierr talman, att,
då här icke framförts något annat egentligt skäl för afslag än detta
besvär med själfdeklaration för jordbrukarne, jag åtminstone tills vi¬
dare, efter att ha bemött detta skal, vågar afstå från att vidare yttra
mig och endast yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Söderberg i Hobborn. Herr talman, mina herrar! Den
siste ärade talaren bär ju med några ord bemött herr Jonsson i Hök-
hult, då han uppträdde och yrkade afslag å det föreliggande försla¬
get. Jag vill dock här konstatera, att det är en mycket stor fråga,
en fråga på hvilken man nedlagdt ofantligt mycket arbete, och på
samma gång vill jag konstatera, att här är ju fråga om att öfvergå
från ett ohållbart' system till ett mera rättvist beskattningssystem.
Mottot för Kung!. Maj:ts proposition har ju varit, för det första att
den beskattningsbara inkomsten bör hänföra sig till den verkliga
nettoinkomsten, för det andra att genom förmögenhetsskatten den
fonderade inkomsten skall träffas hårdare än inkomst af arbete och
för det tredje att göra skatten jämväl i afseende på förmögenhet
progressiv samt att utbilda afdragsrätten för mindre inkomsttagare.
Det är dessa synpunkter, som legat till grund för här föreliggande
förslag.
Om vi stanna några ögonblick vid den första punkten, om den
beskattningsbara inkomstens hänförande till den verkliga inkomsten,
och ställa den i belysning af de förhållanden, som för närvarande
äro rådande, så måste vi ovillkorligen gifva detta förslag det erkän¬
nandet, att det är byggdt på rättvisa grunder. Ty om man tar ett
exempel, en fastighet, som efter nuvarande beskattningsgrund får
skatta efter 5 procent af taxeringsvärdet — huru ställer sig därvid¬
lag förhållandet? 1 Stockholm kan det vara ett hus, som ger 10 å
12 procent af taxeringsvärdet, men den nuvarande beskattningsformen
är sådan, att det icke behöfver gifva mer i skatt än som det skulle
gifva, om afkastningen vore fem procent af taxeringsvärdet. Om jag
tager ett hus i en stad, som jag känner mycket väl till, t. ex. Falun,
så lämnar det i afkastning 3 procent af taxeringsvärdet. Men ägaren
till detta hus får icke skatta för denna inkomst, utan för en inkomst,
beräknad till 5 procent af taxeringsvärdet i detta fall, och detta kan
ju icke vara rättvist.
Hvad den andra synpunkten beträffar, så bör man väl kunna
vara öfverens om, att den, som har en fonderad förmögenhet, skall
hårdare träffas af skatten än den, som endast har att skaffa sig in¬
komst genom sina händers arbete eller genom tjänst, men som icke
bar någon förmögenhet för öfrigt. Hyad som för öfrigt varit grund¬
läggande för förslaget är, att skatten skali träffa progressivt uppåt
och träffa den högre inkomsttagaren mera än den mindre o. s. v.
Ku har man mot detta förslag framställt den anmärkningen, att
det skulle vara omöjligt för jordbrukarne att komma tillrätta med
detsamma. Jag vill i visst afseende gifva rätt åt dem, som uttalat
betänkligheter i detta afseende. Förhållandena kunna vara mycket
olikartade i vårt land. Det är olika förhållanden med afseende på
27
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
jordens beskaffenhet och dess natur och äfven med afseende på inne- Förordning
hafvarnes förmåga att kunna bedöma och veta, huru stor arealen Ur
m. m. m. m. Det kan ju därför vara mycket, som talar för, att man n,ogmM.s-
bör vara betänksam, när man går att antaga det nu föreliggande skatt.
förslaget. Men då herr vice ordföranden i bevillningsutskottet redan (Forts.)
arstydt, att det formulär n:o 2, som är bifogadt förslaget, är afsedt
för jordbrukarne, i synnerhet mindre jordbrukare, så kan det väl icke
vara så värst omöjligt att komma tillrätta med detta. De enkla
uppgifter som det här är fråga om att lämna, komma ovillkorligen
att på ett bättre sätt verka vägledande för taxeringsmyndigheterna
än det nuvarande systemet.
Det kan ändå, säger man, icke blifva något annat än en beräk¬
nad inkomst i dessa fäll, men då vill jag påstå, att den beräknade
inkomsten livilar på en bättre grund än den nuvarande beräknade
inkomsten, som endast bvilar på taxeringsvärdet.
Nu har man äfven sagt mot det här föreliggande förslaget, att man
icke skulle taga det, förrän man fått den allmänna beviilningen om¬
lagd och moderniserad. Om man tager det föreliggande förslaget,
så har man tagit bort taxeringsvärdet som beskattningsgrund och
den därpå hvilande allmänna beviilningen i viss mån. Men jag tän¬
ker, att andra komma att inlåta sig på denna fråga, hvarför jag an¬
ser mig icke behöfva göra det. Jag har endast vela säga, att vi
icke hafva någon anledning att uppskjuta denna fråga, till dess den
föreligger i sin helhet. Och för min del kan jag icke finna annat,
än att man bör antaga det nu föreliggande förslaget, hvilket, såvidt
jag kan finna, hvital- på rättvisa principer.
Det är en detalj, som jag, medan jag bar ordet, skall be att få
beröra. Utskottet har gjort några förändringar i förslaget. Särskild!
med afseende på hvad som skall beräknas som förmögenhet enligt
13 § i 5 kap., som handlar om grunderna för taxering af förmögenhet,
har utskottet gjort ett tillägg, som jag icke anser vara riktigt lyckadt.
Jag skall icke uppräkna hvad som enligt min mening utgör hinder
för att antaga detta tillägg, men jag vill icke låta det stå oanmärkt.
Utskottet har, då det gällt att beräkna egendom af lefvande och döda
inventarier, stannat vid att beräkna denna förmögenhet endast då
den öfverstiger ett värde af 3,000 kr. I den kung!, propositionen
finnes icke något sådant undantag. Jag hänvisar till hvad utskottet
säger om denna sak. Utskottet anför nämligen:
»Den grund för uppdelning af lös egendom i beskattningsbar
och icke beskattningsbar sådan, hvarpå Kung). Maj:ts förslag sålunda
bvilar, synes utskottet vara principiellt riktig, och utskottet bar där¬
för funnit sig icke kunna i vidare mån tillmötesgå de i motionerna
framställda önskemålen, än att utskottet ansett, att till gruppen lef¬
vande och döda inventarier borde hänföras äfven sådana till yttre
lösören hänförliga föremål, som exempelvis lyxekipage, automobiler,
lustjakter och dylikt, att smycken, h vilka i allmänhet torde hafva
ett jämförelsevis lätt bestämbart realisationsvärde och som i vissa fall
kunna representera betydande tillgångar, borde öfverföras till gruppen
för penningar och värdepapper, samt att slutligen med hänsyn till
näringsidkare i blygsammare ekonomiska villkor lefvande och döda
Kr 62.
28
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
i,Forts.)
inventarier äfvensom yttre lösören borde vid taxeringen npptagas
endast under förutsättning att värdet af skattskyldig tillhörig sådan
egendom öfverstiger 3,000 kronor.»
Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta. Utskottet er¬
känner, att Kung!. Maj:ts förslag hvilar på rättvisa principer, men det
oaktadt har utskottet i detta afseende frångått denna princip och
ansett, att man endast borde taga i betraktande sådan lösegendom,
allenast då den öfverstege 3,000 kronor. Nu har man gjort ganska
stor affär af detta. Det anser jag icke riktigt, ty om värdet npp-
ginge till 3,000 kronor, skulle i/e o del af denna summa läggas till
den öfriga inkomsten, livilket i detta fall skulle blifva 50 kronor.
Då för en inkomst af 1,400—1,700 kronor denna skatt beräknas till
en procent, så skulle det med en procent blifva 50 öre på denna
förmögenhetssumma, och det kan väl icke vara så afskräckande.
Men olägenheterna kunna vara så stora, att de, som hafva lösegen¬
dom öfverstigande 3,000 kronor i värde eller uppgående till 4,000
kronor, kanske komma att göra hvad de kunna för att nedbringa
värdet af sin lösegendom så, att det icke öfverstiger 3,000 kronor.
Jag tycker, att i beskattningshänseende detta är en så liten fråga
för jordbrukarne i allmänhet, att man borde bibehålla de rättvisa
principer, som förslaget hvilar på i öfrigt.
Det kunde nog vara flera detaljer, som man bär skulle vilja
vända sig mot, och detsamma kan också sägas om åtskilliga af de
reservationer, som här äro afgifna. Men jag skall icke upptaga
kammarens tid därmed utan lör min del förklara, att, då jag anser
förslaget hvila på rättvisa grunder och då jag tänker, att den stora
allmänheten väl kommer till rätta med detsamma i sinom tid, jag
yrkar bifall till den föredragna paragrafen.
Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Då jag är en af dem,
som undertecknat herr Jonssons i Hökhult motion i denna fråga, och
då jag dessutom är representant för en valkrets, som till ojämförligt
största deien består af små jordbruk, i hvilkas förhållanden denna
lag säkerligen komme att te sig svårast vid den praktiska tillämp¬
ningen, vill jag här yttra några ord.
Såvidt jag vet, äro vi alla ense om, att den princip, som ligger
till grund för detta lagförslag, är fullt rättvis. Och fränsedt ett par
punkter i det nu föreliggande utskottsförslaget, är beräkningsgrunden,
efter hvilken skatt skall utgå, sådan, att den teoretiskt sedt enligt
min öfvertygelse icke lämnar mycket öfrigt att önska. Men den med
denna lag förknippade deklarationspliktens fullgörande, om detta skall
ske efter de nu uppsatta formulären, kommer att för den mindre
skrif- och räknekunnige jordbrukaren medföra så stora svårigheter,
att det måste väcka de allra största betänkligheter beträffande an¬
tagandet af denna lag.
Som vi alla veta, finnes i lagen eu bestämmelse, som innehåller,
att äfven för jordbrukare skal! såsom inkomst taxeras hyresvärdet
för bostad samt att detta värde skall beräknas efter »i orten gällande
hyrespris eller i saknad af sådan jämförelse efter annan grund, som
taxeringsnämnden finner lämplig.» Å andra sidan bar man ju rätt
29
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
att göra afdrag för reparationskostnad samt slitningsvärde pa bostaden i
äfvensom för brandförsäkringspremier. Denna bestämmelse är i sig n
själf rättvis, om den kunde rättvist praktiseras, men jag är fullt öfver-
tygad om, att den kommer att förorsaka kolossala svårigheter och
trakasserier för både jordbrukaren och taxeringsmyndigheterna, och
att den icke kommer att inbringa några nämnvärda medel till stats¬
verket. Den, som är från landsbygden, vet mycket väl, att hyres¬
värdet för en bostad där icke kan beräknas högre än underhålls- och
slitningskostnaden. Är bostaden präktig och rymlig, så är hyres¬
värdet högt, men då äro också underhålls- och slitningsvärdet samt
brandstodspremien höga; i motsatt fall är det tvärtom. Det blir dess¬
utom mycket svårt, för att icke saga omöjligt, för en taxeringskom¬
mitté i ett distrikt, som kanske omfattar flera kvadratmil, att någor¬
lunda rättvist kontrollera uppgifterna, då inom hvarje by det knappast
finnes eu byggnad, som är lik den andra.
Af nu anförda skäl anser jag, att lagförslaget behöfver omarbetas
i syfte, att denna bestämmelse, i hvad den i*ör jordbruket, uteslutes,
och i syfte att få deklarationsskyldigheten förenklad.
Herr talman! Jag ber att få instämma i herr Jonssons i Hök-
hult yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal¬
mannen framställt propositioner dels på godkännande af utskottets
förslag till förevarande paragraf, dels ock på afslag å samma förslag,
blef paragrafen af kammaren godkänd.
12 §, som härefter föredrogs, skulle enligt utskottets förslag-
lyda sålunda:
12 §.
Skyldiga att erlägga förmögenhetsskatt äro:
a) svenska medborgare, som äro eller böra vara i riket mantals-
skrifna, samt
b) föreningar och samfund, bvilkas medlemmar icke pa grund åt
medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet,
ägare af för gemensamt behof afsätta s. k. besparingsskogar, och
andra likartade samfäiligheter, som förvaltas själfständigt för delägar¬
nas gemensamma räkning, äfvensom stiftelser, samtliga dock endast
för så vidt de jämlikt 2 kap. äro skyldiga att erlägga inkomstskatt:
för ali den förmögenhet, de äga, vare sig här eller å utrikes ort;
c) svenska medborgare, som icke äro eller böra vara i riket man-
talsskrifna samt utlänningar och utländska bolag:
för förmögenhet, som är här i riket nedlagd.
Medlem af konungaätten är frikallad från utgörande af förmögen¬
hetsskatt.
Olönad svensk konsul är skattskyldig allenast för förmögenhet,
som är bär i riket nedlagd.
Uti en vid denna paragraf afgifven reservation både herr Bran-
ting yrkat bifall till herr Nilssons i Malmö uti motionen nr 289 gjorda
förordning
m inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Nr 62.
30
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Torsdagen den 2 Juni, e- in.
hemställan, att ur paragrafen måtte uteslutas orden: »Medlem af
konungaätten är frikallad från utgörande af förmögenhetsskatt».
Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till
Herr Nilsson i Malmö, som anförde: Ilerr talman! Jag ber
att beträffande förevarande paragraf 12 få yrka bifall till den af mig
väckta motionen eller, hvilket är detsamma, till eu af herr Brauting
vid denna paragraf fogad reservation. Jag skall icke besvära kam¬
maren med något särskildt anförande utan hänvisar till den efter min
mening tillräckliga motivering, som lämnals i motionen.
Enligt min uppfattning är det orimligt, att konungahusets med¬
lemmar skulle åtnjuta skattefrihet icke blott för af staten beviljade
anslag, utan också för de kapital, do äga i sin privata förmögenhet.
Det är en besynnerlig inkonsekvens, att medlemmar af konungahuset
skola utgöra fastighetsskatt, men icke skatt för annat privat kapital,
liksom om sådant kapital för furstar vore något heligare än jord¬
egendom. Det kan därför, synes det mig, icke vara rättvist att, så¬
som det är föreslaget, ytterligare utvidga den kungliga skattefriheten,
så att medlemmar af konungahuset skulle frikallas från all förmögen¬
hetsskatt. För att bringa förnuft, ordning och reda i detta förhållande
yrkar jag, att skattefriheten för medlem af konungaätten skall afse
allenast af staten auvisadt anslag, men icke inkomst af kapital, och
att således ur denna § skola uteslutas orden: »Medlem af konunga¬
ätten är frikallad från utgörande af förmögenhetsskatt.»
Härefter yttrade:
Herr Kvarnzelius: Herr talman! I utskottet har jag yrkat
bifali till den af herr Nilsson i Malmö väckta motionen, ehuru jag
icke låtit anteckna mig som reservant. Då här nu framställts ett
yrkande på bifall till den af herr Branting afgifna reservationen,
hvilken innebär ett bifall till motionen, skall jag be att få instämma
i detta yrkande.
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman! Jag har inom ut¬
skottet intagit samma ståndpunkt som herr Kvarnzelius, d. v. s. jag
har röstat för bifall till motionen. Jag ber alltså, herr talman, att
få yrka bifall till herr Brantings reservation.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Jag till¬
låter mig ändå att vädja till kammaren och fråga, huruvida kamma¬
ren anser, att, därför att man här vidtager en omläggning af den
direkta beskattningens grunder, man skall utsträcka skattskyldigheten
utöfver hvad som förut varit förhållandet och göra det på ett sätt,
som här är ifrågasatt. Jag undrar, om det icke skulle vara ur alla
synpunkter lämpligast att härvidlag låta det förblifva vid det gamla,
och jag kan icke tänka mig annat än att väl något yrkande i den
vägen kommer att här inom kammaren framställas.
31
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet ansåg-, att det icke skulle vara
lämpligt att vid detta tillfälle, då det endast är fråga om att ändra
grunderna för beskattningen, draga in en sådan fråga som denna.
