Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
1
Nr 202.
Af herr Lindhagen om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utredning rörande kronans jorddonationer till industrien
m. m.
I anslutning- till en framställning i reservation till norrlandskom-
mitténs betänkande föreslogs vid riksdagarna åren 1908 och 1909, att
Riksdagen måtte hos Ivungi. Maj:t begära en undersökning rörande statens
jorddonationer till industrien samt vidtagande af de åtgärder, hvartill
utredningen kunde gifva anledning. Den vid sistnämnda riksdag väckta
motionen understöddes af tjuguåtta andra ledamöter i Andra kammaren
ur olika partier.
Framställningarna angåfvos omfatta:
1) Kronohemman och torp, hvarå åbo funnits.
2) Rekognitionsskogar.
3) Sågverkens stockfångstprivilegier.
4) Andra jorddonationer till industrien såsom grufskogar och gruf-
allmänningar (härom eu utredning redan verkställd), jordprivilegier inom
Norrbottens län, ny byggesrättigheter och bortslumpade öfverlopps-
m arker.
Andra kammaren biföll båda åren framställningen. Första kam¬
maren åter afslog den bägge gångerna, därvid kammaren dock år 1908
jämlikt sitt utskotts motivering yttrade att, en »utredning angående viss
del af den till industrins understöd upplåtna kronojorden samt beträffande
orsakerna till ändamålets förfelande kunde i vissa hänseenden vara
önskvärd».
I början af år 1909 ingafs till Kungl. Magt som bekant från en
mängd norrlänningar genom O. Dalqvist en framställning i ämnet, såvidt
rörde rekognitionsskogar och stockfångstprivilegier. Denna s. k. norrlands-
Bih. till Eiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 2 Afdt. 2 Band. 84 Höft. (N:r 202.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
petition gaf närmast anledning till frågans återupptagande vid 1909 års
riksdag och linnes i sin helhet återgifven i den då väckta motionen.
I slutet af samma år tillät sig motionären att till Kungl. Maj:ts
kännedom äfven formellt framföra de förslag och uttalanden, som före¬
kommit vid förenämnda båda riksdagar.
Samtidigt ingick telegrafkommissarien C. E. Gustafsson till konun¬
gen med en hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes dels utfärda den för¬
klaringen, att åborna på under Åkers styckebruk skatteköpta hemman
enligt 1747 och 1757 års lagar äro berättigade att själfva förvalta och
afverka sina åbohemmans skogar, så länge de ej genom laga dom visas
vara urståndsätta därtill; att åborna hafva rätt erhålla betalning för den
afverkade skogen efter gängse pris; att de hafva rätt sälja af sina hem¬
mans skogsprodukter till andra än bruksägaren, om han ej vill betala
efter gängse pris; dels anbefalla kammarkollegium att sätta kronan i
disposition af till Länna bruks understöd skatteköpta hemman; och dels
låta verkställa en undersökning, om bönderna på de till Åkers styckebruks
understöd skatteköpta hemman utan stor skada och afsaknad för brukets
drift kunna lämnas en tryggare besittning af hemmanen än den, de nu
innehafva.
Berörda tre framställningar ha nu remitterats till kammarkollegium
för afgifvande af utlåtande. Därförinnan har domänstyrelsen yttrat sig
öfver norrlandspetitionen och afstyrkt den väsentligen på samma grunder,
som af Första kammarens tillfälliga utskott år 1909 anfördes.
Det är klart, att en sådan fråga som denna ej bör få falla. Då
det emellertid visat sig, att saken lätt faller i glömska, måste den göra
sig påmind.
Hufvuddragen af kronans jorddonationer till industrien och deras
öden må till eu början angifvas. De äro följande:
Kronohemman och kronotorp, hvarå åho funnits.
Utöfver stora anslag af skogar har bruksrörelsen gynnats med
jord tilldelningar på det sättet, att till den anslagits en mängd krono¬
hemman jämte kronotorp, hvarå kronoåbo funnits, med rätt för bruksägaren
att i åbons ställe skattelösa hemmanet. Förmånerna för bruksägaren
bestodo här förnämligast endast i en viss företrädesrätt till inköp af
skogsprodukterna samt till åbons tjänstbarheter. Åbon å sin sida var
tillförsäkrad att sitta »odrifven».
Dessa till större delen under bruken skatteköpta kronohemman
har staten redan lämnat åt sitt öde. Följden har blifvit, att åborna
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202. 3
allt mer behandlats såsom rättslösa. På en mängd ställen lia åborna
blifvit bortdrifna gent emot dem tillförsäkrade rättigheter. Mycket van¬
ligt är också, att bruksägarne utan vidare bortsålt hemmanen till främ¬
mande eller ock tvingat åborna med hotelse om uppsägning, att själfva
inköpa hemmanen och sålunda erlägga dryg betalning för en besittnings¬
rätt, som i själfva verket tillkommit dem och icke bruksägarne. Där
åborna kvarsitta, äro de underkastade godtycke på mångahanda sätt,
ofta af den mest upprörande beskaffenhet. Att skog obehörigen afverkats
till afsalu är ock mycket vanligt.
Riksdagen aflät år 1875 en skrifvelse med begäran, att efter det
ärendet hos vederbörande myndigheter vunnit behörig utredning för
Riksdagen framlägga förslag huruvida och på hvad sätt de olägenheter,
som vore förknippade med gällande.stadgar rörande slika hemman, måtte
kunna undanröjas. Säkerligen syftade Riksdagen till, att man borde
komma till rätta med hela den sväfvande frågan om bruksägarnes och
åbornas ömsesidiga rättigheter. Eu af advokatfiskalen i kammarkolle¬
gium L. G. Linde med anledning af riksdagsskrifvelsen afgifven fram¬
ställning i ämnet var också väsentligen lagd på den linjen. Stridiga
åskådningssätt och inflytelserika enskilda intressen synas emellertid lyckats
leda utredningen förbi de farligaste punkterna: bevarandet af kronans
afsikter och åbornas rätt. Det af kammar- och kommerskollegium
gemensamt afgifna utlåtandet af den 23 november 1876 saknade ingående
utredning — i brist på arbetskrafter såsom det heter — samt utmynnade
allenast i en hemställan, att en författning måtte utfärdas, hvarigenom
afhand.lingar om försäljning af åbo- liksom af skatterätt till de under
bruk skatteköpta hemman kunde mellan åbo- och bruksägare lagligen
uppgöras och blifva beståndande. Hela resultatet af riksdagsskrifvelsen
blef den karakteristiska kungörelsen den 21 maj 1878 och sedan kun¬
görelsen den 23 december 1881. Jämlikt den förre blef det medgifvet
åbon att öfverlåta åborätten åt bruksägaren och enligt den senare bruks¬
ägaren att öfverlåta skatterätten åt åbon.
Tillvaratagandet af dessa gamla åborätter är en särdeles stor fråga.
Det gäller tusentals åbor i hela vårt land. Till närmare belysning af
hvad saken kan gälla vidfogas såsom bilaga motiveringen till ofvan-
nämnda framställning rörande de till Åkers och Lenna bruk i Söder¬
manland donerade kronohemman.0)
*) Denna af telegrafkommissarien Gustafsson författade inlaga må jämväl åberopas
såsom svar på den af disponenten på Åkers styckebruk till samtliga riksdagsmän under
förra året afsända framställning med ett skarpt klander mot motionären C. Lindhagen
för att lian i nämnda motion påstått, att skogarna å dessa slags hemman understundom
4
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
Alla dessa åbor veta, att de haft en sjelfständig besittningsrätt,
som aldrig blifvit dem formligen fråntagen. Men detta oaktadt glider
omärkligt rätten ifrån dem, under inflytande af andra lagar, som stå
främmande för de äldre rättsförhållandena och hvilka bruksägare med
växande djärfhet söka utnyttja till redskap för sina, mot den verkliga
rätten stridande intressen. Dessa åbor hafva inga utvägar för att bevaka
sin talan, ingen enskild sakförareverksamhet kan reda ut något i denna
härfva. Deras rätt inskränker sig till några gamla förbleknade urkunder
och andra handlingar, omsorgsfullt förvarade i någon vrå i hemmet.
Ingen annan än staten kan hjälpa dessa åbor. Och hvem skulle
eljest ha både rätt och skyldighet att stå dem bi, om icke den, från
hvilken de härleda sina anspråk. För närvarande låter dock staten i
detta fall den ena handen icke veta, hvad den andra gör.
Kronan har äfven för egen räkning att här bevaka åtskillig rätt.
