Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
1
N:o 39.
Ank. till Riksd. kansli den 26 Mars 1909 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om gemensamhetsfiske samt lag angående ändrad
lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen om rätt till fiske
den 27 juni 1896.
1 eu den 31 december 1908 dagtecknad proposition, N:o 13, hvilken
af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åbe¬
ropande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen fogade för¬
slag till
l:o) lag om gemensamhetsfiske; samt
2:o) lag angående ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen om
rätt till fiske den 27 juni 1896.
Utskottets yttrande.
Ifrågavarande lagförslag äro föranledda af Riksdagens skrifvelse den
20 maj 1902, däruti Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huruvida och i hvad mån åtgärder i vissa angifna hänseen¬
den lämpligen kunde vidtagas för främjande och upphjälpande af Östersjö-
och sötvattensfisket samt därefter till Riksdagen afgifva förslag i detta af¬
seende. I denna skrifvelse anförde Riksdagen bland annat följande.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sand. 38 Höft. (N:o 39.)
1
o
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
Gällande lag om rätt till fiske torde vara en af de bidragande
orsakerna till, att fisket i allmänhet bedrifvits utan hänsyn till dess fort¬
farande bestånd. När fiskevattnet nämligen icke skiftats mellan delägarna
i detsamma, hade dessa rätt att bruka fiskevattnet, eftersom de kunde
sämjas, och däraf hade ofta blifvit följden, att mången, som därstädes
ägde fiskerätt, sökte att i största möjliga måtto för egen del tillgodogöra
sig fisket. Sålunda hade fisket på många ställen antagit arten af ett slags
roffiske, som naturligtvis måste i hög grad menligt inverka på'fiskstam¬
mens bestånd. I främmande länder, där fiskerinäringen befunne sig på
en högre ståndpunkt, hade man sökt åstadkomma ett med god hushåll¬
ning öfverensstämmande fiske genom att införa bestämmelser om så kallade
fiskeriföreningar, bildade af de fiskeberättigade i större sammanhängande
fiskevatten. Dessa föreningars uppgift vore, att för deras medlemmars
räkning, på ett rationellt sätt och med hänsyn såväl till den bästa möj¬
liga afkastning af fisket som äfven till fiskstammens bevarande och för¬
ökande, bedrifva fisket antingen genom särskilt antagna fiskare eller genom
fiskets utarrendering. Genom dessa föreningar åstadkommes en bättre
ordning och uppsikt öfver fisket än eljest, äfvensom att detta på ett mera
tillfredsställande sätt sköttes, än om hvarje fiskevattensägare själf skulle
drifva fisket. Dylika fiskeriföreningar torde i vårt land på grund af gäl¬
lande lag om rätt till fiske icke kunna åstadkommas annat än genom fri¬
villig öfverenskommelse mellan samtliga delägare i fiskevattnet, och”de
kunde sålunda omöjliggöras genom blott en enda delägares vägran att in¬
träda i föreningen.
Beträffande de synpunkter, som varit bestämmande vid ^utarbetande
af de föreliggande förslagen, till grund för hvilka ligger ett af särskilda
kommitterade den 30 april 1907 afgifvet betänkande i ämnet, får utskottet
hänvisa till betänkandet samt de vid propositionen fogade utdrag af stats¬
rådsprotokoll den 11 oktober 1907 och den 31 december 1908.
Utskottet har funnit de grundsatser, som fått sitt uttryck uti ifråga¬
varande lagförslag om gemensamhetsfiske i många afseenden väl mot¬
svara det ändamål, man med denna lagstiftning afsett att vinna. Sålunda
är utskottet villigt godkänna förslagets hufvudprincip — att bereda möj¬
lighet för fiskets rationellare utnyttjande med afseende å fiskevatten, däri
flera äga del, äfven om en minoritet af mer kortsynta eller oföretag¬
samma delägare skulle sätta sig däremot. Då förslaget med afseende å
sättet för realiserandet af denna möjlighet skiljer mellan tre olika fall,
gemensamhetsfiskets nyttjande af delägarna i bolag, fiskets upplåtande på
arrende och fiskets brukande enligt fastställd plan af delägarna hvar för
sig, synes utskottet denna anordning fullt motiverad. Lika med hvad för¬
Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 3
slaget[härutinnan förutsätter, anser utskottet, att arrende bör blifva den form
för fiskevattnets användande, som man i verkligheten i främsta rummet
med utsikt till framgång bör söka åstadkomma. Härigenom torde i all¬
mänhet enklast vinnas det bästa resultatet såväl för fiskstammens vid¬
makthållande och förbättrande soinför fiskeidkarnas och delägarnas ekonomi.
