RIKSDAGENS PROTOKOLL
1909. Första Kammaren. N:o 42
Onsdagen den 12 maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.
Justerades protokollen för den 5 i denna månad.
Vid föredragning af statsutskottets nästlidne dag bordlagda memo¬
rial n:o 171, med förslag till voteringsproposition i anledning af kam¬
rarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckt motion om anslag till inköp
af skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark, godkändes den i
detta memorial föreslagna voteringsproposition.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran föl¬
jande under gårdagen bordlagda ärenden, nämligen statsutskottets
utlåtanden och memorial n:is 172—186, första särskilda utskottets
utlåtande, n:o 8, äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts ut¬
låtanden, n:is 21 och 22.
Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets den 8 och 11 inneva- Om stats-
rande maj bordlagda utlåtande, n:o 4, i anledning af Kungl. Maj:ts understöd till
proposition n:o 81 angående statsunderstöd till kommunala och enskilda 0°k enskilda
läroanstalter, äfvensom i anledning af inom Riksdagen väckta motioner läroanstalter.
i dithörande ämnen.
I en till Riksdagen aflåten, till behandling af särskilda utskottet
n:o 2 hänvisad proposition, n:o 81, af den 12 februari 1909 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsråds¬
protokollet öfver ecklesiastikärenden för samma dag, återkallat den i
1909 års statsverksproposition å ordinarie stat gjorda framställning
beträffande uppförande å riksstatens åttonde hufvudtitel af ett anslag
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 42. 1
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats- med rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter och föreslagit Riks-
Ukommunala dagen> att
och enskilda dels med uteslutande ur riksstaten af det under åttonde hufvud-
låroanstalter. titeln uppförda förslagsanslaget till understöd åt enskilda läroverk,
(Forts.) högst 60,000 kronor, och det under samma hufvudtitel upptagna an¬
slaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, 380,000 kronor, å nämnda
hufvudtitel under rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter uppföra
ej mindre
ett anslag med titel: kommunala méllanskolor å 85,000 kronor,
ett anslag med titel: högre flickskolor å 375,000 kronor,
ett anslag med titel: enskilda läroverk å 120,000 kronor och
ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20,000 kronor,
dessa fyra anslag utgörande ett gemensamt reservationsanslag, än äfven
ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunder¬
stödda kommunala och enskilda läroanstalter å 190,000 kronor;
dels godkänna vissa föreslagna grunder och villkor för tilldelande
af understöd från hvart och ett af de nämnda anslagen;
dels ock godkänna vissa grunder för lärarinnepersonalens aflöning
vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter, med rätt
för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser, som för till-
lämpning af dessa grunder kunde finnas erforderliga.
Utskottet hade förutom den kungl. propositionen jämväl haft att
behandla åtskilliga genom motioner i Riksdagen i anledning af den
kungl. propositionen väckta förslag, nämligen
motion af herr Juhlin (l:a K. n:o 65),
motion af herr Johansson i Jönköping (2:a K. n:o 222),
motion af herr Berg i Stockholm m. fl. (2:a K. n:o 237), samt
motion af herr Sundström (2:a K. n:o 262), äfvensom
motion af herr Berg i Stockholm om ändring af § 1 i gällande
bestämmelser angående anslag till högre folkskolor m. m. (2:a K.
n:o 147).
Utskottet hade i detta utlåtande på åberopade grunder föreslagit
Riksdagen att med anledning af den kungl. propositionen n:o 81 och
de till utskottet öfverlämnade motionerna besluta:
I. att å riksstatens åttonde hufvudtitel under rubrik: enskilda
läroanstalter uppföra ej mindre
ett anslag med titel: enskilda méllanskolor å 60,000 kronor,
ett anslag med titel: högre flickskolor å 375,000 kronor,
ett anslag med titel: högre g oss- och samskolor å 120,000 kronor,
ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20,000 kronor,
dessa fyra anslag utgörande ett gemensamt reservationsanslag, än
äfven
ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunder¬
stödda enskilda läroanstalter å 190,000 kronor,
att utgå under iakttagande af i utlåtandet angifna bestämmelser;
II. att vid bifall till hvad utskottet i föregående punkt före¬
slagit, ur riksstaten utesluta det under åttonde hufvudtiteln uppförda
3
N:o 4Ö.
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
förslagsanslaget till understöd åt enskilda läroverk å högst 60,000 kronor,
och det under samma hufvudtitel upptagna anslaget till högre skolor
för kvinnlig ungdom å 380,000 kronor;
Om itats-
understöd till
kommunala
och enskilda
läroanstalter.
in. att höja det nu å riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda (Forts.)
förslagsanslaget till högre folkskolor å 32,000 kronor till 58,000 att utgå
i enlighet med nu gällande bestämmelser, dock med följande ändrade
lydelse af första punkten:
Af anslaget till högre folkskolor må understöd kunna utgå till
skolor, som för ett eller gemensamt för flera skoldistrikt inrättas i
ändamål att bereda barn, som genomgått den egentliga folkskolan eller
på annat sätt vunnit motsvarande kunskaper, tillfälle att inhämta ett
högre mått af allmänt medborgerlig och praktisk bildning, utan att
barnen därigenom dragas från sina vanliga lefnadsförhållanden eller
nödig öfning för duglighet och härdighet vid arbete. Understödet kan
för hvarje skola utgå,
dels till högst dubbla beloppet af hvad till skolan i distriktet
sammanskjutes, dock högst 1,200 kronor årligen för hvarje årsklass
och för hvarje skola ej öfverskridande 4,800 kronor om året,
dels ock därutöfver två tredjedelar af i punkt 2 omförmälda
ålderstillägg till lärares aflöning, allt under de i punkterna 2—6 angifna
villkor.
Önskar kommun få högre folkskola af Kungl. Maj:t erkänd som
kommunal mellanskola, må sådant ske först sedan mellanskolans under-
visningsplan i dess helhet blifvit i skolan tillämpad och sedan skolans
undervisning samt lärarnas kompetens blifvit af öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk pröfvade; samt
IV. att vid bifall till hvad utskottet föreslagit i föregående punkt,
å riksstatens åttonde hufvudtitel uppföra ett förslagsanlag under titel
kommunala mellanskof å 10,000 kronor att utgå i enlighet med i ut¬
låtandet angifna bestämmelser.
Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af
Herr Pettersson, Fredrik, som yttrade: Jag får vördsamt hem¬
ställa, att detta betänkande må föredragas punktvis, dock så, att vid
föredragningen af punkt 1 tillstånd må lämnas till att yttra sig öfver
betänkandet i sin helhet.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten I.
Af de vid denna punkt under C. angifna särskilda bestämmelser
i fråga om anslaget till enskilda mellanskolor lydde punkt 1 sålunda:
»Af anslaget till enskilda mellanskolor må understöd kunna utgå
dels till enskilda skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga
folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kun-
N:o 42. 4 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats- skapsmått, som inhämtas i högsta klassen af folkskola, anordnad en-
Ukommunala ^ gällande normalplans typ litt. A, dels intill utgången af år 1914
och enskilda äfven till Barnskola, som icke utgör öfverbyggnad på folkskola, men
läroanstalter, för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinn-
(Forts.) lig ungdom.
Enskild mellanskof å ort, där allmänt läroverk eller statsunder¬
stödd mellanskof finnes, må erhålla understöd, endast om lärjunge¬
antalet i motsvarande klasser af allmänt läroverk resp. i redan befint¬
lig statsunderstödd mellanskof under de senaste tre åren uppgått i
medeltal till 100.»
Vid föreliggande punkt I C. 1 hade reservation anförts af friherre
Fleming och herr Hedenlund, hvilka ansett att punkt 1 af de särskilda
bestämmelserna i fråga om anslaget till enskilda mellanskolor bort hafva
följande lydelse:
»Af anslaget till enskilda mellanskolor må understöd utgå dels till
enskilda skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan
och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som
inhämtas i högsta klassen af folkskola, anordnad enligt gällande nor¬
malplans typ litt. A, dels till samskolor, som för år 1909 åtnjutit
understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom.
Mellanskof — — — — — — — — — — — — — — — —
----------100.»
Vidare hade i fråga om motiveringen till punkten I D: 8 reserva¬
tion afgifvits af herr O. H. v. Mentzer, som vid motiveringen å sid.
37 i utlåtandet velat göra följande uttalande:
Ehuru jag helst sett, att den eforus enligt kyrkolagen tillkom¬
mande rätten att hafva uppsikt öfver skolorna blifvit omnämnd i de
särskilda bestämmelserna om ifrågavarande anslag, så har jag dock
inskränkt mig till att yrka, att de två sista styckena å denna sida
måtte erhålla följande lydelse:
»Däremot anser utskottet lämpligt, att i de ytterligare bestäm¬
melser, som Kungl. Maj:t torde komma att utfärda rörande undervis¬
ningen i dessa skolor, den bestämmelse intages, att det tillkommer
vederbörande eforus att hafva uppsikt öfver kristendomsundervisningen
i likhet med hvad som gäller beträffande allmänna läroverk.
Hvad utskottet sålunda anfört bör enligt utskottets mening äga
tillämpning på inspektionen öfver samtliga i detta utlåtande om¬
nämnda skolor.»
Slutligen hade herr F. Berg i Stockholm m. fl. i af gifven reserva¬
tion rörande motiveringen till punkten I D: 8 yttrat:
I öfverensstämmelse med en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 237, har utskottet å sid. 37 uttalat den uppfattningen, att inspek¬
tionen öfver de hygieniska förhållandena vid statsunderstödda flick¬
skolor icke vidare bör tillkomma eforalstyrelserna utan i likhet med
Onsdagen don 12 Maj, f. in. 5 N:o 4a-
inspektionen i (ifrigt ombesörjas af öfverstyrelsen för rikets allmänna 0m »tätt-
läroverk. ' kommunala
I samband härmed har emellertid utskottet, utan någon härtill i och enskilda
motionsform gifven anledning, uttalat den förmodan, att i de närmare läroanstalter.
bestämmelser, som Kung]. Maj:t torde utfärda rörande undervisningen (Forts.)
i högre flickskolor samt statsunderstödda kommunala och enskilda
mellanskolor, en bestämmelse kommer att intagas, som gifver eforus
en rätt till uppsikt öfver ifrågavarande skolor, hvilken hittills icke
varit honom tillförsäkrad. Däremot har utskottet varit af den åsikten,
att en dylik uppsiktsrätt icke bör gifvas eforus vare sig vid de högre
goss- och samskolorna eller vid de enskilda lärarinneseminarierna.
Då vi ej kunna finna någon anledning, hvarför de högre flick¬
skolorna jämte de kommunala och enskilda mellanskolorna skulle i
förevarande hänseende intaga en helt annan ställning än de högre
goss- och samskolorna samt de enskilda lärarinneseminarierna och det
ifrågavarande uttalandet äfven i öfrigt synes oss icke vara af omstän¬
digheterna påkalladt, hafva vi yrkat, att de båda stycken, som stå
nederst å sid. 37 i motiveringen till utskottets utlåtande, måtte utgå.»
Herr Pettersson, Fredrik: Då jag nu ber att få yrka bifall
till punkt I, sådan den här föredragits, anhåller jag att med några
ord i största korthet få något klargöra de synpunkter, som varit för
utskottet vägledande vid behandlingen af denna fråga.
Vi hafva utgått från behofvet af ökadt understöd åt enskilda läro¬
anstalter, såväl enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss-
och samskolor som enskilda lärarinneseminarier. Vidare har utskottet
sökt uppfylla den af Riksdagen år 1907 uttalade önskan om en bättre
och mera tidsenlig uppdelning af de anslag, som skola tillgodose dessa
läroverk, på det att hvarje läroanstalt må kunna söka sitt anslag inom
den grupp, dit den rätteligen hör. Och slutligen har utskottet sökt
utreda frågan om den af Kungl. Maj:t föreslagna nya läroverkstypen,
nämligen den kommunala mellanskolan. Beträffande denna sista typ
finnes det mycken tvekan, och den frågan har från många håll fram¬
ställts, om det icke skulle vara lämpligare, när det gäller de bredare
lagren att söka genom öfverbyggnad i en mera praktisk riktning på
folkskolan göra eleverna mera skickade för det allmänna lifvet. Men
huru berättigade än dessa önskningar må vara, så är dock säkert, att
dessa kommunala mellanskolor alltid skola hafva sin plats att fylla i
större industrisamhällen, mindre städer och köpingar, där icke all¬
männa läroverk finnas. Men för att denna mellanskola skall kunna
växa sig in i förtroendet och hålla sig uppe, har utskottet sökt att
omgärda densamma med vissa bestämmelser. Det har i detta hänse¬
ende ansett sig böra föreslå att göra kurserna 4-åriga och att öka
läsårets längd, så att det blir lika med läsåret vid allmänna lärover¬
ken; äfvenså har utskottet föreslagit, att skolan skulle ställas under
inspektion af läroverksöfverstyrelsen. Dessutom har utskottet skärpt
fordringarna för inträde, allt i syfte att den examen, som aflägges vid
skolan, skall vara likvärdig med den realskoleexamen, som vid de all¬
männa läroverken aflägges af deras elever.
N:o 42. 6 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om Mats- Den fråga, som nu föreligger eller frågan om ökandet af anslagen
"kommunala 016 enskilda läroverken, är icke ny. Det har visat sig behof af att
och enskilda dessa anslag höjas. Hvad flickskolorna beträffar ligger till grund för
läroanstalter, anslagen till dem 1896 års Riksdags beslut, och understödens storlek
(Forts.) fastställdes vid 1902 års riksdag. De utgå nu efter elevantalet med
45 kronor för hvarje blev, högst för 100 elever med 4,500 kronor till
hvarje skola. Men det har visat sig, att sättet för dessa anslags ut¬
gående ingalunda är tillfredsställande, ty en skolas behof af ökadt
anslag växer icke i samma män, som elevantalet ökas. Därför har
också Kungl. Maj:t i detta förslag hemställt, att understöden till dessa
skolor skola utgå på två sätt, först och främst ett understöd till själfva
skolan och så ett bidrag till lärarinnornas aflöning. Skulle detta för¬
slag gå igenom, skulle särskildt för de högre flickskolorna deras eko¬
nomi ställa sig på ett helt annat och synnerligen mycket förmånligare
sätt än hittills. Och det har varit ett länge insedt behof att vidtaga
denna förändring. I dessa punkter hafva vi inom utskottet varit ense.
Alla dessa önskningar och berättigade kraf skulle dock kunna gå
om intet i år på grund af de villkor, som Andra Kammarens leda¬
möter hafva vidhäftat sitt bifall till dessa anslag. Den högre folk¬
skolans målsmän hafva framhållit den högre folkskolans tillgodoseende
vid detta anslag och ställt upp såsom oeftergifligt villkor fullständig
ombildning af den högre folkskolan i så motto, att den kommunala
mellanskolan skulle formas in i och blifva en afart af den högre folk¬
skolan. Och dessutom hafva Andra Kammarens ledamöter yrkat på
att gifva åt den uppstående lärarkåren folkskolans lärarkårs aflöning
och pensionsrättigheter. Det torde vara något enastående, att Riks¬
dagen utan någon som helst föregående utredning, utan Kungl. Maj:ts
förslag, endast kategoriskt befaller, att en tjänstemannagrupp skall få
åtnjuta den eller den aflöningen och tillhöra den eller den pensions-
klassen.
Jag vill nu lifligt betona, att ingen af oss har försökt att på något
sätt hindra utvecklingen af den högre folkskolan. Tvärtom, vi hafva
på den sidan inom utskottet försökt att, genom att fylla ut den lucka
som finnes i den kungl. propositionen, förmedla och underlätta öfver-
gången från den högre folkskolan till den kommunala mellanskolan.
Men "att gå så långt som att helt och hållet inrangera mellanskolan i
den högre folkskolan, det hafva vi icke ansett oss kunna tillstyrka.
Den' högre folkskolan åtnjuter en synnerligen fri undervisningsplan,
och dess arbetstid är väsentligt kortare. I somliga högre folkskolor
utgör undervisningen icke mera än fyra timmar om dagen med 24
veckors läsår. Vi hafva också motsatt oss det villkor att göra anslagen
till den ena läroverksformen beroende af den andra, hvilket från Andra
Kammaren uppställts, det händer ofta, att villkor inflickas i ett bevil¬
jande af anslag, och vår senare riksdagshistoria visar ju, att så varit
fallet vid det ena tillfället efter det andra, och detta har inträffat, vid
behandlingen af både stora och små saker. Jag behöfver icke i minnet
återkalla sammankopplandet af grundskatterna och indelningsverket,
elementarlärarnes aflöning med latinfrågan, prästboställena och präst¬
löneregleringen och allt sådant. Nu vill man inflicka detta villkor om
de högre folkskolornas framskjutande för att de enskilda läroverken
7
N:o 43.
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
skola få sin ekonomi ordnad. Nu vill jag nämna, att de högre folk- Om ttat»-
skolorna trots sina 50-åriga anor i Sverige likvisst icke hafva mer för-K\^liunaia
stått att växa sig in i allmänhetens behof, än att det vid 1908 års 0^ emliUa
hösttermin fanns inalles 28 högre folkskolor i verksamhet — och yhiäroanttaltcr.
denna organisation vill man nu bygga hela den nya läroverkstypen 1 (Forts.)
Jag kan mycket väl förstå, att villkor sammanföras med anslag, då
villkoren stå i organiskt sammanhang med anslaget, men det bestrider
jag att detta gör. Huru kan man få fram ett sådant villkor som att
för exempelvis lönetillägg åt lärarinnor och lärare vid undervisnings¬
anstalterna skola folkskollärarne flyttas upp i den eller den pensions-
klassen? Det hör icke dit, och jag förstår icke, huru uppfinnaren af
detta villkor kan försvara detta sammanhang. Yi andra hafva velat
hvar för sig behandla denna fråga rörande organisationen af lägre sam-
skolor, högre flickskolor, högre goss- och samskolor samt enskilda lära¬
rinneseminarier, hvilken frågas lösning är så ytterst nödvändig. När
man vill förbinda denna fråga med sådana villkor som, såvidt jag kan
finna, mest äro tillkomna för att tillgodose intressena för den högre
folkskolan och dess lärare, kan jag icke underlåta att uttala, att detta
betänkande gått ifrån sin uppgift att behandla en allmän undervis¬
ningsfråga, en skolfråga, till att blifva en skollärarfråga för att få fram
intressena häri, och detta har jag icke kunnat biträda.
Jag yrkar bifall till punkt 1 af utskottets hemställan.
Friherre Fleming: Jag är fullkomligt ense med utskottet i allt
hvad som rör punkt l:o) utom i en detalj, som står under mom. C,
punkt l:o. Där står inskjutet orden: »intill utgången af år 1914»,
och det är de orden, som icke finnas i Kungl Maj:ts proposition. Det
kan tyckas vara en bisak, men jag har funnit däri ligga en princip¬
fråga, som jag icke vill med tystnad förbigå.
I den grupp, som här kommer under C. l:o) innefattas en del af
de skolor, som Kungl. Maj:t sammanfört under benämningen kommu¬
nala mellanskolor. Till den grupp, som utskottet benämner »enskilda
mellanskolor» skulle höra såväl enskilda skolor, som kunna komma
att uppstå såsom öfverbyggnader på folkskolan, d. v. s. verkliga mellan¬
skolor, samt äfven en del redan befintliga statsunderstödda skolor, de
så kallade samskolorna. Antalet af dessa skolor uppgår till 23 stycken
och återfinnes å tabellen i utskottets betänkande sid. 94. Beträffande
dessa skolor finnes det nu en principiell skillnad mellan Kungl Maj:ts
och utskottets förslag. Kungl. Maj:t har nämligen icke velat fastslå,
att de för erhållande af understöd skulle vara tvungna att öfvergå till
verkliga mellanskolor, d. v. s. byggda på folkskolan såsom bottenskola,
men genom bestämmelsen i utskottets förslag tvingas de däremot in
under den formen, att folkskolan skall vara bottenskola, och måste
således icke oväsentligt omlägga sin undervisning. Detta utskottets
förslag är, såsom herrarna finna, föranledt af en motion af herr Fridtjuv
Berg m. fl. I fjol hade han samma motion ensam. Han yrkade då,
att denna omändring skulle vara gjord år 1912, men nu medgifver
han, att den skulle få anstå till år 1914. Motiveringen, som han har
för denna bestämmelse, går egentligen endast ut på att han anser
själfklart, att anslag icke bör utgå till andra än verkliga kommunala
N:o 42.
8
Omdagen den 12 Maj, f. m.
undl^dUU^^Y, 1 m0tSatS denna motivering skulle jag be få fram-
kommunala ^.a, a ^ad departementschefen sagt i Kungl. Maj:ts proposition på
och enskildasidan 42. »Dessa skolor» de s. k. samskolorna — »böra af staten
läroanstalter, understödjas enligt samma grunder och på samma villkor som de
(Forts.) kommunala mellanskolorna, dock med ett undantag. Sistnämnda sko¬
lor » d. v. s. mellanskolorna —» skulle nämligen utgöra öfverbygg-
nader på folkskolan, och för inträde i deras lägsta klass skulle fordras
att hafva inhämtat det kunskapsmått, som meddelas i folkskola, an¬
ordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A. Ett sådant ingrepp
i de nu statsunderstödda samskolornas organisation anser jag mig ej
böra föreslå.» Och sedan säges också:
»Ehuru det i sak knappast råder någon meningsskiljaktighet mellan
mig och motionären, kan jag svårligen biträda hans förslag. Jag har
nämligen icke den ingående kännedom om förhållandena å de olika
orterna, som erfordras för att var förvissad om, att icke nämnda för¬
slag skulle i något eller några fall leda till kränkning af häfdberättigade
intressen. Frågan berör sålunda exempelvis ganska nära en icke ringa
lärarpersonals anställning och bärgning.»
Utskottet har helt enkelt motiverat sitt förslag med att det anser,
att det kommer att gå af sig själf den vägen, och då skulle den be¬
stämmelsen icke göra någonting, men om man nu i alla fall kommer att
gå den vägen, är bestämmelsen enligt mitt förmenande öfverflödig.
Utskottet har således gått ett väsentligt steg längre än Kungl. Maj:t
med hänsyn till bottenskoleidéns genomförande, då det redan nu velat
fastslå, att alla nu befintliga statsunderstödda samskolor måste för er¬
hållande af statsunderstöd ombildas till verkliga mellanskolor, då däremot
Kungl. Maj:t i dessa skolors organisation icke velat föreskrifva en sådan
förändring, förrän man fått erfarenhet om huru mellanskolorna komma
att verka. Mellanskolorna äro ju en alldeles ny skoltyp, om hvilken
man icke vet huru den kommer att slå ut, detta så mycket mindre som
det, efter allt att döma, synes vara mera den högre folkskolan än mellan-
skolan, som ligger Andra Kammarmotionärerna om hjärtat. Det har då
synts mig vara, att gå händelserna allt för mycket i förväg, om man
redan nu föreskrifver, att äfven andra redan befintliga skolor helt inran¬
geras under den nya, ännu icke pröfvade formen. Det torde nämligen icke
kunna bestridas, att ett af motiven för den i motionen föreslagna be¬
stämmelsen är att så småningom och obemärkt införa principen om
»folkskolan såsom bottenskola», detta framgår äfven tydligt af tidnings-
uttalanden, som synts de sista dagarna. Jag ber att få betona, att
jag icke nu vill närmare ingå på bottenskolefrågan — den må vara
till godo eller ondo, det får framtiden utvisa, men jag vill understryka,
att denna fråga för närvarande icke föreligger till besvarande. Enligt
min åsikt har emellertid utskottet genom sin formulering af punkten
gifvit för stort erkännande åt bottenskoleprincipen, och det har jag
icke kunnat vara med om. Jag har ansett Kungl. Maj:ts förslag vara
bättre, och jag har ansett det vara min plikt att framhålla den prin¬
cipiella skillnaden mellan Kungl. Maj:ts proposition och utskottets
förslag. Vill man utan utredningjyerkligen gå in på bottenskoleprincipen
och godkänna den, då är utskottets formulering bra; men vill man
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
N:o 42.
(let icke, anser jag den af reservanterna föreslagna formuleringen bättre Om
och ber att få yrka bifall till denna. kommunala
och enskilda
Herr Hedenlund: Herr talman, mina herrar. Det var först efter läroanstalter.
relativt stor tvekan, som jag kunde förmå mig gå in på utskottets (Forts.)
förslag i föreliggande punkt, ty för mig var det högst tvifvelaktigt,
om den nya skoltypen, den kommunala mellanskolan, denna hybrid
mellan folkskola och allmänt läroverk, skulle vara af beskaffenhet, att
den borde förordas. Men på de skäl, som inom utskottet utvecklats
och i kammaren af utskottets ordförande anförts, har jag gått med på
utskottets förslag i det stora hela, men i likhet med friherre Fleming
har jag nödgats reservera mig vid mom. C., där det gäller att inom
viss tid, år 1914, indraga anslagen för 22, noga räknadt 23 stycken
samskolor. Det är mycket möjligt, att många af dessa samskolor skola
finna det med sin fördel förenligt att öfvergå till den nya mellanskolan,
och för dessa skolor är det ju ofarligt, om också onödigt, att före¬
skrifva några villkor om öfvergång; men jag föreställer mig, att det
måste finnas en hel del orter, där förhållandena äro sådana, att det
kunde vara fördelaktigare att bibehålla de samskolor, som nu finnas,
med den friare skolform, de hafva, än att äfven på dessa orter inpressa
den nya typen. På sådana platser har jag ansett det vara staten ovär¬
digt och minst sagdt orättfärdigt att med våld framtvinga en omlägg¬
ning, som kan vara både olämplig och onyttig. Såsom min medreser-
vant, friherre Fleming, påvisade, har också departementschefen fram¬
hållit, att en dylik omläggning skulle kunna leda till kränkning af
häfdberättigade intressen, och departementschefen har påpekat, att
frågan i hvarje fall skulle kunna beröra en icke ringa lärarpersonals
anställning och bärgning.
Ifrån 6-åriga samskolor skulle nämligen dessa skolor omstöpas till
4-åriga mellanskolor, och en snöpning af klasser, vare sig nedifrån eller
uppifrån, måste gifvet blifva följden med ty åtföljande minskning af
lärarpersonalen. Då dessutom en del af dessa samskolor hafva till¬
kommit på grund af lägre allmänna läroverks indragning och detta så
nyligen som under de allra senaste åren, måste jag vädja till kamma¬
ren, om en sådan brist på stabilitet i vårt undervisningsväsende kan
vara önskvärd, att man det ena året indrager ett allmänt läroverk för
att få det ersatt med en samskola och så något år därefter dekreterar,
att denna samskola måste omstöpas till en direkt påbyggnad på folk¬
skolan i form af mellanskola. Jag har så många gånger hört elevers
målsmän klaga öfver ombyten på läseplaner, läroböcker m. m., att
jag på förhand kan gissa mig till deras berättigade harm öfver att
äfven behöfva byta om skoltyp.
Icke senare än år 1906 tillstyrkte dåvarande departementschefen
Berg en utsträckning af rätten till statsunderstöd åt sådana samskolor,
som upprättats å orter, hvilkas läroverk enligt 1904 års Riksdags och
Kungl. Maj:ts beslut underkastats indragning, och efter hvad mig
blifvit meddeladt har på grund af Riksdagens då fattade beslut tre af
berörda samskolor: nämligen Sölvesborgs, Söderköpings och Nora sedan
dess tillkommit. Nu skulle emellertid deras saga ovillkorligen vara
all. Jag har redan påpekat, att jag icke betvifiar, att många af dessa
N:o 42. 10 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om statt- skolor skola själfmant ombilda sig till mellanskolor, hvilka efter fyra
*‘kommunala r föra en realskoleexamen, som för till åtminstone en nominell
och enskilda kompetens,_ men jag förställer mig, att vi komma att få så många
läroanstalter, realskoleabiturienter, att tillgången i väsentlig mån kommer att öfver-
(Forts.) stiga efterfrågan, och under sådana omständigheter tror jag, att äfven
andra skoltyper kunna hafva sitt fulla berättigande.
