RIKSDAGENS PROTOKOLL
1910. Andra Kammaren. Nr 53.
Ltirdagen den 21 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på middagen började sammanträdet.
§ 1.
Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande nr 47, i an¬
ledning af väckta motioner om dels rätt till expropriation af
vattenfall, dels ock utvidgad koncessionslagstiftning med afseende
å vattenfall och kraftstationer.
Lagutskottet hade till behandling förehaft två inom Andra
kammaren väckta motioner, nämligen:
nr 107, däri herr Staaff jämte nitton andra af kammarens leda¬
möter hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån
och under hvilka villkor staten och eventuellt äfven kommuner
kunde erhålla rätt till expropriation af vattenfall; samt
nr 88, af herr Sandström, som föreslagit, att Riksdagen
måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utred¬
ning, huruvida och i hvad mån staten kunde genom utvidgad
koncessionslagstiftning med afseende å vattenfall och kraftsta¬
tioner beredas ej mindre tillfälle att kontrollera och reglera pri¬
serna för leverans af elektrisk energi från kraftstationer till af¬
nämare än äfven rätt att mot skälig ersättning inlösa kraftsta¬
tionen med kraftkälla och ledningar.
Utskottet hemställde,
l:o) att herr Staaffs in. fl. förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda, samt
2:o) att herr Sandströms ifrågavarande motion icke heller
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Andra Kammarens Prof. 1910. N:o 53.
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
1
Nr 58.
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
2 Lördagen den 21 Maj, e. m.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
beträffande utskottets hemställan under l:o)
af herrar Widén, Pettersson i Södertälje, Lindhagen, Jansson
i Edsbäcken, Er sson, Berggren och Persson i Borrby, hvilka till¬
styrkt, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda, i hvad mån och under hvilka villkor staten och even¬
tuellt äfven kommuner kunde erhålla rätt till expropriation af
vattenfall; samt •
beträffande utskottets hemställan under 2:o)
af herrar Widén, Pettersson i Södertälje, Lindhagen, Jansson
i Edsbäcken, Ersson och Berggren, hvilka yrkat, att Riksdagen
måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida,
i hvilken omfattning och under hvilka villkor koncessionslag-
stiftning borde, utöfver hvad för närvarande äger rum, införas
med afseende å vattenfall och kraftstationer, afsedda för leverans
af elektrisk energi.
Sedan utskottets hemställan i punkten l:o) blifvit uppläst,
lämnades på begäran ordet till
Herr Widén, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Det
är ju en gammal fråga, som här återkommer på kammarens
bord, fastän på något annat sätt i år än förut, bestående däri
att både 1908 och 1909 denna motion tillstyrktes af lagutskottet
och blef antagen här i kammaren utan votering, såvidt jag min¬
nes, 1908 liksom 1909. År 1908 var det votering om den i
Första kammaren, då frågan föll med 70 röster mot 43; men
1909 afslogs den i Första kammaren utan votering. I år har
det gått än mera bakåt. Inom lagutskottet hafva de, som bi-
trädt Första kammarens ståndpunkt, blifvit de vinnande, och
lagutskottets hemställan går därför ut på afslag, och de, som
önskat bifall till motionen, hafva måst blifva reservanter. Dessa
äro emellertid, som herrarna se, alla utskottsledamöterna från
Andra kammaren så när som på en.
Det torde då icke vara skäl att vidlyftigt uppehålla sig vid
denna fråga. Dess utgång bör väl här i kammaren vara gifven.
Därför vill jag nu endast fästa uppmärksamheten på, att, så¬
som reservanterna framhållit, det är uppenbart, att staten, even¬
tuellt äfven kommunerna, kunna vara i behof af att genom ex¬
propriation för sina allmänna behof äfven förvärfva vattenkraft.
Det är emellertid enligt gällande expropriationslagstiftning tvek¬
samt, huruvida och i hvilka fall en sådan rätt må tillkomma
det allmänna. Genom en ändring i expropriationslagstiftningen
3 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
på detta område vill man nu få klarhet i denna punkt; sär- Ang. expro-
skildt kan det inför staten vara af intresse att utan samband Priation af
med den byggnad, hvartill vattenkraften skulle användas, eller va^en{^11
med omedelbart anläggande af en kraftstation och därtill syf- rpörtsS
tande montering förvärfva ett vattenfall. Vi veta, att i vårt 1 '
land så ringa del af vattenfallen, 12—14 °/0, äro i statens be¬
sittning, under det att utomlands vattenfallen däremot i allmän¬
het befinna sig i statens ägo. Detta gör, att staten bär är sär¬
skilt illa ställd i detta afseende, och det är ur den synpunkten,
som det är angeläget, att expropriationsförordningen i detta af¬
seende ändras, så att staten lättare kan komma i besittning af
vattenfallen. Och man har ansett, att en blifvande undersök¬
ning äfven borde omfatta kommunernas behof, särskildt deras
behof af kraft till belysning och andra kommunala inrättningar.
Jag skall därför, då jag icke vill uppehålla kammaren vidare
med denna fråga och då jag antager, att kammarens beslut i
allt fall blir detsamma i år som i fjol, endast anhålla att få
yrka bifall till reservationen.
Herr Ersson instämde häruti.
Vidare anförde:
Herr Räf: Jag både väntat, att någon af lagutskottets leda¬
möter skulle försvara lagutskottet, men då så icke skett, skall
jag bedja att få säga några ord i den här saken.
Den bär lagutskottsreservationen går ut på det vanliga att
inskränka äganderätten till jorden. Det talas om expropriation
och expropriation, men i detta fall gäller det icke samma expro¬
priationsrätt, som vi för närvarande hafva. Enligt vår nu gällan¬
de expropriationsrätt, måste det för rätten till expropriation
föreligga ett verkligt förefintligt, omedelbart behof; den här före¬
slagna expropriationen afser åter någonting, som eventuellt kan
framträda i en framtid.
Vi få komma ihåg, att allt hvad expropriation heter afser
en inskränkning i jordägarens rätt. Jag ber att få erinra om,
att förlidet år en hel massa framställningar angående sådan
inskränkning i äganderätten förelågo. Först och främst hade
vi då Riksdagens skrifvelse, afseende lag angående naturminnes¬
märkens fredande och nationalparker. Dessutom förekommo en
hel del motioner: såsom motion om expropriation af jord för
tomtplats för byggnader, afsedda för socialt, politiskt och religiöst
ändamål, motion, afseende att expropriation må kunna äga rum
från äfven enskildas skogar för bildande af kommunalskogar,
motion för att åstadkomma tvångsaflösning å bland annat
enskilda tillhöriga hemman jämte torp med en viss karaktär,
motion om antagande af eu lag angående skyldighet i vissa fall
Nr 53. 4
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 21 Maj, e. m.
för jordägare inom vissa provinser att afstå mark för jordbruks¬
ändamål, motion, angående utvidgning af expropriationsrätten
m. m., i syfte att afsöndrad eller genom ägostyckning tillkommen
lägenhet må kunna helt frigöras från hufvudfastighetens inteck¬
ningar. Allt detta kom ifrån vänsterhåll, där dessa motioner
ansågos vara mycket förträffliga. Lägg så därtill, att vi i år
antagligen hafva att vänta en expropriation utaf jordägande¬
rätten till våra fyndigheter, så kan man verkligen börja fundera
på hvad det egentligen är, som jordägarne få kvar, om dessa
motionärer få allt hvad de vilja. Och fortgår det på det sättet,
kan man vänta, att det blir expropriation undan för undan, så
till sist blir det väl bäst, att jordägaren tager och exproprierar
sin hatt och sin rock och ger sig i väg till ett annat land.
Nu hafva vi redan, såsom utskottet påpekat, en expropria¬
tionslag: »Förordningen angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof». Men det, som nu föreslås, går utöfver prin¬
ciperna för den nuvarande expropriationen, ty, såsom förut på-
pekadt, afse de expropriationer man nu har rätt att göra endast
ett förhandenvarande behof.
Med tanke på, att kommunerna skulle kunna få expropiera
vattenfall, så vill jag erinra därom, att vattenfallen, såsom de
nu ligga, öppna för köp, framkalla rätt ofta storartade indu¬
strier; vore det däremot så, att dessa vattenfall vore upptagna,
då skulle de icke längre framkalla sådana industrier. Jag har
träffat tillsammans med många personer, som, då vi rest förbi
stora vattenfall, vid åsynen af desamma frågat: »Hvem äger
dessa vattenfall?» »Tror du man kan få köpa dem?» »Hvad äro
de värda?» och »Hvad skulle de kunna användas till?» Och då
har jag uppgifvit, att de skulle kunna användas till mekaniska
och kemisk-tekniska industrier o. s. v.
Tänka vi oss, att sådana vattenfall, som finnas i t. ex. min
valkrets, såsom Huskvarnavattenfallet och vattenfallen vid Norra¬
hammar o. s. v., blifvit på detta sätt expropierade, Huskvarna¬
vattenfallet, då af Hakarps kommun för 25 å 30 år sedan; tro
ni då, mina herrar, att i närvarande stund man hade haft Hus¬
kvarna med den betydelse för hela Sverige, för att icke säga
för det svenska namnet i utlandet, som det nu har, tro ni, att
det i närvarande stund varit köping med 5 å 6,000 invånare?
På samma sätt med Norrahammar och anläggningarna vid de
andra vattenfallen i Tabergsån, större och smärre undan för
undan. Hade den nu ifrågasatta expropriationen varit möjlig för
en 30 å 40 år sedan, skulle dessa fabrikssamhällen, som nu
finnas där, måhända icke varit till. Och jag tänker, om litet
hvar af herrarna förflytta sig hem till sin egen valkrets och
tänka på de vattenfall med industriella anläggningar, som där
finnas, och så fråga sig, huruvida, i händelse dessa vattenfall
varit exproprierade för en 25 å 30 år sedan, det då sett ut där
Lördagen den 21 Maj, e. m.
6 Nr 58.
som det nu gör, om dessa industrisamhällen, som vuxit upp
under denna långa tid, då funnits till, så skall svaret blifva
detsamma eller nej. Men hvad som inträffade för 25, 30 eller 40
år sedan, kan inträffa ännu i dag. Hade Hakarp exproprierat
Huskvarnafallet till belysning, så hade det på sin höjd lämnat
sådan åt Jönköping, som kanske möjligen då också varit större,
men Huskvarna hade det nog icke varit mycket med. Med den
principiella uppfattning jag har angående äganderätten, bjuder
detta förslag mig alldeles bestämdt emot. Och ser jag på ut¬
vecklingen, både den som varit och som för närvarande äger
rum, bjuder mig denna expropriation äfven emot.
Då ingen af lagutskottets ledamöter här uppträdt, ber jag
således om att få yrka bifall till utskottets förslag och afslag å
reservationen.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Herr Räf på¬
pekade, att motioner i denna fråga flera gånger kommit från
vänsterhåll. Jag skulle då vilja hemställa till honom, från
hvilket håll de eljest skulle komma. Icke lär väl någon sådan
motion komma från högerhåll, utan skall det komma någon
motion med förslag till reform i denna fråga, så kommer den
nog från vänsterhåll. Alla motioner rörande verkliga reformer,
sedan jag blef riksdagsman, ha väckts af vänstermän; högern
har spjärnat emot, men ibland gifvit efter, och så har reformen
genomdrifvits. Man kan naturligtvis icke vänta, att det skall
blifva annorlunda än det varit. Att t. ex. den siste talaren
skulle väcka motioner om reformer, ha vi icke väntat och vänta
det icke heller.
Om vi icke hade haft rätt att expropriera jord för järn¬
vägar, för skolhus och andra offentliga hus och om man väckt
motion därom, så hade det hetat, att motionen kommit från
vänsterhåll och inneburit ett ingrepp i äganderätten. För min
del håller jag på äganderätten, men den får icke sträcka sig så
långt, att den hindrar den utveckling, som är till godo för detta
land. Om den ärade talaren hade läst klämmen i reservationen,
så hade han bort finna, att hvad som där begäres icke är något
samhällsvådligt.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen och afslag
å utskottets förslag.
Friherre Palmstierna: Herr talman! Herr Räf har här
i kammaren gång på gång sökt använda skrämsel till vapen,
men hvarje gång misslyckats. Jag tror knappast, att det skall
lyckas nu heller. Men jag ber att få säga såsom ett kuriosum,
att jag finner det rätt egendomligt, att samma tankegång, som
besjälar herr Räf här i kammaren, men som icke tycks mötas
af någon vidare förståelse, i Första kammaren förfäktats af herr
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Nr 53. 6
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Trygger på ett sätt, som gör, att jag anser, att hans resone¬
mang bör få inflyta äfven i denna kammares protokoll.
Han söker framhålla, att reformsträfvandena från vänster¬
håll icke ha något förnuftigt mål, utan att det är »äganderätten
själf» — jag vet icke hvad detta skall vara för ett begrepp —
som man vill träffa. Det är nämligen så, säger han, att »sedan
äganderättsprincipen en gång är rubbad, tror man sig så mycket
lättare kunna kasta sig öfver bondens hemmansdel, handtverka-
rens stuga och daglönarens dagspenning». Detta betraktar jag
som en stilblomma, som möjligen kan täcka, hvad som på vissa
håll förmodas vara våra bevekelsegrunder. Men, mina herrar,
hvad vilja vi? Vi vilja häfda samhällets och det allmännas
rätt till betryggande af välståndet så långt det är oss människor
möjligt att betrygga det. I dag på förmiddagen ha vi hört
framhållas sträfvandet att skaffa småfolket på landsbygden be¬
sittningsrätt till jorden. Jag tror, att om herr Räf hört detta
på förmiddagen, då skulle han äfven ha förstått hvad det nu
gäller.
Pia vi icke i denna kammare gång på gång framfört exempel
på, huru vid statens vattenfall sköp prisen uppdrifvits? Jakobs-
lundsfallet inköptes till alldeles svindlande belopp, som stigit
just därför att det icke varit möjligt för staten att expropriera
till sig dessa fall, som behöfdes för järnvägarnes elektrifiering.
Jag skulle ur min egen erfarenhet kunna tala om, hvilka svårig¬
heter samhällen haft att kämpa med, därför att mäktiga bolag
hållit på vattenkraften, så att man icke kunnat komma öfverens
om villkoren för försäljningen af dessa fall, som voro behöfliga
för att samhällenas trefnad och utveckling skulle betryggas. Vi
ha förut i denna kammare insett vikten af denna fråga, men
jag tror, att man äfven på andra sidan af detta hus, där herr
Räf i detta afseende har sina meningsfränder, bör iakttaga, hvad
klockan är slagen.
Herr Räf: Herr talman! Jag kunde icke precis höra hvad
herr Jansson i Krakerud sade, men jag kan förstå, att han för¬
menade, att det icke var riktigt hvad jag sade, att ifrågavarande
motioner kommit från vänsterhåll, eller också menade han, att
något sådant kan icke komma från högerhåll. Det kanske var
det sistnämnda han menade. Jag har i mitt anförande endast
framhållit, att alla dessa motioner, som gå ut på, att staten
skulle få expropriera än det ena, än det andra, det tredje, det
fjärde o. s. v. från jordägarna, ha kommit från vänsterhåll, och
för bestyrkande af riktigheten häraf hänvisar jag till biblioteket,
hvarest man återfinner alla dessa motioner.
Vidare har det antydts, att jag icke skulle vara benägen
för att staten finge expropriera för järnvägsanläggningar. Detta
har jag hvarken tänkt eller sagt. Tvärtom förmenar jag, att då
7 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
ett verkligt behof föreligger af järnvägs-, kanalbyggnad eller Ang. txpro-
hvad som helst, må expropriation för detta behof medgifvas. p™atf™fall
Och jag går till och med så långt, att jag vill säga, att om det m m
föreligger ett kommunalt behof, ett allmänt behof, då kan man (Forts.)
tänka på att expropriera. Men att samhället skulle expropriera
för att, så att säga, lägga på lager för framtida eventualiteter
— är det, frågar jag, rimligt? Och detta är väl dock inne¬
börden i förslaget, såvida jag uppfattat det rätt. Det heter
nämligen så här i utskottets betänkande: »Medan nämligen
enligt gällande lagstiftning för expropriation erfordras förhanden-
varo af ett behof, som i viss eminent mening är allmänt, skulle
den nu påyrkade expropriationsrätten till vattenfall kunna till
förmån för staten och kommunen begagnas, när helst det för
den allmänna hushållningen funnes nyttigt». När det sålunda
gäller att expropriera på förhand på det sätt, som här är före¬
slaget, säger jag ännu en gång: är det riktigt att på detta sätt
taga våra vattenfall undan för undan? Kommunerna få betala
penningräntor på det hela, och under tiden behöfves kraften för
industrien, som kunde tillgodogöra sig den i den ena eller andra
riktningen. Är detta att handla förståndigt? Jag tror det icke.
Man tillgodoser därigenom hvarken industriens, jordägande¬
rättens eller utvecklingens intressen. Det är på denna grund,
som jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Sandström: Herr talman! Jag tror, att, när herr Räf
förmenade, att äganderätten är i fara, han rörde vid det egent¬
ligen drifvande motivet till det motstånd, som motioner af denna
och liknande art röna inom representantförsamlingen, särskilt
Första kammaren. Det är i själfva verket så i år i motsats till
hvad förut varit förhållandet, att utskottsmajoriteten eller Första-
kammarledamöterna inom utskottet icke för sitt afstyrkande åbe¬
ropat detta skäl, men man kan vara lugn för, att det icke desto
mindre finnes: det ligger på bottnen af alla mer eller mindre
ohållbara skenförevändningar. Det tyckes finnas en mycket all¬
varlig skräck för att dessa motioner innebära ett hot mot och
ett angrepp på äganderätten, ett led i ett systematiskt undermi¬
nerande af den privata äganderätten. Skulle det verkligen vara
på det sättet, så må jag säga, att äfven jag, som håller mycket
strängt på äganderätten och anser, att vårt samhälle och vår pro¬
duktion icke kunna undvara denna sporre, skulle vara mycket
betänksam mot denna sak. Men jag har en mycket bestämd
öfvertygelse om, att hela denna uppfattning är väsentligen oriktig.
Jag skulle vilja ställa upp den frågan, hvilket i sådana fall
som dessa är det klokaste från privatäganderättens egen syn¬
punkt, att vid uppkommande konflikter mellan det allmänna in¬
tresset och äganderättsintresset spjärna emot hvarje förändring
eller att söka utjämna konflikterna. Det är samma grundtanke,
Nr 53. 8
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 21 Maj, e. m.
som ligger bakom båda punkterna i detta utskottsutlåtande. Den
princip, som genomgår herr Staaffs motion om en utvidgad ex¬
propriationsrätt, ligger äfven till grund för den i punkt 2 af ut¬
skottets utlåtande behandlade motionen, som afser möjlighet för
staten att reglerande gripa in i fråga om kraftpriserna för att
hindra vattenfallsägarna att exploatera den kraftkonsumerande
industrien. Om man ser på privatäganderättens historia — jag
fäster mig här endast vid privatäganderätten till fast egendom
— finner man, att den företer en alltjämt fortgående, då och då
särskilt märkbar strid mellan det allmänna intresset och privat¬
äganderätten. I denna strid har hitintills den senare alltid fått
gifva vika. Den romerske dominus satt på sin fastighet med så
godt som suveräna rättigheter. Helt annat är förhållandet med
våra dagars fastighetsägare. De få icke sköfla sin skog som de
vilja, de få icke fiska i sitt fiskevatten efter behag, de få icke
bebygga sina vattenfall utan kontroll, utan öfverallt gör samhälls¬
intresset mycket starka inskränkningar i ägarens dispositionsrätt
öfver sin fastighet. I städerna äro inskränkningarna i den med
äganderätten förenade dispositionsrätten ännu mycket större. Här
ha vi byggnadsstadgan, brandstadgan, hälsovårdsstadgan, ordnings-
stadgan och åtskilliga andra politiförfattningar, som på ett myc¬
ket väsentligt sätt inskränka ägarens dispositionsrätt till fastig¬
heten. På detta sätt har det allmänna intresset under tidernas
lopp verkat inskränkande och uttömmande på äganderättens be¬
grepp. Den utvecklingen har fortgått till den dag i dag är,
och det finnes inga tecken till, att den skall afstanna, utan tvärt¬
om kommer den säkerligen att fortgå i än raskare tempo.
Det är icke blott äganderättens innehåll, som på detta sätt
på samhällsintresset verkat försvagande och inskränkande, utan
det har äfven i alla de fall, där privatäganderätten till en fastig¬
het stått såsom ett direkt hinder för det allmänna intresset, för
samhället varit en nödvändig angelägenhet att undanröja detta
hinder. Detta har just skett genom expropriationsinstitutet, som
alla länder funnit sig nödgade att använda, och som just har till
uppgift att bana väg för samhällsintresset genom privatägande¬
rätten, när så behöfves.
Nu skulle jag vilja framställa den frågan: Skulle det legat
i privatäganderättens eget intresse att motsätta sig denna utveck¬
ling, och skulle det varit till nytta för äganderättens princip, ifall
lagstiftningen försökt hämma densamma? Det lär icke kunna ges
mera än ett svar på den frågan. Ingenting skulle väl varit mera
ägnadt att skada själfva grundsatsen och den privata äganderät¬
ten, än om man låtit privatäganderätten alljämt stå hindrande i
vägen för samhällets intressen.
Det är härvid väl att märka, att det är de härskande klas¬
serna själfva, som gjort alla dessa inskränkningar i privatägande¬
rättens innehåll, och som skapat och utvidgat expropriationsinsti-
9 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
tutet. Detta kan endast förklaras däraf, att de haft klart för sig,
att det är en nödvändig sak, att privatäganderätten måste vika
för det allmänna intresset. Det har nog händt allt emellanåt,
att de icke så gärna låtit denna utveckling fortgå, men det har
utan tvifvel stått klart för dem, att det varit en bjudande nöd¬
vändighet och ett lifsvillkor just för privatäganderätten.
Det allmänna intresset har på samma gång som samhället
själft alltjämt varit stadt i utveckling och ständigt och jämt
iklädt sig nya former och framställt nya kraf allt efter förändrade
förhållanden. Det har därför varit oundvikligt, att det tid efter
annan trängt sig fram fordringar på expropriationsinstitutets
utvidgning för nya samhällsbehof och på nya inskränkningar i
äganderätten för nya allmänna ändamål.
