RIKSDAGENS PROTOKOLL
1909. Forsta Kammaren. N:o 38
Tisdagen den 4 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kungl. Maj:ts nedan -
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående det under nionde hufvudtiteln uppförda anslaget
till skiften och afvittringar; samt
2:o) angående anslag för tillhandahållande vid uppförande af freds-
palatset i Haag af 80 kubikmeter svensk granit såsom gåfva från den
svenska statens sida.
Justerades protokollet för den 27 nästlidne månad.
Anmäldes och bordlädes Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtanden:
n:o 12, i anledning af en inom Andra Kammaren väckt och bi¬
fallen motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t, angående bildandet af
en lånefond, afsedd att för mindre bemedlade personer bereda tillfälle
att inom städernas områden förvärfva bostäder;
n:o 13, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan, att uppbördsprovisionen vid indrifning af krono-
och knrmTmn al utskyld er m. m. måtte oafkortad tillkomma den, som
i sista hand verkställer indrifningen;
n:o 14, i anledning af motion angående utredning rörande skogs-
arbetarnes ställning och lefnadsförhållanden i Norrland m. m.; samt
n:o 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för arbetssökande att i vissa fall färdas för ned¬
satt pris eller kostnadsfritt till ort, där anvisning å arbete erhållits.
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 38.
1
N:o 38.
2
Tisdagen den 4 Maj.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse n:o 107 till Konungen, angående bestämmande af
vissa afgifter i sammanhang med anordnande af inrikes inkasserings-
rörelse genom postverket m. m.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran föl¬
jande den 1 innevarande månad bordlagda ärenden, nämligen stats¬
utskottets utlåtanden och memorial n:is 134—155, sammansatta stats-
och lagutskottets utlåtanden n:is 5 och 6, sammansatta bevillnings-
och lagutskottets betänkande och utlåtande n:is 2 och 3, sammansatta
banko- och lagutskottets utlåtande n:o 3, lagutskottets utlåtanden n:is
54—57 äfvensom första särskilda utskottets utlåtanden n:is 1 och 2.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under samman¬
trädet aflämnade kungl. propositionerna.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman, mina herrar! Jag tillåter mig hemställa, att på föredragnings¬
listan till morgondagens sammanträde uppföras främst de i dag in¬
komna, första gången bordlagda ärendena, därefter statsutskottets me¬
morial n:o 135, lagutskottets utlåtanden n:is 49, 50, 51, 52 och 53
samt slutligen öfriga ärenden i den ordning, hvari de förekomma på
dagens föredragningslista.
Tillika ber jag att få föreslå, att första särskilda utskottets ut¬
låtanden n:is 1 och 2 må uppföras på föredragningslistan till det ple¬
num, som skall hållas instundande lördag.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Herr vice talmannen afgaf en motion, n:o 77, om afsättande af
medel till pensionering af statens järnvägars personal.
Denna motion föredrogs och hänvisades till statsutskottet.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 3,32 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
3
N:o 38.
Onsdagen den 5 maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet grefve Ehrensvärd aflämnade Kungl. Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående tillfällig löneförbättring under år 1910 åt fögderi¬
förvaltningens tjänstemän; och
2:o) angående anslag till uppförande af en svensk kyrka i Köpen
hamn.
Justerades protokollet för den 28 nästlidne månad.
Upplästes följande ingifna läkarintyg:
Till Riksdagen.
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, friherre 0. Silfuer-
schiöld på grund af Lumbago tills vidare är förhindrad deltaga i Riks¬
dagens arbete, intygar
Stockholm den 4 maj 1909
Jsr. Hedenius.
Med. dr., lifmedikus.
Upplästes följande till kammaren inkomna skrifvelse.
Till Riksdagen.
Sedan jag den 3 innevarande månad blifvit förordnad af Kungl.
Maj:t att vara fullmäktig för riksbanken under en tid af tre år från
och med den 14 samma månad, får jag härmed vördsamt anhålla att
från och med sistnämnda dag befrias från det uppdrag att vara full¬
mäktig i riksbanken, som jag genom val af Riksdagen den 23 mars
1908 erhållit.
Stockholm den 4 maj 1909.
Sixten von Friesen.
På framställning af herr talmannen beslöts, att med anledning af
berörda afsägelse val af en fullmäktig i riksbanken skulle anställas; och
uppdrog kammaren verkställigheten häraf åt de vid detta riksmöte af
kammaren redan tillsatta valmän och suppleanter för utseende af
Riksdagens fullmäktige i riksbanken jämte deras suppleanter.
N:o 38. 4 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Åt dessa valmän och suppleanter uppdrogs jämväl att, därest vid
det sålunda bestämda valet skulle till fullmäktig utses någon af de
utaf Riksdagen valda suppleanterna för fullmäktige, välja ytterligare en
suppleant.
Pöredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran Första
Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda utlåtanden
n:is 12—15.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 1 och 4 innevarande maj bordlagda memorial n:o 135, med anled¬
ning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om statsutskottets utlåtande
n:o 93 i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående godkännande af postverkets utgiftsstater för år
1910 m. m.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Angående
skiljaktiga
beslut i fråga
om utgifts¬
stater för
‘postverket.
Punkten 2.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 78, hade herr A.
Thylander hemställt, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att den aflöningsstat för postverket, som af Riksdagen kunde
komma att bestämmas för år 1910, måtte äga tillämpning redan under
år 1909 på det sätt, att tjänsteman vid distrikts- och lokalförvaltnin¬
garna, hvilken, med inräknande af extra inkomster och sportler, å sin
innehafvande tjänst vid postverket skulle erhålla lägre inkomst än den
aflöning, som han enligt aflöningsreglementet och öfvergångsbestäm-
melserna för 1910 års stat skulle hafva åtnjutit under år 1909, därest
nämnda reglemente och öfvergångsbestämmelser då varit gällande, måtte
i enlighet med närmare bestämmelser, som af Kungl. Maj:t utfärdas,
såsom personligt aflöningstillägg under år 1909 äga att af postmedlen
uppbära skillnaden mellan berörda inkomst- och aflöningsbelopp, samt
att för bestridandet af den ökade utgift för postverket, som här¬
igenom uppkomme under år 1909, måtte till generalpoststyrelsens för¬
fogande ställas nödiga medel att efter rekvisition tillhandahållas af
statskontoret, med skyldighet för generalpoststyrelsen att till stats¬
kontoret återbetala beloppet med användning af dels möjligen till post¬
verket inflytande öfverskottsmedel för innevarande år, utöfver hvad som
för detta år beräknats för statsregleringen, dels beräknade öfverskotts¬
medel för år 1910, dels ock, om detta ej skulle förslå, äfven behöfliga
belopp af under följande år uppkommande öfverskott.
I punkt II af sitt förenämnda utlåtande hade utskottet hemställt,
att herr Thylanders motion, n:o 78, icke måtte vinna Riksdagens bifall.
5
N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Hvad utskottet sålunda hemställt hade af Första Kammaren bifallits,
hvaremot Andra Kammaren med afslag å utskottets hemställan bifallit
en af grefve A. F. Wachtmeister med flera vid punkten afgifven reser¬
vation, däri föreslagits, att Riksdagen i anledning af herr Thylanders
motion, n:o 78, måtte
a) medgifva, att tjänsteman vid postverkets distrikts- eller lokal¬
förvaltningar, hvilken, med inräknande af extra inkomster och sportler,
å sin innehafvande tjänst vid postverket skulle under år 1909 erhålla
lägre inkomst än den aflöning, som han, enligt aflöningsreglementet
och öfvergångsbestämmelserna för 1910 års stat, skulle hafva åtnjutit,
därest nämnda reglemente och öfvergångsbestämmelser år 1909 varit
gällande, må, i enlighet med närmare bestämmelser, som af Kungl.
Maj;t utfärdas, såsom personligt aflöningstillägg under år 1909 äga att
af postmedel uppbära skillnaden mellan berörda inkomst- och aflönings-
belopp; dock att tjänsteman icke under något förhållande må genom
detta personliga aflöningstillägg komma i åtnjutande af högre behållen
inkomst af tjänsten än honom skulle tillgodokomma under år 1910
efter afdrag af afgifterna för egen pensionering; samt
b) för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1910 under
sjätte hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag å 580,000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under innevarande år af
tillgängliga medel anordna erforderligt belopp.
Angående
skiljaktiga
beslut i fråga
om utgifts-
stater för
postverket.
(Forts.)
För denna frågas afgörande medelst gemensam omröstning hade
utskottet föreslagit följande voteringsproposition;
»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att herr Thylan¬
ders motion, n:o 78, med hemställan, att den aflöningsstat för post¬
verket, som kan komma att bestämmas för 1910, må på angifvet sätt till-
lämpas redan under 1909 m. m., icke må vinna Riksdagens bifall, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutat
dels medgifva, att tjänsteman vid postverkets distrikts- eller lokal¬
förvaltningar, hvilken, med inräknande af extra inkomster och sportler,
å sin innehafvande tjänst vid postverket skulle under år 1909 erhålla
lägre inkomst än den aflöning, som han, enligt aflöningsreglementet
och öfvergångsbestämmelserna för 1910 års stat, skulle hafva åtnjutit,
därest nämnda reglemente och öfvergångsbestämmelser år 1909 varit
gällande, må, i enlighet med närmare bestämmelser, som af Kungl.
Maj:t utfärdas, såsom personligt aflöningstillägg under år 1909 äga att
uppbära skillnaden mellan berörda inkomst- och aflöningsbelopp; dock
att tjänsteman icke under något förhållande må genom detta personliga
aflöningstillägg komma i åtnjutande af högre behållen inkomst af tjän-
N:o 88. 6 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Angående sten än honom skulle tillgodokomma under år 1910 efter afdrag af
beslut^frå a a^r’t’terna för egen pensionering; samt
“omutgift!* dels för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1910 under
ttaler för sjätte hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag å 580,000 kronor, med rätt
postverket. för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under innevarande år af tillgäng-
(Forts.) iiga medel anordna erforderligt belopp.»
Vid förevarande punkt hade reservationer afgifvits:
l:o) af herr G. Billing, som ansett, att utskottet bort framställa
följande förslag till sammanjämkning af kamrarnas olika meningar:
»Utskottet, som ansett sig böra taga i öfvervägande, huruvida
icke kamrarnas skiljaktiga beslut med anledning af herr Thylanders
förenämnda motion kunna sammanjämkas, har trott sig finna, att en
sådan sammanjämkning bör kunna åstadkommas därigenom, att, då
Första Kammaren afslagit förslaget om beviljandet af 580,000 kronor
för beredande af personligt aflöningstillägg under år 1909 åt tjänstemän
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, men Andra Kammaren
beviljat denna summa, af sedd att åt ifrågavarande löntagare bereda
för hela år 1909 en löneförbättring till vinnande af viss likhet med den
af Riksdagen godkända lönestaten för år 1910, båda kamrarna med af¬
stående från sina förut i ämnet fattade beslut förena sig om att bevilja
på extra stat för år 1910 ett förslagsanslag å 290,000 kronor för att
åt tjänstemän vid postverkets distrikts- eller lokalförvaltningar för
senare hälften af år 1909 bereda sådan löneförbättring, som Andra
Kammaren velat bevilja för hela året.
Utskottet hemställer alltså, att kamrarna, hvardera kammaren med
frånträdande af sitt i ämnet förut fattade beslut, måtte
dels medgifva, att tjänsteman vid postverkets distrikts- eller lokal¬
förvaltningar, hvilken, med inräknande af extra inkomster och sportler,
å sin innehafvande tjänst vid postverket skulle under år 1909 erhålla
lägre inkomst än den aflöning, som han, enligt aflöningsreglementet
och öfvergångsbestämmelserna för 1910 års stat, skulle hafva åtnjutit,
därest nämnda reglemente och öfvergångsbestämmelser år 1909 varit
gällande, må, i enlighet med närmare bestämmelser, som af Kung],
Maj:t utfärdas, såsom personligt aflöningstillägg under senare hälften
af år 1909 äga att uppbära halfva skillnaden mellan berörda inkomst-
och aflöningsbelopp; dock att tjänsteman icke under något förhållande
må genom detta personliga aflöningstillägg under senare hälften af år
1909 komma i åtnjutande af högre behållen inkomst af tjänsten än
hälften af hvad honom skulle tillgodokomma under år 1910 efter afdrag
af afgifterna för egen pensionering; samt
dels för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1910 under
sjätte hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag å 290,000 kronor, med rätt
för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under innevarande år af tillgäng¬
liga medel anordna erforderligt belopp; samt
2:o) af friherre Beck-Friis, Johan, som dock ej framlagt sin
mening.
N:o 38.
Onsdagen deri 5 Maj, f. m.
Herr vice talmannen: Såsom herrarne finna utaf betänkandet,
har jag vidfogat detsamma en reservation. På grund af de särskilda ieslJt i fraga
förhållanden, under hvilka kamrarne fattade beslut i det föreliggande om utgifts-
ärendet, har jag ansett, att utskottet bort framkomma till Riksdagen »later för
med ett sammanjämkningsförslag. Nu ser det ut af betänkandet, som ],0>lve[te.'
om jag stått alldeles ensam inom utskottet för den mening,Jag här (i-orts.j
framlagt i reservationen. Det är dock i verkligheten icke så, ty det
fanns nog hos ganska många en känsla utaf, att man kunnat och bort
gå den väg, som jag föreslog. Skälet, hvarför man icke ville det, var
icke, att detta sammanjämkningsförslag icke skulle motsvara krafvet
på en verklig sammanjämkning, ty det är ju tydligt, att det motsvarar
ett sådant kraf, utan skälen, som man anförde emot, voro för det
första det, att ett sådant sammanjämkningsförslag skulle vara något
högst ovanligt i Riksdagens praxis, för att ej säga enastående. ^ Det
skälet har jag icke ansett, att man borde här böja sig för, då ut¬
skottet otvifvelaktigt har rättighet enligt grundlagen att framkomma
med ett sådant sammanjämkningsförslag, ja, man kan ju gå ett stycke
längre och säga, att utskottet har skyldighet att det göra. Den om¬
ständigheten, att det icke skett ofta, kanske icke en enda gång, jag ar
icke säker på detta sista, har icke synts mig vara tillräckligt skäl for
att afböja ett förslag, om nu det fanns sakliga grunder, som rekom¬
menderade det. Det andra skälet, som anfördes mot sammanjämk-
ningsförslaget, var, att ett bifall till detsamma kunde medföra led¬
samma konsekvenser, så att man skulle kunna med hvad nu skedde
som prejudikat komma fram med sammanjämkningsförslag från stats¬
utskottet i alltför många fall. Gentemot detta vill jag säga, att
enligt min mening vore det icke alls till skada, utan det skulle i
många fall varit förmånligt, om statsutskottet, i stället för att fram¬
lägga förslag till gemensam votering, hade framkommit med samman¬
jämkningsförslag. Jag tror icke, att det varit någon fara i att nu
komma med ett sammanjämkningsförslag. Jag tror icke, att det vore
någon fara för, att sammanjämkningsförsök skulle ske för ofta, ty
såvidt jag har erfarenhet från statsutskottet, tror jag icke, att det är
i så synnerligen många fall, som utskottet skulle finna någon lust^ för
sådana sammanjämkningsförslag. Och i alla händelser är det icke
någon fara att lägga fram ett sådant förslag för Riksdagens kamrar,
då hvardera kammaren har obetingadt rätt att afslå detsamma. Och
om den ena eller båda kamrarne afslår ett sammanjämkningsförslag,
har ju statsutskottet skyldighet att komma in med förslag till gemen¬
sam votering. Ty sammanjämkningsförslaget är endast en hemställan
till kamrarne, om kamrarne vilja det eller det. Vill en kammare icke
det, så afslås det. Då har man den andra i grundlagen anvisade
vägen, nämligen gemensam votering. Alltså kan det icke finnas någon
sådan fara.
När bör då ett sammanjämkningsförslag förekomma:' Det maste
bero först och främst på ärendets beskaffenhet, om ärendet är af den
art, att man fullt lojalt kan sammanjämka de olika meningarne, så
att’ man icke prutar af till exempel eu princip på det ena hållet och
en penningsumma på det andra, utan ärendet är af den art, att sam¬
manjämkningen verkligen är en verklig sammanjämkning, så att båda
8* 8 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
sUljMiaa ^?mr^ne afstå lika mycket från sin mening. Och det andra villkoret,
beslut i fråga *or man bör framlägga ett samman jämkningsförslag, är, att man
om utgiftt- anser, att denna sammanjämkning skulle i någon allmännare mån mot-
HtZ syfra. en stämning inom båda kamrarne. Jag är ganska viss därom,
P ,v J »' „ for net af mig föreslagna sammanjämkningsförslaget som går ut
(r orts.; pa, att den för postpersonalen för år 1910 fastställda löneregleringen
skulle få sm tillämpning, icke för hela året 1909, såsom Andra Kam¬
maren beslutat, men ej heller afslås, såsom Första Kammaren beslutat,
utan tillämpas på halfva året 1909, i båda kamrarne sympatierna äro
verkligen ganska allmänna. Nu är det emellertid så, att icke en
reservant i utskottet lär ha rätt att komma fram med ett samman-
jämkningsförslag, ja, en reservant i utskottet har naturligtvis full rätt
att uttala sin mening, men icke att framkalla något beslut af kam¬
rarne, då därå icke anses kunna framställas proposition. Men jag har
emellertid, då förhållandena varit sådana, som de varit just i detta
ärende, ansett det vara både min rätt och skyldighet att få till proto¬
kollet antecknadt, att jag ansett, att en sådan sammanjämkning hade
kunnat och bort ske.
Jag har intet yrkande att göra.
Friherre Tamm: Jag skall be att få instämma med den siste
talaren, ty hvad han yttrade är också min mening. Genom ett sådant
tdlvägagående, som han. har tänkt sig och i reservationen framställt,
skulle man dessutom vinna den förmånen, att bestämmelserna icke
komme att verka retroaktivt, utan skulle endast hafva sin tillämplighet
med ingången af det kvartal, som börjar näst efter det, hvarunder
Riksdagen fattat ett sadant beslut. Retroaktivafgifter, som verka för
en tid, som gått, äro för mig motbjudande. Men detta skulle icke
blifvit fallet, om statsutskottet gått med på det af herr Billing fram¬
ställda förslaget.
Herr Fränekel: Då intet yrkande här har gjorts, behöfde man
ju. icke från utskottet försvara de grunder, utskottet haft för sin hem¬
ställan. Men då två ärade talare här hafva ansett, att utskottet hade
bort gå en annan väg, och då jag tillhör utskottets majoritet, skall
jag be att få angifva skälen till att utskottet kommit till det resultat,
att gemensam votering här bör ske och icke sammanjämkning.
törst och främst ligger ju frågan i den delen klar, att Första
Kammaren afslog herr Thylanders motion och att Andra Kammaren
har, om jag undantager första stycket i motionärens hemställan, be¬
slutat att för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1910 under
sjätte hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag å 580,000 kronor. Här
skulle man således vara redo för sammanjämkning till ett belopp
mellan noll och 580,000 kronor, det är det ena. Men det andra är,
att Riksdagens sedan många år tillbaka gällande praxis är den, att då
det gäller penninganslag, så vill man icke begagna sig af samman¬
jämkning., och jag tror för min del, att denna praxis är ganska riktig
och nyttig. Ty hvart skulle det kunna leda, om sammanjämkning i
fråga om anslag blefve använd? Antag, att här föreligger en kungl.
proposition för ett visst ändamål och att det i denna begäres t. ex.
Onsdagen den 5 Maj, f. in. 9 N:o sa
ett anslag på 3 miljoner kronor. Andra Kammaren önskar få siffran
nedsatt till 2 miljoner och därför beslutar den kammaren att en(^RS^ beslut i fråga
anvisa en miljon i förhoppning att vid en sammanjämkning beloppet om utgifts-
skall bli 2 miljoner. Hvart skulle detta kunna leda i våra viktiga »täter för
anslagsfrågor, vare sig det nu var Första eller Andra Kammaren, som postverket.
beslutat det högre beloppet, om vi skulle på så sätt kunna pruta på (torts.)
anslagen?
Jag förstår väl, att de båda ärade talare, som yttrat sig, velat
behjärta möjligheten för postverkets tjänstemän att få halfva. sin
gratifikation äfven under år 1909, men jag anser, att denna sak icke
är af den beskaffenhet, att icke utskottet haft goda skäl att här föreslå
gemensam votering.
Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.
Friherre Beck-Friis, Johan: Den siste talaren angaf såsom skäl
för att utskottet här föreslagit gemensam votering, att detta är en an¬
slagsfråga, och utan tvifvel kan man se saken så, och grundar man
då sin åsikt uteslutande på hvad som är praxis i Riksdagen, bör frågan
gå till gemensam votering. Den förste ärade talaren har emellertid
framhållit, att grundlagen först talar om sammanjämkning och sedan
om gemensam votering. Jag hade för min del mycket gärna sett, att
det i detta fall hade blifvit en sammanjämkning, och för att man
icke direkt skulle stöta mot den praxis, som Riksdagen följt rörande
hvad som skall gå till gemensam votering, anser jag, att man skulle
kunnat formulera sammanjämkningsförslaget något annorlunda än herr
vice talmannen gjort i sin reservation.
Den motivering jag förordat för utskottets hemställan i denna
del är följande: »Då kamrarna under punkt I af statsutskottets ut¬
låtande n:o 93 enat sig om genomförande af en lönereglering för post¬
verkets personal, men kamrarna i fråga om punkt II stannat i skilj¬
aktiga beslut så till vida, som Första Kammaren beslutat att löne¬
regleringen skulle träda i tillämpning först med ingången af år 1910,
under det att enligt Andra Kammarens beslut löneregleringen skulle
till viss utsträckning tillämpas redan från och med 1909 års början,
har utskottet ansett en sammanjämkning kunna på det sätt åväga¬
bringas, att kamrarna, hvardera med frånträdande af sitt förut fattade
beslut, medgifva, att löneregleringen må, i den af Andra Kammaren
beslutade utsträckningen, tillämpas från och med den 1 nästinstun¬
dande juli.
t • Hade man tagit denna motivering till ett sammanjämkningsförslag,
hade man enligt mitt förmenande därmed tydligt visat, att det fattats
likalydande beslut i fråga om punkt I i båda kamrarna och att i fråga
om "punkt II skillnaden hufvudsakligen läge i olika uppfattning om
från hvilken dag löneregleringen borde i viss mån tillämpas. Vi hade
därigenom ej behöft stöta emot Riksdagens praxis och vi hade fått en
sammanjämkning, som efter min öfvertygelse varit lycklig både för
Riksdagen och för postverket, lycklig för Riksdagen på den grund att
de voteringar, som ägt rum i den senare punkten, i båda kamrarna
gifvit så pass små majoriter, att det torde vara omöjligt att säga hur
en gemensam votering kommer att utfalla, och lycklig för postverkets
N:o 38. 10 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Angående personal, därför att det icke för denna personal är likgiltigt, om den
beslut\ fråga förbättrade aflöningsförmåner ett år tidigare eller icke. För den
om utgifts- hade det varit lyckligt, om det kunde hafva blifvit sammanjämkning
stater för som gått ut på löneförbättring under ett hälft år.
postverket. Om vi erinra oss diskussionen för några dagar sedan om löftet,
(r orts.) gå sades det då, dels att postverkets tjänstemän 1909 fått löfte om
löneförbättring redan under detta år, dels att intet löfte alls var gifvet,
och dels^medgåfvo flere talare, att Riksdagens skrifvelse kanske innebar
ett hälft löfte, då anser jag, att det varit rätt och billigt, att post¬
tjänstemännen genom sammanjämkning nu bestämdt fått sin löneför¬
bättring för ett hälft år.
Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den i nu föredragna
punkt föreslagna voteringspropositionen.
Punkten 3.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Ifrågasatt Föredrogs ånyo lagutskottets den 28 och 30 sistlidne månad bord-
“f*prepHa“/lagda utlåt?ncle n;° 49> 1 anledning af väckt motion om skrifvelse till
Hons/Sr- ‘ Kungl. Maj:t angående utvidgning af expropriationsförfarandet.
farandet. Lagutskottet hade till förberedande behandling förehaft en inom
Andra Kammaren af herr Värner Rydén väckt, till utskottet hänvisad
motion, n:o 109, uti hvilken instämt herrar A. G. Lindblad, Herm.
