Motioner i Andra Kammaren Nr 192.
1
Nr 192.
Af herr Siarbäck om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
upphäfvande af föreskriften om lärjungarnas vid de
allmänna läroverken obligatoriska kyrkobesök.
Vid 1904 års riksdag väckte undertecknad i Andra kammaren en
motion nr 224, som gick ut på, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att i skolstadgan bestämmelsen om skolungdomens
gudstjänster finge följande lydelse: Rektor må i samråd med läroverks-
stadens prästerskap minst eu gång i månaden å lämpligt rum anordna
skolgudstjänst med frivilliga besök af läroverkets ungdom.
Med afseende på motiven för mitt förslag tillåter jag mig hänvisa
till denna motion och med afseende på motionens behandling till 1904
års Riksdags förhandlingar.
Vid senaste allmänna svenska läroverksmöte i Falun 1909 fattades
efter inledningsföredrag af läroverksadjunkten J. F. Nordwall (se bil.)
följande resolution: »Mötet anser, att lärjungarnas obligatoriska kyrkobesök
böra afskaffas och ersättas med frivilliga gudstjänster, som om möjligt
anordnas på lämpliga tider genom rektors försorg.»
Detta mötes beslut ger mig anledning att åter bringa frågan inför
Riksdagen, och får jag sålunda föreslå
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om sådan ändring i läroverksstadgan, att lär¬
jungarnas obligatoriska kyrkobesök afskaffas.
Stockholm den 6 februari 1910.
Karl Starbäclc.
Bih. till Riks. Prof. 1910. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 77 Käft. (Nr 192—194.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren Nr 192.
Bilaga.
De obligatoriska kyrkobesöken.
Af J. F. Nordwall.
Läroverksungdomens obligatoriska kyrkobesök räkna gamla anor. De leda
sitt ursprung från medeltidens kloster- och domkyrkoskolor och ha gått i arf till
nyare tidens skolor och gymnasier.
Allt sedan medeltiden var det skolungdomens åliggande att uppehålla kyrko¬
sången både vid ottesången klockan fem, högmässan klockan åtta och aftonsången
klockan två. Dessutom skulle allao lärjungar vara närvarande vid bönestunden i
kyrkan hvarje lördag klockan ett. År 1612 anbefaldes predikoförhör och samtidigt
utfärdades förbud mot läxöfverläsning under gudstjänsten, hvilken osed tydligen
var föranledd af de täta kyrkobesöken och tolererats af lärarna. Enligt 1649 års
skolordning skulle alla gymnasisterna närvara utom vid högmässogudstjänsten
också vid bönen i kyrkan hvarje dag klockan tio. 1693 års skolordning uppma¬
nar lärarna att allvarligen hålla disciplarna att gå i kyrkan samt att alltid låta
dem, när de kommo därifrån, göra reda för hvad de hört och sett. Detsamma
upprepas i skolordningen af år 1724. Rektor skulle vara tillstädes i gudstjänsten,
begynna själf repetera med gymnasisterna och tillhålla alla lectores med gyrnna-
sii adjuncto att per vices samma repetition förrätta efter predikan och tilltala
dem, som sig härvid visat försumliga och vårdslösa. — Det är väl troligt,
att kyrkobesöken vid denna tid, då skolans förnämsta uppgift var att förbereda
prästutbildningen, utgjorde ett led i undervisningen, på samma gång som lär¬
jungarna genom dem skulle uppfostras till fromhet.
Ännu 1878 års skolstadga innehöll den bestämmelsen, att lärjungarna hvarje
sön- och högtidsdag skulle bevista högmässogudstjänsten. Yår senaste läroverks¬
kommitté uttalade emellertid, att denna föreskrift »näppeligen någonstädes torde
efterlefvas» och ansåg lämpligt, att stadgandet erhöll »eu sådan form, att dess
iakttagande kan kräfvas».
Yår nu gällande läroverksstadga påbjuder angående kyrkobesöken följande
(§ 24): »Sön- och helgdagar böra lärjungarna, så ofta och i deri ordning Eforus
på rektors förslag bestämmer, bevista högmässogudstjänsten eller särskilt anord¬
nad skolgudstjänst; dock äge rektor att i särskilda fall för lärjunge medgifva an¬
nan ordning för gudstjänstbesök eller därifrån meddela befrielse».
