Motioner i Andra Kammaren, Nr 144.
1
Nr 144,
Af herr Lind! OJ, om rätt för sjömän att efter uppsägning af¬
mönstra i svensk hamn.
Riksdagen afslog förlidet år en af undertecknad väckt motion om
upphäfvande af straffbestämmelser i sjölagen för lämnandet af fartyg, då
detta befinner sig i säkerhet i inhemsk hamn.
Som hufvudskål för afslag å denna hemställan framhölls, att utlandets
lagar voro i detta afseende lika stränga som den svenska sjölagen och att
medgifvandet af dylik frihet skulle lända till stor skada för (»rikta ett
dråpslag mot») den svenska sjöfartsnäringen.
Hvad den första invändningen beträffar hänvisas till Riksdagens pro¬
tokoll vid frågans behandling den 19 april 1909. Häraf framgår tydligt
nog, att med undantag för de skandinaviska länderna — hvilkas sjölagar
ha ett gemensamt ursprung och möjligen något eller några andra länder,
hvilkas sjölagar jag ej känner — så finnes öfverallt möjlighet för sjö¬
folket, att i hemlandet efter resans slut kunna blifva fria från sitt fartyg
och från en — enligt bär gängse bestämmelser — tryckande tvångstjänst.
Mönstringskontrakten äro äfven där utfärdade för ett eller flera år, utan
att man däri lägger större betydelse, än att om resan varar upp till denna
tid, så måste sjömannen stanna tills tiden är upplupen, såvida icke far¬
tyget före denna tidpunkt har återkommit till hemlandet, då sjömannen
inom viss bestämd tid har rättighet att utfå sitt tillgodohafvande och att
afmönstra. Samma rätt har äfven svenskt sjöfolk ägt, till dess att dessa
rättigheter, sjöfolket ovetande och oåtspordt, borteskamoterades vid den
senast företagna sjölagsrevideringen 1891.
Beträffande den senare af de ofvan nämnda invändningarne har under
årets lopp en del nya omständigheter inträffat, som berättiga till att denna
fråga tages under förnyad ompröfning. Redan vid föregående års be¬
handling af detta spörsmål tillät sig undertecknad att beteckna talet »om
Bih. till JRiksd. Prof. 1910. 1 Samt. 8Afd. 8 Band. 55 Käft. (Nr 144,145) 1
2
Motioner i Andra Kammaren, Nr 144.
ett dråpslag mot rederinäringen» som ren humbug. Sedan några år till¬
baka ha redarnes upprepade anfall på arbetarnes organisationer till fullo
ådagalagt, att deras fruktan för ett dråpslag är tämligen minimal. Detta
bekräftas ytterligare genom den under sistlidne oktober månad verkställda
konsolideringen af redarnes internationella mot arbetarnes organisationer
riktade kamporganisation.
Enligt de meddelanden, som kommit oss tillhanda genom den allmänna
tidningspressen, ba stadgar definitivt antagits för denna sammanslutning,
omfattande Englands, Tysklands, Hollands, Belgiens, Danmarks och Sveri¬
ges skeppsredare med sammanlagdt 16 millioner tonnage. Centralstyrelsen
består af tvenne representanter från hvarje land, med ett verkställande
utskott af sex personer, valda i England. Röstningen sker pr capita med
en röst för hvarje 1,000 ton. De svenska skeppsredarnes inflytande blir
därför högst obetydligt i jämförelse med de stora ländernas, Tysklands och
Englands. Likväl ba de skyldighet att deltaga i af dessa länders redare¬
organisation proklamerade strider, bvilket ingalunda tyder på någon öfver¬
drifven fruktan för eventuella konflikter.
Denna internationella redareorganisation skall vidare ha till uppgift
att upprätta förhyrningskontor i alla hamnar med ändamål att inregistrera
allt sjöfolk. Dessutom utfärdas för hvarje man s. k. registreringsbevis
eller betygsböcker, utan hvilka ingen anställning kan ernås. Härigenom
bli skeppsredarne i stånd att ännu bättre än genom utsändande af s. k.
svarta listor utestänga och förfölja hvarje sjöman eller annan arbetare,
hvilken af en eller annan anledning råkat att blifva misshaglig. Skulle
konflikt utbryta i något land, så äro redarne i de öfriga länderna skyldiga
att försöka anskaffa och ditsända strejkbrytare och för detta ändamål skall på
centralt belägna platser anskaffas lämpliga logementsfartyg, som skola vara
redo att sändas dit, där konflikt pågår.
