Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
1
Nso 38.
Ank. till Riksd. kansli den 26 mars 1909, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående beredande af tillfälle för värnpliktige,
som af samvetsbetänkligheter anse sig förhindrade del¬
taga i militär tjänstgöring, att i stället utföra annat
arbete för statens räkning.
Uti en inom Andra Kammaren af herr J. Byström väckt, till lag¬
utskottet hänvisad motion, n:o 180, i hvars yrkande herrar Karl Otto,
Edvard Wavrinsky, Oskar Berg, N. A:son Berg och J. P. Igel instämt,
anföres följande:
»År 1898 väcktes i vår Riksdag, såvidt jag vet, den första motion,
som yrkade på befrielse från krigstjänst för sådana, som af sin religiösa
öfvertygelse ansågo sig förhindrade att låta öfva sig i vapnens bruk.
De personer, som ansågo sig för sitt samvetes skull ej kunna exercera,
tillhörde eller tillhöra i flesta fall ett kristligt samfund, som i början kan
sägas vara en utbrytning från baptistsamfundet i Sverige. Den person,
som härvid kom att spela en betydande roll, var predikanten Helge Åkes¬
son, hvilken af sina bekanta plägade kallas Helge, och efter honom kalla¬
des det samfund, han kan sägas hafva bildat, 'helgeaner’. Nu mer be¬
nämna de sig 'fribaptister’. I en del frågor hafva de samma uppfattning
som kväkarne eller vännernas samfund. Särskildt gäller detta läran om
de kristnas förhållande till krigstjänsten.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 37 Raft. (N:o 38).
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
I den ofvan nämnda motionen relaterades flera exempel på huru
samvetsömma ynglingar blifvit behandlade, dömda och kastade i fängelse,
och huru för dem oftast enda utvägen varit, för att undgå upprepade domar
och fängelsestraff, att emigrera till ett land, där man haft mera respekt
för den religiösa öfvertygelsen, än hvad fallet många gånger varit i Sverige.
Frågan var emellertid ny för Riksdagen, och lagutskottet, till hvilket
ärendet hänvisades, kunde ej finna någon utväg till lösning af densamma.
Det yrkade därför enhälligt afslag på motionens framställning. Men då
frågan kom inför kamrarne, hade herr S. A. Hedin ett så lifligt anförande,
att det öfvertygade Andra Kammaren om att man borde besluta att sända
en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om närmare utredning. Ur
herr Hedins vackra och varmhjärtade tal, som alltfort är behöfligt för att
belysa denna fråga, må anföras:
’Ku är det visserligen så, att jag för min del icke kan förstå, att
samvetsbetänkligheter skola möta mot lagens bud: Du skall öfvas i vapnens
bruk till försvar för dina närmaste, för allt som är dig kärt och dyrbart,
för ditt land. Jag kan icke förstå det. Men hvad rätt har väl jag att
sätta mitt omdöme öfver andras, att förklara, att mitt samvete är ett upp¬
lyst samvete och de andras ett vilsefördt samvete — hvad rätt har jag
därtill? Det spörsmålet kan väl träda fram för något hvar af oss, om vi
erinra oss, att den fråga, som motionären har bragt å bane, är en mycket
gammal fråga, att den kristna kyrkans historia har från hennes äldsta
dagar antecknat namnen på martyrer, scm lidit döden för sin vägran att
bära vapen. Om vi erinra oss, att längre fram i mänsklighetens historia,
i nyare tider, ett religiöst samfund, hvars vackra roll i mänsklighetens,
om jag så får säga, religiöst-moraliska utvecklingshistoria icke är okänd
för någon, Vännernas samfund, eller, för att begagna ett namn, som en
gång var, men numera icke är ett öknamn, 'Kväkarnes’ samfund — att
de hyste samma åsikt som de martyrer från andra och tredje seklet efter
Kristus, om hvilka jag nyss talade -—• när vi tänka på dem, så hafva vi
anledning allesammans att ställa till oss det spörsmålet: Hafva vi rätt att
sätta vårt kalla förståndsresonemang mot dessas varma, lefvande känsla och
tro? Nej, vi hafva det icke. Eller skall jag säga, att lag, hvilken den
än må vara, står så högt, är så oantastlig, att det icke sker dem, som
trotsa den, annat än rätt, när de för detta sitt trots dömas till det straff,
lagen bestämmer?
Nej, säger jag. Icke står jag här för att predika olydnad mot lagen,
men jag kan icke underlåta att påminna därom, att det ofta har inträffat,
Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 3
att i samtiden eu minoritet och i framtiden ett flertal, för att icke säga
eftervärlden, enhälligt har prisat och berömt dem, som i trots mot lagen,
för sitt trots mot lagen dömts till straff1 och lidande för sin tro, och om
hvilka vi nu erkänna: Dessa hafva befordrat mänsklighetens framsteg.
Om det är så, som en prästman i Stockholm för någon tid sedan ut¬
tryckte sig, att vi numera alla här i landet, 'från konungasonen till och
med torpardottern’, få fritt bekänna vår öfvertygelse i religiösa ting, hvem,
hvilka hafva vi mest att tacka för de vunna framstegen, om icke dem,
som, för icke länge sedan här i landet, med visshet om hvad öde de
gingo till mötes, bekände sin tro, afföllo från den rena evangeliska läran
och dömdes till landsförvisning, eller dem, som, därför att de på en söndag,
tillsammans med ett antal oskylda, läst 'Fader vår’ och några kapitel
ur bibeln, dömdes till böter, förvandlade järnte böterna för sabbatsbrott till
fängelse vid vatten och bröd. De ha i större mån än de, som skrifvit
och talat för samvetsfriheten, här i landet varit samvetsfrihetens föregångs¬
män och banbrytare. Därför få vi icke säga om hvar och en, som trotsar
lagen för samvetsfrihetens skull: Han är en lagbrytare, han är sitt straff
värd.’
Ivungl. Maj:t hänsköt sedermera frågan till värnpliktskommitténs tee-
pröfvande, hvilken kommitté visserligen gjorde det medgifvandet, att den
fann det 'synnerligen önskvärdt, om ändring kunde åstadkommas i det
förhållandet, att värnpliktig vid upprepad, af samvetsbetänkligheter föran¬
ledd vägran att deltaga i vapenöfning måste dömas till frihetsstraff på
längre tid’, men kommittén kunde icke finna någon utväg till lindring i
de straff, som tilldömdes ifrågavarande värnpliktige.
