Motioner i Andra Kammaren, Nr 212.
29
Nr
Af herr Lindkvist ni. fl., om afslag ä Kungl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till lag om kollektiva,ftal mellan ar¬
betsgivare och arbetare in. in.
I det vid den kungliga propositionen nr 96 med förslag till lag om
kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare med flera lagar fogade stats¬
rådsprotokollet framhåller justitieministern, att frågan om förbättrad lag¬
stiftning rörande olika slag af arbetsaftal länge utgjort föremål för stats¬
makternas uppmärksamhet samt betonas vidare, att under en längre följd af
år förhållandena mellan arbetsgifvare och arbetare i vårt land ingalunda
gestaltat sig så, som ur nationalekonomisk och social synpunkt varit önsk¬
värd! Stridigheter af allehanda slag hafva ständigt yppat sig, de öppna
konflikterna med däraf härflytande förluster för båda sidorna hafva i all¬
mänhet år från år stegrats i såväl antal som omfattning, bitterhet och miss¬
troende i sinnena hafva af de oupphörliga striderna framkallats och under¬
hållits. I den mån ändrade förhållanden härutinnan kunna genom lagstift¬
ning åstadkommas, måste lagstiftaren låta sig angeläget vara att ingripa,
framhåller justitieministern.
Därest nu denna justitieministerns uppfattning är riktig och sålunda
förhållandena på arbetsmarknaden i stort sedt gestaltat sig så som han här
angifver, har ju lagstiftaren i första hand att ställa den frågan till sig om
berörda förhållanden lämpligen kunna och böra regleras genom en bindande
lagstiftning.
För att få denna fråga klart belyst torde det vara nödvändigt att först
något klarlägga anledningen till arbetare- och arbetsgivareorganisationer¬
nas uppkomst och. verksamhet samt dessa sammanslutningars egentliga in¬
nebörd.
Med borttagandet af de gamla skråförordningarna vid näringsfrihe- dragant so-
tens införande framdrefs af det enskilda förvärfsbegäret en otyglad kon- grunt'
30
Motioner i Andra Kammaren, Nr 212.
kurrenskamp dels mellan arbetsgifvarna inbördes och arbetarna inbördes
och dels mellan arbetsgifvarna å ena sidan och arbetarna å den andra. Pri¬
vatkapitalets profithunger stegrade denna kamp till det yttersta, och snart
nog framgick det klart och tydligt, att kroppsarbetarna i denna kamp kom-
iiiio att utgöra viljelösa redskap, hvilkas löner och arbetsvillkor uteslutande
blefvo beroende af konjunkturerna, där arbetaren utsattes för dessas alla
skarpa växlingar. Kapitalet och arbetsgifvarna tillvällade sig all makt och
bestämmanderätt öfver arbetsvillkoren och dikterade dessa efter sina egna
intressen.
Den enskilde arbetaren blef en vinddrifven lefvande arbetsmaskin, som
i uppåtgående eller goda konjunkturer möjligen kunde betinga sig något så
när drägliga arbetsvillkor, men vid minsta depressions vind behandlades
fullständigt godtyckligt och utnyttjades endast till kapitalets och arbetsgif-
varnas intresse.
Då med industrialismens utveckling landtarbetareskarorna alltjämt
sökte sig från det ännu sämre aflönade jordbruksarbetet och in till städer¬
na och industrien, bildades där ett arbetslöshetsproletariat, som hotade att
fullständigt undergräfva industriarbetarnas existensmöjligheter. Den en¬
da regulatorn på arbetarnas löner låg i förhållandet mellan tillgång och
efterfrågan på arbetskraft. Då tillgången nästan ständigt var långt större
än efterfrågan, blef det sålunda arbetsgifvaren som dikterade arbetsvill¬
koren. Arbetaren kunde icke betinga sig ett skäligt pris för sin arbetskraft,
tv då han uppställde sina kraf i detta afseende kom svaret från arbetsgif¬
varen: »vill du ej arbeta på de villkor, som bjudas, må du gå din väg, det
finnes många andra som stå och vänta på att få arbeta i ditt ställe.»
På grund af dessa förhållanden trängde sig då å arbetaresidan tanken
på ett gemensamt uppträdande fram dels för att om möjligt bortskaffa un¬
derbjudandet i arbetsvillkoren arbetarna emellan och dels för att tillför¬
säkra sig någon del af den bestämmanderätt öfver arbetsvillkoren, som ar¬
betsgifvarna dittills själfva förbehållit sig. Själfbevarelsedriften dref så¬
lunda arbetarna att skapa sina fackföreningar till värn och skydd för sina
intressen, och den utbredning dessa fått i vårt land visar till fullo, att den¬
na tanke varit fullt riktig och bärande för den kroppsarbetande klassen.
Dessa sammanslutningar gjorde genast från början till sin uppgift att bl. a.
verka för eu förkortning i arbetstiden både såsom ett indirekt medel till hö¬
jande af lönen och för att motverka ett för tidigt förbrukande af den mänsk¬
liga arbetskraften. På en verklig förhandlingsväg skulle nu villkoren om
löner och arbetstid ordnas med arbetsgifvaren. Men det framgick ganska
snart att arbetsgifvarna komme att resa ett skarpt motstånd mot dessa arbe¬
tarnas gemensamma sträfvanden.
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
31
Arbetsgifvarna ville ej lämna från sig något af den enväldiga be¬
stämmanderätt de innehade. Skarpa angrepp riktades mot arbetarnas för¬
eningsrätt, och arbetsgifvarna hägrade till en början i stor utsträckning att
sysselsätta arbetare, som tillhörde en fackförening. Därigenom uppstodo
redan från början af fackföreningsrörelsens uppkomst skarpa brytningar,
som öfvergingo till öppna konflikter, arbetsinställelser och strejker. Icke
få lockouter och strejker i vårt land ha sålunda tillkommit och utkämpats
endast om föreningsrätten.
Allt efter som arbetarna oaktadt motståndet tillkämpade sig denna
föreningsrätt, trädde de rena intressetvisterna i förgrunden. Då arbetarna
ej ens med maktmedel kunde tvingas ut ur sina fackföreningar, utan dessa
oafbrutet väste sig allt starkare, blefvo dessa formellt erkända som berätti¬
gade, men arbetsgifvarna vägrade ofta hårdnacbadt att taga någon hänsyn
till de tid efter annan genom organisationerna framförda trafven på för¬
bättringar i arbetsvillkoren. Arbetarna tvungos därvid att använda det
enda vapen, som stod dem till buds, och i kraft af den samhörighet, som
sammanslutningen i organisationen skänkte, vägrade de gemensamt att ut¬
föra arbetet med mindre lämplig hänsyn blef tagen till deras önskningar.