En utredning bör här dock ej inskränka sig till blott sådana
kronohemman, som genom ren donation tillfallit bruk eller, sedan bruken
nedlagts, numera andra större jordägare. En mängd kronohemman
hafva dessutom frångått kronan genom förpantning eller liknande trans¬
aktioner, öfver hvilka det ur olika synpunkter kunde vara af intresse
att få någon belysning. Gränserna mellan dessa olika slag af förvtt-
ringar äro reellt sedt säkerligen sväfvande.
Rekognitionsskogar.
Bland kronans donationer af skogar till industrien är först att
märka de förnämligast under 16- och 1700-talen till bergshandteringens
understöd anslagna skogar. De till äldre verk äfvensom vissa järn-
grufvor gifna skogar hafva åtnjutits fritt, men i öfrigt har för dessa
skogar erlagts en viss rekognitionsafgift, hvarför de med ett gemensamt
namn kallats rekognitionsskogar. Numera lärer man skilja endast mellan
rekognitionsskogar samt de i Bergscollegii cirkulärbref 2% 1824 om-
förmälda grufskogar och grufallmänningar, hvilka senare ej få till skatte
lösas och för hvilka numera jämväl erlägges rekognitionsafgift.
uthuggas ganska fullständigt “såsom till exempel skedde i slutet på 1890-talet å vissa
hemman, donerade till Åkers styckebruk'1. Det är möjligt, att denna af herr Gustafsson
lämnade uppgift varit något öfverdrifven, hvilket jag i så fall beklagar. Den utsända
cirkulärskrifvelsen konstaterar emellertid, att afverkning, såsom det säges i skogsvårdens
intresse, ägt ram utan att uppgift lämnats om myckenheten. Det omtalas ock däri, att
då en åbo vågade protestera mot tillämpad afverkning blef han därför exemplariter
bestraffad. (Order gafs, att trots det dåliga väglaget skulle “åtminstone detta parti
drifvas fram".) Så är det nog öfverallt, åborna ha ingen annan rätt än att lyda.
o
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
Hvad da angår de förenämnda egentliga rekognitionsskogarne,
skulle dessa, där de ej under en mera bestämd besittningsrätt blifvit åt
bergverken upplåtna, enligt 1809 och 1810 års riksdagars beslut få
indelas i hemman och skattelösas, hvarvid öfverloppsmark borde åter¬
falla till kronan. Enligt uppgift i eu år 1895 utgifven skrift, om till
bruks understöd skattesålda hemman, torp och skogar, skulle vid den
tiden omkring 890,000 tunnland af rekognitionsskogarne blifvit till
vederbörande bruksägare skatteförsålda samt antagligen omkring 150,000
tunnland sådana skogar då ännu ha behållit sin natur. En god del af
dessa skatteköp hade upprättats så sent som på 1870- och 1880-talen.
I samma skrift uppgifves, att rekognitionsskogarne torde vid början af
1800-talet omfattat omkring IV2 miljon tunnland samt att på grund af
kungl. brefven den 4 februari 1811 och 31 mars 1824 kronan återtagit
en del af dessa skogar och dessutom åtskilliga bruksägare afsagt sig
ny ttj anderätten till åtskilliga hundratusen tunnland häraf. Då rekogni-
tionsafgifterna och skattelösen utgjorde mycket obetydliga belopp i för¬
hållande till skogarnes värde, är det här fråga om en ren donation.
Såsom i skatteregleringskommitténs betänkande af år 1882 uppgifves,
hade då rekognitionsskogar, indelade till hemman om tillhopa 276,9 2
mantal, sålts till verksägare mot köpeskillingar, hvilkas sammanräknade
belopp utgjorde allenast 23,432 kronor 41 öre, d. v. s. omkring 85
kronor pr mantal eller 3 å 6 öre pr tunnland skogsmark. Åtskilliga
af dessa domäner har kronan sedan för bildande af kronopark^’ åter¬
köpt och därför betalt ett belopp motsvarande minst taxeringsvärdena.
Exempelvis må omnämnas, att inom Gäfleborgs län funnos år 1903 20
bruk, som ägde skatteköpta hemman och lägenheter inom länet, hvilka
uppkommit af rekognitionsskogar och som enligt skattebrefven skola
vara oskiljaktigt förenade med bruket. De voro nämnda år taxerings-
värderade till 4,130,900 kronor och i skatteköpeskilling hade för dem
utgifvits endast 5,318 kronor 30 öre.
Vid 1886 års riksdag väcktes motion i Första kammaren med
yrkande, att därest skattebref å hemman, bildad! af rekognitionsskog,
innehölle, att hemmanet ej finge skiljas från bruk eller fabrik, till hvars
understöd upplåtelse skett, sådant villkor ej skulle medföra behörighet
för kronan att, i händelse inrättningen nedlades, yrka rubbning af ägares
och inteckningshafvares rätt. Denna motion afslogs af Riksdagen, och
yttrade därvid en talare i Första kammaren, att rekognitionsskogarnes
afhändande från staten vore ett af de största ekonomiska misstag, som
blifvit begångna under århundradet; hade staten haft skogarne kvar, så
6
Motioner i Andra Kammaren. Nr 202.
skulle grundskatter och annat kunnat afskrifvas och ersatts genom den
ökade afkastningen af denna skogsegendom.
På 1890-talet, anhängiggjorde kronan talan i olika rättegångar
om återvinning af rekognitionsskogar på grund däraf, att bruksrörelsen
nedlagts. Domstolarne ansågo den omständigheten, att bestämmelsen
om, att ett hemman skulle vara oskiljaktigt med bruket, ej vidare upp¬
fylldes, icke kunna föranleda till att hemmanet förverkats till kronan.
Det säges, att domhafvandena i vederbörande bergslagar till och med
konfererat sins emellan för att komma till sammanstämmande uppfatt¬
ning. Kronans talan ogillades i alla instanser, och icke ens rättegångs¬
kostnaden kvittades utom af en häradsrätt. På detta och liknande sätt
ha i jordfrågorna äfven de svenska domstolarne genom sin formella
rättsuppfattning, okänslig i mångt och mycket för verklig rätt i sam¬
hället, dragit oöfverskådliga olyckor och förluster öfver land och folk.
På motion i Första kammaren förmåddes därefter 1898 års riksdag
att utan närmare eftertanke besluta, att författningarnas föreskrift om
skatteköpta rekognitionshemmans oskiljaktighet med bruken skulle upp¬
höra att gälla och att i följd däraf förbehåll därom ej skulle intagas i
nya bref. Kungl. Maj:t godkände också förslaget, och förordning därom
utkom den 22 december 1898, hvilken förordning dock näppeligen kan
ha retroaktiv verkan. Det är verkligen förödmjukande att nödgas
erkänna, att man af ouppmärksamhet varit med om något sådant utan
att protestera.
Genom Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1908 meddelades det sista
prejudikatet i ämnet. Detta rörer den s. k. Tunabergs kronoallmänning,
belägen inom Jönåkers härad i Södermanland och numera med alla
tillhörande »härligheter» i skog, jordbruk och folk så godt som ohjälpligt
bortdömd åt Tunabergs kopparverk eller rättare sagdt Näfvekvarns gods.
Hvilka intressen i dylika fall blifvit åsidosatta och ännu stå på spel
lämnar denna rekognitionsskog ett exempel. Några uppgifter om denna
sak kunna därför här vara på sin plats.
År 1757 tillerkändes delägarne i kopparverket, sä länge det upprätthölles
och på bergsvis bedrefves samt skogsunderstödet behöfdes, nyttjanderätten till
allmänningen att däraf tillika med de därvarande oskattlagda torpen till koppar¬
verkets drift och fortsättande sig betjäna, dock med rätt för de på allmänningen
belägna skoglösa hemman och torp att få därifrån hämta behöflig! husbehofsvirke.
År 1879 utverkade delägarne rättighet för sig att jämlikt 1811 års kungörelse få
efter skedd skattläggning skattelösa så stor del af allmänningen. som. sedan de till
skogsfång berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot svarande skogsmark,
kunde vara för verket erforderlig. Utbrytning af denna senare vederlagsmark skedde
sedan så. att af allmänningens areal 4.606 har 87,3 ar från tilldelningen undantogs
7
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
509 har 19 av, utgörande tomter, åker, äng och hagmark, hvarefter tilldelades 536
hav 19,5 av 23 i jordeboken upptagna torp, 191 har 37 av de under Näfvekvarns
bruk lydande lägenheter, 440 hav 58,2 av de under Näfvekvarn icke lydande hem¬
manen och 1,833 har 52 av till hemman under Näfvekvarn. Återstoden 1,095 har
71,i aro skulle anslås till kopparverket.
