RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1909. Första Kammaren. N:o 28.
Lördagen den 17 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsiadet grefve Ehrensvärd aflämnade Kungl. Makts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
Ro) angående försäljning till Landskrona stad af två kronan
tillhöriga områden; och
2:o) angående upplåtande till vetenskapsakademien af ett till
lägenheten Lilla Freskati å Kungl. Djurgården hörande område.
Föiedrogos, men bordlädes anyo pa flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 15 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 17 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma da<*
bordlagda utlåtande n:o 8.
Foredrogs anyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 2 och 8 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 6, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel, om¬
fattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
Punkten 1.
Mom. a)—f).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Mom. g).
Lades till handlingarna.
Punkterna 2—4.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Första Kammarens Prof. 1909. No 28.
1
N:0 28.
2
Lördagen den 17 April.
Anslag till
undervisnings¬
verk för sjö¬
försvaret.
Punkten 5.
Mom. a)—c).
Under åberopande af statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsären-
den den 14 januari 1909 hade Kungd. Maj:t uti statsverksproposi¬
tionen under femte hufvudtiteln, punkten 4, föreslagit Riksdagen,
bland annat,
dels att i riksstaten för år 1910 höja reservationsanslaget till
sjökrigshögskolan från 22,350 kronor med 4,875 kronor till 27,225
kronor,
dels att, med godkännande af föreslagen omorganisation af sjö¬
krigsskolan, i riksstaten för år 1910 såsom reservationsanslag till
sjökrigsskolan, i enlighet med en vid åberopade statsrådsprotokollet
såsom bilaga n:o 7 fogad stat, anvisa ett belopp af 46,617 kronor,
hvilket öfverstege det i riksstaten för år 1909 uppförda anslaget
till sjökrigsskolan med 352 kronor,
dels ock att, med godkännande af stat för skeppsgosseskolan
af den lydelse, bilagan n:o 8 vid nämnda protokoll utvisade, i riks¬
staten för år 1910 höja anslaget till skeppsgosseskolan från 22,970
kronor med 3,200 kronor till 26,170 kronor.
Utskottet hade i de föredragna momenten på anförda grunder
hemställt, att Riksdagen måtte
a) i riksstaten för år 1910 höja reservationsanslaget till sjö¬
krigshögskolan från 22,350 kronor till 27,225 kronor eller med 4,875-
kronor;
b) med godkännande af den föreslagna omorganisationen af sjö¬
krigsskolan, i riksstaten för år 1910 såsom reservationsanslag till
sjökrigsskolan, i enlighet med en vid utskottets utlåtande såsom
bil. c fogad stat, anvisa ett belopp af 45,617 kronor, hvilket med
648 kronor understege det i riksstaten för år 1909 uppförda anslaget
till sjökrigsskolan samt
c) med godkännande af stat för skeppsgosseskolan af den lydelse,
bilagan n:o 8 vid nämnda protokoll utvisade, i riksstaten för år 1910
höja anslaget till skeppsgosseskolan från 22,970 kronor till 26,170
kronor eller med 3,200 kronor.
Herr Ericsson: De sakkunniga, som haft denna fråga om hand,
hafva tillstyrkt, att sjökrigsskolans elever skulle i likhet med hvad
fallet är i afseende å officersaspiranter inom armén blifva inkaser-
nerade. Kungl. Maj:t har af lätt insedda skäl, ekonomiska hänsyn,
icke upptagit denna fråga, och utskottet har om densamma yttrat,
att »ehuru en dylik inkasernering såväl ur disciplinär som andra
synpunkter torde hafva sin gifna betydelse, har utskottet»_ etc. Jag
ber endast att med några ord få understryka den enligt min mening
stora betydelse, som denna kaserneringsfråga har.
Man har med eller utan skäl inom pressen klagat öfver, att
disciplinen inom flottan understundom skulle lämna något öfrigt att
N:0 28.
Lördagen den IT April. :i
önska. Men skall man kunna vinna en god disciplin inom ett vapen,
tror jag, att första villkoret är, att de unga officersämnenas upp¬
fostran sker under sträng disciplin, och skall en sådan uppfostran
kunna äga rum, måste den enligt min och mångas erfarenhet ske
under kasernering. Detta har erkänts inom vår armé och inom alla
andra arméer och torde nog äfven gälla i lika hög grad i fråga om
flottan.
Men frågan har äfven en annan betydelse, ty om dessa yng¬
lingar, som skola utbildas till officerare inom flottan, skola, när de
komma upp till Stockholm för att afsluta sista delen af sin kurs,
inackorderas här och endast under sina öfningar och lektioner vistas
inom sjökrigsskolan, medför en dylik inackordering tvenne olägen¬
heter: den ena, att det för föräldrar och målsmän ställer sig betyd¬
ligt dyrare att hålla dessa unga uppe vid sjökrigsskolan, och den
andra, att för dessa ungdomar, livilka efter undergången student¬
examen och andra öfningar komma upp till hufvudstaden, erbjuda
sig åtskilliga frestelser att icke så uteslutande ägna sig åt studierna,
som önskligt vore. Då jag har fullkomligt klart för mig, att denna
inkaserneringsfråga för flottan har den allra största betydelse, har jag
önskat framhålla detta. Jag ber att i sammanhang härmed äfven
få uttala ett annat önskemål, hvilket, då denna fråga framdeles
kommer under behandling, bör tagas i öfvervägande.
Herrarna veta allesammans, att för 50 år sedan uppfostrades
både landt- och sjöofficersämnena tillsammans å Karlberg och ut-
gingo efter afslutade kurser åt de skilda vapenslagen. Så har emeller¬
tid icke varit förhållandet under de senare årtiondena, och jag vågar
påstå,^ att därigenom åstadkommits icke nytta utan snarare skada.
De båda vapnen hafva i afseende å officerskårernas kännedom om
hvarandra stått jämförelsevis främmande till hvarandra, och jag
tror, att, när nu frågan om krigsskolans förläggning och omorganisa¬
tion inom kort torde kunna beräknas komma under behandling, i
samband därmed också frågan om sjökrigsskolans förläggning borde
tagas i öfvervägande, så att de båda skolorna kunde sammanföras
inom ett och samma förläggningsområde, ty det saknar förvisso
icke sin stora betydelse, att dessa ynglingar under den tid, då fasta
vänskapsband ofta knytas, få fostras tillsammans, jag tror, att det
för båda vapnen, för såväl armén som flottan, skulle hafva en stor
betydelse och vara till stor fördel.
Jag har intet yrkande att göra.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut¬
skottet i de föreliggande momenten hemställt.
Mom. d).
Lades till handlingarna.
Punkterna G—10.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Anslag till
undervisnings¬
verk för sjö¬
försvaret.
(Forts.)
N:o 28.
4
Lördagen den 17 April.
Anslag till
nyanskaffning
af krigsfartygs-
materiel.
Punkten 11.
Under punkten 9 af förevarande hufvudtitel i statsverkspropo¬
sitionen kade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att till nyanskaff¬
ning af krigsfartygsmateriel bevilja på extra stat för år 1910 ett
anslag af 4,456,000 kronor.
Utskottet hade på angifna skäl hemställt, att Riksdagen måtte
till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel bevilja på extra stat för
år 1910 ett anslag af 3,656,000 kronor.
Reservation hade afgifvits af herrar A. G. L. Billing och T.
Odelberg, grefve P. O. L. Klingspor, friherrarne 11. C. Falkenberg
och J. T. Gripenstedt, herrar P. Paulson, I. Wijk och P. Sörensson,
grefve C. O. Taube, friherre J- G. Beck-Friis och herr II. G. tf".
Wrangel, livilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen
måtte till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel bevilja på extra stat
för år 1910 ett anslag af 4,456,000 kronor.
Herr Wrangel: Herr talman, mina herrar! Det är dess bättre
icke behöfligt att inför denna kammare framlägga några bevis på
sjövapnets utomordentliga betydelse. Ingen af Riksdagens Första
Kammares herrar ledamöter torde hysa någon tvekan om att vår
neutralitet, för att begagna 1882 års parlamentariska försvarskomraittés
ord, »icke skulle kunna upprätthållas ens till skenet», ifall vi icke
ägde en duglig flotta. Och det torde desslikes stå klart för oss
alla, att försvaret af vårt land gentemot en stat, som förfogar
öfver en öfvermäktig armé, skulle vara hopplöst, därest fienden
också fullkomligt och oinskränkt behärskade det haf, som omgifver
vårt land, med alla dess tallösa anfalls- och förbindelsevägar, och
detta icke minst därför, att om fienden ägde ett sådant herravälde
och vi icke kunde uppträda störande mot hans operationer till sjös,
ägde han ju full frihet att utan risk samt för huru lång tid som
helst afskära alla våra sjöförbindelser med utlandet, hvithet för vårt
land vore liktydigt med ekonomisk ruin. Att uppfattningen i dessa
stycken här är fullkomligt bestämd och orygglig, därom synes mig
särskildt 1899 års riksdagsbeslut beträffande femte hufvudtiteln bära
ett ojäfaktigt vittnesbörd.
Men om det sålunda är öfverflödigt att här vidare orda om
sjövapnets betydelse, kan jag dock icke undgå att finna, att det är
på tiden, att" särskild uppmärksamhet ånyo ägnas åt frågan om
vårt sjöförsvars förmåga att fylla de stora fordringar, som landet
måste ställa på detsamma, och detta äfven utanför det område, till
hvilket denna fråga har blifvit hänvisad, det vill säga för att begagna
ett uttryck af en ärad ledamot på Bohuslänsbänken, till de mång¬
åriga kommittéarbetenas oöfverskådliga fält. Jag anser nämligen,
såsom jag vid remissdebatten tog mig friheten uttala, att detta
hänskjutande redan vållat ett afbrott i vår flottas utveckling, hvilket
i viss mån måste ingifva farhågor beträffande vårt lands framtida
säkerhet, och jag hyser den bestämda uppfattningen, att det är nöd¬
N:o 28.
Lördagen den 17 April. 5
vändigt, såvida denna säkerhet ej skall äfventyras, att snarast möj¬
ligt vidtaga åtgärder för att icke utvecklingen ännu mera måtte
fördröjas.
Det är allmänt kändt, att efter det senaste kriget i fjärran
östern, kriget mellan Ryssland och Japan, nästan alla mariner af
någon betydenhet undergått en storartad utveckling. Man skulle nu
kunna säga, att detta icke gäller vår östra granne, och till en viss
grad är det ju så; men jag vill dock fästa uppmärksamheten på
det förhållandet, att sedan 1905 ryska östersjöflottan ökats med ej
mindre än 84 jagare, andra fartyg oräknade. Och då härtill kommer,
att förhållandena på den skandinaviska halfön efter nämnda år äro
helt annorlunda och sådana, att vi vid försvaret af rikets västra
kust icke längre ha att räkna på något understöd, såsom vi förut
hade, torde man nödgas medgifva, att vår flottas behof af förstärk¬
ning är större efter 1905, än hvad det varit under åren närmast
förut. Nu vill jag villigt erkänna, att äfven under de senaste 4
åren vårt sjöförsvar i många afseenden gått framåt; officerskåren
och de civilmilitära kårerna, underofficerskåren såväl som sjömans¬
kåren hafva betydligt ökats och jämväl fått sina lönevillkor väsent¬
ligen förbättrade. De värnpliktigas öfningar hafva blifvit ofantligt
utsträckta och flottans öfningar öfver hufvud taget i ganska hög
grad förbättrade, hvarigenom också, kan man säga, vårt krigsbered-
skap blifvit höjdt. Men det är icke lika väl beställdt i fråga om
materielen. Byggandet af pansarfartyg har ju alldeles upphört och
anslagen till fartygsmateriel öfver hufvud taget så småningom sjunkit.
I år äskar Kung!. Maj:t för nyanskaffning af fartyg en summa af
4,456,000 kronor. Statsutskottet vill nedsätta denna summa med
ej mindre än 800,000 kronor eller således till 3,656,000 kronor.
Häremot ha dock icke färre än 11 af utskottets ledamöter reser¬
verat sig, och jag vågar hysa den förhoppningen, att reservationen
skall afgå med seger.
Då den fartygsbyggnad, som enligt utskottets åsikt bör tills
vidare uppskjutas, på det att nämnda 800,000 kronor måtte kunna
inbesparas på 1910 års stat, rör sig om en typ, hvilken Kungl.
Maj:t ansett böra behandlas såsom hemlig, kan jag här icke fram¬
lägga några speciella skäl för beviljande af detta anslag, änskönt
jag hyser den bestämda meningen, att denna fartygstyp är för oss
högst angelägen. Men det synes mig, att tillräckligt kraftiga skäl
af allmängiltig natur här föreligga för beviljande af medel till det
af Kungl. Maj:t äskade anslag, skäl så kraftiga till och med, att en
minskning af den af Kungl. Maj:t begärda summan för nyanskaffning
af fartygsmateriel skulle vara liktydig med en försämring af vår
stridsfartygsmateriel.
För att få en klar uppfattning af denna sak torde det vara till¬
räckligt att taga i betraktande dels kostnaden af hela flottans fartygs¬
materiel, dels också den tid, under hvilken stridsfartygen kunde
anses vara tjänstdugliga, eller med andra ord deras lifslängd. Hvad
kostnaden för flottans fartygsmateriel beträffar, kan denna upp¬
skattas till omkring 120 miljoner kronor. Om fartygens lifslängd
Anslag till.
vy anskaffning
af kr i g sfar tygs-
materiell
(Forts.)
N:0 28.
6
Lördagen den 17 April.
Anslag till hyser man ju på olika håll olika meningar. I Tyskland har man
nyanskaffning genom <jen senaste fiottlagen bestämdt fastställt, att slagskeppen
'materiel.^ och kryssarna skola ersättas efter en tid af 20 år och att torped-
(Forts.) fartygen, motsvarande våra jagare och torpedbåtar samt under¬
vattensbåtar, skola ersättas efter 12 års tid. I England har man
visserligen icke någon motsvarande lag, men i praktiken följer man
där Tysklands exempel eller kanske rent af föregår Tyskland, på
sätt bland annat framgår deraf, att utaf engelska flottans 58 slag¬
skepp förekommer ej mera än ett enda, som är äldre än 16 år.
Chefen för marinstaben har här uttalat såsom sin åsikt, att en tid
af 20 år är den längsta, under hvilken våra pansarbåtar skulle
kunna anses tillhöra första linjen; de skulle sedermera under på¬
följande 10 år tjänstgöra i andra linjen, d. v. s. för lokalförsvaret.
Hvad torpedbåtarna vidkommer, få vi räkna allra högt 20 år, om
de skola med någon fördel kunna uppträda. Om man således skulle
kunna såsom ett medeltal hos oss antaga fartygens lifslängd till
25 år eller den tid, under hvilken de utan alltför stor olägenhet
skulle kunna tjänstgöra, är det ju klart, att för att flottans fartygs-
materiel icke skall försämras, måste den årligen ersättas med minst
1.eller, om denna materiel nu anses värd 120 miljoner, med
4,800,000 kronor årligen.
Nu har marinförvaltningen hos Kungl. Maj:t gjort hemställan
om äskande af en summa af 4,831,000 kronor för nyanskaffning af
fartygsmateriel, men Kungl. Maj:t har i betraktande af den ansträngda
budgeten sänkt denna summa, så att af Riksdagen äskats icke fullt
4 1 „ miljoner kronor. Denna summa är ju, redan den, något lägre än
hvad som oundgängligen erfordras för att materielens krigsvärde skall
kunna vidmakthållas; men om nu ytterligare 800,000 kronor skola
afprutas, inträder ju uppenbarligen här en försämring. Att Riks¬
dagen skulle vilja påtaga sig ansvaret för en dylik åtgärd har jag
svårt att fatta, änskönt jag nogsamt inser, att alla besparingar,
som äro möjliga att utan altför stora olägenheter göra i 1910 års
stat, också måste göras. Man får väl därför antaga, att stats¬
utskottet haft andra skäl för sin afprutning. För så vidt jag kunnat
finna, har man dock icke kunnat frambära mera än ett enda dylikt
skäl af någon reellare innebörd, och detta skulle vara, att personal¬
tillgången icke medgåfve användande af flera fartyg. Enligt de
upplysningar jag inhämtat beräknar man emellertid, att hela under¬
officerskåren, de nya 60 lönerna inberäknade, skall vara fulltalig
nästa år, att samtliga underofficerskorporalsplatserna, hvilka också
komma att ökas genom denna Riksdags beslut, skola kunna besättas
under loppet af nästa år, men att möjligen någon brist då ännu
skall förefinnas inom de öfriga lönestaterna. Jag vill emellertid
här särskildt framhålla, att vakansantalet inom sjömanskåren under
de sista åren i ofantligt hög grad minskats. Den 31 mars 1908
var vakansernas antal där 1,188, under det att den 31 mars i år
antalet vakanser endast utgjorde 558. Sålunda har vakansantalet
under loppet af ett år minskats med icke färre än 630 nummer.
Då nu de kontingenter, som årligen utkomma eller karlskrifvas,
7
N:0 28.
Lördagen den 17 April.
i.om det hoter, från skeppsgossekåren, äro större, än hvad de voro Andag till
förr, och då vidare anställningstidens längd är större, än hvad don ^^,‘gtfartygs-
var förr, samt sålunda afgången och rekryteringsbehofvet äro mindre, materiel.
synes det mig, att all sanolikhet talar för, att äfven dessa nu (Forts.)
vakanta 558 nummer skola kunna fyllas nästa år eller åtmintone
år 1911; och de fartyg, för hvilka innevarande års Riksdag beviljar
medel, kunna ej blifva färdiga förrän år 1911 eller måhända är
1912.
Hvad som emellertid kanske skulle ingifva de största betänklig¬
heterna härvidlag är, att personalbristen inom officerskåren är så
stor. Den uppgår för närvarande till något mer än 24 procent af
mobiliseringsbehofvet, och det fastän detta behof i jämförelse med
beräkningarna inom andra mariner är lågt tilltaget. Härvid är
emellertid att märka, att åtgärder äro sedan flera år vidtagna, för
att dessa vakanser snarast möjligt skola kunna fyllas, i det att
klasserna inom sjökrigsskolan äro betydligt större, än hvad de voro
förr. Och vidare har tillkommit det förhållandet, att afgången från
flottans officerskår under de närmaste åren är högst ovanligt liten.
Den beräknade afgången är i år tror jag lika med noll. Ja, det
kan ju hända, att någon dör eller tager afsked. Nästa år är det
fyra eller fem, som afgå, år 1911 två eller något sådant och år
1912 likaledes ett fåtal. Under sådana omständigheter kan man
hysa berättigad förhoppning, att vakanserna inom officerskåren skola
komma att fyllas under loppet af ganska få år; och när sedermera
den nya organisationen för sjökrigsskolan kommer att verka, blifva
förhållandena där så elastiska, att säkerligen antalet officerare i
verkligheten skall kunna, åtminstone vida lättare än förr, afpassas
•efter förhållandenas kraf.
Jag kan därför för min del icke inse, att personalbristen, som
är mindre nu, än hvad den har varit kanske på tjugu år, skall
kunna utgöra något skäl för afprutning å det af Kungl. Maj:t äskade
anslag till fartygsmateriel. Under nuvarande förhållanden, då man
så mycket talar om den inom landet rådande arbetslösheten och
om statens skyldighet att träda hjälpande emellan, synas väl tvärtom
föreligga särskilda skäl för att arbetet på våra skeppsvarf och i
våra kanonverkstäder ej alltför mycket inskränkes.
Jag har som sagdt redan tidigare dristat uttala ett djupt be¬
klagande öfver att byggandet af pansarfartyg inom vårt land helt
och hållet afstannat; jag har sökt klargöra, hvilka. svåra olägen¬
heter och vådor häraf kunna uppstå, och jag kan därför icke vid
detta tillfälle underlåta att gifva uttryck åt en liflig förhoppning,
att försvarskommittén på grund af sakens ofantliga betydelse för
hela vårt land måtte snarast möjligt gifva regeringen besked om
sin ställning till frågan om vår pansarfartygstyp, helst denna fråga,
under förutsättning att vår flottas stridsvärde skall kunna vidmakt¬
hållas, bör få afgöras alldeles fristående från den stora försvars-
planen.
Då regeringen till följd af frågans Inskjutning till försvars¬
kommittén icke ansett sig under de senaste åren kunna äska medel
N:0 28.
8
Anslag till
nyanskaffning
af krigsfartygs-
materiel.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
till nybyggnad af pansarfartyg, har den emellertid upprepade gånger
betonat, att nybyggnad af öfriga för vår flotta behöfliga fartyg bör
sa mycket mer paskyndas. Men om nu också denna' nybyggnad
skall inskränkas, då är förvisso fara å färde.
Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.
Herr I ränckel: Da jag i denna fråga tillhört utskottets
majoritet, skall jag taga mig friheten att anföra de skäl, på hvilka
jag stödt min uppfattning. Men innan jag gör det, kan jag icke
underlåta att något besvara den siste högt ärade talarens yttrande,
med kännedom om det varma intresse han måste hysa för flottan
och dess utveckling. Jag kan icke förklara första afdelningen i hans
yttrande, där han liksom ville fästa Första Kammarens uppmärksamhet
på, huru viktigt sjöförsvaret är för hela landet och icke minst för
denna kammare — jag kan icke förklara den af annat skäl, än att
han ännu är tämligen nykommen i kammaren. Men jag tror ändå,
att det vore orättvist, om man på något sätt skulle däraf vilja
draga den slutsats, att icke denna kammare liksom vi alla under
många år just hyst det största intresse för flottans utveckling, då
vi alla liksom han veta, hvad den betyder för hela vårt land.
