RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1910. Andra Kammaren. Nr 59.
Måndagen den 30 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning andra Lag om
särskilda utskottets utlåtande, nr 6, i anledning af dels de i kollektivqftal
KungL Maj:ts proposition nr 96 innefattade förslagen till lag om
kollektivavtal, mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild arbetare m.m.
domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag an- (Ports)
gående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken, lag om ändring
af 2 § lagen angående medling i arbetstvister den 31 december
1906, lag angående ändring af 158 § utsökningslagen samt lag
•angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i af¬
seende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom
den 14 juni 1907, dels åtskilliga med föranledande af nämnda
förslag väckta motioner; och lämnades därvid i fråga om 8 §
enligt förut skedd anteckning ordet till
, Herr Lindqvist, som yttrade: Herr talman! Jag hade
icke ämnat att särskildt ta till orda i den här punkten och fram¬
förallt icke på det stadium af debatten, hvari vi nu befinna oss,
och anledningen därtill är, att jag anser, att framförallt de leda¬
möter af kammaren, som så att säga stå vid sidan om parterna,
i denna debatt böra framhålla sin uppfattning om, hur långt de
anse, att man i lagen bör medgifva parterna rätt att använda
sig af den öppna kampens medel. Detta mitt yttrande vittnar
också om, att det som sades här, innan vi gingo till middag,
nämligen att det var arbetarne, som skulle ha framfört detta
kraf på förbud mot strejk eller lockout under aftalstiden, ju inga¬
lunda kan vara med rätta förhållandet öfverensstämmande. Att
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 59. 1
Nr 59. 2
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om yj intagit en bestämd ståndpunkt i det fallet efter det lagförslaget
kollektivaftal ]j0mmit på bordet, är, synes det mig, alldeles själffallet. Och
m''HvarToch'då resonerade vi om den saken på det sätt, att vi gifvetvis borde
arbetare m. m. se på de olika parternas intressen, men också på samma gång
(Forts.) på det allmännas intresse.
Herr justitieministern hade nu i förmiddagsdebatten ett
mycket långt och på samma gång mycket kraftigt inlägg i frå¬
gan. Han gjorde sig där till tolk för arbetsgifvarnes lockouträtt
och detta med sådan styrka, att det efter detta hans anförande
är gifvet, att man icke med tystnad kan förbigå detsamma, utan
känner sig nödsakad att angifva den uppfattning, som man här¬
om ifrågavarande stadgande. Vid remissdebatten om detta lag¬
förslag tillät jag mig att beteckna Kungl. Maj:ts förslag i denna
paragraf såsom varande en handbok i lockouträtt, och jag vill
ännu en gång understryka, att så är förhållandet, åtminstone så
länge paragrafen har det innehåll och den lydelse, som åter¬
finnes i Kungl. Maj:ts förslag. Men det ligger ju också något
annat och något mer uti stadgandet. Jag skall då be att få gå
igenom de olika bestämmelserna, emedan jag tror, att det kan
vara fördelaktigt, att vi ägna en stunds uppmärksamhet åt själfva
innebörden i denna paragraf för att, då vi gå till votering, vi
skola vara fullt på det klara med hvad den innehåller. Då är
förhållandet det, att om den första delen af § 8 råder det, efter
hvad jag funnit, emellan alla partier och alla grupper ingen
meningsskiljaktighet. Vi äro alla eniga om, att, därest man nu
skall gå fram med en lagstiftning, rätt för parterna icke skall
medgifvas att öppna strid rörande rättstvister, utan för detta
ändamål skulle man då framskapa en arbetsdomstol, genom
hvilken dessa rättstvister skulle lösas.
I tredje stycket af Kungl. Maj:ts förslag till lydelse af § 8
ligger inrymdt ett annat stadgande, enligt hvilket parterna skulle
medgifvas rätt att få upptaga öppen strid under af talstiden för
att lösa sådana tvister, som eventuellt uppstått och hvilka icke
voro reglerade genom kollektivaf talet. Den bestämmelsen är,
såsom vi finna, utesluten och icke medtagen i utskottets förslag
till lydelse af § 8. Det har ju, såsom vi sett af tidningspressen,
gjorts en mängd erinringar härom, och man säger, att det blefve
en lucka i bestämmelserna, i det att man då icke hade något
institut, som löser dessa tvister. De blifva kvar oafgjorda, och
man fruktade för följderna af en sådan anordning. Jag har för
min del om den saken sagt i utskottet och vill betona det äfven
här, att om man skall stödja sig på hittills vunnen erfarenhet,
så föreligger det egentligen ingen risk i det afseendet, ty dels
har man vid kollektivaftalet sett sig för och skrifvit ut bestäm¬
melser om sättet för lösande af sådana eventuellt uppkommande
tvister under aftalstiden och dels har det visat sig, att man van¬
ligen fått en reglering genom aftalet af så mycket, att det icke
Måndagen den 30 Maj, e. m.
3 Nr 59.
funnits anledning till stridigheter om andra saker under aftals- Lag om
tiden kollektivaftal
Skulle vi nu få en lagstiftning, som icke medgåfve rätt att”gjfvarToch'
strida om sådana tvister, som uppkomma under aftalstiden, men arbetare m. m.
som icke i aftalet äro reglerade, då är det alldeles påtagligt, att (Forts.)
det måste bli för parterna ännu mera angeläget att vid slutandet
af kollektivaftal se till, att man får så mycket som möjligt och
helst allt, som kan tänkas, ordnadt vid bestämmandet af kol-
lektivaftalet, och då är ju risken, att tvister af den anledning
skola uppstå, möjligen ännu mindre än för närvarande.
Emellertid kvarstår ju sedan i § 8 den stora och viktiga
frågan om rätt till sympatistrejk och sympatilockout under af¬
talstiden, och det är för denna bestämmelse, som herr justitie¬
ministern här i dag så starkt dragit i härnad för att få kam¬
maren att följa honom, till båtnad för arbetsgifvareintresset, men,
som jag anser, till ovärderlig skada för samhället och för den
sak, som man ju i öfrigt vill söka nå genom denna lagstiftning.
Det var ju emellertid i detta hans yttrande rätt intressant
att höra, hur herr justitieministern analyserade begreppen strejk
och lockout. Han sade, att strejk icke är något annat än ett
guerillakrig. Det är ett guerillakrig, som medför för arbets-
gifvarne så otaliga vådor, att de måste, för att säkerställa sig
för dessa vådor, äga i sin hand och ha i beredskap möjligheten
att använda storlockoutens vapen för att slå tillbaka arbetarna.
Jag vet nu icke, af hvad anledning eller med hvad rätt herr
justitieministern kallade dessa stridigheter för guerillakrig; om
det var därför, att strejker i allmänhet icke fått så stor omfatt¬
ning, att herr justitieministern kunde vara nöjd med dem i detta
afseende; om detta är förhållandet, så är det ju, tänker jag, en
sak, som lätt kan ordnas. Arbetarne kunna ju ta seden efter
arbetsgifvarne och ställa samhället inför stora, omfattande och
skakande strider, hur stora som helst, och då behöver man icke
i detta afseende säga, att arbetsgifvarne behöfva ha lockouten
för att mota det »guerillakrig», som ligger i strejken. Nej, det
är nog icke på det sättet. Det är nog icke därför, att strejken
af herr justitieministern betecknats som ett guerillakrig, som
regeringen och arbetsgifvarne i denna lag vilja ha medgifvet
rätt till generallockouter, utan det är af den andra anledningen,
som här förut i debatten påpekats. Arbetsgifvarne säga, att det
är ett lifsintresse för dem att äga denna lockouträtt. De ha
svårighet, säga de, att understödja en enskild arbetsgifvare vid
strejktillfällen, och om det t. ex. uppstår tvister, som de själfva
önska reglera, vilja de icke hålla på med en längre uttömmande
strid, utan vilja slå till med en stor och omfattande sådan, som
kan göras så kraftig, att arbetarne vid alla tillfällen komma att
bli de förlorande i den striden.
Man vill på detta sätt söka ställa arbetsgifvarne, såsom de
Nr 59. 4
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets
gifvare och
arbetare m. m
(Forts.)
nu ordnai; sig, så, att de alltid och vid alla tillfällen skola ha
öfvertaget. När man gör,det, bortser man utan vidare från det
kraf, som man i detta afseende, synes det mig, framförallt skulle
ha rätt att ställa på parterna, och det är väl det, att icke strider
skulle etableras af så uppskakande och omfattande art, som vi
fått bevittna under de sista åren.
Herr justitieministern förmenade äfven, att riskerna för
arbetsgifvarne voro så ofantligt stora, då strejker användes af
arbetarne, men han nämnde icke ett ord om, att samma risker
uppstå för arbetsgifvarne, då de göra lockout. Oaktadt detta
ha vi under de senare åren funnit, att arbetsgifvarne icke vid
ett enda tillfälle dragit i betänkande att utfärda lockoutproklama¬
tioner. Nej, dessa ha kommit slag i slag på hvarandra, och arbets¬
gifvarne ha utsatt sig för risken att få stänga sina fabriker och
lägga ner verksamheten för långa tider. De ha slungat ut dessa
hotelser den ena efter den andra för att tvinga arbetarna till
underkastelse och lydnad, och då räknar man icke alls med de
risker, som uppstå för industrien och näringarna, för vår export
till utlandet och mera sådant; det är endast vid de tillfällen,
när saken icke kan ordnas genom förhandling, utan arbetarne
nödgas förklara sig vilja nedlägga arbetet, som då får formen
af en strejk, det är, som sagdt, endast då, som man framför
den synpunkten, att dessa stora risker uppstå.
Det var en sak i herr justitieministerns anförande, som all¬
deles särskildt förvånade mig, nämligen då han där sökte gå
Första kammarens vilja till mötes i så utomordentligt hög grad,
att han, oaktadt utskottet icke kunnat godkänna Kungl. Maj:ts
förslag i förevarande fall, såvidt jag tror mig ha funnit — det
kan hända att jag i det fallet tar fel — här dock vädjade om,
att kammaren ville till § 8, sådan den nu är föreslagen af ut¬
skottet, foga det tillägg, som herr justitieministern fått infördt i
Kungl. Maj:ts förslag, om rätt för parterna att vidhålla en sym¬
patistrid för att i nytt aftal genomföra bestämmelser att träda i
tillämpning, sedan gällande aftal upphört. Ja, jag hör nu, att
herr justitieministern bestrider riktigheten af denna min upp¬
fattning, och det föreligger således ett misstag af mig. Emeller¬
tid har Första kammaren nu i dag fattat just det beslut, att
paragrafen skulle ha en sådan lydelse. Jag kan då icke annat
än uttrycka min tillfredsställelse öfver, att herr justitieministern
släppt den punkten, emedan, efter hvad jag kan förstå, vi, om
den komme in i lagen, skulle ställas inför de allra största vådor,
nämligen att få strider utvecklade till ett omfång och i en mång¬
fald i sådan grad, att man ej kunde veta hvar det skulle sluta.
Då det nu gäller att intaga en bestämd ståndpunkt till den
fråga, som det nu egentligen gäller, det vill säga att afgöra,
huruvida man skall ställa sig på utskottets sida och antaga dess
förslag eller ställa sig på den så kallade Refvingelinjen, vill jag
Måndagen den 30 Maj, e. m.
5 Nr 59.
för min del säga, att äfven på arbetaresidan skulle gifvetvis
en lagbestämmelse, sådan som den, hvilken ligger inrymd i
den så kallade Refvingelinjen, vid många tillfällen kunna blifva
besvärlig. Det är mycket antagligt, att det ute i landet finnes
grupper af arbetare, som ännu i dag skulle anse det vara oegent¬
ligt och oriktigt och innebära ett för starkt intrång på deras
rättigheter, om lagstiftningen skulle gå i sådan riktning. Men,
enligt hvad jag kan förstå, bjuder nödvändigheten, för såvidt
vi nu skola lagstifta på detta område och gifva kollektivaftalen
helgd uti lag, att man samtidigt säger till parterna, att då lik¬
ställas i så hög grad som möjligt kollektivaftal med andra aftal,
så att när tvenne parter slutit ett sådant aftal och reglerat sina
förhållanden genom bestämmelserna i detsamma, bör det icke
förekomma några öppna strider och att från samhällets sida
dessa icke kunna tolereras och tillstädjas. Det skulle vara
mycket egendomligt — jag har sagt det förut under debatten
här i dag — om Riksdagen skulle göra ett sådant medgifvande
till öppna strider under aftalstiden och på det sättet, på samma
gång, som man söker reglera förhållandena, lämna parterna full¬
ständig frihet att, så att säga, slåss så mycket de behaga äfven
under den tid, då aftalet är gällande.
Det ligger emellertid i denna paragraf 8 äfven en annan
sak, som herr justitieministern vidrörde, nämligen frågan om,
huru man skall ställa sig till gällande personliga aftal, när en
arbetsinställelse skall tillgripas. Det står nu utskrifvet i para¬
graf 8 i denna lag, att aftal, som är ingånget å bestämd tid
icke får rubbas af arbetsinställelse och att i öfrigt gällande upp¬
sägningstid skall iakttagas vid sådan åtgärd. Om man går till
utskottets förslag rörande de personliga aftalslagarna, skall man
finna, att arbetarnes och arbetsgifvarnes representanter inom ut¬
skottet liksom utskottet i dess helhet varit eniga därom, att en
sådan bestämmelse borde införas, som för vederbörande arbetare
upphäfver alla personliga aftal, så snart ett kollektivaftal upphör
att gälla. Med ett sådant stadgande skulle följa, att när ett
kollektivaftal gällt på ett visst område och detta aftal upphör,
så skulle i och med detsamma alla personliga aftal upphöra,
såväl de, som äro ingångna på viss tid, som de, hvilka äro in¬
gångna på obestämd tid eller med viss uppsägningstid. Nu är
emellertid stadgadt i denna paragraf 8, att arbetsinställelse icke
får bryta sådana aftal. Det blir nog kanske i mångt och mycket
en ganska stor oklarhet om hvad detta betyder i de båda fallen,
men såvidt jag kunnat uppfatta, skulle ett sådant stadgande, som
återfinnes i lagförslaget om vissa arbetsaftal, innebära, att dessa
personliga aftal icke komma att lägga hinder i vägen för att
proklamera en arbetsinställelse, så snart kollektivaftalet upphört,
under det att dock, då sympatistrider enligt den af utskottet
gifna lydelsen åt paragraf 8 skulle vidtagas, aftal som vore in-
Laq om
'kollektivaftal
mellan arbets-
gifvare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 59. 6
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m, m.
(Ports.)
gångna på bestämd tid, icke finge brytas af arbetsinställelse,
och vid andra aftal arbetsinställelse icke kunde vidtagas, med
mindre den för dessa aftal bestämda uppsägningstiden iakttoges.
Yi ba nu riktat vissa erinringar emot dessa bestämmelser,
livilka dock — det får jag säga — genom utskottets förändringar
i lagen om vissa arbetsaftal blifvit i afsevärd mån förbättrade,
något som dock icke gäller om utskottets förslag i dess helhet.
Jag har i en föregående debatt yttrat, att jag ansåg, att i lagen
om vissa arbetsaftal ett sådant stadgande var inlagdt, som gjorde
det omöjligt för en arbetarorganisation att kunna gå till strid,
med mindre hvarje arbetare för sig uppsagt sina personliga
aftal. Herr justitieministern bestred i sitt här senast hållna an¬
förande riktigheten af detta mitt påstående och sade, att arbe-
tarne hade rätt därtill, då det ju var utskrifvet, att arbetsinstäl¬
lelsen må gifvas arbetare till känna af arbetsgifvaren genom
allmänt synliga anslag å arbetsplatsen och att vidare tillkänna¬
gifvande om arbetsinställelse af arbetare, hvilka tillhöra förening,
skall hos arbetsgifvaren göras af föreningen och skall i detta
fall tillkännagifvandet anses omfatta alla hos arbetsgifvaren an¬
ställda medlemmar af föreningen etc. Herr justitieministern
förmenade, att däri skulle ligga en rätt att uppsäga äfven alla
personliga aftal, men detta har utskottet icke ansett, utan i det
förslag, s@m nu föreligger, ordnat den frågan på ett mera till¬
fredsställande sätt, än hvad som enligt Kungl. Maj:ts förslag är
fallet.
Jag skall icke längre uppehålla mig vid de ganska inveck¬
lade saker, som ligga i dessa stadganden. Jag vill endast be
herrarna lägga märke till, att när man diskuterar denna para¬
graf 8, är det icke nog med, att man ser på dess ordalydelse,
sådan denna är formulerad i kollektivaftalslagen, utan man
har äfven att taga hänsyn till en hel del olika bestämmelser,
som återfinnas i lagen om de personliga aftalen — detta gifvet-
vis under förutsättning att herrarne skulle vilja votera igenom
äfven den lagen vid detta tillfälle och således godkänna alla dess
många olika och invecklade bestämmelser. Fastän herrarne här
förut i dag icke togo hänsyn till det yrkande om afslag, som
jag då framställde, vill jag dock lifligt hoppas, att vi allesam¬
mans äro eniga om, att denna senare lag icke bör antagas, och
då måste jag säga, att saken i någon mån förenklas.
Jag skall icke för min del ytterligare utveckla de synpunkter,
som hos oss på arbetaresidan, äro förhärskande i denna sak, utan,
som jag sagt, öfverlåta det åt dem, som stå något mera vid
sidan om parterna. Men innan jag slutar de erinringar, jag
redan gjort, kan jag icke underlåta att fästa herrarnes uppmärk¬
samhet på de ganska stridiga meningar om innebörden af detta
lagstiftningsverk, som i dag framkommit från regeringsbänken.
Vi hörde på förmiddagen — och jag är öfvertygad om att
7 Nr 59.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
ganska många af kammarens ledamöter då blefva ganska för- Lag om
vånade — herr statsministern yttra, att den här saken var ju
dock i själfva verket ganska enkel. Sedan fingo vi höra af gjfvarc och
herr justitieministern, att ju djupare man tränger in i den här arbetare m. m.
frågan, ju mera hade man att säga om den. Ja, mina herrar, (Forts.)
när man ställer dessa båda yttranden emot hvarandra, så undrar
jag om icke herrarna komma till samma slutsats som jag, näm¬
ligen att de strida rätt väsentligt emot hvarandra. Det förefaller
som om hans exellens herr statsministern, då han i förmiddags,
efter hvad jag kunde förstå, sökte ställa regeringen på det sättet,
att icke denna sak skulle kunna bli för regeringen någon kabi-
nettsfråga, gick väl långt, då han på det sättet fann ett uttryck,
som i mycket stor utsträckning bagatelliserar de utomordentligt
viktiga lagförslag, som här ligga på bordet.
Emellertid har jag icke kunnat underlåta att göra en jäm¬
förelse mellan de båda yttrandena från regeringsbänken. De
visa, tror jag, äfven de bland annat, att denna sak är ganska
opröfvad, ja, så opröfvad, att till och med regeringens egna
ledamöter icke äro fullständigt ense om hvad dessa lagförslag
i sig innebära.
Vidare anförde
Herr Schotte: Herr talman, mina herrar! Jag skall först
be kammarens ledamöter uppmärksamma, att i 8 §, sådan den är
föreslagen af reservanterna, förekommer ett litet förargligt komma-
fel. Där står nämligen: »--må, ej ändå att annorlunda i
aftalet bestämts, etc.», hvilket ju möjligen kan ge anledning till
någon omening. Klart är, att det skall vara: »— — — må ej,
ändå att annorlunda i aftalet bestämts, etc.».
Jag skall, då jag nu går att yrka bifall till den af mig med
flere afgifna reservationen, utmynnande i ett tillstyrkande af den
så kallade Ref vin gelinjen, det vill säga förbud för sympatistri¬
der under aftalstiden, först taga upp ett yttrande, som herr ju¬
stitieministern på förmiddagen fällde, och som gick ut på att
lockouten vore absolut nödvändig för industrien och ofarlig för
arbetarne och samhället. Med sin vanliga klara och logiska
skärpa framlade herr justitieministern skälen för sin mening;
men enligt min uppfattning hade dessa skäl i alla fall sin ganska
stora begränsning; och det rådde en viss motvilja hos talaren
att draga ut konsekvenserna af de linjerna.
Vid sitt betonande af lockoutens nödvändighet för arbetsgif-
varne sade herr justitieministern, att det vore bättre för indu¬
strien att allt emellanåt taga de stora kraftmätningarne. Dessa
vore för industrien vida mindre skadliga än de små striderna,
de förra ginge öfver på kort tid och verkade lugn för en tid
framåt. — Jag undrar dock, om ett sådant allmänt påstående
Nr 59. 8
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om verkligen håller streck. Det är ett dylikt »credo», som herr ju-
mellan^arbets- stitiemin'stern förebrått mig, att jag användt. Vi kunna väl
gifvare och knappast påstå, att den stora striden i somras gick öfver på
arbetare m. m. någon särskildt kort tid; och det kan knappast sägas, att det
(Forts.) råder lugn ännu. Stridstillståndet uppehälles ju ännu, åtmin¬
stone formellt, och pågår på sådant sätt och under sådana for¬
mer, att en regering, som erkänt föreningsrättens berättigande
och nödvändighet, bort hafva anledning att ingripa däremot med
vänliga föreställningar. Hvarken kortheten af sommarens stora
strid eller lugnet därefter äro därför särdeles mycket att bygga på.
Herr justitieministern citerade i förmiddags det norska kom¬
mittéförslaget angående »Lov om majgling og voldgift i arbets¬
tvister», hvilket afgafs i slutet af förra året; och detta var gläd¬
jande, då det ger mig en osökt anledning att ge kammaren några
ytterligare upplysningar ur detta betänkande. Jag får därigenom
också tillfälle att visa, att herr justitieministerns uttalanden icke
i allo öfverensstämma med uppfattningen hos den norska kom¬
mitténs flertal, det flertal nämligen, som motsätter sig förbudet
mot sympatistrider.
Herr justitieministern sade, att småstrejkandet vore det för
industrien mest farliga, det hvaraf näringslifvet mest lider.
Emellertid säga två ledamöter af den norska kommitténs majo¬
ritet, det vill säga den del af kommittén, som icke afstyrkte
sympatistriderna, i ofvannämnda betänkande följande: »Komiténs
medlemmer Einarsen og Myhre maa indromme, åt der ved förste
oiekast kan synes åt va3re noget tilltalende i den tanke gjennem
förbud mot sympatistreiker og sympatilockouter åt soke åt be-
grsense lonskampen og de under disse anvendte tvangsmidler,
streik og lockout, til kun åt omfatte dem, hvis interesser kampen
direkte gjtelder. Herved vilde nemlig streikernes og lockouter-
nes samfundsskadelige virkninger i hoi grad kunne indsknen-
kes; ti det ligger formentlig i sakens natur, åt de mere omfat-
tende streiker og lockouter griper mere forstyrrende ind i närings¬
livet og i hoiere grad virker til åt oke klassemotsastningerne end
de mindre omfattende». Vi hafva således här ett uttalande,
alldeles motsatt det, som herr justitieministern har gjort.
