Förslå Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
1
N:o 17.
Ank. till Riksdagens kansli den 3 maj 1909, kl. 7 e. m.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande (n:o 10J, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
i fråga om meddelande af bestämmelse mot onödigt plå¬
gande af husdjur vid slakt.
Till utskottet har hänvisats en af herr von Möller väckt motion,
n:o 50, hvari motionären hemställer, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes dels låta utröna, om och
till hvilken utsträckning stadganden må kunna meddelas i syfte att
vid slakt af husdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedöfning
eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock, därest ut¬
redningen därtill föranleder, låta utarbeta och för Riksdagen snarast
möjligt framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.
Motionären redogör först i korthet för frågans behandling dels vid
1894, 1895 och 1896 års riksdagar samt dels hos Kungl. Maj:t.
Därefter anför motionären följande:
»Vid 1903 års riksdag anförde chefen för justitiedepartementet herr
statsrådet Berger i sitt svar på en af herr E. Wavrinsky väckt inter¬
pellation i Andra Kammaren bland annat: För min del har jag, af hvad
jag hittills varit i tillfälle att inhämta angående ifrågavarande ämne,
Bill. till Bilcsd. Prot. 1909. S Sami. 2 Afd. 1 Band. 17 Höft. (N:o 17.) 1
Motionärens
motivering.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
kommit till den uppfattningen, att skäl ej saknas för införande af en
lagstiftning mot djurplågeri vid slakt. Jag anser därför, att frågan härom
bör tagas under förnyadt öfvervägande, och mitt svar på herr Wavrinskys
framställning blifver alltså, att frågan om en dylik lagstiftning med det
snaraste skall göras till föremål för handläggning inom justitiedeparte¬
mentet.
Herr Wavrinsky yttrade: Det svar, som herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet benäget lämnat å de frågor, som jag med kam¬
marens medgifvande fått ställa till regeringen, skall helt säkert väcka
lifliga förhoppningar hos djurskyddsvännerna, att denna fråga kommer
att hos vår nuvarande regering röna en omsorgsfull pröfning.
Mången torde kanske mena, att denna fråga egentligen endast är
ett agitationsämne för djurskyddsföreningarna. Jag ber fördenskull att
få till protokollet fördt ett utlåtande af en auktoritet på detta område,
som väl icke kan jäfvas, nämligen chefen för veterinärinstitutet i Stock¬
holm. Utlåtandet är helt kort; det lyder som följer:
»Det har varit, är och blir min alldeles bestämda mening, att all
yrkesmässig slakt af våra större husdjur måste föregås af bedöfning.
Detta skall i lag stadgas, och skulle någon religiös ritual föreskrifva
något annat, så måste den i mänsklighetens och humanitetens namn
reformeras i detta fall.
Hela proceduren vid den judiska slaktmetoden gör ett ohyggligt rått
och brutalt intryck, detta har väl aldrig någon kunnat bestrida, och både
för djurets och de i slakten deltagandes skull bör den bort. Denna
slaktfråga i allmänhet är den största af alla djurskyddsfrågor, den har
en sådan oerhörd omfattning, att alla andra synas mig krympa till dvärgar
vid sidan af den, och det skulle vara sorgligt, om inte inom vår repre¬
sentation skulle finnas nog blick för dess betydelse, nog mänsklighet
och hjärta för djuren för att få den löst enligt humanitetens kraf.
Stockholm, veterinärinstitutet den 15 mars 1903.
John Vennerhohn.
Professor.»
Emellertid afgick statsrådet, innan löftet hunnit infrias. De svenska
djurskyddsföreningarnas centralförbund öfverlämnade 1905 till regeringen
det förslag till slaktlag, som detsamma på uppdrag af justitieministern
utarbetat. På våren 1906 ingick nordiska djurskyddsföreningen till
justitiedepartementet med en vördsam påminnelse och med anledning af
en skrifvelse från annat håll ytterligare, längre fram på året med en
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
påminnelse om att eventuellt lagförslag af angifna skäl måste afse bedöf¬
ning af alla slaktdjur. Hösten 1907 uppvaktade enligt uppdrag ordföran¬
den i nordiska djurskyddsföreningen justitieministern, »som ställde sig
mycket vänlig till det behjärtansvärda spörsmålet men beklagade bristen
på nödig arbetskraft.»
Genom förlidet års riksdagsbeslut borde väl denna brist afhjälpts
så pass, att man nu kunnat motse en definitiv lösning. Emellertid synes
regeringen tyvärr ännu icke ämna upptaga frågan till behandling i rikt¬
ning af den riksdagsskrifvelse, som för 13 år sedan afläts, och dock är
denna fråga af den största ej blott kulturella utan äfven ekonomiska
betydelse för vårt land. Köttet af utan föregående bedöfning aflifvade
djur anses ju sämre både till kvalitet och hållbarhet. Den årliga för¬
brukningen inom landet lär uppgå till omkring Va million större och 10
millioner mindre slaktdjur.
Denna lucka i vår lagstiftning är föga smickrande för landets
kulturnivå vid jämförelse med t. ex. Tyskland, Österrike, Schweiz m. fl.
stater, där man för länge sedan bemödat sig att genom lagar sätta en
gräns för onödigt marterande af djuren vid deras nedslaktning.
Hittills åtminstone har det ej lyckats djurskyddsföreningarna att
genom åtal vid domstol få slaktdjurplågeriet belagdt med straff, ehuru
visserligen ännu intet dylikt mål kommit under högsta domstolens
pröfning.
Af likgiltighet, gammal vana eller bekvämlighetsskäl begås fort¬
farande det mest upprörande pinande både vid hem- och yrkesslakt. Så
t. ex. användes fortfarande i vissa svinslakterier det amerikanska sättet
att upphissa de lefvande djuren vid ena bakbenet, hvarefter de stickas
och lämnas att förblöda.
Skall icke detta oefterrättlighetstillstånd längre fortfara, synes det
nödvändigt, att Eiksdagen ånyo uttalar sin mening som en välbehöflig
stimulans för vederbörande.
Det af djurskyddsföreningens centralförbund utarbetade lagförslaget
är af följande lydelse:
Förslag till lag angående slakt.
