Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Ribscl. kansli den 9 februari, 1909, kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning af justitieombudsmannens framställning om
förklaring eller ändring af 4 kap. 10 § strafflagen.
Uti sin till innevarande riksdag afgifna och till lagutskottet hän¬
visade ämbetsberättelse har justitiombudsmannen hemställt, att Riksdagen
måtte för sin del meddela den förklaring af 4 kap. 10 § strafflagen, att
med detta lagrums grund och mening öfverensstämmer, att, därest någon,
sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det till fullo undergått,
föröfvat nya brott, straffen för dessa brott, med iakttagande af förut i
nämnda kapitel stadgade grunder, böra af domstolen förenas eller sam¬
manläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon del verk-
ställdt, när brott ånyo föröfvades, med hvad af samma straff då återstod,
äfvensom att å det sålunda bestämda straffet skall afräknas hvad af förra
straffet eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt, efter det brott
ånyo föröfvades.
För den händelse Riksdagen skulle finna, att lagförklaring uti ifråga¬
varande fall icke lämpligen borde meddelas, har justitieombudsmannen
alternativt hemställt, att Riksdagen måtte för sin del antaga följande
förslag till
Lag
om ändrad lydelse af 4 kap. 10 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 4 kap. 10 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Bih. till Riksd. Prof, 190.9. 7 Sami. 2 Ucift. (N:o 2.)
1
2
Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
»Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det till
fullo undergått, ånyo föröfvat brott; då bör straffet för detta brott, eller,
om brotten äro derå, straffen för dessa brott, med iakttagande af de här
ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas eller sammanläggas med
det förra staffet eller, om detta var till någon del verkställdt, när brott
ånyo föröfvades, med hvad af samma straff då återstod; och skall å det
sålunda bestämda straffet afräknas hvad af förra straffet eller sagda åter¬
stod dåraf kan vara verkställdt, efter det brott ånyo föröfvades.»
Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande.
»Uti 4 kap. 10 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen
den 22 juni 1906, äro följande bestämmelser meddelade:
Tiar någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det
till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott,
med iakttagande af de här ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas
eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon
del verkställdt, då det nya brottet begicks, med livad af samma straff då
återstod; och skall å det sålunda bestämda straffet afräknas hvad af förra
straffet eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt efter det nya brottets
föröfvande.’
Enligt lagen den 22 juni 1906 har 9 § af 4 kap. strafflagen följande
lydelse:
’Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett brott
dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då skall
straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det
honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.’
I 4 kap. 5 § strafflagen är stadgadt:
Är någon för särskilda brott förfallen till straffarbete på viss tid;
då må ej, vid förening af straffen, tiden för det af dem, som längst är,
eller, om tiden för hvartdera straffet är lika lång, den tid öfverskridas
med mer än två år. — Lag samma vare, där någon för särskilda brott
gjort sig till fängelse skyldig.’
Beträffande tillämpningen af bestämmelserna i 4 kap. 10 § strafflagen
har i visst afseende meningsskiljaktighet yppats. Jag åsyftar härvid det
fall, att en person samtidigt lagföres för flera brott, föröfvade efter det han
redan blifvit till straff dömd, men innan han till fullo undergått detta
straff. Enligt en mening böra här ifrågavarande bestämmelser så tilläm¬
pas, att icke en utan två särskilda sammanläggningar af straff skola äga
rum, i det att först de särskilda straffen för hvart och ett af de senast
Luyutskottets Utlåtande N:o 2. •>
lagförda brotten skola enligt vanliga regler sammanlaggas och darelter den
straffsumma, som härigenom erhålles, förenas med det genom förra domen
ålagda straffet till den del detta icke var verkställdt, när de senare brot¬
ten föröfvades. En annan mening åter förfäktar, att endast eu samman¬
läggning bör äga rum, i det att de särskilt utsatta straffen för hvart och
ett af de nya brotten skola, utan att först med hvarandra sammanläggas,
omedelbart sammanläggas med det förut ådömda straffet eller dess återstod.
Följande rättsfall är uti ifrågavarande afseende belysande.