Den förre talaren sade, att det var nödvändigt för landets för¬
svar, att man i denna fråga icke underläte att se till flottans behof,
men. han tilläde icke: att se till flottans behof, så långt detta är
möjligt. Han klaga.de öfver, att vissa frågor här blifvit uppskjutna
på grund af kommittéer. Men, mina herrar, Riksdagen hyste redan
då den uppfattningen, att med det intresse, som förefanns för att
utveckla vårt försvar och därmed häfda vår själfständighet, det
vore viktigt, att vi lämpade anslagen till vårt försvar efter landets
ekonomiska bärkraft. Det var på den grund, som den sista kommittén
tillsattes, och däri hafva insatts personer, som böra kunna bedöma
äfven denna senare del, som jag nu berörde. Jag tror således, att
den förre talaren liksom vi alla bör afvakta resultatet af hvad
denna kommitté kommer till, och jag är öfver ty gad om, att, när
denna kommitté lägger fram sitt förslag och visar, i hvad mån be-
hofven kunna tillgodoses, denna kammare likaväl som medkammaren
skall vara beredd att taga konsekvenserna.
Den förre talaren sade vidare i den exposé, som han gjorde
rörande flottans värde och fartygens kassation, att det behof, som
förefanns och som måste fyllas, för att flottan skulle kunna få det
underhåll, som kräfdes, för att den icke skulle försvagas, var åt¬
minstone 4,800,000 kronor per år. Jag ber att få fästa uppmärk¬
samheten på, att den grafiska tabell, som förelåg för oss i utskottet,
visade, att medeltalet af hvad vi beviljat från år 1904 tills nu väl
fyller den summa, som den förre talaren sålunda framhöll. Jag ber
blott att få erinra, att det år, när vi af många skäl och lyckligtvis
beslöto oss för att utöfver hvad Kungl. Maj:t föreslagit öka pansar-
batarnas antal från tvä till tre, vi kommo upp till en siffra på något
öfver 13,000,000 kronor, och denna siffra bör få räknas med, nät¬
i)
N o 28.
Lördagen den 17 April.
man börjar tala om årliga medeltalet af anslagen till flottans för¬
stärkning.
När vi behandlade detta ärende i utskottet, måste jag såsom
icke sakkunnig naturligtvis bedöma de skäl och motskäl, som där
framlades för ett så häftigt ökande af flottans materiel. Det fram-
liölls„— och det kunde vederbörande icke bestrida —, att det ännu
förelåge svårigheter att skaffa manskap och befäl till den stora
materiel, som numera redan förefinnes och kommer att förefinnas.
Man framhöll den mängd af vakanser, som ännu förefinnes, och man
sade, att det finnes förhoppning om, att dessa vakanser snart skulle
kunna delvis fyllas, och att således den olägenheten snart skulle
vara öfvervunnen. Men ännu äro vakanserna icke fyllda. Den siste
ärado talaren har i detta fall ordat om sannolikheten för fyllandet
af vakanserna, han har vidare talat om, att officerskåren snarast
möjligt torde kunna blifva fulltalig, men några fakta föreligga icke.
Således manar äfven detta till försiktighet, så att vi icke öka vår
materiel därhän, att vi hafva materiel liggande, men utan fullt
befäl och manskap.
Men hvad har statsutskottet gjort i själfva hufvudfrågan? Stats¬
utskottet har icke gjort annat, än hvad Riksdagen enhälligt i bägge
kamrarna beslöt år 1908. Då hade chefen för sjöförsvarsdeparte¬
mentet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet framhållit, att på skäl,
som meddelats i en hemlig skrifvelse till Kung], Maj:t, marinförvalt¬
ningen hemställt om äskande till nyanskaffning af fartygsmateriel i
öfrigt af icke mindre än 2,300,000 kronor, men att Kungl. Maj:t på
grund af förhandenvarande ekonomiska förhållanden ansåge sig
kunna tillstyrka nedsättande af detta belopp med en half miljon
kronor, och Kungl. Maj:t begärde af Riksdagen för nämnda ändamål
endast 1,800,000 kronor. Hvad gjorde då statsutskottet, som sedan
enhälligt godkändes af Riksdagen? Jo, statsutskottet behöll siffran
1,800,000 kronor, men strök i stället på annat håll 870,000 kronor,
emedan man då ansåg, att man försiktigtvis icke borde börja med
mer än en jagare år 1909, medan Kungl. Maj:t hade äskat, att man
skulle börja med två. Summan sattes då till 4,826,000 kronor. Så-
vidt jag kan påminna mig, fattades detta beslut så godt som en¬
hälligt i bägge kamrarne. Och man ansåg, att man gått klokt till
väga: man hade enats, först båda kamrarnes halfvor i utskottet och
sedan Riksdagen, om att man i nybyggnadshänseende icke borde
gå längre.
Hvad har inträffat i år? Jo, oaktadt en betydligt svagare budget
har Kungl. Maj:t funnit för godt att godkänna den summa, som af
marinförvaltningen föreslogs, beloppet 2,300,000 kronor, och har icke
som i fjor satt ned denna summa, utan lagt fram den i sin helhet.
Jag måste på samma sätt som den siste ärade talaren, på grund af
att de uppgifter, som stått till buds i detta fall, äro af hemlig natur,
inskränka mig till ett allmänt förklarande, att utskottet naturligtvis
vid beviljandet af så stora och viktiga anslag som detta, då papperen
äro hemliga, måste hafva skyldighet att noga tillse, om verkligen
alla dessa behof nödvändigt måste vid innevarande års riksdag fyllas,
Anslag till
nyanskaffning
af krigsfartygs-
materiel.
(Forts.)
N:0 28.
10
Anslag till
nyanskaffning
af krigsfartygs-
materiel.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
och utskottets majoritet kom då till den uppfattningen, att man ville
gifva hvad Kungl. Maj:t föreslagit i öfrigt, men att man i afseende
på den här siffran, 2,300,000 kronor, borde gå till väga ungefär på
samma sätt, som Kungl. Maj:t själf gjort i fjor. Man ansåg därför,
att denna siffra kunde utan olägenhet nedsättas med 800,000 kronor,
och att således den fartygscert, som i detta fall var ifrågasatt att
anskaffas för detta belopp, tills vidare under år 1910 icke borde
påbörjas.
Häraf torde kammaren finna, att utskottet icke utan mogen
öfverläggning har ansett sig böra göra den nedsättning, som här
blifvit gjord. Att den är af behofvet påkallad, med nuvarande svaga
budget," därom hafva vi ju fått så många påminnelser under denna
riksdag, att jag tror, att ingen kan tvifla därpå. Jag måste således
på grund af den uppfattning jag fått i utskottet och på grund af
de goda skäl, som där anförts för nedsättning i Kungl. Maj:ts äskande
med 800,000 kronor, yrka bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet grefve Eh ren svärd: Statsutskottet har såsom
skäl för sitt afstyrkande af de 800,000 kronorna anfört, att arbetet,
som var afsedt att utföras med detta anslag, kunde tills vidare upp¬
skjutas. Jag vill betona, att enligt min åsikt det ligger en fara i,
att det uppskjutes år från år med färdigställande af den försvars¬
materiel, torpedbåtar m. in., som vi på det sättet blifva nödgade
att anskaffa på samma gång, som pansarbåtar framdeles komma att
byggas. Jag vill vidare betona, att vi icke kunna bygga vårt sjö¬
försvar uteslutande på mindre obepansrade fartyg, utan att vi äfven
måste hafva pansarbåtar af en eller annan typ. Då vi inom kort
måste återupptaga byggandet af pansarbåtar, ligger det därför vikt
på, att annan materiel såvidt möjligt till den tiden är i ordning¬
ställd, så att några afsevärda anslag icke samtidigt behöfva äskas
för denna öfriga materiel, utan pansarbåtarne då kunna byggas med
all den fart, som våra verkstäder kunna prestera. Långsamt blir
det i alla händelser, jämfördt med hvad som göres utomlands.^ Jag-
vill äfven instämma i hvad den förste talaren yttrat här angående
vikten af, att anslag blifva beviljade, så att därigenom arbete kan
erhållas till våra verkstäder och bruk, som kanske i annat fall se
sig nödsakade att inskränka sin verksamhet och afskeda personal.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr Billing
m. fl. vid föreliggande punkt afgifna reservation; och förklarade herr
talmannen sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.
Herr Fränekel begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
11
N:o 28.
Lördagen den 17 April.
Deri, som vill, att kammaren skall antaga det förslag, som
innefattas i den af herr Billing m. fl. vid punkten 11 af stats¬
utskottets utlåtande n:o 6 afgifna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—86;
Nej—40.
Hen- statsrådet grefve Ehrensvärd aflämnade Kungl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 77 § i strafflagen
för krigsmakten den 7 oktober 1881; samt
2:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i förord¬
ningen angående patent den 16 maj 1884.
Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 6,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvud-
titel, omfattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
Punkterna 12—32.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 33.
Lades till handlingarna.
Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 2 och 8
innevarande april bordlagda utlåtanden:
n:o 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ytterligare bidrag till bestridande af kostnaderna för den
elfte internationella geologiska kongressens hållande i Stockholm
år 1910,
N:0 28.
12
Om undersök¬
ning ang.
mäktigheten
af malmfältet
vid Tarrekaisc
m. m.
Lördagen den 17 April.
n:o 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af
1910 års stater,
n:o 89, i anledning af Knngl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående anläggande af en elektrisk kraftstation i Oscar-Fredriks-
borgs fort, och
n:o 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående inköp för statsverkets räkning af en officerskåren vid
Smålands artilleriregemente tillhörig marketenteribyggnad vid rege¬
mentets etablissemang i Jönköping,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 2
och 8 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 7, i anledning af väckt
motion angående skrifvelse till Konungen i fråga om förvärfvande
åt staten af magnesitfältet vid Tarrekaise.
Till utskottet hade hänvisats en af herr Hägglund väckt motion.
n:o 56, hvaruti motionären hemställt, »att Riksdagen aflåter en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med framställning om, att Kungl. Maj:t
benäget ville verkställa undersökning och utredning angående malpi-
fältets mäktighet vid Tarrekaise, samt underhandla om detsammas
förvärf för statens räkning och till Riksdagen inkomma med det
förslag i frågan, hvartill denna utredning och underhandling kunna
föranleda».
Utskottet hade på andragna skäl hemställt, att herr Hägglunds
motion icke måtte till någon Första Kammarens åtgärd föranleda.
Herr Hägglund: Försiktighet är en dygd — som jag visser¬
ligen högt uppskattar —- i all synnerhet då det gäller statens medel
— men det gifves tillfällen, då försiktigheten kan gå alltför långt,
och detta inträffar, då man af sparsamhetsintresse går så långt, att
man underlåter att verkställa undersökningar och utredningar i frågor,
som äro för det allmänna af särdeles, stor betydelse. Denna spar-
samhetssynpunkt förefaller mig i alltför hög grad hafva föresväfvat
tillfälliga utskottet n:o 1, då detta formulerade sitt föreliggande
betänkande.
Utskottet synes icke hafva velat bestrida, att fyndigheterna
vid Tarrekaise äro värderika för järnindustrien, men utskottet anser,
att man bör öfverlämna undersökningen och exploateringen af samma
fyndigheter åt industriens män. Dessa böra taga hand om fyndig¬
heter af ifrågavarande slag och af dem åstadkomma hvad de kunna
anse nyttigt för utvecklingen af sin egen industri.
Ja, detta har man jämväl förut gjort gällande, då det varit
fråga om långt större intressen, än den föreliggande frågan innebär.
N:0 28.
Lördagen den 17 April. Lt
Jag tillåter mig orinra om Riksdagens handlingssätt vid flera
föregående tillfällen, då det gällt att ordna förhållandena och att
se till statens bästa i fråga om gruffyndigheter i Norrbotten af vida
större betydelse än de vid Tarrelcaise.
Man har mången gång för ett afslag å praktiska och för staten
gagneliga, ja högst värdefulla förslag lagt till grund misstanken för
att den enskilde kunde genom statens ingripande tillgodogöra sig
större vinst än hvad ansetts skäligt.
Af denna anledning har Riksdagen som bekant tillbakavisat
månget erbjudande om reglering af malmfyndigheterna vid Gellivare
och Kiruna. Man har afslagit dessa förmånliga erbjudanden och
man har haft svårt att hitta på något annat såsom motiv än eu
öfverdrifven fruktan, att den enskilde affärsmannen skulle däraf
måhända komma att inhösta en profit, som ansetts vara för stor.
Och därför har man som sagdt blindt afslagit för staten mycket
fördelaktiga erbjudanden — allt intill dess man så småningom
nödgats öppna ögonen — och då har man måst acceptera förslag,
hvilka varit för staten långt mindre fördelaktiga än de först fram¬
lagda.
Jag ber att få erinra kammaren om, att då staten först erbjöds
att förvärfva Gellivare och Kiirunavaara gruffält, begärdes allenast
5 miljoner kronor. Men man sade nej, ty man fruktade, att må¬
hända enskilda skulle få en för stor profit. Därefter framlades för
Riksdagen ett förslag att låna ett solvent bolag 20 miljoner kronor,
hvilka penningar man skulle få igen med ränta, hvarjämte bolaget
förband sig att framdeles — om 30 år — lämna grufvorna tillbaka
för ingenting, och under tiden skulle bolaget från grufvorna afverka
knappt hälften af den myckenhet malm, som där nu brytes. Gruf¬
vorna skulle återlämnas till staten, utan att de i värde nämnvärdt
förminskats. Men Riksdagen sade nej, ty det var möjligt, att ett
enskildt bolag skulle komma att förtjäna något på denna affär. Och
jag är öfvertygad om, att hade vi icke i spetsen för regeringen
haft en så driftig, praktisk och energisk man som nu, hade staten
icke haft något att säga beträffande ifrågavarande malmfyndig¬
heter i Norrbotten.
Jag har den förnimmelsen, att jämväl i den föreliggande frågan
utskottet haft tendenser att följa de gamla traditionerna.
Man afstyrker och yrkar afslag under förebärande, att en under¬
sökning kan för staten bli alltför dyr.
Utskottet synes icke vilja förneka, att malmfyndigheterna vid
Tarrelcaise äro sällsynta och värderika, men utskottet söker påvisa,
att fyndigheter af enahanda slag och beskaffenhet förefinnas på
flera andra ställen än de af mig uppgifna — och därför bör man
lugna sig beträffande undersökningen af våra egna. Detta skäl
förefaller mig dock mycket svagt, i all synnerhet som utskottet i
allt fall icke kunnat påvisa, att i vårt land hittats fyndigheter af
den art och myckenhet som de vid Tarrekaise. För öfrigt stöder
sig utskottet på det yttrande, som i frågan afgifvits af geologiska
byrån. Byrån har, såsom synes af motiveringen till utskottets be-
Om undersök¬
ning ang.
inäktigheten
af malmfältet
vid Tarrekaise
m. rn.
(Forts.)
N:o 28.
14
Om undersök¬
ning ang.
mäktigheten
af malmfältet
vid Tarrekaise
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
tänkande, i sin ordning åberopat det utlåtande beträffande malm-
fyndigheterna i fråga, som afgifvits af geologen Tegengren.
Denne tjänsteman grundar emellertid, såvidt jag kan se, icke
sitt yttrande på å stället företagna undersökningar. Hans beräk¬
ningar synes vara af honom gjorda på »kammaren» här i Stockholm
utan några undersökningar på stället.
Att döma af de rapporter, som statsgeologen Svenonius däremot
afgifvit, förefaller det mig uppenbart, att denne sakkunnige tjänste¬
man haft en helt annan uppfattning angående myckenheten och be¬
skaffenheten af fyndigheterna vid ofta omnämnda gruffält.
Herr Svenonius säger i ett af honom afgifvet utlåtande beträf¬
fande Tarrekaise följande:
»Hela det magnesitförande områdets utsträckning i bredd är
emellertid, enligt hvad förut antydts, sådan att man kan vänta, att
den totala magnesitkvantiteten i verkligheten är åtskilliga gånger
större än nu beräknadt belopp af cirka en miljon ton. Under alla
förhållanden bör den inom samtliga Tarrafälten befintliga magnesiten
vara tillräcklig för en ganska långvarig brytning enligt en efter
världsmarknadens behof rättad måttstock.»
Och grufförvaltaren A. Andersson, som under 12 år verkställt
undersökningsarbete på magnesit inom Tarrekaise-fältet, har därom
intygat följande:
»Undertecknad, som mer än 25 år varit ledare vid diverse
grufbrytning, därvid äfven omfattande undersökningsarbeten före¬
kommit, och sålunda vunnit god erfarenhet i bedömandet af såväl
tillgång på malmer som ock dessas brytvärdhet i olika fall, intygar
härmed på grund af mina fleråriga undersökningar utaf magnesitens
förhållanden inom Tarrekaise samt med anledning af den magnesit,
som där redan är lagd i dagen, att tillgången där fullkomligt med-
gifver en brytning under 10 års tid af 150—200,000 ton per år.
Tillfälle gifves att fördela denna brytning på 10 särskilda arbets¬
platser med en årsbrytning i hvarje arbetsfält af 14—22,000 ton.
Tillsammans med af de nya från kronan till Magnesitbolaget
upplåtna fyndigheterna förekomma inom två nivåer magnesitlager
af omkring 3 kilometers längd från Hildo i sydost genom Antiluopta
(== Tarrekaise) till Patukorso i nordväst.»
Dessa yttranden synas mig vara värda beaktande, då man nu
går att fatta beslut i en, som mig tyckes, för vår järn- och koppar¬
tillverkning så viktig fråga som den här föreliggande.
I min motion har jag i första rummet allenast hemställt om
undersökning och utredning och att Ivungl. Maj:t — endast under
förutsättning att gruffältet anses äga den betydelse för landet och
dess järntill verkning, som uppgifves — inkommer med det förslag,
hvartill undersökningen kan föranleda. Att förfara på sådant sätt
borde icke anses förkastligt, utan riktigt och klokt.
Man kan icke nog — detta är min uppfattning — beakta och
tillvarataga det allmännas, statens intressen. Utskottet synes mig
icke kunna göra en approximativ beräkning öfver storleken af de
kostnader, som frågans utredning kan komma att kräfva. Jag skall
15
N:o 28.
Lördagen den 17 April.
icke söka utreda detta i utskottets ställe, men jag kan icke under¬
låta att betona, att huru man än räknar i detta hänseende, kunna
kostnaderna för en grundlig undersökning icke springa upp till
sådan höjd, att man — med hänsyn till frågans stora betydelse för
vårt land — skäligen kan anse sig böra yrka rent afslag å mitt
blygsamma förslag.
Jag vågar därför vädja till denna kammare att taga i noggrant
öfvervägande, huruvida icke de eventuella kostnaderna äro af en så
underordnad Ijetydelse, att kammaren icke ett ögonblick skall draga
i betänkande att lämna sitt bifall till min framställning.
Äro uppgifterna oriktiga i fråga om gruflyndigheternas vid
Tarrekaise mäktighet, eller är det i annat hänseende icke fördel¬
aktigt för staten att återförvärfva grufvorna därstädes, får Riks¬
dagen låta det bero såsom frågan därstädes nu är ordnad. Statens
enda förlust inskränker sig i sä fall till de, såsom jag tror, relativt
obetydliga kostnaderna för undersökningen på platsen, och dessa
kunna icke, såsom jag förut betonat, springa upp till någon afskräc¬
kande summa.
Utskottet säger å ena sidan, att det kan icke vara med om
att verkställa en undersökning, men tillägger, att undersökning skall
äga rum redan nästa sommar, och att statsmedel finnas för ända¬
målet. Hvad är meningenV Äro grufvorna icke värda något, skola
de väl icke undersökas? Det förefaller mig egendomligt, att man
säger å ena sidan, att det är för dyrt att göra en undersökning,
och å den andra: lugna er bara, nästa sommar skall undersökningen
verkställas. Men hvilken skall göra undersökningen? Månne geo¬
logiska byrån skall göra den utan att lämna besked därom till
regering eller Riksdag? Mig synes, att regering och Riksdag böra
få kännedom om hvad som linnes vid gruffältet.
Från flera sakkunniga har jag erhållit uppgifter, livilka stärkt
mig i den uppfattningen, att det är för staten i hög grad nödvändigt,
att denna undersökning verkställes. Bland andra har en person,
som på stället tagit närmare kännedom om förhållandena och är en
praktiskt duglig man, uti ett bref till mig, efter att hafva omnämnt,
att han vidtagit undersökningar på platsen, skrifvit följande: »Det
är konstateradt, att Tarrekaise-magnesiten är en af de bästa, som
nu äro kända, och hvad tillgången beträffar, är den antagligen långt
större, än de undersökningar, som nu föreligga, utvisa. Hvad magnesiten
för öfrigt har för ett värde vid ståltillverkningen, det har som man
vet amerikanska stål trastens öfveringenjör herr Berg lämnat goda
hpplysningar om. Efter allt att döma, bör staten under alla för¬
hållanden ingripa och företaga undersökningar för att sedermera
möjligen förvärfva dessa skatter. I händelse Riksdagen afslår denna
värda motion, är det ganska sannolikt, att det hela öfvergår i ut¬
ländska händer, och då är också antagligt, att transporten går öfver
Norge och tillverkningen förlägges vid Norges kust ty som vi veta,
äro norska hamnar särskildt lämpliga för en större export året om.»
Frågan här gäller allenast: skall Riksdagen vara med om att
för en relativt obetydlig kostnad få till stånd en noggrann under-
Om undersök¬
ning ang.
mäktigheten
af malmfältet
vid Tarrekaise
m. m.
(Forts.)
N:o 28.
16
Om undersök¬
ning ang.
mäktigheten
af malmfältet
vid Tarrekaise
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
sökning och utredning af denna rätt betydelsefulla fråga för att få
tillfälle att göra sig fullt förvissad om myckenheten och behofvet
af fyndigheterna vid Tarrekaise, eller skall man tåligt vänta på,
att det nog går bra utan Riksdagens medverkan?
Visserligen är jag fullt öfvertygad om, att regeringen jämväl i
denna fråga icke skall komma att besvika utskottets förhoppning
om regeringens verksamhet och förmåga att bevaka det allmännas
rätt och bästa, men det oaktadt borde det icke lända till skada.
om Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t påpekar behofvet och
önskvärdheten af en utredning och undersökning.