Den styrka arbetarnas solidaritet sålunda gaf dem och som stod i påfal¬
lande motsats mot deras fullständiga maktlöshet, innan de börjat organise¬
ra sig, framkallade emellertid sträfvanden att äfven på arbetsgifvaresidan
använda sig af sammanslutningen. På senare år har denna rörelse tagit
allt större omfattning, och på samma sätt som arbetarna samlat sina fack¬
föreningar i förbund och dessa förbund i en landsorganisation, ha äfven
arbetsgifvarnas yrkesföreningar bildat förbund inom sina industrier, Indi¬
ka förbund ytterligare sammanslutits i vissa centralorganisationer.
Härmed var den jämnvikt arbetarna i någon mån lyckats närma sig,
när de ensamma voro organiserade, åter väsentligen rubbad. I hvarje
land där den kapitalistiska utvecklingen hunnit skapa en större klass af
egendomslösa, hvilka äro hänvisade till att sälja sin arbetskraft för att
erhålla brödet för dagen, har arbetsgifvaren genom själfva sin kapitalbe¬
sittning det öfvertag vid arbetsvillkorens bestämmande, att ett uppskof med
uppgörelsen för honom blott innebär minskad eller möjligen uteblifven
vinst, medan det för arbetaren inom kort går ut öfver själfva existensen.
Arbetarna använde sin föreningsrätt för att minska denna i kapitalismens
väsen grundade olikställighet, hvarvid de dock hade att kämpa, utom med
arbetsgif varnas motstånd, äfven med de kriser, hvilka allt emellanåt dra¬
ga härjande fram öfver det kapitalistiska produktionsfältet, föra med
sig arbetslöshet och nöd och i hög grad nedsätta arbetarnas möjlighet att
anlita sitt enda yttersta påtryckningsmedel, strejken, clå förhandlingar-
32
Motioner i Andra Kammaren, N:r 272.
nas väg ej ieder till öfverenskommelse. Under sådana förhållanden kun¬
de i skälfva verket arbetarna genom sin fackliga sammanslutning väl upp¬
nå en för dem i högsta grad värdefull och för hela samhällsutvecklingen
gagnande och lyftande medbestämmanderätt beträffande arbetsvillkoren,
men arbetsgifvarnas inflytande stod vid sidan däraf så starkt och i förhål¬
landena grundadt, att det säkert i de allra flesta fall förblef det större och
mest afgörande.
Men till denna maktställning som kapitalbesittare ha nu de svenska
arbetsgifvarna lågt den, som fasta organisationer skänka. Det låter sig
knappt på allvar bestridas, att därigenom förhållandet mellan parterna
ganska mycket återförts i riktning af just eu sådan samhällsskadlig olik¬
ställighet, hvarur arbetai eklassen en gång arbetat sig upp. På det nya och
högre plan, som föreningsrättens användande af båda parterna skapar, står
den koncentrerade kapitalmakten i denna stund med en styrka som aldrig
förr, med enorma maktmedel mot arbetarnas organisationer, som den visat
sig ämna bruka utan hänsyn, och bildande en verklig stat i staten, som på¬
tagligen krafvel’ att i stor utsträckning få leda hela samhället efter sin vil¬
ja och sina särintressen.
nin s™förut Denna historiska utvecklingsgång och den situation af kapitalmak-
nsättningar. ^ens organisation mot den organiserade arbetareklassen, som nu föreligger,
måste mani alltid hålla klar för sig, när det gäller att ingå i pröfning af
frågorna: kan och bör lagstiftningen ingripa i sakernas utveckling och i
parternas ställning till hvarandra på arbetsmarknaden, och om så är, i
hvilken riktning bör ett ingripande ske och hur långt bör det sträcka sig!
Alla synes därvid vara ense om att rätten till sammanslutning skall
å ömse sidor vara fri och okränkt. Ej heller synes någon tvekan råda
därom, att arbetsinställelser äro fullt tillåtliga och berättigade kampmedel,
åtminstone så länge parterna ej bundit sig själfva genom ingångna aftal.
Därefter synas dock meningarna skiljas. Mången förmenar, att se¬
dan parterna lämnats den rätt, som ofvan sagts, så bör lagstiftningen ingri¬
pa reglerande på förhållandena i öfrig!. Det torde dock vara svårt, för att
ej säga omöjligt, för någon att nu kunna mäta och fullt bedöma innebörden
af verkningarna af en lagstiftning på dessa områden. Tv om det i allmän¬
het gäller att utvecklingen går fort och förhållandena växla, torde detta
vara fallet i utomordentligt hög grad på här afhandlade område. Redan
den korta återblick vi här gifvit visar ju detta. Men då måste också uppen¬
bart de största svårigheter resa sig, då det gäller att rättvist afväga en lag¬
stiftning, som skall afse två under hastigt skiftande omständigheter verk-
kande parter. Man skapar då Sä godt som oundvikligt lagar, som bli ogynn-
33
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
samma för den enligt sakens natur i stort sedt svagare parten, för arbetarna.
Man skapar klasslagar, som endast förvärra och försvåra det onda man velat
förebygga eller afhjälpa.
o Härmed är dock icke sagdt, att ej lagstiftningen kan eller bör inskrida
på något sätt. 1 de stora striderna och kraftmätningarna på arbetsmarkna¬
den framträda åtskilliga af de mest djupgående af nutidens sociala spörsmål.
Det kan då icke vara annat än ett samhällsintresse, att det allmänna i möj¬
ligaste man medverkar til] att parterna, där motsatserna icke äro oöfvervin-
neliga, på ett fruktbart sätt komma till tals med hvarandra och föranledas
att frivilligt uppgöra sina aftal så, att utan kränkning af någons verkliga
rätt en mängd anledningar till tvister undanröjas. En lagstiftning i sådan
riktning var lagen den 31 december '1906 angående medling i arbetstvister.
Skall emellertid lagstiftningen nu fortskrida vidare på dessa vanskliga
områden, måste det fortfarande ske med största varsamhet och omtanke
och med det oafvislig^ ögonmärke! att underlätta utvecklingen fram mot
större verklig likställighet och rättvisa i samhället. Väl må det ligga i sam¬
hällets intresse att söka mildra de förödande strider, som de nutida klassmot¬
sättningarna framkalla. Men detta bör dock aldrig ske genom att sätta
obehöriga tvångströjor på det lefvande lifvet, som i sådan händelse dock en¬
ligt alla erfarenheter förr eller senare skall spränga de onaturliga handen.