Då vill jag säga, att det dock är tydligt, att när man skall söka
åstadkomma en revision, så skall man äfven se till, hvilka som förut
betalat skatt och hvilka som i fortsättningen rättvisligen böra göra
detsamma. Enligt den gamla ordningen var det regel, att medlem
af kungahuset var skattskyldig för fastighet. Jag anser det nu vara
rättvist, att denna skattskyldighet utvidgas att gälla inkomst af kapi¬
tal- och förmögenhetsskatt, hvarför jag, herr talman, yrkar bifall till
herr Brantings reservation.
Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman! Det har ju sedan gam¬
malt varit förhållandet, att medlem af kungahuset åtnjutit skattefrihet,
och då detta är i fullständig öfverensstämmelse med skattelagstift¬
ningar i andra länder, så torde det väl icke föreligga tillräcklig an¬
ledning för oss att nu i detta hänseende göra ändring. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Med herr Nilsson i Bonarp förenade sig herr Vennersten.
Herr Branting: Herr talman! Jag känner mig icke öfvertygad
om, att herr Nilsson i Bonarp är beredd att visa, att i andra länder
den enskilda förmögenhet, som kan vara i handen på medlem af det
kungliga huset, skall vara skattefri. Det är möjligt, att så är för¬
hållandet på somliga håll, men det är ovisst om det är så öfverallt,
och därför tror jag, att detta skäl icke är tillräcklig anledning för
oss att vid detta tillfälle fortsätta med en oriktig princip.
Det yttrades från statsrådsbänken, att det endast gällde en fort¬
sättning af hvad som förut bestått. Men som jag i min reservation fram¬
hållit, så är det i sjäifva verket en utvidgning af skattefriheten, som
genom denna nya skattelagstiftning skulle komma till stånd. Jag
kan omöjligen begära, att under det forcerade arbetet senaste dagarna
kammaren skulle, boll jag på att säga, ens ha läst de reservationer,
som vidfogats betänkande!. Men det står i alla tall där framhållet,
att hittills denna skattefrihet för konungahusets medlemmar icke gällt
fastighet, för hvilken inkomstskatt och bevillning utgått. Nu tages i
det närmaste den gamla allmänna bevillningen bort, och 12 § fri-
kallar medlem af konungahuset från att utgöra förmögenhetsskatt;
således är det en bestämd utvidgning, som skulle inträda i det nu¬
varande förhållandet.
Därtill kommer något, hvarpå uppmärksamheten också blifvit
fast i denna reservation, nämligen att vi ha en annan del af skatte¬
lagstiftningen, i hvilken man icke ansett, att sådan skattefrihet bör
medgifvas, nämligen i fråga om stämpelbeskattning, när det gäller
arfsskatt. Hvarken i dess gamla eller dess nyss antagna lydelse kän¬
ner stämpelskatteförordningen till något sådant omofiveradt undantag
för medlemmar af konungahuset. Och i samma mån det rör sig om
mera betydande belopp i händerna på ett växande antal personer,
framstår det orätta uti undandragandet af enskild förmögenhet från
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
\r 82.
32
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets
skatt.
(Forts.)
de vanliga skattelagarna mera hjärt. Därför synes det mig, att det
icke finnes något lämpligare tillfälle att få en rättelse i detta hän¬
seende till stånd, än hvad detta är, då vi öfvergå till en ny ordning
i afseende på skattelagstiftningen.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla det yrkande, som jag fram¬
ställt i min reservation.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Det är
alldeles riktigt, som den siste ärade talaren säger, att för närvarande
medlemmarna af konungahuset äro skattskyldiga för fastighet. Men
jag kan dock icke följa honom uti hans resonemang, att det här
skulle bli en utvidgning af skattefriheten, särskildt om man ser till
de faktiska förhållandena. Ty, såsom det väl är bekant, är det icke
särdeles många af konungaätten, som hafva fastighet, men däremot
har väl en hvar af densamma förmögenhet, och den förmögenheten
är dock icke nu på något sätt skattskyldig, och icke heller sådan af¬
kastning, som det nu skulle kunna vara fråga om, har varit skatt¬
skyldig. Det vore i alla händelser att pålägga en skattskyldighet,
som för närvarande icke förefinnes, och detta påläggande af en ny
skatt verkar onekligen i den riktning, att förmånen af de apanage,
dessa personer uppbära, i själfva verket minskades. Staten ger med
ena handen dessa apanage och tar med andra handen den här ökade
skatten, som faktiskt komme att drabba nämnda personer.
Det synes vara en gammal god regel, som hittills alltid följts,
att under deras lifstid, som åtnjuta apanage, icke göra någon ändring
däri. Den förändring, som här ovillkorligen skulle inträda, verkar i
öfvervägande grad i alldeles motsatt riktning mot hvad herr Branting
bär framhållit. Jag tror därföre, att det vore riktigare och i öfver¬
ensstämmelse med den praxis, som förut följts, att låta utskottets för¬
slag gä igenom.
Herr Eriksson i Grängesberg: Det förhåller sig alldeles, såsom
herr statsrådet säger, att medlemmarne af konungahuset icke äro
skattskyldiga för sina apanage. Men det har icke begärts i motionen
och icke heller i reservationen, att medlem af konungahuset skall
betala skatt för sådant. Den sidan af saken är således fullständigt
utesluten, utan hvad som begärts, är att konungahuset skall betala
skatt för inkomst af kapital och af förmögenhet. Detta är en prin¬
cip, som synes mig vara riktig. Om man också af billighetsskäl
anser, att apanaget genom beskattning icke bör minskas, synes detta
dock icke utgöra någon rimlig anledning, hvarför medlemmar af
konungahuset, i olikhet med andra medborgare, skulle vara befriade
från skatt för inkomst af kapital och förmögenhet, d. v. s. när det
är fråga om sådana inkomster, som medlem af konungahuset i likhet
med andra medborgare kunna förvärfva genom kapitalplacering och
spekulationer. Jag anser därför, som sagdt, att en sådan åtgärd, som
den i reservationen föreslagna, är fullständigt riktig.
Herr Kvarnzelius: Ifall jag varit riktigt öfvertygad om, att
det skulle ligga någon orättvisa i det yrkande jag här biträdt, skulle
33
Ifr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
jag visserligen icke vidhålla detsamma, men nu är det ju här fråga
om införande af en ny beskattning på förmögenhet, en beskattnings-
form som förut icke funnits i vårt land. Det heter visserligen, att
den skall ersätta bevillningen. Men bevillning skall ju i alla fall
utgå. Och när således en medlem af konungahuset i fråga om för¬
mögenhetsskatten endast blir likställd med andra landets invånare
finner jag icke anledning, hvarför man här skulle göra något undantag.
Jag vidhåller således mitt yrkande.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen proposi¬
tioner först på godkännande af förevarande paragraf och vidare på
godkännande af paragrafen med den ändring, som föreslagits i den
af herr Branting vid paragrafen afgifna reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl, till följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner 12 § i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till förordning om inkomst- och förmögenhets¬
skatt, röstar
'
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Sej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda § med den ändring,
som föreslagits i den af herr Branting vid §:en afgifna reservationen.
Voteringen utvisade 80 ja, men 120 nej; hvadan kammaren god¬
känt paragrafen med deri ändring-, som föreslagits ä den af herr
Branting vid paragrafen afgifna reservationen.
1 och 2 §§; öfver skri/ten till 1 leap.; 3 och 4 §§.
Godkändes.
För 5 § var af Kung!. Maj:t föreslagen denna lydelse:
o §.
1 mom. Från inkomstskatt frikallas, i den mån här nedan sägs:
a) medlem af konungaätten:
för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital;
b) olönad svensk konsul:
för annan inkomst än den, han härifrån åtnjutit;
c) främmande makts härvarande beskickning och konsulat till¬
hörande person jämte betjäning:
Andra Kammarens Prof. 1910. Nr 62.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
3
Nr 62.
34
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
om han iclce är svensk medborgare:
för annan inkomst än inkomst af här belägen fast egendom eller
af näring, som han här bedrifvit, samt härifrån uppburen lön eller
pension; dock att person tillhörande olönadt konsulat icke är fri-
kallad från utgörande af inkomstskatt för utdelning å aktier i svenska
aktiebolag och å lotter i solidariska baukbolag;
om lian är svensk medborgare:
för den inkomst, han åtnjutit af sin tjänst hos den främmande
makten;
d) utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, hvilken
gifvit eller medverkat vid offentlig föreställning, som afses i förord¬
ningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättig¬
heter den 23 oktober 1908:
för inkomst af föreställning, för hvilken dylik afgift utgjort eller
befrielse från afgift jämlikt förordningens 4 § 10 mom. åtnjutits; samt
e) lappallmogen:
för inkomst af renskötsel.
2 mom. Följande juridiska personer erlägga icke inkomstskatt:
a) staten;
b) landsting, hushållningssällskap, kommuner och andra menigbeter;
c) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna under¬
visningsverk, stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårds-
inrättningar jämte andra fromma stiftelser;
d) allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypo-
teksföreningar;
e) järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till all¬
mänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina
delägare; samt
f) sparbanker, som afses i lagen den 29 juli 1892, och sådana
inländska rånte- och kapitaltorsäkringsanstalter, hvilka afse att be¬
reda vinst endast åt insättare.
I sin förenämnda motion hade herr Nilsson i Malmö yrkat, att
Riksdagen mätte vidtaga den ändring af 5 § 1 mom. att orden »Från
inkomstskatt frikallas, i den mån här nedan sägs: a) medlem af
konungaätten: för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af
kapital» måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Från inkomstskatt
frikallas, i den mån här nedan sägs: a) medlem af konungaätten: för
af staten anvisadt anslag».
Herr Palme hade i motionen nr 287 hemställt om sådan ändring
af 5 § 2 mom. f) att lifförsäkringsanstalt frikallades från inkomst¬
skatt för den del af sin behållna inkomst, som anstalten använde för
återbäring till försäkringstagare eller afsatte för framtida återbäring
till dessa.
Enligt utskottets förslag skulle paragrafen erhålla enahanda af¬
fattning‘som i Kung], Maj.-ts förslag med undantag af 2 mom. f), för
hvilket författningsrum utskottet tillstyrkte följande lydelse:
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
35
Sr 62.
f) sparbanker, som afses i lagen den 29 juli 1892 och hvilkas
reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till fem procent af iu-
sättaruas fordran.
Reservationer hade afgifvits:
af herr Brant,ing, som hemställt, att i 5 § 1 mom. a) orden »samt
för inkomst af kapital» måtte utgå.
af herrar Nilsson i Bonarp och Kvarnselius, hvilka yrkat, att
5 § 2 mom. f) måtte erhålla följande lydelse;
f) sparbanker, som afses i lagen den 29 juli 1892.
af herr Ericsson i Ofvan myra, som föreslagit, att 5 § 2 mom. e)
och f) måtte ur förslaget uteslutas, samt
af herrar Karlsson i Göteborg, Branting, Kvarnselius och Kobb,
hvilka tillstyrkt, att 5 § 2 mom. skulle erhålla följande ändrade
lydelse:
2 mom. Följande juridiska personer erlägga icke inkomstskatt:
a)--—------------------
g) föreningar, som icke sträckt sin verksamhet utom medlem¬
marnas krets.
Efter föredragning af 1 mom. begärdes ordet af
Herr Nilsson i Malmö, som anförde: I öfverensstämmelse med
det beslut, som kammaren nyss fattade vid behandlingen af § 12,
ber jag att få yrka bifall till den utaf herr Branting med anledning
af min motion afgifna reservation, som fogats till denna paragraf, och
hemställer jag alltså, att uti 5 § 1 mom. a) orden »samt för inkomst
af kapital» måtte utgå.
Ifall Riksdagen skulle bifalla detta yrkande, skulle alltså medlem
af konungahuset hädanefter utgöra inkomstskatt för privat förmögenhet,
men framdeles, såsom hittills, vara Inkallad från att erlägga skatt
för af staten anvisade anslag eller de s. k. apanagen.
Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen framställda pro¬
positioner i ämnet godkände kammaren momentet med den ändring,
som föreslagits i den af herr Branting afgifna reservationen.
2 mom. föredrogs härefter. Därvid yttrade
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Här i
5 § 2 mom. har utaf mig jämte tre medreservanter yrkats en änd¬
ring och ett tillägg, detta på grund af den ställning, som vi hafva
intagit till frågan om de kooperativa föreningarnas beskattning. Vi
hafva nämligen ansett, att kooperativa föreningar, som endast handla
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Nr 62.
36
Torsdagen den 2 Juni, e. ra.
Förordning med egna medlemmar, böra vara fullständigt befriade från beskatt-
om inkomst- ltin|g. Vid detta vårt yrkande hafva vi utgått från det betraktelse-
i'C\nhets- sätb att kooperativa föreningar, hvilka endast handla med egna med-
skatt. lemmar eller, såsom termen lyder, »icke sträckt sin verksamhet utom
(Forts.) medlemmarnas krets», utgöra en sammanslutning utaf, åtminstone
ofta, mindre bemedlade personer i syfte att genom inköp af förnöden-
hetsvaror i större kvantiteter möjliggöra dessa förnödenhetsvarors
erhållande till billigare pris än det, som eljest stå personer i deras
förmögenhetsvillkor till buds. Och vi hafva ansett detta vara så
mycket lämpligare, som lefnadskostnaderna i vårt land äro synner¬
ligen högt uppdrifna, och att därför allt bör göras hvad göras kan
för att bereda tillfälle för dern, som röra sig med mycket begränsade
inkomster, att erhålla vissa förnödenheter till möjligast billiga pris,
I själfva verket innebär ju den kooperativa verksamheten, sä länge
som den verkligen är rent kooperativ och icke går utanför medlem¬
marnas krets, icke något annat än att dessa personer sammanslutit
sig för att kunna få samma fördelar som rikt folk kunna få genom
att köpa varor i större kvantiteter och därigenom förskaffa sig billiga
priser.
Detta har, som sagdt, varit det åskådningssätt, som bär vår re¬
servation. Men därtill kommer, att det har förefallit oss, som att man
på detta sättet skulle få en enklare beskattningsfbrm för de koopera¬
tiva föreningarna. Därför hafva vi föreslagit, att här i 5 § 2 morn.
skulle inskjutas en ny punkt gj, hvilken skulle lyda: »föreningar,
som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets». Då
öfverskriften i momentet är: »Följande juridiska personer erlägga
icke inkomstskatt», skulle därutaf följa, att ifrågavarande föreningar
blifva befriade från att erlägga inkomstskatt.
Om det är så, att kammaren biträder denna vår ståndpunkt,
kommer jag således att fä göra ett yrkande äfven vid 11 §.
För närvarande yrkar jag, att i 5 § 2 mom. måtte inskjutas en
ny punkt gj: »föreningar, som icke sträckt sin verksamhet utom med¬
lemmarnas krets».
I detta anförande instämde herrar Kohb och Kvarnselius.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swarfz: Jag ber
att få i denna punkt yttra några ord. De kooperativa föreningarna
äro ju principiellt, i öfverensstämmelse med hvad förhållandet är med
alla andra juridiska personer, skattskyldiga för hela sin vinst. Om
man det oaktadt för dessa har gjort ett visst undantag, nämligen att
man från beskattningsskyldigheten undantagit hvad som utaf vinsten
delas ut till medlemmarna i förhållande till deras under året gjorda
inköp, så har det berott dels på gammal häfd och dels på det, att,
om personer sluta sig tillsammans för att göra gemensamma inköp
och sinsemellan fördela de sålunda inköpta varorna efter inköpspris,
utan att bilda en juridisk förening, de naturligtvis därför icke blifva
skattskyldiga. Och dä har jag ej ansett, att den omständigheten,
att denna deras verksamhet får formen utaf en kooperativ förening,
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
37
Nr 62.
bör, gent emot hvad häfd oeb billighet härvidlag möjligen kunde
anses kräfva, medföra, att föreningen blir skattskyldig härför.
