RIKSDAGENS PROTOKOLL
1910. Andra Kammaren. Nr 19.
Fredagen den 11 mars.
Kl. 3 e. m.
§ I-
Justerades protokollen för den 4 och den 5 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet Nyländer aflämnade Kungl. Maj:ts proposi¬
tioner:
angående försäljning af den till Hanekinds häradsbor anslag¬
na kronolägenheten Måshult nr 1 i Skeda socken;
angående pension å allmänna indragningsstaten (för naviga-
tionsskoleförestandaren P. A. Maijströms änka Ebba Charlotta Mal¬
ström, född Odin;
angående understöd å allmänna indragningsstaten åt aflidne
generalmajoren Otto Ludvig Beckmans minderåriga söner Herbert
Ottokar Beckman och Allan Ottokar Beckman;
angående uppförande af ett hospital på Frösön invid Öster¬
sund ;
angående anordnande af sanatorievård åt vissa statstjänare;
och
angående vidtagande af åtgärder för bevarande af Näs slotts¬
ruin.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
Härefter yttrade herr talmannen: Jag ber att få med¬
dela kammaren, att det efter öfverläggning i talmanskonferensen
angående riksdagsarbetets ordnande under den närmaste tiden
har beslutats, att arbetsplena komma att hållas i nästa vecka på
onsdag och torsdag samt, om så erfordras, på fredag och att första
arbetsplenum efter påsk blir torsdagen den 31 mars med början
kloekan 12 middagen, då gemensamma voteringar komma att
företagas öfver till dess godkända voteringspropositioner. Under
den mellanliggande tiden komma inga andra ärenden att företagas
Andra kammarens prat. 1910. Nr 19. 1
Hr 19.
2 Fredagen den 11 Mars.
till afgörande än sådana, som angå voteringspropositioner, skrif-
velseförslag och dylikt.
§ 4.
Kungl. Maj:ts å kammarens bord hyllande proposition angående
lönereglering vid tandläkarinstitutet, som nu föredrogs, hänvisa¬
des till statsutskottet.
§5-
Vidare föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet lagutskot¬
tets utlåtanden nr 20—26.
§ 6.
Efter föredragning härpå af Första kammarens protokolls-
utdrag nr 156, innefattande delgifning af nämnda kammares be¬
slut angående dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen med begä¬
ran om utredning i fråga om smärre, hufvudsakligen i skogsbyg¬
der anlagda järnvägars betydelse för den allmänna ekonomiska
utvecklingen m. m., beslöt Andra kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tredje tillfälliga utskott.
§ 7.
Föredrogos, men bordlädes åter Andra kammarens femte till¬
fälliga utskotts utlåtande, nr 12, samt Andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtanden, nr 13 och 14.
§8.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
nr 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kvinna att innehafva klockarbefattning;
nr 30, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående ändring af eller tillägg till 154 § utsökningsla-
gen; och
nr 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på
mindre betungande villkor med full äganderätt komma i besitt¬
ning af gatumark, som upplåtits till allmänt begagnande.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§10.
Till bordläggning anmäldes:
lagutskottets utlåtanden och memorial:
Fredagen den 11 Mars.
3
» 1».
ur 27, i anledning af väckt motion om förbud mot öppenhål-
lande på söckendag af badinrättning och rakstugor samt herr- och
damfrisérsalong utöfver viss tid;
nr 28, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7
kap. 1 § strafflagen;
nr 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förbud mot nattarbete af män m. m.;
nr 30, i anledning af återremiss från Andra kammaren af lag-i
utskottets utlåtande nr 15 i anledning af väckt motion om tillägg!
i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall af
gällande bestämmelser om häradsting; och
nr 31, ,i anledning af väckta motioner om andrad lydelse af
16 § 2 och 6 mom. värnpliktslagen; samt
jordbruksutskottets utlåtande och memorial:
nr 1, angående regleringen af utgifterna under riksstatens ni¬
onde hufvudtitel, innefattande anslagen tjill jordbruksdepartemen¬
tet ; och
nr 34, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i anled¬
ning af väckt motion om kostnadsfri utstämpling af till försälj¬
ning afsedt virke inom skydsskogsområde.
§ 11-
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr P åls son: Herr talman, mina herrar! Af enskilda
motionärer, herr Olsson i Tyllered m. fl. i denna kammare samt
friherre Lagerbring m. fl. och grefve Wach tornister i medkamma-
ren, ha framlagts motioner om anläggning af fiskehamnar å de
orter i Göteborgs och Bohus samt Hallands län, hvilka af fiske-
hamnskommissionen af den 16 juni 1905 ansetts som viktigare
och förordats till byggnad bland de i första byggnadsperioden
upptagna 14 fiskehamnarna.
Skulle dessa motioner af Riksdagen bifallas, visar det sig, att
dessa län skulle få alla sina fiskehamnar byggda på en gång,
under det t. ex. Malmöhus län, som endast far en fiskehamn
nämligen den i Gislöf, hvilken kommissionen upptagit som vik¬
tigare, icke ens skulle få denna sin enda fiskehamn byggd på
kanske flera år. Att denna fiskehamn blir för hela skånska syd¬
kustens fiskarbefolkning af allra största betydelse, vågar jag
tro, och lika viktiga äro nog fiskehamnar för de andra län, som
ej beröras af föreliggande motioner.
Det vore således obestridligt rättvist, att lika hänsyn toges
till behofvet af fiskehamnar rundt Sveriges kuster i enlighet med
kommissionens förslag.
Förestående motioner om byggande af vissa läns alla fiske¬
hamnar, med förbigående af andra läns lika berättigade behof
af och kraf på dylika synas efter min mening svårligen kunna
vinna Riksdagens bifall. I denna förmodan styrkes jag ytterli¬
Interpellation.
Jfr. 19.
4
Fredagen den 11 Mars.
gare genom en af friherre de Geer i medkammaren aflämnad mo¬
tion, hvarå yrkas afslag å föreliggande motioner under motive¬
ring, att det näppeligen kan ;anses lämpligt, att Riksdagen på
enskilda motionärers förslag skulle anslå medel till endast vissa
af berörda anläggningar.
Emellertid skulle det vara önskvärd! att erhålla upplysning
om regeringens ställning till saken samt att erfara, huruvida
kungl. proposition med full hänsyn till samtliga intresserade lands¬
delars behof af dylika fiskehamnar måhända snart är att för¬
vänta.
Frågan är af så stor vikt och emotses med så stort intresse
af fiskarbefolkningen rundt Sveriges kuster, att det säkerligen
ger hemul åt min vördsamma hemställan, onf Andra kammaren
tillåter mig att till statsrådet Och chefen för civildepartementet
få framställa följande frågor:
Anser ej herr statsrådet, att frågan om fiskehamnars an¬
läggande i enlighet med fiskehamnskommissionens förslag är af
så stor vikt, att den bör påskyndas, helst så att Riksdagen kan
emotse kung!, proposition i frågan redan innevarande riksdag ?
Hvad ämnar herr statsrådet göra (för att få denna synner¬
ligen viktiga fråga behandlad fortast .möjligt?
När kan kungl. proposition rörande fiskehamnars anläg¬
gande med säkerhet af Riksdagen emotses?
Herr Pålssons ifrågavarande anhållan blef af kammaren bi¬
fallen.
§12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Ahlstrand.....under
> Wildund...... »
» Ström i Öfver-Torneå »
» Oberg....... »
» Igel........under
» Åkerlund...... »
» Vennersten..... »
> Juli in....... »
» Bergman...... »
» Thorsson...... »
i Andersson i Stärte . »
» Thyrén ....... »
» Hassélquist..... »
Härefter åtskildes kammarens
4 dagar fr. o. m. den 14 mars,
6 » » » » » 12 »
5 » » » » » 12 »
5 » » » » » 14 »
den 12 mars,
4 dagar fr. o. m. den 12 mars,
den 12 mars,
o dagar fr. o. m. den 12 mars,
4 » » > » » 15 »
3 » » » » » 12 »
3 » » » » » 15 »
4 » » » » » 15 » och
3 » » » d » 12 »
ledamöter kl. 3,23 e. m.
In fidem.
Per Oronvall.
Lördagen den 12 Mars.
Nr 1».
Lördagen den 12 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:te å kammarens bord hyl¬
lande propositioner; och hänvisades därvid till jordbruksutskot¬
tet propositionen angående försäljning af den till Hanekinds hä-
radsbor anslagna kronolägenheten Måshult pr 1 i Skeda socken.
Till hankoutskottet remitterades propositionerna
angående pension å allmänna indragningsstaten för naviga-
tionsskoleföreståndaren P. A. Maijströms änka Ebba Charlotta Mal¬
ström född Odin, och
angående understöd å allmänna indragningsstaten åt aflidne
generalmajoren Otto Ludvig Beckmans minderåriga söner Herbert
Ottokar Beckman och Allan Ottokar Beckman.
Slutligen öfverlämnades till statsutskottet Kungl. Maj:ts pro¬
positioner:
angående uppförande af ett hospital på Frösön invid Öster¬
sund,
angående anordnande af sanatorievård åt vissa statstjänare,
samt
angående vidtagande af åtgärder för bevarande af Näs slotts¬
ruin.
§2.
Härefter föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets utlåtan¬
den och memorial nr 27—31 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 1.
§3.
Jordbruksutskottets häruppå föredragna memorial • nr 34, i
anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning af väckt
motion om kostnadsfri ^stämpling af till försäljning afsedt virke
inom skyddsskogsområde, lades till handlingarna.
§4.
Till afgörande fanns å föredragningslistan först upptaget An- Ang. förbätt¬
ra. kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anled- fad lokaltrafik
ning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående “ täten» jåm-
förbättrad lokaltrafik å statens järnvägar. vagar.
Uti en inom Andra kammaren af herr Räf väckt och till ut¬
skottet för. behandling hänvisad motion, nr 3> hade föreslagits,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes anmoda järnvägsstyrelsen vidtaga sådana åtgärder, som
Nr 19.
6
Lördagen den 12 Mars.
Ang. förbätt¬
rad lokaltrajik
å statens järn¬
vägar.
(Forts.)
bättre än nu tillgodosåge i närheten af i synnerhet större fabriks¬
städer boende befolknings behof af lämpliga tågförbindelser med
dessa städer. - .
Utskottet hemställde, att Andra kammaren ville iör sm del
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
ville uppdraga åt järnvägsstyrelsen att undersöka de ekonomiska
förutsättningarna för lokaltrafiks anordnande vid i synnerhet stör¬
re fabrikssamhällen, som berördes af statsbanorna, samt, där så
funnes lämpligt, vidtaga sådana åtgärder, som bättre än nu till¬
godosåge i närheten af dylika fabrikssamhällen boende befolknings
behof af lämpliga tågförbindelser med dessa samhällen.
Reservation hade emellertid afgifvits af herr Camitz, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att Andra kammaren för sin
del måtto besluta, det herr Rafs ifrågavarande motion ej skulle
till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af utskottets hemställan lämnades på be¬
gäran ordet till
Herr C a in i t z, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Då
jag reserverat mig i denna fråga, vill jag yttra några ord.
Utskottet säger, att föga åtgjorts med afseende på lokaltrafiken
sedan år 1905, och då denna omständighet synes utgöra hufvud-
motivet för det slut, hvartill utskottet kommit, har jag tagit
reda på, huru härmed förhåller sig, och funnit, att rätt mycket
uträttats härvidlag under de senaste fem åren. Det har näm¬
ligen under denna tid insatts icke mindre än 43 nya lokaltåg;
inalles finnas 136 lokaltåg. Lokaltågförbindelser äro anordnade vid
Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall, Örebro, Norrköping och
Jönköping. Af dessa äro de vid Sundsvall och Örebro samt vid
Göteborg å Rohusbanan anordnade efter åren 1905. Mera torde man
icke rimligen kunna begära och jag tror, att man med trygghet
kan påstå, att hvad som för närvarande bort göras i detta af¬
seende verkligen är gjordt. Af intresse vore emellertid höra, om
motionären kan peka på något bestämdt ställe, där lokaltrafik
verkligen är behöflig och förutsättning för sådan finnes och där
sådan saknas.
Det är ju gifvet, att om en lokaltrafik med sina mycket låga
biljettpriser skall kunna bära sig, de resandes antal får lof att
vara ganska stort. Att anordna lokaltrafik vid någon af de mindre
städerna skulle sålunda vara olämpligt, enär den skulle föranleda
alltför stor förlust.
Utskottet säger vidare på sidan 4: »Det synes därför
utskottet uppenbart, att anordnandet af dylika lokaltag maste
föregås af och grundas på en noggrann utredning öfver olika
större samhällens trafikbehof och de förutsättningar som finnas
för en dylik trafiks bärighet inom eu ej allt för lång tid framåt.»
Såsom jag förut visat, är redan lokaltrafik inrättad vid de större
Lördagen den 12 Mars.
7
Nr 19.
samhällen, som för närvarande hafva någon förutsättning härför.
.Dessutom framgår det tydligen af detta yttrande, att utskottet
menar, att lokaltåg i vissa fall böra anordnas, äfven om behof
af sådana för tillfället icke förefinnes och detta för att så att
säga skapa trafik. Jag tror, att högst få sådana ställen förefinnas
inom vårt land, där man kan skapa trafik; under alla förhål¬
landen kommer ett sådant försök alldeles säkert att kosta mycket
penningar. Utom med anledning af det nuvarande dåliga ekono¬
miska resultatet vid statens järnvägar anser jag äfven af en annan
anledning tidpunkten att begära ökning af lokaltrafiken nu syn¬
nerligen illa vald. Skall nämligen en ökning af nämnda trafik
ske, måste naturligtvis en hel del i och för densamma speciellt
lämplig materiel nyanskaffas, och kommer statens järnvägars drift,
som väl är att hoppas, snart nog att omläggas till elektrisk,
så blifver denna materiel, åtminstone lokomotiven, obehöflig.
Om nu Riksdagen skrifveri och begär bättre lokaltågförbin¬
delser, så får nog Riksdagen också taga konsekvenserna häraf,
och dessa blifva helt säkert en ytterligare sänkning af nettobehåll¬
ningen från statens järnvägar.
Huru jag än ser saken, kan jag icke finna annat än att
det är klokast, att Riksdagen icke blandar sig i järnvägsstyrel¬
sens åtgöranden härvidlag, utan låter denna på eget ansvar och
bedömande sköta om trafiken i fråga.
Jag yrkar därför bifall till min reservation.
Vidare anförde:
Herr Först. Om man, såsom reservanten anser, att järn¬
vägsstyrelsen med särskild t intresse omfattar frågan om lokaltåg-
förbindelserna, och är förvissad, att den äfven i framtiden sä
skall gorå, är det naturligt, att man icke vill vara med på en
skrifvelse i det föreslagna syftet. Såsom stöd för sin uppfatt¬
ning framdrog reservanten i sitt anförande, att det för närva¬
rande skulle finnas ett stort antal lokaltåg, och han angaf därvid
äfven en siffra. Han nämnde emellertid samtidigt, att i denna
inräknades äfven de lokalförbindelser, som finnas i Stockholm, Göte¬
borg, Malmö etc. d. v. s. i alla de stora städerna. Ja,’ jag vill
visst icke förneka, att här finnas en mängd goda lokaltågförbin¬
delser, men när man talar om lokaltågförbindelser, är det icke
tillräckligt att blott såga, att det finnes så och så många tåg, utan
för att dessa skola kunna hänföras till lokaltågförbindelser, måste
de äfven uppfylla det af motionären framställda önskemålet, d. v. s.
de skola kunna bidraga till egnahemsrörelsens utveckling, på så
sätt att. de industriarbetare, (åt hvilka man vill bereda egna
hem, sättas i tillfälle att med begagnande af dessa lokaltåg komma
in på morgonen till sin verksamhet och komma ut från sin verk¬
samhet strax efter den tid, då deras arbete slutar; och räknar
man till lokaltågförbindelser blott dem, som uppfylla dessa ford¬
ringar, reduceras nog deras antal högst afsevärdt.
Ang. förbätt¬
rad lokaltrafik
å statens järn¬
vägar.
(Forts.)
Hr 19.
8
Lördagen den 12 Mars.
Ang. förbätt- Reservanten framhöll också, att om Riksdagen nu begärde
Tttatemlårn-^108 Kungl. Maj:t bättre lokaltågförbindelser, Riksdagen ock finge
vägar. taga konsekvenserna där af i form af anslag för nyanskaffning
(Forte.) af materiel och minskad nettobehållning af statens järnvägars
drift. Ja, men man får dock icke sätta likhetstecken mellan bättre
lokaltågförbindelser och flere lokaltåg, ty om förbindelserna är o
bättre, är naturligtvis beroende på tågtiderna!,: icke på antalet tåg.
Jag vill vidare framhålla, att utskottet särskildt har tänkt
på och reflekterat öfver, att just dessa kostnader icke få bli)
alltför höga. Det är därför, som utskottet skarpt betonat,; att
anordnandet af dylika förbindelser måste föregås af och grundas
på en noggrann utredning, och att utredningen speciellt skulle
gälla de större fabrikssamhällena.
Jäg har den uppfattningen, att den föreslagna skrifvelsen
kan och bör vara till synnerligen stor nytta. Visserligen förkla¬
rade kungl. järnvägsstyrelsen, när motionären för fem år sedan,
år 1905, väckte en liknande motion, att styrelsen hade sin upp¬
märksamhet fästad på anordnandet af lokaltåg, och sedan dess
har också en del lokaltågförbindelser införts, men flertalet af
dessa ,äro af sådan art, att de icke kunnat brukas på det Slätt))
motionären afsett, och gentemot reservantens påpekande, att en
hel mängd tåg komma att insättas vid sommartidtabellernas upp¬
görande, vill jag framhålla, att i sommartidtabellen alltid in-
sättes ett större antal tåg; och att lokaltåg då också insätta^,,
kan vara godt och väl, men de m,äste vara bestående,' dessa tåg*
såväl sommar som vinter, om de skola fylla sitt ändamål.
Jag tror därför, att man gör klokt i att följa utskottets för¬
slag, till hvilket jag, herr talman!,: ber att få yrka bifall.
Herr Camitz: Den siste ärade talaren sade, att jag endast
angifvit några siffror på lokaltåg, som anordnats, men jag ber att
få påpeka, att jag äfven sade, att nya lokaltågförbindelser sedan
1905 blifvit anordnade vid SundsvaU och Örebro samt vid Göteborg’
å Bohusbanan. Jag framställde äfven en direkt fråga, om motionä¬
ren eller någon annan kunde peka på något bestämdt ställe, där
lokaltrafik vore af behofvet påkallad och där förutsättningar för så¬
dan för närvarande finnas, men på den frågan har jag icke fått
svar. Jag kan icke förstå, att det kan vara någon mening i att skrif¬
va till Kungl. Maj:t om en sådan sak, då af de åtgärder, som järn¬
vägsstyrelsen vidtagit, tydligt framgår, att järnvägsstyrelsen har sin
uppmärksamhet riktad på frågan och vidtager de åtgärder, som järn¬
vägsstyrelsen anser vara af behofvet påkallade.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.
Herr Räf: Herr talman! Det är nog till stor del samma för¬
hållande med dessa af herr Camitz berörda 43 lokaltåg, som med
de 177 afgående (och 132 ankommande tågen, hvarom järnvägs¬
styrelsen lämnade uppgifter år 1905. Faktum är emellertid —
Lördagen den 12 Mars.
9
Nr 19.
och jag tror, att herr Camitz får svårt att påpeka något annat — Anj)- ■[°rbätl'
att om man jämför den tidtabell, som kungl. järnvägsstyrelsen
åberopade i sitt utlåtande är 1905, med den nuvarande tågtidta- vägJ
bellen, så skall man finna, att det är ett mindre antal lokaltåg (Forts.)
nu än hvad som var fallet 1905.
Om jag t. ex. ser på förhållandena här i Stockholm, så funnos
här 1905 sex lämpliga lokaltåg mellan Stockholm och Järfva
samt någon annan station här i närheten och Stockholm. Nu äro
dessa tåg inskränkta till ett, säger ett lokaltåg!
Vidare bör det bemärkas, att jag icke motionerat om, Indika
lokaltåg och hvilka tider som helst utan blott om sådana tåg, som
varit lämpliga »att befordra jordbrukare, fabriksarbetare,' skolung¬
dom och handlande från sina egna hem på landet till respektive
stads salutorg, fabriker, elementarläroverk och affärer.» Och jag
har sagt, att tåg, som skola anses uppfylla detta kraf,- måste an¬
lända till staden i fråga någon gång mellan kl. 6 och kl. % 9 f. m.;
samt afgå därifrån mellan kl. 3 och kl. 6 på e. m. Vidare har jag
sagt — och det skulle intressera mig att höra, om herr Camitz
kan påvisa, att jag i något afseende tagit miste — att, enligt den
nu gällande tidtabellen, Falkenberg, Halmstad,- Karlstad,- Linkö¬
ping, Lund,- Sköfde och Uppsala hafva tåg, af ofvan antydt slag,
som gå i mera än en riktning; att Alingsås, Ängelholm, Hälsing¬
borg, Jönköping, Kristinehamn, Skeninge, Sundsvall och Örebro
hafva lämpliga förbindelser i endast en riktning, samt att de städer;
som icke hafva någon dylik lämplig förbindelse äro Falköping, Hu¬
diksvall, Kungsbacka,- Laholm; Landskrona, Luleå, Motala, Norr¬
köping, Sala, Strömstad,- Söderhamn, Södertälje, Uddevalla, Umeå,
Varberg, Örnsköldsvik och Östersund. Lämpliga förbindelser i mera
än en riktning hafva alltså sju städer och i endast en riktning åtta
städer, hvar järn te sjutton städer alldeles sakna dylika förbindelser.
Nu bär järnvägsstyrelsen verkligen varit till den grad tillmö¬
tesgående mot jönköpingstrakten, att styrelsen insatt lokaltåg där.
Men ämnar styrelsen fortsätta med att på det sättet tillgodose
behofvet af lokaltåg, så kommer nog styrelsen snart att få kalkyler;
»om utvisa att det är absolut omöjligt att sätta in några lokaltåg
af det slaget någonstans i hela Sveriges land. Ty, sedan befolk¬
ningen flyttat in från landet till staden, dröjde det två månader;
innan järnvägsstyrelsen satte in något lokaltåg.^ På det ställe jag
åsyftar, nämligen Jönköping, insattes ett lokaltåg den 6 december.
Jag undrar, hvilka människor järnvägsstyrelsen tänkte skulle kun¬
na resa .med ett sådant tåg. När man så fått sp, hur litet
passagerare det blef på ett tåg, som insattes den 6 december, för¬
sökte man sätta in ett i februari. Det är, klart, att resultatet skulle
bli ungefär detsamma såväl i december som i februari. Ty det är
uppenbart, att om ett lokaltåg skall ha några förutsättningar att
få passagerare, så måste det gå sommaren igenom. Dessutom bör
befolkningen i god tid få veta, när tågen skola insättas, t, ex. genom
annonsering i tidningarna eller på annat sätt.
Jag skall nu låta några af de mest spridda såväl social demokra-
Nr 19.
10
Lördagen den 12 Mars.
Ang förbätt- tiska som borgerliga tidningarna i orten tala om de reflexioner, som.
TtnulT/f™' befolkningen gör öfver dessa lokaltåg. Jag börjar med en socialis-
vägar. tisk tidning. Dar heter det:
(Forts.) »För några dagar sedan öppnades som bekant lokaltrafik Jön¬
köping—Bogla och Jönköping—Kortebo. Ett tåg går nu i hvar¬
dera riktningen mellan dessa stationer hvarje söckendag och dess¬
utom till Bogla onsdagar och lördagar ytterligare ett tåg.»
Och vidare:
»Hvad beträffar de nyinsatta lokaltågen och utsikten för all¬
mänheten att kunna begagna sig af (dessa i någon utsträckning, så än
det lika så klart, att det icke låter sig göra, som förhållandena nu
äro. Oss tycks, som vore det bättre och alldeles gifvet till fördel
för både järnvägen och trafikanterna om, låt oss säga, 6 af de 10
tåg, som nu gå emellan Jönköping—Nässjö och vice versa, gjorde
uppehåll vid öxnehaga anhalt. Och att som nu låta lokaltågen
ga alla isöckendagar, men inställa dem på söndagarna, är väl i all
rimlighets namn korttänkt, om man öfver hufvud taget med dessa
tåg afser att gagna järnvägen och allmänheten. Besandeströmmen
emellan Huskvarna och Jönköping är i synnerhet om söndagarna
ytterst lindrig. Om det nu vore så, att de ordinarie tågen å stats¬
banan gjorde uppehåll vid Öxnehaga, så benyttade sig gifvetvis
hela den befolkning, som bor i södra delen af Huskvarna köping,
af dessa tåglägenheter, för såvidt dessa voro någorlunda tillfreds¬
ställande. Men icke blott Huskvarnaborna utan äfven befolkningen
vid Stensholm, Ebbes m. fl. platser skulle naturligtvis betjäna
sig af dessa lägenheter.
Dessa, platser tillsammans sluter en folkmängd af omkring
3,500 personer, en siffra, som vederbörande järnvägsbefäl borde räk¬
na med att söka vinna. Vi påpeka för öfrigt, att öfver 500 personer
undertecknade den petition, som afsändes till järnvägsstyrelsen på
våren 1908», o. s. v.
Vidare säger den borgerliga tidningen:
»Vid ett telefonsamtal, som vi haft med en järnvägstjänsteman
vid statsbaneexpeditionen i Jönköping upplyste han på vår fråga
härom, att till sommaren påtänkts insättandet af ett eller flera per¬
sontåg om söndagarna å linjen Jönköping—Bankeryd, detta för
de många sommargästernas del. Är nu en sådan anordning behöf¬
lig» — o. s. v.
Sedan säger samma tidning just angående den omständigheten,
att saken icke blifvit annonserad:
»Det ser nästan ut, som om vederbörande järnvägsbefäl vid
statsbanestationen i Jönköping inte ville, att allmänheten skulle be¬
gagna sig af de nyinrättade lokaltågen.
I går gjorde tågen för första gången uppehåll vid öxnehaga
hållplats. Intet meddelande härom har emellertid varit synligt.»
Det är att märka, att järnvägsstyrelsen icke annonserat eller
på något annat sätt i god tid meddelat något som helst, om att
dessa tåg skulle börja.
Sedan säger en af de borgerliga tidningarna, att det är rent
Lördagen den 12 Mars.
11
Nr 19.
omöjligt, att något skall kunna vinnas med dessa tåg, då icke all- Ana-
mänheten ens pa något sätt på förhand underrättas om! deras af- ™statens järn-
gång. vägar.
Nu är det dock sa, att då Riksdagen förut behandlade denna (Ports.)
fråga, så sade fjärde tillfälliga utskottet,- där saken då behandlats:
»Det är utan tvifvel en beaktansvärd angelägenhet, som mo¬
tionären här berört. På dess lösning torde, såsom i motionen fram-
hålles, framgången af egna-hems-tanken i icke oväsentlig mån kom¬
ma att bero, och därigenom torde äfven, till förmån för såväl
landtbefolkningen som stadssamhällenas invånare, omsättningen af
landtmannaprodukter särskilt vid torghandel underlättas och be¬
fordras.»
Häraf framgår alltså, att såväl befolkningen i landsbygden som
tredje — respektive 1905 års fjärde — tillfälliga utskottet varit
af den åsikten, att motionärens framställning i denna fråga varit
fullkomligt befogad, och jag ber nu få yrka bifall till tredje till¬
fälliga utskottets hemställan.
Herr C a m i t z: Herr talman! Den senaste ärade talaren talade
om Laholm, Karlstad m. fl. städer. Jag ber då att få erinra om.
att här är det endast fråga om lokaltag, d. v. s. sådana tåg, som
äro anordnade vid de större samhällena för att föra folk till och
från trakterna närmast omkring dessa samhällen, och dessa tåg
få icke förblandas med vanliga tåg, som gå öfver hela linjen.
