RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1909. Första Kammaren. N:o 14.
Lördagen den 27 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kungl. Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
1;0) med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning
2:6) med förslag till ecklesiastik boställsordning;
3:o) angående tilläggspension åt f. d. rektorn Jakob Persson;
4:o) angående tillägg till föreslagen ny stat för landsarkiven; samt
j • £JB£'ae-nc*e öfverlåtelse till Kristinehamns stad af viss kyrko-
herden i Kristinehamns pastorat på lön anslagen jord.
Justerades protokollen för den 19 och 20 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtanden:
v ni:° ni4: * ?nledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
Kungl. Maj:ts framställning om uppförande af en byggnad för vissa
kontor inom järnvägsstyrelsen;
n:o 35,° i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bere¬
dande af lånemedel för år 1909 för fortsatt utveckling af statens
telefonväsende;
• i1* anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag dels för undersökning rörande inrät¬
tande af farled mellan sjöarna Uddjaure och Storafvan, dels ock för
upprensning af det s. k. Väckholmssundet; samt
• * anledning af Kungl, Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om uppflyttning af Olskrokens järnvägsstation
till högre klass.
. Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrit velser: °
dels till Konungen
Första Kammarens Prot. 1909. N:o 14.
1
N:o 14. 2
Lördagen den 27 Februari.
n:o 13, angående bestridande af vissa kostnader för Kungl. Maj:ts
propositioner och för kommittébetänkanden; och
n:o 15, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till ny rullande materiel för statens järnvägar;
dels ock till fullmäktige i riksgäldskontoret, n:o 14, i anledning
af verkställd granskning af riksgäldskontorets förvaltning.
Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets den 24 och den
25 i denna månad bordlagda förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 19,
till Konungen, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets
grundlagar. _
Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 24 och 25
innevarande februari bordlagda utlåtanden:
n:o 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af lägenheter från förra hospitalsegendomen Kolstad i Östergöt¬
lands län,
n:o 28, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af ett till förra öfverstebostället Orreholmen i Skaraborgs län
hörande hemman Blackorna n:o 1,
n:o 29, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af fem lägenheter från förra majorsbostället Järrestad n:o 5, 7
och 23 i Kristianstads län,
n:o 30, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af tvenne områden från förra hospitalshemmanet Köpetorp n:o 1
i Östergötlands län,
n:o 31. i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af en lägenhet från förra militiebostället Gladsax n:o 21 i Kristian-
stads län,
n:o 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af mark från Laholms kungsladugård i Hallands län, samt
n:o 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försälj¬
ning af en lägenhet från förra militiebostället Norr Salbo n:o 5 i Väst¬
manlands län,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 24 och 25 innevarande
månad bordlagda memorial och betänkande:
n:o 6, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevill¬
ningsutskottets betänkande n:o 2, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om ändring af 11 och 13 §§ i förordningen angående
försäljning af brännvin den 9 juni 1905.
Lades till handlingarna.
n:o 7, i anledning af väckt motion om stämpel å bevis om till¬
stånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m.
Utskottets hemställan bifölls.
Om ändring i Föredrogs ånyo lagutskottets den 24 och 25 innevarande månad
grunderna för bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckta motioner om ändrad
lydelse af 2 § 1 mom. i förordningen angående skogsvårdsafgifter den
delning. 24 juli 1903.
3 N:o 14.
Lördagen den 27 Februari.
Lagutskottet hade till gemensam behandling föreliaft två till ut-Om ändring i
skottet öfverlämnade likalydande motioner, väckta, den ena under n:oi7^“"‘^‘^r”j, för
13 i Första Kammaren af herrar Herman Behm, P. M. Carlberg,^’^, *för.
Alexander Hamilton, Theodor Odelberg, Henning Wachtmeister, Hast. delning.
Lagerbring, August Bellinder, Fr. Pidderbjelke, C. J. Beck-Friis, Edv. (Forts.)
Bohnstedt, Eric Hallin och Gunnar Ekelund samt den andra under
n:o 33 i Andra Kammaren af herrar Ivan Svensson, A. P. Gustafs¬
son, Folke Andersson, A. Magnusson, Oscar N. Olsson, L. P. Mall¬
min, Carl Gustafsson, C. Wallentin, Carl L. Olausson, J. G. Fors¬
berg, 0. G. Erikson och Hans von Horn.
1 dessa motioner hade föreslagits Riksdagen att för sin del be¬
sluta sådan ändring i Kung], Maj:ts nådiga förordning angående skogs-
vårdsafgifter af den 24 juli 1903, att första momentet af § 2 erhölle
följande lydelse:
»De genom dessa afgifter inflytande medel skola användas sålunda,
att 4/5 fördelas mellan landstingsområdena efter den virkesmängd, som
för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda områdena
afverkad, och */5 af Kungl. Maj:t fördelas mellan de olika landstings¬
områdena efter pröfning af förefintliga behof.»
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda grunder hem¬
ställt, att förevarande motioner icke måtte till någon Riksdagens åt¬
gärd föranleda.
Herr Ridderbjelke: Jag borde nog som motionär yrka afslag å
utskottets förevarande hemställan, men det är icke min afsikt att göra
detta. Jag vill endast för kammaren framhålla, att det enligt mitt
förmenande hade varit bra mycket bättre, om år 1903, då förordnin¬
gen angående skogsvårdsafgifter antogs, Kungl. Maj:ts proposition i
ämnet blifvit antagen. Ty, om så varit fallet, hade Kungl. Maj:t fått
rätt att utdela skogsvårdsafgifterna till de län, som verkligen behöfde
dem.
Den nu föreliggande motionen, som utskottet afstyrka anser jag
vara ganska berättigad. Den är mycket moderat och går i den rätta
riktningen. En ändring är nödvändig, ty de skogsstyrelser, som till
sitt förfogande ha små medel, kunna icke sköta sig så, som de borde
göra, de kunna icke gå fram i den anda, hvarom lagen om skogs-
vårdsstyrelser talar, nämligen att hjälpa och undervisa de enskilda
skogsägarne. Och anledningen härtill är endast brist på medel. I
det län, jag tillhör, är skogsafverkningen mycket större, än den borde
vara, men några skogsvårdsafgifter inflyta visst icke för det. Och detta
kommer sig däraf, att skogsprodukterna icke exporteras, utan försäljas
inom landet, hufvudsakligen till Stockholm. Men såsom frågan nu
ligger anser jag mig icke höra yrka bifall till motionen, ty det är
verkligen bra otrefligt att komma och vilja taga något från andra,
synnerligast om dessa andra själfva behöfva sina medel och därtill icke
inse eller icke vilja inse, att de fått för mycket.
Jag har intet yrkande.
Herr Carlberg: Som den föregående talaren yttrade, hade det
säkerligen varit fördelaktigare, om Riksdagen år 1903 antagit det af
>’:o 14. i
Lördagen den 27 Februari.
Om ändring i regeringen framlagda förslaget till förordning angående skogsvårdsaf-
grunderna för gifter. Men då så icke skedde, är det naturligt, att vi, som hafva
SlifurnafSför-^enw,!L uppfattning, söka i gällande bestämmelser få till stånd eu
J delning, ändring, som i någon mån går i den riktning, vi anse vara den rätta.
(Forts.) Då vi föreslogo, att endast 1/5 af inflytande skogsvårdsafgifter skulle
användas på det sättet, att Kungl. Maj:t sattes i tillfälle att därmed
i någon mån tillgodose de län, som icke drifva någon virkesexport,
trodde vi, att vi möjligen skulle kunna få utskottet med oss i en så¬
dan begäran. Detta har emellertid icke blifvit fallet, utan utskottet
har afstyrkt motionen. Och utskottet har nu liksom förra året anfört
eu del skäl för sitt afslag.
Bland annat anföres det skälet, att den nuvarande fördelnings-
grunden är rättvis. Ja, det är ju möjligt, att den är rättvis, om skogs¬
vårdsafgifter na vore ett slags kommunal accis, som genom statens be¬
medling upptoges för de olika landstingsområdenas särskilda behof.