Vid 1901 års riksdag väcktes frågan på tal ånyo genom motion i
Andra Kammaren. I denna motion anföres ett flertal personer, hvilka på
grund af samvetsbetänkligheter vägrat deltaga i krigstjänst och därför
ådömts och undergått kortare eller längre frihetsstraff af ända till mer än
två års straffarbete. Motionären hemställde, ’att riksdagen behagade för
sin del besluta, att § 2 i värnpliktslagen af den 5 juni 1885 med senare
gjorda ändringar måtte erhålla följande ändrade lydelse.
Från värnpliktens fullgörande frikallas:
b) den, som af samvetsskäl ej kan förmås att låta sig vapenöfvas;
dock är sådan värnpliktig skyldig att i den ordning, Konungen äger när¬
mare bestämma, under tid motsvarande minst den stadgade öfningstiden
4 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
för kronans räkning uträtta annat arbete, som för den värnpliktige kan
anses lämpligt.’
Särskilda utskottet n:o 1, som hade motionen till behandling, fann
visserligen, att 'de förhållanden, som motionären berört, onekligen ej sällan
äro af synnerligen ömmande beskaffenhet’, men utskottet fann sig likväl
icke kunna tillstyrka bifall till det gjorda yrkandet, utan ansåg sig böra
hemställa, ’att Eiksdagen måtte, med erkännande af ifrågavarande motions
behj ärtans värda syfte, uttala sig för önskvärdheten däraf, att genom särskildt
af Kung! Maj: t meddeladt stadgande vederbörande truppbefälhafvare be¬
myndigas att, i den mån omständigheterna kunde därtill föranleda, meddela
värnpliktige, som funnes hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, be¬
frielse från sådan tjänst och i stället använda dem till annan lämplig tjänst¬
göring vid truppen’. Utskottets hemställan bifölls i Första Kammaren
med 86 ja mot 50 nej och i Andra Kammaren med 124 ja mot 70 nej,
som tillföllo ett under diskussionen framställdt förslag.
I enlighet med Eiksdagens beslut utfärdade sedermera Kungl. Maj:t
ett cirkulär, hvari vederbörande regementschefer bemyndigades att befria
ifrågavarande värnpliktige från den egentliga vapentjänsten och i stället
använda dem til] annat arbete vid truppen.
Bland andra, som mycket gladdes öfver det, som sålunda gjorts, var
dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvaret, herr Crusebjörn. Ty för
honom liksom för en stor mängd officerare inom armén var det och är det
smärtsamt att se dessa samvetsömma beväringsynglingar blifva straffade.
För många samvetsömma beväringsynglingar vardt detta cirkulär till
stort gagn. En humanare och något mera förståelig behandling kommo
dem till del.
Emellertid blef ej frågan fullständigt löst. Det finnes nämligen årligen,
om ej så många, så dock några värnpliktige, som vägra deltaga i allt slags
militärtjänstgöring och som skäl därför anföra, att sådan tjänstgöring är
stridande emot deras religiösa uppfattning, hvilka ynglingar för sådan vägran
ådömas längre eller kortare fängelsestraff.
Som exempel härpå må först anföras ur en motion, som väcktes 1907
af herr J. Lindgren i Islingby, hvilken själf tillhör fribaptisterna:
'På den mötesplats, hvilken jag bor närmast, har år 1905 en yngling
ådömts en månads fängelsestraff; samma yngling dömdes andra gången 1906
till fyra månaders fängelse, hvilket straff han äfven aftjänat. En annan
yngling dömdes å samma plats förra året för enahanda vägran till två
månaders fängelse. Hela antalet inom riket, som af anförda skäl vägrar
Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 5
deltaga i militärtjänstgöring, kan icke säkert nppgifvas, men torde sanno¬
likt icke öfverstiga ett tiotal årligen.’
Geodeten vid rikets allmänna kartverk, herr H. Melander, som kanske
mer än de flesta andra känt deltagande med de samvetsömme bevärings-
ynglingar, som dömts till straff, har samlat följande förteckning på dem,
som ådömts straff för vägran att öfva sig i vapnens bruk, sedan det ofvan-
nämnda kungl. cirkuläret utkom:
’En yngling, Matteus Andersson från Björksta i Västmanland, dömdes
inför krigsrätt å Salbohed den 6 juni 1902 till 1 månad och 6 dagars
fängelse.
En annan yngling, Adrian Johansson från Ilabo i \ ästergötland,
dömdes likaledes efter densamma skrifvelsens utfärdande till 2 månaders
straffarbete.
Beväringsmannen Nils Bengtson från Bönnarp i Ottarp dömdes å
Ljungbyhed till 2 månaders fängelse.
Predikanten A. Hansson från Orsa blef likaledes fängslad. Han häm¬
tades af fjärdingsmannen och bortfördes tillsammans med en för mordgärning
misstänkt person. Den ene stod risken att blifva straffad som mördare,
och den andre skulle för åttonde gången bestraffas för att han ej ville
låta sig vapenöfvas.
Tur Eriksson från Orsa slapp undan med 4 dygns vaktarrest.
Detsamma gjorde Johan Johansson från Malung.
Och en äldre krigstjänstvägrare, Hellström, fick 6 dygns vaktarrest.
På liknande sätt dömdes de samvetsömme jämväl år 1903.
En yngling, Mårten Olsson å Ljungbyhed, fick vaktarrest i 5 dagar,
sedan han först hade blifvit ställd under läkareobservation i och för ut¬
rönandet af, om han till äfventyrs verkligen kunde vara klok.
Victor Olsson i Stockholm fick likaledes 8 dagars arrest.
På samma sätt dömdes de samvetsömme år 1904.
Af 13 eller 14 krigstjänstvägrare blef vo då ej mindre än 10 gudfruk-
tiga ynglingar dömda till fängelse i ända till 2 och 3 månaders tid.
År 1905 dömdes äfvenledes flera, af hvilka en fick ända till 4 V2
månaders straffarbete, och år 1906 hafva likaledes flera ynglingar blifvit
ganska hårdt bestraffade, hvaribland särskildt en ung fotograf i Kilafors,
af hvars arbete en fattig moder och syskon varit beroende.
