3
Motioner i Andra Kammaren, Nr 188.
att Riksdagen behagade besluta en skrifvelse
till Kungi. Maj:t dels med anhållan om att åtgärder
vidtagas, så att Riksdagen genom en öfverskådlig och
praktisk uppställning af statsbanornas utgifter och in¬
komster jämte å dessa inverkande faktorer, med bi¬
läggande af järnvägens öfverrevisorers berättelse, år¬
ligen blefve satt i tillfälle att följa gången af denna
statens viktigaste affär, dels att statsbanornas kostnads-
och arvodesstat fortast möjligt underställes Riksda¬
gens pröfning.
Stockholm den 6 februari 1910.
I. G:son Graf oord.
lSTr 188.
Af herr CliristierilSOll, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
ändrade bestämmelser rörande tillhandahållande af lik
för den anatomiska undervisningen.
Det ämne jag i denna min motion drager under Riksdagens pröf¬
ning är af synnerligen ömtålig beskaffenhet, och kommer förmodligen min
framställning att från den medicinska vetenskapens utöfvares sida betecknas
som ett utslag af oförståelse för denna vetenskaps behof af »dissektions-
subjekter». Mot en dylik vantolkning af mina uppsåt vill jag dock redan
på förhand opponera mig. Just hänsynen till läkareutbildningen och
vördnaden för vetenskapen ha kommit mig att i det längsta tveka an¬
gående det nyttiga i en hänvändelse till Riksdagen i denna fråga, men
de stora, påtagliga missförhållanden, som vidlåda nu gällande högst olik¬
artade bestämmelser rörande tillgången till lik för den anatomiska under¬
4
Motioner i Andra Kammaren, Nr 188.
visningen i Stockholm, Uppsala och Lund, ha dock betvingat min tvek¬
samhet. En snar ändring i dessa missförhållanden är i hög grad behöflig.
Den äldsta bestämmelsen i vårt land angående öfverlämnande af
lik till anatomiska stadier är af den 27 april 1682, då »barberare
Embetet» i Stockholm erhöll rätt »att bruka dhen rundelen som står
öfwer Söderport såsom ett beqvemligit rum och stelle till Anatomiae huus
och när något subjectum till Anatomise exercitium vid een eller annan
Missgerningsmans aflifvande förekommer skall Öfver-Ståthållaren låta sådant
dhem afföda, hwarom och ordres heriempte afgår.»
Ytterligare bestämmelser angående liks öfverlämnande till den ana¬
tomiska undervisningen utfärdades åren 1747, 1756, 1777 och 1791,
hvarigenom anatomisalarna i Stockholm, Uppsala och Lund iingo sig till¬
erkända liken efter vissa närmare angifna döda personer. Sedermera hafva
visserligen åtskilliga kungliga bref utfärdats härom, men dessa kunna
egentligen icke betraktas som annat än kompletteringar till de på sjutton¬
hundratalet utgifna förordningarna, hvilka sålunda ännu i dag äro gällande.
Det är ju gifvet att dessa bestämmelser måste vara föråldrade.
Enligt gällande bestämmelser har anatomisalen vid Karolinska insti¬
tutet i Stockholm rätt till följande lik från Stockholm: 1) afrättade indi¬
vider; 2) å Stockholms stads arbetsinrättning eller å Allmänna försörjnings¬
inrättningen aflidna personer (med undantag dock för lik, som anhöriga
inom tre (3) dagar efter dödsfallet förklarat sig vilja bekosta begrafningen
för); 3) andra inom stadens församlingar eller i dessas fattig- eller för¬
sörj ningshus aflidna fattiga, hvilka »i lifstiden för fortsatt vanart och
liderlighet sig utmärkt», och som sakna medel till sin begrafning eller
efterlefvande, som vilja bekosta densamma; 4) å allmänt sjukhus eller
hospital döda personer samt s. k. oäkta barn (denna bestämmelse torde
endast undantagsvis tillämpas); 5) i fängelse eller häkte döda individer
(samma undantag som i punkt 2).