Genom fiskets enhetliga bedrifvande förekommes sådan för behållningen
af fisket skadlig täflan mellan de olika delägarna i fråga om fiskets nytt¬
jande, som eljest ofta icke kan förhindras. Äfven fiskets idkande af del¬
ägarna hvar för sig enligt särskild plan måste i allmänhet anses vara till
sådan fördel för fiskets rationella bedrifvande, att för genomförande häraf
enskildes till äfventyra stridiga intressen i viss mån måste uppoffras.
Planen skall nämligen enligt förslaget innefatta efter förhållandena läm¬
pade bestämmelser till skydd för fiskyngel och fiskets fredande å lekplatser
in. m. samt i öfrigt gifva regler för fiskets vidmakthållande och nyttiggö¬
rande för delägarna allt efter deras andel i fiskevattnet. Med de i för¬
slaget uppställda förutsättningarna för tillkomsten af sistnämnda båda
förmer för fiskets nyttjande har vunnits det för fiskenäringen väsentliga
i en sådan lagstiftning som den förevarande. När förslaget i öfriga fall
by«■ o-er på grundvalen af enhällighet intressenterna emellan och därvid
hänvisar till gällande lagstiftning om bolag beträffande delägarnas inbördes
förhållande och ordnandet af deras gemensamma angelägenheter, synes
utskottet äfven detta hafva fog för sig. _ *
Det är uppenbart, att en lagstiftning af det slag, som den nu ifråga-
varande, hvilken i vårt land vill införa nya principer, hur nödvändig och
önsklig den än ur många synpunkter må vara, likväl måste framgå
med synnerlig försiktighet. För den enskilde fiskevattenägaren är det
nämligen ett afsevärdt intrång i hans rätt, särskildt när fiskevattnet är
skiftadt, att nödgas underkasta sig en viss majoritets af vattenägare me¬
ning, då det gäller fiskets utnyttjande, och att endast blifva hänvisad till
att själf och med sitt husfolk idka mete i det honom förut oinskränkt
tillkommande vatten. I många fiskevatten här i landet har äfven fisket
med ägarens begifvande lämnats fritt för jämväl icke fiskevattenägare,
som däraf hämtat fisk för sitt behof. Det synes utskottet därför vara
af synnerlig vikt, att garantier vinnas för att det intrång i den en¬
skildes rättsliga eller faktiska ställning, som sålunda för fiskets skull
måste åstadkommas, icke af majoriteten utnyttjas till förfång för öfriga
delägare i gemensamhetsfisket. Då fisket skall nyttjas af delägarna hvar
för sig efter fastställd plan, synes någon fara i sådant afseende icke före¬
ligga. Planen skall, när icke alla delägarna äro ense om densamma, en¬
ligt förslaget uppgöras af sakkunnig fiskeritjänsteman, hvarefter densamma,
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 3,9.
sedan delägarna haft tillfälle emot den afgifva påminnelser, skall fastställas af
offentlig myndighet, som — därest påminnelser i sådant hänseende blifvit af
någon delägare gjorda — har att tillse, huruvida planen kränker dennes
enskilda rätt eller icke är för fiskets främjande tjänlig. I plan får in o-en
tilläggas rätt att fiska i annan delägares fiskevatten, med mindre denne
lämnat medgifvande därtill. Skall åter fisket utarrenderas, och skall detta
kunna ske under i förslaget uppställda förutsättningar — minst hälften af
samtliga delägares rösttal, om fiskevattnet är oskiftadt, och minst två tredje¬
delar af samma röstetal, om fiskevattnet är skiftadt, samt pröfning af Ko¬
nungens befallningshafvande, att beslutet i laga ordning tillkommit —
blir det nödvändigt, att i lagstiftningen med största omsorg träffas åt¬
gärder för värnande af minoritetens rätt. Enligt förslaget har nu, sedan
med nämnda röstöfvervikt beslut fattats om gemensamhetsfiskes inrättande
och nyttjande genom upplåtande på arrende, ställts öppet för delägare
med mer än hälften af samtliga delägares röstetal att, om de så önska,