Framför allt får ett dylikt statsmaktens ingripande dessutom se sig
väl före, att det ej blir partiskt. När väkt på tinget råder, är, såsom det blif¬
va sagdt, ofärd nära. (får lagstiftningen därvid in på den vägen att företrä¬
desvis drabba den svagare parten, arbetareklassen, och söka binda dess rö¬
relsefrihet samt röfva eller förslöa dess enda vapen i kampen mot dess mot¬
ståndare kapitalismen — som alltför ofta stödes af den administrativa mak¬
ten — då komma följderna att upprulla sig ännu mera hotande och ödes¬
digra. Någon arbetsro skall man alldeles visst icke kunna vinna genom ett
dylikt tillvägagångssätt.
_ Het är slutligen själfklart, att en lagstiftning med så viktiga och svåra
uppgifter ej bör komma till stånd utan medverkan af representanter för dem,
hvilkas lifsintressen det gäller. Tillfälle att göra sin mening hörd måste
därtill beredas äfven de djupa leden bland de närmast intresserade, lik¬
som andra intresserade och sakkunniga. Utan en sådan förberedelse kom¬
mer lagstiftningen icke att blifva byggd på något förtroende för densamma,
hvilket dock utgör den enda grundval, som i längden kan uppbära den.
Att det nu framlagda regeringsförslaget fullständigt åsidosatt de Begerings-
sistnämnda fordringarna, veta vi alla. Det är ett i hast hopkommet energiskt
jHastverk, där sakkunskapen försmåtts och skapandet af förtroende för
Bill. till RiJcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 115 Höft.
5
34
Motioner i Andra Kammaren, Nr 212.
Lagen om
kollektiv-
aftal.
lagstiftningen ansetts öfverflödigt. Redan detta är ensamt för sig en fullt
tillräcklig anledning, att förslaget bör af Riksdagen förkastas.
Man må icke häremot åberopa, att till ledning för förslaget tjänat för¬
arbetena i den af regeringen sprängda aftalskommittén, hvilken ej tilläts att
afsluta sitt arbete och framlägga för landet ett sakkunnigt betänkande i
ämnet. Kommittén hann icke fram till några som helst definitiva, under
det slutliga af görandets ansvar formulerade förslag. De skiljaktiga menin¬
gar, som rörande förslaget i dess helhet eller dess mångskiftande detaljer
säkerligen ej kunnat undgås, saknas fullständigt bland kommitténs efter¬
lämnade papper. Och de icke minst viktiga motiveringarna med sin belys¬
ning af frågorna ur intressenternas egna erfarenheter och uppfattningar
finnas likaledes icke.
Man må icke heller förebära, att saken brådskat så, att en ordentlig-
utredning fått försakas och den allmänna kritikens medverkan ej kunnat
afvaktas. Lugn besinning utan nervös öfverilning borde gifvit vid handen,
att just efter den stora arbetskonflikten måste inträda en tid af relativt lugn
på arbetsmarknaden. För den, som vill se något längre och känner ett verk¬
ligt ansvar för framtiden, bör det under alla förhållanden stå klart, att eu
sådan brådska i dylika ting just mer än annat är ägnadt att frammana stri¬
der och äfventyrligheter af mångahanda slag i det kommande. Skulle åter
det framlagda förslagets innersta driffjäder till äfventyra vara en sträfvan
att med hjälp af den gamla föråldrade representationen binda arbetare¬
klassen med tvångslagar, innan den befaras enligt den stundande nya ord¬
ningen få ett fylligare antal målsmän i Riksdagen, så ställer sig ju förslaget
utanför all saklig kritik.
Men icke nog med att förslaget saknar stödet af ae nödiga, sakkunniga
förberedelser, som. bort föregå detsamma. Det visar sig vid eu första blick
på de många och invecklade bestämmelserna, att förslaget som helhet är en
tvångströja på arbetareklassen och i all synnerhet innefattar det i sina vä¬
sentliga bestämmelser eller i de gifna följderna af desamma ett partita¬
gande för arbetsgifvarna på arbetarnas bekostnad. Att förslaget i en e
punkter sökt tillgodose i någon mån äfven arbetarnas rätt kan icke undan¬
skymma det faktum, att förslaget som helhet måste betecknas som en klass¬
lagstiftning. Här nedan må nämnas några exempel, som visa, att detta om¬
döme icke är för hårdt.
Hvad då först angår förslaget Ull lag om kollektiv aflat, mellan arbets¬
givare och arbetare, är det centrala uti detta förslag fragan om rätten till
arbetsinställelse under den tid vederbörande part är bunden vid ingånget
kollektivaftal. Meningarna om, huruvida sådan rätt skall medgifvas eller
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
35
ej, synas vara mycket delade, och de, som i detta afseende äro ömma om ar-
betsgifvarnas lockouträtt, stå dock tveksamma, om denna rätt skall med-
gifvas helt eller med vissa inskränkningar.
På arbetaresidan har från början den uppfattningen varit förhärskan¬
de, att koll ektivaftalets karaktär skulle förbjuda arbetsinställelse under af¬
talstiden. I öfverensstämmelse med denna grundåskådning har från arbe¬
taresidan verkats för att i kollektivaftalen direkt förbud för strejk och lock¬
out under aftalstiden blef genom stadganden i aftalen stipuleradt. I an¬
slutning därtill bestämdes i aftalen, att s. k. rättstvister — under aftalsti¬
den uppkommande tvister rörande tolkningen och tillämpningen af aftalen
— skulle lösas genom skiljedom.
Sedan arbetsgifvarna bli fvit fastare organiserade, hafva de emeller¬
tid upptäckt, att masslockoutens vapen för dem är så viktigt i kampen mot
arbetarna, att de för rätten och möjligheten att när som helst kunna an¬
vända sig däraf ha kastat öfver ända den ur arbetsfredens synpunkt så
värdefulla grundsats, som förut gjort sig gällande, att under aftalstiden
strider ej skulle etableras. De ha icke frågat efter att de härigenom kom¬
mit i uppenbar strid mot själfva grundidén för kollektivaftalet, som väl
skulle afse att för den tid det gäller betrygga ett fredligt förhållande mel¬
lan parterna. Faktiskt har också de svenska arbetsgivareföreningarnas
ståndpunkt och taktik i detta afseende väckt häpnad t. o. m. hos deras kol¬
leger i de större industriländerna.
Icke nog med att arbetsgifvareorganisationerna på senare åren till-
tvungit sig obehindrad sympatilockouträtt utan hänsyn till gällande kollek-
tivaftal. De ha härvid gått ännu längre, i det de äfvenledes genomdrifvit
principen att arbetsinställelse må kunna användas som medel för lösandet
äfven af rättstvister. Efter denna arbetsgivarnas uppfattning skola så¬
lunda rättsfrågor kunna afgöras med maktmedel, d. v. s. makten skall af¬
göra, hvar rätten finnes.
