Motioner i Andra Kammaren, Nr 167.
1
Nr 167.
Af herr OlSSOIl i Kullenbergstorp, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af lagen angående väghållnings-
besvärets utgör ande på landet.
Vid sistlidne års riksdag förelågo till behandling ett stort antal
motioner om större och mindre ändringar i lagen angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet, den 23 oktober 1891. Det sammansatta
utskott, som behandlade frågan, hemställde dels om afslag å åtskilliga
motioner och dels om bifall till eu skrifvelse till Ivungl. Maj:fc rörande
förändringar i lagen om allmänna vägar. Ingendera motionen, ej heller
utskottets hemställan om skrifvelse till Ivungl. Maj:t vann Riksdagens bi¬
fall. Det stora antalet motioner, huru olikartade de än voro, samt diskus¬
sioner i Riksdagen, särskild! i Andra kammaren, visade dock oförtydbart,
att stora och betänkliga brister vidlåda väglagen. Det enda skäl, som
anfördes för att ingen förändring i väglagen borde ske var, att lagen så
nyligen reviderats. Detta skäl kan dock omöjligen vara afgörande i och
för sig, då man ej afhjälper brister genom att låta dem blifva gamla.
Knappast någon lag i ekonomiska ting har framkallat sa mycket missnöje,
klander och kritik som den nuvarande väglagen. Lagens brister kunna
ej af hjälpas genom små förändringar i en och annan paragraf, utan en
genomgående revision får nog tillgripas. Att en sådan revision endast kan
utföras af Kungl. Maj:t, är själfklart.
Diskussionen om väglagen i Andra kammaren lämnade, om än be¬
sluten utfölle i negativ riktning, dock en god ledning om de grunder i
lagen, som ej böra förändras. Förslaget om att staten skulle öfvertaga
hela underhållet af allmänna vägar a landet leder ovillkorligen till så
stora kostnader och sådana konsekvenser, att det ej bör bifallas. Skulle
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 63 Haft. (Nr 167—169.) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, Nr 167.
allmänna vägarna på landsbygden öfvertagas af staten, finge man nog äfven
taga åtskilliga hufvudgator i städerna med, eljest blefve ju ej något sam¬
manhang med statens vägnät. Att städerna ensamt skulle bekosta under¬
hållet af förbindelserna i städerna mellan statens vägnät å landsbygden,
vore väl knappast fullt rättvist. Skulle däremot staten bekosta dessa för¬
bindelser, komme man in på olösliga uppgifter. Förslaget, att väghållnings-
distrikten skulle utvidgas så, att de i regel omfattade ett helt län, skulle,
heter det, verka utjämnande på bidragen till vägunderhållet. Denna ut¬
jämning blefve dock mera skenbar än verklig. Endast de, som bidraga
med penningar, vunno utjämning, däremot de, som skulle utgöra natura-
underhållet, finge i regel längre afstånd till sina vägar. Skulle natura-
underhållet å vägarna delas som nu härads vis, något, som framhölls under
diskussionen, blefve det synnerligen ojämn fördelning häradena emellan,
äfvensom mellan de, som utgöra naturaunderhåll, och de, som bidraga med
penningar. Förvaltningen blefve ock synnerligen tungrodd. En ny väg-
delning toge en tid af en mansålder; redan med nuvarande väghållnings-
distrikt tog vägdelningen i Luggede härad en tid af 17 år. Huru lång
tid skulle det taga i ett helt län? Förslaget om länen som väghållnings-
distrikt är ännu mera opraktiskt än förslaget om statens öfvertagande af
vägarna, hvadan det ej heller bör bifallas.
Af en talare framhölls under diskussionen i Andra kammaren, att
köpingar och municipalsamhällen böra, beträffande underhållet af allmänna
vägar, likställas med städerna. Att detta äger fog för sig och bör till¬
mötesgås, kan ej bestridas. Dessa samhällen komma ej ekonomiskt att stå ut
med att betala vägskatt och äfven bekosta vägarnas förändring till gator.
Ständiga kollisioner uppstå äfven vid dessa förändringar mellan samhällen
i fråga och väghållningsskyldige; ju förr en annan ordning inträder, desto
bättre. Skall denna förändring i köpingars och municipalsamhällens väg-
hållningsskyldighet komma att genomföras, är dock absolut nödvändigt, att
statens bidrag till väghållningsdistrikten ökas så, att ökningen utgör en
kompensation för distriktets minskning af inkomsten vid förändringen.
Frågan om statens bidrag till väghållningsdistrikten är obestridligen
kärnpunkten i alla förslag om allmänna vägars underhåll. Detta bidrag
bör ställas så, att staten lättar relativt mest, där bördan är tyngst, dock
hör tillses, att våghållningsdistriktet alltid har intresse af, att kostnaderna
för vägarna ej blifva oskäligt stora. Dessa bägge mål kunna samfälldt vin¬
nas, endast om statens bidrag utgår efter en glidande skala. Gifvetvis bör
statens bidrag utgå för såväl underhåll af väg, då marken är bar, som
Motioner i Andra Kammaren, Nr 167.
3
vinterväghållning, kostnad för broar m. m., d. v. s. allt vägunderhåll, då
kostnaden drabbar distriktet lika vål för det ena ändamålet som det andra.