öfvertaga arrendet. Först om majoriteten ej begagnar denna rätt, skall
utarrenderingen, där ej delägarna enhälligt öfverenskomma om annat för¬
faringssätt, ske a offentlig auktion. Beträffande meningen med nämnda,
majoriteten enligt förslaget sålunda tillerkända rätt att öfvertaga arrendet’
yttrade förenämnda koinmittérade följande:
»På sätt redan anförts, hafva kommitterade icke ansett lämplio-t,
att någon fiskerättsägare skulle kunna mot sin vilja tvingas att ingå i
en sammanslutning för utöfvande af fiske genom anställd fiskare. Den
nu föreslagna bestämmelsen om företrädesrätt för delägare i fiskeriom-
råde att arrendera fisket däri kommer, enligt kommitterades åsikt, att
medföra enahanda verkan till fiskets befrämjande som ett stadgande an¬
gående tvångssammanslutning af nämnda art utan att föranleda sådana
olägenheter, som af ett dylikt stadgande skulle orsakas. De delägare
i området, hvilka önska verka för ett rationellt utöfvande af fisket,
kunna arrendera fisket inom området och äro sedan oförhindrade att efter
förmåga arbeta för fiskets upphjälpande. De kunna jämväl på det sätt,
de finna mest förmånligt, ordna sina inbördes angelägenheter, vare sig
genom att bilda förening eller på annat sätt. De delägare åter, hvilka
af en eller annan anledning ej deltaga i dylik sammanslutning för fiskets
arrenderande, beröfvas visserligen rätten att fiska, men de bekomma i stället
arrende för sitt fiskevatten.»
Utskottet för sin del har icke kunnat finna denna anordning till¬
fredsställande. Den möjlighet för någon eller några få strandägare att för
lång. tid framåt tilltvinga sig arrende, som sålunda föreslås, och hvilken
möjlighet innebär ett slags rätt för dem, som äga större del i fisket, att
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
från minoriteten expropriera ratten till fiskets nyttjande, måste enligt
utskottets uppfattning medföra eu fara för de mindre fiskevattenägarna
att icke kunna göra sina intressen behörigen gällande. Och den garanti,
som, därest af majoriteten afgifvet anbud å arrendet icke godkännes ge¬
nom beslut i vanlig ordning af öfriga delägare, det i lagförslaget för så¬
dant fall stadgade skiljemannaförfarandet år afsedt att medföra, kan enligt
utskottets uppfattning icke anses betryggande. Utskottet synes det, att,
om majoriteten af delägare skall vinna rätt att arrendera fisket, denna rätt bör,
när enhällighet mellan delägarna ej kan åstadkommas, kunna förvärfvas
endast på grund af anbud i eljest stadgad ordning å offentlig auktion.
Ännu en omständighet i förslaget vill utskottet framhålla såsom mindre
väl ägnad att vid arrende tillgodose de delägares rätt, som ej äro arren-
datorer. Enligt förslagets 16 § får, när man ej är ense om annat, högst
hälften af influten arrendeafgift användas till åtgärder för fiskets främ¬
jande, och inom denna gräns äga delägarna beslutanderätt i sådant afse¬
ende, därvid dock jämlikt 17 § delägare, som ensam eller jämte andra
arrenderar gemensamhetsfiske, icke äger deltaga i beslutet. Dessa bestäm¬
melser, som erhållit sin affattning med anledning af anmärkningar inom
högsta domstolen, hafva ansetts höra föranleda det i 11 § andra stycket
förekommande stadgandet, att, om gemensamhetsfiske utarrenderats till
delägare, de må vid erläggande af arrendeafgiften för fisket afdraga hvad
å dem belöper efter deras delaktighet i detsamma. Af dessa stadganden
följer, i strid mot hvad utskottet anser riktigt, att arrendator, som är
delägare i fisket, ofta kan undandraga sig att bidraga till sådana åtgärder
för fiskets främjande, som särskilt ur delägarsynpunkt måste anses vara
nödiga och nyttiga.
I fråga om tiden för gemensamhetsfiskets bestånd stadgar förslagets
3 §, att gemensamhetsfiske skall inrättas för minst 10 och högst 25 år.