I lagförslagets 8 § äro upptagna invecklade kombinationer i denna
viktiga fråga. Där föreskrifves i första hand, att arbetsinställelse, blockad
eller "bojkott ej få vidtagas af arbetsgifvare eller arbetare, som äro af af¬
tal bundna, i syfte att åstadkomma ändring i aftalet eller på grund af tvist
om tolkning eller tillämpning af aftalet eller för genomförande af bestämmelse
i kollektivaftal dem emellan, afsedt att efter den tid gälla. Sympatilock¬
outen är sålunda legaliserad. Och man går t. o. m. längre genom att i fråga
om sistnämnda bestämmelse göra i samma paragraf i lagförslaget ett an¬
märkningsvärd!, undantag, i det part, som vidtagit sympatiarbetsinställelse
under den tid han är hunden vid aftal, äger att fortsätta och fullfölja iscen¬
36 Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
satt arbetsinställelse jämväl i ändamål att få genomförda villkor, som skola
tillämpas efter det gällande aftal utlöpt och trädt ur kraft.
Hvilka nya vidder, som därmed öppnas för omfattande och förödan¬
de strider, låter sig svårligen pa förhand beräknas. Men alldeles visst är,
att detta stadgande hvarken kan afse eller bidraga till en minskning af stri¬
dernas antal eller omfattning eller på något sätt lända till framskapandet
af den åtrådda arbetsron på arbetsmarknaden. Likaledes skulle ju lagen
medgifva parterna rätt att etablera strid, under den tid kollektivaftalen vo¬
re gällande, rörande alla eventuellt uppkommande tvister, endast dessa ej
röide det gällande af talet, Härvid är endast fäst villkoret att förhandling
först skall ha förts under opartisk ledning, innan strid får tillgripas. Slut¬
ligen skulle ju lagen medgifva obetingad rätt till sympatilockouter och sym¬
patistrejker, för så vidt ej åtgärden gällde part, som själf vore bunden af
kollektivaftal, genom hvilken han vore hindrad vidtaga sådan åtgärd.
Alla dessa irrgångar med tillåtelse och förbud, förbud och tillåtelse,
synas i sanning så invecklade, att det ofta skulle ofrivilligt leda till hand¬
lingar, hvilka sedermera befinnas vara aftalsbrott och som draga med sig
påföljderna för sådant.
I lagförslaget om kollektivaftal lämnas enligt § 9 till förmån för båda
parternas organisationer visserligen ett principiellt erkännande åt förenings¬
rätten, men samtidigt föreskrifves för arbetarna en del begränsningar och
insk] änkningar i denna rätt. Sålunda inkräktar förslaget direkt på arbe¬
tarnas föreningsrätt, då det föreskrifves, att i kollektivaftal må kunna be¬
stämmas, att arbetsförman ej må vara medlem af förening, däri andra än
förmän kunna vinna inträde.
Man möter här en af arbetsgifvarnas stora »principer». Ett sträf¬
vande bland dem går nämligen ut på att, efter att ha utnämnt och betitlat
å fabriker och verkstäder så många som möjligt såsom förmän, få dessa
ställda vid sidan af arbetarnas organisationer och därmed beröfva dem möj¬
lighet att gemensamt med öfriga arbetare deltaga i en arbetsinställelse. I
saknad af hvarje definition på begreppet förman, bestämmer arbetsgifva¬
ren, i kraft af bestämmelsen att själf leda och fördela arbetet, hvilka och
huru många af hans arbetsstyrka, som skola gå under namnet förmän, och
på det sättet beröfvas dessa arbetare rätten att tillhöra arbetarnas organisa¬
tioner och "följaktligen äfven hvarje rätt till gemensamt uppträdande med
öfriga arbetare vid konflikttillfällen. När så en arbetsinställelse eventuellt
utbryter, äger arbetsgifvaren en fast grupp af arbetare vid fabriken, som
alltid kvarstår i arbete och som förmår att undervisa och i arbetet vägleda
de nya arbetare, strejkbrytare, som under konflikten anställas. På detta
sätt bidrager förberörda, i förevarande lagförslag framförda stadgande att
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
37
åstadkomma ett grundskott i å eua sidan arbetarnas fria föreningsrätt samt
å andra sidan i deras strejkrätt, och arbetarnas enda vapen tilltrubbas på
detta sätt till förmån för arbetsgifvarnas intressen. Det torde härvid vara
lämpligt erinra därom, att arbetarna eller deras organisationer aldrig rest
något kraf att få något medbestämmande öfver arbetsgivareorganisationer¬
nas sammansättning eller öfver hvilka som kunna få vara medlemmar af
desamma eller ej.
Det öfvergångsstadgande, som återfinnes i förslaget till lag om kollek-
tivaftal, innehåller den bestämmelsen, att lagen, som skulle träda i kraft re¬
dan den 1 januari 1911, med endast, några mindre väsentliga undantag skulle
göras tillämpbar äfven på kollektivaftal, som slutits före nämnda dag. Det
kräfdes nog emellertid ett ganska vidtomfattande studium för att få utrönt,
hur nu gällande kollektivaftal skulle komma att verka på de personliga aftal,
som enligt annan lag skulle från ofvan sagda dag göras gällande. Gifvet är,
att eu sådan undersökning ej är verkställd, och vidden af de risker, som ett
dylikt stadgande skulle kunna åstadkomma, är sålunda okänd, ehuru de dock
lätt äro anade. Lagen skulle ju enligt detta stadgande i stor utsträckning
tillämpas på aftal, som ingåtts under helt andra förutsättningar än dem
lagen afser att skapa.
Mot lagförslaget om särskild domstol i vissa arbetstvister, hvilken Lagen om
domstol skall handlägga mål om kollektivaftal, må i detta sammanhang an- om'
märkas, att domstolens sammansättning icke är ägnad att kunna å arbetare¬
sidan ingifva det nödvändiga förtroendet för dess opartiskhet. Den stora
uppsättningen med icke mindre än tre »lagkunniga män» måste ingifva far¬
håga föi’, att ett öfvervägande inflytande kommer att beredas juristeriet
med den, lindrigt uttryckt, oförstående syn i fråga om arbetarnas sträf van¬
den, som enligt erfarenhetens vittnesbörd i alltför många fall kännetecknar
den högre juridiska bildningens målsmän. Det synes oss vara till fyllest med
en lagkunnig medlem. Förslaget om sättet för utseende af de ledamöter i
domstolen, som skulle representera arbetarna, synes afse och ställa i utsikt
att af de två representanterna den ena skall utses från en liten minoritets¬
grupp arbetare, som kanske t. o. in. står arbetsgifvarna ganska nära, under
det att det mångfaldt större antalet arbetare, hvilka uppbära den egent¬
liga intressemotsättningen till arbetsgifvarna, skulle få nöja sig med eu enda
representant. Gentemot denne skulle sålunda stå två arbetsgifvarere-
presentanter och fyra andra ledamöter i domstolen, hvilka med stor sanno¬
likhet ofta komma att i sina åskådningar och intressen stå vida närmare ar¬
betsgifvarna än arbetarna.
