Motioner i Andra Kammaren, Nr 159.
7
Nr 159.
Af herr Kristensson, i anledning af det i statsverkspropositio¬
nen framlagda förslag rörande omreglering af löneför¬
hållanden m. m. vid fångvårdsstaten.
Uti innevarande års statsverksproposition har statsrådet och chefen för
justitiedepartementet vid omorganisationsförslaget af fångvård sstaten ut¬
talat, att vissa befattningar vid våra straffanstalter hädanefter icke borde
komma att tilldelas sådana sökande, som icke innehafva godkänd afgångs-
pröfning från högre allmänt läroverk, krigsskola, tekniskt läroverk, eller
annan därmed jämförlig examen.
Vidare har ifrågaställts att för anställning som fängelselärare hädan¬
efter bör fordras minst aflagd mogenhetsexamen.
Beträffande de lägre tjänstemännen eller bevakningspersonalen har
föreslagits en titelförändring, som i tvenne fall kan sägas innebära en
degradering från förut innehafda titlar.
Uti dessa saker har departementschefen väsentligen följt den s. k.
löneregleringskommitténs förslag uti sitt betänkande rörande reglering äf
löneförhållanden m. m. inom fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten.
Hela förslaget tyckes gå ut på att draga upp en skarpt markerad
gräns emellan å ena sidan den grupp af personal, som nu benämnes
tjänstemän, och å andra sidan den grupp, som går under beteckningen
betjänte. Visserligen har kommittén utbytt den senare benämningen mot
uttrycket ”bevakningspersonal”, men till gengäld, som nämnts, uppställt
fordran på mogenhetsexamen, hvarigenom den möjlighet för den lägre
personalen, som hitintills funnits, att söka och erhålla högre tjänstemanna¬
befattningar, beröfvats densamma.
Vid fastställande af nya aflöningsstater har man på senare tiden
8
Motioner i Andra Kammaren, Nr 159.
varit angelägen om att minska eller borttaga den rangskillnad, som före-
funnits mellan tjänstmanna- och betjäntekårerna. Fångvårdsstyrelsen har
äfven i sitt utlåtande af den 10 sept. 1909 erinrat ”om vikten af att
bland statstjänarne ingen grupp kände sig som en mindre pliktbunden
underklass, utan att de kände sig stå i samarbete med betydelse, hvar
och en å sin plats, för det hela”. Styrelsen har därför uttalat sig emot
den af kommittén föreslagna uppdelningen å aflöningsstaten uti tjänste¬
män- och bevakningspersonal.
Departementschefen tillmötesgår något den nya riktningen, därigenom
att han föreslår benämningarna tjänstemän af högre grad och tjänstemän
af lägre grad. Men han bibehåller det oaktadt den af kommittén före-
slagna kollektivbenämningen bevakningspersonal så till vida, att han å
sid. 121 i statsverkspropositionen uttalar, att jämväl detta namn kan upp¬
tagas ”för utmärkande af tjänstegradernas art”. Och uti förslaget till
aflöningsstat äro också båda benämningarna medtagna.
Detta är att taga tillbaka med den ena handen, hvad man ger med
den andra. Det torde vara klart, att den här föreslagna uppdelningen
näppeligen kan verka till ernående af det ursprungliga syftet, utplånan¬
det af klasskillnaden, utan snarare befästa den nuvarande rangskalan.
Som reform betraktad synes mig denna namnväxling vara af mycket ringa
värde, och ställes den i samband med förut nämnda skärpta kompetensvill¬
kor till tjänstemannabefattningar af s. k. högre grad, så framstår tydligare,
att klyftan mellan högre och lägre personal ingalunda minskats, utan i stället
alltmer utvidgats.
Så vidt jag kan finna, hav ej hvarken af kommittén, departements¬
chefen eller annan myndighet anförts några verkligt bärande motiv för
en uppdelning i aflöningsstaten uti tvänne grupper. Visserligen har an¬
förts, att en dylik kollektivbenämning kunde vara till praktiskt gagn, då
något samfälldt rör ena eller andra gruppen i så måtto, att en uppräk¬
ning af den ena eller andra gruppens alla befattningshafvande icke be-
höfde äga rum. Men jag kan icke finna de praktiska fördelarne af denna
uppdelning vara nämnvärdt stora. Kollektivbenämningen torde icke mera
allmänt komma till användning mer än i fråga om beklädnadsersättning
och semester. I de flesta öfriga saker äger icke likställighet rum mellan
samtliga befattningshafvande inom den ena eller andra af de nämnda
grupperna. Då därtill kommer att det här gäller ett relativt litet verk med
ett fåtal olika befattningar torde icke en sådan här föreslagen rubricering
vara af behofvet påkallad. De fördelar, som möjligen kunde vinnas ge-
Motioner i Andra Kammarm, Nr 159.