Däremot har man icke funnit någon som helst anledning att ut¬
sträcka skattefriheten längre. Jag vill tillägga, att man kan ju prin¬
cipiellt icke medgifva skattefrihet för de rabatter, som medlemmarne
i kooperativa föreningar ha, för så vidt icke dessa blifvit pa förhand
bestämda; om det sker efter det att vinsten för året uppstått men
dock ej efter grunder, som äro på förhand bestämda, har det mycket
mera likhet med en gåfva än med någonting annat, och gåfvan är
i regel beskattningsbar i den persons hand, som gifvit gåfvan, natur¬
ligtvis för såvidt han gifvit af sina beskattningsbara inkomster. För
öfrigt torde detta, att man ger tillbaka efter på förhand bestämda
grunder, närmast stämma med hvad som gäller i fråga om en enskild
handlande, som också är skattefri för den rabatt, som han ger efter
på förhand bestämda grunder, men som icke kan anses vara skatte¬
fri för hvad som går ifrån honom, för den händelse han efter verk-
ställdt bokslut behagar frivilligt ge några presenter eller göra något
slags rabattafdrag under hvilken form som helst. Af samma grunder
bör man icke heller i fråga om de kooperativa föreningarna medgifva
någon skattefrihet för de rabatter, som de lämna, med mindre än att
denna blifvit på förhand bestämd. Ått sträcka skattefriheten längre
och låta den gälla äfven den återstående delen af vinsten, sålunda
äfven belopp, som rabatterats utan att utfästelse därom på förhand
ägt rum, synes vara fullkomligt irrationellt ur skatteprincipiell syn¬
punkt.
Hvems tillhörighet blir den vinst, som uppstår efter afdrag af
utfästade rabatter och andra omkostnader? Ja, i allmänhet ha ju
dessa föreningar bildats af medlemmar, som tillskjutit kapital, och
det blir dessa medlemmar, som komma att rå om den Överskjutande
delen af vinsten; dels få de ut den i form af utdelning på sina in¬
satser, dels reserveras den. Men den lär ofta nog icke komma med¬
lemmarne till del i mån af de inköp, som de göra hos föreningarna,
utan efter helt andra grunder. Dessa andra grunder äro då alldeles
likartade med dem, som förefinnas hos aktiebolag eller andra sam¬
manslutningar; det är rent kapitalistiska synpunkter, som därvidlag
göra sig gällande, och det synes icke finnas någon anledning att i
detta afseende medgifva skattefrihet för de kooperativa föreningarna
mer än man gjort för aktiebolagen.
Det har här sagts — och det är naturligtvis därpå, som det hela
beror — att dessa föreningar endast äro sådana, som bildats för att
verkställa inköp af lifsförnödenheter och fördela dem bland medlem¬
marne, på det att de måtte komma i åtnjutande af ett billigare pris.
Ja, om så vore, hade man mindre att invända i detta fall, men det
är icke här så formuleradt, att det endast gäller sådana föreningar,
som icke sträcka sin verksamhet utanför medlemmarnes krets, utan
det gäller här föreningar af hvilket slag som helst. Jag vill erinra
herrarna om, att vi för några år sedan hade ett fall, där en förening
bildats i syfte att tillhandahålla medlemmarna inom densamma lån;
ingen annan fick låna af de tillgångar föreningen hade eller själf
upplånade än de, som voro medlemmar af denna förening. Jag tän-
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Kr 62.
38
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
ker, att representanterna från Stockholm särskildt erinra sig förenin¬
gen i fråga — den slutade icke så synnerligen lysande. Enligt nu
ifrågavarande bestämmelser skulle medlemmarne i den föreningen ha
blifvit fria från skatt. Jag tror icke, att detta kan anses vara på
något sätt billigt och rättvist ur rent kapitalistisk synpunkt. Skulle
man på det sättet befria föreningar, som icke sträcka sin verksam¬
het utanför medlemniarnes krets från skatt för vinsten i dess helhet,
befarar jag för öfrigt, att det möjligen kommer att bli en hel massa
föreningar, där vi nu ha bolag eller andra sammanslutningar, som
äro af skattskyldig art. Jag tror därför, att man icke gärna kan
och bör sträcka sig längre än hvad utskottet här i enlighet med
Kung!. Maj:ts förslag har gjort. Det är rättvisan eller rättare sagdt,
häfd och billighet, som kräfva, att man fortfarande ger befrielse för
hvad en föreningsmedlem fått åtnjuta i form af rabatt efter på förhand
bestämda grunder för under året gjorda inköp. Enligt vanliga skatte¬
tekniska regler vore äfven sådan inkomst beskattningsbar, och därför
finnes, så vidt jag förstår, icke någon anledning att medgifva skatte¬
frihet för något därutöfver.
Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman, mina herrar! Jag har re¬
serverat mig i fråga om mom. f) i denna paragraf, men jag ber att
få yttra några ord äfven angående den nu debatterade frågan beträf¬
fande konsumtionsföreningarnas beskaffenhet.
Jag var inom afdelningen sympatiskt stämd emot den ståndpunkt,
som här blifvit uttalad af herr K. G. Karlsson, som gjorde sig till
tolk för reservanterna. Vid närmare eftertanke har jag dock kommit
till den öfvertygelsen, att det är riktigast att i detta afseende ställa
sig på Kung!. Maj:ts ståndpunkt. Det kan ju foga sig- så, att -dessa
föreningar blifva i tillfälle att skaffa, sig ansenliga besparingar, och
man kan ju då icke med rätta göra gällande, att hvarje enskild med¬
lem skall skatteläggas för de besparingar, som sålunda på ett eller
annat sätt kunna göras, men å andra sidan har man, menar jag, icke
rätt att frikalla konsumtionsföreningarna själfva från skattskyldighet
för dylika besparingar, som de genom sin verksamhet ha skaffat sig.
Det är detta, som gör, att jag nu icke anser mig här kunna följa
reservanterna.
Beträffande inom. f) har jag, såsom herrarna finna, jämte en
annan ledamot af utskottet afgifvit en reservation till förmån för
skattefrihet för sparbanker. Det är ju också för en hvar bekant, att
sparbankerna hittills ha åtnjutit skattefrihet, och det föreligger, såvidt
jag kan se, inga omständigheter, som motivera, att man gör en ändring
härutinnan, utan sparbankerna böra som hittills åtnjuta skattefrihet.
De äro ju i eminent mening penningeinrättningar, som äro ägnade
att tillgodose småfolkets behof, att samla deras små besparingar, att
förvalta dem och att i första hand till de små jordbrukarna lämna
billiga lån. Det synes mig därför, som sagdt, vara väl berättigad!.,
att sparbankerna såsom hittills åtnjuta skattefrihet, och man kan väl
säga, att vi äro i godt sällskap, dä vi i detta hänseende stå på samma
linje som Kungl. Maj:t, och det synes mig också vara det riktiga.
39
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Jag ber således att i denna fråga få yrka bifall till den af herr
Kvarnzelius och mig vid denna punkt afgifna reservationen.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman, mina herrar! I det
föreliggande förslaget har man ju sökt att få fram hvad man skulle
kunna kalla den renodlade inkomsten så mycket som möjligt och att
sedan få den beskattad. Men i den här paragrafen medgifvas några
undantag från utgörandet af denna skatt.
Jag för min "del har då icke kunnat vara med om att godkänna
alla de°undantag, som bär afses. Jag har nämligen ansett, att sådana
inrättningar, som drifva en afsevärd rörelse och kanske också ha en
därmed följande afsevärd inkomst, också borde beskattas för den¬
samma. Dit räknar jag sådana anstalter, som äro uppräknade under
punkterna d), e) och 't). Hvad emellertid punkt d) beträffar, har jag
icke kunnat yrka, att kypoteksföreningarna skulle beskattas just till
följd af att våra traktater lägga binder i vägen därför. Men beträf¬
fande de inrättningar som omförmälas i mom. e) och f), ställer sig
saken annorlunda. Kung!. Maj:t har nämligen föreslagit befrielse från
utgörande af inkomstskatt för järnkontoret, för sparbanker och för
rånte- och kapitalförsäkringsanstalter. Nu bar utskottet visserligen
gjort den inskränkningen i Kungl. Maj:ts förslag, att utskottet ute-
siutit lifränteanstalterna och delvis skattlagt en del af sparbankerna,
de som ha reservfond på 5 % och däröfver af det insatta kapi¬
talet.
Utskottet har nämligen i sin motivering gjort ett uttalande, som
jag skall be att få referera, då det kanske torde ha varit omöjligt
för kammarens ledamöter att ha hunnit studera utskottsbetänkandet
så noga under den korta tid, som det legat på kammarens bord.
Utskottet säger nämligen beträffande denna punkt, att det »funnit sig
föranlåtet taga under särskildt öfvervägande befogenheten af den
skattefrihet, som i 5 § 2 mom. f) tillerkänts sparbanker, livilka afses
i lagen den 29 juli 1892, och sådana inländska rånte- och kapital¬
försäkringsanstalter, kviika afse att bereda vinst endast åt insättare.
Skattefriheten för dessa penningeinrättningar torde hafva tillkommit
därför att inrättningarna, hvilkas verksamhet ansetts vara af allmän¬
nyttig beskaffenhet, förmenats vara för sitt fortbestånd och sin utveck¬
ling i behof af skattefriheten. Numera torde det nämnda, behofvet
icke vidare förefinnas, utom möjligen för de sparbanker, livilka ännu
ej nått sådan stadga, som vinnes genom en mera betydande reserv¬
fond.» Detta är motivet för utskottets åtgärd att delvis beskatta
sparbanker.
Jag återgår nu till mom. e), som afser järnkontoret. Nu säger
man beträffande järnkontoret, att detta använder sin vinst endast till
allmännyttiga ändamål; och för den skull ha både Kungl. Maj:t och
Riksdagen ansett, att det borde befrias från att utgöra inkomstskatt.
Jag däremot anser, att detta skäl icke kan fortfarande äga giltighet.
Jag tror, att det finnes måoga andra, både föreningar och till och
med enskilda, som utöfva en ganska allmännyttig verksamhet och
kanske ägna sin verksamhet helt och hållet åt sådana ändamål, men
lika fullt måste betala inkomstskatt för den inkomst, som uppstår af
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Nr 62. 40 Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning deras verksamhet. Jag anser således, att järnkontoret borde beskattas
””och^för^ s’!1 inkomst.
mögenhets- blu är därjämte att märka, att järnkontoret använder denna sin
skatt. vinst på det sätt, att det utdelar densamma för att underhålla institu-
(Forts.) tioner och uppmuntra personer, som ägna sig åt den näring järn¬
kontoret representerar. Under sådana-förhållanden kan jag icke anse
annat, än att på samma gång järnkontoret utöfvar en gagnande verk¬
samhet för det allmänna, så främjar det äfven sina enskilda syften.
Jag tror således, att man godt kan stryka järnkontoret från befrielse
att erlägga inkomstskatt.
Beträffande mom. f) var jag af den mening, att utskottet skulle
föreslå, att hela detta, moment borde utgå och att sparbankerna skulle
få göra sällskap med rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna. Nu¬
mera är det nog så, som herrarne känna till, att dessa sparbanker
utöfva en verksamhet, som i många fall kan jämföras med andra
hankinrättningars, och en del af dem ha ganska stor vinst; och där¬
för kan jag, som sagdt, icke inse, hvarför man skulle befria dessa
från att utgöra inkomstskatt.
Med anledning af hvad jag nu anfört, tar jag mig friheten, herr
talman, att yrka afslag på utskottets förevarande framställning och
bifall till den af mig vid betänkandet fogade reservationen, däri jag
föreslår, att i 2 mom. punkterna e) och f) måtte utgå.
Innan jag slutar, anhåller jag att fä yrka bifall till utskottets
förslag med afseende å beskattningen af de kooperativa föreningarna.
Jag anser, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet be¬
träffande den frågan anfört så tungt vägande skäl för Kungl. Maj:ts
af utskottet tillstyrkta förslag, att intet tvifvel i det fallet borde råda,
och därför anhåller jag, som sagdt, att i den punkten få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Christiernson: Herr talman, mina herrar! Det är ju be¬
kant, att en ganska hetsig agitation har bedrifvits mot den koopera¬
tiva rörelsen, och man har bland annat, utom en hel del andra
medel mot densamma, försökt att fä den särskildt straffbeskattad.
Som synes här af den kungl. propositionen, bl. a. på sid. 124 och
125, vill man gå så långt, att om de kooperativa föreningarna icke
ha Dågon vinst, om de bedrifva sin verksamhet såsom t. ex. den stora
jordbrukarekooperationen, som säljer sina varor till inköpspris plus
omkostnader, så skall äfven en sådan förening beskattas, och fastän
det icke finnes någon vinst, skail man räkna ut en vinst, som man
anser uppkommit på grund af omsättningens storlek. Nu har ju
dess bättre herr statsrådet och chefen för finansdepartementet icke
gått med på detta, men i någon mån sympatiserar han med, att de
kooperativa föreningarna skola beskattas. För min del vill jag er¬
inra om, att den kooperativa rörelsen hittills varit skattefri, och när
herr finansministern nyss menade, att det var en orättvisa att t. ex,
pålägga konungahuset förmögenhetsskatt, enär det vore en omlägg¬
ning af beskattningen, så kan jag icke dela den uppfattningen. Det
är minst lika orättvist att här pålägga-de kooperativa föreningarna
en beskattning, som de hittills varit befriade ifrån, ty man kan väl
41
Sr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
ändå saga, att för närvarande fylla de kooperativa föreningarna en
viktigare uppgift, än man kan säga, att fallet är med f. ex. den för¬
mögenhet konungahuset har, just därför att konungahuset är tillför-
säkradt ett apanage, som bör räcka till.
Herr finansministern sade, att om man lämnar den del af vinsten
som icke utdelas, beskattniugsfri, så skulle det vara orätt, därför
att bland annat gåfva icke vore skattefri; men det är väl så, att
dessa kooperativa föreningar äro tillkomna för att göra det möjligt
för befolkningen, särskildt den del af befolkningen, som har små till¬
gångar, att få sina varor biiligare, och detta är ju något, som bör
understödjas och icke motarbetas. Att, såsom bär sagts, denna af¬
sättning till fonder för föreningarna, är ren kapitalistisk ekonomi,
kan jag knappast vara med om. Vi måste ju taga hänsyn till, att
dessa föreningar vanligen starta med mycket begränsade tillgångar
och därigenom hafva svårt att få kredit, och att de på grund däraf
äro tvungna att afsätta något för att förbättra sin ställning; och det
sker icke alls för att bedrifva någon kapitalistisk verksamhet, utan
endast för att kunna fullgöra de förpliktelser, som föreningarna så¬
som sådana ikläda sig mot sina leverantörer.
Beträffande den risk, som herr finansministern förmenar skulle
uppstå, om man tillstädjer dessa föreningar skattefrihet för den del
af vinsten, som afsättes till fonder, nämligen den risken, att aktie¬
bolagen skulle upplösas och påtaga sig den ekonomiska förenings-
formen, så tror jag, att herr finansministern, som är en så gammal
och erfaren affärsman, icke kan mena det, ty, såsom vi veta, miss¬
krediterar man ju dessa föreningar, därför att de gå under rubriken:
»utan personlig ansvarighet»; och jag tror icke, att man behöfver ha
mycken erfarenhet på det ekonomiska området för att veta, att en
ekonomisk förening utan personlig ansvarighet omöjligen kan be¬
drifva en sådan verksamhet, som vanligen bedrifves under aktiebo¬
lags form. Jag vet t. ex. en förening, som jag är med i, och hvilken
har sina fastigheter intecknade endast till halfva taxeringsvärdet,
men som har ett kapital på närmare 40,000 kronor; och när den
skulle låna 6,000 kronor i en bank mot inteckning i en af fastig¬
heterna, var det omöjligt att få detta lån, ty öfverallt möttes man
just af den stora misstro, som grundar sig därpå, att medlemmarne
kunna ju sä att säga hvilken dag som helst gå därifrån, och att för¬
eningar kunna nära nog försvinna; och det gör ju, att den ekono¬
miska rörelse, som bedrifves under aktiebolags form, aldrig skuile
kunna bedrifvas af en sådan sammanslutning som en ekonomisk
förening. Därför menar jag, att om man här medger skattefrihet,
tror jag icke föreligger någon risk alls, att man då skulle undan¬
draga staten den skatt, som bör tillkomma den. Erfarenheten visar
ju under de år, som vi haft denna lag, att något dylikt icke före¬
kommit, på något enstaka undantag när. Åt denna rörelse, jag skulle
vilja säga folkrörelse, som fagit sig uttryck i kooperationen, har väl
herr finansministern icke haft tid att ägna någon vidare uppmärk¬
samhet. Jag tror dock att om herr finansministern hade tillfälle där¬
till, han skulle finna densamma vara värd allt det understöd, som
staten kan lämna, och att den bland annat borde hållas skattefri.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Nr 62.