Eu annan väsentlig anmärkning mot förslaget är, att det medgifver,
38
Motioner i Andra Kammaren, AV 272.
att ändring i arbetsdomstolens utslag' må sökas hos högsta domstolen. Detta
kan icke vara lämpligt och ådagalägger i sin mån äfven förslagets formalis¬
tiska, anda, hvithet alltid blir en nackdel företrädesvis för arbetarna. Högsta
domstolen kan med hänsyn till sin sammansättning ingalunda anses skickad
att med full förståelse af hvad själfva saken innerst gäller sitta till doms
öfver den sakkunniga specialdomstolen, som afsikten vore att skapa. Sär¬
deles olägligt för att icke säga orimligt är det också att i dylika frågor låta
parterna vänta på det slutliga afgörandet så länge som skulle blifva händel¬
sen, ifall målet droges under högsta domstolen, äfven om särskilda föreskrif¬
ter meddelades för att påskynda afgörandet.
Hvad härefter angår förslaget till lag om vissa arbetsaftal, de s. k.
personliga aftalen, förekommer där eu hel del stadganden, som hittills an¬
setts höra hemma i eu legostadga för tjänare med lång aftalstid, men som
föga lämpa sig för en modern lag för industriarbetare, hvilka lefvat sig in
i eu viss rörelsefrihet.
Stadgandet om bestämd uppsägningstid för de personliga aftalen kan
icke blifva annat än ett tryckande band särskildt för arbetarna, framför
allt i deras organisationssträfvanden, med de kombinationer, som lagen
i öfrigt enligt förslaget skulle innehålla till denna punkt. Genom det före¬
liggande lagförslagets 6 § skulle nämligen införas stadgande om bestämd
uppsägningstid för arbetsaftalet på så sätt, att om ej öfverenskommelse är
träffad om tiden för arhetsaftalets bestånd, gäller aftalet till dess sju dagar
förflutit från det uppsägning å någondera sidan skett. Ett dylikt stad¬
gande torde i vissa afseenden kunna blifva ofördelaktigt för arbetsgifvarna,
men för arbetarna och deras organisationer kommer det att utgöra ett syn¬
nerligen svårt hinder för deras rörelsefrihet. I förslaget är nämligen införda
kompletterande bestämmelser, däri det uttryckligen stadgas, att den bestämda
uppsägningstiden obrottsligt skall iakttagas vid arbetsinställelser. För ar¬
betsgifvarna torde den uppsägningen lätt låta sig ordna genom ett anslag å
arbetsplatsen med uppsägning af samtliga arbetsaftal. För arbetarna stäl¬
ler sig saken helt annorlunda, i det uppsägning för dem säkerligen måste ske
personligt. I händelse arbetsinställelse beslutas af arbetarna på en fabrik
med tusen arbetare, nödgas dessa tusen arbetare sålunda hvar för sig per¬
sonligt uppsäga sina arbetsaftal sju dagar före arbetsinställelsens iscensät¬
tande för undvikande af aftalsbrott. Att en sådan anordning endast med
största svårighet kan låta sig realiseras torde ligga i öppen dag. Kunna ar¬
betsgifvarna dessutom få större grupper af arbetare bundna med aftal på be¬
stämd och längre tid, så beröfvas dessa arbetare hvarje möjlighet till delta¬
gande i arbetsinställelse, tv lagen skulle i detta fall, enligt förslaget, före-
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
39
skrifva, att arbetsaftal, som är ingånget för bestämd tid, må ej genom ar¬
betsinställelse rubbas.
Genom dessa anordningar och stadganden skola arbetarnas strejk¬
rätt och strejkmöjligheter blifva rätt illusoriska, under det arbetsgifvarna
ha det ganska väl ordnadt för sig, då de önska etablera ett angrepp i form
af lockout mot arbetarna och deras organisationer.
Hittills ha emellertid såväl arbetsgifvare som arbetare ansett, att i af¬
tal eller på annat sätt stadgad personlig uppsägningstid icke skulle göras
gällande vid arbetsinställelser, och parterna ha i detta fall städse lämnat
hvarandra fullständigt fria händer att handla oafsedt stadgad uppsägnings¬
tid. ömsesidigt har man likaledes varit enig därom, att en arbetsinställelse
ej på det sättet upplöste förhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare, att
den förre genom deltagande i en strejk skulle anses ha uppsagt sitt arbetsaf-
tal eller att han vid en lockout skulle betraktas vara från arbetet afskedad i
vanlig mening.
Då strejken eller lockouten varit utkämpad, har arbetsgif varen haft
fördel af att få i arbetet tillbaka sina förutvarande, vid arbetet och platsens
förhållanden vana och förtrogna arbetare, och arbetarna å sin sida ha lika¬
ledes haft fördel af att få återgå till sina förut innehafda platser.
Med denna anordning ha båda parterna varit bäst betjänade och hit¬
tills gällande sedvänja har fullständigt öfverensstämt med arbetsinställelser¬
nas verkliga innebörd. De nu föreslagna stadgandena om uppsägning af de
personliga aftalen åstadkomma därför en fullständig omkastning i hittills
gällande begrepp på samma gång som de i högsta grad försvåra enbart för
arbetarna att å sin sida begagna sig af arbetsinställelse.
I lagförslaget är arbetsgifvareintresset äfven på annat sätt starkt
tillgodosedt, i det jämväl här de organiserade arbetsgifvarnas framförda
»principer» i. sin helhet lagfästas, ehuru dessa helt strida mot arbetarnas
uppfattningar. Sålunda återfinnes svenska arbetsgifvareföreningens bekan¬
ta »§ 23» i förslagets § 19, i det arbetsgif varens rätt »att leda och fördela
arbetet» fastställes utan några som helst begränsningar eller regulativ. Er¬
kännas må ju, att denna arbetsgifvarens rätt förefaller ganska gifven och
naturlig, men konsekvenserna, som ett dylikt stadgande medför, ha dock
visat sig sådana, att arbetarna måste förbehålla sig åtminstone på vissa om¬
råden rätt till något medbestämmande. Genom ett lagfästande af grund¬
satsen i fråga korn me arbetarna att helt beröfvas hvarje sådan möjlighet.
Vid afskedande eller entledigande af arbetare skall arbetsgifvaren i skydd af
denna lagfästade absoluta rätt att »leda och fördela arbetet» alltid verk¬
ställa afskedanden med hänsyn till allehanda andra orsaker utan att arbeta¬
ren eller arbetarna därpå ha något som helst inflytande. Hittills af arbets-
40
Strafflagsbe
stämmelser
mot vissa
strejker.
