Lagutskottet» Utlåtande N:o 9.
1
N:o 9.
Ank. till liiksd. kansli den 19 febr. 1909, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ädömdt
genom icke laga kraft ägande utslag, till lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa
bestämmelser om beräkning af strafftid, och till lag om
ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig fri¬
gifning den 22 juni 1906.
Genom en den 11 december 1908 dagtecknad proposition, n:o 14, hvil¬
ken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, jämlik! § 87 regeringsformen föreslagit Riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till lag angående verkställighet i vissa fall
af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, till lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen den .1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om
beräkning af strafftid, och till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående
villkorlig frigifning den 22 juni 1906.
Dessa lagförslag äro af följande lydelse:
Bill. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. S Höft. (N:o 9).
1
Lagutskottets Utlåtande. N:o 9.
Förslag
till
Lag
angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag.
Mod upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verk¬
ställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande ut¬
slag, förordnas som följer:
1 §•
Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fän¬
gelse eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändrings-
sökande föreskrifna tid, eller bär han före besvårstidens utgång, i den
ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig
att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet genast gå i verk¬
ställighet utan hinder af åklagares eller målsägande» besvär.
År målet i hvad den dömde rörer af domstolen underställdt högre
rätts pröfning, eller är straffdomen villkorlig, äge hvad nu är sagdt ej
tillämpning.
2 §.
Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är
sagdt, skall det i vittnens närvaro ske: om den dömde förvaras i läns-
fängelse, inför dess föreståndare; om den dömde hålles i militärhäkte,
inför den befälhafvare, som öfver häktet har uppsikt; och i öfriga fall
7jagutskottets Utlåtande N:o It.
3
inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet. Vid länsfängelse
må dock förklaringen upptagas jämväl af Konungens befallningshafvande.
Ej må förklaringen gälla, där ej vid tiden för dess afgifvande utslaget
eller rättens eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och deri
utgång i öfrigt, målet såvidt den dömde rörer genom utslaget erhållit,
kommit den myndighet till hända, hvarom nu är sagdt, samt den dömde,
före den dag, då förklaringen afgifves, och efter den dag, då utslaget för
honom vid rätten afkunnades eller, om det ej sålunda afkunnats, blef
honom annorledes delgifvet, inom fängelse haft betänketid under två dagar
i följd.
3 §•
År den dömde icke häktad, äge lian, med afkunnande af utslaget eller
sådant bevis som i 2 § sägs, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring, där
straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, i vittnens
närvaro inför denne och i annat fall inför Konungens befallningshafvande
eller magistrat eller, i vittnens närvaro, inför tillsyningsman eller före¬
ståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller kronofogde.
4 §•
Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § af-
gifvits, skall ofördröjligen afsända underrättelse därom till den domstol,
som ägt upptaga besvär öfver utslaget.
5 §•
Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och
3 §§ är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde,
innan förklaringen afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären
anses vara genom förklaringen återkallade.
6 §•
Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall
bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
dömde, på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig Höjd med öfverrättens
utslag eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.
7 §•
Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff
afrftknas, förfares enligt de i 4 kap. 6 och 8 §§ af allmänna strafflagen
och 32 § af strafflagen för krigsmakten stadgade grunder.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.
Lagutskottet* Utlåtande N:o 0.
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af I § i lagen den I juli 1898, innefattande vissa bestäm¬
melser om beräkning af strafftid.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande
vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Vid verkställighet af utslag, hvarigenom någon, som hålles häktad,
blifvit dömd till straffarbete eller fängelsestraff, skall strafftiden räknas:
om utslaget meddelats af Konungen, från den dag, då det ankommer till
den myndighet, som har att om verkställigheten förordna; om den dömde
i föreskrifven ordning förklarar sig nöjd med utslaget, från den dag, å
hvilken förklaringen afgifves; och i öfriga fall från den dag efter utslagets
ankomst till nämnda myndighet, dä utslaget mot den dömde vinner laga
kraft, eller, om utslaget äger laga kraft å ankomstdagen, från denna dag.