Lindqvist, K. A. Borg, Ernst Blomberg, N. A:son Berg, Ernst Söderberg,
O. H:son Waldén, G. A. Rundgren, C. E. Svensson, E. A. Leksell, Charles
Lindley, Emil Kristensson, E. C. Kropp, Gustaf Strömberg, J. A. Wallin,
Viktor Larsson, Carl Lindhagen, Bernh. Eriksson, L. J. Carlsson, Sven
Persson, Sven Linders, J. Th. Johansson, H. Knut Tengdahl, Hj. Rissén,
Johan Forssell, Joh. Åberg, F. W. Thorsson, A. J. Christiernson, J Hassel-
quist, Hj. Branting, N. Edv. Lindberg och Nils Persson.
I denna motion hade hemställts, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida och under hvilka villkor expropriation genom det allmännas
försorg måtte kunna medgifvas i syfte att på landet anskaffa ound¬
gänglig tomtmark för uppförande af byggnader, afsedda för socialt,
politiskt eller religiöst bruk, för folkbildnings-, nykterhets- eller sådan
ekonomisk verksamhet, som omförmäles i 1 § af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet, eller eljest för allmännyttig och
kulturell verksamhet, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
detta öfvervägande kunde föranleda.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Onsdagen den 5 Maj, f. m. 11 N:o 88,
Herr Trygger: Här föreligga flera lagutskottsbetänkanden, näm- Ifr&gatatt
ligen nös 49, 50, 51 och 52, hvilka visa sig stå i nära samband med
hvarandra, ifall man undersöker dem närmare. Och jag skall be att t in inför-
vid detta utlåtande n:o 49 få uttala mig något mera allmänt om hela farandet.
den föreliggande frågan. (Forts.)
Kammaren torde erinra sig, hurusom vid 1901 års riksdag herr
Lindhagen väckte en motion angående lagstiftningsåtgärder för vid¬
makthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygden i. Norrland och
Dalarne. Och denna sin motion inledde han med ett citat af ett ytt¬
rande i en afhandling från medlet af 1700-talet, där det heter: »Att
ehvad okunnigheten och villfarelsen må hafva att förebära, så måste
jordbruket såväl i lappmarken som annorstädes anses för basis till all
'hushållning, som man vill skall äga bestånd och varaktighet.» I an¬
ledning af denna herr Lindhagens motion beslöt Riksdagen en skrif¬
velse, däri Riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den själf»
ägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne
må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i
nämnda landsdelar befrämjas, samt, så snart ske kunde, för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet. Denna utaf Riksdagen väckta fråga öfver-
lämnades till den s. k. Norrlandskommittén, som aflämnade sitt be¬
tänkande den 27 oktober 1904, och med anledning utaf detta kom¬
mittébetänkande antog Riksdagen år 1905 en lag om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning i Norrland, hvilken lag af såg att främja
jordbrukets utveckling på de ägostyckade områdena. Och därefter
antog Riksdagen år 1906 den viktiga lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom. I denna 1906
års lag bestämdes det, att bolag och förening inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län samt vissa delar af
Gäfleborgs och Kopparbergs län icke skulle i allmänhet få förvärfva
fast egendom på landet och icke heller få förvärfva därtill hörande
skog, för så vidt denna skog vore hvad man ansåg för stödskog. Och
såsom stödskog för ett hemman bestämdes en areal, växlande mellan
1,500 hektar och 1,000 hektar. Däremot den till ett hemman hörande
skog, som i areal öfversteg dessa siffror, skulle trävaruindustrien hafva
rättighet att förvärfva, ty man ansåg, att genom lagens bestämmelser
hade man gifvit jordbruket allt, hvad det rimligtvis till sitt stöd kunde
begära. Redan vid riksdagen år 1907 började herr Lindhagen väcka
ytterligare motioner i denna fråga. Han väckte en motion, n:o 146,
angående vissa statsåtgärder för att i erforderliga fall förekomma och
undanröja enskildes jordmonopol; jordmonopol är numera hans namn
på den enskilda äganderätten. I denna motion yrkade han, att Riks¬
dagen beträffande bolags jordförvärf skulle anhålla om utredning rö¬
rande bolags jordförvärf i mellersta och södra delarne af riket samt
om förslag till lagstiftning häremot i öfverensstämmelse med 1906 års
lagstiftning, för hvilken jag nyss redogjort. Men vidare yrkade han,
att Riksdagen måtte vidtaga ändring i den vid 1906 års riksdag an¬
tagna lagen, dels så att lagen utsträcktes till att gälla hela Gäfleborgs
län, dels så att antingen den skogsmark, som man år 1906 ansett, att
trävaruindustrien kunde få förvärfva, därför att den icke behöfdes för
N:o 38 12 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Jfråga tal t _ j °rd bruket, icke vidare skulle få förvärfvas af denna industri eller ock
exprovria- om trävaruindustrien fortfarande skulle få förvärfva dylik mark,
tionsför- skulle vara skyldig att hembjuda förvärfvet till staten eller kom-
farandet, mun, där marken vore belägen. Vidare yrkade lian, att man skulle
(i orts.) redan då utsträcka denna 1906 ars lag till att gälla trakter inom mel¬
lersta och södra delarne af riket, där fara för bolagsförvärf kunde
anses särskild! öfverhängande. I en sin motion, n:o 147, vid samma
riksdag föreslog motionären, att Riksdagen beträffande jordbruket icke
blott på bolags, utan äfven på skogsspekulanters redan förvärfvade
hemman måtte^ dels begära undersökning rörande jordbrukets tillstånd,
odlingens fortgång och arrendatorernas ställning å desamma, och dels
utsträcka 1905 års lag angående ägostyckning till att äfven gälla de
mellersta och södra delarne af riket, där så kunde finnas behöflig!.
Lagutskottet afstyrkte så godt som samtliga dessa yrkanden, och i de
punkter, där lagutskottet hade tillstyrkt motionärens förslag, blefvo
»dessa utaf första kammaren afslagna. •
Sedermera komma vi till 1908 års riksdag. Då uppträdde andra
motionärer, nämligen herr Staaff med flera. Och de föreslogo, att
Riksdagen måtte utsträcka 1906 års förbudslagstiftning att gälla hela
Gäfleborgs län. Likaledes anhöllo de om utredning af bolags jord-
förvärf i södra och mellersta delarne af riket. Herr Lindhagen motio¬
nerade. om detsamma, men han ville också utsträcka den begärda
utredningen till att gälla i fråga om skogsspekulanters och enskilda
industriidkares jordförvärf i södra och mellersta delarne af riket. Och
därjämte föreslog han en lagstiftning för att förekomma sådana förvärf
samt för att upprätthålla gamla gårdar och upptagna odlingar samt
bereda rum för nya bosättningar och ny odling på dylika jordägares
redan förvärfvade marker inom nämnda landsdelar. Därjämte upp¬
repade han sin motion angående ändring i 1906 års lag, så att staten
eller den kommun, där den förvärfvade skogen vore belägen, skulle
berättigas att lösa till sig den skogsmark, som trävaruindustrien för-
värfvat och som enligt den ståndpunkt, 1906 års lag intagit, icke var
behöflig för jordbrukets upprätthållande. Lagutskottet tillstyrkte för-
budslagstiftningens utsträckande till Gäfleborgs län och jämväl förslaget
till ändring i 3:dje paragrafen af 1906 års lag, så att lösningsrätt till
skogsmark skulle tillkomma stat och kommuner, men i öfrigt afslog
utskottet motionerna. Första Kammaren afslog dem jämväl i de delar,
där de tillstyrkts af lagutskottet.
Därjämte ha vi att erinra oss, att vid 1908 års riksdag herr
Lindhagen upptog sin redan 1907 väckta motion om expropriation af
enskildes kalmarker, men denna motion, som året förut hade bifallits
af Andra Kammaren, förkastades af såväl den Andra Kammaren som
af den Första Kammaren. Därjämte hafva vi att märka en motion
om expropriation af vattenfall, hvilken år 1908 afslogs af Första
Kammaren trots lagutskottets tillstyrkan.
Vid denna riksdag föreligga åtskilliga motioner i förevarande
frågor af följande motionärer. Herr Staaff upprepar i sin motion det
förut af denna kammare förkastade förslaget om 1906 års lags utsträck¬
ning till att gälla hela Gäfleborgs län. Vidare upprepar han de förut
framställda, af denna kammare förkastade förslag om ändring af 3:dje
Onsdagen den 5 Maj, f. m. 13 N:o 38,
paragrafen i 1906 ars lag, så att staten och vederbörande kommun 'Tfråga tätt
berättigas att på vissa villkor inlösa skogsmark, som trävaruindustrien
förvärfvat och i 1906 års lag förklarats berättigad att förvärfva. Vidare tiontför-
anhåller han om utredning angående bolags jordförvärf i mellersta farandet.
och södra delarne af riket. Herr Lindhagen föreslår vid denna riks- (Forts.)
dag, att man redan under nästa år skall framkomma med förbud för
bolag att förvärfva fast egendom på landet i södra och mellersta delarne
af riket. Herr Berggren föreslår eu utredning af bolags jordförvärf
inom Värmland och i afbidan därpå en provisorisk lag, som förbjuder
dylikt förvärf inom Värmland. Och slutligen hafva vi herr Lindhagen,
som i en sin motion, n:o 115, yrkat, att 1906 års lags förbud i fråga
om förvärf af jordbruksfastighet och skog skall gälla icke blott förvärf
af bolag och föreningar utan jämväl af vissa enskilda personer. Men
härmed är det icke nog, utan herr Lindhagen har hemställt i en
motion, n:o 112, om utredning angående frågan om koncession såsom
villkor för förvärf och utnyttjande af skogar utaf större omfattning
samt om en provisorisk lag om Konungens tillstånd såsom förutsätt¬
ning för dylika förvärf, och i eu motion, n:o 116, om skrifvelse angående
en lagstiftning, hvarigenom bolag och enskilda personer, som äga skog af
mera betydande omfattning, skulle åläggas att å dem införa uthålligt skogs¬
bruk, och vidare, att expropriation må under vissa förutsättningar kunna
äga rum från dylika skogskomplexer för bildande af kommunalskogar.
Men han begränsar sig icke till åtgärder i fråga om skogen utan i
motion n:o 112 hemställer han äfven om en utredning om koncession
såsom villkor för förvärf af grufvor och torfmossar af större omfatt¬
ning samt i afbidan därpå om en provisorisk lagstiftning. Till sist ha
vi de väckta vattenfallsmotionerna. Herr Staaffs motion går ut därpå,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
i hvad mån och under hvilka villkor staten, eventuellt äfven kom¬
munen, må erhålla rätt till expropriation af vattenfall. Friherre Palm-
stiernas motion slutar med den hemställan, att Riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda i hvad mån koncessionssystemet bör
tillämpas vid utbyggande af vattenfall samt anläggande af kraftstationer
och kraftnät för' distribution af elektrisk energi. I herr Lindhagens
ofvannämnda motion n:o 112 föreslås, att Riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån och under hvilka villkor
i lag bör stadgas koncession för förvärf och utnyttjande öfver hufvud
taget af vattenfall, samt framläggande snarast möjligt af lagförslag och
i afvaktan på att denna lagstiftning kommer till stånd en provisorisk
lag om att Konungens tillstånd i vissa fall erfordras för dylikt förvärf
och dylikt utnyttjande samt om tillägg till förordningen om jordägares
rätt öfver vattnet på hans grund i syfte att koncession för öfver-
byggande af kungsådra beviljas endast för viss tid i sänder. Sedermera
finnes det en motion af herr Åkerlund, som, ifall man tager den i
sin naturliga enhet, just icke skulle vara så farlig, men den har af
lagutskottet uppdelats i tre delar, och när man ser på hvarje del, så
finner man att hvad som var ofarligt såsom ett helt är ganska be¬
tänkligt, när man på detta sätt har dissekerat upp det.
Mina herrar, granskar man innehållet i dessa sålunda väckta
motioner, torde man — åtminstone är detta min uppfattning — lätt
N:o 38. 14 Onsdagen den 5 Maj, f. ro.
Ifrågamtt finna, huru programmet under dessa åtta år från år 1901 har blifvit
Uexprcvria- förändradt. hurusom man började med den frågan, huru jordbruket i
Horn för- Norrland skulle kunna befrämjas i den ojämna kamp man förmenade
farandet, att det förde mot trävaruindustrien, för att sedermera alldeles lämna
(Forts.) denna först intagna ståndpunkt och öfvergå till en helt annan. Glömsk
af denna industris stora betydelse för vårt land i dess helhet och för
Norrlands kultur i synnerhet och icke minst för utvecklingen af dess
jordbruk, har man, äfven där jordbrukets intressen icke äro i fråga,
angripit densamma i dess legitima sträfvan att skaffa sig en säker
tillgång till den för densamma nödvändiga råvara, i det man, såsom
jag anmärkte, icke dragit i betänkande att vilja ge stat och kommun
företrädesrätt att förvärfva den skog, som man ännu år 1906 ansåg
helt naturligt att man borde tillerkänna trävaruindustrien. Fråga vi
nu, huru man kunnat komma fram med ett dylikt förslag, ligger, så-
vidt jag förstår, svaret i samtliga dessa förslag, som nu framställts om
förvärfsförbud, om expropriation, om koncession för förvärf, ja äfven
för utnyttjande af större skogar, torf mossar och vattenfall, om uthålligt
skogsbruk endast å större skogar o. s. v. Det är, såvidt jag begriper,
icke vissa särskilda praktiska mål man vill vinna med dessa motioner,
utan hvad man vill träffa det är äganderätten själf. Man börjar med
att angripa de större jordkomplexen, de värdefulla vattenfallen, ty där
räknar man, att försvararna skola vara färre. Därefter, sedan äganderätts-
principen en gång blifvit rubbad, tror man sig så mycket lättare kunna
kasta sig mot äganderätten, när frågan rör sig om bondens hemmans¬
lott, handtverkarens stuga eller daglönarens sparpenning. Det hela är
ett utflöde af en ny grundsats för samhällslifvet: den privata ägande¬
rättens upphörande och erkännande af statens eller öfver hufvud taget
det allmännas rätt att, när något dess intresse kan synas kräfva det
— och detta intresses beskaffenhet och styrka skall utan appell be¬
dömas af de för tillfället maktägande — skjuta den enskilde åt sidan
och tillskansa sig hans egendom. För tillfället nöjer man sig med att
rubba förtroendet för äganderätten, att göra äganderättsutöfningen svår
särskildt för de större fastighetsägarne, att genom en lättare tillgång
till expropriation hota deras äganderätt.
Men dessa äro snart öfvervunna ståndpunkter. Tecken tyda på
att man vill underkasta själfva de laga fången en granskning, icke i
belysningen af gällande lag utan efter hvad man anser bort vara lag.
Lagar, domar, intet har auktoritet inför hvad man proklamerar vara
det allmänna bästa. En klar bild af det förakt man hyser för ägande¬
rätten hafva vi i nu föreliggande af herr Rydén väckta motion, där
han yrkar på expropriation genom det allmännas försorg i syfte att
anskaffa tomtmark för uppförande af byggnader af sedda för “socialt,
politiskt eller religiöst bruk eller eljest för allmännyttig verksamhet
eller för kulturell verksamhet, öfver hufvud taget för allting. Ägande¬
rätten är icke skyddad, så snart staten eller en kommun anser sig
böra upptaga det kraf, som uppställes af enskilde, att genom expropria¬
tion förvärfva mark på annans område.
Mina herrar, vore det nu så att det gällde att blott försvara de
nuvarande ägarnas rättmätiga egendom, skulle, huru berättigadt ett
sådant försvar än vore, detsamma icke för mig innebära en så ovill-
15
N:o 88.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
korligen tvingande nödvändighet som det nu innebär, ty samhällets Ifrågasatt
väl kan berättiga ingrepp äfven i välförvärfvade rättigheter, och gränsen ut^pf%iria-
för det tillåtliga, gränsen för det lämpliga, den kan alltid diskuteras, tionsför-
Men jag har fått det intrycket, när jag tagit del af dessa motioner farandet.
och af den diskussion, som förts till stöd för de däri uttalade förslagen, (Forts.)
jag har fått det intrycket, att frågan gäller icke blott de enskilda, den
gäller samhället själft. Det problem, inför hvars lösning vi nu blifvit
ställda, är intet mindre än det: Skola vi rubba den rättssäkerhet, som
är samhällets nödvändiga grundval, skola vi förkväfva det enskilda in¬
tresse, som är en bland samhällsutvecklingens mäktigaste drifkrafter?
Skola vi upphäfva den fria förvärfsverksamheten, som är all frihets
urkälla? Svaret härpå från denna kammare får icke vara och är icke,
såvidt jag dömer rätt, tvifvelaktigt. Svaret ligger i kammarens plikt
att icke böja sig för dagsvinden, den må blåsa huru stark som helst,
utan fatta sitt beslut nu liksom hittills i enlighet med sin uppfattning
om hvad landets väl kräfver.
Jag yrkar af slag på herr Rydéns motion.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets Ifrågasatt
den 28 och 30 nästlidne april bordlagda utlåtande n:o 50, i anledning m
af väckta motioner om dels rätt till expropriation af vattenfall, dels tion af
ock stadgande om koncession för förvärf och utnyttjande af vattenfall vattenfall
Lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
särskilda inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottet hänvisade
motioner, n:is 130, 2, 16 och 112, sistnämnda motion i hvad den¬
samma angick vattenfall.
Uti motionen n:o 130 hade herrar Karl Staaff, Th. af Callerholm,
Carl Carlson Bonde, K. G. Karlsson, Joll. Ström, S. H. Kvarnzelius, L.
(Just. Broomé, Åd. Wiklund, Ernst Beckman, D. Persson i Tällberg, Johan
Ericsson, Fridtjuv Berg, Jakol Pettersson, Axel Schotte, J. Bromée, G.
Jansson, Karl Starbäck och E. A. Nilson hemställt,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kung! Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor
staten och eventuellt äfven kommuner kunde erhålla rätt till expro¬
priation af vattenfall.
Uti motionen n:o 2 hade herr E. Åkerlund hemställt,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och fortast möjligt förelägga Riks¬
dagen förslag till lagstiftning, hvarigenom ägare eller innehafvare af
kraftstationer för leverans af elektrisk energi eller annan kraft mot
afgift, för hvilka tillstånd meddelades att öfverbygga kongsådra, eller
SN:o 88.
Ifrågasatt
rätt till
expropria¬
tion af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
16 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
för hvilkas anläggningar af dylikt slag kraftledningar behöfde sträckas
öfver annans mark, ålades att icke debitera eller uppbära af gifter för
kraftleveranser annorlunda än i enlighet med för sådana afgifter af
Konungen för vissa år åt gången fastställda taxor samt att ställa sig
till efterrättelse de bestämmelser, som kunde blifva utfärdade för kraft¬
stationernas skötande på ett för allmänheten betryggande sätt.
Uti motionen n:o 16 hade friherre Erik Palmstierna, med instäm¬
mande, i hvad anginge motionens syfte, af herrar Frithiof Söderbergh,
Gast. Sandström, Värner Rydén, Axel Schotte, Carl Lindhagen och A.
Åkerman, hemställt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta utreda, i hvad män koncessionssystemet borde tilläm¬
pas vid utbyggande af vattenfall samt anläggande af kraftstationer och
kraftnät för distribution af elektrisk energi.
I motionen n:o 112 i dess nu förevarande del hade herr Carl
Lindhagen m. fl. hemställt, att Riksdagen ville:
A) hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån och
under hvilka villkor genom lag borde stadgas koncession för förvärf och
utnyttjande af vattenfall, samt framläggande snarast möjligt af det lag¬
förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda;
B) i afvaktan på nämnda lagstiftning för sin del antaga provi¬
soriskt
l:o) en lag om att Konungens tillstånd i vissa fall erfordrades i
angifna afseende;
2:o) särskildt ett tillägg till förordningen om jordägares rätt öfver
vattnet å hans grund i syfte att koncession för öfverbyggande af kungs-
ådra beviljades endast för viss tid i sänder.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt:
l:o) att Riksdagen, med anledning af herr Staaffs m. fl. ifråga¬
varande motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor staten
och eventuellt äfven kommuner kunde erhålla rätt till expropriation
af vattenfall;
2:o) att det i herr Lindhagens m. fl. förevarande motion under
A) gjorda yrkande, såvidt det afsåge koncession såsom villkor för för¬
värf af vattenfall, äfvensom de i samma motion likaledes under A)
samt i friherre Palmstiernas ifrågavarande motion gjorda yrkanden, i
hvad desamma afsåge koncession såsom villkor för utnyttjande, af
vattenfall annorledes än genom den däraf frambragta kraftens distri¬
bution, ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
3:o) att Riksdagen, med anledning af de i herr Åkerlunds och
friherre Palmstiernas omförmälda motioner samt i herr Lindhagens
m. fl. motion under A) gjorda yrkanden, måtte hos Kungl. Maj:t an¬
hålla om utredning, huruvida koncession borde i vidare mån än för
närvarande vore förhållandet fordras såsom villkor för rätt till distri¬
bution af energi, frambragt af vattenkraft;
17 N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, /. m.
4:o) att Riksdagen, med anledning af ofvan under 3:o) nämnda
yrkanden, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och
i hvad mån i samband med meddelande af koncession å kraftled¬
ningar, afsedda för distribution af elektrisk energi, som frambragts af
vattenkraft, visst pris borde bestämmas för den framförda kraftens
begagnande och eventuellt äfven andra villkor uppställas för behörigt
tillgodoseende af konsumenternas och det allmännas^ intressen;
5:o) att Riksdagen, med anledning af herr Åkerlunds motion,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, huruvida vid kon¬
cession för distribuering af elektrisk energi, frambragt annorledes än af
vattenkraft, samt eventuellt jämväl vid distribuering af annan kraft
äfvensom vid meddelande af tillstånd till öfverbyggande af kungsådra
föreskrift borde lämnas om visst sådant pris, som afsåges under 4:o)
här ofvan, samt bestämmelser i öfrigt meddelas till tryggande af all¬
mänhetens och konsumenternas rätt;
6:o) att det i herr Lindhagens m. fl. motion under B) 2) gjorda
yrkande om särskildt tillägg till förordningen om jordägares rätt öfver
vattnet å hans grund i syfte, att koncession för öfverbyggande af
kungsådra beviljades endast för viss tid i sänder, icke måtte föranleda
till någon Riksdagens åtgärd; samt
7:o) att det i herr Lindhagens m. fl. motion under B) 1) gjorda
yrkande om provisorisk lagstiftning ej heller måtte, för så vidt anginge
vattenfall, till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Punkten 1.
Vid nu föredragna punkt hade reservationer afgifvits af bland andra:
dels herrar Trygg er, Bidderbjelke, Magnuson, von Baumgarten och
Åkerlund, hvilka likväl ej däri framlagt sin åsikt;
dels ock herrar af Ekenstam, Fahlén och Gezelius, hvilka hemställt,
att Riksdagen, med anledning af herr Staaffs m. fl. ifrågavarande mo¬
tion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor rätt till för¬
värf genom expropriation kunde utsträckas att gälla vattenfall, där så
pröfvades för tillgodoseende af allmänt behof nödigt.
Herr af Ekenstam: Efter det utmärkta anförande, som vi nyss
hört, är det förvisso en ganska kinkig uppgift att komma med lös-
brutna delar af det program, som den siste ärade talaren så grundligt
och lyckligt genomkritiserat. Emellertid är det min afsikt att söka
med några ord visa, att den tanke, jag i min reservation framlagt,
icke alls ingår såsom en integrerande del i den stora omstörtning af
samfundsförhållandena, som här nyss berördes af talaren. Jag har
nämligen fattat saken så, att denna brist i vår nuvarande expropria-
tionsförfattning icke skulle hafva funnits till, därest vid det tillfälle,
då denna författning tillkom, samma förhållanden existerat som nu.