År 1889 fastställdes grunderna för skattelösen och med början af 1890-talet
ansågo verkets delägare sig säkra på att icke vidare behöfva upprätthålla villkoren,
hvarför man icke brydde sig om att vidta annat än en och annan åtgärd för att
det skulle se ut som om bruksdriften hölles uppe. I själfva verket har sedan 1881
icke tillverkats någon koppar mer än en obetydlighet garkoppar, mestadels af affall,
åren 1885, 1887 ocli 1895.
Frågan om kronans och kopparverkets inbördes rätt till denna allmänning
var uppe vid 1877 och 1878 års riksdagar, hvarjämte reservanter i 1894 års
konstitutionsutskott gjorde anmälan mot den handläggning, som vederfarits en af
aderton torpare gjord ansökning att varda såsom åbor inrymda i torplägenheter å
allmänningen, som af dem innehades.
Kronan instämde år 1899 delägare i kopparverket med yrkande att, då de
genom åsidosättande af villkoren för allmänningens upplåtelse förverkat sin rätt till
densamma, de måtte åläggas att till kronan afträda sin förenämnda så kallade
behållna andel i allmänningen.
Genom Kungl. IVIajrts ofvannämnda sistlidet år meddelade dom blef med tre
röster mot tre eller således med ordförandens utslagsröst eu ledamot i dom¬
stolen var tillfälligtvis frånvarande kronans talan ogillad. Tillvaron här af
skiljaktiga meningar synes tyda på en vändning i domstolsuppfattningen. I domen
förklarades, att den omständigheten, att de gjorda förutsättningarne och gifna vill¬
koren för nyttjanderättsupplåtelsens bestånd i ett eller annat afseende saknades
eller eftersatts, icke kunde leda till förverkande af allmänningen, hvilken ägarne
af kopparverket erhållit rättighet att skattelösa. Minoriteten biföll kronans talan.
Genom samma dom ogillades en af tre torpare såsom mellankommande parter förd
talan, att de torp å allmänningen, som af dem brukades, måtte förklaras af dem
besittas med stubb- och röjselrätt.
En sådan dom medför icke blott en orättmätig förlust för kronan af en
värdefull skogsegendom utan också synnerligen bekymmersamma förhållanden för
de enskilde jordinnehafvarna.
Hur det nu förhåller sig med uppkomsten af de på allmänningen befintliga,
till största delen under Näfvekvarn lydande hemmanen kan här ej uppgifvas.
Karakteristiskt är dock, att under det staten efterskänkt grundskatterna på jorden,
så lära de gamla grundskatterna på dessa hemman fortfarande jämte arrendena få
utgöras af åborna till feodalherrarne.
De å allmänningen befintliga torpen, livilka i själfva verket lära vara 29 till
antalet, ha enligt donationsvillkoren upplåtits tillika med allmänningen endast till
kopparverkets drift. Vid en bergmästareundersökning förklarades ock, att »torpen
äro oundgängligen nödvändiga för kopparverkets drift».
Verkliga förhållandet lär emellertid vara följande. Torparna skola utgöra
dagsverken; enligt en uppgift utgjorde de år 1894 tillsammans 2,695 mandags¬
verken. Dessutom ha de att som skatt till kopparverkets ägare erlägga visst be¬
lopp i penningar samt leverera vissa läster kol och vissa kubikfot spannmål. Icke
ett enda af dessa dagsverken ha i mannaminne utgjorts vid koppartillverkningen.
8
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
Under sommartiden ha dagsverkena utgjorts dels vid Näfvekvarn dels vid andra
under denna egendoms eget bruk varande gårdar, dels vid de af kopparverkets
ägare utarrenderade gårdar. Före år 1898 måste torparne under vintertiden utgöra
de flesta dagsverkena med skogshuggning och strömmingsnotdragning på anvisad
plats, dit största delen af dem hade att gå s/i nymil, en del ändå längre, och lika
långt hem igen. Dessutom hade de att på samma platser utgöra öfverdagsverken
mot betalning växlande från 75 öre till 90 öre per vinterdag och 1 krona till 1
krona 12 öre per sommardag, före år 1870 ändå lägre, till och med i mannaminne
så lågt som 16 skilling per sommardagsverke från kl. 5 flin. till kl. 7 e.m. Om
ett dagsverke, ofta nog efter 5 å 6 timmar förut skedd budning, icke utgjordes,
fick ett s. k. bötesdagsverke utgöras. Sedan har undantagsvis någon enda torpare
kunnat betinga sig något bättre villkor än de andra. Alla dagsverken måste utgöras
vid egen kost och med egna handredskap.
Alla till torpen hörande byggnader ha alltid af torparne måst underhållas,
likaså afloppsdiken och utfartsvägar med därå befintliga broar. Kommunal- och
andra utskylder måste äfven erläggas, hvilket icke är så litet, ty torpen äro jäm¬
förelsevis högt fyrksatta. Fn del har äfven haft att erlägga roteringsafgift i båts-
manrote, kronotionde m. m. Nästan alltid, då genom dödsfall eller efter uppsäg¬
ning, verkställd af kopparverksägarne, ombyte af torpare skett, har ägaren med
förmånsrätt uttagit den uppskattade husrötan, och har någon torpare genom ny¬
odling ökat åkerarealen eller genom inköp af såväl strå- som kraftfoder hållit flera
djur än hvad torpet kunnat föda och lyckats uppdrifva afkastningen något, bär det
icke dröjt länge förrän skatten höjts.
Allt detta under det att koppartillverkningen utgjorde, enligt uppgift i
konstitutionsutskottets förenämnde memorial, under åren 1860—1869 i medeltal
53,6 5 centner, representerande ett bruttovärde af 2,654: 2 6 kronor, hvaraf staten i
afrad eller tionde erhöll ett värde af 131 kronor 26 öre årligen, samt, enligt uppgift af
kommerskollegium, under åren 1872 — 1881 i medeltal 54,60 centner till ett värde
af 2,704: 31 kronor. Efter 1881 har som sagdt endast garkoppar tillverkats utaf
affall och detta blott trenne år med respektive 64,40, 42,3 5 och 27,6 centner.
Genom Kung!. Maj:ts åberopade dom komma nu dessa torpare säkerligen i
ett hopplöst beroende af enskilda, och det säges, att särskildt de torpare, som gjort
framställningar om själfständig besittningsrätt, hafva att befara det värsta. Om
det finnes någon gammal författning, som möjligen kan skydda dem, vet man inte.
Men äfven om så ej är förhållandet, äga de rättighet att få ett värn genom ny
lagstiftning. Att slumpa bort sin jordegendom på det sättet, att däraf för männi¬
skor följer beroende, ofta påminnande om lifegenskap, kan icke vara någon uppgift
för staten.
Utom förenämnda torp finnas å allmänningen äfven vakanta båtsmanstqrpen
Stora Damändan, Östra Damändan, Förhålla (Bäckman), Förhålla (Berg), Avik,
Skarastugan och Ytterbostugan samt soldattorpen Aspedalen, Sanstugan och Moga.
Dessa torp hafva till hufvudrote haft Näfvekvams egendom med undantag af För¬
hålla (Berg) och Aspedalen, hvilka haft till hufvudrote, det förra Räfshyttans och
det senare Wrena egendomar. Brukarna af torpen betala nu arrende till ägarne
af hufvudrotarne. Dessa torp lära icke ingått i donationen till kopparverket, och
en undersökning bör väl i hvarje fäll ske, om de icke ännu tillhöra kronan. Under
vintern 1908—1909 lär ägaren af Wrena låtit afverka till afsalu inemot 1,000
9
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
timmer å soldattorpet Aspeilalen. Det förtjänar anmärkas, att delägarne i Jön-
akers häradsallmänning vunno för omkring tre år sedan i rättegång med Gällsta
hufvudrote ett å häradsallmänningen upptaget under nämnda rote sorterande
soldattorp.
Hurusom afverkning af skogskapitalet till afsalu under gångna tider skett å
allmänningen samt myndigheterna blundat därför, därom har ortsbefolkningen åt¬
skilligt att berätta.
Det nu sagda är anfördt endast som ett litet exempel på livad
som kan dölja sig under historien om kronans jorddonationer till in¬
dustrien. Det bör tilläggas, att på rekognitionsskogarne finnas mången¬
städes en myckenhet uppodlade lägenheter, hvilka fortfarande torde ha
en själfständig rätt, som bör genom statens mellankomst på ett för
lägenhetshafvarne öfverkomligt sätt skyddas.
Sågverkens stockfängstprivilegier.
Vidare hafva ock, företrädesvis i de nordligaste länen, särskildt
sågverken gynnats med privilegier å årlig stockfångst på kronans
skogar mot en viss stubböresafgift. Dessa privilegier tillkommo under
1700-talet och långt in på 1800-talet.