Den siste ärade talaren påstod äfven, att inga nya lokaltåg
blifvit anordnade sedan 1905. Jag har här i min hand en
uppgift, som är uppgjord å järnvägsstyrelsens tidtabellsbyrå. _ Af
denna uppgift framgår alldeles tydligt, att, såsom jag förut påpe¬
kade, icke mindre än 43 nya lokaltåg blifvit anordnade sedan
1905. .
Vidare påstår den ärade motionären, att tågen gingo på mycket
olämpliga tider. Men af denna uppgift framgår alldeles tydligt,
att det första lokaltåget ankommer till närmaste större samhälle
ganska tidigt på morgonen, vanligen klockan 6—7. Därefter går
det tillbaka på eftermiddagen. Jag skall icke trötta herrarna vi¬
dare i denna sak, utan vill endast tala om Jönköping, mot hvars
tågförbindelser den siste ärade talaren riktade sina anmärkningar.
Jag vill då nämna, att första lokaltåg norrifrån ankommer till
Jönköping kl. 5,51 f. m., det därnäst kl. 7,54, 8,49 och 9,59. Söder¬
ifrån ankomma tågen kl. 7,55, 9,31 samt 10,22. Norr- och söderut
afgå tågen på eftermiddagen. Jag tror nog, att det med afseende
på allmänhetens behof af lokala tågförbindelser är ganska väl
ställdt. Att icke denna trafik kan tillfredsställa hvarje persons
önskningar, är alldeles gifvet och ett vanligt faktum, som jag icke
torde behöfva vidare påpeka.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Räf: Jag har, herr Camitz, visst icke sagd, att det lek¬
finnes lokaltåg på Jönköping. Jag har tvärtom sagt, att det
Nr 19.
12
Lördagen den 12 Mars.
An/i {°'nätl'i. ^nnes lokaltåg för ögonblicket, men att, då dessa igångsattes,
ärtsten* järn- aljmänheten icke ens i god tid .underrättades om, att det skulle
vägar. blifva några tåg, hvarför allmänheten följaktligen icke kunde gissa
(Forts.) sig till, att järnvägsstyrelsen insatte dem. Under sådana förhål¬
landen är det klart, att det icke blef någon vidare trafik.
Vidare^ vågar jag gentemot herr Camitz’ yttrande, att 43
nya lokaltåg inrättats, bestämdt påstå, att vi, om vi jämföra
uppgifterna från år 1905 med nu gällande tågtidtabell, skola finna,
att visst icke 43 nya lokaltåg äro inrättade att gå på tider, som
äro angifna i motionen. Jag hänvisar i detta afseende till min
motion.
Herr talman, jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hem¬
ställan.
Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf nu
i enlighet med de därunder framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl
samma hemställan som den i ämnet väckta motionen; och förkla¬
rade sig herr talmannen anse den förstnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja godkänd. Som emellertid votering be¬
gärdes af herr Camitz, blef uppsatt, justerad och anslagen denna
voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga ut¬
skottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 126 ja mot 74 nej. Kammaren hade
alltså bifallit utskottets hemställan; och skulle jämlikt 63 § riks¬
dagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
Första kammaren.
§ 5-
Herr statsrådet Malm af lämnade Kung!. Majrts propositioner
till Riksdagen:
med förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 33 och
73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet m. m., och
med förslag till lag om ändrad lydelse af § 40 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd pch skolråd den 21 mars 1862
samt ^ § 42 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm den 20 november 1863.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
Lördagen den 12 Mars.
13
Nr 19.
§6.
Till behandling förelåg vidare A'ndra kammarens första till- Ang. upphäf-
fälliga utskotts utlåtande, nr 9,' angående herr Starbäcks motion vande af fört¬
öja skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande upphäfvande af före-
skriften om lärjungarnas vid de allmänna läroverken obligatoriska vi^J™ailmån-
kyrkobesök. na läroverken
I en inom Andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga obligatoriska
utskott hänvisad motion, nr 192, hade herr Starbäck föreslagit; ly^obesok.
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådan ändring i läroverksstadgan, att lärjungarnas obligatoriska
kyrkobesök afskaffades.
Utskottet hemställde, att Andra kammaren för sin del be¬
hagade besluta, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om sådan ändring i läroverksstadgan, att lärjungarnas
obligatoriska kyrkobesök afskaffades.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr von Schéele, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Icke må någon tro, att det gifves dogmer endast på det kyrkliga
området. Dogmer förefinnas på alla områden och lära nog komma
att finnas, så länge världen står. Det är blott ett fåtal af män¬
niskor, som komma därhän att de icke i mycket — för att icke
säga det allra mesta — bilda sina åsikter efter en allmänt rådande
föreställning eller hvad man kallat den allmänna opinionen. Så
har det äfven blifvit en dogm inom det liberala partiet, hvars
åskådning ju icke är mig främmande, att allt, hvad obligatoriskt,
heter, skall hållas fjärran från kyrkobesök. Egentligen finnas
nu hos oss blott två områden, på hvilka obligatoriska kyrkobesök
förekomma, nämligen dels i fråga om militären och dels i fråga
om de allmänna läroverkens ungdom. Hvad det förra området
vidkommer, hör det icke hit att tala därom, men jag tror, att man
i de utlåtanden, som nyligen afgifvits från vederbörande myndig¬
heters sida, varit ense om, att på något sätt och i någon grad
bör detta s. k. tvång fortfarande vara kvar.
Månne icke förhållandet är likartadt med afseende å skol¬
ungdomen vid våra allmänna läroverk? Månne det icke äfven
där, mina herrar, kommer an på måttet och formen? Och förut¬
satt, att man nu kan finna ett rätt mått och en rätt form, månne
man icke då skulle tills vidare kunna stanna vid reformering af de
närvarande förhållandena, hvilka jag för min del erkänner behöfva
reformeras i mer än ett afseende ?
I förbigående ber jag att få meddela, hur jag har det ställdt
vid det läroverk, där jag ännu äger att bestämma öfver denna sak.
Redan innan min eforala myndighet blef inskränkt till livad den
numera i enlighet med den fortgående utvecklingens behof af en
mer koncentrerad läroverksledning blifvit, hade jag det så ställdt,
Nr 19. 14 Lördagen den 12 Mars.
Ang. upphof- att ungdomen fick välja gudstjänster, äfvensom den plats, enhvar
vimde af före- önskade intaga i kyrkan tillsammans med föräldrar eller hvar
lärjungamat helst det eljest syntes honom lämpligt — allt, för att icke den
vid de allmän- ungdomliga frihetskänslan skulle blifva för mycket tyglad. Någon
na läroverken begränsning ansåg jag den emellertid vara i behof af, på det att
oNtgatoruta icke de unga skulle blifva fullkomligt främmande för det kyrkliga
OF årta)' i vart ^an<l- Så kommo de nya förhållandena, och jag hade
0 s' icke något skäl att ändra, hvad som förut blifvit af mig som eforus
bestämdt, förrän rektor vid Visby högre allmänna läroverk —-
som själf är en mycket frisinnad man och äfven af liberala partiet
varit uppställd som kandidat i den ort, som han förr tillhörde —
hemställde, om jag icke skulle vilja anordna fyra gånger om året,
två gånger i terminen, obligatoriska ungdomsgudstjänster, korta
och för öfrigt särskildt afpassade efter ungdomens andliga utveck¬
lingsgrad. Mot en sådan framställning kunde jag icke ställa mig*
främmande, det var något, som tvärtom innerligt gladde mig att
höra, namneligen från det hållet; och nu har det varit så ställd t
under de senare åren. Jag har icke förnummit annat än tillfreds¬
ställelse från ungdomens och dess målsmäns sida öfver denna an¬
ordning. Hvad jag nu anfört gäller endast ett litet aflägset sam¬
hälle, men det finnes andra större, jämväl näraliggande orter, från
hvilka man har en belysande erfarenhet i motsatt riktning och här¬
på ber jag äfven få framdraga ett exempel. Jag menar Stockholm, där
som bekant i detta afseende fullständig frihet råder. Här anordnas
äfven frivilligt besökta ungdomsgudstjänster, men det totalomdöme,
som blifvit offentligt fälld t om deras frekvens, är i hög grad
oroande. Nyligen har kommit ut ett arbete — jag vet ej om
herrarna hafva sig det bekant — under titel: »Engelskt kvrkolif
och svenskt» — af regementspastor Schröderheim. .Tåg är i åt¬
skilligt ingalunda ense med författaren uti de åsikter, som han
i detta arbete uttalar, men det ;är en sak för sig. De historiska
fakta, som han uppgifver, dem måste jag godkänna, till dess de
blifvit vederlagda, ty boken, som utgått i två upplagor, kunde
icke blifva i dessa stycken o vederlagd, om oriktigheter därvid före-
funnes. Om herrarna behaga ,se på sidan 36 i denna bok, där
det talas om skolungdomens kyrkogång i Stockholm, få herrarna
en belysning af hvad jag tillåtit mig säga. För egen del skall
jag blott meddela fyra rader, hvilka lyda så här: »Vår skolung¬
dom går så godt som aldrig i kyrkan. Ville våra läsare besvära sig
med att höra efter, skulle de få veta, att den allmänna gudstjänsten
för skolungdomen ,i det hela är, som funnes den ej till.» Och
på sidan 48 angifver författaren hvad som enligt hans öfvertygelse
är orsaken till detta förhållande. Han har måhända rätt, da han
menar, att hvad som hindrar skolungdomens kyrkobesök är tvegge¬
handa: dels att lärarne begå det misstaget att föreskrifva långa
och mången gång på söndagsarbete beräknade läxor till måndagen,
och dels att icke någon annan tid finnes för ungdomen för dess
oemotsägliga behof af friska kroppsöfningar än just den, som
lämnas dem om söndagarna. »1 England», säger han, »skulle något
Lördagen den 12 Mars.
15
Jfr 19.
sådant vara otänkbart; men här kan man vid niotiden på söndags¬
förmiddagen möter skaror af skolynglingar, som med mausergevär
på axeln marschera ned till våra järnvägsstationer eller ut till de
stora skjutbanoma vid Kaknäs, och häri finner man lätt förklarin¬
gen till det sorgliga förhållande, att man aldrig med undantag
af konfirmationsdagen ser vår skolungdom i kyrkorna.» Särskild!
detta sista måste verka upprörande på ett sanningsälskande hjärta:
att man aldrig ser skolungdomen i kyrkorna annat än på konfirma¬
tionsdagen. Alla torde vara ense om, att sådant är mer ån abnormt,
det är onaturligt.
Fästa vi oss vid, hvad årets bönedagsplakat. i afseende på
kyrkogång föreskrifver och jämför det med hvad som i tidnin¬
garna meddelats om den stora sporttäflan, som i morgon, den s. k.
botdagen, förestår å ett af våra offentliga läroverks högtids¬
salar omedelbart efter högmässogudstjänsten, dristar jag kalla detta
för en parodi eller rent af kanske en komedi. Det är ett faktum,
att konung Gustaf med herr P. E. Lindströms kontrasignation
den 31 december 1909 befaller »alla andliga och världsliga, unga
och gamla, män och kvinnor, som uti vårt konungarike bygga, bo
och vistas, ingen undantagen, af hvad stånd och villkor han vara
må som ej af oundgängligt förfall är hindrad, att på fyra allmänna
tacksägelse-, fäste-, hot- och bönedagar, dem vi efter gammal
god sed påbjudit och förordna! att fira under år 1910, söndagarna
den 13 mars, den 8 maj, den 3 juli och den 16 oktober, sätta alla
världsliga sysslor åsido och tidigt och enhälligt träda upp i Herrens
hus att därstädes endräktigt betrakta hans heliga ord i de därtill
förordnade texter under böner och lofsånger». Icke kan det, mina
herrar, verka annat än demoraliserande på litet hvar, på folket
i det hela och särskildt på ungdomen, hvars rättskänsla och san-
ningssinne ännu äro oförvillade, att en sådan motsägelse förefinnes
mellan gifna föreskrifter och deras upprätthållande. Så småningom
måste därigenom uppkomma ringaktning för lag och öfverhet
samt bristande laglydnad, hvarmed i själfva verket den grundval
är upprifven på hvilken från alla håll måste erkännas, att sam¬
hällets trygghet hvilar.
Man pekar nu kanske på förhållandena i Amerika. Jag är
icke obekant med dessa förhållanden. Där går det ju bra för
sig att ha det så, som motionären skulle vilja hafva det här. Men
det får icke förgätas Indika olika förutsättningar, som finnas
i det ena eller andra landet, och där de äro skiljaktiga,
blifva också resultaten olika och skadorna alldeles icke lika stora.
1 Amerikas Förenta stater råda ännu traditioner af engelskt
ursprung, som sätta sin prägel på folklynnet, hvarigenom ung¬
domen kan på frivillighetens väg fostras långt mera religiöst,
än hvad fallet visat sig blifva i de europeiska länder, där man
utan samma förutsättningar infört ett amerikanskt till vägagående
i detta afseende. Jag vet icke något land i världen, där man
har sådan obetingad respekt för lagen som just i Amerika, och
man är här allmänt öfvertygad om, att en sådan icke kan finnas
Ang. upphäf¬
vande af för e-
skriften om
lärjungarnas
vid de allmän¬
na läroverken
obligatoriska
kyrkobesök.
(Forts.)
Nr 19.
16
Lördagen den 12 Mars.
Ang. upphäf¬
vande af före¬
skriften om
lärjungarnas
vid de allmän¬
na läroverken
obligatoriska
kyrkobesök.
(Forts.)
utan i samband med respekt för religionen, hvarför äfven med
hänsyn därtill — man må för öfrigt personligen stå på hvilken
religiös ståndpunkt som helst — den största yttre vördnad iakt-
tages för religiösa ting. Presidenten Boosevelt sade en gång till
mig •— han har sedermera uti ett offentligt fosterländskt föredrag,
som jag sett tryckt, upprepat (detsamma — att han beklagade,
att det i Amerika icke funnes någon statsreligion, utan att man
där måste utvälja fyra, så som man tycker sig finna de mest
framträdande protestantiska religionsåskådningama, nämligen den
puritanska, den evengelisk-lutherska, den metodistiska och den
baptistiska och fördela mellan dem uppdraget att tjänstgöra vid
alla statslifvets mer eller mindre vigtiga, offentliga tillfällen.
Med en sådan splittring blir det, menade han, svårt att bjuda den
alltmer påträngande katolicismlen spetsen. Den form af statsre¬
ligion, som han tänkt sig vara den lämpligaste för Amerikas
Förenta stater, vore densamma som i Sverige, nämligen den evan¬
gelisk-lutherska, och detta dels på grund af den medelställning,
som den uti så många afseenden intager mellan långt gående
ytterligheter, dels och framför allt (därför, att den på sätt söm
ingen annan af hufvudreligionerna gör gällande statens, det bor¬
gerliga samhällets betydelse samt hvarje medborgares plikt att
lyda dess lagar för Guds skull, och han menar, att folket såsom
sådant ovillkorligen behöfver detta: en gudomlig auktoritet och
en gudomlig garanti, för att på inre väg föras till laglydnad.
Härmed har jag kommit in på det principiella.
Ingen lär väl neka, att enskilda exempel finnas både i gamla
tider och i nyare på enskilda personer, hvilka ha varit mönster¬
gilla icke blott med hänsyn till laglydnad, men i allt hvad sed¬
lighet heter, utan att deras åskådningssätt burits af religiös öfver¬
tygelse. Vi ha ,sådana exempel i de gamle stoikerna och i an-
hängarne af den mioderna Society (of ethical culture. Men ingen af
dessa har lyckats och efter min mening skall ingen någonsin lyckas*
att göra propaganda bland folket, att bringa till stånd en folklig
åskådning af verkligt allvarligt religiöst bindande natur med mind¬
re den hvilade på tron, icke något ytligt förmenande, utan en djup
förvissning, att denna sedliga lag har sitt upphof i ett högsta väsen,
som man kallar Gud och som vakar öfver dess efterlefnad. Het¬
är hvad man kallar en på religiös grund hvilande sedlig världs¬
ordning. Nu. vill jag som kristen icke stanna härvid, vitan går
längre och tillägger, att för att göra det goda och för att göra
det med glädje och med den kraft, som är och förblir den största
af alla krafter, nämligen kärleken, så fordras mera än den akt¬
ning för det rätta, »om stoiker och etiker, i den nya tiden såväl
som i den gamla lagt i dagen, och det är hvad de kristna kalla
evangelium eller budskapet, att vi alla hafva en kärleksfull fader
i himmelen, som vill gifva oss glädjens kraft att göra det, som vi
af naturen känna som en börda, och villighet att underordna oss
hvad vi äro förvissade om att det är hans goda och visa behag.
Lördagen den 12 Mars.
17
Jfr 19.
En annan sak är hvad som i pedagogiskt hänseende är att be¬
akta, och jag skall fatta mig lika kort med hänsyn till denna
senare synpunkt, som jag sökt göra det i afseende på den förra
historisk-religiösa synpunkten.
I afseende på ungdomens fostran tror jag, att man är allmänt
ense om två grundsatser. Den ena är, att naturen har en priori¬
tet öfver anden, som gör, att anden behöfver hos de unga stöd
gentemot de naturliga böjelserna, för att Icke vid den ojämna
kampen andens rätt skall komma till korta. En annan grund¬
sats, som jag är öfvertygad om att man på uppfostringsområdet
lika allmänt erkänner, är, att anlag behöfva fostran för att ut¬
veckla sig i rätt riktning.
Hvad angår det förra, det stöd som anden behöfver gentemot
de naturliga böjelserna, särskildt till frigörande från allt hvad
band och bojor heter både i yttre och inre afseende, så skall jag
be att få framdraga ett slående exempel från Våmhus forna bap¬
tistförsamling, ett exempel, som blifvit mig från auktoritativt håll
meddeladt och som jag föreställer mig äfven blifvit offentlig-
gjordt i tryck. En gosse på 17 år, som erinrades af sin far att tiden
väl nu för honom vore inne att göra sitt val i religiöst afseende och
se till, att han kunde sålunda få något för sitt lif lyckliggörande
och kraftbringande, skall ha svarat, att om far icke hade ansett
nödigt att förskaffa honom något sådant under de gångna åren,
så finge han väl reda sig utan detta under det kommande lifvet-,
hur svårt det än kunde bli.
Hvad angår den andra pedagogiska grundsatsen eller be-
hofvet af utveckling af de anlag, som tillhöra människan som
sådan, så tillåter jag mig hänvisa till ett kändt exempel. Erik
Gustaf Geijer, hvars musikaliska anlag nu af ingen förnekas, talar
i sina ungdomsminnen om en gammal farbror Lilljebjörn, om jag
minnes rätt, såsom en man, till hvilken han stod i synnerlig tack¬
samhetsförbindelse. Han berättar, huru denne en och annan gång
tvang unge herrn att fortsätta de musikaliska lektionerna, som
han icke kände någon böjelse för. Hade gossen icke på detta
sätt i tid erhållit den oundgängliga tekniska öfningen och tillika
sålunda fått sitt musikaliska sinne utbildadt, så hade detta icke
endast för honom själf inneburit en oersättlig förlust, utan helt
visst för en stor del af hans samtid och kommande släkten.
Naturligtvis är det också, mina herrar, en pedagogisk regel.'
som måste med allt allvar beaktas och iakttagas, att i mån af
de inre bandens utveckling och stärkande, jag menar människans
förståndsupplysning och hennes viljas fostran till att göra det,
som hon inser vara rätt, höra successivt alla yttre band lossas
så att man mer och mer nöjer sig med de inre banden, som tvif¬
velsutan äro för människan de mest värdiga och afgjordt de star¬
kaste. Detta beror både på formella och reella grunder, som jag
icke anser tillbörligt att här upptaga tiden med att utreda. Jag
beropar mig allenast på gamle biskop Thomas’ frihetssång, som vi
Andra kammarens prot. 1910. Nr 19. 2
Ang. upphäf¬
vande af före¬
skriften om
lärjungarnes
vid de allmän¬
na läroverken
obligatoriska
kyrkobesök.
(Forts.)
Nr 19.
18
Lördagen den 12 Mars.
Ang. upphäf- sedan barnaåren känna: »Frihet är den bästa ting, som sökas
»onde af före- an världen kring, för den, som rätt kan frihet bruka».
lärjungarnes Huru skola vi nu — det är slutet på hvad jag ville hafva
vid de allmän- sagd t — komma till rätta med den föreliggande frågan? Jag bär
no läroverken för ingen del velat underkänna det principiellt berättigade kraf-
obligatoriska vet pä frihet inom religionens från allt yttre tvång fridlysta gebit,
kyrkobesök. SQm ■ mofionen fatt uttryck och erhållit ett fulltonigt erkännande
(Forts.) äfven af utskottet. Lyckligt hade det emellertid varit, om utskot¬
tet i motiveringen med bestämdhet gjort gällande behofvet af vissa
hela eller halfva lofdagar i likhet med de engelska holidays, hvari¬
genom tillgodosåges ungdomens berättigade kraf på sporttider ut¬
öfver hvad skolstadgan nu medgifver, på samma gång som det
beklagliga sabbatsohelgandet kunde lättare undvikas.
Än mer beklagar jag, att endast i utskottets motivering men
icke i slutyrkandet fullständigt framhållits hvad som 1909 års
lärarmöte uttalat i denna fråga, i det att utskottet på ett efter
min mening otillbörligt sätt släppt hvad som i senare delen af
den i Falun fattade resolutionen framhålles som erforderlig er¬
sättning, då det heter: »Mötet anser, att lärjungarnas obligato¬
riska kyrkobesök böra afskaffas och ersättas med frivilliga guds¬
tjänster, som om möjligt anordnas på lämpliga tider genom rek¬
tors försorg». Och om vi ge akt på hvad som i motionen an-
föres rörande ärendets behandling inom Första kammaren, så undrar
jag, huruvida det ens är klokt att stanna vid hvad som af motio¬
nären blifvit hemställdt och af utskottet understödt, då inom För¬
sta kammaren dock ett uttalande i samma riktning skeft, ty,
ehuru denna samma hemställan blef af kammaren formellt afslagen,
så gjordes ingen invändning mot utskottets anslutning i sak där¬
till. Äfven af klokhetsskäl tillåter jag mig, herr talman, vörd¬
samt yrka, att Ändra kammaren för sin del behagade besluta,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla om så¬
dan ändring i läroverksstadgan, att lärjungarnes gudstjänstbesök
mera än hittills bygges på frivillighetens grund, äfvensom att
föreskrift inåtte gifvas om särskilda skolgudstjänsters anordnande,
hvilka genom förkortad ritual samt predikans lämpande efter skol¬
ungdomens behof och förståndsutveckling mera än den nuvarande
högmässogudstjänsten kunna vara ägnade att hos den uppväxande
ungdomen väcka och underhålla den religiösa känslan.
Häruti instämde herr Hellström.
Vidare anförde:
Herr Eden: Herr talman, mina herrar! Det anförande, som
den senaste, högt ärade talaren här hållit, kan jag icke säga har
öfverraskat. mig helt och hållet, eftersom han haft den vänlig¬
heten att på förhand låta mig veta, att ett anförande i denna
riktning skulle komma. Men däremot kan jag icke neka till, att
anförandets innehåll och det yrkande, i hvilket det utmynnade,
till en god del alltjämt är föremål för min öfverraskning. Täm-
Lördagen den 12 Mars.
19
Nr 19.
ligen öfverraskande var det sålunda, att den ärade talaren förde
diskussionen ut på ett så vidsträckt område, som skedde. Jag
kan tyvärr icke härutinnan följa honom, icke på något sätt upp¬
taga till diskussion frågan om bönedagsplakatets upprätthållande,
som han så starkt fäste sig vid, icke heller följa honom i hans
betraktelser öfver Englands och Amerikas kyrkoskick i förhål¬
lande till Sveriges, och jag skall icke ens följa honom, när han
citerar vissa i hög grad egendomliga uttalanden af förre presi¬
denten Boosevelt angående den evangelisk-lutherska kyrkan och
dess lämplighet för Amerika. Utan jag vill helt och hållet be¬
gränsa mig till denna sak, som här i själfva verket varit föremål
för utskottets behandling: frågan angående afskaffande af de be¬
stämmelser i 1 ä r o ver k s s t ad gan, som ålägga lärjungarne vid sta¬
tens läroverk att på föreskrift af rektor besöka kyrkan.
Jag vill då till eu början säga, att när kammaren af .ut¬
skottets utlåtande finner, att i det yrkande, som här blifvit fram-
ställdt, hela utskottet har enhälligt kunnat förena sig, och när
kammaren vidare erinrar sig, att i detta utskott sitta represen¬
tanter för vidt skilda meningar, och äfven en representant för
den svenska kyrkan, så torde kammaren kanske redan af dessa
fakta kunna draga den slutsatsen, att den reform, som utskottet
nu söker föra. fram, verkligen torde vara af erfarenheten påkallad
och att den icke heller hör vara farlig för kyrkans och kristen¬
domens intressen. Att så är förhållandet skall en hastig blick
på utvecklingen af frågan och dess innebörd visa.
Jag bör först påpeka, att lärjungarnes i de allmänna läroverken
skyldighet att deltaga i gudstjänst är något för dem speciellt
egendomligt. Denna skyldighet finnes icke i någon annan läro¬
anstalt. Den finnes icke för de enskilda skolornas lärjungar, icke
för folkskolornas lärjungar, icke för lärjungarne vid folkskole-
seminarierna. Att den finnes för lärjungarne vid statens allmänna
läroverk, heror helt enkelt därpå, att den här fått stå kvar liksom
åtskilligt annat från den tid, då dessa läroverk voro till ganska
väsentlig del ledda af kyrkans män och i sin undervisning i all¬
deles väsentlig grad också sysslade med religiösa eller teologiska
ämnen. Det var helt enkelt så, att skyldigheten för lärjungar¬
na att deltaga i kyrkobesöken gick in som ett led i den allmänna
undervisningsriktning, som fanns vid den tiden och som lade hufvud-
vikten på kristendom eller kanske snarare teologi. Sedan har det
aldrig blifvit af att göra någon ändring, åtminstone icke någon
väsentligare ändring, i detta kyrkotvång. Men det är väl ganska
betecknande, att när de nya läroverken och läroanstalterna växa
upp under 1800-talet, de enskilda läroverken, folkskolorna och semi¬
narierna, då gör man icke något försök att i dem sätta in detta
kyrkotvång, uppenbarligen därför, att man icke längre anser, att
det är lämpligt att förbinda ett sådant tvång med lärjungarnes
ställning i läroverket. Det är sålunda ett faktum, att lärjun¬
garne vid de allmänna läroverken intaga en fullkomlig särställ¬
ning bland hela landets ungdom, och jag kan icke finna annat
Ang. upphäf¬
vande af före¬
skriften om
lärjungarnes
vid de allmän¬
na läroverken
obligatoriska
kyrkobesök*
(Forts.)
Nr 19.
20
Lördagen den 12 Mars.
Ang. upphof - än att detta faktum ensamt bör visa, att sj kifva grunden för en
”Tktiften^om' s^an skyldighet >är borta. Att skyldigheten är ohållbar, fram-
lärjungarnes går också af det förhållandet, att den här i Stockholm redan i
vid de allmän- tysthet fatt försvinna, i det något sådant kyrkogång här alls
na läroverken icke finnes och icke funnits på länge, och denna praxis tenderar
*kyrkobesök° tydligen att utvidga sig till andra läroverk. Jag vet, att den
(Fort!) ^-r trängt igenom vid ett läroverk i Malmö samt vid något i
Göteborg o. s. v.