§ 1. Slakt skall ske snabbt, med undvikande af djurplågeri. Be¬
döfning skall ske före blodaftappningen, såvida ej döden åstadkommes
genom hufvudets hastiga skiljande från kroppen.
§ 2 mom. 1. Bedöfningen skall ske förmedels en i stora hjärnan
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
inträngande sprint eller kula. Dock må mindre djur äfven kunna be-
döfvas genom ett tillräckligt kraftigt slag mot djurets pannben.
Mom. 2. Blodaftappningen skall ske omedelbart efter bedöfningen
och djuret får ej upphängas, flås eller skållas, förrän blodaftappningen
ägt rum. Fjäderfä må ej plockas, förrän döden inträ dt.
§ 3. Slakt må utföras endast af härtill fullt lämpliga och kunniga
fullvuxna personer af tillräcklig kroppsstyrka.
§ 4. Slakt skall verkställas på plats, så belägen, att slakten ej
kan åses från gata, allmän väg, torg eller skola.
Barn under 14 år få ej närvara.
§ 5. Vid genom olyckshändelse eller plötsligt inträffad sjukdom
förorsakad nödslakt må slakten verkställas på det sätt, som för djuret
medför minsta lidande.
§ 6. Ansvarig för efterlefnad af denna förordning är den, som utför
eller leder slakten.
§ 7. Öfverträdelse af denna lag straffas med böter, där ej straff
enligt allmän lag å gärningen följer.
§ 8. Exemplar af denna lag skall finnas anslaget i lokaler, där
yrkesmässig slakt bedrifves.
§ 9. Denna lag träder i kraft den — — —.
Dessutom aflämnades ett alternativt förslag med undantagsbestäm¬
melser för slakt efter judisk ritus, »schäckten», uteslutande af det skäl,
att förbundsstyrelsen, från djurskyddssynpunkt öfvertygad om att slakt
ej kan ske utan djurplågeri, såvida bedöfning ej förekommer, äfvensom
att det enda rätta är, att schäckten måtte helt förbjudas, ej ansåg sig vilja
eller kunna ingå i någon undersökning om huruvida ett dylikt förbud
skulle kunna möta något hinder eller med fog kunna betraktas som ett
ingrepp i den judarna garanterade fria religionsöfningen.
En vetenskapligt bildad, framstående fackman beskrifver schäckt-
ningens förlopp sålunda:
»Sedan det till siaktning bestämda nötkreaturet kastats till marken
och bundits, lägges det på rygg med hufvudet utsträckt så, att det kom¬
mer att hvila på hornen. Därefter afskäras de båda å sidorna af halsen
liggande pulsådrorna äfvensom foder- och luftstruparna och detta, märk
väl, utan någon som helst föregående bedöfning.
Under den långa tid, som kräfves för blodets afrinnande, har djuret
fullt medvetande och känsel samt ger medelst ängsliga och liksom bedjande
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17. 5
blickar och upprepade blinkningar sin smärta tillkänna. Något ljud kan det
ej gifva från sig, då luftstrupen blifvit af skuren.
Då man vet, att blodets afrinnande ur hjärnan kan ske ganska lång¬
samt, och att hjärnverksamheten fortgår, så länge en viss mängd blod finnes
kvar, så kan en hvar, af hvilken trosbekännelse han än må vara, inse, att
ett dylikt långsamt marterande till döds ovillkorligen måste rubriceras såsom
grymhet.»
Det torde vara skäligen öfverflödigt att kär framdraga något ytter¬
ligare bevis för det faktum, att bedöfningsslakt sker utan ångest och
smärta för djuret samt att vid schäcktningen djuret bibehåller medvetandet
och känseln under hela proceduren, denna må nu verkställas med större
eller mindre snabbhet, mer eller mindre brutalt. Något stöd för ritual¬
slakten, sådan den i Talmud föreskrifves, lär icke finnas i bibeln.
En stor del af de mindre konservativa eller de mera bildade judarna
åsidosätta dessa bestämmelser såsom varande oväsentliga och förtära icke-
koschert kött lika väl som det dem förbjudna svinköttet, under det att
ritualjudarna fortfarande yrka på bibehållandet af det talmudiska schäckt-
budet såsom ägande religiös betydelse och helgd.
I Sachsen, Schweiz m. fl. är schäcktningen förbjuden, och, om man
nu i vårt land omsider kan få motse en mera human lagstifning i djur-
skyddsvänligt syfte, bör man väl icke med den ena handen taga tillbaka,
hvad som gifves med den andra af falska hänsyn till snedvridna före¬
ställningar eller en antikverad kult, däri djurplågeri ingår som ett moment
såsom en Gudi täckelig gärning. Eu omoralisk handling kan och får väl
icke af den svenska lagstiftaren ursäktas och tillåtas såsom led i en
religiös akt på samma gång den belägges med straff, ifall den begås af
en kristen!
Konsekvenserna häraf voro väl minst sagdt —- besvärliga!
Med en stigande upplysning måste här som öfverallt en mera pri¬
mitiv uppfattning vika för en högre. Den svenska kristna staten bör ej
kunna tillåta, att begreppen religions- och samvetsfrihet missbrukas som
skydd för begående af i lag förbjudna handlingar.»
Beträffande frågans förutvarande behandling vill utskottet anföra
följande.
Yid 1894 och 1895 års riksdagar yrkade herr Treffenberg i motio¬
ner, att åtgärder skulle vidtagas till förekommande af grymhet vid slakt
af hemdjur, men motionerna afslogos. Lagutskottet uttalade vid 1894
Riksdagens
skrifvelse
1896.
Justitie-
Jcanslerns
yttrande
1897.
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
års riksdag, att det syntes utskottet hvarken behöfiigt eller öfverens¬
stämmande med strafflagens affattning i öfrig! att i nämnda lag införa
stadganden om hvad som under särskilda förhållanden finge anses såsom
grymhet, samt hänvisade till öfvertygelsens väg. 1895 bifölls motionens
syfte i Första Kammaren, men, då ärendet, som först dagen före Riks-
dagens afslutning inkom till Andra Kammaren, där behandlades, afslogs
motionen. Herr Treffenberg förnyade vid 1896 års riksdag sin motion.