Här stå vi i dag inför ett nytt sådant kraf, fordran på att
sådana fall, där staten eller kommunen behöfver en kraftkälla,
och där äganderätten står hindrande i vägen, denna konflikt
måste undanröjas så, att det allmänna intresset får göra sig
gällande utan hinder af privatäganderätten. Är det då klokt
af privatäganderättens vänner att rida spärr mot detta kraf?
Det är samma fråga, som gör sig gällande i nästa punkt, hvari
behandlas en af mig väckt motion. Där fordrar det allmänna
intresset, _ att den kraftkonsumerande industrien skyddas från
exploatering af vattenfallsägarna. Är det då klokt af privat¬
äganderättens vänner att sätta sig emot detta? Om man läte
spekulationen fritt exploatera våra vattenfall och skörta upp
vattenfallsförbrukarna och förminska vårt lands konkurrensmöj¬
lighet gentemot utlandet, skulle detta verka stärkande och
främjande för privatäganderättens princip? Är det icke uppen¬
bart, att verkan måste bli den rakt motsatta? Privatägande¬
rätten har i våra dagar så många och så mäktiga fiender, att
det är synnerligen angeläget att icke i onödan ge dem detta
vapen i händerna, ty hvilket vapen kan vara kraftigare i stri¬
den mot privatäganderätten, än om det kan påvisas, att denna
inom viktiga områden går spekulationens och jobberiets ären¬
den och direkt motverkar samhällets intressen?
Herr Räf erinrade för en stund sedan om ett annat fall,
som vi nyligen haft att behandla i Riksdagen, nämligen krafvet
på utvidgning af expropriationsrätten för vissa kulturella ändamål,
hvilkas realiserande möter hinder i äganderätten till dessa stora
milsvida områden, som stundom äro samlade i en och samma
ägares hand. Men äfven där satte sig privatäganderättens vänner
mot expropriationsrättens utvidgning och menade, att den innebar
ett angrepp mot äganderätten. Tro herrarna då, att det är
nyttigt för äganderätten att låta densamma på detta sätt stå i
friktion med samhällsintressen? Jag tror, att det vid närmare
eftertanke borde vara klart, att detta är ett förhållande, som i
äganderättens eget intresse måste undanröjas.
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Ports.)
Nr 53. 10
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 21 Maj, e. m.
För några dagar sedan var jag inne i Första kammaren, då
den behandlade dessa två motioner. Den beslöt med frejdigt
mod, utan votering och utan debatt, att afslå den. Under den
korta minut, som ärendets handläggning tog, hann jag endast
göra en liten reflexion. Det var en undran, huru länge det
skall dröja, innan Första kammaren kommer till insikt om, att
ett försvar för äganderättens missbruk och öfverdrifter icke är
detsamma som att försvara privatäganderätten själf. Den enda
vägen för att trygga privatäganderättens fortbestånd, som också
jag anser vara en hörnsten i samhällsordningen, är nog att
öfvervaka, att den icke kommer att stå som ett hinder för det
allmänna bästa, och att, så snart nya samhällsuppgifter komma
i konflikt med privatäganderätten på ett eller annat område, det
är ytterst angeläget, att denna konflikt så snart som möjligt
undanröjes. Ty att låta en sådan konflikt bestå är att bereda
privatäganderättens undergång.
Då jag alltså, herr talman, ber att få instämma i yrkandet
om bifall till den vid utskottets betänkande fogade reservationen,
sker det icke minst ur synpunkten af privatäganderättens skyd¬
dande och bevarande.
I detta anförande instämde herrar Kvarnzelius, Persson i
Tällberg, Petrén och Jansson i Edsbäcken.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mina henrar!
Den näst föregående talaren tycktes icke ha riktigt hört hvad
jag här nyss yttrade. Han trodde nämligen, att jag hade sagt,
att äfven högern kommer med reformer. Jag vill då endast
säga, att en sådan orättvisa kommer jag aldrig att begå emot
högern. Jag frågade tvärtom den ärade talaren: Hvar skulle
väl reformkrafven komma ifrån, om icke från vänstern ? Från
högern lär det aldrig komma några kraf på reformer I Ungefär
i den riktningen yttrade jag mig.
Medan jag har ordet, ber jag att få såga, att meningen med
det i motionen framställda yrkandet, som ju upptagits af reser¬
vanterna, är ju icke den, att staten skulle expropriera vattenfall
och sedan icke vidare använda dem. Den ärade talaren ordade
om Huskvarna och talade om, huru det hade utvecklat sig.
Men det är ju icke meningen, att vattenfallet där skall expro¬
prieras, utan meningen är väl att få utredt, huruvida man skall
kunna expropriera sådana vattenfall, som inköpts af bolag, men
hvilka dessa bolag sedan legat och hållit på i åratal och därmed
hindrat, att vattenfallen i fråga kunnat användas för den industri,
som de möjligen skulle kunna vara lämpliga för. I den rikt¬
ningen ungefär skulle naturligtvis utvecklingen komma att gå.
Vi ha ju helt nyligen här i Riksdagen fattat ett beslut rörande
ett statens vattenfall, men icke gick det beslutet ut på, att detta
Lördagen den 21 Maj, e. m.
11 Nr 53.
ligga outnyttjadt, utan syftet var ju, att det
till gagn för industrien, till nationens fromma
vattenfall skulle
skulle användas
och framgång.
Man får sålunda icke draga den slutsatsen, att ett bifall till
motionen innebär, att utredningen skulle resultera i, att staten
skulle expropriera vattenfall och sedan lägga hinder i vägen för
industrien att få använda dem. Något dylikt borde man icke
söka att bär inlägga i detta förslag.
Jag ber att fortfarande få yrka bifall till reservationen.
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Herr Räf: Herr talman! Det var roligt att höra af herr
Jansson i Krakerud, att det icke var reservanternas mening att
expropriera Huskvarna. Jag hade heller icke tänkt, att de skulle
vilja göra det — åtminstone icke den här gången!
Den näst föregående talaren gjorde gällande, att det vid
konflikter mellan den enskilda äganderätten och samhällets behof
vore samhällets rätt att expropriera. Ja, om det föreligger ett
verkligt behof, då har jag ingenting emot den saken. Men hvad
frågan nu gäller och hvad man åsyftar med det föreliggande
förslaget, sådant utskottet uttolkat det, är, att man skulle ha
rätt att expropriera utan förhandenvarande behof, när helst det
för den allmänna hushållningen befunnes vara nyttigt. Är det
så, att utskottet tagit miste i detta fall, må det ursäktas mig,
att också jag farit vilse. Men jag har trott på utskottets utta¬
lande och hållit mig till det.
Man har här sammanställt den föreliggande frågan med de
inskränkningar i en fastighetsägares rörelsefrihet i städerna, som
ha sin grund i ordningsstadgan och byggnadsstadgan etc. Men
dessa inskränkningar i rörelsefriheten äro naturligtvis något helt
annat än de inskränkningar i äganderätten, som expropriationen
innebär. Herr Sandström har ju vidare öppet och ärligt erkänt
inför kammaren, att det gäller en inskränkning af äganderätten,
och då man hör detta uttalas från det hållet, borde hvar och
en få klart för sig, hvad det gäller: om jag köpt en egendom
på de och de villkoren och till det och det priset samt erlagt
köpeskillingen och blifvit ägare till egendomen, då komma staten
och kommunen med sina anspråk och säga, att det ta de för
det priset och det för det priset. Om de motioner, som förelågo
i fjol och understöddes väldeliga från vänsterhåll, hade gått
igenom, skulle jag kanske därhemma på min egendom ha ett
folkets hus på ena hållet och på det andra en skola åt Ilinke,
där han kunde undervisa om de preventiva medlens användning.
Ja, jag vet icke, hvart man skulle komma på det sättet. Hvar
och en minns från debatten förra året de exempel, som man då
drog fram. Nu sade också herr Sandström, att samhället bör
få expropriera, då det behöfver göra det. Ja, när behöfver sam¬
hället expropriera? Jo, när ett verkligt behof redan föreligger.
Nr 53. 12
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Om man skall draga fram en järnväg, då är det nödvändigt att
expropriera för densamma. Och är det så, att samhället behöfver
en ångbåtsbrygga, då har det ju rättighet att expropriera. Men
jag talar endast mot rättigheten att expropriera utan förlianden-
varande behof, såsom det heter i utskottets utlåtande.
Vidare ber jag att få erinra om, att det enligt utskotts-
utlåtandet redan finnes eu kungl. kommitté, som arbetar på den
här saken. Hvarför icke vänta, tills denna kommitté lägger
fram sitt förslag i ämnet? Så här heter det i utlåtandet: »Som
bekant är också frågan härom föremål för utredning af den så
kallade expropriationskommittén, hvars arbeten väntas inom kort
vara afskräde.» Jag frågar ännu en gång: hvad är det, som
brådskar, skall man icke kunna vänta, tills vi få se hvad den
kungl. kommitténs förslag innebär? Om än denna motion, som
här föreligger, är en partimotion, så är det väl ändå icke så
farligt. Det kan hända, att denna partimotion har en lika oför¬
delaktig verkan för partiet, som den har en fördelaktig, ifall
den rätt utlägges i landsbygden.
Herr Juhlin: Herr talman! Blott några få ord. Det kan
tyckas, som om denna fråga icke vore aktuell, och såsom herr
Räf framhållit gång på gång, gäller det icke något för handen
varande behof. Men då reservationen går ut på en skrifvelse
till Kungl. Maj:t, för att en utredning må komma till stånd om
den här saken, synes det mig, som om herr Räf icke borde ha
några sakliga skal att invända mot densamma. Det kunde vara
bra att ha den här frågan ordnad, tills det uppstode ett för-
handenvarande behof. Det lär icke gå så fort att få en sådan
sak ordnad. Vi hörde ju, hurusom den förste talaren, herr
Widén, framhöll, att det var tvifvelaktigt, om den nuvarande
expropriationslagen medgaf rätt att expropriera vattenfall. Huru
strängt man än håller på äganderätten, kan jag icke finna, att
man har några sakliga skäl att motsätta sig ett bifall till reser¬
vanternas framställning.
I sitt anförande kritiserade den föregående talaren herr
Sandströms framställning i fråga om de inskränkningar, som nu
förekomma i äganderätten och dispositionsrätten i städerna och
ha sin grund i en hel mängd förordningar och stadgar. Jag
skulle emellertid vilja gå ett steg längre och säga, att det är
bättre, att man ordnar förhållandena på ett sådant sätt, som
verkligen ingen har skada eller förlust af. Det är icke meningen,
att det skall bli någon konfiskation, utan en expropriation, och
så vidt jag vet, tager man vid expropriation hänsyn till de
priser, som gälla å resp. orter och andra därmed sammanhängande
förhållanden. Vi antogo för tre år sedan en ny stadsplanelag.
Jag har för min del erfarenhet af, att den gör ganska betydande
inskränkningar i äganderätten. Det hade ju varit så i städerna
13 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
och i köpingar och i municipalsamhällen, att kommunen fick Ang. expro-
köpa den mark, som behöfdes för gator. Men detta hade under priation af
årens lopp ledt därhän, att en del fastighetsägare motsatte sig
alla rimliga uppgörelser, då det allmänna sökte komma i besitt- fFortsS
ning af gatumark. Genom stadsplanelagen blef det bestämdt,
att jordägaren skulle fritt lämna sådan mark. Jag har den er¬
farenheten, att denna lag gör ganska stora inskränkningar i den
fria äganderätten.
Jag anser det bäst, att man i tid ordnar sådana här saker,
så att det allmänna vid behof må komma i besittning af vissa
egendomar på sådana villkor, att den enskildes rätt icke på
något sätt våldföres. Om en person är i besittning af ett vatten¬
fall och icke vill sälja det på några villkor, trots det han ej
utnyttjar vattenfallet, då bör samhället, om det finnes använd¬
ning för detsamma, äga rätt att expropriera vattenfallet på sätt
i motionen föreslagits. Ingen kan framställa några giltiga skäl
mot en sådan inskränkning i den fria äganderätten. Jag ber
därför att få yrka bifall till reservationen.
Herr Sandström: Herr talman! Jag ber endast att få
säga några ord gentemot herr Rafs anförande. Han gjorde en
mycket stark skillnad mellan det fall, då det föreligger ett omedel¬
bart behof för expropriation, och det fall, när det kan föreligga
ett framtida behof, och han sade, att det i det förra fallet borde
finnas expropriationsrätt, men icke i det senare. Som exempel
nämndes, att då det behöfde anläggas en järnväg, skulle natur¬
ligtvis det allmänna ha expropriationsrätt — då var det fråga
om ett förhandenvarande behof. Jag ber att få fullfölja den
tankegången och anföra ett annat exempel. Om det finnes ett
vitalt behof för staten att komma i besittning af ett visst vatten¬
fall, så kan detta behof vara mycket omedelbart förhanden¬
varande, och då skall efter herr Rafs eget resonemang expropria¬
tion ske. Men hela detta hans resonnemang hvilar på en sam¬
manblandning af tillämpningen af expropriationsrätten och lag¬
stiftningen om samma rätt. Då Riksdagen år 1866 antog en lag,
som medgifver rätt till expropriation, var det icke någon viss
järnväg, som man hade ett omedelbart behof af att expropriera.
Men lagen behöfdes för framtida möjlighet att expropriera för
järnvägar och andra behof, och därför antogs den. Det är all¬
deles samma förhållande här. Nu vill man ha möjligheten öppen
att expropriera vattenfall, när ett allmänt behof kräfver det.
Sedan blir det fråga om denna lags tillämpning i de särskilda
fallen, och då gäller det de omedelbara behofven.
Vidare talade herr Räf om dessa inskränkningar, som finnas i
fastighetsägarnes dispositionsrätt öfver sina fastigheter i städerna,
och han använde därvid några andra termer, än vi i allmänhet
bruka använda i fråga om äganderätten. Han sade, att detta
Nr 53. 14
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 21 Maj, e. m.
icke var någon inskränkning i äganderätten, utan i rörelsefriheten.
Nu anses emellertid äganderätten till en fastighet just innefatta
fastighetsägarens rättighet att utan inblandning af andra fritt
disponera öfver fastigheten. Däri ligger rätt att fritt bebygga
densamma. Men byggnadsstadgan medgifver icke någon rätt
att fritt bebygga en fastighet, utan härom gäller stadsmyndig¬
heternas bestämmande. Efter vanligt språkbruk är detta en in¬
skränkning i dispositions- och äganderätten, och i all diskussion,
som föres i saken, kallas det också så.
Emellertid har jag ingenting emot att draga ut konsekven¬
sen af herr Rafs uppfattning. Är det så, att herr Räf anser,
att inskränkningar i rätten att bygga och hvarjehanda andra
rättigheter, som anses ligga i äganderättens begrepp, endast äro
inskränkningar i rörelsefriheten, vågar jag uttala den förhopp¬
ningen, att, när vi i nästa punkt komma till min motion, som
endast afser inskränkning i vattenfallsägarens och kraftstations-
ägarens rättigheter att drifva upp kraftpriserna hur högt som
helst, herr Räf skall betrakta detta som en sådan inskränkning
i rörelsefriheten, hvilken är fullt tillåten.
Herr Räf: Jag vill endast nämna, att af hvad utskottet
själft här yttrat framgår, att äfven vattenfall kunna enligt vatten-
fallsförordningen blifva föremål för expropriation, så snart ett
allmänt behof föreligger. Det är alltså under vissa utomordent¬
liga förhållanden något dylikt kan äga rum.
Vidare talas här om priserna. Ja, det kan vara på samma
sätt med min egendom, som det var med Nabots vingård, näm¬
ligen så, att jag icke vill sälja för något pris alls. Det kan ju
vara många omständigheter, som bidraga därtill. Om man nu
skulle draga ut linjen, så att säga, och expropriera, blott stats¬
makterna önska det, hvart komma vi då till sist, mina herrar?
Herr Pettersson i Södertälje: Det gläder mig att höra, det
herr Räf läst det föreliggande utskottsbetänkande^ Jag vill
dock påpeka, att detta häfte innehåller dessutom den i ämnet
väckta motionen samt en reservation, undertecknad af sju reser¬
vanter, af hvilka två tillhöra kammarens högerparti.
Hvad motionen beträffar vill jag för att klargöra frågan
erinra om, att den afser expropriation i två särskilda fall. Dels
är det fråga om expropriation från statens eller kommunernas
sida, då de behöfva vattenkraft för tillgodoseende af de anlägg¬
ningar och andra anstalter, som af dem för samfärdsel, belysning,
drifkraft eller andra anordningar för allmänt väl böra anordnas;
dels är det här fråga om det fall, då det kan uppstå ett allmänt
behof att afbryta eller förekomma ett utnyttjande af vatten¬
kraft, som användes eller befaras kunna användas på ett för
Lördagen den 21 Maj, e. m.
15 Xr 58.
befolkningen och produktionen oförmånligt sätt. Det är alltså
här fråga om två olika saker.
När utskottet hade att behandla denna motion, hade det
samtidigt att behandla herr Sandströms motion, som afser att
tillgodose just det önskemål, som åsyftas i senare delen af herr
Staaffs in. fl. motion. När vi inom utskottet jämförde dessa
båda förslag, funno vi reservanter, att herr Sandströms motion
var bättre ägnad att realisera det syftemål, som i det afseendet
gjorts gällande, och därför ha reservanterna endast tillstyrkt herr
Staaffs m. fl. motion, för så vidt den åsyftar en utredning i först¬
nämnda afseende. Jag vill emellertid tala om för herr Räf, att
äfven herr Staaffs motion hela vägen igenom afser att tillgodose
ett endast redan förefintligt behof. I ett afseende måste jag
dock obetingadt ge herr Räf rätt, nämligen därutinnan, att den
nu föreliggande motionen kommer från vänsterhåll; det kan jag
verkligen icke hjälpa; om denna omständighet är för herr Räf
en tillräcklig anledning att afstå densamma, kan jag icke hjälpa
det heller.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Jag
behöfver väl knappast säga herrarne, att jag håller mycket
strängt på äganderätten; jag för min del håller på densamma
lika strängt, som herr Räf synes göra — jag tror icke, att någon
skall kunna beskylla mig för någonting annat. Men jag håller
icke på äganderätten på samma sätt som herr Räf, eller så, att
äganderätten skall få lägga hinder i vägen för de utvecklings¬
möjligheter, som ligga i våra vattenfall. Nu erkände ju herr
Räf, att dessa vattenfall kunna blifva till stort gagn för indu¬
striens utveckling, och därutinnan ger jag honom rätt. Jag
tror sålunda, att om herr Räf sett denna fråga från praktisk
synpunkt i stället för från partipolitisk synpunkt, skulle han ha
kommit till samma resultat som reservanterna. Jag har för min
del erfarenhet om, att det tinnes personer eller stora bolag, som
inköpt vattenfall, icke för att utnyttja dem, utan för att före¬
bygga konkurrens. Jag undrar verkligen, om man kan säga,
att dessa vattenfall på det sättet bilda ett led i utvecklingen.
År det icke tvärtom så, att utvecklingen förhindras på detta
sätt? Det är icke här fråga om att inköpa och så att säga lägga
vattenfallen på lager och icke utnyttja dem, såsom herr Räf
tyckes tro, utan här är det fråga om att expropriera och ut¬
nyttja sådana vattenfall, som ligga obegagnade och som sålunda
från nationalekonomisk synpunkt icke göra någon nytta. Det
synes dock, som om herr Räf vore enig med mig i det afseen¬
det, att det vore till nytta för det allmänna, om dylika vatten¬
fall kunde blifva exproprierade af staten och utnyttjade. Men
då herr Räf har en sådan uppfattning, bör han väl icke ha så¬
dan fasa eller förskräckelse för motionen, därför att den kom-
Ang. expro- '
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Nr 58. 16
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. expro- mer från det liberala partiet, att lian emot sin öfvertygelse nöd-
priation af gas yrj^a afsiag å motionen. Herr Räf har en omsorg för det
Vat-mm liberala partiet, som är rent af rörande. Han uttalade nu här
(Forts) den farhågan, att ett bifall till motionen skulle kunna lända
just det liberala partiet till största skada, om saken blir rätt ut¬
lagd ute i landet. Ja, med den saken är det nog icke så far¬
ligt. Herr Räf må gorå hvilka utläggningar han vill om denna
motion och om förevarande skrifvelseförslag, ty jag har verk¬
ligen litet större förtroende för regeringen än hvad herr Räf
synes ha. Jag tror, att om regeringen skulle föranstalta en ut¬
redning af frågan, så skulle den gå i den riktningen, att man
finge rätt att expropriera dessa vattenfall, endast för den hän¬
delse man, såsom motionärerna här föreslagit, utnyttjade dem
till gagn för staten, enskilda samhällen, kommuner eller dylika.
Faran för vårt parti, hvarom herr Räf bekymrar sig, skulle väl
snarare ligga däri, om herr Räf började tala väl om partiet ute
i bygderna och göra sina utläggningar i den riktningen — då
skulle partiet kunna blifva misstänkt. Jag får säga, att jag fin¬
ner det misstänkt, att så snart som ett förslag kommer fram
från vårt parti, så är herr Räf genast uppe och motsätter sig
alla dessa förslag, utan att han, såvidt jag kan finna, ger några
egentliga skäl, hvarför han yrkar afsiag. Det synes vara den
ofantliga rädsla, som herr Räf har för dessa förskräckliga libe¬
raler, till hvilka jag också har nöjet att räkna mig, som moti¬
verar hans handlingssätt. Och sin vana, för att icke säga sin
natur, trogen, söker han vid hvartenda tillfälle, som yppar sig,
att rifva och bita dessa, som han hatar och fruktar. Jag tycker
verkligen, att vi här kunde debattera mera sakligt och icke
fästa oss vid, från hvilket parti det ena eller andra förslaget
kommer. Jag har förr gentemot herr Räf betonat, att jag vid
ett förslags profvande icke ser på, från hvilket parti det kom¬
mer, utan om jag anser förslaget i och för sig vara godt och
riktigt, röstar jag för detsamma, och jag har äfven en gång
sagt, att jag skulle rösta för ett förslag, äfven om det kommer
från herr Räf, om det vore ett förnuftigt förslag. Jag tycker,
att vi böra se denna fråga från praktisk synpunkt, och om vi
det göra, tror jag, att vi måste anse det vara nyttigt, om vi
kunde få till stånd en utredning af denna fråga och ett därpå
byggdt lagförslag, som ginge i den riktning, som vi motionärer
påyrkat.