Vidare måste framhållas, att hela verkan utaf dessa obliga¬
toriska kyrkobesök på den särskilda grupp af lärjungar, för hvil¬
ken de ensamt äro föreskrift^, torde vara i hög grad osäker just
ur den synpunkt, som den nyss förut här uppträdande talaren
sökt göra gällande. Det har af lärare med stor erfarenhet fram¬
hållits, att hvad man kan vara säker på, det är att de obliga¬
toriska kyrkobesöken väcka olust och leda vid hela gudstjänsten,
men hvad man däremot icke är säker på, det är den religiösa
effekt, som gudstjänsten under sådana förhållanden kan komma
att medföra. Ehuru jag själf endast under en kort tid varit lärare
vid .ett allmänt läroverk, tror jag mig dock ej säga för mycket-
om jag uttalar, att den erfarenhet, jag vunnit, går i fullkomligt
samma riktning. Min uppfattning är, att just den obligatoriska
karaktären i kyrkobesöken stämmer lärjungarne afvogt mot den
religionsutöfning, som de äro tvungna att vara med om, och i
hög grad motverkar i stället för att främja det syfte, som man
vill nå. Det finnes ytterligare en synpunkt att här anlägga: för¬
äldrarnas. Föräldrarna borde ha en viss rätt att bestämma, om
de vilja ha barnen med sig i kyrkan eller icke; de borde ha
rätt att bestämma, i hvilken kyrka de vilja gå med sina barn.
och de borde ha rätt att i kyrkan sitta vid sina barns sida —
allt saker, som genom den nu föreskrifna ordningen icke äro möjliga.
Till sist blott några få ord om det, som naturligtvis ligger
under utskottets ställning såsom den egentliga grunden för den¬
samma, den sanningen, hvilken ,utskottet velat uttrycka så, att
det för en nutida uppfattning ligger i hvarje religionsöfnings vä¬
sen, att den bör ske frivilligt. Utskottet har varit ense om,
att religionen under vår tids samhällsförhållanden och med vår
tids åskådning måste basera sig på rent frivilligt, personligt in¬
tresse, hvilket endast kan lida af ett tvång, äfven om detta tvång-
blott finnes kvar på någon enstaka punkt såsom här, och att det
sålunda äfven ur principiell synpunkt är det enda riktiga att
afskaffa den rest af tvång, som det nu är fråga om.
Att nu den åsikt, som utskottet slutit sig till, äfven, såvidt-
jag kan se, allmänt omfattas af lärarne i landet, det bör val
endast styrka denna åsikt. Jag ber att få erinra om, hvad ock¬
så i utskottets utlåtande blifvit framhållet, att det senaste all¬
männa läraremötet i Falun år 1909 utan någon opposition en¬
hälligt uttalat sig för afskaffande af de obligatoriska kyrkobe¬
söken. En sådan opinionsyttring från lärarekretsar, och en opi¬
nionsyttring, i hvilken äfven lärare i kristendom deltagit, enligt
Lördagen den 12 Mars.
21
Nr 19.
hvad de snart tillgängliga protokollen utvisa, bör om något be¬
styrka, att verkligen denna lilla reform är mogen.
Nu har den senaste ärade talaren visserligen velat göra åt¬
skilliga medigifvanden åt utskottets mening, men han har icke
tagit steget fullt ut. Han vill, om jag förstod hans slutyrkande
rätt, i två afseenden ändra .utskottets kläm, för det första på,
att han sätter in, att gudstjänstbesöken böra »mera än hittills»
grundas på frivillighetens princip — sålunda skall ändå en rest
af tvång finnas kvar — och för det andra så, att han tillägger
ett särskildt positivt yrkande i sammanhang med förslaget om
afskaffande af kyrkotvånget.
Jag vill till att börja med något ingå på första delen af
yrkandet. Den ärade talaren hemställer, att kammaren skall ut¬
tala sig för att gudstjänstbesöken »mera än hittills» må baseras
på frivillighetens grund. Jag nödgas fästa kammarens uppmärk¬
samhet på det fullkomligt osäkra och oklara i denna formulering.
Här är icke sagdt annat än att det skall bli »mera» frivillighet
än hittills, det är icke sagdt, huru mycket frivillighet det skall
bli. Detta yrkande lämnar fullkomligt öppet för rektor eller eforus
att föreskrifva så många obligatoriska gudstjänster som helst, om
de bara icke bli hvarje söndag. På grund af det godtycke, som
därigenom skulle kunna göra sig gällande i fråga om anordnandet
af läroverksungdomens kyrkogång, kan jag icke finna annat än
att detta skulle vara en synnerligen olycklig utväg att tillgripa,
när man börjar söka reformera på detta område. Och jag kan icke
se, att kammaren skulle göra klokt i att ansluta sig till en formu¬
lering, som sålunda i själfva verket icke lämnar garanti för någon
verklig förändring.
Den ärade talaren har till förmån för någon rest af obliga¬
toriska gudstjänstbesök anfört en del mera teoretiska skål och
utgått från åtskilliga pedagogiska betraktelser, som jag bekla¬
gar, att jag icke kan finna anledning att här närmare bemöta.
Det är nog så, att en del af de allmänna satser, som anfördes,
kunna förefalla tilltalande, och några äro det äfven för mig, men
jag tror, att hvad vi här skola se på är frågans praktiska läge,
och att det icke båtar till något att ingå på en allmän princip-
diskussion i etiska och pedagogiska spörsmål, hvilken endast skulle
föra, oss långt bort från ämnet. Jag nöjer mig med att hålla
fast vid den praktiska erfarenhet, som man vunnit på alla håll
och som läroverkslärarne så enhälligt gifvit uttryck åt, nämligen
att tvånget såsom sådant, tvånget i sin helhet, bör afskaffas och
en fullständig frivillighet införas. Och jag skulle vilja tillägga,
att läroverkslärarnes opinion är så mycket märkligare som år
1904, då frågan senast var före i Riksdagen, det verkligen var
på tal att man skulle införa ett mera reducerad! antal gudstjänster
såsom obligatoriska. Lärarne hafva icke på något håll, såvidt
jag känner, anslutit sig till denna tanke, utan de hafva begärt
full och otvetydig frivillighet.
Och så en liten särskild anmärkning i detta sammanhang.
Ang. upphäf¬
vande af före¬
skriften om
lärjungarnts
vid de allmän¬
na läroverken
obligatoriska
kyrkobesök.
(Forts.)
Nr 19.
22
Lördagen den 12 Mars.
Ang. upphäf¬
vande af före¬
skriften om
lärjungar nes
vid de allmän¬
na läroverken
obligatoriska
kyrkobesök.
(Forts.)
Om den föregående ärade talarens förslag angående obligatoriska
kyrkobesök i reducerad skala för läroverkens lärjungar står kvar.
medan på samma gång hans yrkande — som utskottet också
sympatiserar med — att allmänna ungdomsgudstjänster skola an¬
ordnas, vinner framgång, då komma vi till det resultat, att till
dessa allmänna ungdomsgudstjänster alla andra skolors barn ha
rätt att komma fullt frivilligt och efter egen önskan, men att
till dessa samma gudstjänster läroverksungdomen koihmer af tvång,
på grund af särskild föreskrift. Jag uttrycker blott en vördsam
förvåning lefver att man ur pedagogisk synpunkt kan anse en
sådan anordning vara lämplig. Icke lär den väl komma att upp¬
muntra läroverksungdomen att finna sig tilltalad af och med upp¬
märksamhet följa dessa gudstjänster, till hvilka den ensam är
kommenderad med tvång, men dit alla andra unga i staden få
gå frivilligt.
Om jag sålunda måste alldeles bestämdt motsätta mig den
ärade talarens förslag till förändring af utskottets kläm i denna
del, förhåller det sig i någon mån annorlunda med det tillägg,
som han ville göra till utskottets yrkande. Det innefattade ett-
yrkande om föreskrifter angående särskilda ungdomsgudstjänster.
Beträffande den saken ber jag att få påpeka, att utskottet redan,
såsom äfven den ärade talaren nämnde, i motiveringen gifvit ut¬
tryck åt sin fullkomliga anslutning till en sådan anordning. När
utskottet icke velat intaga förslag härom i sin kläm, så är det
af två skål. Det ,ena är ett formellt, konstitutionellt: det före¬
faller mig ganska tvifvelaktigt, om utskottet verkligen har rätt
att framställa ett sådant yrkande på grundvalen af en motion,
som endast rör sig 'om en ändring i läroverksstadgan. Det är
visserligen sant, att genom den nya formulering, som nu gäl¬
lande riksdagsordnings § 37 erhållit, hvarje tillfälligt utskott
har rätt och plikt att afgifva yttrande och förslag »i frågan»,
såsom det helt allmänt heter. Men jag är för min del icke öfver
tygad om att denna af motionären väckta fråga angående lär-
jungarnes vid de allmänna läroverken obligatoriska kyrkobesök
kan sägas vara så vid, att den berättigar utskottet att göra ett
yrkande, som rör alla lärjungar i alla skolor i hela landet. Detta
är det formella skälet. Därtill koihmer också ett reellt. Ut¬
skottet har ansett, att ett sådant yrkande icke borde göras, förrän
man kunnat komma med någon bättre och fullständigare utredning
i den vägen, än hvad utskottet sett sig i stånd att prestera. Ett
sådant yrkande är af ganska omfattande natur och innebär något
mera än en allmän sympatiförklaring, som utskottet nu gifvit.
Och ett dylikt yrkande bör vara någorlunda grundligt motiverad',
i utlåtandet, innan det ingår i klämmen.
Af dessa två skäl finner jag det icke önskvärdt och ä,r
icke viss om att det vore berättigad!, att kammaren nu gör
något tillägg i den af den ärade talaren föreslagna riktningen.
Sist har slutligen denne talare också hänvisat till Första kam¬
maren och de utsikter, som kunde finnas eller icke finnas för att
Lördagen den 12 Mars.
23
Nr 19.
få ett yrkande af denna art igenom i den kammaren. 1 fråga Ano- npphäf-
härom vill jag endast säga det, att om verkligen Andra kärn- m%erij^
maren önskar, att något steg skall tagas i den lilla reformfråga, lärjmgamct
som nn här föreligger, då är det nog alla skäl i världen, att vid de allmän-
kammaren nu säger bestämdt ifrån, huru långt den för sin delna läroverken
önskar taga steget. Vill sedan Första kammaren göra en ändring
i det yrkande, som här gått igenom, så får man, när den tiden ^0”t3S”
kommer, se, hvad Första kammaren önskar och därefter rätta sin
ståndpunkt. Men efter all erfarenhet att döma vore det en synner¬
ligen olycklig taktik att på förhand jämka på hvad kammaren i
och för sig anser riktigt och rätt. Den tiden brukar nog minsann
komma, när jämkning kan blifva nödvändig, om man skall komma
till något resultat.
Hvad jag här haft äran anföra torde vara tillräckligt för
att visa innebörden af de skäl, som förmått mig och hela ut¬
skottet att stanna vid (det resultat, hvartill utskottet kommit.
Utskottet har icke ansett sig böra och knappast ansett sig kunna
göra något annat yrkande än en hemställan om bifall till mo¬
tionärens förslag om afskaffande af lärjungarnes obligatoriska
kyrkobesök. Utskottet har ställt sig i hög grad välvilligt till
den tanke, som framförts angående allmänna ungdomsgudstjänster,
men har funnit, att något förslag i den riktningen icke bör in¬
tagas i utlåtandets kläm. Och utskottet har grundat denna sin
ståndpunkt på en omsorgsfull och, jag vågar tro det, ganska
fördomsfri diskussion angående de olika konsekvenser, som utaf
ett sådant beslut skulle kunna uppstå.
Jag vill än en gång erinra kammaren därom, att i detta
utskottets utlåtande alla medlemmar af utskottet förenat sig — ifrån
den högra sidan till den vänstra. Och jag hoppas, att när denna
enighet varit så fullständig och när enigheten bland läroverks-
lärarne i denna fråga uppenbarligen är i stort sedt lika fullstän¬
dig, kammaren icke skall försumma att genom bifall till utskot¬
tets hemställan gifva uttryck åt en bestämd opinion för genom¬
förandet af denna lilla reform — små reformer äro också att taga
vara på i dessa tider.
Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr B e r g i Staby: Jag anser mig böra framhålla, att jag
icke tillhört någon opposition inom utskottet. Tvärtom vill jag
konstatera, att inom utskottet full enighet varit rådande med
afseende å dess yrkande. Jag skall endast be att få tillägga
något till hvad ordföranden här yttrat.
Jag vill sålunda framhålla, att inom utskottet uttalats en
bestämd önskan om att dessa obligatoriska gudstjänster måtte er¬
sättas af andra gudstjänster, anordnade på frivillighetens väg.
Utskottet har ju också gått oss till mötes i detta afseende, i det
utskottet i något kraftigare ordalag, än hvad ursprungligen af-
setts, framhållit just önskvärdheten af anordnandet af dylika fri¬
villiga gudstjänster. Jag tror mig kunna säga, att vi önskat,
Jfr 19. 24 Lördagen den 12 Mars.
Ang. upphö,/- att anordnandet af sådana gudstjänster mätte uppställas som vill-
1 skriften om kor 4ör ,.^e obligatoriska kyrkobesökens afskaffande, men denna
lärjungames önskan fingo vi ej uppfylld. Dock ansågo vi oss hafva i hufvud-
vid de allmän- sak vunnit hvad vi åsyftat, i det att utskottet så till vida gick
no läroverken 0Ss till mötes, att det gjorde dessa något starkare uttalanden
°kyrkobesök 1 denna Punkt 4 näst sista stycket af utlåtandet, som afhandlar
(Forts) önskvärdheten af de obligatoriska gudstjänsternas ersättande af
frivilliga sadana. \ i ansago oss i alla händelser hafva vunnit
så mycket, att vi ej behöfde anmäla någon reservation, då denna
blott skulle _ hafva gällt en särskild punkt i utskottets utlåtande.
Vi voro ju i öfrigt eniga.
Herr von Schéele: Herr talman! I afseende å den näst¬
föregående ärade talarens anförande vill jag först göra en rät¬
telse, hvars befogenhet jag icke betviflar att han skall medgifva.
Det har nämligen aldrig blifvit ad mig sagdt eller kunnat
sägas, att jag vore nöjd, d. v. s. att mitt frihetsbegär i detta
hänseende blefve tillfredsställdt, om blott en bestämmelse kom-
me till stånd, som gåfve eforus rätt att medgifva, det obligatorisk
gudstjänst för skolungdomen i fråga finge förekomma mindre ofta
än hvarje söndag. En sådan rätt för eforus icke endast finnes
enligt nu gällande bestämmelser, utan är också i praktiken fak¬
tiskt flerestädes tillämpad. Jag androg ju ett exempel från min
egen verksamhetssfer, och flera dylika kunna säkerligen anföras
äfven från andra orter. Vidare ber jag få hemställa till den
ärade utskottsordföranden, om det verkligen kan vara lämpligt
att resonera så, att därför att det på flere håll, i folkskolor och
seminarier, flickskolor och andra privatläroverk, råder en sådan
frihet som den, hvilken här begäres för de allmänna läroverkens
ungdom, skulle det, som i de förra fallen befunnits lämpligt, äf¬
ven äga tillämplighet på den sistnämnda ungdomen. Det lian
mycket väl hända, att en förefintlig anordning icke bör alldeles
upphäfvas på den grund, att en dylik svårligen låter sig öfver¬
allt genomföras. 'Förhållandena 'kunna j'u ‘dessutom vara ganska
olika i stad och på landsbygd, behofvet jämväl vid skilda åldrar
och för skilda kön vara olika, utom att det råder en stor olikhet
i hvad so in kan påbjudas i afseende på offentliga läroanstalter
och på enskilda.
Slutligen vågar jag hemställa, om den ärade talarens upp¬
fattning af det tvifvelaktiga i utskottets rätt numera att gå
utöfver hvad som blifvit i motionen sagdt, för så vidt det rör
den föreliggande frågan, kan vara befogad. I Kyrkomötet, där
man alltid söker att komma i den största möjliga öfverensstäm¬
melse med tillvägagåendet vid Riksdagen, förekom den saken till
särskildt noggrann pröfning i höstas, och alla voro där ense om
den af mig nu uttalade meningen. Hägra gingo t. o. m. längre,
såsom fallet var med kyrkolagsutskottets ordförande och vice ord¬
förande^ förre landshöfding Sjöcrona och biskop Billing, hvilka
båda måste erkännas vara juridiskt skolade män.
Lördagen den 12 Härs.
Nr 19.
25
Hvad åter angår det historiska, som af den ärade talaren
berördes, så vill jag, eftersom han är historiker, till det jag nyss
nämnda lägga tvenne för honom tvifvelsutan val bekanta för¬
hållanden. I sin inledning till Svea Rikes Häfder framhåller
Erik Gustaf Geijer, hurusom svenska folket behöfver ett komple¬
ment af stark begränsning, för att icke frihetsbegäret hos det
skall taga för vid utsträckning. »Därför hör ock» — säger han —
»allt hvad som väcker, förenar och sammantränger de i djupet hyl¬
lande krafterna, såsom en strängt rättvis, en kraftfullt samman¬
hållande borgerlig ordning, egentligen till Nordens hälsa.» Något
liknande var det väl ock, som den förste, store Napoleon afsåg
med sitt bekanta yttrande, sedan han hade kommit till makten,
att det, som nu behöfdes för att stärka den nya ordning, som
blifvit upprättad ii Frankrike, det var en ny katekes. Någon
betydelse för den föreliggande frågan torde den vidsynte finna
i båda dessa uttalanden, hvarom jag blott i förbigående tillåtit
mig påminna min högt bildade motståndare.
Jag nödgas nog, herr talman, begära votering, när denna sak
kommer till afgörande, trots att jag mycket väl förstår utgån¬
gen. Det måste vara af intresse icke blott för mig, utan äfven
för dem, som med mig äro liktänkande, att se huru många, som
dela den åskådning i det stora hela, som jag ansett det vara min
plikt att här göra gällande.
Herr Sandquist: Herr talman! Då jag, när denna fråga
sist behandlades i utskottet — det var år 1904 — tillhörde dem, som
yrkade afslag å motionen men i år befinner mig i det läge, att
jag har gått med på det utlåtande, om hvilket utskottet enhälligt
har enat sig, så anser jag det vara min plikt att gifva tillkänna,
hvarför jag så har gjort. Det har icke skett af den anledning,
att jag skulle vara mindre angelägen om ungdomens kristliga
uppfostran nu, än jag var då. Nej, visst icke, utan det bär skett
af den orsaken, att utskottet efter mycket långvariga öfverlägg-
ningar kunnat ena sig om en så pass tydlig motivering som den nu
föreliggande, genom hvilken motivering jag ansåg, att min åsikt
rörande ungdomens andliga vård, i hvad densamma beträffar åhö¬
randet af gudstjänster, på intet sätt skulle i sak komma att lida in¬
trång. Jag tillåter mig uppläsa något ur motiveringen till ut¬
skottets betänkande, som handlar härom:
»Om — heter det — utskottet sålunda måste anse, att de
obligatoriska gudstjänstbesöken böra afskaf fas vid de allmänna
läroverken, så har utskottet å andra sidan också uppmärksammat,
att åtgärder böra kunna vidtagas, som på ett bättre sätt lämpa sig
efter skolungdomens religiösa förutsättningar. Ett godt uppslag
härtill synes utskottet ligga i de barn- och ungdomsgudstjän,st er,
som här och hvar börjat anordnas i kyrkorna med en förkortad, ef¬
ter de unga åhörarna lämpad predikan och en förenklad ritual.»
Vidare heter det i motiveringen:
»Det är emellertid tydligt, att om, såsom utskottet anser lyck-
Ang. upphäf¬
vande af före¬
skriften om
lärjungar nes
vid de allmän¬
na läroverken
obligatoriska
kyrkobesök.
(Forts.)
Nr 19.
26
Lördagen den 12 Mars.
Ang. upphäf¬
vande af för e-
slcriften om
lärjungarnes
vid de allmän¬
na läroverken
obligatoriska
kyrkobesök.
(Forts.)
ligast, de nya frivilliga gudstjänsterna blifva allmänna barn- och
ungdo msgudstjänster, omsorgen om deras anordnande icke kan åläg¬
gas endast rektor vid vederbörande allmänna läroverk, utan att
dessa gudstjänster i så fall böra komma till stånd genom ett sam¬
arbete mellan flera undervisningsanstalter och församlingens prä¬
sterskap.» r
Det är på grund af dessa enligt mitt förmenande tydliga ut¬
talanden rörande vikten af att bibehålla och utvidga tillfällena
för skolungdomen att komma i åtnjutande af den uppbyggelse,
som man meddelar genom dessa barn- och ungdomsgudstjänster,
som jag har kunnat gå med på det beslut, hvartill utskottet nu har
kommit; och huru behjärtansvärdt från annan synpunkt det yr¬
kande än framstår, som här gjorts af biskop von Schéele, så anser
jag mig dock, trogen den uppfattning, jag inom utskottet sålunda
varit med om, böra yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Me ur 1 ing: Då utskottets ärade ordförande behagat
fästa särskild uppmärksamhet vid min ringa persons närvaro i
utskottet, så anser jag mig böra tillkännagifva, att orsaken,- hvarför
jag ej velat reservera mig mot utskottets förslag, har varit aktgif¬
vande därpå, att Herren Kristus visserligen använde tvångsmedel,
när det en gång gällde att aflägsna ur templet dem, som där skic¬
kade sig otillbörligt, men icke använde sådana medel, när det gäll¬
de att draga människor dit.
Herr Berg i Staby: Då det möjligen kan missförstås, att
jag icke slutade mitt förra anförande med något yrkande, ber
jag nu att få yrka bifall till utskottets förslag. Jag ansåg, att
detta föll af sig själf, då jag icke reserverat mig. Med de ord,
jag förut yttrat, har jag endast velat säga, att jag hyste en
något afvikande mening med afseende på en punkt i motiveringen.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed vara afslutad,
framställde herr talmannen propositioner först på bifall till ut¬
skottets hemställan och vidare på bifall till det af herr von Schéele
under öfverläggningen framställda yrkandet; och fann herr tal¬
mannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Votering begärdes emellertid af herr von Schéele,
i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande;
omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga ut¬
skottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Lördagen den 12 Mars.
27
Nr 19.
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr von Schéele
under öfverläggningen framställda yrkandet.
Voteringen utvisade (143 ja och 63 nej, hvadan kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan; och skulle jämlikt 63 § riks¬
dagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
Första kammaren.
§ 7.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra kam- dng. utredning
marens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, med anledning
af herr Lindhagens motion, nr 202, angående skrifvelse till Kung!. Nationer till
Maj:t beträffande utredning rörande kronans jorddonationer till in- industrien.
dustrien.
Uti en inom Andra kammaren väckt motion, nr 202, hade
herr Lindhagen hemställt, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta en utredning rörande-
kronans jorddonationer till industrien, äfvensom därefter vidtaga
de åtgärder och, i den mån Riksdagens medverkan kräfdes, till
Riksdagen göra de framställningar, som af denna utredning föran¬
leddes.
Utskottet hemställde, att Andra kammaren ville för sin del
besluta, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville föranstalta en utredning rörande kronans jorddona¬
tioner till industrien, äfvensom därefter vidtaga de åtgärder, och,
i den mån Riksdagens medverkan kräfdes, till Riksdagen göra de
framställningar, som af denna utredning föranleddes.
Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter
Herr Zetterstrand anförde: Herr talman, mina herrar!
Jag har ingenting att erinra emot, att en sådan utredning kommer
till stånd, som motionären här föreslagit och utskottet här hemställt
om. Jag är dock öfyertygad om, att man därvid icke bör med af¬
seende på den historiska forskningen gå djupare än som erfordras
för att nå det praktiska resultat, som motionären har åsyftat. Men
äfven om man begränsar utredningen så pass mycket, är jag förvissad
om, att densmma kommer att kräfva en ganska lång tid. Under så¬
dana förhållanden tror jag, att någon liten ändring borde göras _i
den kläm, som utskottet här har föreslagit. Utskottet har nämli¬
gen föreslagit: »att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Mai :t ville föranstalta en utredning rörande kronans jorddo¬
nationer till industrien, äfvensom därefter vidtaga de åtgärder etc.,
........fsom erfordrades och i vissa fall vända sig till Riksdagen.»
Nu är emellertid förhållandet det, att, om man hemställer, att
Kungl. Maj:t först »därefter», först sedan utredningen är afslutad.
skall vidtaga dessa åtgärder och göra dessa framställningar till
Riksdagen, så kan det ha sin risk. Utskottet påpekar själft i sina
motiv, att saken brådskar, och att lagen om tjuguårig preskription
Nr 19.
28
Lördagen den 12 Mars.
Ang. utredning vållar särskild! afbräck. Under sådana förhållanden anser jag1 det
nan”jorddo- vara särdeles välbetänkt^därest en utredning kommer till stånd, att
nationer till det här iakttages, att, så snart under utredningens fortgång några
industrien, missförhållanden upptäckas, anmälan därom sker till regeringen, på
(Forts.) det att densamma i god tid måtte kunna vidtaga erforderliga åt¬
gärder och komma med de framställningar till Riksdagen, som kunna
vara påkallade.
Står det däremot kvar detta ord: »därefter», skall regeringen må¬
hända slå sig till ro, och, hvilka missförhållanden än må upptäckas,
icke gorå några framställningar, förr än utredningen blifvit afslu-
tad, hvilket jag tror skulle vara gansak olämpligt.
Jag får med anledning däraf, herr talman, hemställa om bifall
till utskottets förslag med den lilla förändringen att detsamma
skulle lyda: »att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att
Kung]. Maj:t ville föranstalta en utredning rörande kronans jord¬
donationer till industrien, äfvensom i den mån utredningen fort¬
skrider vidtaga de åtgärder, och, i fall då Riksdagens medverkan
kräfves, till Riksdagen göra de framställningar, som af denna
utredning föranledas.»
Härpå yttrade
Friherre Palmstierna: Som kammaren väl vet, har den¬
na motion nu två år å rad utan synbar meningsskiljaktighet bifallits
af denna kammare. Kär utskottet ånyo upptagit motionärens hem¬
ställan och tillstyrkt densamma, så är det därför att hoppas, att kam¬
maren i koneskvens med sitt föregående beslut äfven i år måtte bi¬
falla motionen.
Ku har emellertid herr Zetterstrand gjort en ändring uti den
hemställan, som motionären haft och äfven utskottet upptagit, men
en ändring, som tydligen har till syfte att ytterligare stärka motio¬
nens framgång och så mycket som möjligt påskynda ärendets be¬
handling.
Under dessa förhållanden har utskottet gifvetvis ingenting att
erinra mot att kammaren för sin del bifaller det af herr Zetterstrand
famställda ändringsförslaget, men jag finner mig i alla fall föran¬
låten att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: Jag ber att få instämma med herr Zet¬
terstrand uti det af honom gjorda yrkandet.
öfverläggningen förklarades härmed vara afslutad. Efter af
herr talmannen framställda propositioner å de därunder gjorda
yrkandena biföll kammaren utskottets hemställan med den af herr
Zetterstrand föreslagna ändringen; och skulle jämlikt 63 § riksdags¬
ordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första
kammaren.
Lördagen den 12 Mars.
29
Jfr 19.
§8.
Vidare företogs till behandling bankoutskottets utlåtande, pr
6, angående förslag till ändringar i aflöningsstaten för riksbanken.
Pukterna 1:6) och 2:6).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Vid föredragning af punkten 3 :o) angående förbättrade aflö-
ningsförmåner för de ordinarie vaktmästarna vid hufvudkontoret
m. m., begärdes ordet af
Herr B e r g i Göteborg, som yttrade: Herr talman, mina her¬
rar! Jag vill icke försöka att kullkasta utskottets enhälliga utlå¬
tande i denna fråga, detta desto mindre, som några af dem, till
h vilkas förmån jag framburit min motion, redan fått sina villkor
i någon män förbättradei med anledning af den skrifvelse, med
hvilken vaktmästarna vid riksbankens hufvudkontor inkommit till
herrar fullmäktige. Utöfver hvad staten för riksbanken upptager,
äga nämligen fullmäktige att till vaktmästarna vid hufvudkontoret
i och för) postbefordran1 och inkasseringsuppdrag meddela de arfvo-
den fullmäktige finna skäligt. Såsom utaf betänkandet framgår,
ha också fullmäktige den 20 sistlidne januari beslutat, att de till
de s. k. postvaktmästarna och växelinkasserarna utgående särskilda
arfvoden skola höjas till 50 kronor i månaden för hvar och en af
dem, och detta skall tillämpas från och med den 1 januari i år.