Första Kammarens andra tillfälliga utskott tillstyrkte densamma och redo¬
gjorde därvid för de tidigare förslagens öde. Motionen bifölls af båda
kamrarna, af Första Kammaren utan hvarken diskussion eller votering,
af Andra Kammaren efter diskussion och med 110 ja mot 78 nej.
På grund häraf anhöll Riksdagen i skrifvelse af den 24 april 1896,
att Kungl. Maj:t måtte dels låta utreda, huruvida och i sådant fall till
hvilken utsträckning stadganden måtte kunna meddelas i syfte att vid
slakt af hemdjur minsta möjliga lidande medelst föregående bedöfning
eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock, därest
utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.
Beträffande motiveringen hänvisas till nämnda riksdagsskrifvelse.
Kungl. Maj:t uppdrog sedermera åt justitiekanslersämbetet att yttra
sig öfver Riksdagens framställning, för så Andt den afsåge ändring i eller
tillägg till allmän lag.
I skrifvelse af den 10 juni 1897 anförde justitiekanslern bland
annat: »Det kunde ej betvifla^, att vid slakt af husdjur dessa alltför
ofta utsattes för lidanden, som kunnat undvikas genom annat förfarings¬
sätt vid nedslaktningen. Utom i undantagsfall torde det använda slakt¬
sättet likväl icke kunna med tillämpning af 18 kap. 16 § strafflagen
straffas såsom uppenbar grymhet vid behandlingen af kreatur. Af sed
och vana fasthölles äldre olämpliga slaktbruk, merendels utan tanke på
att dessa bruk medförde för djuren onödiga lidanden. Bemödanden hade
både af djurskyddsföreningar och åtskilliga Konungens befallningshaf¬
vande gjorts för att bland befolkningen sprida kunskap om lämpligare
slaktsätt. På detta sätt syntes förbättring redan hafva vunnits och
torde ytterligare kunna förväntas.
Det syntes emellertid vara af allra största vikt, att i allmänna med¬
vetandet måtte alltmer intränga känslan af skyldighet att vid slakt iakt¬
taga hvad som vore nödvändigt till förebyggande af onödig pina för
djuren, och detta mål borde kunna kraftigt främjas genom positiva före-
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (Ko 1) Utlåtande N;o 17.
7
skrifter rörande förfaringssättet vid slakt af hemdjur. Utredning er¬
fordrades, huruvida och i hvilken utsträckning sådana föreskrifter skulle
utan alltför stora praktiska olägenheter kunna tillämpas och upprätt¬
hållas. Vid föreskrifternas meddelande borde stadgas ansvar för deras
åsidosättande. Den speciella lagstiftningen på ifrågavarande område hade
uppenbarligen icke sin plats i strafflagen och syntes ändring i eller
tillägg till allmän lag ej heller eljest betingas af Eiksdagens fram¬
ställning. »
Den 23 juli 1897 föredrogs ärendet inför Ivungl. Maj:t af chefen Ärendets Ut¬
för justitiedepartementet, hvarvid bemulde departementschef i hufvudsak Statsråd,1
åberopade justitiekanslerns anförande samt vidare yttrade, bland annat, 1897.
följande:
I strafflagen syntes icke böra intagas några bestämmelser i syfte
att vissa särskilda förfaringssätt vid slakt skulle betraktas såsom innebärande
uppenbar grymhet. I allmänhet upptoge nämligen 18G4 års strafflag i
öfverensstämmelse med hvad som förekomme i de nyare strafflagarna
endast de allmänna kännetecken, hvilka utgjorde karaktären på ett
brott, och undveke att därtill foga någon specialisering af olika hand¬
lingar, vid hvilka dessa kännetecken skulle anses förefintliga; och
giltigt skäl att med afseende å 18 kap. 16 § strafflagen afvika från
denna grundsats hade icke anförts.
Yerksamhet påginge för införande å öfvertygelsens väg af humanare
slaktbruk. Men det kunde ifrågasättas, huruvida för vinnande af samma
ändamål föreskrifter skulle kunna utfärdas rörande förfaringssättet vid
slakt, där detta yrkesmässigt bedrefves. Eu sådan speciell lagstiftning
folie tydligen inom näringslagstiftningens område. En utredning be-
höfdes först. På grund häraf öfverlämnades ärendet till civildepartementet.
I remiss den 13 augusti 1897 anbefalldes öfverståthållarämbetet Yttranden
och samtliga Konungens befallningshafvande yttra sig, huruvida, för YjAw;
vinnande af det i Eiksdagens skrifvelse afsedda ändamål, föreskrifter ämbetet och
borde utfärdas rörande förfaringssättet vid slakt, där detta yrkesmässigt
bedrefves. Yederbörande skulle alltså yttra sig om föreskrifter vid slakt, hafvande.
där förfaringssättet yrkesmässigt bedrefves, sålunda icke blott där slakt
utöfvades som yrke i särskilda slakterier, utan äfven där hemslakt yrkes¬
mässigt bedrefves. I de utlåtanden, som ofvannämnda myndigheter af-
gåfvo, framhålles, att ofta onödig grymhet utöfvas mot djuren, i synner¬
het vid slakt på landsbygden; mindre i städerna. Elera myndigheter
anförde, att i många fall bedöfning af djuren ägde rum vid slakt; och
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
detta särskildt beträffande hästar och nötkreatur. Några myndigheter
påpekade dock, att under senare tiden stor förbättring inträdt, men af
deras utlåtanden framgår, att förhållandena härutinnan äro mycket
olika i olika landsdelar. På många ställen bedöfvades djuren före siakt¬
ningen antingen medelst slag i pannan eller medelst slaktmask eller
skjutmask. Hästar dödades ofta genom skott.
Myndigheterna framhålla, att djurskyddsföreningar m. fl. hade för¬
anstaltat om föredrag, broschyrer m. m. samt tillhandahållit slaktredskap
för billigt pris eller gratis; och de erkänna att därigenom icke obetyd¬
ligt uträttats för införande af mänskligare slaktmetoder, men anse dock,
att öfvertygelsen icke ensamt leder till målet, och att det i allt fall då
skulle gå mycket långsamt. På vissa håll bestreds, att någon nämnvärd
framgång följt af dessa sträfvanden. Från andra håll påpekades, att då
allmänheten nu började få mer kännedom om de nyare slaktsätten, tiden
vore inne att stadga positiva föreskrifter samtidigt med fortsättande af
kunskaps spridande. Flera Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade i sär¬
skilda rundskrifvelser till kronobetjäningen fäst uppmärksamheten på
dennas plikt att lagligen beifra slakt af hemdjur, där denna utan före¬
gående bedöfning eller djurets dödande medelst skjutmask bedrefves.