Angående betydelsen af sympatistriderna har herr justitie¬
ministern, såsom vi alla erinra oss, förklarat, att sympatilockou¬
terna äro absolut nödvändiga; arbetsgifvarne skulle med det för¬
bud mot sympatistrider, som här ifrågasättes, komma totalt »ur
spelet». Det skulle bli arbetarne, som enväldigt dikterade vill¬
koren vid arbetsplatserna. — Härom hafva emellertid de nämnda
norska kommitterade af majoriteten icke samma trosvisshet. Det
må därvid beaktas, att det af de norska reservanterna ifrågasat¬
tes att gå längre i afseende å sympatistridsförbud, än hvad hos
oss nu är fråga om. Förlaget afsåg nämligen allmänt förbud
för sympatistrid, således ej blott under aftalstiden. Detta gör
Måndagen den 30 Maj, e. m.
9 Nr 59.
ju en väsentlig skillnad på den ställning, som den norska kom¬
mittén intager till tillåtenheten af dessa stridsmedel; men än¬
dock var majoriteten, som var emot detta förbud, icke så all¬
deles säker på, att detta skulle bli allenast till nackdel för ar-
betsgifvarna och helt och hållet vrida vapnet ur deras händer.
De båda nyss citerade majoritetsmedlemmarna säga härom i fort¬
sättningen: »Vilken av parterne der vil ha fordel heraf, tor
det vsere vanskelig paa forhaand åt ha fuld oversigt over og
meningerne herom tor bli delte, men det er i ethvert fald klart,
åt forslaget vil kunne ha serdeles vidtrsekkende folger for orga-
nisationernes stilling baade i forholdet indbyrdes og i deres for-
hold til sine medlemmer.» Det är efter detta resonemang,
som de komma till det uttalande, som herr justitieministern i
förmiddags citerade, nämligen att man kanske förr borde reflek¬
tera på obligatorisk skiljedom än att så där kraftigt, som skett
i de norska reservanternas förslag — och således också vida
kraftigare än här i vår reservation är fråga om — förbjuda
sympatistrider. Deras uppfattning är således en smula tveksam
och visst icke af den bestämdhet, som herr justitieministerns ut¬
talande kunde ge anledning att tro.
För resten, skulle nu Refvingelinjen i sina konsekvenser
leda till obligatorisk skiljedom i intressetvister, så undrar jag för
min personliga del, om det skulle vara en sådan riksolycka. Vi
hafva från stora arbetsgivare, såsom direktören vid aktiebolaget
Separator, Bernström, numera aflidne disponenten vid Skånska
cementbolaget A. F. Berg och äfven, i viss mån åtminstone, från
Centrala arbetsgivareförbundets ordförande, byggmästare Magnus¬
son, uttalanden, däri de förklara sig anse, att räddningen för
den svenska industrien ligger i obligatorisk skiljedom. Jag tror
för min del, att den meningen för närvarande ej är allmän;
men den torde möjligen en dag bli nödvändig och kommer då
kanske också att bli välsignelserik. Därom är emellertid nu för
tidigt att tvista, saken är icke för närvarande aktuell och sanno¬
likt är kanske, att dess införande i ett slag på alla områden
— framför allt i exportindustrien — ej kan vara tillrådlig. Men
så mycket kan man i alla fall påstå, att skiljedomsinstitutionen
öfverallt i världen diskuteras med mycket större ifver och in¬
tresse än för några år sedan, att den tanken öfverallt är i fram¬
marsch och att så äfven är fallet hos oss. Herr justitieministern
har ju redan vidrört tanken och ansett den möjlig på landtbru-
kets område. Jag hoppas därför, att herr justitieministern, i
sammanhang med den lagstiftning angående arbetsaftal inom
jordbruket, som vi, om lagförslaget om vissa arbetsaftal nu kom¬
mer att falla, förvänta oss, skall under de närmaste åren låta
utreda, huruvida icke just på det området den obligatoriska
skiljedomen kan komma till användning.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Foits.)
Nr 59. 10
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollelctivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Så påstår herr justitieministern, att, jämte det att sympati¬
lockouten är absolut nödvändig för att icke arbetsgifvarna skola
helt gå under, den ej innebär den fara man sett däri, nämligen
att arbetsgifvarna skulle kunna diktera villkoren fullständigt med
hotet om och genomförandet af storlockout. Ja, den meningen
är naturligtvis ytterligt svår att på ett bindande sätt uttala sig
om; men jag betviflar för min del, att påståendet är obestridligt.
Jag skall härvid först be att få meddela att, när danska folke-
tinget behandlade det förslag om voldgiftsrätt och förliknings¬
man i arbetstvister, som i år förelegat i den danska riksdagen,
uttalades från åtskilliga håll och särskild! från folketingsmannen
af högern professor Birk i Köpenhamn — han är professor i
nationalekonomi, tror jag — med stor styrka, att förhållandena
nu för tiden äro sådana, att arbetsgifvarna äro absolut taget de
öfverlägsna; de kunna genomdrifva hvilka villkor med afseende
å arbetarnas löneförhållanden, som de vilja. Det följer enligt
min mening också däraf, att arbetsgifvarna egentligen och i
själfva verket äro de, som hafva lättast att organisera sig, sedan
de nu en gång börjat att göra det. De kommo med senare i
organisationen; men de hafva till följd af sina ståndsintressen
och sitt färre antal lättare att sammansluta sig och hålla ihop,
än hvad arbetarna för närvarande hafva — allt under förutsätt¬
ning naturligtvis att deras politik skötes på ett klokt och för¬
ståndigt sätt. När arbetsgifvarna, eller landets alla arbetsgivare
praktiskt taget, sammansluta sig i en eller flera fullt samarbe¬
tande organisationer, då är fara för att de enväldigt och ensamma
skrifva lagarna för arbetarna i löne- och arbetsförhållanden med
lockoutens och storlockoutens vapen. Först när praktiskt taget
alla arbetare äro på samma sätt organiserade i gemensamma
eller med hvarandra samverkande föreningar, inträder åter den
verkliga jämvikten något så när; först då kan man säga att den
faran är undanröjd, som eljest föreligger, att arbetsgifvarna med
sin lockout skola kunna genomdrifva hvilka villkor de helst
önska; och ändå är det möjligt, att arbetsgifvarna likväl bli de
starkare. I hvarje fall se vi, att trots alla arbetarnas ansträng¬
ningar det ännu är långt ifrån att de äro organiserade öfver
hela linjen, och att denna deras rörelse mötes med relativt små
sympatier inom lagstiftningen och allmänna opinionen, på samma
gång som man ifrigt kämpar emot hvarje åtgärd, som är ägnad
att försvaga arbetsgifvarnas organisation. Arbetarnas enda vapen
mot storlockout, mass-strejken, är icke tillräckligt verksam, om
icke arbetareorganisationerna bli så omfattande, att de praktiskt
taget omfatta alla arbetare. Men till dess hafva vi det ständiga
hotet, det ständiga krigstillståndet på arbetsmarknaden. Det är
ju möjligt, att, när organisationerna å ömse sidor hafva nått den
storlek jag här nämnt, samhället skall kunna finna något medel
att hålla balansen emellan dem, eller att de själfva skola kunna
11 Nr 59.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
hålla hvarandra balansen; men förr tror jag icke, att det går. Lagom
Jag tror, att den situationen föreligger hos oss, att lockouten
ett vida fruktansvärdare vapen än strejken. Trots alla ansträng- gjfvare oc]x
ningar från arbetarnas sida att värfva de oorganiserade, vet man arbetare m. m.
ju, och det visar ju erfarenheten, att det möter stora svårigheter. (Ports.)
Vi sågo, huru det var under fjolårets strider, hur verken i ganska
stor omfattning köllos i gång genom oorganiserade, och om vi
skulle tänka oss — vi ha ju en föreningsrättsstrid ännu gående
uppe i Norrland — att arbetsgifvarna, med begagnande af den
striden som anledning, nu skulle göra en lockout öfver hela lin¬
jen, undrar jag, om någon bestrider att arbetsgifvarna skulle
kunna diktera hvilka villkor som helst för arbetarna. De sena-
res kassor äro nu i det stora hela uttömda, och det skulle sanno¬
likt bli lätt för arbetsgifvarna, om de så ville — jag tror visser¬
ligen icke att de vilja det, men detta är utan större betydelse
för principfrågan — slå sönder arbetarnas organisation. Om
man på det sättet fattar situationen, synes det mig icke vara så
alldeles orimligt, att man vill söka inskränka lockouten så mycket,
som rimligen ske kan och som lagstiftningen för närvarande kan
gå in på. Det finnes emellertid en annan väg, för att åstad¬
komma likställighet, den nämligen att vidtaga åtgärder för att
stärka arbetarnas sammanslutning i en eller flera enhetligt sam¬
arbetande organisationer, men den vägen lär man få än svårare
att för närvarande tänka på — föreningslagförslaget bådade ej
i allo godt för den — och den är kanske icke ur alla synpunk¬
ter rekommendabel.
Det är sålunda den situation, som för närvarande föreligger,
att om man ger förbud, så försvagar man — jag tror i viss
mån — arbetsgifvarnas maktställning. Om man däremot icke
ger förbud, så komma arbetsgifvarna att i det väsentliga kunna
diktera villkoren. Ger man förbud, möter fara för splittring af
arbetsgifvarnas organisation; och ger man icke förbud, möter
fara för sprängning af arbetarnas organisation, ty den faran
ligger säkerligen icke så aflägsen, att storlockouten skall, om den
användes alltför våldsamt, tvinga arbetarna att slå sönder sina
organisationer, och då ha vi syndikalismen klar, hvilket är det
värsta af allt. Det vore ett allvarligt bekymmer, om hela den
senaste tidens arbetsgifvarepolitik och lagstiftningspolitik skulle
drifva in arbetarna på den väg, att vi med fulla segel styra hän
mot syndikalismen.
Herr justitieministern framhöll under senare delen af sitt
anförande, hvilket farligt vapen lockouten var för arbetsgifvarna,
och att dess natur var, att ej kunna användas annat än till nöd¬
värn och i synnerligen trängande fall. Jag undrar, om herr
justitieministern då tänkte på • de svenska förhållandena, Det
tycktes mig snarare, att uttalandet mera passade in på åtskilliga
utländska förhållanden, där sympatistriderna ytterst sällan före-
Nr 59. 12
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om komma. Hos oss kan man näppeligen bestrida, att icke lockout-
mdlwTarbet ^°^et UQder senare åren frammanats väl ofta och vid nästan
gifvare och hvarje tvist af någon betydenhet. Intet vore emellertid lyckligare,
arbetare m. m. än om herr justitieministerns uppfattning af lockouten finge ge-
(Forts.) no msyra de svenska arbetsgifvareorganisationerna och storlockou¬
ten således verkligen blefve det sällsynta nödvärnsvapen, som
justitieministern fann den böra vara. Därmed skulle farorna af
»lockoutpolitiken» naturligtvis ansenligt minskas. Kunde dess¬
utom justitieministern bibringa dem den uppfattningen, att, när
det är lockout, så bör det också vara lockout, då böra också
verken stå, i den mån det icke för reparation och dylikt är nöd¬
vändigt att hålla dem i gång, skulle man icke behöfva detta
drifvande af verken med oorganiserade, som enligt min mening
utgör en sådan stor olägenhet ur samhällets synpunkt. Det är
alldeles gifvet, att man därigenom — erfarenheten från fjolåret
visar det — ytterst lätt kommer in på föreningsstridernas om¬
råde, hvilka strider kunna bli bland de mera elakartade. Det
uppstår, när vid lockout verken skola hållas i gång, lätt oord¬
ning på de platser, där sådan strid pågår, och det blir då sam¬
hällets plikt att betrygga ordningen. Detta kan ofta icke ske
annat än genom att militärmakten mobiliseras i en omfattning,
som är ganska bekymmersam för en hvar, som har ansvaret
härför. Det är nämligen alldeles gifvet, att just den föreställ¬
ningen, att statsmakten därmed tar parti för arbetsgifvarne, där¬
med breder sig allt vidare bland arbetareskarorna. Det lärer
väl också näppeligen kunna bestridas — och det har ju också
justitieministern gifvit uttryck åt —, att icke just sympatistri¬
derna, särskildt sympatilockouter, ofta medföra större bitterhet
och lifligare revanchekänslor än andra arbetsstrider. Klasshatet
får genom dem ökad näring, och som de drabba oförmodadt
och oberedt, under det man väntar och räknar med fortvaron af
fredstillståndet, häftar ofta vid dem en känsla af orättvisa och
maktbegär, som för lång tid kan skapa bitterhet och oro vid
arbetsplatser, där lugn förut rådt. Det är dessa förhållanden,
som man måste räkna med under masstriderna på arbetsfältet
och det är denna ställning, från samhällets sida sedd, som jag
icke tycker, att herr justitieministern i sitt anförande tillräckligt
betonat.
Nu är det icke fråga om att alldeles förbjuda sympatilockout
och strejk, det är endast fråga om att förbjuda sympatilockout
och sympatistrejk under aftalstiden. Lockoutvapnet vrides icke
helt ur arbetsgifvarnas händer, vapnet förslöas i någon mån,
men den omständigheten får man icke, om man ser saken från
samhällets synpunkt, fästa allt för stort afseende vid — låt vara
att vissa olägenheter och kanske faror äro oskiljaktiga från hvarje
ingripande i parternas fria begagnande af stridsmedlen — men
man är ju redan i kungl. propositionen inne på den vägen.
Måndagen den 80 Maj, e. m.
13 Nr 59.
Följderna af ett förbud i här föreslagen väg har herr justitie- Lag om
ministern hufvudsakligen velat hänföra till tre punkter. arbets-
första punkten var, att arbetsgifvarna skulle vägra ingå på gifvare oc/j
kollektivaftal. — Ja, det finns naturligtvis en fara — kanske en arbetare m. m.
rätt stor sådan — i detta afseende och den är jag ingalunda (Forts.)
blind för, men jag tror, att denna fara föreligger blott för en
ganska kort tid och under det första missnöjet från arbetsgivare¬
organisationens sida med den nya ordningen. Kollektivaftalet
sammanhänger med föreningsväsendet på detta område, och jag
tror, att arbetsgifvarna icke vilja uppgifva föreningsväsendet.
Det är ju också märkvärdigt, att med afseende å misstron i
berörda fall mot kollektivaftalet skulle, om den af justitieministern
häfdade uppfattningen vore riktig, arbetsgifvarnas sträfvanden
sammanfalla med ungsocialisternas. Ungsocialisterna vilja icke
veta af kollektivaftalen, de vilja »hoppa ut och in» vid arbets¬
platserna hur som helst; och detta skulle vara en ordning, som
arbetsgifvarna skulle vara med om att införa, och som skulle
vara i deras intresse! Jag tviflar på, att detta i längden skulle
vara tänkbart.
Vidare talade herr justitieministern som en andra följd af
här ifrågasatt förbud, att kapitalet skulle utvandra ur landet.
Det är nu ett skäl, som anföres vid nästan hvarje tillfälle, då
man kan säga, att industrien kommer i något sämre läge i det
ena eller det andra afseendet än förut. Det anföres vid beskatt¬
ning och vid alla möjliga liknande tillfällen. Jag tror icke, att
den saken, för ögonblicket åtminstone, kan anses vara ett något
så synnerligen vägande skäl mot den lagstiftning, som här är
fråga om. Det tredje skäl, som androgs, var att med förslaget
den obligatoriska skiljedomen skulle hägra. Det är en sak som
icke i någon mån skrämmer mig personligen. Näppeligen är
heller den saken allför omedelbart förestående.
Jag erkänner villigt, att frågan om sympatistridernas under
aftalet tillåtlighet är synnerligen svårlöst och att följderna af
dess lösning i den ena eller den andra riktningen icke äro lätta
att öfverskåda. Jag uppskattar tillfullo de skäl, som kunna
anföras mot det ifrågavarande förbudet; men därför ha ju också
reservanterna i sammanhang härmed yrkat, att hela den här
förevarande lagen och därmed också förbudet skall 'tagas på
viss tid, 5 år, så som försökslagstiftning. Jag undrar om man
kan påstå, att arbetsgifvarnas maktställning eller vårt näringslif
under tiden skall gå sådana faror till mötes, som herr justitie¬
ministern ställt i utsikt. Det är näppeligen troligt, att vi under
den tiden skola få bevittna en sådan utvandring af kapita¬
let, som han förmodade. Frågan har obestridligt experimentets
karaktär, och man kan tvista om experimentet bör vågas, men
med hänsyn till erfarenheterna under närmast föregående år, och
om hela frågan ses ur samhällets synpunkt, tror jag den bör
Nr 59. 14
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
för arbetsfredens skull försökas, helst när härtill — och detta
synes mig vara hufvudskälet — jordbrukets intressen anses på¬
fordra förbudet och jordbruksnäringens målsmän ifrigt eftertrakta
det. Med hänsyn till nu anförda förhållanden är jag för min
del — jag medger gärna med åtskillig tvekan — beredd till att
förorda det experimentet och det försök, hvarom här är fråga
om. Det är ju så, att man genom att antaga lagförslaget om
arbetsdomstol förvisar alla rättstvister till behandling af denna.
Den tvistegruppen är sålunda undanröjd från striden. Och
genom införande af förlikningskommissionen och skärpande af
förlikningsmannaverksamheten ger man dessutom ökad möjlighet
för biläggande af intressetvister. Allt detta, i förening med den
karaktär af försökslagstiftning på 5 år, som nu förevarande lag
bör erhålla, och som jag här framhållit, allt detta gör, att man
med relativt lugn kan gå att skaffa sig erfarenhet på detta område
och således lagstifta i enlighet med reservanternas förslag i före¬
varande del.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till 8 § i öfverens¬
stämmelse med den af mig m. fl. afgifna reservationen.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen fram¬
ställde propositioner först på godkännande af förevarande para
graf och vidare på godkännande af paragrafen i den lydelse,
som i afgifven reservation föreslagits af herr Schotte m. fl.; och
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstnings-
proposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner 8 § i andra särskilda
utskottets förevarande förslag till lag om kollektivaftal mellan
arbetsgifvare och arbetare, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren godkänt nämnda § i den lydelse,
som i .afgifven reservation föreslagits af herr Schotte m. fl.
Voteringen utvisade 96 ja, men 120 nej, hvadan kammaren
godkänt paragrafen i den lydelse, som föreslagits af herr Schotte
m. fl. i deras vid paragrafen afgifna reservation.
Kungl. Maj:t hade föreslagit att 9 § skulle lyda sålunda:
Måndagen den 30 Maj, e. m.
9 S.
15 Nr 59.
Lag om
kollektiv aftal
Ej må i kollektivaftal stadgas förbud för arbetsgivare eller
arbetare att tillhöra förening, som i 1 § afses, eller skyldighet arbetare m. m.
för arbetsgifvare eller arbetare att uteslutande eller företrädesvis (p0rts.)
ingå arbetsaftal med dem, som tillhöra dylik förening. Har
sådant förbehåll skett, vare det ogillt.
Utan hinder af hvad sålunda stadgas må i kollektivaftal
bestämmas, att arbetsförman ej må vara medlem af förening,
däri andra än förmän kunna vinna inträde.
I afseende å förevarande paragraf hemställde utskottet, att
åt densamma måtte gifvas denna lydelse:
9 §■
Ej må i kollektivaftal stadgas förbud för arbetsgifvare eller
arbetare att tillhöra förening, som i 1 § afses, eller göras inskränk¬
ning i arbetsgifvares rätt att leda och fördela arbetet eller i
arbetsgifvares eller arbetares rätt att ingå arbetsaftal med hvem
han vill. Har sådant förbehåll skett, vare det ogillt.
Utan hinder af hvad sålunda stadgats må i kollektivaftal
bestämmas, att arbetsförman ej må vara medlem af dylik före¬
ning, däri andra än förmän kunna vinna inträde, så ock, där
vid aftalets ingående arbetsinställelse äger rum, öfverenskommas
om skyldighet för arbetsgifvare att låta arbetare, som nedlagt
eller utestängts från arbete, åter däri inträda eller för sådan
arbetare att återtaga arbetet.
I fråga om rätt för lärling att tillhöra förening, som ofvan
sägs, gälle hvad särskildt stadgas.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
af herr Sandström, som yrkat, att paragrafen måtte i sin
helhet utgå;
af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Åkerman och Wijlc,
hviika instämt i herr Sandströms yrkande; samt
af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, som hemställt, att
paragrafen ej måtte af Riksdagen antagas.
Efter föredragning af paragrafen yttrade:
Herr Sandström: Herr talmani § 9 är den enda paragraf
i denna lag, som reglerar kollektivaftalets innehåll, den enda som
bestämmer, hvad som får stå eller icke stå i kollektivaftalet.
Nr 59. 16
Måndagen den 30 Maj, e. m.
fW' om Det har därför anmärkts, att denna paragraf egentligen icke har
mellan arbets-1 kollektivaftalslagen att göra, eftersom kollektivaftalslageu i
gifvare och öfrigt endast reglerar kollektivaftalets begrepp och rättsverkningar,
arbetare m.m. talerätt etc. Jag tror, att det finnes rätt mycket skäl för denna
(Forts.) formella anmärkning, och att denna paragraf således gärna kunde
vara borta ur lagen.
Denna formella invändning har dock ganska ringa betydelse
gentemot de reella anmärkningar, som kunna framställas mot
detta stadgandes innehåll. Paragrafen innehåller ett förbud emot
att i kollektivaftal förbjuda arbetsgivare eller arbetare att till¬
höra förening som i 1 § afses eller att göra inskränkning i arbets¬
givarens rätt att leda och fördela arbetet eller i arbetsgifvarens
eller arbetarens rätt att ingå arbetsaftal med hvem han vill. Yi
ha således här ett legaliserande i en ganska egendomlig form
af åtskilliga af de under senare år så starkt omstridda principerna
på arbetsområdet. En talare har framhållit, att dessa principer
äro synnerligen viktiga och ha varit föremål för mycken strid.
Han kunde ha tillagt, att de äro ytterligt svåra att formulera
och ytterligt omtvistade till sitt innehåll. Denna § afser icke
att rättvisligen lösa och ordna tvisterna, utan försöker att en
gång för alla hugga af dem, och det har skett genom att helt
enkelt inskränka aftalsfriheten på detta område. Hela vår aftals-
lagstiftning hvilar på aftalsfrihetens princip och de fall, då af¬
talsfriheten inskränkes, äro ytterligt få. Grunden för att man
ansett sig ha rätt att i vissa fall göra en inskränkning i aftals¬
friheten, är i regel den, att en dylik inskränkning betingas af
hänsyn till lag eller sedlighet eller något offentligt intresse, att
det är fråga om oförrytterliga rättigheter eller att ett inskridande
från lagens sida är nödvändigt till skydd för en svagare part
mot en starkare part. Hur man än ser dessa stadganden, om
jag undantar den s. k. föreningsrätten, som också omförmäles i
paragrafen, förefinnes i detta fall absolut ingen af de grunder,
som kunna försvara en inskränkning i aftalsrätten.