Om detta fullmäktiges beslut hade jag naturligtvis ingen kän¬
nedom, då jag den 26 januari frambar min motion. Af beslutet torde
emellertid vara tydligt, att fullmäktige icke alldeles underkänt befo¬
genheten af de framställningar, som, i syfte att vinna förbättring
i de ordinarie vaktmästarnas vid riksbankens hufvudkontor villkor,
framställts vid de två föregående riksdagarna och nu genom min
motion. Som jag nämnde, har detta tilläggsarfvode tilldelats endast
en del af de ordinarie vaktmästarna, nämligen de tre inkasserama
och de sex postvaktmästarna, hvilka emellertid redan förut ära
bäst aflönade. De öfriga tretton vaktmästarna ha däremot ej erhållit
någon ökning.
Visserligen måste ju medgifvas, att inkassserarna och postvakt¬
mästarna hafva en ansvarsfullare syssla än de öfriga, alldenstund de
dagligen hafva försändelser och medel till ganska stora belopp om
händer. Det lärer dock vara förhållandet att äfven de öfriga vakt¬
mästarna nästan hvarje dag få stora penningsummor sig anför¬
trodda, men de äro emellertid, som sagdt, betydligt sämre aflönade än
den kategori, som nu fått tilläggsarfvode sig tilldeladt.
Det hufvudsakliga skälet till att man icke ansett sig kunna
tillmötesgå vaktmästarnas framställning, är, att vid jämförelse med
den aflöning, som tillkommer motsvarande befattningshafvare inom
andra, statens verk, man icke funnit deras ställning vara sådan, att
den påkallar en ändring i den för dem fastställda aflöningsstaten.
Ang. förbätt-
rade aflöning
förmåner för
vaktmästarna
vid riksban¬
kens hufvud-
kontor.
Nr 19.
SO
Lördagen den 12 Hare.
•lag tror mig emellertid hafva påvisat, att dessa. vaktmästare, på
grund af att de nästan dagligen ha stora penningsummor i sin
vård, ha eu vida ansvarsfullare sysselsättning än motsvarande be-
fattningshafvare inom andra verk.
Åtskilligt annat och mera skulle nog kunna framhållas för att
styrka, att dessa statstjänares ställning icke kan jämställas med vakt¬
mästarnas i de centrala ämbetsverken, men då sådant endast vore att
i onödan upptaga kammarens tid, så skall jag icke inlåta mig härpå,
utan inskränker mig till hvad jag redan yttrat. Herr talman, jag
har intet yrkande att göra.
f9>- Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
t-ynvr *■**-'•'
Ang. nya vakt- Punkten 4 :o), om inrättande af ses nya vaktmästarebefattnin-
mästarebe- gar vjd hufvudkontoret.
fattningar vid
riksbankens
hufvudkontor. I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 66, hade herr
Ericsson i Vallsta hemställt, att Riksdagen måtte besluta inrättan¬
det af sex nya ordinarie vaktmästarebefättningar vid riksban¬
kens hufvudkontor.
Utskottet hemställde, att herr Ericssons i Vallsta förevarande
motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Neiglick, Thy-
Iancler, Vubiquist, Rune och Carlsson i Malmberget, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte besluta inrät¬
tandet af sex nya ordinarie vaktmästarebefattningar vid riksban¬
kens hufvudkontor:
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Herr V ahlquist: Mina herrar! Utaf betänkandet framgår,
att i denna fråga finnes en reservation, af gifven af mig jämte
fyra kamrater inom utskottet. Vi hafva nämligen ansett, att mo¬
tionen bort bifallas.
Förhållandet är nämligen det, att, som den officiella matri¬
keln för riksbankens tjänstemän och betjänte utvisar, det finnes
tio s. k. extra ordinarie vaktmästare, af hvilka 6 stycken äro i
ständig daglig tjänstgöring, förutom det att det åligger dem vakt-
tjänstgöring på nätterna. Ku har Riksdagen eller utskottet först
1907 och sedan 1909 uttalat, att extraordinariesystemet borde så
mycket som möjligt undvikas, detta beträffande tjänstemännen. Men
gäller det förhållandet om tjänstemännen, har det synts oss reser¬
vanter, att det borde utsträckas att gälla äfven den del af perso¬
nalen, som kallas vaktbetjänte.
Det är ju helt naturligt, att dessa extra ordinarie vaktmästare,
som dock ha sig ålagd samma tjänstgöringsskyldighet som de ordi¬
narie, skola känna det hårdt att få gå år ut och år in såsom extra
ordinarier med den ovissa ställning, som detta medför. Det finnes
t. ex. sådana, som fått gå ända till femton år, innan de kunnat
Lördagen den 12 Mars.
31
Nr 19.
befordras, och detta bör, som sagdt, för dem kännas ganska ned- Ang. nya råd¬
slående.
Vidare synes det mig, att ett beslut i enlighet med reser- riksbanken>
vanternas framställning just skulle stå i fullkomlig öfverensstän: huf»ullkontor.
melse med det beslut, som Riksdagen nyss har fattat i punkt 1, (Forts.)
där Riksdagen beslöt inrättandet af en massa ordinarie tjänstemän
i riksbanken, hvilka förut stått öfver stat, som det heter, således
ungefär detsamma som i en extra ordinarieställning. Jag anser för
öfrigt, att Riksdagen endast skulle uppfylla rättvisans och bil¬
lighetens fordran, om reservationen bifölles.
Nu ha fullmäktige emellertid framhållit, att genom dessa sex
vaktmästarplatsers tillsättande på ordinarie stat skulle vaktmästar-
kåren behöfva ytterligare ökas därigenom att nattvakttjänstgörin¬
gen icke skulle kunna åläggas de ordinarie vaktmästarna. Hvarken
jag, och jag tror icke heller de öfriga reservanterna, ha kunnat inse,
hvarför icke vakttjänstgöring om natten skulle kunna åläggas de or¬
dinarie vaktmästarna. Jag ser intet hinder, hvarför de icke skulle
kunna fullgöra denna vakttjänstgöring lika tryggt och säkert som
de extra ordinarie, och det är naturligt, att det står i bankofull¬
mäktiges eget skön att ålägga vaktmästarna den tjänstgöringsskyl¬
dighet, som anses behöflig. Däri kan jag således icke se något
hinder, utan tvärtom synes det mig att det borde vara mera lugnt
och tryggt, om nattvakttjänstgöringen blefve förlagd i händerna på
de ordinarie tjänstgörande.
Jag skall, icke yttra mig vidare, utan ber endast, herr talman,
att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Ericsson i Vallsta: Herr talman! Den egentliga
kärnpunkten i utskottets afstyrkande utlåtande förefaller mig vara
sista punkten, där det heter: »Då fullmäktige, hvilka det enligt
gällande bankoreglemente tillkommer att bestämma antalet vaktbe-
tjänte vid hufvudkontoret, funnit ökning af den nuvarande ordi¬
narie vaktmästarpersonalen därstädes icke vara erforderlig, har ej
heller utskottet ansett sig böra biträda det nu framställda förslaget
om genomförande af en sådan ökning.» Utskottet förmenar så¬
ledes, att, därför att bankofullmäktige icke ansett, att vaktmäs¬
tarnas antal behöfde ökas, har utskottet icke heller velat vara med
om den saken.
Nu är det emellertid så, att dessa vaktmästare, som det här
är fråga om, dagligen äro inne i tjänstgöring och varit det under
en lång följd af år, och de hafva därjämte nattjänstgöring hvaran¬
nan eller hvar tredje natt. Då är det klart att, dessa tjänster äro
erforderliga för banken, äfvensom att den därmed förknippade tjänst¬
göringen är mera betungande än de ordinarie vaktmästarnas tjänst¬
göring. Vid sådant förhållande förefaller det, som om det skulle
vara rättvist, att dessa vaktmästare icke skulle behöfva gå så länge
som extra. Det framgår sålunda af motionen, att en af dem varit
i riksbankens tjänst sedan 1898, en sedan 1899, en sedan 1900, en
sedan 1903 och de två öfriga sedan 1905. Den äldste bland dem
Nr 19.
32
Lördagen den 12 Mars.
Ang. nya vakt¬
mästarebe¬
fattningar vid
riksbankens
hufvudkontor.
(Forts.)
har sålunda varit i riksbankens tjänst i elfva år och på det tolfte.
Då förefaller det mig, att det icke skulle vara orimligt att uppflytta
dem till ordinarie.
Då bankofullmäktige afgåfvo sitt yttrande i fråga om vissa
tjänstemäns uppflyttning på ordinarie stat, hade bankofullmäktiges
ordförande en afvikande mening. Han uttalade nämligen, att han
ansåg, att den personal, som behöfdes i ständig tjänstgöring, borde
vara ordinarie. Han tyckte, att det är någonting oriktigt, att man
skall bygga så mycket på extraordinariesystemet. Han säger
nämligen: »Och den grundsats, på hvilken denna åsikt hvilar, eller
att hvarje stadigvarande arbete, som tager vederbörandes tid helt
i anspråk, skall skötas af ordinarie personal, under förutsättning att
tjänstemannens kompetens blifvit till fullo prof vad, har vunnit allt
större terräng på olika håll. Jag skulle därför gärna hafva sett,
om fullmäktige nu velat utarbeta ett förslag på grundvalen af de
framställningar, som blifvit gjorda dels af de extra ordinarie tjänste¬
männen vid hufvudkontoret, dels såsom främsta alternativ af de
extra ordinarie tjänstemännen vid afdelningskontoren, och den mo¬
tivering, som deputeraden Berg anfört för sitt förslag att ej slå in
på denna väg, kan jag ingalunda gilla.» Nu gällde det där, som
sagts, _ tjänsteman, men är grundsatsen i alla fall riktig, kan jag
icke finna, hvarför den icke skulle tillämpas äfven då det rör vakt¬
mästarna.
Om nu min motion skulle bifallas, så är det möjligt, att in¬
komsterna för dessa vaktmästare skulle i någon mån minskas, be¬
roende på i hvilken lönegrad de skulle få börja denna ordinarie
tjänstgöring. Men jag tror, att de underkasta sig detta hellre än
att behöfva gå som extra, ty deras ställning blir då tryggare än
förut. I händelse af sjukdom hafva de ingen aflöning såsom extra,
Men blifva de ordinarie, uppbära de då sin aflöning i alla fall, för¬
modar jag. Apropos detta, så hörde jag i dag, att en af de vakt¬
mästare, som det nu är fråga om, varit sjuk nära en månad. Det
måste för honom vara kännbart att kanske månadtals få försaka sill
aflöning, i all synnerhet om han har familj, hvithet jag icke vet.
Nu är det ju möjligt, att fullmäktige träda emellan och hjälpa ho¬
nom i alla fall, men han har dock ingenting i den vägen att fordra,
utan det han får, får han då endast af välvilja och barmhärtighet,
och det kan icke vara tilltalande.
Jag skall icke längre upptaga tiden, utan ber endast att få
yrka bifall till den vid denna punkt fogade reservationen.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mina herrar!
Jag skall bara i korthet be att få yrka bifall till utskottets förslag.
När det är så, att fullmäktige äga att bestämma, huru stort antal
vaktmästare de vilja ha på ordinarie stat vid hufvudkontoret, och då
fullmäktige nu enhälligt varit af den uppfattningen, att, från ban¬
kens synpunkt sedt, dessa vaktmästare icke böra uppföras på ordi¬
narie stat, vore det väl märkvärdigt, om Riksdagen mot fullmäktiges
Lördagen den 12 Mars.
Nr 19.
enhälliga mening bestämde, att dessa vaktmästare skulle erhålla Ang. nya vakt-
ordinarie anställning1. mästarebe-
Om man då spörjer sig: Är verkligen dessa vaktmästares ställ-raXmkenf
ning så svår, därför att det skulle dröja så länge, innan de skulle hufvudkontor.
kunna komma upp på ordinarie stat, till följd af att Riksdagen (Forts.)
nu icke fattade det beslut som motionären i frågasatt, så kan därpå
svaras, att enligt hvad fullmäktige meddelat, skulle utaf de 6 vakt¬
mästare, hvarom nu är fråga, tre stycken hafva utsikt att redan
detta år komma upp till ordinarie plats. Fullmäktige ha då till¬
fälle att efter eget bepröfvande bland dessa vaktmästare uttaga
dem, som kunde vara mest förtjänta att ifrågakomma till fast an¬
ställning.
Vidare ber jag få framhålla, att, med de befordringsutsikter och
de möjligheter, som nu finnas vid riksbanken, äro herrar fullmäk¬
tige alldeles öfverlupna med ansökningar till dessa platser, och den
aflöning, som bestås åt dem, är sannerligen heller icke att förakta,
dag tror därför, att det af Riksdagen vore olämpligt och oklokt att
mot fullmäktiges önskan och den mening, som utskottets majoritet
efter sorgfällig pröfning kommit till, uppföra dessa vaktmästare på
ordinarie stat.
Herr Mallmin instämde häruti.
Herr Rune: Som herrarna veta, var denna fråga föremål
för Riksdagens behandling förra året. Då låg emellertid frågan för
de personer, det här gäller eller vaktmästarna på ett helt annat och
ofördelaktigare sätt än nu. Då låg nämligen frågan så, att det väckts
förslag om inrättandet af flere ordinarie tjänstemannabefattningar,
men i utskottet ansågo då tre reservanter att det var fullt lika stor,
om icke större anledning att inrätta några nya ordinarie befatt¬
ningar för vaktmästarna, därför att dessa i allmänhet gått såsom
extra ordinarie längre tid än de tjänstemän det var fråga om att
gynna med ordinarie befattningar. Reservanterna i fjol ansågo
därjämte att, för att kunna förskaffa vaktmästarna denna förmån,
så vore det lämpligare att äfven frågan om tillskapandet af de nya
ordinarie tjänstebefattningarna uppskötes till ett kommande år, och
därför yrkade också dessa reservanter afslag äfven å förslaget om
inrättande af nya tjänstemannabefattningar. Man må säga om den
ställning, som reservanterna intogo, att den icke var så synnerligen
stark, om man ser riktigt noga på saken; emellertid visade det sig,
att Andra kammaren hade så mycken medkänsla för vaktmästarna,
att i kammaren 91 röster mot 96 afgåfvos för reservationen. Det
uttalades ock^från flere håll i kammaren, att man icke borde sam¬
manblanda frågan om att inrätta nya tjänstemannabefattningar med
fragan om inrättandet af nya vaktmästarebefattningar, så till vida
som då icke förelåg något bestämdt förslag om inrättande af några
nya vaktmästarebefattningar. Det sades också, att, om frågan åter-
komme ett annat år, skulle man från det håll, där man då bekäm¬
pade saken, ställa sig mycket välvilligare.
I år har man ansett, att frågan skulle ligga betydligt bättre
Andra kammarens prof. 1910. Nr 19. 3
Nr 19.
34
Lördagen den 12 Mars.
Ang. nya vakt- |j]j. Som man säger, än i fjol. Man har fastslagit, att ett behof
mästarebe- föreligger men utskottet har framhållit, att fullmäktige agde be-
fTkiZanlJid stämma det antal vaktmästare, som skulle behöfvas. Det gäller
hu/ZloZr. ju dock icke här att anställa eu enda utöfver dem, som redan aro
(Forts.) anställda, utan frågan gäller, huruvida några af de extra vakt-
mästare, som oundgängligen behöfvas och behöfts under manga ar,
skola stå på ordinarie stat eller extra stat.
Vidare hafva fullmäktige i år gjort framställning om inrättan¬
de af en del ordinarie tjänstemannabefattningar. Sålunda föreslås
uppförande på ordinarie stat öfverallt i landsorten åt en det tjänste¬
befattningar, som förut stått på extra stat. Om jag minnes rätt,
är det icke mindre än 21 sådana befattningar, som fullmäktige gjort
framställning om. Första kammaren har för sin del just nu beslutat
inrättande af dessa 21 nya platser, och då kan man väl tycka, att
saken är tämligen klar. ..
Fullmäktige ha visserligen sagt, att det icke vpre lämpligt att
inrätta dessa nya vaktmästarebefattningar. Men jag skali^da be
att få fästa uppmärksamheten på hvad fullmäktige saga, i fråga om
inrättandet af de nya tjänstemannabefattningarna. Då yttra näm¬
ligen fullmäktige följande:
»Då de öfver stat anställda hafva samma åligganden och ansvar
som bankens ordinarie funktionärer i motsvarande grader, och ban¬
ken allt fortfarande är i behof af deras tjänster, lär billigheten
kräfva, att de beredas samma förmåner och tryggade ställning som
deras uti ordinarie tjänst varande kamrater åtnjuta.
Alla öfver stat anställda uppbära för sina befattningar lön och
tiänstgöringspenningar i likhet med fast anställda, hvadan den ökade
kostnad, som banken skulle få vidkännas för de ifrågavarande öfver-
statstjänsternas öfverförande på ordinarie stat, inskränker sig till
ålderstillägg å lönen och arfvoden till vikarier under semester.»
Ja. i allt hufvudsakligt är detta fallet äfven med vaktmästar¬
na. Fullmäktige uttala här den åsikten, att alla de tjänstemän,
som verkligen behöfvas, böra beredas den trygghet, som den ordi¬
narie ställningen skänker. Här är det på det viset, att 10 extra
ordinarie vaktmästarebefattningar ansetts nödiga, och nu är det
bara fråga om att låta 6 af dessa komma på ordinarie stat. Det
är sålunda här icke fråga om att öka antalet vaktmästare med en
enda, utan endast att gifva sex af dem den mera tryggade ställ¬
ning, som placering på ordinarie stat medför.
Jag skall be att få referera en del af hvad som förekom vid
fjolårets debatt här uti denna fråga. Bankoutskottets dåvarande
vice ordförande yttrade då bland annat: »Mig förefaller det som ett
synnerligen egendomligt resonemang att säga. som reservanterna
synbarligen göra: vi äro mycket gärna med om att öka platserna
på stat för tjänstemännen med hvad här föreslås, men därtor att
icke bankoutskottets majoritet varit med om att bevilja förhöjning
för vaktmästarna, vilja vi icke följa var öfvertygelse beträttande
tjänstemännen. Dessa två saker ha enligt, min uppfattning icke
något sammanhang med hvarandra. Anse vi, att tjänstemännen
Lördagen den 12 Mars.
35
Nr 19.
de platser, som här begäras af bankofullmäktig^ — böra sättas på ^«<7- nya vaht-
ordinarie stat, låt oss då besluta om detta. Jag behjärtar lifligt mästareb«-
vaktmästarnas kraf, men jag föreställer mig, att det vid denna riks- fatlninoar vid
dag icke kan gå för sig att få deras hemställan bifallen. Men jag huftudZZr.
tor min del skall gärna ett annat ar vara med om, att det på något (Forts)
lämpligt sätt måtte sörjas för, att deras ställning blir tillfredsstäl¬
lande ordnad.» En annan ledamot af bankoutskottet, som fortfa¬
rande sitter i detta utskott, yttrade följande: »Om de ärade reser¬
vanterna genom motion eller på annat sätt ställt om, att vi i år
både kunnat lösa denna fråga på ett sådant sätt, att äfven dessa
vaktmästare kommit på ordinarie stat, så hade jag förstått dem.
Men da detta icke latit sig göra, bör detta icke utgöra hinder för,
att tjänstemännen komma på ordinarie stat. För min del både
jag önskat, att båda frågorna kunnat lösas i år, men då så icke
kunnat ske,_ så vill jag för min del icke tillstyrka, att denna kam-
mare uppskjuter frågan, i hvad den rör tjänstemännen. Hvad vakt-
mastarna beträffar, skulle det, som sagdt, varit önskvärdt, om också
reiw«n/!at På ordinarie stat redan nu. Men då de i alla
tall tätt en ^löneförhöjning, som i någon mån borttager de olägen-
beter, hvaröfver de beklagat sig, så kan jag icke finnna annat än
att de med lugn kunna afvakta nästa år, så att man icke beröfvar
tjänstemännen den fördel, som bankofullmäktige ansett dem för¬
tjänta af. Jag säger icke detta därför att jag på minsta sätt anser,
att en tjänsteman skall gå före en vaktmästare, ty jag skulle myc-
bet gärna se, att äiven vaktmästarna finge detta.» I)en ledamot
som uttalade sig på detta sätt i fjol, är, såsom jag förut nämnde,1
äfven i år ledamot af bankoutskottet, men han står icke här upp¬
tagen såsom reservant Jag bär svårt att föreställa mig, huru man
det ena aret kan uttala den meningen, att det är lika behj ärtansvärdt,
att vaktmästarna få ordinarie anställning, som att tjänstemännen
få sådan men .sedan året därpå, efter att först ba gått med på in¬
rättandet af ytterligare 21 nya tjänstemannabefattningar, i fråo-a
om sex extra ordinarie vaktmästares uppflyttande på ordinarie stat
helt enkelt aivisa förslaget idärom med, att det passar icke hel¬
ler i år.
Det bär här förut framhållits, och för min del kan jag icke
annat an instämma däri, att det är upprörande, att dessa vaktmästare
skola gå som extra ordinarie kanske både 10, 12 och 15 år, innan
de kunnna blifva ordinarie. Vi känna ju alla väl till, hvilken
.stallning en extra ordinarie har i jämförelse med en ordinarie, såsom
exempelvis i händelse af sjukdomsfall eller dylikt. Bankofullmäk¬
tige ha ju i fråga om tjänstemännen gjort det principuttalandet, att
det är lämpligare att låta alla de tjänstemän, som bufvudsaklio-en
bebotvas, sta pa ordinarie stat. Fullmäktige ha icke heller haft
ett enda rcalskäl att anföra mot inrättandet af de nu ifrågavarande
nya ordinarie vaktmästarbefattningarna, utan de ba endast sant
att de för sm del icke anse detta vara lämpligt. Jag kan emellertid
för min del, när det gäller stat.stjänares väl eller ve, icke böja mm
Nr 10.
36
Lördagen den 12 Mars.
Ang. nya vakl-
mästarebe-
fatlningar vid
riksbankens
hufvudkontor.
(Forts.)
för en sådan motivering, och därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservanternas förslag.
Med herr Rune förenade sig herrar Thylander Olsson i fylle-
red, Carlsson i Malmberget, Bissén, Branting, Starbäck, Kronlund
och Berg i Göteborg.
Herr Christiernson: Herr talman! Jag har, såsom her-
rarne torde ha funnit, vid punkt bo i detta betänkande låtit an¬
teckna mig som reservant, ehuru jag, när den punkten var före, icke
ansåg det vara värdt att då upptaga kammarens tid med att har
framställa ett särskildt yrkande. Jag vill dock nämna, att fastän
utskottet enhälligt — så när som på min egen röst — tillstyrkt den
framställning, hvarom punkt 1 :o handlar, nämligen om öfverförande
af vissa öfverstatstjänster vid riksbankens afdelningskontor på ordi¬
narie stat, var utskottet likväl mycket tveksamt beträffande nöd¬
vändigheten af en sådan åtgärd.
De tjänstemän, som sålunda komma på ordinarie stat, äro helt
unga personer, och jag vill påpeka, att deras aflömngsförmaner
redan nu ställa sig mycket gynnsamma, ity att de ha samma aflö¬
ning som en ordinarie, som förrättar samma eller liknande tjänst.
Vidare är att märka, att när de blifva ordinarie, ha de rätt att
räkna sig till godo de år, som de utan afbrott tjänstgjort såsom
extra ordinarie, och därigenom kunnna de tämligen fort komma upp
i högre lönegrad. . „ .
Någon dylik tjänstårsberäknmg förekommer däremot alls icke
för vaktmästarna, och äfven i andra afseenden äro dessa ogynnsamt
ställda. Det utlåtande, som vi nu behandla, tillgodoser ju tjänste¬
männenas intressen på många sätt — bland annat föreslås ju ett
lönetillägg för de extra tjänstemännen — och då gr det väl icke
för mycket, att de vaktmästare, hvarom här är fråga och som äro
i ständig tjänstgöring och så pass länge varit anställda hos riksban:
ken, som fallet är med dessa vaktmästare, blifva uppflyttade i
ordinarie grad. Det enda motiv, som anförts emot en dylik upp¬
flyttning, är, att riksbanksfullmäktige icke önska, att det blir flera
ordinarie vaktmästare. Ja, detta kan nog på sina hall vara ett
mycket tungt vägande skäl, men för min del anser jag, att man
dock bör komma med något sakligt skal för afslag af en så pass
rimlig framställning som den nu ifrågavarande.
Jag skall således, herr talman, tillåta mig att yrka bifall till
reservanternas förslag, såsom innebärande en gård af rättvisa, da
det ju icke kan vara riktigt att uteslutande tillgodose tjänstemän¬
nen, men låta vaktmästare fortfarande vara kvar i en mycket
dålig ställning.
Sedan herr vice talmannnen nu öfvertagit ledningen af kam¬
maren förhandlingar, lämnades ordet till
Herr Ekman i Göteborg, som yttrade: Herr vice talman!
Alla torde väl vara eniga om det lämpliga uti att uppflytta såväl
tjänstemän som vaktmästare på ordinarie stat, då de länge vant
Lördagen den 12 Mars.
37
Nr 1».
anställda såsom extra och ett konstant behof af tjänsterna före¬
finnes.
Bankoutskottet har också visat sig behjärta detta. En stor
mängd tjänstemän hafva uppflyttats från extra till ordinarie stat.
Hvad vaktmästarna beträffar, ligger dock frågan något annorlunda,
så att man kan draga i betänkande, huruvida denna princip just
nu i detta fall bör tillämpas. Saken än nämligen den, först formellt
sedt, att fullmäktige hafva rätt att bestämma antalet vaktmästare,
enligt bankoreglementet. Riksdagen torde därför icke kunna, utan
ändring af reglementet, mot fullmäktiges önskan öka antalet (or¬
dinarie vaktmästare. En sådan ändring af reglementet kan ju vis¬
serligen ske, men den har här icke ifrågasatts.
Sedan kommer själfva det sakliga i denna fråga. Det är nog
icke bara för att få högre inkomster och fastare ställning — ehuru¬
väl äfven detta kan inverka — som dessa 6 vaktmästare (insila så
mycket att blifva uppförda på ordinarie stat, utan anledningen torde
nog egentligen vara den, att det är de extra vaktmästarna, som
tjänstgöra såsom nattvakter, under det att de ordinarie endast
tjänstgöra på dagen. Eu säga bankofullmäktige, att det icke be-
höfves flera vaktmästare att tjänstgöra endast på dagen, utan att,
om man gör dessa extra ordinarie vaktmästarna till ordinarie, de
också få åläggas nattjänstgöring. Alltså, om man anslår dessa
6_ platser lediga, får man i sinom tid ålägga de nyantagna att äfven
tjänstgöra såsom nattvakter. Jag tror nästan, att, då inkomsterna
icke blifva högre och icke den väsentliga lättnad i tjänstgöringen
vinnes, som skulle ligga däruti, att endast dagtjänsgöring ifråga¬
komma dessa 6 extra ordinarie vaktmästare måhända skola komma
att blifva åtminstone något mindre angelägna om att öfverfiyttas
från extra till ordinarie stat. Det är väl dessutom litet svårt, att,
då bankofullmäktige i fråga om en sådan inre angelägenhet som an¬
ställande af vaktmästare säga, att fullmäktige föredraga att hafva
det såsom det är — man skall flytta upp dem i den mån man
kan — att, tycker jag, och jag uttalade det äfven i utskottet, mot
bankofullmäktiges önskan yrka på och tvinga fullmäktige till denna
åtgärd och detta så mycket mera, som ju inkomsterna för dessa
vaktmästare icke komma att ökas och de ju ändå hafva i behåll
sin fasta och bestämda anställning år från år. Det fordrar grann-
lagenheten mot fullmäktige att man icke gör.