Jag anhåller sålunda, herr talman, att få yrka afsiag å ut¬
skottets hemställan och bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de
därunder förekomna yrkandena framställde herr talmannen pro¬
positioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare på
IV Nr 58.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
afslag därå och bifall i stället till den af herr Widén m. fl. af¬
gift, vid punkten fogade reservationen; och fann herr talman¬
nen den senare propositionen vara med öfvervägande ja god¬
känd. Som votering emellertid begärdes af herr Räf med flere
ledamöter, blef nu uppsatt, justerad och anslagen denna vote¬
ringsproposition :
Den, som vill, att kammaren, med afslag å lagutskottets
hemställan i punkten l:o) af utskottets förevarande utlåtande
n:o 47, bifaller den af herr Widén m. fl. afgifna, vid punkten
fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 106 ja mot 63 nej; och hade kam¬
maren alltså, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den af
herr Widén m. fl. vid punkten fogade reservationen.
Punkten 2 föredrogs härpå, och yttrade därvid:
Herr Sandström: Herr talman, mina herrar! De skäl,
som utskottet anfört för sitt af slagsyrkande i denna punkt äro
till hufvudsaklig del samma skäl, som anfördes vid förra årets
riksdag, för att motivera afslag å de liknande framställningar,
som då förelågo. Dessa skäl vägdes då i denna kammare på
en våg och befunnos vara för lätta. Jag tror därför, att jag
icke nu behöfver ingå på något närmare skärskådande af dessa
skäl, utan skall endast fästa mig vid ett par af dem. Men hvad
det ena af dessa skäl beträffar, tager jag här upp det egentligen
icke därför, att jag anser det vara hehöfligt att bemöta det¬
samma, utan därför att det i viss mån förvånar mig, att det nu
kunnat återkomma, i synnerhet sedan saken varit föremål för
mera ingående behandling. Det är nämligen så, att utskottet i
sin argumentering säger bland annat, att det anser, att de miss¬
förhållanden, som kunna uppstå därigenom, att eu kraftleverantör
skulle kunna genom oskäligt pris uppskörta fabriker eller annan
kraftkonsument, när kontraktstiden gått ut, höra och kunna
undanröjas genom »sund konkurrens». Jag trodde verkligen,
att utskottsmajoriteten skulle ha tänkt sig så pass in i saken,
att den förstod, att det här i de allra flesta fall är fråga om
Andra Kammarens Prat. 1910. Nr 53. 2
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.
Nr 53. 18
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. expro- monopolaffärer. När det gäller anläggning af en ny fabrik,
prmtion af fjnnes <3et ju alltid en viss frihet att lägga den på ett ställe, där
Vamm ett förmånligt kontrakt erbjudes, så att där kan man i viss mån
(Forts) tala om konkurrens. Men ett alldeles motsatt förhållande in¬
träder, när kontraktstiden gått till ända. Fabriken ligger, där
den ligger, och kraftledningarna gå fram till densamma; ägaren
till fabriken står då i valet mellan att förnya kontraktet på de
villkor, som dikteras af kraftleverantören, eller ock att öfvergå
till ångkraft eller annan kraft, ty det är ytterst sällan, som en
annan kraftstation är så belägen och har sina kraftledningar så
sträckta, att den kan uppträda konkurrerande. Utskottsmajori-
teten synes för öfrigt vara alldeles blind för hvad som ändå
ligger helt tydligt i vår tids utveckling, nämligen den tendens
till sammanslutning industrierna emellan, som redan tagit sin
början bär i vårt land. Särskild! vattenkraftsindustrien är kanske
mer än de allra flesta ägnad att inbjuda till en dylik samman¬
slutning i truster. Men då trustbildningen just afser att ute¬
sluta konkurrens, måste ovillkorligen på annan väg en prisregle¬
ring åvägabringas.
Det andra skälet, som jag här vill fästa mig vid, har ett
mera faktiskt underlag och har skenbart mera berättigande.
Utskottsmajoriteten säger här: Hvarför har icke den kraftkonsu-
merande industrien framställt sina kraf? Den har ju icke tagit
några initiativ till en dylik lagstiftning, åtminstone icke mera
allmänt. Ja, däri har utskottsmajoriteten ganska rätt: Någon
allmän klagan har icke försports ifrån den kraftkonsumerande
industrien. Men hvad kan detta bero på? Jo, det beror helt
enkelt därpå, att vi ännu icke hunnit få någon kraftkonsumerande
industri att tala om. Där det finnes abonnenter på elektrisk
ström i och för kraftändamål i största antal och mest afsevärd
utsträckning, nämligen i städerna, äro förhållandena sådana, att
en viss trygghet gifves. Det förhåller sig nämligen så, att lagen
om expropriation för framdragande af elektriska ledningar gäller
icke inom städernas planlagda område. När därför en person
önskar leverera kraft inom staden, måste han ha stadsmyndig¬
heternas tillstånd, och stadsmyndigheterna kunna då också sti¬
pulera villkor och bestämma, att leverantören i fråga icke får
skörta upp kraftkonsumenterna. Där äro således förhållandena
tryggade äfven i andra fall än sådana, där — såsom mycket
ofta är förhållandet — staden själf är leverantör af den elek¬
triska kraften. På landsbygden äro ju förhållandena annorlunda.
Men där är det så, att på grund af de osäkra förhållandena just
i förevarande afseende draga sig i de allra flesta fall de större
fabriksidkarne att basera sin industri på hyrd kraft, utan söka
i stället att komma öfver hvar och en sitt eget vattenfall. Där
man i alla fall på landsbygden abonnerar på kraft, ha kontrakten
ännu på långt när icke hunnit utgå, och det är först mot kon-
19 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
traktstidens slut, som missförhållandena börja göra sig gällande.
Väntar man till den tiden, kommer det icke att blifva någon
brist på klagan från den kraftkonsumerande industrien. Men
att vänta tills olyckan skett, är just hvad man här icke skall
göra, utan man skall söka förebygga missförhållandena, innan
de infinna sig. Det är således enligt mitt förmenande fullständigt
oriktigt af utskottsmajoriteten att draga några slutsatser däraf,
att något allmänt initiativ i denna fråga ännu icke väckts af
den kraftkonsumerande industrien.
Jag vill endast påpeka ytterligare en enda sak, och det är,
att det förefaller mig, som om den kraftkonsumerande industrien
och den kraftproducerande industrien här skulle kunna i en
väsentlig punkt mötas. Det lider intet tvifvel, att de stora kraft¬
stationer, som äro planerade, skola under åtskilliga år framåt
ha vissa svårigheter att få hela sitt kraftbelopp abonneradt, och
detta beror naturligtvis på flera orsaker. En af dessa — och
den icke minst viktiga — är den osäkerhet för framtiden, som
föreligger i fråga om kraftpriserna efter det att kontraktstiden
gått ut. På grund af en riksdagsskrifvelse är det ju beroende
på utredning hos regeringen huru man skall kunna under själfva
kontraktstiden bereda trygghet härvidlag antingen genom kon¬
cession eller genom inteckning. Men detta är icke tillräckligt,
särskildt hvad beträffar de större industriidkarne, utan de be¬
höfva trygghet äfven efter kontraktstiden utgång, och förrän
sådan gifvits, kunna icke kraftstationerna beräkna att få det
tillopp af abonnenter, som de själfva behöfva. Jag tror således,
att de industriella intressena å ena sidan och statsintresset å den
andra sidan här ingalunda stå emot hvarandra, utan dessa in¬
tressen äro här till mycket väsentlig del sammanfallande.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Friherre Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Såsom
kammaren finner, ha reservanterna inom utskottet tillstyrkt herr
Sandströms nu föreliggande motion. Denna motion upptager det
väsentliga af hvad som innehölls i ett par vid förra årets riks¬
dag afgifna motioner, af hvilka herr Sandström instämt i den
ena. Då nu reservanterna hänvisa till motiveringen uti nu före¬
varande motion, anser jag mig, eftersom denna motion ingår i
någon polemik mot den nyssnämnda motionen, böra bemöta den
i just den punkten.
Det gäller här en synnerligen viktig punkt, nämligen frågan
om hemfallsrätten. Denna kammare gick förra året med på kon-
cessionsprincipen, men nu upptager herr Sandström en polemik
emot en del af hvad som enligt mitt förmenande ingår i kon-
cessionsförfarandet, nämligen hemfallsrätten. Jag vill något litet
beröra just den saken.
Kammaren hörde nyss herr Sandström på ett enligt mitt för-
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Nr 53. 20
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Ports.)
Lördagen den 21 Maj, e. m.
menande ganska lyckligt sätt skildra, hurusom den nuvarande
formen af äganderätt, som är skapad af oss skälfva, är liksom
allt annat, som vi skapat, underkastad utvecklingens stora lag,
hurusom deu byter form från tid till annan, allt efter de kraf,
som uppställas i samhället, så att lifvet kan röra sig i de for¬
mer, som på grund af de olika omständigheter, utvecklingen fram-
drifvit, visa sig så bekväma och nyttiga som möjligt. När herr
Sandström skildrade detta, tänkte jag mig, att det var många i
denna kammare, som drog sig till minnes vissa beslut, som fat¬
tats här i denna sal, där vi skrifva historien, beslut, som år efter år
visa, huru äganderätten i själfva verket byter karaktär, och huru¬
som det är mycket, som är relativt på detta område.
Jag vill säga herr Sandström, att, när jag läser igenom mo¬
tiveringen till hans motion, får jag för min del det intrycket —
ja, det är ju mycket, som är relativt äfven i det afseendet, men
jag kan icke neka till, att jag får den känslan — nämligen att
herr Sandström själf i någon mån skattar åt detta tal om kränk¬
ning af äganderätten. Han gör detta i polemiken emot hvad jag
kallar hemfallsrätten, då han på sid. 6 i sin motion säger:
»Detta» — nämligen krafvet, att antingen en årlig koncessions-
afgift skall utgå till staten eller hela kraftanläggningen vid kon-
cessionstidens slut tillfalla staten utan lösen — »skulle onekligen
icke blott innebära eu kränkning af äganderätten, utan äfven
från statsekonomisk synpunkt säkerligen medföra öfvervägande
skadliga verkningar». Och motionären talar vidare om åtgärder,
som tyda på öppen eller maskerad konfiskering utan ersättning.
Om jag läser vidare i herr Sandströms motion, finner jag på
sid. 12, huru han där använder följande uttryck: »Men vill man
därjämte bereda staten rätt till inlösen af anläggningen, så måste
koncessionsvillkoren fästas jämväl vid vattenfallets utbyggande
och kraftstationens uppförande». Således menar herr Sandström,
att det är ett allmänt behof för staten att kunna vid koncessions-
tidens slut inlösa anläggningen i fråga och att, för att detta skall
kunna ske, koncessionen bör afse själfva utbyggandet af vatten¬
fallet. Jag är fullt ense med herr Sandström på denna punkt,
och vi äro således i princip fullständigt öfverens. Men då för¬
står jag icke, att herr Sandström vill taga ett så bestämdt af¬
stånd härvidlag och tala om kränkning af äganderätten, när vi
komma in på frågan om hemfallsrätt utan lösen till staten.
Huru förhåller det sig här? Jag har för min del förut fram¬
hållit, att jag är med om att gifva de stora kraftproducerande
bolagen synnerligen vidtgående expropriationsrättigheter, så att
ingenting får ställa sig i vägen för en nationalekonomiskt full¬
god produktion. Jag tror nu, att herr Sandström erkänner rik¬
tigheten af att, då samhället medgifver så stora rättigheter, bör
det äfven ha någon valuta därför på det ena eller andra sättet.
Jag vill här särskild! erinra om, att reservanterna inom det sam-
Lördagen den 21 Maj, e. m.
21 Nr 58.
mansatta utskott, som behandlade gruvelagstiftningsfrågan, ville Ang. expro-
lämna möjlighet öppen för upptagande af royalty, och samma Prfaffon “/
tankegång är det, som här kommer till synes. Spörsmålet gäl- mm
ler då, mina herrar, egentligen icke frågan, om det föreligger eu (Forts)
kränkning af äganderätten eller icke, utan det gäller: huru skall
denna valuta, som man talar om, utgå, antingen såsom en årlig
afgift eller ock på annat sätt, nämligen så, att de årliga afgif-
terna icke utgå, utan kapitaliseras under årens lopp, så att de,
efter det en viss tid förflutit, motsvara hela det värde, som kraft¬
anläggningen har.
Jag vill säga, att ur praktisk synpunkt blir detta senare för¬
delaktigt, därför att afgiften kommer att kumuleras mot slutet
af tiden, då hela företaget är bärkraftigt, medan den däremot
under det första året vore så godt som ingen. Detta ur syn¬
punkter, som äro flera gånger framhållna och fullt belysta.
Ännu oriktigare är det af herr Sandström att tala om kon¬
fiskering, här gäller det fullt frivillig uppgörelse, och därför kan
man ju icke tala om någon tvångsvis skeende uppgörelse. För
att ytterligare belysa detta skall jag be att för kammaren få upp¬
läsa följande bestämmelse ur den norska lagen af den 18 sep¬
tember 1909, där det heter: »Koncessionen gives for et bestemt
tidsrum av mindst 60 aar og hoist 80 aar. Tiden regnes fra
koncessionens meddelelse. Ved koncessionstidens utlob tilfalder
vandfaldet med alle de indretninger, hvorigjennem vandets lob
og leie forandres, saasom damanlseg, kanaler, tunneler, basssen-
ger, rorledninger m. m. samt de til udbygningen og kraftanlseg-
get enhvervede grundstykker og rettigheder staten med fuld eien-
domsret og uden vederlag. Likasaa kan det bestemmes, åt kraft-
stationerne med tilhorende maskineri og andet tilbehor skal til-
falde staten med fuld eiendomsret uden vederlag. Det, som ikke
tilfalder staten, kan den indlose for dets vserdi efter skjon etc.»
Nåväl detta är i själfva verket till formen något, som man
kan säga staten icke ger något vederlag för, men staten har
under årens lopp afstått från att uttaga någon valuta, och tar
den i stället på detta sätt. Det är sålunda så långt ifrån att
man här kan tala om konfiskering eller kränkning af ägande¬
rätten, att man rättare tvärtom kan anse det vara ett för in¬
dustrien bekvämare förfaringssätt än årlig afgift.
Om jag emellertid bortser från den enligt min uppfattning
alltför formella synpunkt på tingen, herr Sandström har, och efter¬
som han öfverskattar detta tal om kränkning af äganderätten,
så vill jag öfvergå till något, som är mera reellt, nämligen spörs¬
målet huruvida detta skulle fördröja eller icke exploaterandet af
vattenfallet.
Jag skulle då kunna anföra utländska exempel i detta af¬
seende, men jag vill icke göra det utan skall inskränka mig till
att säga, att det ligger i allas intresse äfven deras, som hålla på
Nr 53. 22
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. expro- hemfallsrätten, att exploateringen af vattenfall ej på något sätt
priation af hindras; och det behöfver icke heller ske, om det ordnas så, att
0(1 mm ersättning fås af anläggningen, ränta å det nedlagda kapi-
(Forts) talet, företagarevinst och optionsrätt under vissa förhållanden,
med andra ord vi kunna mycket väl finna lämpliga former; och
den lösen af anläggningen, som herr Sandström talar om, kan
mycket väl motsvara hvad jag nämnde.
Emellertid kan jag icke underlåta att påpeka, att då i Norge,
där äganderätten formellt betraktadt fått en mycket mer indivi¬
duell utformad prägel än i vårt land — jag påminner t. ex. om,
att kongsådra icke finnes i Norge — gått på denna bog, så borde
vi väl också kunna göra det, och, mina herrar, jag kan icke
neka till, att det är med visst vemod, jag finner, att hela frågan
om kungsådra dött bort såväl i denna motion som i reservatio¬
nen. Det kan vara, att det är tröstlöst att kämpa mot en öfver¬
makt, men innan man släpper dessa värden, som dock på ett
eller annat sätt ha legat under statens rådighet, bör man tillse,
att vi få någon ekvivalens för desamma, utan att man lägger
minsta juristeri eller formella band på den rörelsefrihet, som är
nödvändig för industrien. Jag har velat säga detta, då jag icke
kan underlåta påpeka, att herr Sandström möjligen gått något
för långt i detta afseende, och då vägen äfven till införande af
hemfallsrätt enligt mitt förmenande måste ligga klar, samt detta
väl kan förenas såväl med industriens som äfven med det all¬
männas eget intresse.
För öfrigt, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reser¬
vationen; och jag tror, att liksom vi förra året fattat ett lyckligt
beslut, det äfven skall visa sig, att om denna kammare häfdar
sin ståndpunkt från förra året, detta skall i vår ekonomiska poli¬
tik visa sig vara lyckobringande.
Herr Sandström: Herr talman, mina herrarI De anmärk¬
ningar, som friherre Palmstierna gjorde mot motiveringen af
min motion, beröra i själfva verket rent reella meningsskiljaktig¬
heter oss emellan. Friherre Palmstierna menar, att när staten
ger en enskild vattenfallsägare koncession på att tillgodogöra
sig sitt vattenfall, staten är berättigad att därvid taga ut en
valuta, antingen i form af en årlig koncessionsafgift eller också
på sådant sätt, att staten i stället för denna koncessionsafgift
betingar sig, att sedan en viss tid förflutit, tillräcklig för veder¬
börande ägare att förränta och amortera det i anläggningen ned-
lagna kapitalet, det hela skall hemfalla till staten utan ersätt¬
ning, det vill säga att staten då får så att säga en kapitali-
serad koncessionsafgift.
Jag har mycket tänkt på denna sak, som också har före¬
fallit mig ganska tilltalande; men ju mer jag tänkt på den,
dess mer klart har det blifvit för mig, att det icke finnes någon
Lördagen den 21 Maj, e. m.
23 Nr 53.
verklig rättsgrund för densamma. Hvad finnes det väl för reson Ang. expro-
i, att af två persener, hvilka äga livar sitt vattenfall, den ene, ^fanfan
som icke bryr sig om att tillgodogöra sig detta, slipper betala m m
någon afgift till staten för sin egendom, men den andre, som (Forts.)
utnyttjar sitt vattenfall och därmed gör industrien och sam¬
hället stor nytta, skall utom vanlig skatt, som han erlägger för
sin rörelse, dessutom betala koncessionsafgift, det vill säga en sär¬
skild afgift därför, att han är industriellt nyttig med sitt verk. Hvad
som emellertid gjort, att denna tanke först kommit fram, är,
att den rätt allmänt tillämpas i utlandet. Men där finnes en
verklig rättsgrund för krafvet på koncessionsafgift. Där anses
vattenfallen vara publika och tillhöra staten, och det är då
ytterst naturligt, att när staten upplåter sitt eget vattenfall, den
icke gör detta utan att taga koncessionsafgift, som lika väl kan
kallas arrendeafgift. Därför är staten också oförhindrad att kräfva
hemfallsrätt i stället för koncessionsafgift. Äfven hos oss finnes
en motsvarighet till detta förhållande, nämligen i fråga om de
fall, som tillhöra staten. Ingen människa begär, att staten skall
upplåta t. ex. Trollhättefallen till enskildt begagnande utan att
taga arrende- eller koncessionsafgift. Men icke är det väl någon,
som tänker sig, att staten skall behandla de enskildas fall på
samma sätt som sina egna. Någon grund för koncessionsafgif-
ten förefinnes enligt min mening icke, ifall vattenfallen äro en¬
skildas tillhörighet.
Nu nämnde friherre Palmstierna, att i själfva verket det
ändå kan finnas en grund för fordrande af koncessionsafgift
äfven i fråga om enskildas vattenfall. Den nuvarande vatten-
rättslagstiftningen är synnerligen opraktisk och betungande för
den som vill utyttnja ett vattenfall, men meningen är att genom
en reform af hela vår vattenrättslagstiftning underlätta vatten¬
fallens tillgodogörande och ge vattenfallsägarne stora förmåner.
De skola bland annat få eu expropriationsrätt af den art, att
herr Räf skulle häpna, om han hade en aning därom. Det blir
strängt taget icke fråga om expropriationsrätt för allmänt ända¬
mål, utan närmast till enskildas favör. Meningen är, att ett
större vattenfall skall ha rätt att uppsluka ett mindre, som där¬
med lämpligen kan sammanslås. Den som äger vattenfallet
men icke stranden skall få expropriera jord till kraftkanal,
dammfästen, fabriksanläggning o. s. v., och expropriationsrätten
afser att möjliggöra reglering af vattendragen till mycket stor
nytta för vederbörande vattenrättsägare. Då menar friherre Palm¬
stierna, att när vattenfallsägarne få dessa stora förmåner af
staten, är det icke mer än billigt, att de också skola som valuta
för detta betala en koncessionsafgift eller eventuellt finna sig i,
att vattenfallen vid koncessionstidens slut hemfalla till staten.
Jag kan icke följa friherre Palmstierna i det resonemanget. Jag
kan icke förstå annat än, att om staten genomför eu ändrad
Nr 53. 24
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. expro- vattenrättslagstiftning, så gör den detta, liksom på näringslifvets
^vattenfall anc^ra områden, därför att den finner åtgärden vara för det allmänna,
m. m. för samhället nyttigt och praktiskt; men icke skall väl staten
(Forts.) taga betalt för att den genomför en förståndig lagändring, icke
skall väl staten schackra med sin lagstiftning. Det gäller ju
vid nästan all lagstiftning på näringslifvets område, att det är
en eller annan kategori af medborgare, som i främsta rummet
får nytta däraf, men förslaget har sitt berättigade däri, att det
är nyttigt för näringslifvet och det allmänna; och icke förut¬
sätter man, att den enskilde skall betala ersättning för en för¬
nuftig och bra lag. Alltså finnes häruti ingen grund att fordra
koncessionsafgift af vattenfallsägare.
Vidare berörde friherre Palmstierna det mycket intressanta
institut, som vi ha på vattenrättens område, nämligen frågan
om kungsådra, och antydde, att eftersom i motionen den frågan
icke är berörd, huruvida staten borde ha vidsträcktare rätt att
fordra koncessionsafgift för kungsådran än för vattenfallet i
öfrigt, eller stadga strängare villkor för koncessionen eller viss
tidsbegränsning i fråga om kungsådran, såsom förra året
ifrågasattes, vore detta en betänklig återgång från de kraf, som
förut framställts. Jag vill säga, att ifråga om kungsådra står
och faller statens rätt att taga koncessionsafgift med frågan:
Tillhör kungsådran staten, eller tillhör den icke staten? Är det
så, att kungsådran tillhör staten, så att staten är dess ägare i
egentlig mening, är det alldeles naturligt, att om staten upplåter
den till enskildt bruk, staten skall ha betalt därför, vare sig
man vill kalla detta koncessionsafgift eller arrende. Men är det
så, att staten icke rår om den, finnes ingen anledning att belägga
kungsådran med koncessionsafgift eller att vid koncessionen
behandla denna del af vattenfallet på annat sätt än den öfriga.