Om jag först ser på bestämmelsen, att det icke får göras
inskränkning i arbetsgifvarens rätt att leda och fördela arbetet,
så är detta en princip, hvilken såsom sådan respekteras och god¬
kännes från alla sidor, men den är ingen oförrytterlig rättighet,
som icke arbetsgifvaren skulle ha befogenhet, om det behagade
honom, att helt och hållet eller till någon del öfverlåta åt annan.
Gå vi till lagförslaget af vissa arbetsaftal, finna vi, att rätten
till att leda och fördela arbetet kan öfvergå till annan, att arbets¬
gifvaren kan sätta annan i sitt ställe, såsom det där heter. Hålla
vi oss blott inom det nu föreliggande lagförslaget, så se vi, att
hvarje gång arbetsgifvaren gör aftal med en förman och ger
honom i uppdrag att inom ett visst begränsadt område leda och
fördela arbetet, sker också en öfverlåtelse af arbetsgifvarens rätt
att leda och fördela arbetet. Nu betraktas förman i denna lag
Måndagen den 30 Maj, e. ra.
17 Nr 59.
såsom arbetare. Det bör därför icke heller finnas något hinder Lag om
att i kollektivaftalet reglera förmännens skvldigheter i detta hän- koMektivaftal
seende. Men härigenom åtager sig naturligen arbetsgifvaren en gifvare ocji'
viss inskränkning i sin rätt att leda och fördela arbetet i den arbetare m.m.
mån denna öfverlämnas åt förmannen. Ett dylikt aftal skulle (Ports.)
emellertid enligt denna § vara förbjudet. Häraf torde det vara
ganska klart, till hvilka afvita konsekvenser det leder att in¬
skränka aftalsfriheten i fråga om arbetsgifvarens rätt att leda
och fördela arbetet. Det är en rättighet, som han bör ha,
men som det är hans sak att försvara, icke lagens sak att skydda
i kollektivaftalet.
Går jag sedan öfver till bestämmelsen om den så kallade
arbetsfriheten eller arbetsgifvares och arbetares rätt att ingå ar-
betsaftal med hvem han vill, så erinrar jag, att i den kungliga
propositionen denna princip hade fått en något mildare affattning.
Där var den formulerad så, att det icke fick stadgas skyldighet
för arbetsgivare eller arbetare att uteslutande eller företrädesvis
ingå arbetsaftal med dem, som tillhöra sådan förening, som här
är i fråga. Redan denna bestämmelse innebar en obehörig in¬
skränkning i den fria aftalsrätten. Det kan finnas fall, dä det
ligger i både arbetsgifvarens och arbetarnes intresse, att mono¬
pol till arbete stadgas för t. ex. en viss fackförening. Om detta
således kan ligga i båda parternas intresse, hvad finnes då för
förnuftig anledning för lagen att blanda sig i saken och förbjuda
kontrahenterna att ingå ett sådant aftal? Jag vill påpeka, att
t. ex. inom stufverifacket förhållandena kunna vara sådana, att
det måste hållas en arbetarestock i och för lossning och lastning
af fartyg, som än utebli, än komma ett och ett, och än anlända
i dussintal och som måste skyndsamt lastas och lossas. För att
slippa lösa arbetare, som måste anskaffas för hvart tillfälle, och
kunna hålla en stock af vana arbetare, som ständigt äro till hands
vid förefallande behof, kan det ligga i båda parternas intresse,
att en uppgörelse träffas, enligt hvilken en arbetareorganisation
förbinder sig att tillhandahålla ett visst antal arbetare, som ligga
och vänta, när det icke finnes några fartyg, och som äro till
hands, när de komma. Detta kunde båda parterna ha sin ut¬
räkning af, och då förstår jag icke, hvad det ligger för förnuftig
mening i att lagen skall gripa in och förbjuda en sådan öfverens¬
kommelse.
Detta af Kungl. Maj:t föreslagna förbud har blifvit ytter¬
ligare skärpt af utskottsmajoriteten, så att det nu är föreslaget,
att arbetsgifvare och arbetare ha rätt att ingå arbetsaftal med
hvem han vill. Detta kommer att ha ännu långt vidsträcktare
verkningar. Det finnes nämligen i en mängd kollektivaftal, be¬
rörande många tiotusental arbetare, bestämmelser, som i viss
mån inskränka arbetsgifvarens rätt att anställa arbetare, hvilka
bestämmelser arbetsgifvaren funnit vara antingen tolerabla eller
Andra Kammarens Prof. 1910. Nr 59. 2
Nr 59. 18
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
Icollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Ports.)
direkt ländande till hans egen fördel. Dessa bestämmelser gå
vanligen ut på att dugliga arbetare, som äro bosatta på orten,
skola ha företräde till arbete, att familjeförsörjare skola ha före¬
träde till anställning, om de förut varit anställda hos arbets-
gifvaren, och vidare att personer, som fullgjort sin värnplikt,
skola äga att återkomma efter öfningarnas afslutande o. s. v.
Allt detta stryker nu § 9 ett streck öfver och säger, att sådana
stadganden icke få förekomma och att, därest de förekomma,
de äro ogiltiga. Kommunerna i synnerhet ha i sina kollektiv-
aftal ofta den bestämmelsen, att inom kommunen mantalsskrifna
personer, framför allt familjeförsörjare, skola ha företräde till
arbete och anställning — Stockholms stad till ex. har ett sådant
aftal — och ingen människa har tänkt sig, att det vore något
obehörigt, olagligt eller oriktigt i ett sådant aftal. Då kommer
lagen och säger, att något dylikt icke går an, att en sådan be¬
stämmelse är ogiltig. Man står fullkomligt häpen, undrande,
hvilken anledningen kunnat vara till att sålunda i lagstiftningen
blifvit införda splitter nya principer, som äro omöjliga att på
något sätt med förnuftsskäl motivera. Det finnes för närvarande
enligt kommerskollegii undersökningar icke mindre än 622 aftal,
omfattande 89,618 arbetare, hvilka aftal innehålla inskränkning
i arbetsgifvarens rättighet att antaga arbetare, inskränkningar af
den art, som jag angifvit och som ingen människa hittills har
ansett vara obehöriga.
Emellertid synes det, som om meningen hade varit att genom
förbehållet om föreningsrättens skyddande gifva ett slags sou-
lagement för de principiella bestämmelser, som jag nyss har be¬
rört. Man tycks ha tänkt sig, att man skänkt en särdeles stor
trygghet åt föreningsrätten genom förbudet mot att i kollektiv-
aftal förbjuda arbetsgifvaren eller arbetaren att tillhöra viss för¬
ening. Men granskar man närmare detta stadgande, ser man,
att det blott är en tom dekoration, som är påhängd för att för¬
gylla upp de andra bestämmelserna. Ha herrarna någonsin
hört talas om eller föreställt sig såsom tänkbart, att i ett kollektiv-
aftal det skulle kunna stadgas förbud mot föreningsrätten, att i
ett kollektivaftal det skulle kunna intagas en bestämmelse, att
arbetarne icke få tillhöra den organisation, som ingår i kollektiv-
aftalet? I de tusentals kollektivaftal, som äro ingångna, har
något sådant ej förekommit i ett enda fall, och det ligger i
sakens natur, att det icke kan förekomma i ett enda kollektiv¬
aftal, därför att det skulle innebära hela den ena partens i af-
talet negation af sig själf. Själfva grundförutsättningen vid ett
kollektivaftal är ju, att de, som taga anställning på kollektiv-
aftalets villkor, skola vara medlemmar i den organisation, som
ingått aftalet och just härigenom vara bundna af detta. Det
här föreslagna förbudet är därför meningslöst. Endast vid det
Måndagen den 30 Maj, e. m.
19 Nr 59.
personliga arbetsaftalet kan ett dylikt förbud hafva något be¬
rättigande.
Frånsedt detta, gäller det, att ett skydd för föreningsrätten,
bestående blott i förbud mot att intaga i arbetsaftal förbud
att tillhöra viss förening, alltid måste blifva ytterst ofullständigt
och bristfälligt, ty föreningsrätten kränkes i regel icke på sådant
sätt, utan därigenom, att en person, som tillhör viss förening, af
denna anledning afskedas eller vägras anställning.
Dessa båda principer — föreningsrätten och rätten att an¬
taga och afskeda arbetare — stå i så nära samband med hvar¬
andra, att den ena icke kan regleras utan hänsyn till den andra.
Jag vill också nämna, att när denna paragraf behandlades
i utskottet, var det ganska klart, att meningarna voro mycket
delade om dess riktighet och lämplighet och att äfven bland
arbetsgifvarne den åsikten gjorde sig gällande, att man här var
inne på afvägar. Att paragrafen det oaktadt blifvit tillstyrkt,
beror enligt min öfvertygelse till stor del på ett ledsamt förhållande,
som vi måste dragas med i våra utskott och våra kamrar på
grund af gällande regler om sammanjämkning af kamrarnas
beslut, nämligen det, att man måste i utskottet på förhand taga
hänsyn till blifvande jämkningsutsikter och kvittningsförhållan-
den. Majoriteten i utskottet och Första kammaren har efter allt
att döma tagit med denna paragraf för att använda den såsom
kvittningsmedel vid en blifvande sammanjämkning, och jag vill
på det allra allvarligaste tillråda kammaren att icke på förhand
svälja detta kvittningsmedel. Första kammaren har tagit det i
dag; skulle det bli lag, skulle det göra mycken skada och ingen
nytta.
Herr Pettersson iBjälbo: Herr talman, mina herrar! Jag
vill endast yttra några ord i samband med denna paragraf.
Första momentet här afser att skydda arbetets frihet och för¬
eningsrätten. Man kan då fråga, om det är något oriktigt att i
en sådan lag söka fastslå sådana allmänt mänskliga rättigheter
som arbetsfrihet och föreningsrätt. Jag vill påminna herrar arbe¬
tare, att det var just för dessa rättigheter, som arbetareorganisa¬
tionerna vid sitt första framträdande kämpade så ihärdigt och
med sådan kraft. När de vunnit en sådan maktställning, att de
icke behöfva kämpa längre, vilja de icke unna andra denna rätt,
utan behålla den endast för sig själfva. Jag tycker, att detta
är ganska inkonsekvent handladt.
Nu säger man, att dessa bestämmelser strängt taget icke
höra hit, utan till en helt annan lagstiftning. Ja, det må vara
sant, att så är, och jag vill icke bestrida det juridiskt formellt
riktiga i den saken, men hvad som är absolut säkert, det är, att
dessa föreningsrättsstrider och strider om arbetets frihet ha varit
så djupgående och förekommit så ofta, för att icke säga alltid,
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Forts.)
Nr 59. 20
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
vid dessa stora arbetskonflikter, som förelegat, att man icke kan
annat än medgifva, att det skulle vara synnerligen önskvärdt,
om dessa strider eller åtminstone de mera officiella möjligheterna
till desamma affördes från dagordningen. Att fullständigt skydda
arbetets frihet och föreningsrätten torde af påtagliga skäl vara
alldeles omöjligt, men man kan åtminstone i någon mån söka
garantera dem. Man kan åtminstone söka att taga bort de
gröfre och mera officiella yttringarna af dessa brott mot arbe¬
tets frihet och föreningsrätten.
Nu är bestämmelsen reciprok och skyddar enligt mitt för¬
menande lika mycket arbetsgifvarne som arbetarne. Arbetarne,
särskildt tillhörande de svagare organisationerna, måste natur¬
ligtvis alltid anse detta vara ett ytterst viktigt och starkt stöd.
Medlemmar af den stora och mäktiga landsorganisationen anse
det kanske icke vara ett så stort skydd, och i jämförelse med
dem vill jag medgifva, att det möjligen kan vara ett större stöd
för arbetsgifvarne. Åtminstone vet man, att i en massa fall
dessa monopolsträfvanden från arbetsgivareorganisationernas sida
föranledt strider af sådan art och sådan omfattning, att jag
tror, att ingen fråga varit af så djupgående och så vital bety¬
delse som just denna.
I moment 2 stadgas om arbetsgivarens rättighet att under
vissa förhållanden vägra förman att ingå i arbetareförening, som
finnes på platsen. Det torde stå tydligt och klart för hvar och
en, att det för en arbetsförman, som skall representera arbets¬
givarens intressen, stå i hans stad och ställe och sköta arbetet
på ett mera själfständigt sätt, skulle vara så godt som olidligt
att samtidigt tillhöra arbetareorganisationen på platsen, vara un¬
derkastad dess stadgar och dess beslut. Han komme därigenom
i en mellanställning, som för honom enligt min mening vore
absolut outhärdlig. Jag tror också, att den meningen är så godt
som enhällig inom hela svenska arbetsgifvarekåren, att förmän¬
nen icke under några förhållanden böra tillhöra arbetareorganisa¬
tionen på platsen, och riktigheten af den satsen medgifves också,
förefaller det mig, från arbetarnes sida, dock med det förbehållet,
att förmannen skall vara en verklig förman. Man fordrar då,
för att kunna afgöra, huruvida så är förhållandet, att man skall
få en allmän definition på begreppet förman, så att man får en
säker grund att bygga på. En sådan allmängiltig definition på
begreppet förman kan man emellertid aldrig erhålla. Närings-
lifvet är så skiftande och förmännens ställning så växlande och
olikartad, att en dylik allmän definition icke står att åstadkomma.
Den enda definition, man möjligen kan gifva, är den, att en
verklig arbetsförman skall på ett mera själfständigt sätt leda
och fördela arbetet och stå i arbetsgifvarens stad och ställe.
När strid uppstår, huruvida en person är verklig förman eller
icke, så ha vi, som jag hoppas, att tillgå den nu föreslagna
Måndagen den 30 Maj, e. m.
21 Nr 59,
arbetsdomstolen, som således för hvarje fall får afgöra, huruvida Lag om
en person är verklig förman eller ej. Under sådana förhållan- kollektivaftal
den kan jag icke finna annat än att den anmärkning, som rik- gifvare och
tafs mot detta stadgande beträffande förmännen, numera saknar arbetare m. m.
grund. (Forts.)
Då jag för min del icke kan se annat än att antagandet
af denna paragraf vore för afförandet från dagordningen af
arbetsstriderna utaf alldeles ofantligt stort värde, och då jag
icke kan finna den på något sätt orättvis eller skadlig för någon¬
dera parten, skall jag be, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Lindqvist: Ja, herr talman, jag får uttrycka min allra
största förvåning öfver att herr Pettersson, som nyss hade ordet
här, kan i det stadgande, som återfinnes i § 9, lägga in något
sådant, som att det skulle gälla ett skydd för föreningsrätten.
Det synes mig vara så långt ifrån, att detta stadgande skulle
utgöra ett skydd för föreningsrätten, att det snarare kan beteck¬
nas vara raka motsatsen.
Det har ju redan af herr Sandström blifvit framhållet, att
det väl icke gärna kan förekomma, att man i fråga om kollektiv-
aftal, som slutas mellan tvenne organisationer, skulle kunna enas
om en bestämmelse, som förbjöde den ena eller andra att till¬
höra en förening. Det synes mig vara alldeles klart och full¬
komligt påtagligt, att ett sådant stadgande icke kan förekomma
i ett kollektivavtal. Att således i sammanhang endast därmed,
att det står uttaladt orden »att tillhöra förening», komma och
säga, att detta stadgande utgör ett stadgande till förmån för
föreningsrätten, synes mig sannerligen vara rent underbart.
Beträffande sedan den andra delen af samma moment, så
är där utförd en af arbetsgifvarföreningarnes stora principfrågor,
nämligen rätten att leda och fördela arbetet. I afseende härå
ber jag att få säga, att för herrarna, som sitta här och kanske
stå något vid sidan af dessa angelägenheter, förefaller nog detta
stadgande så utomordentligt naturligt, att det kan tyckas under¬
ligt, att man öfver hufvud taget kan inlägga en gensaga här¬
emot. »Visst», säger man, »skola arbetsgifvarne leda och för¬
dela arbetet; det är ju arbetsgifvarnes rörelsekapital och arbets-
gifvarnes fabriker och verksamhet det är fråga om, och sålunda
är det de, som skola bestämma öfver samt leda och fördela
arbetet». Ja, så säga vi också, så länge det rör sig om det tek¬
niska i saken, den tekniska ledningen och fördelningen af ar¬
betet, ty så länge bör och skall efter mitt sätt att se ifråga¬
varande rätt detta alltid tillkomma arbetsgifvarne. Men på det sätt,
som arbetsgifvarne hittills utnyttjat detta stadgande, då det före¬
kommit i ett kollektivaftal, så veta vi alltför väl, att det ligger
något annat och mer däri än just den saken att »tekniskt leda
Nr 59. 22
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollelitivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
och fördela arbetet». Vid hvarje tillfälle, då vi haft att för¬
handla med arbetsgifvare, så har det mött oss ett bestämdt af-
slag på yrkandet om förändring i ett eller annat afseende i den
riktningen, att arbetarne skulle tillförsäkras någon medbestäm¬
manderätt i fråga om de bestämmelser i dessa fall, som ingå i
kollektivaftalen. Arbetsgifvarne svara alltid: »det skola vi be¬
stämma, det är saker, som man ej kan resonera om, tv det fal¬
ler under begreppet 'leda och fördela arbetet’, och det är vi,
som bestämma och afgöra den saken».
Ja, mina herrar, skall det skrifvas i lagen något sådant,
som här föreslagits, då är det min bestämda öfvertygelse, att
då tjänar det icke mycket till, att arbetarne söka att genom
kollektiva öfverenskommelser skaffa sig medbestämmanderätt öfver
arbetsvillkoren, ty då komma arbetsgifvarne att lägga in så myc¬
ket i detta stadgande, att det för arbetarne blir fullkomligt frukt¬
löst att söka göra sin rätt gällande.
Den andra satsen, som kommer närmast efter den nyss be¬
handlade, är den, som afser stadgande om förbud för att i af-
talet föreskrifves, att arbetsgifvare eller arbetare icke skulle få
ingå arbetsaftal med hvem han vill. Detta stadgande syftar
också åt samma håll som den första delen af samma moment,
och jag vill för min del säga, att jag icke finner, att det före¬
ligger någon anledning för lagstiftningen att i åsyftade afseende
ingripa reglerande mellan parterna, utan dessa saker och för¬
hållanden höra stå öppna för den fria aftalsrätten, att ordnas
och lösas genom densamma.
Beträffande slutligen den bestämmelse, som skulle inskränka
på arbetarnes rätt att få bestämma, hvilka som skulle få till¬
höra eller vara medlemmar af föreningar, så ha vi haft tillfälle
att i annat sammanhang förut yttra oss om denna sak, och jag
vill endast återigen understryka och betona, att det innebär
ohemula ingrepp att på detta sätt i lagen precisera, att dessa
förmän, i fråga om hvilka man icke äger den ringaste definition,
genom denna bestämmelse i kollektivaftalet eller öfverenskom-
melsen skulle förbjudas att vara medlemmar af organisationen.
Vi ha i vissa aftal gått med på en sådan öfverenskommelse,
men det har skett under sådana betingelser och former, att det
varit möjligt för oss att samtidigt definiera begreppet förman,
så att man uttryckligen fått veta, hvilka och huru många inom
en verksamhet eller en fabrik skulle gå under begreppet förman.
Och när vi det gjort, så ha vi fastslagit bestämmelser, som tyd¬
ligt angifvit, att dessa förmän äro sådana, som stå i arbetsgif-
varnes ställe, och därvid ha vi intet haft att erinra emot, att dessa
personer ställas vid sidan af arbetarnes organisationer. Men det
är en sak för sig, det kan väl icke berättiga eller nödvändig¬
göra, att i lagen preciseras något sådant, som här ifrågasattes,
Måndagen den 30 Maj, c. m.
23 Nr 59.
och det synes mig således vara en oriktig väg, som anvisats i
detta stycke.
I likhet med hvad herr Sandström här anfört ber jag för
min del att få, på samma gång jag instämmer i hans uttalande,
förena mig med honom i det yrkandet, att Andra kammaren
måtte besluta, att 9 § i lagen om kollektivaftal skall utgå.
Herr Sandström: Herr talman! Herr Petterssons i Bjälbo
anförande föranleder å min sida endast ett kort genmäle. Det var
icke mycket svar på tal jag fick i afseende å de frågor jag berört.
Jag frågade: »är det riktigt, finnes det fog för att i nu förevarande
afseenden inskränka den allmänt gällande aftalsrätten»? Herr
Pettersson svarade icke, om det var rätt, men han svarade, att
det var nyttigt för både arbetsgifvarne och arbetarne. Hvad
arbetarne sjäifva tro om den nyttan, ha vi fått höra från en
arbetarnes representant, och jag vill bara rekommendera för
hvem som helst att utan förutfattad mening läsa igenom denna
paragraf, och jag vågar då tro, att han skall finna, att den
gifvetvis kan medföra vissa fördelar — men blott för arketsgif-
varne. Och jag anser, att den omständigheten, att en princip
eller grundsats kan vara för ena parten nyttig, icke är tillräcklig,
för att Riksdagen skall lagfästa densamma som tvingande regel.
Herr Pettersson gick också i sitt anförande in på förmåns¬
frågan, som jag saknade all anledning att beröra, när jag yr¬
kade paragrafens utgående ur lagen. Denna fråga angående
förmännens ställning kan vara omtvistad. Efter min mening är
det principiellt riktigt, att förmans föreningsrätt må kunna be¬
gränsas. Men om hela § 9 utgår, så blir förhållandet i fråga
om förmäns föreningsrätt detsamma som hittills, eller att någon
inskränkning i aftalsrätten icke finnes.
Herr Wijk: Herr talman, mina herrar! Den 9 § inne¬
håller litet af hvarje, men är närmast afsedd att stadga ett
skydd för föreningsfriheten. I det afseendet har den emellertid
efter mitt förmenande intet värde. Den är i hufvudsak endast
en tom skylt, som icke innehåller hvad den ger sig ut för att
innehålla, och i den mån, den innehåller något positivt, är detta
positiva enligt min mening till skada.