Några sådana finnas ej vidare inom Gäfleborgs och Jämtlands
län, enär vid afvittringen inom nämnda län de sågverk, hvilka förut
åtnjutit dylika privilegier, i ersättning därför tilldelats bestämda om¬
råden, som blifvit till hemman indelade och skattelagda. En så be¬
skaffad områdestilldelning har äfven förekommit inom de nordligare
länen. Sålunda blef Hvitåfors sågverk i Norrbottens län vid afvittring
år 1859 för 2,170,7 träd af sin privilegierade stockfångst tillagd! be¬
sittningsrätten till 27 särskilda hemman. Enligt en uppgift skulle
Brännfors sågverk i Västerbotten år 1874 af kronan för stockfångst
erhållit i vederlag ett område, motsvarande 25 tunnland duglig mark
för hvarje träd af stockfångsten o. s. v.1) Stora områden ha på detta
sätt tillfallit sågverken med full äganderätt och detta såsom det synes
enligt länsstyrelsernas afgörande. Man förstår icke huru dylika miss¬
bruk af administrativ makt kunnat opåtaldt få utöfvas.
Inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län har emeller¬
tid utbrytning af stockfångst ägt rum äfven på det sättet, att till såg- 3
3) Ytterligare exempel lämnas i en af O. Dalqvist år 1909 utgifven broschyr:
“Jag anklagar" (Wilhelmssons förlag). I denna skrift gifvas ock belysande exempel
på andra slag af jorddonationer till industrien från kronan.
Bill. till Riksd, Prof. 1910. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 84 Höft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
verken småningom anvisats visst aftaget skogsområde, hvarifrån de
mot erläggande af en skogsränta ägde uttaga den årliga stockfångst,
som ursprungligen tillförsäkrats dem mot stubböresafgift. Efter år
1886 har träffats upprepade aftal mellan kronan och innehafvare af
stockfångstområden, hvarigenom de senare afstått all rätt till områdena
åt kronan mot medgifvande att under vissa år få verkställa eu vid¬
sträcktare af verkning, än som innefattas i stockfångstprivilegierna.
Såväl stubböresafgifterna som skogsräntan utgjorde endast eu
obetydlighet mot stockfångstens verkliga värde. Däremot har det veder¬
lag för stockfångsten, som erhölls i sammanhang med afvittringen, varit
äfven här synnerligen frikostigt tilltaget. I fråga om de mot skogsränta
utbrutna skogarna begärde 1874 års Riksdag åtgärders vidtagande för
att för kronans räkning försälja öfverskottsvirket å dessa skogar. Enligt
kungl. brefvet 17 december 1880 förklarades emellertid Riksdagens
framställning ej lagligen kunna föranleda till annat än att skogsstyrel¬
sen ägde om afverkning af öfverskottet under viss tid träffa öfverens¬
kommelse med sågverksägaren. Kronan var således hänvisad till att
antingen låta skogen stå oafverkad och förfaras eller ock upplåta af-
verkningen till sågverksägaren mot det pris han ville betala. Häraf
begagnade sig också privilegiehafvarne.
Det kan i detta sammanhang vara af intresse framdraga ett
exempel, i huru hög grad sågverksindustrien vid dessa utbrytningar af
stockfångst ytterligare gynnats:
Mo sågverk, som numera äges af Mo och Domsjö aktiebolag, erhöll genom
privilegier af åren 175!) och 1799 rätt till en årlig stockfångst å kronomark
inom Anundsjö och Själevads socknar i Ångermanland af tillhopa 1,516 träd mot
viss stubböresafgift. Genom särskilda åt Konungens befallningshafvande i samman¬
hang med afvittringen inom Anundsjö socken meddelade utslag af 25/n 1856 och
4/„ 1859 tilldelades sågverket på tillstyrkan af styresmannen för afvittringen och
länsmannen i orten i egenskap af kronoombud inom sistnämnda socken för hela
denna stockfångst dels 21 öfverloppsmarker med en areal af 60,807 tunnland, 18
kappland, däraf 42,452 tunnland 3 kappland duglig mark, hvilket område uppskat¬
tats att årligen lämna 879 träd och dels för den öfriga stockfångsten besittnings¬
rätt till 4 nybyggen om tillsammans 4 mantal och innehållande en ytvidd af 16,834
tunnland, hvaraf 10,000 tunnland ansetts vara duglig mark. De 4 nybyggena blefvo
sedan omförda till skatte med oinskränkt rätt och lagfarna för privilegiehafvaren,
hvaremot förstnämnda stockfångstområden, som befallningshafvande underlåtit be¬
lägga med skogsränta, sedermera, efter det befallningshafvande anbefallts härut¬
innan vidtaga erforderlig åtgärd, belädes med en skogsränta af 240 kronor 72 öre.
Frånsedt att vid afvittringarne under denna tidsperiod den dugliga markens areal
i allmänhet mycket underskattades, kvarstår i alla fall, att sågverket erhöll vida
större områden än som utgjorde skälig ersättning för dess stockfångst. Därtill
skulle enligt vanlig uppskattning beräknas högst 4 tunnland för hvarje träd.
11
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
Sedan områdena blifvit sålunda bestämda, blefvo åtskilliga anspråk af privi-
legiehafvaren framställda på öfverskottsvirket å den skogsmark, som upplåtits
allenast mot skogsränta; och dessa anspråk hafva ock föranledt ganska väsentliga
medgifvanden. Sålunda medgafs genom kungl. bref 20/13 1862 sågverkets ägare att
afgiftsfritt tillgodogöra sig torr, öfvermogen eller med stubbröta behäftad skog,
vindfällen, stubbar och rötter med villkor, att han bekostade hushållningsplans
upprättande. Efter det sådan plan blifvit upprättad och fastställd till efterrättelse
under 20 år räknadt från år 1868, erhöll sågverkets ägare enligt kungl. bref 1%
1868 rätt att få, utöfver de jämlikt privilegierna honom tillkommande 879 träd,
tillgodogöra sig den enligt planen beräknade öfverskottsafkastningen af 1,250 friska
träd af 12 decimeter tum vid brösthöjd mot en afgift af 40 öre trädet.
I öfverensstämmelse med anvisningen i förutnämnda kungl. bref 17/,2 1880
förhandlades vidare med ägaren till Mo sågverk, hvilket ledde till att enligt kungl.
bref 13/10 1882 sågverket berättigades att utöfver den årliga stockfångsten och
öfrig utsyning, som redan beviljats, under 10 år afverka befintliga träd, som 5 fot
från roten hölle 11 decimaltum och däröfver i genomskärning mot 1 krona 15 öre
för hvarje träd och på villkor, att allt virke, sorti afverkades å stockfångstskogarne,
skulle försågas vid Mo sågverk. Under ärendets beredning erinrade skogsstyrelsen,
att det icke lede tvifvel, att ej högre pris erhölles, om träden såldes på auktion.
Denna rätt utsträcktes sedan på ytterligare ett år, hvaremot fyra andra framställ¬
ningar af sågverkets ägare om ytterligare förmåner ej beviljades.
Enligt kungl. bref af år 1903 har efter aftal med sågverkets ägare bestämts,
att denne mot afstående till kronan af sågverkets mot skogsränta tilldelade stock-
fångstområden berättigas att under tolf år å dem afverka alla träd, som 1,5 meter
från roten i genomskärning hålla 28 cm. eller därutöfver, dock att på vissa såsom
försumpade betecknade områden afverkning äfven fick ske af träd, som vid ofvan-
nämnda höjd höllo i genomskärning minst 26 cm. (Jämför domänstyrelsens under¬
dåniga skrifvelse 22/0 1903.)
I följd af omförmälda medgifvanden hade, utöfver de årliga privilegierna af
879 träd, af bolaget åren 1856—1896 afverkats: enligt 1868 års bref 35,000 friska
träd af minst 12 dec.-tum 5 fot från roten mot 40 öre stycket; enligt 1882 års
bref 660,657 friska träd af minst 11 dec.-tum 5 fot från roten mot ett pris af 1
krona 15 öre stycket; och enligt 1862 års bref utan afgift dels under tiden 1882—
1893 300,448 öfvermogna eller med stubbröta behäftade träd och dels före 1882,
före hvilken tid saknades exakta uppgifter, enligt beräkning omkring 20,000 träd.
Således under 40 år 1,016,105 timmerträd eller i medeltal 25,400 träd årligen,
hvilket — efter reducering i trädens antal i anledning däraf, att ej alla lämnat
2 stockar hvardera såsom om privilegieträden stadgats — är omkring 22 gånger
mer än de stockfångstprivilegier, för Indika dessa skogsområden skolat utgöra
vederlag.