För öfrigt, om det skulle vara så, att dessa 6 platser gjordes
ordinarie och ansloges lediga till ansökan, komme den frågan upp,
med. hänsyn till att de nuvarande extra ordinarie vaktmästarna hafva
begärt att få räkna sig tillgodo den tid, som de förut tjänstgjort,
för erhållande af lönetillägg, huru det skulle komma att ga, om
kompetenta personer sökte, som icke tjänstgjort förut och som icke
gjorde anspråk på lönetillägg. Det är detta, som på mig gjort det
intrycket, att jag icke funnit skäl att mot bankofullmäktiges be¬
stämdt uttalade önskan förorda herr Ericssons i Vallsta motion.
Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Ang. nya vakt-
mästarebe¬
fattningar vid
riksbankens
hufvudkontor.
(Forts.)
Nr 19.
Ang. nya vakt¬
mästarebe¬
fattningar vid
riksbankens
hufvedkontor.
(Forts.
38
Lördagen den 12 Mars.
Härefter anförde:
Herr Heiglick: Herr talman! Det har redan af före¬
gående talare tillräckligt påpekats, att den verksamhet, som de
extra [ordinarie vaktmästarna utöfva, i skälfva verket har karak¬
tären af en fullt stadig och fast anställning. Det har fram¬
hållits, att de hafva samma dagliga tjänstgöring som de ordi¬
narie vaktmästarna. Dessutom hafva de en mycket^ besvärlig natt¬
tjänstgöring, och, enligt hvad statistiken visar få de en i regel
oskäligt lång extra ordinarietid, innan de befordras till ordinarie,
för så vidt ej särskilda åtgärder vidtagas. Jag skall därför icke gif¬
va mig vidare in på den saken. Men däremot skulle jag vilja sär¬
skilt framhålla, att det här alls icke är fråga om något liberalt stor¬
slöseri, trots det att herr Starbäck instämt i yrkandet om bifall till
reservationen. Aflöningsfrågan spelar nämligen i det hela, såvidt
jag förstår, icke någon roll i annat afseende, än att, om de extra
ordinarie vaktmästarna tidigare komma till ordinarie platser, de
också tidigare få ålderstillägg.
Mu har herr Ekman i Göteborg sagt, att detta är en fråga,
som egentligen icke tillkommer Riksdagen, enär Riksdagen har
öfverlåtit åt bankofullmäktige att bestämma antalet ordinarie vakt¬
mästare. Ja, huru förhåller det sig verkligen med den saken? En¬
ligt 16 § i bankoreglementet har Riksdagen bestämt antalet tjänste¬
män därigenom, att Riksdagen fastställt lönestaten. I afseende
å vaktmästarna åter fastställer Riksdagen allenast en normalaf-
löning och har sedan lämnat åt bankofullmäktige att anställa er¬
forderligt antal vaktmästare, d. v. s. Riksdagen har, om jag så
får uttrycka mig, gifvit bankofullmäktige mera lösa tyglar i af¬
seende å vaktmästarna. Riksdagen har gifvit fullmäktige större
rörelsefrihet i afseende å vaktmästarna än i afseende å tjänste¬
männen, i det Riksdagen sagt, att fullmäktige icke i hvarje sär¬
skilt fall behöfva ingå till Riksdagen, om de vilja anställa ytter¬
ligare eu eller annan vaktmästare. Fullmäktige hafva således möj¬
lighet att, utan att gå in till Riksdagen, göra detta, blott att af-
löningen utgår efter fastställda grunder. Men detta kan väl i all
rimlighets namn icke innebära, att Riksdagen skulle hafva afhändt
sig rättigheten att i sitt eget verk bestämma äfven i afseende å
vaktmästarna.
Vidare säger herr Ekman i Göteborg, att grannlagenhetsskäl
i alla händelser skulle hindra Riksdagen att ingripa i detta fall.
Jag vill ogärna vara ©grannlaga mot bankofullmäktige och jag
anser, att man i allmänna liksom i enskilda värf, visserligen bör
taga en viss hänsyn till dem, som i första hand handhafva förvalt¬
ningen, men jag anser också, att man å andra sidan får akta sig
för att icke drifva denna hänsyn så långt, att man, när man fått
fullt klart för sig, att missförhållanden föreligga, icke söker un¬
danröja dessa missförhållanden.
Jag är för min del fullt öfvertygad om det berättigade uti
den motion, som föreligger, och jag har heller icke funnit något
Lördagen den 12 Mars.
39
Nr 19.
förment hinder förefinnas för bifall till densamma. Jag yrkar An£ä^baJ?~
därför bifall till reser\at]onen. fattningar vid
riksbankens
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman! Herr Helg- hufvudkontor.
Ilek sade, att det icke vore möjligt, att Riksdagen afhändt sig (Forts.)
rätten att bestämma antalet vaktmästare vid riksbankens hufvud-
kontor. Ja, äfven om så vore, att Riksdagen icke afhändt sig denna
rätt — som den kanske ej gjort — vore det väl ändå högst märk¬
värdigt, om Riksdagen i en sådan inre förvaltningsfråga som denna
icke skulle hafva förtroende för herrar fullmäktige, då de bestämdt
uttalat, att ett så stort antal nya platser icke behöfva tillsättas på
ordinarie stat.
Det vore, jag upprepar det, högst märkvärdigt, om vi under så¬
dana förhållanden icke skulle hafva förtroende för herrar fullmäktige
i denna rena förvaltningsfråga.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr K ronlund: Herr talman, mina herrar! Hvad beträf¬
far de af den förste ärade talaren på göteborgsbänken berörda for¬
mella betänkligheterna mot ett bifall till motionen, hafva banko¬
fullmäktige själfva. i sitt uttalande öfver motionen medgifvit, att
något hinder för ett bifall till motionen icke möter uti affattningen
af bankoreglementet. Således är den formella betänkligheten redan
affärdad af bankofullmäktige själfva.
Här är nu icke fråga om att öka antalet vaktmästare vid huf-
vudkontoret. Det är fråga om, huruvida dessa 6 extra ordinarie
vaktmästare, som hafva gått och fortfarande gå såsom extra ordinarie
sedan 12 år tillbaka och ändå längre samt haft daglig tjänstgöring
under hela tiden, haft precis samma tjänstgöring som ordinarie vakt¬
mästare och dessutom haft nattjänstgöring hvar tredje eller t. o. m.
ibland hvarannan natt, huruvida dessa vaktmästare, säger jag, nu
kunna anses hafva intjänt så pass många år, att de kunna anses
värdiga att blifva ordinarie. Och hvad ligger i detta, att de blifva
ordinarie? Det ligger ej allenast ordinarie inkomster, utan det ligger
också den tryggheten, att de hafva pension på gamla dagar, att de
hafva semester, att de hafva hjälp under sjukdom och dessutom åt¬
skilliga andra förmåner, som naturligtvis för den extra ordinarie
måste spela en afsevärdt stor roll.
Vid förra årets riksdag var det fråga om att inrätta ordinarie
platser åt en hel del extra ordinarie tjänstemän och att på samma
gång inrätta ordinarie platser åt dessa extra ordinarie vaktmästare.
Ja, bankofullmäktige tillstyrkte då inrättandet af ordinarie platser
åt tjänstemännen, oaktadt de extra ordinarie tjänstemännen voro till
lefnadsåren yngre än många af dessa extra ordinarie vaktmästare
samt ej heller hade nått det antal tjänsteår, som de extra ordinarie
vaktmästarna. Det måste väl i all rimlighets namn skinas rättvisa,
vare sig det gäller tjänstemän eller betjänte. De ena hafva val
samma anspråk på omtanke och omvårdnad af staten som de andra.
Nu säga herrar bankofullmäktige, att man icke kan göra dessa
Nr 19.
40
Lördagen den 12 Mars.
An(J- nya vakt- extra ordinarie vaktmästare till ordinarie därför, att de hafva natt-
fattMin^ar^vidtjänstgöring sig anförtrodd — och man kan icke anförtro nattjänst-
' riksbankens göring åt ordinarie vaktmästare. Hvad i afl rimlighets namn kan
kufvudkontor. detta vara för ett skäl? Skall en maktpåliggande tjänst kunna an-
(Forts.) förtros åt en extra ordinarie vaktmästare, skall den väl i alla dagar
med desto större trygghet kunna anförtros åt ordinarie vaktmästare.
Och detta är det enda skälet, som föranledt bankofullmäktige att
ställa sig afvisande mot att dessa extra ordinarie vaktmästare blifva
ordinarie.
Herr Svensson i Skyllberg talar så mycket om, att vi skola lita
på bankofullmäktige, och att vi icke skola blanda ess i deras an¬
gelägenheter. Ja, om Riksdagen gifvit ett uppdrag åt sina delege¬
rade, har väl Riksdagen ändå icke afhändt sig rätten att pröfva de
skäl, som diktera de delegerades åsikt, uppfattning och åtgöranden;
om vi anse själfva skälen icke hålla streck, hafva vi väl ändå vår
handlingsfrihet att kunna handla efter hvad rättvisa och billighet
bjuda. Och att nu göra dessa extra ordinarie vaktmästare till ordi¬
narie efter så lång tjänsteanställning, det anser jag ej vara annat än
den enklaste billighet och rättvisa.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen.
Herr Palme: Herr vice talman, mina herrar! Det är ju,
såsom herr Kronlund äfven sade, alldeles nödvändigt för riksbanken
att ha personer, som kunna verkställa den nattjänstgöring, hvarom
här talats, och som kunna verkställa den på ett för riksbanken fullt
betryggande sätt. Men då måste också bankofullmäktige ha i sin
hand, att, därest denna nattbevakning icke fullgöres på vederbör¬
ligt sätt, kunna vidtaga antingen afskedningsåtgärder, om så på¬
fordras, eller ock andra lämpliga åtgärder med större frihet än om
de voro ordinarie. Det torde väl vara helt naturligt, att det i fråga
om dylik tjänstgöring ställer sig mycket olika, om det är ordinarie
tjänstinnehafvare, som ha sig densamma._ anförtrodd. Detta påpeka¬
des äfven här förlidet år just^ af herr Kronlund i den då förda dis¬
kussionen rörande denna fråga genom uppläsande af en P. M.,
som af fullmäktige i riksbanken ingifvits till bankoutskottet. Jag-
tror, att den synpunkt, som där kom till uttryck i just denna punkt,
är värd allt beaktande.
Kär de nu ifrågavarande sex vaktmästarna förlidet år ingingo
till bankofullmäktige med begäran om att få sina lönevillkor ändrade,
framlade de ett alternativt förslag. De skrefvo nämligen: »Skulle
emellertid denna vår framställning» — om att blifva ordinarie —
»icke kunna bifallas, våga vi vördsamt anhålla, att bankoutskottet
måtte taga under öfvervägande, huruvida icke någon ökning i det
till oss utgående arfvodet skulle kunna för oss beredas.» En sådan
ökning uti deras aflöning kom äfven till stånd, i det att bankofull¬
mäktige högst väsentligt förbättrade deras löneförhållanden. Banko¬
fullmäktige biföllo alltså det ena af vaktmästarna själfva fram¬
ställda alternativet.
Kär jag förlidet år här yttrade — hvilket yttrande herr Rune
Lördagen den 12 Mars.
41
>'r 19.
nyss åberopade —• att jag för min del gärna skulle vara med om
att på lämpligt sätt sörja för, att dessa vaktmästares ställning blefvo e'vid
på ett tillfredsställande sätt ordnad, afsåg jag därmed, icke egent- riksbankens
ligen att man skulle göra dem till ordinarie, utan att man borde hufvudkontor.
söka ordna deras tjänstgöring på bästa sätt och reglera deras aflö- (Ports.)
ningsförhållanden så, att i den delen icke någon som helst befogad
anmärkning kunde från deras sida göras.
Herr vice talman! Jag anhåller om bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Rune: Herr vice talman! Den senaste ärade talaren
yttrade här, att det för den nu ifrågavarande nattbevakningens be¬
höriga fullgörande skulle vara nödvändigt att fortfarande år efter år
hålla dessa sex statstjänare på extra ordinarie stat. Jag kan emel¬
lertid för min del icke föreställa mig, att man i själfva verket skall
ha mera förtroende till extra ordinarie tjänstemän än till ordinarie.
Det har ju tvärtom under de senare åren framträdt en allt bestäm¬
dare sträivan, att när det visar sig, att en tjänst verkligen är nöd¬
vändig, d. v. s., när det icke kan blifva fråga om att draga in den¬
samma, söka besätta denna tjänst med ordinarie innehafvare, såsom
varande mera tillfredsställande och lämpligt_ från alla synpunkter
sedt. Jag har verkligen aldrig förr, när dylika förslag varit före,
hört ifrågasättas, att man icke skulle göra en tjänsteman till ordina¬
rie, enär han då till följd af denna uppmuntran och den förbättrade
ställning, hvari han komme genom denna uppflyttning, skulle sämre
fullgöra sin tjänst. Detta är ett nytt skäl, som tyckes vara upp¬
funnet endast för detta tillfälle och som man väl icke vill anse vara
tillämpligt i fråga om andra än de tjänstinnehafvare, som det här
gäller. Jag vågar emellertid bestrida,_ att en dylik princip har gil¬
tighet beträffande vaktmästarna hos riksbanken. Jag vill icke påstå,
att jag på grund af personlig kännedom om dessa vaktmästare kan
garantera något härvidlag, men jag finner själfva uttalandet i och
för sig vara så uppenbart orimligt, att jag icke förstår, hur man
kan komma fram med detsamma.
Det har vidare här yttrats, att vi höra ha synnerligen stort för¬
troende till fullmäktige i fråga om förvaltningen af bankens inre
angelägenheter. Jag vill emellertid säga, att det icke brustit i för¬
troende till bankofullmäktige från utskottets sida, när det gällt
frågan om inrättande af de af fullmäktige föreslagna nya tjänste¬
mannabefattningarna. Jag anser mig icke gå grannlagenheten för nä¬
ra om jag nämner, att jag inom utskottet — och flera med mig —
icke alls kände oss öfvertygade om nödvändigheten af att inrätta
dessa 21 nya tjänstemannabefattningar, utan ville infordra en sär¬
skild utredning, som kunde för oss klargöra denna nödvändighet. Då
emellertid denna fråga om tillskapandet af 21 nya tjänstemannabe-
f attningar tycktes ligga bankofullmäktige särdeles varmt om hj ärta t,
ville vi icke desavouera fullmäktige, utan genom att utan vidare
gå med på deras framställning visa dem vårt förtroende. Nu bär det
för mig liksom äfven för flera andra ledamöter varit fullständigt o-
Nr 19.
42
Lördagen den 12 Mars.
Ang. nya vakt¬
mästarebe¬
fattningar vid
riksbankens
hufvudkontor.
(Forts.)
möjligt att fatta, af hvilka skäl fullmäktige uttalat, att det visserli¬
gen är bra att ha det folk, som är behöflig!, på ordinarie stat, men när
det gäller vaktmästare, som äro behöfliga, är det bättre att ha dem
på extra ordinarie stat. Det må väl i all rimlighets namn icke
vara något hinder för fullmäktige att ordna nattbevakningen på ett
tillfredsställande sätt, äfven om dessa sex extra ordinarie vaktmäs¬
tare, hvarom här är fråga, flyttas upp på ordinarie stat.
Då jag således, herr talman, icke känner mig öfvertygad om de
skäl, som förebragts till stöd för utskottets uppfattning, ber jag att
fortfarande få yrka bifall till den af herr Ericsson i Vallsta afgif-
na motionen, d. v. s. bifall till den vid denna punkt fogade reserva¬
tionen.
Herr talmannen, som emellertid åter öfvertagit ledningen af
förhandlingarna, gaf nu ordet till
Herr Starbäck, som yttrade: Jag ber att få framställa den
frågan till de ärade medlemmar af bankoutskottet, som här talat å
utskottets vägnar, om det icke i andra statens verk finnes ordinarie
vaktmästarbefattningar, med hvilka nattjänstgöring är förenad. Jag
tror, att så är fallet, och under sådana förhållanden kan jag för min
enskilda del icke begripa, hvarför det skall vara omöjligt för en or¬
dinarie vaktmästare vid riksbanken att sköta sådan tjänstgöring.
Herr Christiernson: Det har här framhållits, att tjänst¬
göringen såsom nattvakt vore af sådan vikt, att den därför borde om¬
besörjas af extra ordinarie vaktmästare. När det gällde, att mo¬
tivera dessa 21 nya tjänstemannabefattningar, hette det, att riks¬
bankens kassor vore så viktiga, att befattningarna vid desamma icke
kunde läggas i händerna på extra ordinarie tjänstemän. Det före¬
faller mig verkligen, som om bevisningen härvidlag haltade.
Jag vill vidare meddela, att af de nu ifrågavarande sex extra
vaktmästarna endast tre ha nattjänstgöring. De öfriga tre ha icke
alls någon dylik tjänstgöring, utan förrätta samma göromål som
de ordinarie vaktmästarna i allmänhet.
Slutligen vill jag säga, att jag tycker, det är märkvärdigt —
eller kanske det icke är så märkvärdigt — att en talare på stock¬
holmsbänken här så varmt talat emot uppflyttandet af dessa sex
vaktmästare på ordinarie stat. Men det är väl så, att han inom
kort kommer att tillhöra bankofullmäktige och för den skull finner
det nödvändigt att här föra deras talan.
Herr Ekman i Göteborg: Det är visst icke någon omöjlig¬
het att låta äfven andra än extra ordinarie vaktmästare förrätta natt¬
tjänstgöring. Det ligger tvärtom i bankofullmäktiges skön att ordna
nattbevakningen på sätt, de finna vara lämpligast. Hvad jag menade
var, att den förmån, som dessa extra ordinarie vaktmästare skulle
vinna genom att flyttas upp till ordinarie, icke skulle så mycket
ligga i den ökning af inkomsterna, hvilken däraf blefve en följd,
som däri, att de skulle slippa den besvärliga och betungande natt-
Lördagen den 12 Mars.
43
>Tr 19.
tjänstgöringen. Dessa extra ordinarie vaktmästare antogos endast Ang. nya vakt-
just för att utföra nattjänstgöring, men för att de skola ha utsikt
att vinna en bättre ställning, ha fullmäktige lämnat dem tillfälle iäf^ riksbanken*
ven till den dagtjänstgöring, som de kunna orka med. Det är af den- hufvudkontor.
na anledning, som man ansett, att nattjänstgöringen bör åligga de (Forts.)
ordinarie vaktmästarna. Det möter naturligtvis icke något hinder
att låta äfven ordinarie vaktmästare förrätta sådan tjänstgöring,
men saken blir då den, att de ordinarie befattningarna då komma att
förlora mycket af det behag, som de nu ha och som så tilltalar de ex¬
tra ordinarie. Jag kan således fortfarande icke finna, hvarför vi här
skulle tvinga bankofullmäktige att mot sin önskan anställa dessa
sex vaktmästare såsom ordinarie.
Här har sagts, att det icke möter några formella hinder att bi¬
falla reservationen. Jag vill dock bestrida, att en sådan uppfatt¬
ning är riktig. Jag anser nämligen, att absolut hinder därför möter
i bankoreglementet, sådana dess bestämmelser för närvarande äro af-
fattade, och att först måste på ett eller annat sätt en ändring i dessa
ske, innan vi kunna antaga ett sådant förslag som det af motionären
och reservanterna här framlagda,
Herr Ericsson i Vallsta: Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att äfven om dessa sex extra ordinarie vaktmästare flyttades upp
på ordinarie stat, finnes det i alla fall fyra extra ordinarie vakt¬
mästare kvar, som alltså skulle i första hand få tjänstgöra vid natt¬
bevakningen. Eör öfrigt förmodar jag, att det icke skall vara omöj¬
ligt att ordna så, att äfven några af de ordinarie vaktmästarna få
deltaga i denna nattjänstgöring.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.
Herr Rune: Herr Ekman i Göteborg yttrade här på nytt,
att vi icke borde visa misstroende mot bankofullmäktige och i samma
andedrag säde han, att det möter hinder i bankoreglementet att för¬
fara på sätt, reservanterna föreslagit. Nu vill jag emellertid på¬
peka, att bankofullmäktige själfva uttalat sig just i den saken i det
yttrande, som de förlidet år afgåfvo till bankoutskottet, hvilket ytt¬
rande finnes återgifvet i det nu föreliggande betänkandet. Det he¬
ter nämligen där bland annat: »Härförutom vilja fullmäktige erinra
därom, att, om än bifall till förevarande motion icke skulle komma
i strid med § 60 mom. 3 bankoreglementet, Riksdagen dock» etc.
Här, i denna punkt, tyckes den ärade talaren verkligen icke haft för¬
troende för fullmäktige, ty han håller styf! på, att motionen kommer
i strid med stadgandena i bankoreglementet, trots det att fullmäktige
yttrat, att så icke är förhållandet.
För öfrigt ber jag att få nämna—hvilket jag underlät i mitt
första anförande — att det var herr Ekman i Göteborg, som under
debatten här förlidet år rörande denna fråga yttrade dessa ord:
»Hvad vaktmästarna beträffar, skulle det, som sagdt, varit önsk-
värdt, om också de kunnat komma på ordinarie stat redan nu.» Detta
yttrade herr Ekman i Göteborg i fjol, och då tycker jag verkligen,
Nr 19.
44
Lördagen den 12 Mars.
Ang. nya valt- att det är märkvärdigt att nu få höra honom uttala sig så, som han
mästarebe- |lar gjort.
jattmngar vid
riksbankens
hufvudiontor. Herr Rissén: Herr talman, mina herrar! Jag fäste mig
(Forts.) vid hvad herr Svensson i Skyllberg yttrade, att tre af de nu ifråga¬
varande vaktmästarna skulle i alla fall redan i år rycka upp på or¬
dinarie stat. Jag tror, att det är tre af de äldre, som i år komma att
afgå med pension, och då måste gifvetvis tre e. o. vaktmästare rycka
upp och bli ordinarie. Men efter dem blefve det väl tre nya extra
ordinarie och på det sättet skulle det ju i alla händelser vara kvar
sex e. o. befattningar. Då dessa sex e. o. vaktmästarebefattningar äro
behöfliga för bankens skötsel kan ju fullkomligt samma motivering
göras gällande med afseende på dem som beträffande de 21 nya
tjänstemännen. Jag fäste mig vidare vid, hvad herr Ekman i Gö¬
teborg nämnde, och det förundrar mig desto mer, att han kunde ha
en så afvikande ståndpunkt i denna fråga i år, när han vid föregå¬
ende års riksdag särskildt betonade, att han skulle med varmt hjärta,
så att säga, gå med på en framställning vid innevarande års riksdag,
i syfte att dessa vaktmästare måtte komma på ordinarie stat.
Herr Ekman yttrade i sitt första anförande, och det var detta
jag fäste mig vid, att om också dessa vaktmästarbefattningar skulle
anslås lediga, så skulle det kunna hända, att utomstående kompetenta
personer skulle komma att söka och blifva antagna i tjänsten, och
dessa. _ som ^gått ända till 12 år som extra ordinarie bli utestängda.
Jag vill fråga herrarna, hvad det skulle tjäna till att såväl tjänste¬
män som vaktmästare i verken skulle gå såsom extra ordinarie långa
tider och aspirera på ordinarie befattning, om eu sådan eventualitet
skulle få göra sig gällande. Eu har visserligen något sådant ägt rum
i riksbanken, nämligen när den nuvarande öfvervaktmästaren tillsat¬
tes. Då togs en utanför riksbanksvaktmästarkåren stående, ehuruväl
medsökande funnos inom kåren. Huruvida detta, var eu lycklig åt¬
gärd vill jag icke inlåta mig på.
Jag tror, att det vore önskvärdt, om Riksdagen nu behjärtade
dessa ^vaktmästares hemställan att bli satta på ordinarie stat, och un¬
der sådana förhållanden skall jag, herr talman, jmka bifall till re¬
servationen.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman! Endast ett par
ord med anledning af hvad den siste ärade talaren här anförde. Han
sade, att om det kommer att gå så, som här antydts, nämligen så, att
tre af de nu ifrågavarande sex extra ordinarie vaktmästarna under
loppet af innevarande år komma att rycka upp på ordinarie stat,
skulle ju tre nya extra ordinarie vaktmästare komma att anställas,
och det skulle således fortfarande vara sex vaktmästare på extra
stat. Ja, men äfven om så skulle blifva fallet, är det väl icke något
galet i det. Jag tror för min del, att det är ganska nyttigt, att
icke riksbankens hela stora vaktmästarkår sättes på ordinarie stat,
utan att de nya få gå någon tid på prof. De äro ju då för öfrigt
icke underkastade så svåra villkor, utan dessa äro tvärtom sådana,
Lördagen den 12 Mars.
45
Nr 19.
att it»ånga, som ha fullt så maktpåliggande arbete, skulle vara glada AnJ[ä”l“”baJ)t~
få en så pass väl aflönad befattning och så pass lindrig, som den i
själtva verket är. riksbankens
•lag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan, bufmdkontor.
(Forts.)
Herr Vahlquist: Med anledning af hvad bankoutskottets
ärade vice ordförande nu senast yttrade, ber jag att få erinra om,
att utom dessa sex vaktmästare, hvarom här är fråga, finnas ytter¬
ligare fyra extra vaktmästare, som stå så att säga under strecket i
den matrikel öfver hos riksbanken anställd personal, som jag här
har. Dessa fyra finge naturligtvis tjänstgöra såsom extra ordinarie
vaktmästare för att sedan i sin ordning blifva kompetenta^ för upp¬
flyttning på ordinarie stat i mån af lediga platsers uppstående. De
sex vaktmästarna, som reservanterna nu vilja flytta upp, äro ju för
bankens skötsel nödvändiga, men hvarför skall man icke då också
låta dem komma på ordinarie stat?
Härmed förklarades öfverläggningen af slutad. Därunder både
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag därå och
bifall i stället till den vid punkten af herr Neiglick m. fl. fogade
reservationen. Herr talmannen, som nu gaf propositioner å dessa
yrkanden, fann propositionen på bifall till förstnämnda yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdesy
uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hem¬
ställan i punkten 4:o) af utskottets förevarande utlåtande nr 6,
röstar
Ja j
Den, det ej vill,- röstar
Nej.
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid punkten af herr Neiglick m. fl. fogade
reservationen.
Omröstningen utvisade 103 ja och 101 nej; vid hvilken utgång
kammaren alltså bifallit utskottets hemställan.
Punkterna 5:6) och 6:6).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 9.
Härefter föredrogos hvart för sig bankoutskottets memorial
och utlåtanden:
Nr 19.
46
Lördagen den 12 Mara.
nr 7, angående afskrifning af osäkra fordringar vid riksban¬
kens afdelningskontor i Göteborg, Malmö,, Karlstad, Luleå, Ny¬
köping, Vänersborg, Växjö och Östersund,
nr 8, i anledning af fullmäktiges i riksgäldskontoret fram¬
ställning om höjning af anslaget till arfvoden åt e. o. tjänstemän
och vaktmästare i riksgäldskontoret,
nr 9, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för likviderande af förfallen skuld å statslån till Östra Blekinge
järnvägsaktiebolag, och
nr 10, i anledning af väckt motion om anslag till utgifvande
af en^uppslagsbok öfver 1910 års lagtima Riksdags verksamhet.
Kammaren biföll hvad utskottet i dessa memorial och ut¬
låtanden hemställt.
§ io.
Ang. ändrad Till afgörande företogs härpå bankutskottets utlåtande nr 11
‘imi^fö^Sve anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 16 § lagen
riksbank.för Sveriges riksbank.
I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 79, hvilken
hänvisats till behandling af bankoutskottet, hade herrar Lundgren
i Var berg och Forssell hemställt, att Riksdagen ville besluta, att
§ 16 i Lag för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 skulle erhålla
följande lydelse:
§ 16.