Föreningsfriheten omfattar ju först och främst den princi¬
pen, att en arbetare eller arbetsgivare skall ha full frihet att
tillhöra hvilken förening han vill; någon kränkning i det afse¬
endet får icke göras. Ser man på formuleringen af 9 §, så får
man det intrycket, att denna paragraf verkligen lämnar ett
skydd härutinnan. Men det förhåller sig icke så. Det har re¬
dan blifvit framhållet af en föregående talare, att kränkningar
af föreningsfriheten ske ej därigenom, att i kollektivaftal stadgas
förbud för arbetare att tillhöra viss förening, utan det sker på
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets-
gifvare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 59. 24
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag_ om det sättet, att en arbetsgivare vägrar att taga en arbetare
kollektivaftal j gjn tjänst på det af honom icke uttalade skälet, att denna ar-
mqifvarYoch letare tillhör en viss förening, eller också att han afskedar ho-
arbetare m. m. nom på samma grund. På detta område är det föreningsfrihe-
(Forts.) ten verkligen kränkes, och här lämnar paragrafen intet som
helst skydd. Svenska arbetsgifvareföreningen har länge försökt
att i sina aftal få in ett stadgande, som ganska nära motsvarar
den formulering paragrafen har. Men svenska arbetsgifvare¬
föreningen själf har blifvit tvungen att på senare tiden frångå
denna nakna formulering och antaga ett tillägg af följande ly¬
delse :
»Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt. Anse
arbetarne, att afskedande ägt rum under omständigheter, som
kunna tolkas såsom angrepp på föreningsrätten, äga de att,
innan andra åtgärder vidtagas, genom sin organisation påkalla
undersökning för vinnande af rättelse.»
Här har man således försökt att lämna ett verkligt skydd
mot kränkning af föreningsrätten. Det verkar då egendomligt,
att i den paragraf, som nu skall lagfästa och skydda förenings¬
rätten, detta viktiga moment är alldeles uteslutet.
Det andra område, där föreningsrätten spelar in, är frågan,
huruvida t. ex. en arbetsgifvare skall hafva frihet att sluta af¬
tal med en förening och därvid förbinda sig att endast an¬
vända arbetare, tillhörande denna förening. Det har redan af
en föregående talare påvisats, att dylika aftal faktiskt redan
träffats i vårt land och att detta skett i arbetsgifvarens och ar-
betarnes ömsesidiga intresse. Ett bifall till denna paragraf
skulle således lägga hinder i vägen för en af talsform, som redan
nu tillämpas och som kanske betecknar en viktig framtida ut¬
vecklingslinje på arbetsaftalets område. Man vet ju ej alls,
hvad framtiden i det afseendet kan bära i sitt sköte. Att då
stadga något, som på förhand lägger hinder i vägen för en
eventuell utveckling af arbetsaftalet, utan att veta, om detta
länder till gagn eller ej, kan ej vara klokt.
I öfrigt innehåller paragrafen stadgande angående arbets-
gifvares rätt att leda och fördela arbetet, en sats, hvars riktig¬
het i princip visst icke förnekats från någondera sidan, men
som icke har något i en lag om kollektivaftal att göra, och som
i den nakna form, hvari den här blifvit uttryckt, lätt kan leda
till öfvergrepp och missbruk.
Slutligen stadgas undantag från lagens bestämmelser så till
vida, att i fråga om förmän skall kunna i kollektivaftal stadgas,
att de blott få tillhöra föreningar, i hvilka endast förmän äga
tillträde. Det har redan framhållits, att denna stipulation, om
hvilken mycken strid förts, i denna nakna form kan gifva ar-
betsgifvarne tillfälle att missbruka stadgandet genom att utsträcka
förmansskapet vida utöfver de gränser, som det rätteligen bör ha.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
25 Nr 59.
På dessa grunder, då jag finner, att paragrafen dels icke Lag om
verkligen ger hvad den ger sig ut för att gifva, dels i många kollektivaftal
afseenden skulle verka hindrande och skadligt för utvecklingen mgift,areoch
på arbetsaftalsområdet, ber jag, herr talman, att få yrka afslag arbetare m. m.
å densamma och bifall till reservationen. (Forts.)
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Det är endast
för att göra en rättelse af den uppfattning, som herr Pettersson
i Bjälbo förde fram här angående föreningsrätten, som jag be¬
gärt ordet. Det är ej så och har ej varit så, att föreningsrätts-
striderna rört sig om förut organiserade arbetares anspråk på att
samtliga arbetare skulle stå i deras organisationer, utan striderna
ha hufvudsakligast rört sig därom, att arbetarna häfdat förenings¬
rätten gentemot arbetsgifvarne, som velat förmena dem den¬
samma. Och den frågan, som berör de oorganiserades ställning
till de organiserade arbetarna eller fackföreningarna, har icke
varit af så dominerande natur. Den har varit en tvistefråga
vid vissa tillfällen vid konflikters af slutan de, men de sakerna
hafva rangerats på vissa öfvergångssätt. Under sådana förhål¬
landen är det oriktigt att säga, att denna paragraf har sin för¬
nämsta bärighet och sin förnämsta hänsyftning på att skydda
arbetarnes föreningsrätt. Den blir lika litet skyddad, trots denna
paragraf.
Det är en sak till, som jag här ber att få påpeka. Nu vet
jag, att exempel från utlandet väga icke så mycket i dessa stycken,
men anförandet af ett dylikt i förevarande fall kan måhända hafva
sin nytta med sig, då det i framtiden kanske gäller att ånyo reflek¬
tera å föreliggande fråga. Jag syftar härvid på det sätt, hvarpå
man gått till väga i vissa industrier i exempelvis England, där
arbetsgifvare och arbetare i skilda organisationer inom industri¬
erna kommit öfverens om att under vissa förhållanden begränsa
produktionen, och att arbetarne äfven haft medinflytande därvid¬
lag, och har detta visat sig i vissa fall hafva varit i bägge
parternas intresse. En sådan tingens ordning, om den skulle
visa sig här rekommendabel, skulle emellertid motverkas genom
den ifrågasatta lagbestämmelsen.
Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.
Herr Schotte: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig
att göra några få anmärkningar. Jag vill fästa kammarens upp¬
märksamhet på, att utskottet väsentligt utvidgat denna paragraf
och dess bestämmelser utöfver Kungl. Maj:ts proposition, och det
på sådant sätt, att den kommit mera i öfverensstämmelse med
det af Kungl. Maj:t ursprungligen framlagda förslaget. Mot detta
hade lagrådet vändt sig och enhälligt uttalat stora betänkligheter.
Lagrådet säger sålunda: »Från sådan synpunkt är stadgandet
att i kollektivaftal ej må göras inskränkning i arbetsgifvares eller
Nr 59. 26 Måndagen den 30 Maj, e. m.
fly. om arbetares rätt att ingå arbetsaftal med hvem han vill ägnadt att
mellan arbets-Yoäcka starka betänkligheter». Sedermera åberopar lagrådet i
gifvare och sadant afseende, att i kollektivavtal »förekomma bestämmelser om
arbetare tn.m. att företräde till arbete skall lämnas åt dugliga arbetare, bosatta
(Ports.) på orten, familjeförsörjare, arbetare, som förut varit anställda
hos arbetsgif varen» etc. och erinrar om, att en sådan bestämmelse
är träffad i kollektivaftalet mellan Stockholms stads arbetare och
befälet vid Stockholms stads inrättningar. Vidare säger lagrå¬
det: »att såsom det ifrågakomna stadgandet innebär förbjuda
införandet i kollektivaftal af bestämmelser af nu angifvet eller
liknande innehåll lärer icke böra ifrågakomma». Dessutom erinras
om, att det föreningsrättsskydd, hvarom här skulle vara fråga,
saknar reell betydelse. Det är också gifvet en brist i lagen, att
icke frågan om förmännens ställning är mera utredd. Själfva
saken eller att de verkliga förmännen, såsom arbetsgifvarens
förtroendemän, ej böra tillhöra arbetarnas organisationer, är
visserligen klar, men man kunde åtminstone vänta, att det sagts
så mycket i denna § om förmännen, att i hvarje kollektivaftal,
där förmännen äro undantagna, skulle lämnas en definition på
hvad med förmän skulle förstås. Det är näppeligen möjligt att
i lagen gifva en allmängiltig definitition å hvad med förman
förstås, men i hvarje kollektivaftal borde fordras en dylik de¬
finition.
På samma sätt är också arbetsgifvarens ledning och fördel¬
ning af arbetet en själfklar och riktig sak, och herr Lindqvist
synes vilja inskränka denna rätt mer, än som kan vara riktigt
och behöfligt. Detta är emellertid en sak, som bör öfverlämnas
till den fria aftalsöfverenskommelsen och hvarom parterna borde
kunna komma öfverens. Lagstiftningen, i den mån den anses
böra här ingripa, bör begränsas till de fullt ostridiga och klara
förhållandena, ty i annat fall kan man befara, att nya tvisteämnen
uppkomma, som kunna skada arbetsfreden. Jag tror, att kam¬
maren gör klokt i att besluta, att denna paragraf må utgå, och
jag ber därför att få yrka bifall härtill.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, min herrar! Jag
nödgas säga ett par ord med anledning af herr Sandströms ut¬
talande. Han säde, att han granskat åtskilliga hundra par aftal
och icke i dem funnit ett enda stadgande om uttryckligt förbud
att tillhöra någon viss förening, och därmed anser han det vara
bevisadt, att någon som helst kränkning af föreningsrätten icke
förekommer i kollektivaftal. Men jag undrar, om det icke före¬
kommer någonting annat i dessa- kollektivaftal, som innebär en
lika stor kränkning, och det är ett stadgande, som säger, att den
eller den arbetareorganisationen skall hafva företrädesrätt till ar¬
betet på den eller den arbetsplatsen. Jag undrar, om icke detta
är en lika stor kränkning af föreningsrätten som någonting annat.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
27 Nr 59.
Tv det ligger i sakens natur, att om den eller den föreningen Lag om
här uteslutande företrädesrätt till arbetet, det vill säga arbets-
monopol på en plats, är det detsamma som att säga, att icke gifvare och
andra få arbeta där, och detta är ett tydligt kränkande af förenings- arbetare m.m.
rätten för dessa andra. Det är visst godt och väl att säga: ni (Forts.)
få tillhöra hvilken förening ni vilja, men om ni icke gå in i
den förening, vi tillhöra, få ni icke något arbete. Så ställer det
sig med den saken.
Då herr Söderberg i Stockholm sade, att föreningsrättsstriderna
hade rört sig egentligen om den saken, att arbetsgifvarne förmena
arbetarne att tillhöra sina organisationer, tror jag icke detta var
riktigt. Tvärtom är det arbetarne själfva, som kränka förenings¬
rätten. Jag vill påminna om de strider, som utkämpats under
senare tider. Huru var det t. ex. under den stora transportarbetare¬
konflikten 1908? Jo, då försökte transportarbetarne att få mono¬
pol på arbetet i de svenska hamnarne, och detta var, enligt mitt
förmenande, en kränkning af föreningsrätten. Det är just en
sådan kränkning denna paragraf vill försöka hindra. Denna be¬
stämmelse är uteslutande tillkommen till förmån för de svagare,
och jag tror därför det vore lyckligt, om vi kunde få den an¬
tagen. Herr Sandström sade, att denna paragraf uteslutande
hade tillkommit för att användas såsom ett kvittningsmedel i en
blifvande sammanjämkning och att meningen icke varit, att den
skulle blifva antagen. Jag kan försäkra herrarne, att åtminstone
jag inom utskottet hade den meningen, att vi skulle antaga den,
och jag tror också, att bland dem, som inom utskottet röstade
för denna paragraf, icke fanns en enda, som icke hade den upp¬
fattningen, att paragrafen borde antagas. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Lindqvist: Ja, herr talman! Det är märkligt, att
så fort som herr Pettersson i Bjälbo yttrar sig, bringar han
absolut en annan att gifva svar på tal, ty hans inlägg äro af
en alldeles säregen beskaffenhet. Det hjälper icke, att vi suttit
två år tillsammans i arbetsaftalskommittén och diskuterat om
dessa frågor. Jag har otaliga gånger framdragit skäl för herr
Pettersson, och han har också deltagit i utskottsarbetet och där
fått höra dessa skäl, men fortfarande framhärdar han med samma
argument som förut. Jag har upplyst herr Pettersson om, och
vill nu äfven upplysa kammaren om detsamma, att i arbetare¬
rörelsens första början ett och annat stadgande förekom om, att
arbetsgifvarne i sitt arbete icke skulle använda andra arbetare
än dem, som tillhörde den förening, med hvilken arbetsgifvaren
ingått aftal. Men vid sådant förhållande skrefs det också ut i
samma öfverenskommelse, att arbetarne icke skulle få taga ar¬
bete hos andra arbetsgifvare än de, som tillhörde den arbets¬
givareorganisation, med hvilken aftalet var slutet. Dessa be¬
stämmelser äro emellertid för länge sedan komna ur bruk, och
Nr 59. 28
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om jag tror icke, att herr Pettersson lyckas söka upp ett enda aftal,
kollektiva/tal '^är en s^(jan bestämmelse förefinnes. Detta hör således till det
gifvare och förflutna. Det är en saga blott, och det existerar icke längre
arbetare m. m. några sådana förhållanden. Kan det då verkligen, mina herrar,
(Forts.) finnas någon anledning att med hänsyn till den saken göra an¬
språk på att i lagen skall införas en sådan bestämmelse, som
herr Pettersson åberopat?
Herr Pettersson sade vidare, att transportarbetarna sökt in¬
föra en sådan bestämmelse om monopolrätt till arbete. Detta
är icke heller öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
Verkliga förhållandet är, att vid våra hamnar utöfver landet sedan
långliga tider tillbaka rådt ett slags skråförhållande, där arbe¬
tande ägt denna monopolrätt, där sådana bestämmelser existerat,
att arbetet vid hamnarna skulle utföras endast af en viss för¬
enings medlemmar, som haft så kallade statistikförare anställda
för att fördela arbetet mellan föreningens medlemmar, så länge
de räckt till för att utföra detsamma, och när de icke längre
Täckt till, har man tagit in annat folk. Jag tror, att en dylik
bestämmelse i många afseenden verkat utomordentligt fördel¬
aktigt vid våra hamnar och för den kår, som nu dragits upp
från ett lägre stadium till en klass, som är jämställd med andra
arbetare. Men nu hafva arbetsgifvarne slagit in på den tak¬
tiken, att de med allt gewalt kräfva, att en bestämmelse om rätt
för dem att leda och fördela arbetet skall införas, och de sträfva
sålunda efter att kasta om de förhållanden, som förut ägt rum
vid hamnarna. Ja, när så förhåller sig, tror jag icke det finnes
mycken anledning för herr Pettersson att stå här och åberopa,
att dessa transport- eller hamnarbetare nu vilja införa den be¬
stämmelse han angifvit. De ha velat bibehålla, hvad som förut
ägt rum, men arbetsgifvarne kräfva absolut, att det skall upp-
häfvas.
Genom hvad som framhållits i debatten torde vara tydligen
ådagalagdt, att man måste säga, att det vore i hög grad beklag¬
ligt, om Riksdagens Andra kammare skulle i enlighet med be¬
stämmelserna i denna paragraf lösa dessa frågor, som ligga på
det sätt, som nu angifvits. Jag vågar vidhålla mitt yrkande,
att paragrafen icke må bifallas.
Herr Sandström: Herr talman! Med anledning af herr
Petterssons anförande skall jag be att få säga ett par ord.
När herr Pettersson säger, att, om en förening i ett kollek-
tivaftal förbehåller sig monopol på arbete, detta är en kränkning
af föreningsrätten, nödgas jag konstatera, hvad jag inom utskottet
också vid ett eller annat tillfälle nödgats göra, nämligen att när
herr Pettersson och jag diskutera dessa saker, röra vi oss emellanåt
med olika termer, så att vi ha svårt att förstå hvarandra. Men
nog borde väl ändå resultatet af vårt långvariga samarbete inom
29 Nr 59.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
utskottet ha blifvit, att vi båda två visste, hvad som menas med
föreningsrätt. Om en förening förbehåller sig monopol på ar¬
betet, kallar jag det en monopolisering af arbetet för föreningen,
men det är absolut icke någon kränkning af föreningsrätten.
Möjligen skulle det kunna sägas, att ett dylikt aftalsvillkor träder
principen om arbetets frihet för nära, men ej heller detta torde
i verkligheten vara förhållandet. I hvarje fall innebär villkoret
icke någon kränkning af föreningsrätten.
Vidare nämnde herr Pettersson, att han för sin del alltjämt
varit öfvertygad om nyttan af en sådan bestämmelse, och detta
gentemot mitt påstående, att jag fått det intrycket, att utskottet
antagit denna bestämmelse mera för att använda den som ett
kvittningsmedel i en blifvande sammanjämkning än i af sikt, att
den skulle blifva antagen i lagen. Jag vill gifva herr Pettersson
fullkomligt rätt härutinnan. Jag hade det bestämda intrycket,
att de allra flesta inom utskottet tagit intryck af den nedgörande
kritik paragrafen där undergått, men jag var också på det klara
med, att herr Pettersson var fullständigt oberörd af denna kritik.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen propositioner dels på godkännande af paragrafen, dels
på att kammaren måtte besluta, att paragrafen skulle utgå ur
lagförslaget; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den senare propositionen. Då
votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och an¬
slagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren besluter, att 9 § i föreliggande
förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbe¬
tare skall utgå ur lagförslaget, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda paragraf.
Omröstningen utföll med 120 ja mot 97 nej; och hade kam¬
maren alltså beslutat, att paragrafen skulle utgå ur lagförslaget.
För 10 § var af utskottet föreslagen följande lydelse:
10 §.
Bryter arbetsgifvare eller arbetare mot bestämmelse i kollek¬
tivaftal eller mot föreskrift i 8 §, gälde däraf uppkommen skada.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
gifvare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 59. 30
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Är skadan förorsakad af flera arbetsgifvare eller arbetare, varde
ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad efter ty skäligt
pröfvas.
Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, hvar¬
om i B § sägs, och är åtgärden vidtagen i strid mot sistnämnda
paragraf eller mot bestämmelse i kollektivaftal, vare ock för¬
eningen ansvarig för skadan. Lag samma vare, där dylik för¬
ening lämnat understöd vid arbetsinställelse, som företagits i
strid mot hvad i 8 § är stadgadt eller mot bestämmelse i aftalet.
I fall hvarom nu sagts må dock, där omständigheterna därtill
föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp än
hela skadan, eller föreningen helt befrias från ersättningsskyl¬
dighet.
Vid paragrafen funnos fogade reservationer:
af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Sandström och Wijlc,
hvilka föreslagit, att Ridsdagen måtte antaga följande lydelse
af paragrafen:
10 §.
Arbetsgifvare eller arbetare, som bryter mot bestämmelse i
kollektivaftal eller öfverträder i 8 § meddeladt förbud, gälde
däraf uppkommen skada.
Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, som
enligt 8 § ej må vidtagas, vare ock föreningen ansvarig för
skadan. Lag samma vare, där dylik förening And arbetsinstäl¬
lelse lämnat understöd åt någon, som i strid mot hvad i 8 §
är stadgadt vidtagit arbetsinställelsen eller däri deltagit. I de
fall, hvarom nu sagts, må dock, där omständigheterna därtill
föranleda, föreningens ersättningsskyldighet bestämmas till lägre
belopp än hela skadan, eller föreningen helt befrias från ersätt¬
ningsskyldighet.
Skall ersättning, hvarom i denna paragraf sägs, gäldas af
flera, varde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad som
skäligt pröfvas;
af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, hvilka hemställt,
att paragrafen måtte erhålla denna affattning:
10 §.
Arbetsgifvare eller arbetare, som bryter mot bestämmelse i
kollektivaftal eller öfverträder i 8 § meddeladt förbud, gälde
däraf uppkommen skada.
Har förening, som i 1 § afses, genom beslut medverkat till
åtgärd, som enligt 8 § ej må vidtagas, vare ock föreningen an-
Måndagen den 30 Maj, e. m.
31 Nr 59.
svarig för skadan. I de fall, hvarom nu sagts, må dock, där
omständigheterna därtill föranleda, föreningens ersättningsskyl¬
dighet bestämmas till lägre belopp än hela skadan, eller förenin¬
gen helt befrias från ersättningsskyldighet.
Skall ersättning, hvarom i denna paragraf sägs, gäldas af
flera, varde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad som
skäligt pröfvas; samt
af herr Åkerman, som hänvisat till sin vid 4 och 5 §§ af-
gifna reservation, enligt hvilken nti förevarande lagförslag borde
införas ett stadgande af följande lydelse:
Arbetsgifvare eller arbetare, som bryter mot bestämmelse i
kollektivaftal eller öfverträder i 8 § meddeladt förbud, gälde
däraf uppkommen skada.
Underlåter förening att fullgöra hvad den i kollektivaftal
åtagit sig, gälde skadestånd intill belopp, som för sådant fall
blifvit i aftalet utfäst. Är ej visst skadeståndsbelopp sålunda i
aftalet bestämdt, må ersättningsskyldighet ej ådömas föreningen;
dock kan, ehvad aftalet innehåller, föreningen dömas ersättnings-
skyldig, därest föreningen genom beslut medverkat till åtgärd,
som enligt 8 § ej må vidtagas, eller vid arbetsinställelse, som
vidtagits i uppenbar strid mot hvad i nämnda paragraf är stad¬
gadt, lämnat understöd åt föreningsmedlem, som vidtagit arbets¬
inställelsen eller däri deltagit.
I de fall, hvarom ofvan förmäles, må dock, där omständig¬
heterna därtill föranleda, föreningens ersättningsskyldighet be¬
stämmas till lägre belopp än hela skadan eller föreningen helt
befrias från ersättningsskyldighet.
Skall ersättning, hvarom i denna paragraf sägs, gäldas af
flera, varde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad som
skäligt pröfvas.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
o
Herr Åkerman yttrade: Ilerr talmani Den paragraf, som
nu föreligger till afgörande, är, såvidt jag förstår, en af de öm¬
tåligaste punkterna i hela detta lagförslag. Det är här fråga
om fackföreningars skadeståndsplikt vid arbetsinställelse. Från
både arbetsgifvarnes och arbetarnes sida har ju under förhand¬
lingarna om detta ämne erkänts nyttan af starka organisationer;
äfven i regeringspropositionen har detta starkt framhållits, och i
det yttrande, som justitieministern i dag höll, strök han kraftigt
under behofvet af starka organisationer på ömse sidor. Då är
det naturligtvis af största vikt, att man försöker lägga lagstift¬
ningen så, att icke fackföreningarnas fonder äfventyras genom
lagbestämmelser om de påföljder, som kunna inträda vid arbets¬
inställelser. Under arbetet i det utskott, som hade frågan till
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
gifvare och
arbetare m.m.
(Forts.)
Nr 59. 32
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
behandling, hade vi mer än en gång tillfälle att konstatera den
faktiska olikhet, som förefinnes mellan arbetsgifvarnes och ar-
betarnes ställning. Här är nu återigen en af dessa punkter,
där denna olikhet framträder. Om det är fråga om att i något
afseende förgripa sig mot ett kontrakt, ett kollektivaftal, så har
arbetsgifvaren relativt lätt att kalkylera den risk han löper. Det
stannar i regel vid, att han får betala arbetarne lön för de dagar,
som de blifvit satta nr tjänstgöring, för så vidt en förgripelse
mot kontraktet faktiskt skulle ha skett. Men arbetarne däremot
kunna icke göra en dylik kalkyl. Det är vidare att märka, att
arbetsgifvarne kunna i många fall negligera aftalet utan att ett
sådant förfarande från deras sida kan berättiga arbetaren till
skadeståndsersättning. Här skulle ju många exempel kunna
anföras, men tiden är knapp, och jag måste lägga mitt anförande
så, att vi så snart som möjligt kanna hinna ifrån, denna fråga.