Därför, då vi konstatera, att i närvarande ögonblick tidsomständig-
heterna och utvecklingen befinna sig på helt annan ståndpunkt, än
hvad de gjorde då expropriationslagen kom till, och då vi tillika med
full trygghet kunna konstatera, att hade lagstiftarne i det ögonblick,
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 38. 2
Ifrågasatt
rätt till
expropria¬
tion af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
N:ö 38. 18 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ifrågasatt då nu gällande expropriationslag skrefs, haft tillfälle att öfverblicka
"ätt til} den tingens ordning, som just nu är för handen, är det alldeles otvif-
velaktigt, att i denna författning intagits bestämmelsen, att under vissa
vattenfall omständigheter eller rättare sagdt under de omständigheter, som i all-
m. m. mänhet omtalas i denna författning, äfven vattenfall hade kunnat vara
(Forts.) underkastade expropriation. Med den rättstillämpning, som varit gäl¬
lande under den gångna tiden, har man velat påstå, att så icke är
förhållandet. Då därför nu i Riksdagen framkommit en motion, som
visserligen är vida mer omfattande åtminstone i afseende å motivering
och hänsyftning, har jag dock icke kunnat ställa mig blind för att
detta bestämda syfte dock är något, som den praktiske lagstiftaren
måste beakta, att nämligen i den författning vi redan hafva eller i
den på samma grunder byggda, som kan komma fram, dock blir in¬
taget, att för allmänt behof vattenfall må kunna exproprieras.
Nu kommer det utan tvifvel att mot denna ståndpunkt invändas,
att Kungl. Maj:t redan tillsatt en kommitté för att taga om hand just
expropriationsförordningen och därmed sammanhängande ärenden. Det
är sant, men likväl är det enligt min uppfattning icke så oriktigt att
ändå skrifva i detta ämne, och jag får säga, att om jag i allmänhet
är emot aflåtandet af skrivelser till Kungl. Maj:t, så synes det mig i
detta fall vara mindre olämpligt än vanligt, ty just den omständig¬
heten, att en kommitté redan sitter, torde bevisa, att en sådan skrif¬
velse icke skulle gifva upphof till någon ny kommitté, utan endast för
den redan tillsatta påpeka, att detta ämne just är något, som man
hoppas måtte ingå bland de arbeten, den nu förehar. Till äfventyrs
kan man säga, att detta faller af sig själf, och att kommittén ändå
komme att upptaga saken till behandling. Jag vet icke, hur den
kommer att göra, och om så skulle vara, att den redan tänkt på att
komma med en lösning i den riktning jag afser, är ju ingen skada
skedd genom denna skrifvelses aflåtande. Men skulle den till äfventyrs
icke hafva tänkt sig att komma med något sådant, får jag säga, att
det skulle vara ganska snöpligt, om, då den nya förordningen, det nya
förslaget till expropriationsförfattning framkommer, detta område icke
medtagits. I sådant fall vore en skrifvelse ett lyckligt påpekande för
kommittén af hvad Riksdagen tänker och önskar i ämnet.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till den af¬
gulna reservationen vid den nu föredragna punkten.
Herr Håkanson, Ernst: Såsom af utskottets betänkande fram¬
går och såsom äfven föregående talare antydt, har Kungl. Maj:t den
20 mars 1908 förordnat en kommitté att verkställa revision af expro-
priationslagstiftningen och därvid särskild! till behandling upptaga
frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet äfvensom att
i öfrigt efter verkställd utredning afgifva de förslag, hvartill särskilda
hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar rörande expropriation kunde
föranleda. Då jag är ordförande i denna kommitté, har jag ansett
mig böra säga några ord i föreliggande fråga.
Kommittén har under sitt arbete tagit kännedom om icke allenast
de framställningar, som blifvit till densamma öfverlämnade, utan äfven
om sådana i Riksdagen väckta motioner, som icke föranledt någon
19
N:o 38.
OiiBdagen den 5 Maj, f. ra.
Riksdagens skrifvelse eller något Riksdagens beslut. Äfven dessa mo¬
tioner och framställningar har kommittén tänkt gifva allt det beak¬
tande, kommittén anser möjligt. Kommitténs arbete har nu så fram¬
skridit, att jag tror mig kunna säga, att dess betänkande skall före¬
ligga färdigt åtminstone vid årets slut. Jag föreställer mig då, att det
vore lämpligast, att Riksdagen icke genom någon skrifvelse eller ut¬
talande bunde sig på förhand, utan afvaktade den proposition, som i
anledning af kommitténs betänkande antagligen kommer att aflåtas till
Riksdagen. Om i denna proposition all den rätt till expropriation icke
beaktas, som Riksdagen skulle kunna anse önsklig, kan det ju lätt
hjälpas genom motioner.
Hvad beträffar föreliggande punkt af utlåtandet, så förefaller ju
det däri gjorda uttalandet icke vidare farligt, men af motiveringen till
motionen framgår emellertid, att saken är af mycket stor räckvidd.
Det gäller här icke blott expropriation för allmänt gagn eller för all¬
mänt ändamål, utan det gäller att tillämpa sådant förfarande för att,
såsom motionären har tänkt sig, på något sätt främja hushållningen
med våra vattenfall eller reglera priset på vattenkraft. Jag föreställer
mig således, att det vore ganska betänkligt, om kammaren bunde sig
vid ett sådant uttalande som det af lagutskottet i denna punkt till¬
styrkta.
Hvad däremot beträffar den af herr af Ekenstam med flera afgifna
reservationen i denna punkt, är den nog ganska ofarlig. Jag har emeller¬
tid den uppfattningen, att hvad reservanterna därmed vilja vinna kan
ernås redan under nuvarande förhållanden, med gällande lagstiftning,
och att en lagändring därför icke är påkallad. Vi hafva redan i kom¬
mittén resonerat om denna sak och kommit till den uppfattning, att
expropriation af vattenfall för statens behof icke vore omöjlig. Hvad
beträffar det, som kan vara föremål för expropriation, är det jord och
lägenheter, och då vattenfall på särskilda ställen i lagen likställas med
»lägenhet», så torde häraf följa, att vattenfall kan anses utgöra före¬
mål för expropriation. Hvad beträffar det i gällande expropriations-
förordning förekommande uttrycket »dylikt allmänt behof», så har
ganska många gånger däråt gifvits en mera extensiv tolkning än som
skulle erfordras för medgifvande af expropriation af vattenfall för er¬
hållande af drifkraft till någon statens järnväg.
Den af reservanterna förordade skrifvelsen anser jag således visser¬
ligen icke vidare betänklig, men jag finner den vara öfverflödig. Jag
tillåter mig därför, herr talman, att yrka af slag såväl på utskottets
hemställan i denna punkt som den af herr af Ekenstam med flera där¬
vid afgifna reservationen.
Herr Gezelius: Den siste ärade talaren förmodade, att ett bifall
till den af herr af Ekenstam med flera afgifna reservationen i före¬
liggande fråga af tvenne skäl skulle vara onödig. Dels toge den nu
arbetande expropriationskommittén alla möjliga projekt i ämnet under
öfvervägande, oafsedt hvilka uttalanden som af Riksdagen gjordes. Det
vore därför skäl i att afbida denna kommittés arbeten och en därpå
och, såsom det ville synas att den föregående talaren beräknade, ute¬
slutande därpå grundad kungl. proposition i ärendet. Vidare förmenade
Ifrågasatt
rätt till
expropria¬
tion a)
vattenfall
m. m.
(Fort».)
N:o 38.
20
Ifrågasatt
rätt till
expropria¬
tion af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
den slete ärade talaren, att ett bifall till reservationen vore onödigt
äfven af den anledning, att nu gällande lagstiftning redan uppfyllde,
hvad man med en lagändring i reservationens syfte afsåg att vinna.
Jag ber då få säga, att jag tror icke det kan anses vara alldeles
likgiltigt, hvilka uttalanden vare sig af Riksdagen i dess helhet eller
af de särskilda kamrarne göras i en inom Riksdagen väckt fråga af
så eminent stor betydelse som den föreliggande öfver hufvud taget är.
Jag tror icke, att det ens skulle vara praktiskt klokt, att Riksdagen
eller särskild! Första Kammaren ställde sig fullständigt utanför diskus¬
sionen, då inom Riksdagen och bland vissa politiskt intresserade kretsar
det bedrifves ett så intensivt arbete för att föra fram vissa nya idéer
och för att rikta in lagstiftningens utveckling i detta ämne på helt
andra banor än de nuvarande. Redan från den synpunkten, att hvarje
kammare har en bestämd plikt att enligt sin öfvertygelse söka med¬
verka till rättens och rättsuppfattningens utveckling, synes det mig
vara själfklart, att kammaren icke bör ställa sig utanför frågan ens i
d^ss nuvarande skede. Jag tror till och med, att från åtskilliga syn¬
punkter det vore lämpligare, om det kunde gifvas såväl kommittén
som Kungl. Maj:ts regering någon ledning för deras uppfattning angå¬
ende Riksdagens och eventuellt de särskilda kamrarnes närvarande
ståndpunkt i frågan.
Det andra skälet var, att för lagens utveckling i angifven riktning
det skulle vara onödigt att aflåta en skrifvelse — det är ju här icke
fråga om annat än en utredning — därför att redan gällande lag upp¬
fyllde hvad man afsåg att vinna. Däremot vill jag blott erinra, att
1907 års riksdagsskrivelse, som finnes åberopad i såväl utskottets be¬
tänkande som i den af mig särskildt afgifna motivering, bygger helt
och hållet på den förutsättningen, att expropriation icke vore möjlig
att ernå ens för utmål till vattenfall. Det är därför förslaget om en
skrifvelse kommit till, och från denna uppfattning har därvid icke
vare sig inom utskottet eller i Riksdagen uttalats någon skiljaktig
mening. Vid det förhållandet måste väl antagas, att Riksdagen själf
hade den uppfattning, att en lagändring vore nödvändig, om man ville
vinna att genom expropriation förvärfva vattenfall såsom sådant. Det
är sagdt, att vattenfall komma under begreppet lägenhet och därmed
under expropriationslagen, men om man utgår från, såsom konstateradt,
att undantag finnas från den allmänna grundsatsen att med ägande¬
rätten till stränderna följer äganderätt till vattnet, synes mig, att man
näppeligen skulle kunna kategoriskt förmena, att vattenfall, som egent¬
ligen endast representera vattenkraft, falla under begreppet lägenhet.
Detta torde emellertid icke vara afgörande för frågan, huruvida lag¬
stiftningen i sin nuvarande form ger möjlighet till expropriation för
tillgodoseende af det allmännas behof af vattenkraft. Expropriations-
förordningens första paragraf talar om och pointerar uttryckligen, att
expropriationsförfarandet kan äga rum för vissa allmänna behof, men
tillägget »dylikt allmänt behof» visar, att lagen icke afser att till¬
godose hvarje allmänt behof. Nu tyckes det mig vara alldeles påtag¬
ligt, att denna motion, som framlagts vid denna riksdag och är en
återupprepning af den gamla, har vunnit stor anslutning äfven bland
kretsar i Andra Kammaren, där man, såsom jag för min del är all¬
21
N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
deles öfvertygad, icke är beredd att gå så långt, som den förste ärade
talaren antydde det vara fara värdt att i detta fall förvänta. Det enda,
som kan förklara, hvarför denna motion kunnat vinna sådan anslut¬
ning från dessa kretsar, är, att motionens motivering är skrifven så
oklart, att den kan tolkas af den ene si och den andre så. År det då
äfven från denna synpunkt klokt, att kammaren ställer sig utanför och
genom ett rent af slag låta denna oklarhet få fortfara och utnyttjas så
kraftigt som verkligen skett?
Såsom herrarne nogsamt erinra sig, har motionen väckts genom
det liberala samlingspartiets förtroenderåd, och därigenom har den
åsatts en viss politisk hallstämpel. Jag finner det därför naturligt, om
åtskilliga af kammarens ledamöter känna sig mer tveksamma att ingå
i en närmare pröfning af densamma, men jag tror för min del, att
det vore klokt att taga ut hvad man finner beaktansvärdt i förslaget
och söka leda lagstiftningen fram på den väg, som man anser en natur¬
lig och tidsenlig utveckling af densamma böra gå.
Af dessa skäl ber jag få yrka bifall till herr af Ekenstams reser¬
vation.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande punkt yrkats: l:o) att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr af Ekenstam
m. fl. vid föreliggande punkt afgifna reservation, och 2:o) att kam¬
maren skulle afstå såväl utskottets hemställan som nyssnämnda
yrkande.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
föreliggande punkt hemställt samt vidare i enlighet med berörda yr¬
kanden, och förklarades propositionen på bifall till det under 2:o) här
ofvan upptagna yrkandet vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3.
Beträffande utskottets hemställan i föreliggande punkt hade reser¬
vation afgifvits af herrar Trygger, af Ekenstam, Fahlén, Underbjelke,
Magnuson, von Baumgarten, Gezelius och Nyström, hvilka likväl ej däri
antydt sin mening.
Herr Magnuson: Jag ber att i fråga om nu föredragna 3:dje punk¬
ten äfven få yttra mig om de följande punkterna 4 och 5, då de stå
i så nära samband med punkt 3.
Utskottets majoritet har synbarligen hyst en viss farhåga att i sin
begäran om utredning ej få med alla upptänkliga fall, hvarunder, så¬
som orden lyda i motiveringen, vattenkraftens distribuering kan förut¬
sättas äga rum, och följden har blifvit, att de specialiserade fallen
snart sagdt trängas om platserna med hvarandra.
Ifrågatatt
rätt till
expropria¬
tion af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
N:o 38.
22
Ifrågatatt
rätt till
expropria¬
tion af
vattenfall
m. in.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Trots detta synes en viss oklarhet dock råda, särskildt beträffande
punkt 3 i fråga om hvad som åsyftas och hvad utskottsmajoriteten
verkligen velat. Läser man motiveringen, så föranledes man tro, att
utskottet i främsta rummet haft sin uppmärksamhet riktad på den
omständigheten, att under jorden framdragna elektriska ledningar f. n.
icke äro underkastade några koncessionsbestämmelser. Det heter näm¬
ligen på sidan 25 i betänkandet:
»Någon sådan fara ansåg man ej föreligga i fråga om underjorden
framdragna ledningar. Beträffande sådana ledningar synas emellertid
samma intressen, som, oafsedt faran, föranledt fordran på koncession,
böra föranleda till sådan. Anser man det vara ett behof för det all¬
männa att kunna reglerande ingripa vid frågan om den elektriska
energiens distribuering, lärer detta behof i allmänhet göra sig gällande
oberoende af själfva det yttre medlet därför.»
Men öfvergår man därpå att studera själfva klämmen i betänkan¬
det, alltså punkt 3, så står där, att utredningen bör omfatta någonting
mycket vidlyftigare, eller »distribution af energi, frambragt af vatten¬
kraft», således ej blott elektrisk energi, utan hvarje annan upptänklig
energi, som kan med vattenkraft anbringas. Men mot att begränsa en
sådan utredning som här begäres att endast omfatta energi, frambragt
af vattenkraft, torde med fog kunna användas samma skäl, som ut¬
skottet i fråga om de underjordiska ledningarne användt, eller att en
koncession i fråga om distribuerad energi väl bör vara oberoende af
om denna energi alstrats med vatten- eller ångkraft eller med gasma¬
skin m. in.
I fråga om punkt 4, där utredning begäres, huruvida visst pris bör
bestämmas för den framförda kraftens begagnande, har jag tillåtit mig
i utskottet påvisa, att en sådan begäran redan innefattas i den skrif¬
velse, som Riksdagen år 1907 aflat till Kungl. Maj:t, och att således
en ny skrifvelse är absolut onödig. Till bestyrkande häraf tillåter jag
mig hänvisa till Teknisk Tidskrift för den 6 febr. 1909, däri finnas
intagna tvenne svar till kommerskollegium just med anledning af
förenämnda riksdagsskrifvelse, det ena från Sv. teknologföreningens
afdelning för elektroteknik och det andra från Svenska elektricitets-
verksföreningen. Teknologföreningen skrifver bland annat följande:
»Det torde under sådana förhållanden vara lämpligt att i korthet
skärskåda verkan af de bestämmelser, som medfölja ett utsträckt kon-
cessionsförfarande, och då i Riksdagens skrifvelse särskildt de bestäm¬
melser, som äro gällande i England, tagits som exempel, synes lämp¬
ligt undersöka, huruvida förhållandena i Sverige äro sådana, att liknande
bestämmelser med fördel skulle kunna här tillämpas.
Det bör då först ihågkommas, att flertalet större elektriska an¬
läggningar här i landet drifvas medelst vattenkraft, och att därigenom
möjligheten att för en kraftanläggning bestämma ett visst angifvet afsätt-
ningsområde naturligen måste lida betydande inskränkningar. I Eng¬
land, där kraftstationerna så godt som uteslutande drifvas med ång¬
kraft, är det af naturliga skäl möjligt att fördela kraftstationerna på
lämpligt sätt och tilldela kraftstationerna ett afrundadt afsättningsom-
råde, hvartill äfven kommer att kraftstationens storlek kan utvecklas,
i den mån konsumtionen det kräfver. På grund af de likartade för¬
23
N:o 38.
Onsdagen don 5 Maj, f. ra.
hållanden, som i England råda inom ett dylikt område, låter det sig
också göra att utan några större svårigheter fastställa ett maximalpris
för dessa kraftstationer. I Sverige åter, där i regel vattenkraft använ¬
des, bestämmes kraftstationens läge af vattenfallets läge, kraftstationens
storlek likaledes af vattenfallets storlek, och då härtill kommer att på
vissa trakter flera vattenfall ofta förekomma i närheten af hvarandra,
under det att stora sträckor sakna all tillgång till vattenkraft, inses lätt,
att en uppdelning i distributionsdistrikt i de flesta fall skulle möta
stora svårigheter. Härtill kommer, att man för att vinna ett ekono¬
miskt godt resultat med de dyrbara vattenkraftanläggningarna är hän¬
visad till att snarast möjligt skaffa kraftstationen en stor afsättning.
Kapitalet, som erfordras för ett vattenfalls utbyggande, måste nämligen
redan från början nedläggas på en vattenkraftanläggning, då däremot
vid en ångcentral anläggningen och det härefter erforderliga kapitalet
successivt kan utvidgas. De ekonomiska förhållandena göra det därför
till en nödvändighet, att man har fria händer med afseende på led¬
ningarnas utsträckning till platser, där större konsumtion är att för¬
vänta. Om en dylik station tillmättes ett begränsadt område, där den
endast i mån af ökadt behof af elektrisk energi kunde vinna ökad
afsättning, skulle det mycket ofta vara liktydigt med att för lång tid
göra kraftstationen till' en orentabel affär. Kraftens öfverförande på
långa afstånd verkar naturligtvis högst afsevärdt till dess fördyrande,
och ställer sig af detta skäl enhetstariff inom en vattenkraftstations
distributionsområde olämplig. Fastställandet af maximal tariff er skulle
därför i många fall antingen medföra den verkan att hämma anläggan¬
det af långa kraftöfverföringar eller ock, om tariffen tillmättes tillräck¬
ligt hög, vara utan reel betydelse, liksom den äfven skulle kunna
verka hindrande i afseende på utnyttjandet af vattenfall, som kräfde
dyrbara anläggningskostnader.»
Teknologföreningen sammanfattar sitt slutomdöme på följande sätt:
»På grund af ofvan antydda med koncessionsförfarandet samman¬
hängande olägenheter vill afdelningen framhålla önskvärdheten af att
man söker vinna det åtrådda säkerställandet af större afnämares in¬
tressen på ett eller annat sätt än genom koncessionsförfarandet, så
mycket mer som en bestämd benägenhet förefinnes att därvid fastslå
en mängd tekniska bestämmelser och få till stånd en enhetlighet, som
med vårt lands stora utsträckning och våra skiftande befolkningsför¬
hållanden och däraf betingade behof af teknisk anpassningsförmåga
skulle ställa hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande af naturtill¬
gångarna. Afdelningen får därför som sin åsikt framhålla, att frågan
bör begränsas till att endast omfatta säkerställandet af leverans af af-
talad elektrisk energi och uttalar den förhoppningen, att detta måtte
kunna ske på annan väg än koncessionsvägen.»
I tämligen nära öfverensstämmelse med detta svar har äfven
Svenska elektricitetsverksföreningen uttalat sig.
Öfvergår jag nu till punkt 5 af utskottets betänkande, finnas där
tre fall uppräknade, hvarvid maximaltariffer i enlighet med mom. 4
föreslås att komma under ompröfning och utredning. Först ifrågasät-
tes, huruvida ej en sådan maximaltariff skall bestämmas, då distribu¬
erad elektrisk energi frambragts annorledes än genom vattenkraft,
Ifrågasatt
rätt till
expropria¬
tion af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
N:o 38. 24 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
lfrigmatt vidare jämväl om den bör bestämmas vid distribution af annan kraft
exvropria- f^vensom då den kommer till . stånd genom öfverbyggnad af kungs-
tion af ådra. Det första fallet kan jag i herr Åkerlunds motion hvarken finna
vattenfall omnämndt i motiveringen eller i klämmen; det andra fallet torde
m- m■ sakna all praktisk betydelse, och i det tredje ligger hufvudvikten på
(Forts.) en inblandning i saken af frågan om kungsådras öfverbyggande. Be¬
träffande sadant tillstånd synes det mig oegentligt, såsom jag också
i reservationen framhållit, att anläggningar för kraftdistribution skulle
i fråga om kungsådras öfverbyggande förknippas med andra villkor än
som vid vattenkraftsanläggningar i öfrigt böra förekomma.
„ kar därför icke ansett mig böra biträda någondera af herrar
Åkerlunds, Palmstiernas eller Lindhagens yrkanden i dessa frågor och
inskränker mig nu till att yrka af slag på punkt 3.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att beträffande föreliggande punkt annat yrkande ej fram¬
ställts, än att utskottets hemställan skulle afslås.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på afslag därå, och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.
Punkten 4.
Beträffande utskottets hemställan i nu föredragna och nästföljande
punkt hade reservationer afgifvits
1:°) af herrar Trygger, Ridderbjelke, Nyström och von Baumgar/en,
utan framläggande af sin mening;
2:o) af herr Fahlén, som med instämmande af herrar af Ekenstam
och Gezelius anfört:
»Då det af herr Åkerlund väckta förslaget synts mig förtjänt af
beaktande och närmare undersökning, har jag ansett, att utskottet
bort hemställa,
att Riksdagen, med anledning af herr Åkerlunds motion, ville hos
Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida vid koncession å elektriska kraftledningar visst maximipris
bör bestämmas för den framförda kraftens begagnande»; samt
3:o) af herr Magnuson, som yttrat:
»I skrifvelse af den 28 maj 1907 till Kungl. Maj:t har Riksdagen
redan anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning, på
hvilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt utnyttjande af
elektrisk energi skulle kunna genom lagstiftning eller eljest beredas
afnämare af sådan energi m. m.
Då, såsom jag. äfven inom utskottet anfört, sådan utredning redan
a5 a±' Kungl. Maj:t igångsatt; då distribuering af annan kraft än elektrisk
för närvarande icke torde hafva någon praktisk betydelse; då slut¬
ligen tillstånd till öfverbyggande af kungsådra synes mig icke böra vid
fråga om anläggningar för kraftdistribution förknippas med andra vill¬
kor än som vid vattenkraftsanläggningar i öfrigt böra förekomma, har
jag ansett, att herr Åkerlunds motion n:o 2, friherre Palmstiernas
25 N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
motion n:o 16 och herr Lindhagens in. fl. motion n:o 112 äfven i nu
ifrågavarande punkter icke böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»
Herr Falilén; Den rad af motioner, som behandlas i föreliggande
betänkande, omfattar en hel mängd uppslag och innehåller eu massa
projekt, hvilkas hela räckvidd är svår att öfverskåda åtminstone för
den, som icke är fackman på detta område. Det synes mig uppenbart
i hvarje fall, att, när det gäller att tillämpa statens ostridiga rättighet
att inom vissa gränser reglera den enskilda företagsamheten i fråga
om tillgodogörande af landets naturtillgångar, ett sådant reglerande måste
ske med sådan försiktighet, att man icke skadar de stora intressen,
som härvidlag äro i fråga. Den enskilda företagsamheten synes mig,
särskildt då det gäller våra vattenfall, vara den häfstång, som vi hafva
att lita till för att i en icke alltför långt aflägsen framtid få dem
nyttiggjorda för den enskilde och det allmänna. Emellertid vet man
ju, hurusom elektro-tekniken går framåt med starka steg. Särskildt i
fråga om den elektriska kraftöfverföringen hafva vi sett, huru veten¬
skapen och tekniken öfvervunnit den ena svårigheten efter den andra.
Nu har dels staten genom en särskild lag år 1902 medgifvit expropria¬
tion för framdragande af elektriska ledningar för vissa ändamål och
dels vidare Riksdagen år 1907 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
rörande rätt till expropriation för anläggande af kraftstationer och
dammfästen m. m. Det kan icke nekas, att enskilda anläggare hafva
genom dessa statens åtgärder blifvit i mycket afsevärd grad gynnade.