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
gif varna tillämpad praxis är mer än tillräckligt bevisande angående den
störa innebörd, som inrymmes uti och under detta stadgande.
Vi öfvergå slutligen till förslaget till lag om ändrad lydelse af 19 kap.
22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen.
Regeringsförslaget inlåter sig nämligen äfven på strafflagen och kan
då ännu mindre än i de civila lagarna undgå att gifva uttryck åt sin verkliga
anda. Både motiverna och de föreslagna straffbestämmelsernas syfte röja
ett särdeles ensidigt bemödande att komma arbetarnas rörelsefrihet till lits,
hvilket ju på samma gång ej kan vara annat än till gagn i hög grad för deras
motparter.
Man kan säga, att den stora underströmmen i hela regeringsförsla¬
get medvetet eller instinktivt löper i den riktningen, att man vill binda ar¬
betarna med arbetsaftal på ett sådant sätt, att deras sammanhållning och
deras strejkrätt, utgörande deras enda vapen, i möligaste mån vrides ur
händerna på dem, hvarigenom icke uti eu enda punkt i motiveringen före¬
kommer något uttalande, som utvisar, att regeringen vill söka rätt förstå
arbetarnas sträfvanden samt verkligt behjärta, att samhället bör slå vakt
äfven om arbetarnas enda möjligheter för närvarande att kämpa sig fram
till bättre förhållanden.
Då man sålunda bundit arbetarna med fjättrar eller med bestämmel¬
ser, som man icke ogärna ser skola hafva en sådan verkan, återstår att se till,
att arbetarna icke bli i tillfälle att bryta dessa band, äfven om tvånget må
bli hur tryckande och orättmätigt som helst.
Ehuru någon särskild lag ej finnes att brytande af arbetsaftal med¬
för skadeståndsskvldighet, anses dock detta enligt gällande rättspraxis ligga
i sakens natur. I de nu framlagda lagarna om arbetsaftal är emellertid
detta för säkerhets skull tydligen utsatt. Detta innefattar ju eu mycket
verksam bestämmelse mot fackföreningar, som äga fonder, och äfven mot en¬
skilda arbetare, som äga någon liten tillgång.
Men bakom detta sträfvande efter påföljder för arbetarnas brytan¬
de af aftal och äfven af sådana, som genom den nya lagstiftningen eller för¬
hållandenas makt i öfrigt tvingats på dem, rufvar dock alltid den gamla
stora kärleken att kunna få effektivt komma dem till lifs äfven med straff¬
lagen. Karakteristiska äro de ord, hvarmed justitieministern inleder moti¬
veringen till sina strafflagsförslag. »Äfven om öfvervägande skäl tala för
att icke, åtminstone för närvarande, i allmänhet stadga straff för brott mot
arbetsaftal», heter det, så bör man i alla fall redan nu börja inlåta sig på
saken, när fråga är om af talsbrott, om äro förenade med vissa särskildt
försvårande omständigheter, nämligen de s. k. allmänfarliga af talsbrotten,
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
41
Och därvid sparas icke på att tillita alla tillgängliga förevändningar och ut¬
nyttja den juridiska doktrinens alla konstgrepp.
Hvad nu först angår de nya bestämmelserna i 19 kap. 22 § straffla¬
gen galla dessa sådana af tals brott, soja äro förbundna med vållande till fara
för människor eller egendom. Eu sådan lagändring har, såsom äfven af
justitieministern antydes, ur rent straffrättslig synpunkt samma karaktär
som det lagstiftningsarbete, hvithet benämnes åkarpslagen. Försök till
brott är eljest icke straffbart enligt vår gällande rätt, men med sistnämnda
lag genomfördes ett undantag därifrån endast när det gällde att drabba ar¬
betareklassen i dess emancipation skamp. Vållande till fara, 'b. vilket i de fles¬
ta fall utgör ett fullbordadt stadium af vårdslöst förfarande, motsvarande
hvad som vid uppsåtlig! handlande benämnes försök, är likaså endast un¬
dantagsvis' belagdt med straff. I detta fall vill man nu också utsträcka
dessa undantag för att speciellt drabba arbetareklassen.
Justitieministern framhåller själf, att fog icke saknas för den in¬
vändningen, att det brottsliga ligger mindre i aftalets brytande än däri
att fara för människor eller egendom framkallas, hvilket kan ske äfven utan
samband med aftalsbrott. Men då man därvid kommer in på ett område
med mycket obestämda gränser och strafflagsst i timligen kräfver fasta håll¬
punkter, synes det justitieministern låta sig väl försvaras att knyta straff¬
barheten vid af talsbrotten. Det är enligt hans uppfattning därför riktigast
att för närvarande begränsa det straffrättsliga skyddet till sådana fall, där
skulden till faran är så oemotsäglig som vid aftal sbrottet, och till den
mera genomgripande revision af vår strafflag, som för närvarande står
på dagordningen, öfverlämna frågan, om det må vara nödigt och möjligt
att utsträcka samma skydd till ett vidare område. Något praktiskt behof
att utsträcka straffbarheten till andra fall af framkallande af fara för män¬
niskor eller egendom skulle, såsom, justitieministern yttrar, icke heller gjort
sig kännbart.
Det vid 1905 års riksdag framlagda förslag till ändring af 19 kap.
22 § strafflagen i enahanda syfte afsåg endast brytande af arbetsaftal samt
beläde med straff blotta vållandet. Lagutskottet utsträckte stadgandet att
gälla äfven vållande af fara för arbetsgivare, som afskeda! arbetare, men
begränsade straffbarheten till det fall, att äfven skada uppkommit å person
eller egendom. Det nu framlagda förslaget utsträcker stadgandet att om¬
fatta alla aftal, men medtager ej något sådant stadgande om arbetsgivare,
som ofvan sägs. Förslaget bestraffar blotta vållandet till fara för annans
lif och hälsa, äfven om skada ej uppkommit, men kräfver däremot, då det
gäller egendom, att skada därå uppkommit. Dessutom förekomma ett par
andra skilj aktigheter i detaljerna.
6
Bill. till Riksd. Prof. 1.970. 1 Sand. 2 Afä. 2 Band. 115 Häft.
42
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
Mot ett sådant förslag kan med skäl framhållas dess af justitieminis¬
tern själf betonade karaktär att vara en undantagslag, som rör sig åtminsto¬
ne på gränserna af klasslagstiftningens område. Och då justitieministern
själf hänvisar denna nya strafflagstiftnings fulländning till den förestående
allmänna revisionen af strafflagen, synes det med fog kunna sägas att frå¬
gan bör i sin helhet förläggas dit, i stället för att den, på sätt nu skett, på ett
tvetydigt sätt indelats. I hvarje fall bör väl 1905 års lagutskotts uppfatt¬
ning, att straffbarhet inträder endast i händelse skada skett, få göra sig
under alla förhållanden gällande.