Från orter utanför Stockholm: 1) själfmördare samt afrättade in¬
divider från (vissa delar) af Stockholms och Nyköpings län; 2) aflidna
fångar.
Uppsala anatomisal har rätt till följande lik från ett område af 7
mil från Uppsala (undantag Stockholm): 1) döda fångar; 2) döda tiggare;
3) själfmördare; och 4) afrättade individer.
Dessutom skall Uppsala erhålla hälften af det likmaterial, som i
Stockholm anvisats till anatomiskt bruk.
Hvad anatomisalen i Lund angår, så har den rätt till följande lik:
1) alla oäkta barn, som blifvit mördade eller annars omkommit, så att
Motioner i Andra Kammaren, Nr 188.
5
öfver dem fordras laglig besiktning och undersökning; 2) alla för gröfre
brott häktade arrestanter, som do i Malmö, Landskrona, Kristianstad eller
på landet; 3) alla som blifvit hängda eller själfva afhändt sig lifvet; 4)
alla kringstrykande tiggare, zigenare och tattare, som do utom sin socken
och sakna bevis om sitt ärendes laglighet.
Det område dessa stadganden gälla utgöres af Malmöhus län samt
de orter inom Kristianstads län, som ligga inom tre mils afstånd från
järnvägsstation.
Jag har förut framhållit, att bestämmelser som till hufvudsaklig
del ha sitt ursprung från en tid, som ligger så långt tillbaka som 1700-
talet, icke längre kunna vara hvarken lämpliga eller nyttiga, äfven om
de ännu tillgodose behofvet af anatomiskt undervisningsmaterial, Alder-
domligheten i stadgande^ framgår redan af den begränsade utsträckning
af de distrikt, som äro tributskyldiga till de anatomiska institutionerna.
Den tidens dåliga kommunikationer omöjliggjorde afsändande! af lik från
mera aflägsna trakter, och därför tog man i stället inom det begränsade
området nästan allt hvad som fanns att tillgå eller samtliga lik af för¬
brytare. I det fallet äro bestämmelserna för Lund synnerligen belysande.
Förutom afrättade individer och aflidna gröfre förbrytare eller för grofva
brott häktade personer, gaf man anatomisalen rätt till alla själfmördares
och vissa oäkta barns döda kroppar.
Den under äldre tider rådande omänskliga uppfattningen af den
lefnadströtta människans gärning, har med stigande humanitet och ökad
förståelse af det mänskliga själslifvets komplicerade art fått vika för en
annan, som i själfmördaren närmast ser den psykiskt öfverbelastade,
hvilken ej af fri vilja men i ett slags nödtvång skiljer sig från det enda
vissa: lifvet, och går in i det stora okända: döden.
Denna utveckling bekämpades visserligen i det längsta af det kristna
kärleksbudets officiella vantolkare: kyrkan och hennes män, men sent
omsider måste äfven kyrkan böja sig för denna mera mänskliga och
naturliga uppfattning af själfmordets art. Här i Sverige skedde detta
genom lagen af den 18 december 1908, som annullerade det gamla, ur
"helvetestron framsprungna straffet: Jordfästning i stillhet för dem som
bära hand på sitt eget lif.
Enligt den allmänna meningen anses det innebära något vanhedrande
för den döde, att kroppen underkastas dissektion, och utan att på något
sätt instämma i denna allmänna mening, måste man dock medgifva, att
det ligger något för känslan motbjudande i vissheten att det dödliga af
en kär anförvandt skall bit för bit skäras sönder och på detta sätt för¬
6 Motioner i Andra Kammaren, Nr 188.
skingras, utan att ens ett slutligt hopsamlande af den döda kroppen efter
slutförd dissekering är möjlig. Och förr än den medicinska vetenskapens
utöfvare, genom att etter döden öfverläinna sina kroppar till den veten¬
skaps tjänst, om hvars höga uppgift deras lits verksamhet bör vara ett
talande vittnesbörd, i handling sökt att bekämpa den härskande fördomen,
torde det vara lönlöst att tala om det oriktiga i denna förskräckelse för
öfverlämnande af döda anhörigas lik till de anatomiska institutionerna.