9
nona uppdelningen, uppvägas icke af nackdelarne, behållandet åt klass-
markeringen med alla dess olägenheter. Det synes mig på dessa grun¬
der, att man denna gång kunde taga steget fullt ut och nämna alla vid
samma namn, låta alla verkligt känna sig såsom tillhörande en grupp
och därmed äfven låta alla dela gemensamt ansvar. Därigenom vore ett
steg, låt vara litet, taget i den »nationella samlingens» tecken.
*
Departementschefen har föreslagit en förändring af bevakningsperso-
nalens benämningar i de två befälsgraderna, och häri följt kommitté¬
majoritetens förslag. Tre ledamöter af kommittén ha dock haft en skilj¬
aktig uppfattning.
Namnförändringarne framgå af nedanstående tabell, som för öfver-
siktlighetens skull uppställts.
|
l:a graden
|
2:a graden
|
3:e graden
|
Nuvarande be¬
|
Vaktkonstapel.
|
Underofficer vid
centralfängelse och
tvångs- o- arbets-
anstalt.
|
Fanjunkare.
|
nämning.
|
|
Förste vaktkonsta¬
pel vid läns- och
kronohäkte.
|
Vaktmästare.
|
Kommitterades / Vaktkonstapel.
o. K. M:ts förslag. (
|
Förste vaktkon¬
stapel.
|
Ofverkonstapel.
|
Reservanternas
förslag.
|
Vaktkonstapel.
|
Ofverkonstapel.
|
jUppsyningsman.
|
Enligt min mening ha reservanterna haft synnerligen goda skäl för
sin motivering (se statsverkspropositionen sid. 123). Kungl. fångvårds¬
styrelsen, flera Konungens befallningshafvande och fängelsedirektörer ha
uttalat sig för reservanternas förslag. Den personal, som det här gäller,
känner sig besviken öfver ett förslag, som i sig innebär en försämring af
deras hittills varande sociala ställning. Förbundsstyrelsen för den förening,
som så godt som innesluter alla dem, som komme att beröras af för¬
ändringen, har också uttalat sig för reservanternas förslag. Hvilka skäl
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 60 Käft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, Nr 159.
förefinnas då för den af kommittén och Kungl. Maj:t föreslagna namn¬
förändringen? Jo, departementschefen förklarar, att kommittémajoritetens
benämningar äro att föredraga, därför att »konstapel ingår som bestående
del i titlarne för alla de lägre graderna, hvarigenom deras samhörighet på
ett lämpligt sätt angifves.»
Häri ligger ganska tydligt uttaladt, att sådana titlar böra gifvas
dessa kategorier, att de icke kunna frestas tro, att deras samhörighet
med tjänstemännen af högre grad är allt för stor. De böra äfven här¬
uti påminnas om klyftan mellan den högre och den lägre graden. Det¬
samma tycks framgå däraf, att departementschefen finner titeln uppsy¬
ningsman ha alltför stor likhet med titeln tillsyningsman. Den senare
är ju också en tjänsteman af högre grad, medan den förre hör till den
lägre graden. Någon fara för förväxling mellan konstapelstiteln vid rege¬
mentena och den här föreslagna finner departementschefen ej böra utgöra
något hinder. Som bekant tillhör ju också konstapeln vid artilleriet
manskapsklassen, medan man åter ansett ifrågavarande fångvårdspersonal
innehafva underofficersställning.
Då jag ej kan finna några bärande motiv för den af Kungl. Maj:t
föreslagna namnförändringen, och då ej heller man har anledning antaga,
att berörda personal gjort sig förtjänt af att erhålla sämre social ställ¬
ning, har jag ansett mig böra framhålla, att reservanternas förslag vore
att föredraga.
