Motioner i Andra Kammaren, Nr 203.
1
Nr 203.
Af herr Lindhagen, om skrifvelse till Kung!. Mcij:t angående
utredning om tidningspressen i landet m. m.
Mycket sysslande äger rum för att få folkrepresentationen och
regeringsmakten bra.
Man måste då fråga sig, om icke den tredje statsmakten, tidnings¬
pressen, möjligen också skulle behöfva någon omvårdnad. En särskild
anledning att tänka på denna sak just nu är att regeringen igångsatt
en revision af tryckfrihetsförordningen.
Det finnes för närvarande knappast någon politisk makt, på
hvilken så mycket som på tidningspressen beror, huru samhällsutveck¬
lingen gestaltar sig. I stort sedt hämta samhällets medlemmar sin
politiska uppfattning och sociala etik förnämligast ur den tidning, de
läsa. Det politiska upplysningsarbete, som sålunda hvilar hos t.idningarne,
är icke mindre viktigt än undervisningen i läroanstalter. På den senare
nedläggas all möjlig omsorg. Det förra lämnas vind för våg.
Beroendet af kapitalet.
Det första stora hindret för tidningspressen att på ett tillfreds¬
ställande sätt fullgöra sin uppgift ligger däri, att den s. k. tryckfriheten
till stor del är en illusion. För att kunna utgifva en tidning fordras
det pengar och för att kunna göra den tilldragande fordras ännu mera
pengar. Med andra ord: äfven tidningarna bli i afsevärd omfattning
ett monopol för kapitalet. Då detta mycket väl förstår, hvilket makt¬
medel det är att genom pressen verka för sina intressen, så visar sig
också kapitalismen och bolagsväldet allt mera nitiska i att inköpa tid¬
ningar, som äro dem till besvär, samt grundlägga nya språkrör.
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 85 Häft. (Nr 203.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, Nr 203.
De åsiktstidningar, som icke kunna bygga på kapitalismens be¬
vågenhet, bli äfven i sina anspråkslösa försök att existera ofta beroende
af kapitalet såsom långifvare. Det bänder mer än en gång, att bank
eller annan långifvare hotar att uppsäga ett lån och störta ett fattigt
tidningsföretag, om tidningen förfäktat en för långifvare misshaglig
mening.
Oafsedt detta är det ju ett alldeles befängdt förhållande, att en¬
skilda personer genom arf eller köp skola kunna förvärfva tidnings¬
företag med en vidsträckt inarbetad kundkrets vidt om i landet och
därigenom få monopol på att vägleda alla dessa människors politiska
uppfostran efter måttet af ägarens begränsade förutsättningar och privata
intressen.
Härtill kommer slutligen, att då de flesta tidningar äro affärsföre¬
tag, bli principerna en mera underordnad fråga i förhållande till ange¬
lägenheten att ställa aktieägarne, läsekretsen och annonsörerna till freds.
Man skall vara blind för att icke kunna förstå, hvilken fruktans¬
värd kräftskada ett sådant tillstånd innebär, hvilken förvildning däri¬
genom uppammas inom det politiska lifvet och hur hopplöst det sålunda
ställer sig att på något sätt komma ut ur detta slagsmålssamhälle.
Det är ej godt att veta hvad som kan göras åt detta. Någon
verklig bot inträder icke heller på detta område, förr än med förmögen-
hetsklassernas afskaffande i sin nuvarande gestalt. Men något bör i
alla fall försökas, tycker man, redan nu.
Till en början bör det äga sitt särskilda intresse att få veta, hvilka
som bestämma öfver vårt folks politiska uppfostran, nämligen Indika
som äro ägare till de särskilda tidningarne. År ett tidningsföretag
stäldt på aktier kan man ur det offentligt tillgängliga aktieregistret
erhålla kännedom om aktieägarne. En utredning härom liksom om
tidningarnes spridning, numeräriskt och geografiskt, samt den partirikt¬
ning, de säga sig vilja företräda, skulle gifva eu ganska god bild äfven
af det andliga tillståndet i vårt land på skilda ställen i politiskt afseende.
