Motioner i Andra Kammaren, Nr 254.
1
Nr 254.
Af friherre Palmstierna, i anledning af Kungl. Maf.ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 33 och
73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet m. m.
Vid Svenska stadsförbundets representantförsamlings möte i Stock¬
holm den 14 och 15 mars innevarande år blef Kungl. Maj:ts propo¬
sition nr 86 angående begränsning af kommunernas fria lånerätt före¬
mål för ingående öfverläggningar. Härunder uttalades väl ett lifligt
erkännande af att Kungl. Maj:t upptagit det väsentliga af Svenska
stadsförbundets styrelses framställning uti lagförslaget, men samtidigt
yttrade sig allvarliga betänkligheter, att inskränkningen af lånerätten
skulle förlama städernas normala utveckling, därest icke den af styrelsen
föreslagna bestämmelsen om rätt för stad att utöfver stadgad lånegräns
för inköp af fastighet, som erfordras för genomförande af fastställd
stadsplan och tomtindelning, utan underställning få upptaga lån,
blefve antagen. Äfven ansågs, att den af Kungl. Maj:t föreslagna
öfvergångstiden, cirka 1 Va år, eller till 1 januari 1912, vara för
knapp, hvarför hemställdes, att tidpunkten för lagens trädande i kraft
borde bestämmas till den 1 januari 1913. Dessutom uttalade sig
representantförsamlingen för den förändringen i lagförslaget, att, sedan
städerna numera visat sig i ganska stor utsträckning vilja öfvertaga
folkskoleväsendet, från den uttaxering i stadskommunen, som omnämnes
i § 74 mom. b, må afdragas uttaxeringen för folkskoleväsen och barna¬
vårdsnämnd, äfven i det fall, då denna uttaxering beslutas af stadsfull¬
mäktige, så att samtliga städer i fråga om begränsningen af den fria
lånerätten måtte bli likställda.
Dessa uttalanden från representantförsamlingen äro af den stora
betydelse, att de böra föreläggas Riksdagen till pröfning i samband med
den kungl. propositionen, hvarför jag upptagit dem i motionsform.
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 109 Höft. (Nr 254.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, Nr ,254.
Redan uti de yttranden, enskilda städer afgifvit öfver det ursprung¬
liga lagförslaget, framställdes begäran om att de för fastställd stads¬
plans och tomtindelnings genomförande nödvändiga fastighetsförvärfven
skulle undantagas från den afsedda begränsningen af lånerätten. Det
anfördes nämligen, att städerna numera på grund af stadsplanelagen icke
längre kunna fritt afgöra, om och när en fastighet måste förvärfvas,
utan att de genom lagens bestämmelser, i §§ 8, 12 och 30 angående
skyldighet att lösa mark och ansvara för gatas upplåtande, så snart,
vissa i lagen angifna förhållanden inträdt, måste gå i författning om
vissa fastigheters öfvertagande. Det tvångsläge, hvari kommunerna
härigenom kunde bringas, och svårigheten att förutse, när det inträffar,
borde motivera friheten att vid af lagens bestämmelser föranledda
fastighetsförvärf få upptaga lån utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Härtill
kommer, som styrelsen i sin skrifvelse till Kungl. Magt framhållit, att
»om städerna i månader behöfva afvakta Kungl. Maj:ts tillstånd att
upptaga lån för dessa ändamål, skulle många tillfällen att begagna sig
af omständigheterna i och för ett billigt fastighetsförvärf i reglerings-
syfte alldeles gå kommunen ur händerna. Ett inropande af egendom
å exekutiv auktion skulle alldeles omöjliggöras. Städerna kunna icke
undvara tillfälliga lån för ändamål af detta slag, och att på förhand
förvissa sig om Kungl. Majrts tillstånd för dessas upptagande är ogör¬
ligt. Detta följer redan däraf, att en eventuell löseskillings storlek
icke på förhand är känd och därför icke heller kan upptagas i
kommunens utgiftsstat)). När städerna genom lag direkt och in¬