Vistas den, som skall undergå straffarbete eller fängelsestraff, på
fri fot, skall strafftiden räknas från den dag, då han för straffets under¬
gående intages i fängelse, däröfver tillsyn utöfvas af myndighet, som är
behörig att om verkställigheten förordna.
Denna lag ,skall träda i kraft den 1 januari 1910.
(i
Lagutskottets Utlåtande Nio 9.
Förslag:
till
Lag
om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning
den 22 juni 1906.
Härigenom förordnas, att 12 § i lagen angående villkorlig frigifning
den 22 juni 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Har Konungens befallningshafvande återkallat villkorligt mcdgifven
frihet, och vill den frigifne söka ändring i beslutet, äger lian inom åttonde
dagen efter det beslutet honom delgifvits till Konungens befallnings¬
hafvande eller till tillsyningsman vid häkte, där lian förvaras, ingifva sina
till Konungen ställda besvär. Är klaganden häktad och behöfver han
biträde vid besvärens författande, foge Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet anstalt, att det erhålles. Besvär, som
ingifvits till tillsyningsman, insände han ofördröjligen till Konungens
befallningshafvande.
Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att, så fort
ske kan, till Konungens nedre justitierevision insända tillika med de till
målet hörande handlingar.
1 fråga om beslutets verkställighet före besvärstidens utgång skall
i tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad särskildt finnes stadgadt
angående verkställighet af straff, ådömdt genom utslag, som ei vunnit
laga kraft.
Konungens befallningshafvandes beslut angående varning må ej
öfverklagas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.
7
Lagutskottets Utlåtande N:o It.
Vid .1902 urs riksdag framlade Kung!. Maj:t ett förslag till lag an- utskottets
gående verkställighet i vissa fall af straff, ädömdt genom icke laga kraft yttrande.
ägande utslag. Deri föreslagna lagen skilde sig från gällande förordning i
ämnet af den 30 maj .1873 hufvudsakligen dumt!, att lagen afsåg jämväl icke
häktad person samt ej blott straffarbete på viss till och fängelse, utan äfven
arreststraff. Den hade däremot icke afseende å sådana icke laga kraftvunna
utslag, hvarigenom böter ådömts. Förslaget blef i allt väsentligt tillstyrkt
af lagutskottet, hvars hemställan bifölls af Första Kammaren, under det att
Andra Kammaren af slog såväl utskottets som Kung]. Maj ds förslag. Den
utgång frågan sålunda erhöll vid .1902 års riksdag torde i oj ringa man
orsakats däraf, att bötesutslag ej upptagits i förslaget.
Sedermera har Riksdagen i skrifvelse den 28 mars 1905 med anledning
af eu utaf Riksdagens justitieombudsman gjord framställning anhållit, att
Kung). Maj d täcktes låta utreda, under Indika villkor utslaget, hvarigenom nå¬
gon blifvit dömd till frihetsstraff på viss till eller till bötesstraff och hvilket
ej underställts högre rätts pröfning, kunde utan hinder af att det ej vunnit
laga kraft befordras till verkställighet, samt låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga det förslag till lag, hvartill denna utredning kunde gifva anled¬
ning. I denna skrifvelse framhöll Riksdagen bland annat, hurusom den i
fråga om häktade personer fastställda ordning för verkställighet af icke laga
kraftvunna utslag, hvarigenom dömts till straffarbete på viss tid eller till
fängelse, syntes Riksdagen böra erhålla tillämpning äfven i fråga om till
straff af nyss nämnd beskaffenhet dömd person, som vistades å fri fot, samt
utsträckas att omfatta, förutom bötesstraff, äfven af domstol ådömdt frihets¬
straff af disciplinär natur.
Det nu föreliggande förslaget har, såsom 1902 års förslag, afseende
såväl å icke häktad person som ock å arreststraff. Däremot medgifver icke
heller ifrågavarande förslag någon utsträckt verkställighet af icke laga kraft
vunna bötesutslag. Beträffande förslagets begränsning i detta hänseende har
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, efter att hafva omnämnt Riks¬
dagens nyssnämnda skrifvelse, till det vid propositionen fogade utdraget af
statsrådsprotokollet den 2 oktober 1908 anfört följande:
»Det torde dock ej kunna förnekas, att frågan om verkställighet af
straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, ställer sig helt olika, då
straffet är böter och när den dömde fått sig frihetsstraff ålagdt. I förra
händelsen är, helt naturligt, intresset närmast knutet till de fall, där tillgång
saknas till böternas gäldande och således ett förvandlingsstraff måste inträda.