De nu gällande bestämmelserna angående tillgången till lik för den
anatomiska undervisningen äro, som förut framhållits, långt ifrån enhet¬
liga^ samt grundade på en förgången tids rättsuppfattning, som ställde
själfmördaren i paritet med afrättade förbrytare och andra samhällets af-
skum. Detta har gjort att så småningom ett rent godtycke utvecklat
sig ifråga om dessa bestämmelsers tillämpning. Myndigheterna ha näm¬
ligen icke kunnat undgå att taga intryck af oviljan mot denna pietets-
lösa beslagrätt till på visst sätt döda människor. Och liksom vördig
prästerskapet i sin långt drifna förmåga att kompromissa mellan
världens och sin herres anspråk — långt före ändringen af lagen angående
jordfästning i stillhet vetat att skilja mellan berättigade och oberättigade
själfmördare, hvilka förstnämnda bestodos jordfästning efter alla ritualens
och prästkonstens regler, så ha äfven de världsliga myndigheterna haft
förstånd att låta tillämpningen ske med en viss urskillnad. Härigenom har
emellertid ett sådant förhållande uppstått, att likheten inför lagen fått
ännu en hård knuff. Då en själfmördare tillhör antingen en förmögen
eller på annat bättre sätt s. k. ansedd familj, är tvångsöfverföring till
deri anatomiska institutionen nästan undantagslöst något som icke på¬
yrkas. Dylika personers lik blifva — förmodligen af hänsyn till de efter-
lefvandes känslor — på sedvanligt sätt och i vanlig ordning utan att
behöfva tjäna läkareutbildning som undersökningsmaterial, öfverlämnade
i jordens sköte. Alla de åter, som icke varit nog förståndiga att välja
sin familj inom samhällets mera uppsatta kretsar, men ändå fattats af
leda vid lifvet, äro nästan lika undantagslöst hemfallna åt anatomiknifven.
Vissa myndighetspersoner — naturligtvis de mindre begåfvade! — synas
nämligen anse sig besitta laglig rätt att döma själfmördare till eller be¬
fria dem från anatomisalen, kitt färskt och drastiskt exempel på denna
praxis vill jag här anföra:
I en skånsk stad hade i sistlidne december månad en i samhället
bemärkt man tagit sig af daga genom hängning. Genom polismästarens
i staden åtgörande undsluppo den dödes släktingar att afstå familjefaderns
kropp till anatomisalens i Lund behof. Själfmördaren jordfästes i stället
Motioner i Andra Kammaren, Nr 188.
7
under stora hedersbetygelser i stadens förnämsta kyrka. Kort därefter
tog en annan af samhällets medlemmar, denna gång en obemärkt man,
sitt lif på samma sätt som den förut omnämnde bemärkte personen. Äfven
denne senare själfspilling hade släktingar, som gärna önskade sin anförvandt
i jorden utan passerande af anatomisalen i Lund. De tyckte sig också
ha prejudikat på en dylik begäran, då strax förut den rike mannens lik
undgått detta öde. Stadens polismästare, till hvilken de vände sig, var
dock denna gång af en annan uppfattning. Han afslog deras framställ¬
ning och lät transportera liket till Lund.
Med anledning af detta polismästarens besynnerliga sätt att tillämpa
gällande bestämmelser, blef han föremål för angrepp i några tidningar,
hvarpå han svarade med följande insändare i en af stadens tidningar, som
jag återger ordagrant med uteslutande af namnen.
»Vissa myndighetspersoner behandla höga och låga olika.
Uti dagens nummer af tidningen — — — förekommer under
ofvanstående rubrik en notis, riktad mot undertecknad för förment partiskhet
och inkonsekvens vid handläggning af ett ärende rörande försändande till
Lund af liket efter en person, som tagit sig afdaga. Till bemötande af
ifrågavarande framställning må det tillåtas mig att anföra följande:
Såsom allmän, genom lag fastslagen, bestämmelse gäller, att själf-
spillingar inom ett visst afstånd från Lund skola öfverlämnas till anatomi¬
salen därstädes. Härfrån får göras undantag endast för det fall, att den,
som förgjort sig själf, vid handlingens begående (för att härutinnan an¬
vända lagens eget uttryckssätt) »af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller
annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk».