Men meningen kan icke vara den. Skogsvårdsafgifterna påläggas för
att skogsvårdsstyrelserna i hela landet skola erhålla medel till att
bestrida den verksamhet, som de enligt lagen ha att utföra. Och om
detta är riktigt, om medlen således böra användas till fördel för landet
i dess helhet, då bör fördelningen ske på annat sätt än nu sker. Nu
förekommer, att vissa län få mer än 50 gånger så stor andel af skogs¬
vårdsafgifterna som andra län, beräknadt pr hektar skogsmark, och det
kan väl icke vara riktigt. Ty nog kan man väl med fog påstå, att
behofvet står någorlunda i förhållande till arealen skogsmark inom de
olika länen. För att ett län nu skall få något af skogsvårdsafgifterna,
måste det afverka virke för export. Men om skogstillgångarne inom
länet förut äro anlitade eller användas till förbrukning eller försäljning-
inom landet, får länet ingenting. Och det anser jag icke vara rätt.
De medel, som staten ställer till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för
att sköta det dem anförtrodda uppdrag, äro dels skogsvårdsafgifterna,
som år 1906 uppgingo till cirka 700,000 kronor, dels ett anslag för
skogsodlingens befrämjande af 100,000 kronor att fördelas mellan de
olika landstingsområdena. Vid detta senare anslag är dock fästadt
det villkoret, att intet landstingsområde får mera än det belopp, hvar¬
med landsting och hushållningssällskap tillsammans eller ettdera af
dem bidragit till samma ändamål. Detta är eu restriktion, som gör,
att man icke heller med detta anslag kan utjämna den orättvisa, som
ligger i den nuvarande fördelningen af skogsvårdsafgifterna. Eu ut¬
jämning därmed skulle i alla händelser icke kunna ske, enär anslagets
belopp är allt för litet.
Motionärerna ha nu genom det förslag de framställt, sökt få 20 %
af skogsvårdsafgifterna eller omkring 140,000 kronor undantagna
från det sätt, hvarpå anslaget för närvarande fördelas, och fördelade
af Kungl. Majst utan något villkor, endast i mån af det behof, som
förefinnes. På det sättet skulle de nu lidande länen i någon mån få
sina intressen tillgodosedda. Utskottet säger nu, att de län, som för
närvarande få de stora anslagen, ingalunda ha något öfverflöd af skogs-
vårdsmedel, och att det ju måste kräfvas någon tid för skogsvårds¬
styrelserna att ordna sin verksamhet och hvar inom sitt område för¬
anstalta om det efter förhållandena lämpligaste sättet för skogskul-
5 N:o 14.
Lördagen den 25 Februari.
turens främjande. Det skulle ju ock, säger man, kunna vara möjligt, Om ändring i
att afgifterna hädanefter icke komma att stiga till så höga belopp.f6/
Ja, det är ju möjligt, att så kan komma att ske. Men jag undrar iniftornas‘för-
alla fall, om det kan vara riktigt, att 4—5 län skola erhålla hela sitt delning.
fulla behof af skogsvårdsmed el, under det att 17—18 län få alls ingen- (Forts.)
ting eller otillräckligt. Det förefaller mig vara riktigare, att tillgäng¬
liga medel fördelas någorlunda i proportion till hvars och ens behof.
I anledning af denna min uppfattning anhåller jag att få yrka
bifall till motionen.
Herr Fahlén: Enligt hvad jag trott mig finna af de motioner,
som afgifvits i den föreliggande frågan, ha motionärerna velat göra
sannolikt, att här uppkommit en ny fråga eller åtminstone en fråga
så väsentligt olika den som i fjol behandlades, att särskilda skäl nu
skulle föreligga för kammaren att godkänna motionärernas framställ¬
ning;. Så lärer nog emellertid icke vara förhållandet. Frågan är i
realiteten densamma i år som i fjol. Det gäller ytterst, huruvida de
nu gällande bestämmelserna rörande skogsvårdsafgifternas fördelning
äro att anse som »billiga och rättvisa», som utskottet säger, eller icke.
Vid sådant förhållande synes det mig, som om motionärerna hade
kunnat åtnöja sig med det beslut, som Riksdagen i fjol fattade så
godt som enhälligt eller i alla händelser med mycket stor majoritet. Jag
tror knappast, att det var votering ens i Andra Kammaren. Emeller¬
tid då frågan nu kommit upp, och då eu af motionärerna i denna
kammare yrkat bifall till motionen, skall jag be att få med några ord
beröra de grunder, som varit bestämmande för utskottets afstyrkande
utlåtande.
Såsom en genomgående grundtanke hos motionärerna framlyser
såväl i år som i fjol, att det skulle vara öfverflöd på skogsvårdsafgif-
ter i några län, hvilket öfverflöd borde användas till täckande af brist
i andra län. Såvidt jag kan förstå, beror denna uppfattning på en
ofantlig okunnighet om verkliga förhållandena, särskildt beträffande
förhållandena i de norrländska länen. Ty det är så långt ifrån att i
dessa län till följd af de skogsvårdsafgifter, som där jämförelsevis rikt
inflyta, skulle råda ett öfverflöd på skogsvårdsmedel, att dessa medel
tvärtom äro otillräckliga för att det hela och fulla ändamålet med den
nuvarande skogsvårdslagstiftningen skall kunna uppnås. Om man
tänker på, hvilka ofantliga vidder de norrländska länen omfatta, och
det tillstånd, hvari skogarna där befinna sig, kan väl litet hvar lätt
inse, att dessa medel, som vid första påseendet kunna synas vara stora,
i själfva verket äro ofantligt små, om det gäller att uträtta hvad som
bör och förr eller senare måste uträttas i skogsvårdshänseende. Det
är ju sant, att hos åtskilliga af dessa skogsvårdsstyrelser i räkenska¬
perna balanserats åtskilliga behållna kontanta belopp, som kunna synas
rätt ansenliga. Men jag tror, att motionärerna icke ha gjort sig rik¬
tigt reda för, hvarpå det beror, att dessa balanser till synes äro så
betydliga. Det beror på två omständigheter. Den ena är den, att
första året, skogsvårdsstyrelserna arbetade, de inflytande skogsvårds-
afgifterna icke kunde omedelbart disponeras, enär skogsvårdsstyrelserna
naturligtvis behöfde tid för att ordna sin organisation och rusta sig för
N:o 14. 6
Lördagen den 25 Februari.
Om ändring iden uppgift, som blifvit derå anförtrodd. Det gjorde, att åtminstone
grunderna /»»-första årets afgifter till mycket ringa del blefvo disponerade. Och att
S^ernåldför-U11^er den jämförelsevis korta tid, som skogsvårdsstyrelserna arbetat,
91 'delning, dessa medel icke blifvit utlämnade, utan fortfarande finnas kvar, det
Forts.) borde väl icke kunna väcka förundran. Mig synes tvärtom, att skogs¬
vårdsstyrelserna borde hållas räkning för att de gå tillväga med för¬
siktighet i detta hänseende. Ty man vet icke, om skogsvårdsafgifterna
skola hädanefter inflyta i samma omfattning som hittills. För min del
tror jag, att vi snart skola få se, att de ganska väsentligt nedgå. Den
andra omständigheten, som medverkar till medlens skenbara storlek
är den, att då i slutet af ett år rätt betydliga belopp inflyta från
statskontoret till skogsvårdsstyrelserna, dessa medel i det årets räken¬
skaper redovisas såsom en behållning. Men det är icke därför sagdt,
att de äro odisponerade. De kunna lika väl vara disponerade, ehuru de
komma att utbetalas först i början af det följande året.
Nu sade den siste ärade talaren — ja äfven den förste vidrörde
samma ämne — att det afverkas ofantligt mycket inom deras respek¬
tive landstingsområden, mer än hvad som vore förenligt med sund hus¬
hållning, utan att dock motsvarande skogsvårdsafgifter inflöte till skogs-
kassan. Och det nämndes också af, som jag tror, bägge de föregå¬
ende talarne, att detta berodde på, att skogsprodukterna inom dessa
landstingsområden förbrukades inom landet och icke blefve föremål
för export, Ja, om så är förhållandet, är det rätta vägen att söka
reglera detta som motionärerna föreslagit? Nej, den rätta vägen att
reglera detta vore väl att söka få skogsvårdsafgifter på icke endast
virke, som exporteras, utan äfven det virke, som förbrukas inom
landet. Och jag kan icke förstå annat, än att anloppet mot den nu
gällande fördelningsgrunden skall förr eller senare föra till, att äfven
för det virke, som säljes inom landet, skola utgöras skogsafgifter.