Då förenämnda 660,657 och 300,448 träd lära kunna uppskattas till ett
värde på rot, de förra af 4 kronor och de senare af 3 kronor per träd, utgör privi-
legiehafvarens present utöfver den årliga stockfångsten endast efter 1882 mer än
2,500,000 kronor. Det virke, som han enligt 1903 års bref tillåtits afverka, lärer
vara värdt omkring 1,000,000 kronor. Vinsten efter 1882 utgör således enligt denna
beräkning 3,500,000 kronor. Det årliga värdet å de 879 träden representera åter ej
fullt räntan å ett kapital af 100,000 kronor. Härtill kommer, utom vinsten före
12
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
1882 på denna stockfångstskog, den betydande vinst, som erhållits på de mycket värde¬
fulla skogar, hvilka privilegiehafvaren erhöll med äganderätt för annan stockfångst.
Detta som sagdt endast såsom exempel.
Andra jorddonationer till industiden.
Hit hör ofvannämnda graf skogar och graf allmänning ar äfven kallade
statens till bergshandtering ens understöd anslagna skogar eller med andra
ord dylika skogar, som staten ännu äger. Dessa skogar, hvilka ej få
till skatte lösas, stå under domän styrelsens inseende och upptagas dessa
i domänstyrelsens senaste ämbetsberättelse med eu areal af 33,184
hektar 10 ar. Deras skötsel är ordnad genom förordningen den 27 maj
1898 angående »förvaltningens af statens till bergshandteringens un¬
derstöd anslagna skogar».
Om denna jämförelsevis obetydliga skogspost har en utredning,
ehuru visserligen ej heller den fullständig, ägt rum.
Alldeles fristående donationer äro åtskilliga slag af privilegier,
genom hvilka större ägoområden inom Norrbottens län blifvit företrä¬
desvis på 1700-talet upplåtna åt enskilda personer eller bolag till anläg¬
gande af järn- och sågverk samt för uppodling af större landsträckor.
Sådana voro: 1) Kengis bruks- ocli bergfrälseegendom i Paj ala
socken, 2) Meldercreutzska och Hermelinska bergverks- och odlings-
distrikterna (det förra odlingsdistriktet innefattande eu landssträcka af
omkring 20 mils längd och 10 mils bredd emellan Luleå och Kalix
alfvar), 3) Palmstruchska odlings- och skogsdistriktet (ett ödesland 10
mil långt och 2 yä mil bredt på norra sidan af Piteå älf), 4) Korpforss
och Resundsforss järnverksanläggningar med därtill anslagna skogar,
och 5) Awafors masugns och Hvitåforss bruks koldistriktsslcog. Dessa
privilegier reglerades i sammanhang med afvittringen. Stora områden
frångingo därvid privilegiehafvarne och medtogos i den allmänna afvitt¬
ringen. En utredning borde här ske, till hvilken omfattning ändock
i följd af privilegierna delar af dessa jordområden bibehållits vid bruks-,
grufve- och sågverksindustrien, som ej räknats till rekognitionsskogar.
Sålunda lära Gellivarebolagets många hemman härröra från Melde-
creutzka privilegiet.
Bolag hafva som sagdt jämväl på ansökan erhållit nybyggesrätt
till en stor myckenhet nybyggen särskildt i Norrbottens län. Eu när¬
mare utredning härom saknas.
13
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
Bortslumpandet vid afvittringen af s. k. öfver loppsmarker bland
annat till industriella företag blott för att bli af med dem, är äfven ett
uppseendeväckande ämne.
Eftervärlden måste stanna i häpnad inför den fullständiga oför¬
måga eller i bästa fall likgiltighet som kännetecknat den svenska admi¬
nistrationen i tillvaratagandet och upprätthållandet af kronans stora dona¬
tioner till industrien liksom äfven till jordbruket. Man frågar sig om
vi här stå inför en blodlöshet i den svenska rasen efter stormaktstidens
öfveransträngningar eller om det är att hoppas, att de nästan totala för¬
ödelserna blott äro att söka i organisationen eller partitagande för
penningmakten.
Rörande nu förenämnda jorddonationer till industrien, deras upp¬
komst och skiftande öden finnes ingen sammanfattad utredning. Nutiden
känner ej till dessa förhållanden i deras olika detaljer. Det är således
till en början en viktig angelägenhet ur olika synpunkter att få något
ljus i dessa saker. Att en enskild ej mäktar på lediga stunder åstadkomma
detta utan att det måste ske på officiell väg, ligger i sakens natur.
Till yttermera visso åberopades i förra årets motion ett uttalande därom
af dåvarande kammarrådet E. Thulin. Nyligen har kammarrådet A.
Björkman yttrat sig i samma riktning.
Sedan man sålunda fått kunskaper i ämnet kan man med bättre
förutsättningar än hittills börja reflektera öfver hvad som kan och bör
göras åt saken. Att det hela är en enda stor riksskandal, vet man som
sagdt visserligen redan nu. Men det saknas tillräckliga hållpunkter för
att få de erforderliga greppen på saken.
Sålunda skall det säkerligen visa sig, att åtskillig ännu bestående
juridik blifvit trädd för nära. Särskildt bör detta blifva förhållandet
med kronohemman och kronotorp, hvilkas åbor blifvit tillförsäkrade
okvald besittningsrätt. För dem, som sitta kvar, kan det blifva godt
att få veta, att de hafva en rätt, och för dem, som blifvit bortdrifna
olagligen, kan upprättelse på detta sätt vinnas.
Vidare skall man kanske finna, att en del andra villkor och för¬
behåll, som numera åsidosatts, fortfarande äro juridiskt bindande äfven¬
som göra upptäckter i öfrigt om rättigheter, som kronan eller enskilde
småbrukare ha i behåll.
Men härvid bör det icke stanna. Där gällande lagar eller rätts¬
praxis ej längre räcka till för att hägna om de gamla donationerna,
kan fråga uppstå att stifta nya lagar, som taga hänsyn till hvad som
är skäligt och billigt och för landet gagnelig. Det kan sålunda ifråga¬
14
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
sättas att genom lag gifva småbrukare af olika slag den trygghet i
sin besittning, som de haft under statens hägn och som icke bort
dem fråntagas. Staten kan ock med synnerligt fog genom ny lag
bestämma, att de gamla villkoren skola i skäliga fall upprätthållas vid
äfventyr, att donationen eller någon del däraf återfaller till statsverket.
Staten borde slutligen nu lika litet som vid många tidigare tillfällen
draga i betänkande att genom indragning, beskattning eller annorledes
till statsverket helt eller delvis återbörda dylika särdeles opåkallade eller
af ouppmärksamhet föranledda jordföryttringar af ifrågavarande slag.
Saken brådskar emellertid. Lagen om tjugoårig preskription kan
särskildt vålla åtskilligt afbräck. Egentligen borde denna lag ej om¬
fattat de gamla kronodonationerna och det riktigaste vore att genom ett
tillägg till lagen bringa rättelse häri. Det bör betonas, att en under¬
sökning bör ske om alla donationerna, oafsedt hvilka uppfattningar man
har om hvad sedan kan åtgöras.
Det hemställes alltså:
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj:t ville föranstalta en utredning rörande
kronans jorddonationer till industrien, äfvensom där¬
efter vidtaga de åtgärder och, i den mån Riksdagens
medverkan kräfves, till Riksdagen göra de framställ¬
ningar, som af denna utredning föranledas.
Stockholm den 6 februari 1910.
Carl Lindhagen.
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
15
Bilaga.
Till Konungen.
I min ägo har kommit en af disponent Vrång vid Åkers styckebruk under¬
tecknad och till riksdagsmännen utsänd skrifvelse, på hvilken jag så mycket mera
anser mig böra anhålla, att Eders Maj:t täcktes rikta sin uppmärksamhet, som
jag förut lämnat borgmästare Lindhagen några upplysningar, hvilka, disponenten i
sin skrifvelse söker att ställa i mindre gynnsam dager.