Af det anförda stadgandet framgår alltså uppenbart, att om sinnes¬
förvirringen varit själfförvållad (och det är den ju tydligen, då någon
exempelvis genom omättligt förtärande af spritdrycker ödelagt sina själs-
förmögenheter), må icke något undantag från det allmänna, ofvan anförda
stadgandet ifrågakomma.
O o
Med uteslutande af i detta hänseende oväsentliga stycken hade'
läkarebetygen i de bägge fall, som oförmälas uti den ifrågavarande notisen,
följande lydelse:
1) »I anledning däraf att — — — får jag — — — intyga att
N. N. tagit sig själf afdaga genom hängning och att detta skett under
ett anfall af sinnesförvirring, hvilket etc.
Underskrift.
Motioner i Andra Kammaren, Nr 188.
2) Då — — — framgår, får jag förklara, att N. N. i ett tillstånd
af tillfällig sinnesförvirring orsakad af omättligt förtärande af starka drycker
beröfvat sig lifvet, hvilket» etc.
Underskrift.
Intyget nr 2 afsåg den person, hvars döda kropp genom polis¬
kammarens försorg blifvit försänd till Lund. Efter de nu i saken lämnade
upplysningarna torde det emellertid för en hvar vara tydligt, att jag där¬
vid handlat icke af otillbörliga och klandervärda hänsyn, utan endast för¬
farit i öfverensstämmelse med gällande bestämmelser.
— — — den 13 januari 1910.
J. — P. —».
Hvad denne polisman anför till sin ui’säkt är rena oriktigheter, ty
några undantag gifvas ej, och allra minst af den minst sagdt konstiga
natur, som han funnit för godt att söka krypa bakom.
En af de myndigheter, länsstyrelsen i Uppsala, som haft tillfälle
att se litet närmare på de lidanden och sorger, som följa af ännu gällande
bestämmelser om själfmördares öfverlämnande till anatomiskt bruk, har i
skrifvelse af den 31 oktober 1907 begärt Kungl. Maj:ts ingripande. 1
sin skrifvelse i ärendet framhåller länsstyrelsen på tal om de rådande
förhållandena: »Denna praxis ger emellertid ofta upphof till de mest upp¬
rörande scener. Den verkar såsom ett straff för själfmördarens familj.
Det kan ock starkt sättas ifråga, huruvida länsstyrelsen äger befogenhet
att mot vederbörande anhörigas bestridande öfverföra liket af en själf-
mördare till anatomisalen». Med anledning af denna länsstyrelsens i
Uppsala skrifvelse har Kungl. Maj:t, enligt hvad jag gjort mig underrättad
om, föranstaltat en utredning. Af de hittills hörda myndigheterna ha
de medicinska ställt sig synnerligen tveksamma och afstyrka hvarje ändring
förr än betryggande åtgärder vidtagits för att på annat sätt tillförsäkra
den anatomiska undervisningen dess behof af lik. Jag vill inte på något
sätt klandra de medicinska fakulteterna för denna deras ståndpunkt, men
åt allt som i denna sak kan anföras framgår, att en ändring af de mer
än hundraåriga stadgandena måste snarast möjligt vidtagas. Sedan blir
det en annan sak att finna mindre anstötliga utvägar för att fylla den
anatomiska undervisningens behof af döda människokroppar. Vägledande
i detta fall torde kanske de finska bestämmelserna kunna anses vara
hvarför jag här återger kejserliga senatens kungörelse, som lyder:
Motioner i Andra Kammaren Nr 188.
9
»Till konsistorium vid kejserliga Alexanders universitet.