Man fick då också reda på särskildt den så kallade bolagspressens hem¬
vist och utbredning.
Hvad som sedan kan göras för att motverka monopolbildning
och stödja fattiga tidningsföretag, är som sagdt ingen lätt sak. Att
bereda de senare under vissa villkor tillfälle till statslån är väl knappast
något att tänka på under nuvarande förhållanden. Måhända vore det
en förbättring, att partierna sjkifva öfvertogo de ledande tidningarne
eller att tidningarne ägdes af deras abonnenter, hvartill ett försök gjorts
Motioner i Andra Kammaren, Nr 203. 3
i Danmark. Den socialdemokratiska pressen hos oss är byggd på lik¬
nande principer.
En rättvis sortering af abonnenterna skulle befrämjas, om hvarje
politisk tidning framträdde under sin rätta flagg. Socialdemokratiska
tidningarne äro de enda, som bära öppet visir. Lockelserna af det
myckna textbidraget och gratisbilagorna böra motvägas af någon ur¬
sprungsbeteckning, som kan väcka läsarens eftertanke, huruvida de
intressen, åt hvilka han lämnar sitt prenumerationsbidrag och oftast
sin valsedel, också äro hans egna och det allmänna bästas intressen.
Lämpligast synes detta ske genom ett lagstadgande, att i hvarje tidning
ägarens eventuellt den eller de största aktieägarnes namn jämte titel
och hemort skola med stor stil återfinnas under tidningens namn samt
att i den mest brinnande prenumeration stiden exempelvis första veckan
i december skall i tidningen på framstående plats publiceras en full¬
ständig förteckning öfver tidningens ägare, eventuellt aktieägare.
Ett privilegium för de kapitalstarka tidningarna och tillkommet
endast i konkurrenssyfte är införandet af söndagsnummer. Detta är
ett stort oskick, som omedelbart kan och bör förbjudas genom lag.
Ett sådant förbud blir ett rättvist handtag åt kapitalfattiga samhälls-
åskådningar. Det är ur söndagshvilans synpunkt särdeles påkalladt i
redaktions- och sätteripersonalens intresse. Äfven allmänheten kan be¬
höfva någon söndagshvila från tidningar och den politiska inpiskningen
och någon dag i veckan få förevändning äfven till annan läsning.
Vid en internationell kongress år 1897 för söndagshvila, i hvilken jag
deltog, uttalades skarpt klander mot tidningar, hvilka genom att börja
utgifva söndagsnummer tvingat sina konkurrenter att följa exemplet.
Med frågan om tidningarnas ekonomi sammanhänger också annons¬
väsendet, mot hvilket, såsom ofta framhållits, kunna riktas betydande
invändningar. Det är bedröfligt i och för sig, att tidningarnas existens
skall vara grundad på en så oberäknelig faktor. Då jämväl i denna
punkt det inbördes slagsmålet är afgörande, går äfven här den kapital¬
starkaste tidningen med gamla traditioner af med segern. Slutligen
verkar hela annonsväsendet demoraliserande. Själfva texten blir allt
mera en interfoliering ikring de öfver allt i tidningen pösande annons-
taflorna. Ån värre är, att eftersökta annonsörer, såsom villkor för
annonsering ibland göra anspråk på, att det också redaktionellt skall
puffas för dem inuti texten, ja, någon gång att till och med för
annonsören misshagliga meningar dämpas eller förvisas ur tidningen.
Ett radikalt medel att höja pressens oberoende i denna punkt vore
naturligtvis, såsom någon gång förordats, lagstadgadt förbud för annon¬
4
Motioner i Andra Kammaren, Nr 203.
sering i pressen. Därmed skulle kanske i någon mån också skyddas
små fattiga affärer, som söka sin kundkrets i den närmast omgifvande
stadsdelen och icke hafva råd att annonsera. Emot ett sådant förslag-
resa sig dock åtskilliga, såsom det synes, oöfverstigliga hinder för när¬
varande.
Piihlikationsskyldighet.