Då hemman af det slag, hvarom här är fråga, skola återfalla till kronan vid
brukens nedläggande, såvida åboerna sitta kvar på små hemman, torde fullgiltiga
skål föreligga för staten att öfvervaka, att de af skatterättsinnehafvarna förvaltas
i enlighet med gällande lagar, så att åboerna ej beröfvas sina rättigheter och där¬
igenom drifvas från hemmanen. Därför lär Eders Maj:t ej underlåta att med
missnöje observera följande fakta, som framgå af disponent Vrangs skrifvelse: 1)
att disponenten väl angifvit, hvad som finnes i behåll af skog på vissa hemman,
men ej hvad som afverkats på alla till brukets understöd upplåtna hemman, under
t. ex. 15 års tid. 2) att disponent Vrång för Åkers styckebruks del ej bestridt
borgmästare Lindhagens påstående, att bruken mångenstädes taga skogen äfven till
afsalu. 3) att på grund af den anförda skogsräkningen tyckes framgå, att afverk-
ningen ej är afsedd att ske för hvarje hemman för sig. 4) att disponenten i sin
skrifvelse medgifvit, att han gifvit order åt annat folk än åbons att afverka ett
åbohemmans skog, och att han gjort det mot en åbos protest.
Någon säker sakkännedom torde ej vara att hämta ur disponent Vrangs an¬
förda siffror, då han ej ens angifvit, om det till 12,562 st. räknade trädantalet om¬
fattar enbart skogen på Merlänna nr 1 och 2 eller kanske äfven på ett eller liera
af de 6 från Merlänna bolby afgärda hemmanen. Hvad afverkningen på Merlänna
nr 1 och 2 beträffar, säger disponenten, att några hundratal — han är således oviss
om antalet — timmer afverkats något afåreno1897—1899. Möjligen förklarar denna
ovisshet, hvarför han ej kunnat upplysa, att Åkers styckebruk lät afverka skog på
dessa hemman under de flesta af åren 1894—1904, hvilket helt säkert en opartisk
undersökning skulle visa vara förhållandet.
Disponent Vrangs siffror må dock gärna för mig tjäna som bevis för att skogs-
sköfling icke ägt rum. Men då afverkningens storlek ej kan rätt bedömas enbart
efter behållningens storlek, hade det efter mitt förmenande varit intressantast att se
en jämförelse mellan det under senaste 15 åren afverkade antalet träd och det af
lika kvalitet kvarvarande icke blott på Merlänna nr 1 och 2, utan äfven på öfriga
till brukets understöd upplåtna hemman. Det är tydligt, att trädbehållningen efter
15 års massafverkning fortfarande kunde vara god, men att denna behållning skulle
t. ex. bli reducerad till noll, om hälften af skogen afverkats under 15 år och den
andra hälften afverkades under följande 15 år. Då faktiskt stor utverkning af skog
16
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
sigt ruin på till Åkers och känna bruks understöd skatteköp!» hemmans skogar,
livilket Eders Maj:t ej kan hafva svårighet konstatera; då mängden af denna
afverkade skog jäfvar hvarje påstående, att densamma kunnat användas endast till
brukets understöd, och då bruket framför åboerna fått köpa hemmanen till skatte
för att få säker tillförsel af skogsprodukter, föreligga helt säkert tillräckliga skäl
för en undersökning, allra helst allmogen, såsom framgår t. ex. af Kung!. Maj:ts
skrifvelse till kung! kommerskollegium den 10 juni 1823 och riksdagshandlingarna
för åren 1815 och 1855, flera gånger anfört klagomål beträffande under bruk skatte-
köpta hemman samt 1908 och 1909 års riksdagars Andra kammare för sin del jämväl
bifallit en begäran om undersökning af till brukens understöd upplåten kronojord.
En sådan undersökning rörande till Åkers styckebruks understöd upplåtna hemman bör
dock, efter mitt förmenande, endast företagas i samband med ett öfvervägande, om
bönderna på dessa hemman utan stor skada och afsaknad för brukets drift kunde,
i enlighet med i 1847 års kungl. bref uttalade tanke, att det skulle lända till landt-
brukets skada och undergång, om åboerna på de mångfaldiga till brukens understöd
upplåtna hemman skulle öfver makten betungas, lämnas en besittning, tryggare än
den de nu innehafva, af den jord, som de till sitt eget uppehälle och landets
nytta odla. .
Af disponent Vrangs skrifvelse framgår, att han icke för Åkers bruks del
bestrida att bruket försålt skog från till brukets understöd skatteköpta hemman.
Ått förneka detta torde ock vara omöjligt. Största delen af Åkers bruks område
är nämligen upplåtet till Åkers eller känna bruks understöd, hvaremot, såsom dispo¬
nent Vrång själ! framhåller, de af bruksägaren under senare åren privat köpta hem¬
manen i allmänhet äro skoglösa. Hvart har då all den afverkade skogen, som af
staten varit afsedd för bruksdriftens understöd, tagit vägen, om den ej försålts?
Men hur det skall gå, om sådan skog får efter bruksägarens godtycke försäljas,
därom lära nog de många under det senaste halfva århundradet nedlagda bruken
bära vittnesbörd. Får bruksägaren för egen vinnings skull efter godtycke sälja till
bruksdriftens understöd afsedd skog, torde det icke kunna förhindras att det ena
bruket efter det andra råkar i händerna på skogsafverkare, i hvilkas intresse det
är att på kort tid förtjäna pengar — ej att till landets nytta genom idogt arbete
uppehålla och förkofra järnbrukens drift — för att, sedan de uttagit, hvad de
kunnat, öfverlämna det förstörda järnbruket till nya spekulanter.
Af disponent Vrangs framställning synes framgå, att han betraktar Merlänna
nr 1 och 2 samt möjligen ett eller flera af de från Merlänna bolby afgärda hem¬
manens skog som ett skogskomplex, och att tillgoseendet af hvarje hemmans skogs-
rätt sker efter bruksägarens godtycke. Faktum är dock, att clenna skogsrätt är
bestämd vid den år 1740 skedda och lagligt fastställda delningen af Merlänna bolby
gemensamma skog, hvarvid icke blott Merlänna nr 1 och 2, utan äfven de afgärda
hemmanen erhöllo sina skogsdelar hvar för sig, hvaruti ingen ändring; enligt kart-
beskrifningen vid laga skiftet 1837—1841 skedde, utan medgaf tvärtom Åkers stycke¬
bruks fullmäktige, inspektören Söderberg, att skogsdelningen af år 1740 skulle för¬
blifva orubbad. Skulle det tillåtas, att ofvannämnda skogskomplex finge betraktas
som ett enda, måste det gifvetvis inträffa, att det mesta af skogen kunde afverkas
på något af hemmanen, hvarigenom en eller annan åbo kunde beröfvas sin i lag
bestämda rätt till husbehofsvirke.
Af disponent Vrangs skrifvelse framgår ytterligare, att han mot en åbos
17
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
protest låtit annat folk än åboens afverka skog på ett åbohemman, och att han
öfverhufvud taget synes vilja bestrida åboens bestämmanderätt till afvexling, hvar-
jämte åboerna beröfvats all afkastning af skogen. I kung!, brefvet den 23 septem¬
ber 1747 förmäles, att riksens ständer funnit skäligt, att det måtte vara tillåtet för
bruksägaren att efter öfverenskommelse med åboen förvandla hela hemmansrätten
uti kolning och körslor emot samma betalning som skattebönderna njuta, och att
äboen bör vara odrifven, så länge lian skogen icke annorlunda än efter allmänna
lagen och förordningar nyttjar.
Häraf framgår obestridligen, att åboen vid förvandlingen af hemmansräntorna
äger rätt till betalning icke blott för det med kolningen förbundna arbetet, utan
äfven för själfva kolen, — eftersom bruksägaren skall betala åboen lika mycket
som skattebönder — hvilket ytterligare styrkes af 1757 års lag att åboema ej må
tillåtas afföra skog eller kol till någon annan än bruksägaren, när han efter gång¬
bart pris betalning erlägger. Vidare framgår af 1747 års lag, att åboen har rätt
nyttja skogen utan annan inskränkning, än att det sker efter allmänna, lagen och
gällande förordningar. I det af disponent Vrång anförda kung!, brefvet den 28
januari 1757, hvarur han anfört en mening, utan att visa sammanhanget med det
öfriga och utan att anföra hela meningens innehåll, säges: att riksens ständer i sin
skrifvelse till Kung!. Maj:t förmält, att de stannat uti den underdåniga tanke, att
1747 års lag må äga bestånd; dock hade riksens ständer tillika ansett för nödigt
att göra det tillägg, att bruksägaren utom den kolning, körslor och dagsverken,
hvaruti jordeboks- och mantalsräntorna förvandlas, må hafva frihet med egen be¬
tjäning så nyttja skogen, att den för framtiden må äga bestånd, och där lägenhet
därtill gifves, jämväl uppodla åker och äng såvida hemmans åbon det själf ej för¬
mår, och därigenom ej lider men och intrång. Äfven ock, att hemmansåboerna ej
må tillåtas att föra skog eller kol till någon annan än den, som äger skatterättig-
heten, när han efter gångbart pris betalning erlägger.