Nu är det så, att jag tror, att man kan säga, att våra
fleste och främste jurister äro af den uppfattningen, att staten
icke är ägare till kungsådran. Kungsådrans begrepp synes hafva
uppkommit därigenom, att när en enskild tillgodogjort sig sin
vattenrätt, det ålegat honom att se till, att vissa allmänna
ändamål också blifva tillgodosedda, såsom fiskens gång, flottled,
allmän farled o. s. v. och på teknikens förutvarande primitiva
stadium kunde icke dessa ändamål tillgodoses på annat sätt, än
att ägaren lämnade x/s af vattendraget obebyggd. Så uppkom
den meningen, att denna del ej var hans utan kronans. När
så tekniken nu mera kommit därhän, att man kan leda allmänna
farleden förbi, att timret går bäst i flottränna och fisken går
bättre — hvilket jag dock för min del tviflar på — i laxtrappa
än i öppningen för kungsådra, så kan vattenrättsägaren tillgodo¬
göra sig hela vattenkraften, däri inbegripet det vatten, som fram¬
gått i kungsådran, utan att kränka några allmänna intressen.
25 Nr 58.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Men icke ligger däri någon anledning för staten att taga betaldt Ang. expro-
för kungsådrans begagnande, om den icke rår om densamma. priation af
Jag medger, att frågan om statens äganderätt till kungs- va^n{^
ådran är omtvistad, men jag lutar för min del åt den uppfatt- (ports)
ningen, att staten icke har någon dylik äganderätt. Det är en
genomgående grundsats i vår vattenrätt, att rätten till vattnet
följer rätten till grunden. Och det veta de flesta i denna kammare,
att om två hemman ligga på hvar sin sida om ett vattendrag,
så går rågången midt i vattendraget, och man har icke två
rågångar, en på hvardera sidan om kungsådran. Då grunden
således med all säkerhet tillhör den enskilde ägaren å ömse
sidor, så lärer väl vattnet, kungsådran inbegripen, göra det
också. Jag tror sålunda, att någon verklig rättsgrund för att
taga betaldt för kungsådra icke finnes.
Till sist vill jag fästa mig något litet vid friherre Palm
stiernas yttrande, att han menade, att detta, att fordra konces-
sionsafgift eller att fordra hemfallsrätt icke skulle komma att
fördröja eller försvåra bebyggandet af vattenfall. Jag undrar
om icke detta är bra sangviniskt. Visst fördyrar det fallets
tillgodogörande, om man skall nödgas betala arrende eller kon-
cessionsafgift för eget vattenfall, eller om man måste underkasta
sig fallets och byggnadernas hemfallande till staten efter viss
tid. Visst drar man sig mera för fallets bebyggande under
sådana förhållanden, och visst är det långt svårare att bringa en
kraftstationsanläggning till stånd då, än om koncessionsafgift
icke behöfver ifrågakomma. Det må visserligen vara, att man
säger sig vilja taga till tiden så rundligt, att anläggningskapi¬
talet skall hinna förräntas och amorteras, men i de flesta fall
undandrager det sig vid en ny anläggning alla säkra kalkyler
att räkna ut, när detta skall kunna ske. Det är ju i regel så,
att ägaren till en kraftstation under det första årtiondet eller
kanske längre tid icke kan räkna på att få abonnentantalat
fullt besatt — i hvad mån detta sker, är vanligen omöjligt att
på förhand beräkna — och det saknas därför säkra faktorer
för beräkning af amorteringstiden.
Med herr Sandström förenade sig herr Persson i Tallberg.
Friherre Palmstierna: Blott en kort replik till herr Sand¬
ström I
I den sista fråga han berörde, nämligen huruvida systemet
med koncessionsafgifter och hemfallsrätt, nationalekonomiskt sedt,
verkade förlamande på kraftindustriens utveckling, vill jag blott
påpeka, att Kungl. Maj:t i eu proposition vid årets Riksdag
föreslagit, att staten för sina egna vattenfalls upplåtande skulle
använda hemfallsrätt. Det är väl tydligt, att Kungl. Maj:t där-
Nr 53.
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
m. m.
(Ports.)
<
26 Lördagen den 21 Maj, e. m.
med icke haft någon tanke på att försvåra exploateringen af
statens vattenfall.
Hvad kungsådran beträffar, så har ju denna åtminstone en
viss grad af publicitet, och under sådana förhållanden medgaf
ju herr Sandström själf, att det kunde vara till eu viss grad
befogadt att i fråga om dess utnyttjande införa institutet hemfalls¬
rätt. Jag vi då säga, att, medger man detta, så kan jag i dessa
fall finna understöd hos herr Sandström, åtminstone när det
gäller kungsådra; och jag ber att få påpeka, att äfven med den
nuvarande lagstiftningen framställer staten ständigt rättsanspråk,
så fort det gäller byggande i kungsådra. Men tyvärr har äfven
denna fråga råkat ut för jurister! och formalism, som i och för
sig äro alldeles onödiga.
Slutligen vill jag också säga, att hvad beträffar den förnufts¬
grund, hvilken herr Sandström ansåg, att jag icke hade, när
jag framställde krafvet på koncession saf gifter och hemfallsrätt,
så kan jag icke förstå, att han vill frånkänna mig denna sam¬
tidigt med att han själf vill införa koncessionering för utbyggande
af vattenfall och rätt till inlösen; och jag vill betona, att, lik¬
som på gruflagstiftningens område ett synnerligen starkt fog
finnes för att det allmänna får eu viss valuta för de utom¬
ordentliga rättigheter, som man lämnar vissa näringsidkare gent
emot alla andra, och, framför allt, fog för att staten skaffar
sig rättsligt betryggade förhållanden, så att man kan tillgodose
krafvet på att icke det enskilda affärsintresset växer samhälls¬
intresset öfver hufvudet, på samma sätt synes mig att motsva¬
rande fordringar kunna uppställas äfven på vattenlagstiftningens
område.
Men herr Sandström och jag hafva i denna speciella fråga
så olika meningar, att det icke är skäl, att jag förlänger diskus¬
sionen om densamma. Hvad själfva Ttoncessionsprindpen beträffar,
så stå vi fullt ense; och den principen har denna kammare
förut uttalat sig för.
Herr Lindhagen: Jag har närmast begärt ordet bara för
att anmärka, att framför reservanternas hemställan i förevarande
punkt har af utskottets kansli, eller hvarifrån det nu kan hafva
kommit, här i betänkandet skrifvits, att reservanterna gjort sin
hemställan »under hänvisning till den af herr Sandström i hans
motion anförda motiveringen». Dessa ord hafva influtit, mig
alldeles ovetande. Jag vill därför bara säga det, att jag anser,
att herr Sandströms motion är alldeles ovanligt väl utarbetad,
och att jag i allt väsentligt kan instämma i densamma; men
det finnes dock poänger däri, som jag för min personliga del
icke är med om, och därför har jag velat med detta förklarande
undanröja en misstolkning af innebörden af mitt deltagande i
reservationen.
27 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj e. m.
Nu har ju herr Sandström endast ifrågasatt, att i konces¬
sionerna eventuellt skulle kunna inryckas bestämmelse om rätt
för staten att reglera kraftprisen, äfvensom ifrågasatt, att kraft¬
anläggningarna möjligen också skulle under tidernas lopp kunna
på vissa villkor hemfalla åt staten. Sålunda, den omtvistade
frågan om koncessionsafgifter föreligger icke nu; och därför vill
jag för min del icke inlåta mig på densamma, ehuru jag tidigare
motionerat äfven därom och vidhåller min uttalade uppfattning.
Visserligen föreligger ej heller frågan om kungsådra; men
i den punkten kan jag, med åberopande af mina motioner i
ämnet icke underlåta att angifva, att min uppfattning af den
saken är oerhördt motsatt herr Sandströms. Jag röner därvid
visserligen det ödet — naturligtvis med all rätt — att icke räknas
till »de flesta och främsta juristerna» i landet, hvilka ju skulle ha
herr Sandströms uppfattning; men jag tror, att antydda jurister
icke hafva undersökt detta med vederhäftighet, och därför har
denna undersökning blifvit ingenting annat än ett juristeri.
Faktiskt är, att kungsådran hafva strandägarna på långliga
tider icke haft någon som helst förfoganderätt öfver; och när
stränderna gått till försäljning, hafva strandägarna aldrig tänkt
på att kungsådran skulle ingå i köpet, och sålunda icke gifvit
någon valuta för den. -—- Men sedan har man kommit under¬
fund med att det var alldeles galet, att kungsådrans vatten
rann bort till ingen nytta. Då begärdes i en kungl. proposition,
föranledd af åtskilliga inom Riksdagen väckta motioner, att
strandägarna skulle få rättighet att öfverbygga kungsådran och
begagna vattnet. Men då var det ingen i Riksdagen, som såg
upp och tänkte sig in i saken; och jag för min del var alldeles
nykommen då och tänkte icke heller på det. Men sedan vi
vaknat upp och börjat reflektera på dessa saker, då gjordes an¬
märkning emot att Riksdagen slumpvis antagit en koncessions¬
lag, som gaf strandägarna rättighet för evärdelig tid att öfver¬
bygga kungsådran utan minsta vederlag till kronan för den
stora present af hela denna vattenkrafts värde, som strandägarna
sålunda erhölle.
Man ville förfara på samma sätt, då det gällde koncessio¬
ner för kraftledningar. Men då var uppmärksamheten fäst på
ämnets vikt; och därför blef genom Andra kammarens ingripande
koncessionen medgifven icke för evärdelig tid, utan på högst 40
år. I fråga om kraftledningar har alltså staten nu i sin hand,
att när de bestämda åren äro tilländagångna, tänka öfver huru¬
vida några nya koncessionsvillkor böra stadgas.
I en tid, då staten med ljus och lykta söker efter inkomster
och lägger nya skatter på landets invånare, äfven de, som hafva
mycket litet bärkraftiga skuldror, är det väl alldeles på tok att
utan vidare, af rent juristeri, vilja göra gällande den satsen,
att staten skall åt enskilda personer till höger och vänster bort-
Ang. expro¬
priation af
vattenfall
in. m.
(Forts.)
Nr 53. 28 Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. expro- skänka vattenkraften i kungsådran i landets förnämligaste vatten-
priation af drag, denna betydande vattenkraft, öfver hvilken endast det
Varam allmänna haft fri förfoganderätt, och att staten icke skall begagna
(Forts.) denna gamla besittningsrätt, som kan lämna densamma högst
afsevärda inkomster. Nu har detta stora misstag blifvit begånget,
statsmakterna ha allt hitintills vägrat rätta det, och vattenrätts-
kommittén har gjort allt hvad på den ankommer för att hindra,
att detta missförhållande ändras, och att staten återfår sin gamla
rätt, hvilket jag i hög grad beklagar.
Herr Sandström: Jag skall bara be att få säga några få
ord i anledning af herr Lindhagens anförande.
Herr Lindhagen talade ett par gånger om att Riksdagen
skulle hafva skänkt bort kungsådran, allt under det att herr
Lindhagen å andra sidan tycktes själf vara rätt oviss om, hvem
som rår om kungsådran. Är det så, att kungsådran tillhör
staten, ja då har staten rätt att taga betaldt för kungsådrans
begagnande af enskilda, och då har en verklig present ägt rum,
och en obefogad sådan; men är det så, som jag tror, att mest
utbredda meningen bland jurister är, nämligen att kungsådran
redan förut bär tillhört enskilda, fastän den representerat en
inskränkning i deras dispositionsrätt öfver vattendraget, så kan
man icke tala om någon present.
Nu är det alldeles riktigt, som herr Lindhagen säger, att
frågan huruvida det förhåller sig på det ena eller andra sättet
egentligen är eu fråga om »jurister!». Uttrycket är ju icke
vidare vackert; men huru skall det kunna vara något annat än
en juridisk fråga att klargöra ett eganderättsförhållande? Annat
än på juridiska grunder kan väl ändå denna fråga i alla hän¬
delser icke afgöras; och jag menar, att den omständigheten, att
det är mycket stora färden det gäller, icke alls inverkar på
sjkifva rättsfrågan. Vare sig dessa värden äro större eller mindre,
så beror allt på den frågan: tillhör kungsådran staten, eller är
den enskild egendom? Därpå står och faller hela frågan.
Herr Lindhagen: Jag vill säga det, att om man verkligen
har äganderätt till en sak, så kan man äfven sedan göra sin
talan gällande vid domstol och få sig tilldömdt det, som man
har äganderätt till; men det har ingen strandägare någonsin
kunnat få i fråga om kungsådra. De ha aldrig kunnat instämma
till domstol och tilldömts rätt att få göra med kungsådra hvad
de velat; utan det har behöfts en särskild lagstiftning, som tillät
dem med statens begifvande att öfverbygga kungsådran, och ut¬
stakade villkoren därför. Därvid kunde Konung och Riksdag
bestämma, hvilka villkor de helst ville; och de kunde äfven
hafva sagt absolut stopp till hela konsessionssaken. Men ett så
beskaffad rättsanspråk, ett rättsanspråk, som man icke kan göra
29 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
gällande vid domstol, det är enligt min uppfattning ett mycket Ang. expro-
klent rättsanspråk. priation af
vattenfall
Friherre Palmstierna: Herr talman. Lika litet som jag rForts
kunnat godtaga herr Sandströms underkännande af den rätts¬
grund, som står bakom de af mig häfdade önskemålen, lika
litet förstår jag, att herr Sandström vill göra detta, när han själf
gör följande uttalande i sin motion: »vill man därjämte bereda
staten rätt till inlösen af anläggningen, så måste koncessions-
villkoren fästas jämväl vid vattenfallets utbyggande och kraft¬
stationens uppförande.» Hvilken rättsgrund har herr Sandström
för detta? Icke har han bättre rättsgrund för att bereda staten
denna rätt, än hvad jag har för mitt yrkande att ålägga kraft¬
produktionen koncessionsafgifter. Jag tror, att vi befinna oss
på samma linje, herr Sandström och jag; och det är nog från
samma utgångspunkt, som vi båda få bygga upp hela frågan.
Men jag har i detta fall gått något längre än herr Sandström.
Jag tror därför, att grundvalen är densamma för oss båda; men
då skall herr Sandström icke frånkänna mig förnuftsgrund, när
han själf vill bygga på samma grund.
Herr Sandström: Den siste ärade talaren frågar mig,
hvilken rättsgrund jag har för mitt resonemang, när jag säger,
att, vill man bereda staten rätt att vid koncessionstidens slut
lösa in vattenfallet, måste koncessionen fästas icke blott vid
kraftledningarna, utan vid själfva fallet. — Därpå svarar jag: icke
behöfver man någon rättsgrund för koncessionens fästande vid
det ena eller andra af dessa objekt. Detta är ju en rent formell
och praktisk sak; och vare sig man fäster koncessionsvillkoren
vid kraftledningarna eller vid vattenfallet, så är det ju gifvet,
att man menar, att koncessionsvillkoren skola lända till efter¬
rättelse. Men är det så, att man i koncessionsvillkoren blott
fordrar, att staten skall bestämma kraftpriset vid leverans af
kraft från anläggningen, då är det tillräckligt att fästa konces¬
sionsvillkoren vid kraftledningarna; slopar koncessionären led¬
ningarna och begagnar han sig icke längre af koncessionen, så
finnes ju ingen anledning att fastställa priserna för levererad
kraft. Vill man däremot gå till väga liksom i fråga om de
enskilda järnvägarna och betinga sig inlösningsrätt, då är det
gifvet, att man icke är hjälpt med att haka koncessionen fast
vid kraftledningarna; ty då kan koncessionären säga: dem bryr
jag mig inte om att begagna mig af. Och då riskerar man att
inlösningsrätten sväfvar i luften.
Sedan öfverlägguingen härmed förklarats afslutad samt
herr talmannen gifvit propositioner i ämnet, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll i stället det förslag, som fram-
Nr 53.
Ang.
ändringar i
aflönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. m.
30 Lördagen den 21 Maj, e. m.
ställts uti den af herr Widén m. fl. vid punkten afgifna reser¬
vationen.
§ 2.
Vidare föredrogos hvart för sig lagutskottets utlålanden:
nr 48, i anledning af Kung! Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om styrkande af hinders¬
löshet till äktenskap; och
nr 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående upphäfvande af lagen den 1 juli 1898 om an¬
teckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap.
Kammaren biföll hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 3.
A föredragningslistan var härpå uppfördt Andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 49, med anledning af
herr Kronlunds motion, nr 180, om skrifvelse till Kungl Maj:t
angående ändringar i aflöningsreglementet för tjänstemän vid
statens järnvägar m. m.
Uti en inom Andra kammaren af herr Kronlund väckt och
till utskottet för behandling hänvisad motion, nr 180, hade före¬
slagits, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t ej mindre låta i angifua afseenden om¬
redigera aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järn¬
vägar än äfven föranstalta om utredning, huruvida och i hvad
mån öfriga, i motionen antydda reformer beträffande nämnda
tjänstemäns användning, befordran, aflönings- och andra för¬
måner äfvensom angående förenkling af arbetssättet inom järn-
vägsförvaltningen skulle kunna förverkligas, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill en sådan utredning till äfventyrs
föranledde.
Utskottet föreslog, att Andra kammaren ville för sin del
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t ville vidtaga åtgärder dels för upphäfvande af den nuva¬
rande indelningen af personalen vid statens järnvägar i tjänste¬
män af högre och lägre grad liksom de grunder, hvarpå denna
indelning nu hvilade, så att, i bredd med viss teoretisk examen,
jämväl synnerlig personlig duglighet jämte genomgången ut¬
bildningskurs måtte blifva de för befordran normerande samt dels
att öfverkvalificerad arbetskraft i möjligaste mån inskränktes.
31 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Uti afgifven reservation hade herr Camitz yrkat, att ifråga¬
varande motion icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd
föranleda.
Efter föredragning af utskottets hemställan gaf herr tal¬
mannen på begäran ordet till
Herr Camitz, som anförde: Herr talman! Såsom reservant
skall jag be att få säga några ord i detta ärende. Utskottet
föreslår i sitt utlåtande
l:o) borttagandet af indelningen i högre och lägre tjänstemän
vid statens järnvägar;
2:o) borttagandet af eller åtminstone inskränkning i viss
teoretisk examen såsom villkor för befordran; och
3:o) inskränkning i användningen af öfverkvalificerad arbets¬
kraft.
Hvad den första frågan beträffar, vill jag icke på densamma,
såsom saknande all reell betydelse, öda ord.
Hvad den andra frågan åter beträffar, anser jag denna vara
af största betydelse. Först och främst vill jag påminna därom,
att det icke är järnvägsstyrelsen, utan Kungl. Maj:t, som för¬
ordnat att den, som vill vinna befordran till tjänsteman af högre
grad vid statens järnvägar, skall hafva aflagt minst realskole-
examen, och då denna bestämmelse gäller icke allenast för
statens järnvägar, utan äfven för alla de andra förvaltande
verken, så följer gifvetvis däraf att, om villkoret borttages vid
järnvägen, detsamma äfven måste borttagas vid de öfriga verken.
Att en sådan åtgärd skulle vara ägnad att i väsentlig grad
sänka bildningsnivån hos hela vår tjänstemannakår är ju gifvet,
hvadan jag anser den förkastlig. Jag inser emellertid till fullo
det berättigade i den uppfattningen, att en ung man, som vill
framåt och har nödiga förutsättningar därför, äfven bör hafva
möjlighet att kunna arbeta sig fram, men detta får icke ske på
bekostnad af föreskrifvet kunskapsmått, i synnerhet som detta
numera är satt så lågt, att hvarje ung man med god vilja och
någorlunda begåfning kan förvärfva sig detta, äfven sedan han
vunnit anställning. Jag förutsätter dock att vederbörande här¬
vidlag visa tillmötesgående och lämna härtill behöflig ledighet
samt på annat sätt understödja sådana bemödanden. Att detta
icke är någon omöjlighet visas bäst af förhållandena vid statens
järnvägar. Af utskottsutlåtandet framgår det nämligen, att icke
mindre än 105 stycken tjänstemän af lägre grad under de senaste
10 åren genom att förvärfva sig nödigt kunskapsmått vunnit
befordran till tjänstemän af högre grad. Att antalet sålunda
befordrade tjänstemän af lägre grad icke är så relativt obetyd¬
ligt, som utskottet vill göra troligt, framgår alldeles tydligt, om
man anlägger rätt beräkningsgrund härför. Den grupp af tjänste-
Ang.
ändringar i
aflönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. m.
(Forte.
Nr 53. 32
Lördagen den 21 Maj, e m.
Ang.
ändringar i
aflönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. m.
(Forts.)
män af lägre grad, hvarur befordringen faktiskt kan ske, är
nämligen kontorsbiträdesgruppen och antalet medlemmar i denna
grupp är cirka 700. De grupper af tjänstemän af högre grad,
hvartill befordringen kan tänkas ske, äro stationsskrifvare- och
kontorsskrifvaregrupperna, hvilka innehålla cirka 600. Om man
nu sätter dessa tal emot hvarandra, finner man lätt, att det
icke är så relativt få kontorsbiträden, som kunnat skaffa sig
nödig kompetens, och detta oaktadt att kompetensvillkoren förut
varit studentexamen. Jag har sålunda den bestämda uppfatt¬
ningen, att man ingalunda skall släppa efter på det nuvarande
ringa kompetensvillkoret, men att största möjliga tillmötesgående
och hjälp bör komma sådana unga män till del, som vilja och
hafva nödiga förutsättningar att kunna förvärfva sig sådant
kunskapsmått och för öfrigt äro lämpliga till befordran.
Hvad till sist den tredje frågan beträffar, så har jag svårt
att förstå, hvarför herr Kronlund med sitt reformförslag vändt
sig mot statens järnvägar, ty faktiskt är detta verk det enda,
som i någon afsevärdare utsträckning sökt genomföra principen,
att icke använda öfverkvalificerad arbetskraft. Såsom bevis härför
behöfver jag endast peka på kontorsbiträdesgruppen vid statens
järnvägar. Mig veterligen har intet annat verk något motsvarande
härtill. Jag tror, att det varit bättre, om herr Kronlund vändt
sig med sitt reformförslag mot något annat verk, där han kunde
haft mera skäl för detsamma.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till
reservationen.