Här anfördes vidare, att det här icke är fråga om en kommunal
lagstiftning, utan att det här är fråga om en skatt, som skall utgå
och disponeras på samma sätt som andra skatter. Ja, härom torde
man kunna hafva olika meningar. Säkert är, att skogslagstiftniugen
icke är en allmän rikslagstiftning. Ty det är väl nära hälften af
vårt lands skogar, som äro därifrån undantagna. Och det lärer icke
kunna förnekas, att det är en bärande och grundläggande tanke i
skogslagstiftniugen, att det skall vara en länets angelägenhet, en rätt
för länet att inom sitt område ordna skogsvårdsförhållandena på det
sätt, som det finner lämpligt inom de gränser, gällande lag utstakar.
Och i analogi härmed bör det vara hvarje läns rätt att disponera de
skogsvårdsafgifter, som utgå från det länet. Jag undrar, om motio¬
närerna äro benägna att utdraga konsekvenserna af sitt resonnemang.
Jag tänker härvid särskilt på vägskatten. Jag tror, att de skulle
möjligen tveka, om det skulle göras en framställning i det hänse¬
endet.
Det förekommer ett uttalande i motionen, som jag icke kan un¬
derlåta att beröra. Det synes mig så synnerligen märkeligt. Där
står: »Det lärer väl ej heller kunna förnekas, att skogsvårdsmedel,
a och mellersta Sveriges mera fruktbara skogsmarker,
sin helhet större vinst än om de användas å skogs-
Lördagen den 27 Februari.
7 N:o 14.
markerna i landets nordligare delar, till följd hvaraf de äfven torde Om ändring >
böra i första rummet komma de förra till godo.» Alltså, därför attSf“ndeI’n“
skogen växer mindre fort i Norrland och mera fort i mellersta och‘för-
södra Sverige, skulle det, enligt motionärernas åsikt, vara konsekvent delning.
och riktigt att taga skogvårdsafgifter från Norrland för att därmed (Forts.)
bekosta plantering af skog i mellersta och södra Sverige. »Det vore
mera ekonomiskt». Jag undrar, om motionärerna våga tänka den
tanken till slut.
Jag skall vidare be att få nämna ett ord rörande ett motiv, som
är användt af motionärerna i deras motion. Det är ett uttalande,
som gjorts vid* skogsvårdsstyrelsernas möte i Stockholm i sistlidne
december. Där uttalade sig verkligen ombuden för en sådan omregle¬
ring, som motionärerna föreslagit. Men jag vill tillägga, att detta
skedde, efter omröstning, med 1 rösts majoritet. Och jag tror knappast,
att jag går för långt, om jag säger, att denna röstmajoritet tillkom
under synnerligen stor tvekan, åtminstone inom en skogsvårdsstyrelse,
som nog ställde sig mycket tveksam i frågan. Det kunde mycket
lätt ha händt, att majoriteten gått i motsatt riktning.
Ja, jag skall icke längre uppehålla mig vid saken. Jag ber en¬
dast att få anmärka, hurusom så godt som alla myndigheter, som yttrat
sig i denna fråga, såväl då det var fråga om lagens antagande som
sedermera, varit eniga om, att den nuvarande fördelningsgrunden är,
som lagutskottet två gånger sagt, billig och rättvis. Detta sade skogs-
kommittén. Det sade domänstyrelsen i sitt yttrande öfver nämnda
kommittés betänkande. Det sade särskilda utskottet vid riksdagen
1903. Och det uttalade Riksdagen icke allenast i fjol, utan äfven år
1905. Mot denna uppfattning åberopas visserligen det uttalande, som
år 1903 gjordes i frågan af dåvarande jordbruksministern. Och detta
uttalande må man ju skänka all respekt. Att olika meningar kunna
vara berättigade, det kan icke förnekas. Men då den nuvarande lag¬
bestämmelsen är fotad på så fast, bestämd och säker grundval, som
nyssnämnda uttalanden gifva vid handen, synes det icke sannolikt,
att Riksdagen nu skall vara beredd att införa nya grunder för den¬
samma, och i den förvissningen, att Riksdagen eller åtminstone denna
kammare skall hålla fast vid sitt i fjol fattade beslut, skall jag be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Odelberg, Theodor: Då jag undertecknat den ifrågava¬
rande motionen angående förändrade grunder för fördelningen af skogs-
vårdsafgifter, hvilken blifvit af lagutskottet afstyrkt, skall jag be att
få yttra några ord, men jag ber att få tillkännagifva, att jag icke
ämnar följa herr Ridderbjelke, som äfven undertecknat motionen, men
som slagit till reträtt utan något som helst strid.
Att jag sympatiserar med ifrågavarande motion torde vara mindre
underligt, då jag kontrasignerat den kungl. proposition angående skogs-
vårdsafgifter, som år 1903 aflämnades till Riksdagen. I denna förord¬
nings paragraf 2 föreskrefs, att de skogsvårdsafgifter, som komme att
inflyta, skulle ingå till en gemensam kassa och af Kungl. Maj:t årligen
fördelas mellan de olika länen i mån af de behof, som kunde uppstå.
Som herrarna minnas afgåfvos vid 1903 års riksdag åtskilliga pro-
N:0 14. 8
Lördagen den 27 Februari.
Om ändring i positioner med förslag till lagar och förordningar angående den en-
gvunderna forskMa skoksvården, hvilka lagar och förordningar djupt ingripa i den
^ ^enskildes förfoganderätt öfver sin skog. Utsikterna för att dessa för-
delning. slag skulle gå igenom voro icke stora. Det särskilda utskott, till hvilket
(Förta.) propositionerna remitterades, föreslog bland annat den förändring i§ 2
af förordningen om skogsvårdsafgifter, att afgifterna skulle fördelas
mellan landstingsområdena efter den virkesmängd, som blifvit inom de
särskilda områdena afverkad. Det uttalades tämligen otvetydigt såväl
i Första som Andra Kammaren man och man emellan, att såvida några
energiska åtgärder vidtoges för att försöka genomdrifva Kungl. Mapts
förslag i afseende å skogsvårdsafgifternas fördelning, skulle äfven samtliga
lagar och förordningar rörande den enskilda skogsvården af Riksdagen
afslås. Det hade således varit ett högt spel, om försök gjorts att få
Kungl. Maj:ts förslag rörande skogsvårdsafgifternas fördelning igenom.
Enligt mitt förmenande fattades emellertid 1903 års Riksdags be¬
slut rörande skogsvårdsafgifterna i lokalpatriotismens tecken. Sedan
dess hafva sex år förflutit, och nu skulle vi ju arbeta i den nationella
samlingens tecken, och då synes mig, som om vi ock skulle kunna
frångå 1903 års beslut. Det är icke alldeles gifvet, att ett län, där
det afverkas och exporteras virke i stor omfattning och således skogs¬
vårdsafgifter till stort belopp inflyta, äfven är i större behof af dessa
medel till skogarnas upphjälpande än andra län, där, till följd af sko¬
garnas sköfling sedan mänga år tillbaka, dessa afgifter mera sparsamt
inflyta. Förhållandet är kanske ofta det motsatta. Ty i de län, där man
fatt lära känna hvad skogsbrist vill säga, där är äfven intresset hos
såväl befolkningen som ock hos landsting och hushållningssällskap större
för att verkställa kulturarbeten än i sådana, som fortfarande hafva rika
skogstillgångar och där skogsbrist ej försports. De skogsvårdsafgifter,
som tillfalla dylika med rikliga skogstillgångar lyckliggjorda län, äro
kanske ej alltid så lätt att på ett lämpligt sätt använda, ty för att eu
skogsvårdsstyrelses åtgärder i afseende på skogsodling, dikning in. m.
skola blifva till varaktig nytta och välsignelse, fordras ovillkorligen,
att befolkningen kommit till full klarhet om bebofvet af de vidtagna
åtgärderna och att den äfven är redobogen att för ändamålet själi
göra uppoffringar.