Till sina konsekvenser mera djupgående är Kungl. Majtts förslag
i fråga om kompetensfordringar. Departementschefen stöder sig helt och
hållet i hvad det rör direktörer, kamrerare och assistenter på kommitténs
motivering. Den senare kan näppeligen betecknas såsom ingående och
öfvertygande.
Hittills ha dugliga personer utan nämnde examina inom de lägre
graderna kunnat avancera till dessa befälsposter, och kommittén bestri¬
der icke i minsta mån, att de kunnat fullgöra sina nya åligganden på
ett tillfredställande sätt. Den röda tråden i kommitténs motivering tycks
vara den, att nu föreslår kommittén högre löner för tjänstemännen, och då
behöfves ett stadgande om kompetensfordringar som skäl för den nya
lönestaten.
Bland de befattningar, som nu skola omgärdas med fasta examens-
Motioner i Andra Kammaren, Nr 159.
11
murar, är äfven assistenttjänsten. Denna är helt ny; det var år 1907
som Riksdagen biföll regeringens framställning om inrättande af en sådan
ny tjänst.
Justitieministern yttrade då: »Enligt hvad från fångvårdstyrelsens
sida meddelats, skulle anställandet af sådana tjänstemän vid vissa fäng¬
elser medföra äfven den fördelen, att unga män med bildning och dug¬
lighet lättare kunna intresseras för fångvårdsbanan, där de sedermera
efter förvärfvad utbildning kunna vinna befordran inom föreståndarekåren,
hvilken därigenom skall lättare kunna på ett tillfredställande sätt rekryteras.
Dock synes mig den föreslagna nya befattningen ej höra förbehållas alle¬
nast åt personer utom vaktbetjäntes klass. Men hvarhelst inom denna klass
finnes för tjänsten fullt dugliga personer, böra de ock enligt min mening
därtill befordras. Varder denna grundsats klokt tillämpad, skall assistent¬
institutionen utan tvifvel blifva en uppmuntran för den uppåtsträfvande för¬
mågan äfven på denna bana att genom, egen kraft skapa sig en ljusare framtid.»
Det var den nuvarande justitieministern, som år 1907 yttrade dessa
fullt riktiga ord. Nu, då det är fråga om, att öfverföra assistentbefatt-
ningarne på ordinarie stat och att samtidigt afsevärdt höja lönerna, är
det icke tal om, att assistentinstitutionen skulle »blifva en uppmuntran
för den uppåtsträfvande förmågan äfven på denna bana att genom egen
kraft skaffa sig en ljusare framtid», nu är det icke ifrågasatt, att »för
tjänsten fullt dugliga personer» inom vaktbetjäntes led skulle kunna »be¬
fordras» till assistenter.
För befälsposter inom fångvården fordras enligt min mening eu
praktisk duglighet i förening med en humanitär läggning, och man har
svårt att förstå, hvarför en viss formell kompetens nödvändigt behöfver
fastställas. Tvärtom synes det mig, att man inom detta område särskild!
bör se till den reella kompetensen.
Uti statsverkspropositionen yrkar departementschefen, att mogenhets¬
examen skulle fordras för anställning som fängelselärare. Häruti har hr
statsrådet gått ännu längre än kommittén, som endast fordrar folkskol¬
lärareexamen. Då seminarierna snart komma att omorganiseras, så synes
det, som om man icke, strax innan man står inför en förändring, som
betydligt torde komma att höja värdet af denna examen, behöfde vidtaga
en dylik af departementschefen föreslagen åtgärd, i synnerhet som det
torde vara tvifvel underkastadt, om det är lämpligt att dessa befattningar
hufvudsakligen skola utgöra »tillfälliga anhaltsstationer» för unga studenter.
12
Motioner i Andra Kammaren, Nr 159.
En fråga, som jag icke kan underlåta att jämväl beröra i denna
motion, är farhågan för att den af kommittén verkställda beräkningen
öfver antalet erforderlig bevakningspersonal icke håller streck inför verk¬
lighetens kraf. Departemenschefen har följt kommitténs förslag vid upp¬
görandet af staten, och det torde vara särskild anledning för Riksdagen
att pröfva, om grunden är riktig.