42
Torsdagen den 2 Juni, e. ra.
Förordning Jag ber att få påpeka, att dessa kooperativa föreningar äro i en
n^Sot s’åmre ställning, än de privata handlandena. De af dessa senare,
mögenhets- soul en inkomst understigande 6,000 kronor, ha ju en lägre
skatt skatteprocent, medan däremot för de ekonomiska föreningarna skatte-
(Forts.) procenten redan vid mycket liten inkomst är uppe vid 2,2 5, och det
blir särskildt de små föreningarna, som komma att drabbas af denna
ogynnsamma belägenhet. Redan med ett sådant påläggande ha de
tätt en börda, som är något för tung. Här gäller det dock att
understödja en rörelse, som afser att i någon mån lätta de dyra lev¬
nadsomkostnaderna här i landet, och därför ber jag för min del att få
yrka bifall till den reservation, som herr K. G. Karlsson vidfogade
utskottets betänkande i denna del, då det är gifvet, att den motion
som jag jämte en annan medlem af kammaren afgifvit i detta ämne,
icke har någon utsikt att vinna kammarens bifall. Jag vädjar dock
till kammarens medlemmar att åtminstone ge sin anslutning till re¬
servationen, som ju icke afser någonting annat än att bibehålla de
nuvarande förhållandena nämligen skattefrihet för de kooperativa
föreningarna.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reservationen.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Den
föregående talaren grundade en stor del af sin bevisning på det af
honom antagna förhållandet, att det förslag till beskattning af koo¬
perativa föreningar eller, rättare sagdt, det förslag till befrielse från
skatt för en del af kooperativa föreningars inkomst, som af Kung!
Maj:t framlagts och af bevillningsutskottet accepterats, skulle inne¬
bära någon slags minskning i de förmåner, som de kooperativa för-
eningarne för närvarande åtnjuta. Jag ber att på det bestämdaste
få förklara, att detta är ett fullkomligt misstag. Kungi. Maj:ts för¬
slag i den delen ansluter sig helt och hållet till den praxis, som
genom domslut utbildat sig under den senare tiden. Kungl. Maj:ts
förslag afser således att bibehålla de kooperativa föreningarna vid
just alldeles samma skattefrihet eller samma skattskyldighet — man
må vända det, hur man vill — som för närvarande tillämpas med
afseende å dem. Det förslag, som reservanterna framlagt, innebär
däremot, att man skulle gä väsentligt därutöfver och således befria
de kooperativa föreningarna från en stor del af den skattskyldighet,
som nu åligger dem. Jag har ju förklarat, att det är just det be-
hjärtansvärda i syftet med de kooperativa föreningarnas verksamhet,
som dikterat detta Kungl. Maj:ts förslag. Jag tänker nu på de koo¬
perativa föreningar, om hvilka här närmast är fråga. Det har emel¬
lertid framhållits att, så som reservanternas förslag till stadgande är
formulerad t, träffar det långt flera föreningar och i själfva verket
sådana, som enligt min öfvertygelse hvarken motionären eller reser¬
vanterna skulle vilja medgifva sådana fördelar. Men hvad de koo¬
perativa föreningarna i egentlig mening beträffar, har jag just med
hänsyn till deras nyttiga och goda verksamhet velat vara med om
att, så långt som denna verksamhet sträcker sig, medgifva lindring,
det vill säga i den mån som de kooperativa föreningarnas verksamhet
afser att bereda medlemmarne lindrigare lefnadsomkostnader än förut.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
43
Nr 62.
Hufvudsaken Ur emellertid — jag upprepar det än en gång — att Förordning
det förslag, som Kungl. Maj:t nu framställt i fråga om de koopera- ‘och för.
riva föreningarna, oek hvilket förslag utskottet accepterat, innebär ett mögenhets-
lagfästande af den praxis i fråga om föreningarnas skattskyldighet skatt.
som nu utbildat sig, och det innebär alltså icke något påläggande (Forts.)
af nya skatter.
Herr Kvarnzelius: Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning af den reservation, som beträffande nu föredragna mo¬
ment afgitVits af herr Olias Ericsson och hvilken reservation går ut
på, att i momenten e) och f) omhandlade juridiska personer icke
längre skulle vara befriade från att erlägga inkomstskatt tili staten.
Ifrågavarande moment lyda på följande sätt : »e) järnkontoret, så länge
kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kon¬
toret icke lämnar utdelning åt sina delägare; samt
f) sparbanker, som afses i lagen den 29 juli 1892 och hvillcas
reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till Jern procent af in-
sättarnas fordran.» Det gäller således här sadaua institutioner,
hvilkas inkomster gä tili det allmänna och icke äro afsedda att be¬
reda enskilda någon vinst. Alldeles samma skäl, som tala för, att
landsting, hushållningssällskap, kommuner och andra menigheter,
hypoteksbanker m. fl. icke skola erlägga dylik skatt, tala äfven för,
att skattefrihet bör gälla för järnkontoret och sådana sparbanker, som
afses i lagen den 29 juli 1892, ty hvarken järnkontoret eller dessa
banker ha till uppgift att bereda enskilda någon vinst.
Hvad exempelvis järnkontoret beträffar, är det i alldeles särskild
grad en samhällsnyttig institution. Järnkontoret underhåller till stor
del bergsskolorna. Sålunda lämnar järnkontoret ett bidrag a 19,000
kronor till såväl bergsskolan i Falun som bergsskolan i Filipstad.
Järnkontoret åtnjuter med anledning däraf ett anslag af staten å
23,000 kronor. Därjämte uppehåller järnkontoret kolarskolor samt
understöder experiment och försök, atsedda att stödja och befrämja
bergshandteringen i landet. Allt detta medför endast utgifter och är
icke afsedt att bereda enskild någon vinst. Vidare gifver järnkon¬
toret understöd åt stipendiater, som resa ut för att förkofra sig och
uppträder i det fallet på alldeles samma sätt som staten,, då den
lämnar anslag till liknande studieresor. Det förefaller då i hög
grad egendomligt, att man här vill taga ett så betänkligt afsteg från
den princip, på hvilken det kungl. förslaget i detta tall är byggd t,
som att bär vilja skattlägga järnkontoret och sparbankerna.
Med sparbankerna förhåller det sig på samma sätt som med
järnkontoret. Vi ha ju befriat från skatt allmänna bypotekskassan,
på det att den må kunna tillhandahålla billiga lån åt den lånesö-
kande allmänheten. Den omständigheten, att man söker ordna det
så, att sparbankerna kunna på enahanda sätt tillhandahålla billiga lån
åt jordbrukarne, på samma gång som de bereda de små insättare, som
begagna sig af sparbankerna, en så god ränta som möjligt å sina insatta
penningar, synes mig icke utgöra någon anledning att skattlägga dessa
sparbanker. ” Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på, att här
måste göras en åtskillnad på skattläggning af sparbankerna och
Nr 62.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
44 Torsdagen den 2 Juni, e. m.
skattläggning al' insättningar i sparbankerna. Ju högre ränta in-
sättarne la a sitt i sparbankerna insatta kapital, desto högre inkomst¬
skatt måste de äfven utgöra till staten, och således undgå de i spar¬
bankerna insatta medlen visst icke beskattning, utan de beskattas i
den enskildes hand. Men det är val icke lämpligt att beskatta den
vinst, som sparbankerna kunna få, dä densamma icke afser att be¬
reda insättarne någon annan förmån än högre ränta och allt hvad
som sedan återstår af den uppkomna vinsten går till allmännyttiga
ändamål. De böra därför enligt, min mening likställas med lands¬
ting, hushållningssällskap, kyrkor, kommuner och andra korpora¬
tioner, som i nu ifrågavarande moment omnämnas.
Jag. ber således, herr talman, att få yrka afslag å det af herr
Ollas Ericsson bär gjorda yrkandet och hemställer, att punkt e) i mo¬
ment 2 måtte bibehållas med den lydelse, sons utskottet gifvit åt
densamma, vidare att. punkt f) i samma moment måtte få den ly¬
delse, som påyrkats af herr Nilsson i Bonarp samt, att slutligen en
ny punkt g) måtte tillkomma af det innehåll, som angafs i herr
K. G. Karlssons yrkande.
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Man
kan ju icke säga, att herr statsrådet och chefen för finansdeparte¬
mentet icke visat intresse för de kooperativa föreningarne, då det
förslag, som bär föreligger ju innebär ett icke obetydligt tillmötes¬
gående emot desamma. För min del både jag dock trott, att på
grund al dessa löreningars stora betydelse för de mindre bemedlade,
man skulle kunna gå ännu ett steg 1 samma riktning.
Jag begärde emellertid ordet, herr talman, närmast med anled¬
ning åt det yrkande, som bär blifvit framställd! beträffande punk¬
terna e) och f) i nu förevarande moment. Såsom kammaren beha¬
gade finna, föreligga tre olika yrkanden, dels eft yrkande af herrar
Nilsson i Bonarp och Kvarnzelius, som vilja, att punkten måtte få
den lydelse, som Kung!. Maj:t föreslagit, dels herr Ollas Ericssons
yrkande, att punkterna måtte helt och hållet utgå, dels slutligen ut-
ssottets förslag. Detta senare förslag innebär ett medlingsförslag
mellan de två ståndpunkter, som i de båda förstnämnda yrkandena
kommit till uttryck. Utskottet hemställer, hvad järnkontoret beträffar,
att det måtte bibehållas vid sin skattefrihet, och jag finner de skal,
som herr Kvarnzelius i den delen anfört, vara fullt öfvertygande.
Ifrågavarande punkt lyder som följer: »2 mom. Följande juridiska
personer erlägga icke inkomstskatt:
e) järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till all¬
mänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina
delägare.» Herr Kvarnzelius har ju här redan lämnat eu redogö¬
relse för, huru järnkontoret verkar, och det förefaller mig nog som
om denna verksamhet vore af den art, att den val berättigade till
den skattefrihet, som järnkontoret förut åtnjutit.
Hvad åter sparbankerna beträffar, bar utskottet, såsom här nedan
förut blilvif, nämndt, för sin dei ansett, att de sparbanker, som upp¬
nått mera betydande reservfonder, d. v. s. fonder, sorn uppgå till 5 %
45
Nr 62.
Torsdagen deu 2 Juni, e. m.
af insättarnes fordran, ha en sådan stabilitet, att de icke längre äro Förordning
i behof af deu skattefrihet, som de hittills åtnjutit. Jag tror, mina
herrar, att denna medlingsståndpunkt är väl funnen, och ber därför, mögenhet»-
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i moment 2, skatt.
endast med det tillägg af eu ny punkt, g), som jag här förut påyrkat. (Forts )
Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Det är alldeles
onekiigt, att de kooperativa föreningarne äro förtjänta af allt möjligt
intresse och äfven, om sådant är möjligt, formligt understöd. ^Jag
har dock icke inom utskottet kunnat finna det vara skäl att gå sä
långt, som reservanterna föreslagit. Jag tror tvärtom att, därest man
skulle följa den väg, som de anvisat, skulle man komma in på så¬
dana afvägar och utsätta sig för sådana missbruk, att intresset för
de kooperativa föreningarna därigenom skulle kunna minskas Att
de kapital, som insättas i de kooperativa föreningarne, skola undan¬
dragas beskattning, kan ju medföra ganska betänkliga följder. Man
kan ju tänka sig, att i eu dylik förening insatts betydliga kapital
för att bilda rörelsefonder eller reservfonder, som det heter, och dä
skulle dessa därigenom undandragas beskattning. Jag anser, att
Knngl. Maj:t har "gått tillräckligt långt härvidlag, då Kung!. Maj:t
föreslagit, att därest vinst uppstår i en kooperativ förening, så skall
densamma, för den händelse att den utdelas till delägarne, vara
skattefri, men om den icke delas, utan bibehålies inom föreningen
för bildande af kapital, skal! den icke vara skattefri. Afsikten med
de kooperativa föreningarna är visserligen att bereda medlemmarna
vinst, men meningen är väl ej, att större belopp skola årligen afsättas
än som behöfva» för att någorlunda betrygga affärens gång. Jag
finner därför, att de skäl, som af Kungi. Maj:t blifvit förebragta och
som af herr finansministern närmare utvecklats, äro fullt talande för
att yrka bifall till utskottets förslag i denna punkt.
Hvad nu beträffar den andra punkten i samma moment, näm¬
ligen beskattningen af järnkontoret, ha här nedan framförts de skäl,
som tala för att järnkontoret icke bör beskattas för sin inkomst. Det
är allmänt bekant, att järnkontoret är en gammal institution, som
hufvudsakligen afser att befrämja en af landets viktigaste närings¬
grenar, och som haft sin inkomst till stor del just genom delägarnes
insatser, insatser på hvilka dessa icke få någon utdelning, utan del¬
ägarne äro tvärtom skyldiga att årligen till järnkontoret inbetala
vissa afgifter i förhållande till deri andel de ha i järnkontoret. De
fördelar, som delägarne tillförsäkras, äro ju af högst ringa och nästan
ingen betydelse för dem. Förr kunde de vara det, då det var svårt
att erhålla lån, men nu erbjuda de lån, som kunna erhållas från
järnkontoret, ingen större fördel än de lån, som kunna erhållas på
annat håll. Så mycket är då klart, hviiket också framhållits, att all
den vinst, som järnkontoret gör, användes till järnhandteringens bästa
och till allmännyttiga ändamål, och sålunda kunna icke några del¬
ägare ha gagn af denna vinst. Det finnes sålunda alla skäl för ett
bifall till det förslag, utskottet härvidlag framlagt.
Det är också en tredje punkt, som under diskussionen framförts,
nämligen frågan om sparbankerna. Den kan naturligtvis ses tran
Nr 62.
Förordning
om, inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
46 Torsdagen den 2 Juni, e. m.
olika sidor. Det är visserligen sant, att sparbankerna i allmänhet
icke använda den vinst, som uppstår, tili utdelning åt insättarna
raen den kan användas för att bereda insättarna fördelaktigare ränta, och
man kan möjligen häruti finna någon likhet med järnkontoret, som
skulle kunna tala för sparbankernas skattefrihet. Förhållandet'torde
dock vara något olika, ty dessa sparbanker äro icke skyldiga att
använda den vinst, som uppstår öfver det belopp, som skall afsättas
till reservfonden, till allmännyttiga ändamål, utan de äro endast be¬
rättigade därtill. Man kunde sålunda tänka, att de samlade ganska
stora fonder, man kunde tänka sig, att sparbankerna själfva behölle-
dessa medel och sålunda undandroge ett stort kapital beskattning.
Jag tror, att detta icke är fullkomligt rätt, och tror, att den medel¬
väg, som här af utskottet är funnen, är den rätta, hvarför jag ber att
få yrka bifall till hvad utskottet hemställt under punkt f).
Med friherre Bonde förenade sig herrar Söderberg i Hobborn och
Persson i Stallerhult.
Herr Christiernson: Herr talman, mina herrar! Herr finans¬
ministern säger, att min uppgift icke skulle vara riktig, att förenin¬
garna hittills sluppit betala skatt äfven för den del af vinsten, som
afsatts till fonden. Men jag- tillhör själf några dylika föreningar, af
hvilka de, som ej handla med andra än medlemmar, ha varit fria
från beskattning.
Det är dock sant, att pä sista tiden en annan uppfattning gjort
sig gällande hos högsta beskattningsinstans, men förut har denna
förmån af skattefrihet tillkommit dessa föreningar, och det var det,
jag tänkte på, när jag nämnde, att det förslag, som Kungl. Maja
framlagt, är en försämring i så måtto, att endast den del af vinsten,
som utdelats till medlemmarna, skulle vara skattefri.