För öfrigt tror jag, att det är absolut omöjligt att åstadkomma
en rättvis fördelning af afgifterna med de nu rådande bestämmelserna.
Jag har varit med om när fördelningen af skogsvårdsafgifterna första
gången ägde rum och kan därför tala af erfarenhet. När nu i år en
fördelning af afgifterna återigen skall verkställas —• den göres näm¬
ligen för fem år i taget — tror jag, att svårigheterna blifva lika stora.
Yisserligen äro exportörerna skyldiga att uppgifva, hvarifrån det ex¬
porterade virket härrör sig, men det är icke godt för en exportör, som
uppköper virke från tre eller fyra län, att bestämdt uppgifva, från
hvilka län' de olika virkesposterna leda sitt ursprung. Uppgifterna
blifva därför mer eller mindre godtyckliga.
Jag vill vidare påpeka att enligt den nu bestämda grunden för
fördelning af skogsvårdsafgifter få somliga skogsvårdsstyrelser endast
några hundra kronor årligen, under det andra skogsvårdsstyrelser få
mellan 100,000 och 200,000 kronor. Att medlen på sina ställen icke
9 JJ:0 14.
Lördagen den 27 Februari.
aro fullt behöflig^, visas bäst däraf, att somliga skogsvärdsstyrelserOm ändring i
laborera med behållningar på 100,000 kronor och däröfver. Underg™nde\na för
tiden kunna andra skogsvärdsstyrelser icke på långt när tillgodose de*f^na»/£"-
kraf, som ställas på dem, utan måste afslå framställningar om hjälp, delning.
Jag vill icke bestrida, att icke dessa lyckligt lottade skogsvårdsstyrel- (Forts.)
ser kunna finna användning för dessa stora summor, men jag är
också fullt förvissad om att dessa öfverskottsmedel kunna i andra län
komma till bättre användning.
Det har vidare sagts, att det skulle vara orättvist att taga medel
från ett län och lämna dem till andra. Jag vill dock påpeka en om¬
ständighet af betydelse härvidlag, nämligen att enligt förordningen
angående skogsvärdsstyrelser få icke några medel användas till statens
eller allmänna inrättningars skogar eller allmänningsskogar, och att,
enligt hvad jag hört uppgifvas, det hör till sällsyntheten, att skogs-
vårdsstvrelserna använda medel till upphjälpande af skogskulturen på
bolagsskogar. Men från virke, som afverkas på dylika skogar, inflyta
också skogsvårdsafgifter. Hvarför skall då ett län, där störa stats-
skogar finnas, ha mera rätt att komma i åtnjutande af afgifterna, som
inflyta från statsskogarna, än svenska medborgare i hvilken annan del
af landet som helst? Jag kan icke finna, att häri ligger någon rätt¬
visa.
Helst skulle jag hafva velat vara med om en motion i samma
riktning som Kungl. Maj:ts förslag vid 1903 års riksdag. Men då den
nu föreliggande motionen i alla fäll syftar åt det rätta hållet och
skogsvårdsstyrelsernas medlemmar vid möte i Stockholm i december
forlidet år fattade beslut i full öfverensstämmelse med motionen, ber
jag att få yrka afslag å lagutskottets hemställan och bifall till motio¬
nen. Jag kan icke påminna mig, att, såsom den föregående talaren
nämnde, beslutet fattades med så obetydlig majoritet som en röst.
Bland dem, som röstade för förändringen, befunno sig emellertid re¬
presentanter från de nordliga länen. Jag ber också att få påpeka att
från min sida förefinnes icke något som helst motiv att genom en för¬
ändring bereda mera medel åt den skogsvårdsstyrelse, där jag är ord¬
förande. Den åtnjuter ett ganska stort anslag, som icke kunnat fullt
utnyttjas utan gifvit behållning, så att om fördelning skulle ske efter
den _ förändrade grund, som nu föreslagits, en minskning af anslaget
för ifrågavarande styrelse är att vänta.
Jag yrkar bifall till motionen.
Herr Kinberg: Jag kan mycket väl förstå den önskan, som mo¬
tionärerna framställt, att erhålla större bidrag till främjande af skogs¬
vården inom sina orter, men jag kan icke understödja deras förslag
om sättet, hvarpå detta skulle vinnas, ty det skulle ske på bekostnad
af de norra orternas skogsvård. Som en föregående talare nyss nämnde,
uttalade både 1896 års skogskommitté och särskilda utskottet vid 1903
års riksdag den grundsats, som af Riksdagen sedermera godkändes, att
fördelningen af skogsvårdsafgifter skulle ske efter mängden af afverkadt
virke på de orter, där afverkning ägt rum. Jag anser för min del,
att fullt giltiga skäl finnas för denna grundsats. Det är både natur¬
ligt och nödvändigt, att successivt med afverkningen åtgärder vidtagas
>':o 14. 10
Lördagen den 27 Februari.
Om ändring iför återväxten och den afverkade skogens återställande, och lika nä¬
mnderna /^furligt och nödvändigt är det, att dessa åtgärder bekostas af en del
Si/°erreo«rf/sr-uta^ afverkningsvinsten. En sådan del af denna vinst utgör just skogs-
delning. vårdsafgifterna, och de böra därför komma skogshushållningen till godo
(Forts.) på de orter, där afverkniugen skett. Detta är ett naturligt och följd¬
riktigt resonnemang. Under vidhållande af nuvarande delningsgrund
ansluter jag mig därför till utskottets hemställan.
Med några ord vill jag emellertid påvisa, att det mot de norra
orterna skulle innebära en orättvisa att i det begynnelseskede, hvari
skogsvården där befinner sig, undandraga dem en betydlig del af dessa
afgifter. De norrländska skogarna voro i stort sedt ännu vid medlet
af förra århundradet föga berörda af afverkning och befunno sig i ett
tillstånd af urskog? Hvad är då en norrländsk urskog? Jo, en
skog visserligen med rika timmertillgångar men därjämte med
lika rik tillgång på vattenfvllda myrar och mossar utan aflopp.
Därigenom har under århundradenas lopp uppstått försumpning
inom stora delar af skogsmarken till skada för trädvegetationen.
Nu har emellertid afverkning öfvergått de flesta skogar, därvid
man hufvudsakligen hållit sig till timmerträden, men kvarlämnat
oväxtlig småskog, som är hinderlig för återväxten. Och först
på senare tiden bär man till följd af bland annat gynnsammare afsätt-
ningsförhållanden för småvirket kunnat vidtaga åtgärder — såsom hyg-
gesrensning, dikningar m. m. — för att återställa alstringskraften hos
såväl de kvarvarande skogsbestånden som den förvildade och till stor
del försumpade marken. Jag vill tillägga, att, enligt hvad geologiska
utredningar gifva vid handen, detta försumpningsfenomen är mera ak¬
tuellt i Norrland än på andra orter, beroende på ogynnsamma dräne-
ringsförhållanden, som åter ha sin orsak i terrängens och de norrländ¬
ska moränbildningarnas egenart.
När man tänker på dessa förhållanden, och att man här befinner
sig i eu öfvergångsperiod frän urskog till ordnadt skogsbruk, så kan
man lätt inse, hvilka kolossala arbeten som nu måste utföras i Norr¬
land för att skogarna efter afverkniugen skola få den alstringskraft,
som är nödvändig för att de för framtiden skola gifva nöjaktig afkast¬
ning. Jag drager däraf den slutsatsen, att man icke behöfver hysa
tvifvel om, att icke Norrland är i behof af hela det belopp af skogsvårdsaf-
gifter, som enligt gällande författning nu tillkommer denna landsdel.
