Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
1
N:o II.
Ank. till Eiksd. kansli den 27'april 1909, kl. 1 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i an¬
ledning af Andra Kammarens beslut om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående tillägg till gällande bestämmelser
rörande villkoren för idkande af pantlånerörelse.
Andra Kammaren har med bifall till sitt tillfälliga utskotts betän¬
kande n:o 14, i anledning af herr F. Söderbergbs i ämnet väckta motion,
för sin del beslutit, att Andra Kammaren i anledning af förevarande motion
ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att till gällande bestämmelser rörande villkoren för idkande af
pantlånerörelse måtte fogas föreskrift, att öfver ansökning om tillstånd till
drifvande af dylik rörelse Konungens befallningshafvande skall inhämta
utlåtande, i Stockholm af stadsfullmäktige och i annan stad af magistrat
och stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga samt å
landet af kommunalnämnd och kommunalstämma, och att, om ansökningen
blifvit afstyrkt, i Stockholm af stadsfullmäktige och å annan ort af båda
de kommunala myndigheter, som i ärendet hörts, densamma ej må bifallas.
Motionären har till stöd för denna hemställan anfört följande:
»Uti en af herr J. Bengtsson i Bjärnalt vid 1906 års riksdag väckt
motion hemställdes, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
hålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft. (N:o 11). 1
Motionärens
motivering.
2 • Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
förslag till författning angående ordnandet af pantlånerörelsen i riket.
Lagutskottet afstyrkte motionen, och den föranledde icke heller till någon
Riksdagens åtgärd.
Efter att hafva redogjort för innehållet i den af Kungl. Maj:t den 7
november 1884 utfärdade kungörelsen angående villkoren för idkande af
pantlånerörelse, förklarade sig utskottet hafva vid behandlingen af ifråga¬
varande ärende fått den uppfattningen, att pantlåneväsendet i vårt land
väl möjligen kunde vara bättre inrättadt än det vore, men att dock de
missförhållanden, som förefunnos, icke vore af den art och betydelse, att
de syntes påkalla en ytterligare lagstiftning.
Vid 1908 års riksdag väckte herr J. Hellgren, med instämmande af
bland andra undertecknad, en ny motion i ämnet, med hemställan att
Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga sådant förslag till
lag angående pantlånerörelsens ordnande i vårt land, att denna rörelse
måtte uteslutande handhafvas af kommunerna själfva och icke som närings¬
fång få bedrifvas af enskilda personer eller bolag.
Jämväl denna motion blef af lagutskottet afstyrkt under åberopande
af utskottets vid 1906 års riksdag afgifna utlåtande rörande saken och
med vidhållande af den öfvertygelsen, att gällande lagstiftning icke kunde
anses otillfredsställande, hvarjämte utskottet förmenade, att, därest å någon
ort verkligen behof funnes af en kommunal pantlåneinrättning, vederbö¬
rande kommun icke skulle underlåta att, såvidt det vore möjligt, upprätta
en sådan.
Lagutskottets afstyrkande bifölls utan vidare af Första Kammaren,
hvaremot Andra Kammaren, med afslag å utskottets hemställan, biföll
motionen.
Handläggningen af ifrågakomna ärende såväl vid 1906 som vid sist¬
lidet års riksdag gaf anledning till ganska vidlyftiga diskussioner i Andra
Kammaren. Därunder framhöllos med synnerlig skärpa de mångahanda
missförhållanden, hvarmed pantlånerörelsen i det hela är förenad. 'Den
hjälper tu, men stjälper sju’, medgaf lagutskottets vice ordförande den ena
gången, och vid 1908 års riksdag inledde han sitt anförande med det
yttrandet, att vi ju alla kunde vara ense om att pantlånerörelsen vore
ett mycket svårt ondt. Men den är 'ett nödvändigt ondt’, påstods också
med stor bestämdhet från flera håll. Jag skall icke upptaga utrymmet
med vidare referat, utan tillåter mig hänvisa till de tryckta handlingarna.
Ärendet återfinnes i Andra Kammarens protokoll för år 1906, band II,
3
Första Kammar ms Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
n:o 28, sid. 40 o. f. äfvensom lagutskottets utlåtande n:o 21 för samma
år samt jiämnda kammares protokoll för år 1908, band I, n:o 20, sid.