Utskottet synes hafva nedlagt väl mycket arbete på att själft
göra undersökningar om mäktigheten af magnesitfyndiglieter världen
rundt utom i vårt land och att framhäfva dessas stora betydelse,
under det att utlåtandet företer en väl stor benägenhet att förringa
värdet och betydelsen af vårt lands egna tillgångar i detta afseende,
ett förhållande, som förefaller desto mera egendomligt som utskottets
utlåtande hvilar mera på teoretiska beräkningar af en tjänsteman
vid geologiska byrån än på det utlåtande, som angående denna fråga
afgifvits af en annan sakkunnig tjänsteman, som anställt under¬
sökningar på ort och ställe. Under sådana förhållanden anser jag
ytterligare en anledning förefinnas att låta verkställa en noggrannare
undersökning än de hittills gjorda.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra tillåter jag mig
hemställa, att kammaren med afslag å utskottets hemställan måtte
bifalla min motion.
Herr Juhlin: Jag tror, att man på många håll velat göra för
stort nummer af föreliggande fråga. Man vill jämföra magnesit-
fältet vid Tarrekaise med våra största gruffält, och det torde vara
att skrida öfver målet. Vidare har man uttalat förvåning öfver,
att utskottet icke velat vara med om en undersökning, en utredning
af denna fråga. Men för hvar och en, som vill opartiskt genomläsa
utskottets utlåtande, torde det stå klart, att det är svårt att komma
till annat resultat än det, hvartill utskottet kommit. Utskottet måste
försöka göra sig en föreställning om magnesitfältet vid Tarrekaise,
och då låg det nära till hands att vända sig till de mest sakkunniga
på området, nämligen geologiska undersökningen och dess före¬
ståndare, med begäran om deras utlåtanden, för hvilkas hufvudsakliga
innehåll utskottet redogjort. Emellertid har man sagt, att geologiska
undersökningens föreståndare har kommit till för dåligt resultat,
emedan han icke följt den utredning, som gjorts af doktor Svenonius,
den geolog, som på platsen undersökt Tarrekaise. Nu förhåller det
sig dock så, att doktor Svenonius — att döma af en uppsats i en
tidning i går afton — har kommit på det klara med, att chefens
för geologiska undersökningen uträkning stämmer bra med hans
egna utredningar.
Utskottet har icke motsatt sig en undersökning, men utskottet
har ansett, att Riksdagen icke bör skrifva till Kungl. Maj:t om
denna sak, då man vet, att undersökning af detta malmfält skall
17
N:0 28.
Lördagen den 17 April.
begynna nästa sommar för medel, som 1907 års Riksdag anslagit.
Då frågas: Hvarför ligger så stor fara i ett dröjsmål, hvarför icke
se tiden an, till dess att geologerna i sommar hunnit utreda frågan?
Jag för min del är viss på att Kungl. Maj:t kommer att med upp¬
märksamhet följa deras undersökning. Skulle det efter undersök¬
ningen visa sig, att magnesitfältet är så mäktigt som det påstås
vara, och att fara möjligen kan uppstå, att utlänningar, som det
antydes, skola söka att exploatera fältet, är jag viss på att Kungl.
Maj:t kommer att vidtaga mått och steg för att förebygga detta.
Kungl. Maj:t kan det, och jag är öfvertygad om att Kungl. Maj:t
vill det. Jag kan icke finna det vara lämpligt, att Riksdagen,
såsom frågan nu ligger, ingår med en skrifvelse. Därom voro
också utskottets ledamöter fullt eniga.
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna
utlåtande hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle bifalla
den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig
anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Herr Hägglund begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemställt i utlåtandet n:o 7, röstar -
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.
Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—106;
Nej—19.
2
Om undersök ¬
ning ang.
mäktigheten
af malmfältet
vid Tarrekaise
m. m.
(Forts.)
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 28.
N:o 28.
18
Angående
fullföljande af
omorganisation
af landtmuteri-
staten i orterna.
Lördagen den 17 April.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 1 och 2 innevarande
bordlagda utlåtande n:o 84, i anledning af Kungl. Maj:ts pro
angående fullföljande af den föregående år påbörjade omorganisa '
af landtmäteristaten i orterna.
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för den 12 februari 1909, hade Kungl. Maj:t i
till Riksdagen samma dag afbiten, till statsutskottet för förberedande
behandling öfverlämnad proposition n:o 38, föreslagit Riksdagen att
godkänna viss aflöningsstat för landtmäteristaten i orterna m. m.
I anledning häraf hade utskottet i nu föredragna utlåtande hem¬
ställt, att Riksdagen måtte
a) godkänna följande aflöningsstat för landtmäteristaten i orterna
att gälla från och med den 1 januari 1910:
|
Kronor
|
|
|
|
Tjänst-
|
Orts-
|
Arf-
|
|
|
|
Lön
|
görings-
|
till-
|
Summa
|
|
|
pen¬
ningar
|
lägg
|
voden
|
|
|
1 förste landtmätare
|
4,000
|
2,000
|
400
|
|
6,400
|
|
^ Jt it
|
4,000
|
2,000
|
200
|
—
|
6,200
|
Efter 5 år kan
|
4 „
|
16,000
|
8,000
|
800
|
|
24,800
|
; lönen höjas
med 500 kr.
|
1 „
|
4,000
|
2,000
|
—
|
—
|
6,000
|
17 „
|
68,000
|
34,000
|
—
|
—
|
102,000
|
|
1 distriktslandtmä-
|
|
|
|
|
|
|
|
2,000
|
|
|
|
2,000
|
\ Efter 5 år k an
|
119 distriktslandtmä-
|
|
|
|
1 lönen höjas
| med 400 kr.,
|
|
238,000
|
|
__
|
|
238,000
1,600
|
j efter ytter-
|
1 extra landtmätare
|
—
|
|
1,600
|
ligare 5 år
likaledes
|
högst 39 extra landt-
|
|
|
|
|
|
med 400 kr.
samt efter
än ytterli-
|
|
|
|
__
|
62,400
|
62,400
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2,000
10,000
|
2,000
10,000
|
gare 5 år
äfvenledes
med 400 kr.
|
1 -
j o amanuenser ......
|
—
|
—
|
—
|
|
|
|
|
600
|
600
17,400
|
|
29 auskultanter ......
vikariatsersättning
|
—
|
—
|
|
17,400
|
|
|
för uppehållande af
förste landtmätar-
tjänst under se-
|
|
|
|
|
|
:
|
|
|
|
|
4,000
|
C
r:
q
|
|
|
|
|
|
|
Summaj —
|
_
|
_
|
|
483,400i
|
Antn. För distriktslandtmätare skall lönen med därtill hörande
ålderstillägg utgöra pensionsunderlag.
N:o 28.
Lördagen deu 17 April. I1,)
b) godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande
af de i samma stat för distriktslandtmätare upptagna aflönings-
förmånerna, nämligen:
att distriktslandtmätare skall vara underkastad såväl den vid¬
sträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden som
ock den reglering af tjänstgöringsområde eller förflyttning till annat
tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven, vare sig vid en
möjligen inträdande förändrad organisation af landtmäteristaten eller
särskilda delar däraf eller eljest, samt i sådant hänseende särskildt
vara pliktig att med bibehållande af den lön han innehar fullgöra
de nya eller förändrade tjänstegöromål, som efter en dylik om¬
organisation kunna varda honom ålagda;
att med distriktslandtmätartjänst icke må förenas annan tjänst
å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;
att med distriktslandtmätartjänst icke heller må förenas vare
sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller
bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom
aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst,
såframt ej landtmäteristyrelsen, uppå därom gjord framställning och
efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej
må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid landtmäteristaten,
finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare mottagas
och bibehållas;
att distriktslandtmätare, som åtnjuter tjänstledighet, skall, därest
han ej träffat aftal med vikarien om dennes aflöningsvillkor, till
vikarien afstå det arfvode enligt fasa, hvilket belöper å de af
vikarien verkställda tjänstegöromål;
att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning,
äger uppbära hela lönen, men att den, som undfår ledighet för svag
hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen,
dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i
behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten,
utöfver arfvode, som nyss är sagdt, afstå så mycket af lönen, som
för tjänstens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;
att aflöning ej må utgå till tjänsteman för tid, hvarunder han
afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning
erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;
att, därest tjänsteman varder afstängd från tjänstgöring eller i
häkte tagen, den del af hans lön, som icke af landtmäteristyrelsen
pröfvas höra användas till befattningens uppehållande, skall under¬
tiden innehållas, såvida ej landtmäteristyrelsen finner skäligt låta
honom uppbära något däraf;
att, vid sjukdomsförfall eller när det erfordras för beredande af
semester, distriktslandtmätare skall vara skyldig att, om han för¬
ordnas att uppehålla förstelandtmätartjänst, densamma, mot åtnjutande
i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgörings-
penningar, men i senare fallet af däremot svarande belopp, bestrida,
Angående
fullföljande af
omorganisation
af landtmäteri-
staten i orterna.
(Forts.)
N:o 28.
20
Angående
fullföljande af
omorganisation
af landtmäteri¬
staten i orterna.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma
kalenderår;
att beträffande tidpunkterna för de förhöjningar af lönen efter
viss tids fortsatt innehafvande af distriktslandtmätartjänst, som äro
i staten medgifna, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att
inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren under mer än
fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda
förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af
förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt upp¬
drag, och för andra förhöjningen, efter ytterligare fem år, på samma
villkor, samt för tredje förhöjningen, efter än ytterligare fem år,
äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och en
af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej
får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvar¬
under den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd; börande löntagare,
som förut varit kommissionslandtmätare, därvid tillgodoräknas den
tid, som före den nya afiöningsstatens trädande i kraft förflutit från
det han tillträdt kommissionslandtmätarbefattningen;
att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder, som
berättigar honom till pension, icke må tillträda samma förhöjning;
att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, ent¬
ledigande eller dödsfall lönen utgår till månadens slut;
att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i
fråga om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående
civila tjänsteinnehafvares rätt till pension är vid tiden för samma
lönestats ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning,
som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stagadt; samt
att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig-
underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, omreglering af de
extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för
bestyr i sammanhang därmed;
c) förklara, att de förutvarande innehafvare af kommissions-
landtmätarbefattning, hvilka icke erhålla befordran till distrikts¬
landtmätartjänst, skola varda bibehållna vid den rätt till pension,
som hittills tillkommit dem;
d) höja det i riksstaten under nionde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag till landtmäteristaten i orterna från 161,400 kronor
med 322,000 kronor till 483,400 kronor samt i anledning däraf
jämväl höja anslaget till landtmäteristaten i dess helhet, nu 233,400
kronor, med samma belopp eller till 555,400 kronor; samt
e) å extra stat för år 1910 bevilja ett förslagsanslag å 30,000
kronor till bestridande af kostnaderna för vissa af distriktslandtmätare
företagna tjänsteresor.
Hem Jonsson: Det är naturligtvis icke något nöje att, när
man är besvärad af en intensiv heshet, framträda med ett yttrande
i föreliggande fråga gentemot ett enhälligt statsutskott. Men när
i Andra Kammaren debatten pågår om samma lönereglering, och
N:0 28.
Lördagen (lön 17 April. -1
yrkanden där framställas i olika riktningar, har jag ansett, att äfven Anfamd, ,
har nagra erinringar hora goras i iragan. omorganisation
Utgångspunkten i förslaget är väl, att i stället lör atp såsom (,f landtmäteri-
nu, då sökande till en skiftesförrättning föreslår förrättningsman staten i orterna.
eller, när sökandena äro flera, de enas om namnet, Kungl. Maj:ts (Forts.)
befallningshafvande i regel måste förordna den förrättningsman, som
begäres, skall landtmätarkåren göras till rena statstjänstemän och
riket indelas i landtmätardistrikt. Skiftessökande få då den landt¬
mätare, som finnes inom distriktet; lian förordnas af lvungl. Maj:ts
befallningshafvande, oafsedt huruvida han äger sökandenas förtroende
och är lämplig för förrättningen i fråga. Förslaget går, ekonomiskt
sedt, vidare ut på att staten skulle få sina utgifter ökade med bortåt
en half miljon kronor årligen, ty när man medräknar ålderstilläggen
och de pensioner, som så småningom undan för undan skola komma
att utgå af statsmedel, och afräknar de 48 pensioner, som kommissions-
landtmätarna hafva, kommer man till närmare eu half miljon kronors
budgetökning för detta ändamål. Det torde därför vara på sin plats
att litet närmare se efter, huru denna fråga behandlats och avan¬
cera^ nedifrån uppåt steg för steg.
År 1891 utarbetade landtmäteristyrelsen ett förslag, att 100
kommissionslandtmätare skulle få eu aflöning hvar och en af 1,600
kronor årligen. Sedermera tog landtmäteristyrelsen upp ett nytt
förslag, nämligen år 1903. Enligt detta förslag skulle, liksom
enligt 1S91 års förslag, i stället för kommissionslandtmätare, finnas
100 distriktslandtmätare, och deras aflöning skulle uppgå till 1,600
kronor jämte två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor. I samband
därmed föreslogs, att landtmäteritaxan skulle reduceras ned till
ungefär samma höjd som i det i dag föreliggande förslaget. Ku
har man emellertid under de senare åren kommit ifrån hvad som
förut ansågs klokt och lämpligt. Nu skall antalet distriktslandtmätare
blifva 120, och lönen höjas från 1,600 till 2,000 samt dessutom till¬
komma ett tredje ålderstillägg på 400 kronor. I fråga om huru
nedsättningen i landtmäteritaxan kommer att influera på landt-
mätarnes inkomster ha olika beräkningar kommit till olika resultat.
Landtmäteristyrelsen har kommit till något öfver 1,000 kronor per
själfständigt arbetande landtmätare per år, under det att minskningen
af chefen för jordbruksdepartementet beräknats till 1,200 kronor.
Om vi nu antaga, att den senare siffran är den riktiga och att
arfvodesnedsättningen således kommer att resultera i 1,200 kronors
minskning i landtmätarens årsinkomster, så är det gifvet först och
främst, att denna minskning bör ersättas af statsmedel och vidare
att äfven någon ökning kan behöfvas i lönerna med anledning däraf,
att tiderna äfven för landtmätare nu äro något dyrare, än hvad de
voro för 10 eller 20 år sedan. Men från en sådan af billigheten
påkallad förhöjning till det belopp, som här är föreslaget, är steget
ganska långt, och mig förefaller det, som om man vid detta tillfälle
knappast käft en tanke på budgetssvårigheter och svårigheter för
landets skattdragande att betala de stora belopp, som skola utdebiteras
af dem. Man synes helt och hållet ha gått upp i den tanken, att
N:0 28.
22
Angående
fullföljande af
omorganisation
af landtmäteri-
staten i orterna.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
niir jordbrukarne få till följd af nedsättningen i landtmäteritaxan
mindre kostnader för skiftesförrättningarne, kan man af statsmedel
gifva hvad som fordras för att ordna saken.
Men i förslaget finna vi en ytterligare egendomlighet, som jag-
vågar påstå vara alldeles enastående, när det gäller att i staten
reglera lönerna för en kår, nämligen den egendomligheten, att under
det att dessa landtmätare för närvarande icke ha ett öres lön af
statsmedel, skola de likväl enligt förslaget för att erhålla ålders-
tillägg få räkna sig till godo de tjänsteår, som de haft såsom kommis-
sionslandtmätare. Således en kommissionslandtmätare, som haft sin
befattning i 15 år, kommer genast, när detta förslag träder i tillämp¬
ning, att erhålla 3,200 kronor. Och Indika skäl kunna egentligen
anföras för en sådan bestämmelse, att tjänsteår, uppnådda i en
sysselsättning, som är att anse såsom en privataffär, skola få räknas
till godo, när det gäller att få lön af staten? Jag undrar, hvart man
skulle komma till sist, om man ginge in på en sådan princip, att
t. ex. en verkmästare eller innehafvaren af hvilken befattning som
helst i det privata näringslifvet, som förändras till statstjänst, skall
få räkna de tjänsteår, han haft i det privata näringslifvet, då det
gäller att af staten komma i åtnjutande af ålderstiilägg. Jag vågar
trotsa möjligheten, att någon kan påvisa något analogt med detta.
Ja, det är för att fästa uppmärksamheten på dessa omständig¬
heter, som jag ansett mig böra yttra några ord. Huruvida i denna
kammare ett yrkande om ändring i utskottets förslag framställes
eller ej torde kunna komma på ett ut, ty det hör väl ändå till
sällsyntheterna, att man mot ett enigt statsutskott kan hoppas på
framgång åt ett yrkande, som afviker från utskottets förslag. Men
på det att protokollet måtte bära vittne om att i denna fråga en
afvikande åsikt funnits i kammaren, kommer jag att göra ett yrkande
utan afseende på det resultat, detsamma kan komma att medföra.
Och detta yrkande blir:
»att antalet distriktslandtmätare minskas från 120 till 100;
att således siffran 119 ändras till 99;
att siffran 238,000 ändras till 198.000: samt
att statens slutsumma nedsättes till 448,400, äfvensom
att i mom. b) i slutet af 9:de stycket de ord, som komma efter
orden »tjänsteåldern blifvit uppnådd» och lyda sålunda: »börande
löntagare, som förut varit kommissionslandtmätare, därvid tillgodo¬
räknas den tid, som före den nya afföningsstatens trädande i kraft
förflutit från det han tillträdt kommissionslandtmätarbefattningen;»
måtte ur förslaget utgå.
Jag skall nu något resonera om huruvida en sådan nedsättning
i antalet kan ha rimliga skäl för sig eller ej. Ty det är ju en
synpunkt, som icke bör förbises. Det är kändt, att "laga skifte nu
öfvergått vårt land i den omfattning, att i hela landet på sin höjd
omkring 3,000 mantal äro oskiffcade och af den beskaffenhet, ätt
man kan tänka, att laga skifte förr eller senare kan komma att
öfvergå desamma. Det är således tämligen klart, att landtmäteri-
N:o 28.
I.ördagen dun 17 April.
förrättningar af sådan större* omfattning, som hittills och särskilt
för ett årtionde tillbaka i stort antal pågått, hädanefter komma att
bli till antal och betydelse ytterst minskade i jämförelse med den „j landtmäteri-
föregående tidens. Däremot torde det nog vara antagligt, att ägo- staten i orterna.
styckningar, hemmansklyfningar och afsöndringar af jordbrukslägen- (torts.)
heter skola komma att försiggå i något ökad utsträckning i jäm¬
förelse med hvad hittills skett. Men alla dessa senare förrättningar
äro af den beskaffenhet, att icke därför, i stort sedt, behöfva användas
distriktslandtmätare, utan där kunna extra landtmätare och landt-
mäteriauskultanter användas med enahanda lördel som distrikts¬
landtmätare. Och därigenom blir staten bättre tillgodosedd i afseende
å aflöningen. Skulle därför, såsom sannolikt är, ett antal af 100
distriktslandtmätare visa sig vara tillräckligt, men exempelvis antalet
extra landtmätare behöfva något ökas öfver hvad här är föreslaget,
bör den saken vara lätt att arrangera, när behofvet däraf visar sig.
Bestämmer man däremot nu ett större antal distriktslandtmätare,
än hvad som är erforderligt, då kan man visserligen minska detta
antal genom att sätta det öfverflödiga antalet på vakans, men då
måste man betala dessa landtmätare 2,000—3,200 kronor om året.
så länge de lefva eller ända till dess de få pension. Och detta är
en sak, som åtminstone nationalekonomiskt sedt icke är att rekom¬
mendera. Därför synes försiktigheten bjuda, att man börjar sakta
i backarne. Och om erfarenheten visar, att ett större antal landt¬
mätare är erforderligt, då är det tids nog att öka antalet, Det är
detta jag velat anföra såsom skäl för det yrkande, jag gjort, ehuru
jag icke har någon förhoppning, att detta yrkande här i kammaren
skall komma att leda till något resultat.
Herr Odelberg, Theodor: Det är ju alldeles gifvet, att när
det föreligger eu fråga af sådan innebörd som denna, nämligen att
organisera en helt och hållet ny kår af statstjänare, hvilka skola
aflönas med icke så obetydliga belopp, ett sådant förslag från åtskilliga
håll skall väcka gensaga. Vi böra dock härvidlag taga i betraktande,
att denna fråga icke är ny, utan varit föremål för utredning i snart
50 år, och det är verkligen märkvärdigt att se. hur pass mogen
frågan nu blifvit, ty det förslag, som utgått från landtmäteristyrelsen,
öfver hvilket förslag samtliga Konungens befallningshafvande, stats¬
kontoret och skiftesstadgekommittén blifvit hörda, detta förslag har
af samtliga dessa myndigheter blifvit tillstyrkt med högst obetydliga
modifikationer, och ingen af de sålunda hörda myndigheterna har
velat afstyrka detsamma. Vi se också, hurusom statsutskottet är
fullt enigt: det finns icke någon reservation fogad vid detta betän¬
kande. Detta torde väl ändå ådagalägga, att frågan nu är mogen
att lösas och att Kungl. Maj:t har lyckats framlägga ett tillfreds¬
ställande förslag.
Vår landtmäterikårs aflöningsförhållanden äro för närvarande
sådana, att en förändring häruti måste vidtagas. Den taxa Kungl.
Maj:t fastställt någon gång på 1870-talet är för låg, och det går
icke heller att höja denna taxa, ty då blifva landtmäteriförrättningarna
N:o 28.
21
Lördagen den 17 April.
ur7hdde alldeles för dyra. Då staten för sin del krafvel- arbete af landt-
Lwganhltion ™atarna, tycks det också vara rättvist, att staten i viss man bidrager
«f landtmäteri- till täckande af kostnaderna, så att icke de personer, som påkalla
staten i orterna, landtmäteriförrättningar, skola behöfva betala också det arbete, som
(Forts.) utföres för statens räkning.
