Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 4 mars 1909, kl. 1 e. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3 i anledning
af Kungl. Maj.is i statsverkspropositionen gjorda fram¬
ställning i fråga om anslag till eu processkommission
äfvensom en i anledning af de äskade anslagen till nya
lagberedningen och processkommissionen väckt motion.
Uti punkten 10 under andra hufvudtiteln, hvilken punkt öfver-
lämnats till behandling af sammansatta stats- och lagutskottet, har Kungl.
Magt föreslagit Riksdagen
att till bestridande af kostnaderna för en processkommission, afsedd
att verkställa omarbetning af rättegångsbalken och därtill hörande för¬
fattningar, på extra stat för år 1910 bevilja 50,000 kronor.
Föredragande departementschefen har beträffande förevarande för¬
slag till statsrådsprotokollet anfört följande:
»Nya lagberedningens år 1884 framlagda betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning, det s. 1c. principbetänkandet, innefattade
utkast till en fullständig processlag och åsyftade en ur enhetliga syn¬
punkter verkställd revision ej blott af det processuella förfarandet i
tvistemål och i brottmål, utan äfven af domstolsorganisationen. Bered¬
ningen uttalade väl, uti inledningen till betänkandet, att den tillämnade
nya lagstiftningen svårligen kunde åvägabringas i ett slag eller genom
samtidiga lagstiftningsåtgärder. Reformen borde genomföras styckevis.
Men vid det partiella lagstiftningsarbetet skulle principbetänkandet,
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 4 Samt. 2 Afd. 3 Höft. (N:o 3). 1
2 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 3.
såsom ramen eller stommen därför, hafva till uppgift att förekomma
att, till följd af sönderstyckningen, det organiska sammanhanget ginge
förloradt, och slutmålet vore alla de spridda delarnes sammanförande
till ett organiskt helt uti ett fullständigt kodifieradt lagförslag.
Det blef dock snart tydligt, att det sålunda i stort planlagda
arbetet icke skulle låta sig genomföras. Förstärkta lagberedningens
yttrande angående hufvudgrunderna för en ny rättegångsordning, af-
gifvet år 1887, uppbars ej af den enhetliga åskådning och den villighet
att, visserligen utan våldsamt brytande med nedärfda förhållanden,
ombilda vårt processväsen efter moderna grundsatser, som utmärkt princip¬
betänkandet. De viktigaste uppdrag att utarbeta förslag rörande enstaka
delar af rättegångsordningen, hvilka därefter anförtroddes nya lagbe¬
redningen, blefvo ock lämnade under begränsningar, hvarifrån man i
principbetänkandet trott sig kunna och böra bortse. Så föreskrefs, att
beredningen vid uppgörande af förslag till lag angående bevisning
inför rätta hade att utgå från den förutsättning, att bevispröfning fort¬
farande skulle äga rum i alla tre instanserna. Likaså borde det lag¬
förslag angående villkoren för fullföljd af talan i öfverrätt och hos
Konungen, som beredningen erhöll i uppdrag att utarbeta, grundas på
förutsättningen, att gällande organisation af öfverdomstolarna och för¬
farandet därstädes skulle bibehållas hufvudsakligen oförändrad. När
slutligen nya lagberedningen år 1893 anbefalldes att företaga revision
af handelsbalken, var därmed äfven besegladt, att med den fullständiga
ombildningen af vårt rättegångsväsende måste tills vidare anstå.
Lagstiftningsarbetet inom processrättens område har likväl seder¬
mera ingalunda legat nere. I åtskilliga delar af rättegångsbalken har
ändring vidtagits; andra hafva varit föremål för omarbetning i förslag,
hvilka ej blifvit till lag upphöjda. Men arbetet har rört sig inom gränserna
för partiella reformer, hvilka — i olikhet mot det i principbetänkandet
förordade partiella lagarbetet — icke haft till syfte att så småningom upp¬
bygga en ny modern processordning. Ehvad reformförslagen genomförts
eller ej, torde de också varit ägnade att befästa och fördjupa insikten
därom, att inom rättegångsväsendet, hvars skilda delar så nära samman¬
hänga med och ömsesidigt betinga hvarandra, verksam förbättring icke
står att vinna på den sålunda hos oss under senaste tid inslagna väg.