28 o. f. jämte lagutskottets utlåtande n:o 24 för det året.
Därom skall jag nu endast erinra, hurusom framhållet blef, att det
rätteligen bör vara kommunen själf, som må äga befogenhet att bestämma,
om eu pantlåneinrättning inom densamma skall få finnas eller icke. Nu
ligger åtgörande! härom uteslutande i Konungens befallningshafvandes hand.
Tillstånd att såsom yrke drifva pantlånerörelse skall sökas hos Konungens
befallningshafvande, och kan sökanden förete bevis därom, att han äger
medborgerligt förtroende, råder öfver sig och sin egendom och ’i öfrigt
finnes lämplig’, lärer det sökta tillståndet icke under några förhållanden
kunna förvägras. De kommunala myndigheterna behöfva icke ens höras i
saken, och om deras mening till äfventyra inhämtas, betyder densamma i
allt fall ingenting. Det medför sålunda ingen som helst verkan, om ett
samhälles styrelse och förtroendemän på alla områden ena sig om den
kraftigaste protest mot upprättandet i samhället af en inrättning af ifråga¬
varande slag. Körelsen anses ju fullt loflig och laglig och kommer att
utöfvas, hvarhelst vinstbegäret tror sig finna en lämplig jordmån, trots allt
motstånd som kan uppresas däremot.
Men rimligtvis bör det icke så få vara. Pantlånerörelsen är ett ondt,
det erkännes oförbehållsamt af alla, men det är icke ett nödvändigt ondt.
Allestädes är en sådan rörelse visst icke af belwfvet påkallad. Det finns
en mängd samhällen, säkerligen de allra flesta i vårt land, som icke veta
af några pantlåneinrättningar, och jag tror icke, att det skulle kunna
ådagaläggas, att någon del af befolkningen har det i ringaste afseende
svårare eller bekymmersammare ställdt i dessa samhällen än där dylika
inrättningar som bäst florera. Snarare skulle jag våga påstå rena mot¬
satsen, just till följd af de sistnämndas fördärfliga verkningar. I hvarje
händelse tillåter jag mig förmena, att endast där verkligt behof af en pant¬
lånerörelse kan påvisas tillstånd till en sådans bedrifvande bör få med¬
delas. Öfver en i ärendet gjord ansökning böra de kommunala myndig¬
heterna alltid höras, och därest dessa samstämmigt konstatera, att ett dylikt
behof icke föreligger eller att förefintliga omständigheter i allmänhet äro
af beskaffenhet att föranleda till afslag, synes mig sådant ovillkorligen böra
å ansökningen följa. Genom ett tillägg till gällande lagstiftning i angifven
riktning skulle åtminstone något till det bättre i ifrågavarande sak stå att
vinna. Att för det närvarande sträcka anspråken längre torde däremot
vara lönlöst.»
Gällande
bestämmelser
i ämnet.