direkt äro ålagda vissa fastighetsförvärf, böra de icke ytterligare bindas
uti sin handlingsfrihet på sådant sätt, att de ej kunna begagna sig af
en god konjunktur för att till förmån för kommunens ekonomi snabbt
göra ett förvärf, hvilket skulle ställt sig afsevärdt dyrare, om ögon¬
blicket gått förloradt, därför att Kungl. Maj:ts tillstånd till upplåning
först måste inhämtas. Man kunde möjligen invända, att villkorliga af¬
tal under dylika omständigheter skulle kunna träffas angående för-
värfvet af de nödvändiga fastigheterna, men det är uppenbart, att en
säljare, som har annan spekulant på sin fastighet, endast med svårig¬
het kan förmås att underkasta sig det villkoret, att Kungl. Maj:ts med¬
gifvande för upplåning till köpets verkställande först skall inhämtas,
innan köpet går i fullbordan. Alltid ställer sig ett sådant köpeaftai
ej oväsentligt dyrare just med tanke därpå att säljaren är bunden
för en afsevärd tidsperiod utan full visshet, att köpet verkligen
blir af.
Styrelsen har äfven framhållit, att i »den kungl. förordningen om
Motioner i Andra Kammaren, Nr 254. 3
kommunalstyrelse i stad, som trädt i kraft den 1 januari 1910, har uti
§ 18 mom. 2 a) undantag från bestämmelsen om f s majoritet vid in¬
köp af fastighet blifvit gjord för de fall, då inköpet afser genomfö¬
rande af fastställd stadsplan och tomtindelning. Häruti ligger ett er¬
kännande från statsmakternas sida, att städerna äro genom lags före¬
skrift tvungna att verkställa sådana fastighetsförvärf, och att därför
den kvalificerade majoritetens band ej behöfver läggas på deras full¬
mäktige i sådana fall. Konsekvensen häraf bör enligt styrelsens me¬
ning i föreliggande fråga leda till, att Kungl. Maj:ts tillstånd icke skall
behöfva sökas för anskaffande af tillfälliga lån, när de behöfvas för
genomförande af fastställd stadsplan och tomtindelning. Som Kung!.
Maj:t icke gärna kan tänkas neka sin stadfästelse, därest denna skulle
begäras i dylikt fall, förefaller det naturligt, att undantag göras för
fastighetsförvärf af detta slag.))
Det h ar emot eivannämnda iiamställnmg enmats, att det skulle vara
jämförelsevis lätt att förutse kostnaden för genomförande af en stadsplan,
och att hädanefter Kungl. Maj:t sannolikt icke skulle fastställa en stadsplan,
som ej vore åtföljd af kostnadsberäkning. Emellertid bör det ihågkommas,
att fastställda stadsplaner endast mera sällan genomföras på en enda gång.
Många städer ha stadsplaner fastställda sedan år tillbaka, utan att de
ännu behöft genomföras. Någon kostnadsberäkning är icke uppgjord
för dem, och en sådan skulle i själfva verket just på grund af det
successiva genomförandet bli föga tillförlitlig, emedan värdena i hög grad
kunna förändras från år till år, och fastighetsförvärfven vanligen ske
först i den mån stadsplanearbetet behöfver fortskrida. Det händer för¬
öfrigt ofta, att en gång uppgjorda stadsplaner behöfva revideras, eller
tomtindelningen inom ett kvarter behöfver förändras. Stundom visar
det sig äfven lämpligt att afvakta en gynnsam konjunktur eller för
kommunens ekonomi eljest lämplig tidpunkt, innan viss del af stads¬
planen genomföres. Härtill är kommunen berättigad enligt § 27 i
i stadsplanelagen, som stadgar, att om det kan befaras, att ett omedel¬
bart utförande af stadsplanen i dess helhet skulle för stad medföra allt¬
för betungande utgifter, må staden med afseende å visst område hos
Konungen söka anstånd med planens genomförande. Detta förfarande,
som redan nu användts i ganska stor utsträckning, befriar kommunen
enligt §§ 27 och 28 från dess plikt att under vissa förhållanden lösa
mark. På grund häraf torde en ursprungligen uppgjord kostnads¬
beräkning efter några år visa sig vara så otillförlitlig, att deri icke
kan bilda underlag för tid efter annan gjorda framställningar till Kungl.