Det har inom utskottet påpekats, att denna fråga vore af relativt
obetydlig art, och att det därför icke tjänade någonting till att rifva
upp den, men jag har i likhet med min medreservant hållit på, att
denna fråga är en principfråga, och jag har också velat uttala denna
min mening och framför allt önskar jag att, när kammaren fattar sitt
beslut i denna till synes oväsentliga sak, kammaren vet hvad det gäller,
och enligt min uppfattning återfinner man här den röda tråd, som går
igenom herr Bergs m. fl:s motion från början till slut, att folkskolan
och folkskolan allena bör vara bottenskola, och att framför allt dess
direkta påbyggnader skola favoriseras. Jag vill visst icke bestrida, att
folkskolan har gjort stora tjänster och har spelat mycket stor roll,
särskild! hvad den allmänna folkbildningen angår, men å andra sidan
har jag icke låtit mig så påverkas eller så hypnotiseras af folkskolans
verksamhet, att jag kan vara med om att undantränga parallella och
fullt lika berättigade former, och på grund af denna min öfvertygelse
tillåter jag mig, herr talman, att i likhet med friherre Fleming yrka
afslag på utskottets hemställan i punkt l:o) mom C. och bifall till vår
reservation.
Herr Pettersson Fredrik: Den punkt, som nu är före, torde icke
vara någon sådan hörnsten i vare sig det kung! förslaget eller utskot¬
tets behandling af saken, att den icke kan stå eller falla oberoende
af huru beslutet kommer att blifva i denna punkt, men då jag skrifvit
under betänkandet i den form det föreligger, ber jag att få gifva skäl
hvarför jag så gjort.
Jag ber då att till deras rätta dimensioner få reducera de betänk¬
ligheter, de tvänne föregående talarne här hafva uttalat; dessa gälla'
de 22 samskolorna, af hvilka några föra ett så tynande lif,r att det är
fråga värdt, huruvida det verkligen kan anses vara ett statsintresse att
understödja dem medelst anslag. En dylik skola till exempel med
5 elever i en klass och 3 i en annan åtnjuter statsanslag; en annan
har 10 i ena och 4 i den andra klassen, och på detta sätt skulle man
kunna gå igenom en hel del. Men dessa skolor hafva i alla fall sitt
berättigande, och det borde nog tagas mer hänsyn till nu anförda
betänkligheter, om det vore fråga om att indraga dessa skolor, men
så är icke meningen; meningen är att gifva dem en lämplig öfvergångs-
tid, som enligt utskottets förslag är satt till 5 år, hvarunder de hafva
tillfälle att ombilda sig till en ny form, hvarefter de säkerligen komme
att verka bättre till förmån för det samhälle, där de nu arbeta såsom
parallellskolor vid sidan af folkskolorna, så att man i stället för tvänne
sådana kanske tynande läroverk genom bådas sammanslagning finge
en läroverkstyp, som bättre kunde tillgodose samhällets intressen. Det
är ju så, att vid alla organisationer förekomma en hel del tvifvelsamma
fall, gränsfall, som man icke vet, huru man skall behandla. Men då
Onsdagen don 12 Maj, f. in. 11 N:o 42,
är frågan: skall man låta dessa 22 samskolor alltid stå kvar? Dessa Om» ttat*-
äro skolor af en typ, som Riksdagen alltid sökt begränsa, och enligt u\0^nunaia
hvad därom beslutats vid riksdagarna 1902 och 1906 skulle de inskrän- 0(,]l enskilda
kas till samhällen, där allmänt läroverk för gossar ej finnes och som läroanstalter.
före 1902 års utgång fullgjort gällande villkor för erhållande af under- (Forts.)
stöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom. Jag betonar
ytterligare, att meningen icke är att omintetgöra dessa skolor utan
endast att gifva dem en lämplig öfvergångstid för att kunna öfvergå
till den skolform, som vi hafva ansett bättre och fullständigare kunna
fylla de kraf, som ställas på densamma.
Herr vice talmannen: Såvida man vill hafva någon förhoppning
om att kammarens ledamöter skola höra på diskussionen i en fråga
isom denna, bör man så mycket som möjligt undvika pedagogiken.
Därför skall jag icke heller inlåta mig på pedagogiska frågor, men vill
blott fästa uppmärksamheten på hvad hela detta betänkande hänger
på, och det är de små orden i Andra Kammarreservationen: »vid bifall
till det och det». Hvad innebär detta villkor i fråga om den nu
föredragna punkten? Jo det innebär, att man för att kunna gå ett
steg framåt på den väg, som leder till upphäfvande af skillnaden
mellan folkskollärare och lärarne vid de allmänna läroverken, skall
vägra flickskolorna vid de enskilda läroanstalterna de för dem behöfliga
anslagen. Det är hela historien, och då jag är viss på, att Första
Kammaren icke anser det vara rättvist, ber jag att få yrka bifall till
den föredragna punkten.
Jag vill blott i afseende å hela denna stora och långa punkt vara
med om förändring af ett stycke, och det i öfverensstämmelse med
friherre Flemings reservation. Den, som så länge som jag suttit i
andra utgiftsafdelningen af statsutskottet, vet, huru många gånger
denna fråga varit uppe, och huru ofta man försökt taga lifvet af
dessa samskolor i våra småstäder samt göra dem till folkskolor. Det
har varit en ledande princip härvidlag, och samma tendens, samma
ledning är det, som nu gör sig gällande i alla Andra Kammarreserva¬
tionerna. Man vill icke låta dessa små samskolor lefva, därför att de
icke äro folkskolor. Jag har alltid varit motståndare till dessa försök,
och det är jag också i dag. Det synes mig, som om en enkel rättvisa
kräfde att låta dessa skolor lefva, så länge de kunna lefva, det vill
säga, så länge vederbörande samhällen anse sig i dem hafva en skol¬
form, som är för dem hälsosam. De hafva delvis kommit till, därför
att staten i vissa samhällen indragit vissa läroverk. Hvarför kunna
de då icke få lefva, då de anses såsom de för samhällena förmånligaste?
Nu säger den siste talaren, att de skola få lefva under öfvergångstiden
och sedan få komma fram i bättre form såsom enskilda mellanskolor.
Ja, det säger utskottets ordförande: han må ju hafva sin uppfattning,
och andra må äfven hafva sin uppfattning, men nog kan man låta
dessa samhällen sj kifva få afgöra, hvilken skolform för dem är den
önskligaste. Om det nu är såsom utskottets ordförande säger, att den
nya föreslagna skolformen är bättre, så skola väl dessa samhällen själfva»
inse det och vara med på förändringen, men hvarför skall man sätta
1914 såsom dödsåret för samskolorna, äfven om vederbörande sam-
N:o 42.
12
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats- hällen önska få behålla dem? Jag kan icke förstå, att det föreligger
kommunala som helst tvång härför, eller att det finnes någon rättvisa häri,
och enskilda oc^ det vill jag påpeka, att det för dessa småsamhällen icke är så
läroanstalter, lätt att ändra om sin skolorganisation. De hafva nu lokaler, som
(Forts.) passa för denna, och hafva anställt lärare, som äro lämpliga för den¬
samma, men det går icke lätt att skaffa sig nya lämpliga lokaler eller
afskeda nuvarande lärare och anställa nya. Jag ber därför få yrka
bifall till punkten i enlighet med den af friherre Fleming gjorda
reservationen.
Herr von Mentzer: Såsom herrame se af föreliggande betänkande,
finnes en bestämmelse, som går igen i fråga om alla dessa skolor af
olika typer, och det är den, som finnes uttalad här i fråga om enskilda
mellanskolor och lyder så: »Skolan skall stå under inseende af öfver»
styrelsen för rikets allmänna läroverk, samt vara underkastad den
kontroll, och de bestämmelser i öfrigt, som Kungi. Maj:t kan finna
godt föreskrifva.» På tal om denna bestämmelse har utskottet på
sidan 87, där det talas om högre flickskolor, anfört: »I öfverensstäm¬
melse med den af motionärerna uttalade uppfattningen anser utskottet,
att inspektionen öfver de hygieniska förhållandena vid statsunderstödda
flickskolor icke vidare bör tillkomma eforalstyrelserna, utan i likhet
med inspektionen i öfrigt ombesörjas af öfverstyrelsen för rikets all¬
männa läroverk. I denna punkt har jag ej gjort någon invändning
mot utskottets uttalande. Men därefter har utskottet förklarat sig
anse, att det vore lämpligt, »att i de ytterligare bestämmelser, som
Kungl. Maj:t torde komma att utfärda rörande undervisningen i dessa
skolor, den bestämmelse intages, att det tillkommer vederbörande eforus
att hafva uppsikt öfver det sätt, på hvithet kristendomsimdervisningen
handhafves, i likhet med hvad som gäller beträffande allmänna läro¬
verk? Nu är det så, att i fråga om de allmänna läroverken särskildt
tvenne paragrafer i läroverksstadgan beröra denna sak, nämligen dels
§ 201 där det heter: »Eforus tillkommer att hafva uppsikt öfver de
allmänna läroverken i stiften och särskildt öfver det sätt, å hvilket
kristendomsundervisningen vid dem handhafves, samt att för sådant
ändamål besöka läroverken; börande han, därest brister af honom
bemärkas, därom hos öfverstyrelsen göra anmälan», och dels § 204
som lyder: »För hvarje allmänt läroverk inom stiftet, med undantag
af de i stiftstad belägna högre allmänna läroverken, och stiftets sam-
skolor förordne eforus en inspektor; och äger eforus, då han finner så
lämpligt, att genom denne som sin företrädare utöfva den befogenhet
och de åligganden, som eforus tillkomma.»
Jag antager visserligen, att utskottet för sin del med de ord, det
användt i motiveringen, har åsyftat, att eforalstyrelsen skulle till fullo
få samma befogenhet i fråga om de högre flickskolorna, som den har
i fråga om högre allmänna läroverk, men då det är möjligt, att den
ordalydelse, utskottet har begagnat, kan gifva någon anledning till en
sådan tolkning, att denna befogenhet inskränltes, har jag föreslagit den
lilla ändringen att detta ställe i motiveringen skulle lyda sålunda:
»Däremot anser utskottet lämpligt, att i de ytterligare bestämmelser,
som Kungl. Maj:t torde komma att utfärda rörande undervisningen i
13
N:o 42.
Ousdagen den 12 Maj, f. m.
dessa skolor, den bestämmelse intages, att det tillkommer vederbörande
eforns att hafva uppsikt öjver kristendomsund er visning en i likhet med
hvad som gäller beträffande allmänna läroverk.» Skillnaden mellan
utskottets och mitt uttalande är härvidlag icke stor, men däremot är
den något större, hvad sista punkten å sidan 37 angår, där utskottet
säger: »Hvad utskottet sålunda anfört bör, enligt utskottets mening,
äga tillämpning på inspektionen öfver statsunderstödda kommunala
och enskilda mellanskolor.» Nu angår utlåtandet, såsom herrarne hafva
sig väl bekant, icke endast högre flickskolor utan äfven enskilda och
kommunala mellanskolor, högre goss- och samskolor, enskilda lärarinne¬
seminarier samt högre folkskolor; och då ef orus enligt kyrkolagen, som
icke, såvidt jag vet, är upphäfd i detta stycke, skall hafva uppsikt
öfver samtliga allmänna läroverk, samt utskottet icke anfört något
skäl, hvarför inspektionen skulle inskränkas till endast de högre flick¬
skolorna samt de statsunderstödda kommunala och enskilda mellan-
skolorna, har jag tillåtit mig yrka, att denna inspektion skulle utsträckas
att gälla samtliga i utlåtandet omnämnda skolor, och att således sista
stycket å sidan 37 skulle lyda så: »Hvad utskottet sålunda anfört
bör enligt utskottets mening äga tillämpning på inspektionen öfver
samtliga i detta utlåtande omnämnda skolor»; och ber jag, herr talman,
att motiveringen i de båda sista styckena å nämnda sida måtte få den
lydelse, jag föreslagit.
Herr Wijkander: Då under föregående diskussion den stora prin¬
cipfrågan icke blifvit berörd titan den enda anmärkningen af större
betydelse har gällt de tre lägsta klasserna i de lägre samskolorna, det
vill säga den anmärkning, som framställts i friherre Flemings och herr
Hedenlunds reservation, ber jag att få yttra några ord särskildt om
denna sak.
Jag tror icke frågans innebörd blir tydlig, om man framställer den
så, att det gäller, huruvida man skall ingripa i dessa skolors organisa¬
tion genom att förvandla dem till mellanskolor eller ej. Frågan är
mera invecklad, ehuru jag medgifver, att den icke är det viktigaste i
detta betänkande. Om statsmakterna möjliggöra en mellanskola af
lämplig typ och denna får en mer lif skråf tig tillvaro, hvilket jag för
min del är fullkomligt öfvertygad att den får, så är det naturligt att
i ett mindre samhälle, om det har en lägre samskola, denna af sig
själf kommer att öfvergå till mellanskola. Den får nämligen icke
något statsanslag för de tre lägsta klasserna, utan utgår detta enligt
förslaget endast för de fyra klasser, som motsvara klasser i en mellan¬
skola. Hvad de tre lägsta icke statsunderstödda klasser angår, hvilka
äro parallella med folkskolan, är det naturligt, att i samhället lätt
uppstår den önskan, att dessa med hvarandra parallella klasser, hvilka
kanske hvar för sig ej äro fullt besatta, sammanslås och därigenom
besparingar uppkomma. Det är emellertid en bestämd skillnad i
schema och arbetsordning för de till mellanskolor förvandlade sam¬
skolorna och den ursprungliga planen. Man har nämligen hittills i de
lägre samskolorna ordnat språkundervisningen med början genast från
första klassen, och det gör att, när en elev, som genomgått folkskolan,
söker sig in i en Barnskola, undervisningen icke passar för hans före-
Om stats-
understöd till
kommunala
och enskilda
läroår* s* a1 ter.
(Forts.)
N:o 42. 14 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats- gående utbildning, tv han har icke den språkkunskap, som behöfves,
kommunala oc^ lltom den allmänna olägenheten uppkommer däraf förlust af till
och enskilda och penningar. Under sådana förhållanden får icke en lägre Barnskola
läroanstalter, för omgifvande nejd samma betydelse, som om den förvandlas till
(Forts.) mellanskola. Det är först sedan en sådan förvandling försiggått, som
anordningarna inom skolan passa för kringliggande kommuner, för de
gossar och flickor, som genomgått folkskolan. Det kan således finnas
fog för att få ändring i detta afseende, och då staten gifver anslag till
den ifrågavarande skolan, kan den också fordra, att undervisningen
ordnas på sådant sätt i mellanskolans klasser, att den passar för de
elever, som komma direkt från folkskolorna. Därmed är icke uteslutet,
att man icke kan hafva kvar de tre lägsta klasserna, men då bör
undervisningen i dessa klasser ordnas på sådant sätt, att skolan ändock
börjar språkundervisningen i mellanskolans lägsta klass. Det är icke
fråga om att tvinga skolan att skilja sig från de tre lägre klasserna,
men staten säger: vill ni hafva anslag till mellanskolans klasser, bör
undervisningen ordnas så, att elever, som genomgått folkskolan, kunna
hafva nytta däraf. Därför hafva flertalet af denna kammares ledamöter
i utskottet utan tvekan gått med på Andra Kammarens ledamöters
åsikt härom, och vill man åstadkomma samarbete mellan kamrarne
samt få till stånd reformer, som kunna vara önskliga, är detta ett af
villkoren, visserligen icke i sig själf af någon större betydelse, då den
ifrågasatta reformen går af sig själf, men af vikt för att få en upp¬
görelse med Andra Kammaren, så mycket mera som den uppenbarligen
har fog för sig.
Utan att således herr talman, ingå på andra frågor, som möjligen
senare under diskussionen komma på tal, skall jag därför nu för min
del bedja att få yrka bifall till den föredragna punkten oförändrad.
Herr Bellinder: Herr talman! Eftersom man vid denna punkt
får behandla själfva principfrågan, skall jag be att rörande denna få
yttra några ord.
Vid fördelningen af anslagen mellan de särskilda skolorna har herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet föreslagit införandet
af en alldeles ny typ af skolor, nämligen mellanskolor. Detta är en
skoltyp, som förut icke funnits hos oss annat än försöksvis på ett par
ställen, nämligen i Malmö borgarskola och i Grewesmiihlska skolan
här i Stockholm. Däremot har den funnits sedan många år icke blott
i Tyskland, utan äfven i Danmark och Norge. Hvad säger nu erfa¬
renheten i dessa länder om denna typ af skolor? Jo, meningarna äro,
såvidt jag kunnat utröna dem, mycket delade. I Tyskland t. ex. säger
man å ena sidan, att det är ett behof för många föräldrar att förskaffa
sina barn en högre bildning än den folkskolan kan gifva. Å andra
sidan har man sagt, att folkskolan med sin särskilda öfverbyggnad
bör kunna gifva ett tillräckligt kunskapsmått för den stora mängden
af barn. Hvarjämte det ju är tillfälle för dem, som vilja hafva en
högre bildning att fortsätta i realskolorna och gymnasierna m. m.
Således är, menar man, mellanskolan egentligen öfverflödig. Detta har
också gjort, att mellanskolan i det folkrika Tyskland icke fått den
utveckling, som man skulle väntat.
Onsdagen den 12 Maj, f, m. 15 N:o 42.
Och huru är det i våra grannländer? Mellanskolan har ju in- Om stats-
iorts, Horn sagd!, både i Norge och Danmark. Och i Sverige har man
sökt tillämpa och utvidga principerna för mellanskolan genom inrättande ocjb enskilda
af realskolor. I Danmark hafva mellanskolorna förut varit enskilda läroanstalter.
anstalter. Nu skola de också blifva kommunala. Men såvidt jag (Forts.)
kunnat göra mig underrättad om hvad man i Danmark har för mening
om mellanskolorna, tyckas många sakkunnige män draga i betänkande,
huruvida det icke varit ett missgrepp att inrätta kommunala mellan-
skolor, bland annat därför att det också blir en mycket dyrbar eko¬
nomisk fråga att lösa. Då man redan haft svårt att få utrymme för
de många folkskolebarnen, skulle man, om man därjämte inrättade
kommunala mellanskolor, antingen nödgas bygga särskilda nya skolhus
eller också tillgripa den nödfallsutväg, som man anlitat i Köpenhamn,
att i närheten af folkskolorna uppföra särskilda baracker för lär¬
jungarna i mellanskolan — detta då naturligtvis af sparsamhetsskäl.
Alltnog, om man ser på förhållandena i främmande länder, äro
de icke sådana, att man obetingadt bör följa det exempel som gifves
i dessa länder. Men jag är af den meningen, att vi först och främst
böra se till, huru förhållandena hos oss gestalta sig, och då kan man
väl fråga, huruvida vi behöfva denna nya skoltyp, denna s. k. mellan-
skola. Jag för min del tror det icke. För den stora allmänhetens
barn är tillfälle beredt till större kunskapsmåtts inhämtande, än man
kan få i folkskolan, genom den tillkomna öfverbyggnaden å folkskolan,
genom de högre folkskolorna, och öfvergången för dem, som önska en
högre bildning, är ju mycket lätt från folkskolorna till realskolorna,
så att hos oss folkskolan redan nu är en bottenskola, om också icke
i den mening, som man önskar att den skulle bli, nämligen att såsom
bottenskola bilda en integrerande del i hela serien af undervisnings¬
anstalter ända upp till högskolorna. Det synes mig ock alltmer blifva
förhållandet, ifall man inrättar dessa mellanskolor, att folkskolan blir
i den meningen den egentliga bottenskolan. Man fortsätter från den
omedelbart i mellanskolan, som egentligen icke har något själfständigt
mål, förrän den blifvit utbildad till realskola. Därför är ju också
meningen med mellanskolan att den skall utbildas till realskola. Men
vi hafva realskolor förut och skulle sålunda komplettera antalet af de
förutvarande realskolorna med en hel del nya. Jag tror det blefve
svårt att få lämpliga både lärare och läroverk för dessa många nya
mellanskolor såsom realskolor.
Är det däremot så, att de skulle stanna vid att vara blotta mellan¬
skolor utan rättighet för deras lärjungar att aflägga realskolexamen,
hafva de egentligen icke något särskildt mål, och då blir det nog så
här, som det klagas öfver i Tyskland, att det ej är så mycket bevändt
med studiet i mellanskolorna, då man ej vinner något bestämdt därmed.
I Tyskland vill man gärna vinna befrielse från den fleråriga värn¬
plikten. Man söker få rätt att slippa från värnplikten med ett år.
En sådan befrielse medgifves ej för lärjungar efter blott genomgången
mellanskola, och därför äro mellanskolorna ej så besökta. Om vi
finge mellanskolor, tror jag, i motsats mot hvad en föregående talare
sade, att de ej skulle hafva stor framtid för sig. Ty om man stannade
vid, att de meddelade kunskaper utan bestämdt examensmål, blefve
N:o 42. 16 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om. stats- de nog ej så mycket besökta. Föräldrarna vilja komma till ett be-
'"itmf nala stämdt mål med barnens skolgång; om de låta bibringa sina barn
och enskilda kunskaper utöfver hvad folkskolan kan gifva, sätta de dem då nog
läroanstalter, hellre i realskolan. Sålunda skulle det blifva en sträfvan att bilda
(Forts.) dessa mellanskolor till realskolor. Men det tror jag skulle blifva mindre
lyckligt, särskild! därför att folkskolan då skulle bilda det omedelbara
underlaget för dessa, och med den ståndpunkt, som vår folkskola ännu
intager och väl länge kommer att intaga, är det ej gärna möjligt, att
folkskolorna i allmänhet kunna bibringa tillfredsställande kunskaper
för inträde i realskolan, utan då skulle fallet blifva, att inträdes-
fordringarna neddroges högst väsentligt.
Nu har utskottet visserligen här föreslagit en särskild inträdes-
pröfning, men därmed är saken icke mycket hjälpt, tv följden blefve
då blott och bart den, att lärarne i folkskolor, af hvilkas lärjungar en
del ämnade gå in i mellanskolorna, skulle mera tänka på, att dessa
Unge de kunskaper de behöfde för sin inträdesexamen där än på att
lärjungarna i allmänhet finge den bildning, som folkskolan afser att
gifva. Med andra ord, vår folkskola skulle därigenom blifva mindre
en bildnings- och uppfostringsanstalt än en examensanstalt, och det
vore väl icke så lyckligt. Jag tror likväl, att äfven med en sådan
inträdesexamen lärjungarna skulle komma att mottagas med tämligen
underhaltiga kunskaper, och då det tydligen blefve på allenast tre
eller fyra år, som de skulle beredas att aflägga realskolexamen, skulle
de i jämförelse med statens realskolors lärjungar blifva underhaltiga.
Hvad blefve nu följden häraf? Jo, antingen att dessa lärjungar som
utgingo från de mindervärdiga realskolorna sattes tillbaka, när de
komme ut i det allmänna lxfvet i konkurrens med dem, som utgått
från statens realskolor, eller också att, då fordringarna i realskolexamen
sänkts i dessa till realskolor utbildade mellanskolor, äfven fordringarna
i statens realskolor komme att dragas ned, så att realskolexamen i
allmänhet blefve af sämre beskaffenhet och af mindre betydelse än
nu. Men tro herrarne, att det vore rådligt? Är det månne för när¬
varande så, att realskolexamen kräfver ett så stort mått af kunskaper,
att man utan vidare kan pruta af på dem? Jag tror det icke, och
jag har dock de år realskolexamen praktiserats varit i tillfälle att följa
den och lära känna, hvilket kunskapsmått lärjungarne inhämtat. Jag
anser, att ett minskande däraf icke är rådligt med hänsyn till de
lefnadsyrken, åt hvilka de examinerade ha rätt att ägna sig. De få
ju behörighet att ingå i tullen, posten, statens järnvägar o. s. v., och
då behöfva de göda kunskaper, icke minst språkkunskaper.
På den sistnämnda punkten tror jag, att det komme att knipa
allra mest, ty det blefve omöjligt att i dessa till realskolor utvecklade
mellanskolor få den språkundervisning, som behöfves. Där' skulle inan
ju nöja sig med ett språk, men i statens realskolor läsas två eller tre
språk, och det senare fordras också i vissa verk. Antingen blefve det
sä, att man i den nya realskolan skulle söka införa undervisning i
två språk — det tror jag skulle stöta på stora svårigheter —• eller
också, blefve fallet, att man skulle minska språkundervisningen i statens
realskolor från två eller tre språk till ettfspråk. Detta blefve, enligt
min mening, mycket olyckligt ej blott med afseende å den språk-
17
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. in.
kunskap lärjungarna förde med sig ut i lifvet, utan äfven med afseende
därå, att den språkundervisning lärjungarna få i realskolorna, skall
utgöra grunden för vidare undervisning i gymnasiet — den grunden
blefve i högsta grad otillfredsställande under sådana förhållanden.
Jag finner det sålunda ganska betänkligt att nu söka genom in¬
förande af mellanskolor, hvars mål skulle blifva realskolexamen, få in
en ny skoltyp, som skulle alldeles både snedvrida undervisningen i
våra folkskolor och sänka undervisningsnivån i de allmänna läroverken
till stort men för vår högre andliga kultur. Ja, jag tror rent af, att,
om denna på vissa håll så omhuldade tanke att göra folkskolan till
bottenskola blir tillämpad, vårt folk icke längre skall med afseende å
den bildning vi i våra skolor tillhandahålla ungdomen kunna hålla
sig uppe såsom hittills bland de ledande kulturstaterna i Europa, och
det vore väl högst beklagligt. Med afseende härpå finner jag hela
denna tanke om införande af mellanskolor vara omogen och förhastad
och jag anser mellanskolorna heller icke behöfliga. Därför vill jag
för min del, när vi komma till den punkt, där det blir fråga om den
kommunala mellanskolan, yrka afslag på införande af denna nya
skoltyp.
Grefve von Rosen: På sidan 78 i sitt betänkande har särskilda
utskottet föreslagit i afseende på statsunderstödda högre flickskolor,
att skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk och vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i
ifrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva. Utskottet har på
sidan 37 motiverat detta så, att utskottet anser, att inspektionen öfver
de hygieniska förhållandena vid statsunderstödda flickskolor icke vidare
bör tillkomma eforalstyrelserna, utan i likhet med inspektionen i öfrigt
ombesörjas af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk, och utskottet
tillägger vidare, att det anses lämpligt, att i de ytterligare bestäm¬
melser, som Kungl. Maj:t torde komma att utfärda rörande under¬
visningen i dessa skolor, stadgande intages därom, att det tillkommer
vederbörande eforus att hafva uppsikt öfver det sätt, på hvilket kristen-
•domsundervisningen handhafves, i likhet med hvad som gäller be¬
träffande allmänna läroverk. Slutligen uttalar utskottet den uppfatt¬
ningen, att hvad utskottet sålunda anfört, enligt utskottets mening,
bör äga tillämpning på inspektionen öfver statsunderstödda kommunala
och enskilda mellanskolor. Nu har emellertid herr von Mentzer i en
reservation vid den af mig upplästa punkten yrkat, att motiveringen
måtte få en förändrad lydelse — reservationen finnes intagen på sidan
107 i utlåtandet. Herr von Mentzer anser, att utskottet icke bort
såga: »Hvad utskottet sålunda anfört bör, enligt utskottets mening
äga tillämpning på inspektionen öfver statsunderstödda kommunala
och enskilda mellanskolor», utan att det i stället skulle sagt: »Hvad
utskottet sålunda anfört bör, enligt utskottets mening, äga tillämpning
på inspektionen öfver samtliga i detta utlåtande omnämnda skolor.»
Nu är emellertid förhållandet det, att under åtskilliga år staten
har lämnat understöd till högre goss- och samskolor, d. v. s. de skolor,
som i statsverkspropositionen kallas för enskilda läroverk, och att med
.afseende å dessa enskilda läroverk, som haft karaktären af försöksskolor,
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 42. 2
Om stata-
understöd till
kommunala
och enskilda
läroanstalter.
(Forts.)
N:o 42.
Om stats-
understöd till
kommunala
och enskilda
läroanstalter.
(Forts.)