1 andra och tredje styckena af 31 § i förslaget samt i 32 § behandlas
åtskilliga fall, där till följd af inträffade förändrade förhållanden fattadt
beslut om gemensamhetsfiske kan förklaras upphäfdt eller ordningen för
fiskets bedrifvande undergå jämkning. Det har synts utskottet, sorn om i
sammanhang därmed möjligen bort beaktas, att fråga kan uppkomma om
vattnets användande för annat ändamål än fiske, och att det af sådan
anledning kan vara önskvärdt. att, om skäl därtill äro, få gemensainhets-
fisket upphäfdt eller förändradt. Såsom en brist i förslaget synes vidare,
att detsamma ej gifver några som helst regler angående strändernas begag¬
nande, i hvad det kan erfordras för fiskets bedrifvande, eller angående er¬
sättning för skadegörelse å dem af arrendator utaf fisket, i den mån denne
ej är ägare af stranden. Utskottet har vidare ansett det mindre lämpligt, att,
6 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.
då enligt 21 § i förslaget till hållande af förrättning, som där afses, kan förord¬
nas antingen vederbörande statens fiskeritjänsteman eller, vid förfall för honom,
annan sakkunnig, som af landtbruksstyrelsen godkänts, Konungens befall¬
ningshafvande icke i fall, hvarom förmäles i 29, 30 och 32 §§° medo-ifvits
samma möjlighet att i stället för statens tjänsteman förordna annan'kvali-
ficerad sakkunnig. Slutligen vill utskottet ifrågasätta, om ej särskilda ga¬
rantier bort i lagförslaget träffas för att ett inrättadt gemensamhetsfiske,
synnerligast om det upplåtits på arrende, under tiden för sitt bestånd be-
drifves rationellt och med behörigt aktgifvande under olika förhållanden
å fiskstammens uppehållande.
Om alltså utskottet redan med anledning af nu angifna brister i
förslaget, hvilkas afhjälpande icke utan svårighet skulle låtit sig verkställas
af utskottet, kan hysa tvekan om lämpligheten af dess upphöjande till
lag, har denna tvekan ytterligare stegrats vid förslagets bedömande ur
formell synpunkt. De sakliga och formella anmärkningar, som högsta
domstolen vid sin granskning af det domstolen underställda förslaget
riktade mot detsamma, voro af den omfattande och djupgående art, att de
enligt utskottets uppfattning bort föranleda till en fullständigare revi¬
sion af lagförslaget, än som kunnat försiggå ensamt genom ett mer eller
mindre fullständigt inarbetande af samma anmärkningar i förslaget. Redan
de ofvan omnämnda kommitterade frainhöllo i sitt betänkande, att den
ifrågasatta lagen ofta måste komma att tillämpas af mindre lagkunniga
personer, och att det därför borde om möjligt undvikas att i densamma
upptaga derå eller mera invecklade stadganden, än förhållandena nödvän¬
digt kraf de. I detta afseende lämnar emellertid enligt utskottets uppfatt¬
ning förslaget åtskilligt öfrigt att önska. Redan lagförslagets omfattning-
synes utskottet i sin mån ägnad att verka afskräckande på dem, för hvilka
detsamma i främsta rummet är afsedt. Förslagets enligt utskottets mening-
bristande öfverskådlighet och i vissa delar alltför ringa anpasslighet efter
naturliga faktiska förhållanden försvårar dess tolkning och skulle, om det
blefve lag, helt visst väsentligt bidraga till att minska dennas prak¬
tiska användning. Sistnämnda anmärkningar vill utskottet särskilt rikta
mot stadgandena angående proceduren vid gemensamhetsfiskes inrättande
och hvad därmed bör stå i sammanhang. Bestämmelser härom hafva med¬
delats hufvudsakligen i 1, 2, 4, 5, 12, 14,21—29, 34 och 35 §§. En sam¬
manställning af hithörande bestämmelser till större enkelhet och klarhet
synes utskottet synnerligen önsklig. Vissa i förslaget upptagna detalj¬
föreskrifter rörande Konungens befallningshafvandes åligganden i allmänhet
synas också, såsom väl omständliga eller i allt fall liggande i sakens natur,
7
lagutskottets Utlåtande, N:o 33.
kunna med fördel borttagas eller göras mera kortfattade. Eu ytterligare
omständighet, som enligt utskottets uppfattning gör förslaget svårlast,
är de många i detsamma förekommande hänvisningarna till särskilda para¬
grafer. Exempel på sådan i alltför stor utsträckning använd hänvisning
till föregående och efterföljande' paragrafer erbjuder bland annat 19 §.
På grund af hvad utskottet nu anfört, anser utskettet eu omarbet¬
ning af förslaget böra ske. Då denna omarbetning enligt utskottets upp¬
fattning’ bör blifva af tämligen ingående art, har utskottet icke ansett
sig kunna företaga densamma.
Utskottet får alltså hemställa,
att K. Maj:ts förevarande proposition icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 26 Mars 1909.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.