16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.
J*:o 9.
Ank. till Biksd. kansli den 20 april 1909, kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i riksdagsord¬
ningen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, n:o 220, hafva herrar Hjalmar Branting, Carl Lindhagen, Herm.
Lindqvist, Ernst Blomberg, Charles Bindley, Knut A. Tengdahl, J. J. Has-
selquist, Ernst Söderberg, J. Th. Johansson, Sven Persson, Hj. Bissén, Joh.
Åberg, J. A. Wallin, K. A. Borg, C. E. Svensson, E. C. Kropp, N. Edv.
Lindberg, Sven Linders, Nils Persson, Värner Rydén, Aug. Nilsson, A. J.
Christiernson, O. H. Waldén, F. TV. Thorsson, Emil Kristensson, A. C.
Lindblad, Gustaf Strömberg, N. A.son Berg, Johan Forssell, Viktor Lars¬
son, G. A. Rundgren, Bernh. Eriksson, E. A. Leksell och L. J. Carlsson
hemställt, att Riksdagen för sin del måtte antaga som hvilande till grund¬
lagsenlig behandling följande förslag till ändrad lydelse af nedanstående
paragrafer i den nya riksdagsordningen:
§ 1.
Svenska folket representeras af Riksdagen, fördelad i två kamrar, den
Första och den Andra, hvilka hvar för sig pröfva och afgöra till Riks¬
dagen hänskjuten fråga.
Hvad kamrarna sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens be¬
slut; så ock hvad Andra Kammaren beslutar i grundlagsfrågor tre gånger
Kormtitutionsutskottets Utlåtande N:o .9.
17
och i andra ärenden två gånger i följd, efter det för hvarje upprepad
gång ett nyval till hela kammaren mellankomma; dock att i de uti 65 §
omförmälda frågor olika beslut skola på sätt där stadgas afgöras medelst
gemensam omröstning samt att hvad därom äfvensom i denna paragraf
föreskrifves ej må ändras annorledes än genom beslut af båda kamrarna.
Riksdagsmännen kunna i utöfning af sin befattning icke bindas af
andra föreskrifter än rikets grundlagar.
§ 9.
Till ledamot i Första Kammaren kan endast väljas man eller kviuna,
som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått 30 års ålder.
§ 16.
Valrätt till Andra Kammaren tillkommer en hvar välfrejdad svensk
medborgare, såväl man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder
val äger rum, uppnått 21 års ålder; dock ej den, som står under förmyn¬
darskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
Till efterrättelse — — — — — — — — — — — inträffar.
§ 19.
Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man eller kvinna,
som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.
Därjämte hafva motionärerna hemställt, att utskottet måtte, i händelse
af bifall till den gjorda framställningen, vidtaga den jämkning i formu¬
leringen af andra paragrafer i grundlagarna, som kunde blifva en följd
af ofvanstående förslag.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
Ifrågavarande motion, hvilken i viss mån innebär ett återupptagande utskottets ytt-
af det af herr Branting m. fl. uti motioner vid 1907 och 1908 års riks- rande'
dagar framlagda förslag till författningsrevision, afser beträffande Andra
Kammaren en utsträckning af valrätten till en hvar välfrejdad svensk
medborgare, såväl man som kvinna, hvilken fyllt 21 år och icke står under
Bih. till Biksd. Prot. 1909. 3 Sami. 4 Häft. 3
18
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.
förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt, äfvensom upphäfvande
af det s. k. bostadsbandet samt införande af valbarhet jämväl för kvinnor.
I fråga om Första Kammaren åter påyrka motionärerna dels upphäfvande af
de för valbarhet stadgade censusbestämmelser, sänkning af valbarhetsåldern
till 30 år samt införande af valbarhet för kvinnor dels ock införande af
suspensivt veto för denna kammare.
I likhet med konstitutionsutskottet vid nästlidet års riksdag har
utskottet icke funnit skäl föreligga att tillstyrka bifall till motionärernas
förslag; och får utskottet alltså hemställa,
att förevarande motion icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 april 1909.
På utskottets vägnar:
KARL STAAFF.