Senare ha religiösa krigstjänstvägrare blifvit dömda, såsom en A.
Fredriksson från Dingtuna, Västmanland, samt en David Björkman, lika¬
ledes från Västmanland.
6 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
En P. Söderlund ifrån Alfta blef också dömd 1908. Eedan för
flera år sedan blef han fängslad för sin krigstjänstvägran. Under de
närmast följande åren synes man ha låtit honom vara. Men 1908 blef
han plötsligt gripen och omedelbart affärd ända upp till Luleå, utan att
man ens beredde honom tillfälle att delgifva sina anhöriga, hvad som hade
händt honom, och utan att, efter hvad det säges, han hade fått inställ-
ningsorder sig tillställda. I Luleå dömdes han så till 6 månaders fängelse
— ej för samvetsbetänkligheter, hvilket han fortfarande hade, utan för
rymning, såsom man kallade det.
Uti en skrifvelse till Konungen sökte en i Stockholm boende person
sommaren 1908 utverka nåd åt bemälde Söderlind, hvilken är känd som
en from och aktningsvärd person. Skrifvelsen hade till följd förfrågningar
vid fängelset, om S. verkligen önskade blifva benådad, hvarpå fängelse¬
direktören uppsatte åt S. en personlig nådeansökan. Men denna blef
af slagen.’
Såsom exempel på det sinnelag, som utmärker ifrågavarande bevärings-
män, tillåter jag mig att ur ett par bref anföra något. Båda brefven äro
skrifna till predikanten A. Hansson, förut omnämnd. Det första är dateradt
Yäxjö länsfängelse den 20 december 1906:
Haf hjärtligt tack för ditt för mig kärkomna bref af den 25/n. Då
tillfälle gifves, vill jag härmed söka att besvara det och äfven nämna om
mina förhållanden och erfarenheter. Herren har enligt sitt löfte varit mig
nära, så att jag fått äga tröst, frid och hopp så godt som oafbrutet hela
tiden jag varit här. Tiden har hittills gått jämförelsevis fort. Jag bar
fått syssla med skomakeri nästan hela tiden, sedan jag kom hit. Får
äfven mottaga besök, mottaga mat och köpa mat, så mycket jag vill.
Bröderna Lanner, Sjögren och F. Pettersson voro hos mig den 9 d:s.
Bröderna här i staden ha varit hos mig en gång förut. Dessutom
får jag dagligen mig tillsändt kaffe m. m. från vännerna här. För några
dagar sedan fick jag matvaror mig tillsända ända från Tingsryd, som ligger
omkring fyra mil härifrån. I nöden visar det sig icke allenast, hvilka som
äro Jesu minsta bröder, utan också hvilka som känna igen dem. Hvilken
stor lön har icke detta med sig att få tjäna Kristus enligt hans under¬
visning i Matt. 25: 31—46, men hvilken förlust att draga sig undan!
Jag har ock fått bref från flera bröder.
Herren vare lof och tack för allt!
Någon af de sista dagarna i nov. var här i fängelset inspektion af
en s. k. byråchef från Stockholm.
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
Han hade iifven något samtal med mig och ansåg, att jag borde göra
krigstjänst. Som stöd för läran om själfförsvar anförde han lärjungen
Petrus, då han med sitt svärd högg af öfversteprästens tjänares öra. Jag
anförde då Jesu ord till Petrus: »Stick ditt svärd tillbaka i dess rum; ty
alla de, som taga till svärd, skola förgås med svärd». Ja, det besannas
nog på sin bestämda tid äfven detta; de ohörsamma människorna dödas af
det svärd, som går ut från Jesu mun, Upp. 19: 21. Ack, måtte därför
människorna besinna, hvad som tillhör deras frid, och älska Gud och hvar¬
andra, såsom Kristus lär. Detta bådade ju änglarna för herdarna i Betle-
hem, då de för dem förkunnade Kristi födelse.
Mina tankar ha mer än vanligt väckts till att bedja för konungen
och all öfverhet, sedan jag kom hit.
Fängelsepersonalen här är vänlig och human. Här råder för öfrigt
ordning, punktlighet, renhet och snygghet. Detta allt äro ju goda ting,
som nog uträtta mera på fångarnas förbättring än under förra tider, då
fängelserna, enligt beskrifning, voro helt annorlunda. Då jag jämför de
förhållanden, som jag nu befinner mig uti här, med den pressning jag ut¬
stod i sept. månad på Kronobergshed, är det som för den, som varit ute
för en svår resa på hafvet men slutligen kommer in uti en lugn hamn.
Gud vare högtlofvad, att icke frestelsernas vredgade böljor fingo uppsluka
mig! Han, Kristus, som fordom döptes i lidandets eld, var med och är
med och kommer att vara med ända hem till hvilans sköna land. O,
härliga tid, när jubelåret ingår! Sällt det folk, som förstår evangelii jubel¬
klang. De få dagligen vandra i Guds ansiktes ljus och fröjdas i och
genom honom.
Om jag lefver till den 12 jan., är jag fri från denna plats.
Mattias Rydén.’
Det andra brefvet är skrifvet i år. Sedan brefskrifvaren tackat för
förböner, bref, icke mindre än 182 stycken, etc., säger han:
'Glädjens med mig och prisen Herren, som genom sin stora nåd har
uppehållit mig och bevarat mig från vansinne, död och undergång.
Som jag knappast äger någon rätt att tala något ord till medfångar,
kunde jag ej hålla mig utan en dag skref sången: Öppet står Jesu för¬
barmande hjärta etc., och vid ett tillfälle lade in i en cell jämte något af
mitt öfverblifna bröd till en af fångarna, som led så förfärligt, att håret
på någon vecka höll på att falla från hans hufvud. Detta blef emellertid
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
uppmärksammadt af vakten och rapporteradt. Följden häraf blef, att jag
ej såsom förut fick komma ut på handräckning, utan fick vara innestängd
i cellen. Jag kände mig dock fri i anden samt lycklig öfver att jag ak¬
tades värdig lida något för vittnesbördet om Jesu förbarmande kärlek.
Men efter någon dag började ett lidande till kroppen, trobgen mest
förorsakadt af längtan, nedsatta krafter m. m., så att jag fruktade mycket
för utgången och kände mig nästan däran att bli vansinnig. Men se,
Lejonet af Juda bar segrat, och genom detsamma är segern gifven. Detta
fick äfven jag erfara. Lofvadt vare Herrens namn!