Beträffande härefter de nya stadgandena i 25 kap. 15 och 22 §§ straff¬
lagen uppgifvas dessa afse den allmänfara i mera vidsträckt bemärkelse,
som anses föreligga, när ett aftal om utförande af arbete, som äger någon
större omedelbar betydelse för det allmänna, icke blir uppfylldt, dock skola
äfven så kallade allmänfarliga af talsbrott af förutnämnda slag bedömas
efter detta kapitel, om de innebära försummelse af tjänsteplikt.
Det i förslaget till 15 § tillagda tredje stycket af ser straffbestämmel¬
ser för ämbetsman och följaktligen jämlikt 22 § äfven för tjänsteman
vid statens post-, telegraf-, telefon-, gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller
renhållningsverk eller brandkår, då han »i syfte att hindra driftens behö¬
riga gång afhållit sig från tjänstgöring eller vanskött sin tjänst.» Redan
nu får detta anses vara straffbart enligt de allmänna bestämmelserna i 16
och särskild! 17 §§. Meningen med det nu föreslagna tillägget är att genom¬
föra straffskärpningar för de däri afsedda fallen.
Det framhålles i propositionen, att förslaget icke heller åsyftar att
utsträcka straffbarheten till några nya klasser af den hos staten anställda
personal. Straffet skall fortfarande drabba endast personel1 med tjänste¬
mannaställning. Det anföres emellertid tillika, att de ordinarie tjänstebe¬
fattningarna äro upptagna i stater, som blifvit utaf Konung och Riksdag
fastställda för de särskilda verken eller finnas angifna i de för nämnda
verk gällande instruktioner och aflöningsreglementen, och att inom de så¬
lunda uppdragna gränserna för tjänstemannabegreppet faller äfven ett stort
antal befattningar af sådan beskaffenhet-, att de med dem förenade göro¬
mål utgöras af kroppsarbete i egentlig mening. Beträffande åter den icke
ordinarie personalen anses det tillkomma de olika verken att besluta om
grunderna för dess anställande och därmed äfven att bestämma, hvilka be¬
fattningar af icke ordinarie natur skola för sina innehafvare medföra egen¬
skap af extra tjänstemän. Man kan vid sådant förhållande vara förvissad
om, att i instruktioner och reglementariska stadgande!! arbetare skola god¬
tyckligt blifva uppflyttade formellt i tjänstemannaklass, så snart man tror
sig därigenom kunna hindra arbetarna i deras sociala sträfvande!!.
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
43
Såsom sitt slutomdöme om förslaget i denna del anför justitiemi¬
nistern att »hvad man här företrädesvis vill träffa är med aftalsbrott för¬
enade arbetsinställelser och liknande åtgärder i större skala».
Det nya i 22 § är till eu början att hvad i andra mom. säges äfven
skall gälla sådana brott, som åsyftas i det nya tillägget till 15 §. Enligt
nämnda mom. i 22 § skall nämligen, då till följd af Konungens förordnande
vissa straffbestämmelser enligt 19 kap. för uppsåtlig skadegörelse in. m.
å statens kanal eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad skola till-
lämpas ä dylik inrättning, som af enskilda personer, bolag eller menighet
gjord är, äfvenledes därvid anställd person straffas för brott enligt 15 §.
Jämlikt det nu framlagda förslaget skall personalen vid dessa anstalter
blifva underkastad straff jämväl för sådant afhållande från tjänstgöring
eller vanskötande af tjänsten, hvarom stadgas i det föreslagna tredje styc¬
ket i 15 §.
Den betydelsefullaste nyheten i 22 § är emellertid ett tillägg äfven
där af ett tredje moment af innehåll, att om person, som är anställd vid
stads, annan kommuns eller municipalsamhälles gas-, elektricitets-, vatten¬
lednings- eller renhållningsverk eller fasta brandkår, begått brott, som i
ofvan nämnda nya tillägg till 15 § sägs, skall lian straffas efter de i samma
moment stadgade grunder.
Man har stannat vid dessa verk därför att deras uppgift är att »till¬
handahålla eu större allmänhet så oundgängliga förnödenheter som vatten
och ljus eller att trygga densamma mot sanitära vådor och mot eldfara»,
men ansett betänkligheter möta att medtaga äfven liknande af enskilda
drifna inrättningar. Då säkerligen personer med anställning vid före-
nämnda kommunala inrättningar icke i någon större omfattning äro i
straffrättsligt hänseende likställda med statens ämbets- och tjänstemän på
grund af de allmänna bestämmelserna i första stycket af denna §, innebär
förslaget, såsom det uttryckligen säges »en verklig utvidgning af den krets,
inom hvilken tjänstemannaansvar kan utkräfvas». I förslaget göres lika li¬
tet som hittills enligt 22 § andra stycket något försök att inom de enskilda
och kommunala verkens personal uppdraga en gräns motsvarande den,
som för statens verk är bestämd därigenom, att ansvar stadgas endast för
tjänstemän, men ej för arbetare. En sådan gräns har i förevarande fall
ansetts icke äga någon praktisk betydelse. Förseelsen skulle nämligen icke
gärna kunna begås af personer i annan befattning än sådan, att de vid sta¬
tens liknande verk otvifvelaktigt skulle ha tjänstemannaställning. Anställ¬
ning i och för verkets drift torde nämligen, säger justitieministern, vara
den omständighet, som i hufvudsak ägt afgörande betydelse för uppdelnin-
44 Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
gen i tjänstemän och arbetare vid de statsinrättningar, där sådan uppdel¬
ning är genomförd.
Det framhålles slutligen af justitieministern, att förledande till det
i andra stycket af förevarande § omforma! da förfarande redan nu är straff¬
bart enligt 14 kap. 10 § såsom uppmaning eller annat förledande till brott.
»Flyttas nu jämväl annan pliktförsummelse af personalen vid vissa enskil¬
da och kommunala verk in på den kriminella rättens område, följer häraf
att äfven uppvigling' till sådan försummelse blir straffbar.»
Omdömet om eu sådan strafflagstiftning behöfver icke vara mång¬
ordigt. Det är eu utmanande klasslagstiftning, som drager in stora grup¬
per arbetare under ämbets- och tjänstemäns hela ansvar, utan att ens för¬
söka på något säl! tillförsäkra dem de fördelar i säker anställning och bättre
lefnads vi likör, som kunde tänkas motsvara ett afstående af en friare ställ¬
ning. Hårdare band, ökade skyldigheter, men inga ökade rättigheter, det
är hvad lagstiftare]! bjuder dessa arbetaregrupper, af hvilka en del efter strejk¬
rättens mistning icke ens skulle ha den garanti, som kan ligga i att ur all¬
männa, val framgångna korporal ioner som Riksdag eller stadsfullmäktige
skulle i sista hand bestämma deras arbetsvillkor. Ingen åtgärd är vidtagen
för att trygga åt dessa arbetare någon fördel af förbättringar i arbetsmark¬
nadens allmänna läge; de kunde se sina fria kamrater rycka upp till bättre
villkor, men skulle af lagen, såsom den komme att utnyttjas af arbetsgivare
och myndigheter, faktiskt dömas maktlösa att följa deras framryckning.
