Motioner i Andra Kammaren, Nr 273.
47
Nr 273.
Af herr Söderbergll i Karlshamn, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om kollektiv aftal mellan
arbetsgivare och arbetare m. m.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 96 innehållas två lagförslag, som
föranleda mig. till väckande af motion, nämligen lag om kollektiv aftal
mellan arbetsgivare och arbetare samt lag om särskild 'domstol i vissa ar¬
betstvister.
Jag anser nämligen, att tiden för närvarande icke är inne att genom¬
föra en mera ingående lagstiftning om kollektvaftal. Hela denna aftals-
form är .skäligen ny och ingenstädes utomlands har mig veterligt ännu
kommit till stånd en lagstiftning på förevarande område. Tvärtom har
man ännu flerstädes ej kommit längre än till ett teoretiskt utbyggande
af själfva begreppet. Det synes därför vara mindre lämpligt, att vi i
vårt land redan nu skrida till en lagstiftning på förevarande område. Jag
finner den uppfattningen så mycket mera riktig, som starka betänkligheter
och .meningsskiljaktigheter råda med afseende å innehållet af eu'dylik
lagstiftning och om de bestämmelser, som i sådant hänseende föreslagits i
den kungl. propositionen. Särskildt framstår i sådant hänseende spörs¬
målet om rätten till s. k. sympatilockout och sympatistrejk (8 §). För min
del anser jag dessa kampmedel vara stridande mot aftalets begrepp och i
sig olämpliga och farliga för arbetsfreden. De ha ju visserligen hittills
under senare år inrymts i ett flertal kollektivaftal och, som vi veta, också
tillämpats på ett sätt, som måste beklagas, och väcka allvarliga gensa-o-or
från samhällets sida. Men det finns också många dylika aftal, där det
stipulerats, att kollektivaftalet är ovillkorligt gällande under aftalstiden för
däraf berörda parter. Att nu i lagstiftningsväg träffa bestämmelser, hvari¬
genom sympatilockout och sympatistrejk skulle legaliseras såsom tillåtna
stridsmedel, kan jag för min del ej biträda, äfven om de begränsas, såsom
48
Motioner i Andra Kammaren, Nr 273.
inom lagrådet påyrkats. Jag vågar förutsätta som säkert, att Kungl.
Maj:ts förslag i förevarande del aldrig kommer att vinna Riksdagens god¬
kännande, äfven om den antager eu lag om kollektivaftal. Skall en lag
om kollektivaftal nu komma till stånd, så måste, enligt min mening, däri
också inryckas förbud för sympatilockout och sympatistrejk. Emellertid
är jag ej heller blind för, att konsekvenserna af ett sådant förbud äro
svåra att öfverskåda, och att den meningen är allmän bland landets arbets¬
givare — jag ingår nu ej på befogenheten af denna mening — att de
behöfva sympa t Jocko ut va pnet för att bli jämspelta med arbetarna i striden
om löneförhållanden och arbetsvillkor i öfrigt. I det norska förslag ang.
»lov om utsegling og voldgift i arbetstvister», som i slutet af 1909 afgafs,
har den kommitté, som framlagt detta förslag, med 3 röster — däribland
representanter för både arbetsgivare och arbetare — mot 2 uttalat sig
inot förbud för sympatilockout och sympatistrejk.
Med det sätt, hvarpå regeringen förberedt förevarande lagförslag,
saknar man också närmare hållpunkter för bedömande af den närmare syn
på förevarande stridsmedel, som vederbörande parter hos oss intaga, äfven¬
som utredning om hvilka bestämmelser, som i förevarande hänseende inne¬
hållas i de viktigare kollektivaftal, hvilka under senare åren ingåtts i vårt land.
