Lagutskottets Utlåtande R:o 8.
1
N:o 8.
Ank. till Riksd kansli den 16 februari 1909, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt
att förändra fideikommiss i fast egendom till penningfidei¬
kommiss.
Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 7, har herr Louis Ljungberg anfört följande:
»Vid 1907 års riksdag, då fideikommissfrågan ånyo förelåg till
behandling, hemställde lagutskottet i sitt utlåtande n:o 38 om utredning
i syfte att innehafvare af fideikommiss i fast egendom måtte kunna be¬
rättigas att helt eller delvis sälja egendomen mot det att köpeskillingen
i stället sattes såsom fideikommiss.
Utskottets förslag bifölls, liksom tidigare mera vidtgåeude förslag,
utan debatt af Andra Kammaren, hvaremot detsamma afslogs af Första
Kammaren med 71 röster mot 58. Denna utgång för det måttfullt och
praktiskt klokt afvägda utskottsförslaget väckte hos många en ej ringa
förstämning, hvilken jag nu vågar gifva uttryck åt medelst motionerande
i samma riktning, som berörda förslag angifver; och torde härför kunna
hämtas stöd jämväl af den relativt höga minoritetssiffran.
Väl förmår jag inse det i viss mån befogade i det kraftiga mot¬
stånd, som i Första Kammaren rests mot de tidigare framkomna för¬
slagen om fideikommissens upphäfvande, hvarigenom utan direkt behof
för samhället en under lagens hägn tillkommen stiftelse skulle omintet¬
göras. Men däremot kan jag med bästa vilja icke förstå det befogade
eller ens lämpliga i motståndet till ett förslag, som allenast går ut på
Bih. till Riksd. Irot. 1909. 7 Samt, 7 Höft. (N:o 8.) 1
Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
2
att bereda möjlighet till fideikommissens anordnande på ett mera tids¬
enligt sätt eller att vidga området för stiftelsernas tillfredsställande ut¬
nyttjande. Sådant må väl icke kunna anses visa mindre respekterande
af död mans vilja — rätt tolkad — än den utväg till förändring af en
bestående fideikommisstiftelse, som fastslagits redan genom kungl. för¬
ordningen den 3 april 1810, åtminstone såvidt därigenom tillstädjes in¬
teckning med eventuellt följande tvångsrealisation.
Vill man fördomsfritt bedöma saken, lär man icke kunna undgå
medgifva, att den med förevarande motion åsyftade rättighet att, när
sådant finnes lämpligt, omvandla fideikommiss i fast egendom till penning¬
fideikommiss allenast innebär en utveckling af det genom 1810 års för¬
ordning lagfästade förfarandet. Det lär ej heller kunna med allvar för¬
nekas, att det ifrågasatta lossandet på de allt fortfarande för strama
fideikommissbanden är af nationalekonomisk betydelse därutinnan, att
uppkomsten af en mångfald af nya själfständiga landtgårdar och små¬
bruk med intensiv drift möjliggöres.
Lika litet kan det bestridas, att för stiftelsernas verkliga ändamål
det ofta under nuvarande förhållanden skulle vara förmånligt såväl att
helt försälja fideikommissfastighet af ringa omfattning som ock att af¬
yttra delar af de större fideikommissegendomarna, i hvilket sistnämnda
fall innehafvaren med bibehållande exempelvis af liufvudgården skulle
beredas tillgång till en säker kapitalafkastning, hvarmed, utom annat,
den i allmänhet dyra kostnaden för uppsättning kunde gäldas.
Det har gjorts gällande, att några fullgiltiga skäl icke framkommit
för det ifrågasatta förfarandets utsträckning till fideikommissfastighet i
stad; men om också ur nationalekonomisk synpunkt en sådan utsträck¬
ning saknar större betydelse, lär densamma enligt mitt förmenande
kunna i ett eller annat fall lända till förmån för fideikommissinnehafvaren
och själfva stiftelsen. Vid sådant förhållande synes det mig icke vara
lämpligt att begränsa förfarandet till fast egendom å landet.
För att fatta mig kort, vill jag i afseende å en närmare utveckling
af de skäl, som tala för en lagbestämmelse i angifvet syfte, hänvisa
till åberopade utskottsbetänkandet äfvensom de af herrar Fahlbeck och
af Ekenstam under debatten i Första Kammaren afgifna yttranden.
Därjämte synes det mig värdt att påpekas, såväl att motståndet till
hvarje ändring i de bestående förhållandena väsentligt fotats på rent
formella grunder som ock att därvid från inflytelserikt håll gjorts det
uttryckliga medgifvande, att, om innehafvare af fideikommissfastighet
blefve satt i tillfälle att delvis försälja fastigheten, detta kunde vara
en fördel för själfva stiftelsen.
Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 3
I fråga om sättet för förvaltningen af de eventuellt uppstående
fideikommisskapitalen lär endast en fullständig utredning af saken kunna
lämna tillfredsställande anvisning, hvadan jag anser mig icke böra göra
något uttalande därutinnan.
Under hänvisning till hvad jag sålunda haft äran anföra, tillåter
jag mig föreslå, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till lagbestämmelser, på hvilka villkor fideikommisstiftelser
i fast egendom må kunna af innehafvaren helt eller delvis säljas mot
det att köpeskillingen i stället sättes såsom fideikommiss.»
När man i senare tid sträfvat efter att upphäfva eller förändra
bestående fideikommisstiftelser i fast egendom och frågan härom vid olika
tillfällen vunnit anslutning inom Riksdagen, torde anledningarna, därtill
hafva varit en alltmer utbredd uppfattning om den ifrågavarande institu¬
tionens bristande öfverensstämmelse med vår tids tänkesätt och sociala
uppfattning samt den i sammanhang härmed stående känslan af det
orättvisa i en sådan arfsfördelning som den, hvilken i allmänhet måst
enligt fideikommisstiftelseurkunderna följas. I ej mindre grad torde
hafva varit bestämmande det nationalekonomiskt berättigade och alltmer
behjärtade krafvet på fideikommissjordens befriande från därå hvilande
fideikommissband i syfte att bättre utnyttja dess afkastningsmöjligheter
samt bereda utkomst och boningsplatser för ett flertal samhällsmedlem¬
mar. För den af motionären nu väckta frågan, som endast afser åtgärder
för fastighetsfideikommissens förvandling till penningfideikommiss, måste
den sistnämnda, äfven af motionären framhållna synpunkten tillerkännas
afgörande betydelse.
Såsom motionären erinrat, har redan genom kungliga förordningen
den 3 april 1810 angående huruledes rättelse och förklaring i gjorda
fideikommissförfattningar må sökas in. m. möjlighet beredts till viss
förändring af bestående fideikommisstiftelser. Genom denna förordning
har nämligen stadgats bland annat, att i de fall, då någon innehafvare
af fideikommissegendom kunde komma i behof att därå emot inteckning
göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte af till
fideikommisset hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka
häfvandet af vissa uti fideikommisstiftelser innehafvaren föreskrift^ vill¬
kor, ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers
rätta mening och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, hvilka
mellan fideikommissarier och medarfvingar kunde yppas och enligt
allmänna rättegångsordningen måste behandlas, borde hos Kungl. Maj:t
Utskottets
yttrande.
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
i underdånighet anmälas, på det att Kungl. Maj:t med dess högsta dom¬
stol, i likhet med annan förklaring öfver allmänna lagar och författ¬
ningar, måtte därvid, efter sig företeende omständigheter, kunna förfara.
Genom de sålunda meddelade bestämmelserna tillerkändes Kungl. Maj:t
i högsta domstolen befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en
bestående fideikommisstiftelse. Inteckning i fideikommissegendom har
därefter i enlighet med af Kungl. Maj:t lämnadt medgifvande ägt rum
i en mångfald fall, och medgifves äfven, ehuru stiftelseurkunden inne¬
håller uttryckligt förbud mot inteckning. Sådan inteckning kan leda
och har äfven ledt till, att den intecknade egendomen exekutivt försålts
och härigenom upphört att vara fideikommiss. Äfven har Kungl. Maj:t
med stöd af denna förordning ansetts kunna medgifva och i vissa fall
medgifvit försäljning af fideikommissegendom mot villkor, att fidei¬
kommissegenskapen öfverflyttades å köpeskillingen, som borde förvaltas
af god man, till dess annan fastighet kunde köpas. Dylika penning¬
fideikommiss hafva fått bestå länge nog, då initiativ att åter till fast
egendom förvandla dem uteblifvit samt någon kontroll på att en sådan
förvandling kommer till stånd ej utöfvas.
På sätt motionären med rätta anmärkt, måste ett bifall till den
af honom nu gjorda framställningen anses innebära en utveckling af
ett redan af 1810 års lagstiftare godtaget förfaringssätt, till grund för
hvilket synes hafva legat en redan på den tiden hyst mening om det
berättigade och nödvändiga i att utan kränkning af någons rätt i före¬
kommande fall jämka ett äldre institut efter senare generationers kraf
och nyare tiders åskådningssätt.