[ själfva verket gäller det icke betalning af böterna utan aftjänande af för-
vandlingsstraffet. Det är då klart, att verkställighetsfrågan, såvidt rörer
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
bötesbeslut, måste väsentligen bero af, under hvilka förutsättningar ett för-
vandlingsstraff anses böra tillgripas.
Innevarande års Riksdag har i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t
hemställt om en revision af gällande stadganden rörande såväl själfva bötes¬
straffet som bötesförvandlingsstraffet. I denna skrifvelse, hvilken jag torde
få vid annat tillfälle anmäla inför Eders Kungl. Maj :t såsom särskilt ärende,
framhålles bland annat, hurusom det från alla synpunkter sedt måste anses
lämpligast, att förvandlingsstraffets förekomst i möjligaste mån inskränkes
och de till böter dömda i stället tillhållas att inbetala de ådömda beloppen.
1 sådant afseende påpekas såsom ändamålsenligt, att lagbestämmelser med¬
delas, enligt hvilka anstånd skulle kunna för viss tid lämnas den dömde med
böternas betalande eller genom hvilka tillfälle bereddes honom att i mindre
poster efter lägenhet inom viss begränsad tid erlägga sina böter. Jag lärer
icke behöfva anföra mera ur denna riksdagsskrivelse för att det må anses
ådagalagdt, att frågan om verkställighet af icke laga kraft ägande bötesbeslut
lämpligen bör lösas i samband med det nu väckta spörsmålet om revision af
de rörande bötesstraffet i öfrig! gällande stadganden.
Det är emellertid uppenbart, att eu sådan revision icke kan medhinnas
inom den närmaste framtiden. Ä andra sidan har det visat sig, att de i 1873
års förordning gina bestämmelser om upptagande af s. k. nöjdförklaring
medföra i visst afseende sådana olägenheter, att ändring däri bör ofördröjli¬
gen vidtagas. Vid dessa förhållanden och då, efter min mening, något nöd¬
vändigt samband icke råder mellan den år 1902 föreslagna lagstiftningen och
frågan om verkställighet af icke laga kraft ägande bötesutslag, har jag ej
tvekat att, ehuru sistnämnda fråga nu måste lämnas å sido, upptaga till be¬
handling icke blott den detalj i 1873 års förordning, som jag nyss berört, utan
hela det ämne, hvilket utgjorde föremål för .1902 års förslag. Om nyttan
och behof vet af att verkställighet utaf icke laga kraft ägande brottmålsutslag
medges i den utsträckning, som med nämnda förslag afsågs, torde meningarna
knappast vara delade. Att låta med denna reform anstå, till dess den vansk¬
liga frågan om bötesstraffets och bötesförvandlingsstraffets lämpliga regle¬
ring blifvit mogen för sin lösning, kan då icke vara välbetänkt.»
I den vid 1902 års riksdag omtvistade frågan, huruvida för att nöjd-
förklaring skall kunna giltigen äga ruin själfva utslaget behöfver föreligga
hos den myndighet, som har att upptaga förklaringen, eller ett angående det¬
samma af rätten eller domaren ntfärdadt bevis må vara nog, intager det före¬
liggande förslaget, endast med någon olikhet i formuleringen, samma stånd¬
punkt som lagutskottets förslag vid 1902 års riksdag. Lagutskottet tillstyrkte
då — i motsats till hvad Kung!. Maj:ts proposition till nämnda riksdag inne¬
<)
Lagutskottets Utlåtande N:o%9.
höll, men med stöd af livad högsta domstolen anfört att den dömde skulle
äga förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos vederbörande myndighet ej
funnes tillgängligt ett fullständigt exemplar af utslaget utan blott »rättens
eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och hvad i öfrigt genom
utslaget blifvit den dömde ålagdt». Departementschefen framhåller, att så
godt som alla i ärendet hörda myndigheter härutinnan ställt sig på utskottets
sida. Och då det icke syntes kunna åläggas underrätterna att samtidigt med
utslagets afkunnande hålla utskrifter däraf tillgängliga för parterna, har de¬
partementschefen ansett ett stadgande i den af lagutskottet anvisade rikt¬
ning vara nödigt för att icke straffets verkställighet skulle till men för den
dömde fördröjas.