En fråga, som måste tvinga sig fram på dagordningen, är att den
tidningspressen tillkommande publikationsrätt också motsvaras af någon
publikationsskyldighet. Det börjar alltmer gå därhän, att de olika press¬
organen särskildt i politiska frågor vägra att låta sin publik få ordagrann
kännedom om meningar stridande mot redaktionens egna. Klumpiga och
okunniga anlopp mottagas med förtjusning för nöjet att nedgöra dem
grundligt, men beaktansvärda granskningar förvrängas eller transsumeras
bort, så att läsekretsen undanhålles hvad vederbörande verkligen sagt.
Genmälen börja ock mer och mer afvisas, i samma mån de äro sakligt
grundade eller rent af nedgörande.
Ett dylikt förfaringssätt kan icke annat än framkalla en otrolig
förbistring och splittring inom samhällslifvet med undanskjutande af alla
utsikter att komma till samförstånd i någon enda betydelsefullare punkt.
En anmärkningsvärd tendens är den inbördes täflan att vara den
första att kunna meddela en nyhet eller framträda som tolk för ett nytt
spörjsmål. Det intresse en tidning visar en viktig sak, beror allt för
ofta på, om tidningen uppspårat eller fått sig anvisad ämnet före, sam¬
tidigt med eller efter andra tidningar. Härigenom blir en mängd saker
förbisedda och ensidigt bedömda.
I tryckfrihetsförordningen finnes för ett enstaka fall stadgadt en
publikationsskyldighet, gällande äfven för tidningarna. Den som vill i
ett rättegångsmål genom tryck kungöra egna inlagor, är nämligen skyldig
att kungöra äfven vederpartens förklaringar in. in., »så att allt hvad som
hörer till en fullständig upplysning om själfva saken dess behandlings¬
sätt och utslagets grunder må till allmänhetens kunskap komma.» Med
anledning af det inom justitiedepartementet nu företagna arbetet med
omarbetning af tryckfrihetsförordningen, har från departement utsändts
förfrågningar till magistrater och andra, huruvida ett år 1887 upprättadt
förslag i ämnet vore i viss del att förorda. Enligt detta förslag skulle
äfven nämnda publikationsskyldighet utgå. Att den, som vill inför
offentligheten publicera sina egna uppfattningar i något mellanhafvande
med andra, bör hafva skyldighet att gifva samma läsare tillfälle att höra
Motioner i Andra Kammaren, Nr 203. 5
äfven den andra parten, är en riktig och samhällsgagnande idé. Erfaren¬
heten har som sagdt ådagalagt, att denna skyldighet borde snarare
utvidgas än alldeles utplånas ur lagen.
Det gäller sålunda att komma därhän, att man i en tidning får i
rimlig omfattning publicerade ordagrannt framställningar, som där kriti¬
seras, äfvensom genmälen mot kritik eller angrepp i tidningen. Dess¬
utom borde hvarje politisk tidning ha en särskild afdelning så att säga
för sina motståndare, där dessa skola hafva rätt att säga precis hvad
de vilja.
Om detta kan åstadkommas på frivillighetens väg, vore det visser¬
ligen väl. Det är dock att befara att målet ej vinnes utan ett lagbud,
hvilket dock blir ganska svårt att på tillfredsställande sätt åstadkomma.
Hvad som emellertid alltid kan ske är att inskrifva i tryckfrihets¬
förordningen publikationsskyldighet i skälig omfattning såsom en princip,
som lagen utan stadgande af några påföljder riktar en uppmaning till
alla att följa. Det har för denna författnings helgd och tillämpning
säkerligen varit af stor betydelse, att den här och hvar i lagtexten upp¬
lysande och manande närmare betonat och understrukit tryckfrihetens
innebörd i olika afseenden. Det åberopade förslaget af år 1887 synes
däremot affattats i vanlig lagstil, som söker de kortaste möjliga uttryck
för innehållet och framför allt vill sorgfälligt undvika att något af lagens
andemening på ett besjäladt sätt kommer till uttryck i skrifsättet. Den
särställning tryckfrihetsförordningen intar och det viktiga mål, som den
är afsedd att omhägna, synes dock innefatta en uppfordran till att icke
i detta afseende frångå det åskådningssätt, som gjort sig gällande vid
lagens tillkomst.