Hittills har det ålegat hvarje fängelseföreståndare att bestämma tjänst¬
göringstiden för sina underlydande. Hart när otroliga saker hafva härvid
ägt rum. Det påpekades för något år sedan i en tidningsartikel, att en
vaktmästare icke haft en enda hel dags ledighet, hvarken hvardag eller
helgdag, under en sammanhängande tidrymd af 25 år, och att samma för¬
hållande ägt rum för en annan vaktmästare under eu sammanhängande
tidsföljd af 23 år. Dessa uppgifter ha, så vidt jag vet, icke kunnat be¬
stridas.
Enligt hvad jag hört, lär man vara betänkt på att uppgöra ett mo-
därnt tjänstgöringsreglemente för bevakningspersonalen. När ett sådant
kommer till stånd, hvilket torde få anses som högst nödigt, så vinner
personalen förmånen af kortare tjänstgöringstid, men detta kan väl näp¬
peligen äga rum med mindre personalen bör ökas.
Kommittén — och sedan Kungl. Maj:t — föreslår nu en minskning
af personalen. Häremot har ett stort antal Kungl. Maj:ts befallningshaf¬
vande erinrat, att en effektiv bevakning utan personalens öfver ansträng¬
ande näppeligen kan äga rum, därest denna minskning skulle komma till
stånd. Och flera fängelsedirektörer, däribland vid våra mest betydande
fängelser, ha uttalat samma farhågor. Det torde äfven kunna sägas, att
samma uppfattning gör sig gällande inom större delen af vår stora fång¬
vårdspersonal.
Här ett par exempel. Vid Uddevalla kronohäkte, där nyligen en
mycket uppmärksammad rymning ägt rum, ifrågasätter kommittén en
minskning utaf en förste vaktkonstapel och en fånggevaldiger. För när¬
varande lär personalen få tjänstgöra i vissa fall ända till 30 timmar i
sträck utan annan fritid än korta matraster. Hur skola förhållandena
gestalta sig, då blott 4 vaktkonstaplar skola fullgöra bevakningen? Vid
Varbergs kronohäkte tjänstgör personalen 116 timmar i veckan. Af den
nu till 7 personer uppgående vaktstyrkan föreslås en indragning af 2
personer. Det synes för lekmannen, som om bevakningspersonalen där¬
städes skulle få ytterligare antal tjänstgöringstimmar efter omorganisations-
förslagets genomförande, detta så mycket mer som där är, enligt hvad
Motioner i Andra Kammaren, Nr 159.
13
jag inhämtat, en lättnad i nattjänstgöringen redan nn är genomförd. Man
bör härvidlag märka, att ransakningsfångar kräfva af personalen mera
besvär och uppmärksamhet än straff- och bötesfångar.
Oaktadt sålunda vissa skäl tala för, att antalet erforderlig bevaknings-
personal i den föreslagna staten icke kan anses tillräcklig, vill jag dock
icke här motionsvis påyrka afslag å den föreslagna nya aflöningsstaten,
ehuru jag anser, att innan en indragning beslutas af Riksdagen, borde
modärna grunder hafva tillämpats angående tjänstgöringstiden.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag hemställa,
att Riksdagen angående den nya fångvårdsstaten
med afslag på hvad Kungl. Maj:t i ifrågavarande punk¬
ter föreslagit måtta besluta:
att upptaga samtliga befattningshafvandena vid
fångvården under beteckningen tjänstemän;
Stockholm
att utbyta den af Kungl. Maj:t föreslagna benäm¬
ningen förste vaktkonstapel mot öfverkonstapel samt
den likaledes af Kungl. Maj:t föreslagna benämningen
öfverkonstapel mot uppsyningsman;
att för direktörer, kamrerare och assistenter, som
komma att utnämnas efter det den blifvande staten
trädt i tillämpning, icke uppställa fordran å godkänd
afgångspröfning från högre allmänt läroverk, krigs¬
skola eller tekniskt läroverk eller annan därmed jäm¬
förlig examen samt
att för skollärare, som komme att utnämnas ef¬
ter det den blifvande staten trädt i tillämpning, icke
uppställa fordran å godkänd afgångspröfning från
högre allmänt läroverk,
den 27 januari 1910.
Emil Kristensson.
T motionen instämma:
Ilj. Bissén.
A. C. Lindblad.
Sven Linders. J. A. Wallin.
J. T. Johansson. Knut A. Tengdahl.
Bih. till Biksd. Brok 1910. 1 Samt. 2 Afä. 2 Band. 60 Käft.
3