Om en månad, en morgon i dagbräckningen, när jag stod vid fönstret
och betraktade sången: Sion klagar med stor smärta etc., och den ena tåren
efter den andra droppade ned på den härda stenplattan, öppnades dörren,
och jag blef tillsagd att återgå till min förlorade befattning såsom städare.
Emedan detta är förenadt med mycket arbete samt ansvar, bar tiden sedan
gått jämförelsevis fortare än under vistelsen endast i cellen. Och genom
en br. inspektörs många besök och tjänster för mitt välbefinnande bar jag
fått känna mig mycket tröstad. Herren löne honom jämte alla vänner
när och fjärran för alla kärleksbevisningar mot mig!
Jag bar känt det mycket dyrbart att få fira minnet af vår frälsares
födelse och hans stora förnedring för oss ringa och ovärdiga. Må vi,
älskade vänner, högt uppskatta honom och i ringhet och ödmjukhet troget
följa och tjäna honom, vännen framför alla andra vänner utkorad bland
många tusenden.
Sänden härmed min hjärtligaste hälsning till alla i Herren älskade
vänner!
Eder i riket och bedröfvelsen delaktige br.
P. Söderlind.'
Det förefaller nästan egendomligt, att man här i landet kan bevilja
frihet från krigstjänst åt de tusentals ynglingar, som begära tillstånd att
få utvandra till Amerika, men om det är fråga om några få samvetsömma
beväringsynglingar, som begära frihet från vapenöfning, då kan det ej gå
för sig. Flere af dessa hafva ju ock farit till Amerika.
Emellertid kan det nu tyckas vara inskränkt af dessa ynglingar att
inte kunna för sitt samvetes skull uträtta arbeten vid exercisen, men
de resonera så, att den som lagar mat åt truppen är delaktig med
truppen, och den som laddar bössan är delaktig med den, som skjuter med
densamma.
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
Hvad åter beträffar den uppfattningen, att Jesu lära skulle vara emot
krigsväsendet, må sägas, att de ifrågavarande ynglingarna eller det ofvan-
nämnda samfundet ej äro alldeles ensamma om den meningen. Såsom
exempel härpå må till en början anföras några ord af lektor P. Walden¬
ström, som man just icke har anledning befara, att han är någon anti-
militarist. Han yttrade vid ett tillfälle, då denna fråga diskuterades i
Andra Kammaren, bland annat följande:
'Jag har velat säga, att man icke får för svårigheters skull affärda
eu fråga, som i alla fall icke låter affärda sig, utan oemotståndligt fordrar
sin lösning. Man kan dock icke genom lag reglera människors öfver¬
tygelse. Het finnes och kommer säkerligen alltid att finnas personer,
som läsa den heliga skrift på sådant sätt, att de däri icke kunna se
annat än att hon, som de från barndomen lärt att betrakta såsom Guds
ord, förbjuder dem att bära vapen. Och man måste taga hänsyn till
dessa personer och deras af öfvertygelse föranledda samvetsbetänkligheter.
Att det går för sig att i vårt land införa ändring i bestående förhållanden
i detta afseende, kan så mycket mindre falla mig in att betvifla, som jag
vet, att man, såsom redan anförts, till och med i Ryssland måst gifva vika
för samvetsbetänkligheter hos mennoniterna. Kväkarna både i England
och Amerika äro befriade från värnplikt.’
Och i sina Förklarande anmärkningar öfver Nya Testamentet säger
herr Waldenström bland annat öfver Luk. 3: 14: 'Huruvida en kristen
kan göra krigstjänst, är för öfrigt en fråga, som Nya Testamentet icke
afgör.’
Att man kan komma till den öfvertygelsen, att deltagande i krigs¬
tjänsten är orätt, framgår äfven af hvad professor Nathan Söderblom säger
i sin skrift: 'Jesu bergspredikan och vår tid.’ Det heter: 'Mot veder-
gällningsrätten uppställer Jesus här den skarpaste motsats. Såsom vi hafva
sett i de andra antiteserna, gälla Jesu ord äfven denna gång utan hvarje
inskränkning. 'Stå icke emot den som är ond’, vill säga: allt yttre våld,
äfven det, som sker med öfverhetens hjälp (Meyer), är uteslutet för Jesu
lärjungar. I stället för själfförsvar med våldets medel träder den lidande
kärleken, som väcker blygsel och vinner segrar genom sin öfvermänskliga
storhet.’
I den första kristna tiden var det ej få, som hyste stora betänklig¬
heter mot krigstjänsten. Att så var fallet, framgår af bland annat yttran¬
den af professor Yiktor Rydberg i hans .'Kulturhistoriska föreläsningar
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 7 Sami. 37 Höft. 2
10 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
och af professor Adolf Harnach i hans 'Militia Christi’. Och läser man
hvad professor O. E. Lindberg säger i 'Framtidens kristendom’, så synes
det, som om vi skulle gå en tid till mötes, då den, som mest förverkligar
det kristna idealet, skulle vara mycket obenägen att gå med i krigs¬
tjänsten.
Med det jag nu framdragit afser jag icke att ingå på frågan, om den
kristne är förbjuden att deltaga i kriget eller ej, utan jag har blott velat
framhålla, att, om några nu för tiden känna sig af sitt samvetes öfver¬
tygelse hindrade att fullgöra krigstjänsten, dessa haft före sig sådana, som
uppfattat saken på samma sätt. Och att straffa år efter år samvetsömma
beväringsynglingar är någonting motbjudande och upprörande. Det känna
också många af dem, som skola vaka öfver dylika fångar. Som exempel
härpå må anföras följande, som fängelsepredikanten vid Östersunds läns-
fängelse, regementspastor P. Öberg, i sin till fångvårdsstyrelsen ingifna
ämbetsberättelse för år 1905 yttrat:
'Bland årets fångar har en varit föremål för mitt särskilda deltagande
och intresse. Det var en yngling, som nu för andra gången aftjänade
honom ådömdt straff för vägran att fullgöra sin vapenöfning såsom värn¬
pliktig — hans vägran var förestafvad af religiösa skrupler. Jag inser
visserligen svårigheten uti att stifta och tillämpa några undantagslagar för
sådana personer, men bittert var att se denne ynglings ödmjuka lidande
för sin tros skull.’