18 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
eller åtminstone, när understödet börjat utgifvas till dem, haft denna
karaktär, och som ansetts böra få arbeta under friare former, det icke
funnits några bestämmelser angående inspektion. Det är väl då
knappt troligt, att förslaget om nyinförandet af en sådan inspektion
skall kunna komma att vinna Riksdagens bifall och utskottet har
därför trott bäst att icke föreslå några bestämmelser i förevarande hän¬
seende. Om skolornas verksamhet utöfvas i sådan riktning, att staten
icke kan skänka den sitt gillande, ja, då står det också staten fritt
att indraga understödet, och det behöfves därför icke någon föreskrift
om inspektion. Då, enligt § 201 af läroverksstadgan, det tillkommer
eforus att hafva uppsikt öfver de allmänna läroverken i stiftet och
särskildt öfver det sätt, på hvilket kristendomsundervisningen vid dem
handhafves, har utskottet ansett sig böra uttala den mening, att en
sådan inspektion också bör gälla för de kommunala och enskilda rnellan-
skolorna, men däraf följer ingalunda, att liknande föreskrifter höra
utfärdas för de enskilda skolorna eller de s. k. högre goss- och sam-
skolorna, hvilka, som sagdt, intaga en alldeles särskild ställning.
Friherre Fleming: Det är endast ett par ord jag skall trötta
kammaren med på grund af anförandet af den ärade talaren på göteborgs-
bänken. Han påstod, att öfvergången från Barnskola till mellanskola
skulle gå af sig själf, så att, om ett samhälle inrättat en samskola,
denna utan vidare skulle komma att öfvergå till mellanskola, byggd
på folkskolan. Ja, det må så vara, men då är ju föreskrift också
onödig. Då tyckes det mig, att någon sådan icke behöfves. Emellertid
erkände den ärade talaren också, att en total omläggning af under¬
visningen därmed var behöflig. Därigenom har han ju också gifvit
ett erkännande af, att de nuvarande samskolorna böra blifva byggda
på folkskolan, sålunda ett erkännande af principen om folkskolan
såsom bottenskola. Det är ju precis detta jag velat framhålla, att jag
anser det ligga en principsak i denna fråga. Jag tror mig icke kunna
inverka på kammaren i dess beslut; men jag har icke kunnat med
tystnad förbigå denna sak, då det är ett ganska viktigt medgifvande
för principen om folkskolan såsom bottenskola, som utskottet uttalat i
sitt förslag, och som kammaren kommer att uttala om den följer
utskottets förslag. Det är därför att jag med den ståndpunkt jag har
ej vill göra ett sådant uttalande, som jag reserverat mig.
Jag ber att fortfarande få yrka bifall till punkten med den i
reservationen angifna ändringen.
Herr von Möller: Jag har så ofta talat i ett ämne, som tange¬
rar den punkt, vid hvilken jag nu särskildt vill fästa min uppmärk¬
samhet, att jag icke skall trötta herrarne med några upprepningar.
Jag syftar nämligen här på motiveringen till punkten I, D, 8 om önsk¬
värdheten af nya bestämmelser angående rätt för eforus att hafva upp¬
sikt öfver högre flickskolor samt statsunderstödda kommunala och en¬
skilda mellanskolor. Herrarne känna min uppfattning om religions¬
undervisningen i skolorna. Herrarne veta, att den går i en liberalare
riktning, än hvad kanske flertalets af ledamöterna i denna kammare
åsikter. Häraf följer, att jag naturligtvis icke är med om någon makt-
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. ro. 19
utvidgning åt det håll, hvarifrån jag anser en viss fara hota en friare Om stats-
religionsundervisning. Jag har uttalat, att det efter min uppfattning wl*"munala
ändå är målet att bibringa vår ungdom en mer objektivt, mindre dog- 0C)L enskUda
matiskt och konfessionellt hållen religionsundervisning, ifall man önskar, läroanstalter.
att den skall bära frukt i stort sedt. Nu anser utskottet, såsom grefve (Forts.)
von Rosen nyss omnämnde, att denna maktbefogenhet bör utsträckas
till några af de nya skolorna, under det att andra — jag ber om ur¬
säkt för uttrycket — skulle Jörskonas från en sådan inspektion, under
det att herr von Mentzer vill, att denna bör gälla samtliga i utlåtandet
nämnda skolor.
Det har nyligen gjorts, hvad jag vill minnas, en kompromiss
mellan öfverstyrelsen för läroverken och den högkyrkliga falangen be¬
träffande läroböcker. Vi veta, att Riksdagen ansett, att en ny lärobok
skulle anskaffas, men tills dato hafva vi icke fått den, och som jag
för några veckor sedan sagt, det komma vi nog icke att få, så länge
de högklerikala herrarne sitta vid styret. Af det följer naturligtvis,
att jag anser, att det vore ytterst olämpligt att släppa in dem, att så
att säga öppna dörren till dessa skolor för den dualism, som nu råder
t. ex. i de enskilda läroverken, där både öfverstyrelsen och eforus hafva
inspektionsrätt. Hade det stått i utskottets makt att afskaffa 24 kap.
3 § kyrkolagen, hade jag gratulerat utskottet och jag skulle med
glädje hälsa den dag, om jag vore så lycklig att upplefva den, när
denna paragraf strökes, den nämligen, som säger: »Biskoparne skola
och hafva upsicht med Gymnasier och Scholor, så och Ungdomens up-
tuchtelse efter Schol-Ordningen, uti hvilken ingen må egenvilligt gjöra
ändring. The skola och see på Lectorer och Schole-Mästare, med hvad
flijt, åhoga och nytta, the sina Embeten förrätta» o. s. v. D. v. s.
vi hafva läroverksöfverstyrelsen, och vi hafva biskoparne, som nu
skola inspektera. Vill en lärare t. ex. vid ett läroverk bedrifva re¬
ligionsundervisningen i en mera liberal riktning, kan det ju låta tänka
sig, att öfverstyrelsen gillar det, men eforus underkänner det och gör
anmälan — sin plikt fullkomligt likmätigt — ty det veta herrarne, att i
deras instruktion ju också står, att de skola drifva den rena läran rent
och oförfalskadt på kyrkans symbola, således också enligt Athanasii
symbolum. Om det skall vara någon möjlighet, att vi skulle kunna
motse en något liberalare form af kristendomsundervisning, bör man
icke följa den väg, som utskottet här anvisar, att utvidga dessa herrars
maktbefogenhet, utan snarare anser jag då att, om man dessutom vill
handla konsekvent, man väl bör följa den reservation, som är afgifven
af herr Fridtjuv Berg m. fl., till hvilken jag, herr talman, anhåller att
få yrka bifall.
Herr Nyström, Johan Fredrik: Jag skall till en början be
att få påminna om beslutet af år 1904, som innehåller, att inga andra
samskolor skola få hjälp af staten än de, som voro inrättade före år
1902. Redan vid 1906 års riksdag var det förslag framme från en¬
skilda orter, jag erinrar mig särskildt ett större järn vägssamhälle i
Södermanland, att man skulle göra undantag från denna drakoniska
bestämmelse till förmån för denna plats, som behöfde en skola och
anhöll att få hjälp till den. Men såväl dåvarande chefen för ecklesiastik-
N:o 42
20
Om stats¬
understöd till
kommunala
och enskilda
läroanstalter.
(Forts.)
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
departementet som statsutskottet och båda kamrarna sade absolut nej:
det får icke ske; endast de samskolor, som voro med före år 1902,
och endast de skola hafva hjälp af staten. Häraf följer sålunda, att
hur stort ett samhälle än växer sig, det aldrig kan få någon hjälp från
staten, om det vill inrätta en högre skola än folkskolan, ty det kan
ej få hjälp att inrätta en samskola.
Redan i detta förhållande, som jag nu påmint om, ligger ett tvång
för oss att inrätta denna mellanskola, som skall tillfredsställa dylika
samhällens behof af högre bildning.
Jag vill på samma gång med några ord vidröra herr Hedenlunds
reservation. Han och baron Fleming anse det mycket obilligt, att de
nuvarande samskolorna skola behöfva ombildas till mellanskolor. Men
man kan med skäl fråga: hvarför skulle staten underhålla två paral¬
lella skolor i dessa små samhällen, som herrarne finna uppräknade på
sid. 94, i hvilka det finnes så litet olikheter i socialt och andra af¬
seende^ där alla föräldrarne känna hvarandra, och alla barnan känna
hvarandra; hvarför skulle icke där barnen kunna gå i samma skola,
hvarför skall det finnas en samskola och en folkskola på dessa ställen ?
Det finnes ju ej något skäl för staten att uppmuntra sådant. Att emellertid
de samhällen, som hafva samskolor, icke komma att på något vis miss¬
handlas, om utskottets betänkande går igenom, är ju tydligt och klart,
ty hvad vi vilja gifva dem är någonting bättre, än de hafva. De hafva
en samskola, som icke leder till någon kompetens, vi vilja gifva dem
en mellanskola, som leder till en examen med kompetens att inträda
i vissa statstjänster. Det kan icke vara tu tal om, att icke dessa sam¬
hällen få någonting bättre, än de nu hafva. Jag vågar påstå, att, om
man år 1904 bjudit de småstäder, som då förlorade sina pedagogier,
på denna mellanskola i stället för på samskolor, de skulle hafva med
glädje och tacksamhet tagit emot den gåfvan, hvilket naturligtvis
icke hindrar att måhända i dag något ombud för dessa småstäder
kommer att uppträda mot den här reformen.
Emellertid skall jag icke yttra mig vidare om den saken, utan i
stället gå in på hvad som redan här utvecklats af talaren på Älfsborgs-
bänken, nämligen de skäl och motskäl, som finnas beträffande hela
mellanskoleidéen. Jag har i hvad jag sagt framhållit ett sådant skäl,
redan det ett tillräckligt talande skäl för tillkomsten af dessa mellan¬
skolor. Jag vill tillägga ett annat, som är nära heslägtadt med det
föregående. Behofvet af denna skolform är så trängande, att, vi må
besluta hvad vi vilja i dag, denna mellanskolreform ändå kommer fram.
Men fördelen af att i dag gå in därpå är, att vi vinna en del saker,
som vi kanske icke vinna, om vi skjuta fram frågan. Vi vinna först
och främst, att dessa mellanskolor komma under ledning af öfver-
styrelsen för rikets allmänna läroverk, hvilket alltid innebär en garanti
för deras värde. Vi vinna vidare, att vi få dem fyraåriga, hvilket är
mycket osäkert, om vi dröja med deras inrättande. Och vi vinna slut¬
ligen, hvad som bör ligga oss alla synnerligen om hjärtat, nämligen
att flickskolornas lärarinnor få en drägligare tillvaro, än de nu hafva
med de usla löner de få släpa med, hvilka löner skulle väsentligt för¬
bättras, om utskottets förslag går igenom. Detta är hvad vi vinna;
men hvad vi aldrig kunna undkomma är dessa mellanskolor. Ty,
Onsdagen den 12 Maj, f. m. 21 No 42-
som sagdt, den enda möjligheten för åtskilliga samhällen att få en Om statt-
högre undervisning anordnad iir, att de få anlägga sådana mellanskolor. “kommuiiala
Men det finnes också andra skäl, som göra dessa mellanskolor lika gch enskilda
angelägna äfven i större stadssamhällen. Den ärade talaren på Älfs-läroanstalter.
borgsbänken sökte leda i bevis, att dessa skolor vore onödiga därför, (Forts.)
att vi hafva realskolor och gossen kunde gå in i en realskola och nå
realskolexamen och sålunda icke behöfde gå in i en mellanskola. Med
förlof till sägandes, det är rätt i fråga om en grupp af ungdom, men
det är oriktigt för en annan och större del af ungdomen. Det är
nämligen så, att en gosse i allmänhet genomgått folkskolan först vid
en ålder af 12 å 13 år. Om han då skall gå in i en realskola, förlorar
han ett eller två år och han får börja om igen på grund af den olika
undervisningen. Det är således endast för de barn, som äro i den
sociala ställning, att deras föräldrar kunna taga dem ur folkskolan vid
10 års ålder och låta dem fortsätta i en mellanskola, som det resone¬
manget gäller. Om föräldrarne, när gossen är tio år, antingen ej anse
sig hafva råd att flytta honom till realskolan eller ej veta, om han
har håg för vidare studier, men dessa förhållanden förändras under de
två år han därefter går i folkskolan, måste gossen förlora ett par år,
om det icke finnes en skolform, afpassad just för de barn, som genom¬
gått folkskolan. Detta är en synpunkt, som vi In åste taga med i räk¬
ningen och som med mycken styrka framhålles af utskottsledamöterna
från Andra Kammaren och en synpunkt, som tilltalar den allmänhet,
som närmast beröres af denna sak. Man anser det vara en orättvisa
emot de fattigare samhällsklasserna, att deras barn, därför att de gå
igenom folkskolan, ej skola få någon möjlighet utan att förlora ett
par år att få fortsätta till den afslutningsexamen, som gifver dem
kompetens. Detta herr Bellinders skäl är således ej öfvertygande.
Vidare påstod den ärade talaren, att genom inrättande af mellan¬
skolor skulle folkskoleundervisningen snedvridas, ty lärarne skulle
hufvudsakligen lägga an på att bereda sina lärjungar för inträde i
mellanskolan och därpå skulle den egentliga folkskoleundervisningen
blifva lidande. Men om man observerar att för att komma in i mel¬
lanskolan är såsom villkor uppställdt att kunna folskolans kurs på det
sätt den inhämtas i folkskola af typen litt. A., får man väl säga att,
om mellanskolan kommer att utöfva något inflytande på folkskole-
bildningen, blir det nog det, att man uti kommunerna, isynnerhet de
större kommunerna, lägger sig vinn om att få folkskolor af typen litt.
A, och som det är den bästa typen, skulle det väl ej vara att försämra
folkskoleundervisningen utan att förbättra den. Och om lärare i folk¬
skola af annan typ söka rycka upp sig och barnen, så att skolan trots
det att typen är af annan littera, ändå kan bibringa barnen de kun¬
skaper, som inhämtas i typen litt. A, kan väl ej heller det sägas vara
någon förlust för folkskoleundervisningen. Jag kan därför icke förstå,
huru den ärade talaren kunde komma till det resultat, att mellan-
skolornas inrättande skulle förvrida folkskoleundervisningen. Den kan
ej inverka på denna undervisning på mer än ett sätt, och det är att
förbättra den.
Så talade den ärade talaren om att dessa mellanskolor och deras
examina skulle blifva mindre värda än realskolorna och den nuvarande
N:o 42. 22 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats- realskolexamen. Men det beror på förhållandena: det beror på lärarnes
Ukommunala? kompetens och förmåga såsom lärare, och vi från Första Kammaren
och enskilda hafva genom en reservation, som jag anser vara den viktigaste af alla
läroanstalter, de till detta betänkande afgifna, särskildt velat fästa uppmärksamheten
(Forts.) på nödvändigheten af att kompetensvillkoren för dessa lärare hållas så
höga, att deras undervisning skall blifva likvärdig med undervisningen
i realskolorna. Men om också nu icke alltid så skulle blifva förhål¬
landet, om en eller annan af dessa skolor skulle komma att lämna en
mindervärdig produkt ifrån sig, så är det att märka, att öfverstyrelsen
gifver examensrätt åt skolorna endast för vissa år åt gången, och om
det visat sig, att en skola ej fyller sin uppgift och icke kan lämna
ifrån sig fullgoda adepter, tager öfverstyrelsen examensrätten från
denna skola, då denna ånyo begär att erhålla denna rätt. För öfrigt
är att märka, att ingen examen gifver, praktiskt taget, kompetens till
någonting; det är icke examensbetyget, som gifver kompetens här i
världen, utan det är den personliga dugligheten. Sålunda, om det
visar sig, att en skola lämnar ifrån sig dåliga elever, kan ingen i värl¬
den gifva dessa kompetens till den ena eller andra sysslan. Det är
ju själffallet, då det gäller anställning i enskildes tjänst, men det är
ej mindre själffallet, då det gäller kompetens till statstjänst. Jag har
hört berättas att redan nu vägra de största verken, posten, telegrafen
och järnvägarna, att taga emot lärjungar från realskolorna med den
nuvarande realskolexamen, för så vidt denna examen mynnar ut endast
uti betyget godkänd. Dessa verk fordra ett högre betyg för anställ¬
ning i tjänst hos dem. Det är sålunda klart, att det blifver ämbets¬
verken eller den enskilda arbetsgifvaren, som i hvarje särskildt fall
får pröfva, huruvida den, som kommer från den ena eller andra sko¬
lan, duger till den syssla, han skall sköta, så att den betänkligheten,
att det till skada för statstjänsten skulle komma att produceras dåliga
adepter är en betänklighet, vid hvilken vi icke behöfva fästa oss.
Den ärade talaren gick ännu ett steg längre, i det han rent ut
förklarade, att hela vår andliga kultur skulle sjunka, om vi antoge
mellanskolorna och vi skulle icke längre kunna upprätthålla vår rang¬
plats bland kulturfolken. Detta var väl ändå något för skarpt sagdt,
och jag undrade, då han yttrade detta, om han glömt att han strax
förut talat om att sådana mellanskolor finnas både i Danmark, Tysk¬
land och Norge. Jag får säga att verkningarna af mellanskolorna i de
nämnda länderna veterligen icke för dessa nationer varit så ödesdigra,
som den ärade talaren ville måla ut dem för oss.
Jag menar således, att icke något skäl af vikt har framförts till
försvar för herr von Mentzers reservation.
Denne reservant har, utom de argument, som utvecklats af talaren
på älfsborgsbänken, äfven andragit ett till, som jag ber att få beröra,
då jag nu har ordet. Han säger nämligen, att inrättandet af en sådan
mellanskolexamen skulle lägga hinder i vägen för den omläggning i
praktisk riktning, som man nu önskar genomföra i vår folkskole-
undervisning. Men han glömmer därvid, att denna mellanskolexamen
icke alls har något att göra med nämnda reform. Mellanskolan är
icke en praktisk skola och tänker aldrig blifva det i den mening man
fattar ordet praktisk, då man fordrar att folkskoleundervisningen skall
Onsdagen den 12 Maj, f. ra. 23 N:o 42.
■omläggas i praktisk riktning. Detta är en anmärkning, som kan göras Om
gällande på tal om den högre folkskolan och som också mycket riktigt w^0^unaia
är betonad i den reservation, som vi afgifvit i fråga om de föreslagna oc!> eng]Cii(ia
fyra högre folkskoleklasserna. I fråga om dem kan man dar fordra läroanstalter.
en undervisning af praktisk läggning, men icke i fråga om mellan- (Forts.)
skolorna. Anmärkningen saknar alltså hvarje verklig grund.
Jag tror mig härmed ha uppvisat, dels att ingen anmärkning af
vikt framställts emot hela detta förslag, och dels att om vi skulle utaf
de anmärkningar, som framställts, låta locka oss till att besluta i re¬
servanternas riktning och sålunda förkasta hela tanken på den kommu¬
nala mellanskolan, begå vi ett politiskt felsteg, som vi snart nog skulle
komma att få ångra, i det vi uppgifva en del fördelar, som^ vi nu
kunna få och som jag redan framhållit, medan vi icke undgå hvad
åtskilliga af herrarna äro så rädda för, nämligen den kommunala mel¬
lanskolan. Ty den kommer och måste komma såsom ett uttryck af
de lägre folkklassernas vilja och berättigade önskan att få med de
bättre situerade dela den högre bildningens fördelar, och mot den ön¬
skan skall aldrig något motstånd kunna med framgång göras.
Af dessa skäl anser jag det vara själffallet, att kammarens leda¬
möter skola vara med om att bifalla utskottets förslag i denna punkt
utan alla förändringar.
Herr Säve; Jag vill icke yttra mig om hvad som kan vara politiskt
klokt, då man går att fatta sitt beslut om de kommunala mellanskolorna,
men däremot anser jag, att man bör uttala sin mening, om man har
en sådan, angående lämpligheten af att införa denna nya skoltyp. Jag
menar, att om man har betänkligheter i detta afseende, må man icke
sky att uttala dem. En annan sak är, huruvida ej det blifvande be¬
slutet bör fattas äfven med hänsyn till de andra frågorna, som beröra
undervisningen och som stå i samband med den om mellanskolorna.
Jag ber att få erinra om hvilka väldiga strider utkämpats om
läroverkens organisation före år 1904. Läroverksfrågan stod på dag¬
ordningen i årtionden, man stred och kämpade om de olika organisa¬
tionsprinciperna, men vi, som voro lärare, vi önskade midt under detta
ingenting högre än att läroverken en gång skulle få komma till ro och
få ett slut på dessa strider, så att de skulle kunna få utan störande
afbrott tillämpa en gifven skolstadga, oberoende af alla meningar hit
och dit. Ändtligen år 1904 ansåg man, att den tiden var kommen.
Jo vackert, det är ej mer än 5 år gångna sedan dess och nu kommer
man igen och så vill man, ej nöjd med den reform, som då genom¬
fördes, söka åstadkomma rubbningar i densamma, ty mina herrar, hvad
är detta införande af kommunala mellanskolor annat än en rubbning
af den läroverksreform, som genomfördes år 1904. Yi lyckades då
■afböja yrkandet att få folkskolan till bottenskola för de allmänna läro¬
verken genom indragande af dessas första klass. Nu framträder åter
klart och tydligt anspråket på att få folkskolan till bottenskola genom
att åt den förstnämnda öfverlämna undervisningen i ej blott den första
klassen utan äfven i den andra i de allmänna läroverken, ty ingen
må väl föreställa sig att, om vi nu få de kommunala mellanskolorna
till stånd, man icke skall fullfölja den tanke som ligger härunder näm-
N:o 42.
24
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
nnderltMtill*att folkskolan skall göra de båda lägsta klasserna i alla statens
kommunala. alImanna läroverk ofverflodiga.
och enskilda Jag erinrade om att den stora läroverksreformen genomfördes år
läroanstalter. 1904, alltså för endast 5 år sedan. Den första skolstadgan, som base-
(Forts.) rades på de år 1904 af Riksdagen godkända grunderna, utfärdades 1905.
Bestämmelserna i denna skolstadga rörande studentexamen kunna först
ta sin tillämpning år 1910, och alltså kunna vi först då bilda oss en
insikt om huru resultatet af läroverksreformen, såvidt som det af ser
ungdomens kunskapsmått, kommer att gestalta sig. Jag vill säga, att
man icke ens år 1910 kan komma till någon bestämd uppfattning i
detta hänseende, ty. såvidt som den högre afdelningen, gymnasium,
äfven har till uppgift att grundlägga de vetenskapliga insikter, som
sedermera skola ytterligare utvidgas vid universiteten och högre fack¬
skolor, kan man icke få någon visshet om den nya läroverksorgani¬
sationen verkligen håller måttet förrän en generation ungdom hinner
komma till universiteten och de högre tillämpningsskolorna och där
visa om den har de vetenskapliga förutsättningar, som fordras för att
den skall kunna tillgodogöra sig hvad som vid universiteten och fack-
skolorna skall meddelas, eller om den fått för svag vetenskaplig grund¬
läggning,^ så att det hela brister. Bäst därför att ännu en tid gifva
sig till tåls. Nå, nu kan man ju säga, att man icke vet hurudant re¬
sultatet kommer att blifva med afseende å gymnasierna, men man vet
huru realskolan, den lägre afdelningen, fyller sin uppgift därför att
den redan fått tillälle att visa hvad den kan uträtta. Bestämmelserna
om den nya realskolexamen hafva redan tillämpats under åren 1907
och 1908, men jag vågar ändock påstå, att man ännu icke kommit
till full klarhet om realskolorna verkligen fylla den uppgift, som blif-
vit dem anvisad. Ännu är det för tidigt, ty man kan icke få full
klarhet härutinnan förrän man fått se en generation ynglingar från
dessa skolor komma ut i det praktiska lifvet och där visa hvad de-
duga till. Och jag misstänker, att icke alla äro öfvertygade om att
resultatet kommer att blifva så synnerligen tillfredsställande. Vi hörde
njss en ärad talare nämna, att man icke öfverallt känt sig tillfreds¬
ställd med de elever, som aflagt realskolexamen, och jag tror ej att de
äro vidare eftersökta i enskilda inrättningar eller uti statens verk.
Emellertid har antalet af sådana som aflagt realskolexamen — de
hafva i allmänhet icke till så stor myckenhet utgått från de högre
allmänna läroverken som från privata skolor och från real- och sam-
skolor i småstäderna — redan blifvit så stort, att man börjar blifva
orolig därför. Jag har här framför mig en uppsats uti sista häftet
utaf den af staten understödda »Pedagogisk tidskrift», där en elemen-
tarlärare, som säkerligen har kännedom om förhållandena, uttalat den
erfarenhet, som redan vunnits om ynglingarne med realskolexamen.
Han skrifver: »Redan nu ha vi, som ofvan antydts, för många. Det
är för sorgligt att se dessa 16 å 17 års ynglingar, en del kanske med
cigarretten i munnen, gå och drifva på gatorna dag ut och dag in utan
sysselsättning. Hvarför göra de ingenting? De ha inte fått plats, säga
.' Med »plats» mena de anställning i post-eller telegrafverkets tjänst,
vid järnväg, på bank eller dylikt. Någon ringare plats, ens till en bör¬
jan, vill ingen ha. Att syssla med kroppsarbete i någon form, kart
Onsdagen den 12 Maj, f. m. 25 N:o 42.
naturligtvis ej komma i fråga. Att det finns ett sådant öfverskott af 0m »tarn-
ynglingar, som aflagt realskolexamen utan att sedan kunna få något ^^unola
arbete, redan det är betänkligt nog. Det onda förvärras ännu mer nc)l enskilda
därigenom, att dessa ynglingar i regeln icke äro synnerligen energiska läroanstalter.
eller företagsamma.» Jag kan icke nu bedöma i hvad mån denne (Forts.)
elementarlärares iakttagelser äro fullt riktiga, men jag anser det icke
vara osannolikt att så är förhållandet och jag har ansett mig böra lämna
kammaren del af desamma. Är det nu så, att hans uppfattning är
riktig, kan man ju fråga sig, om det nu kan vara lämpligt att ytter¬
ligare öka antalet af dessa med realskolexamens diplom och kompetens
försedda 14- och 15-åringar, ty hvart skola alla dessa taga vägen, då
de icke synas vilja egna sig åt någon verksamhet på handtverkens eller
kroppsarbetets område?
Om nu dessa kommunala mellanskolor komma till stånd, så är
det åtminstone för mig tydligt, att det mått af insikter, som de bereda
sina elever, icke kommer att uthärda jämförelsen med det kunskaps-
mått, som statens realskolor bereda åt sina lärjungar. Först och
främst är lärarnes kompetens mycket svagare och för det andra kan
omöjligen den kommunala mellanskolan med 4 klasser bereda de in¬
sikter, som realskolan kan, så länge hon får behålla sina 6 klasser.
De tvenne klasser, som den kommunala mellanskolan saknar, skulle nu
öfvertagas af folkskolan, men denna kan icke öfvertaga undervisningen
i dessa klasser på annat sätt än genom att undanskjuta undervisningen
i tyska språket och förändra undervisningen i modersmålet. Nu visar
det sig emellertid, efter hvad jag hört af erfarna skolmän, att insik¬
terna i realskolan särskildt uti tyska språket icke äro vidare starka
och samma är förhållandet i afseende å matematiken. Det är lätt att
inse, att de nya kommunala mellanskolorna skola komma att uppvisa
ett ännu svagare kunskapsmått, men då är det en naturlig sak att de
äfven skola komma att utöfva ett försvagande inflytande på de nuva¬
rande allmänna läroverkens realskolor. Ty, därigenom att de äro lika
berättigade läroverk, skola de med det svagare kunskapsmått de bibringa
sina elever ovillkorligen utöfva ett tryck till sänkning af fordringarna
i realskolexamen. Jag tror således, att här är en fara å färde, den
nämligen att den allmänna bildningsnivån hos dessa 14-, 15- och 16-
åringar, som icke ämna fullfölja det allmänna läroverket intill slutet
utan lämna detsamma i mellanklasserna, i framtiden icke kommer att
stiga utan tvärtom att betydligt sjunka.
Men de nu föreslagna kommunala mellanskolorna komma gifvet-
vis att hafva ett annat inflytande, som väl också bör beaktas. Meningen
är ju den att lägga folkskolan till grundval för dessa. Nu ställer sig
naturligtvis saken på det sättet att uti ett samhälle, där man får en
sådan kommunal mellanskola till stånd, hvilken är baserad på folk¬
skolan, skall denna mellanskola komma att utöfva ett afgjordt tryck
på folkskolan, så att hennes lärare med den ambition de kunna förut¬
sättas hafva skola inrikta sin undervisning så, att så många som möj¬
ligt af barnen göras kvalificerade till inträde uti den kommuanla mellan¬
skolan. Detta blir visserligen till förmån för de mera intelligenta
skolbarnen men till skada för den stora massan, som därigenom ej
får lärarens arbete så riktadt som sig bör på sig, hvilket naturligsvis
N:o 42.