I fråga om behöfligheten eller lämpligheten af positiva föreskrifter vid
yrkesmässig slakt uttalade sig ofvannämnda myndigheter i regel för att
dylika föreskrifter borde utfärdas. Länsveterinären i Uppsala län yttrade,
att Sveriges veterinärer hyste den åsikten, att, beträffande slakt af hem¬
djur, skärpta och tydliga lagbestämmelser vore af nöden. Och Konun¬
gens befallningshafvande i samma län uttalade såsom sin åsikt, att det
jämväl vid yrkesslakt förekomme grymhet och att det därför vore syn¬
nerligen lämpligt, att föreskrifter utfärdades rörande yrkesmässig slakt,
och att dessa föreskrifter borde åtföljas af bötesansvar till afsevärdt be¬
lopp. Konungens befallningshafvande i Södermanlands län anför bland
annat, att föreskrifter i fråga om yrkesmässigt bedrifven slakt skulle vara
af betydelse såsom träffande på hvarje plats ett jämförelsevis stort antal
fall samt vara lättare att åstadkomma än i fråga om hemslakt. Dess¬
utom blefve det mindre betungande för dem det gällde. Konungens be¬
fallningshafvande i Östergötlands län yttrar, att om föreskrifter rörande
förfaringssättet vid yrkesslakt utfärdades, dessa helt säkert skulle komma
att väsentligt medverka till hämmande af djurplågeri vid slakt, icke
minst genom exemplet för enskilda. Konungens befallningshafvande i
Jönköpings län ansåg, att den småländska allmogen vore alltför envis för
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 1) Utlåtande N:o 17. 9
att förbättring skulle kunna inträda utan lagstadganden, som gåfve till¬
fälle till beifran, men förordade föreskrifter blott i fråga om yrkesslakt,
enär, om lagstadganden utfärdades äfven i fråga om bemslakt, stora svå¬
righeter skulle möta att utöfva kontroll, och allmänheten skulle föror¬
sakas kostnader vid användandet af föreskrifna slaktmetoder. Konungens
befallningshafvande i Kronobergs län yttrade sig i ungefär samma rikt¬
ning. Konungens befallningshafvande i Kalmar län anförde, att bedöf-
ningsmetoden redan vore rätt allmän i länet, men hyste viss betänk¬
samhet med hänsyn till konsekvensen af att särdeles på ifrågavarande
område, innan allmänna meningen därför ännu vore mogen, använda lag¬
stiftningen såsom medel till främjande af humanitära sträfvanden, men
skulle dock kunna tillstyrka ett allmänt stadgande därom, att hemdjur
icke skulle få nedslaktas annat än efter skedd bedöfning. Däremot ansåg
Konungens befallningshafvande det icke vara, rättvist eller behöflig! att
lagstifta endast för yrkesslaktare, men låta råheten opåtaldt fortfara hos
allmänheten. Konungens befallningshafvande i Gottlands, Blekinge, Kri¬
stianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älfsborgs län ansågo,
att föreskrifter angående yrkesmässig slakt vore lämpliga. Likaså ansåg
Konungens befallningshafvande i Malmöhus län behofvet af en lagstift¬
ning i ämnet påkallad, hvilken, om den i vissa fall endast komme att
godkänna bruket, dock tvifvelsutan i andra fall skulle såväl genom sina
ansvarsbestämmelser som genom sin moraliska verkan åstadkomma en
skyndsammare öfvergång till eu mindre grym behandling af slaktdjuren.
Därest föreskrifterna inskränktes till yrkesslakten, skulle de visserligen
ej gälla de fall, där de bäst behöfdes, men tydligt vore, att vid de till¬
fällen, då slakt inom hushållen ägde rum utan yrkesmässigt biträde,
största svårigheten skulle möta såväl i att fastställa föreskrifter som att
kontrollera deras iakttagande. Därför vore bestämmelser angående yrkes¬
slakt lämpliga såsom eu öfvergångsforin. Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län ansåg lagstadganden i fråga om slakt behöfliga särskild!
vid yrkesslakt, dock tvekade Konungens befallningshafvande, huruvida
det vore lämpligt eller följdriktigt att gifva föreskrifter blott angående
yrkesslakt, som nu bedrefves mera skonsamt, men tillstädja pina vid
hemslakt. Öfriga Konungens befallningshafvande tillstyrkte utfärdandet
af lagbestämmelser angående yrkesslakt; och Konungens befallningshaf¬
vande i Västmanlands län betviflade ej, att man därvid borde vända sig
i första rummet mot yrkesslaktaren. Den öfriga befolkningen skulle då
så småningom däraf taga lärdom.
Bill. till Ritcsd. Prof. 1909. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 17 Häjt.
2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
Beträffande frågan om stadgandcnas plats i strafflag eller näringslag-
stiftning yttra sig några Ivonnngens befallningshafvande och uttala därvid
såsom sin åsikt, att stadgandena icke hafva sin plats i strafflagen.
Angående begreppet '»yrkesmässigt bedrifven slakt» uttalar sig en del
af Konungens befallningshafvande. Så t. ex. anför Konungens befall¬
ningshafvande i Stockholms län, att föreskrifterna böra gälla ej endast
dem, som å viss bestämd plats bedrifva slakterirörelse, utan äfven sådana
å landsbygden ofta förekommande personer, hvilka i afsevärd omfattning
på anmodan utföra slakt å traktens gårdar. Härigenom skulle äfven kun¬
skapen om humanare slaktmetoder spridas fortare bland allmänheten. I
samma riktning uttalar sig Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs,
Blekinge och Malmöhus län, under det att Konungens befallningshafvande
i Södermanlands, Skaraborgs och Yästmanlands län framhålla svårigheten,
för att ej säga omöjligheten, af att uppdraga gränsen mellan yrkesslakt
och annan slakt, hvarigenom det skulle blifva svårt att förebygga kring¬
gående af bestämmelserna.