Sanning splikt.
I samma mån som kapitalismen och dess intressen få hand om
tidningspressen samt i följd däraf publikationsskyldigheten blir ett allt
mer försummadt eller alldeles bortglömdt begrepp, försvinner småningom
också mycken annan tillbörlig hänsyn. Det blir allt mindre noga med
ett så vidt möjligt samvetsgrannt och fullständigt återgifvande af fakta
och sanningskärleken ställes på afskrifning. Numera går det så långt,
att man inom tidningsorgan särskildt tillhörande yttersta högern på
redaktionerna obesvärad! fabricerar Indika historier som hälst för att
hos sin läsekrets misstänkliggöra andra åskådningar. Det visar sig
också alltmer, hurusom genom en sådan journalistik tidningens genom-
6
Motioner i Ändra Kammaren, Nr 203.
snittspnblik blir alldeles förvildad och omottaglig för alla förnuftsgrunder.
Någon gång missräknar man sig dock, hvarpå jag är i tillfälle att med¬
dela ett litet exempel.
En del af sommaren 1909 tillbragte en socialdemokratisk riksdagsman sin
semester i fiskläget Viken en bit norr om Hälsingborg. Detta gaf högertidningen
Hälsingborgs dagblad anledning att i sitt nummer för den it) juli på den allvarliga
afdelningen publicera en särskild artikel med rubrik bland annat: »Vägarna osäkra
i Viken». Jämte åtskillig annan diktning innehöll uppsatsen en skildring, hur denne
sommargästs ankomst vållat besök på platsen af en del oroselement, som spärrade
vägarne och ofredade vägfarande. Detta på redaktionen hopgjorda meddelande hade
naturligtvis till ändamål att ytterligare bibringa läsekretsen en intelligent uppfatt¬
ning om innebörden och verkningarna af en socialistisk världsåskådning. Nu råkade
det emellertid till så, att en stor del af fisklägets småfolk voro prenumeranter på
tidningen. Utom att de kunde konstatera historiens lögnaktighet, så blefvo de där¬
till ytterligt uppbragta öfver att just i bästa sommarsäsongen, då de skulle för¬
tjäna på att uthyra rum till sommargäster, deras tidning annonserade, att vägarna
i samhället voro osäkra. Vikenboarna ingingo med en besk skrifvelse till tidningen,
som denna nödgades utan kommentarier intaga eller »var hederlig nog» att intaga,
såsom en korrespondent till en annan tidning uttryckte sig, ty större anspråk har
man ej. Samma Hälsingborgs dagblads redaktör åtalade sedan ansvarige utgifvaren
af Skånska socialdemokraten för det den senare skulle beskyllt den förre för att
fara med hvarjehanda osanningar och dylikt. I detta mål förklarade rättvisan i
Hälsingborg professor Wicksell såsom i saknad af medborgerlig dygd icke kunna
godkännas som juryman men gaf sitt erkännande åt dagbladets redaktörs med¬
borgerliga dygd genom att bötfälla svarandeparten för att denne dragit densamma
i tvifvelsmål.
En omständighet, som i sin män uppmuntrar till dylika tilltag inom
pressen af yttersta högern, är insikten om att man från motsidan icke
gärna väcker åtal, dels framför allt af principiell obenägenhet däremot
och dels äfven därför att utgången är mycket oviss, då särskilt i poli¬
tiska mål utom åklagarne äfven rådstufuvrätterna, åtminstone så långt
mina iakttagelser sträckt sig, vanligen insätta i juryn endast medlemmar
af de förmögnare samhällsklasserna med sorgfälligt undvikande af hvarje
person, om hvilken det är bekant, att han har eu frisinnad läggning.
Ett synnerligen aktuellt önskemål är således, att äfven i det sociala
kriget man kunde inom tidningspressen komma öfverens om en viss
humanitet i krigföringen och vissa elementära hedersbegrepp.