26
Om stats¬
understöd till
kommunala
och enskilda
läroanstalter.
(Forts.)
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
återigen för denna kommer att medföra en sänkning i insikter. Man
vill med mellanskolorna åstadkomma en social jämnstrukenhet, men i
sj kifva verket skall man med dem åstadkomma något fullkomligt motsatt.
Sedan tillkommer en annan omständighet. Man klagarjunuganskaall-
mänt öfver att folkskolan ej helt fyller den uppgift som är densamma
anvisad. Man säger att folkskoleundervisningen är öfvervägande teo¬
retisk; den bör omläggas i en mera praktisk riktning. Uttalanden i det syftet
hafva gjorts så kraftiga, att regeringen måst uppmärksamma saken
och öfverlämna frågan om normalplanens för folkskoleundervisningens
omläggande till den nu arbetande seminariekommittén. Jag vet icke,
till hvilket resultat kommittén kommer och törhända vet ingen annan
af kammarens ledamöter det heller, men hvad jag tror mig kunna säga
är, att det vore väl tämligen oklokt att nu fatta ett beslut, enligt
hvilket folkskolan skulle göras till bottenskola, innan man vet, huru
folkskolan kommer att blifva omorganiserad. Här föreligga ju viktiga
organisationsfrågor, men den viktigaste synes mig icke vara frågan om
upprättande af kommunala mellanskolor utan den om folkskolans om¬
organisation, och denna bör ställas i första rummet. Sålunda synes
det mig ännu vara för tidigt att fatta ett beslut med afseende å de
här ifrågasatta kommunala mellanskolorna. Låt oss först en tid vänta
för att se huru den stora nyss genomförda läroverksreformen kommer
att verka och låt oss också få se, hvilka meningarna blifva om folk¬
skolans omorganisation och låt oss därefter fatta det beslut, som kan
finnas lämpligt med afseende å de kommunala mellanskolorna.
Grefve von Rosen: Med anledning af ett yttrande af herr von
Möller ber jag att få säga några förklarande ord.
År 1896 föreskref Riksdagen såsom villkor för tilldelande af under¬
stöd åt flickskolor och samskolor, att vederbörande eforalstyrelse skulle
intyga, att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt afseende till
fredsställande och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning före¬
byggdes. Följden häraf blef, att dessa skolor kommo att stå under en
dubbelinspektion, i det att de å ena sidan äro underkastade inspektion
af öfverstyrelse!! för rikets allmänna läroverk och å andra sidan äro
beroende af vederbörande eforalstyrelses intyg om de hygieniska förhål¬
landena. Men denna dubbla inspektion måste betraktas såsom en orim¬
lighet, och för att få saken ordnad på något så när tillfredsställande
sätt har utskottet föreslagit, att inspektionen skall ske i likhet med hvad
som är föreskrifvet beträffande rikets allmänna läroverk. Här är således
icke fråga om inrättande af någon ny inspektion, utan endast om att
få den redan befintliga inspektionen ändamålsenligt reglerad. Enligt
utskottets förslag likställas de kommunala och enskilda skolorna helt
och hållet med de allmänna läroverken.
Herr statsrådet Hammarskjöld: Hittills ha under diskussionen
ifrån deras sida, som försvarat utskottets framställning, så goda skäl
anförts, att jag icke förrän nu ansett mig behöfva yttra något.
Jag vill här i förbigående säga, att om jag också icke anser de
ändringar, som utskottet gjort i Kungl. Maj:t proposition, i allt vara
Onsdagen don 12 Maj, f. in. 27 N:o 42.
förbättringar, jag dock i det väsentliga finner dem vara acceptabla u
med undantag af något, som jag sedermera skall komma till. kommunala
Nu har af herr Säve framställts en del betänkligheter mot hela^ enskilda
förslaget angående mellanskolor. Jag tror emellertid i likhet med läroanstalter.
lektor Nyström, att hvad vi än må göra, kommer dock mellanskolan (Forts.)
att ovillkorligen tränga sig fram. Vi kunna skjuta upp dess ankomst,
men vi kunna icke hindra, att den kommer. Och det har i allmänhet
visat sig, att det i sådana fall är bättre att taga en sak straxt än att
vänta och sedan få taga den i ett sämre skick. Hvad som för mig
har varit bestämmande, då jag tillstyrkt understödjande af mellanskolor,
har varit den omständighet, som blifvit påpekad från många håll, att
det finnes så många samhällen i vårt land, som ha en ganska bety¬
dande befolkning, en befolkning så stor, att man ovillkorligen måste
erkänna, att där finnes ett behof af undervisnings meddelande öfver
folkskolestadiet. Att lämna dessa vind för våg och säga, att då de
icke haft något anslag före år 1902, de aldrig böra hafva något, det
är en ren orimlighet, något som man icke kan försvara.
Nu nämnde herr Bellinder, att män alltid har den högre folk¬
skolan, och att det är tillräckligt. Men det är det icke. Den högre
folkskolan är en skolform, som är förträfflig, och jag beklagar, att den
icke användes mera, än den gör. Men det är en sanning — det kan
icke hjälpas, vi kunna icke hindra det — att föräldrar i allmänhet
vilja se sina barn bragta till ett visst stadium af kunskaper, där kun-
skapsmåttet bekräftas med en examen som berättigar till någoti samhället.
Detta är ett faktum, som står kvar, hvad vi än må säga. Vi kunna
icke resonera bort det. Och då är det väl allt skäl, att vi taga hänsyn
till det och göra hvad vi kunna för att leda denna menskliga svaghet
— om vi vilja kalla det så — in i en god riktning.
Af ett par talare har nu framhållits, att dessa skolor komma att
bli underhaltiga, mindervärdiga. De skulle aldrig kunna hållas uppe
i samma höjd som statens realskolor, och på det viset komme den
examen, som aflägges vid dem, att få ett mindre värde, än den som
aflägges vid statens realskolor. Ja, detta beror alldeles på huru de
skötas och det beror i första hand på, huru den uppsikt verkar, som
de komma att ställas under, nämligen öfverstyrelsen för rikets läroverk.
Min öfvertygelse är, att öfverstyrelsen kommer att med synnerligt
allvar och noggrannhet vaka öfver, att dessa mellanskolors undervisning
icke skall bli mindervärdig. Endast om en omständighet inträffar, är
jag öfvertygad om, att denna undervisning skulle bli mindervärdig,
och den omständigheten vore, om utskottets mening, dikterad af
utskottets Andrakammarledamöter, i punkt] 4 angående kompetensen
för lärarna, nämligen att uppställa fordran endast på den kompetens,
som behöfves för lärare vid högre folkskolor, skulle bli segrande, ty
då skulle jag, jag erkänner det, anse hela idén med mellanskolan
förfelad. Då komme utan tvifvel undervisningen att där bli mindre
Tärd än den, som meddelas i statens realskolor. Och därför är jag
öfvertygad om, att här knappast en röst kommer att höjas för bifall
till utskottets förslag i denna del. Herr Säve framhöll, att det redan
nu hade utexaminerats från de befintliga realskolorna en sådan mängd
ynglingar, att man blir orolig däröfver, och att många af dessa yng-
N:o 42. 28 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om ^- lingar nu gå och drifva utan att göra någonting, därför att de, då de
kommunala kunna komma in i statens tjänst, icke vilja taga någon annan
och enskilda sysselsättning. Det är ju en farhåga, som man kan hysa och som
läroanstalter, man lika val kan ställa fram vid snart sagclt allting. Men därför att
(Forts.) det finnes lata och dåliga ynglingar, skall man väl icke hindra dem,
som äro villiga att lära och arbeta sig fram att erhålla tillfälle till
undervisning. Och efter mitt förmenande beginge man en orättvisa,
om man skulle på ett sådant skäl förvägra de mycket folkrika kommu¬
ner, där behof finnes af mellanskolor, att förskaffa sig sådana.
Samme talare nämnde vidare, att mellanskolan skulle komma att
trycka på folkskolan, så att denna skulle nödgas att mera än förut
inrikta sin verksamhet på att bli en förberedelse till mellanskolan.
Och särskild! erinrade han om, att Kungl. Maj:t helt nyligen hade
upptagit frågan om folkskolans omläggning i mera praktisk riktning.
Ja, det är en synpunkt, som man icke får förbise, och jag erkänner
villigt, att den har ett mycket stort berättigande — men som jag
anser icke behöfva här stå hindrande i vägen. Såsom jag tänkt mig
folkskolans omläggning i mera praktisk riktning, kan en sådan icke
i särskildt hög grad komma i fråga i den egentliga folkskolan, utan
det är först i fortsättningsskolan och andra påbyggnader på folkskolan.
Den egentliga folkskolan måste väl bli temligen likartad för alla, och
då kan man åtminstone icke tänka sig, att folkskolan skall omläggas
i praktisk riktning så mycket, att det skulle behöfva verka skadligt
på dess egenskap att vara en förberedelse till fortsatt teoretisk utbild¬
ning. Skulle folkskolan i vissa hänseenden få en mera praktisk under¬
visning än den, som meddelas i de två lägsta klasserna i de allmänna
läroverken, så kan jag icke se något ondt däri, utan det är tvärtom
mycket bra.
Här har talats mycket om folkskolan som bottenskola och de
stora faror, som det skulle föra med sig. Jag är icke rädd för folk¬
skolan som bottenskola, om man inskränker sig till hvad som nu
blifvit föreslaget. Jag har icke den tron, att det ovillkorligen behöfver
medföra, att man skall drifva fram som program, att folkskolan ovill¬
korligen skall bli bottenskola äfven till statens läroverk. Yi måste
väl erkänna, att bottenskoleprogrammet är något, som så småningom
mer och mer arbetar sig fram, och då kan det väl icke vara uteslutande
af ondo, utan det måste väl ändå finnas något godt däri. Och jag
är öfvertygad om, att äfven förslagets värsta motståndare skola erkänna,
att nog finnes i det programmet åtskilligt, som talar till förmån för
detsamma. Är det då klokt att alldeles sätta sig på tvären, när man
har tillfälle att försöka dess genomförande i en skola af friare typ,
sådan som dessa enskilda skolor skola erhålla? Där kunde man få
tillfälle att pröfva denna bottenskola och se, huru den tager sig ut
i verkligheten. Jag kan icke finna, att det skulle vara klokt att under¬
trycka ett sådant försök, när det nu låter sig göras. Och jag kan icke
medgifva, att det skulle medföra någon fara för de högre läroverken.
Låt en reformtanke mogna så småningom, låt den försöka sig! Om
den visar ett godt resultat, hvarför skulle man då motsätta sig dess
utvidgning i framtiden? Visar den icke ett godt resultat, då dömmer
den sig själf, och då dör hela programmet. Min tro är, att det icke
29
N:o 42.
Onadagen den 12 Maj, f. in.
kommer att do. Ty jag tror, att det ligger för mycket sanning och Om utaU-
praktisk nytta i detta förslag, för att det skulle kunna do.
Hvarför man särskildt för dessa kommunala mellanskolor upptagit J^^nskilda
denna form, det har jag så tydligt uttalat i fjolårets och detta års läroanstalter.
proposition, att jag knappast behöfver erinra därom. Det är ju till (Forts.)
en stor del en rent ekonomisk fråga. Man kan icke af ett mindre
samhälle begära, att det skall ha två parallella skolor bredvid hvarandra.
Det är väl då bättre, att det har en god folkskola af bästa typ med
påbyggnad därpå, än att det skall ha en god folkskola och bredvid
dén en mellanskola med klasser jämlöpande med folkskolan, hvilken
mellanskola med all sannolikhet skulle komma att arbeta under mera
tryckta ekonomiska förhållanden. Man har mera skäl att hoppas på
en god utgång, om man slår ihop dessa båda skolor till en.
I afseende på hvad som talats angående utskottets bestämmelse,
att de samskolor, som nu finnas och äro berättigade till statsunderstöd,
måste ombildas efter den nya typen från och med år 1914, vill jag
endast yttra det, att jag, såsom i propositionen framhållits, ansett
lyckligast, att de skulle få ha frihet att fortlefva, om de så vilja,
under samma förhållanden som nu, men min tro är, att de skola
komma att frivilligt ombilda sig till den nya typen, ty de skola komma
.att finna det fördelaktigare. Helst skulle jag ha sett, att det kungl.
förslaget i den delen blifvit förordadt af utskottet, men jag anser icke,
att denna fråga är af så stor betydelse, att man bör allt för strängt
hålla fast därvid, då utskottet vill göra denna ändring.
Ja, herr talman, jag har för tillfället icke något mer att tillägga.
Jag hoppas, att denna kammare skall vara villig att i den riktning,
som jag nu uttalat, bifalla utskottets förslag.
Herr Björck: Jag begärde egentligen ordet för att förorda den
reservation, som afgifvits af friherre Fleming och herr Hedenlund. 1
många smärre samhällen ha upprättats samskolor, som fått rätt att
draga fram sina elever till realskolexamen. De ha byggt rätt dyrbara
skolhus och ha äfven skaffat sig dyrbar personal o. s. v. Skulle de
nu tvingas att redan år 1914 gå öfver till mellanskolor, skulle däraf
föranledas stora olägenheter. Så öfverfyllda som folkskolorna äro med
elever, ha dessa skolor svårt att med sina stora klasser åstadkomma
de resultat, som motsvarande klasser i samskolorna kunna komma till.
I samskolorna måste arbetet ytterligt forceras, om de skola kunna så¬
som mellanskolor på 4 år frambringa ett godt resultat i realskol¬
examen.
Nu säger man, att dessa samhällen icke äro så många — endast
22 stycken — att man behöfver fästa något afseende vid dem. Det
ar dock 22 medelstora samhällen, som skulle få vidkännas ganska
etora olägenheter. Och hvarför skulle dessa samskolor icke få finnas
till, då de å ena sidan icke skulle förorsaka staten den minsta olägen¬
het — ty understödet till dem är icke större än understödet till mellan-
skolorna — och å andra sidan äro till afsevärdt gagn för respektive
samhällen, som däremot, om dessa samskolor icke finge finnas kvar,
skulle bli utsatta för stora rubbningar beträffande lärarepersonal, lokal
m. m.? Det vore en sorts våldshandling, som dessa samhällen blefve
N:o 42.
30
Om stats¬
understöd tih
kommunala
och enskilda
läroanstalter,
(Forts.)
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
underkastade. Det skulle bli ganska besvärligt för dessa mindre sam-
1 hällen att få saken rätt ordnad och det skulle icke kunna ske utan
ganska stora kostnader för dem. Jag ber därför att få förena mig med
, de herrar, som reserverat sig mot punkt 1 C : 1, d. v. s. friherre Fleming
och herr Hedenlund.
Herr Lindblad: Jag vill tillkännagifva, att jag inom utskottet
framhållit samma synpunkter, som isynnerhet herr vice talmannen här
så kraftigt betonat, nämligen att det är synd om dessa små samhällen,
22 till antalet, som redan inrättat samskolor med klasser parallella
med folkskolans, och att det icke finnes anledning att i den punkten
frångå Kungl. Maj:ts förslag. Ty jag anser det rimligare och billigare,
att dessa samhällen få själfva afgöra, huru de vilja inrätta sina skolor,
än att de skola tvingas att förändra sin samskola till en mellanskola,
i synnerhet som dessa skolor torde i väsentlig mån lefva på donationer,
och under sådana förhållanden anser jag det ännu mera olämpligt och
obilligt att ingripa så, som utskottet föreslagit. Att jag icke reserverat
mig i den punkten beror mera på en händelse än en tanke. Men
skulle någon tanke ha legat till grund därför, var det den, att man
icke ville genom flere småreservationer från Förstakammarhåll
framlocka från Andra Kammarens sida ett större eller mindre antal
sådana små reservationer. Dylika specialreservationer ha detta oaktadt
kommit fram och debatterats samt torde ha bifallits i Andra Kamma¬
ren. Där gör sig dessutom den meningen gällande, som binder allt¬
sammans vid den förutsättning, att äfven anslaget till högre folkskolor
beviljas: »annars får det hela ramla». Om till följd af olika beslut i
kamrarna en sammanjämkning skall komma till stånd inom särskilda
utskottet, torde det vara behöfligt att från denna sida ha villkor att
byta mot de villkor, som uppställas från Andra Kammarens sida. Och
om icke af annat skäl borde denna kammare af den anledningen om¬
fatta den mening som framförts af friherre Fleming.
Herr Bellinder: Jag anhåller, herr talman, endast att få besvara
ett par anmärkningar, som min ärade kollega på upplandsbänken
gjorde mot mitt förra anförande.
Han påstod, att min åsikt, att de eventuella mellanskolorna skulle
komma att inverka skadligt på undervisningen i folkskolan, icke vore
riktig. Jag vågar fortfarande ha en annan uppfattning och jag tror,
att jag till stöd därför endast behöfver vädja till hans egen erfaren¬
het, att öfverdrifvet examinerande inverkar skadligt på undervisningen.
Man kan nämligen icke komma ifrån den erfarenheten. Därigenom
att lärjungarna långa tider förberedas för en examen får man för¬
summa mycket i afseende på den egentliga undervisningen. Vi lärare
ha nog litet hvar den erfarenheten, att vid de högre allmänna läro¬
verken sista terminens undervisning består mest i examinerande för
att göra lärjungarna skickade att bestå i studentexamen. Det skulle
nog vara nyttigare och lyckligare, om man finge ostördt fortsätta under¬
visningen hela tiden. Så är det nu äfven med realskolorna, att man
måste sista terminen använda tiden mest för att förbereda lärjungarna
för den kommande examen. Och så skulle det utan tvifvel bli äfven
Onsdagen den 12 Maj, f. m. 31 N:o 4a-
i folkskolan, om en del af dess alunner skulle beredas för öfvergång
till mellanskolan. Det är obestridligt, att folkskolan bar sitt bestämdt^‘^munala
gifna mål, att bibringa lärjungarna allmän medborglig bildning. Vill lic/l enskilda
man nu, att denna skall göra dem skickliga att bestå i examen, så är läroanstalter.
det klart, att de lärjungar, som icke behöfva tänka på examen, skola (Forts.)
bli försummade, i det man naturligtvis måste göra de lärjungar, som
skola taga examen, så rustade att de kunna bestå i densamma. Och
det måste väl i alla fall ock, när man sér på det stora flertalet af
lärjungar, verka skadligt. Och dessutom skulle det genom en när¬
mare sammankoppling af folkskolan såsom bottenskola med mellan-
skolan bli ett tryck uppifrån af mellanskolan på folkskolan på det
sättet, att folkskolan rättade sin undervisning efter krafvet i den högre,
alldeles på samma sätt som de allmänna läroverken och folkskolorna,
om de skulle sättas i organiskt samband med hvarandra, skulle komma
att utöfva ett ömsesidigt skadligt tryck uppifrån och ned samt ned¬
ifrån och upp. Enligt mitt förmenande skulle det vara lyckligast, om
man läte folkskolan själfständigt fullfölja sitt bestämda ändamål. Då
skulle den bäst fylla sin uppgift.
Det har sagts, att den tanken behöfver icke vara motbjudande,
att folkskolan bör vara en bottenskola. Nej, det är den visst icke.
Jag nämnde också i mitt förra anförande, att den redan nu på visst
sätt är det. Jag tror, att det icke finnes så få exempel på personer
till och med i denna kammare hvilka fått grunden till sin bildning
lagd i folkskolan. Och det har varit tämligen lätt för dessa folkskolans
lärjungar att gå öfver till högre läroanstalter. Och detta är det fort¬
farande. Därför menar jag, att en annan anmärkning, som herr Ny¬
ström gjorde mot mitt yttrande, icke heller håller streck. Han sade:
»Hvarför skall man förmena en stor klass af svenska folket att för¬
skaffa sig den högre bildningens fördelar?» Vore det verkligen så, att
man genom att motsätta sig inrättande af mellanskolor förmenade
allmänhetens barn att, om de så önska eller ha anlag för inhämtande
af ett större mått af kunskaper, komma i åtnjutande af denna fördel,
skulle jag visst icke sätta mig däremot. Men min erfarenhet är tvärt¬
om den att den högre bildningens fördelar i vårt land ha i långliga
tider stått och ännu stå hela allmänheten till buds. Vi hafva talrika
exempel icke allenast från flydda dagar utan i ännu större mängd
för närvarande därpå, att barn från de lägsta samhällslager lätteligen
kommit in i högre undervisningsanstalter och där tillägnat sig den
högre bildningens fördelar, just emedan undervisningen varit och fort¬
farande är för dem nära nog afgiftsfri. Jag kan därför icke finna, att
de nuvarande förhållandena på något sätt utestänga allmänheten från
erhållande af högre bildning, och att vi skulle behöfva detta slag af
skolor, som äro okända och opröfvade hos oss och icke heller visat
sig vidare ändamålsenliga i andra länder.
Herr Juhlin: När Kungl. Maj:ts proposition i denna fråga i fjol
framlades för Riksdagen, ställde jag mig mycket sympatisk till propo¬
sitionen, därför att den i första hand ville tillgodose våra enskilda läro¬
verk. Dessa skolor ha ju gjort en mycket god och vacker insats i vår
bildning, men de hafva arbetat under tryckta ekonomiska förhållanden.
N:o 42.
32
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om ttatf Dqssa skolor skulle genom det förslag, som här föreligger, bli upp-
kommnnala hjälpta, och framför allt skulle lärarinnorna vid dem få en tryggad
och enskilda ekonomisk ställning. De hafva haft det synnerligen svårt, emedan de
läroanstalter, vant dåligt aflönade, då läroverken icke kunnat aflöna dem högre än
(Forts.) hvad de gjort.
Men jag ställde mig äfven sympatisk mot förslaget om de kom¬
munala mellanskolorna. Jag ser nämligen denna fråga ur praktisk
synpunkt. Här hafva vuxit upp och växa fortfarande upp många in¬
dustrisamhällen, köpingar och munieipalsamhällen, och det är klart,
att inom dessa skall göra sig gällande ett behof af högre bildning än
folkskolan kan meddela, Dessa samhällen skulle förr eller senare
komma att begära anslag till realskolor. Men utsikterna torde vara
mycket små, att anslag därtill beviljades af Riksdagen. Ty realskolor
kosta mycket penningar, och jag är viss på, att Riksdagen ogärna är
med om att lämna anslag till nya sådana. Nu kan denna fråga lösas
därigenom, att inom dessa samhällen anordnas kommunala mellan¬
skolor, som naturligtvis skola i den mån det är möjligt söka anpassa
sig efter de realskolor, som nu finnas. Man kan ju säga att dessa
kommunala mellanskolor egentligen äro öfverflödiga. Men jag vågar
påstå, att de ovillkorligen behöfvas och komma att tränga sig fram.
Man har sagt, att de komma att sänka bildningsnivån. Jag för
min del tror, att det icke är så farligt med den saken. I Norge och
Danmark äro folkskolorna sjuåriga. Efter femte klassen vidtar mid-
delskolen. Sedan fortgår den i fyra år, alltså få i Norge och Dan¬
mark de som aflägga middelskolexamen motsvarande vår real skri] -
examen, nio års undervisning. Enligt det förslag, som här föreligger,
skulle de barn, som genomgå mellanskolan, få en undervisning af tio
år, nämligen sex år i folkskolan och fyra år i den kommunala mellan¬
skolan. Tro icke herrarna, att det sista året betyder synnerligen mycket,
och att dessa kommunala mellanskolor böra kunna föra fram lärjungar
till en betydligt högre grad af bildning, än hvad som äger rum i
Norge och Danmark.
Det är klart, att öfverstyrelsen skall tillse, att de mellanskolor,
som vilja förvärfva rätt att anordna realskolexamen, skola hålla under¬
visningen uppe. Men för att detta skall kunna ske, är det alldeles
nödvändigt, att punkten 11 i fjärde stycket ovillkorligen antages. Ty
sker icke det, blir detta endast ett kompromissförslag, som helt enkelt
icke kommer att leda till det resultat, som är ämnadt därmed. Det
har icke heller begärts mer än 10,000 kronor, hvilket belopp räcker
till två kommunala mellanskolor. Jag tror icke, att det är fara för,
att alltför många kommunala mellanskolor växa upp, emedan de måste
söka förvärfva rätt att anställa realskolexamen och då komma de att
kosta kommunerna högst betydliga summor, emedan de ovillkorligen
måste underkasta sig de fordringar, öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk kan komma att föreskrifva för rätten att anordna realskol¬
examen.
Herr Fridtjuv Bergs motion innebär ju, att de högre folkskolorna
skulle . utvecklas till fyraåriga. Det har tydligen inom utskottet varit
en strid mellan de högre folkskolorna och de kommunala mellan¬
skolorna. Motionärerna i Andra Kammaren hafva fruktat, att de kom-
Onsdagen den 12 Maj, f. in. 33 N:° 42.
munala mellanskolorna, om Kungl. Maj:ts förslag antages oförändradt, Om »tats-
skulle komma att förkväfva de högre folkskolorna, under det de icke U’jl0mmunala
ansett så stor fara föreligga för, att de högre folkskolorna skulle komma ocjl enskilda
att förkväfva de kommunala mellanskolorna, ty de högre folkskolorna läroanstalter.
måste nog förr eller senare söka att få någon 'kompetens för sina lär- (Forts.)
jungar.
Emellertid är Kungl. Maj:ts förslag enligt min åsikt bättre än det
förslag, som här föreligger. Det kan icke förnekas, att om man läser
utskottets förslag, det befinnes smaka åtskilligt af kompromiss. Däri
finnas icke de rena linjer, som utmärka Kungl. Maj:ts förslag. Men
då jag anser, att denna fråga i alla fall måste fram, vill jag icke ingå
på de detaljändringar, som blifvit gjorda. Jag anser de flesta af dem
icke vara förbättringar utan tvärtom försämringar. Jag hoppas, att
kamrarna nog skola låta klokheten råda och betänka sig två gånger,
innan de anordna kommunala mellanskolor, ty de måste ovillkorligen
göra upp en stat, och skolorna komma att kosta ganska mycket. Det
torde endast bli de större kommunerna, som få råd att anordna dylika
mellanskolor.
Jag beklagar lifligt, att reservanterna från Andra Kammaren vilja
fästa det villkoret vid anslaget till de enskilda skolorna, att detta icke
skall beviljas, såvida icke de högre folkskolorna få fyra klasser. Det
vore bittert för lärarpersonalen vid de enskilda läroverken, som så
länge väntat på bättre löner, om denna möjlighet därtill skulle be-
röfvas dem.
Friherre Flemings reservation är äfven, det märker man vid en
genomläsning, ett kompromissförslag. Emellertid vill jag biträda den
reservationen på de skäl, som flera talare anfört, men det för mig
viktigaste är, att det föreligger icke någon som helst utredning, hvad
resultatet skulle blifva, om man tar det förslag, som utskottet fram¬
lagt. Man kan väl ändå begära, att skolorna i dessa 22 kommuner,
som med stora kostnader anordnat samskolor, icke utan vidare skulle
störtas eller passas in i en ny form, som kan vålla dem ganska stort
obehag. Och hvad värre är, utredning saknas, huruvida icke en del
af lärarinnorna vid dessa samskolor genom ett sådant beslut, som ut¬
skottet föreslagit, skulle försättas på bar backe och icke kunna få an¬
ställning vid något annat läroverk. Hufvudsakligen på den grund yrkar
jag bifall till den reservation, som friherre Fleming framlagt.
Herr Nyström sade, att det icke är lämpligt, att staten under¬
håller de lägre klasserna vid dessa samskolor. Men det behöfver icke
staten göra. Enligt förslaget skulle staten lämna bidrag till de högre
klasserna; vilja kommunerna bekosta undervisning i de lägre, må de
få fria händer i detta afseende. Vidare bär det sagts, att man vill
genom detta utskottets förslag gifva samskolorna möjlighet att anställa
realskolexamen. Men den möjligheten ha de redan. Enligt hvad jag
tror, äga 5 af dessa 22 rättighet att anställa realskolexamen. Och
ökas bidraget från statens sida, kan man vara viss på, att dessa sam¬
skolor komma att försöka ställa sin undervisning så, att realskolexamen
kan vid dem afläggas. Jag tror i likhet med statsrådet och chefen för
kungl. ecklesiastikdepartementet, att så fort ske kan dessa läroverk
skola anordnas i den riktning, som utskottet velat anvisa.