Till vägledning för ett slutligt omdöme om, huru denna mycket svårlösta och
grannlaga fråga lämpligast bör lösas, vore också af synnerligt intresse att taga
del af, huru man i Danmark tänker sig kunna lösa frågan. Där arbeta, som
kändt, särskilda delegerade från »Dansk Arbeidsgiver- og Msesterforening» och
från »De samvirkende Fagforbund», under ledning af Overretsassessor Dr
jur. C. Ussing, på åstadkommande, å öfverenskommelsens väg, af eu »ar-
betsaftalsrätt». Dessa delegerade ha framlagt förslag om »Regler for Be¬
handling af faglig Strid», om »Oprcettelse af en staaende Voldgiftsret» och
om »Udnsevnelse af en Forligsmand i Arbeidsstridigheder», men samtidigt
ha de (i januari 1910) anmält, att de icke ännu afslutat, förhandlingarna
rörande bl. a. arbetarepartiets obetingade rätt till »Sympatistrejker» —
»Strejker af andra organisationer än dem, som äro i konflikt, för att där¬
med stödja deras sak» — och arbetsgifvarnas rätt till »den udvidede Lockout»
— »lockout riktad mot andra organisationer än dem, som äro i konflikt» —.
Så mycket viktigare skål synas mig tala för att vi i vårt land, innan vi
lagstifta på förevarande område, afvakta den i Danmark sålunda pågående
utredningen, hvilken ej lärer kunna förväntas under den allra närmaste
tiden, som förhandlingarna i saken där föras mellan organisationerna själfva,
och deras syn på förevarande förhållanden därmed bör komma till ett
fullödigt uttryck. I Danmark har man som bekant sedan länge haft aftal,
hvarigenom sympatilockout och sympatistrejk tillåtits; det bör därför vara
Motioner i Andra Kammaren, Nr 273.
49
af betydelse, huru man där ämnar ordna förhållandena och den erfaren¬
het, man kan åberopa.
Jämväl åtskilliga andra bestämmelser i förslaget till lag om kollek-
tivaftal (t. ex. 9 §, åtminstone delar af §§ 6 och 10 m. fl.) synas mig
vara af beskaffenhet, att icke nu böra upphöjas till lag. Vid hvarje lag¬
stiftning om kollektivaftal bör iakttagas den strängaste begränsning; det
bör vara parterna, som själfva skola utfylla detsamma. I detta afseende
synes mig regeringsförslaget icke hafva i allo iakttagit de lämpliga be¬
gränsningarna. Jag kan således icke finna klokt och påkalladt, att en lag¬
stiftning om kollektivaftal för närvarande kommer till stånd.
Förslaget till »lag om särskild domstol i vissa arbetstvister» synes
mig till sin princip riktigt och vara af beskaffenhet att böra, låt vara
först efter åtskilliga, rätt så genomgripande förändringar, antagas. Dess
uppgift, att genom ett bindande afgörande af rättstyister angående kollek¬
tivaftal förekomma anledningar till öppna strider rörande rättsförhållanden
på grund af kollektivaftalet, synes mig uppenbart gagnande. I)å jag, på
sätt nyss berörts, anser en mera ingående lagstiftning om kollektivaftal
icke för närvarande böra äga rum, men inrättande af en »arbetsdomstol»
redan nu bör ifrågasättas, är det tydligt, att de grundläggande bestäm¬
melserna rörande kollektivaftalets begrepp böra öfverflyttas till lagen om
särskild domstol i vissa arbetstvister, jämte tilläfventyrs några andra kon¬
stitutiva beslämmelser rörande dylika aftal. På den tid, som stått till
buds för afgifvande af motion i anledning af förevarande kungl. proposition,
har det icke varit mig möjligt att närmare öfverväga och formulera ifråga¬
varande bestämmelser. Men jag föreställer mig, att hvad jag åsyftar,
skall kunna vinnas genom en lämplig samarbetning af de bägge lagarna i
syfte att fä kollektivaftalets begrepp fastställdt och sa inrätta arbets¬
domstolen såsom skiljedomstol för uppkommande rättstvister. Man skall
därmed slippa att uttryckligen lagfästa och redan nu i lagstiftning med¬
taga åtskilliga af de mest omtvistade bestämmelserna i kollektivaftalslagen,
bestämmelser rörande frågor, som icke kunna anses mogna att nu slut¬
giltigt lösa.