Friherre Palmstierna: Herr talman! Endast en kort replik
till friherre Bonde. Hans hufvudargument för afslag å reservationen
var, att man skulle kunna göra stora insättningar, hvilka gifvetvis
under sådana förhållanden borde beskattas. Nu tror jag, att friherre
Bonde icke tog hänsyn till, hur det i verkligheten är. Principen
med kooperativa företag är, att en hel del småkapitalister ■—arbetare
med sina ringa sparpenningar sammansluta sig för att de skola få
åtnjuta samma förmån sou) stora kapitalister, när de göra sina stora
inköp, nämligen att kunna få rabatt. För de små gäller det här
sålunda eu organisering af denna möjlighet till rabatt. Hur beräk¬
nas rabatterna? Jo, de utgöras dels af prissänkning eller utdelning
vid årets slut och dels i form af afsättning till fonder, som behöfvas
för rörelsen. Fonderna äro således i själfva verket en minskad möj¬
lighet till utdelning eller prissänkning. Under sådana förhållanden
borde gifvetvis samma princip, som talar för att rabatterna skola gä
fria, också här tala för att fonderna också skola göra det.
För öfrigt, enligt hvad som är mig bekant, är högsta siffran på
någon kooperativ förenings fonder i vårt land 200 kronor per medlem.
Den möjligheten sålunda, som framställts af herr friherre Bonde,
Sr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. in.
47
torde i verkligheten ej alls förefinnas, och man kan icke heller tänka
sig, att den i framtiden skall förekomma.
Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Herr Christiernson
från Hälsingborg framhöll i sitt första anförande, att här i landet en
ganska hetsig agitation bedrifvits mot den kooperativa rörelsen, och
att man på många håll försökt att få till stånd en straffbeskattning
af denna rörelse. Ja, det är visst och sant. Vi känna alla till, att
mimitbandlareförbnndeu i en del län sökt att på alla möjliga sätt
skada denna rörelse; men jag måste påstå, att man icke på något
sätt eller vis kan säga, att regeringen fallit undan för denna rörelse.
Enligt mitt förmenande har regeringen ställt kyrkan midt i byn och
verkligen endast föreslagit en mycket lindrig beskattningsplikt på
fullkomligt rättvisa grunder.
Jag kan icke förstå friherre Palmsliernas resonemang, då lian
icke allenast anser, att en kooperativ förening bör befrias från be¬
skattning af alla de olika slags rabatter och dylikt, som lämnas till
föreningens medlemmar, utan äfven anser, att föreningens fonder icke
höra beskattas. Han gjorde därvid eu jämförelse med vanliga, af
enskilda eller kapitalister drifna handelsföretag och yttrade, om jag
ej missförstod honom, att dessa sluppe beskattning af sina fonder;
men deras fonder äro ju, för den händelse Kung]. Maj:ts förslag an-
tages, fullständigt likställda med de kooperativa föreningarnas fonder.
På grund af dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall till Kung!.
Maj:ts förslag i den föredragna punkten.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Endast några
få ord!
Den föreliggande frågan synes mig vara ganska enkel. Det är
ju ingalunda på något som helst sätt sä, att man bär kan konstruera
fram, att det är fråga om någon kapitalplacering i större skala, som
det här gällde att befria från skatt. Saken är, att man har en liten
konsumtionsförening eller hvad man nu kallar den, några personer
som sluta sig tillsammans för att skaffa sig billigare lifsmedel. Då
är det ju tydligt, att de icke kunna fördela varorna på det sättet,
att hvar och en går och tar sitt kilo smör eller hvad det nu är och
betalar det för varan bestämda priset, hvilket betingas af kostnaden
för inköp plus afbränningar; utan har man i stället åsatt varorna
samma pris, soin vanliga handlande i orten taga.
Naturligtvis blir där då ett litet öfverskott genom den del af
merbetalningen, som icke åtgår till administrationskostnader. Detta
öfverskott kan man ju kalla för vinst, om man så vill; och förenin¬
garna bruka i allmänhet kalla det så. Denna vinst utdelas sedan
till medlemmarna vid årets slut. Men nu hafva föreningarna i regel
små andelskapital; och för att då stärka sin soliditet och pä samma
gång bereda sig möjlighet att genom inköp i större partier skaffa
sig billigare inköpspris utdela de icke hela vinsten, utan afsätta en
del däråt, t. ex. hälften, till en reservfond.
Jag vågar för min del säga, att jag icke med bästa vilja i värl¬
den kan förstå, hvilken skillnad det är mellan de medel, som en
5r 62.
43
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning förening afsätter efter dessa principer, och de medel, som föreningen
^”ochföT' utdelar til! medlemmarna, liksom jag icke heller kan inse. huru man
mögenhets- Pä denna olika användning af de båda delarna af den s. k. vinsten
skatt. kan basera någon åtskillnad i skattläggningen, så att man beskattar
(Forts.) den del, som gar till reservfonden, men icke den andra delen.
Det synes mig, att ur det allmännas synpunkt denna beskattning
är mycket förkastlig. Ty för att slippa beskattningen, skulle man
ej komma att afsätta några medel till en fond utan utdela hela vin¬
sten, hvart enda öre, och sålunda äfventyra föreningens soliditet d. v. s.
dess förmåga att fullgöra sina skyldigheter mot tredje man. Det är
därför, synes det mig, ej svårt att finna, att statsmakterna härvidlag
böra göra allt hvad de kunna för att förmå dessa små sammanslut¬
ningar att spara ihop ett kapital åt sig, och att staten icke bör lägga
sin hand på denna fondbildning genom att beskatta densamma.
Denna skattefrihetsprincip har, tror jag mig veta, tillämpats i
England, de kooperativa föreningarnas moderland och det land, där
de växt upp till de starkaste i världen. Jag tror, att det är den
säkraste vägen att slå in på äfven i Sverige; och jag her därför,
herr talman, att fä yrka bifall till reservationen.
Öfverläggningen angående 2 mom. var härmed afslutad.
Efter af herr talmannen först gifven proposition beträffande styc¬
kena a)—d) af förevarande moment godkände kammaren utskottets
förslag.
Härpå framställde herr talmannen rörande stycket e) propositioner
dels på godkännande af utskottets förslag, dels på att kammaren
måtte besluta, att nämnda stycke skulle ur momentet utgå; och blef
utskottets förslag därvid af kammaren godkändt.
Vidare gaf herr talmannen i afseende å stycket f) propositioner
l:o) på godkännande af utskottets förslag till lydelse af förevarande
stycke 2:o) på godkännande af stycket med den lydelse, som i af-
gifyen reservation föreslagits af herrar Nilsson i Bonarp och Kvarn-
zelius oeb 3:o) på att nämnda stycke måtte ur momentet utgå; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfver¬
vägande ja för den förstnämnda propositionen. Votering begärdes
emellertid af herr Nilsson i Bonarp, i anledning hvaraf och sedan
till kontraproposition antagits den under 2:o) upptagna propositionen,
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringspro¬
position:
Den, som vill, att kammaren godkänner 5 § 2 mom. f) i bevill¬
ningsutskottets föreliggande förslag till förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt, röstar
J a |
Den det ej vill, röstar
Nej:
49
Jfr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Vinner Nej, liar kammaren godkänt den lydelse af5 § 2 mom. f),
som i afgifven reservation föreslagits af herrar Nilsson i Bonarp och
Kvarnzelius.
Omröstningen utföll med 154 ja mot 54 nej; och hade kamma¬
ren alltså godkänt utskottets förslag till lydelse af förevarande stycke.
Herr talmannen gaf slutligen propositioner dels att kammaren
måtte bifalla det förslag om ett tillägg till förevarande moment, som
i afgifven reservation framställts af herr Karlsson i Göteborg m. fl.,
dels ock att kammaren måtte afslå nämnda förslag; och fann herr
talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande ja god¬
känd. Votering begärdes emellertid af herr Branting, till följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren afslår det förslag om ett tillägg
till 5 § 2 mom. i bevillningsutskottets föreliggande författningsförslag,
som i afgifven reservation framställts af herr Karlsson i Göteborg
m. fl., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda förslag.
Voteringen utvisade 101 Ja mot 93 Nej, vid hvilken utgång det
framställda förslaget om ett tillägg till förevarande moment blifvit af
kammaren afslaget.
Öfverskriften till 2 kap.; 6 §.
Godkändes.
5 §■
Utskottet både föreslagit följande lydelse af paragrafen.
8 §•
Såsom inkomst taxeras icke; *
hvad som förvärfvats genom giftorätt, arf eller testamente elier i
bemföljd, morgongåfva elier fördel af oskiftadt bo eller ock genom
gåfva; dock taxeras såsom inkomst periodiskt understöd, därför gifva-
ren enligt bestämmelserna bär nedan i detta kapitel är berättigad
till afdrag;
vinst å icke yrkesmässig afyttring af fast elier lös egendom, som
tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock af
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 62. 4
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Nr 62.
50
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning honom förvärfvats genom köp eller byte och varit, i hans ägo, om
°moch1Cf ,r-t äl *'ast eSen(l°m> ti° år eller därutöfver och eljes fem år eller
mögenhets- däiutötvei,
skatt. hvad som erhållits såsom vinstutdelning å insatser i föreningar
(Forts.) för ekonomisk verksamhet;
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, så ock hvad
som eljes på grund af sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillfallit den
försäkrade eller hans stärbhus;
kapital, som på grund af lif- eller kapitalförsäkring tillfallit den
försäkrade eller hans stärbhus;
hvad som af staten anvisats till bestridande af de med erhållna
tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom:
resekostnadsersättning;
å stat uppförd häst- och båtlega;
officerares lönetillägg för tjänstehästar samt furageersättning;
anslag till skrifmaterialier, kontorshyra och andra expenser;
traktamente för förrättning å annat ställe än tjänstemans eller i
förrättningen deltagande persons vanliga boningsort;
arfvode eller traktamente för kommendering utom station;
fältaflöning under krigstid;
samt arfvode eller traktamente för deltagande i Riksdag, stats¬
revision, kyrkomöte eller kommitté å annan ort än där arfvodes- eller
traktamentstagaren varit bosatt.
Vidkommande denna paragraf hade emellertid reservation af-
gifvits af herrar Branting, friherre Bonde och Kolt, hvilka i an¬
slutning dill herr Palmes omförmälda motion nr 287 hemställt, att åt
paragrafen måtte gifvas denna affattning:
8 §•
Såsom inkomst taxeras icke:
—- — —------—---—---— — verksamhet;
hvad som lifförsäkringsanstalt använder för återbäring till för¬
säkringstagare eller äfsätter för framtida återbäring till dessa;
ersättning för skada — — —--- —----—-----
Sedan paragrafen föredragits, erhölls ordet af
Herr Kobb, som anförde: Herr talman, mina herrar! Om denna
paragraf rör sig en motion, som är väckt af herr Palme, och där han
yrkat, att lifförsäkringsanstalt skulle frikallas från inkomstskatt för
den del af sin behållna inkomst, som anstalten använder för åter¬
bäring till försäkringstagare.
Detta är en fråga, som först på senare tid väckt uppmärksam¬
het, ty förut ha lifförsäkringsbolagen icke erlagt skatt för denna s. k.
vinst, som de återbetala till sina försäkringstagare. Nu har emellertid
en sådan skattskyldighet blifvit dem ålagd. Häröfver ha de klagat,
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
51
Nr 62.
och deras klagan ligger, såvidt jag har mig bekant, hos kammar- Förordning
rätten. Jag tror, att hela denna fråga om beskattning af lifförsäk- om ™komst-
ringsbolag i detta hänseende endast beror på en missuppfattning af mögenhets-
själfva uttrycket »vinst», ty hvad som kallas vinst, är i själfva verket skatt.
icke alls någon sådan. När ett lifförsäkringsbolag uppställer sina (Forts.)
premietariffer, måste det alltid beräkna dessa tariffer efter vissa an¬
taganden öfver en del faktorer, som spela in här, nämligen dödlighet,
räntefot under en lång följd af år o. s. v. Därtill göra de ett litet
tillägg för att täcka kostnaderna för inkassering och dylikt, men det är
gifvet, att det är alldeles nödvändigt för bolagen att hålla sig så att
säga på den säkra sidan, så att det blir något öfverskott för att möta
oförutsedda fall. Nu har det under en lång följd af år förekommit
och torde nu vara allmänt, att bolagen i sina försäkringsvillkor be¬
stämma, att de skola återbetala till försäkringstagarna hvad de icke
behöfva för att täcka bolagets risk, och det är dessa belopp, som
kallas för försäkringstagarnas vinst. Det är emellertid klart, att detta
icke är någon vinst för bolagen, ty premien är under sådana förhål¬
landen ingenting annat än en deposition hos bolaget, af hvilken bo¬
laget har rätt att uttaga just så mycket som behöfs för att täcka
bolagets risk för försäkringsaftalets uppfyllande. Detta ha ju vi
reservanter också förklarat. Det är således tydligt, att detta belopp
under inga förhållanden kan betraktas såsom någon vinst för bolaget.
Det är helt enkelt försäkringstagarnas egendom. Det är alltså all¬
deles samma förhållande, som om man skulle tänka sig, att en per¬
son här i Stockholm ville köpa en vara i landsorten och därför af-
sänder betalning för denna; han vet icke fullt, hur mycket han skall
betala, hvarför han sänder ett belopp, som för säkerhets skull är
litet för högt, och får så tillbaka öfverskottet. Med den s. k. vinsten
hos lifförsäkringsbolagen förhåller det sig på alldeles samma sätt.
Då vi reservanter sålunda ha ansett, att detta är något, som
under inga förhållanden kan anses såsom en vinst för bolaget, ha vi
yrkat, att det i § 8 måtte bland alla de moment, som handla om hvad
som icke bör beskattas, införas äfven följande moment: »Hvad som
lifförsäkringsanstalt använder för återbäring till försäkringstagare eller
afsätter för framtida återbäring till dessa.» På grund af hvad jag
här anfört, skall jag be att få yrka bifall till den af mig jämte herr
Branting och friherre Bonde afgifna reservationen.
Med herr Kobb förenade sig herrar Branting, Wavrinslcy, fri¬
herre Bonde och herr Ekman i Göteborg.
Plärpå yttrade:
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar. Jag vill
inte neka till, att det kan ligga ett visst berättigande i det yrkande,
som herr Kobb framställt med anledning af herr Palmes motion, men
jag undrar i alla fall, om nu, sedan kammaren beslutat, att den
skattefrihet, som förut kommit rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna
till del, helt och hållet skall bortgå, äfvensom att en begränsning af
skattefriheten för sparbank skulle komma att äga rum — jag undrar,
Nr 62.
52
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning säger jag, om det ändå kan vara riktigt att nu gå en alldeles mot¬
orn inkomst- ga^ .äktning ock bevilja skattefrihet åt lifförsäkringsbolag för dessa
mögenhets- vinstandelar. Motionären har åtminstone grundat sitt förslag på att
skatt lifförsäkringsbolagen borde likställas med förutnämnda anstalter. När
(Forts.) man nu tager bort eller begränsar skattefriheten för dessa anstalter,
så kan man ju ifrågasätta, om det är skäl att gå motionären till mötes.
Därtill undrar jag, om, för den händelse man litet närmare går
in på, hur de här vinstandelarna uppstå, man kan komma ifrån, att
vinstandelarnas storlek är beroende äfven på det sätt, hvarpå veder¬
börande lifförsäkringsbolag placerar sina fonder och kapital. Det är
väl ändå en vinst, som åtminstone delvis uppstår på grund af den
rörelse, som dessa bolag idka. Det är denna synpunkt, som gjort, att
jag för min del icke kunnat vara med om reservationen, utan an¬
slutit mig till utskottets ståndpunkt, och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag och afslag på reservationen.
Herr Palme: Herr talman, mina herrar! Lifförsäkringsbolagens
s. k. vinst eller premieåterbetalning till de försäkrade är en helt annan
sak än den vinst, som en sparbank eller rånte- och kapitalförsäkrings-
anstalt gör. Jag vill tillåta mig att taga ett exempel.
Jag har att göra en utbetalning nere i Malmö, men jag vet inte
riktigt, hur stor den är, utan endast att den är inemot 100 kronor.