Med upphörande och sammanfattning af tidigare i ämnet gällande
bestämningar, har kejserliga senaten, på gjord underdånig framställning,
vid i dag skedd föredragning funnit godt förordna, att kejserliga Alexanders
universitet äger rätt att för de anatomiska dissektionsöfningarna erhålla
döda kroppar efter:
1. Fångar, som aflida medan de undergå dem ådömdt tukthus- eller
ovillkorligt fängelsestraff;
2. Sådana medborgerligt förtroende saknande personer, hvilka efter
åtnjuten kostnadsfri vård aflida uti Allm. Sjukhuset i Helsingfors eller
länssjukhusen i landet;
3. Själfmördare och okända personer, som i landet aflida; samt
4. Personer hvilka af kommun emottaedts till full och ständig för-
sörj ning och hvilka jämväl vid tiden för sin död varit i åtnjutande af sådan.
I de uti 2, 3, 4 punkterna omnämnda fallen äfvensom i fråga om
lik efter fångar, som aflida medan de undergå dem ådömdt ovillkorligt
fängelsestraff, äga likväl anförvandter eller eljes närstående personer rätt
att inom två dagar efter dödsfallet i och för begrafning omhändertaga
liket eller inom samma tid anhålla om detsammas begrafning på allmän
bekostnad; ej heller må liket, ehuru för inbalsamering till anatomiska
institutet insändt, till dissektion användas, innan en tid af fjorton dagar
gått till ända, inom hvilken tid sagda anhöriga eller närstående personer
äga sådan rätt, som här ofvan säges.
Mot vederbörandes i lifstiden uttryckligen uttalade vilja, hvilken,
hvad beträffar tukthusfångar, bör vara förklarad för fängelsetjänsteman,
vare förbjudet att öfverlämna dess döda kropp till dissektion».
Äfven andra utvägar för fyllande af likbehofvet kunna säkerligen utan
anstötliga former vara att finna.
Frågan om ändring af bestämmelserna rörande tillgången till lik
för den anatomiska undervisningen i Stockholm, Uppsala och Lund är,
som förut framhållits, föremål för utredning, hvarför det kan synas öfver¬
flödigt att påkalla Riksdagens uttalande i saken. Det torde emellertid
icke kunna bestridas, att denna fråga är af så stor betydelse, både med
hänsyn till den anatomiska undervisningen och dess ingripande i ett
synnerligt ömtåligt förhållande, att dess slutliga ordnande är en angelägenhet,
som kräfver Kungl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut.
Med hänsyn härtill är det, som jag vågar hemställa,
Bill. till Bilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 2 Ajd. 2 Band. 71 Käft.
2
10
Motioner i Andra Kammaren Nr 189.
att Riksdagen måtte anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t efter slutförd utredning låta utarbeta nya, med
tidens kraf och rådande uppfattning mera harmonie¬
rande bestämmelser rörande tillgången till lik för den
anatomiska undervisningen i Stockholm, Uppsala och
Lund, samt för Riksdagen framlägga de förslag till
bestämmelser, hvartill denna Riksdagens hemställan
gifver anledning.
o O
Stockholm den 6 februari 1910.
A. J. Christiernson.
Kr 189.
Af herr JoilSSOll i Hå, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
användandet af en vid Granbo uppförd stationsbyggnad.
För flera år sedan uppstod frågan om anläggande af en station
mellan Kilafors och Bollnäs vid Granbo. Framställning gjordes till kungl.
järnvägsstyrelsen i ämnet och sedan behofvet af stationen blifvit konsta-
teradt resolverade järnvägsstyrelsen att en station skulle anläggas under
förutsättning att ortsbefolkningen förbunde sig att bidraga med en del af
kostnaderna.
Enligt de beräkningar som gjordes för stationsanläggningen skulle
järnvägsstyrelsen tillsläppa drygt 2/3 och ortsbefolkningen knappt Vs af den
för hela företaget erforderliga summan.
Emellertid ansåg ortsbefolkningen att summan vore alldeles oskäligt
stor för denna station, hvarför delegerade utsågos att uppvakta järnvägs¬
styrelsen för att förvissa sig om, att den tredjedel, som från orten skulle
betalas, ej blefve en väsentligt större andel än den, som ur affärssynpunkt
förut legat till grund för kostnadens uppdelning.