Redarne ha redan uttalat som sin mening, att de genom denna orga¬
nisation fått ett vapen i händerna, hvarmed de tilltro sig kunna nedslå
hvarje strejk. Konflikterna komma för framtiden, enligt deras egen utsago,
»att inskränka sig till periodiska kraftmätningar», hvilka man gifvetvis
får tänka sig, att redarne genom lämpliga utmaningar förlägga till för dem
gynnsamma tidsperioder, som t. ex. de, hvilka vi nyligen ha genomgått i
vårt land.
Belysande för det sätt, hvarpå redarne planlagt sin organisation,
skall här återgifvas den af Sveriges redareförening utgifna adressförteck¬
ningen på deras agenter.
Motioner i Andra Kammaren, Nr lii. 3
Adresser å Sveriges Redareförenings Förhgrningsagenter.
Telegramadress för samtliga »Förhyrning».
Stad.
|
Föreståndare.
|
Postadress.
|
Telefon.
|
Gäfle.
|
0. A. Elfstadius.
|
Gäfle Platsbyrå.
|
1495
|
Göteborg.
|
A. Pettersson.
|
Sjömanshuset.
|
52 29
|
Halmstad.
|
C. 0. Kihlberg.
|
Sjömanshuset.
|
7 39
|
Hälsingborg.
|
F. Pålsson.
|
Sjömanshemmet.
|
410
|
Härnösand.
|
J. Ledin.
|
Sjömanshuset.
|
2 17
|
Hudiksvall.
|
Magnus Lindman.
|
Hudiksvall.
|
2 43
|
Kalmar.
|
Carl Strandberg.
|
Sjömanshuset.
|
6 04
|
Karlshamn.
|
J. Törngren.
|
Sjömanshuset.
|
2 85
|
Karlskrona.
|
C. G. A. Pettersson.
|
Ölandsgatan nr 2.
|
2 70
|
Landskrona.
|
Axel Söderberg.
|
Storgatan nr 1.
|
4 74
|
Luleå.
|
Eob. Asplund.
|
Luleå.
|
6
|
Malmö.
|
E. Vult von Steijern.
|
Sjömanshemmet.
|
467
|
Marstrand.
|
Oscar Lauren.
|
Marstrand.
|
39
|
Norrköping.
|
Ernst Hörner.
|
Södra Strömsgatan 32.
|
6 74
|
Oskarshamn.
|
J. A. Andersson.
|
Hamngatan 130.
|
46
|
Oxelösund.
|
J. Ant. Strömqvist.
|
Oxelösund.
|
|
Simrishamn.
|
N. P. Malmros.
|
Simrishamn.
|
29
|
Skellefteå.
|
Edv. Törnsten.
|
Skellefteå.
|
36
|
Stockholm.
|
G. W:m Nyman.
|
Sjömanshemmet.
|
62 84
|
Sundsvall.
|
N. W. Hagelin.
|
Sjömanshuset.
|
1 38
|
Söderhamn.
|
Carl Strömgren.
|
Köpmangatan 7.
|
3 99
|
Sölvesborg.
|
A. C. Hansson.
|
Sölvesborg.
|
54
|
Trelleborg.
|
N. J. Nordberg.
|
Hamngatan 98.
|
|
Uddevalla.
|
C. Åbman & C:o.
|
Sjömanshuset.
|
80
|
Umeå.
|
F. A. Högström.
|
Sjömanshuset.
|
1 90
|
Västervik.
|
Setb Edlund.
|
Knut Sjögren.
|
71
|
Ystad.
|
A. Skarman.
|
Hamnkontoret.
|
5
|
iihus.
|
Carl Persson.
|
Åhus.
|
1 29
|
Örnsköldsvik.
|
J. H. Ödmark.
|
H. K. II. Pohlmati.
|
2 29
|
Synnerligast torde här uppmärksammas det stora antal agenter, som
redareföreningen lyckats förskaffa sig bland de på sjömanshusen anställda flink-
4
Motioner i Andra Kammaren, Nr IM.
tionärerna, en förmån, som de icke kunna skatta högt nog. Som sjömanshus¬
direktionerna hittills varit konstruerade med uteslutande skeppsredare och
befälhafvare, så är det helt naturligt, att ingen gensaga framkommit mot
att funktionärer på så sätt binda sig till arbetsgifvareintresset. Men hur
går det i dessa fall med opartiskheten från denna för sjöfolket så viktiga
statsinstitution?