Jag skickar ner 100 kronor till en affärsbyrå i Malmö och säger:
sköt nu den här affären åt mig. Efter någon tid får jag från denna
affärsbyrå i Malmö ett bref af följande innehåll: Vi ha skött om
affären; den gick till 85 kronor; 5 kronor taga vi för våra omkost¬
nader och de 10 kronor, som således inte gått åt, får Ni härmed tillbaka.
Det är precis samma förhållande med lifförsäkringsbolagen. De
försäkrade skicka in en premie, som är litet större än hvad som sanno¬
likt kommer att gå åt. Sedan bolaget gjort sig betaldt för sina om¬
kostnader, lämnar det tillbaka resten. Nu säger utskottet, att bolaget
skall skatta för detta, som det skickat tillbaka. Då säger jag, att
detta är alldeles detsamma, som om taxeringsmyndigheterna i Malmö
skulle säga till denna affärsbyrå i Malmö, till hvilken jag skickade
mina 100 kronor, för att byrån skulle sköta om affären åt mig, och
som sedan skickade mig 10 kronor, att den skulle skatta för de 10
kronorna, som den återskickat till mig. Detta synes mig kunna anses
som uppenbart oriktigt. Det är fullkomligt samma förhållande med
den vinst, som bolaget återbetalar till de försäkrade; det är ingen
vinst, utan endast en återbetalning af premier, som äro högre än de
behöfva vara.
Jag vill säga ännu en sak. Då alla lifförsäkringsbolag återbetala
den del af premierna, som de uppburit för mycket, så betyder det
för bolagen själfva ingenting, om skattskyldighet i detta afseende
pålägges dem eller icke, ty bolagens behållning blir icke ett öre
större eller mindre, utan det blir de försäkrade, som få tillbaka litet
mer eller litet mindre, beroende på, om skattskyldighet inträder
eller icke.
Vid detta förhållande tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall
till reservationen.
Torsdagen den 2 Juni, e. m. 53
Herr Kvarnzelius: Den som läst herr Palmes motion, torde
finna, att den fråga, som här föreligger, för närvarande är föremål
för administrativ myndighets pröfning. Skattefrihet har förut åtnjutits
för sådan vinst som här är fråga om, men i det fall som herr Palme
omnämner hade kronoombudet i anledning af vinstens omtvistade
natur yrkat på, att den skulle beskattas, och kammarrätten biträdde
denna mening. Ärendet är nu draget under Kungl. Maj:ts pröfning.
Herr Palme har i sin motion lagt tyngdpunkten på den motivering,
som återgafs af utskottets vice ordförande, hvarför jag icke skall ingå
på ett ytterligare återupprepande af hvad han sagt. Emellertid har
herr Palme i dag kommit med en annan motivering och med ett
exempel sökt visa det befogade i det yrkande, som framställts i reser¬
vationen af herrar Bran ting, friherre Bonde och Kobb. Jag vill då
fästa uppmärksamheten på, att. i den hemställan, som reservanterna
här göra, talas det icke allenast om hvad som återbäres till försäk¬
ringstagarna, utan äfven om hvad som af sättes för framtida åter¬
bäring till försäkringstagarna. Det förefaller mig, att häri ligger
någonting mera än som innehölls i det exempel, med hvilket herr
Palme sökte bevisa riktigheten af sin uppfattning. I hvarje fall synes
denna sak så pass invecklad, att det skulle förvåna mig, om Riks¬
dagen ansåge sig beredd på att nu afgöra densamma i enlighet med
reservanternas yrkande. Slög bör man först afvakta Kungl. Maj:ts
beslut i ärendet, ty finner Kungl. Maj:t detta vara eu beskattningsbar
vinst, så är det, såvidt jag kan förstå, också riktigt, att den skall
beskattas, men finner Kungl. Maj:t, att detta icke är en vinst af natur
att böra beskattas, så tar jag för gifvet, att den ej heller för fram¬
tiden kommer att bli beskattad. Det har nämligen icke föreslagits
någon förändring i hittills gällande lagstiftning på detta område.
När utskottet såg den motivering, som herr Palme anförde för
sin motion, ansågs det vara bäst att undanröja de jämförelsepunkter,
rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, sons af motionären åberopats,
och låta äfven dessa jämförliga anstalter komma in under skattskyl¬
digheten. Måhända saken icke blir så svår att bära för lifförsäkrings-
bolagen i fortsättningen, när de icke se att det finns andra, som
komma i åtnjutande af en förmån, som de icke kunna erhålla. I
hvarje fall tror jag, att det skulle vara oklokt af Riksdagen att utan
föregående närmare pröfning gifva sitt bifall till den hemställan, som
reservanterna gjort, och jag skall därför, herr talman, yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Kobb: Blott några ord i anledning af herr Kvarnzelius’
yttrande.
Herr Kvarnzelius sade, att Riksdagen icke bör fatta något beslut
i denna sak, därför att ärendet ligger under Kungl. Maj:ts pröfning.
Alltså anser herr Kvarnzelius, att om blott Kungl. Maj:t bestämmer
en sak, så bör Riksdagen följa hvad som sålunda fastslagits. Den
konsekvensen tror jag icke han skulle vilja draga.
Han anmärkte vidare, att det står i det yrkande, som vi gjort:
»hvad som lifförsäkringsanstalt använder för återbäring till försäk¬
ringstagare eller afsätter för framtida återbäring fili dessa». Denna
Sr 62.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Kr 62.
54
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning affattning beror helt enkelt därpå, att lifförsäkringsbolagen ha olika
- — regler för återbetalning af dessa öfverskott på premierna. Vissa bolag
mögenhets- återbetala dem årligen, andra hvart femte eller kanske hvart tionde
skatt. år. För att i en enda sats sammanfatta dessa olika möjligheter, ha
(Forts.) vi formulerat vårt förslag såsom det här föreligger.
Då jag icke kan se, att herr Kvarnzelius har kunnat vederlägga
det resonemang, vi här ha fört rörande den verkliga beskaffenheten
af denna så kallade vinst, däri vi klargjort, att den icke alls är
något, som tillhör bolaget, då det redan i försäkringsvillkoren är be¬
stämdt, att hvad som blir öfver skall återbetalas till försäkringsta¬
garna, så kan jag icke finna annat, herr talman, än att jag bör vid¬
hålla mitt yrkande.
Herr Kvarnzelius: Enligt nu gällande skattelagstiftning är det
så, att ett bolag icke beskattas för något annat än den på rörelsen
uppkomna vinsten. Har ett bolag om händer medel för sina för¬
säkringstagare under andra former, så är det, såvidt jag kan förstå,
fel i bokföringen att räkna det som vinst. Men saken är nog icke
så enkel. I denna vinst, som återbetalas, ligger kanske något mer
än blott mottagna premier, som varit något för högt beräknade. Däri
ligger äfven uppkommen behållning på annullerade försäkringar och
kanske äfven räntor. I hvarje fall lär det vara ganska svårt för det
allmänna att kontrollera den bokföring, som försäkringsbolagen be¬
gagna sig af.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Branting: Herr Kobb har redan fäst uppmärksamheten
på, att det icke är riktigt, att denna fråga skulle vara så fruktans •
värdt invecklad, att man icke skulle våga att i denna skatteförord¬
ning uttala sig angående den riktiga princip, man vill följa i detta
afseende. Det har icke kunnat af någon bestridas, att det i det stora
hela förhåller sig på det sätt, som framgår genom det af herr Palme
anförda lättfattliga exemplet angående mannen, som skickar en summa
till Malmö och får igen den del af densamma, som icke behöfves för
att fullgöra hans förbindelse. Hvad vi nu föreslå, att Riksdagen
skulle skrifva i denna skatteförordning, är intet annat än ett erkän¬
nande af den grundsatsen, att hvad som sålunda återbäres icke bör
räknas såsom vinst.
Sedan har det anförts af herr Kvarnzelius, att till denna vinst
skulle komma från andra håll vissa belopp, som ökade densamma,
till exempel genom annullation af försäkringsbref. Det upplystes
emellertid under debatterna i utskottet, att den del, som sålunda till¬
kommer, är fullkomligt försvinnande liten i förhållande till den hufvud-
sakiiga posten, som beror därpå, att bolagen måste räkna något för¬
siktigare för att vara på den säkra sidan. Mig synes det sålunda
icke vara rimligt, att denna så kallade vinst skulle beskattas hos
bolagen, när den återbäres till försäkringstagaren. Då han således
tager igen den, blir det sedan en beskattning på honom, därför att
det är en mindre utgift han har än hvad han skulle ha enbart, om
han ser på själfva beloppet af sin försäkringspremie.
55
Jfr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. in.
Jag kan således icke finna, att de argumenter, som äro anförda Förordning
med anledning af att saken ligger under Kung], Maj:ts pröfning, kunna ow0*j
vara på minsta sätt afgörande, utan Riksdagen bör kunna fastställa mögenhets-
den linje, efter hvilken den anser, att denna angelägenhet bör ordnas. skatt.
Skulle det sedan uppkomma några tvistiga specialfall, där man kan (Forts.)
med anledning af verkligt invecklade förhållanden stanna i skiljaktiga
meningar om det riktiga förfarandet, så är det klart, att detta blir
vederbörandes sak att utreda med det medel, som finnes anvisadt,
nämligen genom öfverklagande, om den skattskyldige icke är nöjd
med det sätt, hvarpå saken bedömes. Mig synes sålunda alla skäl
fortfarande tala för reservanternas förslag. Jag kan ej hjälpa, att det
förefaller mig anmärkningsvärd!, att, sedan från det håll, där man
mest är hemma i lifförsäkringsverksamheten, man klarlagt situationen
på ett sätt, som icke kunnat från annat håll bestridas, man dock
fortfarande tvekar, jag vet icke af hvilka bevekelsegrunder. Det är
nästan som om sakkunskapen i detta fall skulle underskattas alltför
mycket af dem, som föra oppositionens talan.
Häruti instämde herr Berg i Munkfors.
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Jag
undrar, om man icke härvidlag äfven får taga hänsyn till en bestäm¬
melse, som hädanefter kommer att äga tillämpning, men som man
förut icke haft. Det är nämligen så, att man efter detta skatteförslag
äger rätt att göra afdrag för försäkringspremier och andra afgifter,
som utbetalats för den skattskyldiges eller hans hustrus försäkring.
Visserligen begränsas beloppet för sådant afdrag till 200 kronor,
men denna rätt till afdrag gör dock, att man måhända bör anlägga
en annan synpunkt på saken än hvad man gjort tidigare, då dylika
afdrag icke voro medgifna.
Dessutom vill jag verkligen vidhålla, hvad jag förut sagt, näm¬
ligen att jag tror, att storleken af dessa s. k. återbetalningar eller
vinstutdelningar i någon mån är beroende på, att vederbörande bolag
erhåller ränteinkomst å de belopp, som vederbörande ha, som man
säger, öfverbetalt. Jag tror, att saken icke är så alldeles enkel, att
man bör gå med på detta förslag. Herr Branting sade, att på håll,
där man mest är inne i denna sak, yrkar man det. Ja, detärsjälf-
klart, att man där yrkar det. Men jag vet icke, om det därför är
absolut riktigt, att Riksdagen går med härpå.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Hvad som här före¬
slagits kan omöjligen vara något i försäkringsbolagens eget intresse,
då ju de belopp, bolagen fått in genom att de beräkna högre premier,
än som vore behöfiigt, återbäras till de försäkrade, och dessa bolags
vinst således icke på något sätt komme att ökas, om man beviljade
den skattefrihet, hvarom här är fråga. Huru vinsten uppstår är en
smaksak. Hvad beträffar de farhågor, som af herr Kvarnzelius ut¬
talats om, att mau icke skulle kunna kontrollera bokföringen och
bolagen sålunda kunna utdela mer än hvad de enligt stadgarne voro
Nr 62.
56
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning skyldiga till, vill jag säga, att det åtminstone är föga troligt, att bo-
om inkomst- ]ao-en skulle lämna försäkringstagarne större andel af vinsten, än
mögenhets- bestämmelserna i bolagsordningen nödvändigt tvinga dem till. Någon
skatt. kontrollering af bokföringen är sålunda alldeles öfverflödig. Hvad
(Forts.) vidkommer uttrycket i vår reservation »eller afsättas för framtida åter¬
bäring», så är det gifvet, att dessa ord, som syfta på en för flera år
på en gång t. ex. 5 år skeende återbäring till försäkringstagarne måste
vara med, ty eljest skulle dylika bolag, som endast t. ex. hvart femte
år återbära öfverskottet till försäkringstagarne, det året fä göra ett
fem gånger så stort afdrag som om återbäringen skedde för hvart
och ett af dessa fem år särskilda och detta vore ju något oegentligt
och komme att leda till ojämnheter i beskattningen. Om bolagen
afsätta 100,000 kronor årligen i och för återbetalning framdeles eller
om de med ens återbetala 100,000 kronor årligen är alldeles samma
sak. Det har framhållits, att det är medgifvet att göra afdrag för
försäkringspremier, men detta gäller endast för premie ej öfversti¬
gande 200 kronor, ty de som betala högre premier åtnjuta, icke för¬
månen af att få minskning i skatten för de årliga premierna.
Efter de skal, som flera gånger framhållits, förefaller det mig vara
tämligen tydligt och klart, att det här icke är någon direkt vinst för
bolagen som skulle undandragas beskattning, utan det är endast fråga
om, att bolagen skola få göra afdrag i skatten för de belopp, som
de återbära till försäkringstagarna. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Äfven jag anser, att
denna fråga är tydlig och klar, men jag bar en annan uppfattning i
sak än den föregående talaren. Kan det vara lämpligt, att man be¬
friar de stora lifförsäkringsboiagen från beskattning af deras vinster?
Ty säga hvad man vill är det dock en vinst, det här är fråga om.
Och såsom förut påpekats kunna ju bolagen också hafva vinst af
annullerade försäkringar, och kanske de äfven fä vinster på andra
företag. De kunna t. ex. köpa hus, och göra sig stora inkomster
genom dylika affärer. Kan det då, jag upprepar det ännu en gång,
vara rimligt att befria dessa bolag från att erlägga skatt för de in¬
komster de verkligen hafva. År det något annat, som icke kan räknas
såsom inkomst, fä de bokföra i enlighet därmed, och då undgå de
beskattning därför, men de böra erlägga skatt för allt som kan räknas
som vinst. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Palme: Herr talman! Ingen människa i världen vill väl
påstå, att lifförsäkringsboiagen icke skola betala skatt för den vinst
de verkligen hafva; men de belopp, som dessa bolag få genom att
taga för höga premier af försäkringstagarna, utgöra i själfva verket
icke någon vinst. Bolagen skola betala för behållningen men icke
för hvad de återbetala till försäkringstagarna.
Herr Kobb: Herr talman! Herr Ericsson i Ofvanmyra sade nyss,
att han tyckte, att denna fråga var klar, men genom sitt uppträ¬
dande ådagalade han bäst, att han icke förstod, hvad saken gäller,
så som också herr Palme nu visat. Det är icke fråga om, att lif-
57
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
försäkringsbolagen icke skola betala skatt för sina vinster, men dessa
belopp, som bolagen återbära til! försäkringstagarna, utgöra icke
någon vinst för bolagen, och alla våra argument gå ut på att visa,
att så är förhållandet. Om bolagen skulle betala skatt för de belopp
de återbära till försäkringstagarna, skulle detta på intet sätt träffa
bolagen själfva, utan endast verka så, att en mot denna skatt sva¬
rande minskning i de belopp, som bolagen återbära till försäkrings¬
tagarna, komme att ske. Herr Ericsson, som ju brukar vara den,
som står på de smås sida i samhället, borde, tycker jag, låta sig
angeläget vara att söka medverka till, att äfven här ifrågavarande
belopp blefve skattefria.
Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde i öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkandena
propositioner dels på godkännande af utskottets förslag till lydelse
af förevarande paragraf, dels på bifall till den vid paragrafen af herr
Branting m. fl. afgifna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förstnämnda propositionen hafva flertalets mening för
sig. Som votering likväl begärdes, uppsattes, justerades och anslogs
en voteringsproposition af följande lydelse:
»Den, som vill, att kammaren godkänner 8 § i bevillningsutskot¬
tets föreliggande författningsförslag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid nämnda § af herr
Branting m. fl. afgifna reservationen.