Förslaget till lag om arbetsdomstol, såsom det föreligger, synes mig
i behof af åtskilliga ändringar. I sådant hänseende kan jag ej finna nö¬
digt eller ens lämpligt, att domstolen obligatoriskt skall utrustas med »tre
lagkunniga män» (§ 3). Jag åberopar härvid hvad i lagrådet yttrats af
justitierådet Marks von Wtlrtemberg, men jag vill gå ett steg längre och
föreslår, att domstolen skall bestå af en lagkunnig ordförande, hvilken
fullgjort hvad författningar föreskrifva dem, som må nyttjas i dornare-
13ih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 115 Höft. 7
50
Motioner i Andra Kammaren, Nr 273.
ämbeten, samt 2 andra, i arbetsförhållanden erfarna och kunnige män, som
icke själfva äro arbetsgifvare eller arbetare — således med afseende å
dessa valet ej bundet vid jurister —: alla dessa tre utnämnda af Konun¬
gen. Förslaget om bisittare i domstolen enligt § 4 synes mig olämpligt.
Med hänsyn till de olika organisationer, som finnas, blir Kungl. Maj:ts
val af bisittare alltid vanskligt. Men det gäller att betrygga, det domsto¬
len får tillräckligt förtroende. Här föreligger en stötesten med det kungl.
förslaget, som måste öfvervinnas. Huru detta skall ske, är ett mycket in-
veckladt problem. I Norge, där man föreslagit ett »Voldgiftsraad» med
en kompetens, liknande arbetsdomstolens, väljas bisittarna, som äro två,
den ena af Norska arbetsgivareföreningens generalförsamling och den
andra af Arbetarnas fackliga landsorganisations kongress. Med hänsyn till
organisationsförhållandena i vårt land lärer väl en dylik anordning, om
den eljest vore lämplig, icke kunna genomföras. För min del tror jag att
man hos oss måste lita till rörliga bisittare, så att, efter afgifvet förslag,
utses bisittare, vidkommande arbetsgivareorganisationerna, dels från Sven¬
ska arbetsgifvareföreningen, från Centrala arbetsgivareförbundet och Sve¬
riges verkstadsförening, dels ock från möjligen andra större arbetsgi¬
vareorganisationer samt, beträffande arbetareorganisationerna, från till
landsorganisationen anslutna fackförbund, från till Svenska arbetareförbun¬
det anslutna fackföreningar och från utom dessa stående större fackför¬
bund (t. ex. järnvägsmanna- och typografförbunden) o. s. v. Bisittarne
skulle inkallas af ordföranden allteftersom tvisten, som hänskjutits till dom¬
stolen, rörde kollekt!vaftal, slutet af de olika organisationerna, så att, när
det kollektivaftal, som målet rörde, ingåtts mellan Svenska arbetsgifvare¬
föreningen och landsorganisationen eller fackförbund under dessa, bisit¬
tarne blefve de, som efter förslag af dessa organisationer, förordnats; när
det kollektivaftal, som tvisten rörde ingåtts mellan Centrala arbetsgifvare-
förbundet och svenska arbetareförbundet till bisittare kallades de, som efter
förslag af dessa organisationer förordnats o. s. v. Rörde tvisten flera för¬
bund, finge domstolen konstituera sig efter omständigheterna. Man kan
visserligen invända, att kontinuitet och likformighet i domstolens utslag
kunde äfventyras med antydt sätt för domstolens sammansättande, men
detta tror jag vara en ringa fara mot den, som uppstår, om det ej lyckas
att skaffa fullt förtroende för arbetsdomstolen. När bisittarne enligt pro¬
positionen alltid skulle förordnas för viss tid, så bli likformighet och lika
principer ändå ej alltid tryggade, enär ju ombyte emellanåt kommer att
ske, när ett förordnande utgår. Dessa principer tryggas bäst genom de
fasta ledamöterna af domstolen. Att ej heller i praktiken alltför många
bisittare behöfva förordnas är uppenbart, enär med tämlig säkerhet kan
Motioner i Andra Kammaren, Nr 273.