Reservationer:
af herr Staaif, som anfört:
»Utan tvifvel kunna vissa af de inskränkningar i den politiska röst¬
rätten och valbarheten, hvilka finnas inrymda i det af Riksdagen antagna
förslaget, göras till föremål för välgrundade invändningar. Men det synes
knappast finnas anledning att utöfver spörsmålet om den kvinnliga röst¬
rätten, som ju intar en särställning, nu upptaga frågan om aflyftande af
dessa inskränkningar till förnyad pröfning, utan torde det tillkomma den
representation, som kommer till stånd efter de nya grunderna, att skärskåda,
huruvida och i hvilka afseenden rösträtt och valbarhet böra frigöras från
sagda inskränkningar.
Beträffande åter frågan om en ändring i kamrarnas grundlagsenliga
rättigheter sinsemellan, är den förvisso i hög grad behjärtansvärd. Ty det
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9. ’
19
kan med skal befaras, att om äfven den nya ordning, som det antagna
förslaget innebär, kommer att medföra en afsevärd förändring i Första
Kammarens sammansättning, någon säkerhet dock alldeles icke förefinnes,
att kamrarna kunna idka ett godt och lyckosamt samarbete med hvarandra.
Det kan tvärtom, såsom många gånger tillförene blifvit framhållet, lätteligen
inträffa, att olikheten mellan kamrarnas åskådningssätt fortfarande blifver
så stor, att samhällsarbetet och framåtskridandet löper allvarlig fara.
Alla försök att förekomma en sådan eventualitet böra således vinna
noggrann uppmärksamhet och omsorgsfullt öfvervägande. Alla uppslag i
den vägen böra med allvar undersökas och allsidigt skärskådas.
Emellertid måste granskningen af ett sådant uppslag blifva olika
alltefter det sätt, hvarpå det framträder. Begränsas det till angifvande
af en hufvudtanke, hvars närmare inarbetande i grundlagarna och hvars
vidare konsekvenser äro afsedda att göras till föremål för ett särskildt arbete,
kan ju ock granskningen förberedelsevis stanna vid ett öfvervägande af denna
hufvudtankes möjlighet och lämplighet. Men härtill hafva motionärerna
icke inskränkt sig. De hafva fastmera framställt sitt förslag i form af eu
utförd lagtext och synas sålunda mena, att förslaget skall uppfattas såsom
ett i stort sedt afslutadt helt, om de ock antydt, att någon jämkning i
formuleringen äfven af andra lagrum, än dem de beaktat, kan vara påkallad.
I detta försök hafva de efter min mening icke lyckats. Skulle för¬
hållandet mellan kamrarna ordnas genom ett suspensivt veto för Första
Kammaren, borde detta nämligen gifva anledning till öfvervägande af
andra förändringar, hvilka motionärerna icke uppmärksammat.
Sålunda borde regeln om den samtidiga behandlingen af ärendena i
de båda kamrarna upphäfvas och gifva rum för den regeln, att i alla så¬
dana frågor, där Första Kammaren endast har ett suspensivt veto, denna
kammare skulle öfverlägga och besluta först efter det att Andra Kam¬
maren öfverlagt och beslutit. Det vore nämligen föga rimligt, att Första
Kammaren, om den i allehanda ärenden finge en uteslutande suspensiv-
veto-roll, skulle besluta utan att äga kännedom om Andra Kammarens
uppfattning.
Vidare vill det synas som om åtminstone för vissa viktiga grundlags¬
ändringar, utöfver dem som motionen undantager från den allmänna regeln,
det borde erfordras mera än en enkel majoritet i Andra Kammaren —
låt vara att beslutet skall upprepas två gånger med mellanliggande all¬
männa val. Särskildt är härvid att märka, att dessa val kunna äga rum
slag i slag genom tätt på hvarandra följande upplösningar af kammaren.
20
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.
Ytterligare torde nuvarande bestämmelser om gemensam omröstning
böra undergå revision i syfte att vinna en större precision än hvad nu är
fallet. Det har ju nämligen visat sig, att dessa bestämmelser gifvit an¬
ledning till olika tolkningar. Men om detta varit fallet redan nu, huru
mycket mera skulle det icke blifva händelsen, därest Första Kammaren ge¬
nom att få en tvifvelaktig fråga under gemensam omröstning kunde undan¬
draga den från Andra Kammarens enväldiga afgörande eller Andra Kam¬
maren genom att undandraga en sådan fråga från gemensam omröstning
kunde tillvinna sig ett enväldigt afgörande däröfver?
