Motioner i Andra Kammaren, Nr 198.
1
Nr 198.
Af herr Wijk, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse af 3, 8, 41
och 58 §§ af förordningen den 18 september 1908
angående stämpelafgiften.
Arfsskatten är utan tvifvel en förmögenhetsskatt i egentligaste
mening. Dess syfte är att beskatta den oförtjänta förmögenhetsökning,
som genom arf eller testamente tillfaller en person. Den afser att i
ett ögonblick, då den beskattade anses böra kunna bära skatten jäm¬
förelsevis lätt, återbörda till samhället en del af den förmögenhet, som
den enskilde medborgaren under sitt lif lyckats hopföra och tillgodogöra
sig i kraft af den af samhället upprätthållna rättsordningen.
Ju mer aflägset arf- eller testamentstagaren är befryndad med
arflåtaren, desto klarare karaktär har arfvet af ren förmögenhetsökning,
och desto hårdare blir beskattningen. Ju större arfslotten är, desto
större afdrag till det allmänna anses arftagaren med rätta kunna bära.
Vi finna i dessa arfsskattens principer öfverallt personlighetssyn-
punkten genomförd. Det är från synpunkten att bestämmelserna gälla
fysiska personer, som de finna sin förklaring och sitt berättigande.
År det åter icke en fysisk person, utan en institution eller allmän
inrättning af något slag, som är arf- eller testamentstagare, förlora de
nämnda grundsatserna sitt berättigande. Den progression i beskattningen,
som afser att hos arftagaren drabba öfverflödet, blir meningslös, då arf¬
tagaren är en institution, hvars behof är obegränsadt, och för hvilken
ingen del af arfvet kan betraktas som öfverflödig eller onyttig. Arfs-
Bih. till Biksd. Prof. 1910. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 81 Raft. (Nr 198—199.) 1
2 Motioner i Andra Kammaren, Nr 198.
skattens motiv att till det allmänna återbörda en del af den enskilde
individens hopförda, förmögenhet förfaller likaledes, då det är en allmän¬
nyttig institution, som är arftagare.
Den skillnad jag sökt göra gällande mellan en fysisk person och
en allmän inrättning från arfsbeskattningens synpunkt kan i själfva verket
anses redan erkänd därigenom, att institutioner af de slag, jag åsyftar,
enligt gällande författning ej äro underkastade inkomstbeskattning.
Tanken att öfver hufvud beskatta t. ex. en sjukhusinrättnings ränte¬
inkomster förefaller oss lika oriktig och främmande som tanken, att denna
inkomst skulle kunna beskattas i stigande progression i förhållande till
storleken af de räntemedel, som inflyta för upprätthållandet af sjuk¬
husets verksamhet. Men lika principiellt oriktig förefaller då äfven
tanken att beskatta, och progressivt beskatta, de testamentariska dona¬
tionsmedel, hvarigenom verksamheten grundas eller upprätthålles.
Betraktar man arfsskatten enbart som en »afgift för förmögenkets-
förvärf genom arf och liknande fång», och det är på denna synpunkt
förslaget till arfsskatt i den kungl. propositionen helt och hållet är
grundadt, så finnes alltså efter min mening intet motiv att ålägga dona¬
tioner någon bouppteckningsstämpel.
Men arfsskatten har äfven en annan karaktär, nämligen den att
vara en direkt skatt på den aflidnes samlade förmögenhet, afsedd att
drabba denna, oafsedt arten af förmögenhetens framtida användning.
Ehuru denna arfsskattens karaktär ej direkt framträder i det nu fram¬
lagda förslaget till arfsskatt, måste den dock anses ingå som ett moment
i hvarje arfsbeskattning, och från denna synpunkt kan det försvaras, att
äfven testamentariska donationer beskattas, såsom utgörande en del af
den aflidnes samlade förmögenhet. Men att skattesatsen i dessa fall
bör vara högst väsentligt reducerad synes mig klart motiveradt däraf,
att hela arfslotten här tillfaller ett allmänt ändamål och öfvergår från
att vara personlig egendom till att bli allmännyttig.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet medger äfven finans¬
ministern, att en lindring af arfsbeskattningen å donationer är berättigad,
men vid skattens afmätning utgår han alltjämt ifrån att betrakta allmän-
nyttiga institutioner som hörande till samma grupp af arftagare som
aflägsna släktingar och oskylda personer, och följden häraf är, att dona-
tionsstämpeln enligt hans förslag kommer att stiga så högt som till
ett maximum af 12 procent.
Lika godtyckligt som detta förslag är, lika litet synes det moti¬
veradt af de exempel, den kungl. propositionen själf anför på de skatte¬
satser, som i motsvarande fall gälla i utlandet.
3
Motioner i Andra Kammaren, Nr 198.
I Danmark är skatten på testamentariska donationer satt till 10
procent, med den viktiga inskränkningen, att den af finansministern
kan sänkas till 4 procent.
I Tyskland utgår den i regel med 5 procent, medan stämpeln
å arf till oskylda stiger till 10 å 25 procent.
I Frankrike utgår den med 9 procent, medan samtidigt skatten
i den högsta gruppen af andra arf- och testamentstagare uppgår till
15 å 20,5 procent.
1 intetdera af dessa länder är skatten på testamentariska dona¬
tioner progressiv.
I England kan vederbörande uppbördsmyndighet medgifva full¬
komlig skattefrihet.
Det förefaller mig själfklart, att ett litet och jämförelsevis fattigt
land hör ännu mer än större och rikare kulturländer vakta sig för
att kringskära de tillflöden, som från enskild! håll tillföras dess institu¬
tioner af kulturell eller i annat afseende samhällsgagnande art. Det
kan väl sättas i fråga, om det jämförelsevis obetydliga tillskott i stats¬
kassan, som skulle vinnas med en hög stämpelskatt å dylika donationer,
ej i själfva verket vore mycket dyrt betaldt.
Frågan om behandlingen i skatteafseende af testamentariska dona¬
tioner till allmänna ändamål synes mig kunna förtjäna en mer ingående
och principiell behandling än hvad som i den nu föreliggande kungl.
propositionen kommit den till del.
Mitt syftemål för närvarande är gifvetvis icke att förebringa
någon dylik utredning utan endast att söka förebygga, att dessa former
af arf nu bli indragna i den allmänna förhöjning af boupptecknings-
stämpeln, som af Kungl. Maj:t föreslås.
Ett motiv till att ej för närvarande fastslå en höjd stämpel för testa¬
mentariska donationer finner jag äfven däri, att förslag till ändrade
bestämmelser om stämpel å gåfva af Kungl. Maj :t kommer att föreläggas
nästkommande Riksdag. Det förefaller, som om frågorna om testa¬
mentariska donationer och andra former af gåfvor ägde så mycket
gemensamt, att det vore till fördel att behandla dem i ett sammanhang.
Jag tillåter mig därför hemställa,
att Riksdagen, med afslag i förevarande punkt
å Kungl. Maj:ts proposition nr 22, ville besluta, att
för andel af arf, som tillkommer kyrka, landsting,
Motioner i Andra Kammaren, Nr 198.
kommun, hushållningssällskap, akademi, vetenskapligt
samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond, pen-
sionsanstalt, sjuk- eller fattigvårdsinrättning eller annan
from stiftelse, skall stämpelafgiften utgå med det belopp,
som i nu gällande författning är stadgadt.
Stockholm den 6 februari 1910.
Hjalmar WijJc.