Det synes mig som statens bidrag lämpligen borde utgå för den del af
distriktets vägunderhåll, som pr vägfyrk belöper sig till 1—20 öre med
20 %, för 21—40 öre med 40 %, för 41—60 öre med 60 % och för
öfver 60 öre med SO %. Måhända en blifvande utredning visade, att
man finge något jämka dessa siffror, hvilket i så fall bör ske. Såvidt
jag kunnat finna, skulle statens bidrag efter detta förslag uppgå till i
medeltal mellan 80—85 % af kostnaden för vägunderhållet. Något sär¬
skilt anslag för lättande af synnerligen hårdt betungade distrikts bördor
behöfdes ej, det hela verkade på alla punkter så, att utjämningen blefve
bättre än genom något annat förslag och statens bidrag hölles inom rimliga
gränser. (Se bilagan.)
Beträffande särskilda beskattningsföremåls deltagande i kostnaden för
vägunderhållet är ju meningen, att den bör utgå efter den nytta de anses
hafva af allmänna vägarna. Om å till naturunderhåll förpliktade jord¬
bruksfastigheter åsattes som nu en fyrk eller vägtal för 100 kronors
taxeringsvärde, hvilket motsvarar, enligt nuvarande beräkning, 6 kronors
inkomst, synes i regel en vägfyrk för 30 kronors annan beskattningsbar
inkomst vara lämplig. Å annan fastighet bör skillnad äga rum mellan
fabriker och andra därmed jämförliga inrättningar och bostadshus. För
de förra bör en vägfyrk i regel åsättas för 100 kronors taxeringsvärde,
för de senare bör en vägfyrk åsättas 300 kronors eller möjligen, som först
var gällande, 400 kronors taxeringsvärde. Skulle någon lättnad anses
skälig för vissa slag af fabriker, kan sådan lättnad äfven ske, dock torde ej
närmare behöfva bevisas, att fabriker i regel hafva mera behof af all¬
männa vägar än jordbruk med lika taxeringsvärde. Att näringar nu finnas,
som ej hafva någon nytta af de allmänna vägarna, kan ej bestridas. En
sådan näring är rederirörelsen, vare sig den drifves som vanligt rederi
eller bolag. Denna näring bör helt befrias från vägskatt, helst den ut¬
gör relativt mera skatter och utgifter än andra näringar. Yägskatten drif-
ver ock all rederirörelse från landsbygden till städerna, hvilket är för
landsbygden i inånga hänseenden skadligt. Måhända äfven någon annan
näring finnes, som äfven bör helt befrias för eller hindras vid utgörande
af vägskatt.
Skulle lindring i vägskatten för smärre inkomsttagare beredas, fordrar
väl konsekvensen, att äfven smärre fastigheter medgifvas lindring. Sådana
fastigheter uppstå nästan dagligen genom ägostyckning, i verkligheten äro
4
Motioner i Andra Kammaren, Nr 167.
de ofta endast tomter, oaktadt de åsättas mantal. Helt säkert kommer
detta slags ägostyckning att i framtiden bereda stora svårigheter i skatte¬
hänseende. För den händelse att lindring medgifves i vägskatten, bör den
ske synnerligen varligt, så att man ej skjuter öfver målet.
Vid väglagens revision bör äfven tillses, att sådana bestämmelser
intagas i lagen, att väghållningsdistrikt ej formellt behöfver debitera högre
vägskatt, än som erfordras för utgifternas bestridande.
Väglagens bestämmelser om hvilka vägar, som skola ingå som all¬
männa, äro nog i hufvudsak riktiga, endast uttrycket »och annan därmed
jämförlig väg» kunde utbytas mot någon mera klar bestämmelse. Det
bästa vore nog, att tillvaron af så stor allmän trafik å en väg, att den
betydligt öfverstege enskild trafik å samma väg, skulle berättiga till att
vägen intoges som allmän. Med enskild trafik å väg afses da de fastig¬
heters, som äro belägna vid vägen, trafik å densamma. Kunde nuvarande
uttrycket utbytas mot något mera klart, vore det synnerligen önskvärd!,
emedan det åstadkommit stora ojämnheter i tolkningen om hvilka vägar,
som skola ingå som allmänna.
Jag tror mig härmed hafva angifvit de hufvudsakliga ändringar i
väglagen, som behöfvas; dock är ej därmed uteslutet, att en blifvande ut¬
redning kan visa behof af ändring i smärre detaljer i andra delar af
samma lag.
På grund af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt hem¬
ställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida, efter skedd utredning, lagen om väghållnings-
besvärets utgörande på landet borde undergå revision,
äfvensom att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen fram¬
lägga de förslag, hvartill detta öfvervägande kunde
gifva anledning.
Stockholm den 27 januari 1910.
Olof Olsson
i Kullenbergstorp.
Motioner i Andra Kammaren, Nr 167.
5
Bilaga.
Fördelning af kostnaden för underhåll af allmänna vägar å landet,
enligt förslaget i denna motion:
Hela kostnaden
för vägunderhållet,
öre pr vägfyrk
|
Statens
bidrag,
öre pr vägfyrk
|
V äghållningsdistriktets
bidrag,
öre pr vägfyrk
|
10
|
2
|
S
|
20
|
4
|
16
|
30
|
8
|
22
|
40
|
12
|
28
|
50
|
18
|
32
|
60
|
24
|
36
|
70
|
32
|
38
|
SO
|
40
|
40
|
90
|
48
|
42
|
100
|
56
|
44
|
110
|
64
|
40
|
120
|
72
|
48
|
131)
|
80
|
KO
|
140
|
as
|
52
|
150
|
96
|
54
|
O. S. V.