Jag vill blott nämna ett exempel. Antag, att arbetsgifvaren i
strid mot kollektivaftalet behagar något förlänga arbetstiden, så
att den blir längre än som i aftalet sagts. Då ha arbetarne att
välja mellan att antingen gå ur arbetet eller att foga sig. Gå
de ur arbetet på en gång och det blir strejk, så falla de under
den bestämmelse, som är stipulerad angående skadestånd för
strejk. Foga de sig — och det göra de i de flesta fall — så
kan något skadestånd icke gärna komma i fråga, ty arbetarne
kunna ju icke säga, att de lidit någon skada, därför att de fått
arbeta någon timme mer.
Vidare är att märka, att det många gånger är svårt för
arbetareledningen att afgöra, huruvida en strejk obehörigen vid¬
tagits. Justitieministern har i propositionen visat, huru svårt
det många gånger är att i dessa frågor afgöra, huru det i detta
afseende förhåller sig. Det står i propositionen, att ofta är det
ej ens möjligt att bestämma, huruvida en arbetsinställelse rätts¬
ligen är att hänföra till strejk eller lockout, och att frågan, på
hvilken sida rätten ligger, vanligen undandrager sig ett bedömande.
Det är ju sant detta.
Vidare är det att märka, att om man nu, såsom det är
föreslaget, stadgar skadeståndsplikt för fackföreningar, om de
lämna understöd vid en olaglig arbetsinställelse, så komma fack¬
föreningarna i den svåra ställningen, att de få mycket svårt att
bedöma, huruvida det föreligger en olaglig arbetsinställelse eller
icke, och detta afgörande måste fattas ofantligt snart, ty folket
behöfver penningar, de ha sällan besparingar att lefva på, hvarför
understödet måste utbetalas snart eller så godt som omedelbart.
Följaktligen måste arbetareledningen skapa sig ett ögonblickligt
omdöme, huruvida strejken är olaglig eller ej, och det är nästan
omöjligt, och därigenom kan ledningen oförvålladt komma att
ådraga fackföreningarna skadeståndsansvar. Det är noga att
märka, att fackföreningarna icke endast äro stridskassor, utan de ha
Måndagen den 30 Maj, e. in.
33 Nr 59.
fonder också för andra ändamål, för understöd vid arbetslöshet
och liknande tillfällen. Det är därför farligt, om man anordnar
det så, att dessa kassor för hårdt anlitas. Hvar och en förstår,
hvilken stor betydelse dessa kassor ha i socialt hänseende.
Nu ligger, såvidt jag kan förstå, saken så, att efter det
beslut, som fattats rörande § 8, är det blott 3 förslag att välja
mellan, och det är ju vackert så. Jag menar, att utskottets för¬
slag borde vara ur räkningen nu. Det är nämligen så, att den
reservation, som framlämnats af mina partikamrater, från hvilka
jag i detta stycke skilt mig, innehåller i allt väsentligt detsamma
som utskottets förslag. Så är det min reservation och dessutom
föreligger en särskild reservation från socialdemokratiska gruppen.
Det är hvad här är att välja på, och jag skall tillåta mig att
yrka bifall till min reservation. Den skiljer sig i en del punkter
från mina partikamraters. Jag anser nämligen, att man icke
bör lägga skadeståndsplikten på annan förening än den, som
deltagit i aftalets slutande. Går man därutöfver, så kommer
man ju in på det rena godtycket. Det kan icke finnas plikt
för förening, som står utanför aftalet, att undandraga sig att
lämna understöd vid arbetsinställelse. Jag förstår mycket väl,
och det står ju i motiveringen, att den utvidgning, som gjorts,
hvarigenom det stadgas ansvar för förening i allmänhet, som är
så beskaffad, att den omtalas i lagförslaget, tillkommit för att
undvika, att lagen skulle kunna kringgås. Men jag tycker icke,
att det är riktigt att göra så, ty lagen kan kringgås i alla fall:
ingen skulle väl komma på den tanken att stadga skadestånds-
plikt, om en enskild person understödde strejkande arbetare.
Och jag tror, att det är att befara, att, om dessa stadganden
läggas för hårdt, de komma att uppväcka frestelser till kring¬
gående af lagen. Om den lägges mjukt, tror jag däremot, att
fackföreningarna skola lojalt efterlefva den.
Det är vidare en annan skillnad mellan min reservation
och de andra liberala reservanternas förslag. Jag har nämligen
förtydligat det i mitt tycke ytterst sväfvande uttrycket »har
förening medverkat till åtgärd» etc. genom att formulera det
så här: »därest föreningen genom beslut medverkat till» etc.
Vidare anser jag, att aftalsbrott, som skall föranleda ansvar,
bör vara uppenbart, just med hänsyn till hvad jag sagt om
svårigheten för en fackförening att pröfva och afgöra detta
ögonblickligen. Ar det fråga om ett uppenbart, flagrant brott,
bör den kunna göra det, helst om föreningen slutit aftalet,
hvilket jag stipulerat som villkor för att skadeståndssplikt skall
inträda.
Mitt förslag står, såvidt jag kan se, midt emellan herr
Schottes reservation och socialdemokraternas. I sistnämnda re¬
servation har helt och hållet borttagits hvad som stadgas om
att förening kan ådraga sig skadeståndsplikt genom att lämna
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 59. 3
Lag om
kollektiv aftal
mellan arbets-
gifvare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 59. 34
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektiv aftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
understöd, och där stipuleras ansvar för förening endast när den
genom beslut medverkat till lagstridig åtgärd.
Som nämndt, råder det faktiskt ingen skillnad mellan herr
Schottes reservation och utskottets förslag. Det är blott så, att
herr Schotte omarbetat detta förslag till närmare öfverensstäm¬
melse med »Refvingelinjen» och samtidigt gjort en liten om¬
formulering i anledning af en misskrifning, som i förslaget före¬
kommer.
Såsom herrarna finna af min reservation, har jag äfven
dragit upp några bestämmelser för det fall, att fackförening
gjort uttryckliga utfästelser i kollektivaftalet. Jag skulle då
vilja föreslå, som synes af den lagtext jag lagt fram, att fack¬
föreningens skadestånd' aldrig skulle gå öfver den stipulerade
summan. Jag har därjämte föreslagit en del andra modifikationer
i bestämmelserna, som jag dock ej på grund af den långt fram¬
skridna tiden vill trötta kammaren med att ingå på.
Jag skall nu be att få yrka bifall till min reservation, hvilken
jag föreställer mig det håller en gyllene medelväg mellan de båda
andra reservationerna.
Vidare anförde:
Herr Schotte: Herr talman! Jag skall anhålla att med
afseende på förevarande punkt få yrka bifall till den af mig
m. fl. afgifna reservationen. Den skiljer sig icke så mycket
från herr Åkermans reservation, men vi hafva ansett, att den af
oss föreslagna affattningen är lämpligare. I sak öfverenstämmer
vårt förslag med utskottets, hvilket, som kammaren känner, är
en af sevärd mildring af Kungl. Maj:ts ursprungliga förslag. Den
afvikelse, som reservationen innebär gentemot utskottets förslag,
är betingad hufvudsukligen af kammarens beslut med afseende
på 8 §. Det är blott sista momentet: »Skall ersättning, hvarom
i denna § sägs, gäldas af flera, varde ersättningsskyldigheten
dem emellan fördelad som skäligt pröfvas», hvilket nerflyttats
från första stycket i utskottets förslag till sista i vårt. För
öfrigt finnes i detta några formella ändringar, föranledda af
kammarens förut fattade beslut.
Jag hemställer därför, att kammaren behagade antaga den
af mig med flera afgifna reservationen.
Herr Lindqvist: Herr talman! Som framgår af reserva¬
tionerna, så föreligga vid denna paragraf åtskilliga yrkanden,
det blir tillsammans med utskottets förslag icke mindre än 4.
Jag och min medreservant, herr Nils Persson, ha för vår del
icke kunnat gå med på vare sig utskottets eller herr Schottes
eller herr Åkermans förslag, utan hemställa om sådan lydelse af
paragrafen, som föreligger i vår reservation. Jag ber nu att få
Måndagen den 80 Maj, e. m.
35 Nr 59.
säga några ord om de skadeståndsförhållanden, för hvilka vi
här skulle lagstifta.
Det har ju under åtskilliga år försports en ganska liflig
åtrå efter att man såvidt möjligt skulle få det ordnadt på det
sätt, att man kunde så att säga mota fackföreningarnas verk¬
samhet genom några lagstadganden, som för ändamålet kunde
vara effektiva, och jag tror, att man i det afseendet med stort
nöje riktat sin uppmärksamhet på skadeståndsplikten. Det var
ju en tid, såsom vi minnas, då sådana domar fälldes i England,
att fackföreningarnas kassor togos i beslag på grund af vissa
åtgärder från föreningarnas sida, och jag tänker mig, att detta,
som skedde där, nog har besmittat uppfattningen hos många i
Sverige, och man har fått den känslan, att det skulle vara
ganska bekvämt att komma fram den vägen, ty därigenom
oskadliggjorde man i en handvändning organisationerna; då
man hade hand om deras kassor, voro de icke längre försvars-
dugliga. Det är därför jag för min del ställer mig ytterst tvek¬
sam, då det gäller att i något afseende stipulera en sådan skade-
ståndsplikt, som här ifrågasättes. Men som jag förut sade redan
i förmiddags, är jag fullt medveten om, att man icke kan stifta
en lag utan att på samma gång stadga någon påföljd för brott
mot lagens bestämmelser. När så är förhållandet, har jag icke
kunnat finna någon annan linje att gå fram på än skadestånds-
pliktens. Och vi tillstyrka därför i vår reservation, att skade-
ståndsplikt måtte införas, men att denna skyldighet lägges på
sådant sätt, att den icke träffar alltför hårdt eller fullständigt
ruinerande, såsom den skulle i många afseenden göra enligt
öfriga förslag, som här föreligga. Om antingen utskottets för¬
slag eller herr Schottes skulle gå segrande igenom, så synes det
mig, att fackföreningarnas kassor komme att sväfva i största
fara att beslagtagas vid olika tillfällen, hvarigenom organisatio¬
nerna skulle omöjliggöras. Det har i detta sammanhang varit
uppe tanken på att i lagen stadga ett fixt skadeståndsbelopp.
Men det är gifvet, att det icke finnes några motsvarigheter mellan
de båda parterna i detta afseende, lika litet som det öfver huf¬
vud taget finnes någon likställighet dem emellan på de olika
områden, där denna lag skall verka. Därför är det icke möjligt
att i lagen utskrifva en generell bestämmelse om ett fixt skade¬
ståndsbelopp eller att fastställa en bestämmelse, som skulle träffa
lika för alla. Då man tänker sig tillämpningen af skadeständs-
plikten — om det exempelvis inträffar en händelse, där dom¬
stolen förklarar, att brott mot lagens bestämmelser eller mot
bestämmelserna i kollektivaftal ägt rum, och att skadestånd skall
utdömas — tror jag, att vi snart skola komma till klarhet om
hur kolossalt olika dessa stadganden träffa de båda parterna,
arbetarne och arbetsgifvarne. Det är gifvet, att det för arbets-
gifvaren är ganska lätt att fixera värdet af den skada, som han
Lag om
kollektiv aftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 59. 36
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts).
lidit. Den värderas, som man förstår, till ett icke ringa belopp.
Det blir först och främst minskad inkomst på näringen, det blir
vidare inställda leveranser, och det blir alla de förluster, som
ett sådant förhållande drager med sig, och vid ganska enkla
tillfällen skall man vara uppe vid ett belopp af åtskilliga tio¬
tusental kronor och i vissa fall öfver hundratusentalet. Dessa
skadeståndsbelopp skulle uttagas af arbetarna eller deras orga¬
nisation. Det blefve, som man kan förstå, fullständigt ruinerande
för den parten, som träffades af ett sådant utslag. Om det å
andra sidan är arbetaren, som har att kräfva ut skadestånd af
arbetsgifvaren, ställer det sig så, att arbetarne icke kunna resa
anspråk på skadestånd för annat än mistad arbetsförtjänst. Om
alltså en arbetsgifvare företagit en sådan åtgärd, hvarför han blir
dömd till skadestånd, kan han öfver hufvud taget och i lyck¬
ligaste fall, det vill säga för arbetarne, icke bli dömd att utbetala
mera än den lön, som arbetarne gått miste om, så länge det
förhållandet fortfar, som är en följd af den utaf arbetsgifvaren
vidtagna åtgärden. Men skadeståndsbeloppet kan icke annat än
i vissa fall, då det gäller stora fabriker med tusentals arbetare,
och då den vidtagna åtgärdens följder sträcka sig öfver en
längre tid, uppgå till några afsevärdt höga summor. För arbets-
gifvarne eller deras organisationer skulle den förevarande bestäm¬
melsen icke verka särdeles besvärande och framförallt ej ruine¬
rande.
Dessa omständigheter göra, att jag är mycket ledsen öfver
att här i dag icke kunna framställa något annat yrkande än
det, som är inlagdt i den reservation, som af mig och herr Nils
Persson fogats vid utskottets utlåtande. Jag är ytterst tveksam,
hur det skall se ut i kommande tider, när vi fått införd denna
skadeståndsplikt. Ty det är alldeles gifvet, att med de mång¬
skiftande bestämmelser, som läggas in i dessa lagar, den en¬
skilde arbetaren såväl som hans organisation ofta skola stranda
på dessa lagparagrafers många blindskär, och följden af ett
sådant strandande skall vara utdömandet af höga skadestånds¬
belopp, som för den enskilde arbetaren och kanske äfven i vissa
fall för hans organisationer bli fullständigt nedgörande. Men
då jag icke funnit någon annan rekommenderbar påföljd, har
jag nödgats för min del gå med på att skadeståndsplikt må
införas, men jag har ansett, att man ingalunda kan gå med på
den oegentlighet, som är inlagd i ett par eller, jag tror, alla
tre öfriga förslag, att denna skadeståndsplikt skulle inträda
äfven vid tillfälle, då organisationen icke gjort annat än lämnat
understöd till en strid, som efteråt komme att visa sig vara
grundad i aftalsbrott eller hafva tillkommit i strid mot bestäm¬
melserna i lagen om kollektivaftal. Jag har redan förut an-
gifvit, att detta för organisationerna skulle innebära en ofantligt
stor fara för att de ofta, ja, alltför ofta, det är min lifliga öfver-
37 Nr 59.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
tygelse, skulle dömas till skadestånd, fullständigt omedvetna om Lag om
att ha deltagit i någon brottslig handling. Det är därför, som kollektivaftal
vi ur den förevaranade paragrafenjuteslutit det stadgande, som talar gifZnoch
om påföljd för att man ger sådant understöd, och vi känna oss arbetare m.m.
öfvertygade om, att det, som finnes kvar i fråga om skadestånds- (Ports.)
plikt och ersättningsskyldighet i bestämmelsen, sådan vi formu¬
lerat den, är mer än tillräckligt och mer än nog för att skydda
lagen och bestämmelserna i kollektivaftalen. Det är därför jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade,
af mig och herr Nils Persson afgifna reservationen rörande
lydelsen af 10 §.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr Lindqvist har framfört
och vidhåller den meningen, att det för arbetsgifvarna skulle
vara lätt att få ut sitt skadestånd. Jag har redan vid princip¬
debatten i dag framhållit, att det torde vara tydligt, att arbets-
gifvaren får mycket svårt att först bevisa, hvilken skada han
lidit och sedan i andra hand få ut skadeståndet, då det däremot
för arbetaren icke möter några som helst svårigheter att såväl
bevisa, hvilken skada han lidit som också att få ut sitt skade¬
stånd. Att dessa skadeståndsbestämmelser icke på något sätt
skola verka oriktigt och till arbetsgifvarnas fördel samt arbe¬
tarnas nackdel vill jag nu, såsom jag gjorde på förmiddagen,
bestrida. När det nu finnes så många möjligheter att få tvister
bilagda, när vi troligen få en arbetsdomstol, dit parterna kunna
vända sig för att få principuttalanden och upplysningar om
hvad som är rätt eller orätt, så hafva sådana aftalsbrott hädan¬
efter ingen befogenhet. Vilja parterna oaktadt alla dessa stora
möjligheter ändock begå olagligheter hädanefter, så är det san¬
nerligen icke för mycket, att de få sota litet därför och känna
på någon gång hvad det kostar. Det är ju tydligt, att denna
lag blir till stor del värdelös, såvidt man icke stipulerar skade¬
ståndsbestämmelser. Arbetsaftalet stipulerar ju det eller det,
men om arbetarna eller arbetsgifvarna icke följa öfverenskom-
melsen, hvad inträffar då? Ingenting under nuvarande förhål¬
landen. Det är ingenting annat, som hjälper i detta fall, än att
den part, som bryter aftalet, får betala skadestånd. Skulle be¬
stämmelsen härom försvinna, så skulle själfva grunden för lag¬
stiftningen i sin helhet försvinna. Herr Lindqvists reservation
i det här fallet är ju icke så särdeles olik herr Schottes m. fl.
reservation. Den endast öppnar ett kryphål för att möjliggöra
att föreningarna skola slippa betala skadestånd. Det heter näm¬
ligen i denna reservation, att förening, som »genom beslut med¬
verkat till åtgärd, som enligt § 8 ej må vidtagas», skall kunna
göras ansvarig, det vill säga det måste vara ett formligt beslut
af föreningen att vidtaga en sådan åtgärd. Föreligger däremot
icke något sådant beslut, så skulle föreningen icke kunna göras
Nr 59. 38
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektiv aftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts,)
ansvarig och åläggas att betala skadestånd. Detta är ju endast
ett kryphål för att komma ifrån skyldigheten att betala skade¬
stånd.
Herr Schottes m. fl. reservation skiljer sig från utskottets
formulering icke i någon nämnvärd grad. Herr Schottes yrkande
i denna punkt är betingadt af den förändrade lydelse, som han
påyrkat i fråga om § 8, såsom redan förut blifvit nämndt.
Emellertid, herr talman, ber jag att få yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
Herr Persson i Malmö: Herr talman! Jag ber att få säga
några ord med anledning af föreliggande paragraf. Det har nu
sagts af den senaste talaren, att parterna hade flera olika möjlig¬
heter att vidtaga åtgärder, så att de icke behöfde begå aftals-
brott. Han säde bland annat, att de kunde gå till domstolen
för att få upplysningar, och det är ju rätt. Han sade vidare,
att om parterna ändå vilja begå aftalsbrott, så är det lika godt
att de få sota därför och betala skadestånd. Ja, det är just
samma mening, som ligger i herr Lindqvists och min reservation,
att om parterna begå aftalsbrott, så böra de betala. Men enligt
utskottets förslag träffar skadeståndsplikten äfven andra än par¬
terna. Nu är det väl så, att herrarna icke känna till våra
organisationsformer, och då är det förklarligt, att herrarna icke
förstå, hur det kan förhålla sig med denna sak. Det är så, att
landsorganisationen har undertecknat aftal, som är gällande t. ex.
för murarna på några ställen i landet. Landsorganisationen har
enligt sina stadgar icke det minsta att säga öfver hur murar-
förbundet sköter sina konflikter eller aftal. Det gör murarför-
bundet själft. Våra af delningar hafva äfven en stor själfbestäm-
melserätt och kunna fatta beslut utan att behöfva underställa
besluten förbundsstyrelsens pröfning. Jag ber att få omtala detta,
därför att det är många, som sagt, att medlemmar, som ingå i
fackföreningarna, ställa sig under lydnadsplikt mot ledarna i fack¬
förbunden, men så är icke förhållandet. Förbundet som sådant
har enligt sina stadgar understödsplikt. När en organisation
vidtagit en arbetsinställelse, är förbundet pliktigt enligt nu gäl¬
lande stadgar att understödja dem, som härigenom blifvit arbets¬
lösa, och om en ändring skulle företagas i stagdarna, kan det
icke ske annat än under för organisationen gällande former. —
Följaktligen måste förbundsorganisationen tre eller fyra dagar
efter det en konflikt uppstått skicka ut understöd. Det är då i
många fall så, att förbundsorganisationen icke kunnat pröfva,
om den föreliggande tvisten är aftalsbrott eller ej. Det har förut
här framhållits, att gränsen mellan strejk och lockout, mellan
aftalsbrott och icke aftalsbrott är synnerligen svår att draga upp.
I kommerskollegii afdelnings för arbetsstatistik redogörelse får
man ofta se, att det råder delade meningar, om det är den ena
Måndagen den 30 Maj, e. m.
39 Nr 59.
eller andra formen af arbetsinställelse, och det har ofta icke
kunnat bestämdt afgöras, hvilkendera formen det har varit.
Vid ett sådant tillfälle kan det vara farligt för organisatio¬
nen, om lagen är så affattad, att skadeståndsplikt åligger den
organisation, som medverkat till aftalsbrottet endast på så sätt,
att den lämnat understöd åt de arbetslösa. Däremot ha vi i
vår reservation icke alls sagt annat, än att den som har brutit
aftal — eller för föreningars vidkommande genom föreningsbeslut
— medverkat till dylikt brott, skulle vara skadeståndspliktig.
Det är därför att det sträcker sig längre, som vi reserverat oss
och anse att det är att gå för långt.
Därtill kommer, att bestämmelserna, såvidt jag kan förstå
och, jag vågar säga det, enligt sakkunnigas omdöme, äro mycket
egendomligt affattade. Det kan ifrågasättas, huruvida icke en
fackförening skulle kunna bli dömd att betala skadestånd — i
hvad mån det kommer att uttagas, vill jag här icke yttra mig
om — därför att den, om en arbetsgivare gjort lockout i strid
mot lagen eller aftal, understödjer de i denna aftalsvidriga kon¬
flikt indragna arbetarne. Lagen är så affattad, att den kan läsas
på det sättet. Det var någon, som då detta framhölls svarade,
att man väl får hoppas, att domstolen har så pass förstånd, att
den icke i ett dylikt fall dömer till skadestånd. Det är denna
punkt, som vi vilja skall utgå ur paragrafen, och jag har icke
kunnat underlåta att påpeka det rent formellt oriktiga i att
skrifva denna lag så, att man kan läsa den på det sätt jag här
relaterat. Men ännu olämpligare är det, därest äfven i praktiken
en sådan upp- och nedvänd form kan användas så, att en före¬
ning i dylikt fall ådömes utbetalande af skadestånd.