Det förnämsta resultatet af nyss antydda partiella reformarbete
utgöres af lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar af rätte¬
gångsbalken. Härigenom hafva nya bestämmelser gifvits om domstols
behörighet, om vissa invändningar i rättegång, om fullföljd af talan
och om förfarandet i högre rätt. Näppeligen kan dock påstås, att
3
Sammansatta Stats- (och Lar/-) Utskottets Utlåtande N:o 3.
denna vidlyftiga och med synnerlig omsorg utarbetade författning i
någon större grad skänkt ökad säkerhet eller snabbhet åt vår process.
Det tillfälle till kraftigare processlcdning, som lagen velat bereda öfvcr-
domstolarna genom sina föreskrifter om rätt att anställa muntligt för¬
hör, torde endast undantagsvis blifva begagnadt. Då lagen låtit till
större delen de prestanda bortfalla, Indika varit stadgade såsom villkor
för talans fullföljd, lärer detta ej verkat odeladt gagneligt. T den mån
lagen härigenom varit en bidragande orsak till eu starkare tillströmning
af mål i den högsta instansen, har den minskat utsikterna för rätte¬
gångarnas skyndsamma afgörande.
Att förslaget till lag om bevisning inför rätta alltjämt förblifvit
ett blott förslag, ehuru det upprepade gånger i skilda redaktioner
framlagts för Riksdagen till antagande, är ägnadt att ur annan synpunkt
belysa det vanskliga i partiella reformförsök å processlagstiftningens
område. När, såsom för Eders Kung!. Maj:t är kändt, Riksdagens
Andra kammare gjort till villkor för förslagets antagande att härads-
nämndens befogenhet utsträckes, må det visserligen kunna sägas, att
frågan härom ej äger det nödvändiga samband med den fria bevis-
pröfningens lagfästande, som kammaren velat gorå gällande. Men till
grund för kammarens ståndpunkt torde dock ligga eu uppfattning om
sammanhanget mellan domstolens organisation och dess verksamhet i
processen, hvars berättigande icke får underkännas.
Svårigheten att med bibehållande af vår nuvarande processordnings
luifvudgrunder afhjälpa rättsskipningens kännbaraste brister, framför
allt dess förlamande långsamhet, lärer emellertid hafva än klarare fram¬
stått, vid de fyrfaldiga försöken att minska högsta domstolens arbetsbörda.
För att nedbringa den växande balansen af oafgjorda mål och
ärenden i högsta domstolen förordnades genom lag den 18 maj 1894,
att fattigvårdsmål ej finge fullföljas från kammarrätten. När denna
föreskrift visade sig otillräcklig för sitt syfte, tillgreps utvägen att höja
antalet ledamöter i domstolen från sexton till aderton. Denna från den
1 maj 1897 bestående anordning befanns likväl ej heller till fyllest.
Balansen fortfor att stiga. Trots de allvarliga betänkligheterna mot eu
ytterligare ökning af ledamotsantalet blef därför genom lag den 20 juni
1905 bestämdt, att domstolen skulle utgöras af tjuguett justitieråd.
Dock skulle detta antal efter 1908 års utgång nedbringas till aderton,
i den mån sådant i följd af inträffade ledigheter kunde ske.
Sistnämnda stadgande hvilade på den förutsättning, att vid nyss
angifna tidpunkt sådana lagändringar vore genomförda, att antalet mål
och ärenden, hvarmed högsta domstolen hade att taga befattning, väsent-
4 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 3.
ligen nedbringats. I öfverensstämmelse härmed framlade ock Kungl.
Maj:t, på min hemställan, för 1907 års Riksdag ett förslag till lag om
ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken. Förslaget afsåg att
hejda tillströmningen af mål medelst införande af en summa revisibilis
och revisionsskillingens höjande. Det blef emellertid af Riksdagen
förkastad t.
Nu har väl, genom det hvilande grundlagsförslaget om inrättande
af en regeringsrätt och ett lagråd, blifvit ställdt i utsikt att högsta dom¬
stolen skall för framtiden befrias från laggranskningen och från pröf-
ningen af vissa ansökningsärenden. Men på sätt jag förut i dag haft
tillfälle erinra, kan ej sådan lättnad i domstolens arbetsbörda beräknas
härigenom inträda, att en minskning af dess ledamotsantal är tillrådlig.