För öfrigt kan det icke heller gärna få fortfara med ett sådant
ojämnt fördelande af arbetet landtmätarna emellan, som hittills faktiskt
tillämpats. En distriktsindelning i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts
förslag synes vara nödvändig. Det kan finnas två fullkomligt lika
skickliga landtmätare, af Indika den ena har förmåga att så att säga
ställa sig in hos allmänheten. lian blir då öfverhopad med göi’omål,
så att han måste skaffa sig kanske 3, 4 ja ända till 5 biträden för
att hinna att få alla sina uppdrag utförda. Det heter visserligen,
att han är ansvarig för deras arbete, men han kan icke till fullo
kontrollera detsamma, utan det kan icke hjälpas att det här och
livar blir mer eller mindre slarf. Emellertid förtjänar han mycket
pengar, under det att kamraten, hvilken är fullt lika skicklig, kanske
icke kan få så mycket uppdrag, att han ens nödtorftigt kan lefva
därpå. Af detta skäl tror jag, att det är fullt riktigt att genom¬
föra denna distriktsindelning, mot hvilken herr Jonsson dock oppo¬
nerade sig. Det synes mig härvidlag vara ett fullkomligt analogt
förhållande mellan landtmätarna och landtbruksingenjörerna; och
med afseende å landtbruksingenjörerna veta vi ju, hurusom det är
så ställdt, att den, som vill anlita biträde af en landtbruksingenjör,
får vända sig till landtbruksingenjören inom resp. län.
Herr Jonsson har också riktat en anmärkning mot antalet
distriktslandtmätare och sagt, att det vore att beräkna deras antal
för högt, då man velat sätta det till 120; han vill sätta ned antalet
till 100. Häremot ber jag likväl att få påpeka, att det är blott en
enda af de i ärendet hörda myndigheterna, nämligen Konungens
befallningshafvande i Södermanlands län, som ifrågasatt något sådant,
men icke ens denna myndighet har härutinnan gjort något yrkande.
Ingen annan af de hörda myndigheterna har ens vågat sätta i fråga,
att man skulle sänka antalet. Enligt uppgift i Kungl. Maj:ts proposi¬
tion äro för närvarande 185 landtmätare fullt sysselsatta, och Kungl.
Maj:t har nu icke föreslagit inrättandet af mer än 160 landtmätare-
befattningar, däraf 120 distriktslandtmätare och 40 extra landt¬
mätare. Landtmätarkåren själf, som naturligtvis bör hafva intresse
af att det inrättas så få distrikt som möjligt, på det att hvar och
en af dem må få mesta möjliga sysselsättning, har dock föreslagit
ett antal af 135—140. Det synes således verkligen, som om det af
Kungl. Maj:t föreslagna antalet 120 icke skulle vara för högt.
Herr Jonsson har vidare opponerat sig mot en af de föreslagna
bestämmelserna, nämligen att blifvande distriktslandtmätare skulle
få räkna sig till godo den tid han förut tjänstgjort såsom kommis-
sionslandtmätare. Herr Jonsson ansåg detta vara fullkomligt ena¬
stående och ville icke vara med om att något sådant medgifvande
lämnades. Jag tror mig likväl veta, att vid alla föregående löne¬
regleringar medtagits den bestämmelsen, att de personer, för hvilka
N:o 28.
Lördagen dan 17 April. d:»
lönerna reglerades, skulle få räkna sig till godo den tid, under hvilken
do förut tjänstgjort i enahanda befattning. Kung!. Maj:t har också
motiverat sin framställning med att påpeka, hurusom do blifvande
distriktslandtmätarna skulle få precis samma sysselsättning som
kommissionslandtmätarna förut haft; och Kungl. Maj:t påpekar vidare,
att äfven om de blifvande distriktslandtmätarna få räkna sig till
godo den tid do förut tjänstgjort, så är det åtskilliga af dem, som
i alla fall på den nya lönestaten erhålla mindre inkomster, än de
förut haft. Ingen af de myndigheter, som yttrat sig i frågan, har
heller opponerat sig emot denna bestämmelse.
På grund af det nu anförda ber jag, herr talman, att för min
del få yrka bifall till statsutskottets föreliggande hemställan.
Herr Berggren: Ehuru den föregående talaren ingående och
fullständigt bemött alla de invändningar, som herr Jonsson anfört
mot det af utskottet förordade förslaget, ber jag att få yttra några
ord, för att det icke skall se ut, som om kammaren i sin helhet
icke odeladt gillade utskottets förslag.
Den första utaf de af herr Jonsson framställda anmärkningarna
var, att vederbörande intressent eller skiftesdelägare icke själf skulle
hafva rätt att välja den landtmätare, till hvilken han hade för¬
troende. Jag vill gentemot detta invända, att det förtroende, som
skiftesdelägarne i orterna hysa för landtmätaren, i många fall icke
är så mycket bevändt med. De förstå nämligen icke själfva att
bedöma landtmätarnes kompetens, utan förtroendet grundar sig för
det mesta på rent personliga förhållanden, på de sympatier en landt¬
mätare lyckas vinna, men däremot sällan på hans duglighet. Det
kan därför ofta hända, att den skickligaste och dugligaste landt¬
mätaren, därför att han kanske har ett mera fränt sätt och vill
genomdrifva sin åsikt och göra en annan skiftesläggning än intres¬
senterna själfva önska, icke har samma »förtroende», som den,
hvilken är mindre duglig, men som är mer medgörlig och »förstår
att ta folk». Jag anser det därför just med hänsyn till denna af
herr Jonsson anförda synpunkt vara en fördel, att landet indelas i
distrikt, att landtmätarna blifva själfständiga och icke beroende
af menighetens ynnest och nåd, utan att de må kunna handla som
de efter sitt omdöme finna lämpligast och rättast.
Herr Jonsson anförde vidare angående atlöningsstaten, att den
var betydligt höjd från åren 1891 och 1903; det borde likväl ej
behöfva påpekas, att förhållandena sedan dess betydligt ändrats, att
lefnadskostnaderna stigit betydligt och att löneökningarna alltjämt
fortgått, så att 400 kronor.på dessa år icke torde kunna sägas vara
mycket, utan snarare knappast kunna anses motsvara den höjning,
som i öfrigt ägt rum på alla områden.
Vidare anfördes, hvad som äfven redan blifvit bemött, att en
kommissionslandtmätare, som förut tjänstgjort 10 eller 15 år, skulle
komma upp i andra eller tredje lönegraden; och det påpekades, att
om en verkmästare exempelvis skulle komma in i statstjänst, det
vore enastående, att han skulle komma i högre lönegrad därför, att
Angående
fullföljande af
omorganisation
af landtmäteri-
staten i orterna.
(Forts.)
N:o 28.
26
Angående
fullföljande af
omorganisation
af landtmäteri-
staten i orterna.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
han förut åtnjutit lön i enskild tjänst. Härvidlag är det dock att
märka, att landtmätarna icke äro några enskilda tjänstemän, utan
statens tjänstemän; äfven om de icke åtnjutit någon lön af staten,
äro de fullkomligt att anse och hafva äfven varit ansedda för statens
tjänstemän. En kommissionslandtmätare har kungl. fullmakt. Jag
finner således det af Kungl. Maj:t framlagda och af utskottet här
tillstyrkta förslaget vara fullt riktigt.
Landtmätarna hafva under loppet af icke allenast deceimier
utan snart århundraden intagit en ganska egendomlig ställning. Det
arbete, de hafva utfört, är ett mycket viktigt arbete, som djupt
ingripit i landets utveckling, men det anseende de härför hafva åt¬
njutit har varit högst obetydligt, om något. De hafva ansetts snart
sagdt såsom en pariasklass inom tjänstemannakåren, beroende därpå
att de större delen af året måst vara afiägsnade från mera koncent¬
rerade samhällen och skilda från umgänget med mera bildade män¬
niskor : på grund af sitt arbete hafva de mest fått ligga ute i skogarna
och i öde bygder, där de haft icke blott mycket arbete, utan äfven
störa försakelser och umbäranden att uthärda. Det är hög tid att
en ändring i deras sociala och ekonomiska ställning kommer till
stånd, och då därför af vederbörande jämväl förordas, att kun¬
skaperna skola ökas, är det att hoppas, att denna kår skall vinna
den ställning i samhället som den förtjänar.
Herr talman, jag yrkar bifall till statsutskottets förevarande
hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats dels, att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Jonsson, att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas med följande ändringar:
att i aflöningsstaten antalet 119 distriktslandtmätare ändrades
till 99 distriktslandtmätare och beloppet 238,000 kronor till 198,000
kronor samt statens slutsumma till 443,400 kronor;
att i mom. b) af nionde stycket sid. 8 i det tryckta utlåtandet
orden näst efter semikolon å femte raden nedifrån: »börande lön¬
tagare — — kommissionslandtmätarbefattningen» skulle utgå;
samt att i mom. d) beloppet 322,000 kronor ändrades till 282,000
kronor, beloppet 483,000 kronor till 443,400 kronor och slutsumman
555,400 kronor till 515,400 kronor.
Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och för¬
klarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 1 och 2 i denna
månad bordlagda utlåtanden:
n:o 85, i anledning af väckt motion om restitution till hotell¬
aktiebolaget Continental i Ystad af erlagd brännvinsförsäljnings-
afgift, och
27
N:0 28.
Lördagen den 17 April.
n:o 86, i anledning af väckt motion om tillägg till mom. 7:o i
kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner den 4 juni 1908,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning af lagutskottets den 8 och 15
innevarande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 40, i anledning af väckt motion om tillägg till § 300 sjö¬
lagen m. in., och
n:o 41, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 13 § skiftesstadgan,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 8 och 15 innevarande april
bordlagda utlåtande, n:o 43, i anledning af dels väckta motioner
med förslag till lag angående förbud mot kvinnors användande till
arbete nattetid i vissa industriella företag, dels ock en med för¬
anledande däraf afgifven motion.
Lagutskottet hade till gemensam behandling förehaft dels två i
sak likalydande motioner med förslag till lag angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag,
väckta den ena, under n:o 34, i Första Kammaren af herr Sam.
Clason med instämmande af herr Carl Björck och den andra, under
n:o 64, i Andra Kammaren af herr Th. Furst, dels ock en med
föranledande af dessa motioner i Andra Kammaren väckt motion,
n:o 202, af herr Carl Lindhagen.
Punkterna 1 och 2.
Herrar Clason och Först hade i sina motioner hemställt, att
Riksdagen måtte såsom lag för sin del antaga det i Kungl. Maj:ts
proposition n:o 156 vid 1908 års riksdag innefattade förslag till för¬
ordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete natte¬
tid i vissa industriella företag.
I den af herr Lindhagen väckta motionen hade bland annat hem¬
ställts, att Riksdagen måtte förklara det af förenämnda motionärer
framlagda lagförslag icke kunna i sitt nuvarande skick bifallas.
Utskottet hade i nu föredragna punkter hemställt,
l:o) att förevarande motioner af herrar Clason och Furst icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
2:o) att herr Lindhagens ofvannämnda yrkande måtte anses
besvaradt af utskottets hemställan under punkten 1.
Angående
förhud mot
kmnnors an¬
vändande till
nattarbete i vis sa
industriella
företag.
N.o 28.
28
Lördagen den 17 April.
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbeteivissa
industriella
företag.
.'Forts.'
I fråga om utskottets hemställan under punkten 1 hade reserva¬
tion afgifvits af herrar Eadebech, Gezélius, Magnuson och Widén,
grefve Hamilton samt herrar Jansson och Ersson, hvilka ansett, att
utskottet bort hemställa om bifall till herrar Clasons och Fursts
ifrågavarande motioner.
Herr It ud oboe k: Herr talman! Jag har varit af skiljaktig
mening med utskottet i denna fråga, och jag ber därför att nu få
yttra några ord i densamma.
Utskottet ställer sig på samma ståndpunkt som utskottet intog
förlidet år, då frågan var före på grund af en kung!, proposition i
ämnet. Enligt mitt förmenande ser utskottet frågan helt och hållet
ur den ekonomiska synpunkten, och jag vill icke heller förneka, att
denna synpunkt är mycket viktig, men jag anser, att det finns en
ännu viktigare synpunkt, från hvilken man bör bedöma denna fråga:
det är den social-hygieniska. Enligt min mening bör det nämligen
ligga i statens välförstådda intresse att söka medverka till att
mödrarna, uppfostrarinnorna af det kommande släktet, icke blifva
genom ett alltför tungt arbete försvagade till hälsan och icke heller
genom en lång och olämplig arbetstid beröfvade möjligheten att
med bibehållande af hälsa för egen räkning ägna nödig omsorg åt
barnens uppfostran och familjens vård. Erfarenheten ifrån andra
länder har visat, att kvinnans arbete inom de industriella yrkena
kan ändras och begränsas, utan att därigenom vållas några synner¬
ligen afsevärda svårigheter för henne i ekonomiskt hänseende, om
det också fordras en viss öfvergångstid för att forma de bestående
förhållandena, så att de passa in i de nya föreskrifterna. Man
åberopar mot lagen allmänt, att kvinnan tål vid nattarbete fullt ut lika
väl och till och med bättre än mannen; och det kan ju icke förnekas,
att kvinnan ofta får i hemmet ådagalägga stora prof på sin kraft
och förmåga härutinnan. Dels finns det emellertid en gräns, hvar¬
öfver denna förmåga icke kan sträcka sig, dels är det arbete, som
sker inom hemmet — äfven detta nattvaksarbete — icke alls att
jämföra med arbetet i industriella företag. Det ena är ett arbete
påkalladt af hemmets oafvisliga behof, af vården om barnen och
dem som i öfrigt tillhöra hemmet. Detta arbete är af en helt annan
art och annan beskaffenhet än arbetet i ett industriellt yrke. Det
ena sker i hemmet och är i regel icke ständigt, det andra tar henne
bort från hemmet. Jag har svårt att dela lagutskottets uppfattning,
att kvinnans deltagande i industriellt nattarbete icke skulle menligt
inverka på hennes arbete i hemmet eller vara skadligt både för
henne och för hemmet. Det synes mig uppenbart att däraf lida
både hon och hemmet.
Jag kan icke frigöra mig från den uppfattningen, att det som
i mycket är bestämmande i denna fråga för dem, hvilka motsätta
sig den ifrågasatta lagstiftningen, är, att den rubbar önskemålen
hos dem, som så ifrigt yrka på kvinnans likställighet med mannen.
Jag vill visst icke förneka, att denna likställighet i flera hänseenden
kan vara berättigad; men det bör dock finnas en gräns för den-
N ro 28.
Lördagen den 17 April. 21)
samma, och det finns områden, där denna likställighet icke ens kan
ifrågasättas. Vid den kongress, hvilken såsom känd! är har behand¬
lat denna fråga och hvilkens förhandlingar åberopades i den kungl.
propositionen förlidet år, vid denna kongress voro närvarande såväl
manliga som kvinnliga medlemmar, och deras erfarenhet, en erfaren¬
het af både teoretisk och praktisk art, som fann uttryck vid för¬
handlingarna därstädes, visade på att en lagstiftning sådan som den
förevarande icke blott var af behofvet påkallad, utan äfven skulle
vara till gagn och till nytta.
Jag anser, att man, icke minst i våra dagar, ej bör lämna obe¬
aktad hemmets betydelse, dess uppfostrande betydelse, dess betydelse
såsom vård och värn om dem, Indika skola gå ut i lifvet. Man
får icke förbise denna synpunkt och låta den ekonomiska frågan
få bli helt och hållet bestämmande. Under våra lagstiftningsarbeten
gifvas rikliga tillfällen att beakta, huru mycket som mångenstädes
brister i hemmets förhållanden vid barnens uppfostran och vård.
Jag tror icke, att det är lyckligt att uteslutande se på den ekono¬
miska sidan af saken, att endast och allenast penningarne få vara
bestämmande, utan jag anser, att man äfven bör taga hänsyn till
en annan sida af saken, ett kraf af annat och högre värde. Jag
upprepar ännu en gång, att jag visst icke underskattar betydelsen
af den ekonomiska sidan i denna fråga, men jag anser, att den kl¬
af underordnad betydelse gentemot den andra, den sociala och
etiska sidan. Och när lagutskottet frågar, »huruvida de skäl, som
anförts till stöd för lagstiftningen i fråga, nämligen omsorgen om
det uppväxande och kommande släktet och hänsynen till kvinnans
i jämförelse med mannen svagare kroppskonstitution, kräfva en så
vidtgående inskränkning i kvinnans frihet att lämpa arbetstiden efter
i hvarje fall föreliggande förhållanden och behof», svarar jag på
den frågan utan ringaste tvekan ett obetingadt ja. Denna omsorg
och denna hänsyn anser jag vara så stor och betydelsefull, att den
helt bör få göra sig gällande.
Dessa äro de skäl, som för mig varit öfvertygande, då jag icke
kunnat biträda utskottets mening, hvarför jag, herr talman, ber att
få yrka bifall till min reservation och de i ämnet väckta motionerna.
Herr Clason: Då jag såsom motionär är en anledning till att
Riksdagen äfven i år får sysselsätta sig med denna fråga, anhåller
jag att få angifva de skäl, som hafva föranledt mig att åter bringa
frågan å bane, och ber att få göra det med en viss utförlighet
därför att frågan synes mig hafva en mycket stor betydelse. Den
af vik er i vissa hänseenden från de frågor, som vi eljest bruka be¬
handla. Våra vanliga debatter röra sig om frågor, Indika hafva
intresse så godt som uteslutande för vårt eget land. Här är för¬
hållandet däremot ett annat: frågan är, på samma gång den rör oss
själfva, också af internationell natur, och det beslut, som vi där-
utinnan fatta, eller de uttalanden vi göra, komma, såsom erfaren¬
heten visat, att refereras och kommenteras i utlandet och att där
bidraga att fästa uppmärksamheten på oss.
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbete trissa
industriella
företag.
(Forts.)
N:o 28. 30
Lördagen den 17 April.
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattar bete i vissa
industriella
företag.
(Forts.)
Jag säger såsom erfarenheten visat, och jag skall be att få
anföra ett exempel härpå, detta så mycket hellre som det varit ett
af de skäl, hvilka föranledt mig att motionera i saken.
Såsom kammaren erinrar sig, är det i fjol framlagda, men då
fallna lagförslaget i denna fråga, hvilket i år upptagits i motionen,
ett led i en internationell öfverenskommelse, ursprungligen träffad
år 1906 på en internationell kongress i Bern, hvilken öfverens¬
kommelse där antogs af Europas samtliga på kongressen represen¬
terade stater — och det var alla så när som på 8. Sakens vidare
öde kom i följd däraf naturligtvis också att blifva föremål för in¬
ternationell behandling. Detta har redan skett: det skedde bland
annat på den internationella föreningens för lagstadgadt arbetarskydd
sista kongress i Luzern i september förra året, där de olika staternas
representanter redogjorde för hvad som passerat i ärendet inom
deras områden och särskildt för nu föreliggande lagstiftnings öde.
Från vårt land förelåg då också redogörelse för hvad som passerat
här. Det var af slag å lagstiftningsförslaget •— det enda afslag som
anmälts från någon stat! Hvad inträffade då? Jo, det inträffade,
att kongressen, samtidigt med att den beslöt aflåta en tacksägelse¬
adress till den svenska regeringen, uttryckande föreningens tacksam¬
het för dess bemödanden i frågan, också uttalade sitt beklagande
öfver att dessa bemödanden icke åtföljts af framgång och sin för¬
hoppning, att nya åtgärder skulle föra till det önskade målet.
Kongressen ville icke tro, att afslaget från Sveriges sida skulle
kunna vara definitivt, utan att, tack vare »förnyade ansträngningar
för den ädla saken», som det hette, äfven den allmänna meningen
hos oss snart skulle ena sig om förbudets genomförande.
Det är således, mina herrar, en allmänt uttalad förhoppning på
detta område från de mest sakkunniga personer, som vår kultur¬
värld kan sägas äga, att frågan skall återupptagas; det är ett af
skälen till att jag åter bragt den på tal.
Det inträffade emellertid också något annat på denna kongress.
Där utdelades ett ganska omsorgsfullt verkställdt referat af debatterna
i svenska Riksdagen i fjol, och det befanns därvid, att mot förslaget
här anförts en del argument, som uppväckte de närvarandes stora
förvåning. Det var bland annat de skildringar, som lämnats af de
menliga följder, hvilka förbudet mot nattarbete påståtts hafva med¬
fört i vissa andra länder, som uppväckte denna förvåning, däribland
särskildt den beryktade, många gånger i vårt land upprepade historien
om de »5,000 kvinnliga typograferna i Paris», som vid nattarbets¬
förbudets genomförande skulle hafva blifvit brödlösa eller måst öfvergå
till mindre lönande yrken eller rent af hemfallit åt prostitutionen.
Denna historia framkallade af en fransk sakkunnig på kongressen
ett genmäle, och jag ber att få uppläsa några ord ur det steno¬
grafiska referatet öfver kongressens förhandlingar i detta afseende.
Den nyssnämnde franske sakkunnige, en af de mest framstående på
området, yttrade bland annat:
»Det som väckt vår förundran är, att den svenska Riksdagen
motsatt sig denna åtgärd på grund af en alldeles besynnerlig diskus-
31
N:o 28.
I.ördagen den 17 April.
sion elter att ha fått höra argument, som sakna hvarje verklig Angående
grund. Man måste förvånas att deputerade uppträda så föga veder- mot
häftigt ocli motsätta sig ett förslag på grund af absolut falska upp- Andande “till
gifter, meddelade dom man vet ej huru. En medlem af Riksdagen, nattarbetdvusa
herr Lindhagen, har bekämpat nattarbetsförbudet och därvid åberopat industriella
dess följder i Frankrike, under sådana öfverdrifter, som äro oför- 7\
låtliga hos en allvarlig man. Herr Pettersson i Södertälje eu 'vlorts'^
annan svensk riksdagsman, har likaledes bekämpat lagen med
argument af en beklaglig oriktighet.» Så refereras denna historia
om de kvinnliga typograferna i Paris. — »Man baxnar», fortsätter
samma talare, »att se riksdagsmän använda sådana argument, som
ej ha någon exakt grund att hvila på. Hvar ha de sökt sina upp¬
lysningar? Do^ argument som här åberopats äro rent gripna ur
luften.» Därpå meddelar samma sagesman, att vid förbudets ikraft¬
trädande funnos icke ens i hela Frankrike 5,000 kvinnliga typo¬
grafer, långt mindre i Paris, att lagen icke medfört någon inskränk¬
ning i de uti yrket sysselsatta kvinnornas antal, att nattarbetet för
dem däremot utbytts mot dagarbete och att antalet kvinnliga typo¬
grafer efter lagens antagande snarare ökats än minskats. Således
står absolut ingenting kvar af den argumentation, som här då an¬
fördes och som utöfvade ganska mycket inflytande.