Härpå yttrade
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall en¬
dast be att med några få ord få motivera utskottets förevarande
hemställan. Vid flera tillfällen har ju uppmärksamheten kom¬
mit att synnerligen starkt riktas på vissa förhållanden vid sta¬
tens järnvägar. Dels har det gällt den administrativa organisa¬
tionen och dels arbetssättet och förhållandena i öfrigt inom så väl
järnvägsstyrelsen, som förvaltningen i sin helhet. Ett af de icke
minst beaktansvärda förhållandena är ju det, som motionären
här framfört. Den uppfattning, som motionären hyst, har ju
äfven utskottet delat, såsom framgår af den hemställan, som
föreligger här.
Bland de skäl, som den ärade reservanten anförde, för att
kammaren icke skulle gå med på utskottets hemställan, var det
förnämsta det, att när vid andra statens verk fortfarande före¬
finnes ett sådant kompetensvillkor, så skulle det vara orätt att
börja just med statens järnvägar, när det gälde att taga bort
det. Jag är af motsatt uppfattning. Ty det är väl på detta
område, som den största praktiska verksamheten äger rum; de
33 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. ra.
flesta andra ämbetsverk äro ju mera administrativt lagda och lia
mera ämbetsverks karaktär. Men där det är fråga om öfvervä¬
gande praktisk verksamhet, måste man ju fästa hufvudsakligaste
vikten vid de praktiska krafvens tillgodoseende. Då står det
klart för mig, att hvad man mest måste taga hänsyn till är ar¬
ten af det arbete, som skall utföras. Om då detta arbete öfver¬
vägande icke är af den beskaffenhet, att man måste förutsätta
något visst skolbetyg, någon viss examen, för rätten att utöfva
denna verksamhet och vinna befordran och komma framåt på
den banan, så bör ett dylikt betyg icke fordras. Och detta är
enligt min mening fallet vid statens järnvägar. För att komma
upp i den så kallade högre tjänstemannaklassen finnes det emel¬
lertid ett sådant streck, ett sådant examensstreck, och den, som
icke uppfyllt de föreskrifna villkoren beträffande examen, han
har — om han också under arbetets fortsatta gång visar sig
aldrig så praktiskt duglig -— framför sig ett oöfverstigligt hinder
och kan icke komma vidare. Han står, där han står.
Det är ju, som man finner här af de uppgifter, som ut¬
skottet skaffat sig, en klen tröst, att under 1909 på 11,000 tjänste¬
män af lägre grad endast 5 blifvit befordrade till tjänstemän af
högre grad. Det ger inte alls stöd för reservantens uppfattning,
att om det är eu duglig karl, som vill komma framåt, så kan
han göra det. Det skulle sålunda endast funnits realiter 5 dug¬
liga karlar på de 11,000. Det är sålunda i första hand den
rent praktiska synpunkten, som talar så starkt för att Andra
kammaren skall för sin del vara med om att detta examensstreck
icke får fordras som ett oeftergifligt villkor för befordran vid
statens järnvägar. Jag kan icke heller inse, att det är af något
behof påkalladt, att detta streck finnes kvar, ty om det någon¬
stans skall kunna visa sig, om en person är duglig för den prak¬
tiska verksamheten, så är det väl vid statens järnvägar. Finnes
blott denna praktiska begåfning, så kunna ju kunskaperna sedan
ökas genom de särskilda specialkurser, som äro inrättade vid statens
järnvägar, och hvilka utskottet ansett böra ytterligare utsträckas.
Hvad de elementära förutsättningarna för att kunna genomgå
sådana kurser beträffar, så äro de väl icke större, än att de re¬
dan äro gifna i det vanliga folkskolebetyget. Detta är den all¬
mänt praktiska sidan af saken. Men saken har äfven en social
sida och jag skall be att blott ett ögonblick få fästa uppmärk¬
samheten vid denna.
Det torde lätteligen inses, att det inom en så stor organisa¬
tion som statens järnvägar icke kan vara lyckligt, att det finnes
ett sådant på förhand gifvet skiljestreck mellan högre och lägre
tjänsteman. — Förut hette det tjänstemän och betjänte, men
dessa benämningar borttogos af Riksdagen 1907, då det blef
tjänstemän af högre och lägre grad. Saken ställer sig dock
ungefär på samma sätt. — Det är icke förmånligt, jag uppre-
Andra Kammarens Pro t. 1910. Nr 53. 3
Ang.
ändringar i
aflönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. m.
(Forts.)
Nr 53. 34
Ang.
ändringar i
aflönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. m.
(Forts.)
Lördagen den 21 Maj, e. m.
par det, att det för avancemang till rent praktiska poster skall
fordras ett dylikt betyg, hvars förvärfvande för den, som redan
kommit ut i lifvet, icke torde vara så enkelt, som den ärade
reservanten tycks vilja göra troligt och som naturligtvis där¬
jämte endast med största svårighet kan förvärfvas af dem, hvil-
kas föräldrar på grund af mindre lyckliga ekonomiska förhållan¬
den icke haft tillfälle att hålla dem så länge i skolan. Verk¬
ningarna häraf sträcka sig vida ut i det allmänna lifvet, och
det är detta, som, såvidt jag kunnat finna, ligger så ofantligt
tyngande öfver hart när oöfverskådliga områden af hela vårt
offentliga lif, och det är detta, som är grunden till att det växer
upp folk, som äro predestinerade till att blifva öfver- och under¬
klass. Kunde vi nu, genom ett beslut här i kammaren, bidraga
till att detta förhållande gjordes mindre kännbart, till en början
vid ett af statens verk, så skulle vi förvisso ha tagit ett steg
till de sociala olikheternas utjämnande, och kunde vi genom
detta beslut bidraga att underlätta sträfvandena hos dugligt folk
vid järnvägarna att komma framåt, så att de icke behöfde se
sig förbigångna af yngre tjänstemän, hvilka visserligen hafva
detta betyg på fickan, men som dock icke alltid kunna utveckla
en praktisk duglighet jämförlig med deras, som sakna detta be¬
tyg, kunde vi, säger jag, medverka härtill, så tror jag, att vi
äfven kraftigt bidragit icke blott till åstadkommande af billi¬
gare arbetskraft inom järnvägen, utan äfven till klasskillnadens
utjämnande, såsom motionären äfven anfört i sin motivering.
Jag vill nu endast till slut säga, att det är ett litet uttryck
här i betänkandet, där jag icke varit fullt öfverens med ut¬
skottet. Saken är dock icke så betydelsefull, att jag velat reser¬
vera mig, men jag vill dock nu i största korthet antyda saken.
Utskottet säger här, att det skall fordras synnerlig personlig dug¬
lighet jämte genomgången utbildningskurs för att en tjänsteman
skall kunna ställas i jämbredd med en annan examenskvalifi-
cerad tjänsteman. Detta uttryck anser jag skulle kunna komma
att tolkas så, att man skulle fordra af den oexaminerade, att
han icke blott skulle vara duglig på sitt område, utan t. o. m.
synnerligt duglig för att kunna upplyftas i jämbredd med pap-
persmeriterna. Detta kan jag dock icke vara med om. Ehuru
jag sålunda icke varit fullt ense med utskottet i dess motive¬
ring, har jag icke velat reservera mig, utan blott velat på detta
sätt antyda min afvikande mening.
På de motiv, som äro framförda i betänkandet tillika med
dem, som jag muntligen framburit, ber jag, herr talman, få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Camitz: Herr talman! Den siste ärade talaren sade,
att det var en klen tröst, att 5 tjänstemän af lägre grad under
år 1909 blifvit befordrade till tjänstemän af högre grad. Jag
35 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. in.
trodde mig dock ha bemött utskottet tillräckligt tydligt i mitt
föregående anförande. Utskottet säger: »Vid statens järnvägar
voro vid 1907 års slut anställda i ordinarie tjänst 1,361 tjänste¬
män af högre och 10,343 tjänstemän af lägre grad». Men jag
kan väl icke tro, att den siste ärade talaren menade, att alla
tjänstemän af lägre grad skulle vara skickade att bli befordrade
till högre grader, alla banvakter, stationskarlar, portvakter o. s. v.
Jag nämnde i mitt föregående anförande, att den enda grupp,
hvarur man kunde tänka sig att befordran skulle kunna ske,
vore kontorsbiträdesgruppen, och att de grupper, till hvilka be¬
fordran kunde tänkas äga rum, vore stations- och kontorsskrif-
varegrupperna. Den förstnämnda gruppen utgör cirka 600 per¬
soner, och om man således säger, att det på 10 år skulle afgå
ungefär hälften — det är kanske bra högt räknadt, men jag
har inga statistiska siffror, i alla händelser torde det icke vara
för lågt taget — så se vi, att under 10 år hafva 105 tjänste¬
män af lägre grad befordrats till tjänstemän af högre grad, det
vill säga på 300 hafva under 10 år ungefär 30 stycken om året
befordrats till tjänstemän af högre grad, således en tredjedel af
hela antalet af till tjänstemän af högre grad befordrade tjänste¬
män af lägre grad. Jag tycker inte detta är så tröstlöst.
Herr Wavrinsky: Såsom reservanten påvisade, framställas
tre olika yrkanden i utskottets hemställan.
Det första är det, som han betecknade såsom ägande endast
ringa reell innebörd, nämligen att statens järnvägars tjänstemän
icke längre skulle skiljas i högre och lägre grad. Jag medger,
att detta är en fråga af mera formell art, men jag tror icke, att
det därför vore betydelselöst, om detta streck toges bort och man
upphörde med att på detta sätt uppdela tjänstemännen. Man
kan mycket väl föreskrifva, att befordran icke utan vissa examens-
prestationer får sträcka sig utöfver en viss tjänstegrad utan att
därför draga upp en sådan gräns mellan högre och lägre tjänste¬
män, hvilken synes mig otidsenlig och af den art, att den myc¬
ket väl kunde falla bort. Har denna skillnad endast formell
betydelse, är det så mycket mindre något hinder, synes mig, att
taga bort densamma, och jag hoppas, att kammaren skall vara
enig med utskottet om en sådan åtgärd.
I den andra punkten om examina hade jag tänkt något
yttra mig, men då så mycket därom sagts af en föregående
talare från utskottets sida, skall jag, för att spara tid, förbigå
denna punkt för att säga några ord om den tredje, som rör
användningen af öfverkvalificerad arbetskraft. Reservanten har
förvånat mig med sin förklaring, att principen att icke använda
öfverkvalificerad arbetskraft redan nu i största möjliga utsträck¬
ning är genomförd inom statens järnvägsförvaltuing. Jag har
eu alldeles motsatt uppfattning. Oaktadt jag sysselsatt mig
Ang.
ändringar i
aflönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. t/i.
(Forts.)
Nr 53. 36
Ang.
ändringar i
aflönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. m.
(Forts).
Lördagen den 21 Maj, e. m.
mycket med denna fråga och i densamma skaffat mig upplys¬
ningar och vägledning för mitt omdöme från många håll inom
järnvägsförvaltningen, har jag icke funnit någon, som haft en
sådan uppfattning som reservanten, utan alla ha snarare lutat
åt den meningen, att öfverkvalificerad arbetskraft i mycket stor
utsträckning auvändes vid statens järnvägar. Därom tyckas alla,
med hvilka jag konfererat, vara ense, att det finnes ett öfver¬
flöd af ingenjörer vid statens järnvägar, beroende därpå, säger
man, att souschefen har haft en ovanlig förmåga att draga fram
ingenjörerna och gynna dem, hvithet, har man sagt mig, skapat
missnöje och ovilja från de andra tjänstemännens sida, i syn¬
nerhet på trafikafdelningen. Om den saken kan jag icke döma,
och detta nämner jag endast i förbigående. Det är emellertid
ägnadt att ådraga sig uppmärksamhet, att dessa ingenjörer ha
ett så jämförelsevis obetydligt arbete att skaffa med, och man
har svårt att förstå, hur en så stor utbildning kan kräfvas för
detta arbete. Statens järnvägsförvaltning bygger icke några
lokomotiv, den bygger inga banor eller bangårdar, inga vagnar,
inga hus, ingå broar och så vidare. I det stora hela öfverlämuas
allt sådant på entreprenad, och det arbete dessa ingenjörer ut¬
rätta är egentligen underhållsarbete, såsom slipersutbvte, utbyte
af stängsel, grusning af banvallar, öfvervakande af smärre repa¬
rationer, målning af vagnar etc., som synes icke kräfva en ut¬
bildning så vidlyftig, som här är fråga om. De ha dessutom en
hel del skrifgöromål, däribland ofta bokföring, de uppgöra tur¬
listor för personalen, bevilja permission, underskrifva biljetter
o. s. v., allt göromål, för hvilka någon teknisk utbildning icke
kräfves.
En mängd skrifgöromål äro af den art, att de passera
ingenjörerna endast i förbigående. Såvidt jag icke missupp¬
fattat de upplysningar jag fått, så förekomma i öfverflöd onödiga
skrifgöromål, såväl inom järnvägsstyrelsen som på linjen, hvilka
upptaga tjänstemännens tid på ett, såsom man sagt, odrägligt
sätt, hindrande dem att ägna sig åt det viktigaste af sina be¬
fattningar. Kontorsskrifvaren sätter upp handlingen och när
det är gjordt, går han med densamma in till byrånotarien, som
ser igenom den och ändrar kanske ett »att» eller ett »som»,
byter ut ett komma, låter måhända skrifva om handlingen och
sätter sedan sitt namn därpå. Sedan går handlingen in till byrå¬
direktören. Han läser igenom den och sedan han gjort eu eller
annan ändring och kanske låtit skrifva om handlingen, på¬
tecknar han densamma. Så går ärendet från den ene till den
andre, fram och tillbaka, mången gång, som det kan synas, nära
nog i onödan. Ärenden, som, om de behandlades praktiskt, kunde
handläggas på mycket kort tid, draga härigenom orimligt lång
tid, och tjänstemän med de kvalifikationer, som jag förut an-
gifvit, hvilka upptagas af dylikt arbete, ha naturligtvis icke ett
37 Sr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
spår af intresse för detsamma. Det blir därigenom i regel sämre
utfördt, emedan det icke uppfyller de anspråk, som de med sin
utbildning böra ställa på det arbete de få sig ålagdt.
Hela den kritik, som riktats mot järnvägsförvaltningen, går
ut på att under de ogynnsamma omständigheter, hvarunder
järnvägsförvaltningen nu arbetar, söka åstadkomma ett bättre
resultat af den stora affärsdriften. Då vi i Sverige, såsom civil¬
ministern så riktigt anmärkte, när han öppnade debatten i ons¬
dags, bygga järnvägar, som icke kunna gifva nödig ränta, då
vi för strategiska ändamål eller för vissa provinsers tillgodo¬
seende anlägga sådana järnvägar, få vi också draga bördan där-
af. Då vi ökat personalens aflöning, hvilket icke var mer än
rätt och billigt, och samtidigt lida under tryckta tider, är det
naturligt, att afkomstprocenten sjunkit ofantligt. Men just där¬
för är det, som vi, som kritisera järnvägsförvaltningen, önska,
att man skall gå grundligt till väga för att se till, i hvad mån
man kan, om det ock gällde genom omorganisation, genom in¬
förande af större arbetsintensitet och genom inskränkning af den
öfverkvalificerade arbetskraften, minska utgifterna och nå ett
gynnsammare ekonomiskt resultat.
Det får ej uppfattas så, att jag med besparingar menar att
inskränka nödvändiga utgifter; besparingarna böra åstadkommas
genom ett mera praktiskt utnyttjande af arbetskrafterna och
genom en förenklad, mera enhetlig organisation. Jag skall be
få anföra ett exempel, som ansluter sig till hvad jag sade här¬
omdagen. Jag meddelade då kammaren den upplysningen, att
arfvodesstaten för 1908 i verkligheten, såvidt jag kan se, blifvit
öfverskriden med mera än en million kronor, hvilket emellertid
herr statsrådet fann sig föranlåten att bestrida. Jag har dock
sedan fått detta bestyrkt, och jag förstår nu, hvarför herr statsrådet
icke kunde finna denna uppgift vara korrekt. Det beror därpå,
att slutsumman för kostnadsstaten ställer sig gynnsam. Men då
jag undersöker, hur detta varit möjligt under nämnda förhål¬
landen, visar det sig, att detta beror på, att väsentliga bespa¬
ringar gjorts å underhållsarbeten. Så finner jag, att på under¬
hållet af banvallen, broar och kulverter, atloppstrummor, vägar
och vägöfvergångar, planteringar, riktning, sliprar, räler, spår¬
växlar etc. besparats ända till öfver 700,000 kronor. Men, mina
herrar, häri ser jag en fara. Detta är icke verkliga besparingar,
det är uppskof med nödiga arbeten, som komma igen, och det
är mer än så, det innebär en fara för trafiken, om besparingar
göras på sådant sätt. Det är icke sådana besparingar jag syftar
på, och icke heller indragning af en eller annan post af de lägre
graderna. Hvad jag syftar på är en grundlig undersökning,
huruvida icke hela det system, på hvilket förvaltningen nu är
byggd, behöfver omläggas för åstadkommande af bättre utbyte
af denna affärsrörelse. Det borde ligga nära till hands, att järn-
Ang.
ändringar i
ajlönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. m.
(Forts.)
Nr 58. 38
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang.
ändringar i
aflönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. m.
(Forts.)
vägsstyrelsen i sitt eget och i statens intresse ville grundligt
undersöka, om icke den kritik, som framställts mot förvalt¬
ningen, borde föranleda, att sakkunnige män finge i uppdrag
att i utlandet på håll, där rik erfarenhet vunnits, närmare studera
här berörda frågor.
Jag har tillåtit mig att rikta uppmärksamheten på en om¬
läggning, som jag tror vara af ofantlig vikt, nämligen att sam¬
manslå ett par af afdelningarna inom järnvägsförvaltningen.
Jag har, såsom jag nämnde vid redogörelsen för bokförings¬
systemet, tänkt mig, att det vore lämpligt att sammanslå maskin-
och trafikafdelningarna såsom de som trafikera banan och låta
banafdelningen stå såsom en afdelning för sig, och jag före¬
ställer mig, att man därigenom skulle vinna en mängd bespa¬
ringar i arbetskraft. Men det kan också hända, att det vore
lämpligt att sammanslå trafik- och banafdelningen och låta
maskinafdelningen bli en afdelning för sig. Detta är frågor, i
hvilka jag icke vågar ha något eget omdöme, men alla dessa
frågor äro af beskaffenhet att kräfva den allra allvarligaste upp¬
märksamhet från järnvägsstyrelsens sida. Det är i öfvertygelsen
om att krafvet på en genomgående undersökning af dessa för¬
hållanden är berättigadt, som jag vågat så ofta yttra mig i
dessa frågor, i hvilka jag ju icke är sakkunnig och icke äger
direkt erfarenhet. Jag har gjort det af pliktkänsla.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag vill
endast göra den ärade reservanten uppmärksam på, att det kan
gälla befordran äfven inom andra afdelningar än trafikafdelningen,
inom hvilken han, om jag fattade honom rätt, förutsatte såsom
otänkbart, att någon befordran uppåt skulle kunna komma i fråga
beträffande de lägst ställda af tjänstemännen inom den »lägre»
graden. Det gäller äfven maskinafdelningen. De siffror, som
anförts, äro talande nog, och jag har ingen anledning att frångå
mitt påstående, att det ser mörkt ut för personer utan realskole-
befyget på fickan att komma någon stans. Men den ärade
reservanten tyckes utgå ifrån, att klassificeringen högre och lägre
tjänstemän under alla förhållanden skulle stå kvar och detta
streck finnas, men det faller ju bort, ifall vi antaga utskottets
förslag. Ty då blir det endast eu tjänstemannagrupp, och med
de förutsättningar, som skulle gifvas att genom särskilda utbild-
ningskurser vinna ökad kvalifikation, skulle möjlighet till avance¬
mang förefinn as och det icke längre blifva tal om en högre och
eu lägre tjänstemannagrupp. Då blir det endast en tjänstemanna¬
grupp vid statens järnvägar, inom hvilken befordran sker efter
personlig duglighet.
Jag tillåter mig att fortfarande yrka bifall till utskottets
förslag.
Lördagen den 21 Maj, e. in.
39 Nr 53.
Herr Berglund: Den ärade reservanten har icke ansett
sig kunna biträda utskottets förslag, emedan han anser, att
bildningsnivån för tjänstemännen vid statens järnvägar därigenom
skulle sänkas. Jag tror dock icke, att någon fara härvidlag
förefinnes. Utskottet har nämligen icke velat borttaga realskole-
examen såsom villkor för befordran till tjänsteman af högre
grad. Men utskottet har sagt, att vi icke skola göra denna
examen obligatorisk, utan medgifva, att personer med duglighet
och kända för ordentlighet och hvilka på egen hand eller genom
särskilda rtbildningskurser förskaffat sig det kunskapsmått, som
är nödvändigt, icke skola hindras att vinna befordran, Härpå
går utskottets hemställan ut. Motionären påvisar också i sin
motion, åt det icke är arbetets art och ansvar, som ligger till
grund för befordringen, utan att det är enbart skolbetyg, som
predestinera, om man skall erhålla befordran till tjänsteman af
högre eller lägre grad. Detta kan icke vara riktigt. I vårt
land kan en duktig man blifva statsråd, men han kan icke blifva
stationsskrifvare, om han icke aflagt realskoleexamen.
Det vore mycket att tillägga, men då tiden är långt fram¬
skriden. skall jag, herr talman, sluta med att yrka bifall till
utskottets hemställan.
Härr Camitz: Herr talman, mina herrar! Ja, herr Söderberg,
jag menade icke allenast trafikafdelningen, utan äfven ban- och
maskiiafdelningen, ty kontorsskrifvare och kontorsbiträden an¬
vändas äfven å de andra afdelningarna, ehuru i ringa utsträckning,
men Jet finnes där andra underordnade och det gäller samma
sak äfven om dem. Men jag kan icke tänka mig, att herr
Söderlerg menar, att ett kontorsbiträde eller annan underordnad
vid bsnafdelningen eller maskinafdelningen skall befordras t. ex.
till baningenjör eller maskiningenjör utan att hafva aflagt nödig
teknisk examen.