Med anslutning till hvad herr Fahlén yttrat till bemötande af
motionärernas framställning, får jag på grund af utskottets utredning
och med stöd af hvad jag nu framhållit yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Fahlén: Jag tillät mig begära ordet med anledning af ett
yttrande af herr Odelberg. Han talade om, huru orätt det i alla hän¬
delser måste anses vara, att enskilda län ha fördel utaf afgifter för
sådant virke, som afverkas å statens skogar. Men detta är väl ett
skäl, som icke talar så mycket som det låter. Statens skogar äro huf¬
vudsakligen belägna i Norrbottens och Västerbottens län samt en del
af Kopparbergs län, och dessa skogar äro ju undantagna förordningen
om skogsvårdsafgifter. De små kronoparker, som kunna finnas i de
11 N:o 14.
Lördagen den 27 Februari.
öfriga — åtminstone i de norrländska — länen spela så liten roll, att öm ändring i
det icke lönar sig att tala om dem. Därest skogsvårdsafgift skulle98[“n'g*™j/afr
erläggas för virke, som afverkats å skogsmark inom landstingsområde,‘sjj-?‘rna» f/ir-
å hvilket lagen icke är tillämplig, restitueras denna afgift till veder- delning.
börande. (Forts.)
Den högt ärade talaren drog vidare i tvifvelsmål, huruvida min
uppgift om majoriteten vid skogs vårdsstyrelsernas möte var riktig.
Jag är emellertid i tillfälle att styrka min uppgift genom Skogsvårds-
föreningens tidskrift, som jag har i min hand, och som i sitt referat
öfver förhandlingarna vid samma möte innehåller bland annat den upp¬
giften, att utskottets förslag till skrifvelse angående fördelning af skogs-
vårdsafgifter bifölls med 11 röster mot 10, som voro för afslag.
Vid det ofta omtalade mötet yttrade en ärad representant för en
skogsvårdsstyrelse ungefär följande: »Det är så obehagligt att taga
penningar från andras fickor och stoppa dem i egna, och därför kan
jag icke vara med om förslaget, ehuru jag gärna skulle önska mera
åt mitt län.» Det yttrandet ställer — synes mig —- frågan i sin
rätta belysning.
Herr Rudebeck: Enligt hvad jag kan förstå är principen, hvarpå
förevarande bestämmelser hvila den, att med penningar, som influtit
från skogen, skaffa skog igen. Då är det ju ock fullt naturligt, att
penningar, som så influtit, skola användas till att upphjälpa och be¬
främja skogskulturen inom de län, hvarifrån penningarna kommit. En
ärad talare har framhållit såsom anmärkningsvärd! och oriktigt, att
skogsvårdsstyrelserna i de norrländska länen ligga inne med stora be¬
hållningar. Men detta har sin naturliga förklaringsgrund i, förutom
hvad utskottet påvisat, den omständigheten, att det krafvel- eu tid,
innan skogsvårdsstyrelserna kunna komma i full gång med sin verk¬
samhet och de inflytande medlen blifva ej genast förbrukade. Att så
kort tid efter det lagen trädt i kraft finnas större behållningar, inne¬
bär hvarken att dessa behållningar äro obeböfliga, eller att skogsvårds¬
styrelserna icke ha användning för medlen, utan beror helt naturligt
därpå, att skogsvårdsstyrelserna ännu icke kunnat hinna ordna kultur¬
arbetena och utveckla dem såsom vid en fullständig öfverblick finnes
vara mest ändamålsenligt och som framgent kommer att ske för hvarje
år. Dessutom torde väl icke någon kunna förneka, att förhållandena
i afseende å skogsvården och skogskulturen äro inom de norrländska
länen mycket olika dem i mellersta och södra Sverige. Man får icke
glömma, att skogskulturen i Norrland delvis kräfver särdeles ofantliga
summor penningar till följd af de besvärliga marker, som man skall
söka kultivera. Det är väl då uppenbart, att på sådana orter behöf-
vas större penningtillgångar, om man skall uppnå ett verkligt och
godt resultat, än på orter, där marken är lätt att göra skogbärande.
En stor del af Norrland måste uteslutande ägna sig åt skogskultur,
enär marken där icke lämpar sig för annan kultur, och att icke taga
hänsyn härtill kan icke vara klokt eller rätt.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på, att de län, som icke
få del af dessa skogsvårdsafgifter, enär sådana där icke inflyta, visst
icke äro utan medel till skogskultur, ty för deras behof kunna medel
K:o 14. 12
Lördagen den 27 Februari.
Om ändring i anvisas från annat särskildt anslag till skogskultur. Jag kan icke
grunderna för {{mt^ att
någon klandervärd lokalpatriotism ligger i den nu gällande
gifternas för-ordningen, utan det förefaller mig helt naturligt och rättvist, att skogs-
delning. vårdsafgifterna tillkomma de orter, där den afverkade skogen växt och
(Forts.) hvarifrån afgifterna komma.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ericsson: Herr talman, mina herrar! Då så många per¬
soner, som här är fallet, tecknat under föreliggande motion, kan man
befara, att vid en eventuell votering utgången icke är så alldeles gif¬
ven, ehuru lagutskottet är så godt som enigt i frågan. Det är detta,
som föranledt mig att bedja att få yttra några ord.
Jag vill icke tvista med herr Odelberg, huruvida det är mest
lokalpatriotism, att vissa landsändar söka behålla hvad vederbörande
myndigheter lämnat dem eller att andra landsändar söka åt sig för¬
värfva hvad de förstnämnda fatt. Det som för mig här är afgörande,
är, att lagen är af år 1903. Genom densamma tilldelades då några
landsdelar, några län, vissa belopp för att de därmed skulle ordna sin
skogshushållning. Denna har nu nätt och jämt hunnit komma i ord¬
ning. Kan det då vara skäligt, att Riksdagen efter en fem, sex år
uppträder och ändrar de normer, efter hvilka dessa medel fördelas, så
att de landsändar, som fått räkna på ett visst ungefärligt inkomstbe¬
lopp, nu skulle få denna inkomst reducerad med ända till en femtedel?
Jag anser, att detta skulle inge alldeles för litet förtroende till
kontinuiteten i Riksdagens beslut, hvarför jag, herr talman, ber att
få yrka bifall till lagutskottets nu föreliggande betänkande.
Herr Jonsson: Jag kan icke underlåta att uttala min förvåning
öfver, att herr Odelberg, som satt såsom vice ordförande vid skogs-
vårdsstyrelsernas sammanträde, icke har bättre minne, än att han velat
påstå eller förmena, att afgörandet af frågan där icke skedde på sätt
herr Fahlén augifvit.
När så skett i detta fall, kan man icke heller förvåna sig öfver
att motionärerna här påstå, att denna skogsvårdsafgift är »en af
Konung och Riksdag beslutad särskild beskattning», som Riksdagen
efter godtycke kan använda hur som helst. Nej, mina herrar, det är
ingen skatt, utan det är en skogsvårdsafgift, pålagd för ett särskildt
ändamål, i syfte att komma vederbörande trakter till godo i förhållande
till den skog, som för exportändamål afverkas. Det är någonting helt
annat, än att man pålägger samhället en stämpelskatt, bevillning eller
någon annan skatt, som gäller alla, oberoende af huruvida skatten på
den ena eller den andra trakten kommer att drabba befolkningen mer
eller mindre tungt.
Vi måste således här strängt fasthålla vid att den skogsvårdsaf¬
gift, som af Riksdagen antagits, är afsedd för ett speciellt ändamål
och till följd däraf också skall användas för ett speciellt ändamål på
det sätt Riksdagen har bestämt. Vill man sedan här komma och ut¬
sträcka rätten och taga dessa afgifter från de norrländska länen samt
lägga dem på de sydligare därför att skogen där skall växa bättre — vill
man följa den principen i lagstiftningen, fruktar jag att vi komma långt.
13 N:o 14.
Lördagen den 27 Februari.
Det är här — jag vågar säga det — den vanliga svenska afund- Om ändring i
sjukan, som utgjort hufvudmotivet till motionärernas framställning.?™"'*'’™0-^,’'
Man finner, att vissa län hafva mycket större inkomster af dessa skogImlrnai^f/r-
vårdsafgifter än andra, att vissa län få så godt som ingenting däraf,°7delning.
och det tycks vara mycket märkvärdigt, att Riksdagen ställer så till,
att det icke skall delas mark om mark öfverallt, oafsedt att det verk¬
liga skälet för afgifternas användning varit ett helt annat.