Första Kammarens Prof. 1909. N;o 42. 3
N:o 42. 34 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats■ Herr Nyström nämnde en sak, som jag anser mig böra besvara-
understöd till jjan yttrade att en del ämbetsverk, såsom posten, järnvägen och tele-
oeh enskilda grafen vägra att taga emot realskolabiturienterna. Så är icke för-
låroanstalter. hållandet. Man vägrar icke att taga emot dem, men tilloppet af
(Forts.) kompetenta sökande är så stort, att man icke kan taga emot mer än
en bråkdel af dem. Och klart är, att man då är skyldig att taga de
mest meriterade. Förhållandet kommer nog att verka därhän, att
dessa, både realskolornas, enskilda läroverkens och mellanskolornas
alumner, ej bli så talrika. Vederbörande komma nog förr eller senare
underfund' med, att staten icke har plats; för dessa skolors alla
alumner. Visserligen kan en period komma, då antalet ökas högst
betydligt, men jag tror, att här också blir en tillbakagång, ty vårt
land har icke råd att få ett alltför stort lärdt proletariat.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med den ändring,,
friherre Flemings reservation innehåller.
Herr Hedenlund: Jag skall icke inlåta mig på en polemik med
den ärade talaren på upplandsbänken om de olika förmånerna hos
samskolorna och de föreslagna mellanskolorna, detta så mycket mindre,
som den senare skoltypen är alldeles opröfvad och ännu hänger all¬
deles i luften. Men jag vill understryka, att det icke gäller, såsom
herr Nyström så generöst uttryckte sig, att gifva en del orter en bättre
skola i stället för en sämre, utan att det gäller att påtvinga en del
orter i vårt land en alldeles opröfvad skolform, i stället för en af
staten understödd samskola, som visat sig fungera väl. Det är mot
detta tvång, som min medreservant och jag velat reagera, och kamma¬
ren har nyss hört en ärad talare på hallandsbänken, som själf bor i
en stad, som har samskola med rätt att anställa realskolexamen,
betacka sig för den förmån, som utskottet vill gifva staden.
En ärad talare på göteborgsbänken sökte påvisa, att man öfver-
drifvit svårigheten med öfvergång från samskola till mellanskola, och
att det i det stora hela icke gällde något annat än en omläggning af
själfva läroplanen eller undervisningen. Men jag skall be att få påpeka,
att så enkelt är icke förhållandet. Om man ser efter på sid. 94—9&
i betänkandet, skall man finna, att af dessa 22 skolor 14 hafva sex
klasser, 8 fem och de flesta dessutom tre förberedande klasser. Det
gäller en strykning af en del af dessa skolors klasser, då en mellan¬
skola endast får ha fyra och det skälet är oemotsagdt, man riskerar
att ett icke ringa antal af lärarpersonalen blir utan anställning.
Jag vidhåller, herr talman, yrkandet om bifall till vår reservation..
Herr Säve: Jag har tillåtit mig begära ordet med anledning af
att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet behagade-
vända sig mot något, som jag framhöll i mitt förra anförande. Jag
tillät mig att uttala mina farhågor för, att inrättandet af kommunala
mellanskolor skulle utöfva ett mindre godt inflytande på folkskolan,
som skulle tjäna till bottenskola för mellanskolan. Jag ansåg, att man
icke borde skynda med införandet af denna nya läroverkstyp, innan
man kommit till klarhet om, hur folkskoleundervisningen skulle kunna
bli omlagd i mera praktisk riktning, en fråga, som står på dagord-
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
N:o 42.
35
ningen. Statsrådet yttrade, att huru folkskolan än blefve omlagd, Om »tatsr
komme den icke att omläggas så, att den ej skulle kunna förbereda
för inträde i mellanskolan. Det var mycket ledsamt att höra för oss, 0l,/l enskilda
som önska en omläggning af folkskolan i praktisk riktning, ty om Aet lära amf altar.
kommer att förhålla sig så, blir omläggningen icke sådan, som en stor (Forts.)
del af allmänheten önskar och känner behof af.
Herr statsrådet nämnde, att han hyste mycket goda förhoppningar
om det resultat, som de kommunala mellanskolorna skulle komma att
lämna med afseende å bibringandet af allmän bildning. Han hade
icke samma goda förhoppningar förlidet år att döma af hans anförande
till statsrådsprotokollet, som är bilagdt Kungl. Maj:ts proposition före¬
gående år. Han framhöll då, att det ingalunda vore att vänta, att
lärjungarna i mellanskolan skulle komma att erhålla en lika god
undervisning som realskolans lärjungar, men han ansåg, att hvad som
brast skulle kunna ersättas på annat sätt genom den fördelen barnen
finge åtnjuta i att en längre tid få vistas i hemmet. Likaså ansåg
han, att svårigheten att medhinna kurserna kunde afhjälpas genom
undanskjutandet af ett språk i mellanskolan, d. v. s. genom att göra
mellanskolan enspråkig, men detta innebär den största fara för under¬
visningen vid realskolorna ,hvilken väl också då komme att göras ensprå¬
kig. Han framhöll vidare, att han hade det allra största förtroende
för dessa mellanskolor, därför att de skulle stå under inseende af
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk. Vi få icke öfverdrifva
detta förtroende. Jag sätter allt värde på öfverstyrelsen, men betviflar,
att dess krafter och tid räcka till att ägna alla dessa läroverk, som
stå under dess öfverinseende, tillräcklig inspektion. Man kan bilda
sig en föreställning om, huru pass omfattande den inspektion är, som
öfverstyrelsen mäktar åstadkomma med sina nuvarande krafter, af den
redogörelse, som öfverstyrelsen hvarje år lämnar till ecklesiastikdepar¬
tementet öfver sin verksamhet. Det framgår då, att för år 1906 -1907
— det sista för hvilket jag varit i tillfälle att se någon redogörelse —
öfverstyrelsen blott medhunnit inspektion af 18 högre allmänna läro¬
verk och 8 allmänna realskolor och samskolor, alltså sammanlagdt 21
läroverk. Men då antalet allmänna läroverk är 76, är det knappt en
tredjedel, som inspekterats, och efter den måttstocken kommer en tid
af 3‘Zj år att förflytta mellan hvarje inspektion. Detta gäller inspektion
och tillsyn af de allmänna läroverken, men sedan kommer en mång¬
fald enskilda läroverk, som hafva statsunderstöd och naturligtvis tarfva
mycken tillsyn från öfverstyrelsens sida. Och till alla dessa skulle
nu läggas de kommunala mellanskolorna. Så mycket orimligare är då,
att eforerna skola undanskjutas från allt inflytande på dessa kommu¬
nala mellanskolors och enskilda läroverks inspektion. Det behofves
nog, att öfverstyrelsen, hvars tid och krafter att ägna uppmärksamhet
och tillsyn åt dessa skolor ej räcka till, få hjälp af eforerna. Detta
är något som jag har allt skäl att framhålla.
Herr Juhlin framhöll såsom ett mönster för oss exemplet från
Norge. Huru förhåller det sig med den saken? Åtskilliga af herrarna
fingo nog upplysning i går vid åhörandet af ett föredrag af en erfaren
skolman, huru det gestaltat sig i Norge, sedan man där indragit två
N:o 42. L; 36
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats-
understöd till
kommunala
och enskilda
läroanstalter.
(Forts.)
klasser af middelskolen och öfverlämnat undervisningen i dessa till
folkskolan. Föredragshållaren hade ej fått upplysningarna direkt från
Norge utan via Finland, hvarifrån man infordrat uppgifter från Norge,
hvilka sedan delgifvits i en finsk publikation. Af hvad som medde¬
lades framgick, att man i Norge visst icke är belåten med resultatet
af denna skolundervisning, och äfven förut visste vi, att detta ledt till
uppkomsten af en mängd privata läroverk, där föräldrarna satte in
sina barn, för att deras undervisning skulle bli bättre tillgodosedd.
Herr Nyström yttrade något mot mina farhågor, att de kommu¬
nala mellanskolorna skulle skada undervisningen i den egentliga folk¬
skolan, så tillvida som lärarne i folkskolan komme att anlägga sin
undervisning i främsta rummet med hänsyn till att kunna drifva
igenom barnen Hd en blifvande inträdespröfning i mellanskolan. Han
ville framhålla, att detta skulle leda till, att man i kommunerna
antagligen skulle förbättra sin folskoleundervisning och mera allmänt
söka upprätta skolor af den förnämsta typen, Litt. A. Det vore godt
och väl, om detta inträffade, men det kvarstår i alla fall, att, äfven
om man får typen Litt. A. på flera ställen än nu, komma lärarna
dock att ägna sin egentliga uppmärksamhet på att framdrifva de
intelligentare barnen, hvadan de skola nedlägga mindre arbete på de
svagare begåfvade, och däraf skall barnskaran i sin helhet blifva
lidande.
Herr Bellinder: Jag har, herr talman, för öfrigt intet annat
yrkande att göra med afseende på första punkten, än att jag instämmer
i friherre Flemings och herr Hedenlunds reservation. Men jag vill
med afseende på ett uttryck där göra en anmärkning, nämligen mot
benämningen »enskilda mellanskolor». Då enligt min mening icke
några kommunala mellanskolor böra komma till stånd, vet jag icke,
för den händelse kammaren delar denna uppfattning, hvarför orden
»enskilda mellanskolor» skulle stå kvar. Jag yrkar således, att uttrycket
»enskilda mellanskolor» måtte ändras till »enskilda skolor».
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal¬
mannen yttrade, att förutom beträffande motiveringen, hvarom tvänne
yrkanden förekommit och hvartill han ville återkomma efteråt, i af¬
seende på förevarande punkt vore framställda följande yrkanden:
l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) af friherre Fleming,
att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, som angifvits
i den af honom och herr Hedenlund vid punkten I C: 1 aflämnade
reservation; och 3:o) af herr Bellinder, lika med friherre Fleming endast
med den ändring, att ordet »mellanskolor» utbyttes mot ordet »skolor».
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontrapropo¬
sition därvid antagits bifall till friherre Flemings yrkande, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
37
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Den, som bifaller hvad andra
punkten I af utlåtandet n:o 4, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
särskilda utskottet hemställt i Om stat*-
■understöd till
kommunala
och enskilda
läroanstalter.
(Forte.)
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den af friherre
Fleming föreslagna ändring.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—26;
Nej—104.
Punkten II.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten III.
Vid denna punkt hade reservation aflämnats af herr F. E. Petters- Om stats-
son, friherre O. H. A. Fleming, herrar L. A. Hedenlund, C. A. von *j^re
Mentzer och J. F. Nyström, grefve F. T. C. von Rosen samt herrar folkskolor.
E. A. G. A. Wijkander och E. A. Lindblad, hvilka ansett, att utskottet
bort föreslå Riksdagen, att, med bibehållande af det nu å rikssstatens
åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget till högre folkskolor vid
32,000 kronor, besluta den ändring i därför gällande bestämmelser,
att punkt I erhölle följande lydelse:
Högre folkskola, hvarmed förstås en sådan skola, som för ett eller
gemensamt för flera skoldistrikt på landet eller i stad, där allmänt
läroverk icke finnes, inrättas i ändamål att bereda barn, som genom¬
gått den egentliga folkskolan eller på annat sätt vunnit motsvarande
kunskaper, tillfälle att inhämta ett högre mått af bildning, utan att
barnen dragas från sina vanliga lefnadsförhållanden eller nödig öfning
för duglighet och härdighet vid arbete, kan erhålla understöd af stats¬
medel,
dels till högst dubbla beloppet af, hvad till skolan i distriktet
sammanskjutes, dock högst 1,200 kronor årligen för hvarje årsklass
och för hvarje skola ej öfverskridande 2,400 kronor om året, dels ock
därutöfver två tredjedelar af i punkt 2 omförmälda ålderstillägg till
lärarnes aflöning allt under de här nedan angifna villkor.
Önskar kommun att högre folkskola utvecklas till kommunal
mellanskola, må, sedan undervisningen anordnats i öfverensstämmelse
med den för de kommunala mellanskolorna gällande undervisnings-
N:o 42.
38
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stätt- planen och öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk pröfvat såväl
understöd till lärarnas kompetens som skolornas utrustning, understöd tilldelas skolan
l°sk»lor. a*' högst 1,200 kronor äfven för en tredje årsklass.
(Forts.)
Herr Bellinder: Herr talman, mina herrar! I anslutning till
hvad jag yttrat under principdebatten i förevarande ämne anhåller jag,
att under den nu föredragna punkten få yrka afslag å sista momentet
af utskottets förslag till första punkt i de bestämmelser, i enlighet
med hvilka förslagsanslaget till högre folkskolor skulle utgå, d. v. s.
det moment, som lyder sålunda:
»Önskar kommun få högre folkskola af Kungl. Maj:t erkänd som
kommunal mellanskola, må sådant ske först sedan mellanskolans under-
visningsplan i dess helhet blifvit i skolan tillämpad och sedan skolans
undervisning samt lärarnas kompetens blifvit af öfverstyrelsen för
rikets allmänna läroverk pröfvade.»
I sammanhang härmed tillåter jag mig också hemställa om en
minskning i det anslag, som i den nu föredragna punkten af utskottets
utlåtande är föreslaget att utgå till högre folkskolor. Å riksstatens
åttonde hufvudtitel är uppfördt ett förslagsanslag å 32,000 kronor; af
utskottet begäres här 58,000 kronor. . Ifall dessa högre folkskolor icke
skola utbildas i riktning mot kommunala mellanskolor, torde en för¬
höjning af anslaget icke vara behöflig, åtminstone icke så stor för¬
höjning, som af utskottet begäres.
På grund häraf anhåller jag, herr talman, att få föreslå, att siffran
58,000 ändras till 40,000, jämte det jag som sagdt anhåller, att kam¬
maren måtte afstå det af mig upplästa momentet.
Herr Wijkander: Herr talman, mina herrar! Den punkt, som
nu är föredragen, tycks ju skenbart hafva ganska litet att göra med
själfva hufvudfrågan om mellanskolor, och i första ögonblicket skulle
man därför kunna vilja bortse från detta sammanhang. Så är likvisst icke
förhållandet. Här är själfva hufvudpunkten af det förslag som före¬
ligger, och det beslut, som i denna punkt fattas, inverkar väsentligt
på den form dessa mellanskolor skola få. Det var visserligen nyss en
talare på värmlandsbänken, som beklagade, att det icke ens efter 1904
års skolreform blifvit frid och stillestånd på skolans område. Men,
mina herrar, det är nog så på alla områden — och icke minst på det
pedagogiska — att ett sådant stillestånd hvarken är möjligt eller
önskligt. Vi få här ej blunda för det förhållandet, att krafvet på
mellanskolor framträder så kraftigt, och att fordran därpå är så be¬
fogad, att det icke kan vara fråga om att undantränga detta, och jag
är öfvertygad om, att detta ur principsynpunkt också kan betraktas
såsom utdebatteradt i denna kammare.
Villkoret för att denna mellanskoletyp skall kunna användas med
fördel är likväl, att man drager försorg om, att den kommer till under
sådana förhållanden, att den såvidt möjligt motsvarar ändamålet.
Härför fordras i första rummet att se till, att inträdesfordringarna
blifva tillfredsställande, vidare att se till, att inspektionen af skolorna
blir sådan, att verklig kontroll finnes, och slutligen att realskoleexamen
uppehälles på samma nivå, som den nu har. Det är på dessa syn-
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. in.
.'19
punkter man måste rikta hufvuduppmärksamheten, om man vill, att
mellanskolorna skola få den med dem afsedda betydelsen. Inom
utskottet har det också varit fallet, att från båda kamrarnas ledamöter
därstädes har betonats, att realskoleexamen måste hållas uppe pa den
Om stats-
understöd till
högre folk¬
skolor.
(Forts.
nivå, som den har. . . „ •
När man emellertid skulle tillämpa dessa principer, fanns tiar i
den kungl. propositionen en föreskrift, som — jag vill icke säga omöjlig¬
gjorde de kommunala mellanskolornas upprättande, men som i vä¬
xtlig mån försvårade, särskildt för landtkommunerna, att åstad¬
komma detta. Denna föreskrift bestod däri, att regeringen både före¬
slagit, att skolan i tre år skulle haft ett visst antal elever i mellan-
skoleklasserna för att få det anslag, som var afsedt for mellanskolorna.
Detta gjorde, att det kunde behöfvas en fem, sex år för att förvandla
en högre folkskola till mellanskof, innan man kunde beräkna att ta
del af det anslag, som var afsedt till mellanskolorna. Det framhölls,
att då det finns en öfverbyggnad på folkskolan, som kallas högre folk¬
skola måste man se till, att det blir sådant samband mellan denna
och den egentliga mellanskolan, att icke den kommun, som kanske har
mindre ekonomisk bärkraft, skulle hafva svårighet att öfvergå från
den ena skolformen till den andra. Båda kamrarnas ledamöter i ut¬
skottet ansågo sig också befogade att se till att afhjalpa detta; darom
rådde ingen meningsskiljaktighet. Det var blott med afseende a sattet
hur man skulle afhjälpa detta, som skiftningar kommit till synes ocli
som dessa antagit en så olikartad karaktär. . .
När man vill öfverbygga folkskolan, har man att taga i betrak¬
tande, att det kan ske på många olika sätt. I första rummet kan
man se till den teoretiska utbildningen, d. v. s. den, som kommer
mellanskolan närmast och som skulle mynna ut i realskoleexamen.
Men man kan också tänka sig en öfverbyggnad i mera praktisk rikt¬
ning, så att den lämpar sig för handel, industri och jordbruk; och
man kan naturligtvis äfven tänka sig andra riktningar.
Nu är förhållandet det, att utredning för närvarande pågår be¬
träffande det senare slaget af öfverbyggnader. Det har från olika hall
framställts kraf på sådan praktisk öfverbyggnad, och åt Kungl. Maj:t
har frågan hänvisats till en kommitté, som nu är i arbete, den s. .
seminariekommittén. Man har emellertid ännu icke fatt besked, hur
detta enligt kommitténs utsikt skall ske; det är möjligt, att det kan
ske med en 3—4-årig öfverbyggnad; det är också möjligt, att det kan
ske på annat sätt. Säkert är, att det måste vara en väsentlig skillnad
mellan dessa öfverbyggnader i praktisk riktning och dem, som hafva
en rent teoretisk riktning. , _
Under sådana förhållanden hafva Förstakammarledamoterna mom
utskottet ansett påtagligt, att det icke kan vara lämpligt att på enskild
motion, utan att någon som hälst utredning föreligger, helt allmänt
förklara, att den högre folkskolan skall få blifva tre- och fyraårig,
utan man har varit af den åsikt, att innan man fattar ett sadant
beslut, man bör hafva något slag af utredning. Därmed hafva leda¬
möterna från denna kammare i utskottet icke velat förklara, att de
anse det vara omöjligt, att det kan komma att visa sig, att det före¬
ligger behof af så mångårig öfverbyggnad äfven i praktisk riktning.
N:o 42.
40
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stajs- Med afseende å den teoretiska riktningen föreligger åter redan nu
'"lä"re folk- en ^redning, i det att Kungl. Maj:t visat, hur en sådan öfverbyggnad
skolor. " af folkskolan bör vara beskaffad och lämpligen gifvas formen af en
(Forts.) mellanskola, om ock den luckan fanns, att i den kungl. propositionen
icke fanns angifvet sättet för öfvergång från den högre folkskolan till
denna mellanskola. Reservanterna i utskottet, d. v. s. ledamöterna
från denna kammare, hafva nu sökt visa, att det behöfs blott, att man
helt enkelt lägger till en tredje årsklass till den högre folkskolan
under förutsättning, att man anordnar arbetsplanen inom denna på
iämpligt sätt och att man sedan, när fjärde året kommer, anordnar
en fjärde årsklass, och ställer om, att den sålunda fyraåriga skolan
blir förklarad såsom mellanskola. Då vore således allt vunnet, så att
om en kommun, som vill hafva en mellanskola, först upprättar en
tvåårig högre folkskola och sedan ingår till öfverstvrelsen och Kungl.
Maj:t med begäran att få ordna skolan så, att den öfvergår till mellan-
skola, får kommunen anvisning på hur den tredje årsklassen skall
anordnas; därefter anordnas en fjärde årsklass på samma sätt, och när
antalet årsklasser sålunda uppgår till fyra, har kommunen härigenom
fått en mellanskola, hvilken är underkastad alla de för denna skolform
föreskrifna bestämmelser samt kommer i åtnjutande af för denna skola
bestämda anslag. Kommunen har härigenom vunnit den stora fördelen
att icke något år hafva varit utan anslag, utan dess skola har hela
tiden varit understödd, först i egenskap af högre folkskola och sedan
såsom kommunal mellanskola. Därmed tro sig ledamöterna från denna
kammare hafva afhjälpt en icke oväsentlig brist i den kungl. proposi¬
tionen och anse sig hafva gjort det på ett nöjaktigt sätt.
Icke nog härmed, vi anse det rent af vara en risk för kommunen
att söka gå en annan väg, utan den handledning, som genom öfver-
styrelsens hjälp skulle vinnas, om mellanskolorna bildas på detta sätt.
Om man nämligen ställer sig på Andrakammarledamöternas stånpunkt
och låter kommunens skolråd fritt utveckla den högre folkskolan
såsom fyraårig enligt nu gällande bestämmelser utan att på något sätt
låta läroverksstyrelsen ingripa härvidlag, är det mycket sannolikt, att,
nar kommunen senare komme till öfverstyrelsen och sade: nu hafva
vi en fyraårig högre folkskola och anhålla att få denna förklarad för
mellanskola, det lätt skulle visa sig, att det rådde sådana brister
med afseende å lärarnas kompetens, med afseende å skolans utrustning
och dylikt, att öfverstyrelsen icke kunde gifva detta bemyndigande,
och icke kunde förklara den fyraåriga högre folkskolan för mellan¬
skola. Man skulle i följd häraf mycket lätt kunna rikta förebråelser
mot Riksdagen på den grund, att Riksdagen fattat ett beslut, som
vore vilseledande. Vi reservanter från Första Kammaren hafva därför
ansett, att det här är en viktig sak, att Riksdagen fattar beslut på det
sätt, att öfverstyrelsens inspektion af mellanskolorna icke blir illusorisk.
Kammarens ledamöter torde nämligen lätt finna, att om en kommun,
hvilken fått en högre folkskola färdigbildad med lärarna tillsatta på
lifstid och med lärare, som hade pensionsrätt i folkskolelärarnas
pensionskassa, komme in med begäran att få denna högre folkskola
förvandlad till mellanskola och då finge till svar: nej, ni har tillsatt
lärare, som icke hafva vederbörlig kompetens, och dessutom har ni
41
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
satt in dessa lärare i sådana löne- och pensionsförhållanden, att de
icke passa för mellanskola — så vore det mycket svårt. Det är klart,
att kommunen då skulle känna sig synnerligen besviken, hvadan
ändamålet med ett dylikt beslut icke skulle vara vunnet.
Herr talman, på grund häraf hemställer jag om afslag å utskottets
förslag i denna punkt och anhåller att i stället få yrka bifall till den
å sidan 111 upptagna reservationen.
Herr Bellinder: Herr talman! Med återtagande af mitt förra
yrkande anhåller jag att få instämma i yrkandet i den reservation,
som afgifvits af ledamöterna i utskottet från denna kammare, hvilket
yrkande återfinnes på sidan 111 i utskottets betänkande och börjar
sålunda:
»att, med bibehållande af det nu å riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslaget till högre folkskolor vid 32,000 kronor, besluta
den ändring i därför gällande bestämmelser, att punkt/1 erhåller föl¬
jande lydelse:»
Vidare instämmer jag i reservanternas yrkande med afseende å de
första två momenten i punkt 1, hvarigenom närmare bestämmes karak¬
tären af högre folkskola och det anslag, som därför beviljas. Däremot
yrkar jag fortfarande, att tredje momentet af samma punkt må utgå,
det moment, som lyder:
»Önskar kommun att högre folkskola utvecklas till kommunal
mellanskola, må, sedan undervisningen anordnats i öfverensstämmelse
med den för de kommunala mellanskolorna gällande undervisnings-
planen och öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk pröfvat såväl
lärarnas kompetens som skolornas utrustning, understöd tilldelas skolan
af högst 1,200 kronor äfven för en tredje årsklass.»
Jag hemställer således om bifall till reservanternas yrkande i nu
föredragna punkt af utskottets betänkande, med undantag af tredje
momentet, som jag anhåller måtte strykas.
Herr statsrådet Hammarskjöld: Då jag förut yttrat, att jag i
allt väsentligt, blott med vissa undantag kunde acceptera, hvad ut¬
skottet föreslagit, vill jag nu vid denna punkt nämna, att jag egent¬
ligen icke önskade uttala mig om densamma, enär det här är fråga
om någonting, som tillkommit på förslag af enskild motionär, något,
som aldrig varit pröfvadt af Kungl Maj:t. Såsom reservanterna så
synnerligt klart framhålla, är det väl mycket betänkligt att besluta en
så vidtgående förändring, som här är ifrågasatt, utan att ärendet förut
blifvit grundligt pröfvadt. Särskildt förefaller mig den betänkligheten
vara mycket starkt talande i det hänseendet, att detta ju skulle inne¬
bära ett fullständigt frångående af hvad som förut varit angifvet såsom
den högre folkskolans uppgift. Om denna skola nämligen får ombildas
på sätt utskottet föreslagit, blir den faktiskt icke en högre folkskola,
utan den blir en realskola.
Emellertid har jag nu blott velat tillkännagifva, att jag finner det
betänkligt att antaga en sak, som icke blifvit grundligt pröfvad, men
i öfrigt vill jag icke närmare uttala mig i frågan.
Om »tat»-
underitöd
till högre
folkiholor.
(FortB.)
N:o 42.
42
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats¬
understöd
till högre
folkskolor.
(Forts.)
Herr Nyström, Johan Fredrik: Herr Bellinders yrkande vid
denna punkt är baseradt på förutsättningen, att förslaget om de kom¬
munala mellanskolorna skulle af kammaren afslås, då vi komma till
punkt IV. Då kammaren likväl varit med om första punkten af före¬
varande utlåtande, föreställer jag mig, att det icke är majoritetens mening
att afslå förslaget om kommunala mellanskolar. Under sådana för¬
hållanden kan jag icke annat än afstyrka herr Bellinders ändringsförslag
i denna punkt.
Hvad herr statsrådets betänkligheter angår, är det, såsom man
finner anfördt i vår reservation, nästan otänkbart, att en kommun
skulle kunna upprätta en mellanskola, om den icke finge möjlighet att
börja med den under form af högre folkskola och låta den fortgå i
två år för att sedan öfvergå till mellanskola så småningom. Det för¬
slag, som Kungl.! Maj;t i detta stycke framställt under punkt A. 3, är
icke synnerligen väl afvägdt och öfvervägdt, ehuru det kommer från
Kungl. Maj:t. „ Det innebär nämligen, att en kommun skulle under
4—5 år på egen hand, utan någon hjälp, underhålla en kommunal
mellanskola, innan den kunde få understöd af staten. Herrarna förstå,
att detta är detsamma som att visserligen till namnet medgifva kom¬
munen möjlighet att inrätta sådan skola, men att i sak göra det omöj¬
ligt eller i alla händelser lägga mycket stora hinder därför. Vill man
här göra något i sak, vill man icke blott locka med utsikten, utan
också möjliggöra förverkligandet af denna tanke, måste det ske på det
viset, att den högre folkskolan under en eller annan form får möjlighet
att blifva kommunal mellanskola. Jag anser, att fastän detta förslag
icke utgått från Kungl. Majd. det är bättre grundadt och tager mera
hänsyn till faktiska och praktiska förhållanden än Kungl. Maj ds för¬
slag i saken gör.
Jag yrkar bifall till reservanternas hemställan oförändrad, beträf¬
fande såväl de första två momenten som till sista momentet af be¬
stämmelserna under punkt 1, ty att afslå sista momentet är faktiskt
detsamma som att afslå hela förslaget om kommunala mellanskolor,
och jag ber att få referera till hvad jag i ett föregåeende anförande
yttrat härom.
Herr Bellinder: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärk¬
samheten därpå, att den omständigheten, att mitt yrkande i afseende
å punkt I, att uttrycket »enskilda mellanskolor» borde ändras till
»enskilda skolor» eller »enskilda läroverk» ej af kammaren godkändes,
icke har inflytande på, huruvida man antager eller förkastar mitt yr¬
kande vid punkt III. Hvad uttrycket »enskilda mellanskolor» beträffar,
är det bara ett namn, ett skrifsätt, som ingenting har att i sak betyda.