Klart är också, att, då sådana fördelar tilldelas den enskilde, det är nöd¬
vändigt att reglera förhållandena så, att desamma icke af den gyn¬
nade på ett obehörigt sätt utnyttjas. Det kan icke, synes det mig,
vara annat än skäligt, att vissa bestämmelser göras, som kunna före¬
bygga ett sådant missförhållande. Jag kan tänka mig ett exempel,
att en kommun har förvärfvat ett vattenfall och utbyggt detta för
sina egna ändamål. Detta har kostat kommunen många och stora ut¬
gifter, och för att kunna sköta sina finanser är kommunen ovillkorligt hän¬
visad till vissa inkomster af denna anläggning. Antager man nu, att
ett elektriskt bolag eller en enskild kraftproducent i närheten, som för¬
fogar öfver en långt större kraftkälla, med stöd af honom meddelad
rätt att framdraga elektrisk ledning framdrager den elektriska kraften
intill samhället och underbjuder samhället vid upplåtande af elektrisk
kraft, för att sedermera på behaglig tid höja sina taxor, kan man utan
att behöfva anses framkonstruera ett exempel lätt tänka sig, huru stora
och afsevärda olägenheter detta skulle medföra för den nyss nämnda
kommunen. För att förebygga sådant förhållande har jag vid behand¬
lingen af dessa ärenden ansett, att det uppslag, som gifvits af herr
Åkerlund, skulle vara värdt att närmare beaktas.
Nu kan det invändas och har invändts, att det skulle vara mycket
svårt att bestämma maximitariffer för leverans af elektrisk kraft, och
det är ju möjligt. På den frågan kan jag icke inlåta mig. Därför hafva
också jag och mina medreservanter i den skrifvelse vi hemställt om
yttrat oss så försiktigt, att vi endast begära, att Kungl. Maj.'t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida det skulle anses vara möjligt eller lämp¬
ligt att vid beviljande af koncession fastställa vissa maximitariffer.
Ifrågaeatt
rätt till
expropria¬
tion af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
N:o 38.
26
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
lfrågatatt
rätt till
expropria¬
tion af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Endast så långt hafva vi velat gå, men jag pointerar ytterligare, att
naturligtvis ett sådant reglerande måste ske så försiktigt, att icke den
enskilda företagsamheten på något sätt skadas eller kränkes i sin rätt
till skälig ersättning för sina nedlagda kostnader och vinst på sitt för
företaget använda kapital. Vi veta alla, att en ytterst ringa del af
vår vattenkraft har tagits i anspråk för nyttig verksamhet, och under
sadana förhallanden är det klart, att ingrepp, som skulle verka för
starkt på den enskilda företagsamheten, skulle kunna komma att be¬
tänkligt hämna sig. Dock tviflar jag icke på att de bestämmelser,
som eventuellt skulle komma att utfärdas i det syfte reservationen
innehåller, skulle kunna afpassas så, att de å ena sidan förhindrade,
att de storartade privilegier, som tilldelas den enskilde producenten,
på orätt sätt utnyttjas, och å andra sidan icke åsidosatte den enskildes
behöriga anspråk på trygghet i och vinst af sitt företag.
Af de skäl jag anfört ber jag att få yrka bifall till den af mig
afgifna reservationen.
Herr Håkanson, Edvin: Jag har begärt ordet, emedan jag i
denna fråga är af en annan mening än den föregående talaren och
motionären. Jag frågar: Föreligga här verkligen sådana förhållanden,
att det är ett oafvisligt behof, att staten här skall ingripa reglerande
mellan enskilda medlemmar af samhället? Jag tror icke det. Men jag
tror,^ att den fruktan, som motionären har uttalat, att landets vatten¬
tillgångar skulle öfvergå i trusters händer, är oberättigad. Jag tror,
att den farhågan är helt och hållet uppkonstruerad.
Vi hafva i vårt land enligt uppskattning omkring 4,000,000 häst¬
krafter i våra vattenfall. Af dessa torde i närvarande stund högst
omkring 400,000 vara utbyggda, och därvid ingår då statens anlägg¬
ning vid Trollhättan med 80,000 hästkrafter, och cirka 40,000 komma
på sex större kraftleverantörer. Större delen af den öfriga vattenkraften
är i sådana händer, där vattenkraften användes för eget behof.
Jag vill påpeka för herrarne, hvilka ofantliga svårigheter det skulle
stöta på att bestämma priset. Här har framkastats af motionären ett
förslag, att man skulle grunda priset på anläggningens dyrhet och på
den risk, som ägaren af en kraftstation löper. Dessa kraftstationer
eller rättare sagdt den elektriska kraft, som uttages från kraftstationerna,
ställer sig så väsentligt olika i afseende å priset. Det, som i första
rummet har inflytande på kraftpriset, är hvad man fått betala för
vattenfallet. Sedan tillkomma utbyggnadskostnaderna. Dessa variera
betydligt på olika ställen, och för mig har det af framstående fack¬
man uppgifvits, att variationen lär sträcka sig från 150 kronor upp
mot 1,000 kronor per hästkraft. Tydligt är häraf, att man bör åtmin¬
stone icke kunna fastställa något enhetligt pris, utan på sin höjd gå
till väga på det sättet, att priset fastställes för hvarje kraftleverantör
särskild! Nu har motionären också sagt, att, utom hänsynen till hvad
kraftanläggningen kostar, hänsyn också borde tagas till den risk, som
vattenverksägaren löper. Jag vet icke hvad han menar här med ordet
risk. Menar han den risk, som hvarje affärsman löper, då han kastar
sig på ett företag, eller menar han den särskilda risk, som vattenverks¬
ägaren löper. Vi hafva talrika exempel på att en vattenverksägare
27
N: O 88.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
löper en helt annan risk med sin anläggning än en vanlig affärsman.
I min hemort har det inträffat, att eu damm har instörtat strax efter
det anläggningen satts i gång, i dessa dagar har en stor olycka ägt af
rum vid Alby karbidfabrik. Man skulle ju möjligen kunna säga, att vattenfall
det är den byggandes fel, att det gått så. Det känner jag icke till *”•
och vill icke göra mig till domare öfver huru det byggts vid dessa (*or *•)
vattenfall. Men vi hafva ett land, som brukar kallas den obegränsade
grundlighetens land, och där har man äfven sett exempel pa att vatten¬
byggnader icke stått sig, då en svår flod kommer på. Jag tror, att
det är ungefär två månader sedan jag läste i tidningarna, att under
en våldsam öfversvämning af Fulda landfästet till en. järnvägsbro
underminerats, med den påföljd att hela bron störtade in. Och det
är klart, att sådant ras lika väl kan inträffa vid en dammbyggnad eller
vid en kraftkanal.
Sedan ha af motionären gjorts jämförelser med järnvägarna, men
jag frågar verkligen här: Kan man jämföra beroendet af järnvägarna
med det beroende, i hvilket den kraftförbrukande allmänheten skulle
komma till en kraftstation? Järnvägen är man beroende af, i hvilken
del af landet man än bor. Om man tänker sig en trafikant i
Luleå, som vill skicka en vara till en liten station vid en privat
järnväg i Västergötland eller Småland, så är han direkt beroende utom
af alla mellanliggande linjer äfven af den järnvägen. Kraftförbrukaren
är endast beroende af en viss kraftstation och har dessutom möjlighet
att på annat sätt skaffa sig billig drifkraft. Jag vet icke heller, hvad
det är för lockande i att göra jämförelser med järnvägarne eller att
söka bringa in dessa affärsföretag i samma läge som järnvägarne. Jag
tror, att det vore ett ganska dåligt exempel att följa.
Nu har motionären framställt sitt förslag för näringslifvefs befräm¬
jande. Jag har icke hört, att någon framställning från näringslifvets
representanter kommit, att staten skulle på detta sätt blanda sig in i
de enskildes angelägenheter, utan snarare tvärtom.
En talare har redan här berört, att elektricitetsverksföreningen och
Svenska teknologföreningen yttrat sig, när 1907 års skrifvelse till dem
remitterades från kommerskollegium. Jag ber att här endast få till-
lägga, att om elektricitetsverksföreningen kan det möjligen sägas, att
den i detta fall endast representerar producenterna, men om teknolog¬
föreningen kan det sägas, att den i lika eminent grad representerar
konsumenterna som producenterna.
Herr Åkerlund har i sin motion såsom villkor för att få öfver¬
bygga kongsådra föreslagit, att särskild! pris skulle åsättas den elek¬
triska kraft, som frambringas vid en dylik kraftstation. Om man
skulle följa honom härvidlag, skulle man komma i ganska egendomliga
förhållanden. Det är ju i allmänhet så, att en flod under sitt lopp
till hafvet på vissa sträckor anses hafva kongsådra, och på andra
ställen har det icke lyckats att visa, att det finnes kongsådra. . Eu del
floder, som upprinna i det inre af landet och under sitt lopp i hafvet
gå genom de forna danska provinserna, hafva icke kongsådra i den
del af floden, som ligger inom det forna danska området. Det skulle
således kunna inträffa, att två närbelägna krafstationer i samma flod
N:o 38.
28
Ifråflatatt
rätt till
expropria¬
tion af
vattenfall
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
skulle komma att få upprättas under alldeles olika villkor, nota bene
om hänsyn tages. till kungsådras befintlighet eller obefintlighet.
Om näringslifvet vill jag vidare säga, att jag anser utbyggande af
vattenfall alldeles afgjordt vara ett uttryck för näringslifvet, både in¬
direkt och ° direkt. Många få sysselsättning därvid och af stor bety¬
delse är sådant arbete för leverantörer af materiel, cement, turbiner
och elektriska maskiner med mera.
Nu menar man, att det icke är så farligt, om staten ingriper
reglerande på detta område, emedan förhållandet är så exceptionellt.
Jag har en helt annan mening. Jag tror, att, om staten gör början
med . att reglera priset mellan producenter och konsumenter i detta
särskilda fall, det icke kommer att dröja länge, förrän man kommer
med förslag att utsträcka detta förfarande. Och i första rummet
skulle väl . då turen komma till de konsumenter af vattenkraft, som
fått den till det af staten reglerade priset. Man skulle uppsätta den
fordran på dem, att de skulle tillhandahålla allmänheten sina produkter
efter visst pris.
Jag kan icke finna annat, än att detta förslag är både obehöfligt
och onyttigt, och därför tillåter jag mig yrka af slag på såväl utskottets
hemställan som herr Fahléns reservation.
Herr Magnuson- Med anledning af det yttrande herr Fahlén
hade anhåller jag få påpeka, att i hans reservation talas om att man
skulle begära utredning, huruvida vid koncession å elektriska kraft¬
ledningar visst maximipris borde bestämmas för den framförda kraftens
begagnande, men såvidt jag förstod herr Fahlén rätt, anförde han
exempel på hur det skulle komma att gå, om en kommun inrättat
sig för att anskaffa elektrisk kraft, men sedermera någon komme och
vållade kommunen afbräck genom att utbjuda billigare elektrisk kraft,
men i så fall förefaller det mig, att det snarare behöfde bestämmas
ett minimipris än ett maximipris, såsom det står i reservationen.
Jag har tillåtit mig att äfven i fråga om punkt 4 hänvisa till
den skrifvelse, som Riksdagen redan år 1907 aflat, och då denna
skrifvelse är mycket mer omfattande, emedan den talar om utredning
angående utnyttjande af elektrisk energi i allmänhet, men här i alla
dessa motioner endast talas om elektrisk energi, frambragt genom
vattenkraft, har jag för min del ansett, att det är onödigt att besvära
Kungl. Maj:t med° ytterligare skrifvelse i ämnet, då, såsom jag nyss
tog mig friheten påpeka, af tekniska föreningar på begäran af kommers¬
kollegium redan lämnats utlåtanden, däri äfven beröres frågan om
maximipris och tariffpris. Jag anhåller därför att få yrka afslag på
punkt 4.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tal¬
mannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats:
l:o) att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i
den af herr Fahlén vid punkten afgifna reservation, och
2:o) att kammaren skulle afslå såväl utskottets hemställan som
nyssnämda yrkande.
29
N:o SÖ.
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i föreliggande punkt hemställt samt vidare jämlikt nyssnämnda båda
yrkanden, och förklarades propositionen på bifall till det under 2:o)
här ofvan upptagna yrkandet vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 5.
Herr Magnuson: I anslutning till hvad jag förut i fråga om
punkt 3 och 4 yttrat anhåller jag om afslag äfven på punkt 5.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu föredragna punkt endast yrkats, att hvad utskottet
hemställt skulle af slås.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hem¬
ställan samt vidare på afslag därå, och förklarades den senare proposi¬
tionen vara med ja besvarad.
Punkten 6.
Herr Richert: Herr Lindhagen åsyftar i sin motion vissa för¬
ändringar i vår vattenlagstiftning. Att denna är föråldrad och ofull¬
ständig, är ett kändt faktum, och landet väntar med otålighet en ny
vattenkraftslag. Kungl. Maj:t har tillsatt den s. k. vattenrättskommit-
tén, som om några månader skall framlägga förslag till ny lag. Under
sådana förhållanden synes det mig, som om Riksdagen borde afvakta
lagförslaget och icke genom skrifvelse till Kungl. Maj:t begära nya ut¬
redningar, som endast skulle föranleda oreda i behandlingen och upp¬
skof med ärendets afgörande. Jag ber därför att få yrka afslag å
motionen och bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i förevarande punkt hemställt.
Punkten 7.
Utskottets hemställan bifölls.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till det nu på¬
gående sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 28 och 30 sistlidne
april bordlagda utlåtande n:o 51, i anledning af väckta motioner om
dels stadgande af koncession för förvärf och utnyttjande af skogar af
större omfattning m. in., dels ock lagstiftning angående skyldighet för
Ifrågasatt
rätt till
expropHa-
tion af
vattenfall
m. m.
(Fort».)
M:o 38.
30
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
ägare till skogar af större omfattning att å dem införa uthålligt skogs¬
bruk m. m., biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Ifråna*att Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
a/ laal7 d?n 28 och 30 nästlidne månad bordlagda utlåtande n:o 52, i anled-
angående ldnK ;d' väckta motioner om utvidgning af lagen angående förbud i
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 mai
vista fall för 1906 m. m.
bolag och
förvärfva Lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
fast egendom, inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen n:o 127, af herr
Karl Staaff m. fl., n:o 113, af herr Carl Lindhagen, n:o 94, af herr
C. J. Berggren m. fl., samt n:o 115, af herr Carl Lindhagen m. fl.
I den af herr Staaff m. fl. väckta motionen hade hemställts,
l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan utvidgning af
lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906, att densamma komme att vinna till-
lämpning för hela Gäfleborgs län;
2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådant tillägg till nyssnämnda lag, att, då aftal
om förvärf enligt lagens 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där
den förvärfvade jorden vore belägen, berättigades på vissa villkor inlösa
densamma; samt
3:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes så snart ske kunde låta verkställa en fullständig
utredning rörande bolags jordförvärf i de mellersta och södra delarna
af riket samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som af
denna utredning kunde påkallas.
Herr Lindhagen hade i motionen n:o 113 hemställt, att Riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för nästa Riksdag af
förslag till lag rörande förbud för bolag och förening att i vissa fall
förvärfva fast egendom på landet äfven i södra och mellersta delarne
af riket.
Herr Berggren m. fl. hade i sin motion, n:o 94, anhållit,
1. att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t så snart ske kunde låta verkställa utredning an¬
gående omfattningen af bolags jordförvärf inom Värmlands län och
vidtaga de åtgärder, som med anledning af denna utredning kunde
föranledas, samt
2. att Riksdagen för sin del ville antaga ändrad lydelse af lagen
den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärfva fast egendom i syfte att lagen måtte vinna tillämpning
äfven i Värmlands län, intill dess den i föregående punkt omnämnda
utredning verkställts och Riksdagen och Kungl. Maj:t funnit lämpligt
att i gaken annorlunda besluta.
31
N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hem- Ifrågasatt
Ställt Ua)dläani6n
l:o) att det i punkt 2 af herr Staaffs m. fl. förevarande motion angående
gjorda yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; förbud i
vitna fall för
2:6) att Riksdagen, med anledning af det i punkt 1 af herr Staaffs "c£tt
m. fl. omförmälda motion gjorda yrkande, måtte för sin del antaga1 fgnärfva
följande fatt egendom.
(Forts.)
Lag
om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående förhud i vissa fall
för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj
1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva
fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Väster-
Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län
eller inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller
Norrbottens län.
Å fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej
tillämpning.
3 §-
Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans af¬
rösningsjord med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar
pröfvas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad
nedan sägs; skolande hvad sålunda förvärf vas från hemmanet af skil jas
genom jordafsöndring.
Till stödskog skall hänföras:
a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig
och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hem¬
manet belöper efter en areal för helt mantal af:
1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,
Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells
och Lillherdals socknar i Jämtlands län;
1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Paj ala, Tärendö och
Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt
1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands och Gäfleborgs län;
skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett
N:o 88. 32
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ifrågasatt åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
Uaf lagen eJ till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;
angående b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid
förbud i, verkställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.
visso, fall för Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker
förening0an oc^ an<^ra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och
förvärfva jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk
fast egendom, eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.
(Forts.) Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
3:o) att Riksdagen, med anledning af de i punkt 1 af herr Berg¬
grens m. fl. omförmälda motion, i herr Lindhagens motion n:o 113 och
i herr Staaffs m. fl. förenämnda motion punkt 3 gjorda yrkanden,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, attKungl. Maj :t täcktes, så snart
ske kan, låta verkställa en fullständig utredning rörande bolags jord-
förvärf i de mellersta' och södra delarne af riket samt för Riksdagen
framlägga förslag till de åtgärder, som af denna utredning må påkallas;
4:o) att Riksdagen, med anledning af det i punkt 2 af herr Berg¬
grens m. fl. ifrågavarande motion gjorda yrkande, måtte för sin del
antaga följande
Lag
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egen¬
dom inom Värmlands län.
1 §•
Bolag eller förening må inom Värmlands län icke förvärfva fast
egendom å landet, hvarest den för städerna gällande ordning för be¬
byggande ej skall iakttagas, såvida icke Konungen för visst fall därtill
lämnat tillstånd.
Hvad sålunda är stadgadt, gälle dock ej i fråga om fastighet, som
hufvudsakligen är afsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgör
stenbrott, grus- eller bergtag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan
dylik lägenhet.
2 §■
Har aftal om förvärf, hvarom ofvan nämnts, tillkommit utan
Konungens samtycke, där sådant enligt denna lag erfordras, vare af-
talet ogildt.
3 §•
Med bolag afses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som
drifver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.
Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk
verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och skalk gälla
tills vidare intill den 1 september 1912.
33
N:o 88.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
5:o) att herr Lindhagens m. fl. omförmälda motion n:o 115 icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Vid nu föredragna punkt hade reservation afgifvits dels af herrar
Trygger, Budebeck, af Ekenstam, Ridderbjelke, Magnuson och Gezelius,
utan framläggande af deras åsikt;
Ifrågmatt
utvidgning
af lagen
angående
förbud i
villa fall för
bolag och
förening att
förvärfva
fatt egendom.
(Forts.)
dels ock af herr Bergendahl.
Herr Magnuson: Såsom redan i början af diskussionen om dessa
motioner angående bolags jordförvärf m. m. påvisats, har nu 3 år å
rad denna motion blifvit väckt och de båda sista åren, om jag ej
misstager mig, blifvit uppsatt som programpunkt af Andra Kamma¬
rens största parti efter att ursprungligen hafva framförts af herr Lind¬
hagen. Första Kammaren har förut för sin del bestämdt sagt ifrån,
att förbudslagen af 1906 ännu varit för kort tid i verksamhet för att
man på grund af vunnen erfarenhet skulle kunna hämta skäl för utvidg¬
ning af dess giltighetsområde. Låt vara, att, som det i fjol påpekades,
bolagens jordförvärf inom en eller annan socken utanför lagens nuva¬
rande tillämpningsområde ökats, tror jag detta ej vara något fullgil-
tigt skäl, hvarför lagen, på sätt nu begäres, skäll omfatta hela provin¬
sen Gestrikland. Såsom byråchefen Kinberg, tillika medlem af Norr-
landskommittén, i fjol erinrade i denna kammare, bedrifvas i Gestrik¬
land industri och jordbruk i långt större omfattning än i den norra
delen af länet, i följd hvaraf, hvad Gestrikland beträffar, något behof
af förbudslagens tillämpning icke gerna kan förefinnas. Emellertid
torde några siffror, utvisande förhållandet emellan åker och odlad jord
samt ägovidden i= dess helhet inom de nordliga länen, i detta fall
vara belysande. Åker och odlad jord utgöra i procent af hela ägo¬
vidden för Norrbottens län 0,3 procent, för Västerbottens län 1,5 pro¬
cent, för Jämtlands län 1,2 procent, för Västernorrlands län 3,3 pro¬
cent, för Kopparbergs län 3,6 procent, och för de socknar af Gäfle-
borgs län, som lagen för närvarande omfattar, är denna procent 1,8
procent. Öfvergår man sedan till Gäfleborgs län, träffar man där på
följande siffror: för Hälsingland utgör procenten 5, för provinsen
Gestrikland 8, för Gäfleborgs län i dess helhet 5,7, under det att den
i hela riket utgör 9 procent.
Ser man vidare på hvad som här har begärts, om lagen skulle
gälla äfven för Gäfleborgs län eller att såsom stödskog skulle afsättas
minst 1,000 hektar och undersöker med anledning af den officiella
statistiken, huru många hektar skogbärande marker komma på man¬
talet inom nämnda län, befinnes detta vara ej mer än 675 hektar.
Det synes sålunda tydligt, att, när man äfven vill tillämpa denna lag
på Gäfleborgs län och som ett oeftergifligt villkor fordrar, att, innan
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 38. 3
N:o sa 34 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ifrågasatt bolag får från ett hemman förvärfva någon del däraf, så skola först
^af^laqen Nektar afsättas till stödskog, så har man icke alls närmare
angående undersökt, huruvida för helt mantal det finns så mycken stödskog i
förbud i Gäfleborgs län för detta ändamål. Då nu, som sagdt, den industri-
rissa fall för idkande och jordbruksidkande befolkningen uti södra delen af Gäfle-
förening^att b.orgs län icke är 1 bebof af något sådant skydd för sin existens och
Jförvärfva utkomst, som med 1906 års förbudslag afses, åtminstone ej i
fast egendom, samma grad som i det öfriga Norrland kan vara förhållandet, ber jag
(Forts.) att på denna grund och i likhet med hvad jag gjorde i fjol få yrka
afslag å utskottets hemställan under punkt 2:o.
Herr Fahlén: Då frågan om en lag om förhud för bolag och
föreningar att förvärfva fastighet i de norra delarna af riket förelåg
vid 1906 års riksdag, yttrade jag, att jag ansåg, att det syftemål, som
man afsåg att befrämja med den ifrågasatta lagstiftningen, vore i hög
grad beaktansvärdt, men att jag vore tveksam, huruvida det sätt, som
man då valt för att afhjälpa olägenheterna, var det rätta. Jag tillät
mig också framhålla åtskilliga betänkligheter, som jag hyste rörande
lämpligheten af den då i frågasatta lagen. Den föreslagna lagen blef
emellertid af Riksdagens båda kamrar antagen, äfven i denna kammare
utan votering. De principiella betänkligheter, som man kan hysa mot
en lagstiftning af denna art, synas mig hafva genom detta Riksdagens
beslut blifvit fullkomligt häfda, och då man nu skall behandla frågan
om lagens utsträckning till Gäfleborgs län på sätt som också föresla¬
gits af Norrlandskommittén eller åtminstone af vissa dess medlemmar,,
synes mig denna principfråga icke längre böra tagas med i räkningen.
Sedan den omnämnda lagen blifvit införd och begynt verka inom
sitt område, har ju förflutit så lång tid, att man torde kunna någor¬
lunda öfverskåda verkningarna af densamma. Jag måste då säga, att
vissa af de betänkligheter, som jag hyste rörande denna lagstifning,
nog blifvit af erfarenheten bekräftade, men å andra sidan måste jag
också erkänna, att många af de farhågor, som jag tillät mig fram¬
hålla, icke blifvit i den mån bekräftade som man ansåg sig kunna
antaga, och jag tror, att man näppeligen skall nu påträffa någon all¬
män ovilja mot denna lag i de delar af Norrland, där den haft till-
lämpning. Jag tror icke heller, att man skall kunna någonstädes för¬
spörja, att röster höjts för upphäfvande af denna lagstiftning; detta
är åtminstone den erfarenhet, som jag har kunnat förvärfva mig om
densamma.