Maj:t om rätt att upptaga lån för stadsplans och tomtindelnings genom¬
4
Motioner i Andra Kammaren, Nr 254.
förande. Härtill kommer, att när mark, som omnämnes i § 8 eller §
11 och som enligt särskild! aftal af ägaren blifvit upplåten till enskild
utfartsväg eller till allmänt begagnande, skall till staden afstås, den
ersättning, som skall utgå enligt § 20 icke på förhand låter sig be¬
räknas. I synnerhet municipalsamhällenas reglerings arbeten ge detta
vid handen. Hvad en stadsplan kommer att kosta kan således knappast
ens approximativt beräknas.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har till stats¬
rådsprotokollet anfört, att ändamålet med förevarande, lagstiftning vore
»att erhålla en till siffran bestämd gräns för städernas fria låner ätt».
Enligt hvad jag förmodar, torde väl afsikten från början ha varit icke
att uppdraga en rent formelt utstakad lånegräns utan i stället att sakligt
pröfva hur vidsträckt lånerätt, som för kommunerna må befinnas erfor¬
derlig, under iakttagande af de statsfinansiella intressen, som göra sig
gällande i detta fall. För det ändamålet är det icke nödvändigt, att en till
siffran bestämd gräns skall vara angifven i förordningen. Herr statsrådet
anför äfven, att »en beräkning, som vid en viss tidpunkt behöfde göras
rörande städernas i riket sväfvande skuld, kunde bli mycket missvisande»,
om styrelsens förslag blefve antaget. Så torde likväl ej bli förhållandet,
om den af styrelsen föreslagna bestämmelsen, att stadskommun skulle
åläggas skyldighet att, om ej lånet för ofvannämnda förvärf inom viss
kort tid återbetalas, hos Kungl. Maj:t söka tillstånd till upptagande af
fortsatt lån för ändamålet. Härigenom finge Kungl. Maj:t tillfälle att
trots den något ökade fria upplåningsrätten hålla noggrann kontroll
öfver, i hvad utsträckning densamma användes.
Utaf den redogörelse, kommunala centralbyrån verkställt öfver
städernas sväfvande skuld, framgår, att städerna den 31 december 1908
hade cirka 70 millioner kronor i korta lån, men att, om Kungl. Maj:ts
förslag varit gällande, sammanlagda beloppet ej fått öfverskrida 37,400,000
kr. Het kräfves tydligen genomgripande förändringar uti städernas eko¬
nomiska förvaltning, om en< motsvarande inskränkning af den begagnade
korta krediten nu kan ske. Härtill blir den föreslagna tiden intill 1
januari 1912 alldeles för kort. Det är äfven fara värdi, att räntan
kommer att stiga eller att kommunerna få betala sina lån onödigt dyrt,
om de skola tvingas att täfla med hvarandra under 1 1 ; års tid för att
åstadkomma en fondering af ungefär halfva det korta lånebeloppet, i
synnerhet som marknaden för kommunallån är i hög grad oorganiserad.
Något särskild! skäl för att forcera lagens ikraftträdande, torde icke
heller förefinnas just nu, då konjunkturerna hålla på att förbättras.
Det tillmötesgåendet borde därför visas kommunerna, att öfvergångs-
tiden utsträckes ännu ett år.
Motioner i Andra Kammaren, Nr 254.