Af! en hvar, som sådant önskar och ej själ! drifver bank¬
rörelse, skäll riksbanken såväl vid hufvudkontoret som vid af-
delningskontoren
a) på deposition mottaga penningar att jämte ränta återbe¬
talas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämmes;
skolande bevis öfver sålunda insatta penningar ställas till yiss
man;
b) likaledes mottaga och å giroräkning föra penningar med
förbindelse att vid anfordran tillhandahålla räkningshafvaren hvad
å räkningen innestår jämte ränta.
Utskottet hemställde, att herrar Lundgrens i Varberg och
Forssells ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade
Herr Lundgren i Varberg: Herr talman, mina herrar! Det
var ju under nuvarande förhållanden icke annat att vänta, än att
bankoutskottet skulle i år som förra året afstyrka motionen om in¬
låning i riksbanken. Det har likväl skott på ett så knapphändigt
sätt, att det nära nog skulle kunna uppfattas som ett tyst medgif¬
vande, att motionärerna ändock i hufvudsak ha rätt.
Motionen åsyftar, som Tierrarna torde ha funnit, att bereda riks¬
banken tillfälle att utvidga sin verksamhet, så att den bättre, än nu
är händelsen, motsvarar sin egenskap af riksbank. Beträffande det
i motionen framställda förslaget härom göres vanligen den invänd-
Lördagen den 12 Mars.
47
Xr 19.
ningen, att det passar icke för en riksbank, och såsom stöd för denna
uppfattning åberopas centralbankerna i utlandet. Det är dock att iarJJ*får sv'e.
märka, att dessa äro bolags- eller aktiebanker, och som sådana kunna riges riksbank.
de, enligt mitt förmenande, icke i alla afseenden jämföras med eu (Forts.)
riksbank sådan den bör vara.
Yi motionärer anse, att det bör tillhöra i främsta rummet en
riksbank att vårda sig om allmänhetens besparingar, mottaga och
förvalta dem. Den större säkerhet, som riksbanken erbjuder fram¬
för enskilda bankinrättningar, bör komma allmänheten till godo. _ I
stället är det nu så, att allmänheten och riksbanken äro fullkomligt
främmande för hvarandra. Detta anser jag vara ett uppenbart miss¬
förhållande, men det kan på ett mycket ändamålsenligt sätt afhjäl-
pas, nämligen genom anordnande af en inlåningsrörelse, som står
öppen för hvem som helst, som däraf vill begagna sig. Häraf måste
naturligtvis följa en i motsvarande grad utsträckt utlåningsrörelse,
och denna innebär likaledes en förmån för allmänheten, hvarpå så¬
som exempel kunna nämnas de s. k. afbetalningslånen. I senaste
revisionsberättelsen för ett af riksbankens afdelningskontor fram¬
hölls behofvet och önskvärdheten af, att sådana lån måtte utlämnas
i större utsträckning än hittills, enär denna låneform visat sig vara
särdeles lämplig. Men då den härför afsedda lånefonden icke räcker
till kunna ytterligare lån ej beviljas, om än så goda säkerheter er¬
bjudas. Denna brist kunde emellertid afhjälpas på samma enkla
sätt, som förut är angifvet, nämligen genom inlåning. Det må näm¬
nas, att dessa lån lämna banken en afsevärd_ inkomst, och denna
inkomst skulle helt säkert ökas, om rörelsekapitalet genom inlåning
blefve större. År 1904 utgjorde nettovinsten å dessa lån 563,210
kronor, året därpå 564,996 kronor och vidare år 1906: 571,010 kro¬
nor, år 1907: 594,260 kronor och år 1908: 668,141 kronor.
Genom utsträckt verksamhet beträffande såväl in- som utlå¬
ning skulle riksbanken blifva i stånd att vida bättre än nu fylla en
annan viktig uppgift, nämligen att utöfva ett reglerande inflytande
på penningmarknaden inom landet.
Räntesatsen är vanligen både för hög och för ojämn. Privat¬
bankernas förnämsta sträfvan går naturligtvis ut på att drifva
penningrörelse på ett affärsmässigt sätt, d. v. s. så, att de för egen
del förtjäna så mycket som möjligt. Ju mer de kunna drifva upp ut-
låningsräntan, ju större blir deras vinst och äfvenså uidelningen till
aktieägarna. Men höga räntor äro icke förenliga med allmänhetens
intressen, de äro tvärtom till afgjord skada både för produktionen
och konsumtionen, både för export och handelsbalans.
Riksbankens förnämsta uppgift är däremot att utöfva sin verk¬
samhet bankmässigt, d. v. s. så, att den allmänna rörelsen därigenom
gagnas på bästa sätt, bland annat genom åstadkommande i möjli¬
gaste mån af måttliga och jämna räntesatser. I det afseende!: torde
otvifvelaktig!: en väl ordnad depositionsrörelse kunna blifva ett syn¬
nerligen kraftigt medel.
De enskilda bankernas inlåning har ökats år efter år och upp¬
gick förra året till den ansenliga summan af i rundt tal 1,400 mil-
Nr 19.
48
Lördagen den 12 Mars.
Ang. ändrad joner kronor, alltså till bortåt en och eu half miljard. Om den
"för Srf vanligtvis allt för höga utlåningsränta, som de enskilda bankerna
riges riksbank, uppbära, kunde, beträffande detta kapital, genom riksbankens med-
(Forts.) verkan nedbringas med endast en half procent, skulle därigenom för
låntagarna göras en besparing å omkring 7 miljoner kronor om året,
hvilket belopp ju då komme den allmänna rörelsen till godo, och än¬
då skulle bankerna erhålla en storartad vinst. Det säges visserligen,
att utlandets centralbanker icke drifva inlåning, och att icke heller
riksbanken bör göra det. Men för att kunna gagna en sund ekono¬
misk utveckling måste de tydligen ha tillgång på främmande kapi¬
tal vid sidan af deras egna tillgångar. Också lär engelska banken
till exempel i viss mån begagna sig af inlåning mot ränta just för
att kunna utöfva större inflytande på penningmarknaden. Och detta
inflytande skulle helt visst blifva ännu kraftigare, om inlåningen
skedde i större skala. _ Fråga härom har visserligen framkommit, men
den har där som här icke ledt till något resultat, och orsaken härtill
kan väl icke ha varit någon annan än hänsynen till de öfriga ban¬
kernas intressen.
Den tyska banken har visserligen icke på många år begagnat sig
af sin rättighet att inlåna penningar mot ränta; men då den icke kan
undvara främmande kapital, har den fått sitt behof i detta afse¬
ende tillgodcsedt på det sättet, att den fordrar af de banker och
andra, som äro bankens kunder,, att de skola låta ständigt innestå i
banken ett visst belopp, för hvilket de icke erhålla direkt ränta.
Det förhållandet, att såväl den engelska banken som den tyska
numera anses icke äga nöjaktigt inflytande öfver penningemark-
naden, har i dessa länder framkallat förslag om nödiga ändringar.
Men då en bank som dessa har den dubbla egenskapen att dels vara
en bankernas bank och att dels tjäna den allmänna rörelsen, är
det tydligt, att ett tillfredsställande ändringsförslag måste råka ut
för stora svårigheter.
Hvad riksbanken beträffar, synes af de i landet rådande höga
räntesatserna framgå, att äfven här ändring är af behofvet påkal¬
lad ; och då en riksbank väl har till sin förnämsta uppgift att gagna
den allmänna rörelsen, torde det vara tydligt att ett förslag härom
bör tagas i öfvervägande och afgöras utan allt afseende på om de en¬
skilda bankernas vinstutdelningar skulle blifva något mindre, ty det
allmännas intressen böra ju här i främsta rummet tillvaratagas.
Då det enligt motionärernas förmenande skulle vara till stort
gagn både för riksbanken och allmänheten, får jag, herr talman,
hemställa, att kammaren ville för sin del bifalla motionen.
Häruti instämde herr Forssell.
Vidare anförde:
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman! Denna fråga,
huruvida riksbanken bör utöfva vanlig inlåningsrörelse mot ränta
å de insatta medlen eller icke, har, såsom herrarna veta, varit uppe
Lördagen den 12 Mars.
49 Nr 19.
och behandlats flera gånger förr. Nu har Riksdagen och banko-
utskottet å nyo haft den före, och utskottet har, under hänvisning till
den uttömmande behandling-, som i fjol kom en fnotion af samma inne¬
håll till del, uttalat den uppfattningen, att motionen icke borde
bifallas. Herrar bankofullmäktige, som på anmodan af utskottet
yttrat sig i frågan, hafva äfven denna mening. Jag ber därför att
i korthet få yrka bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf
propositioner å de därunder framställda yrkandena, och biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
§ 11.
Efter föredragning af bankoutskottets utlåtande nr 12, i an¬
ledning af väckt motion angående utredning i fråga om placering
af penningförvaltande institutioners kapital m. m., biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 12.
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11,
angående herr Olssons i Broberg m. fl. motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående de värnpliktiges undervisande i skogsvård
och skogsplantering, föredrogs härpå; och biföll kammaren utskot¬
tets hemställan.
§ 13.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande lagutskottets ut¬
låtande nr 20, i anledning af väckt motion om rätt för sjömän
att efter uppsägning afmönstra i svensk hamn.
Till behandling af lagutskottet hade hänvisats en inom Andra
kammaren af herr Lindley afgifven motion, nr 144, däri hemställts,;
att Riksdagen ville endera besluta införa följande tillägg till sjö¬
lagen, antingen som fristående paragraf eller med anknytning till
någon annan lämplig paragraf, såsom § 84 i sjölagen:
Oafsedt hvad i hyresaftalet eller eljest i denna lag bestäm¬
mes, äge sjöman, då fartyget befinner sig i svensk hamn eller
skyddad svensk redd, att erhålla entledigande, därest han hos
befälhafvare eller ägare 24 timmar före fartygets afgång därom
gjort framställning,
eller i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till sådan ändring uti sjölagen, att sjöfolket gåfves rätt
att med i lag bestämd uppsägningstid afmönstra i inhemsk hamn.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation var emellertid afgifven af herrar Lindhagen, Pet¬
tersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Åkerman och Karlsson i
Fjöl, hvilka föreslagit, att Riksdagen skulle anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka betin¬
gelser sjöfolk kunde medgifvas rätt att före anställningstidens
Andra kammarens prot. 1910. Nr 19. 4
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
Nr 19.
50
Lördagen den 12 Mars.
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
utgång afmönstra i inhemsk hamn, äfvensom för ltiksdagen fram¬
lägga det förslag till ändring i sjölagen, hvartill detta öfvervägande
kunde föranleda.
Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter ordet på begäran
lämnades till
Herr L i n d 1 e y, som yttrade: Herr talman, mina herrar! I min
ungdom läste jag en bok, på hvars titelblad den maritime författaren
hade skrifvit: »Ingen person bör gå till sjöss, som kan hafva någon
förhoppning att komma i fängelse; ty att gå till sjöss är detsamma
som att gå i fängelse, med en extra utsikt till att blifva dränkt.»
Jag tror, att den, som går till sjöss någon tid,- får en mycket
liflig förnimmelse af att detta icke är precis oriktigt sagdt, utan
tvärtom mycket, mycket nära det verkliga förhållandet. Om så
icke vore fallet, så är det antagligt,; att jag icke behöfde stå här
i dag och plädera för en sådan sak som den, att sjöfolk hör ha
rättighet att afmönstra från sitt eget lands fartyg i inhemsk
hamn. Ty hvad jag begär är ju endast det, att sjöfolk skall få
rätt att komma ifrån sitt fartyg, när resan är slutad, eller ock er¬
hålla stadgad uppsägningstid med rättighet att få afmönstra i
svensk hamn. ;
»Nej», säger lagutskottet, »det kunna vi icke gå med på,- ty
en sådan rätt för sjöfolket skulle helt enkelt innebära alltför
stora risker för sjöfarten». Man torde hafva svårt att uppleta en
mera krass eller, om jag må fälla det uttrycket,- mera kapitalistisk
åskådning än den, som här gör sig gällande i lagutskottets utlåtan¬
de. Lagutskottet betraktar sjöfarten endast och uteslutande ur
fartygsägarnas, ur skeppsredarnas synpunkt. Sjöfolkets rättig¬
heter, sjöfolkets privilegier existera icke för utskottet; och till
dem tager man icke den ringaste hänsyn. Men hvad som är till
gagn för kapitalisterna, det anser utskottet hör vara rättesnöret
för lagstiftningen. Och den lagstiftning, som kan vara till gagn
för den parten, den lagstiftningen bör vidmakthållas. Jag har
icke heller trott, att den nuvarande lagut-skottsmajoriteten skulle
gå med på det af mig framställda krafvet; och det var därför alls
ingen öfverraskning för mig, då jag för en liten stund sedan i
Första kammaren hörde lagutskottets ordförande säga, att »man
icke skall rubba en lag, som verkar godt». Men hvad menade han
med att denna lag verkar godt? Jo, naturligtvis det, att,; sådan
som lagen nu är, verkar den godt för den ena parten.
Vid behandlingen af de af mig väckta motionerna till förbätt¬
ring af sjöfolkets ställning tyckes lagutskottet såväl i år som
fortidet år hafva hämtat det förnämsta stödet för sina afslagsyr-
kanden ur omsorgen om hyresaftalets fullgörande. Det kan där¬
för vara lämpligt och bra, att man nu betraktar den saken en
liten smula närmare och ser efter, huru därmed förhåller sig.
Jag har i min motion tillåtit mig påpeka, att sjöfolket förut
sedan urminnes tid tillbaka haft denna rätt att afmönstra från
fartyg, men att denna rätt blifvit sjömännen fråntagen, dem
Lördagen den 12 Mars.
51
Nr 19.
själfva alldeles ovetande. I 1864 års sjölag finnes nämligen en be¬
stämmelse, som lyder på sätt som följer: »71 §. Vid fartygets
ankomst till svensk hamn, som i 55 § sägs, vare besättningen be¬
rättigad att, senast fjorton dagar därefter, blifva af mönstrad.
Innestående hyra skall innan afmönstringen utbetalas.» Om man
nu ser efter, hvad 55 § stadgar, så finner man där följande be¬
stämmelse: »Hvar och en af besättningen är, med de undantag 70
§ innehåller» — 70 § af ser blott rättighet för sjöfolk att få af¬
mönstra under tid, då fartyget befinner sig på resa — »förpliktad
att följa fartyget till den svenska hamn, där lossning slutar».
Alltså, då fartyget kommer till svensk hamn och lossningen är
afslutad, då äger sjöfolket rätt att afmönstra.
Denna bestämmelse borttogs emellertid i den sjölag, som ut¬
färdades 1891. Jag har försökt att taga reda på, af hvilka skäl
den då tillsatta sjöfartskommittén borttog detta stadgande, och
finner då till min öfverraskning, att kommittén borttagit denna
bestämmelse, märk väl, i reformvänligt syfte. Kommittén säger
nämligen i motiveringen till sitt lagförslag: »Denna rederiets rätt
att tvinga sjömannen att efter aftalets fullgörande kvarblifva
i tjänst har i förslaget icke bibehållits, såsom hvarken öfverens¬
stämmande med rättvisa eller förestafvad af praktisk nödvändig¬
het.» Alltså har denna sjöfartskommitté i sitt förslag till ny sjö¬
lag tagit bort denna bestämmelse, därför att kommittén ansåg,;
att det icke var rättvist och icke förestafvadt af praktisk nödvän¬
dighet att vidmakthålla densamma. Det är nämligen så, att det
finnes två sätt att taga anställning ombord å fartyg. Det ena
sättet har totalt försvunnit efter den senaste sjölagsrevisionen och
bestod däri, att man kunde mönstra för en viss resa, för en viss
destinationsort och tillbaka igen. Det andra sättet är att man
mönstrar per månad.
Nu fanns i den gamla sjölagen det stadgandet, att om man,
mönstrade för resa till viss plats, exempelvis till London och
tillbaka igen, så skulle besättningen stanna ombord högst fjorton
dagar efter det fartyget kommit tillbaka, för att utföra allt det
arbete, som behöfdes för att förlägga fartyget i säkerhet, och detta
kunde med så mycket större skäl kräfvas, som på den tiden det
verkligen på segelfartyg var så, att besättningen själf både utlos-
sade och intog fartygets last. Dör att få detta förstnämnda arbete
utfördt, ansåg man nödvändigt att stadga, att rederiet eller fartygs-
befälhafvaren kunde kräfva af sjöfolket, att det skulle stanna om¬
bord för att utlossa lasten och förlägga fartyget i säkerhet. Emel¬
lertid borttogs denna bestämmelse vid den tid, då ångfartygen bör¬
jade att blifva mera allmänna och då det ej längre var nödvändigt
att hålla besättningen ombord fjorton dagar efter det fartyget
kommit tillbaka. Men därmed bortföll äfven den grundval, på
grund af hvilken sjöfolket kunde kräfva rättighet att få afmön¬
stra i inhemsk hamn. Detta bär den ifrågavarande sjöfartskom-
mittén icke observerat. I kommittén sutto jurister och skeppsredare.
Antagligen hafva skeppsredarna vetat om detta förhållande, men
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
Nr 19.
52
Lördagen den 12 Mars.
Om rätt för det är icke sägdt, att juristerna förstått det. Denna rättighet bort-
sjoman att ef- fo,gS a]dtså ur lagförslaget, utan att man sade ett ord om saken;
'Iflölstr^i 0°S då förslaget sedan skulle upphöjas till lag, gick det på samma
svensk hamn. sätt, och sålunda beröfvades sjöfolket sin rätt, utan att ett ord
(Forts.) spilldes på saken.
Äfven detta är mycket karakteristiskt för sjöfolkets ställning
och utgör i sin mån en anledning, hvarför man helt enkelt har
rätt att fordra af lagstiftarna, att de skola inskrida och skydda
sjöfolket. Ty detta förhållande, att sjöfolket ej protesterat mot
att man fråntagit det en sådan rätt, vittnar om, hur litet sjö¬
folket i själfva verket har möjlighet att följa med på lagstift¬
ningens område, vittnar om, huru litet det är i stånd att bevaka
sina intressen gentemöt kapitalistintresset. Detta är också helt
naturligt: en sjöman är här i dag, men är borta i morgon, och
på det viset blir det icke någon kontinuitet i möjligheten för honom
att utöfva kritik på de villkor, som man fastställer för honom.
Samtidigt med detta uteslutande ur sjölagen af denna äldre
bestämmelse formulerades äfven den nya sjölagsbestämmelsen en
smula svårförståelig, i det att man däri införde stadgandet ont
mönstringskontrakt. Det är ju helt naturligt, att när sedermera
mönstringskontraktet uteslutande lägges till grund för sjömännens
anställning, att skeppare och redare, som förelägga sjöfolket mönst¬
ringskontraktet, däri kunna intaga sådana stipulationer, att de
helt enkelt beröfva sjömännen möjligheten att komma ifrån farty-
tyget utan att först ha fått rederiets tillstånd.
Nu kan det också vara ganska intressant att i samband därmed
se, hvad kommittén säger angående denna skeppsredarnas lätt att
få föreskrifva mönstringskontrakt. Den säger nämligen så här
(kommitténs betänkande sid. 65): »Tjänstetidens varaktighet be¬
stämmes naturligtvis i första hand genom tjänsteaftalet. Lagens
uppgift inskränker sig därför till att dels gifva regler för det fall,
att tjänstetidens längd icke är bestämd i hyresaftalet, dels be¬
stämma betydelsen af några oftare förekommande villkor i tjän¬
steaf talet och verkan af vissa under tjänstetiden inträffande om¬
ständigheter och dels slutligen, där sådant finnes nödigt, i vissa
afseenden inskränka aftalsfriheten.»
Det säger till och med den lagkommittén, hvilken då är be¬
tydligt radikalare, betydligt mera arbetarevänlig, än hvad det
nuvarande lagutskottet är i sin motivering, ty något liknande har
där ej alls framkommit, utan utskottet menar, att när man har
kontrakt skrifvet, om än aldrig så ofördelaktigt, så skall icke i
lagen göras någon inskränkning i redarens rätt att föreskrifva
villkor.
På ett annat ställe i samma motivering skrifver kommittén
(sid. 68): »Men härvid har förslaget icke kunnat stanna. Det oaf-
visliga behofvet af arbetsförtjänst kan alltför lätt locka sjöman¬
nen att för obegränsad tid binda sig vid fartyget samt afsäga sig
tillfälle att draga nytta af den ökade insikt och duglighet, han
Lördagen den 12 Mars.
53
Nr 19.
redaren är i stånd att själf bestämma sin rätt genom förbehåll i
tjänsteaftalet, måste lagen bereda honom erforderligt skydd; 83
§ bestämmer därför, i olikhet med 70§5:o) sjölagen, att hyresaftal
upphör att vara mot sjömannen gällande, så snart han på grund
af detsamma varit i tjänst å fartyget under två år efter sista
påmönstringen, allenast med ofvan angifna modifikation.»
Här anser man t. o. m., att det skall sättas ett absolut förbud
mot, att skeppsredare skola påtvinga sjöfolket aftal, som räcka
mer än två år allra längst, och dock;,! mark val, är detta förslag
afsedt för resor öfver hela världen, från den ena världsdelen till
den andra; men likväl anser man, att det är nödvändigt att göra
en begränsning i redarens rätt, så att då aftalstiden är två år,j
sjömännen äga rättighet att 't. o. m. från främmande land komma
hem till sitt eget fädernesland.
Af detta framgår, att en mycket humanare uppfattning gjort
sig gällande förr, än hvad som nu tycks vara fallet; och jag vill
våga påstå, att det tycks nästan, som om hänsynsfullheten mot
sjöfolk har varit större, ju längre man går tillbaka i tiden. För
att nu litet undersöka sammanhanget med de skärpta bestämmel¬
serna för sjöfolk tog jag mig friheten att gå ned i vårt bibliotek
här och hämta upp ett exemplar af våra gamla Hansa-lagar.
Jag finner då till min förvåning i dessa Hansa-lagar, att sjöfolk
under medeltiden, under den tid, då Hansa-lagarna gällde,: stodo
fullkomligt fria, då det gällde att komma från ett fartyg, när de
ville; icke som om de skulle haft rättighet att rymma från farty¬
get under resa i främmande land, ty det straffades strängt, det
straffades med lifvets förlust. Men denna straffart var vid denna
tid ingenting ovanligt, ty nästan alla förseelser straffades dä
med barbariskt stränga straff, äfven mindre förseelser straffades
på det sättet, att man afhögg eller genomstack handen. Sådan var
den vanliga straffnormen då för tiden. Däremot var påföljden af
att lämna fartyg — allt hvad sjöfolk därvidlag riskerade — endast
att de ej fingo ut ersättning för den tid, de varit ombord, eller ock
att de skulle återge till skepparen eller redaren det belopp,
de uppburit i förskott och dessutom höta halfva detta belopp. Det¬
ta är något enastående humant, då man tar hänsyn till de svåra
straff, som då pålades alla förseelser. Af denna gamla Hansa-lag
framgår äfven, att sjöfolket den tiden hade en mycket friare ställ¬
ning än motsvarande samhällsklasser i våra dagar och en jämfö¬
relsevis friare ställning än mången bland vår nuvarande bonde¬
klass. Sjöfolket hade då en smula privilegium på att betraktas
som friare än andra människor, poem sedermera har detta för¬
ändrats, i det att sjöfolket stannat kvar i sitt beroende, och be¬
stämmelserna rörande sjöfolket hafva till och med blifvit skärpta,
under det att bestämmelserna för alla människor i land blifvit
friare och friare dag för dag. Hvad beror detta på? Jo, icke på
någonting annat, än att samhällsklasserna i land haft åtminstone
ett relativt politiskt inflytande, under det att sjöfolket varit to¬
talt utan allt inflytande i politiskt afseende, och följaktligen
Om rätt föi-
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensh hamn.
(Forts.)
Nr 19.
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
54 Lördagen den 12 Mars.
har ingen brytt sig om att bevaka sjöfolkets intressen. Därför;
ha deras intressen knuffats åt sidan, och de ha fått taga emot det
sämsta villkoren i samhället. Jag tror därför, att man icke kan
göra annat än att, såsom en gärd af rättvisa, åtminstone återställa
lagarna i det skick, de varit förut, och att man på grund af detta
bör här som en liten afbetalning på hvad man är skyldig sjömans-
klassen, åtminstone medgifva dem den rättighet,- hvarom här är
fråga, nämligen rättigheten att få afmönstra i inhemsk hamn.
Jag vill nu icke uppehålla kammaren längre, då vi kanske
få en efterdebatt i samma fråga, när vi komma till behandlingen
af sjölagen, och slutar därför med att på grund af hvad jag
anfört yrka bifall till reservationen.
Vidare anförde:
Herr Lundgren i Göteborg: Herr talman, mina her¬
rar! Utan att ingå på herr Lindleys här gjorda anföran¬
de, som delvis gick utanför och vid sidan om, hvad han
i sin motion verkligen yrkat, skall jag försöka att för
kammaren klargöra, hur det verkligen förhåller sig med denna
sak, dels i hvad angår förhållandena ombord och dels i hvad an¬
går följderna af en sådan lagändring, som herr Lindley och hans
medmotionärer ifrågasatt.
Herr Lindley yrkar i sin motion, att Riksdagen ville endera
besluta införa följande tillägg till sjölagen antingen som fristå¬
ende paragraf eller med anknytning till någon annan lämpliga
paragraf, såsom § 84 i sjölagen:
Oafsedt hvad i hyresaftalet eller eljest i denna lag bestäm¬
mes, äge sjöman, då fartyget befinner sig i svensk hamn eller
skyddad svensk redd, att erhålla entledigande, därest han hos
befälhafvare eller ägare 24 timmar före fartygets afgång därom
gjort framställning,
eller ock,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till sådan ändring uti sjölagen, att sjö¬
folk gifves rätt att med i lag bestämd uppsägningstid afmönstra
i inhemsk hamn.
Mina herrar, det låter ju mycket vackert, att sjöfolk skulle
få rätt, att när fartyget Lomme till svensk hamn helt enkelt
gå i land, när de så behagade efter 24 timmars notis därom. Emel¬
lertid, om vi se på innebörden af en sådan lagändring, hvad skola
vi då finna att följderna bli? Jo, att herr Lindley och fäck(-
föreningarna skulle på ett gifvet tecken kunna så att säga lamslå
hela den svenska handelsflottan genom att helt enkelt förklara
strejk och alle man i land. Det vore väl ej så synnerligen lyck¬
ligt hvarken för svenska handelsflottan eller för landet i dess-
helhet.
Eöregående år sökte herr Lindley få upphäfd hvarje straff¬
påföljd för sjöfolk, som lämnade sin tjänst, då fartyg läge i svensk
hamn, eller i hufvudsak samma innebörd med samma vackra mo-
Lördagen den 12 Mars.
55
Nr 19.
tiv som i år. För att icke tala om den saken skall jag be att Om rätt för
få litet närmare granska herr Lindleys motivering för årets
motion. afmönstra i
Han har då i hufvudsak anfört tvenne nytillkomna faktorer, svensk hamn.
nämligen först och främst rederiföreningens förhyrningskon tor (Forts.)
samt International Shipping Federation. Jag ber att något när¬
mare få beskrifva dessa institutioner.
Rederiföreningens förhyrningskontor började sin verksamhet
i januari 1909 för att få ordning och system äfven på detta om¬
råde. Förut förhyrdes sjöfolket genom s. k. förhyrningsbasar och
sjömans- och eldarefackföreningskontor. I båda fallen fingo sjö¬
männen betala en för dem dryg afgift för hvarje gång,_ de erhöllo
plats, och rederierna hade ingen som helst garanti för, att de
fingo bra och dugligt folk. Nu däremot skötes denna förhyrning
till såväl sjöfolkets som rederiernas fulla belåtenhet. 1 stället
för att erlägga afgift får nu hvarje man gratis olycksfallsförsäk¬
ring och ersättning för förlorade effekter. Under 1909 utbetalade
föreningen 30,000 kronor i ersättning för olycksfall och 3,000 kro¬
nor för effekter, som gått förlorade, öfver denna åtgärd har
herr Lindley i sin motion ondgjort sig, och detta kan i sanning
väcka förvåning, om han verkligen är den sjömännens vän som
han tycks vilja låta påskina. Då herr Lindley också låter på¬
skina, att dessa förhyrningskontor utgöra några slags annex till
sjömanshusen, ber jag att få meddela, att personalens aflöning
såväl som hyrorna för kontoren betalas af Svenska redareförenin¬
gen. Om dessa kontor lagts i närheten af sjömanshusen, beror
detta helt naturligt på praktiska skäl, då det ju måste anses som
en stor fördel, att det kontor, där folk engageras, ligger nära det
kontor, där de skola påmönstras.