Jag ber, att de herrar, som icke fatta behofvet af dessa stora
skogsvårdsafgifter för de norrländska länen, något närmare tänka på
saken, innan omdömet så bestämdt fälles, att där är öfverflöd. Jag
hör själf till en skogsvårdsstyrelse, nämligen den i Gäfleborgs län, och
har därför reda på, hur det där kan ställa sig med detta behof. Skogs-
vårdsafgifterna där äro icke bland de största, men de äro likväl ganska
betydande. Under vårt första verksamhetsår gjorde sig där ett behof
gällande, att man skulle söka så långt möjligt var taga reda på hur
det var ställdt med skogarna i länet. Vår länsjägmästare, som fick
detta uppdrag, sökte approximativt efter resonnemang med personer i
de olika orterna och efter de kulturresor han gjort, framställa en bild
af huru det ställde sig i detta afseende. Den bilden blef enligt hans
uppfattning af följande utseende, nämligen att af länets i privat ägo
befintliga skogsmark, mellan 14 och 15 hundratusen har, ungefär
700,000 har dels genom kalhuggning dels genom rofhuggning i andra
former vore så beskaffad, att man utan kulturåtgärder aldrig kunde
hoppas att på denna areal få någon ordentlig skog. När motionen
behandlades på skogsvårdsstyrelsernas möte, omnämnde jag just denna
omständighet, men jag gick ut ifrån, att han kanske räknat något
högt och att det möjligtvis skulle kunna stanna vid 300,000 har mark
af den beskaffenhet, hvarom här är fråga, hvadan, om man skulle
kunna åstadkomma kultur för ett så billigt pris som 20 kronor per
har, vi där skulle behöfva — 6 miljoner kronor för att reparera de
skador, som finnas på våra skogar i nämnda län.
Däraf kunna herrarna finna, att den omständigheten, att under de
första åren i de norrländska länen betydliga behållningar vid årsbok¬
slutet framvisats, icke alls utgör bevis för att det i dessa län finns
öfverflöd af dylika medel. Vi ansågo det därför vara ytterst angeläget
att för vår verksamhet söka utfinna sätt och medel för att de pen¬
ningar, som styrelsen offrade i kulturändamål, också skulle blifva väl
använda, att således effekten af det arbete, som verkställdes, icke skulle
kunna spolieras af första beteshjord, när man sått och planterat, utan
att man såvidt möjligt borde se till, att arbetet också blefve för fram¬
tiden fruktbärande och gagnerikt. För detta ändamål sökte vi med
ägare af spolierad eller kalafverkad skogsmark träffa arrendeaftal på
50 år, grundade på den principen, att skogsvårdsstyrelsen blefve arren¬
dator af marken och att respektive ägare af marken icke hade något
att säga i afseende på skötseln af denna skog under de 50 åren, hvar¬
efter skogen åter stode till ägarens fria disposition. Det har lyckats
styrelsen att träffa åtskilliga sådana aftal, och åtgärden är dyr, ty
däri ingår, att man måste kringgärda kulturfältet, på det att det¬
samma icke af kreatursbete skall förstöras. Man får likväl trösta sig
Nso 14.
Om ändring i
grunderna för
skogsvårdsaf-
gifternas för¬
delning.
(Forts.)
14 Lördagen den 27 Februari.
iöfver denna dyrhet med tanken, att man åtminstone för framtiden kan
'räkna på godt resultat af dylika åtgärder.
Vidare är det eu känd sak, att skogsfrö för att gå väl till och
gifva plantor, som blifva af rätt beskaffenhet, så att de tåla klimatet,
bör anskaffas från trakter, hvilka hafva ungefärligen samma naturför¬
hållanden som de trakter, hvarest fröet skall användas. Det har icke
varit någon lätt sak att skaffa frö just under de betingelserna, hvarför
vi nu hafva köpt in mark och byggt upp en fröklängningsstuga och
satt till alla klutar — om jag så må uttrycka mig — för att inom
länet kunna insamla erforderligt frö. Jag vill också hoppas, att det
skall komma att lyckas. Däraf ser man, hur naturligt det har varit,
att det under första verksamhetsåret måst uppstå en betydlig behåll¬
ning, en behållning, som dock numera, åtminstone beträffande Gäfle-
borgs län, kommer att för framtiden vara en gången sak.
Det har sagts, att den grund, hvarefter skogsvårdsmedlen för när¬
varande skulle fördelas, är svår att tillämpa och att det skulle vara
mycket enklare att öfverlämna till Kungl. Magt att verkställa fördel¬
ningen alltefter behofvet i de olika orterna. Ja, det där går bra att
säga, men försök att tänka er in i, mina herrar, hvad det skulle blifva
för slags grund, som Kungl. Maj:t skulle följa för att göra denna för¬
delning på ett riktigare och rättvisare sätt än nu sker! Det lär väl
icke råda tvifvel om, att icke Kungl. Maj:t i så fall skulle få lof att
från skogsvårdsstyrelserna eller andra, som äga kännedom om förhål¬
landena, infordra uppgift om de grunder, hvilka vederbörande för
hvarje län kunna anföra till stöd för sina anspråk att få del af skogs¬
vårdsmedlen. Man kan då tänka sig, att dessa grunder kunna vara
af den ena eller den andra arten, ja, till och med att de kunna vara
skiftande inom de olika orterna; men jag utgår frän den förutsätt¬
ningen, att man skulle kunna tänka sig vissa ensartade grunder an-
gifvas i detta fall. Då är det en gammal idé, som fjolårets motionärer
upptogo, att skogsmarksarealen inom hvarje län härvidlag skulle vara
det afgörande. Naturligtvis kan dock icke denna fördelningsgrund på
långt när vara ens sä riktig som den nuvarande, om man ser bort
från rättsprinciperna i öfrigt, som endast kunna gälla nu tillämpade
grunder. Det ena länet har i hufvudsak blott duglig skogsmark; det
andra länet har en kolossal areal af mossmark eller fjäll och dylikt.
Hur skall man då kunna särskilja dessa arter af mark i hvart län, för
att nyssnämnda grund skall blifva ens tillnärmelsevis riktig? Det
lärer väl knappast vara tänkbart att komma till rätta med den.
Jag föreställer mig, att det gifves en annan tankegång att an¬
vända såsom skäl för ett uppgifvet behof. Det skulle vara, att skogs¬
vårdsstyrelserna föregående är eller de två föregående åren användt
så eller så mycket pengar, men att detta icke alls skulle hafva räckt
till för att tillfredsställa de behof, som förefinuas. Detta skulle så¬
ledes vara eu grund, hvarefter Kungl. Maj:t sedan skulle göra sin för¬
delning. Men är det icke möjligt, att skogsvårdsstyrelserna pa ett
alldeles olika sätt använda sina medel för kulturändamål? Kan det
icke hända, att den ena skogsvårdsstyrelsen i strid mot nu gällande
lags andemening ger mycket pengar för att återställa mark, som efter
1905 års ingång har spolierats genom utverkning, under det att en
Löedagen den 27 Fehruari.
15 N:o 14.
annan skogsvårdsstyrelse liäller sig strikt till lagens andemening, att Om ändring i
sådant bidrag skall lämnas endast för mark, som spolierats före 1905 graderna för
års ingång? Blir denna grund pålitlig att bygga på eller blir den^",'
bättre än den nu gällande? Nej, mina herrar! Här är saken helt delning.
enkelt den: billighets- och rättsprincipen får då icke gälla i denna (Forts.)
fråga, utan blott den principen, att en hvar skall kunna fä så mycket
som möjligt af den sammanlagda summa, som hos Kungl. Maj:t finnes
tillgänglig i form af skogsvårdsafgifter! Att Norrland med sitt karga
jordbruk, Norrland, som därför måste ur sina skogar taga eu betydlig
del af de nödvändiga inkomsterna, icke får sitt af dessa medel, det hör
icke hit, det bryr man sig icke om, utan det är blott att taga så, att
Skåne t. ex. får något tiotusental kronor mer än det för närvarande
har, eller att andra län, hvilkas jordbruk är af helt anoan beskaffenhet
än de norrländska länens, få det. Detta gäller frågan, och de herrar,
som hafva lust att votera för den idén, gratulerar jag till fortsättningen
i framtiden!