5
De statistiska beräkningar, hvarpå Svenska stadsförbundets styrelse
och Kungl. Maj:t grundat den föreslagna begränsningen, ha gifvetvis
icke kunnat taga hänsyn till den omständigheten, att städer, i hvilka
stadsfullmäktige finnas, från och med 1 januari 1910 må öfvertaga folk¬
skoleväsendet. Emellertid har det visat sig, att icke mindre än 18
städer redan beslutat göra framställningar härom. Flera ha fått denna
bifallen af Kungl. Maj:t, hvarjämte förslag om öfverflyttning framlagts
ytterligare inom några samhällen. I den mån stadskommunerna på
detta sätt öfvertaga folkskoleväsendet, kommer den för detsamma nöd¬
vändiga utdebiteringen att utgå i den borgerliga i stället för i den
kyrkliga kommunen, men därmed skulle den fria lånerätten, om Kungl.
Maj ds förslag i oförändrad form upphöjes till lag, bli mycket mer be¬
gränsad, än afsikten torde hafva varit. Storleken af denna ytterligare
begränsning låter sig emellertid knappast ännu kunna öfverskådas.
För de städer, som, i obekantskap om den förlamande begränsning af
den fria lånerätten, som ett beslut om folkskoleväsendets öfverflyttande till
stadsfullmäktige kunde medföra, vidtagit detsamma, skulle det innebära
eu stor orättvisa, om någon rättelse i detta afseende icke skedde. Det
bör äfven anmärkas, att en öfverflyttning af folkskoleväsendet i sjkifva
verket motiverar ett ökande af den fria lånerätten och att, om den i
stället blefve yttermera begränsad, stora svårigheter skulle vållas kom¬
muner, som redan verkställt denna öfverflyttning, medan återigen andra
skulle draga sig för att gå i författning om densamma. Enär den i
kungliga propositionen föreslagna begränsningen, utgörande skillnaden
mellan, å ena sidan, b io af den sammanlagda inkomst, för hvilken en¬
ligt § 57 stadsutskylder skolat för sistförfiutna år utgöras, och, å andra
sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i stadskommunen
anskaffas genom uttaxering, tydligen är uppgjord under den förutsätt¬
ningen, att den kyrkliga kommunen fortfarande handhar folkskolevä¬
sendet, men så i många fall ej längre blir förhållandet, vore det önsk-
värdt, om detta blefve beaktadt vid lagförslagets slutliga affattande.
På grund af det anförda, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen uti Kungl. Maj:ts proposition nr 86 måtte
besluta här nedan angifnaändringar, afseende:
beträffande § 74 mom. b uti förslaget till lag angående
ändrad fydelse af förordningen om kommunalstyrelse i stad
den 21 mars 1862,
att en bestämmelse tillfogas, hvarigenom stad utöfver i
momentet angifvet lånebelopp må för inköp af fastighet, som
Bill. till Bilcsd. Prof.. 1910. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 109 Höft. 2
6
Motioner i Andra Kammaren, Nr 254.
erfordras för genomförande af fastställd stadsplan och tomt-
indelning, äga rätt utan underställning upptaga lån, med skyl¬
dighet att, där ej lånet inom tre månaders tid, återbetalas,
hos Kungl. Maj:t söka tillstånd till upptagande af fortsatt lån
för ändamålet, samt
att sådan ändring i lagförslaget göres, hvarigenom stad
från den uttaxering i stadskommunen, som omnämnes i mo¬
mentet, må afdraga uttaxeringen för folkskoleväsen och barna¬
vårdsnämnd i de fall, då denna uttaxering beslutas af stads¬
fullmäktige;
beträffande tidpunkten för lagens trädande i kraft,
att densamma måtte bestämmas till den 1 januari 1913.
Och torde vederbörande utskott, därest och i den mån den
af mig gjorda hemställan biträdes, föreslå däraf påkallad om¬
redigering af ofvan angifna lagparagraf.
Stockholm den 22 mars 1910.
Erik Palmstierna.
I motionen instämmer
Sixten Neiglick.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., ISIG.