Herr talman, jag ber att få hemställa om bifall till den af
herr Lindqvist och mig afgifna reservationen.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse
med de yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen
propositioner på: l:o) godkännande af utskottets förslag till ly¬
delse af förevarande paragraf, 2:o) godkännande af det förslag
till lydelse af paragrafen, som framställts af herr Åkerman i
hans vid 4 och 5 §§ fogade reservation, 3:o) godkännande af
det förslag, som af herr Schotte m. fl. framställts i deras vid
paragrafen fogade reservation, samt 4:o) godkännande af det för¬
slag, som innefattades i den af herrar Lindqvist och Persson i
Malmö vid paragrafen afgifna reservationen. Herr talmannen
ansåg förstnämnda proposition vara med öfvervägande ja be¬
svarad. Votering begärdes emellertid, i följd hvaraf herr tal¬
mannen för bestämmande af kontrapropositionen ånyo upptog
de öfriga yrkandena, af hvilka det under 3:o) omförmälda yrkan¬
det nu förklarades hafva flertalets mening för sig. Som vote¬
ring likväl äskades äfven i fråga om kontrapropositionen, fram-
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 59. 40
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag. om ställde herr talmannen för bestämmande af kontrapropositionen
kollektiv aftal j denna votering proposition å de återstående yrkandena; och
mgifvare och ^ann ^err talmannen det under 4:o) upptagna yrkandet nu vara
arbetare m.m. med öfvervägande ja besvaradt. Men jämväl denna herr tal¬
ports.) mannens uppfattning bestreds genom begäran om votering, i
anledning hvaraf nu först uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i voteringen angående kontra¬
proposition i hufvudvoteringen angående 10 § i föreliggande för¬
slag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare
antager det förslag, som innefattas i den af herrar Lindqvist
och Persson i Malmö vid paragrafen afgifna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
förberedande votering antagit det förslag till lydelse af para¬
grafen, som framställts af herr Åkerman i hans vid 4 och 5 §§
fogade reservation.
Den omröstning, som anställdes enligt denna voterings¬
proposition, utföll med 120 ja mot 85 nej, hvadan propositionen
för voteringen om kontraproposition i hufvudvoteringen erhöll
följande af kammaren godkända lydelse:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
10 § i föreliggande förslag till lag om kollektivaftal mellan arbets¬
gifvare och arbetare antager det förslag, som innefattas i den
af herr Schotte m. fl. vid paragrafen afgifna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i hufvud¬
voteringen antagit det förslag, som i afgifven reservation fram¬
ställts af herrar Lindqvist och Persson i Malmö.
Vid härefter verkställd votering enligt sistberörda voterings¬
proposition afgåfvos 173 ja mot 43 nej; och blef följaktligen
Måndagen den 30 Maj, e. m.
41 Nr 59.
den af kammaren nu godkända propositionen för hufvudvote-
ringen så lydande:
Den, som vill, att kammaren godkänner andra särskilda ut¬
skottets förslag till lydelse af 10 § i föreliggande förslag till lag
om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren godkänt den lydelse af nämnda
paragraf, som af herr Schotte m. fl. föreslagits i deras vid para¬
grafen fogade reservation.
Hufvudvoteringen utvisade 102 ja, men 116 nej; och hade
kammaren alltså bifallit den af herr Schotte m. fl. vid para¬
grafen afgifna reservationen.
Beträffande 11 § hade utskottet hemställt om följande lydelse:
11 §.
Varder kollektivaftal åsidosatt, må talan på grund däraf
föras ej mindre af den, som själf deltagit i aftalet, än äfven af
enhvar arbetsgifvare eller arbetare, hvars rätt blifvit genom af-
talets åsidosättande omedelbart kränkt.
Tillämpning af kollektivaftal må påkallas jämväl af förening
mot dess medlemmar samt, där flera deltagit i aftalet å samma
sida, af dessa inbördes.
Har genom arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd,
som vidtagits i strid mot 8 § eller mot aftalet, eller genom af-
skedande i strid mot aftalet skada tillskyndats medlemmar af
förening, som slutit aftalet, äge föreningen föra talan om ersätt¬
ning för skadan; dock att, där innan sådan talan pröfvats med¬
lem själf väckt påstående om skadestånd eller vid domstolen an¬
mält sig ej medgifva, att talan om den andel i ersättningen,
som må anses belöpa å honom, föres af föreningen, den andel
ej må tilläggas föreningen.
Reservationer hade dock afgifvits:
af herr Åkerman, hvilken yrkat, att Riksdagen, med föran¬
ledande af Kungl. Maj:ts förslag och afgifven motion, måtte an¬
taga följande lydelse af 11 § i lagförslaget:
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
gifvare och
arbetare m.m.
(Forts.)
Nr 59. 42
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om 11 S.
kollektivaftal a
mgifvarToch Talan i anledning af förhållande, hvarom i 10 § förmäles,
arbetare m.m, tillkommer förening eller arbetsgifvare, som slutit aftalet.
(Ports.) Sådan talan äfvensom talan på grund af arbetsaftal, som
enligt 4 eller 5 § här ofvan grundar sig på kollektivaftal, må
förening, som slutit kollektivaftalet, föra jämväl för enhvar, som,
då talan anhängiggöres, är medlem af föreningen; dock äger
föreningsmedlem själf föra talan, där hans enskilda rätt blifvit
omedelbart kränkt och föreningen vägrat att för honom föra
talan. Den, som ej tillhör föreningen, äger själf föra talan.
Tillämpning af kollektivaftal må påkallas jämväl af förening
mot dess medlemmar samt, där flera deltagit i aftalet å samma
sida, af dessa inbördes; samt
af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Lindqvist, Sandström,
WijJc och Persson i Malmö, hvilka förenat sig med herr Åkerman.
Sedan paragrafen föredragits, yttrade
Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att med några ord få yrka bifall till den reservation, som jag
jämte flera andra afgifvit vid denna paragraf. Det gäller här
frågan om rätten till talan på grund af kollektivaftal. Det är
också en af de mest svårlösta frågorna på detta område; och de
lärda männen hafva skrifvit volymer om den saken. Men vi
torde icke behöfva nu i afton fördjupa oss i några detaljunder¬
sökningar om saken. Jag för min del skall endast yttra några
få ord i frågan.
Jag skall då be att få framhålla den väsentliga skillnaden
mellan reservationen och utskottets förslag. Hufvudskiilnaden
är den, att utskottet har velat begränsa föreningarnas talerätt
för sina medlemmar till allenast vissa fall, som äro närmare
angifna. Vi reservanter önska däremot, att föreningar, som slutit
kollektivaftal, skola kunna få tala för sina medlemmar, och att
allenast om förening vägrat föra talan för någon af sina med¬
lemmar, hvars rätt blifvit kränkt, skulle dennes talerätt inträda.
Jag föreställer mig, att det icke kan medföra någon olägenhet
att göra en sådan utvidgning af föreningarnas talerätt. Det
kommer att blifva en vinst, så vidt jag förstår, både för de en¬
skilda medlemmarna och domstolen, där tvisterna skola anhängig-
göras.
Det kan vidare antagas, att åtskilliga tvister komma att på
detta sätt blifva förlikta inom föreningen. De komma att en-
skildt uppgöras eller afvisas af föreningen, och man har anled¬
ning att förmoda, att den enskilde medlemmen låter sig därmed
43 Nr 59.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
nöja. Är han emellertid icke belåten med föreningens vägran
att föra hans talan, får han själf gå till domstolen.
Jag tänker mig, att detta sätt att ordna saken är enkelt och
praktiskt, och därför anhåller jag att få yrka bifall till denna
reservation.
Häruti instämde herrar Lindqvist och Schotte.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen pro¬
positioner först på godkännande af utskottets förslag till lydelse
af förevarande paragraf och vidare på godkännande afo det för¬
slag till lydelse af paragrafen, som framställts af herr Åkerman
i den af honom afgifna reservationen; och fattade kammaren
beslut i öfverensstämmelse med sistnämnda proposition.
12 § skulle enligt utskottets förslag hafva denna lydelse:
12 §.
Har arbetsgivare, som slutit kollektivaftal, vidtagit åtgärd,
hvarom i 8 § sägs, i strid mot nämnda paragraf eller mot af-
talet, eller har förening, som ingått sådant aftal, eller, där för¬
eningen är medlem af annan förening, denna senare mot någon,
för hvilken aftalet är gällande, gjort sig skyldig till förhållande,
hvarom i 10 § andra stycket förmäles, eller varder eljest aftalet
väsentligen åsidosatt, må aftalet af domstol förklaras icke vidare
vara gällande.
Hafva å ena sidan flera deltagit i aftalet, och varder på
talan mot någon af dem aftalet häfdt, må aftalet inom tre veckor
uppsägas jämväl hos de öfriga.
Är aftal af domstol förklaradt icke vidare vara gällande,
och har på samma sida som den, hvilken därom fört talan,
jämväl annan deltagit i aftalet, äge denne att inom tre veckor
uppsäga aftalet.
Uppsäges aftalet efter ty nu sagts, skall det genast upphöra
att gälla.
Uti en vid paragrafen afgifven reservation o hade herrar
Schotte, Larsson i Klagstorp, Lindqvist, Sandström, Åkerman, Wijk
och Persson i Malmö hemställt, att Riksdagen måtte antaga föl¬
jande lydelse af
12 §.
Har arbetsgifvare, som slutit kollektivaftal, öfverträdt i 8 §
meddeladt förbud, eller har förening, som ingått sådant aftal,
eller, där föreningen är medlem af annan förening, denna senare
mot någon, för hvilken aftalet är gällande, gjort sig skyldig till
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
gifvare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 59. 44
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om förhållande, hvarom i 10 § andra stycket förmäles, eller varder
kollektivaftal e]-jest aftalet väsentligen åsidosatt, må aftalet af domstol förklaras
gifvare och lcke vidare vara gällande.
arbetare m. m.
(Ports.) Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid
Herr Schotte: Tolfte paragrafens affattning i enlighet med
den reservation, som jag med flera ledamöter af utskottet af-
gifvit, är en konsekvens af kammarens förut fattade beslut med
afseende å 7 och 8 paragraferna.
Jag får i följd häraf, herr talman, yrka bifall till den vid
punkten af mig med flera afgifna reservationen.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda
propositioner i ämnet godkände kammaren den lydelse af para¬
grafen, som förordats af herr Schotte m. fl. i deras vid para¬
grafen afgifna reservation.
13 och 14 §§.
Godkändes.
I fråga om slutbestämmelsen hade utskottet hemställt, att den¬
samma skulle lyda sålunda:
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911 och, med
undantag för bestämmelserna i 6 § första stycket, 8 § i hvad
densamma innehåller förbud mot arbetsinställelse, blockad, bojkott
och annan därmed jämförlig åtgärd i anledning af tvist, som
under den tid kollektivaftal är gällande uppkommer rörande
förhållande, hvarom bestämmelse icke blifvit i aftalet träffad,
samt 9 och 14 §§, äga tillämpning jämväl i fråga om kollektiv¬
aftal, som slutits före nämnda dag.
Reservationer hade afgifvits:
af herr Schotte, som yrkat, att Riksdagen, i anledning af
Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt motioner af herrar
Åkerman och Schotte, måtte antaga följande lydelse af slutbe¬
stämmelsen :
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911 och med
undantag för bestämmelserna i 6 § första stycket samt 14 §
äga tillämpning jämväl i fråga om kollektivaftal, som slutits
före nämnda dag. Lagen skall upphöra att gälla den 31 december
1915; dock skall den äfven därefter äga tillämpning i fråga om
kollektivaftal, som slutits, medan lagen varit gällande;
45 Nr 59.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
af herrar Larsson i Klagstorp, Sandström, Åkerman och Wijk,
hvilka anslutit sig till det yrkande, som gjorts af herr Schotte;
samt
af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, hvilka jämväl yrkat
bifall till det af herr Schotte föreslagna öfvergångsstadgandet.
Sedan slutbestämmelsen föredragits, lämnades på begäran
ordet till
Herr Schotte, som anförde: Herr talman! Som kamma¬
ren af betänkandet funnit, hafva åtskilliga reservanter från
Andra kammaren yrkat, att det förevarande lagförslaget skulle
antagas allenast för fem år, dock att lagen därförutom skulle
äga tillämpning i fråga om kollektivaftal, som slutits, medan
lagen var gällande. Detta yrkande är närmare motiveradt i en
af mig afgifven motion, som återfinnes å sidorna 120 och 121,
och hvars hufvudsyfte är att framhålla, att det synts klokt,
när man nu går till att lagstifta på ett så svårlöst och opröfvadt
fält som detta, att man icke skall binda sig för hela framtiden,
utan begränsa lagens giltighet till en viss tid.
I denna lag förekomma icke blott en del bestämmelser om
kollektivaftalets natur, begrepp, definition och rättsverkningar,
utan äfven åtskilliga stadganden, som kunna inverka på parter¬
nas maktförhållanden, och rörande hvilka man icke i förväg kan
öfverskåda konsekvenserna. Det är därför vi reservanter ansett
det vara förenadt med den nödiga klokhet och betänksamhet,
som uti denna fråga bör råda, att antaga lagen allenast för viss
tid. För min del är jag lifligt öfvertygad om, att, om denna
lag visar sig motsvara de förhoppningar, man fäster vid den¬
samma, icke den ringaste svårighet skall yppa sig mot att få
den förnyad. Likaledes är jag öfvertygad om, att ingen rege¬
ring kan underlåta att t. ex. året före lagens utlöpande söka
göra den utredning, som påkallas för att få den förnyad, vare
sig oförändrad eller med de ändringar, som, enligt hvad erfaren¬
heten till äfventyrs kunnat gifva vid handen, få anses behöfiiga.
Jag tror, att en dylik begränsning af denna lags giltighet
äfven i åtskilliga andra afseenden kan vara till nytta, enär man
därigenom får tillfälle att pröfva alla de nya uppslag på före¬
varande område, som till äfventyra kunna uppkomma. Vi känna
ju så väl, huru man söker på ömse sidor att utnyttja maktför¬
hållandet så mycket som möjligt. Och det är nästan omöjligt
för en lagstiftare att på förhand tänka sig alla de situationer,
som därvidlag kunna uppkomma.
Det har sagts, att det är en ganska ovanlig åtgärd att an¬
taga en lag på viss tid. Ja, det medgifves naturligtvis, att det
är det för våra förhållanden. Men detta är ju en lag, som knap-
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets-
gifvare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 59. 46
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Forts.)
past har den vanliga karaktären af en civilrättslig lag, utan ett
lagstiftningsarbete på det rent socialpolitiska området, rörande
hvilket man i många afseenden åtminstone ännu famlar.
Det har ju också förut vid ett par tillfällen varit fråga om
att antaga lagar endast på viss tid, ehuru frågan därom mött
motstånd. Vi ha ju hos oss haft egostyckningslagen för vissa
landskap och inmutningslagar för Norrland på viss tid. I utlan¬
det är det emellertid icke alldeles så ovanligt, och det har sär-
skildt i Danmark inträffat, att man just på detta område velat
begränsa giltighetstiden af de lagar, som hafva antagits. Vi
känna ju också, med den konstitution vi hafva och våra kamrars
inbördes ställning, huru svårt det kan vara att få en lag
ändrad i ena eller andra afseendet och huru en viss bestäm¬
melse däri kan, såsom man säger, »sitta fast» i den ena eller
den andra kammaren.
Jag tror därför, att det icke är förenadt med några som
helst vådor, om kammaren bifaller denna reservation och såle¬
des antager lagen för allenast fem år, men naturligtvis gifva
den tillämpning rörande sådana kollektivaftal, som äro slutna
under lagens giltighetstid.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till slut¬
bestämmelsen enligt den reservation, som är afgifven af mig
och i hvilken instämt herrar Larsson i Klagstorp, Sandström,
Wijk och Åkerman med flera.
Vidare yttrade;
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar! Jag har mycket svårt att förstå, att
det politiska jämnviktsläget i Riksdagen, som ju åberopats såsom
skäl för den af herr Schotte föreslagna åtgärden, verkligen skulle
kunna motivera en sådan åtgärd. I fråga om utsikterna att få
nödiga ändringar verkställda i denna lag, så är ju den i allde¬
les samma ställning som alla andra lagar, i hvilka intressena
stå skarpt mot hvarandra, eller, om det skulle vara någon skill¬
nad, är denna lag i en alldeles gifvet gynnsammare ställning
därför, att dessa frågor äro så utaf den allra största betydelse
och intresse för allmänheten, att den kommer att föra fram
krafvet på ändringar, som funnits nödiga, med en alldeles ovan¬
ligt stor styrka.
Jag kan icke heller finna, att Första kammaren — och det
är ju mot den, som udden i denna slutbestämmelse skulle vara
riktad — med fog kan sägas hafva motsatt sig reformer, som
uppburits af ett allmänt kraf. Jag kan i det hänseendet hän¬
visa till exempelvis norrlandslagarna. Vi veta ju icke heller,
om det skulle vara lyckligt eller önskligt att nu skapa några
särskilda garantier just för denna lags rörlighet. Den har, så-
Måndagen den 30 Maj, e. m.
47 Nr 59.
som det förut framhållits, i mångt och mycket karaktären af en
försökslagstiftning. Det är sant. Men detta bör taga sitt natur¬
liga uttryck däri, att lagen, då den stiftas, så litet som möjligt
ingriper ändrande och omläggande i de faktiskt föreliggande för¬
hållandena, utan att den i stället inskränker sig till att fastslå
endast de grundläggande principerna på detta område och låter
den naturliga utvecklingen sörja för att fylla de luckor, som
man icke kunnat underlåta att nu lämna öppna, då lagen första
gången stiftas. Det kungliga förslaget har försökt att' förverk¬
liga tanken att uttala endast de grundläggande principerna. Och
i den mån så sker, mina herrar, behöfver man icke heller be¬
fara de öfverraskningar i fråga om lagens verkningar, som den
föregående talaren ställt i utsikt.
Det finnes slutligen ganska allvarsamma anmärkningar, som
kunna göras mot den föreslagna tidsbegränsningen. Till en bör¬
jan vill jag säga, och det har ju också den föregående talaren
själf vitsordat, att detta utgör en fullständig nyhet för vår lag¬
stiftning. Vi hafva provisoriska lagar, som antagits för viss,
bestämd giltighetstid. Jag kan ju hänvisa till lagen om inskränk¬
ning i rätten att erhålla ägostyckning, hvilken lag slutade den
1 januari 1910, samt lagen om suspension af inmutningsrätten
på vissa kronodomäner i Norrland, hvilken lag skulle sluta den
1 oktober 1910, men af denna Riksdag förlängts genom en ny
provisorisk lag för ännu ett år. Dessa lagar hafva emellertid
haft naturen af undantagslagar från gällande lag. Och om
dessa lagar icke skulle hafva blifvit förnyade, har man alltid
haft en äldre lag att falla tillbaka på. Men här är det på annat
sätt. Här är ett nytt lagstiftningsområde, på hvilket hittills
ingen lag finnes; och då skulle situationen blifva den, om någon
ny lag icke komme till stånd, att man på detta område åter
stode utan lag. Följderna af detta äro ganska svåra att be¬
döma. I fråga om afslutandet af kollektivaftal synes det mig
vara antagligt — det är ju icke möjligt att döma bestämdt om
dessa förhållanden — att framemot slutet på lagens giltighetstid
skulle den stråfvan göra sig gällande att få de kollektivaftal,
som då komme till stånd, att till giltighetstiden så nära som
möjligt sammanfalla med lagens giltighetstid, det vill säga, man
skulle icke gärna gå in på aftal, som sträckte sig afsevärdt öfver
den tiden. Detta skulle återigen föranleda, att man på en tid¬
punkt skulle sammanföra alla de brännbara ämnen, som gifvet-
vis uppkomma, så snart det blir fråga om afslutandet af nya
kollektivaftal inom en mängd branscher. Häruti skulle återigen
ligga en fara, att just genom denna bestämmelse framkalla en
mera omfattande konflikt vid den tiden, hvilket säkerligen
skulle kunnat undvikas, om dessa kollektivaftal fått afvecklas
mera successivt, i den mån de utgått.
Om de kollektivaftal, som afslutats under lagens giltighets-
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Ports.)
Nr 59. 48 Måndagen den 30 Maj, e. m.
o* tid, men komma att sträcka sig utöfver denna, stadgas i den
mdlanarbds- föreslagna öfvergångsbestämmelsen, att den nya lagen skall på
gifvare och dem äga tillämpning. Men, mina herrar, den särskilda institu-
arbetare m.m. tion, som vi ju äro eniga om vara behöflig för att tillämpa
(Forts.) kollektivaftalslagen, nämligen arbetsdomstolen, den skulle icke
efter den 31 december 1915 få taga befattning med de kollektiv-
aftal, som äro slutna under tiden för kollektiva!talslagens gil¬
tighet. Ty i öfvergångsbestämmelsen angående arbetsdomstolen
stadgas det, att domstolen skall fortfara till den 31 december
1915 och så lång tid efteråt, som behöfves för att slutföra de
tvister, som äro instämda till domstolen före den dagen, men
domstolen är enligt denna bestämmelse icke behörig att upp¬
taga några tvister, som anhängiggöras efter den dagen. Således
skulle för sådana aftal de allmänna domstolarna träda in, och
tvister om dem skulle behandlas enligt den vanliga rättegångs¬
ordningen och kunna fullföljas i tre instanser. Jag antar äfven,
att för dessa allmänna domstolar icke kunna gälla de särskilda
befogenheter, som i lagen om arbetsdomstol är denna domstol
tillerkänd. De allmänna domstolarna skulle således, såvidt jag
förstår, icke vara behöriga att gifva den tolkning af ett kollek-
tivaftal, som man uppdragit åt arbetsdomstolen att gifva på
grund af en hemställan därom från intresseradt håll. Häraf
skulle följa, att ett kollektivaftal, som är slutet före den 31 de¬
cember 1915, men fortfarande skulle gälla efter den tiden, komine
att få en alldeles olika valör före och efter den dagen, beroende
därpå att de medel att realisera detta aftal, som man tänkte sig,
när man stiftade kollektivaftalslagen, icke längre finnas.
Ur dessa synpunkter vågar jag uttala den meningen, att
den ifrågasatta tidsbegränsningen icke är tillrådlig.
Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har vid ett annat till¬
fälle för min del uttalat stora farhågor för det yrkande, som
ligger inrymdt i Kungl. Maj:ts förslag att tillerkänna denna lag
retroaktiv verkan och tillämpa den på de kollektivaftal, som varit
afslutade före den tid lagen träder i kraft. Och jag sade vid
detta tillfälle, att det var för mig ofattbart, huru man skulle
kunna gå den vägen, då det nätt opp icke finnes någon, som
bestämdt kan säga, huru verkningarna kunna blifva i det afse-
endet, då man icke verkställt någon grundlig undersökning om
de nuvarande kollektivaftalens innehåll, och i hvad mån och
på livilket sätt lagens bestämmelser skulle komma att verka
på dem.