Såsom herrarna so, förhåller det sig således som jag sade, att
icke blott våra beslut, utan äfven våra yttranden i eu fråga sådan
som denna blifva mycket uppmärksammade utomlands. Det kan ju
under sådana förhållanden icke vara behagligt, när den uppmärk¬
samheten utmynnar i en sådan kritik!
Hur är det nu med skälen mot förslaget i år? Jo, lagutskottet
har åberopat precis samma skäl som i fjol — skäl, som af en annan
talare på nämnda kongress framkallade det omdömet, att det syntes
honom erinra om längesedan försvunna tider. Det enda nya, som
tillkommit från lagens motståndare, det är herr Lindhagens nya
reservation. Det skulle ju kunna vara frestande att något gå in
på den; det skall jag emellertid icke göra i annan mån, än att jag
ber att få citera slutorden i densamma: »Det är skada och skam»,
heter det där, »för oss att ej vara med i den europeiska konserten
på detta område, säger man. En motsatt uppfattning påstås vara
uttryck allenast för en ensidig feminism.
»På detta behöfver med hänvisning till det ofvan sagda endast
svaras, att det verkligen ej kan anses vare sig gagnande eller smick¬
rande att få eftersägningsvis vara med i finalen af denna manskör
ur en bortdöende maskulin kulturvärld. Vi hade kunnat blifva det
första europeiska folk, som genomfört allmän rösträtt både för män
och kvinnor, men vi välde att i stället blifva det sista, som slöt
sig till de gamla vägarne. Ännu kunna vi vara de första att i skydds¬
lagstiftningen med rättvisa ställa det arbetande folkets myndiga
män och kvinnor vid hvarandras sida som kamrater. Men det ser
ut, som om vi äfven här skulle försmå denna ära för vanäran att
vara bland de sista i efterliknandet af metoder, som dock en gång
måste öfvergifvas.»
N:o 28.
32
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbetcivissa
industriella
företag.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
Jag skulle vilja fråga: Tror någon att detta tal — det enda
nya, som i år af lagens motståndare anförts — detta tal om van¬
äran för oss att gå hand i hand med öfriga europeiska kulturstater —
denna »bortdöende maskulina kulturvärld», som Stockholms borg¬
mästare uttrycker sig — tror någon, säger jag, att detta tal, detta
nya skäl är ägnadt att ådraga oss någon mera smickrande upp¬
märksamhet än den som varit följden af fjolårets?
Går man nu till botten af lagutskottets egna skäl, vill det
emellertid förefalla mig, att man knappt kan säga, att de komma
att stå sig synnerligen mycket bättre inför de fakta utlandet på
detta område har att uppvisa. Jag sade lagutskottets egna skäl,
jag borde ju rättare säga halfva lagutskottets, ty faktum är att
nio ledamöter reserverat sig.
Vi hafva dessa skäl samlade på sidan 19 i utskottets betänkande,
det stycke, som börjar med »Det är väl sant att» etc. Det som då
frapperar, om man läser igenom detta stycke, är för det första,
huru sväfvande utskottets motskäl äro formulerade. Om herrarna
behaga läsa igenom dessa satser, tio eller tolf stycken, skola herrarna
märka, att det knappast finnes ett enda bestämdt påstående. Det
är tvärtom blott ett hopande af antaganden utan någon bevisning.
»Det synes», »det lär väl ofta», »det synes med visshet kunna för¬
väntas», »det är måhända så», »det går kanske på det viset» o. s. v.
Icke är det någon bevisning att taga fasta på. Det är blott en
samling obevisade hypoteser, som visserligen lagts i en rad, men
hvad är den bevisningen egentligen värd? Naturligtvis ingenting.
Den vore icke något värd ens om den blott bestod af en obevisad
hypotes, än mindre nu då den består af tio till tolf sådana, lagda
vid hvarandra.
Söker man emellertid taga fram hvad lagutskottet har velat
säga — ehuru med sina »kanske» och »måhända» — torde det dock
kunna koncentreras i några satser, som jag ber att få bemöta.
För det första: det är icke säkert, att kvinnorna få mera natthvila
om de hindras att arbeta i fabriker på nätterna. Tro herrarna på
detta? Tro herrarna att det, såsom lagutskottet förmenar, är likgiltigt
för en persons natthvila, om han är tvungen att arbeta på nätterna
eller är fri därifrån? För min del är jag så fullkomligt öfvertygad
om motsatsen, att jag icke ens anser den saken behöfva diskuteras.
Men lagutskottet vänder nästan upp och ned på hela saken — ehuru
naturligtvis med åtskilliga »måhända» och »kanske». Ty det an¬
tyder till och med, att en kvinna, som är befriad från fabriksarbete
på nätterna, blifver »mindre förmögen» än dessa, som äro upptagna
med nattarbete, att ägna hemmet tillbörlig vård. Konsekvensen af
denna tanke borde ju då vara den, att lagutskottet skall arbeta för
att ålägga alla kvinnor att arbeta på nätterna, eftersom de på det
viset skulle blifva »mera förmögna», som det heter, att sköta hemmen.
Lagutskottets andra sats, ehuru ock den försedd med åtskilliga
»måhända» och »kanske», kan så uttryckas, att det skulle blifva
åtskilligt svårare för kvinnorna att få arbete, att konkurrera med
männen på arbetsmarknaden, om de icke få deltaga i nattarbetet.
N:o 28.
Lurdagmi »lön 17 April. 33
Jag skulle vilja svara: Hvarför bär lagutskottet i det tafall stannat
vid »måhända» och »kanske», när det finns fakta att tillgå från
erfarenheten i länder, där nattarbetsförbudet sedan länge är genom-
fördt?
Man kan sammanfatta dessa fakta däri, att ehuru från början
från förbudets motståndare den satsen alltid framställts, att förbud
om kvinnligt nattarbete skulle medföra, att kvinnorna ersattes med
manliga arbetare, så motsäger erfarenheten från nästan alla länder
detta antagande. Jag skall anföra endast några siffror. De ena
från Holland, därför att Holland särskild! åberopats af herr Lind¬
hagen i hans motion. År 1889, då lagen antogs där, utgjorde kvin¬
norna i industriarbete 11.a procent af samtlige arbetare. År 1899,
tio år senare, då lagen verkat i tio år, hade denna procentsiffra
•stigit till 12.4 procent. Precis samma eller liknande siffror kan
man hämta från Tyskland. Lagen började där 1892, men trädde
först efter hand i kraft. 1895 var antalet kvinnor sysselsatta i
industriarbete 18.4 procent och 1907 19.7 procent. De manliga
arbetarnas antal hade under tiden vuxit med 48.5 procent, de kvinn¬
liga med 55.2 procent. Kvinnornas användning i industriellt arbete
har således trots lagens antagande icke minskats; den har till och
med stigit hastigare än männens.
Går man till enskilda industrigrenar, sådana enskilda industrier,
som träffats af detta förbud, finner man precis samma förhållande.
Om man går till tryckerierna i Tyskland, sysselsatte dessa år 1894
16.000 kvinnliga arbetare och år 1900 26,000. I närings- och rijut-
ningsmedelsindustrien, därunder socker och tobak falla och dylikt, där
mycket kvinnor arbeta, sysselsattes år 1894 88,000 och år 1900
123.000 kvinnliga arbetare.
Medan jag är inne på dessa siffror, kanske jag ock bör beröra
en siffra, som förekommer i en bilaga till herr Lindhagens motion.
Det är ett uttalande från en sockerindustriarbetareorganisation.
Det säges där, att organisationen inom sig inrymmer cirka 800
kvinnor, fördelade på olika sockerfabriker inom landet, samt att
lagförslagets antagande skulle »absolut göra mellan 500 och 600 kvinnor
enbart inom denna industri arbetslösa».
Jag tror, att med denna uppgift kanske förhåller sig ungefär
på samma sätt som med den om de kvinnliga typograferna i Paris.
Förhållandet är för det första, att det icke finnes i Sveriges socker¬
industri efter de sist tillgängliga siffrorna 800 kvinnor. Antalet
stannar vid 614. Vidare är antalet i nattarbete deltagande kvinnor
icke heller 500 till 600 utan 252. Således icke fullt hälften af det
uppgifna antalet. Men vidare förekommer sådant nattarbete icke
allmänt i industrien, utan blott vid sju arbetsplatser af tjugonio.
Det går således lika bra att drifva industrien utan kvinnligt nattarbete.
Då jag var nere i Skåne, sporde jag vid en stor sockerfabrik, huru
med denna sak förhöll sig. Jag fick det svar: vi använda numera
aldrig kvinnor till nattarbete. Jag frågade, om de heller aldrig
gjort detta. Jo, tidigare, men då blott undantagsvis vid stora
leveranser. Men detta är ju något som är förutsedt i lagen, då
Första Kammarens Prat. 1909. N:u 28. 3
Angående
för bud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbete i vissa
industriel/a
företag.
(F orts.
N:o 28.
34
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbete i vissa
industriella
företag.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
den under sådana förhållanden medger undantag ända till sextio
dagar om året. Slutligen, när dessa kvinnor undantagsvis användts,
hade de icke under nättema haft högre aflöning än under dagarna.
Således alldeles tvärtom emot hvad man brukar antaga och hvad
utskottet antager.
Tysklands sockerindustri är en af de förnämsta i världen. Den
sysselsätter för närvarande öfver 6,000 kvinnor, trots att de icke
få deltaga i nattarbete. Jag skulle vilja fråga: Huru kan under
sådana förhållanden denna arbetareorganisation i Arlöf komma med
det påståendet? Huru kan den öfverhufvudtaget nu komma med
påstående om något, som på sin höjd skulle kunna komma att in¬
träffa om fem år, då lagen skulle träda i kraft, ty det finnes ju i
vissa fall en femårig öfvergångstid?
Ur lagutskottets motivering skulle möjligen ock kunna fram¬
dragas en tredje sats, som skulle innebära ungefär följande: när
kvinnorna genom nattarbetsförbudslagen mer och mer förhindras
från fabriksarbete — något som jag nu visat icke är fallet — skulle
de i stället få ägna sig åt sämre sysselsättningar, som äro lägre
betalda och som menligare inverka på deras hälsa. Försatsen har
nyss bevisats vara oriktig. Eftersatsen faller således också. Det
är alldeles obevisadt, att lagen om förbud mot nattarbete drifvit
kvinnorna från fabrikerna.
Slutligen vill jag upptaga den satsen hos utskottet, att kvinnorna
själfva icke skulle vilja hafva lagen, hvarför man icke borde antaga
den. Detta skall naturligtvis, svarar jag, afgöras efter de skäl,
som af kvinnorna anförts. Men förhållandet är att dessa skäl icke
hafva varit andra än just de ofvan relaterade, som befunnits ohåll¬
bara, och därför bör man då icke heller rätta sig efter dem, för
säviclt andra positiva skäl tala för lagens genomförande, och dit skall
jag nu till sist öfvergå.
Dessa kunna sammanfattas sålunda. För det första måste man
här absolut taga hänsyn till kvinnans särskilda uppgift såsom det
nya släktets bärarinna och fostrarinna och såsom familjens vårda¬
rinna, och för det andra måste man taga hänsyn till den allmänna
erfarenheten om fabriksarbetets, särskildt det industriella nattarbetets,
speciella skadlighet för kvinnan.
Om man studerar denna lagstiftnings historia i de europeiska
länderna, skall man finna, att det är dessa skäl och denna erfarenhet,
som drifvit fram lagen. Jag skall icke trötta med många fakta,
men jag skall be att få anföra några få. Hvarför infördes förbudet
i England? Jo, svarar en kvinna, chefen för Englands kvinnliga
fabriksinspektörer, därför att majoriteten af landets både män och
kvinnor kände sig öfvertygade om att denna lagstiftning kräfdes af
sociala och moraliska skäl. Hvarför infördes lagen i Holland? Jo,
sedan en undersökningskommission år 1886 tillsatts, hvilken efter
ingående undersökningar, bland annat genom vittnesförhör äfven om
de sedliga förhållandena, kommit till det resultat, att nattarbete var
högst skadligt för kvinnor såväl moraliskt som fysiskt. Hvarför
infördes förbudet i Italien? Jo, svarar en italienare, på grund af en
■onlagi ti lira 17 April.
N:o 28.
:i:>
allmän iakttagelse att bleksot, skrofler och lungsot vore vanliga
inom nattarbetsdistrikten, hviiket framkallade en opinion, som för¬
mådde en industriidkarekorporation, handelsrådet, att själf föreslå
förbudets genomförande. Det förhåller sig precis på samma sätt i
andra länder, Österrike och Tyskland o. s. v. Man har sett, att
kvinnor i industriarbete visat starkare sjuklighet och längre sjuklig¬
het än männen. I Tyskland har konstaterats, att hufvudorterna
för barnadödligheten varit just de orter, där kvinnligt nattarbete
bedrifvits. Erfarenheten är precis densamma öfverallt.
Gå vi till svenska förhållanden, finnas för närvarande belysande
siffror öfver sjukligheten i fabriksindustrien endast ifrån två yrken,
bryggerier och tryckerier. Skillnaden mellan sjukligheten för män
och för kvinnor är där rent af förvånande stor, långt större än
man förut anat. Regeln är eljes i Sverige, att kvinnornas sjuklighet
i samma åldrar är mindre än männens. Siffrorna från tryckerierna
äro däremot 471 sjukdagar på 100 män och 682 på 100 kvinnor.
1 bryggerinäringen ställer sig sjukdomsprocenten 86.3 procent för
kvinnor och 23.7 procent för män.
Således, det är en fullkomligt allmän erfarenhet, att fabriks¬
arbete och särskildt nattarbetet i fabrikerna är speciellt skadligt
för kvinnor. Det är en allmän hygienisk erfarenhet, som kan sägas
omfattas af samtlige hygienici på detta område. Då har man infört
lagen. Och går man sedan till följderna, hvad hafva de blifvit?
De hafva blifvit, att dödligheten sjunkit efter nattarbetsförbudets
införande hastigare för kvinnor än för män. Detta kan konstateras
med siffror från olika länder.
Men det är icke blott sjuklighet och dödlighet det här gäller,
utan det är ock någonting annat, hemmet, familj elifvet, barnen och
allt som därmed sammanhör, i alla de fall, där dessa måste lida af
att modern nödgas under nätterna vara borta i en för henne skadlig
sysselsättning för att sedan slö och förstörd komma hem till dagens
göromål. Det är ock ett kapital, man icke får förgäta; man får
icke underskatta betydelsen af att genom en klok lagstiftning skydda
hemmet och stärka familjen, ty hem och familj äro i alla fall sam¬
hällets grundval. Det är i själfva verket släktets eget fortbestånd
det här gäller, då man vill skydda kvinnan.
Det är ock därför man i andra länder gått vidare på den bana,
man vid Bernkonventionen slog in på. Jag ber att blott få anföra
ett enda belysande exempel. I december förra året antog tyska
riksdagen en ny lag i detta afseende, som går vida utöfver Bern¬
konventionen, hvilken vår lag skulle följa. Vårt lagförslag stadgar
en fritid för kvinnor från 10 på kvällen till 5 på morgonen. Den
nyss antagna tyska lagen stadgar en fritid från 8 på kvällen till 6
på morgonen och lägger därtill söndagar och helgdagsaftnar från
klockan 5 på eftermiddagen. Vår lag medgifver undantagsbestäm¬
melser intill 60 dagar. Den tyska lagen inskränker dessa till 40
dagar med vida mera inskränkande bestämmelser. Den tyska lagen
lägger därtill för kvinnor en maximalarbetsdag af högst 10 timmar,
under lördagar högst 8 timmar, och den föreskrifver därtill minst
Angående
förbud mot
kvinnors an-
vändande till
:nattarbete i vissa
industriella
företag.
(Forts.)
N:0 28.
oG
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbete i vissa
industriella
företag.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
eu timmes middagsrast, hvilken utsträckes särskildt för dem, som
hafva hushåll att besörja, till en och en half timme. Den har ock
andra längre gående bestämmelser. Om dessa bestämmelser rådde
i tyska riksdagen absolut ingen tvekan. Det framlades förslag, som
voro ännu mera långt gående, och om dessa tvekade man, men det
var ingen tvekan om att man skulle gå längre än Bernkonventionen,
ty den ansåg man innebära ett minimum, ehuru det yttrades i Riks¬
dagen från ett mellanparti — således icke af de alltför radikale —
att »tyvärr finnes i socialpolitiskt hänseende efterblifna stater äfven
i Europa», att de vilja stanna vid Bernkonventionen. Vi ha ej ens
hunnit dit!
Jag skulle till slut vilja fråga: Tro ni icke, mina herrar, att
den tyska industrien är konkurrenskraftig? Tro ni icke att Tysk¬
land förstår, hur man skall sköta sin industri, eller, rättare sagd!,
tro ni icke att det förstår, huru man skall på en gång både sköta
industrien och skydda familjelifvet?
Den internationella lagstiftningen på detta område går i många
afseenden ut ifrån den internationella arbetareskyddskonferens, som
tyske kejsaren inkallade till Berlin 1890. Bland andra beslut, som
där fattades, var ock en resolution om önskvärdheten af att kvinnor
befriades från fabriksarbete på nätter och söndagar. Resolutionen
fattades med sju röster. Fem stater voro emot och tre nedlade
sina vota. Bland de sju, som då röstade för resolutionen, var äfven
Sverige. Det är den enda stat, som sedan dess icke gjort något,
under det att majoriteten af de dåvarande motståndarna redan gått
vida längre.
Det är högst antagligt, att det nu framlagda lagförslaget detta
år skall blifva antaget af medkammaren. Det är vidare bekant, att
det ingenting annat är än ett förslag, som vår regering vid förliden
riksdag framlagt. Jag skulle därför vilja uttrycka den vissa för¬
hoppning, att under sådana förhållanden denna kammare icke heller
skall ställa sig hindrande i vägen för att äfven Sverige efter nitton
år skall kunna skrida från ord till handling.
Jag ber att få yrka bifall till motionen.
Herr Trygger: Herrarna, som hafva hört de båda föregående
ärade talarna och särskildt den siste, förstå nog att det för mig, fast
det är ett arbete på dagen, kan vara ansträngande nog att upptaga
till bemötande alla de skäl, som den siste ärade talaren gjort gällande.
Det är svårt att få fasta på ett så långt och utförligt anförande
med så mycket punkter och synpunkter och jag får därför be om
ursäkt, ifall jag icke skulle upptaga till bemötande allt hvad han
gjort gällande; det har berott på att jag icke kunnat anteckna
allt eller att det har undgått mig.
Det är alldeles tydligt, att den, som är emot ett lagförslag
sådant som det nu föreliggande, den är naturligtvis icke emot att
skydda kvinnorna. Långt därifrån. Utan skälet till vårt motstånd
mot förslaget är, att hvad man här framställt såsom ett verkligt skydd
N:o 28.
Lördagen dun J7 April.
i<ji* kvinnorna, enligt vår uppfattning ieko är något skydd, utan tvärtom ^imTmot
innebär en försämring af deras ställning. kvinnors an¬
nan siste ärade talaren har förebrått lagutskottet, att det skulle vändande till
uttalat sig obestämdt i sin motivering. Men i en punkt vågar jag nattarbete trissa
påstå, att utskottet uttalat sig fullt bestämdt, och det är just då ,n^‘^‘Ua
vi förklara, att ifall man spärrar vägen för kvinnorna till ett visst (Forts.)
förvärf, så måste man so till att det finnes möjlighet för dem till
ett bättre eller åtminstone ett lika godt förvärf. Man har icke rätt
att kasta dem, tvinga dem till ett sämre. Och det är vår uppfatt¬
ning, att ifall man skulle antaga en lag sådan som denna, skulle
därigenom ingalunda minskas de tillfällen, dä kvinnorna behöfva
slita ut sig för att förvärfva det uppehälle, som erfordras för dem
eller deras familjer, utan de skulle tvärtom ökas.
Vi kunna reglera för fabrikerna, men vi kunna icke reglera för
hemmen, och ifall vi utestänga kvinnorna från fabrikerna, tvinga vi
dem till sådana förvärfsgrenar, där deras arbete sker hemma och
där deras hälsa är underkastad långt större fara än på det förra
stället. Fabrikerna kan man underkasta skyddslagstiftning. Där
kan man bestämma, huru lokalen o. s. v. skall vara beskaffad, och
genom yrkesinspektion tillvarataga arbetarnes intressen, men när
kvinnan sitter i sitt hem, då är detta icke möjligt. Och jag för
min del kan icke begripa, att det skulle vara så farligt, att kvinnorna
arbeta en eller annan timme på natten mellan kl. 10—5 i en fabrik.
Däremot kan jag ej sluta till ögonen för den massa af kvinnor, som
sitta i sina små kyffen tillsammans med sin familj och för en ringa
aflöning slita ut sig både natt och dag. Vi hafva trott, att för
kvinnan, liksom för arbetarne öfverhufvud taget, skulle det vara af
stor vikt att få sitt arbete väl betaldt. Då kan hon skaffa sig
både tillfredsställande bostad och föda och få krafter att so till sin
familj och sina barn. Att utesluta kvinnorna från dylika väl be¬
talda förvärfsgrenar, där nattarbete förekommer, det hafva vi ansett
vara att beröfva henne just denna möjlighet för en dräglig tillvaro
för sig och de sina och kasta henne tillbaka till en sämre.