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
Gällande bestämmelser angående villkoren för idkande af pantlåne¬
rörelse inrymmas uti ofvan åberopade, af Kungl. Maj:t den 7 november
1884 utfärdade kungörelse. I denna författning föreskrifves, att den, som
vill såsom yrke drifva pantlånerörelse, skall bos Konungens befallnings¬
hafvande söka tillstånd därtill med uppgift om stället, hvarest rör elsen
skall utöfvas. Sådant tillstånd må ej meddelas annan än den, som äger
medborgerligt förtroende, råder öfver sig och sin egendom och i öfrigt
finnes lämplig. Ombyte af ställe för rörelsens bedrifvande får ej ske utan
anmälan därom hos den myndighet, som meddelat tillståndet. Pantlåne¬
rörelse må jämväl idkas af bolag, dock under villkor, att sådant sker genom
föreståndare, hvilken är ansvarig för rörelsens behöriga utöfvande, som om
han drefve den för egen räkning. Med afseende å sådan föreståndare
samt beträffande bolagets rörelse gälla författningens föreskrifter till efter¬
rättelse i tillämpliga delar. Däremot äger författningen icke tillämpning
å anstalt för pantlånerörelse, som af kommun i vederbörlig ordning in¬
rättats. Tillstånd till pantlånerörelse förverkas och kan ej ånyo erhållas
af den, som dömes till ansvar för tjufnadsbrott eller, med afseende å hos
honom anträffadt stulet gods, befinnes skyldig att hafva, utan vetskap om
brott, som annan föröfvat, gått honom på visst sätt till hända, ändå att
han haft skäl att honom misstänka. Tillstånd till idkande af pant¬
lånerörelse kan för öfrigt återkallas, om den myndighet, som gifvit till¬
ståndet, finner pantlånaren ej vidare vara lämplig att utöfva rörelsen. I
författningen föreskrifves därjämte, att pantlånaren skall öfver rörelsen föra
bok, hvaraf i ordentlig nummerföljd kan inhämtas upplysning om hvarje
af honom mot pant utlämnadt lån, dag, då sådant skett, villkoren därför
och pantens beskaffenhet samt pantsättarens namn, yrke och hemvist. Pant¬
lånare är dessutom skyldig att vid pants mottagande tillställa låntagaren
ett med lånets bokförda nummer försedt bens, innehållande uppgift å
dagen, då pantsättningen ägt rum, lånesumman, villkoren för lånet samt
pantens beskaffenhet. Polismyndighet har uttryckligen tillerkänts befogen¬
het att, då den därtill finner skäl, undersöka pantlånares lager samt granska
hans bokföring äfvensom meddela särskilda ordningsföreskrifter i fråga om
rörelsens bedrifvande. Slutligen är i författningen stadgadt bötesansvar för
den, som utan behörigt tillstånd idkar pantlånerörelse eller eljest bryter
mot ofvannämnda föreskrifter.
5
Första Kammarms Tilljälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
Att pantlånerörelsen särskild! i våra större stadssamhällen fyller ett Ka^™en
legitimt behof, torde ej kunna bestridas. För den, som befinner sig i till- utskotta
fälligt ekonomiskt trångmål och ej bar att erbjuda annan lånesäkerbet än yttrande.
pant af lösören, kan utan tvifvel en väl reglementerad och behörigen kon¬
trollerad pantlånerörelse vara till verkligt gagn.
Lika visst är emellertid, att ifrågavarande rörelse, sådan den bos oss
bedrifves, är förknippad med stora olägenheter. Ehuru afsedd att vara
de mindre bemedlade samhällsklasserna till nytta vid tillfälliga lånebchof,
kommer den i stället ofta nog att bidraga till låntagarnas ekonomiska
obestånd. I den mån rörelsen bedrifves såsom näringsfång, ligger det i
sakens natur, att låneanstalternas innehafvare skola söka att begagna sig af
de lånebehöfvandes trångmål för att på deras bekostnad tillskansa sig största
möjliga vinst. Å de platser, där pantlåneanstalter förefinnas, har erfaren¬
heten nogsamt visat, att skuldsättning genom desamma i ej ringa mån be¬
fordras. Lättheten att genom pantsättning af sina tillhörigheter omedel¬
bart förskalfa sig kontanta penningar föranleder ej sällan de obemedlade
till utgifter, hvilka eljest utan nämnvärd afsaknad skulle hafva undvikits.
I månget hem har sålunda familjefadern för att kunna tillfreds¬
ställa sitt begär efter rusdrycker låtit till pantlåneinrättning föra det ena
bohagstinget efter det andra, tills hemmet beröfvats nära nog allt, som
kan omsättas i penningar. Pantlåneväsendet har ock utan tvifvel eu
demoraliserande inverkan å den uppväxande ungdomen, som därigenom
bland annat' utsättes för frestelsen att i hemmen eller annorstädes tillägna
sig föremål, för hvilka i pantlåneinrättning penningar lätteligen kunna be¬
redas. Likaledes ligger det nog en ej ringa grad af sanning i det på¬
ståendet, att mången stöld ej skulle hafva föröfvats, om icke tjufven på
förhand vetat, att det vore en lätt sak att i pantlåneinrättning förvandla
det stulna i penningar.