Den stora svårigheten kan ju nu vara att veta, huru man skall kunna
ordna förhållandena med hänsyn till dessa samvetsömma. På sin årskon¬
ferens 1906 gjorde fribaptistsamfundet följande framställning, som ju går
ut på att staten skall låta krigstjänst vägrar na uträtta för statens räkning
annat arbete:
'Efter öfverläggning angående frågan om hvad som kan göras för de
af samfundets värnpliktiga söner, som på grund af sin religiösa tro och
öfvertygelse vägra att deltaga i krigstjänstgöring enades mötet, som var
representeradt af de flesta af samfundets lokalförsamlingar i riket af mellan
200 ä 300 medlemmar, om följande uttalande:
'Då det visat sig, att flere af samfundets värnpliktige söner trots det,
att de i en följd af år ådömts kortare och längre fängelsestraff för sin
vägran att deltaga i militärtjänstgöring, ändå icke låta sig bevekas där¬
till, torde därmed vara ådagalagdt, att grundade skäl förefinnas för deras
vägran.
Då vi dessutom äro öfvertygade, att denna vägran icke dikterats af
11
Lagutslcottets Utlåtande N:o 38.
trots mot öfverheten — hvilken vi, enligt skriftens lära, anse böra äras,
äfvensom att enhvar bör fullgöra skyldigheterna mot stat och samhälle,
— utan af rent religiösa motiv, våga vi anse, att fängelsestraff icke borde
tillämpas på ifrågavarande värnpliktige, då sådana straff icke gagna hvarken
dem eller staten.
På grund häraf anhåller samfundet i underdånig vördnad, att stats¬
makterna behagade vidtaga åtgärder, att sådan värnpliktig, som anser sig
af religiösa skäl förhindrad att deltaga i vapenöfning eller annan tjänst¬
göring vid truppen, må i stället beredas möjlighet att för statens räkning
utföra annat arbete, skildt från all militärtjänstgöring, eller på annat
lämpligt sätt fullgöra de skyldigheter, som staten, i stället för värnplikt,
ålägger honom.’
Huru villiga dessa samvetsömma personer äro att underkasta sig hvad
som helst eljest, blott de slippa öfva sig i vapnens bruk, framgår äfven
af följande yttrande i den motion, som herr Lindgren i Islingby frambar
1907:
'Som jag för min del, åtminstone för närvarande, icke kan finna
någon annan möjlighet till lösning af frågan, än att dessa värnpliktige
beredas tillfälle att, i stället för militärtjänstgöring, få utföra annat arbete
för statens räkning, kommer jag gifvetvis att hemställa därom, men kan
Riksdagen finna en bättre lösning af frågan, så har jag ingenting däremot.
Man skulle möjligen kunna tänka sig, att genom begränsning af straffet
så till vida, att t. ex. den som vägrat och därför ådömts och undergått
straff 3 ä 4 gånger, om med dessa straff också skulle följa, att den sålunda
dömde, så att säga, förklarades ovärdig att vidare till krigstjänst nyttjas,
ett sådant förfarande skulle vara en slags hjälp och lindring, men vid
tanken på hur en dylik lagstiftning skulle taga sig ut, jämförd med andra
länders, där i detta afseende ett friare förhållande förefinnes, kan jag icke
förorda en sådan åtgärd. Och detta äfven af det förhållandet, att, huru
man än betraktar dessa värnpliktige, vare sig man anser, att deras religiositet
är öfverdrifven, själstillståndet abnormt eller annat fel föreligger, så lära
väl upprepade fängelsestraff ändå icke kunna vara lämpligaste åtgärden att
försätta dem i normalt skick. Och då de själfva samt deras närmaste
anförvanter med undersåtlig vördnad anhålla — rent af bedja — att stats¬
makterna måtte vidtaga sådana åtgärder, att de, i stället för militärtjänst¬
göring, finge på annat sätt fullgöra sina skyldigheter till staten, vågar jag
förmoda, att en sådan framställning icke lämnas obeaktad.
12
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
När denna fråga senast förevar i Riksdagen, fann lagutskottet den
'synnerligen behjärtansvärd’. Lagutskottet, som tillstyrkte bifall till
motionen, yttrade bland annat:
'Utskottet är af den meningen, att en sådan på uppriktiga samvets¬
betänkligheter af religiös art kvilande uppfattning vid värnpliktens ut¬
kräfvande bör af staten respekteras, där sådant utan åsidosättande af
statens intressen kan ske, hvilket jämväl, såsom motionären framhåller, är
fallet i flere främmande länder. Att ett dylikt åskådningssätt ej heller är
främmande för svensk rätt, framgår däraf, att gällande lag hos oss öppnar
möjlighet för person af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed,
att på annat tillfredsställande sätt bekräfta riktigheten af en vid domstol
afgifven utsaga.
När staten, såsom nu är fallet, genom höga straff söker reagera mot
ifrågavarande värnpliktiges af religiösa motiv förestafvade insubordinations-
brott, torde det vara uppenbart, att straffet alldeles förfelar sitt ändamål.
De, som däraf drabbas, anse sig lida för en rättfärdig sak, och på kamra¬
terna vid truppen verkar tvifvelsutan de tredskandes ådagalagda motvilja mot
militärtjänsten och därpå följande stränga bestraffning demoraliserande. Ur
försvarets och särskildt disciplinens synpunkt torde därför deras fullständiga
aflägsnande från lägerplatserna endast vara att förorda, så mycket mera
som ifrågavarande värnpliktiges årliga antal är så ringa, att deras uteslu¬
tande från de med militärtjänsten förenade göromål, hvartill de nu hän¬
visas, icke i någon mån kan sägas minska försvarskrafterna.’
I ett särskildt uttalande, vidfogadt lagutskottets utlåtande, säger herr
C. Lindhagen bland annat:
'Det enda rätta är väl, att ett dylikt så att säga andligt förhinder
bör föranleda hel befrielse från värnplikten likaväl som full kroppslig oför¬
måga därtill.’
Då ärendet diskuterades i kamrarne, hade i Första Kammaren herrar
C. Nyström, S. Wieselgron, Raoul Hamilton och von Mentzer anföranden
till förmån för saken. Emellertid lyckades förslaget icke vinna Första
Kammarens bifall. Det afslogs utan votering. Men månne Första Kam¬
maren icke nu skulle kunna gå med på saken? För min del hoppas jag,
att så må ske.