I afseende å benämningarna af skolorna råder det sannerligen en sådan
förbistring, att det icke är lätt att komma till rätta med dem. Såsom
herrarna finna, har Kungl. Maj:t en gruppering af skolorna, öfversty-
relsen en annan, utskottet en tredje o. s. v. Emellertid vill jag fästa
uppmärksamheten därpå, att den omständigheten, att uttrycket »mellan¬
skolor» fick stå kvar i punkt I, i själfva verket icke inverkar på frågan,
om kammaren skall antaga eller förkasta förslaget om kommunala
mellanskolor.
Onsdagen den 12 Maj, f. m. 43 14:0 42-
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal- Understöd
mannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels af herr Wij- till högre
händer, att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den folkskolor.
af herr F. E. Pettersson m. fl. vid punkten afgifna reservation, dels rForts.)
ock af herr Bellinder, lika med herr Wijkander endast med den änd¬
ring, att sista stycket, som började med orden »Önskar kommun»
och slutade med orden »tredje årsklass» uteslötes.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till
hvad utskottet hemställt samt vidare jämlikt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till herr Wijkanders yrkande
Tara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontrapropo¬
sition därvid antagits bifall till herr Bellinders yrkande i frågan, upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.
Den, som antager det förslag, som innefattas i den af herr F. E.
Pettersson m. fl. vid punkten III af andra särskilda utskottets utlå¬
tande n:o 4 afgifna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bifalles herr Bellinders yrkande i frågan.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos rös¬
terna hafva utfallit sålunda:
Ja—94;
Nej—33.
Punkten IV.
Vid denna punkt hade reservationer aflämnats af
l:o) herr C. //. von JHentzer, som ansett att utskottets utlåtande i
denna punkt bort hafva följande lydelse:
»Den reform af folkundervisningen i praktisk riktning, som för
närvarande förberedes, finner utskottet vara synnerligen beaktansvärd.
Med anledning häraf och då det med allt skäl kan befaras att, om
-ett större antal kommunala mellanskolor blefve upprättadt, innan re¬
formen genomföres, tanken på inträde i dessa skolor skulle ställa sig
i vägen för reformens utförande i verkligheten, får utskottet föreslå,
att Kungl. Majrts förslag, i hvad det rörer anslag till mellanskolor,
som ägas af kommun, icke måtte vinna Riksdagens bifall i annan män
än att den enda nu statsunderstödda skolan af detta slag nämligen
Om >t åt 8-
understöd till
kommunala
mellanskolor.
N:o 42. 44 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats- »borgarskolan» i Malmö må vara delaktig i anslaget till enskilda mel-
understod till lan.skolor; samt
mellantal or. 2:o) herr F. E. Pettersson, friherre 0. II. A. Fleming, herrar L. A.
(Forts.) Hedenlund och J. F. Nyström, grefve F. T. G. von Rosen samt herrar
E. A. G. A. Wijkander och E. A. Lindblad, hvilka ansett, att utskot¬
tet bort hemställa, att Riksdagen måtte besluta
IV. att å riksstaténs åttonde hufvudtitel uppföra ett förslagsanslag
under titel kommunala mellanskolor å 10,000 kronor att utgå i enlighet
med nedan angifna bestämmelser:
1—10. Lika med utskottets förslag oförändradt.
11. De vid skolan anställda lärarinnorna skola, intill dess sär¬
skilda bestämmelser därom blifva utfärdade, aflönas enligt de för en¬
skilda mellanskolor stadgade grunder, hvar jämte kommunen skall bi¬
draga till deras pensionering enligt de bestämmelser, som framdeles
må varda utfärdade;
V. att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och
förslag i fråga om aflönings- och pensionsförmåner åt lärare och lärar¬
innor vid kommunala mellanskolor.
Herr von Mentzer: I den reservation, som jag tillåtit mig an¬
föra vid denna punkt, har jag erinrat om den förut under diskussionen
ett par gånger omnämnda reformen af folkskoleundervisningen i praktisk
riktning, och jag har vid denna erinran syftat på det, som herr Säve
vidrörde i sitt uttalande. Jag anser nämligen, att det är en god regel,
som gör sig gällande, såvidt jag vet, nästan utan undantag vid all
lagstiftning, att man icke vidtar lagstiftningsåtgärder på ett speciellt
område d. v. s. en del af ett område, under det att utredning pågår
rörande området i dess helhet. En sådan utredning pågår för när¬
varande beträffande folkskoleundervisningen i dess helhet.' Därför an¬
ser jag, att en lagstiftning för det område af det hela hvarom här är
fråga borde begränsas så, att den lagstiftningen icke framdeles visar
sig lägga hinder i vägen för genomförande af det som man finner vara
gagneligt, sedan fullständig utredning erhållits i fråga om det hela.
Herr Nyström har häremot sagt, att då utredningen afser folkunder¬
visningen i praktisk riktning, och denna mellanskola, som här är före¬
slagen, afser endast den teoretiska sidan, så har denna anmärkning
enligt herr Nyströms mening intet vid denna punkt att göra. Men
det torde väl vara tydligt för hvar och en, att om en del kommunala
mellanskolor komma till stånd och utredningen sedan gifver vid handen
att på de platser, där de kommunala mellanskolorna kommit till stånd,
det borde hafva varit andra skolor, så stå de kommunala mellan¬
skolorna i vägen för det, som man efter den fullständiga utredningen
funnit vara det bästa.
I allmänhet torde man svara på min reservation, att det har icke
någon fara med sig att här nu taga denna lilla del af området och
lagstifta för det. Pet är, såsom herr Juhlin uttryckte sig, icke någon
fara för handen, ty det är endast 10,000 kronor, som det är fråga om
4.')
N:o 42.
Ousdagen den 12 Maj, f. in.
att anslå för ändamålet och det kan icke blifva mer än två mellan- Om
skolor, så att här kan icke uppstå någon fara i den riktning som jWfoZnunala
säger. Men att det finnes fara, är dock bekräftadt däraf, att Riks- menans\0](,
dagen i sin skrifvelse i ämnet i fjol just utgick från den synpunkten, (Forts.)
att det var farligt, och herr statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet har både i den kungl. propositionen och i sitt anförande
i dag bestyrkt, att denna syn på saken är förtjänt af ett synnerligt
beaktande. I den kungl. propositionen har herl* statsrådet erinrat om
vissa omständigheter, som skulle gorå, att det vore mindre fara å färde
i det hänseende, sona jag tagit mig friheten påpeka. Han har sålunda
framhållit den betydelsefulla och redan af mig förut berörda omständig¬
heten, att det skulle vara fråga om endast ett litet anslag för tillfället.
Ja! I Kungl. Maj:ts proposition var det fråga om ett litet anslag, tv
där var det fråga om ett fixeradt anslag. Medlen skulle enligt propo¬
sitionen utanordnas såsom reservationsanslag, och då kunde det icke
blifva fråga om mer än ett eller annat tiotusental kronor. I utskot¬
tets förslag är däremot den högst väsentliga förändringen vidtagen att
där föreslås icke reservationsanslag. Där föreslås visserligen den jäm¬
förelsevis obetydliga summan af 10,000 kronor, men där föreslås tillika,
att denna summa skall fastställas såsom förslagsanslag och den kan
således öfverskridas huru mycket som helst. Att detta är en farlig sida
af saken har herr Juhlin själf bestyrkt, då han förutsatte, att det kunde
komma en period, då det kunde blifva ett öfverskott på mellanskolor.
Men sedan, då det väl går tillbaka, kommer det att visa sig, att man
föranledt kommunerna en onödig utgift, och i hvarje fall som helst är,
som sagdt, den säkerhetsventil borta, som man härutinnan haft mot
framkomsten af för många mellanskolor.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har vidare
i den kungl. propositionen framhållit, att i den kungl. propositionen
var vid anslaget fäst det villkoret, att på den ort, där skolan skulle
upprättas, måste finnas folkskola anordnad enligt gällande normalplan¬
typ Litt. A. Den bestämmelsen gjorde, att sådana mellanskolor, som här äro
ifrågasatta, kunde upprättas endast inom ett jämförelsvis litet antal
kommuner inom riket. Nu är, som herrarna veta, det stadgandet
öfvergifvet, och i stället är det lämnadt öppet tillfälle att sadana skolor
kunna sättas i gång öfverallt, där inom riket kommunen, eller det
kanske kan sägas kommunerna — ty den möjligheten är väl icke ute¬
sluten, att en kommun ställer sig såsom sökande med bidrag från när¬
liggande kommun — där kommunerna känna sig föranlåtna att vilja
hafva en sådan här skola. Den säkerhet Kungl. Maj:t genom denna
bestämmelse velat bereda mot inrättandet af allt för många mellanskolor
är ock borttagen enligt utskottets föreliggande förslag.
Vidare har herr statsrådet föreslagit, att ingen skola skulle komma
i åtnjutande af understöd från ifrågavarande anslag med mindre den
omfattade minst tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan och den
i dessa klasser under de senaste tre åren haft i medeltal sammanlagdt
minst 18 lärjungar. Det är klart, att denna bestämmelse skulle verka
återhållande i fråga om bildandet af nya mellanskolor, men äfven den
bestämmelsen är borttagen.
N:o 42.
46
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om stats-
undentöd til
kommunala
mellanskolor.
(Forts.)
Nu har jag i min reservation emellertid icke motsatt mig anslag till
Enskilda mellanskolor och icke heller velat undertrycka den nybildade-
borgarskolan i Malmö. Jag har härmed velat gifva tillkänna^ att jag
icke velat motsätta mig bildandet af mellanskolor. Men jag vill icke,
att några andra nya mellanskolor tills vidare skola bildas än de
sistnämnda. Innan flera nya mellanskolor skola komma till stånd, har
jag ansett nödigt, att en utredning af mera ingående beskaffenhet än
den här föreliggande måtte äga rum. Genom den utredningen kunde,
som jag framhållit i min reservation, man få en öfverblick öfver hela
folkbildningsväsendet på en gång och därvid kunde de anspråk blifva
fullt tillgodsedda, som framställas för folkbildningsväsendets anordnande
i praktisk riktning. Finge man afbida denna utredning, kunde man
äfven få hvad som hittills saknats, men som väl ändå har sitt värde,
nämligen att representanterna för den högre bildningen komme i tillfälle
att officielt uttala sig i saken. Äfven om man skulle, som herr stats¬
rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har sagt, anse det vara.
omöjligt att åstadkomma en utredning om huru många skolor som
kunde väntas blifva upprättade, så är det väl icke alldeles omöjligt
att åstadkomma en utredning, huru stort det ungefärliga behofvet af
nya realskolestudenter årligen är; och, sedan man fått någon upplysning
härom, så kunde man väl i någon mån fatta huru många skolor, som
lämpligen borde inrättas och därefter rätta lagstiftningen, så att man
icke finge skolor till öfverflöd.
Nu säges det härom, att uppskof i hvarje fall som helst är farligt,
ty det har sina stora risker. Man skulle riskera, att lärarinnornas af¬
löning icke blefve förbättrad, riskera att möjligen mellanskolorna fram¬
deles icke blefve fyraåriga och icke komme under läroverksöfverstyrel-
sens kontroll. Hvad den första risken angår, undrar jag, om icke
lärarinnornas anspråk i detta fall äro så berättigade, att dessa anspråk
icke i längden gå att stå emot.
Beträffande de båda andra skälen mot uppskof, att mellanskolorna
icke skulle blifva fyraåriga och icke komma under öfverstyrelsen, tror
jag att faran däraf är jämförelsevis liten, ty man har ju enats åtmin¬
stone inom utskottet därom, att man vill hålla de kommunala mellan¬
skolorna fullkomligt likvärdiga med andra realskolor.
Med mitt uppskof har jag visst icke afsett att skjuta upp ärendet
till skada för själfva saken. Jag tror i stället, att saken skulle vinna.
på ett uppskof. Jag håller icke för omöjligt att de, som nu ifra som
mest och kanske mest eldas för dessa kommunala mellanskolor, skola,
efter en utredning och efterhand komma till insikt, huruledes de
kommunala mellanskolorna just för dem och deras bästa som de vilja
befrämja äro vanskliga och farliga, om de blifva för många. Jag syf¬
tar härvid på det öfverskott af realskolestudenter, som lätteligen kan
uppstå, i fall man får för många realskolor, och olyckan af detta öfver¬
skott, som herr Säve nyss har framhållit.
Jag har med min motion afsett att få till stånd ett uttalande,
hvarigenom det gåfves tillkänna, att Riksdagen icke är någon mot¬
ståndare till bildandet af mellanskolor och icke heller ringaktar eller
bortser från den betydelse det har, så väl att barn från olika samhälls¬
klasser erhålla gemensam uppfostran, som ock att enhvar inom staten,
47
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
så långt möjligt är, har tillfälle att få den utveckling, som bäst läm- Om
par sig för hans anlag, men att Riksdagen icke vill eller kan medgifva 1"^0^’nvnai'a
en sådan utveckling af dessa skolor, att de få ett skadligt inflytande meiianskolor.
på hela landets undervisningsväsende, för att icke såga bildningsnivå, (Forts.)
eller att de skola framalstra ett sådant öfverskott af realskolestudenter,
som kan tjäna till att rekrytera det missnöjda proletariatet inom staten.
Af nu anförda skäl, ber jag att få yrka bifall till min reservation.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före klockan 2 e. m. ut¬
färdats till det nu pågående sammanträdets fortsättande klockan 7 på
aftonen.
Herr Juhlin: Herr talman! Mina herrar! Såvidt jag kan se,
finns det en lucka i första stycket af första momentet i de föreslagna
bestämmelserna. Det står där, att »af anslaget till kommunala meiian¬
skolor må understöd kunna utgå» etc. Men det finnes icke på något
ställe någon definition af hvad som menas med kommunala meiian¬
skolor. Man borde väl ändå uttala målet för dessa skolor i Riksdagens
beslut. På grund däraf ber jag att få föreslå den ändring i första
stycket, att det får följande lydelse: »Af anslaget till kommunala
meiianskolor må understöd kunna utgå till af kommun upprättade och
underhållna skolor, hvilka afse att bibringa den allmänna medborger¬
liga bildning, som realskolan har att meddela, och hvilka utgöra öfver-
byggnader på den egentliga folkskolan samt i afseende» etc.
Jag skulle ock vilja göra en ändring i andra stycket. Jag har
nämligen väckt motion om, att mellanskola må kunna erhålla under¬
stöd, endast om allmänt läroverk icke finnes å orten. Som bekant går
genom hela vårt land en strömning, att vi skola försöka anordna vårt
folkbildningsväsen i mera praktisk riktning. Det förslag som utskottet
framlagt pekar dock åt annat håll; det pekar på att vi öfverallt borde
upprätta kommunala meiianskolor. Då utskottet emellertid icke upp¬
tagit min motion, gör jag icke något yrkande, men jag vill hafva till
protokollet antecknadt, att förslaget strider emot den allmänna åsikten
i hela vårt land.
Herr Wijkander: Den förste talaren vände sig emot sjkifva
förslaget ur principiel synpunkt. Jag tror icke, att jag behof ver upp¬
taga hans skäl vidare till bemötande, då de under den gångna diskus¬
sionen flere gånger blifvit bemötta och då kammaren genom det beslut
den fattat i föregående punkt måste anses hafva gifvit sitt samtycke
till att meiianskolor af ifrågavarande typ skola upprättas och det i
stor skala.
Inom utskottet har, kan jag säga, båda kamrarnas ledamöter varit
af så godt som enstämmig mening, huru dessa meiianskolor skola
organiseras. Mellan reservanternas från denna kammare och utskottets
mening finnes blott i sak en väsentlig skillnad, som jag tillät mig
framhålla vid förra punkten, och det var, att i ena fallet skulle den
högre folkskolan kunna utvecklas fullkomligt själfständigt, och först
när den vore färdig förvandlas till mellanskola, och därmed skulle
faktiskt hela anordningen af meiianskolor komma att ligga i händerna
N:o 42. 48 Onsdagen den 12 Maj, f. in.
Om stats- på de skolråd och folkskollärare, som inom de olika kommunerna
* kommunala ^San under sin omvårdnad. Uti det andra fallet hölls mycket
mellanskolor. skarpt på, att redan på ett tidigt stadium af mellanskolans bildande
(Forts.) öfverstyrelsen skulle kunna ingripa och göra sina fordringar gällande.
Nu framträder denna motsatts skarpt just i det moment, vi här hafva,
och i elfte punkten är från Andra Kammarens sida formuleradt, hur
man där tänkt sig saken. Det uttalas där alldeles bestämdt, att man
anser, att tillsvidare skulle gälla samma kompetensfordringar, aflönings-
och pensionsförhållanden som för högre folkskolor. Från Första Kam¬
marens ledamöters sida är det lika tydligt uttaladt, att detta enligt
deras mening är en felaktig ståndpunkt; det fordras annan kompetens
och högre kompetens för lärare och lärarinnor vid mellanskolor, än
som gäller vid högre folkskolor. Det är vidare klart, att aflönings-
och pensionsförhållandena måste i väsentlig mån här modifieras.
Därför hafva reservanterna från denna kammare framhållit, att något
bestämdt beslut i den vägen icke bör utan utredning af Riksdagen
fattas utom på den enstaka punkt, där en verklig utredning finnes,
nämligen med afseende å lärarinnorna, ty där kunde Riksdagen tills¬
vidare acceptera Kungl. Maj ds förslag, men däremot för lärarne skulle
frågan ännu så länge hållas sväfvande. I öfverensstämmelse härmed
hafva ock reservanterna tillagt en femte punkt, att Riksdagen ville »i
skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag i fråga
om aflönings- och pensionsförmåner åt lärare och lärarinnor vid kom¬
munala mellanskolor».
Reservanterna från denna kammare hafva således ansett sig i
detta afseende böra taga fullkomligt afstånd från hvad som från Andra
Kammarens ledamöter yrkats. Vi hafva ansett, att man icke får
likställa mellanskolorna med högre folkskolor, utan att man skall
snarare då tänka på, att de äro jämförliga med realskolor, på samma
gång som vi medgifvit, att man icke lämpligen kan skärpa fordrin¬
garna så långt som för realskolan, då det i en del kommuner kanske
blefve omöjligt att realisera dessa fordringar.
Jag yrkar bifall till det af reservanterna på sidan Ilo framställda
yrkandet under såväl fjärde som femte punkten, då dessa motsvara
utskottets hemställan under punkt IV.
Med afseende å hvad den siste ärade talaren framhållit, att det
icke finnes någon definition på kommunal mellanskola i klämmen,
tror jag icke, att den anmärkningen har någon vidare stor betydelse.
I allmänhet är det rätt vanskligt att framställa definitioner på skolor
i klämmen, men den som läst den kungl. propositionen och utskottets
betänkande tror jag icke tar miste på hvad som menas därmed.
Emellertid vill jag icke uttala, att man icke kan skjuta in den före¬
slagna definitionen, men jag har icke anledning att yrka bifall därtill.
Herr Bellinder: Herr talman! Mina herrar! Till hvad förut yttrats
vill jag blott tillägga några få ord, innan kammaren går att fatta beslut
med afseende å den nu föreliggande fjärde punkten. Jag tillåter mig
då fästa kammarens uppmärksamhet på hvad redan några föregående
talare vidrört, nämligen att frågan om folkskolans omorganisition just
nu står på dagordningen och att det är möjligt att vi om ett fåtal
4!)
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. in.
år hafva en folkskola, som mer eller mindre förändrar den nuvarande
i riktning att få en bättre förberedelse för de yrken, som
de flesta af folkskolans lärjungar tänka att ingå i, och det är icke
osannolikt, att denna folkskola kommer att visa sig olämplig som
bottenskola, på samma gång den kanske kommer att i högre grad än
den nuvarande fylla sitt egentliga ändamål. Det är således icke otro¬
ligt, att redan innan den föreslagna mellanskolans organisation är
genomförd, själfva grunden för densamma är väsentligen rubbad.
Under sådana förhållanden tillåter jag mig — äfven om det kommer
att inträffa, såsom några talare sagt, att vi förr eller senare måste få
en mellanskola — hemställa, att vi för närvarande afslå den förelig¬
gande punkten, då jag anser, att tiden icke nu är inne att börja
exprimentera med de s. k. mellanskolorna.
Herr talman! Jag yrkar alltså afslag å fjärde punkten.
Herr vice talmannen: Jag skall be att få yrka bifall till reser¬
vanternas förslag i fjärde och femte punkterna och likaledes yrkar
jag bifall till den af herr Juhlin föreslagna förändringen att inskjuta
de af honom nämnda orden. De hafva sin betydelse, när Kungl.
Maj:t eventuelt kommer att utfärda en författning om dessa skolor.
Då bör där stå något om arten af dem. Ty i författningssamlingen
har man icke utskottets motivering, som gifver upplysning om
dem. Jag yrkar således bifall till reservanternas förslag med det til¬
lägg, som herr Juhlin påyrkat.
Jag skall också be att få yrka bifall till hvad herr von Mentzer
här har föreslagit i fråga om motiveringen. Jag skall icke inlåta mig
på något yttrande i saken för öfrigt, men då nu Andra Kammaren
har tagit Andrakammarreservanternas reservation, så anser jag, att
Första Kammaren bör taga herr von Mentzers reservation, för ätt vid
en eventuell sammanjämkning utskottets förslag må kunna godkännas.
Jag ber därför att i afseende å inspektionsfrågan få yrka bifall till
hvad herr von Mentzer förordat.
Grefve von Rosen: Under åberopande af hvad jag förut under
denna öfverläggning yttrat i fråga om skolornas inspektion ber jag att
få yrka bifall till utskottets motivering.
Herr Pettersson, Fredrik: I afseende på den af herr von Ment¬
zer föreslagna formuleringen af motiveringen, hvilken utaf herr vice
talmannen har blifvit understödd, ber jag att i alla delar få med
dem instämma. I öfrigt ber jag att i afseende å denna punkt få
yrka bifall till reservanternas förslag sådant det här föreligger.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talman¬
nen yttrade, att i afseende på förevarande punkt förekommit följande
yrkanden: Do) af herr Pettersson, Fredrik, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den af honom m. fl. vid punkten
■afgifna reservation; 2:o) af herr Juhlin, att detta förslag skulle antagas
med den ändring, att början af mom. 1 skulle lyda sålunda:
Första Kammarens Prat. 1909. N:o 42.
Om itat»•
understöd till
kommunala
mellantkolor.
(Forts.)
4
N:o 42.
50
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
»Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna
utgå till af kommun upprättade och underhållna skolor, hvilka afse-
att bibringa den allmänna medborgerliga bildning, som realskolorna
hafva att meddela, och hvilka utgöra öfverbyggnader — — —»;
3:o) af herr von Mentzer, att kammaren skulle antaga det förslag,,
som innefattades i den af honom vid punkten IV afgifna reservation;,
och 4:o) att utskottets hemställan skulle afslås.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemställt samt vidare jämlikt berörda yrkanden och förklarades pro¬
positionen på bifall till herr Juhlins yrkande vara med öfvervägande-
ja besvarad.
Herr talmannen upptog härefter frågan om lydelsen af den del
af motiveringen, beträffande hvilken under öfverläggningen förekom¬
mit meningsskiljaktighet, och yttrade, att i afseende därpå yrkats,,
dels af herr von Mentzer, att kammaren skulle antaga det förslag till
lydelse, som intagits i den af honom därom afgifna, å sid. 107 i det
tryckta utlåtandet förekommande reservation, dels ock, af herr von
Möller, att det förslag skulle antagas, som innefattades i den af herr
F. Berg, m. fl. härom aflämnade reservation, som intagits å sid..
106—107 i det tryckta utlåtandet.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets för¬
slag samt vidare i enlighet med berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till herr von Mentzers yrkande vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Om anslag Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets;
för anlagg- (]en g och 11 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 164, i anled-
farted mellan ning af Kung! Maj:ts proposition om anslag för anläggning af ny
Vänersborg farled mellan Vänersborg och Göteborg.
och Göteborg.
I en den 19 mars 1909 till Riksdagen afbiten proposition, n:r
130, hade Kungi. Maj:t, under åberopande af propositionen bifogadt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, före¬
slagit Riksdagen att
för anläggning af en ny farled mellan Vänersborg och Göteborg,,
i hufvudsaklig öfverenstämmelse med styrelsens för Trollhätte kanal-
och vattenverk i statsrådsprotokollet omförmälda förslag, anvisa ett
belopp af 22,800,000 kronor samt
bemyndiga riksgäldskontoret att af dessa medel på rekvisition
tillhandahålla Kungi. Maj:t under år 1909 1,000,000 kronor och under
år 1910 3,000,000 kronor.
Med anledning af denna Kung! Maj :ts proposition hade herr G.
Strömberg i en inom Andra Kammaren väckt motion n:r 227 hemställt,
att Riksdagen, därest den bifölle propositionen, äfven måtte taga hän¬
syn till de husägare i Trollhättan, som till följd af ett dylikt beslut
Onsdagen den 12 Maj, f. m. 51
måste lämna sina på statens mark uppförda boningshus, samt tiller¬
känna dem, oafsedt den inskränkande bestämmelsen i arrendekontrak¬
ten, full ersättning för husens värde efter värdering jämlikt lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887.
Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt
a) att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af Riks¬
dagen bifallas, och
b) att herr Strömbergs i ämnet väckta motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade afgifvits dels af herr E. A. G. A. Wijkander,
dels ock af herrar grefve A. F. Wachtmeister, friherre C. H. Falken¬
berg, friherre .7. T. Gripenstedt, grefve C. O. Taube, friherre J. G. Beck-
Friis, J. G. Richert, K. Starbäck, J. Ström, C. H. Wallentin och A. C.
J. Christiernson, hvilka ansett, att utskottet bort göra följande hem¬
ställan :
»a) att Riksdagen, under villkor dels att Göteborgs stad åtager sig
att bekosta anläggning af farled i Göta älf nedanför Bohusbanans bro
till sådant djup, att fartyg med 4 meters djupgående obehindradt
kunna vid lågvatten där framgå, dels ock att kommuner eller enskilda
förbinda sig att bestrida kostnaderna för de åtgärder, som behöfva
vidtagas för att fartyg med nämnda djupgående skola kunna ingå till
och angöra hamnar vid Karlstad, Kristinehamn, Otterbäcken och Åmål,
må för anläggning af en ny farled mellan Vänersborg och Göteborg,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med styrelsens för Trollhätte kanal-
och vattenverk i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 19 mars
1909 omförmälda förslag, bevilja ett belopp af 22,800,000 kronor samt
bemyndiga riksgäldskontoret att af dessa medel på rekvisition till¬
handahålla Kungl. Maj:t under år 1909 1,000,000 kronor och under
år 1910 3,000,000 kronor; och
b) att Riksdagen i anledning af herr Strömbergs omförmälda
motion må medgifva, att till innehafvare af sådan arrenderad tomt
inom Trollhättans till stadsplan utlagda område, som i följd af an¬
läggningen af ofvannämnda nya farled måste afträdas till kronan, må,
utan hinder af bestämmelserna i arrendekontrakten, från förenämnda
anslag utbetalas ersättning för å tomten nu befintliga åbyggnader med
det belopp, hvartill efter värdering enligt lagen om skiljemän den
28 oktober 1887 byggnader af enahanda slag anses kunna uppföras,
dock med afdrag för den värdeminskning ifrågavarande byggnader
kunna anses hafva undergått i jämförelse med nya sådana.»
Punkten a).
Herr statsrådet grefve Hamilton: Jag skall be att få yttra några
ord med anledning af det afslagsyrkande, som af statsutskottet fram¬
ställts gentemot denna kungl. proposition. Men innan jag upptager
de skäl, som statsutskottet här har anfört för sin hemställan, skall jag
tillåta mig att kasta en öfverblick öfver det nu föreliggande förslagets
innebörd. Jag skall därvid försöka fatta mig så kort som möjligt.
N:o 42.
Om anslag
för anlägg¬
ning af ny
farled mellan
Vänersborg
och Göteborg,
(Forts.)
N:o 42.