Vis-ä-vis herr Wavrinskys tal om öfverkvalificerad arbetskraft
vid statens järnvägar, ber jag få säga, att, såvidt jag vet —
och jag borde väl hafva någon erfarenhet, då jag varit i statens
järnvägars tjänst i 35 år — ingen öfverkvalificerad arbetskraft,
det vil säga personer, som nödgats aflägga särskild examen,
användes i själfva driften vare sig å maskin-, ban- eller trafik-
afdelniigen vid linjen ute på distrikten. Lokomotivmästare,
lokomotivförmän eller hvad o de nu heta, behöfva icke aflägga
någon teoretisk examen. A banafdelningen förestås hvarje
sektion af en baningenjör, och det torde väl vara nödvändigt,
att där finnes någon teknisk ledning, äfven om arbetet icke
utgöres af annat än underhålls- och reparationsarbeten, ty under¬
håll af banan är en ganska viktig sak. Baningenjören har till
sitt bitride en öfverbanmästare, som ej behöfver aflägga någon
Ang.
ändringar i
aflönings-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. in.
(Forts.)
Nr 53. 40
Ang.
ändringar i
aflöning8-
reglementet
för tjänste¬
män vid
statens järn¬
vägar m. m.
(Forts.)
Lördagen den 21 Maj, e. in.
o
teoretisk examen. A trafikafdeluingen finnes icke någon annan
kvalificerad arbetskraft än dessa stations- och kontorsskrifvare,
som måste aflägga realskoleexamen, emedan de äro tjänstemän
af högre grad.
Jag har icke yttrat mig om själfva styrelsen. Om dennas
organisation har jag vid ett annat tillfälle sagt min mening,
och att icke allt är lyckligt och väl beställdt inom denna styrelse,
utan att åtskilliga förhållanden där behöfva synas i sömmarne,
tror jag mig då hafva uttalat. Men att emellertid icke någon
öfverkvalificerad arbetskraft användes vid statens järnvägar ute
på distrikten, tror jag mig tryggt kunna påstå.
Herr Wavrinsky: Då jag hört, att den ärade reservanten
erkänt, att det användes öfverkvalificerad arbetskrafi i själfva
toppen inom järnvägsstyrelsen, och då han uttalat sig ganska
skarpt om densamma, ser jag däri ett bestyrkande af min upp¬
fattning. Huru långt ned användningen af denna öfverkvalificerade
arbetskraft går, har jag icke yttrat mig om, men jag tior dock,
att den går mycket längre ned än endast inom järnvägsstyrelsen.
Hvad jag erfarit af andra tjänstemän vid trafikafdelninger skiljer
sig betydligt från den uppfattning, som herr Camitz uttalat.
I stället för att lokomotivmästareexpeditionen i Malmö förut
skötts af endast eu lokomotivmästare och summa 4 personer,
har ju numera, såsom jag redan visat, vidtagits den ändringen,
att denna expedition ställts under ledning af två ingenjöra- med
en personal af tillsammans 13 man. Man kan väl tyda, att
det är ett användande af öfverkvalificerad arbetskraft, då man
där anställt två ingenjörer. Detta är bara ett exempel. Flera
sådana fall finnas, men då detta utgör ett talande bevis fjr att
man äfven ute på linjen gifvit alltför fria tyglar åt begäret att
anställa öfverkvalificerad arbetskraft, vill jag icke trötta kamnaren
med att framdraga flera exempel. Jag vidhåller den uppfattning
jag uttalat och gläder mig särskild! åt, att det från så sakkinnigt
håll som reservanten icke nekats till, att öfverkvalificerad irbets-
kraft användes i de högre instanserna. Jag tror också, att sådan
arbetskraft användes i stor utsträckning äfven ute på limen.
Ofverläggningen förklarades härmed afslutad. Sedin herr
talmannen i öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkandena
framställt propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på afslag å såväl samma hemställan som den i ämnet
väckta motionen, blef utskottets hemställan af kammaren Italien;
och skulle jämlikt 63 § riksdagsordningen detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvet Första kammaren.
Lördagen den 21 Maj, e. ni.
41 Nr 53.
§ 4.
Till behandling upptogs nu Andra kammarens tredje till- Attg. rätt för
fälliga utskotts utlåtande, nr 50, i anledning af herrar Camitz’ Pefsi°nernd
och Berglunds motion, nr 55, om skrifvelse till Kungl. Maj:t personal att
angående rätt för pensionerad järnvägspersonal att erhålla fri- erhålla fri-
biljetter. biljetter.
Uti en inom Andra kammaren väckt och till utskottet hän¬
visad motion, nr 55, hade herrar Camitz och Berglund hemställt,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, huruvida
och i hvad mån pensionerad järnvägspersonal borde erhålla fri¬
biljetter, samt därefter vidtaga de åtgärder, hvartill utredningen
kunde föranleda.
Utskottet hemställde, att Andra kammaren behagade för sin
del besluta, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, huruvida
och i hvad mån pensionerad järnvägspersonal borde erhålla fri¬
biljetter, samt därefter vidtaga de åtgärder, hvartill utredningen
kunde föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
Herr Persson i Stallerhult anförde: Herr talman! Denna
fråga förelåg vid fjolårets riksdag och har nu återkommit i
samma skick. Samma motion, som då frambars, har också i år
framburits, och samma utskott har i år användt samma ordalag,
som det använde i fjol, och kommit till samma kläm, nämligen
bifall till motionen. Under sådana förhållanden är det helt
naturligt, att man icke behöfver åberopa andra skäl för afslag
än dem, som anfördes i fjol, alldenstund kammaren då afslog
nämnda hemställan med icke mindre än 107 röster mot 88.
Ingenting har sedan dess inträffat, som kan gifva anledning för
kammaren att i år frångå sin uppfattning, utan snarare torde i
år ännu starkare skäl förefinnas för afslag än i fjol. För min
del skall jag, herr talman, be att få yrka afslag såväl å utskot¬
tets hemställan som den i ämnet väckta motionen. Det kunde
kanske varit skäl att sluta med detta, men jag skall i alla fall
be att få tillägga några få ord.
Som man ser af detta betänkande, förelåg denna fråga redan
1908 och behandlades då af statsutskottet. Detta utskott hem¬
ställde om afslag å den gjorda framställningen, och det skäl,
som då anfördes för afslag, synes mig ännu gälla, nämligen att
man icke bör införa fria resor på statens järnvägar för alltför
Nr 53. 42
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. rätt för många. Nu är det sant, att den personal, det här gäller, haft
pensionerad sjn tjänst vid järnvägen och således under flera år varit i åt-
JZZTntt njutande af förmånen att få resa fritt på statens järnvägar.
erhålla fri- Men att märka är, att denna förmån icke ingått i själfva aflö-
biljctter. ningen, utan att den varit så att säga en fri förmån, som järn-
(Forts.) vägsstyrelsen tillerkänt tjänstemännen, och då är det naturligt,
att de fortfarande gärna vilja bibehålla densamma, sedan de
blifvit pensionerade. Men det går väl knappast för sig att ytter¬
ligare utveckla detta friresesystem. Framställningar om bevil¬
jande af fria resor å statens järnvägar hafva förut gjorts hos
Riksdagen för åtskilliga kårer, t. ex. för sådana föredragshållare,
till hvilka staten lämnar understöd, till åtskilliga föreningar och
så vidare, men dessa framställningar hafva med stor majoritet
afslagits. Då äfven förevarande framställning förut af Riksdagen
afslagits, tycker jag den äfven i år bör få röna samma öde.
Man kan väl knappast klaga öfver, att biljettpriserna för resor
å statens järnvägar äro höga. Sedan zontariffen numera införts,
kan man resa långt för en ringa summa, och jag tror, att pen¬
sionerade järnvägstjänstemän och betjänte icke behöfva sakna
medel af sin pension, i händelse de skulle vilja göra en eller
annan resa till och med till aflägsna platser, alldenstund stor
reduktion i priset sker vid resor på långa sträckor. Jag erinrar
mig, att i fjol denna sak åberopades vid tal om pensionsfrågan.
Nu ha vi för några dagar sedan löst pensionsfrågan för järn¬
vägens tjänstemannakår och betjäntekår; och ser man efter,
huru denna fråga blifvit löst, så finner man, att denna kår san¬
nerligen icke behöfver klaga öfver den lösning frågan fått. \ i
hörde då och sågo af handlingarna, huru det ställer sig med
denna fråga. Förut var den lägsta järnvägspensionen i styrelsen
720 kronor, nu är den 1,008, och på distrikten var den förr 034
kronor och är nu 958. Och då är det naturligt, att en peison,
som allra lägst har 958 kronor eller 1,008 kronor, bör ha råd
att göra en liten järnvägsresa i vårt land och betala den efter
den låga taxa, som nu gäller, och detta i högre grad, än hvad
fallet är med största delen af vårt lands befolkning i öfrigt.^
Om man nu skulle införa denna förmån på detta område,
så lär det icke dröja länge, innan Riksdagen måste gifva mot¬
svarande förmån till andra statstjänare. fly man kan väl ej
sätta någon tjänstemannakår framför andra i afseende å nyttan
och gagnet, som den gör landet, utan den ena, som gör sin
plikt på ett håll, är väl värd lika mycken uppmuntran som den,
som plikttroget verkar på ett annat håll. Jag ber äfven att få
erinra, att för den händelse detta förslag skulle tillstyrkas, har
man så att säga uppgifvit gärdet och måste följa med på andra
områden. Det ligger ju en interpellation för närvarande hos
civilministern, som ännu ej blifvit besvarad, nämligen den, som
herr Fridtjuv Berg från Stockholm fick kammarens tillstånd att
Lördagen den 21 Maj, e. m.
43 Nr 53.
framställa. När man läst innehållet i densamma, finner man, Ang. rätt för
att framställningen afsevärdt skulle minska inkomsterna för sta- pensionerad
tens järnvägar, i händelse denna interpellation skulle föranleda plrsonål^tt
några åtgärder i den riktning, som i densamma afses. Jag erhålla fri-
skall ej nu ingå på hvad som härvidlag närmare är fråga om, biljetter.
ty det kan hända, att tillfälle därtill kan gifvas, då interpella- (Forts.)
tionen kommer att besvaras. Men om man ser efter hvad saken
rör, så finner man, att det är fråga om att åstadkomma något,
som skulle medföra en ganska stor ökning i afseende på de
resenärers antal i Sverige, som resa nästan för intet. Och man
måste väl taga hänsyn till. det folk, som får betala för sina
resor. Sedan zontariffen införts, har äfven jag rest mycket å
järnvägarna, men sannerligen har icke hvarenda plats varit så
upptagen, att jag knappast tror, att man kan säga, att det finnes
god tillgång på oupptagna platser. Och skulle stora kårer af
vårt lands befolkning få fribiljetter, så skulle vi, som betala för
våra biljetter, blifva nödsakade att sitta trångt.
Jag vill tro, att kammaren icke heller i år lämnar bifall till
denna framställning, utan fattar samma beslut som i fjol, allden¬
stund, när man nu löst pensionsfrågan för denna stora kår, man
icke längre kan åberopa den såsom något skäl för denna för¬
måns beviljande.
Jag ber att få sluta med det yrkande, som jag nyss fram¬
ställde, nämligen afslag å såväl utskottets hemställan som
motionen.
Vidare yttrade:
Herr Furst: Den siste ärade talaren sade, att inga andra
skäl i år kunde anföras, när det gällde denna fråga, än de, som
förra året kommo till synes, och han erinrade äfven om dessa
skäl, hvilka enligt hans förmenande måste leda till afslag å
framställningen. Men det är då af intresse att se, hvad herr
Carl Persson sade i debatten förra året i denna fråga. Han
yttrade därvid följande:
»Den fråga, som nu ligger före, rör sig om förmåner, som
skulle utgå efter tjänstetidens slut, och detta är sålunda en pen¬
sionsfråga. Vore det därför icke skäl i att för denna gång afslå
den gjorda framställningen, så att man finge se, hur pensions¬
frågan i sin helhet ställde sig för dessa tjänstemän och betjänte?
Den trägen är öppen och icke slutbehandlad, ty när för ett par
år sedan Riksdagen antog en lönestat för denna kår, lämnades
pensionsfrågan å sido, såsom varande icke tillräckligt utredd.
Men Riksdagen har visat, att den vill tillmötesgå vederbörande
äfven i detta fall, därigenom att Riksdagen år efter år anslagit
betydliga summor att läggas till pensionsfonden för att i en fram¬
tid pensionen må utgå med högre belopp.
Nr 53. 44
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. rätt för Nu vilja motionärerna resonera som så, att liksom eu järn-
pensionerad yägsman, sedan han tjänat ut sin tid, tilldelas eu pension, utgö-
personal^tt rande en reducerad aflöning, så bör han äfven få åtnjuta eu i
erhålla fri- någon män begränsad fribilj ettsrätt. Men detta är en fråga,
biljetter. Som bör tagas upp till behandling, när pensionsfrågan i sin
(Forts.) helhet kommer före, och det är ej lämpligt att på detta sätt från
frågan i dess helhet lösrycka en principfråga af så stor räckvidd
som denna.»
Nu är pensionsfrågan löst, och ehuruväl herr Carl Persson
tänkt sig, att pensionerna numera komma att utgå med högre
belopp än förut, så veta vi alla, att pensionerna minskats med
10 %, samtidigt som dessa tjänstemän måste afstå ökad del af
sin aflöning och därjämte erhålla pensionen senare än de förut
fått. Jag tycker, att detta är synnerligen talande skäl för att
nu bevilja dessa tjänstemän, för en för staten så obetydlig kost¬
nad, denna gratifikation eller kompensation för pensionen, som
dessa blifvande begränsade fribiljetter skulle utgöra. Ty utskottet
har föreslagit, att Kungl. Maj:t skall utreda frågan och att dessa
fribiljetter skulle begränsas. Och min öfvertygelse är, att, om
saken ordnas på ett lämpligt sätt och fribiljetternas antal be¬
gränsas, saken icke kommer att innebära någon tunga för staten
i ekonomiskt afseende. Och ej heller bör man befara, att genom
dessa fribiljetter vagnarna blifva så besatta i tågen, att plats ej
blir öfrig för betalande resande. Ty våra vagnar gå ej full¬
satta, utan gå enligt statistiken blott till 60 % besatta.
Därför, herr talman, hoppas jag, att Andra kammaren bi¬
faller utskottets förslag och lämnar dessa pensionerade tjänste¬
män denna förmån, som visserligen icke spelar någon roll för
staten, men dock för tjänstemännen själfva är af stort värde.
Herr Berglund: Det är icke utan en viss förstämning,
som järnvägsmännen tagit del af den lösning, som pensionsfrågan
fått. Herr Carl Persson nämnde, att intet nytt inträffat, hvar¬
igenom man skulle kunna få en annan ställning i föreliggande
fråga. Jo, denna pensionsfråga han nu blifvit löst och blifvit
löst såsom man bland järnvägsmännen visserligen icke önskat.
Man hade nämligen hoppats, att lösningen icke skulle innebära
en sådan försämring utöfver hvad Kungl. Maj:t föreslagit, som
nu blifvit fallet.
Jag tror, att här vore ett särdeles lyckligt tillfälle, om man
beviljade dessa gamla uttjänta järnvägsmän den lilla uppmuntran,
som ligger däri, att man skrefva till Kungl. Maj:t med anhållan,
att »Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, huruvida och i
hvad män pensionerad järnvägspersonal bör erhålla fribiljetter,
samt därefter vidtaga de åtgärder, hvartill utredningen kan för¬
anleda».
Mina herrar, om man betänker, att på våra statsjärnvägar
45 Xr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
färdas årligen c:a 18 miljoner resande och att de pensionerades Ang. rätt för
antal utgör ungefär 1,000, så kunna väl herrarna tänka sig, pensionerad
huru ofantligt ringa den procent är af hela antalet resande, som pJ™s™ålatt
skulle komma i åtnjutande af denna förmån, i all synnerhet som erhålla fri¬
eri hel del äro sjukliga och icke alls kunna begagna sig af för- biljetter.
månen i fråga. Därtill kommer också, att dessa pensionärer äro (Forts.)
spridda öfver hela landet och att det sålunda aldrig kan upp¬
komma någon rasning, så att tågen för deras skull behöfde bli
fullsatta vid helger eller dylikt. Det hela inskränker sig således
till en honnör från statens sida för dessa gamla män.
När man för en så liten penning, om jag så får säga, kan
visa humanitet och erkänsla för dessa gamla män, så skall jag,
herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Det ifrågasättes här
af motionärerna och utskottet att skrifva till Kung!. Maj:t om
utredning, gående i den riktning, att f. d. järnvägstjänstemän
och betjänte skulle erhålla fria resor under viss tid.
Hvad nu denna fråga angår, kan jag ej förstå, hvarför
dessa afskedade tjänstemän skulle hafva rättighet att få fria
resor mera än andra människor i vårt land, som hvar och eu
gifvetvis på sitt sätt bidrager till samhällsbyggnadens bevarande
och fortsatta utveckling. För mig är det nästan alldeles obegrip¬
ligt, att man på detta sätt kan komma riksdag efter riksdag
med framställning i detta hänseende. Lika gärna skulle, som
jag hörde någon säga, telegraftjänsteman kunna komma fram
med anspråk att, sedan de afgått ur tjänsten, erhålla fria tele¬
foner och telegram — är det ena rätt, så är väl också det andra
riktigt. Järnvägstjänstemännen ha under sin tjänstetid haft sina
goda årliga löner och erhålla sedan sina pensioner.
Jag ber att få erinra herrarna om, hurusom vår ekonomi
med afseende å järnvägarna sannerligen icke enligt mitt för¬
menande är så god, att man har tillfälle att bevilja fria resor
vare sig för sådana personer, som här sättas i fråga, eller för en
massa skolbarn, som resa land och rike omkring och upptaga
platser på tågen för andra resande. Man skall fördenskull
enligt mitt förmenande hålla regeringen räkning för att den
håller tillbaka i detta hänseende och icke bifaller alla både möj¬
liga och omöjliga framställningar i detta afseende.
Jag läste nu i en aftontidning en insändare, af hvilken jag
endast skall läsa upp en 4—5 rader, som gå ut på, att den
föreliggande motionen skall bifallas. Där sägcs bland annat
följande: »att stående fribiljett årligen med varm hand utdelas
åt en hel del högre f. d. järnvägsfunktionärer, hvilka sålunda
få resa gratis hvart som helst och hur ofta som helst inom
landet till döddagar.» Ja, det kan man tycka vara ganska d järf t,
om det nu är sanning, att järnvägsstyrelsen meddelar sådan
Nr 53. 46
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. rätt för rättighet för högtstående f. d. järnvägstjänstemän. Enligt mitt
pensionerad, förmenande borde ej järnvägsstyrelsen äga rätt härtill. Kungl.
irsonal^tt Maj: t har för sin del gjort rätt i att tillbakahålla sådana ford-
erhålla fri- ringar och önskningar, som ofta framkommit till Kungl. Maj:t.
biljetter. Jag ber i sammanhang härmed få nämna, att våra järn-
(Forts.) vägsfinanser för några år sedan varit rätt goda, kan man säga,
ty järnvägarna ha lämnat mellan 3 och 4 % i utdelning på det
i dem nedlagda kapitalet. Så t. ex. redovisade järnvägsstyrelsen
till statskontoret 1906 icke mindre än 17 miljoner kronor, men
1907 redovisades endast 12 miljoner kronor, hvilken summa
1908 ytterligare nedgick till 4,700,000 kronor. Men det är att
märka, att då vi här reglerade järn vägsfolkets löner år 1907,
så var det år 1908, som dessa ökade löner först utgingo, hvar¬
för inkomsterna då nedgingo till denna ofantligt lilla summa af
4,700,000 kronor i stället för att de förut varit uppe vid ända
till 17 miljoner kronor.
När man nu vet, att man i år har pensionerat järnvägs-
folket med ganska höga pensioner, och att detta helt säkert
kommer att inverka ganska ofördelaktigt i fråga om statens
inkomster för järnvägarna, så bör man betänka sig mer än en
gång och ordna det så, att järnvägarnas debet och kredit gå
ihop, och att järnvägarna lämna någon afkastning å det för
byggande af dessa järnvägar nedlagda kapitalet. För närvarande
ser det ganska mörkt ut. Järnvägsstyrelsen redovisade visser¬
ligen år 1909 6,500,000 kronor, men detta är långt ifrån
17,000,000 kronor, som vi hade år 1906.
Alla skäl synas mig tala för, att kammaren går med på det
yrkande, som den förste talaren här framställde, och ber jag
därför, herr talman, att i likhet med honom få yrka afslag å
utskottets hemställan.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Då denna
fråga behandlades förra året, framförde jag den meningen, att
då Kungl. Maj:t redan förut gaf rätt till fribiljetter i viss ut¬
sträckning, så vore det bäst, om Riksdagen enade sig om en
framställning till regeringen i den då föreliggande motionens
syfte, så att det kunde bli ordning och system i det hela.
Det, som är mest ägnadt att väcka blandade känslor hos
järnvägspersonalen, är just, att den ser, att det kan gå för sig
att utdela fribiljetter till de högre tjänstemännen efter deras af¬
skedstagande. För i år har regeringen på framställning af järn¬
vägsstyrelsen meddelat rätt till fribiljetter för, om jag icke miss-
minner mig, 13 eller 14 högre f. d. järnvägsfunktionärer —
f. d. generaldirektören den och den eller f. d. öfverdiktören den
och den o. s. v. Under sådana förhållanden må man icke undra
på, att äfven den lägre järnvägspersonalen kan göra anspråk på
att erhålla en liten uppmuntran, när den tjänat ut, helst som
Lördagen den 21 Maj, e. m.
47 Nr 53.
det här icke är fråga om annat, än att järnvägsmännen skola få Ang. rätt för
kanske två fribiljetter om året. Den ojämnhet, som i detta af- Pe_nsionera<1
seende råder mellan de högre funktionärerna inom järnvägs- pJersonalSatt
förvaltningen och den lägre personalen, verkar partisk, och det erhålla fri¬
år det starkaste argumentet, som framförts i motionen, då den biljetter.
påvisat denna olikhet. (Forts.)
Därtill kommer en annan sak, och det är, att järnvägs¬
styrelsen under vissa förhållanden i ganska stor utsträckning
beviljar rätt till fria resor. Biskoparna ha sålunda fria resor
inom sina stift, och de kunna annars tyckas ha råd att betala.