Nöjdförklaring af häktad skall enligt förslagets 2 § upptagas, om den
dömde förvaras i länsfängelse, af dess föreståndare, om den dömde hålles i
militärhäkte, af den befälhafvare, som öfver häktet tiar uppsikt, och i öfriga
fall af tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet Åt Konungens be¬
fallningshafvande har därjämte inrymts befogenhet att, när så pröfvas
lämpligt, upptaga nöjdförklaringar vid länsfängelse.
Beträffande behörigheten att upptaga nöjdförklaring af icke häktad
tillkom densamma enligt 1902 års proposition militärbefälhavare, om straf¬
fet skulle af honom befordras till verkställighet, men eljest icke någon annan
myndighet än Konungens befallningshafvande. I sitt utlåtande öfver pro¬
positionen framhöll lagutskottet såsom önskvärdt, att sådan befogenhet tiller¬
kändes jämväl magistrat, borgmästare och kronofogde. Enligt utskottets me¬
ning borde möjligen äfven länsman ifrågakomma samt för vissa fall till¬
syningsman vid kronohäkte. Det af utskottet afgifna lagförslaget öfver-
lämnade emellertid åt Konungen att bestämma, hvilka myndigheter skulle i
förevarande hänseende äga samma behörighet som Konungens befallnings¬
hafvande.
Angående det föreliggande förslaget i denna del yttrar föredragande
departementschefen följande:
»Det synes mig obestridligt att, såvida ej det åsyftade snabbare verk¬
ställandet af straffdomar öfver icke häktade skall uteblifva, afgifvandet af
nöjdförklaring bör för dem på allt sätt underlättas. Den myndighet, till hvil¬
ken den icke häktade skall hafva att för nöjdförklaringen vända sig, måste
för honom vara lätt tillgänglig, och uppenbart är, att det ur denna synpunkt
icke kan vara tillfredsställande att hänvisa honom allenast till Konungens be¬
fallningshafvande. Den icke häktade torde sålunda böra få afgifva sin för¬
klaring ej blott, liksom den häktade, inför tillsyningsman och föreståndare vid
fängelse, utan äfven inför magistrat, borgmästare, polismästare och krono-
Bih. till Riksd. Prat. 1909. 7 saml. 8 Håft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 9.
fogde. Däremot har, såsom mig synes med rätta, framhållits, att länsman,
hvilken i regeln varit åklagare i målet, ej lämpligen bör erhålla befogenhet
att upptaga den dömdes nöjdförklaring.»
Hvad angår det i propositionen framställda förslaget till lag om
ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser
om beräkning af strafftid, har den nuvarande affattningen af denna § ansetts
ej öfverensstämma med de föreslagna nya reglerna om nöjdförklaring, och
har därför, i enlighet med hvad år 1902 inom Riksdagen uttalades, omarbetats.
Den föreslagna ändringen af 12 § i lagen angående villkorlig frigif¬
ning den 22 juni 1906 afser, att de i dess 3 mom. meddelade bestämmelser an¬
gående person, hvars villkorliga frihet genom beslut af Konungens befall¬
ningshafvande återkallats och som blifvit häktad, skola vinna tillämpning
med afseende å Konungens befallningshafvandes beslut angående återkallel-
sen äfven i de fall, att den frigifne icke häktats.
Vid granskningen af ifrågavarande lagförslag har utskottet icke funnit
anledning att emot dem göra någon erinran.
Utskottet får alltså hemställa,
att Kung!. Maj:ts förevarande proposition måtte af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 19 februari 1909.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Stockholm 1909. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.