Riksdagens Skrifvelse N:o 192.
3
N:o 192.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 19 maj 1909.
— — — — Andra Kammaren den 20 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt
motion om anslag till rättegångsbiträden att tillhandagå
genom olycksfall i arbete skadade arbetare eller deras
efterlefvande för utbekommande eif dem enligt lag till¬
kommande ersättning.
(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag kafva enskilda motionärer gjort fram¬
ställning om anslag till rättegångsbiträden att kostnadsfritt tillhandagå
genom olycksfall i arbete skadade arbetare eller deras efterlefvande för
utbekommande af dem enligt lag tillkommande ersättning.
Riksförsäkringsanstalten har i underdånigt utlåtande den 10 januari
1908 framställt vissa, här nedan angifna förslag, afseende att för arbetare,
som skadats genom olycksfall i arbete, eller deras efterlefvande underlätta
utbekommandet af dem enligt lag tillkommande ersättning:
l:o. Riksförsäkringsanstalten har till en början föreslagit, att parter,
när de därom öfverenskomma, skola vara berättigade att hänskjuta ersätt¬
ningsfråga i hela dess vidd till afgörande af riksförsäkringsanstalten i
skiljemäns ställe.
4
Bii^dagens Skrifvelse N:o 192.
Sådant afgörande skulle alltså kunna omfatta hvarje fråga om ersätt¬
ning enligt lagen den 5 juli 1901. Riksförsäkringsanstaltens beslut, som
skulle meddelas utan kostnad för parterna, skulle äga samma kraft och
verkan som skiljedom enligt lagen den 28 oktober 1887. Beslutet skulle,
i öfverensstämmelse med hvad om skiljedom är stadgadt, icke kunna upp-
häfvas på annat än formella skäl.
Anförda förslag åsyftar att bereda ersättningstagare möjlighet att
snabbt och med minsta kostnad få ersättningsfråga slutligen afgjord.
2:o. Vidare har riksförsäkringsanstalten framställt förslag därom att
i samtliga fall, då fråga är om bestämmande af invaliditetsgrad, utlåtande
skall inhämtas af riksförsäkringsanstalten. Föreskriften härom skulle er¬
hålla den affattning, att aftal om ersättning i anledning af för framtiden
bestående nedsättning i en skadad arbetares arbetsförmåga icke är bin¬
dande, så framt aftalet ingåtts, utan att utlåtande först inhämtats från
riksförsäkringsanstalten om invaliditetsgraden.
Genom nu nämnda stadgande skulle först och främst vinuas, att in-
validitetsgradsbestämningarne komme att äga rum efter likformiga grunder.
Dessutom skulle garanti erhållas däremot, att arbetare af oförstånd eller
obenägenhet för rättstvister medgåfve obehöriga inskränkningar i sin rätt.
Då i händelse utlåtande om invaliditetsgrad skulle i alla fall af riks¬
försäkringsanstalten afgifvas, borde anmälningarna om olycksfall ingå till
riksförsäkringsanstalten. Anstalten skulle därigenom kunna sättas i till¬
fälle att öfvervälta, att arbetarne finge sin rätt, att preskription icke in¬
trädde, att ordentliga aftal träffades i fråga om ersättningen o. s. v.
3:o. Riksförsäkringsanstaltens skyldighet att afgifva utlåtanden enligt
15 § af lagen den 5 juli 1901 skulle utsträckas därhän, att utlåtande må
begäras af allenast ena parten. I sådant fall skulle riksförsäkringsanstalten
emellertid förelägga den andra parten att inom viss tid afgifva yttrande,
dock att om sådant yttrande ej inom förelagd tid inkom me, anstalten skulle
vara berättigad att i allt fall meddela det begärda utlåtandet, därest tillräck¬
lig upplysning i frågan funnes ändock föreligga.
I de fall då materialet för ett af allenast den ena parten begärdt ut¬
låtande framstår såsom bristfälligt, skulle riksförsäkringsanstalten alltså
äga befogenhet att tills vidare vägra utlåtande.
Förutom ofvannämnda positiva förslag i ämnet har riksförsäkringsan¬
stalten till behandling upptagit ytterligare ett par frågor.