Emellertid har sedan dess framkommit ett förslag om, att
denna lag skulle göras till en försökslagstiftning och fastställas
endast för vissa år, och när jag för min del funnit lämpligt att
biträda detta yrkande, så förefaller det mig, som om man komme
att stå på en ganska svag grund, om man, oafsedt detta, ändock
49 Nr 59.
Måndagen den'30 Maj, e. m.
skulle vidhålla yrkande om att lagen icke skulle få retroaktiv ' Lag om
verkan och blifva tillämplig på dessa aftal. Ty det försök, som kollektivaftal
skulle göras under de fastställda åren, skulle gifvetvis icke blifva “r^s‘
fullständigt, om man icke skulle få tillämpa lagen på redan b e-arbetare m.m.
fintliga kollektivaftal. Jag har därför nödgats böja mig för det (Forts.)
yrkande, som ligger inrymdt i herr Schottes förslag. Men det
har skett endast på det villkor och under den förutsättning, att
lagen göres till en försökslagstiftning.
Vidkommande detta yrkande skall jag tillåta mig att ännu
en gång påpeka förhållandena i Danmark. Det har förut erinrats
om, att i Danmark hafva i år genomförts två olika lagar, en lag
rörande voldgift och en lag rörande medling i tvister mellan
arbetsgifvare och arbetare. Lagen angående voldgift innehåller
den bestämmelsen att den efter vissa år skall undergå revision,
och lagen om förlikningsman är fastställd endast såsom försöks¬
lagstiftning och för vissa år. Nu är det att lägga märke till, att
man i Danmark redan har under en följd af år pröfvat systemet
med voldgift, och man äger sålunda där redan en ganska ut¬
sträckt erfarenhet på detta område. Man har därför ansett sig
kunna stadga endast revision af den lagen om vissa år. Men
lagen om förlikningsmän, som i Sverige, såsom vi minnas, an¬
togs utan att det var ens en tanke på, att det skulle vara en
försökslagstiftning, har dock i Danmark, så enkel som den är,
fastställts såsom en försökslagstiftning.
Nu har ju justitieministern nyss varnat för, att vi skulle gå
den vägen rörande det omfattande lagförslag, som vi nu snart
genomgått. Det synes mig vara rätt egendomligt, att förhållan¬
dena kunna i två till hvarandra gränsande länder vara så ytterst
olika, som de äro i Danmark och Sverige i detta afseende. Då
man i Danmark icke vågar att göra till en bindande lagstiftning
på vanligt sätt ens en sådan lag som den om förlikningsmän,
så anser man sig här i Sverige kunna göra det nu föreliggande
lagförslaget till bindande lag. Ehuru man vet, att det är ett
alldeles nytt område, som vi nu gå ut att lagstifta på, och ehuru
ingen här i dag kan säga, hvilken inverkan denna lagstiftning
kan hafva i verkligheten, i det lefvande lifvet och i praktiken,
då det skall tillämpas på de olika parternas förhållanden, säger
man ändå, att vi nu skola lösa denna bestämmelse och att den
skall ligga där trygg och säker. Ja, mina herrar, gå vi den
vägen, hvad följer då? Jo, här har dock uttalats i dag undan
för undan af hvarenda röst, att denna lag kommer att verka
ofördelaktigt framför allt på arbetaresidan. Vi tro däremot, att
arbetsgifvareintresset är understödt i så hög grad, som det öfver
hufvud kan vara möjligt. Då vi kommit några år framåt, skola
vi således finna, att alla yrkanden, som resas i denna kammare,
gående ut på en förändring till förmån för den part, som blifvit
undertryckt genom lagens bestämmelser, studsa tillbaka på Första
Andra Kammarens Prof. 1910. Nr 59. 4
Nr 59. 50 Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om kammarens motstånd, som äfven med den 40-gradiga skalan ju
mdlan^arbets-^ommer befinnas äga precis samma starka majoritet i dessa
gifvare och fragor. som den hittills ägt, eller om icke lika stark majoritet, så
arbetare m.m. dock åtminstone en sådan, som är tillräcklig för att tillbakavisa
(Ports.) hvarje försök att åstadkomma en förändring af den art, som jag
nyss här angifvit.
Det torde således stå klart för hvar och en, att om vi skola
trots alla stridiga meningar, som finnas, söka, såsom jag förmo¬
dar kommer att ske, att genom sammanjämkning åstadkomma
en lag af det förslag, som vi nu diskuterat, förefaller det mig
vara ytterst angeläget, att vi icke fastställa denna lag på vanligt
sätt, utan göra den till en försökslagstiftning, såsom här före¬
slagits; och med den uppfattning och de synpunkter jag har på
den saken, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till det af
herr Schotte framlagda förslaget.
Herr Sandström: Herr talman! Herr justitieministern har
med mycken skärpa framhållit åtskilliga olägenheter, som äro
förknippade med begränsad giltighetstid för en lag, och i det
stora hela måste jag gifva honom rätt i, att verkliga och allvar¬
liga olägenheter äro förknippade med en begränsning af giltighets¬
tiden för en sådan lag som denna. Särskildt är det naturligtvis
en olägenhet att i fråga om de kollektivaftal, för hvilka kollek-
tivaftalslagen efter de fem åren fortfarande skall vara tillämplig,
lagen måste tillämpas af de allmänna domstolarne. Det är na¬
turligtvis obekvämt och medför åtskilliga olägenheter, dock icke
alltför mycket obekvämare än den ordning, som Kungl. Maj:t
i propositionen föreslagit och hvilken innehåller två instanser i
stället för de tre, som då skulle finnas.
Däremot har jag litet svårt att fatta en annan af de olägen¬
heter, som justitieministern påpekade, nämligen att mot slutet af
giltighetstiden det skulle blifva en allmän sträfvan att låta kollek-
tivaftalens utgångstider sammanfalla med utgången af lagens
giltighetstid. Däraf skulle, säger justitieministern, följa, att en
mängd kollektivaftal komma att utlöpa ungefär samtidigt. Häri¬
genom skulle en stor mängd tvisteämnen samlas som i en bränn¬
punkt och en omfattande konflikt lätt blifva följden.
Jag tror nu för min del icke, att giltighetstidens begräns¬
ning är ägnad att medföra en sådan verkan, men låtom oss
antaga, att den gjorde det. Jag erinrar mig då dels från moti¬
veringen i den kungl. propositionen och dels af hvad som före¬
kommit under debatten i dessa frågor, att just ett dylikt samman¬
förande af kollektivaftal till en gemensam afslutningspunkt är
något, som är ägnadt att främja riksaftals upprättande, främja
arbetsfreden och leda till möjligheten af ett eventuellt förbud för
sympatistrejk och sympatilockout. Och jag måste säga, att herr
justitieministerns farhåga för utbrytandet af en stor konflikt med
Måndagen den 30 Maj, e. m.
51 Nr 59.
anledning däraf, att en mängd aftal slutade samtidigt, icke kan Lag om
så synnerligen imponera på mig, när vi stå inför antagandet af kollektivaftal
en lag, som är så affattad, att när som helst under aftalstidenmgifvarToch'
en arbetsinställelse, berörande hundratusentals aftal, kan och får arbetare m.m.
företagas äfven af den obetydligaste anledning. (Forts.)
Med erkännande af dessa olägenheter ber jag i alla fall att
få påpeka den stora risk, som man löper genom att antaga lagen i
vanlig ordning. Det behöfver icke innebära en anmärkning mot
Första kammaren, när man påpekar det förhållandet, att det i
politiken finnes en frestelse till att identifiera de egna och när¬
liggande intressena med det allmännas intresse, en frestelse, som
vederbörande i regel faller för, såsom man ju ser dagligdags.
Ingenting är lättare för industriidkarne än att identifiera först
statens intressen med industriens intressen och sedan industriens
intressen med industriidkarnes egna intressen. Jag säger, att
detta sker i god tro, men det sker dock, och vi se oupphörligt
exempel därpå. Det är icke tu tal om, att om denna lag skulle
medföra den verkan, att den befästade arbetsgifvarnes makt öfver
arbetarne, så att de genom storlockouten ha arbetarne fullstän¬
digt i sin makt — en fara, som jag ingalunda anser vara ute¬
sluten — om verkan skulle blifva sådan, kan man ha anledning
att befara ett sådant resonemang från arbetsgifvarnes sida: vi
missbruka ju icke den makt, lagen ger oss; den är nyttig och
bra för industrien och industrien är nyttig för samhället, alltså
behålla vi lagen oförändrad 1 Så kommer det med all sannolikhet
att låta. Hvad man riskerar är, att ju mera rättvist denna lag
kommer att verka, ju mera jämnt vi lyckats afväga intressena
mellan arbetsgifvare och arbetare, desto lättare blir det att få en
ändring tillstånd; men ju mera vi misslyckats, ju mindre jämnvikt
mellan de olika parterna som uppnåtts, desto svårare blir det
att få lagen upphäfd eller ändrad. Man måste alltså vara ytter¬
ligt försiktig, när det gäller ett så viktigt lagstiftningsområde
som detta, där man har till den grad svårt att förutse verknin¬
garna af en lag. Nu kan jag för min del icke med full säker¬
het bedöma, om den kommer att verka åt det ena eller andra
hållet, fastän jag har all anledning förmoda, att, om lagen kom¬
mer till stånd i det skick, som den antagligen får, densamma
kommer att innebära ett fastslående af arbetsgifvarnes öfvervikt
vid arbetsvillkorens bestämmande. Jag har all anledning att tro,
att arbetsgifvarne och Första kammaren ha samma uppfattning,
och det är nog utan tvifvel detta, bland annat, som ligger till
grund för deras önskan att taga lagen tills vidare eller i vanlig
ordning. De känna sig på den säkra sidan i denna lagstiftning.
Men låt oss antaga, att landet läge så, att i båda kamrarna kunde
förväntas majoritet för absolut förbud för arbetsinställelse under
aftalstiden. Då undrar jag, huru arbetsgifvarne i så fall skulle
ställa sig till giltighetstiden. Jag tror, att dessa båda saker ha
Nr 59. 62
Lag om
kolléktivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Måndagen den 30 Maj, e. m.
sammanhang med hvarandra. Jag tror, att om man ser på den
praktiska sidan af saken och tänker på risken af att antaga la¬
gen på sådant sätt, att den råkar sitta fast, om man behöfver
ändra den, så måste man fästa större vikt vid denna risk än
vid de formella olägenheter, som en tidsbegränsning komme att
medföra.
Herr Vennersten: Efter de politiska utläggningar, som
här spelat in i debatten, ber jag att få för min del gå tillbaka
till en saklig behandling af frågan.
Jag tror icke, att det är lyckligt att begränsa lagens giltig¬
hetstid till fem år. Detta kommer otvifvelaktigt att åstadkomma
ett osäkerhetstillstånd, som kan för båda de parter, hvarom här
är fråga, blifva olidligt. Jag är fullt förvissad om, att de olä¬
genheter, som lagen kan medföra i det ena eller andra af seen det,
om den nu blir antagen att gälla tills vidare såsom vanlig lag,
icke kunna vara tillnärmelsevis så svåra som just dessa af mig
befarade olägenheter för det fall att man gör lagen giltig blott
för fem år. Jag har med afsikt underlåtit att här deltaga i
debatten, därför att det kan uppfattas, som om man här talade
i egen sak, då man är arbetsgifvare, och det har här i afton
tillräckligt betonats, hurusom denna lag är skapad för arbets-
gifvarnes skull och för att bereda dem fördelar på den andra
partens bekostnad. Men när man vet, att det alltid är så, att
en sittande regering, så länge som samhället ännu är borgerligt
eller kapitalistiskt, från yttersta vänstern betecknas såsom arbets-
gifvareregering eller kapitalistregering, behöfver man ju icke
fästa så stort afseende vid sådant tal. Jag tror icke, att arbets-
gifvarnes intressen i detta förslag blifvit obehörigen tillgodosedda,
ehuruväl uppfattningen tycks vara så utbredd. Finge jag säga
min innersta mening, skulle det vara den, att arbetsgifvarne
kan det kvitta lika, om de få en sådan lag som denna eller ej,
men de ha ansett — så har åtminstone min uppfattning varit
— att samhället behöfver denna lag, och det är äfven därför
som jag med jämnmod sett, hurusom den här så småningom
blifvit antagen.
Beträffande de nu föreliggande stadgandena har jag den
bestämda uppfattningen, att det vore lyckligare, om denna lag
icke komme att gälla blott för fem år, utan tills vidare, och
därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar!
Det är ju synnerligen svårt för en icke jurist att yttra sig i
denna lagfråga, men jag ber likväl att nu få säga några ord
om densamma.
Jag har den uppfattningen, att om lagen antages blott för
53 Nr 59.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
fem år, kommer den icke att få sin fulla och verkliga betydelse.
Den kommer nämligen då icke att få full tillämpning på kollektiv-
aftalen i vårt land. Vi skola besinna, att en del kollektivaftal
äro afslutade på så lång tid som fem år och dessutom att det
finnes en hel massa kollektivaftal, s. k. fortlöpande kollektiv¬
aftal, som säkerligen komma att gälla mer än fem år. Det är
därför tydligt, att denna lag icke skulle få tillämpning på kanske
ens hälften af de nuvarande kollektivaftalen. Jag kan därför
icke finna annat, än att en lag, antagen på så kort tid, som här
föreslagits, endast skulle komma åstad oreda och osäkerhet på
arbetsområdet, och enligt mitt förmenande skulle den under
sådana förhållanden vara i det allra närmaste värdelös. Man har
här åberopat ett exempel från Danmark på en dylik lagstiftning
för viss tid. Men det är väl ändå en ganska betydlig skillnad
mellan förhållandena hos oss och i Danmark uti detta hänse¬
ende. I Danmark har man ju antagit en lag angående skilje-
mannaförfarande, och det är väl en ofantligt stor skillnad mellan
en sådan lagstiftning och dessa stora lagar, som här ligga före,
och hvilka så djupt skola ingripa i hela vårt samhällslif.
Det har här sagts af herr Schotte, att det icke skulle möta
de allra ringaste svårigheter att få lagen förnyad efter fem år.
Jag kan då å min sida icke finna, att det skulle möta några
större svårigheter att om fem år få lagen förbättrad, ifall den
i ett eller annat afseende skulle visa sig vara felaktig. Jag tror,
att det i så fall skulle för samhället ställa sig bra mycket fördel¬
aktigare, om man då hade en grand att bygga på, än om man
ingen grund alls hade.
Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang beröra
argument, som två gånger här i afton framdragits af herr Sand¬
ström. När vi för en stund sedan behandlade paragraf 7 i
denna lag, yttrade han sig på följande sätt: Jag kan icke be¬
stämdt afgöra, jag vet icke, huruvida dessa bestämmelser äro
till fördel för arbetsgifvarne eller till fördel för arbetarne, men
jag misstänker, att, därför att arbetsgifvarne så gärna vilja ha
dylika bestämmelser, dessa äro till fördel just för arbetsgifvarne,
och därför böra vi icke taga dem. Nu upprepar herr Sandström
något i samma stil. Han säger, att Första kammaren visat sig
så angelägen att taga denna lag, och detta bör därför väcka
misstro här inom Andra kammaren, och därför böra vi icke taga
lagen. Jag tycker verkligen, att vi böra hålla oss till sak, och
jag vill i det fallet fullkomligt instämma i hvad herr Venner-
sten för en stund sedan yttrade angående denna fråga.
Då jag, herr talman, anser, att, om en sådan lag som denna
endast antoges på fem år, densamma vore af ringa betydelse
och i det närmaste värdelös, ber jag att få yrka bifall till ut¬
skottets förslag.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Ports.)
Nr 59. 5i
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om Herr Sandström: Herr talman! Jag skall med anledning
kollektivaftal af perr Petterssons i Bjälbo senaste anförande be att få yttra
mgifvare och n^gra ord. Ja, saklighet i diskussionen är nog en viktig sak,
arbetare m.m. men det är lika viktigt och önskvärdt att blifva riktigt citerad
(Forts.) — det är en mycket viktig förutsättning för både trefnaden och
sakligheten i diskussionen. Båda de citat, som herr Pettersson
lämnade från mitt anförande, voro oriktiga. Jag har aldrig
vare sig under dagens lopp eller någon annan gång fällt det
yttrande, att eftersom jag icke visste, att en viss bestämmelse,
exempelvis paragraf 7 i kollektivaftalslagen, vore till fördel för
arbetsgifvarne eller ej, men att jag, eftersom arbetsgifvarne höllo
på den, misstänkte, att den var till fördel för dem, och att vi
därför icke borde taga lagen. Om herr Pettersson kollationerar
detta referat med det stenografiska protokollet, skall han nog
själf finna, huru oriktigt han här citerade mig.
Det andra referatet var det första likt. Det skulle inne¬
bära, att jag skulle ha sagt, att eftersom Första kammaren ville
ha en obegränsad giltighetstid för lagen, vore en dylik giltig¬
hetstid säkerligen till förmån för Första kammaren, och därför
borde vi afslå förslaget därom. Detta mitt åsyftade yttrande
har kammaren i så färskt minne, att jag nu här icke behöfver
upprepa detsamma.
Herr Lindqvist: I likhet med herr Pettersson i Bjälbo
ber jag att få erinra om, att jag ingalunda är jurist och sålunda
icke äger förutsättningar att kunna tolka lagtext. Men det vill
jag säga, att nog förefaller det mig, som om herr Pettersson
skulle vara betydligt underlägsen i detta fall, där det gäller att
läsa en så enkel lagtext som det slutstadgande, hvarom här är
fråga. Herr Pettersson sade, att därest lagen skulle komma att
tillämpas i enlighet med herr Schottes förslag om giltighetstid,
skulle lagen endast komma att tillämpas på en bråkdel af de
kollektivaftal, som här hos oss gälla. Det står i detta slut¬
stadgande följande: »Denna lag skall träda i kraft den 1 januari
1911; dock skall å arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för
bestämd tid, nu gällande lag tillämpas». För mitt enkla för¬
stånd står det fullkomligt klart, att om detta stadgande blifver
lag, kommer lagen att tillämpas på alla kollektivaftal, som äro
afslutade den 1 januari 1911, och på alla kollektivaftal, som
komma att afslutas under den tid, som denna lag äger kraft.
När man tolkar lagbestämmelser på det sätt, som herr Pettersson
här gjort, synes det mig, som om på samma gång värdet af
hans yrkande i väsentlig mån förringades.
Eftersom jag fått ordet, ber jag, herr talman, att få säga,
att det förvånar mig, att herr Vennersten icke androg några
egentligen vägande skäl, hvarför denna lag skulle genomföras
på vanligt sätt såsom en bindande lag. Han framhöll med
Måndagen den 30 Maj, e. m.
65 Nr 59.
ganska stor skärpa såsom sin öfvertygelse, att arbetsgifvarne Lag om
visst icke hade någon anledning att glädja sig öfver denna lag. kollektwaftal
Ja, det är möjligt, att voteringarna, såsom de utfallit här i dag ifrare och
i Andra kammaren, i viss mån påverkat herr Yennerstens upp - arbetare m.m.
fattning i den delen. Jag vill icke förneka, att när vi togo (Forts.)
bort paragraf 9 i aftalslagen och genomförde Ref vingelinjen i
paragraf 8, ha icke därmed arbetsgifvarnes intressen blifvit till¬
godosedda på samma sätt, som om vi hade antagit Kungl. Maj:ts
eller utskottets förslag. Men är nu förhållandet så, som herr
Vennersten sade, att arbetsgifvarne icke ha någon synnerligen
stor anledning att vara så särdeles glada öfver denna lag för
sitt vidkommande, synes det mig icke heller förefinnas så stor
anledning för herr Vennersten att nu yrka på, att lagen skall
göras bindande, då från annat håll säges, att vi ha skäl att
befara, att vi få till stånd en sådan lag, beträffande hvilken vi
vilja se, huru den kan verka på detta nya område, innan vi
binda oss för en obegränsad tid framåt genom densamma.
Jag tror, herr talman, att de skäl som framförts från den
sida, jag tillhör, fortfarande stå oemotsagda, och därför ber
att få vidhålla mitt yrkande om afslag å utskottets förslag i
denna del.
Herr Vennersten: Jag fick en direkt uppmaning att gifva
till känna, hvarför jag icke ansåg mig kunna hysa något större
intresse för denna lag ur arbetsgifvarsynpunkt. Jag anser
emellertid, att denna synpunkt spelar en underordnad roll och
att man måste böja sig för den allmänna mening, som råder i
landet, om att vi böra ha en lagstiftning på detta område. Jag
vill dock säga, att om en lagstiftning här kommer till stånd, är
det bättre och lugnare, om den icke får en så provisorisk
karaktär, som här är ifrågasatt, ty hurudana förhållandena än
må vara, är det bättre att veta hvad man har att räkna med
och att icke behöfva befara att snart nog stå inför något nytt
och okändt, sedan man en gång inrättat sig efter de nya lag¬
bestämmelserna. Det är af detta skäl bland andra, som jag
anser det vara klokare att icke lagstifta för en så kort tid, som
här är ifrågasatt.
Herr Persson i Stallerhult: Det är här ett alldeles nytt
område, som det nu är fråga om att lagstifta på, och här skulle
Riksdagen nu införa sådana nyheter som att besluta, att lagen
endast skall gälla för några få år. Detta är emellertid en nyhet,
som icke tilltalar mig. Är det så, att de lagar, som Riksdagen
sålunda antager, äro så beskaffade, att de äro lämpliga, då är
det väl bra att de gälla på obestämd tid; men vidlåder dem
stora fel, är det väl bäst, att man afarbetar dessa fel i samma
mån, som man upptäcker dem. Men att skapa nya lagar, sedan
Kr 59. 56 M&ndagen den 30 Maj, e. m.
Lw onl de en gång löpt ut, det blir kanhända svårare, och därför tror
mellan arbets- iag’ att kammaren bär borde bifalla utskottets förslag och afslå
gifvare och reservanternas yrkande i denna del.
arbetare m.m. Såsom motiv för sitt yrkande, att lagen endast måtte antagas
(Ports.) för en viss tid, anföra reservanterna bland annat, att paragraf
9 är så ytterligt svår att öfverskåda. Men beträffande denna
paragraf ha reservanterna fått sin vilja igenom, så att den
helt och hållet uteslutits ur lagen. Och således kan icke det
motivet anföras som skäl för, att lagen endast skulle gälla för
viss tid.
Utskottets vice ordförande, herr Schotte, sade i slutet af
sitt anförande, att för den händelse liberala samlingspartiets re¬
servation icke blefve antagen af såväl Första som Andra kam¬
maren, så vore det klart, att lagen fallit på Första kammarens
motstånd. Det var emellertid icke möjligt för mig att få någon
annan uppfattning af herr Schottes inledningsföredrag, än att
detsamma gick ut på, att han ville att hela lagen skulle falla.
Jag kan icke se annat i detta yrkande, än att man skall antaga
några paragrafer, och sedan reservera sig och förändra de allra
viktigaste paragraferna, så att förslaget måste falla, då hvarken
Första kammaren eller en stor del af Andra kammaren kan
antaga det så, som reservanterna yrkat. Det är därför för mig
omöjligt att frigöra mig från den tanken, att lagen skall komma
att falla, och det gärna för mig, om herrarne vilja ha det så.