I fråga om stadgandenas eventuella utsträckande till liemslakt hafva
vederbörande myndigheter äfven gjort uttalanden. Att genast utsträcka
stadgandena att omfatta jämväl hemslakt förordas af Konungens befall¬
ningshafvande i Blekinge och Hallands län; af Konungens befallnings¬
hafvande i Kalmar och Skaraborgs län under viss tvekan; af många
länsveterinärer, kronofogdar och magistrater, bl. a. Uppsala länsveterinär,
Jönköpings hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Jönköpings hälso¬
vårdsnämnd. Nästan alla öfriga myndigheter konstatera likaledes, att
de värsta grymheterna begås vid hemslakt, men afstyrka lagstiftning
därom nu genast, enär de hysa den förhoppningen, att dylik lagstiftning
skall genom exemplets makt göras obehöflig. Somliga myndigheter anse
utfärdande af stadganden angående hem slakt ogörligt.
Beträffande innehållet i blifvande stadganden har en del af myndig¬
heterna äfven yttrat sig. Kågra anse sig inkompetenta att yttra sig
angående innehållet af de afsedda stadgarna och förorda sakkunnig ut¬
redning. Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län ansåg, att ett
förslag till stadganden måste föregås af en på vetenskapliga rön och
vunnen erfarenhet grundad omsorgsfull utredning rörande det slaktsätt,
som på hvarje slag af hemdjur måste anses minst plågsamt utan att
menligt inverka på köttets användbarhet.
Beträffande uppställandet af kompetensvillkor för utöfvare af slaktar-
yrket hafva några myndigheter äfven uttalat sig. Konungens befallnings-
11
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
hafvande i Malmöhus län afstyrker fastställandet af dylika villkor, enär
Konungens befallningshafvande föreställer sig, att de skulle blifva af så
enkel beskaffenhet, att pröfningen icke blefve af någon praktisk betydelse.
Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anser,
att ändamålet lämpligen skulle vinnas, om slaktaryrket finge utöfvas
endast af sådana personer, som därför ägde nödig färdighet. I samma
riktning uttala sig likaledes Konungens befallningshafvande i Alfsborgs
och Skaraborgs län. De anföra, att vederbörlig slaktarkompetens borde
pröfvas och vitsordas af veterinär eller godkänd annan slaktare.
Beträffande föreslagna föreskrifter rörande slaktsättet har en del
myndigheter likaledes uttalat sig. Så har öfverståthållarämbetet yrkat
på föreskrift om att bedöfning borde föregå siaktningen. I samma rikt¬
ning hafva myndigheterna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands län
uttalat sig. Kågra myndigheter hafva ansett, att slaktmask borde göras
obligatorisk. Konungens befallningshafvande i Kalmar län, som likaledes
anser att det vore tillräckligt att föreskrifva, att bedöfning skall äga rum
vid slakt, som sker genom blodets aftappande, håller däremot före, att det
icke torde vara lämpligt att föreskrifva bestämda tillvägagångssätt för
bedöfnings åstadkommande. Däri borde den enskilde förskaffa sig kun¬
skap, hvarvid af medicinalstyrelsen utgifna råd och anvisningar skulle
vara gagneliga. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län anser
däremot, att lagbuden böra innefatta uttryckliga stadganden, huru vid
slakt bör tillgå, enär negativa föreskrifter, synnerligast i allmänna ordalag,
vid domstol alltid skulle kräfva sakkunnigt biträde. Tillståndet skulle
därigenom ej blifva bättre än nu. Konungens befallningshafvande i
Hallands län ansåg, att, sedan sakkunnig myndighet uttalat sig om de
olika bedöfningssätten, borde åt enhvar, som verkställer slakt, lämnas
valfrihet rörande de bedöfningssätt, som i författningen förklarades lämp¬
liga. Samtliga öfriga myndigheter, som förordat åtgärders vidtagande,
torde därmed hafva afsett föreskrift om bedöfning, enär de uttalat sin
anslutning till Riksdagens skrifvelse.
I fråga om undantag från föreskrifterna uttalade sig stadsveterinären
i Stockholm och förordade, att undantag borde göras för judeslakten, om
de för dylik slakt i den s. k. Dusseldorfsförordningen gifna stadganden
iakttoges, åtminstone till dess reformer i afseende å bedöfning blifvit i
öfrigt helt genomförda. Ett par myndigheter anse, att undantag böra
göras för nödslakt, då djuret skulle mer pinas genom att man behöfde
vänta på slaktare eller forsla djuret till slakteri. Dylika undantag skulle
12
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
Medicinal¬
styrelsens
utlåtande
1900.
naturligtvis behöfva göras endast för den händelse att föreskrift utfärdades
äfven beträffande hemslakt.
Beträffande den kontroll, som vore nödvändig, om ifrågasatta stad-
ganden utfärdades, hafva äfven några myndigheter uttalat sig. Konungens
befallningshafvande i Stockholms län anför härom, att, därest stadgandena
inskränktes till bedöfning vid yrkesslakt, öfvervakandet ej skulle medföra
större svårigheter. I samma riktning yttrar sig Konungens befallnings¬
hafvande i Kristianstads län, som anför, att kontrollen borde öfverlämnas
till polismyndigheter, hälsovårds- och kommunalnämnder. Konungens
befallningshafvande i Hallands län däremot ansåg, att inspektion vore
nödvändig genom särskilda tillsyningsmän, utsedda en för hvarje läns-
mansdistrikt eller fögderi af länsstyrelsen och för hvarje stad af magi¬
straten. Slakt borde ej få verkställas, utan att tillsyningsmannen blifvit
underrättad om tid och plats. Tillsyningsmannen borde af staten erhålla
traktamente och reseersättning. Konungens befallningshafvande i Älfs-
borgs län uttalade, att föreskrift borde utfärdas, att åklagare, polismän,
kommunalnämnd eller tillsyningsmän skulle äga tillträde till slakteri eller
dylik lokal.