Genom lag den 8 maj 1908 är, med ändring i lagen den 20 juni 1905,
redan stadgadt, att högsta domstolen skall utgöras af tjuguett justitie¬
råd, intill dess ny lag om domstolens tjänstgöring på afdelningar
träder i kraft. Jag har sett mig nödsakad hos Eders Kungl. Maj:t
hemställa, att enligt det förslag till sådan ny lag, som kommer att för
innevarande års Riksdag framläggas, domstolen skall utgöras af tjugu-
fyra justitieråd, hvaraf tre afses för tjänstgöring i lagrådet. Någon
tidpunkt, då antalet dömande justitieråd skulle kunna nedsättas under
tjuguett, har ansetts ej kunna på förhand bestämmas.
Att en högsta domstol med tjugufyra ledamöter är för våra för¬
hållanden onaturligt stor, lärer icke kunna förnekas. Å andra sidan
kan med fog anmärkas, att ej ens nämnda antal är tillräckligt för att
högsta domstolen skall kunna på ett fullt tillfredsställande sätt upp¬
rätthålla den tjänstgöring på afdelningar, som af domstolen fordras.
Med kännedom om det för hvarje år växande antalet invecklade och
svårlösta rättegångar måste man ock tvifvelsutan göra sig beredd på
att, om ej ytterligare åtgärder vidtagas, balansen icke skall låta sig
nedbringas för någon afsevärdare tid.
Då jag underställde Kungl. Maj:t det förslag till grundlags¬
ändringar, hvarom jag nyss talat, framhöll jag äfven, att verklig och
varaktig bot för den öfverklagade långsamheten i rättskipningen uti
högsta instansen ej lämpligen kan vinnas annorledes än genom de af
Riksdagen förkastade inskränkningarna i fullfölj dsrätten eller anordningar,
som medföra liknande verkan — därvid jag åsyftade, exempelvis, be¬
läggande af fullföljden i besvärsmål med eu afgift, motsvarande revi-
sionsskillingen, eller införande af ett modernt revisionsförfarande i stället
för vårt nuvarande, hvilket med det förra blott äger namnet gemensamt.
Jag uttalade vid samma tillfälle, att denna väg måste anses för när-
5
j Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 3.
varande stängd. Och jag är fortfarande af den mening, att dylika åt¬
gärder icke stå att genomföra, om de nämligen föreslås isolerade, utan
samband med vederbörliga ändringar i de lägre domstolarnas organisation
och processverksamhet.
Att nya lagberedningen icke vid planläggningen för den tillämnade
processreformen undgått missgrepp, hvilka i sin mån verkat hiuderligt
för reformens framgång, lärer vara oemotsägligt. Men förvisso måste
hufvudsakliga orsaken till arbetets afstannande sökas däri, att det
beståendes brister då ännu icke nog allmänt och lifligt uppfattats och
att man i allt fall torde föreställt sig, att de kunde genom mindre
radikala åtgärder undanröjas. I båda dessa hänseenden torde de gångna
årens erfarenheter hafva åstadkommit en väsentlig förändring.
Uet är sålunda ej blott långsamheten i den högsta instansens rätts¬
skipning, hvaröfver allmänneligen och med rätta klagas. Äfven i andra
afseenden har vår processordning blifvit i senare tid inom Riksdagen
eller eljest i den offentliga diskussionen ställd under debatt. Så hafva
allvarliga anmärkningar riktats mot vikariatssystemet vid häradsrätterna;
mot dessa domstolars bristande permanens; mot bristen på offentlighet
i våra öfverrätter; mot den fara för stadsdomstolarnas sjanständighet,
som kan ligga däri, 'att de till sin sammansättning, äfven hvad det
juridiskt skolade elementet angår, väsentligen bero af medborgarnes
val; o. s. v. — allt brister, som nära sammanhänga med vårt rätte-
gångsväsens grunder och först vid en genomgripande ombildning däraf
torde kunna afhjälpas.
Erinras må ock att, efter det jag vid sist förflutna Riksdag be¬
svarat ett till mig riktadt spörsmål i ämnet, den förhoppning blef i
Andra kammaren uttalad, att frågan om en processreform måtte ånyo
upptagas inom den allra närmaste tiden.