En person X dömdes genom Kungl. Maj:ts utslag den 14 september
1897 att för hvardera af två förskingringsbrott hållas i fängelse tre må¬
nader eller för båda brotten sammanlagdt sex månader. Sedermera dömde
Göta hofrätt genom utslag den 30 oktober 1902 X för hvart och ett åt
107 särskilda bedrägeribrott och anstiftan till 5 särskilda sådana brott, samt¬
liga begångna efter det X blifvit dömd för ofvannämnda förskingringsbrott,
att hällas i fängelse två månader eller att för samtliga dessa brott jäm¬
likt 4 kap. 5 § strafflagen hållas i fängelse tillhopa två år två månader.
Samtidigt förordnade hofrätten, att detta straff och det X genom Kungl.
Maj:ts ofvanberörda utslag ådömda straff af fängelse i sex månader skulle
förenas till fängelse i två år åtta månader.
Vid granskning af de till justitiekanslersämbetet inkomna fånglistor
anmärktes mot hofrättens berörda utslag, att enligt det nu ifrågavarande
lagrummet de X ådömda straff vid förening bort, med tillämpning af 4
kap. 5 § strafflagen, sammanläggas till fängelse i allenast två år sex må¬
nader, och infordrades med anledning häraf förklaring från dem af hof¬
rättens ledamöter, som deltagit i beslutet.
Uti afgifna särskilda yttranden anförde dessa ledamöter, att hofrättens
utslag vore lagligen grundadt. Enligt deras åsikt utgjorde ifrågavarande
lagrum eu motsättning till närmast föregående paragraf i samma kap. och
innejjure icke, att den brottslige skulle, såsom i sistberörda lagrum uttryck¬
ligen sades, så dömas, som om han blifvit på en gång lagförd för samt¬
liga sina förbrytelser; utan resultatet af den första lagföringen borde sam¬
manläggas, icke med de särskilda straff, den brottslige för de under den
senare lagföringen behandlade brotten kunde för hvarje af dessa brott
hafva förskyllt, utan med resultatet af den senare lagföringen.
Justitiekansler!! vidhöll emellertid sin mening om innebörden af stad¬
gandet uti ifrågavarande lagrum, hvilken mening, enligt hvad han hade
sig bekant, delades af professorerna i straffrätt vid rikets universitet och
gillats af rättspraxis, samt yrkade i underdånig skrifvelse, att då hofrättens
utslag vore uppenbart felaktigt, och det på grund af hvad förklarandena
anfört vore att befara, att därest felet ej beifrades, det kunde komma att
4
Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
åt' dem upprepas, förklarandena måtte för ifrågavarande fel \ it! domare¬
ämbetets utöfning fällas till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen.
I anledning af detta åtal meddelade Kungl. Maj:t utslag den 24 feb¬
ruari 1904, hvari af fyra justitieråd mot två förklarades, att som något
fel vid domareämbetets utöfning i det af justitiekansler!! angifna hänseende
icke kunde anses vara af förklarandena begånget, ogillades justitiekanslerns
i målet förda talan. Samtidigt afstyrktes med enahanda röstetal en af X
gjord nådansökning.
Minoriteten ansåg väl hofrättens beslut icke öfverensstämma med en
riktig tolkning af de uti ifrågavarande lagrum gifna bestämmelser angå¬
ende straffsammanläggning, men då förklarandena icke genom samma be¬
slut kunde anses hafva gjort sig skyldiga till ansvar för ämbetsfel, kunde
justitiekanslerns i målet förda talan icke bifallas.
Ett af de justitieråd, som tillhörde majoriteten, utvecklade sin asikt
närmare sålunda: Af det i 4 kap. 5 § strafflagen meddelade stadgande,
att, i händelse någon är för särskilda brott förfallen till straffarbete på
viss tid eller till fängelse, tiden för det af dessa straff, som är längst,
icke må vid straffens förening öfverskridas med mer än två år, framgår
visserligen med all möjlig tydlighet, att vid sammanläggning hvarje sär¬
skild! straff för sig skall komma i betraktande, så att det längsta af dessa
särskilda straff, men icke summan af två eller flera bland dem skall, så
att säga, bilda utgångspunkten för sammanläggningen. Denna regel om
straffens hållande i sär hvar för sig är så naturlig, att något annat sätt
för sammanläggningens verkställande rimligen icke kunnat komma i fråga.