De olägenheter i ekonomiskt och moraliskt hänseende, som sålunda
äro förenade med pantlåneväsendet, hafva ock kraftigt framhållits såväl i
de ofvan omförmälda, vid riksdagarna 1906 och 1908 i ämnet väckta
motioner som ock i de därom inom Andra Kammaren föranledda debatter.
Medan i den förra motionen angafs såsom önskemål vid en blifvande
lagstiftning i ämnet: att pantlånares förtjänst borde begränsas genom be¬
stämmelse angående låneräntans storlek; att eventuellt öfverskott vid oinlösta
panters försäljning borde användas för de fattigas bästa; att pantlånare
borde i fråga om hvarje lånesökande vara pliktig att förskaffa sig under-
6 Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
rättelse, huruvida behofvet af lån vore trängande; och att förbud borde
meddelas för utlämnande af lån till öfverlastade och minderåriga personer,
afsåg åter den vid fjolårets riksdag väckta motionen att råda hot å de
förefintliga missförhållandena genom att låta pantlånerörelsen bedrifvas icke
såsom näringsfång af enskilda eller bolag, utan uteslutande af kommunerna,
hvilka skulle vara skyldiga att, där omständigheterna så kräfde, inrätta
dylik lånerörelse.
I anledning af den förra motionen yttrade 1906 års lagutskott— efter
att hafva påvisat, hurusom pantlånerörelse i vårt land å några platser be-
drefves såsom en kommunal angelägenhet, men merendels antingen af bolag
i hufvudsakligen filantropiskt syfte eller ock af enskilda eller bolag såsom
en vanlig affärsverksamhet — att enligt utskottets uppfattning pantlåne-
väsendet väl möjligen kunde vara ännu bättre inrättadt än det vore, men
att dock de missförhållanden, som förefunnes, icke vore af den art och
betydelse, att de på det sätt, motionen åsyftade, syntes påkalla en ytter¬
ligare lagstiftning. Åtminstone hade utskottet icke kunnat utfinna något
uppslag till verksammare nya bestämmelser. Polismyndigheterna hölle ock
i allmänhet med stöd af föreskrifterna i kungörelserna den 7 november 1884
en sträng kontroll öfver pantlånerörelsen; och, såvidt utskottet kunnat
finna, hade någon mera allmän klagan öfver dessa stadgande^ otillräck¬
lighet icke försports. Utskottet ville ock uttala den mening, att de olägen¬
heter och missförhållanden, hvilka motionären förmenat vidlåda pantlåne-
institutionen med dess nuvarande anordning, i icke ringa grad vore att
tillskrifva förefintligheten af s. k. lumpbodar, hvilkas innehafvare, utan
att vara underkastade samma kontroll som pantlånare, tillhandlade sig och
drefve handel med allehanda slags lösörepersedlar. De, hvilka ville afyttra
oärligt åtkommet gods eller eljest vid behof att tillgodogöra sig tillgängliga
lösören icke så mycket fäste sig vid äganderättens bibehållande, utan hellre
ville med minsta besvär åtkomma ett penningbelopp, vunne lättast sitt
syfte genom att hän vända sig till en sådan handlande. Särskild lagstift¬
ning beträffande sistnämnda slags handtering syntes utskottet möjligen
kunna vara till gagn, men vore icke då ifrågasatt.
Detta lagutskottets utlåtande bifölls utan votering af båda kamrarna.
I det utlåtande, som 1908 års lagutskott afgaf i anledning af den
vid samma års riksdag i ämnet väckta motion, framhöll utskottet — under
erinran, att allt flera kommuner de senare åren upprättat pantlåneanstalter
— att frågan om ordnandet af pantlånerörelse såsom en kommunal institu¬
tion borde ankomma på vederbörande kommun att, eftersom den funne
7
• Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
lämpligt, själf afgöra. Ett åläggande i lagstiftningsväg af skyldighet för
kornmun att inrätta och på visst sätt uppehålla pantlåneinrättningar borde
därför icke ifrågakomma. Erfarenheten syntes utskottet gifva vid handen,
att å de orter, där pantlånerörelsen drefves af såväl kommunen som en¬
skilda personer, konkurrensen dem emellan haft den följd, att de låne-
sökande erhållit fördelaktigare villkor. I denna konkurrens hade den
kommunala pantlåneinrättningen ingalunda varit den, som dragit kortaste
strået, utan hade densamma antingen så småningom utträngt den enskilda
pantlånerörelsen eller visat sig kunna äga bestånd vid sidan af densamma.