Herr talman, på af mig anförda skäl yrkar jag bifall till lag¬
utskottets hemställan i föregående fråga.
Herr Odelberg, Theodor: Jag ber att få protestera emot herr
O. Jonssons påstående, att jag skulle hafva farit med osanning. Så
förhåller det sig nämligen icke; jag har icke sagt, att herr Fahléns
uppgift vore oriktig, utan mina ord folio så, att jag ej kunde påminna
mig, att beslutet fattades med så obetydlig majoritet som en röst. Om
det nu var 11 röster mot 10, i stället för 16 mot 13, som jag trodde,
så har jag ju misstagit mig, och det erkänner jag; men jag har, som
som sagdt, aldrig yttrat, att herr Fahléns uppgift var oriktig.
Vidare har det tillvitats oss, som icke vilja vara med om den nu¬
varande ordningen, att vår sträfvan skulle dikteras af afundsjuka. För
min del får jag härpå svara, att det icke existerar någon afundsjuka,
utan att jag unnar de norrländska länen allt hvad de kunna få i skogs¬
vårdsafgifter; men jag kan icke påstå, att just därför att en skogs-
vårdsafgift influtit inom ett län, detta län ovillkorligen skall behöfva
denna afgift. Det bevisas häraf, att Malmöhus län blott har några
hundra kronor årligen i skogsvårdsafgifter, under det att andra län
hafva öfver 100,000 kronor, ja, närmare 200,000 kronor och att i åt¬
skilliga skogsvårdsstyrelsers kassor finnas behållningar på 100,000 kr.
och däröfver. Det tiar sagts, att det ej skulle vara lämpligt — hvar¬
före vet jag ej — att Kungl. Maj:t skulle få fördela de inflytande skogs-
vårdsafgifterna. Eu dylik fördelning är ej för Kungl. Maj:t främmande,
ty de anslag, som beviljas af Riksdagen för näringarnas upphjälpande,
fördelas ju i de allra flesta fall af Kungl. Maj:t efter behofvet på de
särskilda orterna. Det kan ju också hända, om fördelningen öfverlåtes
åt Kungl. Maj:t, att ej Norrland erhåller mindre andel af skogsvårdsafgif-
terna än hittills, men jag vill, att pröfning årligen skall äga rum, så
att det icke år efter år skall upprepas att, under det somliga skogs-
vårdsstyrelser absolut icke kunna tillgodose behofvet, andra laborera
med eu behållning af hundratusentals kronor.
Herr Jonsson har redogjort för, hur man går till väga i Gäfleborgs
län och påpekat, hurusom mau där samlar kottar och äfven vidtagit
H:o 14. 16
Lördagen dm 27 Februari.
Om ändring (andra åtgärder. Ja, det är ju lofvärdt, men om, sedan skogsvårds-
gmnderna /j;rstyrelsen utsatt det sålunda insamlade fröet, befolkningen icke är öf-
gifterna^för-^ertyoRd- otn att det beliöfs, om den icke sedan vårdar plantorna, om
1 delning, företagna utdikningar icke underhållas af de enskilda personer, på
(Forts.) bvilkas mark det dikas, så äro alla de pengar, som användts på dessa
företag, bortkastade; dessa pengar hade däremot kunnat användas bättre
på andra ställen i landet, där intresset för skogsodlingen är större.
Jag vill ännu eu gång påpeka — och jag riktar detta äfven mot
herr Ericsson — att mitt uttalande icke är dikteradt af afundsjuka,
utan att det föranledes af den önskan, att ifrågavarande medel skola
på bästa sätt komma hela landet till godo, icke blott en viss del däraf.
Det är också ur denna synpunkt, som jag fortfarande, herr tal¬
man, yrkar bifall till motionärernas hemställan.
Herr Barthelson: Då jag i sak delar samma åsikt som den,
hvilken byses åt den senaste ärade talaren, skulle jag kunna inskränka
mig till att instämma i hans anförande, men jag ber ändock att på
grund åt debatten få själf yttra några få ord.
Det ligger i sakens natur, att de olika länens intressen skola i
en sak som denna stå i skarp motsättning mot hvarandra. Enligt mitt
förmenande ligger det icke något orättfärdigt däri, att ett län, som
har stor export af virke och till följd däraf får stor inkomst af skogs-
vårdsafgifterna — för att begagna detta ord i stället för »skogsvårds-
skatten», på det att jag icke må såra någons känslor — också vill
komma i åtnjutande af dessa inkomster. Vi måste dock komma ihåg,
att rättvisan, som det här talas om i detta sammanhang, beror på
huru dessa skogsvårdsafgifter äro fördelade. Det beror på om grunden
för fördelningen är den rätta. Jag vill icke påstå, att den är det i
detta fall, utan långt därifrån. Utskottet bar i sitt betänkande på
sidan 5 något berört denna fråga, då det säger:
»Det måste nämligen enligt utskottets mening vara riktigt, att
de landsdelar, som lämnat det exporterade virket och hvilka alltså
måste anses hafva fått vidkännas afgifterna för detsamma, också få
tillgodonjuta dem för sin skogsvård. Och äfven om, såsom af motio¬
närerna anmärkts, enligt denna fördelningsmetod understundom kan
inträffa, att afgiften faktiskt kommer en annan ort till godo, än den,
hvarifrån virket tagits, måste detta dock anses såsom undantagsfall,
hvilka för fördelningens riktighet i stort sedt sakna betydelse.»
Jag måste erkänna, att jag i detta afseende intager en helt annan
ståndpunkt än lagutskottet. Jag anser nämligen, att det förhållande,
som utskottet här anfört såsom saknande betydelse, tvärtom är af stor
betydelse. För att klargöra, hvad jag menar, ber jag att få. anföra
några exempel från den stora exportstaden Göteborg, hvilken, såsom
vi veta, är försedd med rikliga kommunikationsmedel till kringliggande
trakter. Exportafgifterna för t. ex. Skaraborgs län fastställas på så
sätt, att exportörerna i Göteborg uppgifva, att så och så mycket af
det exporterade godset hafva de fått från det länet. Dessa uppgifter
kunna dock ej vara exakta, ty i verkligheten går det så till, att en
exportör kan köpa af en virkeshandlare, som är bosatt i t. ex. Små¬
land, säg Jönköping, och denne skickar eu ångbåtslast virke till Göte-
Lördagen den 27 Februari. 17 N:0 14.
L°r|f ^ustur kanske endast till obetydlig del af virke från Små-öm ändring 1
sina, under det att större delen däraf kommer från Östergötland. Det blir 9rundern<*f<>r
likvid icke Östergötland, som får exportafgiften härför, utan det blir >kocfvhrd>f-
Smaland, ty exportören uppger naturligtvis, att han köpt virket frän °‘f ZinL
v maland. Skaraborgs län afyttrar vissa år betydande mängder virke (Forts.)
till pappersmassefabriker, liggande norr om länet, hvilket virke i form
åt pappersmassa sedan sändes till Göteborg. Exportafgiften för detta
hvilken afgift rätteligen bort tillkomma Skaraborgs län, tillfaller
1 stället de^ län, hvarest dessa pappersmassefabriker äro belägna 0. s. v.
Jag påstår således, att stor oegentlighet råder i afseende å för¬
delningen af exportafgifterna, därför att den grund, hvarpå fördelningen
k vilar, icke är riktig eller tillförlitlig. Det är helt enkelt omöjlmtatt
under nuvarande förhållanden fullt exakt bestämma, hur mycket hvarje
landstingsområde skall hafva utaf dessa utgifter. Det synes lider dä,
som om det förslag motionärerna nu framlagt, hvilket afser, att landstings¬
områdena skola få hufvudparten af skogsvårdsafgifterna fördelad efter
afverkad virkesmängd — de skola ju få 80 % af desamma, under det
att de återstående 20 % skola fördelas mellan de olika landstingsom¬
rådena efter pröfning af förefintliga behof — det synes mig då, °sä<rer
Ä?”’oSOin om skulle vara en väg att utjämna de nu rådande miss¬
förhållandena mellan de olika länen i afseende på dessa afgifters för-
delning. Enligt mitt förmenande skulle föreliggande motion bidraga
till att utjämna dessa missförhållanden, i det att Kungl. Maj:t skulle
få rätt att bestämma, till hvilka län 20 % af den nu till sin härstamnin<r
obestämbara ungefärliga delen af skogsvårdsafgifterna skulle få öfver-
löras.