Men förutsättningen för denna regels tillämplighet är, såsom innehållet af
nämnda lagrum tydligen gifver vid handen, att de led, som skola bilda
det sammanlagda straffet, utgöras ensamt af särskilda, eller med andra ord,
icke genom föregående dom eller domar redan kumulerade straff. Denna
förutsättning inträffar emellertid icke i det fall, hvarom nu år fråga; tv
i detta fall skulle enligt ifrågavarande lagrum en af de faktorer, som med¬
verkade till sammanläggningsresultatet, utgöras af ett genom föregående
dom redan kumuleradt straff. På ett sådant fall, där just det kumulerade
straffet, i den mån detta icke vid det eller de nya brottens begående redan
blifvit verkställdt, skall, därest detta straff är det längsta, bilda utgångs¬
punkten för sammanläggningen, äger den förut nämnda regeln om straf¬
fens hållande i sär uppenbarligen icke tillämplighet. I händelse förbrytaren
före begåendet af det eller de brott, hvarför han sista gången fälles till
straff, ådragit sig flera då ännu icke verkställda straffdomar, kunna flera
kumulerade straff komma att ingå såsom faktorer i det slutliga straff-
resultatet. Huruvida beträffande sådant fall som det nu ifrågavarande
Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 5
lagstiftares mening varit att, med undantag af ett eller flera genom lös¬
gående dom eller domar redan kumulerade straff, de öfrig» straff, hvar¬
till förbrytaren vid sista lagföringen fälle», skola vid straffens förening
hållas i sär, därom gifver ifrågavarande lagrum icke något klart besked.
Det däri begagnade uttrycket »då bör straffet för detta brott» etc. be¬
rättigar ingalunda till den slutledning, att, därest den skyldiges nya brotts¬
lighet består af flera brott, subjektet och predikatet i den anförda satsen
också böra förändras till pluralis. Snarare synes den här ensamt begag¬
nade singularisformen antyda, att i detta fall icke de vid sista lagföringen
ädömda särskilda straffen hvar för sig, utan det lagstadgade resultatet af
desamma bör i likhet med det eller de genom föregående dom eller
domar bestämda straffresultat ingå såsom faktorer vid den slutliga sam¬
manläggningen. Denna uppfattning af lagbudets innebörd vinner stöd
däraf, att i den närmast föregående paragrafen i sagda kapitel af straff¬
lagen singularisformen »straffet» begagnas till utmärkande af ett genom
två eller flera straffs förening uppkommande straffresultat. Att med denna
uppfattning det sammanlagda straffet kan blifva strängare än eljest, rätt¬
färdigas tillräckligt däraf, att brottslingen icke låtit de förut meddelade
straffdomarna hejda sig från fortgående på brottets bana (Jfr Nytt juri¬
diskt 0arkiv afd. II 1903 n:r 8).
A andra sidan anförde ett af de till minoriteten hörande justitieråden
till utveckling af sin mening följande: De i 4 kap. strafflagen gifna stad-
ganden i fråga om bestämmande af straff för flera brottsliga handlingar,
hvilka äro hvar för sig till särskilda brott att hänföra, gå i regel därpå
ut, att straff skall utsättas för hvarje särskildt brott och dessa straff seder¬
mera sammanläggas till ett med iakttagande af de allmänna kumulations-
reglerna. Detta gäller såväl då brotten förekomma till bedömande under
en lagföring, som då de åtalas i särskilda mål och då flera särskilda straff¬
domar förekomma till verkställighet. I alla dessa- fåll tillgår samman¬
läggningen så, ätt de för de särskilda brotten i första hand utsatta straffen
— oberoende af sammanläggningsbeslut, som må vara angående vissa
af dem förut meddeladt — förenas till ett, hvarefter å det sålunda upp¬
komna straffresultatet afräkna» hvad förbrytaren kan hafva däraf utstått.