I fråga om straff för brott mot ifrågasatta stadganden förorda flera
myndigheter bötesansvar. Åtskilliga kronofogdar och magistrater förorda
åtgärder från statens, landstings eller hushållningssällskaps sida för spri¬
dande af kunskap i slaktmetoder genom föredrag, böcker, kringresande
undervisare, slakterikurser m. m. samt genom tillhandahållande af slakt¬
redskap på offentlig bekostnad.
Begreppet hemdjur eller husdjur tycks fattas olika. Dit räknas
uppenbarligen hästar, nötkreatur, får, svin och getter. Något uttalande
finnes icke, huruvida renar skola räknas dit, eller huruvida dessa
slaktas yrkesmässigt. Fjäderfä anses böra undantagas från stadgandena.
Dock hafva föreskrifter angående slakt af gäss förordats af flera. Något
uttalande, huruvida gåsslakt sker yrkesmässigt, finns icke.
Sedan samtliga ofvannämnda myndigheters utlåtande inkommit, anbe¬
falldes medicinalstyrelsen att i ärendet afgifva utlåtande. I yttrande af
den 9 mars 1900 anförde medicinalstyrelsen, bland annat, följande:
»Vid bedömandet af de olika metoder, som användas vid slakt af
husdjur, måste enligt styrelsens åsikt hänsyn tagas ej blott till den grad
af smärta, som genom dem kan antagas förorsakas slaktdjuren, utan äfven
till metodens olika inverkan på det uppslaktade köttets beskaffenhet.
Vid alla hos oss öfliga slaktsätt aftappas blodet mer eller mindre full-
13
Första Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
ständigt från slaktdjuret. Ehuru därigenom köttets näringsvärde minskas,
i det att detsamma beröfvas de i blodet befintliga närande substanserna,
så vinnes i dess ställe genom aftappning af blodet, hvilket vida lättare
än köttet öfvergår i förruttnelse, den mycket viktigare fördelen, att köttet
blir betydligt mera hållbart. Inom köttindustrien anser man det därför
önskvärdt, att blodet aflägsnas från köttet så fullständigt som möjligt.
Direkta undersökningar hafva gifvit vid handen, att detta mål bäst vin¬
nes genom halssnitt eller bröststick utan föregående bedöfning, hvilket
beror därpå, att de nervösa centralorganen förblifva oskadade och blod¬
tryck samt hjärtverksamhet till en början ej undergå någon förändring.
Den senare sig inställande förblödningskrampen bidrager äfven till full¬
ständigt utdrifvande af blodet. Mot denna metod kunna dock anföras
dels rent praktiska skäl, framför allt det besvärliga och tidsödande fängs¬
landet, särskilt af större djur före slakten, dels ock de onödiga plågor,
för indika slaktdjuret utsättes så väl vid dess kullkastande och fängs¬
lande som ock därigenom, att medvetandet hos djuret kvarstår kortare
eller längre tid efter det blodaftappningen börjat. Med anledning häraf
vidtagas numera vid yrkesslakt tämligen allmänt, särskildt i utlandet,
anordningar för bedöfning af djuren före slakten, vare sig detta sker
genom slag i pannan med klubba eller yxhammare eller att särskilda
apparater, såsom slaktmask, slaktbult eller skjutmask därtill användas.
Under förutsättning att vissa organ hos slaktdjuren — den förlängda
märgen och de däri belägna centra för blodtryck, hjärtverksamhet och
respiration — ej vid bedöfningen skadas, inverkar sådan bedöfning ej i
nämnvärd mån ofördelaktigt på blodaftappningen eller på köttets beskaf¬
fenhet, hvarföre denna metod ur såväl praktisk som humanitär synpunkt
obetingadt kan rekommenderas. Hvarje slaktmetod, hvarigenom den
förlängda märgen skadas, såsom s. k. nackstick eller ock slag i nacken,
är, såsom oj medförande blodets fullständiga aftappning genom det därpå
följande bröststicket, olämplig.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt och då det af Riksdagen
afsedda ändamålet ej torde kunna så snart, som önskligt är, uppnås på
annat sätt än genom utfärdandet af direkta föreskrifter med straffbestäm¬
melser för öfverträdelse häraf, så anser medicinalstyrelsen sådana före¬
skrifter vara af behofvet påkallade. Dock anser styrelsen på flerstädes
i de remitterade handlingarna anförda skäl, att åtminstone för det när¬
varande sådana föreskrifter ej böra utsträckas längre än till yrkesmässigt
bedrifven slakt; ty dels skulle föreskrifterna, om de utsträcktes äfven till
14 Första Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
hemslakt, val mycket komma att inkräkta på den enskildes rätt att för¬
foga öfver sin egendom, dels skulle öfvervakandet af deras efterlefnad
komma att erbjuda alltför stora svårigheter. Äfven föreställer sig styrelsen,
att införandet af bättre slaktmetoder bland yrkesslaktarna helt säkert
skall bidraga till att genom exemplets makt vänja allmogen från använ¬
dandet af nu brukliga omänskliga slaktmetoder.
Af Stockholms hälsovårdsnämnd har uttalats önskvärdheten .af förbud
mot slakt af ett djur i andra slaktdjurs åsyn. Så behjärtansvärdt detta
förslag än är, anser sig medicinalstyrelsen dock icke kunna tillstyrka
detsamma af det skäl, att erfarenheten otvetydigt ådagalagt, hurusom
den bästa ordning, den största snygghet och det minsta djurplågeri äger
rum i stora öppna slakthus (hall-systemet), där hvarje enskild arbetare
lätt öfvervakas, under det att slakterier med smärre slaktrum (cell-systemet)
ofta gifvit anledning till berättigade anmärkningar i ena som i andra
hänseendet.
Grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen böra sålunda enligt
medicinalstyrelsens åsikt blifva följande:
l:o) Yrkesmässig slakt af husdjur, med undantag för fjäderfä, må
ske endast efter förutgången bedöfning medelst slag eller skott i pannan.
Bedöfning af fullvuxet nötkreatur eller häst skall utföras af minst två
samtidigt tillstädesvarande, fullvuxna personer och på det sätt, att den
ene medelst lämplig inrättning fasthåller djurets hufvud, under det att
den andre utdelar slaget eller aflossar skottet.