Vidare har för oss betydt mycket, hvad kvinnorna själfva hafva
för uppfattning i denna fråga. Och här i landet är ju den uppfatt¬
ningen bland kvinnorna ganska allmän, icke endast hos de ledande,
de bildade kvinnorna, utan just hos de kvinnor, som skulle träffas
af nattarbetsförbudet, att en lagstiftning, sådan som den föreslagna,
skulle vara skadlig. Kvinnan känner väl ändå sin egen natur något
och förstår hvad som passar henne bäst, vare sig nattarbete eller
dagarbete, och att utan vidare sätta sig öfver kvinnornas uppfatt¬
ning i detta fall kan icke vara riktigt. Och det kan väl icke vara
lämpligt att fästa afseende vid hvad som sägs i andra länder, men
däremot icke taga hänsyn till hvad som sägs i vårt eget. Bland
dem, som äro emot denna lagstiftning, finnas just de, som arbetat
mera än andra för en förbättrad ställning för kvinnan. Detta lär
val ändå betyda något.
Jag skall nu be att få upptaga till bemötande de särskilda
argument, som här gjorts gällande. Herr Olason fäste stor upp-
N:o 28.
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbete i vissa
industriella
företag.
(Forts.)
38 Lördagen den IT April.
märksamhet vid att detta är ea internationell fråga, och frågade,
hvilket intryck det skulle komma att göra i utlandet, om denna
kammare skulle fasthålla vid det beslut, som kammaren fattade i
fjol — efter hvilken tid intet nytt, såvida jag förstår, har i ärendet
förekommit. Ja, visst är detta en internationell fråga i den meningen,
att frågan dyker upp i de olika länderna. Den är en internationell
fråga äfven i den meningen, att en konvention är sluten mellan åt¬
skilliga stater och att det är föreslaget, att vi skola biträda en dylik
konvention. Men jag kan icke finna, att den är internationell i den
meningen, att den ena staten icke skulle kunna bedöma denna fråga
efter de förhållanden, som finnas inom den staten, utan nödgas be¬
döma den efter förhållandena i andra stater. Nu är det visserligen
sant, att vi kunna riskera att än en gång få höra de hårda omdömen,
som fälldes om Riksdagen och dess medlemmar, som voro mot denna
lagstiftning i fjol, ity att dessa hårda omdömen sannolikt komma
att vid en ny kongress upprepas. Detta vore ju ganska tråkigt,
synnerligast som dessa kongressledamöter enligt talarens mening
vore de mest sakkunniga, som vår kulturvärld äger. Emellertid de
argument, som han framställde från denna kongress, voro sannerligen
icke de mest sakkunniga, som vår kulturvärld äger. Ty det hela
föreföll mig endast vara, att man där tyckte, att vi voro dumma i
den svenska riksdagen, voro okunniga och togo saken lättvindigt,
men något verkligt skäl faun jag icke den ärade talaren åberopa
ifrån denna kongress' förhandlingar. För min del har jag stor vörd¬
nad för kongresser. Det är icke tvifvel om att det är en massa
ytterst internationellt vältaligt folk, som på kongresser kommer till¬
sammans. Emellertid kan man dock ofta mot dessa kongresser an¬
märka, att det ser nästan ut som om de skulle vara församlingar,
om jag så får säga, för inbördes beundran. Det vill säga dessa
människor, det klandrar jag dem visst icke för, är o sammankallade
för ett visst ändamål, och ingen reser dit utom den, som är in¬
tresserad just för det uppställda programmet. På så sätt blir det
enighet mellan dessa delegerade från alla länder. Och så proklamerar
denna samling personer för hela världen: »Nu är frågan löst, nu
hafva de lagstiftande församlingarna att rätta sig härefter och fast¬
ställa, hvad kongressen besluta». Jag vill visst icke förneka möjlig¬
heten af att denna kongress varit af annan natur, men det kan ju
ock hända, att den icke stått öfver andra.
En talare på kongressen lär ha sagt, att lagutskottets skäl
erinra om försvunna tider. För min del har jag icke så stor miss¬
aktning för den tid, som gått, och så stor beundran för den tid,
som är i antågande, att jag icke skulle kunna taga som en kompli¬
mang detta yttrande af den ärade kongressledamoten.
Herr Clason har i sitt anförande talat om de hufvudskål, som
herr Lindhagen i år anfört för sin reservation samt underkastat
dessa kritisk granskning. I allmänhet är det ju med stor tacksamhet,
som ett utskott tager emot en komplettering af de skal, som ut¬
skottet för sitt yrkande framställt, men det är tydligen icke alltid
med tacksamhet, som ett utskott kan taga emot skäl för ett helt
N:o 28.
Liirtiagen äril IT April.
unnat yrkande, och sa är här fallet. Herr Lindhagen liar yrkat
något helt annat, och då är det omöjligt för oss att för vart yr-
bände hålla till godo med de skäl, som han anfört till förmån %Undande til!
för sitt. nattarbete i viss a
Sedermera har herr Clason öfvergått till att tolka ut åtskilliga imiu,tralla
satser, som han finner uttalade hos lagutskottet, och när lian visa!
absurditeten af dessa satser, har han ansett sig därmed hafva slagit
ihjäl utskottets hemställan. Nog har herr Clason visat sig som en
styf advokat i denna framställning, men jag vågar bestämdt påstå,
att vi icke kunna hålla till godo med den tolkning, han gjorde åt
utskottets motioner. Han sade bland annat, att lagutskottet skulle
hafva sagt, att det icke är tydligt, att denna lags antagande skulle
bereda kvinnorna större hvila, trots det att hennes nattarbete minskas.
Och så sade han: »Det är ju alldeles tydligt, att om vi få eu lag,
som förbjuder nattarbete inom industrien, så minskas kvinnornas
nattarbete inom industrien». Ja, det är ju alldeles klart, att icke
kan lagutskottet förneka, att, om denna lag blifver antagen och
verkligen effektivt upprätthållen, den kommer att förhindra natt¬
arbete inom industrien. Men det där har aldrig utskottet sagt, utan
utskottet har endast uttalat, att denna lag icke hindrar nattarbetet
inom hemmet för kvinnorna, ett arbete, som kan vara långt skad¬
ligare för kvinnan än arbetet inom fabrikerna. A idare bär utskottet
sagt, att denna lag icke hindrar, att kvinnorna kunna få släpa ut
sig pii ett arbete under dagen, som för dem kan vara minst lika
skadligt som arbetet under natten, ja ofta skadligare.
Det är vidare icke för att åstadkomma och realisera kvinnans
likställighet med mannen, som utskottet afstyrkt det föreliggande
förslaget, ty åtminstone jag för min del kan icke vara med om att
skrifva under en sådan allmän sats, och framför allt är den alldeles
för allmän för att lämna någon ledning vid bedömandet af ett sådant
förslag som det föreliggande. Men däremot hvad jag för min del
håller på, och jag är säker på att utskottets majoritet också gör
detsamma, det är, att kvinnorna böra behandlas med rättvisa och
att man icke får begagna kvinnan blott och bart som ett medel för
vissa samhällsändamål, utan någon hänsyn till den ställning, hon
därigenom får, och det lif, som hon därigenom kommer att kunna
fora. Och jag tror för min del, att åtskilligas ståndpunkt, Indika
äro så ifriga för denna lags antagande, karakteriseras bäst af de
ord, som en talare i Andra Kammaren, herr Branting, yttrade vid
debatten förra året. Han sade: »För oss är det centrala i denna
fråga, att den är en del af den stora frågan om de strider, som
måste utkämpas mellan de olika klasserna. "V i se det hela ur under¬
klassens synpunkt, där den arbetande kvinnans intresse icke är att
skilja från den arbetande mannens.» Med andra ord: vi se bort.
huru denna lag verkar för kvinnan. \ i se blott och bart männens
kraf på en minskad arbetstid och undersöka blott, om frihet från
konkurrens genom en dylik lagstiftning befrämjas. En dylik orätt¬
visa kan jag åtminstone för min del icke vara med om, och därför
måste jag fortfarande yrka bifall till utskottets hemställan.
M:o 28. 40 Lördagen den 17 April.
f.n?aV'de Herr Hildebrand: Då man diskuterar denna fråga, bör man,
kvinnors”aL a-ne‘s ^et m'S> klargöra för sig, hvad nattarbete verkligen är och
vändande uu om det linnés någon större skillnad mellan natt- och dagarbete.
nattarbeteivissa Har man följt ett sådant arbete och sett det pågå natt efter natt, så
industriella tror jag, att man måste stanna inför det såsom ett erkändt faktum,
(Forte.) nattarbetet är oerhördt mycket mera uppslitande än dagarbetet.
•Jag har sett det på nära håll och icke blott sett, huru andens arbetare
hastigare nötas ut, utan äfven huru en del arbeten utföras sämre
på natten än på dagen, tydligen beroende på ett större mått af trötthet
hos dem, som arbeta om natten. Och det visar sig i allmänhet
också, att man icke kan ålägga personer att hafva nattarbete oaf¬
brutet, utan skiften få växla, sa att de lag, som ena veckan haft
nattarbete, få dagarbete nästa vecka. Därmed är ju erkänd natt¬
arbetets större skadlighet i förhållande till dagarbetet.
Nu inser jag till fullo, att nattarbetet är något nödvändigt, något
som vår industri lika litet som andra länders kan komma ifrån.
Men just därför att det är mera uppslitande, mera skadligt, synes
det mig vara klart, att det är en samhällsuppgift att söka tillse,
att de svagare individerna icke behöfva deltaga uti detta mera upp¬
slitande arbete. När Viktor Rydberg i sin grottesång ville skildra,
huru han såg utvecklingen, och där framställde, huru först männen
och sedan kvinnor och barn drogos in uti industrialismens kvarn,
ja, då tänkte han sig, att detta skulle vara på kung Mammons bud
och att det var därifrån hindret skulle komma mot att få en broms-
oing. _ När det nu här är tal om att vårt samhälle skulle inskrida,
såtillvida hämmande som kvinnligt nattarbete skulle förbjudas, ja,
då kommer motståndet icke från det håll, där Viktor Rydberg lade
det, utan då finner man icke utan förvåning, att det är goda och
varmhjärtade kvinnor, förespråkarne för kvinnorörelsen i landet, som
främst opponera sig emot en sådan hämning. Jag nämnde, att det
är med förvåning man ser det, och det förefaller mig. som om man
här såge en tillämpning på orätt ställe af abstrakta satser. Lag¬
utskottets högt aktade ordförande har sagt, att utskottet icke har
gått efter dylika abstrakta satser. Det märks äfven på innebörden
af utlåtandet, men jag tror, att det under diskussionen i pressen
och uti landet framkommit tillräckligt många uttalanden, som tyda
på att hvad som ligger bakom har varit tanken, att mannens och
kvinnans jämlikhet måste häfdas. Här har man sett yrkanden på
att helst både mannens och kvinnans nattarbete borde förbjudas,
men kunde man icke komma därhän, låt då också kvinnan hafva
nattarbete, så att båda hafva det lika. Lagutskottets ordförande
har opponerat sig emot att en sådan jämnlikhet skulle finnas, och
det är tämligen klart, att den icke kan finnas. Ännu har det icke
gått så långt, att barnafödandets konst blifvit tillgänglig för mannen.
Ännu stå vi kvar på det stadium, att kvinnans kropp är annorlunda
ordnad och bräckligare än mannens. Ännu torde man kunna iakt¬
taga, att kvinnorna fortare slitas ut af visst arbete, blifva fortare
nervösa och nervöst sjukliga än männen. Allt tal om jämlikhet
41
N:o 28.
i.örilugcn den 17 April.
på arbetsområdet måste nog hänvisas till området för de obevisade Angående.
påståendena. _ SSZTL
Men, säger lagutskottets ordförande, det är icke efter dylika ledande tm
mera dimmiga hypoteser och satser, som utskottet gått, utan ut- nattarbeteivma
skottet har inriktat sig på den rent praktiska frågan: Skola kvinnorna industriella
få sämre ekonomisk ställning än männen, skall deras sträfvan att (porls )
fä väl betaldt för arbetet försvåras? Och jag vill också, med hänsyn
till hvad jag tidigare anfört, säga, att denna praktiska synpunkt
gjorts till hufvudsak i ett par rätt mycket bärande uttalanden af
kända förkämpar inom kvinnorörelsen. Men är det så säkert, att
man vinner, hvad lagutskottet tänkt sig, att man här skulle vinna?
Vi kunna, sade utskottets ordförande, reglera för fabrikerna, men icke
för hemmen. Ja, det är alldeles klart, men om man underlåter att,
där det kan vara lämpligt ur samhällets synpunkt, reglera för fa¬
briker, är det då säkert, att det därför blir bättre ställdt för hemmen?
Kan man icke tänka sig, att, om en i industrien arbetande kvinna
ena veckan har nattarbete och andra veckan icke har det, det den
andra veckan kan af henne kräfvas ett arbete i hemmet, som håller
henne vaken på natten? Kan det icke tänkas, att hemmets bestyr
och bekymmer komma öfver henne, när hon slutat sitt nattarbete
och är i sitt hem?
Så står kvar det viktiga skälet, att kvinnan skulle få bättre betaldt,
om hon bl ef ve fullt jämnställd med mannen. Herr Clason har på¬
pekat, att så icke är fallet, där nattarbete användes i en del socker¬
fabriker. Låt oss tänka, huru utvecklingen kan komma att gå.
Det visar sig, att kvinnornas antal uti industrien här liksom på
andra håll ökas. Antag nu, att kvinnorna blifva allt framgent fullt
likställda med männen och att nattarbete tillätes för kvinnan i samma
mån som för mannen och att man på detta sätt jämnar vägen för
kvinnornas indragande i det industriella arbetet! Om här blir en
stor tillströmning af kvinnliga arbetare, är det då säkert, att resul¬
tatet blir högre lön för kvinnorna? Kan det icke mycket lättare
blifva så, att det blir lägre lön för männen? Det är ju ändå till¬
gången på arbetskraft, som i hög grad normerar arbetslönerna. Och
kan icke en stark tillströmning af kvinnliga arbetskrafter äfven
inom en industri, som fordrar nattarbete, verka i en sådan riktning?
Jag anser således, att det är en alldeles obevisad sats, att kvinnorna
med nattarbete skola få bättre betaldt och på det viset eu bekymmer-
friare tillvaro, än de eljes skulle få. Saken bör naturligtvis ses
icke endast ur kvinnornas egen synpunkt, utan ur samhällets och
ur den, hvilken utveckling man för samhället anser bäst och lyck¬
ligast. Nog tror jag, att de allra flesta kunna enas därom, att det
lyckligaste skulle vara för kvinnorna, om jag närmast tänker på
de gifta, att de finnas uti hemmen, vårda hemmen och fostra det upp¬
växande släktet. Det kan icke vara lyckligt, om både mannen och
kvinnan, fadern och modern tjänstgöra vid fabrikerna, om barnen öfver-
lämnas åt sig själfva, den ena veckan om dagen, den andra veckan om
natten, och om fadern och modern, när de äro hemma på dagen, ligga och
sofva. Detta kan icke ur samhällets och kommande släktens syn-
N:o 28.
4-2
Lördagen den 17 April.
Angående
förbud mot
kvinnor i an¬
vändande till
nattarbete i vissa
industriella
företag.
(Forts.)
punkt vara lyckligt. Den lyckligaste utvecklingen vore därför, om
inom storindustriens områden det kunde ordnas så, att med stark
arbetsintensitet, med tillgodogörande af arbetarnes individuella anlag
utan den utjämning i förslappande riktning, som ofta gör sig gällande,
och med användande af moderna lönemetoder, som kunna drifva
fram ett bättre effektivt arbete, man kunde ställa så, att husfadern¬
mannen förtjänade tillräckligt för hemmets uppehälle, så att hustrun
kunde vara hemma och vårda sig om hemmet och fostra barnen.
Det är icke tvifvel om att en sådan utveckling vore bättre än en
sådan, som leder till att både man och hustru, fader och moder
dragas in uti det industriella nattarbetet. Men, invänder man, det
tinnes många ogifta kvinnor och många änkor, med andra ord kvinnor,
som icke hafva barn att fostra, icke något hem att ägna sig åt.
Ja, det bör naturligtvis icke förhindras, att dessa deltaga i det in¬
dustriella arbetet, men det förefaller mig, att deras industriella
arbete kunde begränsas till dagarbetet. Det är icke för all industri
behöfligt att gripa till nattarbetet. Och det förefaller mig, som om
man skulle kunna tillgodogöra sig deras arbete i den industri, som
icke behöfver nattarbete. För öfrigt, se vi på dessa ogifta kvinnor,
som dragas in uti det industriella arbetet, finner man icke, att
barnaföderskornas, mödrarnas antal ökas ibland dem? Måste man
icke där, likaväl som för hustrurna, tänka på att de behöfva skonas?
Nu finnes visserligen en skyddslagsstiftning för barnaföderskor, men
denna lagstiftning har icke kunnat och har icke velat tillgodose be-
hofvet i största möjliga mått af hvila under den långa hafvande-
skapstiden. Skall man då tänka sig, att dessa kvinnor skola in¬
dragas i nattarbetet, om det kan undvikas?
Nu inser jag naturligtvis, att vår industri icke kan ställas sämre
än i andra länder. Om det därför skulle vara så, att kvinnorna
hade nattarbete annorstädes, och fråga vore om att införa det här,
då kan jag inse, att det för industrien kunde ställa sig mycket be¬
kymmersamt, men när det tvärtom ställer sig så, att nattarbetet
förbjudits i andra länder, och när frågan sedan kommer till oss, så
synes det mig, att man utan betänkligheter bör vara med om att
genom ett bifall till motionerna antaga den lag, som här är ifråga¬
satt. Och det är därför, mina herrar, jag finner mig uti det be¬
tänkliga att tillhöra dem, som, enligt hvad herr Lindhagen säger,
»eftersägningsvis äro med i finalen af denna manskör ur en bort¬
döende maskulin kulturvärld».
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Afzelius: Efter den långa diskussion, som här ägt rum.
inskränker jag mig till att antyda de synpunkter, som för mig äro
bestämmande i denna fråga.
Jag måste börja med ett erkännande: om i den sena aftonstund
i fjor, då denna kungliga proposition behandlades här i denna kam¬
mare, det hade kommit till votering, skulle jag hafva förenat mig
med lagutskottet. Jag var under starkt intryck af den kvinno¬
rörelse, som stödde lagutskottets uppfattning, och jag hade själfför
N o 28.
Lördagen den 1 / A [>ri 1. 1»>
litet trängt in i frågan. Jag liar gjort det; mera nu, och nu är jag Angående
fullt bestämd för att gifva min röst för reservationen. kvinnors ^an-
Jag tror, att man kan gå ut från, såsom en obestridd eller åt- bindande till
minstone obestridbar sats, att det industriella nattarbetet är för nattarbete i rusa
kvinnan i vida högre mån skadligt och farligt än för mannen. Den industriella
satsen är icke bestridd utaf lagutskottet, och jag tror icke, att den
kan bestridas. Don kan statistiskt till full evidens ådagaläggas.
Om därför någonsin en skyddslagstiftning mot det industriella
arbetets faror är berättigad, så skall det väl vara här. Därifrån
har man också vid den internationella behandlingen af frågan utgått
såsom ett »postulat», om hvithet det heter, att det är något, som
icke behöfver bevisas. Europa star så godt som enigt om detta
— utom Sverige. Min ärade vän, lagutskottets ordförande, yttrade sig
med persifflerande artighet om dessa internationella kongresser. Ja,
jag är icke heller någon speciell vän af dessa kongresser, men jag
ber att få fästa uppmärksamheten på att här är icke fråga endast om
ett kongressvotum, utan här är fråga om en lagstiftning, som är
antagen af de allvarligaste parlament i världen, af Englands och af
Tysklands parlament, hvilka inom sig inrymma lika djupt tänkande
och på området lika erfarna män som lagutskottet kan uppvisa. Det
är en allvarlig sak att ställa sig utanför en internationell lagstift¬
ning af detta slag; ty om på något område en internationell lag¬
stiftning är berättigad, så är det just på arbetaresky ddslagstift-
ningens område.
Hvarför skall man nu icke vara med? Hvarför skall Sverige
icke deltaga i en sådan lagstiftning? Lagutskottet svarar härtill:
»I hvad mån samhället bör reglerande ingripa till skydd för
arbetaren inom de industriella yrkena, måste bero af de faktiska
förhållandena. Dessa gestalta sig naturligtvis olika i olika länder,
och hvad som är erforderligt eller lämpligt i ett land, är gifvetvis
därmed icke passande i ett annat.»
Förhållandena i Sverige skulle således vara säregna mot andra
länders. I hvilket afseende? År det industriella nattarbetet i Sverige
lättare att utföra för kvinnan än i andra länder, är det mindre tungt,
mindre farligt? Eller äro våra kvinnor starkare och mäktigare att
bära och underkasta sig dess faror? Jag tror, att man måste be¬
svara dessa frågor med nej och erkänna, att i det stora hela arbetet
i Sverige och i utlandet härvidlag är lika och att kvinnorna äro på
samma sätt utrustade därför. Hvad som i dessa afseenden erfordras
af skyddsbestämmelser i det ena landet behöfves också i det andra.
Men utskottet anger olikheter. Olikheterna skulle, såvidt jag
af lagutskottets betänkande kan förstå, vara, att dels är i vårt land
det antal kvinnor, som nu användes i industriellt nattarbete,
jämförelsevis ringa och dels visar detta antal en gifven tendens
att ökas. För min del måste jag då säga, att af dessa bägge skäl
det senare upphäfver det föria. Jag kan förstå, att när det icke
är ett så stort antal kvinnor som användes på detta sätt, lian man
negligera krafven och afvisa behofvet af en sådan lagstiftning. Men
i samma mån som antalet har tendens att ökas, måste betänk-
N:0 28. 44 Lördagen den 17 April.
Angående ligheterna mot en sådan lagstiftning försvinna. Jag säger med reser-
vanternai att dessa skäl tala för en sådan lagstiftning men icke
vändande till emot den. Ju färre kvinnor det är som för närvarande användas
nattarbete i rusa i nattarbete, dess färre är det. som träffas af den obehagliga öfver-
industrieiia gången, ju mera antalet ökas, desto mera ökas faran af att låta
(Forls ) ^ vara som det är.