I Andra Kammaren åter talade herrar Zetterstrand, Jansson i Eds-
bäcken, Eriksson i Elgered, Staaff, Branting med flera för motionen och
utskottets utlåtande, som vid voteringen erhöll 91 röster mot 49, som af-
gåfvos för afslag.
Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 1**
Det yrkande, som jag nu gör, Ur detsamma som det lagutskottet till¬
styrkte år 1907, och hvilket bifölls af Andra Kammaren.
Med stöd af hvad som sålunda anförts vågar jag hemställa, att Kiks-
dagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och på hvilket sätt sådana
värnpliktige, som på grund af religiös öfvertygelse finna sig af samvets¬
betänkligheter förhindrade att deltaga i vapenöfning eller annan militär
tjänstgöring, må i stället få utföra annat arbete för statens räkning.»
Huru ifrågavarande ämne redan förut vid olika tillfällen varit före¬
mål för Riksdagens behandling, har i motionen närmare påvisats. År 1901
beslöt Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, huruvida icke vederbörande regementschefer
kunde berättigas att efter noggrann pröfning, i den mån omständigheterna
därtill föranledde, meddela värnpliktiga, som funnes hysa samvetsbetänk¬
ligheter mot vapentjänst, befrielse från sådan tjänst och i stället använda
dem till annan lämplig tjänstgöring vid truppen. I anledning af denna
Riksdagens skrifvelse utfärdade Kungl. Maj:t den 21 februari 1902 ett
cirkulär, enligt hvilket vederbörande truppförbandschefer bemyndigades att,
därest de, efter inhämtande af erforderliga upplysningar, vid noggrann
pröfning af omständigheterna i hvarje särskilt fall finna öfvertygande skäl
föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra \ apen-
tjänst, därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan
tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall användas till annan lämplig
tjänstgöring vid truppförbandet. Af innehållet i berörda cirkulär framgåi,
hurusom med detsamma afsetts att tillgodose deras önskningar, hvilka af
verklig religiös öfvertvgelse anse sig förhindrade att fullgöra dem åliggande
värnplikt. I enlighet med cirkulärets föreskrifter hafva ock däri afsedda
värnpliktiga befriats från vapentjänst och i stället användts till förekom¬
mande handräckningsgöromål, sjukvård och annat dylikt. Nu ifrågasättes
emellertid ett utvidgande af' det sålunda lämnade medgifvandet därhän, att
värnpliktiga skulle kunna befrias från all slags militärtjänstgöring och i
stället få utföra annat arbete för statens räkning; och åberopas såsom skäl
härför, att åtskilliga värnpliktiga anse militärtjänstgöring öfver hufvud vara
stridande mot deras religiösa öfvertygelse. Den mening, som sålunda vill
göra sig gällande, har dock utskottet för sin del icke ansett sig kunna biträda.
Utskottet kan icke finna, att en värnpliktig med något som helst
fog kan åberopa sin religiösa öfvertygelse såsom afgörande skäl för vägran
Utskottets
yttrande.
14 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
att, till fromma för vårt lands försvar, deltaga i sådan tjänstgöring, som
endast är afsedd att möjliggöra och underlätta arbetet för de stridande.
Samvetsfrihet får, äfven på det religiösa området, icke gifvas den innebörd,
att den enskilde skulle äga obegränsad rätt att uti sitt görande och låtande
allenast följa det egna, understundom förvillade samvetets bud. Eu sådan
frihet skulle lätt komma i strid med förutsättningarne för statens eget
bestånd och måste följaktligen vika för statens egen själfbevarelserätt. —
Och för öfrigt, hvar skulle väl gränsen sättas för en ytterligare undfallenhet
för dessa samvetsömma? Skulle de icke framdeles kunna med samma skäl
fordra att äfven varda fritagna från skyldigheten att med sina penningar,
genom skatter, bidraga till ett försvarsväsen, som enligt deras uppfattning
är fördömligt. Skulle de icke till och med i krig kunna med lika fog
åberopa sina samvetsbetänkligheter såsom skäl för vägran att fullgöra de
för arméns eller flottans räkning gjorda rekvisitioner?
Genom ofvannämnda i cirkuläret af den 21 februari 1902 gifna be¬
stämmelser synes utskottet staten hafva gått så långt i eftergift för
de mera samvetsömmas öfvertygelse och åsikter, som den rimligen kan gå
utan att åsidosätta sina viktigaste intressen och äfventyra sin egen säker¬
het. Intet land bär hittills gått längre; de ojämförligt flesta, däribland
alla stormakterna, hafva icke vågat visa ens en dylik eftergifvenhet.
Endast i Norge synes man vara benägen att söka eu lösning af frågan i
den riktning, motionären anvisat.
Yäl kan det till förmån för denna motion sägas, att de, som af
samvetsskäl vägra att deltaga i vapenöfningar eller annan militär tjänst¬
göring, för närvarande äro jämförelsevis få. Men det finnes icke någon
säkerhet, att förhållandet i nämnda hänseende framgent skulle blifva oför-
ändradt. Fastmer håller utskottet före, att om det ifrågasatta utbytet af
militärtjänstgöring mot civilt arbete blefve genom lag medgifvet, samvets¬
ömheten skulle komma att sprida sig i allt vidsträcktare kretsar. Utsikten
att slippa ifrån den militära tjänstgöringen skulle otvifvelaktigt — då ju
friheten från dylik tjänstgöring såsom konsekvens skulle medföra frihet
från att i krig offra sitt lif för fosterlandet — hos den mindre modiga,
låt vara omedvetet, medföra en benägenhet att omfatta den åskådning, som
anser dylik tjänst stridande mot Guds ord. Mången skulle kanske ej ens sky
att hyckla samvetsbetänkligheter blott för att komma i åtnjutande af ifråga¬
varande förmån. Än vidare. Gifver staten de religiöst samvetsömma en
sådan undantagsställning som den nu föreslagna, synes staten få svårt att
neka samma förmån jämväl åt dem, som af andra än religiösa motiv åbe¬
15
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
ropa sin öfvertygelse såsom grund för värnpliktsvägran. Gränsen mellan
det religiösa samvetet och det sociala samvetet är nämligen utan tvifvel
flytande. De garantier mot missbruk, som skulle ligga däri, att de värn¬
pliktiga i stället skulle för statens räkning utföra sådant annat arbete, som
motionären ifrågasatt, kunna enligt utskottets förmenande ingalunda anses
tillräckligt betryggande. Hvad dylikt civilt arbete för öfrigt angår, kan
utskottet icke underlåta att erinra om de knappast öfvervinneliga svårig¬
heter, som skulle möta för staten att under alla omständigheter anordna
allmänna arbeten af sådan beskaffenhet, att värnpliktige, oafsedt föregående
olika uppfostran och verksamhet, skulle kunna i desamma med fördel
användas.