52
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om anslag Den nuvarande trollhättekanalen fullbordades år 1845. Redan
»in kort ^ efter att de nya slussarne där blifvit fullbordade fann
farUdmtUanman> att kanalens dimensioner voro otillräckliga. Att detta oaktadt
Vänersborg intet nämnvärdt hittills vidtagits för att förbättra denna så viktiga
och Göteborg, farled har nog berott på många samverkande orsaker, men ytterst och
(Forts.) i väsentligaste mån har det säkerligen varit beroende därpå, att under
de följande årtiondena var det en annan kommunikationsfråga, som
uteslutande lade beslag på nationens intresse, nämligen frågan om in¬
förandet af järnvägar i vårt land och järnvägsnätets fortsatta utveck¬
ling. Det är för öfrigt alldeles samma företeelse, som möter oss under
denna tid annorstädes. Med järnvägarnes uppkomst tog man utan
vidare för gifvet, att de skulle absorbera så godt som hela inlandstra-
fiken. Det var först mot slutet af förra århundradet, som man fick
blicken öppen för de länge förbisedda vattenvägarnes betydelse, i det
att man kom underfund med, att kanaler, då det gällde transport af
massgods på längre afstånd, vore i fråga om transportkostnaderna
järnvägarne betydligt öfverlägsna på grund af det mindre behofvet af
dragkraft, transportmedlens mindre vikt i förhållande till lasten, den
mindre kostnaden för den rörliga materielen och det mindre behofvet
af personal. På grund häraf har under senare tiden i utlandet, och
detta icke blott i de stora kulturlanden utan äfven i många mindre
framåtsträfvande stater, kanalfrågorna blifvit en af dagens brännande
frågor. Gamla kanaler ombyggas. Nya kanaler planläggas och anläggas
oafbrutet. Och man anser det vara öfverensstämmande med god
omtanke om framtiden att på dessa arbeten nedlägga summor,
som enligt våra begrepp måste betecknas såsom enorma. Till äfventyrs
skulle någon härvidlag vilja invända, att detta dock icke kan vara
något föredöme för oss med våra långa och stränga vintrar. Men i
själfva verket är skillnaden mellan vårt land och utlandet i fråga om
den tid, då de inre farlederna äro otrafikabla till följd af is, långt
mindre, än man i allmänhet föreställer sig, och denna skillnad utjämnas
ytterligare däraf, att på grund af åtskilliga andra förhållanden hos
oss industrien aldrig kan arbeta med samma intensitet under vinter¬
månaderna som under öfriga delar af året. Seglationen på Trollhare
kanal har i genomsnitt icke kunnat fortgå mer än omkring 250 dagar
om året. Men hvad detta likväl betydt och betyder för de nejder, som
kunna begagna sig af denna kommunikationsled, framgår af det faktum,
att i trots af denna kanals ringa djup och ganska ofullkomliga trafik¬
förmåga framforslas likväl på den en godsmängd, som uppgår till icke
mindre än 1/8 af statsbanornas hela godsmängd.
Jag sade nyss, att kanalerna och vattenvägarne särskild! vid trans¬
port på längre afstånd af tyngre massgods, af skrymmande och tyngre
råvaror hafva sin betydelse, denna transport, som icke minst för jord¬
bruket i våra dagar fått så stor betydelse i det mellanfolkliga varuut¬
bytet. Därmed har jag också angifvit, både hvarför Trollhätte kanal
med det snaraste måste ombyggas, och det mål, hvartill man vid denna
ombyggnad måste syfta. Det är vidsträckta nejder i vårt land, som
äro mer eller mindre direkt intresserade i Trollhätte kanal. Dess upp¬
land kan sägas sträcka sig genom västra Sverige från Kattegat ända
upp till Härjedalen, och i dessa nejder produceras i ständigt växande
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. m. ,')3
myckenhet just sådana varor för utlandets behof, som det är fördel- Om anslag
aktivt att kunna frakta sjöledes, liksom till dessa nejder i ständigt -fbr anl“å9-
viixande myckenhet från utlandet måste föras varor af likartad beskafffen- farled mellan
het. Men under det att sålunda produktionen och konsumtionen steg- Vänersborg
ras ganska hastigt och ganska betydligt, kan faktiskt icke någon större och Göteborg.
myckenhet än hittills af det gods, som behöfver utföras eller hit införas, (Forts.)
längre framföras på Trollhätte kanal, i ty att gränsen för dess trafik¬
förmåga nu i det närmaste är uppnådd. Det torde vara obestridligt. Redan
sedan lång tid tillbaka hafva trafikanterna på kanalen framställt klago¬
mål öfver trängseln vid slussarne, som åsamkar dem förluster och
som hotar att öfvergå till rent af stockning i sjöfarten. Visserligen
hafva under senare tider åtskilliga åtgärder vidtagits, hvarigenom trafiken
lättats, men några ytterligare åtgärder i den vägen torde näppeligen
stå till buds, och i trots af åtgärderna är det faktiskt, att tidvis är
kanalen så blockerad, att fartyg måste vänta dygn för att komma fram.
Alla sakkunniga hafva också varit ense därom, att kanalen icke kan
i någon nämnvärd mån svälja mera gods, än hvad den för närvarande
gör. Så väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, så vattenfallsstyrelsen med
öfverste Hansen, så professor Richert och likaledes kanalkommissionen.
Skall Trollhätte kanal kunna tillgodose den industriella utvecklingen,
måste den därför obestridligen med det snaraste ombyggas. Och därvid
måste man naturligtvis tillse, att icke blott mera gods kan föras fram
på kanalen, utan också att detta framförande kan ske med lägsta
möjliga kostnad. Å andra sidan gäller det att tillse, att detta stora
företag icke göres mera omfattande och mera kostsamt, än hvad de
nuvarande förhållandena och en klok omtanke för framtiden kräfva.
Och det är just detta, mina herrar, just detta, som det nu framlagda
förslaget söker förverkliga. Genom detsamma skulle kanalens trafik¬
förmåga nära nog tredubblas, och fartyg, som trafikera icke blott
Östersjön och Nordsjön utan som kunna utsträcka sin trafik till Frank¬
rikes atlanterhamnar, skulle direkt kunna föra laster från och till
Vänerns hamnar, sålunda tillförande industrien i hjärtat af Sverige i
väsentlig mån samma fördelar, som om dessa orter med deras rika
utvecklingsmöjligheter vore belägna invid hafvet.
I mitt anförande till statsrådsprotokollet har jag sökt att i någon
mån klargöra, hvad detta betyder med afseende på fraktkostnaderna.
För närvarande kan Trollhätte kanal icke trafikeras af fartyg med
större dräktighet än 300 ton. Med en ombyggnad för 4 meter djup¬
gående fartyg af kanalen skulle densamma kunna befaras af ända upp
till 1,300 tons fartyg, hvilket innebär, att driftkostnaden t. ex. vid en
resa från Kristinehamn till Göteborg skulle kunna reduceras med 24
procent, hvartill kommer den ganska afsevärda kostnadsbesparing, för
att icke nämna tidsvinsten, som uppstår, genom att man undviker
omlastning i Göteborg. Enligt förslaget skulle, såsom herrarne hafva
sig bekant, slussarne utbyggas för 5 meters fartyg, så att, när behofvet
kräfver det, hela kanalen utan vidare kostnad skulle kunna apteras
för fartyg, som kunna lasta ända till 2,400 ton och som då kunna
utsträcka den direkta fraktfarten från Vänerns hamnar till Medelhafvet.
Den beräknade byggnadskostnaden är 22,800,000 kronor, som skulle
vara afsedd att fördelas så, att kanalen skulle vara färdigbyggd år
N:o 42.
54
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om anslag 1915. Det är ju gifvet, att ett förslag af sådan räckvidd skall mottagas
för anlägg- me(j en vjgs betänksamhet af dem, som bära ansvaret för det afgörande
farled, mellan beslutet, och den omständighet, att det resultat, hvartill man nu
Vänersborg kommit, i skälfva verket är slutet på många och långa strider, bittra
och Göteborg, tvister mellan olika intressen och att Kungl. Maj:ts förslag är slutpunk-
(Forts.) ten af 13 års vidlyftiga undersökningar och arbeten, det hindrar natur¬
ligtvis icke, att det törhända skall förefalla en och annan af kamma¬
rens ledamöter, som om det kommit dem väl hastigt uppå och som
om de på grund däraf skulle hafva en viss fallenhet att skjuta frågan
ifrån sig. Men äfven de af eder, mina herrar, som hysa den uppfatt¬
ningen, tror jag icke förtänka mig, att jag tillrådt Kungl. Maj:t att
redan nu lägga fram för Riksdagen detta förslag. Ty för Riksdagens
afgörande mognar förvisso icke ett förslag genom att i åratal gömmas
i kansliets byrålådor utan endast genom diskussion i Riksdagens utskott
och plena. Törhända kan däremot en och annan af eder finna mig
vara väl sangvinisk, då jag säger, att jag framlagt förslaget i den täm¬
ligen vissa förhoppningen, att det skall godkännas af den nuvarande
Riksdagen, och att jag fortfarande vågar omfatta den förhoppningen.
Jag är utskottet synnerligen tacksam för den mycket välvilliga
behandling utskottet egnat förslaget, om hvilket utskottet säger, att
beaktansvärda skäl kunna anföras för detsamma, och mot hvars
tekniska detaljer utskottet icke haft någon anmärkning att göra. I
själfva verket torde det icke vara förmätet af mig att påstå, att det
sätt, hvarpå utskottet behandlat detta förslag, till fullo bestyrkt riktig¬
heten af mitt omdöme, att här gäller det en stor och viktig fråga, som
snarligen bör genomföras. Utskottet har emellertid detta oaktadt afstyrkt
förslaget. Förnämsta anledningen härtill angifver utskottet vara, att
utskottet hyst tvekan angående tillförlitligheten af de verkställda trafik-
beräkningarne. Jag tror mig emellertid, mina herrar, kunna påvisa,
att dessa beräkningar skett med mycket stor försiktighet.
Beräkningarna utgå ifrån det antagandet, att trafiken skall för¬
dubblas under loppet af 20 år och sålunda under 40 år fyrdubblas.
Ser man på utvecklingen under 1800-talet, så visar sig just, att gods-
trafiken fördubblats i medeltal hvart 20:de år, och tager man i betrak¬
tande förhållandena under de senaste årtiondena, så konstaterar man
alldeles samma proportion. Sålunda växte trafiken mellan 1880 och
1900 från omkring 550,000 ton till omkring 1,100,000 ton. Och under
den senaste 20-årsperioden 1887 till 1907 kan iakttagas en stegring
från 600,000 ton till öfver 1,200,000 ton. Jag vill tillägga, att väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt förslag af år 1892 antagit en fram¬
tida fördubbling under kortare tid än 20 år, och Laurell ansåg sig i
sitt förslag kunna räkna med ännu gynnsammare siffror. Nu har man
i kalkylerna utgått ifrån, att den blifvande trafikon icke kommer att
växa i kraftigare proportion än hittills. Man har blott utgått ifrån,
att den skall växa i samma proportion, som den gjort under lång tid.
Man har icke tagit hänsyn till den särskilda trafikstegring, som enligt
alla erfarenheter plägar inträda på en äldre farled efter genomförandet
af sådana förbättringar, som kunna medföra väsentlig lindring i frakt¬
kostnaderna, nämligen fördjupningen af kanalen, så att den kan befaras
af större fartyg. Erfarenheten från utlandet lär ju i väsentlig mån,
■V>
N:o 42.
Ontdagen don 12 Maj, f. in.
att denna särskilda ökning är så betydlig, att man kan säga, att kal- Om
kylerna alltid öfverträffats af verkligheten. ning'afny
Jag har förut nämnt, att den industriella utvecklingen inom detyflr;e^ mellan
■uppland, till hvilket kanalen är hänvisad, är betydlig och i stark till- Vänersborg
växt. Jag ber att få anföra några få siffror, hvilka enligt mitt för- och Göteborg.
menande på det mest eklatanta sätt bestyrka riktigheten af detta mitt (Forts.)
uttalande. Tillverkningsvärdet vid fabrikerna under 10-årsperioden
1897—1907 utgjorde i Värmlands län år 1897 25,300,000 kronor och
hade år 1907 växt till 57,800,000 kronor. Således en ökning på 10
år af 130 procent. Samma värde hade i Kopparbergs län stigit under
denna tid från 18,900,000 till cirka 41,300,000 kronor, sålunda en ök¬
ning af T20 procent, i Örebro län från 11,000,000 till 35,400,000
kronor, sålunda en ökning på 10 år af 220 procent, i Västmanlands
läns landsbygd från 6,700,000 kronor till 14,400,000 kronor, sålunda
-en ökning af 115 procent, i Älfsborgs läns landsbygd från 26,300,000
kronor till 48,000,000 kronor, sålunda en ökning af SO procent, och i
Skaraborgs län från 8,500,000 kronor till 12,200,000 kronor, sålunda
en ökning af 40 procent. Tillverkningen har sålunda på 10 år mycket
mera än fördubblats. Jag skall be att i samma syfte få nämna, att
under det den totala godstrafiken från Vänerhamnarne, Karlstad,
Kristinehamn, Otterbäcken, Vänersborg, Lidköping och Åmål år 1897
uppgick till blott 437,349 ton, motsvarande siffror för år 1907 stigit
till 987,971 ton. En ökning under denna tid sålunda af öfver 100
procent. Slutligen ber jag att beträffande trafikökningen på kanaler i
.allmänhet få anföra ett par siffror från utlandet. Under sista 20-års-
perioden, för hvilken jag lyckats få officiella siffror, har trafiken tre¬
dubblats på Plauer-kanalen och Main-kanalen samt sjudubblats på
"Oder-Spree-kanalen, och, såsom jag nämnt, har man där gång på gång
gjort den erfarenheten, att om man förbättrar en kanal, öfverträffar
ökningen de gjorda kalkylerna, som den flydda tiden kunde gifva under¬
lag för. Med alla dessa fakta för ögonen kan jag icke finna annat,
än att trafikberäkningen uppgjorts med tillämpning af sunda metoder
■och utan hvarje öfverdrift.
Utskottet vill emellertid, att ännu tillförlitligare trafikberäkningar
skola göras. Men jag vågar fråga: hur vill utskottet, att en sådan
beräkning skall kunna ske? Det sätt, som man tillämpat, är det säk-
Taste, man hittills känner. Man bedömer framtiden efter den gångna
tidens erfarenhet och man har icke dragit några växlar på det osakra,
då man, såsom jag flera gånger framhållit, icke medräknat den trafik¬
stegring, som förbättringar af en kommunikationsled med all sanno¬
likhet kommer att medföra. Vid räntabilitetskalkylerna har antagits
vidare, att de nuvarande kanalafgifterna skulle bibehållas oförändrade.
Räntefoten har beräknats till 3.6 procent, underhållskostnader, onera,
■driftkostnader och amorteringen till maximum 1,5 procent på anlägg¬
ningskapitalet, en siffra, som kan anses säker med hänsyn till erfaren¬
hetens vittnesbörd. Om dessa antagna beräkningar äro riktiga, skulle
hela anläggningskostnaden inclusive räntor under byggnadstiden kunna
amorteras på 40 år. Om det mot förmodan, trots den försiktighet
man iakttagit, visat sig vara sangviniskt, lär väl detta icke kunna för-
N:o 42. 56 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om antlag anleda till annat, än att man får räkna med en något längre amorte-
ni “afn’ ringstid-
farled mellan Utskottet har äfven haft en annan brist i utredningen att anmärka
Vänersborg i det utskottet anmärkt, att det icke finnes någon garanti för, att Göta
och Göteborg, älf nedanför Bohusbanans bro blir uppmuddrad till nödigt djupt, och
(Forts.) likaledes har utskottet ansett, att det är icke klart beträffande för
hållandena vid Vänerns hamnar. Jag för min del anser, att någon
garanti här icke behöfves. Ty i fråga om Vänerns hamnar är jag visa
om, att saken skall ordna sig själf på grund af konkurrensens makt.
Men i alla händelser hafva ju reservanterna uppställt såsom villkor
något, som gör att man här icke vidare behöfver tala om den saken.
Ty med antagande af reservanternas villkor behöfver man icke alls
hysa några betänkligheter, såsom utskottet i detta fall gjort. Jag kan
icke säga annat än, att jag för min del tycker, att reservanterna gått
val strängt tillväga. Om Kristinehamn och Åmål hafva sådana ham¬
nar, att dessa städer annars vore berättigade att få anslag af staten,
därför att de behöfva upprensa sina hamnar, så vet jag ingen anled¬
ning att utestänga dem därifrån, därför att man skall bygga om Troll-
hätte kanal. Det synes mig för öfrigt litet underligt, att ett så stort
och för hela landet viktigt företags tillkomst skall göras beroende af
majoriteten inom stadsfullmäktige i Åmål. Emellertid är det väl obe¬
stridligt, att med antagande af reservanternas förslag kan icke den
invändning uppställas, som utskottet gjort.
Jag kan icke finna, att de skäl, som utskottet anfört, verkligen
kunna vara skäl för afslag. Sådana skäl kunna alltid uppställas, om
man vill, mot hvilka beräkningar som helst och mot hvilket förslag
som helst. Och jag undrar också, om jag mycket misstager mig, då
jag vågar tro, att bakom de utsagda skälen ligger ett annat, som icke
uttalats och som dock varit i väsentlig mån det bestämmande. Åtmin¬
stone har det vid privata samtal med åtskilliga af utskottets ärade
ledamöter blifvit antydt, att det skälet hos dem stått i mycket hög
kurs. Jag menar hänsynen till det statsfinansiella läget, sparsamhets-
synpunkten. Mina herrar, jag försäkrar, att ingen kan i allmänhet
mera behjärta den synpunktens berättigande än jag, men jag vågar
hemställa, om den framsynta sparsamhetens politik alltid får sin bästa
politik i den slutna pungen. Jag hemställer till herrarne, om det verk¬
ligen finns någon i denna kammare, som tror, att det framställda för¬
slaget, om det undanskjutes något år, skall kunna genomföras med
billigare kostnader för statsverket, om man icke snarare kan vara täm¬
ligen säker på, att det går såsom alltid, då det är fråga om utgifter
för betäckande af kostnader, som framkallas af en oafbrutet växande
trafik och markförvärf, så att ett uppskof är liktydigt med ökade kost¬
nader. Jag kan icke förstå annat, än att just ur sparsamhetens syn¬
punkt bör detta företag så snart som möjligt igångsättas. Särskilda
med hänsyn till markförvärf är det obestridligt, att ett uppskof kom¬
mer att leda till åtskilligt jobberi i tomter, som kommer att stå staten
ganska dyrt.
Jag har i mitt anförande till statsrådsprotokollet anfört andra skäl,
som enligt mitt förmenande tala för att nu söka bringa företaget till
stånd. Jag har bland annat påpekat, huru önskvärdt det vore att få
.07
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. in.
behålla och begagna den profvare arbets- och befälsstam, som nu finnes. Om ^tiog
Den saken är visserligen en underordnad fråga, men den spelar sin
roll i kostnadshänseende. Men framför allt har jag ansett, att förslaget, faritj, mellan.
om det öfverhufvud taget befinnes vara godt och gagneligt, bör genom-’ Vänersborg
föras därför, att det obestridligen tillgodoser ett verkligen trängande och Göteborg.
<Fort'-)
Det är, mina herrar, en gammal svensk svaghet, älskvärd nog från
vissa synpunkter sedt, att i goda tider hoppas allt, i onda tider miss¬
trösta om allt. Så snart den ekonomiska vågen stiger, synes fram¬
tiden för oss svenskar vara endast solljus och guldregn, men när
ebben kommer, äro vi åter i det fattiga landet. Erfarenheten borde
väl ändå hafva lärt oss, att i hvilka zickzacklinjer den ekonomiska
utvecklingen än går, går den dock i det stora hela äfven i vårt land
alltid säkert framåt och uppåt. Den enskilde drager sig helt naturligt
för att under tryckta konjunkturer gifva sig ombord med nya och
kostbara anläggningar, helt naturligt därför, att han icke kan veta,
hvad framtiden bär i sitt sköte just för honom och hans näring.
Staten kan naturligtvis icke heller underlåta att taga intryck och i
viss mån rätta sin politik efter konjunkterna. Men efter mitt förme¬
nande handlar staten mycket oklokt, om den söker tillämpa detta så,
att den på grund af tillfälliga lågkonjunkturer underlåter att i tid
vidtaga sådana åtgärder, som äro nödiga och nyttiga för den industri¬
ella utvecklingens främjande.
Mina herrar! På grund af hvad jag anfört vågar jag uttala den
lefvande förhoppningen, att denna kammare icke blott lika med ut¬
skottet skall finna den föreliggande frågan vara af stor vikt för landet
och den lösning, som här föreslagits, god utan ock lika med mig finna,
att den är så viktig för landet, att den bör så snart som möjligt
genomföras.
Grefve Klingspor: Utskottet har med mycket stort intresse följt
denna fråga under dess utredning och med beundran har också ut¬
skottet mottagit den kungl. propositionen, med beundran därför, att
det stora arbetet på så kort tid kunnat utföras och utförts så väl.
Utskottet har visserligen anmärkt, att det saknas något i utredningen,
men i en så stor fråga som denna är det ju gifvet, att icke alla skäl
för densamma kunna påvisas, utan några kunna blifva glömda.
Bland de skäl, som gjort, att utskottet känt sig betänksamt med
afseende på denna fråga, är då det, som nyss utaf herr statsrådet och
chefen för civildepartementet också nämndes, att det är icke fullt
kända förhållanden mellan hamnen i Göteborg och den plats, där
kanalen skulle börja. Vidare är det icke fullt utredt, huruvida Vänern
är fullt lämplig för trafik med så pass stor ångare, som nu föreslagits,
nämligen 4 meters djupgående fartyg och lastande 1,300 ton. Man
vet, man har hört det från sakkunnige, att det finnes uti Vänern två
leder, som nu trafikeras. Den ena leden skulle vara möjlig att användas
för 4 meters djupgående fartyg, men man är dock oviss, om den
verkligen är fullt lämplig. Det behöfs en undersökning, innan man
kan säga, att den leden kan trafikeras af så djupgående fartyg som de
nu föreslagna. Vidare är det icke fullt klart med afseende på ham-
N:o 42. 58 Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om andag norna vid Vänern. Man vet, att hamnen i Karlstad håller på att
ning ”af Zy ordnas så>.att den kan mottaga dessa stora fartyg. Men inloppet till
farled mellan Karlstad lär vara sådant, att där måste nedläggas ganska stora kost-
Vänersborg nader, innan man. kan få det i sådant skick, att så stora fartyg där
^lmna o passera. Vidare är hamnen i Kristinehamn och dess inlopp
( orts.) icke så ordnade, att de kunna mottaga dessa fartyg. Samma är för¬
hållandet med hamnarne vid Otterbäcken och i Åmål. I Mariestad
har man knappast tänkt på att kunna uppmuddra Vänern så, att
dessa fartyg där kunna gå in. Likaså i Lidköping. Sålunda är det
endast de hamnar, som ligga på Vänerns norra sida, nämligen Karl¬
stad och Kristinehamn, samt på östra sidan Otterbäcken och på västra
sidan Åmål, eller fyra stycken hamnar, som skulle kunna upptaga
trafiken, men ingen af dessa hamnar är ännu i ordning, så att den
kan upptaga en dylik trafik.
Vidare är, såsom jag nämnde, icke den farled, som man påstår
möjligen kunna användas för så djupgående fartyg, undersökt, så att
man kan säga bestämdt, att i denna farled kan man gå med fyra
meters djupgående fartyg. Antag till exempel, att det behöfves" en
rätt väsentlig muddring och bergsprängning? Det kan gå på miljoner.
Man vet det icke, men utskottet har ansett det vara klart, att man
bör göra en sådan undersökning, innan man bestämmer sig för att
anslå en sådan afsevärd summa som 22,800,000 kronor.
\idare har utskottet fäst sig vid den s. k. finansplanen. Det är
icke underligt, om utskottet känt sig tveksamt, då man velat påstå,
att trafiken skall ökas så mycket, genom att man fördjupar kanalen
med en meter, att inkomsterna kunna öka sig så väsentligt, att man
skall kunna betala en ränta af 3 6/10 procent på ett belopp af 22- till
23,000,000 kronor. Vidare är det icke alls gifvet, att det går att bygga
denna kanal för 22,800,000 kronor. Man hoppas det, men man vet
det icke. Jag tror, att det vore nyttigt att äfven i detta fall vidtaga
en ytterligare undersökning och revidering af siffrorna. När man nu,
såsom man kan vara berättigad, känner sig mycket betänksam med
tanke på att upplåna en så väsentlig summa som 22,800,000 kronor,
är det ju gifvet, att man också vill hafva garanti för, att dessa mil¬
joner blifva väl använda, så att de kunna gifva skälig ränta på det
utlagda kapitalet.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet sade, att vi på
senare år försummat kanallederna. Ja, detta påstående kan han ju ha
rätt i, men Riksdagen har såväl förut som nu under sista hälften af
1800-talet med varmt intresse följt kommunikationernas utveckling.
Före 1830- och 1840-talet rådde ju ett lika varmt intresse för att bygga
kanaler som nu råder för att bygga järnvägar. Vi byggde då i Sverige
Göta kanal, hvilken var ett storverk på sin tid och som visade sig
medföra verkligt gagn för landet. Sedan början af 1850-talet har vårt
intresse koncentrerat sig på byggandet af järnvägar. Vi ha användt
alla till buds stående krafter för att få vårt järnvägsnät i ordning,
men vi hafva det ännu icke på långt när färdigt. Vi arbeta fortfa-
farande därpå. I år har Riksdagen visat sitt varma intresse för våra
kommunikationer, då den redan för järnvägars byggande anslagit
mellan 7 och 8 miljoner och står inför möjligheten att nu ytterligare
5!)
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. in.
få anslå några miljoner därutöfver. Således kan man ju icke säga, Om
att Riksdagen icke med vaket intresse följer kommunikationernas ut- niny af ny
veckling Tvärtom må man väl erkänna, hvad som verkligen är att jarieg, mellan
beakta, nämligen att Riksdagen i dessa nedåtgående konjunkturer, då Vänersborg
man alldeles gifvet är mera sparsam än annars, det oaktadt har bevil-oc o e org.
jat ganska stora summor till förbättrande af våra kommunikationer. (,'or3d
Vi ha under denna riksdag beviljat medel till dubbelspår såväl på
östra stambanan som på den västra, där vi anvisat medel för ett
dubbelspår från hjärtat af Västergötland ned till Göteborg. Man har
ju dessutom tänkt sig möjligheten af att anlägga en järnväg från
trakten af Kristinehamn och ned till Töreboda. Månne då icke detta
. dubbelspår från hjärtat af Västergötland till Göteborg skulle kanske
på billigare sätt kunna upptaga en del af den trafik som kommer
norrifrån? På andra sidan Vänern finnes ju också bergslagsbanan, som
väl kan upptaga ganska stora godsmängder. Man får verkligen saga
att såväl för Värmland som för de norr därom belägna orterna skulle
det bli och är det redan väl sörjdt i fråga om kommunikationer.
Herr statsrådet nämnde, att det är icke allenast trakterna omkring
dessa Vänerhamnar, som få godt af denna kanal, utan, säde han »hela
trakten från Härjedalen och ned till Kattegatt». Det låter vackert,
och det kan ju möjligen förhålla sig så, som han sade, men trakten
från Härjedalen ned genom Dalarne och Värmland^ har redan nu
goda kommunikationer såväl österut som söderut. Således kan man
påstå, att denna kanal icke kan utgöra ett så särdeles stort behof for
, d.0gg£i traktör.
I allmänhet är det ju så, att när stora frågor komma före i
Riksdagen och stora utgifter äro å bane, så behandlar man dem med
eu viss betänksamhet, innan man i dem fattar beslut. Det är ju
därför heller icke underligt, om Riksdagen i år skulle vilja skjuta pa
denna fråga, fundera på den tills nästa år och då fatta beslut. Frågor
af en sådan vikt som denna ha i allmänhet icke förlorat på att ligga
från ett år till ett annat, utan tvärtom hafva de många gånger vunnit
på att man fått se dem från flera sidor.
Jag tror därför, att det vore välbetänkt, om Första Kammaren
ville följa statsutskottet, och jag ber att få yrka bifall till statsut¬
skottets förslag.