Motionärerna hafva icke heller berört frågan om sammanjämkning.
Påtagligt är, att denna anordning egentligen har sitt berättigande i ett
system med två kamrar, som hafva lika myndighet. Dess betydelse skulle
ju blifva långt mindre i ett system med suspensivt veto. Emellertid kunde
det likväl tänkas bibehållet jämväl i ett sådant system. Men hvad som
ovillkorligen borde erfordras, vore bestämmelser, som reglerade, huruvida,
sedan t. ex. ett sammanjämkningsförslag vore framlagdt och af Andra
Kammaren antaget, men af Första Kammaren afslaget, Andra Kammarens
förut fattade beslut i saken likväl skulle anges giltigt och sålunda genom
en upprepning efter nya val kunna blifva gällande såsom Riksdagens beslut.
Dessa erinringar, till hvilka nog kunde läggas åtskilliga andra, må
tjäna till att stödja den bestämda uppfattning jag hyser därom, att en
sådan omgestaltning i förhållandet kamrarna emellan som motionärerna
förordat, ovillkorligen förutsätter en mycket djupgående undersökning om
hvilken inverkan grundlagens bestämmelser i flerehanda afseenden däraf
borde röna.
Hvad beträffar sjkifva grundtanken — införande af ett suspensivt
veto för Första Kammaren — ställer jag mig synnerligen tveksam därtill.
Så vidt jag kan finna, skulle eu sådan ordning öfverföra oss till ett sy¬
stem, som med större rätt kunde benämnas ett enkammarsystem än ett
tvåkammarsystem och som i fortsättningen nästan med säkerhet skulle
leda till Första Kammarens afskaffande och införande af ett rent enkam¬
marsystem.
Med denna åsikt finner jag mig helt naturligt genom motionärernas
förslag ställd inför frågan: hvad är bättre, enkammarsystem eller två¬
kammarsystem? På den frågan anser jag visserligen icke, att ett be¬
stämdt ja eller nej kan afgifvas. Ty i valet mellan ett visst i statslifvet
befintligt enkammarsystem och ett visst existerande tvåkammarsystem kan
det väl hända, att enkammarsystemet vore att föredraga. Men i valet
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.
21
mellan ett annat enkammarsystem och ett annat tvåkammarsystem vore
kanske tvåkammarsystemet att föredraga. Med andra ord: enkammarsystemet
kan antaga så olika former och likaså tvåkammarsystemet, att ett gene¬
rellt svar icke kan gifvas på den nyss uppställda frågan.
Frågar man däremot: är tvåkammarsystemet, där det är väl ordnadt,
bättre eller sämre än enkammarsystemet, där detta är väl ordnadt, så
synes det mig som om man kunde svara: bättre. Det är ej här till¬
fället att gifva skäl för denna uppfattning, men det är klart, att för en
sådan uppfattning det måste synas mera tilltalande att söka utfinna en
sådan ordning mellan den svenska riksdagens kamrar, som bibehåller
tvåkammarsystemet, men aflägsnar de olägenheter, som hos oss tidt och
ofta framträdt och äfven efter rösträttsreformens genomförande kunna be¬
faras, än att slå öfver till ett system, som i princip är enkammarsystem
och i verkligheten snart skulle blifva det.
Ofvanstående må i all sin knapphändighet få anses tillräckligt till
angifvande af min ståndpunkt i frågan, som således är: att det visserligen
vore högeligen önskvärdt, om en utväg kunde finnas att förebygga kom¬
mande, till ofruktbart stillastående ledande slitningar mellan kamrarna;
att emellertid denna fråga är af den omfattande och djupgående natur,
att den icke låter lösa sig utan en omsorgsfull och allsidig utredning;
att vid en sådan utredning gifvetvis äfven kunde upptagas det af motio¬
närerna gifna uppslag; men att jag däremot ingalunda kan ansluta mig
till motionärernas åsikt om att detta uppslag nu skulle anses färdigt att
såsom hvilande grundlagsförslag antagas.
På dessa hufvudskål hemställer jag i likhet med utskottet,
att motionen icke må till någon åtgärd föranleda.»
af herr Larsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
förevarande motion;
af herr Brotnée.
Det skulle här antecknas, att herrar Nyström, Fahlbeck och Jansson
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 3 Sami. 4 Häft.
4