För öfrigt — skulle någon likställighet upprätthållas mellan sådana värn¬
pliktiga, som göra militärtjänst, och sådana, som därifrån befriats på grund
af samvetsbetänkligheter, måste tydligen de senare, under hela den tid,
Sverige vore inveckladt i krig, fullgöra civilt arbete för statens räkning.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 mars 1909.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Reservation.
Herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Er sson,
Jansson, grefve Hamilton och Forsberg hafva ansett, att utskottet bort
hemställa om bifall till ifrågavarande motion.
Till stöd härför hafva herrar Zetterstrand, Widén, Pettersson från
Södertälje, Ersson, Jansson, grefve Hamilton och Forsberg åberopat motive¬
ringen i lagutskottets vid 1907 års riksdag afgifna utlåtande med ena-
16 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
hända hemställan som motionärens. Denna motivering hade följande
lydelse:
»Såsom motionären framhåller, har redan förut ifrågavarande grann¬
laga ämne varit föremål för Eiksdagens behandling åren 1898 och 1901,
och vid båda dessa tillfällen hafva framlagda förslag mottagits med mycken
sympati. Uppå Eiksdagens anhållan har ock Kungl. Maj:t i cirkulär af
den 21 februari 1902 bemyndigat vederbörande truppförbandschefer att,
därest efter inhämtande af erforderliga upplysningar de vid noggrann pröf¬
ning af omständigheterna i hvarje särskildt fall finna öfvertygande skäl
föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra vapentjänst,
därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan tjänst, för¬
ordna, att dylik värnpliktig skall användas till annan lämplig tjänstgöring
vid truppförbandet. I enlighet med dessa föreskrifter hafva där afsedda
värnpliktiga befriats från vapentjänsten och i stället användts vid före¬
fallande handräckningsgöromål och dylikt vid lägerplatserna. Såsom emel¬
lertid af motionen synes och inom utskottet vitsordats samt för öfrigt torde
vara allmänt bekant, hafva hos visse värnpliktiga på religiös grund hvilande
samvetsbetänkligheter rest sig mot utförandet af hvarje med militär tjänst¬
göring på ett eller annat sätt förbunden sysselsättning och således äfven
mot den, hvartill de enligt bestämmelserna i ofvannämnda cirkulär hän¬
visats. I flere fall hafva dessa betänkligheter varit af den afgörande art,
att vederbörande värnpliktiga antingen föredragit — stundom upprepade
gånger — de stränga straff, hvarmed krigslagarna belägga insubordinations-
brott, eller ock emigrerat.
Att detta häntyder på en öfvertygelse af djupt grundad art, torde i
de flesta fall vara visst. Utskottet är ock af den meningen, att en sådan
på uppriktiga samvetsbetänkligheter af religiös art hvilande uppfattning
vid värnpliktens utkräfvande bör af staten respekteras, där sådant utan
åsidosättande af statens intressen kan ske, hvilket jämväl, såsom motio¬
nären framhåller, är fallet i flere främmande länder. Att ett dylikt
åskådningssätt ej heller är främmande för svensk rätt, framgår däraf, att
gällande lag hos oss öppnar möjlighet för person af sådan lära, som ej
tillstädj er honom att aflägga ed, att på annat tillfredsställande sätt bekräfta
riktigheten af en vid domstol afgifven utsaga.
När staten, såsom nu är fallet, genom höga straff söker reagera mot
ifrågavarande värnpliktigas af religiösa motiv förestafvade insubordinations-
brott, torde det vara uppenbart, att straffet alldeles förfelar sitt ändamål.
De, som däraf drabbas, anse sig lida för en rättfärdig sak, och på kamra¬
17
Lagutskottets Utlåtande N:o 88.
terna vid truppen verkar tvifvelsutan de tredskandes ådagalagda motvilja
mot militärtjänsten ock därpå följande stränga bestraffning demoraliserande.
Ur försvarets och särskildt disciplinens synpunkt torde därför deras full¬
ständiga aflägsnande från lägerplatserna endast vara att förorda, så mycket
mera som ifrågavarande värnpliktigas årliga antal är så ringa, att deras
uteslutande från de med militärtjänsten förenade göromål, hvartill de nu
hänvisas, icke i någon mån kan sägas minska försvarskrafterna.
Om utskottet alltså på anförda skäl finner den föreliggande motionen
synnerligen behj ärtans värd och för sin del vill tillstyrka bifall till den¬
samma, anser dock utskottet, att en nödvändig förutsättning därför är, att
fullt betryggande garantier uppställas mot missbruk från sådana värn¬
pliktigas sida, som för att komma i åtnjutande af den ifrågavarande be¬
frielsen ej skulle sky att hyckla samvetsbetänkligheter.
Väl torde man i allmänhet vara berättigad antaga, att sådant endast
undantagsvis skulle inträffa, och att de, som af uppgifna samvetsbetänklig-
ligheter skulle göra anspråk på befrielse, i dessa sina uppgifter vore ärliga
och uppriktiga. Fordringen på ett tillfredsställande och objektivt ådaga-
läggande af ärligheten i deras uppsåt skulle väl ock till en del kunna
tillgodoses genom intyg af församlingsföreståndare eller annan trovärdig
person. Men frånsedt svårigheten för vederbörande att i alla förekom¬
mande fall kunna afgifva ett sådant intyg, innebär icke detta en i ut¬
skottets tanke fullgod garanti mot missbruk af den ifrågasatta befrielsen.