Omröstningen utföll med 133 ja mot 72 nej, hvadan kammaren
godkänt utskottets förslag till lydelse af paragrafen.
9 § skulle enligt utskottets förslag hafva denna lydelse:
9 §•
Vid uppskattning af inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omför-
mäles, må, utom i det fall, att ersättning för bestridande af särskilda
med tjänst eller uppdrag förenade kostnader, hvarom i 8 § förmäles,
blifvit af staten särskiidt anvisad, afdrag ske för alla utgifter för
inkomstens förvärfvande och bibehållande, såsom
arrende- eller hyresafgift;
frälseränta och annan afgäld, som det ålegat någon att utgöra
såsom ägare af fast egendom;
utgifter för fast egendoms brukande och skötsel samt för under¬
håll af fastighet och inventarier;
Förordning
om inko rust, -
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Nr 62.
58
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
Förordning
om inkomst
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
aflöning, kost och öfriga utgifter för de i skattskyldigs verksam¬
het använda biträden och arbetare;
kontors- och andra förvaltningskostnader; äfvensom
kostnad för utöfning af vetenskap, konst eller handaslöjd;
så ock för afgifter till pensions-, änke- och pupill-, understöds-
eller annan sådan kassa, i hvilken det ålegat någon på grund af
hans tjänst att vara delägare.
För värdeminskning å byggnader äfvensom å grufvor, inventarier
och annan dylik egendom, som användts i skattskyldigs näring, må
afdrag ske i den ordning, som angifves i de vid denna förordning
fogade särskilda anvisningarna.
Uti motionen nr 290 hade herr Olausson med instämmande af
tjugu andra af kammarens ledamöter hemställt om följande lydelse
af paragrafen:
9 §■
Vid uppskattning---— — —
--— — —--— inventarier;
aflöning, kost och öfriga utgifter för de i skattskyldigs verksam¬
het använda, biträden och arbetare, barn eller fosterbarn öfver 15 år,
dock ej till högre belopp än deras arbete, om det utförts af annan,
skolat efter ortens arbetspriser betinga.
Vid paragrafen både fogats reservation af berr Nilsson i Bonarp,
som med instämmande af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Olofsson
ansett, att paragrafen bort erhålla följande lydelse:
Vid uppskattning —----— —----------
— — — —----— inventarier;
aflöning, kost och öfriga utgifter för de i skattskyldigs verksam¬
het använda biträden och arbetare samt hemmavarande barn öfver
15 år, för de sistnämnda dock ej till högre belopp än 200 kronor
för hvarje barn;
kontors- och — — -----------_---
särskilda anvisningarna.
Efter det paragrafen föredragits, gaf herr talmannen på begäran
ordet, till
Herr Nilsson i Bonarp, som yttrade: Herr talman! Mina herrar!
Såsom kammaren behagade finna, har jag beträffande denna paragraf
afgifvit en reservation, i hvilken två af kammarens ledamöter instämt,
och jag ber att få yrka bifall till denna reservation. En stor prin¬
cip, som genomgår detta skatteförslag är, att det är den behållna
inkomsten, som skall beskattas. Först när alla afdrag gjorts skall
inkomsten beskattas. Man skulle då kunna antaga, att den skatt-
59
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
skyldige vore berättigad att göra afdrag för alla utgifter han haft i
och för sitt yrkes utöfvande och således äfven för utgifter han haft
för hemmavarande barn, när dessa utfört arbete i hans yrke, oaktadt
de icke varit mot viss lön anställda. Så är emellertid icke förhål¬
landet. Skattefrihet är icke medgifven för dylika hemmavarande
barn. Nu kan man säga, att, om sådan skattefrihet medgåfves, det
icke skulle ha någon synnerligen stor betydelse för vederbörande,
som skulle få denna lindring. Men jag är för min del öfvertygad
om, att äfven om den ekonomiska vinsten för dem icke skulle bli så
synnerligen stor, skatteförslaget dock i alla fall skulle vinna på, om
denna tanke komme att realiseras. När man har debatterat denna
fråga i landtmannakretsar här och ute i landet, så har det tydligen
framträdt, huru man fäst stor vikt vid att ett sådant afdrag, hvarom
bär är fråga, skulle blifva medgifvet. Och herr Olausson har också
framfört en motion i det syftet, att skattelindring i detta afseende
skulle beredas hemmavarande barn, som äro anställda i den skatt¬
skyldiges yrke och näring. Jag bär för min del ansett, att denna
tanke är riktig. Jag har därför inom utskottet yrkat bifall till herr
Olaussons framställning, och jag håller före, att det vore riktigt, om
kammaren också stannade vid ett sådant beslut.
Jag har emellertid icke kunnat följa herr Olausson i hans fram¬
ställning i dess helhet, emedan jag anser, att hans yrkande gått något
längre, än hvad lämpligt är. Ty han har satt ifråga en obegränsad
skattelindring, men reservanterna ha begränsat den till 200 kronor,
så att det iclie skulle få öfverstiga detta belopp i något fall för hvarje
barn. Dessutom har herr Olausson hemställt, att äfven för foster¬
hem en liknande skattefrihet skulle få göras, men äfven i det hän¬
seendet har jag icke kunnat följa honom, synnerligast som begreppet
fosterbarn är svårt att bestämma, då man ej riktigt vet, hvilka som
skulle inrymmas under detta begrepp. Men den begränsning, som
gjorts, betyder som sagdt finansiellt litet, och efter min mening skulle
skatteförslaget vinna på, om reservationen bifölles.
Jag hemställer därför, att denna paragraf skall få det tillägget,
som tillfogats i herr Olaussons motion med den inskränkning jag gjort,
nämligen att momentet skall lyda så: »aflöning, kost och öfriga ut¬
gifter för de i skattskyldigs verksamhet använda biträden och arbe¬
tare samt hemmavarande barn öfver 15 år, för de sistnämnda dock
ej till högre belopp än 200 kronor för hvarje barn»; och att således
skattelindring måtte erbjudas i denna riktning.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Häruti instämde herrar Olofsson och Ericsson i Vallsta.
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Det kan
ju synas ligga något berättigadt i hvad här föreslagits, men jag-
undrar, om man icke här är på väg att, om man bifaller detta för¬
slag, öppna ett hål, hvarigenom icke så obetydliga taxeringsbelopp
sammanlagda komme att rinna ut. Det sades här i början af diskus¬
sionen af de talare, som motsätta sig förslaget, att de ansågo, att
genom dessa mänga afdrag, som medgifvas, skulle man kunna be-
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Nr 62.
60
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
fara att särskildt de taxerade beloppen för inkomst af jordbruk skulle
komma att kringskäras i rätt väsentlig mån. Det förefaller mig bär
vara fråga om ett sådant afdrag af alldeles särskildt slag, livilket
skulle kunna i hög grad missbrukas. Det är här icke blott fråga
om afdrag för jordbruk, utan detta afdrag får tillämpas af närings¬
idkare af alla slag, som ha barn öfver 15 år anställda i sin rörelse.
Skall det då icke vara ganska svårt att kontrollera, huruvida veder¬
börande verkligen ha dessa barn i sin rörelse anställda? Antag t. ex.
— nu skola vi icke tala om jordbruket, ty där tror jag, att barnen
få hjälpa till, så länge de äro hemma — att i städerna handtverkare
af olika slag, som ha barn, låter dem gå och uträtta ärenden, eller
så, och sedan säga: »Jag har barnen i min rörelse, jag ger dem 200
kronor, och då har jag således rättighet att göra detta afdrag på
taxeringsbeloppet.»
Jag tror, att vi här äro på väg att, ifall vi bifalla detta, taga
ett steg, som vi komma att ångra och som skulle komma att miss¬
brukas. Hela detta nu föreliggande skatteförslag utgår därifrån, att
man skall betrakta familjen som en intressegemenskap, och jag tror
verkligen, att det icke föreligger några särdeles vägande skäl att gå
med på det af reservanterna framställda förslaget.
Det säges och bar sagts i utskottet, då man försvarade hvad re¬
servanterna här föreslagit, att i ena fallet så sitter här en landtbru¬
kare — det är särskildt för deras bästa förslaget framkommit — som
bar en dräng; för honom har han lof att göra afdrag, men om han
har en son, så får han icke lof att göra afdrag. Men jag vill hem¬
ställa till herrarna, om man icke kan våga det påståendet, att den,
som har en son hemma för att deltaga i arbetet, är ganska afunds¬
värd. Tv för det första har han arbetskraften billigare och säker¬
ligen har han också en arbetskraft, som ger större resultat, än den
legda arbetaren. Ty det ligger i sonens intresse att nedlägga ett
intensivare arbete. Men så tillkommer ytterligare en sak, som man
framförallt icke får glömma, den nämligen: arbetar icke denne son
i eget intresse, då han ju kommer en gång att ärfva en del af faderns
förmögenhet — den må vara stor eller liten?
Jag tror som sagdt, att ingå skäl föreligga att bifalla reserva¬
tionen, och framförallt yrkar jag afslag på densamma, därför att jag
tror man kan förutsätta, att åtskilligt af den beräknade skatteinkom¬
sten kommer att rinna ut genom det hål, som man härigenom öppnar.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
oförändradt.
Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Såsom reservanten
nämnde, har jag — jämte 20 af kammarens ledamöter — i denna
punkt föreslagit en ändring i Kungl. Majds förslag. Kung]. Maj:t
har föreslagit, att afdrag må ske för bland annat »aflöning, kost och
öfriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet använda biträden
och arbetare.» Jag jämte mina medmotionärer bar föreslagit, att
denna punkt måtte erhålla följande lydelse: »Aflöning, kost och
öfriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet använda biträden
och arbetare, barn eller fosterbarn öfver 15 år, dock ej till högre
61
Nr 62,
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
belopp än deras arbete, om det utförts af annan, skolat efter ortens
arbetspriser betinga.»
Som vi se, har utskottet afstyrkt detta förslag och såsom skäl
diirför framhållit bland annat, »att det, på sätt af chefen för finans¬
departementet anmärkts, synes vara ganska naturligt, att husfadern
beskattas för all den inkomst, som intjänas i familjens i ett intresse¬
skap förenade arbete».
Vi finna således af utskottets betänkande den meningen vara
uttalad, att om den skattskyldiges barn arbetar i hans enskilda in¬
tresseskap, skall husfadren erlägga skatt äfven för barnen, men om
den skattskyldige har sina barn i en annans tjänst, så skall han
därifrån vara befriad. Jag kan icke annat finna, än att en sådan
bestämmelse innebär en uppenbar orättvisa.
Utskottets vice ordförande, herr K. G. Karlsson, påstod, att opposi¬
tionen mot det nu föreliggande lagförslaget hufvudsakligen komme
från iandtbrukarna. Jag skulle vilja vända om den frågan så, att
denna punkt i förslaget är riktad hufvudsakligen mot oss landtbrukare.
Den måste ovillkorligen betraktas såsom en orättvisa, visad mot oss.
Det kan väl icke vara rättvist, att en person, som har ett jord¬
bruk och leger tjänare för att sköta detta jordbruk, skall äga rätt
att göra afdrag för hvad dessa tjänare kosta, men att däremot en
annan, som låter sina egna barn utföra samma arbete, icke skall
hafva någon sådan rätt till afdrag. Jag vill anföra ett exempel på
huru det tar sig ut i praktiken. Två personer kunna arrendera hvar
sitt landtbruk. Den ena har tre vuxna söner och tre vuxna döttrar,
den andre har tre drängar och tre jungfrur i sin tjänst. Den senare
har rätt att göra tre afsevärda afdrag och blir därigenom kanske helt
och hållet befriad från skatt, men den andre får, därigenom att han
icke äger rätt att göra afdrag för dessa ovillkorliga utgifter — för
kläder och underhåll åt sönerna och döttrarna — måhända utgifva
i skatt enligt denna förordning ett tre gänger större belopp än den,
som har tjänare. Man vet ju, huru störa utgifterna äro för en arbe¬
tare, som man har i sin tjänst, och de äro sannolikt icke mindre föl¬
ens egna barn. Jag tror, att man utan öfverdrift kan sätta dessa
utgifter till cirka 500 kronor för hvarje barn, och för en arrendator,
som har sex barn, hvilka sköta jordbruksarbetet, får man sålunda
beräkna ett belopp af icke mindre än 3,000 kronor, för hvilket han
måste erlägga skatt, medan däremot en arrendator, som låter sex
tjänare utföra arbetet, slipper betala någon skatt för motsvarande
belopp.
Utskottets ärade vice ordförande sade, att mitt förslag skulle
öppna sä många hål i skattesystemet, att därigenom stora belopp
kunde rinna ut. Men grundsatsen för skattesystemet är väl framför
allt rättvisa, och icke är det väl meningen, att den förevarande para¬
grafen skall vara till för att. Syeriges jordbrukare därigenom skola
bidraga mera än andra till den inkomstskatt, som här är i fråga.
Jag har därför hela tiden tänkt, att denna punkt tillkommit i viss
mån af förbiseende, och jag förmodar, att, om icke så är förhållandet,
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, som jag här ser
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Nr 62.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
62 Torsdagen den 2 Juni, e. m.
vara tillstädes, icke bar något emot den lilla, men rättvisa föränd¬
ringen, som af mig blifvit ifrågasatt.
Reservanten nämnde, att herr statsrådet och chefen för finans¬
departementet i motiven till detta lagförslag anfört, att det endast
är den rena och behållna inkomsten, som skall beskattas. Kan det
då verkligen sägas, att de utgifter, som en skattskyldig har för de
barn, som arbeta åt honom, äro att betrakta som ren och behållen
inkomst? Jag tror det icke.
Här talades i går kväll om att man borde uppmuntra barnalst¬
ringen. Jag undrar, om det då kan vara rätt, att man på detta sätt
beskattar barnalstringen. An värre, jag tror, att ett dylikt skatte¬
system har den följden, att barnen lämna sina föräldrar för att ge
sig ut i främmande länder, och jag vågar utan öfverdrift påstå, att
det kommer att skapa emigration i viss mån.
Nu ha tre ledamöter af utskottet reserverat sig till förmån för
motionen, men de ha ansett, att beloppet bör begränsas, och ha
stannat vid siffran 200. Jag känner mig visserligen ej fullt nöjd
med denna begränsning, ty då man vet, att utgifterna för hvarje
person belöper sig till omkring 500 kronor, så måtte det väl vara
alltför litet att betinga sig ett afdrag af endast 200 kronor. Men då
här är fråga om att vinna något, så anser jag mig skyldig att förena
mig med reservanterna i deras hemställan, och ber jag sålunda, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Kvarnzelius: Herr talman! Den här frågan hänger sam¬
man med principen om familjen som enhet ur beskattningssynpunkt.
Denna princip fastkåller man vid i fråga om beskattning af mannens
och hustruns inkomster, hvilka sammanslagits till en enhet, för hvilken
bevillningsfritt afdrag beräknas, då sådant kan komma ifråga. Många
gånger har rests kraf på att de skulle beskattas hvar för sig för att
komma i åtnjutande af bevillningsfritt afdrag i större utsträckning.
Detta har alltid afvisats. Om man nu skall bevilja afdrag för barnen,
har man gifvetvis svårt för att ställa sig på fullständigt samma stånd¬
punkt, som man förut intagit, då man velat afvisa krafvel på att ur
beskattningssynpunkt upplösa familjen och betrakta familjemedlem¬
marna som olika skatteobjekt hvar för sig.
Det hela bottnar i det förhållandet, att man har något, som kallas
bevillningsfritt afdrag. Funnes icke något sådant, spelade det icke
någon roll, huru man i detta fall förfore. Om exempelvis en jord¬
brukare har i sin tjänst en dräng och aflönar denne med 400 kronor
om året, och om han — drängen — icke finge beräkna bevillnings¬
fritt afdrag för detta belopp, skulle han taxeras för dessa 400 kronor.
Om åter en jordbrukare låter en hemmavarande son arbeta i jord¬
bruket, och om man beräknar att kost, kläder och bostad för denne
belöpa sig till 400 kronor, böra gifvetvis dessa 400 kronor taxeras,
och det gör staten detsamma, om sonen eller fädren taxeras därför
utom i den mån skattens belopp påverkas af den progressiva skalan.