2:o) Yrkesmässig slakt må ej bedrifvas på ställe, som är synligt
från gator, vägar eller öppna platser eller som är för allmänheten tillgängligt.
3:o) Personer under 15 år må ej tillåtas att vid slakt närvara.
Beträffande nödiga straffbestämmelser har medicinalstyrelsen icke
ansett något yttrande från dess sida erforderligt; men styrelsen vill där¬
emot framhålla, att ansvaret för föreskrifternas åsidosättande enligt sty¬
relsens mening bör drabba ej mindre vederbörande arbetare än äfven
den, som innehar eller förestår slakteri, där slaktdjuren underkastas en
mot dessa bestämmelser stridande behandling.
Yärmaste öfvervakandet af de föreslagna föreskrifternas efterlefnad
synes böra tillkomma polismyndighet i stad och kronobetjäning på landet.
Men därjämte skulle det säkerligen vara för saken gagneligt, om med¬
lemmar af djurskyddsföreningar eller andra intresserade personer kunde
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förses med särskildt bemyn¬
digande att närvara vid yrkesmässigt utöfvande af slakt.
15
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
Särskild! kar medicinalstyrelsen trott sig böra i underdånighet rikta
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på förhållandena vid slakt enligt
judisk ritus, som i utlandet, speciellt i Tyskland, gifvit upphof till mycken
agitation.
Sådan slakt tillgår på det sätt, att, sedan slaktdjuret på ett eller
annat sätt kastats omkull och fängslats i ryggläge med utsträckt nos
utan att djuret först bedöfvats, med en lång blankpolerad ytterst skarp
knif ett snitt göres i halsen ända intill ryggraden, hvarigenom halsens
blodkärl afskäras och djuret fullständigt förblöder. Genom afskärningen
af halspulsådrorna uppstår snabbt blodbrist i hjärnan och däraf följande
medvetslöshet.
Ortodoxa personer af mosaiska trosbekännelsen lära anse sig på
grund af sin religion förbundna att ej förtära kött efter andra djur än
sådana, som af därtill särskild! utsedd slaktare slaktats efter ofvannämnda
metod. Det kan sålunda ifrågasättas, huruvida ej ett offentligt förbud
däremot skulle kunna anses såsom ingrepp i judarna medgifven rätt till
fri religionsutöfning.
Agitationen mot ifrågavarande slaktmetod sattes först i gång af
vissa djurskyddsföreningar. Sedan har striden, särskildt i Tyskland och
Österrike, med stor ifver upptagits af antisemiterna. Oaktadt denna
agitation hafva dock endast Schweiz och konungariket Sachsen utfärdat
förbud mot sådan slakt utan föregående bedöfning; i en del andra länder
och tyska stater har man emellertid ansett sig böra utfärda föreskrifter
till förhindrande af djurplågeri vid djurens kullkastande och fängslande.
Äfven här i landet lär slakt enligt judisk ritus äga rum vid några
i de större städerna belägna slakterilokaler, ehuru sannolikt ej i någon
större utsträckning.
Under förutsättning att Eders Kungl. Maj:t finner skäligt utfärda
särskilda bestämmelser rörande sådan slakt, torde lämpligen kunna med-
gifvas, att yrkesslakt af husdjur enligt judisk ritus finge äga rum utan
föregående bedöfning af djuren, dock endast af deruti skicklig slaktare
och med noggrant iakttagande däraf: att djurens kullkastande till slakt
sker med sådana medel och under sådana försiktighetsmått, att djuren
icke våldsamt stöta mot golfvet eller på annat sätt onödigtvis plågas;
att blodaftappningen sker omedelbart sedan ett djur blifvit nedlagdt och
fängsladt, äfvensom att det därför brukliga snittet utföres hastigt och
säkert; samt att djurets hufvud säkert fasthålles, ända till dess döden
inträdt.»
16
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
i h^e^fetS • Ärendet öfverlämnades sedermera under år 1900 till jordbruks-
statsrddwoi. departementet och föredrogs inför Knngl. Maj:t den 1 februari 1901,
hvarvid departementschefen hemställde, att ärendet icke måtte till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Angående frågans vidare behandling hänvisas till motionärens moti¬
vering.
Ytterligare Den 12 november 1903 ingaf styrelsen för nordiska djurskydds-
ningar i föreningen en skrifvelse i frågan till statsrådet och chefen för kungl.
““”^^justitiedepartementet. Denna skrifvelse afslutas med en hemställan, att
' ' det förslag till lag om husdjurs slakt, som föreningen hoppades, att stats¬
rådet skulle framlägga för 1904 års Eiksdag, måtte afse att meddela
en undantagslös föreskrift om: satt vid slakt af husdjur dessa före blod-
aftappningen ovillkorligen skola fullständigt bcdöfvas eller dödas.
Med anledning af denna skrifvelse ingick rabbinen vid Göteborgs
mosaiska församling, doktor C. Kock, till statsrådet och chefen för kungl.
justitiedepartementet den 2 februari 1904 med en skrifvelse hvari han
bland annat anför: »Om den begärda skriften blir intagen i en blifvande
lag, skulle detta vara liktydigt med ett förbud mot den judiska slakt¬
metoden, den s. k. skäktningen. Såsom af bifogade, från framstående
fackmän inhämtade och af doktor Hildesheimer i Berlin sammanförda
uttalanden framgår, är skäktningen ej någon grymmare slaktmetod än
hvilken annan metod som helst. Enligt flera framstående auktoriteters
åsikt är den tvärtom den humanaste af alla slaktmetoder.
Djurskyddsföreningens påstående, att, om skäktningen skulle fort¬
farande vara tillåten i vårt land, Sverige skulle blifva det första land,
där denna metod så att säga legaliserades, är icke öfverensstämmande
med verkliga förhållandet. Utom i Sachsen och i Sclnveiz är skäktning
tillåten i hela världen. Äfven i Finland, som nyligen fått en ny slakt¬
lag, förefinnes icke något förbud mot denna slaktmetod. Skäktningen,
som på friska, före blodaftappningen oskadade djur, utföres af särskilda
teoretiskt och praktiskt därtill utbildade män, är för mosaiska tros¬
bekännare en religiös institution. En föreskrift att före blodaftappningen
bedöfva äfven de till skäktning bestämda husdjuren skulle alltså inne¬
bära en kränkning af en del svenska medborgares religiösa känslor,
hvarjämte den skulle utgöra ett hinder för dessa personer att äta kött,
slaktadt i Sverige.