Denna paragraf medgifver sålunda en större eller mindre inskränkning af
tvångsgudstjänsterna. Hur pass väsentlig denna inskränkning blir, det beror på
rektors och i sista hand eforus’ afgörande. Kvar stå emellertid de obligatoriska
gudstjänstebesöken i större eller mindre omfattning.
Eu märklig undantagsställning inta i detta hänseende hufvudstadens läro¬
verk, som — visserligen icke genom lag men genom praxis — äro fullständigt
befriade från tvånget till gudstjänstbesök. Kanhända gäller detta också ett eller
annat landsortsläroverk.
Man kan nu med skäl fråga, om icke alla våra läroverk borde få samma
frihet i nämnda afseende, som de stockholmska sedan länge åtnjuta. Borde inte
Motioner i Andra Kammaren, Nr 192.
3
de ännu påbjudna kyrkobesöken, denna kvarlefva, från skolans forna tjänare¬
ställning under kyrkan, så godt afskaffas öfver hela linjen? Eller är det alldeles
i sin ordning, att lärjungar och lärare fortfarande tvingas att gå till gudstjänsterna?
Jag säger också lärare, ty någon eller några af dem måste ju åläggas att vara
med lärjungarna i kyrkan, inte blott rektor och kristendomslärare, utan också
de andra i tur och ordning.
■j* #
*
Skollagens påbud om obligatoriska kyrkobesök innebär ett obehörigt ingrepp
i lärjungens och lärarens religiösa frihet och i familjens inre angelägenheter och
bör först och främst af detta skäl upphäfvas. Det är individens och familjens
rätt, som här —■ utan gagn för det allmänna — trädes för nära. Kyrkan kan
ej längre tvinga andra medborgare till gudstjänstbesök (de militära »kyrkopara¬
derna» lyda, så vidt jag vet, ej direkt under kyrkligt maktbud), inte ens folk¬
skolans barn äro underkastade detta tvång, icke heller seminariernas eller flick¬
skolornas eller andra privatskolors ungdom, men ännu kan kyrkan genom sina
biskopar ålägga de allmänna läroverkens lärjungar och därmed också lärare att
bevista de kyrkliga gudstjänsterna. Detta enastående och ålderdomliga mynd-
lingsskap under kyrkan böra våra läroverk nu ha vuxit ifrån.
Ungdomens kyrkobesök böra vara uteslutande dess egen och familjens eller
målsmanskapets angelägenhet; däröfver bör bestämmas endast i hemmet. Att en
offentlig myndighet gör intrång på detta intima område af privatlifvet måste be¬
tecknas som en brutalitet.
De som förmena, att tvångsgudstjänsterna äro ägnade att uppfostra lär¬
jungarna till religiositet och kyrklig ordning och på den grund vilja förfäkta
deras berättigande, torde säkerligen ta miste. Det är mycket tvifvelaktigt, om
sådant kan vinnas annat än på frivillighetens väg. Tvärtom verkar väl tvånget
i motsatt riktning; det väcker olust och leda vid kyrkogången, och därmed är ju
inte den kyrkliga ordningen betjänad.
Rektor Carl Svedelius har i en uppsats i årgången 1900 af denna tidskrift
(Pedagogisk Tidskrift) närmare utvecklat detta. Han framhåller också, hur de
stockholmska läroverkens lärjungar ingalunda kunna sägas brista i religiösa in¬
tressen, fast gudstjänsttvånget där är upphäfdt. Det är ej ovanligt, säger han, att
där se grupper af skolynglingar på väg till frivilliga kyrkobesök. Och de frivilliga
skolgudstjänster, som anordnas vid Stockholms läroverk, äro ej så fåtaligt
besökta.