Men nu ha vi något, som kallas bevillningsfritt afdrag, och det gör
frågan invecklad i detta fall. Jag vill säga, att denna fråga icke är
så stor, som den ser ut, hvilket man finner, när man går den närmare
63
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m»
in på lifvet. Såsom reservationen här är affattad, skalle det för
hvarje barn bli 200 kronors afdrag på den skattskyldiges taxerings-
bara inkomst. Detta skalle komma att motsvara en minskad skatt
af 80 öre å 1 krona 20 öre, då de lägsta skattesatserna äro 40 å60
öre på 100 kronor. Hade en jordbrukare ett par barn, skulle det
gå till dubbla beloppet. I hvarje fall är detta icke någon så stor
fråga, och den spelar för den enskilde jordbrukaren icke en så stor
roll, att den motiverar den ifver, med hvilken motionären gått i elden
för sitt förslag. Emellertid vill jag å andra sidan säga, att det är
mycket, som talar för, att man i någon mån borde gå motionärens
önskan till mötes, och jag har därför inom utskottet ställt mig rätt
sympatisk till hans förslag och erbjudit en kompromiss, gående ut
på ett afdrag af 100 kronor för hvarje hemmavarande barn öfver 15
är, hvilket deltager i arbetet. Mitt förslag kom icke till någon när¬
mare pröfning. På ett tidigare stadium var man nog inne på det,
men i det slutliga afgörandet ville landtmannarepresentanterna icke
reflektera på mitt anbud. Jag kan icke yrka bifall till reservationen,
men jag skulle med jämnmod se, att den blefve bifallen af kammaren.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Herr
talman! Det är egentligen endast ett uttalande af den nästföregående
talaren, som gjort, att jag anser mig skyldig att säga några ord i
denna fråga. Han uttalade nämligen den förmodan, att den här be¬
stämmelsen genom något slags förbiseende kommit in i förslaget.
Jag får verkligen säga, att jag icke kan låta en sådan förmodan stå
oemotsagd, ty det skulle kunna hända, att om herrarna trodde, att
denna här bestämmelsen kommit in i förslaget af förbiseende, skulle
herrarna också kunna tro, att jag gjort mig skyldig till andra sådana
förbiseenden på andra håll, och det vill jag icke erkänna. Det är
ju möjligt, att så någonstädes kan vara fallet, jag vet icke om det.
Men i det här fallet vågar jag säga, att det icke alls är något för¬
biseende. Det är ej heller, så vidt jag förstår, någon orättvisa i
detta stadgande, utan det står i full öfverensstämmelse med principerna
för förslaget, och det står i full öfverensstämmelse med hvad som
på många andra håll är gällande utom på jordbruksområdet, där en
sådan här inkomstbeskattning förut icke varit införd. En handt¬
verkare, som till hjälp i sitt arbete använder sina bara, får utan tvifvel
äfven skatta för familjens samlade arbetsinkomst. Fadern får alltså
icke göra afdrag för hvad han betalar ut till barnens underhåll. Det
har icke synts mig föreligga några principiella skäl, som talade föl¬
en afvikelse i det bär fallet beträffande jordbruket, äfven om jag vill
erkänna, att den af motionären föreslagna bestämmelsen kan få en
vidsträcktare tillämpning inom landtbruket än den möjligen på andra
håll har haft. Jag vill emellertid därför säga, att det är så långt
ifrån af förbiseende, att det är med full afsikt, som förslaget blifvit
framställdt.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman, mina herrar! Det
var nöjsamt att höra af herr Kvarnzelius, att han ställde sig välvil¬
ligare mot reservationen här i kammaren än i utskottet, och det var
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
Nr 62.
Förordning
om inkomst-
och för¬
mögenhets¬
skatt.
(Forts.)
64 Torsdagen den 2 Juni, e. m.
äfven med tillfredsställelse jag hörde herr statsrådets yttrande, då,
efter hvad som framgick af detsamma, man kan antaga, att han icke
har så mycket emot, om reservationen skulle komma att antagas af
kammaren.
Nu skall jag emellertid be att få framhålla ett skal, som för mig
varit afgörande. Det är nämligen på det sättet ute på landsbygden,
att ungdomen gärna drager sig in till städerna och söker arbete där¬
städes, dels på den grund att de där få bra betaldt, dels anse de,
att arbetet därstädes är lättare att utföra^ och dels finnas flera till¬
fällen till förströelse. Jag har mig bekant, att föräldrar göra allt
hvad de kunna för att få barnen att stanna hemma, och om det
lyckas, så sker det otta därigenom, att de erbjuda sig att lämna
barnen en penningsumma, som de få handskas med efter behag. Om
barnen nämligen underkasta sig det strängare arbetet, fordra de likväl
som villkor för att stanna hemma att erhålla någon kontant ersätt¬
ning, därför. De vilja liksom deras kamrater, som varit borta, ha
penningar att röra sig med och kunna använda dem efter eget godt¬
finnande.
Dessa synpunkter ha för mig och mina medreservauter varit
afgörande, vid behandlingen af denna fråga, och därför hafva vi i
vår reservation inskränkt oss till att icke begära större afdrag för
hemmavarande barn än högst 200 kronor för hvarje. Jag tror, att
om herrarna tänka litet mera på denna sak och sätta sig in i dessa
förhållanden, herrarna skola finna, att såväl arbetarne som landt-
männen ha samma intresse af att bifalla reservationen, till hvilken
jag ber att få yrka bifall.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag begärde ordet,
då herr Olausson sade, att det skulle vara orättvist att icke bifalla
förslaget, ty jag vet icke med mig, att jag skulle velat vara med om
att göra landtmännen någon orättvisa. Men om man skulle bifalla
det yrkande, som här är framställdt, så skulle man enligt min upp¬
fattning åstadkomma en sådan rättvisa, att man konsekvent sökte
tillämpa förslaget äfven på andra områden. Skall man slå in på den
principen, att de olika familjemedlemmarne beskattas på detta sätt,
så bör man draga ut konsekvenserna och icke inskränka sig endast
till detta fall. Herr Kvarnzelius har framhållit ett fall, där särskilda
ömmande omständigheter gjorde sig gällande. Han omnämnde, att
så länge en man och en kvinna, som arbetade i en fabrik, icke voro
gifta, sä beskattades de hvar för sig, men sedan de blitvit gifta, be¬
skattades deras sammanlagda inkomst, hvarför de icke kommo i åt¬
njutande af något bevillningsfritt afdrag. I' Stockholm kan denna
minskning i inkomster vid sådana förhållanden uppgå till 60 å 70
kronor. Skall man sålunda gå in på denna princip, så bör man taga
i öfvervägande att göra den gällande på alla områden. Nu medger
jag, att det icke skulle spela så stor roll, om man skulle bifalla reser¬
vationen. Men jag vill på samma gång säga, att jag icke tror, att
ett bifall till reservationen skulle bidraga att hämma emigrationen.
Ty om en landtman, som har en inkomst af 1,500 kronor, på grund
af detta förslag skulle medgifvas ett bidrag af 200 kronor, så skulle
65
Nr 62.
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
lian härigenom betala 1 krona 60 öre mindre i skatt till staten, och Förordning
det synes mig icke vara af så stor betydelse. Vill man genomföra
denna princip, så må det så vara, men realiter har den icke så stor mögtnhets-
betydelse. Det är endast dessa synpunkter jag velat påpeka. 'skatt.
(Forts.)
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! För min del har jag
icke kunnat förstå annat än att reservanterna i denna del ha rätt.
Och skulie utskottets förslag vinna bifall, så skulle detta uppväcka
missnöje, åtminstone inom de trakter, jag tillhör. Det händer i gan¬
ska mänga fall, att en jordbrukare sköter sitt hemman med sin hemma¬
varande son eller dotter, under det att en granne sköter sitt jord¬
bruk med en legd dräng eller piga. Och då är det naturligt att när
all inkomst skall upptagas, får afdrag icke göras i det ena fallet
men däremot i det andra. Detta blefve en ojämnhet, som måste väcka
missnöje. Jag vill icke antaga, att denna bestämmelse formulerats
på detta sätt på grund af förbiseende utan meningen var, att all in¬
komst skulle beskattas. Men om förslaget kommer att föra sådana
följder med sig, så undrar jag, om man icke bör söka att undanrödja
dessa olägenheter. Jag kan icke gilla allt hvad herr Kvarnzelius
sade, utan jag nndrar, om man icke kan resonera också på annat
sätt. Han påstod, att sonens arbetsförtjänst skall läggas till famil¬
jens och beskattas. Det håller jag med om. Men jag vill taga ett
motsatt exempel. En far har en son och skickar ut honom som
tjänare. Sonen förtjänar, låt oss säga, 400 kronor, men denna in¬
komst är icke beskattningsbar: hvarken fadern eller sonen får skatta
för densamma. Har han 3 söner och skickar ut dem och de hvar
och en förtjäna 400 kronor, hvilket sammanlagdt blir 1,200 kronor,
så får han icke heller i detta fall erlägga någon skatt, ty sönerna
ha sin egen inkomst. Jag undrar om det är klokt att vidhålla en
sådan lagstiftning. Nu säger herr statsrådet, att detta stämmer med
§ 11, där något afdrag icke medgifves för hvad en far kostar på sina
barn. Men jag undrar, om det kan vara riktigt att hänvisa till
denna paragraf, ty den innehåller ju, att vid taxering af inkomst må
afdrag icke ske för den skattskyldiges kronoutskylder samt hans
lefnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däri inbegripet hvad
den skattskyldige till annan utbetalat som bidrag till dennes under¬
visning eller uppfostran eller eljes på grund af lagligen åliggande
försörjningsplikt. Här talas ju om det fall, att en far skickar ut sin
son och betalar för honom, men i det fall jag nämnde skickar han
ut honom för att han skall förtjäna pengar. Jag tror knappast, att
dessa båda fall kunna jämföras med hvarandra.
Jag tror, att denna skatteförordning kan komma att blifva ganska
besvärlig för befolkningen, och skulle den medföra sådana följder,
att skattebidragen skulle bli så ojämna, som de måste blifva genom
den formulering af § 9, som utskottet föreslagit, så tror jag icke, att
detta skulle vara hälsosamt. Därför skulle jag önska, att kammaren
måtte bifalla reservationen, till hvilken jag, herr talman, sålunda
yrkar bifall.
I detta anförande instämde herrar Persson i Täilberg, Räf, Jons-
Andra Kammarens Prat- 1910. Nr 62. 5
Nr 62.
66
Torsdagen den 2 Juni, e. in.
Förordning son i Gnmboda, Mörtsell, Olsson i Broberg, Olsson i Tyliered, Jöns-
om inkomst- son j p)0a_ Åkesson, Gustafsson i Vi, Lund dl, Juhlin, Nilsson i
mögenhets- Linnås, Olsson i Alfdalsåsen och Igel.
skatt.
(Forts.) Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman! På grund af hvad
som enskildt sagts mig, ber jag få framhålla, att om hemmavarande
i arbetet biträdande barn erhåller så stor ersättning, att det därför
särskild! taxeras, så äger gifvetvis husfadren att göra motsvarande
afdrag. Jag anser mig emellertid skyldig att framhålla, att ett afdrag
af ifrågavarande beskaffenhet säkerligen blir af den art, att det kom¬
mer att befria en mängd personer från erläggande af någon som
helst skatt. Om det varit fråga om afdrag enligt § 19, så
skulle jag för min del icke haft så synnerligen mycket mot detta,
men det afdrag, det här är fråga om, är af den art, att om man
skall medgifva ett afdrag af 200 kronor för hvarje barn så kommer
t. ex. en person med 1,300 kronors inkomst som har 3 barn, för
hvilka sådant afdrag skulle medgifvas, ned till ett belopp af 700 kronor,
och han blir då skattefri. Jag tror, att detta förslag är af den art,
att man bör betänka sig, innan man går in på detsamma.
Herr Jesper son: Herr talman! Jag vill endast påpeka en
sak beträffande detta, som påyrkats af reservanterna. Om man följer
utskottets förslag, så kommer den konsekvensen att bli rådande, att
om t. ex. två grannar hvar för sig hafva sina barn hemma hos sig,
och barnen arbeta i föräldrarnes näring, i deras jordbruk, så er¬
hålla icke föräldrarne något afdrag. Men om de båda grannarna taga
emot hvarandras barn och låta dem arbeta på detta sätt hos hvar¬
andra, så få de afdrag. Jag undrar, om icke detta pekar på, att det
är afvita förhållanden. Jag yrkar därför, herr talman, bifall till re¬
servationen.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de därunder
förekomna yrkandena framställde herr talmannen propositioner först
på godkännande af utskottets förslag och därefter på bifall till den
reservation, som vid paragrafen afgifvits af herr Nilsson i Bonarp;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den senare propositionen. Votering begärdes
likväl af herr Karlsson i Göteborg, i anledning hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller den reservation, som af¬
gifvits af herr Nilsson i Bonarp vid 9 § i bevillningsutskottets före¬
liggande författningsförslag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Tordagen den 2 Juni, e. in.
67
Kr 62.
Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets förslag till ly- Förordning
delse af nämnda 8. om inkomst-
och för-
Voteringen utvisade 107 ja mot 84 nej; och hade kammaren så- m°skatt8
ledes bifallit den af herr Nilsson i Bonarp vid paragrafen afgifna (Forts.)
reservationen.
Öfriga delar af författningsförslaget.
Godkändes.
Utskottets hemställan i punkten l:o) förklarades vara besvarad
genom ofvan angifna beslut.
Punkterna 2:o) och 3:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 3.
Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skri¬
velser till Konungen, nämligen:
från statsutskottet:
nr 154, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde
hufvudtitlarna gjorda framställningar om provisorisk lönereglering för
befattningshafvande i statsdepartement samt vissa centrala ämbets¬
verk;
från tredje särskilda utskottet:
nr 156, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sjukkassor samt fyra i ämnet väckta motioner;
nr 157, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande, dels ock i
ämnet väckt motion; och
nr 158, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande af en tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet i
riket och anvisande af medel till bestridande af kostnaderna för den¬
samma, dels ock i ämnet väckta motioner; samt
från Riksdagens kansli:
nr 146, rörande utredning i fråga om kostnadsfri utdelning af
Post- och Inrikestidningar till rikets samtliga kommuner; och
nr 159, angående åtgärder mot användande af denatureradt bränn¬
vin såsom berusningsmedel.
§ 4.
Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
paragrafer i riksdagsbeslutet:
Nr 62.
68
Torsdagen den 2 Juni, e. m.
nr 29, angående lagar, innefattande ändring dels i gällande stad-
ganden om nattvardsgång, dels i 2 kap. 3, 4 ock 8 §§ kyrkolagen,
dels ock i 2 kap. 13 § samma lag;
nr 30, angående lag om ändrad lydelse af 18 § 34 punkten i
lagen om val till Riksdagen;
nr 31, angående förslag till lag angående ändrad lydelse af §§
33 ock 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet m. m.;
nr 32, angående förslag till lag om ändrad lydelse af § 40 i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd ock skolråd den 21
mars 1862 samt § 42 i förordningen om kyrkostämma samt kyrko¬
råd ock skolråd i Stockkolm den 20 novemker 1863;
nr 33, rörande förordning angående uppgifter om befolkningens
yrken för folkräkningen den 31 december 1910;
nr 34, angående förslag till ändrad lydelse af 15 § i förordnin¬
gen den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin;
nr 35, rörande ändrad lydelse af 2, 12, 13 ock 21 §§ i förord¬
ningen angående tillverkning af brännvin den 11 oktober 1907;
nr 36, angående åvägabringande af lagändring i syfte att före¬
komma uppenbar sköfling af ungskog;
nr 37, rörande förslag till förordning angående skogsvårdsafgifter.
nr 38, rörande ändrad lydelse af 14 ock 29 §§ i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af vin ock öl;
nr 39, angående lag, innefattande vissa bestämmelser om styr¬
kande af hinderlösket till äktenskap; och
nr 40, rörande lag angående upphäfvande af lagen den 1 juli
1898 om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,25 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm, K. B. Boströms boktryckeri, 1910.