Friherre Falkenberg: Då jag tagit mig friheten att reservera,
mig mot utskottets hemställan, så skall jag be att äfven i egenskap af
representant för Värmland här få yttra några ord. _
Utskottet har grundat sitt afstyrkande utlåtande hufvudsakligen
på fyra skäl. Det första är det: att" utskottet hyser tvekan, huruvida
-en ombyggnad af kanalen verkligen är af behofvet påkallad, då det
»hvarken af hänsyn till landets försvar eller ur nationalekonomisk
synpunkt kan anses vara berättigadt att anlägga eu sådan farled för
störa hafsgående fartyg». På den saken ber jag att få svara och
kraftigt betona, att utan tvifvel är en ombyggnad behöflig, och att
krafvet på en sådan ombyggnad började framställas redan för så länge
sedan som år 1890. Och så mycket mera kan man nu säga att
■behofvet påkallar en sådan ombyggnad, som gränsen för kanalens
N:o 42.
60
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
f'6r anläqg- !fafikfö™åga sFnes uppnådd. Beslutar man emellertid nu en om-
ning a/ny b£fgnad’ *a bkr kanalen i allt fall icke färdig förrän år 1915 eller
farled mellan således 2o ar efter det, att allmänna opinionen första gången
Vänersborg började fordra en modernisering af denna viktiga farled
0C\f11u7' • ?eVnrndr^-Slflet är det’ att utskottet ^ger eig »hysa tvekan an-
( •) gående tillförlitligheten af de verkställda trafikberäkningarna». Ja det
" glfvet att, om man skall söka bedöma de framtida trafik¬
förhållandena, man till en viss grad kommer in på antagandenas
område. Men man har här dels grundat sina antaganden på de
statistiska uppgifter, som lämnats af herrar Key-Åberg och Winell, dels
pa erfarenheten som gifvit vid handen att man kan antaga tillväxten
i godsmängden blifva procentuellt ungefär lika stor som den varit
under den gangna tiden. Dessutom har man äfven stödt sig därpå
att man från utlandet inhämtat, att vid ombyggnad af kanaler har
ökningen i trafik efter ombyggnaden blifvit högst betydligt större än
den beräknades blifva. Skulle af oförmodad anledning ökningen
emellertid icke blifva så stor som man tänkt sig, så är det gifvet, att
detta icke kan medföra någon annan fara, än att amorteringstiden
utstrackes något längre. Om man jämför kostnaderna för detta företag
med de kolossala summor, som utlagts på statens järnvägar, utan att
inan dar tagit i betraktande en amortering af anläggningskostnaderna
rl.mlig tid, tror jag icke att man får säga att denna anläggning
staller sig sa ogynnsam.
Det tredje skälet för utskottets afstyrkande är, att ytterligare kost-
nader skulle kunna kräfvas för uppmuddringen af Göta älf nedanför
-Bohusbanans bro. Frågan härom har icke upptagits i kostnadsberäk¬
ningarna och därför säger utskottet att »denna sak borde vara ordnad
innan Riksdagen fattar beslut om anläggning af den utvidgade farleden »
etc. Ja, men i alla hittills framlagda hamnförslag för Göteborg ingå
kostnader för uppmuddring af denna del af älfven, och det finns väl
intet tvifvel om, att Göteborgs stad skall åtaga sig detta arbete. För
otngt har förmodar jag, Kungl. Majrt i sin hand att vid fastställande
åt hamnplan för Goteborg föreskrifva, att tillräckligt djup tages ända
upp till bron, detta så mycket mera som Göteborgs stads område äfven
sträcker sig på öfre sidan af bron och där staden har ganska viktiga
anläggningar såsom slakthus och pudrettfabriker, så att jag tror icke
att något uppskof behöfver göras för den sakens skull.
Sedermera har utskottet anfört, att »äfven i ett annat hänseende
ar ärendet icke så förbereda som erfordras för att med någon säkerhet
kunna bedöma de kostnader, som företaget kan komma att ådraga
staten» Dessa kostnader afse fördjupning af Vänerhamnarna och
segelleden. Men i kanalkommissionens utlåtande är det visadt, att
totalkostnaden för denna segelränna till Karlstad, Kristinehamn'och
Utterbäclren icke skulle uppgå till högre belopp än 420,000 kronor.
Utåt dessa 420,000 kronor skulle ensamt för inseglingsrännan till
Karlstad erfordras^ 235,000 kronor, men då gick också förslaget ut på,
att det skulle göras en alldeles ny ränna upp till staden. Då emel¬
lertid den nuvarande rännan med mycket måttliga kostnader kan uph-
ränsas så, att den blir trafikabel för fyra meters fartyg och blir fullt
duglig för lång tid framåt, lär, efter hvad jag inhämtat, staden vara
Onsdagen den 12 Maj, f. in. Öl N:o 42-
benägen att åtaga sig detta arbete, i all synnerhet som staden redan Om anslag
låtit göra sina kajer, så att de kunna användas för fartyg med fyra Jn-ng”ayl^y
meters djupgående. farled mellan
Jag skall "be att få läsa upp ett telegram, som jag i går kväll Vänersborg
erhöll från Karlstad. Telegrammet bestyrker hvad jag här sagt och och Göteborg.
lyder så: »Karlstads stadsfullmäktige, talrikt samlade till enskildt sam- (Forts.)
manträde, hafva enhälligt uttalat sig för, att staden bekostar inseglings-
rännans inrättande för fyra meters fartygsdjup». Det är undertecknadt
af stadsfullmäktiges ordförande rektor Dahlman och af major Hälleberg,
som är ordförande i hamnstyrelsen. Detta nu beträffande hamnen i
Karlstad!
Vidare är det fråga om hamnen i Otterbäcken. För att då veder¬
lägga grefve Klingspors farhågor rörande denna hamn, och det som i
utskottet af derå framhållits, nämligen att vederbörande på denna
plats skulle anse sig tveksamma, huru de borde ställa sig, ber jag få
säga att jag är berättigad att meddela, att verkställande direktören i
Nora—'Bergslags järnvägsaktiebolag har den uppfattningen, att kanalen
skulle vara af den stora vikt för Nora—Bergslags järnväg, att han är
beredd tillstyrka sitt bolag att på egen bekostnad verkställa förbätt¬
ringar af Otterbäckens hamn till ett belopp af 100,000 kronor, Indika
i samband med kanalens ombyggnad äro erforderliga. Vidare är jag
berättigad att meddela att ehuru styrelsesammanträde icke kunnat
hållas, styrelsens ledamöter vid enskildt möte lika fullt förklarat sig
beredda att bekräfta och biträda detta verkställande direktörens förslag,
och då styrelsen representerar så godt som hela bolagets aktiekapital,
så torde detta uttalande jämväl vara att betrakta såsom ett uttalande
från bolaget själft.
Slutligen kommer frågan om hamnen vid Kristinehamn, och då
kan jag meddela, att det skickats hit till Stockholm till stadens repre¬
sentant i Andra Kammaren en skrifvelse från stadsfullmäktige i Kri¬
stinehamn, hvilken skrifvelse jag af honom erhållit för att delge den
för kammaren. Den lyder så: »Stadsfullmäktige i Kristinehamn hafva
vid ordinarie sammanträde denna dag enhälligt beslutat uppdraga åt
undertecknade att å fullmäktiges vägnar till Eder såsom stadens repre¬
sentant i Riksdagens Andra Kammare uttala sin öfvertygelse om den
särdeles stora betydelsen jämväl för vårt samhälle däraf att den ifråga¬
satta nya farleden Vänersborg—Göteborg skyndsammast kommer till
stånd äfvensom att nyttan af detta företag fullt motsvarar de för¬
väntade uppoffringarna från stadens sida för bättrandet af dessa nu¬
varande hamnförhållanden samt att anmoda Eder att på det sätt, Ni
till främjande af den i detta ärende afgifna kungl. propositionens an¬
tagande, finner lämpligast använda detta meddelande. Beslutet härom
blef genast vid sammanträdet justeradt. Kristinehamn den 11 maj
1909.»
Skrifvelsen är undertecknad af Herman Peterson och K. G. Swenson.
Således kan man säga, att denna summa af 420,000 kronor torde
bli, om än icke öfverflödig, så dock i det allra närmaste obehöflig.
Jag kan icke finna annat än att utskottets motivering alltså på dessa
punkter är vederlagd.
Angående ségelrännan i Vänern har grefve Klingspor framhållit,
N:o 42.
62
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Om anslag att det vore tvifvel om, huruvida man kan komma med så djupgående-
nino af% f?r^g Senom Vänern' HärPå vil1. JaS svara, att lots befälhafvare har
farled mellan förklarat, att för denna farleds befarande med fyra meters djupgående
Vänersborg fartyg blott en mindre omläggning af farleden vore erforderlig, så att
och Göteborg, den i stället för att gå söder om ett visst grund komme att gå norr
(Forts.) om detsamma.
Slutligen är det en sak, som jag icke anser vara den minst viktiga,,
och det är den, om man skall afskeda hela den stora personalen vid
Trollhättan, uppgående till cirka 1,300 man, hvilka alla äro väl för¬
farna just i det slags arbete, som det här skulle bli fråga om. Staten
klandras ofta därför, att det icke är kontinuitet i dess arbetsplaner,
och jag får säga, att skulle detta byggnadsförslag afslås och om man
icke skulle komma att antaga propositionen, är det ett ytterligare
bevis härpå. Ty att här släppa ifrån sig yrkesskickliga och just på.
detta område väl kunniga personer är naturligtvis ganska orätt. Det
finns för öfrigt en hel mängd ingenjörer och förmän, som också däri¬
genom skulle komma att skingras åt olika delar af landet, det finns
maskiner, kranar, baracker, sjukhus, med ett ord en hel mängd an¬
ordningar, som äro nödvändiga för det nya företaget, och som endast
vore att öfvertaga.
Hvad beträffar det villkor, som reservanterna uppställt i sin re¬
servation, får jag säga, att jag icke är mycket böjd för att antaga
detta villkor, och jag tror, att det om jag så får säga redan gjort sin
nytta, så att efter mitt förmenande resultatet af detta villkor redan
föreligger. Därför undrar jag, om man icke med lugn kan yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, och så anhåller jag, herr talman, att få gorå..
Herr Fränekel: Då jag tillhört utskottets majoritet, kan jag icke¬
underlåta att först och främst glädja mig åt att herr statsrådet och
chefen för civildepartementet här komplimenterat statsutskottet för
den välvilliga motivering, som statsutskottet låtit detta ärende komma
till del. Men han förvånade sig öfver, att statsutskottet endast anfört.
de skäl, som finnas angifna i betänkandet, till stöd för sitt afslags-
yrkande. Jag trodde tvärtom, att han skulle hålla statsutskottet räk¬
ning för, att statsutskottet icke i vidare mån gjort ingrepp på denna
fråga, som äfven statsutskottet erkänt förr eller senare måste genom¬
föras. Den tekniskt genomgående utredningen, som förekommer i
departementschefens anförande till statsrådsprotokollet, skulle kunna
gifva många anledningar till bemötande, men jag skall icke bemöta,
hvad han däri uttalat, utan skall taga mig friheten anföra några syn¬
punkter, som där saknas, då kammaren skall fatta beslut i en fråga,
som kräfver en så stor utgift som denna.
De frågor, som jag tänker göra med anledning af herr statsrådets
nämnda uttalande till statsrådsprotokollet, har jag för min del sökt
uppdela i tre grupper. Den första frågan jag skulle vilja framställa
är den: »Hvilken hänsyn har tagits till att den nya kanalen skulle
blifva en väg genom nejder, som redan hafva goda kommunikationer?»
Jag frågar härvid: Bör staten anlägga en ny kommunikationsled genom
dessa trakter, då så många landsdelar finnas, som staten icke kunnat
tillgodose med kommunikationer på grund af ekonomiska skäl, och
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, f. m. d3
hvarom vid många tillfällen det har ordats här i kammaren? .lag ber Om anslag
herrarna i detta fall återföra i minnet, huruledes vi, när det gällde ^ing1 af ^ny
byggandet af järnvägar i Norrland, förklarade, att vi fullt uppskattadefarieå, mellan
behofvet däraf för vissa delar af Norrland, som saknade kommunika- Vänersborg
tioner, men hvilkas bebyggare vi måste svara: våra resurser tillåta oss och Göteborg.
icke att göra allt på en gång! Ni få vänta med eder tur och få gå i (Forts.)
den ordning, som kan vara rättvis, då Riksdagen söker tillgodose alla
landsdelar! — Jag vill påpeka, att då det gällde att bygga en bana
till Skellefteå, förelåg en proposition och motioner att äfven bygga en
bana till Piteå, men vi af visade denna framställning och säde: Vi
inse visserligen, att Ni behöfver en järnväg till Piteå, men vi kunna
icke bygga den nu, ty dels hafva vi icke ekonomiska resurser, och
dels kunna vi icke fästa ett alltför stort antal arbetare vid järnvägs¬
byggnader.
Vidare frågar jag: Har man, då man förordat en sa stor utfarts-
väg som den här ifrågasatta, tagit hänsyn till den konkurrens, som
en sådan kanalled medför för redan i dessa trakter förefintliga kom¬
munikationsleder? Jag tog mig nyss friheten nämna, att behofvet af
ökade kommunikationer i dessa landsdelar syntes mig betydligt mindre
än på många andra ställen i synnerhet i sadana trakter, som sakna
kommunikationer. Men om man påminner sig, att den nu föreslagna
kommunikationsleden skulle komma att utöfva konkurrens icke endast
med stora bergslagsbanan, som går alldeles parallellt med kanalen,
utan äfven med statsbanan genom Västergötland, måste man spörja
sig, huruvida nödig hänsyn verkligen tagits till, hvad detta betyden
Har man betänkt, att ekonomien för statens järnvägar på grund af
många omständigheter, som spela in, utom de dåliga konjunkturerna,
är sådan, att man borde låta bli att söka konkurrens och att framför
allt staten borde undvika denna konkurrens. Man har sagt i denna
fråga, att massgods skall komma att föras på kanalen. Men hvad
betyder det? Mina herrar, jag tager t. ex. bergslagsbanan. Hvad
fraktar den annat än massgods? Skall man då taga detta massgods
från bergslagsbanan för att transportera det på kanalen? Och skall
staten konkurrera med ett sådant företag? Hur skall man då kunna
begära, att en dylik bana skall kunna uppstå och blomstra? Man vet,
hvilka öden denna bana haft att kämpa mot, och hvilka motgångar
den haft i ekonomiskt afseende. När den så slutligen håller på att
komma på grön kvist, då säga statens organ: Vi skola bygga en kanal,
vi skola nu gå öfver till att bygga en sådan, ty det passar oss!
I andra rummet vill jag göra den frågan, hvilken jag icke finner
besvarad i den kungl. propositionen: »Är räntabiliteten för detta stora
företag så utredd som nödigt skulle vara?» Jag vågar påstå, att så
icke är fallet. Till och med herr statsrådet har i sitt nu afgifna ytt¬
rande medgifvit, att dessa beräkningar stödja sig blott på antaganden,
hvilka antaganden enligt mitt förmenande, då det gäller så störa sum¬
mor, måste anses utgöra en högst ytlig utredning. Det är icke heller
att undra på. att herr statsrådet icke i detta afseende kan komma
längre, ty går man till den kungl. propositionen, så är hela räntabili-
tetsfrågan där affärdad på två rader. Det råder i propositionen intet
tvifvel om att denna kanal skall komma att ekonomiskt bära sig.
N:o 42.
64
Onsdagen den 12 Maj, f. m.
Zlf«aJ 0ch med en sådan utredning och sådana antaganden skall Riksdagen
nfL vara belåten? °
farled mellan vill emellertid påpeka några siffror, som i detta afseende
Vänersborg torde kunna visa, att beräkningarna icke äro fullt tillförlitliga och att
och Göteborg, beräkningarna snarare äro sangviniska. Jag tillåter mig nämna att i
(r orts.) trollhättestyrelsens beräkning öfver den sannolika trafiken på denna
kanal i framtiden förekommer en kurva, enligt hvilken denna trafik
så småningom efter 40 år skulle vara uppe i en siffra på 6,033,000
ton. Utan att vara spåman^ tror jag mig kunna påstå, att den siffran
icke kommer att uppnås på denna tid, och jag stöder detta mitt på¬
stående därpå, att jag tagit reda på, huru mycket gods statens järn-
vfigur för nät varande frakta i sin helhet. Jag begärde på järnvägs-
styrelsens trafikbyrå att fa veta, huru stort tontal gods, som nu afsän-
des under ett år från alla stationer i riket, från Boden till Trelleborg,
och jag erhöll till svar, att denna kvantitet var 10,376,000 ton. Rån
någon verkligen tänka sig, att, om ock hela denna statsjärnvägarnas
trafik skulle betydligt stiga pa denna tid, den skall kunna anses jäm¬
förlig med en trafik på en sträcka af endast 15 mil eller från Vänern
till ^ Göteborg, hvilken trafik då den skulle uppskattas till 6,000,000
ton? Jag har mycket stora förhoppningar på ökningen af godstrafiken
i Sverige, men jag tviflar på, att om äfven statsbanornas trafik af
detta slag kommer att fyrdubblas, den vid jämförelse med de siffror,
som man vill lägga till grund för räntabiliteten på den här föreslagna
kanalen, visar dessa siffrors ohållbarhet.
Den tredje frågan, som jag tager mig friheten att framställa är
den: »Kan behofvet anses kräfva, att denna kanal utföres nu?» Man
måste verkligen säga, att det åligger Riksdagen att, då Kungl. Maj:ts
regering icke velat så gorå, taga hägsyn till landets finansiella läge.
Herr statsrådet har i sitt anförande nyss framhållit, att det så godt
som hufvudsakliga skälet för afslag vore just detta för den, som vore
misstänksam och oviss, om kanalen borde utföras nu. Däri hade han
fullkomligt rätt, ty hade man i detta fall velat i motiveringen fram¬
hålla den statsfinansiella ställningen såsom ett skäl mot företaget, så
både man därigenom försvagat företaget mera, än man med den
motiveringen hade gagnat detsamma. Här föreligger dock ett förslag
om beviljande af nära 23,000,000 kronor eller 22,800,000 utöfver den
lånesumma, hvarom vi redan vid föregående Riksdag och denna Riks-
dag fattat beslut. Jag har för detta ändamål sökt göra klart för mig,
hur vår låneställning i detta afseende är. Jag ber då att få besvära
kammaren med några få siffror.
Den lånesumma, som Riksdagen upptog för anläggning af kraft¬
station med ledningar vid Trollhättan utgjorde 13,880,000 kronor. För
de vattenfall, hvilka måste inköpas för att säkerställa denna kraft¬
station förlidet år, upplånades 10,640,000 kronor. Vidare har vid
Trollhättan nedlagts ett kapital, åstadkommet genom lån, för att inköpa
kanalen, uppgående till 5,800,000 kronor. Slutsumman af dessa poster
utgör 30,300,000 kronor. Vill jag emellertid komma till den slut¬
summa, som i sin helhet blifvit använd för kommunikationer, hvilka
ännu icke gifvit någon afkastning vare sig till räntor eller amorterin¬
gar, så ber jag då först att få framhålla, att Riksdagen köpt vattenfall
Onsdagen den 12 Maj, f. m. 65 N:o 42.
för statsjärnvägarna för 5,000,000 kronor, på hvilka ännu ligger en Om anslag
död hand. Enligt uppgift från kamreraren i statskontoret belöpa sig
lånemedlen för år 1909 till de utgifter som Riksdagen redan beslutat farled mellan
på följande summor:
rörlig materiel för statens järnvägar..................
bandelen Falköping—Ranten—Olskroken .........
Trelleborgs hamn ...............................................
reparationsverkstad vid Notviken ....................
|
4,000,000 kr.,
. 200,000 »
130,000 »
. 250,000 »
|
Vänersborg
och Göteborg.
(Forts.)
|
för järnvägsbyggnader:
Lappträsk—Skellefteå
Östersund—Ströms vattudal, ^tillsammans ..............
Järna—Norrköping ]
Tomteboda—Järf va ...............................................
|
. 7,061,246 »
. 2,150,000 »
|
|
Summa
|
13,791,246 kr.
|
|
Lånebehofvet för att tillgodose de enskilda järnvägar, åt hvilka
Riksdagen förra året beslöt medgifva lån, utgör 1,500,000 kronor. För
ångfärjeförbindelsen Trelleborg—Sassnitz enligt förra Riksdagens beslut
erfordras 11,500,000 kronor. Detta gör en totalsumma af 62,100,000
kronor. På dessa 62,100,000 kronor, mina herrar, hafva vi ännu icke
någon afkastning, och hvad betyder det? Jo, det betyder, att annui-
teten på detta lånebelopp skall bestridas med skattemedel. Och jag
frågar, om våra skatteförhållanden äro sådana, att de precis betinga,
att vi lättsinnigt späda på dem med ytterligare 23 miljoner för att
därigenom få en annuitet, som blir ännu högre. Kan det vara lämp¬
ligt, särskildt vid en tidpunkt, då vi ha beständiga svårigheter att få
budgeten att gå ihop och då vi beständigt få söka efter skatteobjekt
för att kunna fylla dessa behof, som föranledas af Riksdagens beslut?
Då dessa behofs fyllande ännu icke äro för Riksdagen framförda, så
att man kan veta hvari de bestå, är det då skäl att belasta budgeten
med en ny annuitet, som jag nu tagit mig friheten att visa, hvart
det leder?
Är det underligt, att man får bevittna, att våra svenska goda stats¬
papper betinga lägre kurser i utlandet än Norges och Danmarks stats¬
papper, därför att Sverige konstant uppträder på lånemarknaden nästan
hvarje år med ett behof af 50—60 miljoner kronor? Det är icke
underligt och det kommer att bli ännu värre I Enligt mitt förmenande
kan man icke stå till svars för, att man under sådana tider som dessa
nedtynger budgeten med sådana utgifter, som, enligt hvad jag tycker
mig förstå, kunna uppskjutas.
Jag kommer nu till det skäl, som af herr statsrådet blifvit i stats¬
rådsprotokollet anfördt, nämligen att man borde utföra detta arbete
nu i stället för framdeles, emedan vi hafva 12- å 1,300 arbetare, som
möjligen redan nästa år bli lediga från arbetet med kraftstationen vid
Trollhättan. Jag tror, mina herrar, att denna fråga icke bör inverka
på vårt beslut. Detta är ingenting nytt, att vi haft sådana påkännin-
gar! Men vi ha alltid sökt göra oss reda för, på hvad sätt det ställer
sig med arbetstillfällena i öfrigt och i hvad mån staten bör bereda
arbete för ett visst antal arbetare. Jag har på järnvägsstyrelsens bygg-
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 42. 5
N:o 42.
66
Onsdagen den 12 Maj, f. in.
(Forts.)
för ånläoo- e^erfrågat, hvilken arbetsstyrka styrelsen själf beräknat under
ning af ny 1910 för byggandet af de järnvägar, till hvilka jag nyss nämnde,
farled mellan _ ^ vi ha beviljat anslag pa omkring 7 miljoner kronor. Jag skall
Vänersborg icke trötta herrarne med att uppgifva siffror för hvarje särskild järn-
cch Göteborg, vägsbyggnad, men jag kan nämna, att sammanlagda antalet arbetare
uPP8ar till 4,000 man, och hafva vi järnvägsarbeten, som kräfva en
arbetsstyrka på 4,000 man, tror jag icke, att vi behöfva sörja för att
dessa s. k. specialarbetare hvilket de icke äro — icke skola kunna
få arbete vid våra järnvägar. Hur har man i detta fall resonerat förr,
då fråga vant om att bygga järnvägar, som man på flera håll ansåg
icke borde utföras? Jo, då kommo i synnerhet från landtmannahåll
sadana invändningar som dessa: Ni får icke börja så många järnvägs-
arbeten, ty vi fa icke folk till jordbruket. Då var det sådana konsi-
derationer för jordbruket, att man icke ville draga bort ett alltför
stort antal arbetare därifrån, och följden var den, att man begränsade
sina järnvägsbyggnader. Men nu vill man slå in på en annan väg
och säga: Vi måste skaffa arbete för detta folk, som blir ledigt vid
kraftstationen vid Trollhättan. Men hvad betyder detta antal i för¬
hållande till de stora summor, som vi anvisat för våra järnvägar?
^a§ ^„r0r’ a^. skäl icke haft någon annan mening än att möjligen
förmå socialisterna att gå med på hvad man här föreslår.
Dessutom har man ju här talat om, att om man icke vill bifalla
utskottets förslag, skulle man åtminstone bifalla reservanternas förslag.
Ja, mina herrar, hvad betyder reservanternas förslag i denna fråga?
Skall reservanternas förslag godkännas, måste ju först underhandlingar
ske med dessa fyra orter, om de vilja fördjupa hamnarna, och under¬
handlingar ske. med Göteborg, om Göteborg vill bevilja 150,000 kronor
för uppmuddring af älfven upp till järnvägsbron. Dessa underhand¬
lingar föreställer jag mig komma att taga så lång tid, att nog få
arbetarna vi Trollhättan gå lediga ett hälft år, om de skola vänta på,
att underhandlingarna skola vara färdiga innan de få börja arbetet.
Min tro är den, att om reservanternas utväg för frågans lösning be¬
slutas, så bör man finna villkoret om arbetarna vara förfallet.
Innan lamnar denna fråga, kan jag icke underlåta att såsom
tillägg till den rent ekonomiska sidan af saken fästa kammarens upp-
märksamhet på, att efter hvad som meddelats från riksgäldskontoret,
ställningen beträffande gamla lån för närvarande är ytterst betänklig.
I. statutskottets utlåtande öfver statsrevisorernas berättelse rörande
riksgäldskontoret finnes en uppgift, huru det ställer sig med låneför-
hållandena för gamla lån. Däraf inhämtas, att obetalda lån för järn¬
vägarna uppgå till 348 miljoner kronor och lån för enskilda järnvägar
uppgå till 53 miljoner kronor. De räntor, som äro utbetalda'för dessa
lån, uppgå till 17,193,000 kronor. Märk väl, dessa siffror hafva vi
fått i budgeten! De skola betäckas af skattemedel, men detta vill man
icke respektera utan anser, att vi icke ha fått nog ännu. Man in¬
vänder: Det kan icke hjälpas, vi måste tillgodose viktiga ändamål och
en ny produktion! — som man icke känner till. Man säger: Det kan
icke hjälpas. Vi måste utföra detta nu!
Hur förhåller det sig med inbetalningen från statsjärnvägarna
under år 1908? Härom upplyser riksgäldskontoret, att bristen på räntor
67
N:o 42.
Onsdagen den 12 Maj, t. m.
från statsjärnvägarna utgjorde under år 1908 6,828,000 kronor, samt Om anslag.
att förfallna men icke betalda belopp från enskilda järnvägar m. m.
uppgingo till 3,026,000 kronor. Herrarne se således, att de dåliga kon-j-arigd mellan
junkterna inverkat så tillvida nedpressande, att räntorna på redan an- Vänersborg
lagda kommunikationer tills dato utvisa en brist på mer än 9,000,000 och Göteborg
kronor. Är det underligt, om en sådan brist uppstår och växer då, (Forts.)
såsom herrarne torde erinra sig, inkomsten och behållningen på stats-
järnvägarna, som år 1905 utgjorde öfver 17 miljoner kronor, under
förlidet år gick ned till 4,800,000 kronor! Däraf torde man finna, att
den hänsyn, som måste vara nödvändig, då man skall fatta beslut i
en så stor och viktig fråga som denna, den bör åtminstone Första
Kammaren uppmärksamma, ty det är hos Första Kammaren man
måste räkna på att man vakar öfver åtgärderna, så att icke staten
börjar för många arbeten på en gång, innan man gör sig klart, huru¬
vida våra resurser räcka till att betala dem.
Jag har, såsom jag nyss nämnde, icke ansett mig böra ingå på
tekniska detaljer i de af herr statsrådet och chefen för civildeparte-
metet gjorda beräkningarna, men jag vill säga, att de upplysningar,
jag vunnit i denna fråga, om huruvida knifven verkligen står på stru¬
pen, då det gäller att börja dessa kanalarbeten, ha visat, att någon
brådska alls icke föreligger, och att man mycket väl kan afvakta
bättre konjunkturer och bättre förhållanden, innan man skrider till ett
så viktigt arbete, som erfordrar så mycket penningar.
På grund af hvad jag tagit mig friheten nu anföra, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Då tiden var långt framskriden och ytterligare flere talare begärt
ordet i föreliggande fråga, beslöts, på framställning af herr talmannen,
att till aftonsammanträdet uppskjuta den fortsatta behandlingen af
förevarande utlåtande äfvensom handläggningen af återstående ärenden
på föredragningslistan.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kamma¬
ren åtskildes kl. 4,2 9 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.