Järnvägsstyrelsen är vidare ganska generös, när det gäller att
ställa extratåg till förfogande för en del utländingar, hvilkas
besök här i Sverige icke kosta så litet i betraktande af alla de
anordningar med första klass vagnar o. s. v., som man vidtager
för att presentera landet för främlingarna. Detta är ju en nog
så lofvärd uppgift, men de dryga kostnader, som den kräfver,
ställas af den nu förevarande frågan — om rätt för pensionerade
järnvägstjänstemän till ett par fria resor om året — i en ganska
egendomlig belysning.
Det, att fribiljettsystemet godtyckligt praktiseras af Kuugl.
Maj:t i fråga om de högre järnvägsfunktionärerna efter deras
afskedstagande, att det beviljas fria resor af järnvägsstyrelsen i
vissa fall, samt att det depenseras mycket på gratisresor i landet,
det är dessa samfällda omständigheter, som göra, att jag icke
ändrat mening från i fjol, utan ber att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Persson i Stallerhult: Plerr talman! Utskottets ord¬
förande har påstått, att, då järn vägsfolkets pensionsfråga blef
löst, detta icke skedde till förmån för personalen, utan att det
snarare skulle vara ett skäl för att bifalla det ifrågasatta skrif-
velseförslaget, att pensioneringen blifvit för densamma oförmån¬
lig. Det är för mig omöjligt att begripa, huru någon kan påstå,
att pensionsfrågan blifvit löst på ett sådant sätt, att det nu är
sämre ställdt för personalen än förut. Jag tänker därvid särskildt
på den lägre personalen. Den har fått rätt till en pension, som
med 51 % öfverstiger den gamla. Detta kan icke sägas vara
ofördelaktigt. Jag vet, att det häremot erinras, att järnvägs¬
männen hädanefter få betala högre procent på pensionsbeloppen,
under det att de få en mindre procent i pension; men icke kan
man väl dock säga, att frågan är löst till personalens nackdel,
då den i alla fall erhåller 7* gång mer än förut i pension.
Man anför vidare som skäl för bifall till motionen, att per¬
sonalen får vänta längre på sin pension. Detta anser jag tala
för afslag: får den stanna längre i tjänsten, så ha ju tjänste¬
männen därunder fria resor för sig, sina familjer och tjänare,
Nr 53. 48
Lördagen den 21 Maj, e. in.
garnvags-
personal att
erhålla fri¬
biljetter.
(Forts.)
Ang. rätt för och de behöfva då icke tigga om fribiljetter för den tid de ännu
pensionerad s{anna j tjänsten.
Det säges också, att det blifvit en vana för dem att ha
fria resor och att de böra få fortsätta med denna vana. Men
det är att märka, att den ifrågasatta förmånen endast skulle
komma tjänstemännen till godo, medan före deras afskedstagande
äfven deras familjer och tjänare reste på fribiljett. Dessa skulle
således i alla fall komma att sakna denna förmån, men den
kommer väl att föreslås äfven för dem framdeles, blott man nu
lyckats drifva igenom den för tjänstemännens egen del.
Man förmenar, att fribiljetterna icke skulle kosta staten
någonting, men resorna kosta väl staten lika mycket vare sig
de resande äro pensionerade järnvägstjänstemän eller andra per¬
soner. Jag kan därför alls icke se, att detta kan anföras som
ett skäl för bifall till förslaget.
Det har här blifvit med styrka framhäfdt, att de högre
tjänstemännen ha rätt till fribiljetter, sedan de lämnat sin tjänst.
Jag har i fjol uttalat mig mot en sådan rätt, om den nu exi¬
sterar, hvilket jag icke vet. Jag anser, att Riksdagen bör bort¬
taga fribiljettssystemet, och Riksdagen har ju aflåtit en skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran i sådant syfte, och jag tror äfven,
att man gjort inskränkningar i utdelandet af fribiljetter på senare
tiden. Om nu Riksdagen skrefve till Kungl. Maj:t i rakt motsatt
syfte, skulle väl detta knappast taga sig bra ut. Då järnvägs¬
styrelsen i dagarna lärer fatta beslut om inskränkning i fribiljetts-
systemet, vore det märkvärdigt, om Riksdagen skulle fatta ett
beslut af motsatt innebörd samt påtruga Kungl. Maj:t och järn¬
vägsstyrelsen skyldighet att utlämna fribiljetter i större utsträck¬
ning än förut.
På nu anförda skäl ber jag, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan.
Herr Först: Herr talman! Endast ett par ord. Två af de
föregående talarne tyckas ha den uppfattningen, att det vore
meningen, att fribiljetter skulle lämnas i större utsträckning.
Särskildt uttalade ju herr Sjö sin farhåga för att telegraftjänste¬
männen skulle göra en motsvarande framställning om fria samtal
å rikstelefon. Men det är alls icke ifrågasatt, att man skulle
införa stående fribiljetter, sådana som de högre tjänstemännen
ha rätt till, utan det vore endast meningen att utdela fribiljetter
i mycket inskränkt antal, kanske två om året.
Det har förut här i kammaren varit fråga om, huruvida
det för vår egen räkning skulle begäras fribiljetter för resan till
Norrland. Alla sade då med en mun ja. Jag kan därför icke
tro, att kammaren nu skall säga nej till denna synnerligen blyg¬
samma framställning om ett par fribiljetter om året för de pen¬
sionerade järnvägsmännen.
49 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall Ang. rätt för
till utskottets hemställan. pensionerad
jdmvags-
personal att
Härmed var öfverläggmngen slutad. Efter det herr talman- erhålla fri-
nen framställt propositioner först på bifall till utskottets hem- biljetter.
ställan och vidare på afslag å såväl berörda hemställan som den (Forts.)
i ämnet väckta motionen, fattade kammaren beslut i enlighet
med sistnämnda proposition.
§ 5.
Härefter förelåg till afgörande jordbruksutskottets utlåtande, Ang. efter-
nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter- länkande af
skänkande af viss del af köpeskillingen för ett af E. O. Sand■ ^peskillingen
ström från kronopark inom Norrbottens län inköpt virkesparti för ett
samt eu i ämnet väckt motion. virkesparti.
I en till Riksdagen den 4 april 1910 aflåten, till jordbruks¬
utskottet hänvisad proposition, nr 187, hade Kungl. Maj:t under
åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jord-
bruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att
det belopp, hvartill statens fordran på grund af ett under år
1907 af E. O. Sandström i Sandvik från kronopark inom Arje-
pluogs revir af Norrbottens län inköpt virkesparti med upplupna
räntor komme att uppgå den 1 juli 1910, måtte under villkor,
som af Kungl. Maj:t bestämdes, efterskänkas till så stor del, att
fordringen nämnda dag uppginge till allenast 3,000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet förehaft en inom Andra
kammaren af herr Lindhagen i anledning af förevarande propo¬
sition väckt motion, nr 308, däri hemställts, att Riksdagen ville
medgifva, att hela återstoden af statens ifrågavarande fordran
måtte efterskänkas.
Utskottet hemställde,
a) att herr Lindhagens ifrågavarande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas; samt
b) att Riksdagen, med anledning af Kungl. Maj:ts föreva¬
rande proposition, måtte medgifva, att det belopp, hvartill statens
fordran på grund af det i statsrådsprotokollet omförmälda, under
år 1907 af E. O. Sandström i Sandvik från kronopark inom
Arjepluogs revir af Norrbottens län inköpta virkesparti med upp¬
lupna räntor komme att uppgå den 1 juli 1910, måtte under
villkor, som af Kungl. Maj:t bestämdes, efterskänkas till så stor
del, att fordringen nämnda dag uppginge till allenast 3,000 kronor.
Andra Kammarens Prof. 1910. Nr 53. 4
Nr 58. 50
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. efter- Häremot hade grefve It. Hamilton och herr Lundström reser-
skänkande of ^^rat Slff
viss del af
köpeskillingen utskottets hemställande!! blifvit upplasta, erhölls
virkesparti. på begäran ordet af
(Forts.)
Herr Hellberg, som yttrade: Herr talman! Jag ber att få
påpeka, att det är en humauitetsfråga, som kammaren nu har
att besluta om. Det är endast fråga om, huru långt kammaren
vill gå i humanitet och medkänsla. Sakens sammanhang är i
korthet följande.
Hemmansägaren Sandström i Sandvik och hans medintres-
senter ha inlåtit sig på ett skogsköp från kronan hufvudsakligen
i afsikt att skaffa sig själfva arbetsförtjänst. Affären ifråga gaf
genom bristande insikt och till följd af ogynnsamma omständig¬
heter ett dåligt ekonomiskt resultat, ja så dåligt, att en ren för¬
lust på 11,658 kronor och 48 öre uppstod.
Hur hade nu en sådan stor förlust kunnat uppkomma? Ja,
i främsta rummet hade den uppkommit genom den osedvanligt
stora mängd vrakvirke, som förefunnits. Öfver 1,100 träd hade
måst kvarlämnas i skogen såsom vrak, på grund af att de voro
angripna af röta. Dessutom hade virkespriset sjunkit under tiden
med 20 %. Det hade varit omöjligt att under år 1908 flotta ner
virket, därför att älfven hade sjunkit så betydligt, och just till
följd däraf hade det bolag, som köpt virket, fått afdraga 25 %
af den kontrakterade betalningen. Det var sålunda flere sam¬
stämmande ogynnsamma omständigheter, som bidrogo till, att
affären aflöpte på sådant sätt som skett.
Yttranden i denna fråga ha infordrats från flere vederbö¬
rande, från jägmästaren, från öfverjägmästaren, från domänsty¬
relsen, från Konungens befallningshafvande och från statskonto¬
ret, och alla dessa myndigheter ha framhållit, att ömmande om¬
ständigheter ha förelegat. Öfverjägmästaren erkänner, att det för¬
sålda virket otvifvelaktigt icke haft det värde, som motsvarar det
pris, köparne utfäst sig att betala för virket, och ansåg, att det
var synd om både köpare och borgensmän. Kungl. Maj:t har
nu föreslagit, att så stor del af köpeskillingen till kronan skulle
efterskänkas, att 3,000 kronor återstå. I detta yrkande har ut¬
skottet också varit ense.
Nu är frågan, om dessa köpare ha sina tillgångar så be¬
skaffade, att de kunna utbetala denna summa. I Kungl. Maj:ts
proposition finnes angående den saken intyg från länsmannen i
Sorsele distrikt. Det finnes två sådana intyg, af livilka det fram¬
går, att om Hjukström, Johansson och Kramer blefve ålagda att
fullgöra denna betalningsskyldighet, skulle samtliga deras till¬
gångar tagas i anspråk, och de tre öfriga personerna, som blifvit
inblandade i denna affär, nämligen Sandström, Linder och Eriks-
61 Nr 63.
Lördagen den 21 Maj, e. in.
son, ha numera ingenting att betala med. Statskontoret har som
sagdt äfven yttrat sig i denna sak och anser, att ett totalt efter¬
skänkande af återstoden utaf kronans fordran på grund af den här
ifrågavarande virkesförsäljningen måtte äga rum. Statskontoret
anser nämligen, att om statens fordringsanspråk här skulle göra
sig gällande, skulle det medföra ekonomisk ruin för ifrågava¬
rande personer, och statskontoret anser dessutom, att man i alla
händelser måste antaga, att statens fordran icke skulle kunna till
fullo uttagas.
Det är kanske en farlig princip detta, som statskontoret nu
föreslagit, och jag för min del skulle också anse det vara be¬
tänkligt att i allmänhet afskrifva eu statens fordran af ifråga¬
varande slag, men då kronan nu tycks ha mycket små utsikter
att få igen hvad den har att fordra, och då det kanske skulle
leda till dessa personers om icke ruin så dock obestånd, utan att
kronan ändå får igen sin fordran, så skulle jag för min del vara
hågad att efterskänka alltsammans.
Jag hade egentligen tänkt att här yrka på, att de ifrågava¬
rande personerna skulle få betala 1,000 kronor, och detta yr¬
kande grundar jag på bref, som jag fått från dem, där de säga,
att om de skulle anses vara skyldiga att betala någonting, så
skulle det vara 1,000 kronor eller ungefär 20 % af det, som vir¬
ket drog till vid försäljningen. De anse det vara, som de säga,
svårt att betala någonting för ingenting. I ett annat bref från
dessa personer framhålla de, att kronan icke bör taga mera än
20 % eller den procent virket fallit under tiden mellan inköpet
och försäljningen. Summan blir då för dem möjlig att erlägga
utan ekonomisk ruin. Det skulle då bli 1,000 kronor. Då de
själfva sålunda anse, att de kunna komma ut med det, så hade
jag tänkt yrka på det, men nu har Första kammaren tagit Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag, nämligen 3,000 kronor. I ett fall
som detta, då det icke är fråga om någon utgift och det sålunda
icke, enligt hvad för mig påpekats, kan bli fråga om någon ge¬
mensam votering, har jag emellertid frångått denna tanke. Jag
skulle nu därför önska, att denna kammare efterskänker äfven
dessa 3,000 kronor. Vid det förhållandet, att Första kammaren
tagit 3,000 kronor, så skulle det sålunda bli sammanjämkning, i
hvilket fall köparne och borgensmännen skulle komma att få be¬
tala 1,500 kronor. Om sålunda denna kammare nu godhetsfullt
ville efterskänka de ifrågasatta 3,000 kronorna, så skulle det så¬
lunda till slut bli en så pass rimlig summa, att de stackars fat¬
tiga lapplandsbönderna möjligen skulle kunna hopskrapa den¬
samma, ehuru ett sådant belopp är en hel förmögenhet i min
landsända. Om de nämligen anse sig kunna komma ut med
1,000 kronor, så hoppas jag, att de äfven måtte kunna finna ut¬
väg att komma ut med 1,500 kronor, ehuru det kommer att
svida i skinnet.
Ang. efter¬
skänkande af
viss del af
köpeskillingen
för ett
virkesparti.
(Forts.)
Nr 58. 62
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. efter- Jag skall därför i korthet be att få yrka af slag å mom. a)
skänkande af bifall till herr Lindhagens motion, i hopp om att kamma-
köpeskillingenren benäget behjärtar de ömmande omständigheterna i denna
för ett affär.
virkesparti.
(Forts.) Vidare anförde:
Herr Olsson i Älfdalsåsen: Herr talman! Om Riksdagen skulle
bifalla det nu föredragna betänkandet, punkten b), så skulle Riks¬
dagen, enligt mitt förmenande, vara på väg att slå in på en mycket
farlig princip. Hvad som föranledt Kungl. Maj:t att framlägga
denna proposition, framgår af det anförande, som chefen för jord¬
bruksdepartementet afgifvit till statsrådsprotokollet, och däri han
bland annat anför följande: »Under våren år 1907 inköpte E. O.
Sandström i Sandvik från kronan en utstämplingspost om 5,000
träd vid Storgiddnaberget inom Arjepluogs revir för en köpeskilling
af 2 kronor och 44 öre för träd eller tillhopa 12,200 kronor.
Träden såldes af kronan sådana de befunnos. Borgen för köpe¬
skillingens behöriga erläggande tecknades af hemmansägarna N. O.
Hjukström i Lomsele och G. A. Johansson i Blattnicksele äfven¬
som A. Sällström i Sorsele. Köpeskillingen skulle betalas den 15
september 1907. Domänstyrelsen beviljade emellertid anstånd
med inbetalandet till den 15 september 1908 mot det, att Sand¬
ström ersatte nämnda borgensförbindelse med en annan sådan af
Hjukström och Johansson jämte hemmansägarna Samuel Linder
i Nyby och J. F. Eriksson i Stensund samt handlanden J. H.
Kramer i Sorsele. Å sistnämnda borgensförbindelse förekom icke
Sällström såsom borgensman».
Vidare framgår af den utredning, som verkställts, att denna
affär såväl för köparen som jämväl för borgensmännen blifvit
mycket ofördelaktig, hvilket föranledt en af borgensmännen att
å egna och sina medborgensmäns vägnar ingå till Kungl. Maj:t
med anhållan, att den oguldna köpeskillingen med ränta, som vid
tiden för ansökningen skulle uppgå till ett belopp af 11,658 kro¬
nor och 48 öre, måtte efterskänkas, alltså en förlust för köparen
och hans medintressenter å nyss citerade belopp. Efter dessa
beräkningar skulle sålunda ifrågavarande virkesparti vara värdt
endast ett mycket ringa belopp, emot hvad vederbörande skogs-
tjänstemän upptaxerat detsamma till. Man borde väl knappast
vilja tillskrifva våra skogstjänstemän någonting sådant, som att
de vid bedömandet af skogens värde lämnat uppgifter, som
kunnat bli så vilseledande för spekulanterna, utan snarare torde
väl den uppkomna bristen förnämligast få tillskrifvas köparnes
oförmåga att på ett planmässigt och ekonomiskt sätt utnyttja det
inköpta virkespartiet. I denna min uppfattning stödes jag af
det utlåtande, som öfver jägmästaren afgifvit, och som återfinnes
på sidan 5 i betänkandet. Han yttrar där bland annat: »De af
63 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. in.
Hjukström lämnade uppgifterna rörande kostnaden för virkes- Ang. efter-
partiets afverkning och flottning kunde visserligen icke kontrolle- v^addcif
ras, men syntes arbetena i fråga icke hafva bedrifvits vare sig köpeskillingen
energiskt eller planmässigt. Arbetet med afverkningen hade ej för ett
påbörjats förrän i februari 1908, således midt i vintern, då alltid virkesparti.
snöförhållandena vore svårast; ett anmärkningsvärdt stort antal (Forts.)
huggare men däremot förhållandevis få hästar hade därvid an-
vändts; slutligen tycktes flottningen i den 3 mil långa flottleden
Laisån hafva kraft väl lång tid, enligt uppgift minst 14 dagar.
Huruvida alla de träd, som i skogen kvarlämnats såsom vrak
eller odugliga, verkligen i sin helhet varit af sådan beskaffenhet,
vore äfvenledes obestyrkt. En ej oväsentlig del af timret skulle
härjämte utan svårighet hafva kunnat af verkas under senare de¬
len af mars och under april månad 1907, då virkesprisen varit
afsevärdt högre än under 1908.
Hjukström hade såsom skäl för det dåliga ekonomiska resul¬
tatet åberopat:
l:o) Den osedvanligt störa myckenhet vrakvirke, som före¬
kommit i den försålda utstämplingsposten. I anledning häraf
kunde framhållas, att vid virkesförsäljningarna stämplingslängden
utgjorde den officiella uppgiften å hvad som försåldes, icke den
af jägmästaren upprättade så kallade timmertablån. Stämplings¬
längden öfver ifrågavarande virkesförsäljning visade, att af de
5,000 stämplade träden icke mindre än 2,967 stycken upptagits
såsom skadade, hvarjämte i anmärkningskolumnen ytterligare
påpekats trädens öfveråriga och skadade beskaffenhet. Då virket
stämplats under sommaren 1906 och sålts under vårvintern
1907, syntes köparna hafva haft god tid att undersöka träden,
hvilka enligt försäljningskungörelsen såldes sådana de å rot eller
kullfallna befunnes och utan rätt för köparna till ersättning för
vrakträd,» o. s. v. — För min del anser jag, att om Riksdagen
skulle bifalla detta utskottsbetänkande, så har man därigenom
slagit in på en väg, som leder till mycket farliga konsekvenser,
samt lämnat ett stöd å ovederhäftiga spekulanter att drifva en
osund affärsmoral till skada för dem, som drifva sunda affärer,
och icke minst till skada för statens virkesförsäljningar.
Af de olika yttranden, som afgifvits i föreliggande fråga,
framgår tydligt, att de personer, som uppgjort denna affär,
nästan handlat utan någon som helst omtanke och ansvarskänsla.
Enligt mitt sätt att se saken framträder detta mycket bjärt i
den omständigheten, att tvenne af borgensmännen gjort sig utan
tillgångar, sannolikt sedan de upptäckt, att de begått en dumhet
i ifrågavarande affär, och att de komme att få stå risken för
sina misslyckade spekulationer. I detta sammanhang skall jag
omnämna en tämligen liknande affär, som för två år sedan
gjordes i min hemtrakt.
Det var nämligen några bönder, som hade kommit öfverens
Nr 53. 54
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. efter- om att resa ner till Falun på den där hållna offentliga virkes-
skänkevnAe af auktionen på utstämplade träd från kronoparkerna. De upp-
köpeskillingen trädde där som spekulanter och öfverbjödo bolagen, som hade
för ett undersökt ifrågavarande virkesposter och själfva upptaxerat dem.
virkesparti. De öfverbjödo dessa bolag och stannade för det högsta priset.
(Forts.) Sedan de kommit hem, lyckades de få några kamrater att, efter
öfverenskommelse om att de skulle dela förtjänsten på affären,
åtaga sig att köra timmer under vintern. Slutresultatet blef,
att dessa, såväl borgensmän som öfriga, som hade kört timmer
åt dessa köpare, fingo köra utan någon förtjänst hela vintern.
De kunde icke ens förtjäna så mycket, att det räckte till att
betala provianten. Naturligtvis kunde dessa köpare icke heller
göra sig utan tillgångar utan fingo betala affären, äfven om det
var förenadt med en rätt kännbar förlust för dem och de kanske
fingo sitta emellan med flere tusen kronor, för hvilkas anskaffande
flera utaf dem helt visst fingo pantsätta sina egendomar. Och
säkerligen ha de icke ännu kunnat öfvervinna denna sin miss¬
lyckade spekulation.
Jag anser, att om Riksdagen nu skulle bifalla detta betän¬
kande, så har man beredt väg för en mycket osund affärsmoral
och därigenom uppmuntrat ovederhäftiga spekulanter att upp¬
träda och spekulera i skogsaffärer. Om de icke lyckas, så ha
de ju endast att komma in till Riksdagen och begära att få
efterskänkt den uppkomna förlusten. Och de ha då själfva
ingenting att riskera.