Motionären har i detta afseende anvisat den säkraste vägen. Ålägges den,
som af ifrågavarande motiv ej anser sig kunna fullgöra värnplikten, att i
stället för statens räkning utföra annat verkligt arbete, lärer faran för
missbruk få anses helt vara aflägsnad. Sådant arbete af flerfaldig art
torde lätteligen erbjuda sig. Motionären har föreslagit arbete med torr-
läggningar å domäner eller kronoparker samt väganläggningar, och vid
frågans föregående behandling har ifrågasatts arbete vid utdikning af
mossar, odlande af jord, järnvägsbyggnader, broarbeten, skogsskötsel, vissa
ångbåtsfarleders upprensning och dylikt. Emellertid anser sig utskottet
gifvetvis icke i tillfälle angifva, hvad som härvid skulle vara lämpligast
samt hur anvisadt arbete skulle närmare ordnas och utföras, utan torde en
af ICungl. Maj:t verkställd utredning härutinnan anvisa den bästa lösningen.»
»Herr Lindhagen har till stöd för ofvanberörda, af honom biträdda
hemställan anfört följande:
Bih. till Rilcsd. Prof. 1909. 7 Sami. 37 Häft.
3
18 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
»Till det af öfriga reservanter åberopade utlåtandet af 1907 års lag¬
utskott hade jag beträffande motiveringen afgifvit ett särskildt yttrande,
så lydande:
'Lika med utskottet finner jag det af motionären framhållna missför¬
hållandet böra föranleda åtgärder, ägnade att afhjälpa detsamma.
Däremot förstår jag icke utskottets yttrande om att öfvertygelser af
ifrågavarande slag böra af staten respekteras endast »där sådant utan åsido¬
sättande af statens intresse kan ske». Det är nämligen just ett statsin¬
tresse af första ordningen att ej tvinga någons samvete. Att i dylika fall
ådöma medlemmar i samhället borgerliga straff innebär om något ett åsido¬
sättande af statsintressena. Och man får väl ej förutsätta såsom normalt,
att statens rättsordning är så dålig, att den rätteligen bör slå ihjäl ett
statsintresse med ett annat.
En undantagslös och bjudande sats måste det således vara, att värn¬
pliktige i de afsedda fallen skola befrias från värnplikten. Sedan må där¬
till i mån af behof läggas garantier mot missbruk samt åt framtiden öfver-
lämnas att fullkomna dessa garantier, för den händelse de visa sig ej vara
tillräckliga. Utskottet själft medgifver, att man kan vara berättigad an¬
taga, att hycklandet af samvetsbetänkligheter skall inträffa endast undan¬
tagsvis. Med vissa garantier måste dessa undantagsfall bli ännu sällsyn¬
tare. Skulle ändock någon gång en ovärdig komma undan sin värnplikt,
så är detta ett vida mindre ondt, än om samhället med berådt mod skapar
martyrer för verkliga religiösa öfvertygelser.
Beträffande härefter garantierna, så ställer jag mig mycket tveksam
gent emot den af utskottet förordade arbetsplikten.
För det första kan lätt inträffa, att dylik arbetsskyldighet ingalunda
undanröjer betänkligheterna hos många värnpliktige, då den i alla fall är
ett surrogat för just det, hvaremot deras öfvertygelse vänder sig. Motionen
är ju föranledd af den erfarenheten, att ifrågarande värnpliktige se mera
till saken än till formen och därför ofta finna civila arbeten vid mötes¬
platserna lika oförenliga med deras öfvertygelse som värnpliktsöfningarne
själfva. Flyttas nu det civila arbetet för statens räkning något längre bort
och anordnas såsom något fristående för sig, så kan det väl hända, att en och
annan låter udda vara jämnt. Men de mest trosvissa lära säkerligen icke
låta genom några som hälst skenfagra förespeglingar locka sig bort från de
vägar, som de anse för de rätta.
I öfrigt är det svårt att tänka sig, hur dessa arbeten skola fömufts-
enligt anordnas. Säkerligen komma de alltid att kosta staten vida mer
19
Lagutskottets Utlåtande N:o 38.
än de inbringa. Än värre är, att berörda arbeten, som ju ej skola verk¬
ligt betalas och tydligen behöfva ske under bevakning, måste få en omiss¬
kännlig likhet med tvångs- eller straffarbete och därför snart skola utdömas
både af värnpliktsfångarna och den allmänna meningen. I all synnerhet
göra sig dylika farhågor gällande, ifall arbetena skola bestå i sådana tunga
jordarbeten, som af motionären och utskottet förordats.
Det enda rätta är väl, att ett dylikt så att säga andligt förhinder
bör föranleda hel befrielse från värnplikten likaväl som full kroppslig
oförmåga därtill. Garantierna mot missbruk få sökas på andra och natur¬
ligare vägar. Exempelvis må nämnas medlemskap i ett erkändt trossam¬
fund, hvars lära fördömer krigstjänst, eller intyg från trovärdiga personer
i den värnpliktiges hemort i förening med en högtidligen aflagd försäkran
af den värnpliktige på tro och heder. Lagen bör ock stämpla en falsk
uppgift eller försäkran, där den ledt till befrielse, såsom en otillåten och
straffbar handling. Med dylika utvägar bör det i hvarje händelse vara
nog, till dess erfarenheten visar, om det verkligen behöfs ännu flera ga¬
rantier.
Jag har ansett, att det ofvan sagda bort ingå i motiveringen, ehuruväl
formuleringen af motionärens slutyrkande ej medgifver utskottet att gå
längre i sin hemställan än utskottet föreslagit.’
Denna mening får jag äfven i förevarande ärende vidhålla. Visser¬
ligen kan det ju hända, att de uttalade farhågorna om möjligheten att
anordna de ifrågasatta arbetena skola visa sig öfverdrifna. Hvad som står
fast är, att, om den nu till buds stående utvägen innebär en halfmesyr, så är
motionärens förslag visserligen ett framsteg därifrån, men i alla fall endast
en trefj ärdedelsmesyr. Här vissa värnpliktige kunnat under vissa garantier
kasseras på grund af religiösa samvetsbetänkligheter, finns det ingen anled¬
ning att ej likställa dem med värnpliktige, som kasserats för kroppsfel.
Endast på detta sätt vinnes trygghet för att alla kasserade samvetsömma
bli tillfredsställda och staten slipper ifrån omkostnader och bekymmer.»
Herrar Fahlén och Åkerlund hafva anhållit få här antecknadt, att de
icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.