4:o. Riksförsäkringsanstalten har sålunda tagit i öfvervägande, om
icke anstaltens befogenhet att enligt 15 § afgifva utlåtanden borde utsträckas
äfven därhän, att anstalten som sådan skulle äga besvara af arbetsgivare
1 tik selar/ens Skrifvelse N:o 102.
5
framställda frågor, huruvida do idkade sådan verksamhet, som afses i 2 §
af lagen. Anstaltens utlåtande borde emellertid för sådant fall hafva be¬
tydelse icke allenast såsom sakkunnigt utlåtande utan vara för frågan af¬
görande, naturligen under förutsättning att ändring ej sker i de förhållan¬
den, som legat till grund för utlåtandet. Endast på sådant sätt skulle
utlåtandet kunna blifva af verkligt värde för arbetsgifvaren, då denne eljest
aldrig kunde vara fullt säker, att domstol vid eu blifvande ersättningstvist
skulle ansluta sig till anstaltens i dess utlåtande uttalande mening. Vä¬
sentliga fördelar skulle äfven ur arbetarnes synpunkt afgjordt vara förenade
med eu dylik anordning.
Då emellertid genom den föreslagna anordningen eu ny och i viss
män mot gällande rättsgrundsatser stridande princip skulle införas i vår
rätt, ansåg sig riksförsäkringsanstalten icke böra framställa något förslag
i ämnet. — (Arbetareförsäkringsrådet i Danmark har en vidsträckt befo¬
genhet i fråga om tillämpningen af där gällande ersättningslag.)
5:o. Riksförsäkringsanstalten har emellertid satt i fråga, huruvida
icke på annat sätt möjlighet skulle kunna beredas arbetsgivare och arbe¬
tare att erhålla vägledning i ersättningsfrågor, som ej få vara föremål för
anstaltens utlåtande. För ändamålet skulle det enligt anstaltens åsikt vara
lämpligt, att en särskild tjänsteman hos anstalten erhöll i uppdrag att
besvara förfrågningar rörande tillämpningen af lagens bestämmelser. Varande
tjänsteman skulle beredas tillfälle att taga kännedom om den hos riks¬
försäkringsanstalten tillämpade praxis samt hafva tillgång till alla hand¬
lingar, som voro ägnade att gifva vägledning däri. lian skulle därför
kunna förutsättas vara i stånd lämna såvidt möjligt sakkunnig upplysning.
I särskilda fall, då ömmande omständigheter förelåge, skulle han oek kunna
biträda skadad arbetare eller annan ersättningsberättigad inför rätta.
Vågo t positivt förslag i sistnämnda fråga har riksförsäkringsanstalten
emellertid ansett sig ej böra framställa.
Af hvad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört framgår, att riksför¬
säkringsanstalten i hög grad beaktat önskvärdheten af att i möjligaste mån
underlätta regleringen af de vid olycksfall i arbete uppkommande ersättnings¬
frågor. Anstaltens därvid framträdande syfte att, så långt sig göra låter, få
ersättningsfrågorna lösta på den godvilliga öfverenskommelsens väg och under
sakkunnig bemedling finner Riksdagen tilltalande. Att emellertid äfven med
antagande af anstaltens förslag tvister ej kunna i allo förekom mas, ligger i
sakens natur, och då i sådana fall behof af rättshjälp för de skadade eller
deras efterlefvande emellanåt kan uppstå, torde denna fråga möjligen på
Bill. till Biksd. Prot. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 49 Höft. 2
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 192.
det mest praktiska ock enkla sätt kunna lösas genom att, på sätt riksför-
singsanstalten antydt, inom riksforsäkringsanstalten anställes en sakkunnig
och lämplig person, hvars biträde i rättegången de ersättningssökande äga
påkalla.
Då emellertid den möjlighet icke är utesluten, att vid ett närmare
öfvervägande af frågan det skall visa sig, att densamma kan på annat sätt
få en än mera tillfredsställande lösning, får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kung!. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och på hvad sätt genom
det allmännas försorg rättshjälp må kunna beredas genom olycksfall i
arbete skadade arbetare eller deras efterlefvande för utfående af dem enligt
lag tillkommande ersättning.
Stockholm den 20 maj 1909.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm 1909, O. L, SYdtibéik» Buk it,