Nu blef som bekant lagstiftningen begränsad att omfatta allenast
vissa socknar inom Gäfleborgs län i likhet med Norrlandskommitténs
majoritets förslag. Som skäl för denna begränsning anfördes i kom¬
mitténs betänkande hufvudsakligen den* omständigheten, att dessa sär¬
skilda socknar företedde en »typiskt norrländsk karaktär». Jag är
icke riktigt på det klara med hvad man menat, då man velat ut¬
märka just dessa socknar såsom särskildt typiska. Af de siffror, som
framkommit i motionerna och som jämväl återfinnas delvis i Norr¬
landskommitténs betänkande, synes man icke kunna draga någon
annan slutsats, än att förhållandena i åtminstone åtskilliga af Gäfle¬
borgs läns socknar, de där icke beröras af lagen, äro ganska liknande
N:o 88.
Onsdagen den 5JM&j, f. m. 35
dem, som återfinnas uti de socknar, som lyda under lagen. I niotio- Ifrågasatt
nerna framhålles särskildt Ljusdals socken, där bolagens jordför- titvidgmvg
värf under tiden från år 1895 till År 1900 ökats från 12,2 procent till angående
41,i procent af hela mantalet. Ser man på förhållandena enligt den förbud i
sista femårsberättelsen, finner man, att denna ökning jämväl fortgått vissa fall för
under den senaste femårsperioden med omkring 20 procent, d. v. s. ..!>olaf och
att bolagens förvärf under denna tid ökats från 38 till i rundt tal 48 fsrvdTfva
mantal. Hvad beträffar hela Gäfleborgs län, visar f örvärf sökningen fast egendom.
där under perioden 1900—1905 en stegring från 317 till 481 mantal (Forts.)
en ökning af ungefär 34 procent. Procenttalen äro visserligen något
olika inom länets olika delar samt något högre inom Hälsingland än
inom Gestrikland, men i allt fall synes mig, att de siffror, som nu
föreligga dels enligt de sista femårsberättelserna från Konungens be¬
fallningshafvande, dels enligt Norrlandskommitténs betänkande, icke
föranleda till annan logisk slutsats, än att det är fullkomligt lika be¬
fogad! att låta lagen tillämpas på länet i dess helhet som på de under
lagen lagda socknarna.
Skulle man tala om det förhållande, som den siste ärade talaren
framhöll, nämligen att jordbruket är förhärskande i vissa socknar och
skogsarealen där jämförelsevis liten, så återfinnas precis samma för¬
hållanden i en hel del af det öfriga Norrlands socknar, t. ex. i Väster¬
bottens och Västernorrlands läns kuststräckor, och där skall man sä¬
kerligen påträffa fall, där skogsarealen är mindre per mantal än de af
honom omnämnda.
Jag har icke alltsedan lagens första antagande kunnat finna
annat, än att den begränsning, som då skedde, var i hög grad god¬
tycklig, och inför de siffror, som framlagts såväl uti officiella hand¬
lingar som också vid utskottets behandling af detta ärende, har jag
icke kunnat komma till annat resultat, än att det är riktigt och väl
motiveradt att biträda det förslag, som föreligger om lagens utsträck¬
ning, så mycket mer som jag anser, att, om man skall hafva lagen
gällande för vissa landsdelar, det torde vara lämpligt, att området för
lagens giltighet begränsas till vissa län och ej till vissa socknar inom
desamma; detta senare är en specialisering, som jag för min del tycker
går väl långt. Denna uppfattning vinner ock stöd af Konungens be-
fallningshafvandes i Gäfleborgs län utlåtande rörande Norrlandskom¬
mitténs förslag.
Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Hägglund: Då frågan angående förbudslagstiftningens
tillämpning öfver hela Gäfleborgs län vid sistlidne års riksdag förelåg
till behandling i denna kammare, hade jag förmånen att få uttala min
mening. Min ställning till frågan är i dag densamma som då. Jag
anser förslaget nyttigt, rättvist och önskvärd!. Man kan ur principiell
synpunkt hafva olika uppfattning om lagens verkningar — om de äro
goda eller mindre goda — men sedan Riksdagen och regeringen an¬
tagit lagen för att sätta en damm mot bolagens jordförvärf och sedan
Riksdagen och regeringen ansett nödigt att på detta sätt skydda och
bevara jordbruksnäringen i Norrland och de själfägande jordbrukarne,
kan jag icke finna annat än att det är med rättvisa och billighet
N:o 38. 36 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ifrågasatt öfverensstämmande, att lagen skall gälla på alla ställen, där förhållan-
utvidgning (jf;na äro ungefärligen desamma. Norrlandskommittén har visserligen
<an ^diende sagh endast vissa socknar i Gäfleborgs län hafva den karaktär, att
förhud i de höra träffas af lagen, andra åter skulle vara af en annan egenskap
vissa fall för och sålunda icke behöfva hafva denna lag sig pålagd. Den som i någon
bolag och m^n har studerat förhållandena i Gäfleborgs län och särskildt för-
^förvärfoa hållandena utefter den norrländska kusten allt upp till Haparanda,
fast egendom, den vet mer än väl att skillnaden mellan kustsocknarna i Ångerman-
(Forts.) land, Medelpad och Västerbotten, ja, ända upp till Haparanda och
kustsocknarna i södra delen af Gäfleborgs län är mycket ringa. Det
är ju också för att hindra bolagens jordförvärf som lagen är tillkommen,
och under många år hafva bolagens jordförvärf ägt rum till mycken
stor omfattning på många håll i de socknar inom Gäfleborgs län,
hvilka nu äro från lagen undantagna, ja, till ännu större omfattning
där nere än hvad förhållandet varit exempelvis i Medelpad och Ånger¬
manland. I sistnämnda landskap gäller lagen, men i Gäfleborgs län
uti dess helhet gäller den som bekant icke. Likhet inför lagen är en
hörnsten, som man icke bör rubba: Äro bolagen förbjudna att för¬
värfva egendom i Norrbotten för att där bevara bondeklassen, är det
lika nödvändigt att bolagen • förbjudas att förvärfva jordbruk i hela
Gäfleborgs län, om nämligen samma förhållande där är rådande, eller
att den jordbrukande klassen genom bolagens jordförvärf förminskas
och att jordbruksnäringen störes. Konungens befallningshafvande i
Gäfleborgs län bar också i afgifvet utlåtande varmt förordat, att för¬
budslagen skulle gälla hela länet, och Andra Kammarens ledamöter
från detta län, såväl höger- som vänstermän, hafva gång efter annan
enhälligt begärt, att denna lag skulle få äga giltighet inom länet i
dess helhet. Detta synes mig vara ett förhållande, som man bör beakta,
och att detta icke är en tillfällig dagströmning, såsom en ärad talare
här framhållit, framgår väl bäst af just dessa nu påpekade förhållanden.
Vill man skydda och bevara jordbrukandeklassen däruppe, bör man
icke öka det område, som handhafves af »den döda handen»; detta är
ett faktum som erkännes jämväl af dem, hvilka i Norrland särskildt
träffats af den ifrågavarande lagstiftningen. Jag är visserligen ingen
beundrare af alla dessa moderna förslag, som framläggas inom Riks¬
dagen och som komma från ett visst håll i medkammaren, men jag
kan icke neka till att jag anser denna lag, ehuru densamma har sitt
upphof från samma håll, vara nödvändig och nyttig och därför tillåter
jag mig att instämma uti det yrkande, som här blifvit gjordt af herr
Fahlén, eller om bifall till 2:dra punkten af utskottets föreliggande
betänkande.
Herr Jonsson: Det är alldeles riktigt hvad som af de tvenne
nyss föregående talarne anförts, att äfven i öfriga delar af Gäfleborgs
län bolagens förvärf af jordegendom under de senare åren ökats utöfver
hvad förut ägt rum, och ur den synpunkten skulle man ju icke hafva
så mycket att invända mot hvad utskottet här föreslagit. Emellertid
kan jag icke underlåta att framställa några reflexioner öfver, hvarför,
om det är nödigt att utsträcka lagen till hela Gäfleborgs län, man
skall stanna där. Det förefinnes kommuner och delar af län öfverallt
37
N:o E8.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
i landet, hvilka delvis äro jämnställda med Gäfleborgs län och när
förslag om en skrifvelse här föreligger, åsyftande utredning i hvad man ^
en utsträckning af lagens giltighet skulle kunna vara på sin plats, avflående
förstår iag icke, hvarför man nu skall taga det här partiella steget och förbud i
låta lagen gälla för blott vissa trakter i vårt land såsom nu Gäfleborgs
län och Värmland. Man har här åberopat det motiv, som torde hafva yörening att
legat till grund för Norrlandskommitténs förslag om att endast vissa förvärfva
kommuner inom Gäfleborgs och Kopparbergs län skulle omfattas af fast egendom.
lagen, hvaremot öfriga delar ej skulle beröras af densamma. Jag tror, (Forts.)
att hvad som upplästes af herr Pahlén beträffande kommunerna i
Gäfleborgs län är riktigt från kommitténs synpunkt, men sakligt är
det knappast rätt, utan gränsen eller normen för huruvida eller hvilka
kommuner, som skola beröras af denna lagstiftning eller icke, har
uppenbarligen varit den skogsareal per mantal som förefunnits inom
de olika kommunerna, och om man följer den tankegången, finner
man snart att det varit goda skäl för att sönderdela länet på sätt som
skett. De kommuner, som nu höra under lagen, hafva en skogsareal
per mantal räknadt från 1,100 ända upp till närmare 60,000 hektar
per mantal. Denna senare höga siffra väl beroende på att en stor
kronopark ligger inom kommunen. När man då sammanställer detta
med den af herr Lindhagen föreslagna areal af stödskog, som för ett
jordbruk ansetts nödig, skall man finna, att just den omständigheten
af kommittén ansetts vara af betydelse, att skogsarealen skulle hafva
varit så stor, att utöfver stödskogen något skulle kunna få säljas,, om
skogen vore aflägsen från det öfriga hemmanet samt svår för jord¬
ägaren själf att sköta och bevaka. Ser jag nu efter, huru det är med
dessa skogsvidder per mantal inom öfriga kommuner, när man räknar
ifrån de kommuner, som nu ligga under lagen, så befinnes, att den
areal per mantal, som för öfrigt finnes inom kommunerna och fögderi¬
erna, utgör lägst 430 hektar per mantal, det är i norra Hälsingland,
samt högst i Gästriklands fögderi med 600 hektar per mantal. Man
finner således, att den gräns, som kommittén uppdragit, haft ett visst
samband med det arealbelopp af stödskog som stipulerats. Om man
nu utvidgar eller sträcker ut tillämpningen af lagen men icke gör
några ändringar i afseende på stödskogen, kommer man därhän,^ att
om nu ett hemman — och det är rätt ofta fallet - har en långt
aflägset belägen skog på en 2 å 3 mil från hembygden, hvilken skog
således är ytterligt svår att kunna rätt sköta, och bevaka i följd åt
dess aflägsna läge, skulle af en sådan skog ingenting kunna fä af-
yttras, därför att stödskogens arealbelopp enligt denna lag är så fixeradt,
att det icke här skulle finnas ett spår att därutöfver realisera.
Af dessa omständigheter, och ehuru jag icke kan neka att det finnes
vissa skäl för att lagen äfven borde omfatta hela Gäfleborgs län, har jag
dock kommit till den uppfattningen, att det riktigaste vore att man läte en
undersökning anställas icke allenast rörande förhållandena inom nämnda
två län utan rörande förhållandena i riket i öfrigt, huruvida i åtskilliga
fall en utsträckning af förbudslagen med öfriga ändringar, som måste
blifva en följd häraf beträffande stödskogens areal, kan anses lämplig.
På dessa skäl anser jag mig böra förena mig med herr Magnuson
uti hans afslagsyrkande.
N:o 38.
38
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Imtnino Herr Östber8- Johan: Det skäl, som åberopats till förmån för
af lagen ^en norrlandslagstiftningen, har varit och är jordbruksnäringens
angående upprätthållande. Man har sagt, att denna lagstiftning vidtagits för
förbud i jordbruket och den jordbruksidkande befolkningens vidmakthållande i
vissa fall för Norrland.
förening att .. nu denna lagstiftning, som ju alla erkänna vara ett tveeggadt
förvärfva svärd, är nyttig och behöflig för det egentliga Norrlands jordbruk, så
fast egendom, följer ju icke däraf med nödvändighet, att den är erforderlig äfven
(Forts.) för det jordbruk, som idkas i Gäfleborgs län, ty Norrland är, som vi
alla veta, en högst omfattande landsdel. Förhållandena i de norra
delarna af Norrland kunna icke jämföras med dem i de södra delarna
af Norrland, och Gäfleborgs län är till den del, hvarom nu är fråga
eller den sydligare delen, helt olika det egentliga Norrland. I Gestrik -
land och södra Hälsingland äro förhållandena närmast jämförliga med
förhållandena i norra Uppland, delvis Småland, Västmanland och
Närike m. fl. sydligare provinser.
En talare sade, att förhållandena utefter norrländska kusten vore
skäligen lika hela vägen, men jag vågar, med den kännedom jag äger
om förhållandena i södra delen af Gäfleborgs län, bestrida detta. Jord¬
bruket i denna del af länet har sedan gammalt varit i händerna på
ett fullt själfständigt bondestånd, hvilket på grund af de stora och
goda afsättningsförhållandena, som den betydande industrien däruppe
bereder jordbrukarne, skött sin jord så, att jag tror att jordbruket i
Gäfleborgs län kan fullständigt täfla med jordbruket på hvilken annan
trakt af vårt land som helst, och man har till och med hört, att skå¬
ningar, som varit uppe i dessa trakter, högeligen förvånats öfver den
höga kultur, som jordbruket där intager, och öfver jordbrukets skötsel i
allmänhet — det skötes för öfrigt icke af herremän utan af själfägande
bönder.
Till skydd för denna jordbrukande befolkning behöfver icke
norrlandslagen utsträckas öfver hela Gäfleborgs län. Man bör, då
denna undantagslag erkännes vara framkallad endast af särskilda för¬
hållanden, betänka sig, innan man utsträcker den utöfver dess egentliga
område. Skall den emellertid utsträckas öfver dessa trakter i Gäfle¬
borgs län, bör den på samma gång komma att gälla hela vårt land.
Det finnes intet giltigt skäl hvarför den skulle sträckas ut öfver dessa
delar, men icke gälla t. ex. Småland, hvarest förhållandena nog mera
påkalla en norrlandslagstiftning än i dessa sydligare delar af Gäfle¬
borgs län.
Icke heller erfordras denna lagstiftning ur den synpunkten att
man skulle kunna påbörda de skogsägande bolagen i den landsända,
hvarom nu är fråga, att deras skogar skötas sämre än den jordbrukande
befolkningens skogar. Efter den erfarenhet jag varit i tillfälle för¬
värfva, skulle man snarare kunna säga, att förhållandet är tvärtom,
att småböndernas skogar i allmänhet äro mycket starkt medtagna,
under det att sågverksbolagen, hvilka naturligtvis i sitt intresse drifva
en ganska intensiv skogskultur, i regel vårda sina skogar på ett annat
och mera tillfredsställande sätt.
Den jordbrukande befolkningen i södra Hälsingland och Gästrik¬
land tillhör vårt lands kanske mest själf ständiga befolkning, och för
39
N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
att skydda den behöfves visst icke en sådan lagstiftning som den här
ifrågasatta vidtagas, en lagstiftning som innebär i många fall en orätt- iagen
visa och hindrar det fria förvärf vet och den fria afyttringsrätten. angående
Jag ber att med instämmande i herr Magnusons yrkande få yrka förbud i
afslag å utskottets hemställan. ''“bolag och'
förening att
Herr Hägglund: Den siste ärade talaren framhöll med kraft, förvärfva
att Gäfieborgs län icke vore att hänföra till Norrland, utan att dess fatt egendom.
karaktär vore att jämställa med de sydligare delarne af vårt land. (Forts.)
Jag vågar inlägga en bestämd gensaga mot detta yttrande. Jag tror
mig känna orterna lika väl som den ärade talaren, och jag påstår, att
exempelvis sådana stora socknar som Delsbo, Järfsjö, Ljusdal, Bergsjö
och Bollnäs icke hafva någon annan natur än t. ex. socknarna i Medelpad.
En ärad talare, herr Olof Jonsson, framhöll, att han trodde, att
norrlandskommittén, då den förklarade, att den ansåge, att dessa ifråga¬
varande socknar borde undantagas från förbudslagstiftningen, lade skogs¬
vidden till grund. Hade så varit förhållandet, skulle naturligtvis icke
dessa socknar, som jag nu nämnde, och äfven många andra i Hälsing¬
land hafva undantagits från lagstiftningen. Många socknar inom Medel¬
pad och Ångermanland hafva långt mindre skogstillgångar än dessa.
Jag skulle kunna räkna upp ett tjugutal, som jag väl känner af
personlig erfarenhet. Jag har varit där och sett förhållandena, och
jag vågar påstå, att jordbruket där står lika högt som jordbruket inom
de af mig nu omnämnda socknarne i Hälsingland. Jag kan sålunda
icke annat än vidhålla hvad jag sagt. År det så, att bolagens jord-
förvärf är till skada för jordbruket i Norrland, så är det till skada
för jordbruket i Hälsingland. Ty jag räknar Hälsingland till Norr¬
land, huru man än väll förklara, att man jämställer det med exempel¬
vis Småland, ja, kanske till och med Skåne. Jag vidhåller, säger jag,
att, om bolagens jordförvärf är skadligt i Medelpad, ja, då är det också
i ännu högre grad skadligt i Hälsingland, och att bolag förvärfvat
mycket stora komplex i Hälsingland, det vågar väl ingen bestrida, då
t, ex. i en enda socken på 15 år — från 1885—1900 — bolag för¬
värfvat icke mindre än i det närmaste halfva dess areal, och detta i
en af Hälsinglands största socknar. Får det fortgå på det sättet, utan
att någon hämsko lägges, är det ganska säkert, att bolagen i en nära
framtid äga all mark, som finnes i Hälsingland, åtminstone där det
finnes någon smula skog.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes af herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna, i enlighet
med de under öfverläggningen förekomna yrkandena, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemställt samt
vidare på afslag därå, och förklarades den senare propositionen vara
.med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 3.
Beträffande denna punkt hade reservationer afgifvits
N:o S8.
40
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
vickning u ddS a[ hc“rrar . Trygger, Rudebeck, i,
af lagen Magnuson, hvilka ej antydt sin mening,
vHyc>n _ _ • v «/
angående «e« af herr Bergendahl,
förhud, i dels af herr Gezelius,
dels af herrar Trygger, Rudébeck, Underbjelke, von Baumgarten och-
angående
förhud i
bolag ot ,, ?C^ a^. keni Fahlén, som ansett, att utskottet bort hemställa,
förening att a. .„ 1 slagen i anledning af herr Berggrens m. fl. motion måtte i
förvärfva skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, så snart
. ant egendom, ske kunde, lata verkställa utredning rörande bolags jordförvärf i Värm-
(Forts.) lands lan samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som
af denna utredning kunde påkallas.
£ Hery Larsson, Knut: Då det är fråga om, att denna norrlandslag
■•1 < 6n -n “aU906 ska11 utsträckas både till Värmland och måhända
äfven till de öfriga delarne af landet — d. v. s. en undersökning skulle
goras angående dess utsträckning — vill jag blott nämna, att i mot-
saJs tvä siste talarne har jag hört af många norrländingar,
att glädjen öfver norrlandslagen icke är så stor i Norrland. Man har
betecknat den som en lag, som förbjuder bonden att sälja sitt hemman
till den, som betalar bäst.
Hvad nu beträffar frågan om lagens utsträckande till Värmland
ar säkert, att utvecklingen i Värmland gått i en annan riktning än i
Norrland. Redan på 1600-talet hade Värmland en hel mängd järn¬
bruk, privilegierade på den tiden, och dessa järnbruk hade stora
arealer af skog, som under årens lopp skötts med sorgfällighet, Man
erinrar sig, huru ett järnbruk på den tiden fick privilegier, att dess-
tormnan undersöktes, om bruket själft eller kringliggande trakt hade-
tillräckhgt koltång, och med det sätt för skogens tillgodogörande, som
d"iftl°nnmpadeS ~ hyggena gjordes rena, skogen stod omkring och
sjaitsadde — har, låt vara omedvetet, en skogskultur dock i flera
arhundranden bedrifvits. Och den, som känner Värmland, vet, att än
1 daS- da man kommer i närheten af ett bruk, äro de bästa ung-
skogarne att finna icke allenast på brukets mark, utan äfven på de
hemman, som äro belägna intill bruket och hvarpå af ålder bedrifvits
samma skogskultur.
, är nu tredje året, tror jag, som den här motionen om norr-
landslagens utsträckning till Värmland eller förbud för bolag att köpa
i Värmland framkommer från visst håll. Jag har vändt mig
till alla bolag i Värmland och framställt till dem frågorna, dels huru
störa arealer de besitta, och dels huru mycket de under de sista tio
aren inköpt af enskilde hemmansägare. De bolag, som nu innehafva
bruken, hvilka förr ofta voro i enskildes händer, äga ungefär 20 procent
åt Värmlands areal, och under de tio sista åren har icke mer än 1
procent af Värmlands areal, ungefär 40,000 tunnland, öfvergått från
hemmansägare till bolag, och af dessa 40,000 tunnland äro ungefär
75 procent till sitt läge begränsade af en linje, dragen vid norra ändan
åt t rykensjoarna samt efter norska gränsen. Där är således ytterst
litet, som ofvergår i bolagens händer, och motionen är så vilseledande
och sa litet motiverad i denna sak, att det icke finnes en enda männi-
i .f i- Jämför allt icke en bonde i Värmland, som tänkt att få
skydd af en lagstiftning från det hållet, Värmlandsbonden är en själf-
Onsdagen den 5 Maj, f. m. dl N:o 38.
medveten person, fullt kompetent att tillvarataga sig själf och sina Jfrågatatt
egna intressen, och jag är alldeles öfvertygad, att han skall betacka
sig för en skyddslagstiftning från det håll, från hvilket denna nu angående
tredje året erbjudes. Nu är det sant, att pitproppsafverkning måhända förbud i
försiggår i ganska stor utsträckning i Värmland till följd af dels vista fall för
provinsens välbelägenhet, dess lätta utfrakter till Göteborg och dels fg°re^n°gi^tt
dess goda flottleder. Men det är icke bolag, som drifva denna skogs- förvörfca
sköfling, utan det är skogsspekulanter, och skulle nu bolagen förbjudas fost egendom.
att köpa mark i Värmland, komme de bönder, som möjligen ville (Forts.)
sälja, att få sälja uteslutande till dessa skogsspekulanter, som totalt
ödelägga skogen. Sedan skogen sålunda ödelagts, har skogsspekulanten
ofta vändt sig till staten och frågat: vill ni köpa skogsmarker? Nej,
har det svarats, den ligger ej intill något vårt förutvarande komplex.
Om den legat intill ett bolags mark, har bolaget kanske köpt den.
1 hvilket syfte har det skett? Jo, bolaget har genast infört skogskultur
på hemmanet och fått det i stånd igen. Skola nu därför, att bolagen
skött sina marker väl och drifvit skogsbruk, bolagen straffas med att
icke få köpa? Och ännu mer betyder detta straff för hemmansägarne,
som, om de vilja sälja sina hemman, sedan måste vända sig till
skogsspekulanter.
Nu har Värmland måhända en af de högst uppdrifna industrier
i trämasse- och pappersmassebranschen, hvarför bolagen hållit till¬
sammans sina skogskomplex. Det är helt naturligt, att, liksom det
förut var angeläget för de gamla järnbruken att hafva koltång för sitt
behof, likaså är det nu nödvändigt för cellulosafabrikerna att drifva
ordentlig skogskultur, så att afverkningen på dessa marker, allteftersom
de böra afverkas, kommer industrien till godo. Det ligger i deras
eget intresse att på sina egna marker bedrifva ordentlig skogskultur,
ja, äfven att på de enskilda skogar, som ligga omkring, ordentlig
skogskultur bedrifves. Jag tror, att förbudslagstiftningen bör gå i den
riktningen, att skogsvårdslagar få verka så, att äfven hemmansägames
skogar blifva fullt rationellt skötta. Jag är öfvertygad om, att ingen
bonde då vill sälja sitt hemman, utan står sig på det och blir kvar
därvid.