De omständigheter, hvilka jag nu i korthet skildrat, hafva hos
mig stadgat den öfvertygelse, att arbetet på vårt rättegångsväsendes
nydaning nu lämpligen bör åter företagas och i formellt hänseende
erhålla samma omfattning, som med nya lagberedningens principbe¬
tänkande afsågs.
Gifvet är, att de af nya lagberedningen afgifna betänkanden och
förslag skola vid detta arbetes utförande blifva goda hjälpmedel. Mycket
och värdefullt arbete är verkställdt, som bör i ej ringa mån underlätta
frågans lösning för dem, hvilka få sig detta värf i första hand anför-
trodt. Frågans stora vidd och synnerligen grannlaga beskaffenhet göra
det likväl för mig tydligt, att uppdraget icke heller nu kan lämnas åt
en institution af mindre styrka än den nya lagberedningen ägde.
6
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o Sr
Den nuvarande lagberedningen torde före årets utgång hafva full¬
bordat revisionen af jordabalken. Det kunde alltså synas, som bered¬
ningen därefter lämpligen borde företaga det nu ifrågasatta lagarbetet.
Härvid är dock att märka, att beredningen tillkommit för utarbetande
af sådana lagförslag, som omfatta större afdelningar af eivillagstiftningen.
På sätt beredningen anfört i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 5 januari
1903, lärer alltså varit afsedt, att ämnena för beredningens arbeten
skulle hämtas från de rättsområden, Indika falla inom ramen för gifter¬
måls-, ärfda-, jorda-, byggninga- och handelsbalkarna i 1734 års lag.
Då nu flera viktiga och omfattande delar af familjerätten vänta på snar
bearbetning, exempelvis frågorna om hustrus rättsliga ställning, om
äktenskapsskillnad, om förhållandet mellan föräldrar och barn, lärer det
ej vara tillrådligt att rycka lagberedningen från dess föresätta egentliga
uppgift.
Jag anser alltså, att en särskild kommission bör tillsättas, hvilken
— under namn af processkommissionen — skall hafva i uppdrag att
verkställa omarbetning af rättegångsbalken jämte därtill hörande för¬
fattningar. Att närmare begränsa uppdraget genom att på förhand
binda kommissionen vid vissa bestämda förutsättningar för omarbetningen
lärer icke vara klokt. Ej heller torde ordningen för arbetets utförande
lämpligen kunna fastställas, förrän kommissionen därom afgifvit förslag.
Det synes böra beräknas, att kommissionen skall träda i verksamhet
vid 1910 års början. Jag hyser den förhoppning, att erforderliga ar¬
betskrafter då skola stå till buds.
Kommissionens sammansättning torde böra öfverensstämma med
den nuvarande lagberedningens och kostnaderna för kommissionen alltså
äfven anslås till det belopp, som Riksdagen sedan år 1903 beviljat för
upprätthållande af lagberedningens verksamhet, eller 50,000 kronor år¬
ligen. Ehuruväl uppenbart är, att kommissionen för fullgörande af sitt
värf måste använda flere år, lärer, på sätt i motsvarande fall varit
vanligt, anslagsbeloppet böra uppföras å extra stat.»
Tillika har uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 120),
hvilken jämväl hänskjutits till sammansatta stats- och lagutskottet, herr
Lindhagen hemställt,
att Riksdagen ville, med beaktande af i motionen åberopade syn¬
punkter, bevilja det under andra hufvudtiteln i statsverkspropositionen
7
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande No 3.
begärda anslag till nya lagberedningen men afslå anslaget till en särskild
processkommission.
1 iH stöd för sin omförmälda hemställan bär herr Lindhagen anfört:
»Uti statsverkspropositionen har under andra hufvudtiteln före¬
slagits anslag dels till fortsättande af nya lagberedningens verksamhet
och dels till inrättandet af en processkommission. Enligt propositionen
skulle nya lagberedningen, då den under loppet af innevarande år af-
slutar sitt arbete på jordabalken, omedelbart fortsätta med civilrätten
och närmast giftermålsbalken. Kommissionen åter skulle ägna ett, såsom
det säges, flerårigt arbete på eu nydaning af våld rättegångsväsende.
Samtidigt föreligga yrkanden från många håll på en mer eller
mindre omfattande revision af allmänna strafflagen.
Att alla dessa frågor stå för dörren, är obestridligt. Men fråga
är till en början, om man kan rå på dem och smälta alla på en gång.