Hvad The International Shipping Federation beträffar, har
den uppstått såsom en följd af den internationella transportarbe¬
tareorganisationen, hvilken funnits till i många år, under det att
däremot The International Shipping Federation kom till först i
oktober förlidet år. Jag har den internationella redareföreningens
statuter med mig men vill ej trötta kammaren med att göra några
kommentarie!’ öfver dem. Dock kan jag försäkra, att de offen¬
siva afsikter, som herr Lindley hade påbördat denna institution,
äro fullkomligt främmande för dess verksamhet. Den är till för
gemensamt skydd mot anfall från internationella transportarbe¬
tareförbundet, som hotat med blockad på de mest aflägsna platser.
Då föreningsrätten så varmt af herr Lindley omhuldas, torde
han väl knappast kunna vägra oss redare en dylik föreningsrätt.
Nu frågar man, huru och på hvad sätt dessa båda institutioner
kunna vara af den beskaffenhet, att Riksdagen kan finna anled¬
ning att stifta sådana lagar, att fartygsbesättningarna skola med
24 timmars notis utan vidare kunna bryta sina förut lagligen in¬
gångna kontrakt.
För att kunna fatta, huru en sådan motion har kunnat väckas,
skall man känna till hvilket värde ingångna kontrakt ha på ett
Nr 19.
56
Lördagen den 12 Mars.
Om ratt för visst håll. För derå som känna sjölagen torde det icke vara obe-
‘terVpptäLing§..^ &er sjömannen rätt att efter hvarje resa afmönstra.
afmönstra i För motionären och många af oss torde det ej heller vara obekant,
svensk hamn. att var sjölag i detta fall är fullt ut lika modern som de flesta
(Forts.) nationers. England t. ex. införde 1906 skärpta bestämmelser för
det slags brott, för hvilka motionären förra året sökte afskaffa
hvarje straffbestämmelse.
Emellertid har det i vårt land blifvit praxis att mönstra
besättningarna på årskontrakt. Detta sker också af fullt natur¬
liga och praktiska skäl. Då ångbåtsflottan tillväxte och segel¬
fartygen mer och mer försvunno, var det gifvetvis lämpligt att
mönstra besättningarna på viss tid för att slippa att mönstra om
för hvarje resa, så som skulle bli fallet med fartyg, som kanske
hvarje vecka anlöpa svensk hamn. Genom denna nu införda praxis,
som ock i lagen är medgifven, tillförsäkras besättningen stadig¬
varande sysselsättning och jämn inkomst året rundt i stället för
att, såsom i England, behöfva lämna fartyget hvarje resa och göra
af med de besparingar, som möjligen kunnat samlas. Jag kan an¬
föra exempel på, att det finnes sjömän, som på detta sätt haft
jämn sysselsättning å samma fartyg 25 år. Dessa årskontrakt in¬
gås fullkomligt frivilligt, hvarför det står hvarje sjöman fritt
att vägra mönstra på årskontrakt, I praktiken tillämpas de så,
att ingen vägras afmönstring, om annan lika god man finnes att
få. Uppkommande sjuklighet är naturligtvis i första hand giltigt
skäl för afmönstring. Det torde ju också för hvar och en stå som
en själfklar sak, att det icke kan ligga i kaptenens eller redarens
intresse att behålla en motvillig man i tjänsten, ty sjömannens
yrke är af den beskaffenhet, att det mer än de flesta kräfver
villighet och raskhet vid arbetets utförande.
Hvad däremot beträffar ett opåräknadt skiljande från tjänsten
af allé man, som herr Lindley afser, skulle det vid inträffad
strejk blifva af lamslående verkan för landets hela handelsflotta.
Som ett bevis för hur herr Lindleys uttryck »tryckande tvångs-
tjänst» å svenska fartyg ej kan tillämpas, kan jag anföra, att så
snart plats kan beredas vårt i engelsk och annan utländsk tjänst
varande sjöfolk, komma de med förkärlek hem, ehuru hyrorna
äro lägre, och det just på den grund, att å svenska fartyg få de
stadigvarande sysselsättning, bättre mat och humanare behandling,
i stället för att efter hvarje resa bli af skedade och få gå i land.
Jag tror icke att sjöfolket önskar en sådan lag som den före¬
slagna, ty nu kunna de arbeta under lagens skydd utan att behöfva
indragas i arbetsstriderna i land. Erfarenheten under sista årens
arbetsstrider ger mig stöd för detta påstående. Att detta för¬
hållande skall vara en nagel i ögat på transportarbetareförbundet
förändrar icke fakta.
Det har utlofvats, att Riksdagen redan innevarande år skall få
sig förelagd en arbetsaftalslagstiftning, som vi alla hoppas skall
blifva sådan, att vi med enighet kunna samverka för dess till¬
komst på en rättvis basis, rättvis såväl uppåt som nedåt. Denna
Lördagen den 12 Mars.
57
Nr 19.
lagstiftning kan dock icke baseras på rätt för den ena parten att
när som helst bryta ett ingånget kontrakt, utan på den basis, att
ingångna kontrakt skola obrottsligen hållas af båda parterna intill
kontraktstidens utgång och det vid straffpåföljd. Om detta gäller
kontrakt i allmänhet, måste det i,än högre grad gälla kommunika-
tionskontrakt, hvarom här är fråga, ty handelsflottan är landets
kommunikationsled utåt, liksom järnvägarne äro det inåt.
På grund af hvad jag sålunda anfört anhåller jag, herr tal¬
man, att få instämma i utskottets yrkande, att ifrågavarande mo¬
tion icke måtte till någon [Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina her¬
rar! Då jag biträdt den reservation, som är fogad vid föreliggande
utskottsbetänkande, har det icke varit ai någon särskild ömhet
om sjömännens strejkrätt, utan därför att jag icke kunnat komma
ifrån den uppfattningen, att sjölagens nuvarande stadganden lätt
kunna medföra en onödig hårdhet mot sjöfolket. Det kan hända,
att en sjöman på grund af sjukdom eller sjuklighet önskar frångå
sitt mönstringsaftal, innan den bestämda tiden är slut; det kan'
hända, att han har befogad anledning till missnöje med fartyget,
dess sjövärdighet, kosten eller andra förhållanden ombord. Det
synes därför, som om det icke skulle vara obilligt, att man åt¬
minstone tar under öfvervägande, huruvida det icke skulle låta
sig göra att något mildra de nuvarande hårda bestämmelserna.
Jag anser mig så mycket mer befogad att hysa den åsikten, att
det kan gå för sig att undersöka den saken, som en framstående
skeppsredare här i kammaren för ett par år sedan, då denna fråga
äfven var uppe, uttalade den meningen, att våra bestämmelser
i detta afseende nog vore tämligen stränga — ja, jag tror, att
han använde uttrycket drakonisk^. Och då Första kammaren i
dag för eu stund sedan debatterade detta ärende, lär lagutskottets
ordförande, som tillika är stor delägare i fartyg, ha yttrat, att
om man endast ser på lagens bestämmelser i detta fall, de nog
kunna leda till hårdhet mot sjömännen. Han menade emellertid,
att det icke vore så farligt att de voro stränga, ty de tillämpades
icke, emedan befälhafvare och redare alltid äro så humana, att
om en sjöman har befogad anledning att begära befrielse från
sitt mönstringskontrakt, en sådan befrielse icke blir förvägrad.
Men just detta, som sålunda anförts till försvar för sjölagens
nuvarande stadganden, anser jag med fog kunna åberopas till
stöd för reservationen, ty man har naturligtvis icke den ringaste
garanti för att alla redare och befälhafvare skola vara lika hu¬
mana.
För öfrig! synes också den åberopade omständigheten, att Ame¬
rikas och Englands sjölagar medgifva större frihet för sjömännen
att få afmönstra, utgöra ett stöd för den meningen, att det för¬
tjänar att tagas under ompröfning, huruvida icke ökad frihet i
detta afseende kunde beredas äfven de svenska sjömännen. Det
sades visserligen af den föregående ärade talaren, att sjömän, som
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
Nr 19.
58
Lördagen den 12 Mars.
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsäg¬
ning afmönstrc
i svensk hamn
(Forts.)
haft tjänst på — jag! tror att han särsbildt nämnde engelska.
'fartyg — skulle vara mycket benägna att då de komma hem i
, stället taga hyra på svenska fartyg — ja, han sade till och
.med att de med förtjusning göra detta. Ja, detta är naturligtvis
möjligt, ty det förhåller sig väl så, att på somliga svenska far-,
tyg folket har det bättre än på somliga engelska, men såsom
allmän regel tror jag knappast det kan vara riktigt att säga,
att folket har det bättre på svenska fartyg än på engelska eller
utländska i allmänhet. Jag minnes särskildt från en debatt i
detta ämne för några år sedan, att en präst, medlem af kammaren,
berättade, huru på en sjömansprästkonferens i Hamburg för några
år sedan en samling sjömanspräster kommit öfverens om, att det
vore sorgligt att de. svenska sjömännen i så stor utsträckning öfver-
gåfve de svenska fartygen och sökte tjänst på utländska, något
som förklarades bero på, att de icke hade det så bra på de svenska
som åtminstone på en del utländska fartyg. Jag vill härmed icke
säga, att i allmänhet förhållandena skulle vara bättre på de ut¬
ländska fartygen.
Å andra sidan vill jag gärna medgifva, att utskottet kan ha
rätt i, att det aftal, hvarigenom sjömän förhyras till tjänst om¬
bord på fartyg, kräfver särskilda rättsliga garantier för sitt upp¬
fyllande. Men jag kan icke inse, att ett bifall till reservationen
skulle innebära, att plan alldeles skulle släppa dessa garantier,
utan det låter tänka sig, att tillfredsställande sådana skulle kunna
ernås utan att man därför bibehåller de nuvarande nog så hårda
bestämmelserna.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reserva¬
tionen.
Häri instämde herrar Jansson i Edsbäcken och Karlsson i Fjät.
Herr Lindley: Jag begärde ordet för att bemöta något af
hvad herr Lundgren sagt. Jag har aldrig stuckit under stol med,
att denna sjöfolkets rätt att få afmönstra äfven skall kunna ut¬
nyttjas vid strejktillfällen. Med samma rätt som alla andra sam¬
hällsmedlemmar kunna strejka, om de finna sina villkor olidliga,
skall väl äfven sjöfolket ha en sådan möjlighet. Jag kan icke
förstå, af hvilket skål de t folk, som engageras i. sjöfarten, icke
skall ha denna (gista utväg, om ställningen är outhärdlig, och
hvarför skola just redarne ha rättighet att säga: vi betala folk,
som vi vilja. Hvad svarade redarne i fjol, då sjöfolket framställde
begäran om förbättrade villkor ? »Så länge sjölagen lyder som
den gör, . anse vi olämpligt! lätt träffa aftal, hvarigenom vi
rubba densamma.» Så svarade de och samtidigt afslogo de alla
framställningar om förbättrade löner. Det är alldeles själfklart,
att de vilja lämna orubbadt ett förhållande, som är så fördelaktigt
för deras intressen, men det är icke bara dem saken gäller, utan
det är en rent rättslig fråga, en frihetsfråga för sjömännen att
få komma ifrån ett fartyg, på hvilket de icke trifvas. Hvarför
Lördagen den 12 Mars.
59
Nr 19.
skola de hållas fångna, hvarför skola de hållas kvar på en olidlig Om rätt för
plats? Om man annställer en person på någon annan plats, icke
kan man då hålla honom kvar mot hans vilja, men till sjös gör ‘afmönstra^
man det. Och hvarför? Jo, därför att lagarna medgifva det. svensk hamn.
Men det är därför icke rätt. De gamla lagarna ha till och med (Forts.)
tagit hänsyn härtill, ehuru den nya sjölagsrevisionen tappat bort
den punkten helt enkelt.
Jag ber vidare att få säga några ord med anledning af hvad
den ärade skeppsredaren drog fram beträffande min motion. Har
säger, att redareföreningens förhyrningskon tor äro till för att
anskaffa hyggligt sjöfolk och befria sjöfolket från nödvändig¬
heten att betala (afgift. Är det uteslutande för det ändamålet
de inrättats? Handen på hjärtat! Nej, jag är öfvertygad om, att
det är en sak, som minst oroar herrar redare, om sjömännen få
betala en smula för att skaffa sig hyra, men redarna ha funnit,
att detta sätt att skaffa sig personal är ett tjänligt medel att
ytterligare binda folk, då de veta, att ingen sjöman kan komma
ombord på ett '.fartyg annat än genom deras agenter. Härvid
ha redarne till och med gjort något, som är stridande mot lagen
Tala om aftal! Hvad mena herrar redare med Svenska redare¬
föreningens betygsbok? Det är helt enkelt stridande mot för¬
ordningen, att redarne utgifva en särskild betygsbok, ty det är
stadgadt, att sjömansboken är den enda, som skall gälla, och
att i densamma skall vederbörande befälhafvare inför sjömanshu-
husets ombudsman göra anteckningar om sjömannens duglighet. Deu
bestämmelsen gå nu redarne förbi och utfärda en särskild betygs¬
bok, utan hvilken ingen sjöman kan få plats. Och i denna bok
ha de infört ett sådant privilegium som rätt för sjömannen att
få olycksfallsersättning, något som lagstiftarne varit nog flata
att icke tvinga redarne att betala, fastän Andra kammaren för
tio år sedan uttalade sig för att sjömän snarast möjligt borde få
olycksfallsförsäkring. Nu gifva redarne olycksfallsersättning oehi
knyta den samman med betygsboken, som är, det vågar jag här
förklara, fullständigt olaglig. Men det frågar man icke efter.
Man gör det ändå. Ville skeppsredarne ordna denna platsanskaff¬
ning på ett förnuftigt sätt, hvad vore då enklare än att offi¬
ciellt anknyta den till sjömanshusen? Jag anser, att det vore
fullkomligt korrekt och berättigad!, om från redarehåll man fram¬
komma med ett yrkande, att sjömanshusen skulle öfvertaga denna
roll att vara arbetsförmedlare. Härtill ha sjömanshusen nästan
skyldighet, ty i den gamla förordningen fanns det inryckt den
bestämmelsen att en s. k. Watersshouten skulle finnas anställd
vid sjömanshusen med uppgift att granska sjöfolks duglighet och
rekommendera sjömän till vederbörande befälhafvare. Den be¬
stämmelsen är nu borttagen, men likväl tvingar man sjöfolk att
fortfarande betala en s. k. plåtafgift af 1 °/o a lönen till sjömans¬
huset. Och detta icke för något annat ändamål än att de möjligen
skola komma i åtnjutande af någon hjälp från sjömanshuskassorna.
Huru stor den hjälp är, som sjömännen erhålla, har en verk-’
Nr 19.
60
Lördagen den 12 Mars.
Om rätt för ställe! undersökning visat, då den nödgats konstatera, att den-
7e°rUppsägning hufvudsakligen gått till herrar befälhafvare, men icke till
afmönstra i sjöfolket. Sjöjmännen ha fått en liten försvinnande bråkdel af
svensk hamn. sina egna inbetalda pengar, men lejonparten har delats broder-
(Forts.) ligt på befälet.
Vidare säger herr Lundgren: Vi betala våra agenter själfva
och dessa förhyrningskontor äro sålunda icke några filialer till
sjömanshusen. Nej, det fattades bara, att sjömanshusen till och
med skulle bekosta dessa agenter, som redarne begagna. Det- är
sannerligen att gå väl långt redan det att man utan tvekan tar
och anlitar officiella representanter, personer, som äro anställda
vid sjömanshusen och till hvilka sjöfolket har att vädja, om någon
orätt begås. Och så säga redarne: Vi betala dem ju själfva. Jo,
det är snyggt. Det är sannerligen så, att det är hvarje sjömans
skyldighet^ att protestera, och det är icke blott från mig denna
protest må komma, utan från hvarenda sjöman, som finnes på
svenska fartyg.
Så säger samme talare, att det är förmånligt för sjömännen
att vara bundna för längre tid, ty därigenom hållas de i ar¬
bete hela året, under det att de i andra länder afskedas efter
hvarje resa och sedan få gå arbetslösa. Ja, jag erkänner, att det
ligger en fördel i att de kunna stanna länge ombord på samma
fartyg, men kan icke samma system tillämpas äfven om de ha
rätt att afmönstra ? Behöfver en sådan rätt betaga sjömännen
möjligheten att stanna ombord på ett fartyg huru länge som helst ?
Jag har icke begärt, ätt det skall bli obligatoriskt, att, såsom
i England är fallet, så snart ett fartyg kommer tillbaka, sjöfolket
skall afmönstra, utan jag blott påyrkar rätt för sjömännen att
afmönstra, om de vilja. Det finnes exempel, som visa, att det icke
alltid är förmånligt att de äro tvungna att stanna kvar. Förlidet
år, ungefär samtidigt jned att vi behandlade detta ärende, in¬
träffade, att vid Skeppsbron en besättningskarl på en af Svea-
bolagets ångare sköt sig. Han hade begärt att få afmönstra, men
fått nej. »Ja», sade han, »då skola Ni taga mig härifrån som lik»,
och så sköt han sig. Det fanns icke något annat sätt att komma
ifrån fartyget än att taga lifvet af sig och sålunda lämna far¬
tyget och lifvet samtidigt.
Jag skall också be att få anföra en del fakta, som i någon
mån jäfva påståendet, att svenska sjömän komma ofta tillbaka*
och söka sig plats på svenska fartyg efter det de seglat i utländsk
tjänst. Såsom förtroendeman för sjöfolkets organisation har jag
ganska väl reda på, hur många det är som komma tillbaka. Våra
böcker skulle visa, att de sjömän, som finnas på svenska fartyg,
äro i allmänhet i åldern 18—20—23 år, och sedan försvinna de
och komma aldrig tillbaka igen. Det är alltjämt nya och åter nya
skaror som år efter, år tagas från landsbygden till anställning
först på små fartyg och sedan på större för att därefter försvinna.
Hvarpå beror nu detta? Jo, därpå, att de svenska redarne infört
ett system, som är stridande mot alla system i hela vida världen,
Lördagen den 12 Mars.
61
Nr 19.
nämligen att de mönstra hela sina besättningar bestående uteslu¬
tande af jungman och lättmatroser, hvilket gör, att då en person
vuxit upp och^blifvit kompetent, det icke finnes möjlighet för
honom att erhålla någon bättre plats, utan han måste emigrera
till Tyskland, England, Amerika eller Danmark. Från Danmark
till exempel meddelas, att en stor del af medlemmarne i deras
organisation äro svenskar: svenska eldare, svenska sjömän o. s. v.
hela vägen igenom. Svenskt sjöfolk öfversvämmar hela jorden och
det är gifvetvis till stor skada för landet, att denna emigration
får äga rum år från år. Saken har också uppmärksammats. Jag
har här i min hand en rapport från år 1906 från vår konsul
i London. Han skrifver: »Våra skeppsbefälhafvare klaga ofta här¬
öfver, att svenska sjömän numera vanskligen stå att erhålla för
tjänst på svenska fartyg. Till hvilken grad denna klagan är be¬
fogad kan törhända vara mindre lätt att afgöra, då jämväl måls-
män för andra sjöfartsidkande nationer förklara sig arbeta med
svårigheter, när det gäller skaffa skeppsbesättningar bland egna
landsmän. Dock må utan öfverdrift kunna sägas, att svenska sjö¬
män oftare än sjöfolk tillhörande andra europeiska nationer söka
hyra under främmande flagga. Då för några år sedan statistik
upprättades öfver brittiska handelsflottans bemanning konstate¬
rades sålunda, att bland de utlänningar, som voro anställda i
brittisk sjötjänst, svenskarne kommo i allra främsta rummet med
öfver 6,000. Det kan emellertid icke sägas, att den
på sådant sätt emigrerande delen af vår sjöfarande befolkning
såsom regel uppnår bättre lefnadsvillkor i främmande tjänst än
under vår egen flagga, hvarför det i hvarje hänseende vore en
vinst, om denna utvandrareström kunde hämmas. I någon män
antages detta skola vara en följd af den nya lagen om brittiska
handelsflottan, som bland andra villkor för förhyrning ombord
å fartyg, hemmahörande i det förenade konungariket, också före-
skrifver, att den sökande skall vara kunnig i engelska språket.
Ä andra sidan ha likväl lättnader införts i de brittiska naturalisa-
tionsformaliteterna för sjömän, hvilken åtgärd befaras kunna med¬
föra, att eu ännu större del af vårt bästa sjöfolk förvärfvar med¬
borgarskap här i landet, än hvad fallet var under den äldre lag¬
stiftningen.» Det är sålunda icke nog med att de emigrera, utan
de förvärfva äfven medborgarrätt i främmande land och vända
aldrig åter.
Slutligen vill jag säga, att jag kan vara ense med den ärade
repiesentanten från Göteborg därom, att kontrakt och aftal skola
hållas. Jag är icke alls någon beundrare af att bryta aftal, och
jag önskar blott, att jag hade möjlighet att nu gå in på frågan
härom. Jag hoppas emellertid att snart få tillfälle därtill, då
frågan om aftalsbrott skall komma före, och då tror jag, att
den ärade representanten från Göteborg skall få tillräckligt att
göra med att sopa rent för sin egen dörr. Om nu för öfrig!
denna möjlighet till afmönstring gifves i lagen och sålunda sjö¬
folket får rätt att afmönstra, så behöfva ju inga aftalsbrott före-
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
Nr 19.
62
Lördagen den 12 Mars.
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts )
komma. Om de lämna sin tjänst under sådana ändrade lagbe¬
stämmelser, kan det icke bli tal om aftalsbrott, ty då göra de
blott hvad de ha rätt att göra och hvad de gjort sedan urminnes
tider ända sedan den tiden då vi först började skrifva lagar i
vårt land. Jag kan icke se annat än att detta är en rättvisa,
som man borde medgifva dem.
På, tal om aftalsbrott Vill jag påpeka ett förfarande från
redarnes sida, som visserligen icke direkt innebär aftalsbrott, men
hvarvid man icke följer de i sjölagen fastställda bestämmelserna,,
och jag hoppas att herrar redare taga frågan härom under väl¬
villig ompröfning. Vår sjölag, som ju afser att gälla såväl redare
som sjöfolk, ger icke sjömannen rätt att afmönstra under kon¬
traktstiden, men om han mönstrat på ett år, kan ej heller redaren
bli af med honom förrän året är gånget. Har detta praktiserats?
Nej, aldrig under många år, och jag vill uppmana de närvarande
redarne att, om d,e kunna, påvisa, att de härvid följt lagens be-,
stämmelser. När vintern kommit och de ansett lämpligt att upp¬
lägga, ha de gjort det och afmönstrat besättningen. Det Ear
hetat, att besättningen frivilligt gått med på afmönstringen. Nej,
den har varit så illa tvungen. Redarne ha sålunda mönstrat af
dem, men för detta fall finnes i lagen en bestämmelse, som säger,
att sjömannen pkall äga rättighet att utfå en månads extra hyra
Mig veterligt har det aldrig ifrågakommit, att en redare upp¬
fyllt denna klara bokstaf i lagen. Redarne ha ansett det vara
förmånligare för sig att icke utbetala denna ersättning. Äfven
detta vittnar om huru litet sjöfolk har förstånd att bevaka sina
rättigheter, då de icke ens försökt att anställa åtal för att utfå
denna dem tillkommande rätt.
Alla dessa omständigheter visa tydligt och klart, hvilken
part som har den största förmågan att skydda sina intressen,
såväl politiska som fackliga, och det är därför som jag tror, att
Andra kammaren icke nu gör någon orättvisa genom att här uttala
sig för reservationen.
Herr Broström: Herr talman, mina herrar! Vi undgå, se¬
dan några år tillbaka icke att hvarje år i islossningen få en liten
sjöstrid här i kammaren genom herr Lindleys ingripande, och att
han sannerligen icke lägger någon olja på vågorna för att dämpa
striden, ha vi nog fått bevittna, senast af det anförande han nyss
hållit. Jag skall försöka, så vidt möjligt, att anlägga en något
lugnare ton vid behandlingen af den föreliggande frågan, och i den
mån jag kan, med den ensidiga ställning en arbetsgivare alltid
får till en arbetarefråga, söka något klarlägga densamma.
Först kunna vi val vara alldeles ense om, att det ligger i
arbetsgifvarens intresse att aldrig söka kvarhålla en arbetare, som
icke själ!' vill kvarstå i tjänsten, och i trots däraf att den öfver¬
vägande delen af våra sjömän mönstras på s. k. seglationstid, före¬
kommer dylik afgång från fartygen nära nog för hvarenda resa.
Lördagen den 12 Mars.
63
Nr 19.
Oupphörligt lämna sjömännen sin tjänst, än af den ena anledningen Om rätt för
och än af den andra, med rätt eller orätt. Vi redare äro så fullkorn- ^^upp^ägntn
ligt vana vid detta, att vi icke fästa oss därvid, trots att det orsakar afmönstra i
oss kostnader, särskildt i det fall att man har fartyg gående på far- svensk hamn.
vatten, där det är mera obekvämt att göra dylika ombyten. Her- (Forts.)
rarne skola icke tro, om också herr Lindley ville framställa sjö¬
männens arbete ombord på fartyget så som om det försigginge
under några medeltida former, att sjömannens rätt är så kring-
skuren. Att 1891 års sjölag förändrade villkoren för hans tjänst
gentemot 1864 års, är en alldeles naturlig följd af sjöfartens om¬
läggning från hufvudsakligen segelfartygs- till hufvudsakligen ång-
fa.rtygsrörelse. Därigenom måste det gamla arbetsaftalet, som var
afsedt gälla för resa, förändras, enär fartygen kommo att utföra
relativt kortvarigare resor än förr var förhållandet.
Jag skall tillåta mig att i all korthet rekapitulera de paragrafer
i sjölagen, som handla om hyresaftalet och de rättigheter, som till¬
komma sjömannen. Stadgandena härom återfinnas i § 82 och
följande till och med § 90. I § 82 säges, att hyresaftalet upphör,
när fartyget ankommer till förhyrningsorten eller annan svensk hamn,
där resan slutar. Herr Lindley har nu förklarat, att det innebär
en stor orättvisa, att redarne då icke betala sjömannen en månads
ersättning. Jag har verkligen hittills aldrig hört den uppfattningen
framställas, att redaren, då seglationsåret upphör eller resan slutar,
skall till sjömannen betala en månads hyra såsom ersättning. Tror
verkligen någon af herrarna, att en redare afslutar sitt fartygs verk¬
samhet endast för att få afmönstra besättningen och kasta den i land?
Jag skall tillåta mig att belysa saken med exempel ur såväl
min egen som andras erfarenhet, särskildt ur min egen.
Då vi med fartyg, som kostat många hundra tusental kronor
stycket, under de senaste åren icke kunnat segla in ett öres förtjänst
under vintermånaderna, har jag likväl för besättningarnas skull sökt
hålla fartygen i gång så länge de ej gått utan alltför stora förluster.
Så hafva äfven mångfaldiga andra redare gjort.