I utlåtandet har utskottet namngifvit några sockar i Värmland,
som sägas vara i synnerligt hög grad' i bolagens händer. Det är
Sunnemo, Gustaf Adolfs och Ekshärads socknar. Ja, det är sant att
bolag där äro förhärskande. Det gamla Uddeholmsbolaget har inom
dessa socknar den öfvervägande arealen, nästan hela arealen i ett par
af socknarna. Men där äro alla dessa stora bruk belägna, och den
industri, som bolaget där bedrifvit, tror jag, att Värmland är stolt
öfver, ja, jag tror att Sverige kan vara det också. Det är en stor¬
artad utveckling, som där ägt rum sedan början af 1700-talet. Där
hafva vi både dessa stora järnproduktioner, hvars alster gå till utlandet
och dessutom en afsevärd cellulosaindustri. Bolaget har byggt egna
järnvägar ända upp bland skogarne. Och jag undrar, huru dessa
socknar skulle sett ut, om bolag ej där existerat. Måhända alltihop
då varit i skogssköflares händer och ingen industri där funnits. Jag
finner det åtminstone ganska märkvärdigt, om det nu skall stiftas en
lag, som skall hämma denna industri.
N:o 38.
42
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
Ifrågasatt
utvidgning
af lagen
angående
förbud i
vis<a fall för
bolag och
förening att
förvärfva
fast egendom.
(Forts.)
Ett annat förhållande, som påpekas i utlåtandet, rör gränsmarken
till Norge. Före unionsbristningen, före år 1905, hade ju en norsk
man rätt att besitta svensk mark, lika väl som en svensk man hade
rätt att besitta norsk mark, utan att man hade Kung! Maj:ts tillstånd
Den tiden var det helt naturligt, då den norska bygden låg närmare
gränsen . än den svenska bygden — j ag menar med afseende å kom¬
munikationer , att norrmän flyttade öfver och inköpte marker i västra
delen af Värmland. Dessa marker sammanfördes sedan på få händer
i Norge. Men nu har en del af dessa marker öfvergått i svensk ägo,
till svenska bolag. Jag kan väl icke tro, att någon skall finna något
orätt däri, att de äro i svenska händer och icke i norska.
Men, herr vice talman, det har på de två sista åren inträffat en
annan sak i Värmland, som måhända kraf ver uppmärksamhet och som
jag tror föresväfvat motionärerna, da de pa detta vis för tredje gången
motionerat i denna fråga. Det är förhållandet med en stor utländsk
firma, som för några ar sedan slog under sig oerhörda marker i Glom-
mendalen i Norge liksom Glommens sista stora vattenfall, Sarpsborg.
Hufvudsakligast riktad mot denna firma och dess markförvärf genomdref
ministären Michelsen i Norge sin provisoriska markförvärfslag. Helt
naturligt sökte sig firman då öfver gränsen, och som alltid under kris¬
tider var det många gynnande omständigheter, som gjorde, att en stor
del af Värmlands skogsmark gick öfver i denna utländska firmas
händer. Sålunda har den kommit i besittning af Klarälfvens bästa
vattenfall samt hela Frykenafloppets vattenkraft. Jag hör ej till dem,
som tro, att det är alldeles fördömligt, att engelska penningar föras in
i Sverige. Det behöfva vi nog. Men det är en undran jag har, om
lagstiftningen är tillräcklig, då det är förbjudet för utländsk man att
besitta svensk mark utan Kungl. Maj:ts tillstånd, men han kan besitta
aktiemajoriteten i bolag, som har hur mycket mark och vattenfall som
helst. Jag tror, att det måhända är den oro, som försports öfver
detta, och som äfven gifvit sig uttryck i pressen, som påverkat motio¬
närerna mest, då de velat utsträcka norrlandslagen till Värmland.
Men, mina herrar, _ innan jag slutar, ber jag att få uttrycka den
oro och den misstämning, som kännes inom industriella kretsar och
äfven inom de jordbrukande kretsarne för alla dessa motioner, som
härstamma. från ett håll, hvilket anser sig särskildt skickadt att bära
framtiden i sitt sköte. Man trodde väl, då det ropades på samling
inom Sverige, att lagstiftningsåtgärderna skulle inriktas på att utnyttja
de naturliga rikedomar, de naturliga hjälpkällor, som Sverige har, att
brygga vattenfallen, där vattnet nu rinner bort, utan att lämna någon
kraft, o. s. v. Men motionerna gå i en annan riktning. De endast
rikta sig mot det bestående och försvåra den industri, som under
oerhörda svårigheter arbetat sig fram, och jag tycker därför, att man
har alla skäl att fordra, att en sådan lagstiftning afvärjes.
Jag yrkar, herr vice talman, afslag å tredje och fjärde punkterna.
Herr Bergendahl: På grund af något missförstånd har jag biff vit
antecknad såsom reservant vid denna tredje punkt. Jag har icke re¬
serverat mig däremot, utan biträdt utskottets förslag, ty jag anser, att
den utredning, som utskottet i denna tredje punkt begärt, uteslutande
Onsdagen den 5 Maj, f. m. 43 N.o 38.
skall blifva till gagn. Man får därigenom ett material för frågornas Ifråga,att
riktigare bedömande, och dessa frågor skola helt visst åter och åter u^
igenkomma. Den föregående talaren yttrade, att motionen rörande angående
förhållandena i Värmland vore i högsta grad vilseledande. Detta för- förbud i
hållande gör en utredning önskvärd, så att man icke får en felaktig vissai fou för
uppfattning af bolagens ekonomiska verksamhet. Samme talare höll y^enfn(j att
eu liten apologi öfver denna bolagens verksamhet i Värmland. Jag fsrvärfva
tror, att han har rätt i mycket af hvad han sagt, och det kan icke/a** egendom.
skada, att sådant efter en fullt opartisk och grundlig utredning blir (Forts.)
för Riksdagen framlagdt. Den utredning, som här är begärd, skall,
om Kungl. Maj-t får den om hand, naturligtvis omfatta, icke blott
omfånget af bolagens jordförvärf, utan den kommer gifvetvis att klar¬
lägga deras ekonomiska verksamhet i allmänhet, och jag tror, att där¬
igenom skall skingras mången missuppfattning, som nu gifvit anled¬
ning till framställningar med långt gående kraf.
I en reservation, som jag har afgifvit vid en tidigare punkt, näm¬
ligen punkt 2, har jag uttalat mina betänkligheter att vidare beträda
förbudsvägen, men jag har ansett det vara lämpligt att undersöka,
huruvida icke man kan på en annan väg, på ett smidigare och bättre
sätt, reglera förhållanden, som helt visst påkalla uppmärksamhet och
,som göra så många oroliga. Då jag således, herr vice talman, anser
den begärda utredningen vara till gagn, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag i denna tredje punkt.
Herr Fahlén: Jag har biträdt motionären Berggrens förslag i
denna punkt så till vida, att jag velat vara med om att förorda en
utredning rörande förhållandena i Värmlands län. Detta har jag gjort
först och främst af det skäl, som nyss anfördes af den föregående
talaren, nämligen att jag tror, att det är af vikt och gagneligt, att en
verklig] utredning i sådana här spörsmål kommer till stånd, i stället
för att'man afvisar krafven på dylika utredningar. Genom att gång
på gång afvisa dylika kraf inriktas man så småningom på just de
åtgärder, som föreslås från ett visst håll, och det blir allt svårare, att
leda dessa åtgärder i annan riktning, än som ursprungligen blifvit
föreslagna, ehuru andra åtgärder till förekommande af ett öppendag-
ligt missförhållande måhända kunna vara lämpligare; med andra ord:
en objektiv och verkligt opartisk utredning blir svårare och svårare
att få tillstånd år från år.
Då utskottet behandlade denna fråga, förelåg för utskottet en af
motionären Berggren i Andra Kammaren verkställd enquéte rörande
förhållandena i Värmlands län. Jag har åtskilliga anteckningar däri¬
från, men jag skall icke trötta kammaren med några siffror. Jag ber
allenast att få säga, att, såvidt man kunde döma af dessa mycket
vidlyftiga uppgifter, det verkligen finnes skäl för, att en utredning
skall företagas. Dessutom framlades uttalanden från, enligt uppgift,
framstående personer inom de olika kommunerna, som på motionärens
frågor, huruvida någon fara med de öfverhandtagande bolagsförvärfven
kunde anses förknippad, obetingadt svarade ja. Jag erinrar mig, att
vid det tillfälle år 1906, då vi behandlade förbudslagen för Norrland,
■såväl från Kungl. Maj:ts sida som från enskilde talares framhölls så-
N:o 38.
44
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
uiviåmina S°m ..fkäl, ^ket v'lle ha det så. Det var nästan det krafti-
af lagen skäl’ som då framhölls. Jag har icke kunnat finna annat, än.
angående man här sparar något liknande. Med detta må nu vara huru som
förbud i helst, en undersökning kan i alla fall icke vara skadlig.
vista fall för Den ärade talaren på Värmlandsbänken talade om åtskilliga be-
föréning0att tänkhgheter, som tycktes mig mest rikta sig mot en redan nu före-
förvärfva g*a£>en bestämd lag. Det kunde han göra, om han vände sig mot
fatt egendom, utskottets majoritet, men det kunde han icke göra, om han vände sig
(Forts.) mot motionärens och min ståndpunkt. Han nämnde, att det var oro
inom industrikretsar. Ja, det kan jag förstå, men att den oron be¬
tingats af att en undersökning ifrågaställes, kan jag icke förstå.
Han kunde väl icke befara, att industrien skulle blifva lidande, om
en försiktig, efter de industriella förhallandena väl afpassad opartisk
undersökning komme till stånd. Så har ej varit fallet i de norra de-
larne af riket. Jag kunde i stället nästan vara färdig att säga, att i
den kapplöpning, som förut ägde rum om inköp af fastigheter, norr¬
landslagen beredde^ en lättnad. Jag tror med ett ord, att, sedan rest¬
riktionen tillkommit, förhållandena reglerat sig ganska bra.
Dessutom förekommer i Värmland ett särskildt förhållande, som
berörts _ af samme talare, nämligen att utländingar där förvärfva sig
väsentligt mycket mera fastigheter, än på andra håll, och med afseende
på detta förhållande kan väl ej annat än vara lämpligt att åtminstone
söka få till stånd en förberedande undersökning och, i den mån sådant
må anses erforderligt, söka afvända de skadliga verkningarne af sådana
förvärf.
Jag ber att få yrka bifall till den af mig i denna punkt afgifna
reservation.
Herr Bergström: Det har talats om fördelarne af en utredning
angående förevarande förhållanden. Och det är nog många utredningar,,
som skulle vara både intressanta och nyttiga att få gjorda, om blott
resultatet af utredningarna motsvarade omkostnaderna. Det är icke-
sagdt, att man vid en utredning angående bolagens verksamhet i Värm¬
land skulle komma till det resultatet.
Östra delen af provinsen i sin helhet behärskas af bolagen. Jäm¬
föra vi denna del med den västra, skola vi finna, att i den östra
delen af provinsen äro skogarne bättre skötta, att denna del har en
relativt tätare befolkning, och att aflöningarna där äro högre, samt att
denna del af provinsen själf har skaffat sig tidsenliga kommunikatio¬
ner, något som den andra delen af provinsen ej kunnat och saknar.
Det är ju alldeles gifvet, att där olika ekonomiska intressen ar¬
beta sig fram, skall det bli strid och meningsskiljaktigheter å olika
sidor, och att således icke bolagens verksamhet kan utöfvas utan
klander. Men om man väger för- och nackdelar på båda sidor, tror
jag, att man måste erkänna, att bolagens verksamhet varit till väl¬
signelse.
I motionen talas om, att hela socknar tillhöra bolagen. Ja, det
är nog sant, att så är förhållandet. Men huru ha dessa socknar kom¬
mit i bolagens ego? Jo, det var åtminstone delvis på den tiden, då
socknarna fullständigt saknade kommunikationer, då allmoegn därför-
45
N:o 83.
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
också saknade hvarje möjlighet till bergning, och måste flytta bort, så Ifrågasatt
att det uppstod ödehemman, som icke kunde få några ägare. Då er-
bjöds bolagen eganderätten till dessa hemman för att staten åtminstone angående
skulle kunna från dem erhålla sin skatt. förbud i
Här har ock talats om faran af, att utländskt kapital kommit att ritsa fall för
på sista tiden placeras i bolag i Värmland. Jag tror, att man kan se
äfven den saken ur en annan synpunkt, än den som här blifvit fram- 3 fön,ärfva
hållen. Det bolag, som nu förstärkts med engelska kapital, hade genom fa,t egendom.
forcering af den industri, hvarigenom det tänkt på ett förmånligare (Forts.)
sätt tillgodogöra sig markernas produktion, kommit i ett svagt ekono¬
miskt läge och till följd af den kris, som tillstött, skulle det måhända
ha varit fara för, att bolaget icke kunnat uppehålla sin rörelse. Men
häraf skulle följden hafva blifvit arbetslöshet, och detta skulle äfven
hafva medfört att de naturprodukter, som bolaget skolat använda för
sin rörelse, icke blifvit tagna i anspråk, hvilket åter i sin ordning skulle
ha förorsakat prisförändringar. Om nu de engelska penningar, som
kommit in i bolaget, varit rent af hvad man kallar »jobbarpenningar»,
skulle man ju kunnat ha skäl att hysa betänkligheter. Men såvidt
jag hört, är det industrifolk, som här är intresseradt, och industrifolk,
som står på höjden af utveckling inom den industri, hvarom fråga är,
-och som har verkstäder i världens olika delar och i sina verkstäder
äro försedda med de bästa maskiner, samt där tillgodogöra sig materialet
genom de förmånligaste arbetsmetoder. Och det kan icke förutsättas
annat, än att det är deras mening att äfven här i Sverige utöfva in¬
dustri och icke endast att beröfva oss våra råvaror. Men om detta
senare dock skulle visa sig vara meningen, anser jag, att det gifves
medel att på lagstiftningsväg förhindra det. Komma de att här i
landet utöfva industri, hvilket väl får förutsättas vara det sannolikaste,
är det säkert, att de med det läge, hvari de befinna sig, komme att
höja industrien i vårt land, närmast till nytta för industrien i Värmland,
men jämväl till nytta för industrien i hela landet. Och i och med
detsamma som industrien höjes, höjas också de öfriga värdena. Bolaget
utöfvar således ett gagnande inflytande. Är nu detta förhållandet, tror
jag icke, att man kan förneka, att det kan ha fördelar med sig, att
det engelska kapitalet kommit in i landet, och att detta således icke
är i alla afseenden klandervärd!.
Jag ber att få yrka af slag.
Herr Gezelius: Vid den nu föreliggande punkten har jag låtit
anteckna min reservation utan att angifva hvad jag därmed åsyftar.
Jag ber därför att få påkalla kammarens uppmärksamhet ett ögonblick
för ett par synpunkter jag haft.
En af de föregående talarne gaf uttryck åt den mycket naturliga
oro, som stora kretsar i vårt land gifvetvis hysa för osäkerheten på
det här föreliggande lagstiftningsområdet. Denna oro finner jag vara
berättigad. Men vill man söka dämpa eller kanske taga bort denna
oro, vet jag icke något bättre medel än att skaffa sig de vapen, med
h vilka man kan vara förvissad om att kunna nedslå hvad man är orolig
för skola komma såsom en attack. Är det så, att det icke finnes fog
för någon särskild norrlandslagstiftning vare sig för Värmland eller för
N:o 38.
46
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
lfrugdsaU andra delar af vårt land, där den icke redan vunnit tillämpning, tror
Vaf la"”3 jag icke, att man värnar sig bättre mot förslag i sådant syfte, än att
angående man skaffar sig en utredning, som visar icke endast för en själf och
förbud i styrker ens egen tro, utan äfven för ens motståndare, att det icke
vissa fall fSr finnes sakliga skäl för en sådan lagstiftning. Den svenska Riksdagen står
förening att e™ellertid 1 dessa frågor mycket klent rustad. Den ena säger, att det är
förvärfva sa> och den andra, att det är så redan rörande faktiska förhållanden,
fast egendom, för att nu icke tala om, att det finnes så principiellt motsatta upp-
(Forts.) fattningar, som till och med här i dag framburits i fråga om, huruvida
bolags förvärf af fastighet skulle kunna anses öfver hufvud taget vara
gagneligare för det allmänna än enskilda små ägares. För att kunna
få ett sådant materiel till allsidigt, objektivt bedömande af hithörande
frågor, tror jag, att det vore nyttigt, att Riksdagen gåfve uttryck åt den
uppfattningen, att en sådan utredning borde ske. Men det' bör ske
med sådan motivering och i sådan form, att man icke onödigtvis oroar
de intressen, som skulle komma att särskildt beröras af en eventuell
lagstiftning eller andra åtgärder i riktning mot förbud eller inskränk¬
ning i vissa förvärf.
Nu lärer man dock icke kunna påstå annat, än att åtminstone för
en del af dem, som i år bragt frågan på tal i Riksdagen, ter sig såsom
idealet och yttersta målet att öfver hufvud söka förhindra bolag att
förvärfva äganderätt till fastighet. Jag tror visserligen ingalunda, att
alla, som anslutit sig till förslaget i ämnet, ha den uppfattningen, men
den finnes dock hos en icke oväsentlig del. Det förklarar också helt
naturligt, att den, som eljest skulle vilja vara med om att försöka
åstadkomma en allsidig, opartisk utredning, känner sig tveksam, huru¬
vida han icke genom att ansluta sig till förslaget onödigtvis oroar.
Det heter dock visserligen i utskottets betänkande, att »utredningen
skulle närmast afse upplysningars erhållande angående i hvilka trakter
af landet bolags jordförvärf kan anses hafva tagit betydande omfatt¬
ning. Å andra sidan skulle däraf äfven ådagaläggas, i hvad mån
framställda klagomål öfver öfverhandtagande jordförvärf från bolagens
sida tilläfventyrs kunna anses oberättigade. Ensamt en grundlig ut¬
redning kan i hvarje fall lämna erforderligt material för frågans all¬
sidiga bedömande och gifva anvisning på lämpliga åtgärder för rådande
af bot å de missförhållanden i det förevarande hänseendet, som kunna
föreligga. Huruvida dessa åtgärder, där sådana eventuellt kunna er¬
fordras, böra resultera i en likartad förbudslagstiftning som den för
Norrland och Dalarne redan gällande, synes utskottet ovisst.»
Nu har det visserligen sagts, att i de delar, som norrlandslagstift-
ningen ännu icke vunnit tillämpning på, sådan skulle vara absolut
onödig. Ja, det är ju möjligt. Men jag kan icke se annat, än att det
förhållandet, att gränsen för denna lagstiftnings tillämpning satts med
Västerdalarnes gräns mot Värmland, icke är hållbart. Så långt jag
känner förhållandena i norra och nordvästra Värmland, finner jag en
lagstiftning af sådan art, som gäller i Västerdalarne, fullt lika befogad
på andra sidan Värmlandsgränsen. Detta är min uppfattning. Man må nu
ha haft hvilka åsikter som helst rörande tillämpningen af denna norrlands¬
lag, den är dock nu ett faktum, och jag har icke hört, att det från något
håll skulle sättas i fråga, att denna lagstiftning skulle kastas omkull.
47
N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Hvad Värmland vidkommer, så är det därjämte en sak, som jag Ifrån åsatt
icke kan underlåta att här särskilt påpeka, och det är hvad en talare,
som var bestämd motståndare till förslaget om en skrifvelse i denna angående
del, ock omnämnde, nämligen västra Värmland och bolags förvärf af förbud i
mark där. Finnes det någon trakt i vårt land, där det ligger vikt vissa fall för
uppå att söka vidmakthålla en själfständig, jordbrukande befolkning,
så är det i västra Värmland. Och det må tvistas hur mycket som J°fSrrärfi-a
helst om, huruvida de uppgifter, som lämnas, äro riktiga eller icke, fast egendom.
många ha säkert med mig med mycken uppmärksamhet iakttagit de (Forts.)
transaktioner rörande stora ägovidder af Värmlands län, som under den
sista tiden ha ägt rum. Det förtager icke mina betänkligheter, då
man säger, att det är förvärf från bolag till bolag, och att det är till
gagn för vårt land, att utländskt kapital kommer in. Dessa förhållan¬
den äro enligt mitt förmenande af den beskaffenhet, att de kräfva
riksdagens synnerliga uppmärksamhet. Och om genom en utredning,
en opartisk uterdning, af de frågor, som beröra de spörsmål, som här
vidrörts, ådagalägges, att oron icke har den grund för sig, som man
på många håll befarar, och att förhållandena äro af den beskaffenhet,
att de icke böra föranleda någon åtgärd från lagstiftarens sida, ja, då
är, mina herrar, icke med utredningen någon skada skedd. Då har
man i stället vunnit det lugn, som nu, huru Första Kammaren än
stiiller sig i frågan, icke kommer att inträda med ett afslag.
Jag är, såsom herrarne torde finna af hvad jag sagt, fullkomligt
på det klara med att instämma i herr Fahléns reservation vid denna
punkt eller om en utredning, så fort ske kan, af bolagens fastighets-
förvärf i Värmlands län. Hvarför jag icke antecknat mig såsom reser¬
vant tillsammans med honom, torde framgå af hvad jag sagt. Jag
hyser nämligen ganska stora sympatier för sträfvandet att få en ut¬
redning till stånd rörande vissa andra delar af vårt land, där bolags
förvärf af fastighet synas förekomma i af sevärd omfattning. Jag väntar
med säkerhet, att äfven rörande dessa delar af landet komma anspråk
att ställas på tillämpning af bolagsstiftningen. Då står Riksdagen så
att säga utan möjlighet att opartiskt bedöma, huruvida fog finnes för
en sådan utsträckning af lagens tillämplighetsområde, och de trakter
och intressen, som skulle beröras af denna lagstiftning, stå utan värn
för faran, att lagstiftningen kommer till stånd utan att en allsidig ut¬
redning föregått beslutet i frågan. Ty jag anser mig skyldig att räkna
äfven med en sådan eventualitet.
Det är icke, såsom ett par talare här sagt i dag, för befrämjande
af jordbrukets utveckling, som norrlandslagstiftningen kommit till
stånd; detta har endast sekundär betydelse. Norrlandslagstiftningsf rågan
är i första rummet en social, i andra rummet, vågar jag säga, en poli¬
tisk och först i tredje rummet en ekonomisk fråga. Det är från den
första synpunkten som jag anser det vara af särdeles vikt, att Riksdagen
söker att få en allsidig syn på frågan. Tv jag vågar dock med den
erfarenhet jag har från norra delar af landet påstå, att den bolagslag-
stiftning, som kommit till stånd, i stort sedt upptagits väl både af
befolkningen och af bolagen. Jag tror icke, att det skäl, som en ärad
talare på Värmlandsbänken anförde mot förslaget om utredning, eller
att Värmland och värmlänningarna betacka sig för hjälpen och vilja
N:o 38.
48
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ifrågasatt skota sig själfva, är riktigt. Jag tänker, att värmlänningarna nog skola
a}lagen säga som de s.agt norrifrån: »gagnar det staten, så slå till».
angående Jag har intet särskildt yrkande utan ber att få instämma med
förbud i herr Fahlén i hans reservation.
ritsa fall för
föreningsrätt • friherre Tamm: Jag har vid föregående tillfällen motsatt mig
förvärfva ' införandet af undantagslagar, och därför har jag icke bidragit till den
fast egendom, undantagslagstiftning, som i detta fall är införd. JDen har emellertid
(Forts.) kommit till stånd, och jag har fått orätt, men det finnes ett sätt att
komma ifrån denna lagens karaktär af undantagslag.
När nu en gång en lagstiftning till skydd för skogarna och jord¬
bruket i Norrland kommit till stånd, och begäran om denna lagstift¬
nings utsträckande till öfriga delar af Sverige gjorts, synes mig därför
icke klokt att motsätta sig en utredning härom. För 'min del tar jag
för afgjordt, att den utredningen kommer att visa, att en öfverflyttning
af lagstiftningen från Norrland till andra delar af landet icke önskas
af svenska folket, men alldeles säkert är, att ropet på en sådan öfver¬
flyttning kommer icke att taptera, förrän resultatet af utredningen
föreligger.