Med stöd af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
17
Första Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
att, därest förslag till lag om husdjurs slakt af herr statsrådet fram-
lägges, i förslaget må särskildt bestämmas, att den s. k. skäktningen
utan föregående bedöfning fortfarande måtte vara tillåten.»
Det torde ej kunna förnekas, att frågan om utfärdande af slaktlag,
då den för cirka ett tiotal år sedan behandlades af vederbörande myndig¬
heter, ej kan anses ha varit mogen till afgörande. Detta lärer ock er¬
kännas af personer, som äro varma djurskyddsvänner och närmare sökt
sätta sig in i denna ingalunda lättlösta fråga.
Emellertid torde förhållandena ej så litet ha förändrats under den
gångna tiden. Landets djurskyddsföreningar ha nämligen utvecklat eu
mycket liflig verksamhet för att bland allmänheten sprida kännedom om
djurskyddets idéer och om förbättrade slaktmetoder. Undervisningskurser
i slakt hafva anordnats. Eåd och anvisningar för slakt af husdjur hafva
spridts bland allmänheten å skilda orter. Nya, ändamålsenligare slakt¬
apparater ha uppfunnits. Föredrag i slaktfrågan ha hållits mångenstädes
i landet, hvarvid redogjorts för apparaternas konstruktion och hand¬
hafvande. Dessa hafva också genom föreningarnas försorg blifvit ganska
allmänt spridda och på många håll kommit till användning.
Ehuru sålunda genom djurskyddsföreningarnas oförtrutna arbete
mycket gjorts och fortfarande göres för att förhindra djurplågeri vid
slakt och ehuru förhållandena härutinnan betydligt förbättrats under de
senare åren, återstår dock mycket att härvidlag göra.
Äfven om ytterligare förbättring i detta hänseende säkerligen står att
vinna genom ett fortgående upplysningsarbete, synas skäl dock tala för,
att å detta område nu åvägabringas särskild lagstiftning, i syfte att så¬
medelst kunna än kraftigare råda bot å de ännu befintliga missför¬
hållandena. Att eu dylik lagstiftning skulle verksamt befrämja en hu¬
manare behandling af slaktdjuren, håller utskottet för visst. Sedan näm¬
ligen känslan af skyldighet att vid slakt undvika allt onödigt plågande
af djuren numera hunnit tränga in i det allmänna rättsmedvetandet,
skulle en sådan lagstiftning utan tvifvel vara ägnad att alltmera befästa
denna uppfattning, på samma gång den komme att utgöra ett korrektiv
mot dem, som ej äro mottagliga för upplysning af ofvan angifna slag.
Den förut lämnade redogörelsen för tidigare i ämnet afgifna utlåtanden
visar ock, hurusom i dessa nära nog enstämmigt uttalats önskvärdheten
af en dylik lagstiftning.
Att en lagstiftning i detta ämne bör innehålla positiva föreskrifter
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Å/d. 1 Band. 17 Höft.
Utskottets
yttrande.
o
18 Förslå Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17.
rörande förfaringssättet vid förrättande af slakt, anser utskottet själf-
fallet.
De tidigare utlåtandena i ämnet torde lämna ej ringa ledning för
bedömandet af hvad dessa föreskrifter närmare böra innehålla.
Såvidt handlingarna utvisa, har ej vid ärendets föregående behand¬
ling kommit under öfvervägande, huruvida eller i hvad mån den ifråga¬
satta lagstiftningen lämpligen bör omfatta jämväl renslakt.
Att densamma bör äga tillämpning å slakt, förrättad såväl af dem,
hvilka utöfva slakteriyrket såsom näring, som ock af dem, hvillva, utan
att så är fallet, likväl eljest i mera afsevärd omfattning tillhandagå all¬
mänheten med förrättande af slakt å dess husdjur, anser utskottet ej
vara tvifvel underkastadt. Mången torde däremot tveka om lämplig¬
heten af att utsträcka lagstiftningens tillämpning äfven till annan slakt
å husdjur, synuerligast hvad angår de mindre djuren. Utan tvifvel
skulle därigenom vissa olägenheter uppstå för den stora allmänheten,
men å andra sidan synes följdriktigheten kräfva en dylik utsträckning
och skulle, såsom tidigare framhållits, ändamålet med förevarande lag¬
stiftning säkerligen till väsentlig del förfelas, om sådan utsträckning ej
komme till stånd.
I fråga om själfva sättet för slaktens förrättande anser utskottet
det allmänna kraf böra uppställas, att med afseende å de djur, som ej
aflifvas genom hufvudets skiljande från kroppen, bedöfning må föregå
blodaftappningen. Beträffande åter sättet för bedöfningens åstadkom¬
mande synes viss frihet böra lämnas den, som förrättar slakten. Ytter¬
ligare utredning af sakkunniga torde dock i denna del erfordras.
Hvad åter beträffar slakt efter judisk ritus, äro meningarna mycket
delade, huruvida detta slaktsätt, där det utöfvas af fullt sakkunnig och
skicklig person, kan sägas vara förenadt med större grymhet eller lidande
för djuren än vid s. k. bedöfningsslakt.
Utskottet anser sig ej kunna göra något bestämdt uttalande i denna
fråga. En utredning af frågan torde böra göras af sakkunnige.
Beträffande slutligen de bestämmelser i öfrigt, hvilkas inrymmande
i en blifvande författning kan ifrågaställas, anser sig utskottet i ären¬
dets nuvarande skick sakna skäl att härutinnan närmare uttala sig.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet, som finner giltig
anledning föreligga till ett förnyande af den utaf 1896 års Riksdag i
ämnet gjorda framställningen, hemställa,
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17. 19
att Första Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t dels låta utröna, om
och. till hvilken utsträckning stadganden må kunna
meddelas i syfte att vid slakt af husdjur minsta möj¬
liga lidande medelst förutgående bedöfning eller på
annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock,
därest utredningen därtill föranleder, låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet.
Stockholm den 29 april 1909.
På utskottets vägnar:
JULIUS JUHLIN.