För åstadkommande af detta fordras utom större sj beständighet
hos tidningarna och en utbredd opinion möjligen äfven någon omfattande
pressorganisation, som bestod sig med en hygglig kåranda och kanske
också en hedersdomstol.
7
Motioner i Andra Kammaren, Nr 203.
En fråga som äger samband med denna, är spörsmålet i livad
mån anonyma insändare med angrepp på personer och institutioner
böra förvisas från tidningarna eller icke. Att alla dessa belackare, som
ej våga visa öppet visir, därför att de själfva sitta i glasskåp eller hafva
en sjuk sak, borde afvisas, är själfklart. Däremot gifves det en mängd
förorättade och betryckta människor, för hvilkas räkning ett missför¬
hållande behöfver blottas men hvilkas namngifvande skulle äfventyra
deras lefvebröd eller bereda dem andra svårigheter. Här måste rätten till
anonymitet upprätthållas.
Post- och inrikestidningar.
Ett särskildt förhållande äger rum med Post- och inrikes tidningar,
hvilkas afkastning enligt Gustaf den III:s privilegium den 20 december
1791 donerats åt svenska akademien.
Det har yppats olika meningar, huruvida detta privilegium gäller
fortfarande, men man har hitintills utgått ifrån detsamma såsom ett
faktum. Inkomsten af tidningen grundar sig som bekant därpå, att
tidningen har privilegium på den legala annonseringen.
Svenska akademien har omväxlande utarrenderat tidningen eller
skött den såsom egen affär. För närvarande är det senare förhållandet
och bekostas nu af inkomsten särskildt akademiens ordboksarbete.
Upprepade gånger har förslag väckts att förvandla posttidningen
till ett enbart organ för allmänna kungörelser och andra legala till-
kännagifvanden särskildt i syfte att få dessa mera spridda och till¬
gängliga för billigare pris. En sådan tidning har också ansetts kunna
lämpligen vara organ för Regeringens och äfven Riksdagens meddelanden.
Förslag i den ena eller andra af dessa riktningar väcktes vid riksdagarna
1871, 1877, 1879, 1888 och 1896 utan att dock leda till något resultat.
För närvarande har tidningen sin egen färg. Den uttalar sig
nämligen då och då om sociala och politiska ämnen för dagen på ett
sätt, som gör att tidningen måste hänföras till den yttersta högern.
Detta betyder ju föga i förevarande fall, men det är i alla fall principiellt
oriktigt och praktiskt sedt anstötligt, att en publikation, som har en
publik företrädesrätt till den legala annonseringen, dessutom skall för
egen del drifva en speciell partipolitik.
Det synes vara på tiden att denna tidning upphör samt ersättes
af en verklig statstidning för den legala annonseringen och möjligen
äfven för tillkännagifvanden från Regeringen och Riksdagen. Medel
8 Motioner i Andra Kammaren, Nr 203.
bör då på annat sätt ur annonsafdelningen beredas akademien för dess
ordboksarbete.
På grund af hvad sålunda anförts hemställes:
att Riksdagen ville
l:o) hemställa, att Knngl. Maj:t måtte låta verk¬
ställa och publicera en utredning om tidningspressen
i vårt land särskild! beträffande de olika tidningarnas
ägare och, där tidning är grundad på aktier, aktie-
ägarne,
2:o) uttala till Kungi. Maj:t sin uppfattning om
önskvärdheten af att genom en allsidigt sammansatt
kommission eller på annat sätt tages i öfvervägande,
hvilka åtgärder kunna vidtagas för att i ofvan an-
gifna afseenden höja pressens själfständighet och be¬
reda den bättre förutsättningar att leda folkets politiska
uppfostran,
3:o) hemställa, att Kungi. Maj:t måtte taga i
öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor Post-
och inrikes tidningar kunna upphöra samt ersättas
med en statstidning för den legala annonseringen och
meddelanden från regering och riksdag.
Stockholm den 6 februari 1910.
Carl Lindhagen.
STOCKHOLM, ISAAC MARGITS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1910.