Vid sådant förhållande synes det mig vara klokt att gå med på
utskottets förslag. Jag kan icke vara med om herr Fahléns reservation,
därför att den sträcker sig endast till ett län, men utsträckes utred¬
ningen till hela landet, förefaller det mig som om fördel däraf vore
att vänta. Utskottet har enligt min uppfattning i detta fall icke ut¬
tryckt sig tillräckligt tydligt. Utskottet vill, att utredningen skall röra
sig om bolagens jordförvärf i de mellersta och södra delarna af riket.
Men Hälsingland räknas ju icke till de södra delarna. Det borde i
stället hafva hetat: »rörande bolags jordförvärf i de delar af riket, för
hvilka lagen af den 4 maj 1906 icke är gällande».
Ehuru jag naturligtvis icke kan vänta någon framgång för mitt
yrkande, vill jag dock framställa det. Jag instämmer sålunda närmast
med herr Bergendahl, som yrkat bifall till utskottets hemställan, från
hvilken mitt yrkande högst obetydligt skiljer sig.
Herr Rudebeck: Jag har reserverat mig mot utskottets beslut i
förevarande punkt, och min reservation går ut på afslag å utskottets
hemställan. När förslaget om den s. k. Norrlandslagen framlades, vore
meningarna inom Riksdagen mycket delade, om lämpligheten af den¬
samma. Redan inom högsta domstolen hade olika uppfattningar sär¬
skildt i principielt hänseende gjort sig gällande om lagens antaglighet.
För min del kunde jag icke annat — jag får öppet bekänna det —
än instämma i de betänkligheter, som uttalades inom högsta dom¬
stolen. Jag var icke heller i öfrigt öfvertygad om lämpligheten af
lagen. Det skäl emellertid, som för många tveksamma var bestäm¬
mande, voro de säregna förhållandena i Norrland, som ansågos föra med
sig behofvet af denna lag. Det framhölls då äfven med mycken kraft,
af dem som sökte öfvertyga de tvekande, att det endast var fråga om
en undantagslag, som helt och hållet gällde Norrland. De som fram-
höllo möjligheten af, att en sådan lagstiftning framdeles skulle kunna
komma att påyrkas äfven för andra provinser, möttes med den bestäm-
4!)
N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
"da erinran, att detta kunde icke komma i fråga. Nu hafva vi emel- Ifrågasatt
lertid här fått se, och detta icke för första gången, steg i denna då
befarade riktningen att utsträcka denna undantagslag till andra orter än angående
dem, hvilka den vid tillkomsten sades uteslutande komma att afse. förbud i
Det är nemligen nu fråga om en undersökning, huruvida icke lagenvi>,a fa,!- fÖT
bör komma att gälla äfven för andra provinser än de norrländska. oc^tt
Jag för min del är af den meningen, att man bör tills vidare stanna förvärfva
med denna undantagslagstiftning i den omfattning den nu gäller. TAtm fast egendom.
bör väl åtminstone hafva vunnit någon erfarenhet, som fullt berättigar (Forts.)
till det antagandet, att det finnes skäl till utsträckning och att lagen
verkligen ledt till det åsyftade fördelaktiga resultatet. Enligt mitt
förmenande behöfves det icke någon föregående undersökning sådan
som den begärda för att komma till den meningen, att ett behof af
denna lag för öfriga delar af landet icke föreligger. Jag har samma
uppfattning om innersta andemeningen och syftet med de nu förelig¬
gande och med dem i större eller mindre grad sammanhängande
motionerna, som den lagutskottets ärade ordförande så utförligt och
så beaktansvärdt framhöll. Hvad han därvid yttrade bör behjärtas
och betänkas äfven innan man fattar beslut i denna fråga, om den ock
kan synas vara af jämförelsevis mindre betydelse.
Jag kan icke biträda lagutskottets hemställan i denna punkt, utan
yrkar afslag å densamma.
Herr Larsson, Knut: Blott några ord med anledning af hvad
ett par talare sagt. Skulle en sådan utredning, som begäres, komma
till stånd, undrar jag, huru långt undersökningen skall sträcka sig,
•och om endast bolag och hemmansägare och icke äfven andra personer
komma att träffas af tvångslagstiftningen. När jag läst herr Lind¬
hagens motion, har jag tänkt på af honom använda ordspråket: aptiten
växer, under det man äter. I motiveringen till sin motion rullar han upp
för oss, att icke allenast bolag i mellersta och södra Sverige böra
förbjudas förvärfva fast egendom, utan att förbudet bör gälla äfven
enskilda personer, som äro medlemmar af bolagsstyrelse, och slutligen
omnämner han, att äfven en enskild person, som köper en egendom i
af sikt att utnyttja skogen och delar in den till ordentligt skogsbruk,
bör underkastas bostadstvång. Om utredningen skulle gälla hela Sverige,
tycker jag, att det vore lättare att säga: är bolag verkligen en olycklig
form för idkande af ekonomisk verksamhet? Men det ändrar man och
säger, att det icke är lämpligt, att sådana sammanslutningar som bolag
förvärfva jord, och därför vill man förbjuda dem detta samt förbjuda
bonden att hafva något att göra med bolagen.
Jag kan därför icke annat än yrka afslag å utskottets hemställan.
Friherre Tamm: Min uppmärksamhet har fästs därpå, att jag
gjort en ändring i utskottets förslag till beslut, så att i stället för
orden »mellersta och södra delarna af riket» satts in orden »de delar
af riket, på hvilka lagen den 5 maj 1906 icke är gällande», och att
mitt förslag sålunda kommit att omfatta åtminstone de delar af Gäfle-
borgs län, angående hvilka kammaren i dag redan beslutat att för dem
icke någon sådan lag bör stiftas. Vid sådant förhållande tar jag till-
Första Kammarena Prof. 1909. N:o 38. 4
N o 38.
50
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ifrågasatt baka mitt yrkande och instämmer i yrkandet på bifall till utsko
utvidgning hemställan.
af lagen
angående
förbud i Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vista fall för talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten förelåge föl-
föreni att .lan^e yrkanden: l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
förvärfva utskottets hemställan skulle afslås; och 3:o) att kammaren skulle
fast egendom, antaga det förslag, som innefattades i den af herr Pahlén vid punkten
(Forts.) afgifna reservation.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkan¬
den och förklarade sig anse propositionen på afslag å utskottets hem¬
ställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontrapropo¬
sition därvid antagits bifall till det under 3:o) här ofvan upptagna
yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstnings-
proposition:
Den, som afslår hvad lagutskottet hemställt i punkten 3 af sitt
utlåtande n:o 52, röstar
•J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den af herr
Pahlén vid punkten afgifna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—92;
Nej—36.
Punkten d.
Vid föreliggande punkt hade reservation afgifvits af herrar Trygger,
Rudebeck, Ridderbjelke, von Baumgarten, Fdhlén, Magnuson, Bergendaht
och Gezelius, utan att dessa likväl framlagt sin mening.
Herr Larsson, Knut: Jag yrkar afslag å utskottets hemställan i
fjärde punkten.
Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemställt.
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
N:0 86.
Öl
Punkten 5.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 28 och 30 näst-
lidne månad bordlagda utlåtande n:o 53, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående skydd för innehafvare af rätt
till husbehofsvirke från skog, som äges eller disponeras af annan, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 1 och 4 inne¬
varande maj bordlagda utlåtanden:
n:o 134, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utlägg¬
ning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Tomteboda och Järfva järn¬
vägsstationer m. m.,
n:o 136, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående anslag till nybyggnad för serafimerlasarettets röntgeninstitut
m. m.,
n:o 137, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående anslag till nybyggnad för allmänna barnbördshuset i Stock¬
holm m. m.,
n:o 138, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående be¬
viljande af ytterligare medel för ombyggnadsarbeten och nyanlägg¬
ningar vid Alnarp,
n:o 139, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfver¬
låtelse till Östhammars stad af det till komministern därstädes upp¬
låtna boställe 1ji mantal Gammelbyn n:o 3 i Börstils socken,
n:o 140, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af tre lägenheter från förra militiebostället Hälla n:o 1 i
Södermanlands län,
n:o 141, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af en lägenhet från förra militiebostället Stålsbyn n:o 1 i
Värmlands län,
n:o 142, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af 14 lägenheter från förra militiebostället Vanstad n:is 25
och 26 i Malmöhus län,
n:o 143, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af lägenheter från förra militiebostället Björkö n:is 1 och 2 i
Östergötlands län,
n:o 144, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af kronans andel i den till roten n:o 9 Grahn af Piteå kom¬
pani vid Norrbottens regemente hörande torplägenhet i Pitholmens by,
n:o 145, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
visande af medel till uppförande af erforderliga ekonomihus å lotterna
n:is 1—5 af Flyinge kungsgård, Valleberg kallade, i Malmöhus län,
n:o 146, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
N:o 38.
52
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ifrågasatt för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda
Utafdlaqen att förvärfva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar,
angående samt tre i ämnet väckta motioner,
förbud i n:o 147, i anledning af Kungl, Maj:ts proposition angående ut-
vitsa fall för sträckt rätt att utlämna egnahemslån, samt tre i ämnet väckta motioner,
förtona att n:0 148> i anledning af väckta motioner angående ändringar i
förvärfva gällande villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade egna-
fast egendom, hemslånerörelsen,
(Forts.) n:o 149, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
förande af en kanslibyggnad vid Norrlands dragonregementes kasern¬
etablissemang i Umeå,
n:o 150, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående på¬
byggnad af fälttelegrafkårens kasern å Marieberg,
n:o 151, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående om¬
byggnad och utvidgning af Västernorrlands regementes skjutbana vid
Sollefteå,
n:o 152, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
förande af nytt ridhus vid krigsskolan å Karlberg,
n:o 153, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande af en å anslaget till lega af hästar för kavalleriets, artilleriets,
ingenjörtruppernas och trängens exercis år 1907 uppkommen brist,
n:o 154, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
vändande af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvudtitel till
anskaffning af sjukvårdsutredning för Karlskrona fästning m. m., samt
n:o 155, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående använ¬
dande af besparingar å vissa extra ordinarie anslag till anskaffning af
krigsfartygsmateriel,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo sammansatta stats- och lagutskottets den 1 och 4
i denna månad bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af dels Kungl.
Majrts proposition n:o 119 med förslag till lagar om ändrad lydelse af
vissa paragrafer i grufstadgan m. m., dels de i sammanhang därmed
afgifna propositionerna n:is 120, 121 och 122, dels herr Lindblads inom
Första Kammaren väckta motioner, nds 68 och 69, dels herr Lind¬
hagens m. fl:s inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 112, i hvad
densamma afser grufvor, dels ock herr Magnusons inom Första Kam¬
maren väckta motion, n:o 74.
Utskottet hade i förevarande utlåtande i ett sammanhang behand¬
lat ifrågavarande till dess förberedande handläggning hänskjutna fram¬
ställningar.
Vid föredragning af utlåtandet begärdes ordet af
Herr Magnuson, Som yttrade: Med afseende å föredragnings-
sättet af förevarande utlåtande hemställer jag, att utlåtandet måtte
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
53
N:o 88.
företagas till afgörande punktvis på sådant sätt, att först punkten II Ifrågaeatt
föredrages, hvarvid öfverläggningen må omfatta äfven andra delar af vtt,jll9ninti
utlåtandet; "/ l.a^.n
i., o , i angående
att darpa behandlas punkten I a och i samband därmed punkten förbud i
VI, såvidt densamma afser punkten 1 i min motion n:o 74, med iakt- fall för
tagande, att lagförslaget föredrages paragrafvis med slutmening, ingress J>nla3. oc\.
och rubrik sist samt därpå utskottets hemställanden; förvärfva
att sedermera behandlas punkten I b och i sammanhang därmed/a,egendom.
punkten VI i hvad den afser punkt 2 i min nämnda motion; (Forts.)
att därefter punkterna III—V föredragas hvar för sig; samt
att lagtext ej må behöfva uppläsas i vidare mån än sådant af
någon kammares ledamot begäres.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten II.
I denna punkt hade behandlats Kungl. Maj:ts i proposition n:o Om under¬
viol framlagda förslag till bestämmelser angående undersökning och tok’‘™9 °°h
tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord, och hade ut- görande 'af
skottet hemställt, att denna proposition icke för närvarande måtte af mineral-
Riksdagen bifallas. fyndighet å
kronojord.
Beträffande punkterna I och II hade herr Magnuson i afgifven
reservation anfört:
»Utskottet har enkelt nog löst den länge sväfvande frågan om in-
mutningsrättens upphäfvande å odisponerad kronojord samt dess er¬
sättande i så fall med något annat system för befintliga mineralfyn-
digheters tillgodogörande genom att hemställa om afslag på de af
Kungl. Maj:t föreslagna nya koncessionsbestämmelserna, men om bifall
till de ovedersägligen af sagda bestämmelser föranledda förändringar i
gällande grufstadga.
Jag har icke kunnat biträda ett sådant tillvägagående, utan anser,
att om utskottet på anförda skäl icke velat ingå i någon närmare
granskning af de föreslagna bestämmelserna och därför afstyrker bifall
till desamma, så hade utskottet följdriktigast äfven bort hemställa,
hvilket jag därför finner mig föranlåten yrka, att de under I a) och
b) omnämnda lagförslag icke heller må af Riksdagen antagas.
I öfverenstämmelse med Riksdagens föregående uppfattning torde
likväl häraf följa, att den provisoriska lagen af den 19 april 1907
angående inmutningsförbud å odisponerad kronojord i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län bör fortfara att gälla ännu ett år
eller till den 15 maj 1910, hvarom jag äfven af formella skäl och
under förutsättning, att denna min reservation vinner tillslutning,
ansett mig böra väcka särskild motion.»
Herr Magnuson: Mina herrarI Regeringen har i år framlagt ett
länge väntadt lagförslag om undersökning och tillgodogörande af nu¬
ll eralfyndigheter å viss kronojord. Frågan har varit sväfvande sedan
N:o 38.
54
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
Om under¬
sökning och
tillgodo¬
görande af
mineral-
fyndighet å
kronojord.
(Forts.)
år 1902, då inmutningsrätten tills vidare borttogs för odisponerad kro¬
nojord inom Norrbottens län och förbehölls kronan ensam. Förbudet
har upprätthållits genom provisorisk lagstiftning år efter år och är nu
gällande till den 15 maj innevarande år. Från år 1907 har det ut¬
sträckts att omfatta äfven "Västerbottens och Jämtlands län.
Jag ber nu att i korthet få redogöra för vår nuvarande gruflag-
stiftnings historia. Före år 1855 var kronan i förhållande till en in-
mutare likställd med hvarje annan jordägare. Efter år 1855 ansågs,
förmodligen af det skäl, att kronan aldrig förut hade begagnat sig af
sin jordägarrätt, att i den grufstadga, som då utfärdades, icke heller
behöfde tagas in någon bestämmelse, att kronan skulle bevaka sin rätt,
utan tillföll kronans jordägarandel å odisponerad kronojord utan vidare
inmutaren.
Denna bestämmelse gick äfven öfver i 1884 års grufstadga, och
man kan säga, att den går igen äfven i 1886 års stadga för stenkols-
fyndigheters eftersättande, där koncessionsinnehafvare å odisponerad
kronojord är fri från afgift till kronan.
Emellertid beslöt Riksdagen år 1889 att skrifva till Kungl. Maj:t
och begära utredning, i ändamål att kronan skulle kunna återförvärfva
sin jordägarrätt. I 1899 års lag af den 20 oktober återinfördes också
kronans jordägarrätt och bestämdes regler för utarrendering af den¬
samma. Vi stå alltså beträffande kronojord för närvarande på samma
ståndpunkt som före 1855, men med den praktiska skillnad, att kro¬
nans jordägarrätt skall utarrenderas för en tid af högst 20 år, och om
arrendeaftal icke kommer till stånd, är inmutaren likväl skyldig att
betala J/75 af värdet utaf alla brutna och uppfordrade produkter. Dock
är nu inmutningsrätten, som sagdt, sedan år 1902 genom provisoriska
förbud suspenderad för kronojord inom Norrbottens län.
Hvad har under tiden åtgjorts för frågans utredning? Kommers¬
kollegium har både år 1902 och år 1904 svarat med afstyrkande af
inmutningsrättens borttagande, stödjande sig därvid på enstämmiga
uttalanden af alla sakkunniga som hörts, med undantag af Konungens
befallningshafvande i Norrbottens län, som dock ville hafva inmut¬
ningsrätten kvar för andra mineral än järnmalm.
Så stod frågan oafgjord ännu år 1906, och jag tillåter mig upp¬
läsa från sidan 15 i den kungl. propositionen n:o 119 följande rader,
som skildra frågans dåvarande läge:
»Då frågan om prolongation af 1902 års lag förekom i statsrådet
den 27 april 1906, anförde chefen för justitiedepartementet, att bland
de betänkligheter, som af sakkunniga myndigheter yttrats med afse¬
ende å lämpligheten att definitivt upphäfva inmutningsrätten inom
Norrbottens län, största betydelse syntes böra tilläggas farhågan, att
genom inmutningssystemets upphäfvande de enskildes intresse att
efterspana malmfyndigheter skulle komma att minskas, samt att följden
häraf kunde blifva, att länets malmtillgångar ej blefve utforskade och
kända. Det syntes uppenbart, att detta spörsmål vore af så stor vikt,
att definitivt beslut i ämnet icke borde fattas, innan fullständig utred¬
ning ägt rum, huruvida det vid upphäfvande af inmutningsrätten vore
möjligt att på annat sätt gifva upptäckare af malmfyndigheter sådan
uppmuntran, att den enskilda företagsamheten fortfarande lockades att
N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, f. in. 5'r»
ägna sig åt eftersökande af malmer. Departementschefen anhöll där- under-
för om bemyndigande att tillkalla sakkunniga att inom departementet '
biträda med sådan utredning. Under afvaktan på, att utredningen ggrande af
blefve fullbordad, fann departementschefen det vara nödigt, att det mineral-
provisoriska tillståndet bibehölles.» fyndighet å.
Härpå kan man säga, att tvä förslag hafva sett dagen, det första lonngor^.
kalladt i Kungl. Maj:ts proposition för 1907 års förslag, och det andra t or *•/
kalladt för 1908 års förslag. Det utlåtande, som sakkunniga afgåfvo
år 1907, utmynnade i förslag om ett koncessionssystem, afseende all kro¬
nojord, hvilket förslag nuvarande chefen för justitiedepartementet emel¬
lertid på grund af de anmärkningar, som riktats däremot, icke ansåg
sig kunna för Riksdagen framlägga.
Med biträde af sakkunniga bär chefen för justitiedepartementet
sedermera låtit i departementet utarbeta det förslag, som nu föreligger
och som kallas för 1908 års förslag, framlagdt för denna Riksdag i
form af Kungl. Maj:ts proposition n:o 121. Beträffande det allmänna
omdömet om detsamma hänvisar jag till sidan 21 i den kungl. pro¬
positionen n:o 119 och till hvad chefen för justitiedepartementet själ!'
där anför i denna sak. Jag tillåter mig påpeka, att med undantag för
befallningshafvande i Norrbottens län, som vidhåller sin gamla stånd¬
punkt af alla dem, som afgifvit officiellt utlåtande däröfver, har en¬
stämmigt förklarats, att »en fullständig revision af grufstadgan, med
bibehållande af inmutningsrätten å all jord, vore att föredraga». Detta
bär äfven från enskildt håll bekräftats, senast af Sv. teknologförenin¬
gens afdelning för kemi och bergsvetenskap den 15 april i år, liksom
jag kan åberopa, att röster inom högsta domstolen äfven höjts till
förmån härför; särskildt synes på sidan 67 ett anförande härom af
justitierådet Silverstolpe.
1908 års förslag föreligger nu alltså i två skilda delar, den ena
bestående af de bestämmelser, som skulle träda i stället för grufstad-
gans föreskrifter, och den andra bestående af en lag om ändringar i
grufstadgan, betingade af dessa bestämmelser. Lagens kärnpunkt är,
som utskottet säger, dess § 3 mom. 1, hvarigenom inmutningsrätten
upphäfves å all odisponerad kronojord. Jag ber att få återkomma
härtill senare och att nu först få yttra mig något om bestämmelserna,
då jag anser dessa utgöra den viktigaste delen af den kungl. proposi¬
tionen.
Till en början ber jag att med tillfredsställelse få konstatera, att
de nya bestämmelserna angående undersökning och tillgodogörande af
mineralfyndigheter å kronojord i möjligaste mån utarbetats i öfverens¬
stämmelse med grufstadgans regler, hvilket visar, att om man velat i
behöfliga delar omarbeta grufstadgan, så skulle det ej vara så svårt att
med inmutningsrättens bibehållande få en enhetlig lag för bergsbruk
såväl å krono- som å enskild jord.
§§ 24, 25 och 36 äro det väsentligaste i den kungl. propositionen
n:o 121; de äro det både ur ekonomisk och ur teknisk synpunkt. §§
24 och 25 bestämma närmare afgäldens storlek, och § 36 villkoren för
kronans inlösningsrätt, som dock tidigast får ske efter 20 år. Den
årliga afgälden består dels i en jordskyld med 5 % af värdet på den
mark, som utlägges till skärpningsområde — dock skall den utgå med
N:o 38. 56 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om under- minst fem kronor per har — dels i en årlig afgäld till kronan, utgå-
S°tiUgodo- ende med 3 procent å bruttoafkastningen. Det har ju sitt vissa
görande af intresse att påpeka hvad den fastställda jordskylden för själfva mark-
mineral- upplåtelsen betyder. Om medelafkastningen per har af all kronojord
fyndighet å tankes uppgå till fem kronor och kronan äger cirka 5 miljoner har
»-07I.0JI07- . kronoparker och oafvittrad kronomark, borde kronan efter samma
(, or b.) beräkning hafva 25 miljoner kronor i årlig inkomst af desamma, men
har i själfva verket endast l/s häraf.
Beträffande själfva royaltyn eller afgälden tillåter jag mig fram¬
draga några exempel ifrån Kopparbergs län, hämtade ur Tekn. Tid¬
skrift för den 24 april 1909, som visa, huru denna afgäld skulle verka,
om den där vore tillämpad. Bergmästaren i Gäfle-Dala distrikt säger:
»För samtliga malmexporterande grufvor i Kopparbergs län skulle 3
procent royalty motsvarat 20,3 procent af 1907 årsvinst.» Och vidare:
»År 1907 hade malmfångsten i de grufvor inom Kopparbergs län, som
icke drifvas för malmexport, ett värde af 1,108,009 kr. och den 1908-
uPPgifna inkomsten var 183,912 kr. Dragas härifrån de förluster, jag
känner, 70,000 kr., motsvarar 3 procent af produktionen 29,4 procent
af samtliga grufvornas nettobehållning.» Grufmgenjören i mellersta
distriktet drager fram ett särskildt exempel från Blötberget, en af de-
yngre, senast upptagna grufvorna i Kopparbergs län. Han säger med
afseende därå: »Afgälden har bestämts att utgå med 3 procent å
saluvärdet af alla inom området vunna bortförda produkter. Detta
låter ganska anspråkslöst och man har sökt beräkna, huru den skulle
verka, och uppgifves i den kungl. propositionen, att den i 5 särskilda
fall skulle hålla sig mellan 10,4 och 18,4 procent af nettoafkastningen.
Dessa siffror härröra sig från grufvor i Grängesberg, som äro gamla
företag, där alla anläggningar för länge sedan äro afskrifna. Helt annor¬
lunda ställer det sig vid nya företag. Jag tager som exempel Blöt¬
bergets gruffält vid Ludvika, som började arbetas år 1901. År 1900
— jag väljer detta år, emedan goda konjunkturer då voro rådande —-
erhölls därstädes produkter till ett värde af 583,000 kronor och bolagets
vinst utgjorde 59,461: 54 kronor. Afgälden skulle hafva uppgått till
17,490 kronor eller i det närmaste 30 procent af nettovinsten.»