Äfven rent juridiskt sedt är det alldeles oformligt att stadga straff för bry¬
tande af civila aftal för personer utan en tjänstemannaställnings rättigheter.
Det lider intet tvifvel att arbetarna vid dylika verk skulle se sig ställ¬
da inför arbe!safta! af sådan beskaffenhet, att hvarje försök af dem att
drifva eu lönerörelse, om än aldrig så starkt motiverad, skulle utsätta dem
så godt som mangrant för straffpåföljd. Justitieministern kan ej heller
försvara dessa orättvisor annat än med ett obestyrkt antagande att dessa
arbetare skulle ha det öfver hufvud bättre ställdt än andra, och han hänvisar
till att denna bättre ställning uppstår genom att verkens eget intresse skul¬
le betrygga en sådan. Man kan icke tydligare medgifva att lagens afsikt
är att för framtiden låta allt afgörande öfver dessa arbetares villkor vara
beroende af deras arbetsgifvares och arbetschefers goda behag.
Vi vilja äfven fästa uppmärksamheten på hvilken betänklig kaut¬
schukbestämmelse som ligger i lagens uttryck »i syfte att hindra driftens
behöriga gång afhållit sig från tjänstgöring eller vanskött sin tjänst». Ar¬
betarna ha ju intet medinflytande vid reglementernas uppgörande, hvadan
det ganska lätt kan uppstå eu viss olikhet mellan dessas ordalydelse och
det sätt, hvarpå de i praktiken kunna tillämpas. Men uppenbart kan ur
Motioner i Andra Kammaren, Nr 212.
45
ett sådant förhållande »vanskötsel» ganska lätt konstrueras fram och efter
konjunkturerna ge utgångspunkt för lagskärpningens tillämpning på ett
ganska oberäkneligt sätt.
Vill man för öfrigt se opartiskt på fjolårets händelser, hvilka ju ta¬
gits till intäkt för ett hastigt framdrifvande af hela denna lagstiftning, så
torde det icke kunna förnekas att de organiserade arbetarna genom hela sin
hållning på hithörande områden sannerligen icke gjort sig förtjänta af de
utmanande partiska lagar, som här föreslås. Arbetarna visade sig val
förstå nödvändigheten af att det arbete fortgick ostördt, som behöfdes för
att hålla det nutida samhällets verkligt vitala funktioner i gång. Skulle
man häremot invända att lagen ändå nu måste antagas med hänsyn till
framtida situationer, då måhända besinningen hos arbetarna icke skulle i lika
hög grad som 1909 bevaras, så vilja vi härtill blott svara att om det styres
och ställes så i landet att man har skäl att befara något dylikt, då torde
sannerligen äfven de strängaste lagar visa sig verkningslösa mot de mass-
stämningar, som under så tillspetsade förhållanden oundvikligen framkallas.
Allt hvad ofvan framhållits om lagförslagens innehåll har framdra-
gits endast såsom exempel, hvilka visa deras ensidighet och orättvisa. Eu
mera ingående granskning af de olika paragraferna skall ådagalägga att
man dessutom öfverallt kommer in på områden, där intressemotsatserna
skarpt bryta sig mot hvarandra eller eljest svårigheter af mångahanda
slag yppa sig. Det synes äfven af den anledningen ogörligt för Riksdagen
att nu mot slutet af sin samvaro med vederhäftighet skrifva lag för fram¬
tiden i detta ämne.
Därtill kommer, hvad vi måste med styrka betona, att den nu sittande
Riksdagen, vald på eu af den själ! underkänd grundval, ej kan anses skic¬
kad att afgöra de mångskiftande och invecklade frågorna rörande förhål¬
landet mellan arbetare och arbetsgivare. Rätteligen bör i. dessa frågor
intet som helst afgörande träffas förr än de nya valmansskaror, som i så
öfvervägande grad komma att drabbas af dessa lagbestämmelser, fått till¬
fälle att säga sin mening i dessa ting äfven genom nya vak
Det kan af skäl vi förut antydt ifrågasättas huruvida eu lagstiftning
på förevarande område öfver hufvud är nödvändig eller nyttig. Men om
eu sådan i någon utsträckning likväl skulle anses erforderlig, får den uppen¬
bart alldeles icke riktas in efter sådana linjer som i nu förevarande förslag.
Eu utveckling af förlikningsmannainstitutionen, hvilket ju förlikningsman¬
nen själ!*va ifrågasatt, inrättandet af en för sitt ändamål väl organiserad,
46
Motioner i Andra Kammaren, Nr 272.
verkligt opartisk och sakkunnig arbetsdomstol för slitande af rättstvister,
samt som en följd däraf införandet i vår gällande rätt af det ännu icke
i densamma erkända kollektivaftalets princip, äro i stället de linjer på
Indika en rättvis arbetslagstiftning, i den mån eu sådan befinnes nödvän¬
dig, skulle kunna tänkas framförd.
Dä alltså det nu framlagda förslaget under alla förhållanden saknar
den sakkunniga förberedelse, som utgör en oafvislig betingelse för dess
vederhäftighet, dä det vidare i grundläggande delar tager parti mot arbe¬
tare^ assen och åsidosätter dess vitalaste intressen eller med andra ord
är en klasslagstiftning, då Riksdagen därjämte i sin nuvarande samman¬
sättning saknar förutsättningar att med verklig oväld lagstifta å detta om¬
råde, få vi hemställa,
att Kung]. Maj ds proposition nr 96 icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 6 april 1910.
Herm. Lindqvist.
Hj. Branting.
Ernst Söderberg.
J. Hasselquist.
R. H. Rissén.
L. J. Carlsson.
E. C. Kropp.
Nils Persson.
A. J. Christiemson.
E. Kristensson.
N. A. Berg.
Vikt. Larsson.
Carl Lindhagen.
C. Lindley.
J. Tli. Johansson.
o
J. Aberg.
K. A. Borg.
N. E. Lindberg.
Värner Rydén.
O. H. Waldén.
A. C. Lindblad.
J. Forssell.
Bernh. Eriksson.
Ernst Blomberg.
Knut Tengdahl.
Sven Persson.
J. A. Wallin.
C- E. Svensson.
S. Linders.
Aug. Nilsson.
F. W. Thorsson.
G. A. Strömberg.
G. A. Rundgren.
E. A. Leksell.