Ingenstädes förekommer hvad dessa fall angår någon förening af ett genom
föregående sammanläggning uppkommet straffresultat med ett senare ådömdt
straff eller straffresultat. — Från denna lagens allmänna anordning göres
uti ifrågavarande paragraf ett undantag för det fall, att straff för ett eller
flera brott är ådömdt och förbrytaren därefter men innan nämnda straff
blifvit börjadt eller till fullo undergånget begår nytt eller nya brott. Detta
undantag innebär — därom torde ingen meningsskiljaktighet råda — att
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
i händelse det förut ådömda straffet uppkommit genom sammanläggning
af flera straff, det är straffresultatet eller, i händelse någon del däraf är
verkställd, dess återstod (icke de för de olika äldre brotten utsatta sär¬
skilda straffen), som skall ingå såsom första termen i den nya straffsam¬
manläggningen. Denna anordning medför i regel den följd, att det slut¬
liga straffresultatet blir strängare än om den första domen upplösts i sina
ursprungliga beståndsdelar; och ett skäl till ett dylikt strängare bedömande
kan ju ligga däri, att det ingrepp från statens sida mot en brottslig vilja,
som tvifvelsutan ligger i en meddelad straffdom, äfven om den ej blifvit
till fullo verkställd, visat sig vara utan verkan. — Med den af hofrättens
ledamöter omfattade mening skulle emellertid bestämmelsen i ifrågavarande
paragraf innefatta en ytterligare afvikelse från den regelmässiga anord¬
ningen vid straffsammanläggning, den nämligen att, i händelse förbry¬
taren efter den första domen begått flera nya brott, straffen för dessa
skulle särskild! kumuleras och det därigenom uppkomna straffresultatet där¬
efter sammanläggas med det äldre straffresultatet eller dess ej verkställda
återstod; d. v. s. äfven den andra termen i sammanläggningen skulle
utgöras af ett straffresultat. För eu dylik uppfattning af ifrågavarande
paragraf synes giltig grund ej kunna anföras. Lagbudet själft inne¬
håller i sig intet, som föranleder därtill, och lagens grund och mening-
torde ej heller gifva hemul därför. Men om så är, bör icke undantagets
räckvidd sträckas ut öfver hvad detsamma obestridligen innehåller, utan
för nu ifrågavarande fall i stället gälla hvad eljest är regel, d. v. s. att
såsom andra termen i den nya straffsammanläggningen böra ingå de sär¬
skilda, för de senare brotten utsatta straffen (Jfr. Nytt juridiskt arkiv
afd. II 1904 n:r 2).
1 underdånig skrifvelse den 20 maj 1904 hemställde justitiekansler!!
sedermera om den förklaring af ifrågavarande lagrum, att med dess grund
och mening öfverensstämmer att, därest någon, sedan han blifvit till straff
dömd, men innan han det till fullo undergått, föröfvat nya brott, straffen
för dessa brott, med iakttagande af förut i 4 kap. strafflagen stadgade
grunder, böra af domstolen förenas eller sammanläggas med det förra
straffet eller, om detta var till någon del verkställdt, då de nya brotten
begingos, med hvad af samma straff då återstod, äfvensom att å det sålunda
bestämda straffet skall afräkna'; hvad af förra straffet eller sagda återstod
däraf kan vara verkställdt efter de nya brottens föröfvande.
Till stöd för sin framställning anförde justitiekansler!!: Ehuru Kung!.
Maj:ts förenämnda utslag icke torde innebära att hofrättens ledamöter
rätt tillämpat ifrågavarande lagrum, utan allenast, att straffbart ämbetsfel
icke förelåge, torde dock på grund af de använda ordalagen i förening
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
med den omständigheten, att nådansökningen blifvit afstyrka rikets domare
i allmänhet uppfatta samma utslags innebörd vara, att hofrättens utslag
vore lagligen grundadt, och förty öfvergifva den hittills antagna och god¬
kända regeln för tillämpning af ifrågavarande lagrum, hvilken regel justitic-
kanslern fortfarande ansåge vara den riktiga. I en fråga som denna, af
hvilken medborgares personliga frihet i så hög grad kunde vara beroende,
borde det i hvarje fall icke lämnas rum för tvekan om lagens rätta
förstånd.
Högsta domstolen, dit den af justitiekansler! sålunda gjorda fram¬
ställningen remitterades, fann emellertid, enligt beslut den 24 november
1904, sådana förhållanden ej vara för handen, att lagförklaring, enligt 19 §
regeringsformen borde meddelas.»
Efter att hafva lämnat eu historisk redogörelse rörande ifrågavarande
lagrum (justitieombudsmannens ämbetsberättelse sid. 169 —175) anför ju¬
stitieombudsmannen vidare.