Återkommer jag så till själfva lagen, hvarigenom inmutnings-
rätten skulle upphäfvas å all odisponerad kronojord öfver hela riket,
förhåller det sig så, att jag reserverat mig emot utskottets hemställan,
att Riksdagen skulle taga lagen, men afstå bestämmelserna. Jag till¬
låter mig härom ur min motion anföra följande:
»En sådan utgång af frågan synes mig dock vara mycket att
beklaga och knappast lärer man kunna tro, att något sådant kan hafva
af Kungl. Maj:t åsyftats; utan meningen får väl ändock antagas hafva
varit, att de föreslagna ändringarne i grufvestadgan och särskildt af
dess § 3 endast äro tillkomna på grund af och stå i ett följdriktigt
samband med det nya koncessionsförfarandet, som Kungl. Maj:t i sin
proposition n:o 121 föreslagit beträffande tillgodogörandet af vissa
mineralfyndigheter å odisponerad kronojord. Hellre då synes mig nu
gällande provisoriska förbud mot inmutning å kronojord i Norrland
böra få fortfara att gälla, till dess andra bestämmelser träda i stället
och icke de gamla bergslagerna i mellersta Sverige utan moget bepröf-
N:o 38.
Onsdagen den .r> Maj, f. m. -r’7
vande påtvingas en lag, som inskränker en rätt, hvilken till obestridlig
fromma för svensk järnhandtering där bestått sedan århundraden.»
Hvilken förändring i bestående förhållanden innebär nu den före¬
slagna nya § 3 i grufstadgan? Jo, att kronan, som genom 1899 års
lag är liksom den enskilde jordägaren under alla förhållanden berättigad
till hälften af en upptäckt och inmutad fyndighet å dess egen mark,
nu vill för egen del tillskansa sig äfven den andra hälften, som
hittills tillkommit upptäckaren. Är Första Kammaren beredd att taga
eller med utsikt till framgång motsätta sig konsekvenserna häraf? Å
sidan 25 i den kungl. propositionen säger herr statsrådet, att ägande¬
rätten till å kronans mark befintliga fyndigheter tvifvelsutan och prin¬
cipiellt tillkommer kronan såsom jordägare. Är detta rätt beträffande
kronan, tror man sig då om att kunna bestrida eller förhindra, att
samma rätt göres gällande äfven beträffande den privata jorden? För
visso torde det blifva svårt, och nästa steg, som med anledning af
herr Lindhagens motion ligger nära till hands att befara, är, att Riks¬
dagen, gifvande vika för hans och hans meningsfränders teorier, slutar
med att förklara kronan vara ägare till alla fyndigheter äfven å enskild
mark. Med dessa konsekvenser för ögonen anser jag det icke vara
välbetänkt af Första Kammaren att nu utan den ringaste motivering
och endast på en enkel tillstyrkan af utskottet — som hvarken har
haft tid eller lust att sätta sig in i frågan — antaga förändringarna i
grufstadgan, men lämna bestämmelserna åt sitt öde. Det kan icke-
hafva varit regeringens mening att framtvinga eller ens önska en sådan
utgång af frågan. Fastmera synes mig den meningen böra få göra
sig gällande, som, understödd af kommerskollegium, af bergmästarna,
af fullmäktige i järnkontoret, af professorn i grufvetenskap vid tek¬
niska högskolan, af en medlem af högsta domstolen och nu senast af
Svenska teknologföreningen, yrkat på — i ordalag mer eller mindre
lika dem jag nu begagnar — »en snar och fullständig revision af hela
vår grufstadga, byggd på inmutningsrättens grund».
Herr talman, först och främst ber jag att få biträda utskottets
yrkande om af slag å punkt II, som gäller bestämmelserna, men jag
gör det endast under den förutsättning, att äfven punkt I a må afslås,
fastän jag för tillfället inskränker mig till att, som sagdt, biträda ut¬
skottets yrkande i fråga om punkt II.
Herr statsrådet Petersson: Herr talman, mina herrar! Såvidt
jag rätt uppfattat den föredragningsordning, som föreslogs och antogs,
skulle det vara mig obetaget att yttra mig öfver det föreliggande för¬
slaget i sin helhet. Jag ber att få begagna mig däraf och i ett samman¬
hang säga hvad jag har att anföra. Det medför alltid den vinst, att
hvad jag har att säga kommer i sitt rätta sammanhang.
Jag vill då till en början beklaga, att utskottet icke ansett sig
böra företaga mer än en, så att säga, förberedande läsning af de grunder
för upplåtande af rätt till grufdrift å kronojord, som omförmälas i
utlåtandet under punkten 2. Utskottet synes icke hafva något att
erinra emot dessa grunder. De äro ock resultatet af omfattande och
mycket ingående undersökningar. De hafva vunnit understöd af alla
de myndigheter, som yttrat sig i saken, förutsatt, att inmutningsrätten
Om under-
sökning och
tillgodo¬
görande af
mineral•
fyndighet å
kronojord.
(Forts.)
N:o 38.
58
Om under¬
sökning »ch
tillgodo¬
görande af
mineral-
fyndighet å
kronojord.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
komme att upphäfvas. De hafva ock så till vida vunnit erkännande
af den siste talaren, att han såsom en förtjänst hos dem angifvit, att
de äro affattade i nära öfverensstämmelse med inmutningsrätten. Det
som skiljer dem därifrån är, att man bibehåller möjligheten för kronan
att utöfva inflytande på grufdriften, ett inflytande, som kronan på
senare tider mer och mer funnit önskvärdt och nödigt att äga. Jag
har anledning tro, att det icke låter sig göra att få fram något bättre
och mera tilltalande förslag än det, som nu ligger på Riksdagens bord.
Endast i fråga om en detalj har utskottet gjort anmärkning, nämligen
i fråga om royaltyns beräkning, och utskottet förordar en undersökning
om man icke skulle kunna stadga dess beräkning efter nettovinst.
Som ärendet nu ligger, skall naturligtvis en förnyad undersökning,
därutinnan verkställas. Ingenting skulle vara mig kärare, än om den
utfölle så, att en dylik beräkningsgrund visade sig möjlig, ty det är
naturligtvis principielt mest tilltalande, om man kan beräkna royaltyn
på nettovinsten. Men det må ursäktas mig, om jag ställer mig ganska
skeptisk emot möjligheten att få fram ett sådant förslag. Saken har
upprepade gånger varit föremål för undersökning. Jag erinrar om två
särskilda tillfällen från 1890-talet. Då gällde det att bestämma af-
giften för begagnande af kronans jordägareandel i grufva, och kommers¬
kollegium föreslog båda gångerna, att royaltyn skulle beräknas till 25
procent af nettoafkastningen. Jag nämner denna procent för att visa,
att den icke kommer så långt ifrån hvad den föregående talaren talade
om. Men båda gångerna, 1893 och 1899, befanns förslaget omöjligt
att genomföra. Högsta domstolen gjorde grava anmärkningar, som
man icke kunde komma ifrån. Det beror därpå, att vid grufföretag
mer än i fråga om något annat är det svårt att kunna konstatera
hvad nettot är och stadga huru det skall beräknas, så att icke genom
afdrag och hvarjehanda afskrifningar den afgäld, som kronan skulle
få, rinner bort i ett intet. Man har talat om deklarationsskyldighet
ungefär som nu i afseende å skatter. Det är dock en stor skillnad,
när det gäller en skatt till staten på en eller par procent eller när det
är fråga om en afgäld på 25 procent eller något dylikt. Emellertid
skall saken undersökas och resultatet häraf läggas på Riksdagens bord.
Det finns naturligtvis ingen möjlighet att tänka sig, att Riksdagen nu
skulle vilja upptaga dessa grunder till hufvudsaklig behandling.
Hvad angår de skäl, som utskottet åberopat för sin åtgärd att
icke upptaga frågan om grunderna till behandling, så har utskottet
väsentligen anfört, att något förslag icke föreligger om de statsgruffält,
som i propositionen äro omförmälda. Det hade varit vår mening att
kunna lägga fram proposition äfven om statsgruffält, men utlåtandena
kommo in så sent, att det icke ansågs möjligt, helst i ett par af ut¬
låtandena ifrågasatts, att vissa undersökningar på marken borde verk¬
ställas.
Men i hvilket fall som helst sammanhänga dessa statsgruffält icke
på annat sätt med de grunder, som äro föreslagna för upplåtelse till
enskilde af rätt till grufdrift å kronojord än därutinnan, att stata-
gruffälten skulle bilda vissa områden, på hvilka dylik upplåtelse icke
skulle ske, d. v. s. vissa områden, där kronan förbehölle sig själf att
uteslutande och ensam få idka grufdrift. Om nu dessa områden be-
N;o 38.
Onsdagen den Maj, f. m.
stämmas samtidigt med eller efter grundernas antagande, är naturligtvis Om
alldeles likgiltigt, för så vidt man blott ställer så till, att icke, innan * iyxgodo-
nämnda områden blifva bestämda, det kan ske eu del upplåtelser till görande uf
enskilda, hvilka sedermera skulle ligga i vägen för statsgruffälten. km mineral- .
sådan åtgärd både varit synnerligen lätt för utskottet att vidtaga. Det fyndighet o
hade icke behöfts mer än att öfverlämna till Kungl. Maj:t att provi- rt
dorisk t bestämma statsgruffälten eller att förordna, att grunderna icke Ange t1'or s-)
tillämpas, innan statsgruffälten blifvit bestämda. .
Om grunderna blifvit antagna nu, hade realiter ställningen bliivit
densamma som den är, så länge det provisoriska inmutningsförbudet
gäller, d. v. s. den enskilde får vänta med att taga upp grufvor på
kronojord, tills man hinner ordna förhållandena. Nu kan det emel¬
lertid' icke hjälpas, att först vid nästa riksdag samtidiga förslag om
grunder och statsgruffält kunna framläggas. Men denna ^situation
innefattar dock icke något giltigt skäl för Riksdagen att, sasoin den
ärade föregående talaren yrkat, afslå äfven de förslag om ändring i
grufstadgan, som utskottet inlåtit sig på och tillstyrkt. Dessa ändringar
innehålla nämligen icke något annat än ett fastslående af den princip,
att inmutningsrätten på odisponerad kronojord skall försvinna och att
kronan förbehåller sig att på dessa områden själf idka grufdrift, pa
sätt den finner lämpligt ordna förhållandena.
Om nu frågan hade sådant läge, att man öfver hufvud taget kunde
säga, att valet ännu är fritt emellan att upphäfva eller att icke upp¬
häfva inmutningsrätten på kronojord, då kunde jag förstå den siste
ärade talarens yrkande; då kunde han hafva skäl att säga: vi böra
icke upphäfva inmutningsrätten förrän i sammanhang med grundernas
bestämmande. En sanning är ju, att frågan om inmutningsrättens
vara eller icke vara i allmänhet och ur bergshandteringens synpunkt
sedt ännu är öppen, eller kanske hellre, att ur bergshandteringens
synpunkt finnas allvarsamma betänkligheter mot att upphäfva inmut¬
ningsrätten. Men så är icke förhållandet, när det gäller kronojord.
Här hafva kommit till politiska och statsekonomiska skal, som föranleda
därtill, att det numera icke lärer kunna förefinnas någon tvekan om
nödvändigheten att skrida till ett upphäfvande af inmutningsrätten på
kronojord. Jag vill i detta afseende hänvisa till mitt yttrande till
statsrådsprotokollet, infördt på sidan 25 i den kungl. propositionen,
och jag tillåter mig relatera några ord därur. Jag har där sagt, att
man sedan år 1902 »kommit till allt klarare insikt om nödvändigheten
för staten att äga visst inflytande öfver malmbrytningen och malm¬
exporten och om nödvändigheten att hindra, det värdefullare svenska
grufvor falla i utlänningars händer. Med hänsyn härtill hafva stats¬
makterna funnit sig föranlåtna att genom köp förvärfva åtskilliga af
de stora gruffälten i Norrbotten. Af denna grufpolitik ^ synes mig
såsom en oafvislig konsekvens följa, att staten, da så utan förnärmande
af annans rätt kan ske, genom lagstiftningen bibehålies vid ägande¬
rätten till mineralfyndigheterna å kronans mark. Anses nämligen nyss
antydda intressen vara af den betydelse, att staten för deras tillvara¬
tagande finnes böra äfven till höga pris förvärfva sig grufvor från
enskilda, synas samma intressen än mera betinga ändring i en lag¬
stiftning, hvarigenom enhvar tillerkännes rätt att medelst inmutning
N:o 38.
60
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om under- afhända kronan den äganderätt till å dess mark befintliga fyndigheter
tillgodo som efter hvad ofvan nämnts tvifvelsutan principiellt tillkommer kronan
görande af såsom jordägare.»
mineral- . Jag tror, att dessa skäl äro starka och att det nu icke finnes mer
fyndighet å än en väg att gå: den, som i den kungl. propositionen är anvisad
r<7oru\ ' invänder man — antager jag — att detta gäller för de nord-
■> liga lanen, men icke för det öfriga Sverige. Knappast håller ett sådant
resonemang streck, ty samma skäl, som tala för att kronan förbe¬
håller sig rätten till grufdrift på sin jord i norra Sverige, gälla äfven
för kronojord i det öfriga Sverige. Vidare vill jag påpeka den uppen¬
bara olägenheten af en olika beskaffad, definitiv gruflagstiftning för
olika delar af Sverige. Slutligen kan ock nämnas, att de sakkunniga
myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, varit ense om, att skall
inmutningsrätten upphäfvas å kronojord i de norra länen, bör den ock
upphäfvas i det öfriga Sverige.
Reservanten har i sin reservation liksom nu i sitt yttrande talat
om nödvändigheten af ett »moget öfvervägande», innan ett sådant steg
som det nu ifrågasatta tages. Jag vågar hålla före, att detta »mogna
öfvervägande» i närvarande stund föreligger. Ärendet har varit under
beredning alltsedan år 1902. Olika förslag hafva successivt uppgjorts
och granskats af sakkunnige; slutligen har det nu framlagda kommit
fram. Jag skulle ock vilja spörja hvad som egentligen är att vinna
med det uppskof, som reservanten förordat. Reservanten tycks icke-
hafva tillräckligt uppmärksammat, att ändringarna i grufstadgan _
d. v. s. stadgandet om inmutningsrättens upphäfvande — äro af civil¬
lags natur; ty så har grufstadgan på de senare åren ansetts höra be¬
handlas, men att däremot grunderna för det sätt, på hvilket kronan
vill använda sina mineralfyndigheter, äro af den natur, som omförmäles
i 77 § regeringsformen, och således böra bestämmas på samma sätt
som grunderna för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner. De
komma alltså uteslutande under Riksdagens bestämmanderätt. Man
vinner således konstitutionellt icke någon större säkerhet för dessa
grunder, om de antagas gemensamt med ändring af grufstadgan än
om de antagas senare. Är inmutningsrätten upphäfd, står det sedan
Riksdagen fritt att i den ordning 77 § stadgar göra om ifrågavarande
grunder efter eget godtfinnande. Vid sådant förhållande försvinner,
såvidt jag förstår, det väsentligaste skälet, hvarför reservanten velat
undanskjuta denna lagstiftning för närvarande.
Däremot anser jag, att ett uppskof skulle kunna medföra en
gifven olägenhet för de delar af Sverige, där inmutningsförbud för
närvarande icke gäller. I dessa delar vet man naturligtvis genom den
nu framlagda kungl. propositionen hvad som kan ungefärligen vara
att vänta på detta område. Visserligen kan man icke befara sådana
missförhållanden, som visade sig uppe i Norrbotten och föranledde
1902 års provisoriska lagstiftning, men det är i alla fall antagligt, att
mellantiden skulle användas till att inmuta likt och olikt för att däri¬
genom såvidt möjligt omintetgöra verkningarna af den lag, som man
emotser skola komma.
Den siste talaren uttalade en önskan om en allmän revision af
grufstadgan på inmutningsrättens grund. Han mötes i det afseende!
61
N:o 38.
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
af herr Lindhagen i Andra Kammaren sä till vida, som äfven han
önskar en allmän revision af grufstadgan, ehuru visserligen icke på
inmutningsrättens grund. På ämnen i vår lagstiftning hafva visat sig
aå svåra att komma till rätta med som just gruflagstiftningen, det har
justitiedepartementet haft en liflig erfarenhet af ända sedan början af
1890-talet. Skall nu den del af samma lagstiftning, som för när¬
varande är möjlig att åstadkomma, anstå i afvaktan på fullständig
revision af grufstadgan och man under tiden icke vill släppa lös
inmutningsrätten i Norrbotten, hvilket säkerligen ingen af herrarna är
beredd att göra — då är det nödvändigt, att man antager den provi¬
soriska lagen åtminstone på tio år, icke på ett år, som reservanten
föreslagit.
Med hänsyn till hvad jag nu haft äran anföra anser jag, att det
skulle vara lyckligt, om Riksdagen ville antaga det lagförslag, som
under punkt I mom. a är af lagutskottet här tillstyrkt.
Medan jag har ordet, ber jag att få göra en liten anmärkning
angående den provisoriska lag, som reservanten föreslagit. Han har
ansett sig böra icke taga Kungl. Maj ds förslag oförändradt — utan
han har skrifvit af den nu gällande provisoriska lagen. Denna har
emellertid en stor olägenhet däruti, att den utgår den 15 maj, och om
Riksdagen nu skulle antaga reservantens förslag, så är det omöjligt att
hinna få lagen expedierad, innan den nu gällande gått ut. Det blefve
således ett interregnum, under hvilket inmutningsrätten blefve fri i
hela Norrland. Den af reservanten föreslagna provisoriska lagen måste
nemligen skickas till högsta domstolen, innan den kan af Kungl. Majd
fastställas, och det finnes, såvidt jag förstår, ingen möjlighet att få
detta undangjordt samt lagen utfärdad innan den 15 maj.
Under alla förhållanden vill jag således hemställa, att kammaren
måtte antaga den provisoriska lagen i den form den fått i Kungl.
Maj ds förslag, en form, som är fullt användbar, oafsedt huru besluten
i öfriga delar utfalla.
Friherre Tamm: Herr talman, mina herrar! De rättsförhållanden,
som skulle komma att uppstå genom bifall till det framlagda förslaget,
synas mig vara så pass invecklade, att det var med någon förvåning
•som jag fann, att det icke var Kungl. Maj:ts mening, att någon lag¬
stiftning skulle förekomma i den ordning, att Konung och Riksdag
skulle besluta öfver dessa villkor. Om 77 § regeringsformen skulle vara
den normerande, så skulle Riksdagen i detta fall liksom beträffande
andra kronans tillhörigheter vara den ensam beslutande. Ett samman¬
satt utskott, ett stats- och lagutskott, skulle då däröfver afgifva utlå¬
tande, men af det yttrande, som detta utskott i år har afgifvit, synes
det mig, som om det vore ganska ovisst på sina önskningar med
afseende på innehållet i dessa bestämmelser. Kanske ett blifvande
utskott skulle så ock blifva, och garantien för Riksdagen, att en full¬
ständig utredning skulle erhållas, är således efter min uppfattning icke
så särdeles god. Om nu dessa bestämmelser icke antagas, men man
går den vägen att i alla fall godkänna förslaget till inmutningsrättens
upphäfvande — och herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har sagt, att han finner icke, att det finns någon annan väg att gå än
Om under¬
sökning och
tillgodo¬
görande af
mineral-
fyndighet å
kronojord.
(Forts.)
N:o 38.
62
Om under¬
sökning och
tillgodo¬
görande af
mineral-
fyndighet å
kronojord.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
att upphäfva inmutningsrätten — så skulle det komma-att inträffa,
att mineralfyndigheter å kronans jord icke skulle kunna under några
förhållanden bearbetas därför att inmutningsrätten är borta. Det kon-
cessionsförfarande, som här är föreskrifvet, existerar icke, och då hvilar
hela denna lagstiftning på en mycket lös grund. Det skulle icke
finnas någon möjlighet att bearbeta mineralfyndigheter å kronans jord,
därför att något tillvägagångssätt icke har blifvit föreslaget. Och jag
föreställer mig, att den ledamot af högsta domstolen har rätt, som
yttrat, att syftet med inmutningsrättens inskränkande kan naturligtvis:
icke i stort sedt vara att låta de från inmutningen mottagna mineral-
fyndigheterna ligga obrukade. Jag instämmer helt och hållet i detta
yttrande och finner därför en särdeles stor risk vara förenad med att
antaga förslaget till ändring i grufstadgan, men icke dessa bestämmelser.
Inmutningsrätten har hittills varit den väg, genom hvilken för den
svenska bergshandteringen mineralier och fyndigheter blifvit upptäckta
och sedermera kunnat tillgodogöras.
Man skall vara mycket öfvertygad om lämpligheten af inmutnings¬
rättens borttagande, innan detta sker, men, såsom jag nyss tillåtit mig
nämna, lärer det icke böra ske, förrän man fått någonting annat i
stället. Det finnes således efter min uppfattning ett alldeles bestämdt
skäl att nu afslå äfven förslaget till förändring af grufstadga, hvilket
utskottet dock tillstyrkt. Detta kommer att föredragas senare. Vid
det förhållande, att utskottet icke ansett sig kunna göra någon utred¬
ning med afseende å bestämmelserna, lära dessa väl icke nu kunna
af Riksdagen antagas. Det hufvudsakliga skäl, som af utskottet här
blifvit anfördt, hvarför utskottet icke kan föreslå det, är, att förslaget
om statsgrufvemark icke blifvit utredt såsom det skulle. Men det har
redan från statsrådsbänken blifvit sagdt, att detta icke är tillräcklig
anledning, tv man hade kunnat vänta sig provisoriska bestämmelser,
då Kung! Maj:t hunnit få saken klar för sig. I hvilket fall som helst
tror jag för min del icke, att frånvaron af bestämmelser om denna
mark är ett nödvändigt hinder för att bestämmelserna i öfrigt skulle
komma att tillämpas.
Jag anhåller att få ansluta mig till det af reservanten framställda
förslaget.
Då tiden var långt framskriden och ytterligare åtskilliga af kam¬
marens ledamöter begärt ordet i förevarande fråga, beslöt kammaren,
på framställning af herr talmannen, att till aftonsammanträdet upp
skjuta den fortsatta behandlingen af föreliggande utlåtande äfvensom
handläggningen af återstående ärenden på föredragningslistan.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skri¬
velser till Konungen:
n:o 105, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud mot viss försäljning af tobak; och
n:o 106, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående national-
t»
n:o 3a
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
parker och lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under samman¬
trädet aflämnade kungl. propositionerna.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af väckta
motioner om införande af öppen omröstning i Riksdagens kamrar;
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 156, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående åt¬
gärder till skyddande af naturminnesmärken å kronans mark samt af¬
sättande af vissa nationalparker;
n:o 157, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för jordägare att inlösa till statsverket indragna hospitalsräntor m. m.;
n:o 158, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående för¬
säljning af ett kronan tillhörigt område invid Hälsingborg m. m.;
n:o 159, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
lönereglering för befattningshafvare vid justi tieombudsmansexpeditionen;
n:o 160, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående fördelning af de medel, som komma att under år 1909 och
1910 afsättas till främjande af nykterhet och motarbetande af drycken-
skapens följder, samt i ämnet väckta motioner;
n:o 16i, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ytterligare anslag till restaurering af Strängnäs domkyrka;
n:o 162, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående försäljning af en Örebro högre allmänna läroverk tillhörig
så kallad kålgårdstomt; och
n:o 168, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående understöd till gränsridaren Karl Johan Rautios i Pello änka
Hanna Maria Isaksdotter, född Muotka, och makarnas fyra minder¬
åriga barn;
bevillningsutskottets memorial n:o 27, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut, i anledning af bevillningsutskottets betänkande
n:o 21, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för¬
ordning angående ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen den 6
augusti 1894 angående mantalsskrifning m. m. äfvensom en i ämnet
väckt motion;
sammansätta bevillnings- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i an¬
ledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skogs-
accis samt inom Riksdagen i ämnet väckta motioner, dels ock Kungl.
Maj:ts i sammanhang därmed framlagda proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 38 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;
N:o S8.
64
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
lagutskottets memorial:
n:o 58, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut i
om lagutskottets utlåtande n:o 45, i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till lag om förbud mot handels idkande å söckendag
utöfver viss tid; och
n:o 59, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om lagutskottets utlåtande n:o 48, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa
städer, lag om ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 och lag om
ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen angående uppfostran åt van¬
arta^ och i sedligt afseende försummade barn den 18 juni 1902, dels
ock inom Riksdagen i ämnet väckta motioner; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade grunder för val af sjömanshusdirektion m. m.;
och
n:o 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
i fråga om meddelande af bestämmelse mot onödigt plågande af hus¬
djur vid slakt.
Kammaren åtskildes kl. 4,5 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, y. A. Jlymans Eftr. 1909.