Lagstiftarna hafva således, om än indirekt, medgifva åboerna att föra skog
eller kol till annan än skatterättsinnehafvaren, om denna ej vill betala efter gång¬
bart pris. På grund däraf är man befogad antaga, att satsen: »såvida hemmans
äboen det själf ej förmår och därigenom ej lider men och intrång» icke enbart hör
till »där lägenheten gifves, jämväl uppodla åker och äng», utan äfven till: »må
hafva frihet med egen betjäning så nyttja skogen, att den för framtiden må äga
bestånd». Ett motsatt förhållande skulle nämligen leda till, att lagstiftarna utfärdat
två emot hvarandra stridande bestämmelser. Då Åkers bruk "ej inskränkt sig
till det, om än i mindre grad, lagstridiga förfarandet, att »öfvervaka dessa skogars
skötsel och vård samt besörja bevakning och kultur», utan äfven tagit all afkast¬
ning af skogen, för hvilken åboerna, då den ingår i hemmanens taxeringsvärde, måste
skatta, har bruket således i två afseenden förgripit sig på åboernas rättigheter: 1)
att åboerna ej fått njuta afkastningen af skogen; 2) att åboerna fråntagits rätten
att förvalta skogen, ehuru de ej genom laga dom visat vara urståndsätta därtill.
Ehuru jag redan framlagt tillräckligt många skäl, som visa att åboerna, ej
bruket, lagligen äga förvaltnings- och afverkningsrätten af skogen, vill jag dock,
för att undanröja hvarje tvifvel om motsatsen, ytterligare hänvisa till behandlingen
uti riksdagsutskotten af 1757 års lag: Som bekant hade brukssoeieteten till riks¬
dagen 1756 inlämnat en skrifvelse, hvari den sökte att med hvarjehanda föreburna
skäl komma åt åbohemmanen. Detta ärende remitterades till Cammarsekonomie- och
Bill. till Bilcsd. Prat. 1910. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 84 Käft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, Kr 202.
Commersdeputation, som i sill tur remitterade det till kammarutskottet. Pluralitet®!!
åt detta utskott tillmötesgick i protokollet den 17 juni 1756 brukssocietetens önskan,
men bondeståndets representant yrkade i sin reservation, att hela ärendet af vissa
angifna skäl icke skulle upptagas till behandling eller åtminstone att 1747 års lag
skulle äga bestånd. Deputationen öfverlämnade utskottets yttrande, tillika med re¬
servationen, oförändradt till ständerna, af Indika adehi utan vidare biföll utskottets
yrkande. Prästeståndet däremot gjorde den 16 oktober det yrkande, som sedermera
nästan ordagrant lades till grund för Riksdagens skrifvelse. Bondeståndet slöt sig
den 20 oktober till prästeståndets resolution, hvarefter Riksdagen den 21 oktober
utfärdade sin skrifvelse till Kung!. Maj:t i full öfverensstämmelse med den af präste¬
ståndet uppsatta och antagna resolutionen, o till hvilken bondeståndet slutit sig.
Då jag förutser möjligheten, att Åkers styckebruk skulle kunna påstå, att
jag ej tiar med denna sak att skaffa, alldenstund jag icke är åbo på något af hem¬
manen, så vill jag i förväg framhålla, att min numera aflidne fader varit åbo på
den delen af Merlänna nr 1, som min bror nu besitter, att den afkastning af skogen,
som han genom brukets förfarande beröfvats, varit till men för sterbhuset och så¬
ledes äfven för mig. Ett påstående från brukets sida, att det afverka! skogen på
Merlänna nr 1 och 2, emedan den stod hindrande för återväxten, torde icke, äfven
om det kunde bevisas, förklara orsaken, hvarför åboerna beröfvats skogens afkast¬
ning. Tvärtom lära åboerna ej underlåtit att afverka skogen och detta i enlighet
med gällande lagar, om bruket uttalat önskan om dylik utverkning och därvid gjort
dem förvissade att erhålla den rätt, som lag förmår. Nu voro de förvissade, att
motsatsen skulle äga rum, hvilken icke jäfvas af disponent Vrangs skrifvelse.
På alla möjliga sätt, såsom det framgår af rättsprotokoll, utsatta för brukets
godtycke, underkastade godtyckliga pålagor och uppsägning, drifna från hus och
hem, så att det finnes exempel på, att åbo med hustru och barn under flera veckor
fått söka sin tillflykt i en kolkoja på kronans skog eller slutat sina dagar i sock¬
nens fattighus, hafva åboerna, som jag dock måste medgifva numera blifva behand¬
lade af bruket på ett betydligt mänskligare sätt, under tidernas lopp mistat det ena
hemmanet efter det andra, så att af ett 40-tal till Åkers och Ränna bruks understöd
i Ränna socken skatteköpta hemman nu endast 5 eller möjligen 6 besittas af er¬
kända åbobönder, hvarjämte bönderna i Åkers socken drifvits från hela byar, som
samman slagits till en jorddomän. I trots af dylik bortdrifning lär ej Eders Maj:t
kunna godtaga disponent Vrangs påstående, att inga andra »kunna komma i fråga».
Visserligen medgifver 1855 års kungl. bref, att bruksägaren kommer i full disposi¬
tion af sådana hemman, där åbosläkterna äro utdöda, men till dess bruket visa!, att
så är förhållandet med de hemman som nu ej brukas af åboer, är min underdåniga
tro den att Eders Maj:t ej vill godkänna den fulla disposition öfver hemmanen, som
disponent Vrång, att döma af hans skrifvelse, tyckes anse bruket äga, emedan ett
dylikt godkännande skulle kränka den rätt, som hvarje åboättling äger: att när som
helst göra anspråk på och återförvärfva sin åborätt, och ej anser sig kunna det,
emedan ett dylikt godkännande skulle medföra att kronan skulle förlora sin rätt till
hemmanen vid o brukets nedläggande.
Bland Åkers styckebruks i Länna socken befintliga egendomar märkes sär¬
skild! en del till det numera nedlagda Länna bruks understöd skatteköpta hemman,
af hvilka några sammanslagits till en jorddomän, kallad Länna bruk, under det
bönderna på de öfriga behandlas som arrendatorer under Åkers styckebruk. Efter
Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
19
nu gällande lagar skola de hemman, som af kronan upplåtits till bruken, vid dessas
nedläggande återgå tilL ren krononatur, hvarvid bruksägaren frånkännes all åborätt,
under det åboerna eller deras efterkommande såsom kronoåboer inträda i den rätt
att köpa hemmanen till skatte, hvilken de förr beröfvats till förmån för bruken.
Då denna lag gäller utan hvarje inskränkning, blott med det uttryckliga villkoret,
att hemmanen skola vara upplåtna till brukens understöd, upphäfver den således
den lagfart på hemmanen, som bruksägaren erhållit. I kungl. brefvet den 3 februari
1855 har sedermera bestämts, att bruksägaren får behålla de hemman, där åbo-
släkterna, medan bruket ännu var i gång, dött ut.
Då jag härstammar i rätt nedstigande led från åbosläkter, som förr brukat
hemman skatteköpta till Länna bruks understöd, har jag i kungl. kammarkolle¬
gium anhållit att blifva insatt som åbo på samt att få skatteköpa ett hälft hem¬
man Rocklänna, som min mors förfäder erhållit af konung Carl IX:s gemål, drott¬
ning Christina, och brukat i 200 år efter skatteköpet, men sedermera frånhändts.
Då hemmanet vid brukets nedläggande återgått till ren krononatur, hade jag enligt
för kronohemman gällande lagar först bort göra mina kraf gällande hos Konungens
befallningshafvande i Södermanlands län i stället för hos kungl. kammarkollegium.
Då. emellertid kronan underlåtit att sätta sig i disposition af dessa hemman, kan
kronan gifvetvis ej heller ännu i vederbörlig ordning tillmötesgå åbosläktens i lag
erkända kraf gent emot sig. På grund däraf anser jag med fog kunna göra gällande,
att Eders Maj:t bör ålägga kungl. kammarkollegium, att så fort verkställd under¬
sökning visat, det de af mig angifna hemmanen äro köpta till Länna bruks under¬
stöd, sätta kronan i disposition af dem utaf hemmanen, hvilkas åbosläkter ej af
bruksägaren visas vara utdöda eller hvilkas åboer ej, i enlighet med i lag före-
skrifvet sätt, hafva sålt sin åborätt till honom.