I särskildt cirkulär till befälhafvarne åläggas dessa af redareföreningen
att uteslutande taga sitt folk genom dessa förhyrningskontor eller för-
hyrningsagenter. Dessutom har man som nämndt utfärdat så kallade betygs-
böcker och gått så långt, att man i de af staten genom sjömanshusen ut¬
färdade sjöfartsböckerna instämplat tillkännagifvande, att sådan betygsbok
blifvit till ifrågavarande person utlämnad, och detta har fått verkställas,
utan att kommerskollegium däremot haft något att invända.
Men icke nog härmed! Man har äfven slugt nog utnyttjat lagstif-
tarnes uraktlåtenhet eller kanske rättare sagdt regeringens senfärdighet att
gifva sjöfolket olycksfallsförsäkringsskydd i likhet med öfriga arbetare, i
det att man anknutit ett sådant till sitt inregistrerings- och betygsbokssystem
för att härigenom lättare öfvervinna det motstånd, som måste finnas hos
sjöfolket mot att på så sätt låta sig bindas under redareföreningen. Då olycks¬
fallsförsäkringslagen beslutades 1901, lofvade regeringen att med det sna¬
raste framkomma med förslag till olycksfallsförsäkring för sjöfolket, men
man tycks på detta håll anse denna fråga vara af mindre brådskande
natur,, under det att man i andra frågor knappast ger sig tid att invänta
utredningarnas resultat, innan frågorna föreläggas Riksdagen. Sjöfolket
torde därför i såväl detta som i andra hänseenden ha befogad anledning
till klagomål öfver det sätt, hvarpå deras intressen blifva tillgodosedda.
Det kan näppeligen lända Riksdagen till ära, om den i en så ojämn
strid stödjer den starkare parten gentemot den svagare, genom att hålla
den senare fjättrad med medeltidsmässiga tjänstehjonsbestämmeker, under
det att den starkare parten får full frihet att utnyttja alla de stridsmedel,
som en enhetlig internationell organisation med ett kolossalt kapital kan
åstadkomma. Detta kan ingalunda betecknas såsom »fair play», där den
ena parten hålles bunden genom omoderna, men för arbetsgifvarne förmån¬
liga lagbestämmelser, hvilkas bibehållande på ett synnerligen demonstrativt
sätt markera ihåligheten i de från samma håll ofta upprepade fraserna om
»arbetets frihet». Resultatet af att arbetsgifvarna till sina öfriga förmåner
äfven erhålla detta öfvertag kan endast blifva, att sjöfolket drifves in i
en förtviflans anarki, som icke kommer att blifva till gagn för landet.
5
Motioner i Andra Kammaren, Nr 144.
Undertecknad får på grund af det anförda hemställa, att Eiksdagen
ville endera besluta införa följande tillägg till sjölagen antingen som fri¬
stående paragraf eller med anknytning till någon annan lämplig paragraf,
såsom § 84 i sjölagen:
Oafsedt i hvad hyresaftalet eller eljest i denna lag
bestämmes, äge sjöman, då fartyget befinner sig i svensk
•hamn eller skyddad svensk redd att erhålla entledigande,
därest han bos befälhafvare eller ägare 24 timmar före
fartygets afgång därom gjort framställning,
eller ock,
att Eiksdagen ville i skrifvelse til] Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag till sådan ändring
uti sjölagen, att sjöfolk gifves rätt att med i lag be¬
stämd uppsägningstid afmönstra i inhemsk hamn.
Stockholm den 24 januari 1909.
C. G. Lindley.
Nr 145.
Af herr Lilldley 111. fl., om skrifvelse till Kungl. Maj:t angå¬
ende revision af sjölagen.
Den kolossala utveckling, som ständigt fortgår på alla områden, har
icke lämnat sjöfarten oberörd. Statistiken lämnar vältaliga vittnesbörd om
hurusom ångfartygstrafiken är i ständig tillväxt — såväl i fråga om antal
som storlek — under det att segelfartygen blifva allt mer och mer undan¬
trängda. Samtidigt har härigenom äfven uppstått en mångfald af nya
frågor, som å sin sida kräfva reglementerande bestämmelser i sjölagen.
Sedan 1667 har sjölagen undergått tvenne revisioner, nämligen 1864
och 1891, men endast beträffande den förstnämnda kan man tala om
någon väsentligt genomgripande modernisering. Det är dock efter denna