Jag vore benägen att helt och hållet yrka afslag å såväl
den kungliga propositionen som den motion, som väckts i anled¬
ning af denna, och sålunda äfven å utskottets hemställan. Jag
skall dock icke göra något yrkande, utan har endast velat göra
dessa erinringar i anledning af betänkandet.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Nylän¬
der: Herr talman, mina herrar! Vid pröfning af detta ärende
har jag funnit starka skäl tala för, att man i någon mån bör
tillmötesgå sökandenas anhållan och efterskänka åtminstone eu
del af statens fordringsbelopp. Men det har ingalunda synts
mig vara riktigt eller tillrådligt att gå så långt, som den förste
ärade talaren här yrkat på, och hvarom herr Lindhagen motio¬
nerat, eller att efterskänka alltsammans; ty detta vore otvifvel¬
aktigt att slå in på den farliga väg, hvarom den siste ärade
talaren ordat. För min del har jag trott, att 3,000 kronor vore
ett lämpligt belopp, som borgensmännen skulle kunna betala,
och hvarunder staten icke borde gå. Denne köpare, Sandström,
och hans ursprungliga tre borgensmän, Hjukström, Johansson och
Sällström, hade ju från början kommit öfverens att tillsammans
göra denna virkesaffär och dela vinsten, men de synas icke haft
någon som helst kännedom om eller någon erfarenhet uti huru
65 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
en dylik affär skulle skötas. Det pris 12,200 kronor, som de Ang. efter-
bjödo för ifrågavarande skogspark, var ganska högt. Det varSv^defaf
högre än det värde, hvartill skogstjänstemännen beräknat denna köpeskillingen
skog. De köpte den år 1907, och redan följande vinter sålde för ett
de virket till ett aktiebolag, Mo och Domsjö aktiebolag, för ett virkesparti.
sådant pris, att, sedan de gjort sig betalda för utdrifningskost- (Forts.)
nader och körslor, de icke hade öfver mer än 1,150 kronor,
och med detta belopp skulle de sålunda likvidera såväl skogs¬
parkens inköpspris som räntan därpå. Den summa, som staten
nu har att fordra, uppgår i kapital till 11,050 kronor eller med
ränta därå från den 15 september 1907, tillhopa till omkring
12,500 kronor.
De myndigheter, som yttrat sig i detta ärende, ha uttalat
ganska olika meningar om huru man i detta stycke rätteligen
bör förfara. Jägmästaren i orten sätter i fråga, huruvida något
alls bör efterskänkas, då det ju uppenbarligen .varit deras egen
skuld, att affären för dem utfallit så dåligt. Ofverjägmästaren
anser, att eu nedsättning bör göras intill 8,050 kronor eller det
belopp, som på auktionen bjudits af andra spekulanter. Denna
mening omfattas äfven af Konungens befallningshafvande, som
dock tycker, att summan är något för hög. Domänstyrelsen har
gjort en beräkning å det belopp, som enligt styrelsens åsikt icke
borde ingå i den summa, som kunde efterskänkas, och finner,
att detta belopp bör uppgå till 7,339 kronor 86 öre. Domän¬
styrelsen medgifver tillika, att vederbörande tjänstemän icke
riktigt beräknat skogens kvalitet, utan att denna befunnits vara
något sämre, än hvad man tänkt sig. Statskontoret anser visser¬
ligen, såsom den förste ärade talaren omnämnde, att skäl kunde
föréfinnas för ett efterskänkande af statens hela fordran, men
kontoret framhåller tillika betänkligheter, som möta för ett efter¬
skänkande å statens sida af fordringar, grundade på privaträtts¬
liga aftal.
Kungl. Maj:t har nu sökt gå en medelväg och, som herrarne
se, föreslagit, att såväl kapital som ränta i så måtto efterskänkas,
att däraf den förste instundande juli skulle återstå 3,000 kronor;
och med anledning af den utredning, som af länsmannen i orten
verkställts rörande Hjukströms och öfriga borgensmäns ekonomiska
förhållanden, och äfven med anledning af andra inhämtade upp¬
lysningar, vågar jag hålla före, att det icke skall vara dem
omöjligt eller möta för stora svårigheter för gäldenärerna ifråga
att likvidera detta belopp, i synnerhet som summan skulle få
inbetalas så småningom och under loppet af tre år.
Då det nu här under diskussionen uttalats stora betänklig¬
heter mot att efterskänka så mycket som Kungl. Maj:t föreslagit,
och å andra sidan framställning gjorts att efterskänka alltsam¬
mans, så skulle jag för min del tro, att kammaren gjorde klokt
i att biträda den medelväg som Kungl. Maj:t föreslagit, och jag
Nr 53. 66
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. efter- ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem-
tkänkandc af gallan, som går ut på bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
z^zss det dt
köpeskillingen
för ett Grefve R. Hamilton: Herr talman! Jag ger den ärade
virkesparti. talaren på dalabänken däruti rätt, att man kan hysa betänklig-
(Forts.) heter, huruvida staten bör efterskänka nu omdebatterade belopp.
Men det finnes vissa fall, då man måste låta nåd gå före rätt,
och jag tror, att detta är ett sådant fall. De omständigheter,
som tala härför, äro, att skogen varit, såsom det framhållits, till
stor del rutten och sålunda icke kunnat användas till försäljning,
att köparne sakna tillgångar, att två af borgensmännen afhändt
sig sina tillgångar, och att sålunda betalningsskyldigheten skulle
drabba de andra tre borgensmännen. Men om man skall låta
nåd gå före rätt, så bör det väl ske i sådan omfattning, att man
därmed vinner målet, och att man icke ruinerar dessa borgens¬
män. Nu har herr statsrådet framhållit, att ett lämpligt belopp
bör uttagas af dem såsom böter eller straff för, att de lättsinnigt
gifvit sig in i affären och lättsinnigt iklädt sig borgen. Men då
är det frågan, om detta belopp bör sättas så att de bli ruinerade.
Af borgensmännen äro tvenne småbrukare. Den ene har en
fastighet, upptaxerad till 2,100 kronor, den andre en fastighet
till 1,600 kronor, och dessutom ha de några inventarier. De
äro sålunda småbrukare. Den tredje borgensmannen är en hand¬
lande, som visserligen äger ett hus på fri tomt samt någon för¬
mögenhet, men denna tyckes dock ligga hufvudsakligen i osäkra
fordringar, och han har mycket svårt att komma ut med dessa
3,000 kronor. Skulle han göra konkurs, så skulle, enligt hvad
det upplysts i utskottet, åtskilliga på orten följa med i denna
konkurs. Han skulle alldeles ruinera orten.
Jag tror därför, att det vore tillräckligt, att de såsom straff
för sitt tillvägagångssätt skulle få betala 1,000 kronor, och det
var min tanke att yrka bifall därtill; men då Första kammaren
har beslutat efterskänka endast intill 3,000 kronor, så förefaller
det mig vara riktigast att nu biträda motionen, hvarigenom be¬
loppet, som skulle uttagas af borgensmännen, skulle kunna bli
begränsadt till 1,500 kronor.
Med anledning häraf ber jag att få yrka afslag på utskottets
förslag och bifall till motionen.
I detta yttrande instämde herrar Lundström, Canell, Mörtsell,
Wilson, Karlsson i Fjäl, Hedström, Rehn, Larsson i Klagstorp,
Mogren och Rydén.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag ber endast
få meddela, att jag icke deltagit i detta ärendes behandling i
utskottet, och anhåller för öfrig! att få instämma såväl i hvad
grefve Hamilton yttrade som i det af honom framställda yrkandet.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
57 Nr 53.
Herr Olofsson: Jag vill endast uttala den meningen, att
det är en märkvärdig affärsprincip, på hvilken man här slagit
in. Jag känner många, som köpt utstämplade träd vid skogs-
auktioner, som kronan hållit i Jämtland. Det är många enskilda
spekulanter, hvilka slå sig på affärer, som de icke alls äro
mäktiga, utan som tro, att det, då det gäller skog, endast är
att vara med och förtjäna penningar. De kunna bjuda högre
pris, än träden äro värda, och följden blir, att de göra förluster.
Jag känner många, som gjort förluster på detta sätt. Det åstad¬
kommer på samma gång att det äfven för dem, som äro inne
i dylika affärer och känna värdet, förstöra affären. Det är då
märkvärdigt, att man här skall tala för ett efterskänkande af
kronans fordran, så snart det bevisats, att spekulanterna gjort
förlust. Detta blir nog ett ganska vanskligt sätt att gå tillväga,
ty hvar och en får ju skylla sig själf, och då man spekulerar,
står det ju fritt för hvar och en att se på träden och deras
värde. Äro de icke hemma i dessa affärer, utan slå sig på,
hvad de icke begripa, böra de få skylla sig själfva. Jag tycker
icke, att det är riktigt att pruta ned så mycket, som här på¬
yrkats, utan ber att få yrka bifall till utskottets förslag, då jag
anser, att nedprutningen enligt detta är stor nog.
Herr Lundell: I likhet med den senaste talaren tror jag,
att man bör vara försiktig i fråga om att rent efterskänka dylika
belopp. Man ser visserligen, att dessa skogsköpare nog varit
mycket både oförsiktiga och okunniga, då de gifvit sig in på
affären, men i allt fall äro förhållandena dock sådana, att de
böra kunna betala de belopp, som nu Ifrågasatts, och det är icke
för mycket, om de så långt, som man egentligen kan taga ut
af dem, äfven åläggas att betala. Af de poster, som här angifvits,
är det icke mindre än 3,243 kronor, som de uppgifva sig
hafva förlorat därför, att de icke hunnit att första året nedflotta
virket. De hade naturligtvis icke behöft förbinda sig till att
nedflotta virket på ett år, och jägmästaren hade varnat dem
därför, men icke desto mindre förpliktade de sig därtill. Ensamt
detta tillskyndade dem en förlust af 3,243 kronor, således mera,
än hvad det nu är ifrågasatt, att de skola betala. Vidare vet
man icke alls, hvilka arbetskostnader de hafva påfört för sitt
eget arbete. Det kanske är dubbelt mer, än deras arbete i
verkligheten var värdt. Man har ingen utredning, hur det för¬
håller sig i detta fall. Hafva de nu skrifvit handbref och
beklagat sig öfver, att de måste betala dessa störa belopp, bör
man icke rätta sig därefter. I ett bref till herr Lindhagen, som
jag såg, uppgåfvo de, att de väl kunde betala, eller att det
åtminstone kunde gå för sig för dem att betala 1,000 kronor,
men icke desto mindre framlägger han en motion om efter¬
skänkande af hela beloppet. Det är ju välvilligt gjordt af honom,
Ang. efter¬
skänkande af
viss del af
köpeskillingen
för ett
virkesparti.
(Forts.)
Nr 53. 58 Lördagen den 21 Maj, e. m.
Ang. efter- men man får äfven se på kronans intresse och icke låta dem
skänkande af sijppa undan allt för lätt, då man vet, att det fanns andra
köpeskillingen spekulanter, som säkerligen hade fullgjort sina skyldigheter, om
för ett de fått köpa skogen. Da det är icke mindre an 5,000 träd, som
virkesparti. de fått ur skogsparken, och då de få betala endast 4,000 kronor
(Forts.) i stället för de 12,000 kronor, som de skulle betala, så kan man
tycka, att det är så långt gånget i eftergift, att man icke skäligen
bör gå längre. Man har icke heller någon klar utredning om
deras betalningsförmåga och kan icke få någon bättre, än den
som Kungl. Maj:t åstadkommit, och som stannar vid, att det
skulle vara humant, om de sluppe betala mer än 3,000 kronor
ytterligare för denna stora skog.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Det är mycket riktigt, som flera talare
anfört, att staten icke kan efterskänka alla de fordringar, som
den har gentemot spekulanter, som på ett eller annat sätt
inlåtit sig i affärer med staten och däruti misslyckats, men därom
är här icke fråga; och det kommer nog icke att gå så lätt för
en sådan spekulant att såsom en talare befarade endast vända
sig till Riksdagen för att få sin skuld efterskänkt. Det kommer
endast att ske i sällsynta fall, och ett sådant sällsynt fall före¬
ligger här. Vore det icke ett alldeles särskilt fall, skulle icke
icke heller myndigheterna och Kungl. Maj:t ställt sig så väl¬
villiga. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att dessa personer
redan hafva betalt 1,150 kronor, hvilket är allt som de fingo på
affären. För öfrigt hafva de icke tillgodonjutit något. Nu är
särskildt förhållandet med dessa små lappmarksbönder isynnerhet
i Sorsele, där de hafva afhändt sig sin skog och icke få igen
den förrän år 1939 eller möjligen i något fall några år tidigare,
att de skola betala skatt på sina hemman utan att hafva någon
afkomst af jorden. De hafva lidit under svaga år en lång tid,
arbetsförtjänsten har minskats, och de se sig nödsakade att för¬
söka på detta sätt, genom att slå sig ihop, skaffa sig någon
förtjänst på små virkespartier, som kronan säljer, och säljer med
förbehåll, att kronan icke garanterar varans beskaffenhet, hvar¬
för de själfva få stå risken. Så var det äfven i detta fall. Nu
har det i detta fall gått så illa, som här är omtaladt. Myndig¬
heterna skulle ju icke hafva tillstyrkt detta efterskänkande, om
vederbörande icke hade haft fog för sin klagan, att de skulle
blifva ruinerade. Hjukströin t. ex., som har en hemmansdel
taxerad till omkring 2,000 kronor, har sex barn, det äldsta 10
år gammalt, samt två gamlingar att underhålla. Hvar skall en
sådan liten lappmarksbonde skaffa sin tredjedel af de 3,000
kronor, som han enligt Kungl. Maj ds förslag skall gälda? På
grund af de dåliga ekonomiska förhållandena, och då inga rika
personer finnas i denna fattiga socken, är det svårt att få låna,
69 Nr 53.
Lördagen den 21 Maj, e. in.
att låna 1,000 kronor är för eu sådan liten bonde en oerhördt Ayig. efter-
svår sak. Då utmätning skedde hos Johansson, var ställningen länkande af
förtviflad för familjen, och hustrun höll på att blifva sinnes 'köpeskillingen
rubbad. Hon försvann från hemmet, och man fann henne en för ett
mil därifrån, så gripen var hon af den oerhörda olycka, som virkesparti.
skulle drabba dem, om saken ginge i fullbordan. (Forts.)
Nu har statskontoret för sin del tillstyrkt, att beloppet bör
efterskänkas. Herr statsrådet vände litet på stadskontorets ytt¬
rande och sade, att kontoret ansåge, att man kunde medgifva
ett efterskänkande, dock under framhållande af, att det vore far¬
ligt. Statskontoret yttrade sig emellertid icke så, utan så, att,
oaktadt kontoret medgåfve, att detta vore en ganska farlig
princip att slå in på, det dock ville för detta fall tillstyrka ett
efterskänkande. Nu komma genom ett bifall till herr Hellbergs
förslag dessa personer dock att få betala åtskilligt, som de måste
skrapa ihop genom lån, då de ju vid en sammanjämkning
komme att få betala 1,500 kronor, och nog kan man i denna
lappmarksfolkets kamp för tillvaron öfva denna lilla gärd af
humanitet i detta ögonblick och låta det få stanna vid 1,500
kronor.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att jordbruksministern,
mot hvilken man ju får vara särdeles tacksam därför, att han
fört fram denna fråga — ty icke alla jordbruksministrar skulle
hafva gjort det — äfven framhållit, att den siffra, han före¬
slagit, är tagen på en slump; om densamma säger herr stats¬
rådet, att det är det mesta de antagas kunna komma ut med.
Låt oss då taga den summa, som man tror, att de kanske kunna
komma ut med, eller 1,500 kronor.
Jag ber att få yrka bifall till herr Hellbergs förslag.
Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Af handlingarna
framgår, att det här icke är fråga om borgensmän, hvilka, så¬
som vanliga borgensmän, stå utom affären, utan de äro med-
intressenter, de hafva slagit sig tillsammans för att göra denna
affär. Nu har till följd af ett enskildt bref herr Lindhagen
kommit fram med eu motion om att man skall efterskänka allt¬
sammans, och herr Hellberg har uppmanat oss, att gå humant
tillväga och sagt, att denna fråga är eu humanitetsfråga. Ja,
det är den verkligen, och så har väl Kungl. Maj:t sett frågan,
liksom äfven utskottet. Vi skola besinna, att det är 12,200 kro¬
nor, som affären gällde, och här är fråga om att efterskänka
8,050 kronor med nära tre års ränta å nästan hela beloppet.
Detta är väl humant.
Om man nu skulle slå in på den vägen och börja motionera
om dylika fall och komma med anspråk på, att Riksdagen skall
efterskänka statens fordran, hvar skulle det sluta? Säkerligen
skulle vi kunna påvisa kronoarrendatorer landet rundt, som för-
Nr 53. 60
Lördagen den 21 Maj, e. in.
Ang. efter- lorat på arrendena och fått gå ifrån sin förmögenhet. Vi veta
skänkande af vj<jare) att det är en del personer, som åtaga sig leveranser till
köpeskillingen staten, andra blifva entreprenörer för arbeten och dylikt, och
Vför ett göra förluster. Det blir anspråk i det oändliga som komma
virkesparti. fram, om vi slå in på den vägen och börja motionera om att
(Forts.) skänka efter statens fordringar. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talman¬
nen framställde i öfverensstämmelse med de därunder gjorda
yrkandena propositioner dels på bifall till hvad utskottet hem¬
ställt i förevarande två moment, dels på afslag därå och bifall
i stället till den af herr Lindhagen i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen sig anse den förstberörda pro¬
positionen hafva flertalets mening för sig. Som votering likväl
begärdes, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
af följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller hvad jordbruksutskottet
hemställt i utskottets förevarande utlåtande nr 91, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å hvad utskottet
hemställt, bifallit den i ämnet af herr Lindhagen väckta mo¬
tionen.
Omröstningen utföll med 67 ja, men 68 nej, hvadan kam¬
maren, med afslag å hvad utskottet hemställt, bifallit den af
herr Lindhagen väckta motionen.
§ 6.
Vid föredragning härpå af jordbruksutskottets utlåtande,
nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående in¬
betalandet af köpeskilling för af E. A. Lundkvist i Berg inköpt
virke från kronopark inom Västerbottens län,
biföll kammaren utskottets hemställan.
Lördagen den 21 Maj, e. m.
81 Nr 58.
§ 7.
Slutligen föredrogs bankoutskottets memorial, nr 24, med
förslag till åtskilliga stadganden att införas i det nya reglementet
för riksgäldskontoret; och blef utskottets hemställan af kammaren
bifallen.
§ 8-
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr Andersson i Grimbo, som anförde: Herr talman! Interpella-
I maj 1902 skref Riksdagen till Kungl. Maj:t med anhållan om tion-
en utredning af frågan om bättre utnyttjande i skatteafseende
af tobaksförbrukningen samt om framläggande för Riksdagen af
ett förslag i ämnet. I anledning häraf tillsattes en kungl. kom¬
mitté, som ? i januari 1904 afgaf sitt betänkande. Detta ledde
emellertid icke till någon kungl. proposition till Riksdagen, utan
i stället tillsattes en ny kommitté för samma utredning, dock
först i juni 1909. Denna senaste tobakskommitté har ännu ej
ingifvit något betänkande, men det förljudes, att ett sådant skall
vara under utarbetande.
Emellertid ha 8 år gått, sedan Riksdagen fäste Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på tobaksförbrukningen såsom en skattekälla,
som ytterligare kunde utnyttjas. Med hvart och ett af de gångna
åren har staten gått miste om den ökade inkomst, som enligt
samstämmiga meningar från alla håll utan olägenhet kunde ut¬
tagas i form af höjd tobaksbeskattning. Enligt statistiken har
staten för närvarande endast mellan 5 och 6 millioner kronor i
inkomst af tobakstullen. En under årets lopp af svenska tobaks-
fabrikantföreningen utgifven och Riksdagens ledamöter tillställd
broschyr uppger, att staten med ändrade skatteförhållanden
skulle kunna taga ut 18,800,000 kronor i total tobaksskatt, det
vill säga ungefär 13,000,000 kronor mer än nu är fallet.
Utan att ingå på en undersökning af bärigheten hos den
uppgifna siffran, hvarom endast en ingående utredning kan
lämna fullt nöjaktig upplysning, får man dock anse det vara
ostridigt, att här föreligger ett gifvande skatteobjekt. Det har
sagts, att man borde hålla detsamma i reserv för att kunna
genomföra ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Detta är
äfven ett behjärtansvärdt ändamål. Men detsamma har ingen
nytta af, att de millioner kronor i ökad tobaksskatt, som utan
olägenhet kunna uttagas, i stället, för hvarje år som går, utan
att denna skattereform genomföres, stanna hos konsumenterna.
Utan skatten borde tagas ut, äfven om beloppet fonderades för
det uppgifna ändamålet eller något annat. Nu återigen förlorar
Nr 53.
62
Lördagen den 21 Maj, e. m.
Interpella- statskassan, till ingen nytta, årligen det afsevärda belopp, om
tion. hvilket här är fråga.
(Forts.) Då statskassans ställning för närvarande icke är lysande,
och då den ålderdoms- och invaliditetsförsäkringsreform, för
hvilket man uppges ha velat reservera den höjda tobaksskatten,
säkerligen icke kan genomföras utan stora uppoffringar, till mö¬
tande af hvilka en fondering af de beräknade ökade tobaks-
inkomsterna skulle vara af stor betydelse, samt då ingen anled¬
ning finnes att uppskjuta tobaksskattereformen, som vederbörande
industri själf af vaktar med otålighet för att komma in i stabila
förhållanden, så anhåller jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet få
framställa följande interpellation:
1) Är det Kungl. Maj:ts mening, att redan till nästa Riks¬
dag inkomma med nådig proposition angående en tobaksskatte-
r ef orm?
2) Kan den nu pågående kommittéutredningen af detta
ärende slutföras så tidigt, att Riksdagens ledamöter och allmän¬
heten redan i höst kunna blifva i tillfälle att bilda sig en på
utredningen stödd mening om frågans rätta lösning?
Ifrågavarande anhållan bordlädes.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§ io.
Till bordläggning anmäldes:
lagutskottets utlåtande, nr 50, i anledning af dels KuDgl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om föreningar, lag om
ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, lag
om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, lag om
ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription
och om årsstämning den 4 mars 1862 samt lag om ändrad
lydelse af 8 § i lagen angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906, dels
ock i anledning däraf väckta motioner;
jordbruksutskottets utlåtande, nr 110, i anledning af Kungl.
Majds proposition angående anslag till landtmäteriundervisningens
ordnande; och
Lördagen den 21 Maj, e. m.
63 Nr 53.
första särskilda utskottets memorial, nr 5, i anledning af
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtanden
nr 1 och 3 med anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 85 med förslag till lag om reglering af prästerskapets af¬
löning m. in., dels Kungl. Maj:ts proposition nr 163 med för¬
slag till ecklesiastik boställsordning, dels ock väckta motioner i
ämnena.
§ Il-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Thorsson
under 2 dagar fr. o. m. den 23 maj.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,20 e. m.
In fidem
Per Cronvall.