Vore det ej nu goda skäl för att öfverallt utbyta tvångsgudstjänsterna mot
frivilliga sådana, dit såväl lärjungarna som deras anhöriga och målsmän ägde
tillträde? Dessa gudstjänster kunde hållas i kyrkorna eller i läroverkets stora
sal en och annan söndag eller helgdag af kristendomslärarna eller stadens präster¬
skap på rektors anmodan. De vore närmast att jämföra med de andaktsstunder
för akademiska medborgare, som afhållas vissa söndagseftermiddagar vid univer¬
siteten, åtminstone vid Uppsala universitet. De skulle vara särskild! anpassade
för skolungdomen och därigenom kunna tillvinna sig dess intresse långt mer än
de för allmänheten afsedda predikningarna, som ofta alls inte lämpa sig som
andlig näring åt de unga.
4
Motioner i Andra Kammaren, Nr 192.
Vid dessa frivilliga kyrkobesök blefve den obehagliga disciplinära uppsikten
från lärarnas sida öfverflödig. Ingen lärare behof de såsom nu kommenderas till
kyrkan för att öfvervaka lärjungarna och kontrollera deras närvaro. Hvad för
öfrigt denna kontroll beträffar, så är den praktiskt outförbar åtminstone vid de
större läroverken, såvida ej läraren vill stå med katalogen i hand och genomgå
alla nummer i de klasser, som skola närvara.
Att det för mången lärare måste kännas synnerligen pinsamt för att ej säga
kränkande att vara underkastad skyldigheten att på rektors order infinna sig till
gudstjänst i kyrkan, därom behöfver ej mycket ordas. Men denna omständighet
utgör ytterligare ett vägande skäl för de obligatoriska kyrkobesökens afskaffande.
Läraren kan för öfrigt med rätta göra anspråk på att få fritt förfoga öfver sin
hvilodag.
Och kan inte denna fordran med skäl uppställas också för lärjungarnas
räkning? Böra inte också de fä känna sig fullt fria på söndagen? De kunna
behöfva sin söndagsförmiddag till uppfriskande idrott, till utflykter på skidor eller
cykel, till vandringar i skog och mark, till naturstudier i det fria. Också
naturen är eu helgedom. De unga, som söka vederkvickelse i dess sköte och
som med friskt sinne och varm håg lyssna till dess röst, de fira också sin guds¬
tjänst. Eller minns blott fjällvisan i Björnsons »Eu glad.gut»! — Hvilken be¬
tydelse sådana söndagsutflykter ha för ungdomens kroppsliga och andliga hälsa,
är lätt att inse, då" man vet, hur största delen af hvardagen måste tillbringas
inom fyra väggar. Eftermiddagarna äro för korta för längre utflykter, större
delen af läsåret infaller ju under den mörka årstiden, och läxorna ta sin tid.
Däremot erbjuda söndagarna det bästa tillfälle till stärkande friluftslif och till
utflykter i naturen, men detta förutsatt att söndagsförmiddagen är fri. Kyrko¬
gången omöjliggör längre utfärder. Som lärare i biologi brukar jag ibland föreslå
intresserade lärjungar att göra vissa naturiakttagelser i samband med det kapitel,
som för tillfället genomgås vid undervisningen, men får då ofta det svar, att de
inte hinna med det. Eftermiddagarna äro för korta. Nå, till söndag? Nej, då
skola de till kyrkan.
Nu är det visserligen inte gifvet, att hvarje lärjunge skall beordras till kyr¬
kan hvarje söndag, men så bjuda heller inte alla söndagar på så pass vackert
väder, att utflykter kunna företas. Vidare är det sant, att rektor kan »i särskilda
fall», som det heter, ge lof från kyrkan. Men sådant lof torde sällan ges i nå¬
gon större utsträckning, och mången lärjunge eller många föräldrar dra sig för
att begära det. Och herrar rektorer visa nog också mycket olika frikostighet i
detta afseende. Jag afstår dock från att här anföra exempel.
Lärjungarnas söndagsfrihet bör ej vara beroende af rektors godtycke, utan
den bör genom skollagen fullt medgifvas och betryggas. Därför är det nödigt,
att läroverksstadgans § 24 antingen utan vidare strykes eller — såsom ock det
senaste läroverksmötet hemställt — ändras därhän, att lärjungarnas obligatoriska
kyrkobesök ersättas med frivilliga gudstjänster, som om möjligt anordnas på lämp¬
liga tider genom rektors försorg.