Motioner i Andra Kammaren, Nr 67.
1
Nr 67.
Af herr Wililllllå, om skrifvelse till Kungl. Maj it an¬
gående ändrade grunder för statsbidraget till vinterväg-
hållningen.
Enligt gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
utgår statsbidrag för underhåll af de allmänna vägarna allenast under den
tid marken är bär, men däremot icke, då den är besvärad af snö och is.
Yid fjolårets riksdag väckte jag en motion (nr 52), däri jag, i syfte
att bidrag till kostnaden för vinterväghållningen jämväl måtte lämnas af
statsmedel, föreslog viss ökning af det under nionde hufvudtiteln äskade
förslagsanslaget till vägunderhållet på landet. Hvilka åsikter man än må
hysa i fråga om statens bidrag till eller rent af dess öfvertagande af väg¬
underhållet i dess helhet, lärer väl böra erkännas, att, om staten lämnar
bidrag till vägunderhållet sommartid, konsekvensen fordrar, att liknande
bidrag utgår äfven under vintertiden. Anses det vara ett statsändamål,
att vägarna hållas i fargilt skick under den tid, då marken är bar —
och statsbidrag, som i sådant afseende lämnas, synes otvifvelaktigt gifva
detta vid handen — måste det i lika hög grad vara ett statsändamål, att
vägarna äro trafikabla under den del af året, då marken är besvärad af
snö och is; och följaktligen bör äfven i detta fall statsbidrag med samma
fog komma i fråga.
Den kommitté, på hvilkens förslag den nuvarande väglagen är grundad,
har också för sin del framhållit, att vintcrväghållet till sin natur är full¬
komligt likställigt med sommarvägunderhållet och att ingen anledning före¬
finnes att låta en grund gälla för det ena och en annan för det andra.
Kommittén föreslog emellertid icke något statsbidrag för sommarvägunder-
hållet och hade således ingen anledning att föreslå något sådant för vinter-
Bih. till Biksd. Prof. 1910. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 26 Käft. (Nr 67—69.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, Nr 67.
väghållet. Men jag tror mig dock kunna säga, att af kommitténs be¬
tänkande framgår, att därest kommittén funnit sig böra ifrågasätta stats¬
bidrag för sommarvägunderhållet, så hade den med all säkerhet äfven
ifrågasatt dylikt bidrag för vinterväghållet.
Frågan om statsbadrag för underhåll af de allmänna vägarna äfven
vintertid har varit föremål för behandling i Biksdagen vid flera före¬
gående tillfällen. Motioner i detta syfte ha förelegat vid 1891, 1899 och
1900 års riksdagar. Men framställningarna hafva afstyrkts af vederbörande
utskott, utan att något egentligt skäl därför anförts, och Biksdagen kar
ej funnit anledning bifalla hvad motionärerna föreslagit.
Ett liknande öde rönte äfven min vid föregående års riksdag väckta
motion i ämnet, liksom en motion med samma innebörd, framlämnad af
herr Bogberg i Första kammaren. Sammansatta stats- och lagutskottet,
som hade motionerna under förberedande behandling, afstyrkte bifall till
desamma; och Biksdagen biträdde utskottets förslag.
Jag har emellertid icke ansett mig böra låta bero vid denna utgång
af saken. Det synes mig nämligen fortfarande, att öfvervägande skäl tala
för ett bifall till hvad motionärerna föreslagit. Om också därigenom någon
verklig utjämning af vägtungan mellan de olika väghållningsdistrikten icke
skulle åstadkommas, lärer det väl icke kunna förnekas, att i viss mån en
lindring skulle uppstå beträffande de distrikt, där vägbördan är synner¬
ligen tryckande. Sant är visserligen, att i några distrikt finnas stora väg-
kassor, till följd hvaraf ett ökadt statsbidrag i den form, motionärerna
ifrågasatt, där skulle kunna anses obehöflig!. Men dessa vägkassor ha i
allmänhet uppstått därigenom att de väghållningsskyldige själfva samman¬
skjutit däri ingående belopp, hvilket åter sammanhänger med det för¬
hållandet, att väglagen icke medgifver uttaxering allenast af hvad som
åligger för det årliga vägunderhållet. Men det bevisar alls icke, att icke
vägbördan kan vara tung äfven i sådana distrikt, där det finnes öfver¬
skott i vägkassan. För öfrigt komma dessa kassor säkerligen att förr
eller senare tagas i anspråk för ny- eller ombyggnad af vägar och broar,
och följaktligen snart vara fullt tagna i anspråk. Då det måste anses rätt¬
vist, att statsbidrag till vinterväghållet lämnas, bör den omständigheten, att
i vissa distrikt medel måst samlas i vägkassan, ej hindra samma distrikt
att få del i det blifvande statsbidraget till vinterväghållet.
Vid frågans behandling i kamrarna den 24 april 1909 uttalades från
flera håll sympatier för den till grund för motionerna liggande princip.