Detta beror åter åt i hvad män de verkliga fruktbara principerna för
allt detta arbete stå så klara för samtiden, att arbetet nu verkligen
leder till något gagneligt resultat och ej rinner ut i sanden, såsom skett
med sa mycket dylikt lagarbete under det gångna århundradet.
\ idare är ordningen för frågorna också en maktpåliggande ange¬
lägenhet. Arbetet med strafflagstiftningen, hvarom propositionen ej
nämner något, synes tills vidare skola undanskjutas, ehuru det enligt
en ganska utbredd uppfattning är till sin natur ännu mer brådskande
äu rättegångsreformen. Hit hör äfven den oafvisliga angelägenheten att
ej äfventyra den framtida fortsättningen af det påbörjade skandinaviska
samarbetet på civillagstiftningen.
Vanskligt synes också vara att på en gång skaffa verkligt kom¬
petenta personer till den nya regeringsrätten, förstärkningen af högsta
domstolen samt två stora permanenta lagkommissioner.
Allt detta sammanlagdt manar till eftertanke, om icke dessa saker
höra mogna något och om det är skäl att i en sådan oklar situation
genast sätta i gång en ny dyrbar lagkommission med ovissa arbets¬
resultat vid sidan af den redan inrättade. Den frågan höres litet hvar¬
städes äfven bland juridiska kretsar.
%a lagberedningen kunde ju i stället få påbörja det särdeles
omfattande arbetet med rättegångsreformen. Samtidigt kunde ett par
mindre beredningar på en eller tre personer hvardera ta upp ett arbete
på de mest brådskande frågorna, den ena inom strafflagstiftningen och
den andra inom giftermålsbalken (mannens målsmanskap, utom äkten¬
skapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning och möjligen
äktenskapsskillnad). Äfven andra anordningar äro tänkbara.
8
Utskottet)
utlåtande.
Sammansätta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 3-
I detta ämne åberopas, utöfver hvad nu sagts, innehållet i min
motion (n:o 3) om vidmakthållande af utsikterna för åstadkommande af
nya, såvidt ske kan öfverensstämmande civillagar för de nordiska län¬
derna, äfvensom mitt yttrande om saken i remissdebatten.'»
Utskottet kan ej annat än instämma uti den i statsrådsprotokollet
uttalade uppfattning, att för vinnande af ökad säkerhet och snabbhet i
rättsskipningen en genomgripande reform af vårt rättegångsväsen är af
behofvet högeligen påkallad. Likaledes delar utskottet föredragande
departementschefens uppfattning, att, med föranledande af frågans vidd
och grannlaga beskaffenhet samt den mångfald spörsmål som den inne¬
fattar, uppdraget att förbereda detta lagstiftningsarbete icke torde kunna
lämnas åt en institution af mindre styrka än den redan inrättade nya
lagberedningen.
Den omständigheten, att revision af jordabalken pågår och revi¬
sion af allmänna strafflagen lärer vara omedelbart förestående, samt att
dels eu mångfald kommittéer för närvarande syssla med omfattande
lagstiftningsarbeten på skilda områden, dels ock vidlyftiga förslag,
hvilka ännu ej blifvit till lag upphöjda, föreligga utarbetade, kan visser¬
ligen föranleda tvekan, huruvida tidpunkten redan nu är inne att jämväl
gripa sig an med den ifrågasatta processreformen. Men med hänsyn
till sagda reforms stora vikt torde dock denna betänklighet böra vika.
En annan fråga är däremot, huruvida, på sätt i propositionen före¬
slagits, en särskild ny stor lagkommission (processkommissionen) bör i
och för omarbetning af rättegångsbalken med tillhörande författningar
tillsättas utöfver den redan befintliga. Häremot kunna enligt utskottets
förmenande åtskilliga vägande skäl anföras.
Det torde sålunda kunna ifrågasättas, huruvida samtidigt därmed
att en mängd fackmän äro sysselsatta med de ofvan antydda omfattande
kommittéarbetena samt flera nya justitierådsämbeten skola tillsättas och
eu regeringsrätt inrättas, man jämväl skall kunna sides om lagbered¬
ningen anordna en ny lagkommission af enahanda omfattning och till
densamma förvärfva personer med den framstående juridiska utbildning
och öfriga personliga förutsättningar, som knifvas för framgångsrikt
bedrifvande af ifrågavarande maktpåliggande lagstiftningsarbete.