Men reservanterna skola då icke skylla på andra, utan på sig
själfva, för att lagen icke blir antagen, då ju detta är beroende
på reservationernas innehåll. Det kan måhända gå ute på folk¬
möten att få i åtskilliga, som höra på, att det är högermännens
och Första kammarens skuld att lagarna icke blifvit antagna,
då de icke fogat sig i de beslut, som här i Andra kammaren
fattats. Men den delen af svenska folket, som verkligen önskar
sådana lagar, vet nog, på hvem skulden härvidlag hvilar, för
att lagarne icke blifvit antagna. Utgången ser man ju här
tydligt. Jag kan dock icke annat än yrka bifall till den nu
föredragna paragrafen och rent afslag å reservationen, fastän
någon sammanjämkning i den delen icke lär vara möjlig att
åstadkomma.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde herrar Gustafsson i Mjölby,
Svensson i Skyllberg, Ericsson i Ofvanmyra, Sjöberg, Mallmin,
Peterson i Kvisberg, friherre Fleetwood, Meurling, Carlsson i Sol-
berga, Malmborg, Johansson i Möllstorp, Nilsson i Linnås, Jönsson
i Boa, Lindvall, Bengtsson i Bjärnalt, Henrikson, Magnusson i
Salstad, Lundgren i Göteborg, Månsson, Olsson i Berg, Olsson i
Broberg, Mörtsell, Johanson i Mossebo, Lundell, Andersson i Hä-
gelåkra, Åkesson och Andersson i Bråborg.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
67 Nr 59.
Herr Schotte: Herr talman! Jag skall endast svara herr
Carl Persson ett par ord. Han hänvisade först till hvad som här
från vår sida blifvit sagdt om paragraf 9, nämligen att den
innehåller en del bestämmelser, som vore ganska svåra att öfver¬
skåda, och så sade han, att vi hade yrkat att få bort paragrafen.
Ja, det är ju klart, att vi yrka detta, när vi anse, såsom vi i
reservationen framhållit, att hvad som innehålles i denna paragraf
näppeligen rör den lagstiftning, hvarom nu är fråga. Men herr
Carl Persson citerade icke vårt hufvudskål, nämligen paragraf 8.
Jag föreställer mig, att många äfven i denna kammare skulle,
därest Andra kammaren kan drifva sin vilja igenom angående
Refvingelinjen, vara ganska betänksamma att taga en sådan
bestämmelse för all framtid.
Herr Carl Persson citerade också mitt yttrande på förmid¬
dagen. Det är ungefärligen samma citat, som jag sett i tid-
ningarne, men hvilket alldeles icke är exakt. Jag yttrade mig
ungefär som så, att det fanns intet i reservanternas förslag, som
kunde eftergifvas, utan att lagen blefve väsentligt försämrad.
Det är ju en sak, som är reservanternas både rättighet och plikt
att säga och ha sin egen mening om. Jag sade vidare, att det
är mycket litet, som kan eftergifvas, utan att faran för hela
förslagets fall träder i förgrunden. Det är också en mening,
som jag torde ha fullkomlig rättighet att uttala. Jag har min
mening och reservanterna sin mening och herr Carl Persson har
sin mening, men några förebråelser åt den ena eller andra sidan
tror jag icke, att vi behöfva ge.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
HerrSandström: Herr talman! Herr Carl Persson i Staller-
hult fann lämpligt att erinra de liberala reservanterna inom ut¬
skottet om det ansvar, som de ådragit sig genom sina reserva¬
tioner, och han förmenade, att om lagförslagen nu falla, är det
vi, som fällt dem, och vi som ha ansvaret därför. Något litet
beror väl på förslagens egen beskaffenhet och något litet på den
af alla erkända bristfälligheten i den utredning, som förslagen
fått. Vi ta i alla händelser lugnt vårt ansvar. Vi ha känt
ganska djupt detta ansvar under hela utskottsarbetet; det är en
ganska ansvarsfull sak att granska ett viktigt lagarbete med så
fasta hållpunkter och med så klen utredning att gå efter, som
här varit fallet, och vi ha känt oss ganska isolerade, då, för¬
utom de liberala reservanterna inom utskottet, detta varit så
godt som uteslutande sammansatt af intresserade parter, represen¬
tanter för arbetarne och arbetsgifvarne. Vi ha försökt att efter
bästa förmåga väga jämnt mellan de olika intressena. Det är
resultaten af dessa våra sträfvanden, som föreligga i reservationen,
och jag tror, att om alla gjorde samma försök och lyckades i
dessa sina försök att känna sig så litet som möjligt solidariska
Lag om
Icollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Forts.)
Nr 59. 68
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektiv aftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m.m.
(Forts.)
med den ena eller andra parten, skulle lagarne ha fått ett annat
bedömande, än hvad de här fått på sina håll.
Herr Carl Persson uttalade sina farhågor för, att det liberala
partiet hade för afsikt att försöka bringa dessa lagförslag på
fall och gärna såge, att de folie, och han slutade med att yrka,
att förslagen måtte antagas såsom permanenta. Jag förstår dock
icke riktigt detta resonemang. När vi äro till den grad tvek¬
samma om, huru dessa lagar komma att verka, såsom de nu
sannolikt komma att blifva affattade, att vi säga, att vi gärna
vilja ha dem antagna men icke våga taga dem mer än på viss
tid, så att vi icke skola fastlåsa dem, om de äro orättvisa, då
förefaller det mig, som om ett yrkande om afslag å förslaget
om den begränsade giltighetstiden skulle vara att lägga en sten
i vägen för lagarnes antagande, och på det sättet kommer nog
herr Carl Persson, om han lyckas, att få sin anpart af skulden
för dessa lagars fall.
Herr Zetterstrand: För min del respekterar jag i allo de
olika meningar, som gjort sig gällande under dagens lopp be¬
träffande skilda paragrafer, och jag vill här endast säga, att jag på
rent juridiska grunder i detta fall yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Edén: Herr talman, mina herrar I Jag har begärt
ordet med anledning af de allmänna synpunkter, som här fram¬
kommit i denna ytterst viktiga, och, jag medger det gärna, mycket
ömtåliga fråga angående lagens giltighetstid. Jag skall på intet
sätt underkänna hvad herr Vennersten gjorde gällande, nämligen
att när han påyrkade, att lagen skulle antagas i vanlig ordning,
så gjorde han detta ur samhällets synpunkt och i samhällets in¬
tresse. Jag tror, att så är förhållandet, och jag underkänner,
som sagdt, på intet sätt herr Vennerstens motiv. Men jag vill
då också ha uttryckligt sagt ifrån, att vi som anse, att vi nödgas
hålla på lagens antagande för en begränsad tid, vi ha å vår
sida också rätt att fordra, att man respekterar vår förklaring,
när vi säga, att detta sker just ur samhällets intresses synpunkt.
Här har alldeles tillräckligt framhållits, för att jag nu skulle
behöfva utveckla det, huru utomordentligt ömtåliga dessa lagar
äro och huru svåra att öfverskåda verkningarna äro af de lag¬
bestämmelser, som vi sökt att efter bästa förmåga arbeta fram.
Då kan det väl icke vara på något sätt anledning att misstro vår
förklaring, när vi säga, att vi vilja ha en begränsad giltighetstid
just på den grund, att verkningarna af dessa lagar äro så svåra
att öfverskåda.
Jag tillåter mig för öfrigt att anmärka, att om man vänder sig
mot den nu begärda begränsade giltighetstiden, så underkänner
man, enligt mitt förmenande, just hvad man ville bevisa, nämligen
dessa lagars nytta för det svenska samhället. Ar det nämligen så,
Måndagen den 30 Maj, e. m.
69 Nr 59.
att dessa lagar verkligen befinnas vara till nytta för samhället, tro då
herrarne verkligen, att det kan vara någon svårighet att få dem för¬
längda? Huru uppfatta herrarne egentligen den blifvande represen¬
tationen, om herrarne tro, att, därest dessa lagar i stort sedt verkat
till nytta, denna nya representation icke skall vara villig att
förlänga dem? Men herrarne måste medge, att vi, som icke äro
vissa om lagarnas verkliga lämplighet och som hafva en lång och
dyrköpt erfarenhet om hur svårt det är att få lagförändringar till
stånd mot Första kammarens majoritet — hvilken i hufvudsak
torde bli under närmaste tiden oförändrad — att vi verkligen
hafva skäl att vara rädda för att, om lagarna skulle bli fast¬
slagna och sedan befinnas icke lämpliga, särskildt ur den stora
arbetareklassens synpunkt, det då blir så godt som omöjligt att
få en förändring. Det är den stora skillnaden. Det är, som herr
Sandström säger, att befinnas lagarna icke riktiga och lämpliga
ur den stora arbetarebefolkningens synpunkt, då är det ytterst
svårt att få dem ändrade, för den händelse de bli permanenta.
Befinnas de däremot vara gynnsamma ur hela samhällets syn¬
punkt, då kunna herrarne väl hafva den tillit till den blifvande
representationen, att herrarne kunna tro på, att denna represen¬
tation också är villig att förlänga dem. Skulle herrarne slutligen
tänka på, att socialdemokratiska partiet i denna nya represen¬
tation icke skulle vilja förlänga lagarna, så vill jag bara be her¬
rarne komma ihåg, att detta parti icke har utsikt att bli majo¬
ritet i Andra kammaren ännu på lång tid, och ännu mindre i
Första kammaren.
Jag skall till sist endast knyta några kommentarier till en
antydan, som herr Carl Persson låtit undfalla sig, nämligen den,
att, då det liberala samlingspartiets representanter i utskottet här
vidfogat reservationer, som sedan i kammaren detta partis med¬
lemmar och äfven andra, i hufvudsak socialdemokrater, anslutit
sig till, detta, såsom orden folio sig, inneburit ett slags förkläd¬
nad för syftet att få lagarna att falla. Jag påstår, att herr Carl
Persson icke har någon som helst rätt att uttala ett sådant om¬
döme. Det har icke varit det liberala partiets mening. Det po¬
sitiva arbete, som från partiets sida nedlagts på dessa lagförslag
inom utskottet, är alldeles för betydande, och de synpunkter,
som från dess sida framförts i denna debatt, hafva varit all¬
deles för sakliga, för att herr Carl Persson skulle hafva något
skäl att uttala någon som helst tillvitelse af den arten mot detta
parti. Partiet står här i en ytterst svår ställning, en ställning,
som är svår därför, att det gäller att hålla jämnvikten mellan två
inom samhället kämpande klassintressen; och denna ställning
har blifvit ytterligare svår därigenom, att det material, som
blifvit oss förelagdt, varit så ytterst bristfälligt, såsom det ju
har erkänts från flera håll. Partiet har emellertid sökt att efter
bästa ompröfning uppfylla sina plikter icke blott emot sig själft,
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets-
gifvare och
arbetare m.m.
(Forts.)
Nr 59. 60
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om utan äfven mot landet. Jag vågar påstå, att partiet inte minst
JeolleJctivaftal handlat i full samklang med den allvarliga situation, som för
gifvare och närvarande föreligger, då partiet i denna punkt just af omtanke
arbetare m.m. om samhällets intresse, på grund af osäkerheten om hur lagarna
(Forts.) kunna komma att verka, yrkat bifall till reservationen, i hvilket
bifallsyrkande jag för min personliga del nu ber att få instämma.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag vill påstå,
att lagarna komma att falla, därest liberala samlingspartiet vid¬
håller alla de reservationer, som det här har understöda ty dessa
kunna vid sammanjämkning knappast godkännas, åtminstone icke
af Första kammaren. Men skulle på detta sätt lagarna komma
att falla, inte går det väl då för sig att skylla detta på Första
kammaren, såsom herr Schotte vill göra gällande.
Herr Sandström och likaså herr Schotte sade, att det är icke
meningen, att lagarna skola falla, utan det är bara meningen,
att reservationerna skola bifallas. Ja, tacka för det, att, om
liberalerna få lagarna sådana som de själfva önska dem, de icke
vilja att de skola falla! Men det är en annan part, som också
har något att säga vid sammanjämkningen; och då herr Schotte
försäkrade, att det icke kan eftergifvas något af reservationernas
innehåll, då är det ju klart som dagen, att lagarna falla. Och
jag säger om igen, att det går inte att få skulden lagd på några
andra än på herrarna själfva, för den händelse att dessa lagar,
som landet väntar på, nu icke komma till stånd.
Herr Schotte antydde också i sitt stora tal i förmiddags,
att de flesta af de 85 resolutioner, som inkommit från arbetare¬
möten ute i landet, aldrig skulle ha blifvit uppskickade, om ar¬
betarna på förhand hade vetat om dessa reservationer, så att
arbetarna icke hade något alls att klaga öfver. — Ja, när det
ställer sig så, då vet man hvad innebörd reservationerna hafva.
Det har klagats öfver, att arbetet forcerats inom utskottet
och att man där icke hunnit med att så noga granska lagpara¬
grafernas text. Men jag hemställer till herrarna, huruvida reser¬
vanterna hafva haft bättre tid på sig för att få sin formulering
sådan, att Riksdagen kan antaga den. De hafva ju haft att ar¬
beta först i utskottet och sedan med reservationerna, så att det
väl har varit samma, om icke större, brådska för dem. Jag tror
därför, att kammaren kan vara minst lika tveksam, huruvida
den af reservanterna formulerade lagtexten och de af dem gjorda
framställningarna kunna vara riktiga.
Herr Schotte: Herr talman! Jag skall bara svara herr
Carl Persson ett par ord. Det är icke angenämt att bemöta en
talare, som oupphörligt kommer med samma påstående, sedan
det påvisats, att han citerat orätt eller gjort sig skyldig till ett miss¬
förstånd. Jag har nu sagt — och jag tror, att det stenografiska
Måndagen den 30 Maj, e. m.
61 Nr 59.
referatet skall visa, att jag rätt återgifvit mitt yttrande, att i la¬
garna sådana de framlagts af reservanterna finnes mycket litet att
eftergifva på. Därmed har jag emellertid icke sagt, att hvarenda re¬
servation skall tvingas igenom. Jag förstår väl, att här finnas möj¬
ligheter till sammanjämkning, och de möjligheterna skola icke hel¬
ler lämnas obegagnade, om man har god vilja äfven på andra sidan.
Det är gifvet, att vi söka att få det bästa möjliga af en
sådan lagstiftning som denna; och herrarna må väl själfva kunna
säga sig, att då vi gå in på en lagstiftning i detta syfte, som
den ena parten, arbetarna, så enständigt motsatt sig, som de
förklarat vara för sig synnerligen otillfredsställande och som de
på allt sätt försökt att stjälpa, då bör det väl både hos oss och
Riksdagen i öfrigt kunna väcka åtskillig tvekan och föranleda
till att man väl betänker sig och iakttager all möjlig försiktighet.
Det kan icke bli lyckligt att stifta en lag, som skall gälla två
parter, om den lagen blir sådan, att den ena parten redan från
början ställer sig afvisande mot densamma och säger, att den
icke är rättvis, utan tvärtom synnerligen orättfärdig.
Jag tror icke, att jag sagt, att om de här reservationerna
varit på förhand bekanta, så skulle icke några resolutioner hafva
skickats upp från arhetarmötena -— jag är tvärtom lifligt öfver-
tygad om att de skulle ha skickats upp i alla fall — mitt yr¬
kande var afsedt att ha den innebörd, att om de här reserva¬
tionerna gå igenom, då finnes det enligt min mening icke gil¬
tiga skäl att komma med protestresolutioner, reservationerna
äro, såvidt jag förstår, ganska väl afvägda åt båda sidor.
Beträffande vårt kraf på en försökslagstiftning vill jag till
sist säga det, att det ju kan vara möjligt, att Riksdagen i ett
eller annat afseende kan befinnas här hafva misstagit sig; och
därför vidhålla vi, att försiktigheten bjuder, att lagen tages på
viss tid. Alla erkänna ju, att det är verkligen här fråga om
försökslagstiftning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till yrkandet på den
temporära giltighetstiden.
Herr Räf: Jag ber först, herr talman, att till fullo få in¬
stämma i allt, hvad herr Carl Persson säde både i sitt första
och senaste anförande i afton; och det tycker jag knappast är
något att skratta åt, ty det var så allvarligt detta yttrande, att
det därpå hade bort följa flera instämmanden, än hvad det gjorde.
Vidare ber jag få erinra om, att tre parter här i afton vä¬
sentligen varit under behandling. Man har tagit hänsyn, säger
jag, till arbetsgifvarna; man säger sig hafva tagit hänsyn till
arbetarna och säger sig hafva tagit en mycket stor hänsyn till
samhället. Jag är för min del viss om, att finge arbetsgifvarna
uttala sig, skulle de visst icke vara för, att man skulle sätta
samhället i en sådan gungning genom att besluta, att den lag,
Lag om
kollehtivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Forts.)
Nr 59. 62
Måndagen den 30 Maj, e. m.
Lag om
kollektivaftal
mellan arbets¬
givare och
arbetare m. m.
(Ports.)
som nu skall antagas, efter 5 år skall upphäfvas. Jag är vidare
också säker på, att arbetarna i vårt land, det vill säga de arbe¬
tare, som icke råka vara fångade i det socialdemokratiska nätet,
också hellre önska stabilitet i samhället än att återigen få det i
gungning om 5 år.
Det är nämligen med industrien, med arbetarna och arbets-
gifvarna ungefär samma förhållande som med en större ång¬
maskin. Man önskar icke, att den skall stå på så lös grund
som möjligt, utan man går ned ända till berget och försöker få
fasta stag, för att maskinen ej skall rubbas under sin gång. En
sådan önskan hysa alla lugna och sansade arbetare äfvensom
arbetsgifvare, och samhället kan icke heller hafva annat än gagn
af, att denna arbetsmaskin arbetar så lugnt och stabelt som möjligt.
Men så är det en fjärde part, som visserligen fört ordet hela
tiden, men som knappast blifvit upptäckt af talarne, det är det
parti, som önskar att hafva samhället i gungning, som mår bäst,
ju starkare gungningen är, och som vill ha största möjliga kräng¬
ning, så ofta samhället sättes i gungning. Detta ord gungning
är nu icke min uppfinning; jag tror icke heller, att det kommit
från liberala samlingspartiet, utan jag tror, att vi funnit det på
något annat håll, men jag vågar väl knappast säga, att det varit
socialdemokraterna, som först användt det. För deras propaganda
finnes icke något bättre, än att samhället sättes i gungning så
ofta som möjligt, ty det är väl icke något parti, som förstår att
så grundligt tillvälla sig den ena förmånen efter den andra un¬
der dessa gungningar som just detta parti. Jag har nu varit
en bestämd motståndare och bestämd fiende för resten till social¬
demokratien ända från dess första uppkomst i vårt land och
hoppas bli det också till mitt slut. Jag har följt med rörelsen,
och då jag tänker på, hur dess förste upphofsman i vårt land
började att på detta sätt vinna den ena segern efter den andra,
och hvilket inflytande rörelsen nu tagit i vårt land, och tänker
på, hurusom denna vunnits under ständiga gungningar, så för¬
vånar det mig rakt icke, att man vill fortsätta med dessa gung¬
ningar, då denna gungning just varit det sätt, hvarpå segrarna
vunnits. Under sådana förhållanden förvånar det mig icke heller
alls, att de önska få 5 års giltighetstid, ty då få de ett nytt tag,
och de vinna väl alltid något äfven i det taget.
Då jag emellertid är förvissad om, att det är till förmån
för samhället, till förmån för arbetsgifvarna och till förmån för
de svenska arbetarna, att icke denna lag återigen kommer upp
till behandling efter 5 år, utan får en längre verkan som hvarje
annan lag, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Wijk: Herr talman! Herr Räf uttalade farhågor för,
att samhället skulle råka i gungning, när det gällde att om 5 år
63 Nr 59.
Måndagen den 30 Maj, e. m.
återigen besluta om denna lag. Jag är af en annan mening. Lag om
Jag tror, att om Riksdagen nu skulle antaga en lag, som seder- kolléktivaftal
mera visade sig skadlig för arbetarna, och det sedan icke ginge^ifZrToch'
att i Riksdagen genomdrifva. en rättelse, jag tror, att det då arbetare m.m.
skulle sättas sådana krafter i rörelse för att få lagen ändrad, (Forts.)
att samhället därigenom kunde komma i eu farlig gungning.
Detta vill jag icke vara med om, och därför ber jag, herr tal¬
man, att få yrka bifall till bestämmelsen om den temporära gil¬
tighetstiden.
.. «
Ofverläggningen förklädes härmed afslutad. Herr talmannen
framställde i öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkan¬
dena propositioner dels på godkännande af utskottets förslag till
lydelse af slutbestämmelsen, dels på godkännande af det förslag
till lydelse af slutbestämmelsen, som i afgifven reservation före¬
slagits af herr Schotte; och fann herr talmannen den först¬
nämnda propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Vo¬
tering begärdes emellertid, till följd hvaraf nu uppsattes, juste¬
rades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den som vill, att kammaren godkänner slutbestämmelsen i
andra särskilda utskottets föreliggande förslag till lag om kollek-
tivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse af nämnda slut¬
bestämmelse, som i afgifven reservation föreslagits af herr Schotte.
Voteringen utvisade 104 ja, men 111 nej, vid hvilken utgång
kammaren bifallit det förslag i fråga om lydelsen af slutbestäm¬
melsen, som i afgifven reservation framställts af herr Schotte.
Ingressen; rubriken.
Godkändes.
Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren upp¬
skjuta behandlingen af återstående delar af förevarande utlåtande
jämte öfriga å föredragningslistan upptagna ärenden till morgon¬
dagens plenum kl. 11 f. m.
§ 2.
Föredrogs ett från Första kammaren öfverlämnadt protokolls¬
utdrag, nr 428, innefattande delgifning af nämnda kammares
Nr 59. 64
Måndagen den 30 Maj, e. m.
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, nr 29, i anledning
af Ändra kammarens beslut på grund af väckt motion om änd¬
ring af 82 § 1 mom. i stadgan för folkskollärareseminarierna;
och beslöt kammaren hänvisa ifrågavarande ärende till sitt första
tillfälliga utskott.
§ 3.
Vidare upplästes Första kammarens protokollsutdrag, nr 436,
innefattande delgifning af nämnda kammares beslut angående
dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 31,*i anledning af
Andra kammarens beslut rörande väckt motion om åtgärd för
officiell publikation af regeringsrättens utslag.
Detta protokollsutdrag bordlädes på begäran.
§ 4-
Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nämligen:
från sammansatta lag- och jordbruksutskottet, nr 153, i an¬
ledning af Kungl. Maj:ts propositioner, nr 50—53, angående
ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan m. m.; och
från statsutskottet, nr 8, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes tredje särskilda utskottets me¬
morial, nr 14, med hemställan om anvisande af ersättning åt
utskottets kanslipersonal och vaktbetjäning.
§ 7-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Öberg un¬
der 2 dagar fr. o. m. den 1 juni.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12,2 på natten.
In fidem
Ter Cronvall.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1910.