8
Riksdagens Skrifvelse N:o 47.
W:o 47.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 16 mars 1909.
— — — — Andra Kammaren — 16 — 1909.
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. 3faj:t med begäran om
framläggande af förslag i fråga om rätt att förändra
fideikommiss i f äst egendom till penningf ideikommiss.
(Lagutskottets utlåtande n:o 8 och memorial n:o 13.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har enskild motionär gjort framställning
om utarbetande af lagbestämmelser i fråga om rätt att förändra fidei¬
kommiss i fast egendom till penningfideikommiss.
När man i senare tid sträfvat efter att upphäfva eller förändra be¬
stående fideikommisstiftelser i fast egendom och frågan härom vid olika
tillfällen vunnit anslutning inom Riksdagen, torde anledningarna därtill
hafva vant en alltmer utbredd uppfattning om den ifrågavarande institu¬
tionens bristande öfverensstämmelse med vår tids tänkesätt och sociala
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 47.
uppfattning samt den i sammanhang härmed stående känslan af det orätt¬
visa i en sådan arfsfördelning som den, hvilken i allmänhet måst enligt
fideikommisstiftelseurkunderna följas. I ej mindre grad torde hafva varit
bestämmande det nationalekonomiskt berättigade och alltmer behjärtade
krafvet på fideikommissjordens befriande från därå hvilande fideikommiss-
band i syfte att bättre utnyttja dess afkastningsmöjligheter samt bereda
utkomst och boningsplatser för ett flertal samhällsmedlemmar. För den
nu väckta frågan, som endast afser åtgärder för fastighetsfideikornmissens
förvandling till penningfideikommiss, måste den sistnämnda synpunkten till¬
erkännas afgörande betydelse.
Såsom motionären erinrat, har redan genom kungliga förordningen
den 3 april 1810 angående huruledes rättelse och förklaring i gjorda fidei¬
kommissförfattningar må sökas m. m. möjlighet beredts till viss förändring
af bestående fideikommisstiftelser. Genom denna förordning har nämligen
stadgats bland annat, att i de fall, då någon innehafvare af fideikommiss¬
egendom kunde komma i behof att därå emot inteckning göra lån eller
för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset
hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka häfvandet af vissa
uti fideikommisstiftelser innehafvaren föreskrifna villkor, ansökningar i dessa
eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa till¬
ämpning och som icke rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarier och
medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste
behandlas, borde hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att
Kungl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med annan förklaring öfver
allmänna lagar och författningar, måtte därvid, efter sig företeende om¬
ständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda meddelade bestämmelserna
tillerkändes Kungl. Maj:t i högsta domstolen befogenhet att i viss mån
rubba grunderna för en bestående fideikommisstiftelse. Inteckning i fidei¬
kommissegendom har därefter i enlighet med af Kungl. Maj:t lämnadt
medgifvande ägt rum i en mångfald fall, och medgifves äfven, ehuru
stiftelseurkunden innehåller uttryckligt förbud mot inteckning. Sådan in¬
teckning kan leda och har äfven ledt till, att den intecknade egendomen
exekutivt försålts och härigenom upphör att vara fideikommiss. Äfven
har Kungl. Maj:t med stöd af denna förordning ansetts kunna medgifva
och i vissa fall medgifvit försäljning af fideikommissegendom mot villkor,
att fideikommissegenskapen öfverflyttades å köpeskillingen, som borde för¬
valtas af god man, till dess annan fastighet kunde köpas.
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 18 Häft.
2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 47.
Ett bifall till den nu gjorda framställningen måste således anses inne¬
bära en utveckling af ett redan genom 1810 års förordning godtaget för¬
faringssätt och med stöd af densamma senare utbildad praxis. Särskildt
finner sig Riksdagen tilltalad af den möjlighet, som förslaget bereder en
fideikommissarie att afyttra delar af större fideikommissgods, hvarigenom
han kan sättas i stånd att på ett mera intensivt och ekonomiskt sätt
bruka den egendom, vanligen hufvudgården, som af honom behålles. I
betraktande häraf har Riksdagen ansett sig böra biträda motionärens yr¬
kande på lagbestämmelser i af honom angifvet syfte. Emellertid har det
synts Riksdagen, att dessa endast böra afse fideikommitterad landtfastighet.
Något behof af att medgifva försäljning af fideikommissegendom, bestående
af stadsfastighet, har ej synts Riksdagen föreligga. Till föremål för öfver¬
vägande böra naturligen göras såväl de närmare villkor, under hvilka för¬
säljning af fideikommissfastighet må äga rum och inflytande köpeskillingar
böra förvaltas, som ock, hvilka särskilda bestämmelser må erfordras för
tryggande af tredje mans rätt vid försäljningen. Tillbörlig hänsyn torde
böra tagas till de skäl, som släkten kan hafva att i ärendet anföra.
Riksdagen får alltså anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta ut¬
arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, på hvilka
villkor landtfastighet, som utgör fideikommiss, må kunna af innehafvaren
helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället sättes såsom
fideikommiss.
Stockholm den 16 mars 1909.
Med undersåtlig vördnad.