51
antagas, att närställda organisationer föreslå samma personer, och då de
viktigaste af fackförbunden å arbetaresidan, som ej tillhöra landsorganisa¬
tionen eller svenska arbetareförbundet, hafva ett ordnadt skiljedom¬
förfarande infördt i sina aftal och därför ej behöfva eller kunna få sina
kollektivaftalstvister dragna inför arbetsdomstolen. Jag föreslår således
sådan ändring af 4 § i förevarande lagförslag att arbetsdomstolen utrustas
med rörliga bisittare i öfverensstämmelse med förut skisseradt förslag eller
att bisittarne på annat lämpligt sätt utses, så att största möjliga förtro¬
ende från parterna kan vinnas åt domstolen. I sådant afseende bör kan¬
ske ej alldeles förbises möjligheten att, med bibehållande af principen
enligt Kungl. propositionen, Kungl. Maj:t utser 3 bisittare från hvardera
sidan, hvarmed större möjligheter vinnas för en något rimligare proportio¬
nell fördelning af platserna mellan organisationerna. I sådant fall borde,
för att ej domstolsledamöternas antal skall bli för stort, en å hvardera si¬
dan utträda efter lottning vid hvarje session eller kanske bättre en viss
tjänstgöringsordning eljest införas. Jag anhåller om beaktande af jäm¬
väl detta alternativ, äfvensom andra alternativ, som kunna tänkas betrygga
domstolens ställning.
Vidare bör iakttagas att det är vederbörande Högsta organisationer,
som förslagsrätten tillkommer, och föreslås i sådant hänseende förtydligande
af § 4.
Vidkommande appellationsrätten finner jag Kungl. Majrts förslag-
olyckligt. Under åberopande af den af justitieråd Marks von Wttrtem-
berg i lagrådet förfäktade mening, som jag i allo biträder, föreslår jag,
att appellationsrätt i sakfrågor till Högsta domstolen icke medgifves, och
att §§ 12—16 i lagförslaget i enlighet härmed ändras.
Vidare synes mig sådant tillägg till förevarande lagförslag höra ske,
att det måtte bli klart* att när parter, som slutit ett kollektivaftal, själfva i
detta öfverenskommit om tvisters afgörande i viss angilven ordning (skilje¬
dom, tariffnämnd o. s. v.) med bindande verkan för parterna, arbetsdomsto¬
len icke har att med tvister på grund af sådana kollektivaftal taga befattning.
Meningen i kungl. propositionen är uppenbarligen den nämnda, men jag
föreställer mig, att det vore lämpligt att detta, till undvikande af miss¬
förstånd, uttryckligen utsäges i lagen. Slutligen fordras uppenbarligen
att fullt fri bevispröfning vid arbetsdomstolen införes, att vanliga vittnes-
jäf ej upprätthållas samt att alla protokoll och utslag från domstolen äro
afgiftsfria för parterna, i hvilka alla hänseenden jag påkallar ändring af
lagen, särskildt afseende 11 §, där en anordning af rättegången föreskrif-
vits, som ingalunda kan vara lämplig för arbetsdomstolen.
52
Motioner i Andra Kammaren, Nr 273.
_ Under åberopande af hvad sålunda anförts och med anhållan, att
särskilda utskottet måtte närmare formulera författningsbestämmelserna,
yrkar jag:
1) att Riksdagen måtte afslå Kungl. Maj:ts för¬
slag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och
arbetare samt
2) att Riksdagen måtte antaga förslaget till lag
om särskild domstol i vissa arbetstvister med de änd¬
ringar, jag ofvan angifvit, och som ytterligare pröfvas
erforderliga i följd af dessa ändringar, och att i
detta lagförslag införas de konstitutiva bestämmelser
rörande kollektivaftalet, som må erfordras, för att
kollektivaftalets begrepp och karaktär måtte, såsom
grund för arbetsdomstolens verksamhet, varda tillräck¬
ligt bestämda.
Stockholm den 6 april 1910.
Fritliiof Söderbergh.