Åfven under förutsättning att personfrågan skulle kunna lösas, lärer
det dock kunna medföra betydande olägenheter att samtidigt undan¬
9
Sammansätta Stals- (och Lo</-) Utskottets Utlåtande N:o 3.
draga lagskipningen och statsförvaltningen ett alltför stort antal af de
bästa arbetskrafterna.
Ett alltför forceradt lagstiftningsarbete i stort på eu gång inom
den allmänna rättens område kan järn vill ur andra synpunkter vara
äfventyrlig^ Det är fara värdt, att vederbörande myndigheter och den
intresserade allmänna meningen icke skola kunna smälta det stora
materialet och åt de mångskiftande frågorna ägna den uppmärksamhet,
som utgör en förutsättning för fruktbara resultat.
I dessa tider, då statsinkomsterna äro liårdt anlitade, torde icke
heller böra alldeles förbises de ganska afsevärdt ökade kostnader för
lagarbetet, som skulle föranledas af processkommissionens inrättande.
Har man emellertid den uppfattning, att en processreform inom
den närmaste tiden bör komma till stånd, men hyser å andra sidan
betänkligheter mot den ifrågasatta processkommissionens inrättande, så
torde frågan enligt utskottets förmenande lämpligen böra lösas så, att
det föreslagna lagstiftningsarbetet uppdrages åt lagberedningen, en an¬
ordning, som, enligt hvad af statsverkspropositionen framgår, äfven
varit föremål för regeringens öfvervägande och jämväl tidigare ifråga¬
satts såsom en tänkbar eventualitet.
Det må väl vara sant, att lagberedningen vid sitt instiftande till
en början erhöll i uppdrag att utarbeta sådana lagförslag, som omfatta
större afdelningar af civillagstiftningen, samt att Kungl. Maj:t, enligt
hvad under remissdebatten upplystes, redan den 14 nästlidne januari
ansett sig böra uppdraga åt lagberedningen att, sedan den enligt be¬
räkning inom detta års utgång afslutat behandlingen af jordabalken,
företaga omarbetning af giftermålsbalken med tillhörande författningar
jämte de delar af ärfdabalken, som kunna böra i samband därmed
behandlas, likasom ock att Riksdagen under senare åren påkallat revi¬
sion af lagstiftningen inom vissa delar af sistnämnda områden af civii-
lagstiftningen.
Härvid må dock erinras, att den fråga icke lärer varit för lag¬
beredningen främmande, att refoiunen åt familjerätten, sa trängande den
än vore, till äfventyrs borde, låt vara sedan vissa partiella förbättringar
i angifna hänseenden på detta lagstiftningsområde först vidtagits, få
träda tillbaka för processreformen såsom varande den mest trängande,
samt att rättegångsordningens reformerande kunde uppdragas åt lag¬
beredningen.
Kungl. Maj:ts här ofvan angifna, åt lagberedningen nyligen läm¬
nade uppdrag, hvars påbörjande i allt fall ej kan ifrågakomma förrän
Bill. till Riksd... Prof. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 3 Häft. 2
10 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 3.
tidigast fram emot slutet af innevarande år, oeh som meddelats innan
ännu strafflagsreformen varit planlagd samt gifvetvis under förutsättning
af bifall till nu föreliggande proposition, lärer väl vid inträffade för-
ändrade förhållanden kunna lindras samt sålunda ej lägga hinder i väo-en
för den nu föreliggande frågans lösning i ofvan angifna riktning.
Af dessa skäl finner utskottet sig böra hemställa:
l:o) att Kungl. Maj:ts under 10:de punkten i
andra hufvudtiteln äskade anslag till en processkom¬
mission ej må af Riksdagen beviljas, samt
2:o) att herr Lindhagens motion n:o 120 må
anses besvarad dels genom den under punkt 1 gjorda
hemställan oeh dels genom motiveringen i detta ut¬
låtande.
Stockholm den 4 mars 1909.
På det sammansatta utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Det skulle antecknas, att herr Fahlén ej deltagit uti detta ärendes
behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, ISÄAC MAKCUS' BOK TBYC K K BI - VKTJfKKOJ, AG, 190».