»Den nu lämnade historiska redogörelsen gifver enligt min tanke stöd
för riktigheten af den meningen, att, om någon, sedan han blifvit till
straff dömd, men innan han det till fullo undergått, föröfvat två eller
flera nya brott, straffen för dessa brott, utan att med hvarandra samman¬
läggas, skola under iakttagande af de uti ifrågavarande kapitel gifna före¬
skrifter förenas med det förra straffet eller dess återstod.
Denna mening synes mig äfven, innan 1890 års lagändring tillkom,
hafva varit ganska tydligt uttryckt i lagen (jfr. 4 § i förordningen den
21 december 1857 angående sammanläggning af straff och 4 kap. 8 § i
1864 års strafflag), om ock ordalagen icke särskildt valts med hänsyn till
det fall, hvarom nu är fråga.
Klart är, att 1890 års lagstiftare icke afsett att uti förevarande hän¬
seende meddela ändrade bestämmelser.
Härutinnan äfvensom beträffande tolkningen af ifrågavarande lagrum
tillåter jag mig för öfrigt åberopa såsom auktoritet professorn i straffrätt
vid Uppsala universitet J. Hagströmer, hvilken deltagit i utarbetandet af
det lagförslag, som ligger till grund för 1890 års lag och sålunda jämväl
för berörda lagrums nuvarande lydelse.
Han yttrar i sitt arbete 'Svensk straffrätt’ (sid. 803—804) följande:
Under stadgandet uti ifrågavarande lagrum inbegripes enligt dess lydelse
äfven den händelse, då brottslingen, förrän han ånyo förgick sig, varit
dömd för flere förbrytelser. Däremot talas det endast om det fall, då
den dömde begått ett nytt brott. Emellertid skall naturligen den i stad¬
gandet meddelade bestraffningsregeln ock användas, då det föreligger flere
sådana brott. I detta fall komma då, förutsatt att de nya brotten kon¬
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
kurrera reellt med hvarandra, de särskilda straffen för dessa brott att
sammanläggas med det förra straffet eller hvad däraf återstod, då de nya
brotten begingos. Aro dessa brott tvenne, blifva alltså sammanläggnings-
termerna tre — de båda straff, som de nya brotten hvart för sig hafva
förskyllt, samt det förut ådömda straffet resp. dess nyssnämnda återstod —
och på dessa tre termer tillämpas så de vanliga sammanläggningsreglerna.
Det är val att märka, att straffen för de nya brotten skola sålunda hvart
för sig omedelbart ingå såsom termer i sammanläggningen med det förra
straffet resp. dess återstod. Man får icke först sammanlägga straffen för
de nya brotten enligt lagens sammanläggningsregler och sedermera den
sålunda erhållna straffsumman enligt samma regler med det förra straffet
resp. dess återstod. Om X efter att hafva blifvit dömd till 2 års straff¬
arbete, innan detta straff kommit till någon verkställighet, begår två nya
brott, som hvart för sig betingar straffarbete i 3 år, blir sammanlagda
straffet icke 7 års, utan endast 5 års straffarbete; om X sedan han blifvit
dömd att bota LO kronor, innan dessa böter blifvit guldna eller aftjänade
med förvandlingsstraff, begår två brott, af hvilka hvardera förskyller 2
års straffarbete, blir sammanlagda straffet straffarbete i 4 år och 10 kronor
böter, men, om tillgång saknas till böternas gäldande, kommer straffarbetet
ej att förlängas med det mot böterna svarande förvandlingsstraffet, utan
detta att anses inbegripet i den urbota bestraffningen o. s. v. Att det
sålunda angifna sättet för stadgandets tillämpning, då den dömde begått
flere nya brott, är det rätta, lider ej minsta tvifvel. Enligt vår rätts
konkurrensregler, såvidt dessa äro uttryckligen angifna, betingar i regeln
eu reell konkurrens det straff, som erhålles genom en enligt de i 4 kap.
stadgade grunder försiggången sammanläggning af de särskilda straff,
brotten hvart för sig hafva förskyllt. Härifrån göres visserligen i så måtto
ett undantag, att, där någon efter att hafva blifvit dömd till straff för
flere reellt konkurrerande brott, men innan han till fullo undergått detta
straff, gjort sig skyldig till ett nytt brott, i sammanläggningen med straffet
för detta brott skall ingå det sammanlagda straffet för de förut afdömda
brotten eller hvad däraf återstod, då det nya brottet begicks. Men i be¬
traktande af den grund, hvarå detta undantag hvilar, kan det ej rimligen
blifva fråga om att göra en analogisk användning af detsamma, då någon
under de förhållanden, som uti ifrågavarande lagrum angifvas, förörvat
flere nya reellt konkurrerande brott, så att i ett sådant fall i samman¬
läggningen med det förra straffet resp. dess återstod skulle ingå icke de
särskilda straffen för de nya brotten utan dessas sammanlagda straff.