Jag tror icke, att argumentationens tyngdpunkt ligger häri, jag-
tror, att den ligger på ett annat håll, såsom också af lagutskottets
ordförande nyss framhölls. Det är den ekonomiska sidan det gäller.
Genom förbud mot nattarbete beröfvas kvinnorna en förvärfs-
möjlighet, en källa till försörjning, och hvem svarar för att det
kommer någon annan sådan i stället? Hvem svarar för att icke
den inkomstkälla, som kanske bjudes såsom ersättning, kan vara
ännu sämre än denna?
Ja-, att ett dylikt förbud som det, hvithet nu här är i fråga,
i första hand ter sig såsom ett hinder för dem, hvilka komma att
träffas däraf, är ju alldeles klart, men icke få sådana omständigheter
afhålla staten och lagstiftaren från en åtgärd, som kan anses nöd¬
vändig ur en högre och mera allmän synpunkt. Icke heller tycker
jag, att det är mycket bevändt med sådana argument som detta:
fabriksarbetet kan ni träffa med lagbestämmelser, det kan ni reg¬
lera, men ni kommer icke åt hemmen, dessa kyffen, där kvinnorna
mången gång sitta och förtvina i sin ensamhet! Men, om man icke
kommer åt att aflägsna allt, som bör aflägsnas, så kan jag häri
icke finna något skäl för att man icke bör aflägsna det, som man
kan komma åt. Och hvad det beträffar, att, om man beröfva!' dessa
kvinnor möjligheten till nattarbete, man skulle utestänga dem från
förvärfsmöjlighet och låta dem svälta eller tillgripa något ännu
sämre, så visar erfarenheten, såvidt jag kunnat därom öfvertyga
mig, att förhållandena mycket lättare än man tror låta anpassa sig
efter det genom en förbudslagstiftning förändrade sakläget, och de
sorgliga följder, som man alltid utmålar när en dylik lagstiftning
ifrågasättes, de utebli eller försvinna ganska snart.
Denna invändning af ekonomisk natur har i detta fall tagit en
alldeles särskild form. Man säger: ja, låt vara, att ett sådant här
förbud mot nattarbete är nödigt och nyttigt, så får ni dock icke
rikta det endast mot kvinnorna, utan ni bör låta det gälla äfven
för männen! I annat fall upphäfves likställigheten mellan man och
kvinna, i annat fall blir kvinnan tillbakasatt i konkurrensen med
mannen! Jag tror, herr talman, att jag hör till dem, som villigt
och bestämdt erkänna kvinnans likställighet med mannen, så snart
förutsättningarna därför finnas. Men lika bestämdt hör jag till dem,
som icke söka konstruera upp en sådan likställighet, där dessa förut¬
sättningar icke finnas. Om det är så, att detta industriella nattar¬
bete är för kvinnan mera skadligt än för mannen, om det är så,
att det är af oändligt mycket större vikt att kvinnan, det kom¬
mande släktets moder, befrias från detta nattarbete, då kan jag icke
finna, att de äro mycket förståndiga, som säga: så länge mannen
N:o 28.
Lördagen don 17 April.
icke ur utestängd från detta nattarbete, så långe skall det också ^rbuTiitot
stil Öppet för kvinnan! _ # . . kvinnors au-
För min del ser jag i denna lagstiftning icke eu löslig och rundande till
famlande filantropi, jag ser i den icke ens en blott skyddslagstift- nattarbete ivissa
ning för vissa individer, utan jag ser i den ett uttryck för en naturlig
och nödvändig omtanke om det kommande släktet, om vårt folks (Forts.)
framtid.
Därför, herr talman, kommer jag att rösta för reservationen.
Herr Trygger: Jag beklagar, att ännu en gång nödgas upp¬
taga kammarens tid, men jag måste säga några ord med anledning
af de bägge sista talarnes yttranden.
Hvad då först herr Hildebrand angår, vill jag icke påstå, att
jag har cn annan uppfattning än han i afseende på hvad som i sig
själf skulle vara det lyckligaste i denna kvinnofråga. Han säde,
att nog är det mål, som vi skola sträfva efter, att mannens arbete
bör vara sådant, att det skaffar tillräckliga inkomster för familjen,
så att hustrun kan vara i hemmet och där varda och uppfostra
barnen. Det går jag också in på. Det finnes väl ingen människa,
som icke anser, att detta är målet för våra sträfvanden. Det är
alldeles påtagligt! Men denna uppfattning kan val icke öfva något
inflytande på den nu föreliggande frågans afgörande! Det är v äl
icke med sådana lyckligare hem man skall jämföra de hem, där
kvinnan arbetar nattetid i industrien, utan frågan gäller, om de hem
icke äro lyckligare, där barnen få bättre föda, bättre bostad och
bättre vård, just därför att hustrun, dottern eller systern har till¬
fälle att — märk noga, det gäller icke hela natten utan blott en
eller annan timme under natten — fa arbeta i industri, där natt¬
arbete kräfves. Ty, mina herrar, ni få aldrig glömma att detta
lagförslag innehåller förbud för kvinnor att arbeta mellan kl. 10 pa
kvällen och kl. 5 på morgonen. Således, om det endast skulle vara
fråga om att arbeta på natten till kl. 11 eller 12, är kvinnan
utesluten i och med det, att lagförslaget antages. Antages denna
lag, kommer Sverige sannolikt att tillträda den internationella kon¬
ventionen, och då äro vi bundna i 12 ar från den 31 december 190S,
äfven om lagen skulle visa sig aldrig så olämplig. Därför, bör man
noga tänka sig för i denna sak, och jag hör till dem, hvilka anse,
att man är skyldig grundligt öfverväga, innan man ändrar sitt förra
beslut här i kammaren. Och vill man ändra det, finnes för öfrigt
tillfälle att tillträda den omförmälda konventionen när som helst.
Det är icke nödvändigt att tillträda den i morgon eller i år, utan
man kan göra det nästa år eller när man vill.
Jag ber att nu få yttra några ord med anledning af anförandet
af min ärade vän på Stockholmsbänken. Han sade, att bär var
fråga om en lagstiftning, som är antagen af de allvarligaste parlament
i världen, och så gaf han lagutskottet en vänlig erinran om, att
det i lagutskottet icke kan finnas koncentreradt så framstående
egenskaper som finnas inom dessa parlament. Nej, det är ju alldeles
tydligt, att när det inom vår Riksdag finns sa framstående personer
N:0 28.
46 Lördagen den 17 April.
rnuTAc Ut0m utskottet’ kan icke lagutskottet äga så framstående ledamöter,
kvinnor»”1!- det skulle kunna^ öfverglänsa dessa högt stående parlament! Men
'■andande tiu jag har en liten fråga att göra: tro icke herrarna, att dessa par-
nattarbetetrissa lament bedömt frågan från sina respektiva länders synpunkt, och
itidu,trella för ifrigt — hvart skulle det leda, om man ansåge sig bunden af ändra
(Forts.) läpdere exempel? Jag minnes icke, hvilket iand som först tagit
initiativet, men vi kunna t. ex. utgå ifrån att det var Tyskland som
första gången antog en förbudslag. Så kommer frågan till Frankrike.
Bär uppträder i riksförsamlingen en framstående talare och säger:
vi behöfva visserligen icke en sådan lag som den föreslagna här i
Frankrike, men i Tyskland ha de antagit den och när ett så fram¬
stående folk antagit den, måste äfven vi antaga den, äfven om vi
för närvarande icke skulle hafva behof af densamma! Så antages
lagen där. Därefter kommer man till England och där säges det:
nu bär icke blott Tyskland utan äfven Frankrike antagit lagen,
alltså finnes ett synnerligen starkt skäl för oss att antaga den!
Så fortsätter man Europa rundt, och slutligen kommer man till
Sverige och säger: ni dumbommar, följ ni med de öfriga länderna!
Därefter uppkastade talaren den frågan: Äro verkligen för¬
hållandena, såsom lagutskottet påstått, så säregna i Sverige? År
icke nattarbetet i Sverige lika farligt som i andra länder, och äro
icke kvinnorna här alldeles likadana som utomlands ? Nej, det sist¬
nämnda vågar jag bestämdt bestrida! Jag vågar påstå, att kvin¬
norna äro i många stycken annorlunda här än i andra länder. Våra
kvinnor äro bättre, de stå högre i socialt afseende än kvinnorna i
andra länder, och därför tror jag, att våra ledande kvinnor skola
kunna sköta kvinnorörelsen och förbättra kvinnans ställning med
den lagstiftning, som vi för närvarande hafva, utan att vi skola be¬
höfva tillgripa en förbudslagstiftning sådan som den, som nu på¬
yrkas.
Ytterligare gjorde talaren en anmärkning mot lagutskottets
motivering. Han sade, att utskottet åberopat den omständigheten,
att antalet kvinnor, som hafva nattarbete i Sverige, är så litet, men
samtidigt sagt, att antalet har tendens att ökas. Då invände han, att
dessa argument, så att säga, sloge ihjäl hvarandra; tendensen till
ökning af det kvinnliga nattarbetet skulle tala för denna lagstift¬
nings antagande. Nå väl, men talaren själf erkände i fortsättningen
af sitt anförande, att detta gällde endast om man missuppfattade
lagutskottet, ty, fortsatte lian, man kan ju göra gällande att lag¬
utskottets argumentation är riktig, för så vidt nattarbete i dessa
yrken gifver kvinnan en bättre ställning. Och det är just det som
vi påstå! Vi ha sökt göra gällande, att denna tillgång till arbete
för kvinnan hittills visat, att kvinnan därigenom får en ekonomiskt
bättre ställning och bättre kan tillgodose sina och familjens intressen
än hon kan genom det arbete, som eljest står henne till buds. Där¬
för äro vi icke rädda för den tendens till ökning, som visat sig på
detta område.
Slutligen har ett argument gjorts gällande, som vore synnerligen
starkt, om det vore riktigt. Lagutskottet har sagt, att om vi nu
17
N:o 28.
Lörilugeu Jen 17 April.
skulle antaga denna lagstiftning, kvarstår alltid arbetet i hemmen
och detta arbete kommer man icke åt. Då sade min ärade viin hinnors
gentemot detta, att därför att man icke kan vinna allt, så är det vändande till
väl icke olämpligt att söka vinna något, det som är möjligt, att nattarbete i vista
vinna. Nej naturligtvis icke! Men han förbisåg en sak, nämligen
den, att om det man vinner just ökar farligheten i situationen, om (p£rts.)
man lyckas genom en lagstiftning hindra kvinnan från en visserligen
farlig verksamhet men genom samma lagstiftning kastar henne in
på en ännu farligare, då kan man icke säga, att man gått riktigt
till väga. Och det är äfven hvad vi sökt framhålla. Vi påstå näm¬
ligen, att om man i Sverige — hur det är i andra länder kan jag
icke bedöma med den erfarenhet som stått mig till buds — klipper
af möjligheten för kvinnan att under en eller annan timme på natten
förrätta arbete inom industrien, kasta vi henne tillbaka i en för
hennes hälsa, för hennes familj och för hela landet mera skadlig
verksamhet inom hemmet.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Fahlbeck: Det är ju vanligt, när man står framför in¬
förandet af en ny lagstiftning, att man söker klart gorå sig reda
för: finnes det behof för denna lagstiftning eller icke? Vore vi nu
ense härom, så hade all diskussion varit öfverflödig, men det är just
om detta behof, som man tvistar. Många säga: det finnes intet
behof. Andra säga: behof föreligger. Jag skall med några ord
tillåta mig att beröra de olika parter, som äro intresserade i saken.
Först och främst ha vi arbetsgifvante och därnäst de arbetande
kvinnorna. Dessa äro de två närmast intresserade. Från båda dessa
håll kan man få höra förklaringar, att intet behof af den ifråga¬
satta lagstiftningen föreligger. Jag vill dock säga, att det icke är
ofta, som man i vårt land får från arbetsgifvarnes sida höra kvinn¬
ligt nattarbete försvaras. En och annan enstaka arbetsgivare hör
man visserligen säga, att det är nödvändigt att hafva tillgång till
kvinnligt arbete i nattskift, men de fleste ställa sig i detta afseende
antingen passiva, eller förklara rent af, att man kan reda sig det
förutan. Och i några fall, som jag personligen känner till, där
förut användts nattarbete af kvinnor, har man lämnat detta och
reder sig ändock förträffligt. Ifrån arbetsgifvarnes sida kan man
således icke säga, att det reses nämnvärdt motstånd mot denna
lagstiftning. Däremot kommer motståndet så mycket starkare från
de genom den ifrågasatta lagstiftningen berörda kvinnornas sida.
Det är alldeles naturligt, att dessa, som nu hafva sitt arbete gifvet,
skola finna det vara ett obehag att nödgas tänka på förändring
härutinnan. De hafva genom detta arbete sitt lefvebröd, och hur
skola de sedan få det på annat håll? Det är i synnerhet dessa
argument, som af lagutskottet och dess ärade ordförande mycket
grundligt utvecklats.
Jag skall emellertid tillåta mig att först och främst anmärka
det, att sådana här förändringar alltid ha mötts af precis samma
invändningar: Alltsedan arbetarskyddslagstiftningen en gång kom till
N:o 28.
4S
Lördagen den 17 April.
Angående i England vid början af 1800-talet, ha från de af denna arbetar-
k°innors”a» skyddslagstiftning berörda arbetarna framställts klagomål emot an-
vandande till tagandet af nya lagbestämmelser. Dessa åstadkomma nämligen vissa
nattarbete i vissa förändringar, hvilka för ögonblicket och så långt de kunna se synas
industriella dem obehagliga. Det är således icke märkvärdigt, om från dessa
(Forts) kvinnliga arbetare opposition reses mot ifrågavarande lagstiftning.
s' Men så heter det — och det af deras vänner icke blott i lagut¬
skottet utan långt därutanför — att kvinnorna få det så mycket
sämre, om de förlora nattarbetet, och att ett förbud häremot skulle
åstadkomma ett baksteg i afseende på kvinnans ställning och hennes
utkomstmöjligheter i vårt land. Därvid hänvisar man framför allt
därpå, att om kvinnorna drifvas ut från fabriker med nattarbete,
skola de hemfalla åt det s. k. hemarbetet.
Jag vet icke, hvarifrån lagutskottets ärade ordförande fått denna
uppfattning. Den är emellertid enligt min mening alldeles ohållbar.
Ty först och främst skall man icke tro, att det finns tillgång till
hemarbete, när och hvar man kommer och säger, att man vill hafva
det. Tillgången till hemarbete går vid en viss tidpunkt icke utöfver
en bestämd gräns, och man kan icke antaga, att därför att det blir
ett par tusental kvinnor lediga från industriarbete på natten, det
genast skall finnas hemarbete färdigt åt alla dessa. Det beror på
hela den ekonomiska och industriella situationen i landet, om dylikt
arbete är till hands och det gifves ingen anledning att tro, att arbete
af detta slag är stadt i sådan tillväxt i vårt land, att det skulle
bli deras utkomst. Denna föreställning är helt visst oriktig. De
utvägar, som komma att öppna sig, äro att söka uti det industriella
dagarbetet. Man kan nästan med visshet säga, att så måste det
gå, ty antalet kvinnor i industrien är stadt i en ständig tillväxt.
Jag vill anföra några siffror för de sista åren. Från år 1905, dä
antalet i industrien arbetande kvinnor var 53,819, har det på två
år eller till 1907 ökats till 57,020, alltså med mellan 3,000 och 4,000.
Det är alldeles uppenbart, att här finnes plats för dessa kvinnor.
Från nattarbetet i den industriella armén öfvergå de blott till arbetet
på dagen. Under den tid af 4 till 5 år, hvilken måste åtgå, innan
lagen skall fullständigt träda i kraft, skall behofvet af kvinnlig
arbetskraft, hvilket ökas i vårt land liksom i alla länder för när¬
varande, ha så stigit, att ett tillräckligt antal platser yppat sig för
att mottaga alla dem, som måste lämna nattarbetet. Här få de sin
bärgning och komma icke att öfvergå till hemarbetet och därigenom
se sin lott försämrad.
Den nu påpekade starka ökningen i de kvinnliga arbetarnas
antal gör det för öfrigt klokt att nu stämma i bäcken i stället för
att senare nödgas stämma i ån. Om vi låta förhållandena utveckla
sig vidare, kan det bli allt svårare och besvärligare, ju större an¬
talet i industrien och därvid äfven i nattarbete sysselsatta kvinnor blir.
Jag tror därför, att man utan vidare måste underkänna de skäl,
som från de arbetande kvinnornas sida uppställas mot förändringen.
Men utom dessa två i saken närmast intresserade parter finns
det en tredje, som visat sig mycket energiskt motarbeta en för-
4 It
N:o 28.
Lördagen den 17 April.
lindring åt detta slag. Det är de med ett modernt namn s. k.
/eministerna, hvilka uppställa principen om absolut likställighet
mellan nian och kvinna såsom norm för allt sitt görande och låtande
i offentliga ting. Att desse i Sverige lyckats väcka en så stark
opinion emot förevarande förslag, beror därpå, att denna rörelse
hos oss och öfver hufvud i Norden är starkare än i de stora kultur¬
länderna. Man får emellertid icke låta vilseleda sig af dylika rö¬
relser och öfverdrifter, som enligt min mening äro i hög grad skad¬
liga för vårt folks sunda utveckling. Det finns öfverensstämmelser
och likheter, men det finns lika bestämdt olikheter och icke-öfver-
ensstämmelser mellan man och kvinna på alla möjliga områden,
och man skall icke i något enda fall uraktlåta att iakttaga denna
åtskillnad, där den förefinnes. Jag bryr mig emellertid icke om att
vidare syssla med de af dessa personer anförda argumenten, utan
lämnar dem åt sitt värde.
Ty det återstår en part i saken, den viktigaste af alla, och det
är samhället och dess intresse. Detta talar ett helt annat språk
än <le senast nämnda. Samhällsintresset fordrar alldeles uppen¬
barligen, att man bör göra slut på detta kvinnoarbete och det af
två skäl, af hvilka det ena framförts flera gånger i dag. nämligen
kvinnans uppgift som fostrare af det framtida släktet. Det andra,
som i allmänhet icke blifvit så beaktadt, är, att kvinnan har arbete
att utföra i sitt eget hem, icke ett hemarbete för andra, utan ett
hemarbete för sin familj, hvilket i de flesta fall — påstår jag —
är mera värdt än den kontanta lön, hon kan intjäna, om hon går
på en fabrik och där arbetar. Detta hushållningsarbete samt om¬
sorgen om att hvad som kommer in genom mannens arbete skall
rätt förslå för familjens behof, är mestadels ytterst försummadt,
åtminstone där kvinnan har industriellt arbete och framför allt
nattarbete, då det måste så vara. Men rätt skött, har det arbetet
lika stor betydelse för familjens ekonomi som det tillskott, hustrun
kan lägga till mannens lön genom utearbete.
Slutligen få vi icke glömma — och det är kanske det vikti¬
gaste — att de internationella hänsynen visserligen icke få öfver-
skattas, men ännu mindre underskattas, allra minst då det icke är
fråga om mera tillfälliga kongresser och deras önskningar, utan om
beslut fattade af ett redan fast ordnadt institut, som har delegerade
utsedda af alla regeringar och från alla länder åtnjuter understöd,
och hvars framställningar bruka föranleda till lagstiftningsåtgärder
rundt om i världen. Man skall visserligen icke för den sakens skull
ordna sin lagstiftning så, att den går rakt emot egna intressen, men
det gör den i detta fall icke, och då måste hänsynen till utlandet —
framför allt i fråga om arbetareskyddet — bli afgörande. Därför
anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Håkanson, Edvin: När det gäller viktiga industriella
intressen, må det förlåtas en industriidkare, om han tager till ordet.
Jag ber då först att få tillkännagifva, att inom min egen industri
kvinnor icke användas till nattarbete, och såvidt det är mig be-
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 28. 4
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
natt arbete i vissa
industriella
företag.
(Forts.)
N.o 28.
M Lördagen (len 17 April.
ingående kant, liar användandet af kvinnlig arbetskraft nattetid inom textil-
kvinnor^an- industrin äfven helt och hållet upphört i vårt land; det torde åt¬
eländande till minstone höra till undantagen, fastän det tidigare varit mycket
nattarbeteivissa brukligt; jag tror icke, att numera många göra det. I allmänhet
industriella jjr det ju så och särskilt i donna industri, att man får mindre
(Forte.) Produkt af arbetet nattetid och mera affall, än när det utföres på
den tid af dygnet, då det rätteligen bör förrättas.
Men fastän denna industri icke är direkt intresserad i frågan och
jag således kan betraktas som opartisk, anser jag det vara mycket svårt
för en industriidkare att sätta sig till doms öfver andra industrier genom
att gå in på ett förslag, sådant som det här föreliggande. Jag har
åtminstone icke för min del sett någon utredning, hvaraf fram¬
går, att dessa industrier, som nu använda kvinnor för sitt arbete,
skulle kunna fortsätta på samma sätt som hittills, därest detta för¬
bud infördes. Man vet, hur viktigt det är, om eu fabrik skall
drifvas fullt rationellt, att hvarje funktion inom fabriken utföres på
sin bestämda tid, och att det hela verkar såsom en organism, där
ingen lem får neka att göra sin tjänst. Nu vet jag icke alldeles
bestämdt, hvilket slags användning kvinnorna hafva inom de olika
slagen af berörda industrier. Man kan tänka sig t. ex., att i eu
fabrik kvinnor användas för att förrätta visst inpackningsarbete och
att detta arbete bör utföras, så fort produkten blir färdig. Undan-
ryckes denna fabrik tillgång på den kvinnliga arbetskraft, man hit¬
tills användt för detta ändamål, och manlig arbetskraft icke finnes
att sätta i stället, är det alldeles uppenbart, att fabriken måste
vidtaga särskilda anordningar för att uppskjutandet af inpackningen
icke skall vålla svårigheter. Sannolikt måste det ordnas på det sätt,
att produkterna undanskaffas, transporteras undan till annat rum
för att där lagras till nästa dag. Det torde då vara tydligt, att
dennn fabrik skulle behöfva ikläda sig omkostnader för anskaffande
af lokal för detta ändamål.