Så förklarade t. ex. utskottets ordförande, att han icke ville ställa sig
afvisande mot tanken i min motion, ehuru han icke kunde vara med om
Motioner i Andra Kammaren, Nr 67.
3
bifall till densamma, förrän nödig kontroll införts i fråga om uppskatt¬
ningen af kostnaden för vinterväghållet. I detta afseende hade jag i min
motion förutsatt, att såsom grund för statsbidragets beräknande skulle läggas
den ersättning, som, på sätt väglagen angifver, bestämmes och utbetalas
till de respektive ploglagen. Ehuruväl jag för min del fortfarande anser,
att med användande af denna beräkningsgrund nödig kontroll ej kommer
att saknas, då det ju är Konungens befallningshafvande, som i händelse
af tvist fastställer ersättningsbeloppet och besvär öfver Konungens befall-
ningshafvandes beslut i dessa fall kan i vanlig ordning anföras, torde dock
äfven en annan beräkningsgrund i förevarande afseende kunna tillämpas.
Intet hinder synes mig nämligen möta i fråga om uppskattandet af den
årliga kostnaden för vinterväghållet på samma sätt, som för närvarande
sker beträffande sommarvägunderhållet. Den grund, efter hvilken stats¬
bidraget sålunda skulle utgå, skulle i så fall blifva alldeles densamma,
vare sig det gäller sommar- eller vinterväghållningen. Och då ordföranden
i uppskattningsnämnderna numera utses af Konungens befallningshafvande,
eu för hvarje län eller landstingsområde, samt då en ledamot i hvarje
nämnd likaledes utses af Konungens befallningshafvande, lärer väl er¬
forderlig kontroll vinnas och all fruktan för oskälig uppskattning af kost¬
naden för vinterväghållet således blifva öfverflödig.
Slutligen anser jag mig böra framhålla, att denna fråga icke har
betydelse endast för de norrländska länen. Den statistik angående, kost¬
naden för vägunderhållet, som upprättats af kammarkollegium med ledning af
inkomna uppgifter från vägstyrelserna, ger tydligen vid handen, att vinter¬
väghållningen i flera af länen i södra och mellersta Sverige betingade en
kostnad, som motsvarade eller endast oväsentligt understeg samma kostnad
i de norrländska länen. Men gifvet är, att, då vägnätet i de nordliga
länen ännu nått en jämförelsevis ringa utveckling samt väghållnings-
distrikten i många fall där torde vara mindre bärkraftiga, kostnaden för
vinterväghållet, som det oaktadt ställer sig lika som i vissa län i södra
och mellersta delarne af landet, skall verka än mera betungande i de norr¬
ländska länen.
På grund af hvad nu anförts, kunde anledning förefinnas att förnya
den framställning i ärendet, som af mig gjordes vid sistlidet års riksdag.
Men då bifall till en dylik framställning förutsätter vissa ändringar i lagen
om väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 och
det lämpligen torde böra anförtros åt Kungl. Maj:t att närmare utreda denna
fråga äfvensom uppgöra de förslag, som däraf kunna föranledas, anser
jag mig nu endast böra hemställa,
4
Motioner i Andra Kammaren, Nr 68.
att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj.t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter
verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag
dels därom, att statsbidrag till vinterväghållet må utgå
efter samma grund som statsbidraget till sommarväg¬
underhållet, dels ock till de ändringar i gällande väg¬
lag, hvilka till följd af statsbidragets utgående må an¬
ses erforderliga
Stockholm den 27 januari 1910.
Ad. WiJdund.
Nr 68.
Af herr Ström i Transtrand in. fl., om kostnadsfri ut¬
stämpling af till försäljning afsedt virke inom skydds-
skogsområde.
I lagen af den 24 juli 1903 angående skyddsskogar heter det i 1 §,
»att annan afverkning än till husbehof må äga rum endast efter utsy¬
ning, som på statens bekostnad af skogsstatens tjänstemän verkställes».
Denna bestämmelse har hittills tolkats så, att ersättningen till jägmästaren
skall utgå af statsmedel,I * * 4 men jordägaren själf vidkännas kostnaden för
nödig handtlangning. Denna kostnad blir i de flesta fall ganska känn¬
bar för jordägaren, enär flere man måste biträda vid förrättningen, som
annars skulle taga jägmästarens tid alltför länge i anspråk. Lagbestäm¬
melsen i detta fall har emellertid tolkats så, att utsyning visserligen skall
vara för jordägaren afgiftsfri, men icke utstämpling af träden. Oss synes
emellertid utsyning icke kunna göras på annat sätt än medelst de särskilda trä¬
dens utmärkande, d. v. s. stämplande; ty på annat sätt förfaret, blefve det
omöjligt att efteråt kontrollera afverkningen, såsom omfattande endast till-
låtna träd. Tolkningen af § 1 att sålunda skilja mellan utsyning och
utstämpling synes därför oriktig och jordägaren alltså vara berättigad er¬
hålla kostnadsfri utstämpling af de träd, som han på sitt inom skydds¬
skogar belägna skifte äger att för afsalu uttaga.