Den här uttalade uppfattningen år ock, enligt hvad jag inhämtat,
den, som i allmänhet gjort sig gällande i praxis. I afseende härå kan
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
jag exempelvis meddela följande fall. Rådstufvurätten i Västerås dömde
den 16 april 1894 en person X för fylleri att höta o kronor. Glansham¬
mars och Örebro rådhusrätt dömde den 9 mars 1895 samma person till
fyra månaders fängelse för hvartdera af 9 under hösten 1894 begångna
bedrägeribrott eller sammanlagdt till fängelse i 2 år 4 månader. Svea
hofrätt förordnade i utslag den 13 december 1895, att vid bristande bötes-
tillgång dessa straff skulle sammanläggas till fängelse i 2 år 4 månader
3 dagar. Då i anledning däraf, att straffen bort sammanläggas till fän¬
gelse i allenast 2 år 4 månader, justitieombudsmannen framställde anmärk¬
ning mot hofrättens utslag, vidgingo i afgifven förklaring de hofrättens
ledamöter, hvilka beslutat utslaget, att beslutet tillkommit af förbiseende,
och meddelade tillika, att som böterna dåmera guldits, all verkan af den
felaktiga straffsammanläggningen förfallit; och lät justitieombudsmannen
därvid bero.
„ Kungl. Maj:ts ofvan omförmälda utslag i anledning af det utaf justitie-
kanslern anställda åtalet lärer, såsom justitiekanslern anmärkt, ej heller
anses innebära, att hofrättens ledamöter rätt tillämpat ifrågavarande lag¬
rum, utan allenast att straffbart ämbetsfel icke förelegat.
An mindre torde den omständigheten, att högsta domstolen, kort före
Riksdagens sammanträdande, funnit den af justitiekanslern begärda lag¬
förklaringen ej böra meddelas, kunna tolkas därhän, att högsta domstolen
i sakfrågan haft annan uppfattning än justitiekanslern.
Emellertid har jag erfarit, att under de senaste åren olika myndig¬
heter tillämpat ifrågavarande lagrum i enlighet med Göta hofrätts ofvan-
berörda utslag. Och har man, enligt hvad till min kännedom kommit,
till stöd för ett dylikt förfarande åberopat Kungl. Maj:ts oftanämnda
utslag.
Det synes mig vara af synnerlig vikt, att det sålunda uppkomna miss¬
förståndet, som i hög grad kan beröra medborgares personliga frihet, med
det snaraste varder aflägsnadt.
I skrifvelse den 22 april 1903 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t efter
verkställd undersökning, på hvad sätt allmänna strafflagens stadganden om
sammanträffande af brott och hvad därmed omedelbart ägde samband lämp¬
ligen borde ändras i syfte att vinna större enkelhet och ökadt tillfälle att
afpassa straffet efter brottsligheten i det särskilda fallet, täcktes låta utarbeta
och förelägga Riksdagen förslag till de lagbestämmelser, hvartill förhållan¬
dena kunna föranleda.
Väl är att hoppas, att, om den allmänna revision af bestämmelserna
på hithörande område, som Riksdagen sålunda begärt, en gång kommer
att äga rum, missförstånd af ofvan angifven art icke längre skall kunna
Bill. till Rilesd. Prot. 1909. 7 Sami. 2 Häft. 2
Utskottets
yttrande.
10 Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
förekomma. Men att i afvaktan på resultatet af denna Riksdagens fram¬
ställning, hvilket i allt fall icke inom den närmaste framtiden torde före¬
ligga, underlåta att vidtaga någon åtgärd till häfvande af det nu förefint¬
liga missförståndet, synes mig icke vara tillrådligt. Ett dylikt uppskof är
nämligen liktydigt med att utsätta åtskilliga personer för risken af ett
olagligen förlängdt frihetsstraff, och detta i all synnerhet, som de personer,
om hvilka här är fråga, i allmänhet icke kunna antagas själfva vara i till¬
fälle att bedöma, huruvida förevarande skäligen otydligt affattade bestäm¬
melser varda rätt tillämpade eller icke.»