Det har nämnts, att förhållandena i vårt land och i andra
länder äro lika, Ja, de kunna ju vara lika på det sätt, att en del
arbete förrättas af män och en annan del af kvinnor, men det är
en sak, som icke får förglömmas, att i många trakter af vårt land
tillgången på arbetskraft är så liten, att man där måste tillgripa
kvinnlig arbetskraft äfven på sådana områden, där i utlandet an¬
vändes enbart manlig. Detta förhållande har icke heller af före¬
gående talare beaktats.
Slutligen vill jag säga, att jag hyser ännu mer betänklighet att
gå in på detta lagförslag, än eljest skulle hafva varit fallet, med
anledning af dess internationella beskaffenhet. Det skulle ju blifva
bindande för oss så lång tid framåt som under 12 år, utan att för¬
ändring skulle kunna göras. Jag hör till den efterblifna sortens
människor, som icke kunna förstå, att vi skulle utdömas såsom kul¬
turell nation därför, att vi icke ginge in på en sådan mellanfolklig
öfverenskommelse, och det beror helt enkelt därpå, att jag icke kan
inse, att det har praktisk betydelse hvarken för vårt land och folk
eller dess industri att gå in på denna ouppsägbara konvention.
:>1 N:o 28.
Lördagen den 17 April.
Af hvad jag yttrat torde framgå, att jag sällar mig till dom,
som yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr vice talmannen: Af den förda diskussionen framgår
tydligen, att ett bifall till reservationen skulle medföra vissa olägen¬
heter, och därför kan man icke undra på om kammarens ledamöter
nu kunna vara tveksamma, huruvida de skola bifalla den. Men då
jag är öfvertygad därom, att fördelarna genom eu lagstiftning, sådan
som föreslås i motionerna och reservationen, alldeles bestämdt öfver¬
väga olägenheterna, vill jag uttala till protokollet, att jag för min
del kommer att rösta för bifall till reservationen.
Såsom stöd för utskottets hemställan har anförts både i utskot¬
tets betänkande och nu af utskottets ordförande, att afslag å denna
lag yrkas af de förbund eller de sällskap, hvilka i vårt land ha visat
det största intresset för att se kvinnan till godo och befordra
hennes bästa. Med anledning däraf vill jag säga, att jag sällan
blifvit så förvånad som jag blef i fjol, då jag tick so, att Fredrika
Bremer-förbundet både afstyrkt föreliggande lagförslag. Jag kan
tillägga, att jag blef icke blott förvånad utan verkligen bedröfvad,
ty den, som i likhet med mig med uppmärksamhet följt Fredrika
Bremer-förbundets verksamhet och sett. huru mycket godt det för¬
bundet uträttat och uträttar, huru mycket det verkligen gjort för
kvinnans bästa, den trodde, att detta förbund höll sig fritt och
kunde hålla sig fritt från den tendens, som enligt min uppfattning sned¬
vrider den starka opinion, som man kallar för kvinnosakssträfvandet.
Nämnda afstyrkande visar mig, att också Fredrika Bremer-förbundet
blifvit bundet af den uppfattningen, att intresset för att befordra
kvinnans bästa skall gå ut på åstadkommandet af likställighet mellan
man och kvinna. För mig är det klart, att denna uppfattning, denna
princip om likställighet mellan man och kvinna, har snedvridit hela
kvinnosaksfrågan, och att den, som verkligen anser, att mycket
behöfver göras för att förbättra kvinnans ställning, råkar in på en
afväg, när han såsom regel för sträfvandena sätter detta: likställig¬
het mellan man och kvinna.
Det andra skälet, som lagutskottets ärade ordförande anförde
som stöd för utskottets betänkande, var, att utskottet ledts af sträf-
vandet, att lika goda tillfällen för kvinnan till förvärf skulle beredas
som för mannen, eller att åtminstone icke möjligheten till eko¬
nomiskt förvärf skulle minskas eller försvåras för kvinnan; och det
är ju alldeles tydligt, att detta är det starkaste skäl, som kan
anföras för utskottets förslag. Men det har förvånat mig, att lag¬
utskottets betänkande och lagutskottets ordförande så ensidigt betonat
denna synpunkt, det ekonomiska förvärfvets synpunkt, och att icke
de andra synpunkter, från hvilka denna fråga bör betraktas, blifvit
jämförelsevis lika mycket beaktade. För mig är det tydligt, att
kvinnans nattarbete måste hafva ett mycket menligt inflytande på
hemmet, och att det verkligen därför i socialt och moraliskt hän¬
seende är i hög grad önskvärdt, om man nu kunde komma ifrån
kvinnans nattarbete. Därför, om jag också kan antaga, att åtmin-
Angående
förbtul mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbete i vissa
industriella
företog.
(Forts.)
N.o 28.
Lördagen den 17 April.
stone till att begynna med någon minskning i möjligheterna för
kvinnors”aL kvinnans ekonomiska förvärf skulle följa med ett bifall till motionen,
vändande nu anser jag, att de andra synpunkterna, den sociala och moraliska’
nattarbete i vissa äro af så öfvervägande betydelse i detta fall, att jag på denna
industriella grund anser mig höra yrka bifall till rservationen.
företag.
(Forts.)
Herr Almgren: Det är ju rätt egendomligt, att i en fråga som
denna, hvilken snart sagdt uteslutande berör industrien, endast en
representant för industrien yttrat sig. Jag har ansett, att det där¬
för kunde vara på sin plats, att äfven en industriidkare, som syssel¬
sätter uteslutande kvinnliga arbetare, i frågan säger några ord,
i synnerhet därför att jag för min del kommit till annat slut än den
föregående talaren på Älfsborgsbänken. Jag kommer nämligen att
rösta med reservanterna, och jag gör det af det skäl, att den
svenska industrien, som är i stark utveckling för närvarande, utan
tvifvel för framtiden kommer att förete ännu hastigare framsteg,
och de lagar, hvilka industriens utveckling lyder, äro dock i själfva
verket lika i alla länder. Det kan därvid icke påvisas någon olik¬
het, och de olägenheter, som skulle uppstå, ifall man undansköte
ordnandet af denna fråga, blifva på grund af industriens utveckling
större hvarje år som går. Ordnandet af denna fråga hos oss kan
man därför med tämlig säkerhet antaga snart åter förestå, om
den nu uppskjutes. Rörelsen i Europas andra länder har varit
för stark, och de reformer, som vidtagits, hafva varit för väl
motiverade, för att vi icke förr eller senare måste följa exemplet.
Men såsom sagdt, ju längre det uppskjutes, desto svårare blir öfver-
gången och desto svårare äfven följderna för det kvinnliga arbetet,
som då skulle drabbas däraf. Nu skulle däremot öfvergången med
det jämförelsevis ringa fåtal kvinnor, som ägnar sig åt nattarbete,
kunna försiggå ganska lätt.
Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till reserva¬
tionen.
Herr Åkerman: En talare på Bohuslänsbänken yttrade nyss,
att han ansåg, att lagutskottets ordförande hade svartmålat, när han
yttrade sig i den riktning, att, om man beröfvade kvinnorna rätten
att fritt välja sitt arbete efter tillgångsförhållandena, följden blefve
den, att de finge lof att ännu mera än förut slå sig på hemarbete.
Den ärade talaren på Bohuslänsbänken ansåg, att detta visst icke
skulle blifva händelsen, utan att de till följd af nattarbetsförbudet
uppsagda arbeterskorna skulle komma att ägna sig åt annat fabriks¬
arbete. Ja, för min del betviflar jag visserligen ingalunda, att de
efter förmåga komme att försöka få sådant arbete, men en annan
fråga blir, huru många som äfven med betydligt nedsatta aflönings-
fordringar komme att lyckas i denna sin sträfvan. Det är ju all¬
deles gifvet, att till följd af nattarbetsförbud afskedade kvinnor icke
kunna passa för hvilken fabriksindustri som helst, ty det fordras
tid för att lära sig ett nytt yrke, och arbeterskor kunna icke be¬
gära att blifva antagna inom andra yrken än sådana, för hvilka de
N:o 28
I.firdugvii ilen 17 April. •>>
tros vara användbara. De inåsto därför också begränsa sig till do
industriområden, för hvilka deras förutvarande verksamhet gjort
dem passande, men om de vid tiden för nattarbetsförbudets ikraft¬
trädande rådande konjunkturer icke blifva desto mera lysande, sii
lära nog de fiesta af då uppsagda nattarbeterskor af nyss antydda
skäl komma att gäckas i sina sträfvanden att få för dem passande
fabriksarbete. För att uppehålla lifvet för sig själfva och sina barn,
om de hafva sådana, måste de då i stället slå sig på hemindustrien,
och det torde herrarne litet hvar veta, huru mycket sämre de
kvinnor i allmänhet ha, som ägna sig åt hemindustrien, än de, som
fått anställning i fabriksdriften.
Jag har såsom ordförande i yrkesfarekommittén haft tillfälle
att höra ombud från ett par kvinnoföreningar, som hade begärt att
få yttra sig inför sagda kommitté, och jag kan försäkra herrarne,
att de arbeterskor, som där uppträdde och hvilka just hade syssel¬
sättning i sådan nattarbetsindustri, hvarom nu är fråga, sannerligen
icke voro slöa i sina anföranden, såsom den ärade talaren på Blekinge-
bänken tycktes förmena böra vara förhållandet, utan de uppträdde
tvärtom med den största energi och framhöllo för kommittén i bjärta
färger, huru bedröfligt det skulle blifva, om ett sådant lagbud som
det föreliggande skulle antagas. De hade nu så god förtjänst, att
de kunde hålla sina hem i helt annat skick, än hvad mängden af
kvinnliga arbetare annars kunde, till följd hvaraf ock barnen kunde
få bättre omvårdnad än som i allmänhet kom dem till del, och de
försäkrade att om de' skulle vända sig till annat arbete, skulle deras
ställning ingalunda blifva jämförlig, utan högst betydligt försämrad.
Det är icke småsaker, som denna lag krafvel-, ty förbudet omfattar
tiden från klockan 10 på aftonen till klockan 5 på morgonen, och
kvinnor få icke ens, när det är aldrig så brådtom, inom sagda tid
sysselsätta sig med fabriksarbete. Men det är icke nog därmed,
utan lagen krafvel- tillika minst 11 timmars kontinuerlig frihet från
arbete, och den lindring, som ett par talare framhållit kunna äga
rum, då det är extra brådtom, den består endast däri, att 11-timmars-
friheten kan inskränkas till tio timmars kontinuerlig frihet. Tim¬
marna från klockan 10 på kvällen till klockan 5 på morgonen äro
emellertid som sagdt alltid fritagna, och det är således icke bara
verkligt nattarbete, med fortgång natten igenom, som drabbas af
denna lag, utan arbetsgifvarne måste för att taga kvinnor i sitt
arbete underkasta sig att, huru brådtom det än må bli, icke med eu
kvarts timme efter klockan 10 på kvällen hålla dem kvar i arbetet.
Det må vara, att detta i många fall icke är af någon betydelse,
såsom t. ex. när det ordinära arbetet slutar klockan 6 eller 7 på
kvällen, men det är icke så i alla industrigrenar, utan många, såsom
t. ex. tryckerierna, hålla på mer eller mindre på natten, och i syn¬
nerhet tidningstryckerier med morgonupplagor få lof att hafva be¬
tydligt nattarbete.
Mig synes, att endast synnerligen kraftiga skäl kunna berättiga
till en så kraftig för att icke säga våldsam åtgärd som att medelst
raaktbud förmena kvinnorna rätten att själfva bestämma, hvilket af
An flående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbete i vissa
industriella
företag.
(Forts.
N:C 28.
54
Lördagen den 17 April.
Angående de till buds stående arbetena de få ägna sig åt, och tillse vi då,
lvinnt-s'an hv^ket detta skål skulle vara, så uppgifves det bestå i omsikten
vändande "Tu om det kommande släktet. Men i så fall borde man ju inskränka
nattarbeteivissa förbudet till att gälla de gifta kvinnorna eller de kvinnor, som hafva
industriella minderåriga barn i hemmet. Detta hafva emellertid lagstiftarne
(Forte ) lc'ce gjort, utan de hafva utsträckt förbudet till alla kvinnor. Och
1 °r s‘ hvarför? Jo, emedan man befarade — det vet man från förhandlin¬
garna på konferensen i Bern — att annars kunde äktenskapsfre-
kvensen komma att minskas, då många kvinnor af fruktan för natt¬
arbetsförbudet i ty fall skulle föredraga att förblifva ogifta. Men häri
ligger påtagligen ett bevis, att lagstiftarne skälfva haft en känning
af att detta lagbud skulle blifva ganska betungande för kvinnorna,
och då jag för min del anser det vara orättfärdigt och orättvist
att förmena kvinnorna att själfva bedöma, hvilket af de till buds
stående arbetena som kan vara det för dem lämpligaste, måste jag,
herr talman, yrka bifall till utskottets yrkande.
Herr Wallenberg: Det har redan yttrats så mycket både
kvalitativt och kvantitativt i denna fråga, att det kunde vara öfver¬
flödigt för mig att taga till orda. Jag gör det också endast därför,
att jag ser förslaget ur en annan synpunkt än den industriidkare
på Stockholmsbänken, som nyss uttalat sin åsikt i frågan.
Jag är icke intresserad i någon industri, där kvinnor användas
till nattarbete, och jag tillhör icke någon kvinnoförening, men jag
är absolut anhängare af den personliga friheten, så långt det är
möjligt, och jag är icke med om att individernas frihet stäckes i
ena eller andra afseendet, när det icke är behöfiigt. I så fall är
jag anhängare af likställigheten mellan man och kvinna, och jag
ser intet skäl, hvarför man i detta fall skulle beröfva kvinnan den
frihet som lämnas mannen. Jag vet mycket väl, att, om denna sak
beslutes, den naturliga följden blir den, att det genom lag stipuleras,
att icke heller mannen skall arbeta om natten. Jag anser det vara
statens både rätt och plikt att öfvervaka minderårigas uppfostran
och vård, men män och kvinnor, som kommit till mogen ålder, böra
få bestämma öfver sig själfva i så stor utsträckning som möjligt.
Vi hafva redan genom lag inskränkt, för ått icke säga förbjudit,
minderårigas arbete. Nu vill man inskränka kvinnans rätt att arbeta;
normalarbetsdagen ligger på bordet till behandling. Den blir allt
kortare och kortare, så att familjerna i sin helhet börja slå dank.
Tro herrarne, att det sammanhåller familjen? Tro herrarne, att det
sammanhåller samhället? Nej, det gör det icke. Det är arbetet,
det gemensamma intresset i den vägen, som håller tillsammans såväl
familjen som samhället, och därför, herr talman, är jag mot denna
inskränkning och ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet Swartz: Såsom herrarne väl veta, framlades i
fjol på min föredragning en kungl. proposition, som nu i år upp¬
tagits af motionärerna och som ju utgör föremål för behandling
just nu. Det är under sådana förhållanden alldeles själfklart, att
.J«>
N:0 23.
Lördagen den 17 April.
jag bär otfc ganska lifligt intresse af denna fråga och den utgång,
som den i år kan komma att få, då den utgång, som i fjol gafs åt
densamma på en sen nattimme, naturligtvis icke kunde lända mig
till synnerlig tillfredsställelse. Jag har därför med glädje i dag
förnummit, huruledes intresset för den föreliggande frågan har i
högst väsentlig mån stigit under den tid som förflutit, sedan den
förra gången utgjorde föremål för behandling här i rummet, och
huruledes äfven uppfattningen om dess vikt och betydelse har trängt
allt vidare omkring, något som för mig innebär den förhoppningen,
att, om frågan också icke, såsom jag dock ännu vill hoppas, redan
i år kan komma till ett definitivt afgörande, den i alla fall skall
alltmer mogna och den tid icke vara långt aflägsen, då äfven
Sverige kan få inrangeras bland de nationer, som hafva sanktionerat
hvad deras ombud på den internationella kongressen hafva med
deras regeringars medgifvande varit med om.
De skäl, som här .hafva anförts från de olika sidorna, äro af
tvåfaldig beskaffenhet. A ena sidan synes det uteslutande vara den
ekonomiska synpunkten som gjort sig gällande, den ekonomiska i
samband med hänsynen o till individens själfbestämmelserätt öfver
sina egna handlingar. A andra sidan är det de folkhygieniska, de
sociala och etiska synpunkterna, som hafva med stor skärpa fram¬
hållits. Jag vill icke här gå in på vidare utläggande af detta ärende.
Det har blifvit belyst från så många olika håll. Hvad som kan
vara att tillägga kan icke vara något nytt. Jag vill endast konsta¬
tera, att i alla andra länder, som nu hafva funnit sig nödsakade
till att gå in på en lagstiftning i denna riktning, där har det alltjemt
varit det ekonomiska skälet, det för individens själfbestämmelserätt
afgörande, som har varit det i verkligheten gällande, och som har
gjort sig gällande i en helt annan omfattning, än hvad ännu här i
landet är förhållandet. Vore det nu så, att man hade funnit dessa
skäl vara de starkaste, de mest bärkraftiga, vore det, synes mig.
tämligen gifvet, att det förhållande, som förut existerat, också fort¬
farande skulle äga bestånd, men så har icke varit fallet. I stället
har man funnit, att de folkhygieniska, de sociala och etiska skälen
hafva med större styrka trängt sig fram, och samhällets rätt har
måst göra sig gällande på bekostnad af individernas själfbestämmel¬
serätt. Det är den bittra erfarenheten af följderna däraf, att man
har låtit det ekonomiska skälet och själfbestämmelserätten göra sig
gällande i främsta rummet, som vållat omkastningen. Man har funnit,
att samhället fått betala för hvad som möjligen för en eller annan
enskild har kunnat synas såsom en fördel. Det är för att vi nu
här skola slippa gå den långa »via dolorosa», som dessa andra
nationer nödgats vandra för att komma till målet, som man fram¬
lagt det nu föreliggande förslaget att redan nu här i landet låta
de samhälleliga skälen vara de som tala och låta dem tala så tyd¬
ligt, att man icke därvidlag behöfver gå fram öfver så många för¬
svårade ekonomiska existenser, som mångenstädes varit oundvikligt.
Det vill synas, som om det skulle vara skäl att verkligen låta den
på andra håll inhöstade erfarenheten därvidlag vara en vis läro-
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbete ivispa
industriella
företag.
(Förty.)
N:0 28.
56
Angående
förbud mot
kvinnors an¬
vändande till
nattarbete ivissa
industriella
företag.
(Forts.)
Lördagen den 17 April.
mästare för oss, ty jag instämmer till fullo i hvad som nyss
att vi komma småningom dit. Komma vi icke dit förr, komma
dit, när förhållandena här i landet blifvit så outhärdliga, som
blefvo i alla de länder, som öfvergifvit det system, som vi ännu
hålla fast vid. Hvarför icke då komma dit, medan ännu de upp-
olfringar, som behöfva göras för att nå målet, äro så små, som de
nu äro, och då så mycket lidande därigenom kunde besparas?
Jag tror också, att det ur politisk synpunkt borde vara af
väsentlig betydelse att icke dröja med att ansluta sig till den inter¬
nationella lagstiftningen. Det kan icke vara för Sverige gagneligt
att på ett så viktigt område som på den internationella skyddslag¬
stiftningens område längre stå isoleradt, och jag ber därför att på
det lifligaste få yrka bifall till reservationen.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande punkter yrkats, dels att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, af herr Rudebeck,
att kammaren skulle afslå utskottets hemställanden och antaga det
förslag, som innefattades i den af honom m. fl. vid utlåtandet af-
gifna reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i punkterna 1
och 2 af sitt utlåtande n:o 43, röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den af herr
Rudebeck m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.
Omröstningen företogs och vid dess slut, sedan jämväl den för¬
seglade sedeln blifvit öppnad, befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 62;
Nej — 63.
Punkten 3.
Utskottets hemställan bifölls.
N:0 28.
Lfirdagen den 17 April. 57
Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag aflämnado nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 77 § i strafflagen
för krigsmakten den 7 oktober 1881; och
2:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i förord¬
ningen angående patent den 16 maj 1884.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående försäljning till Landskrona stad af två kronan
tillhöriga områden; och
2:o) angående upplåtande till vetenskapsakademien af ett till
lägenheten Lilla Freskati å Kungl. Djurgården hörande område.
Herr Ekman afgaf en motion, n:o 71, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering af löneförhållandena m. m.
vid rikets hofrätter. Denna motion föredrogs och hänvisades till
statutskottet.
Anmäldes och bordlädes:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckt
motion om sammansättningen och sättet för val af Riksdagens utskott;
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 91, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
regleringen af löneförhållandena m. m. vid kontroll- och justerings-
styrelsen,
n:o 92, i anledning af väckta motioner om beviljande af statslån
för anläggning af den så kallade Ostkustbanan, och
n:o 93, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående godkännande af postverkets utgifts-
stater för år 1910 m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 18, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 1, 3, 8 och 52 §§ i föi’ordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften,
n:o 19, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen den 6 november 1908 angående en
särskild stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper,
n:o 20, i anledning af väckt motion om en extra inkomstskatt
för år 1910 å inkomster af 25,000 kronor och därutöfver, samt
n:o 21, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning m. m. äfvensom en i
ämnet väckt motion;
lagutskottets utlåtande n:o 44, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 10, 11,
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 28. 5
H:o 28.
58
Lördagen den 17 April.
12 och IB §§ i lagen om handräckning åt utländsk domstol den
mars 1899 samt till lag angående ändrad lydelse af 2 och 3
lagen om verkställighet i visst fall af utländsk domstols beslut
6 mars 1899; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 9, i anl
ning af väckt motion angående skrifvelse till Kungl. Maj:t i
om upprättande af en lånefond för odling, utdikning och annan
jordförbättring.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3,5 2 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Isaao Hareris' Boktryckeri-Aktiebolag, 190b,