Utskottet hyste fördenskull fortfarande den öfvertygelsen, att gällande lag¬
stiftning icke kunde anses otillfredsställande, samt att, därest å någon ort
verkligen behof funnes af eu kommunal pantlåneinrättning, vederbörande
kommun icke skulle underlåta att, såvidt det vore möjligt, upprätta en
sådan.
Sistnämnda utlåtande bifölls utan debatt af Första Kammaren, men
afslogs åter af Andra Kammaren, som för sin del utan votering biföll
motionen i fråga.
Under den debatt, som i Andra Kammaren föregick ärendets afgörande,
framhöll motionären med anledning af lagutskottets utlåtande, att med
motionen afsetts, att de kommunala myndigheterna borde äga att själfva
få afgöra, huruvida behof af pantlånerörelse inom kommunen förefunnes
eller icke.
Från samma debatt må här ock erinras, hurusom därunder från flera
håll gjordes gällande, att, om enskilda personer och bolag ej tillätes att
bedrifva pantlånerörelse, skulle däraf blifva en gifven följd, att i många
af de kommuner, som ej funne anledning att själfva inrätta anstalter för
sådan rörelses bedrifvande, så kallade lumpbodar och därmed likställda
affärer, hvilka ej stode under samma stränga kontroll som nämnda slag af
anstalter och fördenskull verkade mera skadligt än dessa, komme att i
än vidare utsträckning än hvad dittills vore fallet tagas i användning af
de hjälpbehöfvande.
Med den nu föreliggande motionen afses närmast att, utan ändring i
de bestämmelser, som gälla i fråga om sättet för bedrifvande af pantlåne-
verksamhet, söka förebygga, det sådan låneverksamhet kommer till stånd,
utan att verkligt behof däraf föreligger. Motionären har i sådant syfte
föreslagit, att de kommunala myndigheterna skulle tillerkännas enahanda
8 Första Kammaren& Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
vetorätt gentemot ansökningar af förevarande slag, som gäller i fråga om
rätt till utskänkning af vin och maltdrycker.
Yäl pläga Konungens befallningshafvande, då ansökan om tillstånd
att idka pantlånerörelse inkommit, öfver sådan ansökan inhämta ytt¬
rande af de kommunala myndigheterna, men då Konungens befallnings-
hafvandes pröfning i dessa ärenden — oafsedt huruvida författningens
ordalag därtill gifva grundad anledning eller icke — allmänt torde in¬
skränkas att tillse, det de i författningen föreskrifna personliga kvalifika¬
tioner för rörelsens bedrifvande äro för handen, vinnes i allt fall härmed
icke någon garanti för att pantlåneinrättningar komma till stånd endast å
de platser och till det antal, som förhandenvarande behof betinga. Fall
hafva ock förekommit, då, oaktadt de kommunala myndigheterna samstäm¬
migt förklarat dylikt behof ej förefinnas, tillstånd till ifrågavarande rörelses
bedrifvande ändock meddelats.
Af hvad utskottet ofvan anfört angående de väsentliga olägenheter,
som vidlåda pantlåneväsendet med dess nuvarande anordning, torde framgå,
att det enligt utskottets uppfattning är af vikt, att dylika låneanstalter
icke inrättas annorstädes, än där desamma grundas å ett verkligt existe¬
rande behof. Att de kommunala myndigheterna härvidlag äga de bästa
förutsättningarna att kunna bedöma förefintligheten af ett sådant behof, är
själffallet. Enahanda är gifvetvis ock förhållandet i fråga om bedömandet
af såväl sökandens som den för rörelsens bedrifvande uppgifna platsens
lämplighet.