Ett skäl, som framför andra vid tidigare tillfällen framförts mot
upphäfvande af fideikommiss i fast egendom, har varit, att därigenom
skulle kränkas fideikommisstiftarens med stöd af tidigare gällande lag
genom stiftelseurkunden uttalade vilja. Oafsedt de olika meningar, som
jämväl yppats rörande befogenheten af denna invändning, synes den
utskottet icke med något synnerligt fog kunna göras gällande mot det
nu föreliggande förslaget. Detsamma afser nämligen liksom 1907 års
förslag just att taga hänsyn äfven till denna invändning. Stiftarens vilja blir
fortfarande respekterad. Skillnaden är endast, att möjlighet kan beredas
att under lämpliga förbehåll öfverflytta fideikommissvillkoren på ett
^penningkapital, hvilken förmögenhetsplacering i våra dagar till skillnad
från äldre tiders åskådningssätt lärer anses minst lika fördelaktig som
förmögenhetsplacering i fast egendom.
I betraktande af hvad sålunda anförts och då lagutskottet i anled¬
ning af ofvanberörda under 1907 års riksdag afgifna motion gjort liknande
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
hemställan som den nu förevarande, liar utskottet ansett sig höra biträda
motionärens yrkande på lagbestämmelser i af honom angifvet syfte.
Af skäl, som motionären anfört, torde dessa i likhet med hvad år 1907
föreslogs böra afse all fideikommitterad fastighet och sålunda äfven
sådan fastighet i stad. Till föremål för öfvervägande böra naturligen
göras såväl de närmare villkor, under hvilka försäljning af fideikommiss¬
fastighet må äga rum och inflytande köpeskillingar böra förvaltas som
ock, hvilka särskilda bestämmelser må erfordras för tryggande af tredje
mans rätt vid försäljningen.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till lagbestämmelser, på hvilka villkor
fast egendom, som utgör fideikommiss, må kunna af
innehafvaren helt eller delvis säljas mot det att köpe¬
skillingen i stället sättes såsom fideikommiss.
Stockholm den 15 februari 1909.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Reservationer:
Herr af Ekenstam, med hvilken herrar Trygger, Gustaf Andersson,
Underbjelke och Ekelund instämt, har anfört:
»Då motionärens förslag, som otvifvelaktigt uppbäres af mångas
svmpatier, i viss mån utgör en bekräftelse från lagstiftarens sida på ett
förfarande, som med stöd af 1810 års förordning redan börjat tillämpas
i praxis, har jag icke ansett mig böra motsätta mig en skrifvelse i den
riktning motionären föreslagit. Särskildt finner jag mig tilltalad af den
möjlighet, som förslaget bereder en fideikommissarie att afyttra delar
af större fideikommissgods, hvarigenom han kan sättas i stånd att på
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 7 Häft. 2
6 Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
ett mera intensivt och ekonomiskt sätt bruka den egendom, vanligen
hufvudgården, som af honom behålles.
Något behof däremot af att medgifva försäljning af fideikomiss-
eg-endom, bestående af stadsfastighet, synes mig ej föreligga, lika litet
som något hinder mot att köpeskillingen för försåld fideikommissiord
får placeras i dylik fastighet.
I fråga om villkoren för försäljning af fideikommissegendom, där
sådan eljest får äga rum, torde tillbörlig hänsyn böra tagas till de skäl,
som släkten kan hafva att i ärendet anföra.
På grund af dessa skäl hemställer jag, att Riksdagen, i anledning
af ifrågavarande motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kung']. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga för¬
slag till lagbestämmelser, på hvilka villkor landtfastighet, som utgör
fideikommiss, må kunna af innehafvaren helt eller delvis säljas, mot det
att köpeskillingen eller därför inköpt stadsfastighet i stället sättes såsom
fideikommiss.»
Herr Lindhagen, med hvilken herrar Widén, B. P. Ersson, Jansson
i Edsbäcken pell Pettersson från Södertelje instämt, har yrkat, att, på sätt
sorn skedde i lagutskottets år 1907 i ämnet afgifna utlåtande, i utskottets
motivering bort uttalas följande:
»Utskottet vill särskildt framhålla behofvet, att vid eventuell för¬
säljning af fideikommissegendom därå befintlig skog för framtiden ställes
under ordentlig hushållning. Riksdagen hai* år 1903 anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbe¬
stämmelser i syfte att förekomma, att de till fideikommissegendom hörande
skogar utsattes för sådan behandling, att därigenom skogskapitalets af-
kastuingsförinäga äfventyrades. Men syftemålet med den lag, som på
grund häraf kan komma till stånd, skulle ju uppenbarligen i afsevärd
män förfelas, om fideikommissegendomar finge försäljas utan något för¬
behåll i afseende å därå befintliga skogar.»
Herrar Budebeck och Bergendahl hafva ansett, att utskottet bort
hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.
Herr Zetterstrand, med hvilken herr grefve Hamilton instämt, har
anhallit fa antecknadt, att han fortfarande vidhölle den uppfattningen,
att fideikommisstiftelser böra helt upphäfvas, samt att han fördenskull
blott med stor tvekan ansett sig kunna biträda utskottets hemställan.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1909.