Orsaken, hvarför kronan underlåtit att söka tillvarataga sin rätt och sätta
sig i disposition af dessa hemman är för mig obekant. Då jag emellertid hört
uttalas den åsikten, att det vore orätt, om bruksägaren förlorade de hemman,
hvarpå bruket flera gånger beviljats lagfart, låt vara, att berättigadt klander mot
lagfarten kan anföras, så vill jag häremot genmäla, att det ej är i svensk lag en dylik
åsikt kan finna stöd, att saklös tredje man skall plikta för andras fel. Har någon
köpt brukshemman af förre ägare, har det varit köparens skyldighet att lära känna
de lagar, som gälla för hemmanen. Att åboerna och deras efterkommande med
förlust af sina rättigheter skola plikta för köparens underlåtenhet eller okunnighet,
är orätt.
Möjligen kan kronans underlåtenhet att i detta och liknande fall tillvara¬
taga sina och åboernas intressen förklaras däraf, att en praxis tycks hafva utbildat
sig eller vara på väg att utbilda sig, som, ehuru utan stöd af lag och i strid
mot denna frågas historiska utveckling, anser, att vid brukens nedläggande ingen¬
ting kan göras åt saken, innan åboerna anhålla om sin rätt. I iärvid förbiser man
dock, att, då hemmanen vid brukens nedläggande återgå till ren krononatur, så
är det statens skyldighet att tillse, att åboerna på dessa kronans egna hemman,
äfven om de ej göra anspråk på hemmanens skatteköp, inrymmas i kronoåboers
i lag bestämda rättigheter i stället för att bli behandlade som bruksägarens arren-
datorer, hvarjemte man kan vara ganska viss, att en sådan praxis helt och hållet
skulle borteliminera, hvad med lagen åsyftats. Ty genom detta tillvägagångssätt
tvingas åboerna, om bruksägaren på minsta sätt — med rätt eller orätt —
20 Motioner i Andra Kammaren, Nr 202.
bestrider åborätten, till en process mot denne, som dock i lag frånkänts all åbo-
rätt. Hellre än att genom en utarmande process, för åboen försvårad genom oför¬
måga att läsa den gamla tyska stilen och själf skaffa sig behöfliga handlingar,
utsätta sig för bruksägarens hämnd med utsikt att drifvas från platsen för eget
och deras förfäders idoga arbete, hellre underlåta de att söka göra sin rätt
gällande. Om den ofvannämnda praxisen skulle vinna framgång, tillvaratoges
således hvarken kronans eller åboens intressen, hvarjämte brukens nedläggande
på intet sätt förhindrades, utan snarare uppmuntrades, då bruksägaren bibehölles
vid de förmåner, som varit axsedda till understöd för bruksdriften, men ej för
honom personligen.
Helt annorlunda ställer sig saken, om man rättar sig efter den historiska
utvecklingen och ej gör regeln till undantag och tvärtom. Om ett bruk nedlagts
under storhetstiden och ej betalt sin hammarskatt, skulle säkerligen privilegierna
förverkats och bruket som andra skattevrak antingen indragits till kronan eller
för kronans räkning utbjudits. Under början af frihetstiden tycktes man ej hafva
gått så strängt till väga. Men då frågan om hammarskatt var före år 1766, fram¬
höll Baltzar Fredag genom ett särskildt votum i bergsdeputation den 10 mars
samma år, att bruken på mångahanda sätt kunde sätta sig i besittning af en mängd
angränsande hemman. Nedlades ett bruk på ett ställe och dettas, hammarskatt
flyttades till ett annat ställe, erhöllos nya förmåner, utan att de gamla förlorades.
Om 20 eller 30 järnverk på detta sätt flyttades och åter ömsades, skulle rikets
egendomar och tillhörigheter efter någon tid komma att stanna i brukspatroners
händer. Detta var anledningen, hvarför den lagen stiftades, att vid ett bruks ned¬
läggande till dettas understöd upplåtna hemman skola återgå till kronan. Lagens
stiftande förorsakades således i första hand af eu sträfvan att förhindra bruks-
ägarna att på det allmännas bekostnad tillskansa sig personliga fördelar och att
förhindra brukens nedläggande i otid.
I kungl. brefvet den 11 december 1766 stadgades därför på grund af rikets
ständers underdåniga framställning, att, då något bruk nedlägges, de därunder
lydande hemmanen skola hemfalla till kronan eller bördeman, dock att i förra fallet
åboen vid sin lösningsrätt bibehålies emot köpeskillingens erläggande till kronan,
utan att bruket någon åborätt tillerkännes, men att inga andra skatterättigheter
å kronohemman vid bruks nedläggande kunna eller böra hemfalla kronan eller
bördeman än de, som för brukets skull och till dess hjälp blifvit från kronan inlösta.
I kungl. brefvet till kungl. kammarkollegium den 3 februari 1855 har Kungl. Maj:t
förklarat denna lag sålunda, att den skatterätt, som bruksägaren köpt af kronan,
är förknippad med brukets fortdrifvande och förfaller med dess nedläggande, då
hemmanet återgår till ren krononatur, men åboens besittningsrätt fortfar orubbad
och han inträder i samma rätt att köpa hemmanet till skatte, som tillhör åboer
å andra kronohemman,
Såväl af 1766 som 1855 års lagar framgår således, att hufvudregeln är att
hemman, skatteköpt till bruks understöd, vid brukets nedläggande skall återgå till
kronan, och detta oberoende af om åboen uttalar eller icke uttalar önskan att få
inrymmas i kronoåboers rättigheter eller att få skatteköpa hemmanet.
Kära 100 år efter den ursprungliga lagens stiftande gjordes i ofvannämnda
1855 års kungl. bref det tillägg till lagen ifråga, att då vid inträffande åboledighet
å de till brukens understöd skatteköpta kronohemman icke någon till åboskapet
Motioner i Andra Kammaren, Kr 202.
21
berättigad person af den sista åboens släkt finnes, besittningsrätten å hemmanet,
såvida bruket ej är nedlagdt, tillkommer bruksägaren, börande däremot, så framt,
vid dylik åboledighet, bruket befinnes vara nedlagdt, det uti 1766 års lag gifna
stadgande lända till efterrättelse.
Då det inträffar så ytterst sällan, att åbosläkten dör ut, kan denna senare
tillkomna undantagsbestämmelse gifvetvis ej upphäfva verkan af själfva hufvud-
bestämmelsen, hvarför det, efter mitt förmenande, tillkommer bruksägaren visa sig
vara berättigad att åtnjuta de förmåner, som i undantagsbestämmelsen äro honom
medgifna.
Att denna lags verkan skall i praktiken göras overksam, torde jämväl strida
emot 1886 års riksdags beslut. Af C. A. Bäckström i Första kammaren väcktes
nämligen samma år en motion om upphäfvande af kronans behörighet att söka
återvinna äganderätten till under bruk eller fabriker skatteköpta hemman. Denna
motion afstyrktes af statsutskottet på de grunder, som framgå af min skrifvelse.
I Första kammaren talade motionären för sin motion, stödjande sig på lagfart och
tjuguårig häfd, under det öfriga talare med stöd af de flesta af mig förut redo¬
gjorda omständigheter yrkade anslag, hvarefter kammaren afslog motionen. I Andra
kammaren afslogs den utan debatt. Riksdagens afslag af motionen visar, att motio¬
närens anförda skäl, lagfart och tjuguårig häfd, ej ansågos i detta fall vara så
vägande, att de kunde upphäfva denna lag, livarjämte båda kamrarnas enhälliga
beslut att bibehålla lagen visar, att det var riksdagens önskan, att denna lag ej
på något sätt skulle göras mindre effektiv.
På grund af hvad jag nu anfört vågar jag vördsamt framställa den under¬
dåniga begäran, att Eders Maj:t täckes utfärda den förklaringen att åboerna på
under Åkers styckebruk skatteköpta hemman enligt 1747 och 1757 års lagar äro
berättigade att själfva förvalta och afverka sina åbohemmans skogar, så länge de
ej genom laga dom visas vara urståndsätta därtill;
att åboerna hafva rätt att erhålla betalning för den afverkade skogen efter
gängse pris;
att de hafva rätt att sälja af sina hemmans skogsprodukter till andra än
bruksägaren, om han ej vill betala efter gängse pris;
vidare att Eders Maj:t täckes anbefalla kungl. kammarkollegium sätta kronan
i disposition af till Länna bruks understöd skatteköpta hemman;
samt att Eders Maj:t täckes låta verkställa en undersökning, om bönderna
på till Åkers styckebruks understöd skatteköpta hemman utan stor skada och af¬
saknad för brukets drift kan lämnas en tryggare besittning af hemmanen än den,
de nu innehafva.
Stockholm den 3 december 1909.
Underdånigst
C. E. Gustafsson,
Telegraftommissarie.
Bih. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 84 Höft-
4