Enligt ordalydelsen af gällande 10 § i 4 kap. strafflagen meddelas
där bestämmelse angående förfarandet vid sammanläggning af straff, därest
någon, sedan han blifvit till straff dömd, föröfvat nytt brott, innan han
till fullo undergått det förut ådömda straffet. För detta fall stadgas ett
förfaringssätt med afseende å sammanläggningen, enligt hvilket det nya
brottet medför ökning af det slutliga straffresultatet regelmässigt och utan
att afseende fästes vid det tidigare ådömda straffets beskaffenhet af att
redan det kunna vara resultatet af en sammanläggning af straff för flere
reellt konkurrerande brott. Såsom justitieombudsmannen framhållit, har
emellertid i praxis tvekan uppstått, huruvida, i händelse efter lagföring
för ett eller flere brott, men innan därför ådömdt straff till fullo under-
gåtts, flere nya brott blifvit begångna, nämnda straff eller återstoden däraf
borde enligt vanliga regler sammanläggas med de för de nya brotten för¬
skyllda straffen hvart och ett för sig betraktade eller med deras enligt
vanlisra regler sammanlagda summa. Enligt den senare tolkningen kan det
slutliga straffresultatet blifva afsevärdt strängare än enligt den förra.
Utskottet för sin del kan icke finna annat än att, såsom justitie¬
ombudsmannen också sökt visa, med andan och meningen i här ofvan
omförmälda stadgande i 4 kap. strafflagen bäst öfverensstämmer det af de
nyssnämnda båda förfaringssätten, som innebär att, i enlighet med hvad i
allmänhet vid reell brottskonkurrens äger rum, hvart och ett af straffen
för de nya brotten ingår såsom särskild term i sammanläggningen, och
hvilken lagtillämpning leder till ett straffresultat, som visserligen bestämts
med beaktande af inträffadt återfall i brott trots förut ådömdt icke till
fullo undergånget straff, men dock under likartade faktiska förutsätt¬
ningar ofta blir lindrigare, än om före den slutliga straffsammanläggningen
förening skett af straffen för de nya brotten. Då emellertid en motsatt
uppfattning understundom gjort sig hos myndigheterna gällande, samt
jämväl inom högsta domstolen meningarna i frågan visat sig vara delade,
synes det utskottet, lika med justitieombudsmannen, vara af vikt, att åt¬
gärd vidtages för undanröjande af en förefintlig osäkerhet i rättstillämp¬
11
Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
ningen, som i så afsevärd grad som den ifrågavarande kan beröra med¬
borgares personliga frihet.
Med hänsyn till att högsta domstolens pluralitet i det af justitie¬
ombudsmannen omförmälda rättsfallet synes hafva omfattat en motsatt
mening mot den, som utskottet sålunda anser hafva mera fog för sig,
torde en ändring af förevarande lagrum vara att föredraga framför den
alternativt ifrågasatta lagförklaringen. Mot den af justitieombudsman¬
nen föreslagna formuleringen har utskottet den erinran att göra, att den¬
samma icke tagit tillräcklig hänsyn till det fall, att de efter den förra
domen begångna brotten skola bedömas enligt 4 kap. 1 § strafflagen.
Utskottet har därför gjort ett förtydligande i nämnda afseende.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, måtte för sin del antaga
följande förslag till
Lag*
om ändrad lydelse af 4 kap. 10 § strafflagen.
Härigenom för ordnas, att 4 kap. 10 § strafflagen
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men
innan han det till fullo undergått, ånyo föröfvat brott;
då bör det eller de särskilda straff, hvartill han härför
gjort sig skyldig, med iakttagande af de här ofvan
stadgade grunder, af domstolen förenas eller samman¬
läggas med det förra straffet eller, om detta var
till någon del verkställdt, när brott ånyo föröfvades,
med hvad af samma straff då återstod; och skall å det
sålunda bestämda straffet afräknas hvad af förra straffet
eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt, efter det
brott ånyo föröfvades.
Stockholm den 8 februari 1909.
På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.
Herrar Widén och Lindhagen hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.