Emot det af motionären föreslagna tillägget till gällande bestämmelser
angående pantlåneväsendet torde hufvudsakligen kunna invändas, dels att
behofvet af en allmän revision utaf nämnda bestämmelser gjort sig allt¬
mera gällande, och att fördenskull ett tillägg af förevarande slag ej nu
skulle vara lämpligt, och dels att, på sätt vid fjolårets riksdag framhölls,
giltig anledning finnes antaga, att, i samma mån man lägger hinder i
vägen för upprättandet af pantlåneanstalter, de okontrollerade och till sina
verkningar vida fördärfligare affärer, som afses i 1906 års lagutskotts ut¬
låtande, skulle så mycket mera tagas i användning af de hjälpbehöfvande.
Utskottet, som anser önskligt, att en utredning snarast kommer till
stånd om huru de olägenheter, som äro förknippade med pantlåneväsendet
med dess nuvarande anordning, i görligaste mån skola kunna undanröjas
eller mildras, finner emellertid häri ej någon anledning att undanskjuta
vidtagandet af det nu ifrågasatta tillägget till gällande bestämmelser i ämnet.
Hvad åter angår den andra invändningen torde det näppeligen kunna
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
bestridas, att genom undertryckandet af pantlåneanstalters upprättande be¬
fordras uppkomsten af affärer utaf ofvannämnda slag. Oafsedt den om¬
ständigheten, att det i samband med en ifrågasatt allmän revision af nä-
ringsfrihetsförordningen eller eljes kan befinnas lämpligt, att jämväl dylika
affärer blifva underkastade särskilda föreskrifter, håller emellertid utskottet
före, att sådana affärer i allt fall ej tagas i bruk i samma omfattning som
pantlåneanstalter. Mången hjälpbehöfvande, som ej skulle underlåta att
betjäna sig af en pantlåneanstalt, drager sig utan tvifvel för att anlita en
affär af nyssnämnda slag, hvarigenom han afhänder sig äganderätten till
de föremål, han för tillfället anser sig kunna afvara. Ett stöd för denna
uppfattning finner utskottet i det förhållande, att, enligt hvad tillgängliga
uppgifter från Stockholm utvisa, allenast omkring sju procent af antalet
panter icke blifva utlösta.
På grund af hvad sålunda anförts, har Andra Kammarens utskott i
hufvudsak tillstyrkt motionen, under erinran att, i öfverensstämmelse med
hvad förhållandet är angående rätt till utskänkning af vin och maltdrycker,
utlåtande beträffande Stockholm ej torde böra inhämtas af magistraten.
Utskottet anser i likhet med motionären och med Andra Kammarens
utskott, att pantlånerörelse såsom näringsfång icke bör få bedrifvas annor¬
städes, än där verkligt behof af sådan rörelse föreligger.
Men utskottet håller före, att detta mål kan vinnas utan att -—- i en¬
lighet med motionärens och Andra Kammarens utskotts förslag — i en ren
administrativ fråga såsom denna införa vetorätt för kommunen, en prin¬
cip, som hittills endast vid utskänkningsfrågor tillämpats.
Om åt Konungens befallningshafvande inrymdes pröfningsrätt ej allenast,
såsom nu synes vara fallet, af sökandens personliga kvalifikationer, utan
äfven — efter de kommunala myndigheternas hörande — pröfningsrätt af
behofvet af rörelsen, torde tillräcklig trygghet mot obehöflig pantlånerörelse
vinnas.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Första Kammaren måtte så till vida biträda
Andra Kammarens i ärendet fattade beslut,
att Första Kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att till gällande bestämmelser rörande villkoren för id¬
kande af pantlånerörelse måtte fogas föreskrift, att öfver
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. 11 Höft. (N:o 11). 2
Utskottets
yttrande.
10
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.
ansökning om tillstånd till drifvande af dylik rörelse
Konungens befallningshafvande skall inhämta utlåtande,
i Stockholm af stadsfullmäktige och i annan stad af
magistrat och stadsfullmäktige eller, där sådana ej fin¬
nas, allmän rådstuga, samt å landet af kommunalnämnd
och kommunalstämma, äfvensom att uttrycklig bestäm¬
melse måtte meddelas därom, att vid ärendets afgörande
Konungens befallningshafvande har att pröfva, huruvida
behof af pantlånerörelse i den ifrågavarande orten före¬
ligger.
Stockholm den 23 april 1909.
På utskottets vägnar:
A. WACHTMEISTER.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1909.