I 83 § säges att sjömannen, när han efter sista påmönstringen
varit i tjänst i två, eller på resa bortom Kap Horn eller Goda Hopps-
udden, tre år, har rätt att erhålla entledigande å första ort, som för
lossning eller lastning därefter anlöpes. Det säges af reservanten,
herr Lindhagen, att sjömannens anställning ombord å fartyget har
ganska lång varaktighet. »I allmänhet», säger han, »uppgår den
till ett helt år». Jag får för min del säga, att det synes mig, att
denna aftalstid är skäligen kort. Skulle man anmärka något mot
aftalstiden öfver hufvud taget med hänsyn till att den skall be¬
trygga individens, utkomstmöjligheter, skulle man såga, att den ej är
tillräckligt lång. Ett år är eu kort aftalstid. Aftalstidens korthet
är ett förhållande, som beror på sjöfartens egen natur. Men att
man skall beteckna denna tid som lång, är verkligen en egendomlig
uppfattning.
§ 85 säger, att sjöman, som visar, att han kan få fartyg att
föra, äger rätt att erhålla entledigande, om han utan ökad utgift
Nr 19.
64
Lördagen den 12 Mars.
Om rätt för för redaren sätter annan duglig karl i sitt ställe. Det samma gäller,
sjöman att ef- anställning såsom förste styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes
afmönstra i sjöman, som ar förhyrd i ringare stallning.
svensk hamn. I § 86 förekomma stadganden för det fall, att sjöman blifvit
(Forts.) illa behandlad: »Visar sjöman, att. befälhafvaren mot honom föröf-
vat grof misshandel eller underlåtit att mot sådan misshandel, som
af annan ombord föröfvats, gifva honom påkalladt skydd, eller att
befälhafvaren förhållit honom försvarlig kost, äge han rätt att
erhålla entledigande. — Sjöman, som af sådan anledning frånträder
tjänsten, erhåller hyra för den tid, han tjänstgjort, och därutöfver
för en månad så och, därest han lämnar tjänsten annorstädes än å
förhyrningsorten, extra hyra.
Den viktiga 87 § stadgar, rätt för besättningen att afmönstra,
om fartyget icke är i sjövärdigt skick. Jag tror, att de, som in¬
tressera sig för den nuvarande sjölagen, minnas, hvilket ofantligt
intresse, som formuleringen af denna § väckte, och huru många gen¬
sagor denna formulering väckte från redarehåll på grund af den
rättighet, som i § :n inrymmes åt besättningen att, om fartyget icke
är i sjodugligt skick, lämna fartyget, och på grund där af, att det
icke pålägges något disciplinstraff, om därigenom fartyget uppe¬
hälles utan anledning, utan endast ett penningestraff. Han skall
ersätta, hvad han kan, hvilket i realiteten icke har någon betydelse.
§ 88 säger, att om fartyget försäljes till utländsk man eller
eljest upphör att vara svenskt, skall besättningen, liksom enligt
§ 87 hafva rätt att erhålla entledigande.
§ 89 handlar om det fall, att sjöman är oduglig.
§ 90 säger: Blir sjöman sjuk eller skadad, skall befälhafvaren
åt honom bereda nödig vård ombord eller i land. Är han till följd
af sjukdom eller skada för längre tid urståndsatt att fullgöra sin
tjänst, eller är han behäftad med venerisk sjukdom, äge befälhaf¬
vare entlediga honom ur tjänsten.----Sjöman, som eljest,
medan han är i tjänst, varder sjuk eller skadad, njute full hyra äfven¬
som sjukvård på redarens bekostnad, så länge han är kvar i tjänsten.
Varder han entledigad, erhåller han hyra, till dess han af mönstras,'
eller, om afmönstring icke äger rum, till den dag, då fartyget går
vidare, äfvensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,
räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde».
Dessa äro de hufvudsakliga bestämmelserna rörande sjömäns
rätt att erhålla entledigande från sin anställning ombord å fartyget.
Jag tror icke,, att det är rätt . att säga-j att dessa äro ensidiga och
medeltidsmässiga, som herr Lindley på något ställe uttryckte sig.
Nej, mina herrar, denna fråga, som herr Lindley vill hafva fram,
nämligen att sjömannen skall kunna lämna fartyget efter 24 tim¬
mars notis, afser endast att bereda rederinäringen ett afbräck, utan
att, efter hvad jag tror, kunna bereda sjöfolket någon fördel. För¬
hållandet är, att ett fartyg, som.icke är sjövärdigt, icke får gå till
sjöss; och i hvarje fall ådraga sig befälhafvare och redare ansvar,
böter eller eventuellt fängelse, om de gå till sjöss med icke sjövär¬
digt fartyg, d. v. s. ett fartyg, som bl. a. icke äger tillräcklig be-
Lördagen den 12 Mara.
65
Nr 19.
manning. Yi skola icke se frågan ur synpunkten af en allmän
strejk, som herr Lindley gjorde, utan tänka på det lilla partiella
kriget i fråga om rederinäringen, som här naturligen med största
lätthet kan etableras.
Det är därför, som dessa bestämmelser, till synes ganska obe¬
tydliga, i verkligheten skulle innebära en stor fara för just vår re¬
derinäring med de korta resor,1 som våra fartyg numera göra. Häruti
finnes eu väsentlig skillnad från de långa resorna, där det icke skulle
innebära någon likartad svårighet. Jag vill som exempel taga de
resor, en del af mina fartyg göra på Ostasien. Först var det upp¬
gjord!, att besättningen skulle stanna under seglationstiden, men då
hände ofta, att de ville afmönstra. Sedan man börjat tillämpa prin¬
cipen att låta dem mönstra per resa — den varar omkring sex må¬
nader — stannade de mycket hellre kvar än förut. Detta betyder
emellertid ingenting för den fråga, som här är före, nämligen hur
vår rederinäring här skulle röna inverkan. Man får icke jämställa
våra förhållanden med dem i England och Amerika med deras långa
resor. Där har principen ändock gått ut till sjömännens disfavör på
så sätt, att de kastas i land, då fartyget nått sin bestämmelseort. Huru
göra de engelska redarna, då fartygen komma t. ex. till la Plata-
länderna och andra aflägsna farvatten? De hyra folket till resans
slut och när det är dåliga fraktkonjunkturer, kasta de dem sedan i
land. Det är deras sätt att behandla dem.
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
Trots att vi icke hafva några lagbestämmelser om, hvad som
till sjömännens bekvämlighet skall finnas i fartygen, såsom förhål¬
landet är i England, hafva vi svenska redare dock. omsorg om våra
sjömän och vidtaga åtgärder för att göra det trefligt för dem. Och
jag vet, huru man på de engelska varf ven mången gång skrattar åt
itt vi lägga ned så stora summor för våra sjömäns trefnad.
Det är icke att undra på, att denna sjölagsändring, som nu å nyo
kommit på tal, väckt en ganska enstämmig opinion hos redarna,
därför att man vet, hur den faktiskt kommer att utnyttjas till vår
sjöfarts skada, utan att — jag vågar påstå det _— den kommer att
bringa sjömännen någon som helst ekonomisk vinst. Ty dei. är icke
på vår ekonomiskt undergräfda sjöfartsnäring, som sjömännens för¬
bättrade ställning skall byggas. Hade icke vår sjöfartsnäring under
de senaste åren arbetat under så tryckande konjunkturer, hade Härin-
gens målsmän kunnat tillmötesgå de fordringar, som förra året fram¬
ställdes. Icke alla dessa både kunnat tillmötesgås, ty någon oreson-
ligare framställning, än den som förra året gjordes af fackföreningen
med hänsyn till jungmäns och lättmatrosers löner, kan knappast
tänkas, och jag beklagar, att jag ej har den detaljerade framställ¬
ningen bär. Jag medgifver emellertid, att det för de fullt utbil¬
dade sjömännen och eldarne vore önskligt, att sjöfartsnäringen snart
kunde medgifva en ökning af lönen. Men jag får säga, att de kraf.
som framställdes från fackföreningen rörande särskild! lönerna i
fråga om nybörjare voro sådana, att man. om man jämför dem med
lönerna i land för motsvarande åldrar, måste beteckna dem som
oresonliga. .Tåg vill alltså icke säga, att redareföreningen kunnat
Avdra hammarens pynt. 1910. Nr 19.
5
Xr 19.
66
Lördagen den 12 Mars.
Om rätt för gå in på alla de framställda trafven, men jag är öfvertygad om att,
teruppsägning 0111 sjöfartsnäringens ekonomiska läge varit sådant, att om man kun-
afmönstra i nät åstadkomma en förbättring så hade icke herr Lindley gifvit vika.
svensk hamn. Då hade det blifvit en lönerörelse å tout prix, men nu saknade den
(Forts.) sitt ekonomiska berättigande, och därför drefs icke saken fram.
Herr Lindhagen: Vi hafva nog alla i kammaren fått den
lifliga uppfattningen, att de djupgående ekonomiska intressen som
här på bägge sidor stå emot hvarandra, hafva sin stora betydelse,
och man kan medgifva, att, såväl rederinäringen kan hafva sina
bekymmer som sjöfolket sitt betryck.
Nu har den siste talaren — och det skedde äfven i lagut¬
skottet från den som förde rederinäringens talan där — lagt be¬
toning på att man icke kan gå in på en sådan förändrad lajg-
stiftning, därför att rederinäringen skulle komma i ett sådant
ekonomiskt betryck, att den icke kunde reda sig och uppehålla
sig, utan att vi måste bibehålla den nuvarande lagstiftningen,
därför att en ändring skulle sannolikt missbrukas af sjöfolket
i syfte att rederinäringen icke skulle känna påräkna den inkomst
och den vinst, som den måste hafva för att kunna äga bestånd.
Detta är tvistefrågans kärnpunkt. Men å andra sidan får man
reducera saken till rätta proportioner. Ingen af oss kan väl tänka
sig, att denna stora intressekonflikt mellan högsta vinst och högsta
lön som utspelas på såväl sjöfartsnäringens som på de flesta andra
områden, att den skall få regleras i redarnes intresse på det sättet,-
att ingen ändring får ske i den lagstiftning, hvarigenom sjömän¬
nen hållas i större beroende än andra arbetare i denna stora so¬
ciala strid.
Som herr Lindley påpekat, har frågan äfven ett rättsligt
intresse. Det är i våra tider en rättslig synpunkt, att ett aftal
icke skall fasthållas så långt, att individens frihet försvinner eller
obehörigen begränsas; och jag vill gentemot den föregående ta¬
laren framhålla, att den faktiska bestämmelsen om en aftalstid
på ett år i vår tid icke är en rättslig bestämmelse. Arbetaren
kan icke komma ifrån denna långa aftalstid, sjömännen äro så
godt som tvungna att gå in på densamma, då den finnes intagen
i redarnes blanketter och formulär. Eu sjöman måste hafva rät¬
tighet, att, liksom andra arbetare, vara en fri medborgare äfven
i sina arbetsaftal. Huru frågan om den stora sociala kampen mellan
högsta vinst och högsta lön skall utkämpas blir en sak för sig
Men icke går det an att börja lösa frågan på det sätt, att matn
bibehåller lagar, som äro antikverade och betungande för sjö¬
folket till garanti för sjöfartsnäringens Joehöriga vinst, och ur
denna synpunkt har jag ansett det vara omöjligt att kunna gå
med på utskottets betänkande. Nu har herr Lindley framhållit
— jag har icke hunnit studera förhållandena så noga, men det
förefaller mig, som om han hade rätt, något som också synes
bekräftadt af den föregående talaren —- att rätt för svenska sjö¬
män att afmönstra i inhemsk hamn, när de komma dit, fanns i
Lördagen den 13 Mars.
67
Nr 19.
1864 års sjölag. Stadgandet härom har emellertid sedan fallit bort
och återfinnes icke i 1891 års sjölag. Herr Lindley trodde, att
detta var ett förbiseende, men den siste talaren sade, att det
berodde på att sjöfartsnäringen undergått förvandling, i det man
öfvergått från segel- till ångfartygsdrift. Därför måste en ändring
ske, och sjömannens rätt att afmönstra i inhemsk hamn och återgå
till hemmet måste tagas bort. Jag tror det är fullständigt oberät-
tigadt att åberopa en sådan utveckling, hvarigenom sjöfartsnä¬
ringen industrialiserats och det gamla husbondeförhållandet kom¬
mit bort för bibehållande af en bestämmelse, som är öfverens¬
stämmande med den gamle tjänstehjonsstadgan. Vi få väl finna
oss uti utvecklingen sådan den är och gifva alla medborgare lika
fri- och rättigheter och söka på andra grundvalar utkämpa den
störa sociala striden mellan högsta vinst och högsta lön.
Nu säde den siste talaren, att sjömännen äro så vana vid
att alltid få gå sin väg, när de komma i inhemsk hamn. Ja,
i sådant fall bör denna sedvana då så mycket lättare kunna upp¬
höjas till lag, det kommer icke att medföra någon öfverrask¬
ning för rederinäringen.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till reserva¬
tionen.
Herr Lundgren i Göteborg: Herr Lindley har beskrifvit
mönstringskontoren såsom någonting, hvilket skulle inkräkta på till
och med den lagliga sidan, och dragit i tvifvelsmål, huruvida vi
haft laglig rätt att inrätta sådana. Han sade också, att vi å mönst¬
ringskontoren anställt folk, som tillhöra sjömanshusen. Ja, det är
ju naturligt att man, när dessa mönstringskontor upprättades, antog
folk som voro lämpliga att sköta dem, och om vissa vaktmästare
från sjömanshusen, som kanske blifvit öfverflödiga och från b yres¬
byråerna blefvo antagna, är detta en helt naturlig sak. Det fin¬
nes, mig veterligen, icke något som helst olagligt i att vi utfärda
betygsböcker för sjöfolk. Vi kunna likaväl utfärda sådana, som
vi utfärda motböcker och vanliga betyg. Betygsböckerna ersätta
delvis de betyg, som förut skrefvos på lösa blanketter, och hviska
sjömännen dels frivilligt och dels ofrivilligt tappade bort. Om
herr Lindley ömmar för sjöfolket kan jag icke förstå, hvad som kan
förarga honom i denna institution. Vi hafva på allt sätt sökt att
tillgodose sjömännen både genom olycksfallsersättnrng och genom
att betala deras förlorade effekter och till och med detta förargar
herr Lindley. Det synes ligga en afundsjuka under detta. Kanske
det är de! att sjömän dragits från sjömans- och eldarefackföre-
ningarna till dessa kontor, som väckt ovilja hos herr Lindley. 1
sfi fall må han behålla den, vi komma nog fortfarande att se efter
sjömännens intresse på detta område.
Vidare talade herr Lindley i stormande ordalag om det sjö¬
folk som reser ut, att det förhållande ägt rum under senare tider,
att vi haft mera sjöfolk i utländsk tjänst än i vår egen. Men detta
beror på att den svenska handelsflottan legat tillbaka. För när-
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
Lördagen den 12 Mars.
Nr 19.
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
JT 68
varande ligger den fortfarande tillbaka i förhållande till den ställ¬
ning vi borde intaga på världshafven. Men, såsom jag yttrade
i mitt första anförande, när vi kunna bereda våra sjöman plats,
komma de med förkärlek tillbaka till våra fartyg. Jag lycker jag
borde hafva något så när reda på dessa saker. .lag bär varit så¬
som sjöman både på engelska och svenska fartyg, jag bär i många
år tjänstgjort både såsom styrman och kapten och de sista tio åren
varit redare. Jag tror därför icke att herr Lindley behof t taga
sig en så våldsam sjögående ton, när jag uttalade mig i dessa
saker, ty jag tror mig. som sagdt, hafva lika göda förutsättningar
som lian att ha reda på dem. Hvad angår insinuationen om aftals-
brott, som herr Lindley slungade fram soni en raket, tror jag icke,
att den hade någon vidare effekt. .lag vill säga herr Lindley, att
hvarken jag personligen eller svenska redareföreningen, mig veter¬
ligen begått något aftalsbrott och därför ber jag att få kasta insi¬
nuationen tillbaka på herr Lindley själf.
Vidare sade herr Lindley, att svenska skeppsredare icke betala
folket dem tillkommande månadshyra när de afmönstra i utlandet.
Detta bestrider jag på det bestämdaste. Jag har personligen ut¬
betalt otaliga månadshyror för folk, som lämnat fartyget, då de
enligt mönstringsrullans bestämmelser hade rätt att afmönstra
i utlandet. Så har jag t. ex., då fartyget ldifvit snidt i utlandet,
låtit hemskicka besättningen och dessutom gifvit den en månads
penningar. Jag tror icke, att herr Lindley har rättighet att slunga
en sådan insinuation i näsan på de svenska redarna, att de_ icke
fullgöra sina lagliga skyldigheter gentemot sjöfolket, när det gäller
att betala deras extra förtjänster eller extra månadspenningar.
Vidare vill jag säga, att det vanligtvis förekommande mönst-
ringskontraktet är årskontrakt. Däri stipuleras, att sjömannen skall
följa fartyget, tills det i svensk hamn upplägges innevarande år. Om
fartyget upplägges samma år i svensk hamn, har naturligtvis sven¬
ska redare icke någon skyldighet att utbetala extra månadspenning,
därför att sjömannen kommit hem och kontraktet är slut.
Medan vi hafva denna sak uppe, vill jag särskild! betona,
hvad jag sade i mitt första anförande, nämligen att de svenska sjö¬
männen äro bättre betjänta med dessa årskontrakt än med det, som
herr lindley föreslår eller rätt att afmönstra efter 24 timmars
uppsägning. Jag framhöll detta icke såsom herr Lindley ville
insinuera af fruktan för någon sjömansstrejk, utan med hänsyn till
herr Lindleys transportarbetarestrejker. Det vore synnerligen för¬
månligt för sjömännen att vara lagligen bundna vid fartyget, ty i så
fall kunde de svara herr Lindley: nej tack, vi äro bundna enligt lag,
vi kunna icke strejka. Det har varit synnerligen förmånligt för
dem under de oroliga tider, som nu existera, och intill dess vi fått
en lag, som närmare bestämmer rättsförhållandena mellan arbetsgi¬
vare och arbetare. Denna bestämmelse i mönstringslcontraktet till¬
kom —- herr Pettersson i Södertelge och herr Lindhagen vidrörde det
något och jag ber att för min del ännu en gång få vidröra detsam¬
ma — när svenska ångbåtsflottan ökades med mindre fartyg, som
lördagen den 12 Mars.
Nr 19.
girigt) på kortare resor, exempelvis mellan G-öteborg eller Stockholm
och England o. s. v. Det kunde icke vara hvarken för sjömän,
redare eller befälhafvarne ombord lämpligt, att folket mönstrade af
efter hvarje resa. Det vore fullkomligt rättsvidrigt, om en man
skulle afmönstra efter en veckas eller fjorton dagars resa, ty i så
fall finge kaptenen springa ut till sjömanshuset efter hvarje resa
och skrifva nya kontrakt. Detta torde synas herrarna något ba¬
rockt. Dessa årskontrakt äro fullkomligt lagliga, och därför har
man i allmänhet ingått på dem. De äro fullkomligt lagliga där¬
för, att lagen säger, »såvidt icke sjömannen är 'förhyrd på viss
tid», och de äro tidskontrakt. Årskontrakten hafva stora fördelar,-
men nackdelarna äro minimala. Jag försäkrar, att under de trettio
år jag varit till sjöss som befäl, dels styrman och dels som kap¬
ten, och under de tio år jag varit redare har det icke varit någon
som begärt att få afmönstra, hvilken blifvit vägrad detta, om det
funnits lämplig person att sätta i stället. Herr Lindley sade, att
en matros skjutit sig, emedan han icke fick afmönstra, men den
historien torde närmare behöfva utredas. Ingen torde taga för godt,
att han sköt sig därför, att han icke fick lämna fartyget, och gjorde
hau det, var han vansinnig. Han sköt sig icke därför, att han väg¬
rades lämna fartyget, utan på grund af en fördunklad tankegång
vid tillfället.
Detta säger jag för min egen räkning, men för alla svenska
kapteners och redares räkning säger jag, att det icke förekommer
och aldrig förekommit annat än i exceptionella fall att icke en per¬
son fått afmönstra, då han själf velat. Det skulle vara en dårskap
af kaptenen att behålla eu ovillig man i tjänsten. Vi behöfva rappt
och dugligt folk och det kunna icke de vara, som man tvingar stan¬
na ombord å fartyg. Jag vill icke längre upptaga kammarens tid
med denna sjöbatalj som den kunde kallas, utan därför skall jag,
herr talman, be att fortfarande få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Lindley: Jag tänkte begära ordet då herr Broström
säde, att han icke kände till den paragraf, som handlade om
sjöfolks rätt att få extra månadslön. Detta beror antagligen på,
att denna paragraf 86 aldrig praktiserats. I § 91 sjölagen står
det emellertid: »Inställes resa till följd af krig, blockad, embargo,
ut- eller införselförbud, ishinder eller skada, som gör fartyget
odugligt för resan, eller varder fartyget i afgångshamnen eller
under resan af sådan anledning för längre Hd uppehållet, må besätt¬
ningen entledigas mot åtnjutande af hyra till afskedandet. För¬
olyckas fartyget eller förklaras det efter timad skada icke vara
isiåndsättligt, eller uppbringas det och prisbedömes, eller tages
det af sjöröfvare, upphörer hyresaftalet att vara gällande och be¬
sättningen erhåller hyra till och med den dag, då tjänstgöringen
upphörde», och i § 92 stadgas: »Inställes resa af annan orsak än
i § 91 säges, eller entledigas eljest sjöman utan laga skäl, njute
den entledigade hyra och reseersättning efterty i § 86 säges; dock
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i ■
svensk hamn.
(Forts.)
Nr 19.
70
Lördagen den 12 Mars.
Om rätt för
sjömän alt ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
att i händelse fartj^get å utrikes ort upplägges i vinterhamn och
besättningen af sådan anledning afskedas den i § 86 stadgade
tilläggshyran för en månad icke skall utgå. Följaktligen, när
fartyget upplägges i svensk vinterhamn, hvithet icke är undan¬
taget i § 91 så skall sjöfolket enligt lagen vara berättigad! att få
en extra månads hyra, men det ha sjömännen aldrig fått. Nu sade
herr Lundgren, att han gifvit dem denna extra månads hyra, men
han tilläde försåtligt nog: »i utlandet». Ja, det tror jag nog,
men här har man aldrig brytt sig om att tillämpa stadgandet,
utan det har helt enkelt blifvit en död bokstaf, och sjömännen
ha aldrig haft möjlighet att utfå sin rätt.
1 England har man sökt komma undan denna svårighet att
behöfva afmönstra manskapet för hvarje liten kort resa, i det man
använder s. k. »rullning agreements», hvilket jag tror, att herr
Lundgren känner till. Alla fartyg på kortare trader ha löpande
kontrakt, gällande för sex månader. Men detta hindrar icke någon
enskild sjöman att under tiden mönstra af. Liksom skeppsredarna
ha rättighet att mönstra af mannen, så har också denne afmönst-
ringsrätt sig medgifven.
Det är icke blott den engelska sjölagen, som tillåter sjöfol¬
ket att på så sätt mönstra af, utan detta gäller, såvidt jag Ve)t,
hvarenda sjölag med undantag af den skandinaviska. Förklarin¬
gen till dess särställning är, att bestämmelsen bortföll vid senaste
sjölagsrevision. Jag har icke hört talas om, att den engelska
sjöfarten blifvit ruinerad genom dessa frihetsbestämmelser. Tvärt¬
om har den blifvit den största och starkaste i hela världen, och
ändå har den och har haft de friaste bestämmelserna.
Jag tror sannerligen icke, att det föreligger något skäl, som
berättigar att man fortfarande vidhåller, att en sådan rätt skall
vara sjöfolket fråntagen, när man kan hänvisa till, att den rätten
är medgifven i alla länder och att den gällt äfven för svenska
sjöfolket från hansatiden ända fram till 1891, då den borttogs.
Och jag tror icke, att de skäl, som från redarehåll framföras, äro
bärande nog.
Herr Lindqvist: Herr talman, mina herrar! Herr Lund¬
gren har i båda sina anföranden starkt betonat, att de svenska
sjömännen skulle vara synnerligen tillfredsställda med den nu¬
varande ordningen, därför att de icke vid besök i svenska hamnar
skulle behöfva deltaga i arbetsinställelse.
Ja.g vet nu ej, men jag har funderat på,- om herr Lund¬
gren fått något uppdrag af de svenska sjömännen att framföra en
sådan mening. Det tänker jag mig dock, att han icke fått, då,-
såsom vi alla veta, han är skeppsredare och sålunda ej står i
sådant förhållande till sjömännen, att de kunde ha gifvit honom
ett sådant uppdrag. Jag tillåter mig af den anledningen och fram¬
förallt, då jag anser, att herr Lundgrens påstående ingalunda
sammanfaller med den uppfattning, som gjort sig gällande hos
arbetarna, att betvifla riktigheten af detsamma. Jag är öfver-
Lördagen den 12 Mars.
71
Nr 19.
tygad om, att de svenska sjömännen nog ha samma uppfattning
och känslor och känna så att säga ett med arbetarna i allmänhet,
Ue skulle nog kanske ofta vilja göra gemensam sak med dessa
arbetare tor sina egna intressen jämväl, men de hindras ju gifvet
pa grund af det sakförhållande, som här i dag diskuterats, eller
pa grund af att lagen lägger hinder i vägen för dem.
... , etJ är emellertid icke för den sakens skull, herr Bindley
ioreslagit ändring i nuvarande förhållanden, utan det är för att
bereda svenska sjömän möjlighet att, om de efter en längre resa
finna forhailandena i hög grad olidliga, kunna få stanna hemma,
oaktadt aftal ålägger dem att gå med till långt aflågsen hamn"
innan afmönstring far ske.
Emellertid begärde jag ordet särskildt med anledning af herr
Lundgrens yttrande af den anledning att jag icke vill att
han i egenskap af skeppsredare skall få gå härifrån med den freds-
glorm, hvarpå han synes vilja göra anspråk, men som jag anser vara
obefogad. Jag val erinra om, att den fredliga ton, herr Lund¬
gren lade i detta sitt anförande, när det gällde arbetsinställelser
moter man sannerligen icke hos Sveriges redareförening; och det
tona i!rj ?v1eriS'es redareförenings representanter fått råda
1908, hade vi har i landet da haft en lika mördande strid som den-
vi tmgo 1909. "
Det är därför, herr talman, jag velat gorå denna erinran,-
°f, jaI anser, att herr Lundgren ingalunda företräder en kår,
, Dvrlkeri ett anförande skulle kunna läggas på detta sätt, eller
att han skulle äga grundad anledning att framträda som första
förespråkare för en fredsidé, som hans organisation hittills i sä
ytterst ringa grad omfattat.
Herr Broström: Jag skall blott be att få säga ett par
ord. Herr Lmdley missförstår nog sjölagen. Jag skall icke när¬
mare ingå pa § 91 men jag skall i stället be att få rekommendera
herr Lmdley att litet närmare studera § 82, som tydligt säger,
under hvilka förhållanden sjöman skall kvarstanna i tjänst eller
erhålla entledigande i hemlandet.
Herr L indley: Jag skulle vilja rekommendera den senaste
talaren att låsa 86 och 92 sjölagen.
Ofverlaggnmgen förklarades härmed vara slutad. Herr tal¬
mannen Iramstallde nu propositioner på dels bifall till utekottets
hemställan, dels afsteg därå och bifall i stället till den vid ut¬
låtandet af herr Lindhagen m. fl. afgifna reservationen. Herr
talmannen fann den förstnämnda propositionen hafva flertalets
roster tor sig, men som votering begärdes, uppsattes,- justerades
och anslogs denna pmröstningsproposition:
Om rätt för
sjömän att ef¬
ter uppsägning
afmönstra i
svensk hamn.
(Forts.)
■yg Lördagen den 12 Mars.
Den, som vill,- att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 20, rostar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren,- med afsteg å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet af herr Lindhagen m. fl.
afgifna reservationen.
Voteringen utföll med 137 ja mot 65 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl- 4,17 e. m. för
att åtel saSmaiträda kl. 7 e. m„ då detta plenum enligt utfar-
dadt anslag komme att fortsättas.
In fidem
100676 Stockholm 1910. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norctedt & Söner.