Af detta skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motio¬
närernas förslag.
Hen Rudebeck: Jag har begärt ordet med anledning af ett
yttrande af en ärad talare, ett yttrande, som för denna frågas rätta
bedömande är af stor betydelse. Den ärade talaren framkastade eu
antydan att befolkningen icke skulle omfatta denna kulturangeläoenhet
och skogs vår dss ty r els ern as åtgöranden med det intresse, som verkligen
erfordras, för att syftemålet skall vinnas, och menade, att därigenom
skogs\ ardsstyrelsernas arbete skulle i dessa trakter i ganska afsevärd
mån neutraliseras och med de stora summorna ej så mycket vinnas.
Jag tror likväl, att det är skäl att dröja med uttalandet af ett dylikt
omdöme, tills man har bevis för riktigheten däraf. För min del bar
jag åtminstone icke varit i tillfälle att erfara något sådant bevis på
bristande . intresse för skogskultur hos allmogen, hvaremot ett alldeles
motsatt förhållande från skilda håll meddelats. Det är detta ja» ve¬
lat framhålla, ty eljest kan ju hela frågan göras misstänkt och° icke
anses^föitjänt af det beaktande den hittills rönt och verkligen bör röna.
Gentemot den af mig åsyftade talaren vill jag också nämna, att
öfverdrift att tala om en behållning i ett län af sko^svårds-
afgifter pa ett par hundratusen kronor. Sa stor behållning finnes icke
i något län. Jag tror icke, att behållningen någonstädes uppgått hörnst
till stort mer än hundratusen kronor; och orsakerna till behållningen
hafva redan förut omnämnts och förklarats.
Första Kammarens Prat. 1909. A';o 14,
2
S:o 14. 18
lördagen den 27 Februari.
Om ändring i I öfrigt ber jag att få åberopa livad som i saken redan framhår
grunderna /örlits ocb vidhåller, herr talman, mitt förut framställda yikande.
skogsvårds-
iltdZZ Herr von Stapelmohr: Det var mig ett sant nöje att höra den
(Forts) talarei som först hade ordet, yttra, att han ansåge det bra otienigt
att tao-a medel af andra, synnerligast om de själfva behöfva sina me¬
del, tv detta tyder ju på att den talaren, som är motionär i ämnet,.
bär under den tid, som förflutit, sedan motionen afgafs och tills nu,
fått sin rättskänsla ändrad i annan riktning, eller samma riktning, som
utskottet anvisar. Det var emellertid icke. för att gifva uttryck åt
detta nöje, som jag begärde ordet, utan därför att en talare på halm ar¬
bänken yttrade, att han ansåge en orättvisa ligga däri, att somliga lan
få endast några 100 kronor i skogsvårdsafgifter, men andra mellan
100 000 och 200,000 kronor. Då jag tillhör ett län, som i afseende
å skogsvårdsafgifter är mera gynnade har jag önskat uttala en gen¬
saga emot detta yttrande i hvad det rör Jämtlands län. Som herran na
hafva sig bekant, är skogsarealen i Jämtlands län högst betydlig Area¬
len af enskild skog uppgår ungefär till 2,136,000 hektar, daraf 1,800,000
hektar sko^bärande mark. Det ligger i sakens natur, att, om skogs-
vårdsstyrelsen skall kunna på effektivt sätt öfvervaka lagens tillämp¬
ning pa denna vidsträckta areal, den behöfver en stor och kostsam
personal, helst afverkningar under vintern pågå pa hundratals stallen
samtidigt. Jämtlands läns skogsmarker äro besvarade åt störa for-
sumpningar, som hindra skogsväxten och genom sin utbredning hota
den friska skogen. Det är för att minska dessa olägenheter nödvän¬
digt, att de afdiknings- och torrläggningsföretag eller andra skop-
kulturarbeten, som företagas, gifvas eu stor omfattning, dragande be¬
tydande kostnader. De anslag, som skogsvardsstyrelsen fatt, <2 800
kronor för år 1906 och 75,000 kronor för år 1907, aro icke for störa
Tvärtom lämna de icke medel till ett så framgångsrikt och energiskt
arbete, som skulle vara behöflig! inom lånet till skogsvårdens for-
battiandesiare örebrobänken yttrade, att han ansåge, att skogs-
vårdsafaifterna borde liksom annan skatt gå till nationens gemensamma
bästa. "Han sade vidare, såsom det står i motionen, att. skogs var ds-
affnften är in^en kommunalskatt. I det sista har han ratt. Men da
han jämställer skogsvårdsafgiften med eu af Konung och Riksdag be¬
slutad särskild beskattning, hvilken i likhet med andra af staten upp¬
tagna skatter bör komma landet i sin helhet till godo i man åt i ve¬
derbörlig ordning utredda behof, är jag af alldeles olika mening mo
honom. Skogsvårdsafgiften har icke karaktären af eu skatt, som ..sta¬
ten upptager till medlemmarnas och nationens gemensamma basta,
utan är eu afgift, som hvilar på grundsatsen om skogsägarens skyl¬
dighet att efter utverkning sörja för skogens återväxt, eller att toi
pengar, som inflyta för afverkad skog, skall man söka skaffa skog åter.
Och° det är i följd af den grundsatsen, som skogsvardsafgitter uttagas
endast af viss grupp inom handels- och industriens värld eller, tra-
exportörer och det därför att dessa för att få råmateriel till sill rörelse
minska skogstillgången och hota med skogskapitalets utsinande. Det
är väl därför naturligt, att de skogsvårdsafgifter, som dessa erlägga,
Lördagen den 27 Februari.
19
?i:o 14.
!’Z:!r£iL tl|11 ,lfi °,rtoi1\ dar0 (le g°no,u sin verksamhet minskat skogstill- Om ändring
»ängen och minskat tillgängen på råmaterial. grunderna fö
J!,et „har yttrats af flera talare, att vissa län skulle hafva ett öf- ,kf?•»**,.
verttod pa skogsvardsafgifter och detta skulle bevisas genom do stora Ärna*
■■ .»stött, som toj* Jag »st icke, hvar talare funnit SS ' Z,l”'
.tura öfverskott. Åtminstone är sådant icke till finnandes i det län '
■'!g i,0r; Ja!ntlands- Från år 190t> till år 1907 fanns visserligen
etc stort öfverskott, omkring 100,000 kronor. Men detta har åtgått
under ar 1J07,_ sa att vid sistnämnda års utgång öfverskottet endast
utgjorde omkring 32,000 kronor, och det kan väl icke anses vara sä
stor summa, helst när man tar i betraktande, att skogsvårdsstyrelsen
måste ordna så, att den vid årets början har medel att täcka utgifter
tor arbeten, som beslutits eller igångsatts året förut, och till admini¬
strationskostnader, till dess nya utgifter inflyta. I Västernorrlands
aan var öfverskottet till 1908 33,626 kronor, medan i Örebro län öf-
verskottet till samma år var 17,120 kronor. Om man sätter dessa
sifiror i förhållande till skogarnes areal, är öfverskottet i Örebro län
större än i de bada norrländska länen, Jämtlands och Yästernorrlands
Har har ock anförts, att det skulle vara billigt, att eu del län
•som nu endast få ringa del af skogsvårdsafgifterna, finge mera, och
man borde därvid icke taga hänsyn till, att export därifrån icke sker.
' en vill anmärka, att i åtminstone ett län, Örebro län, går en
stor del åt det virke, som skulle kunna exporteras, i användning till
ortens egen industri, såsom kolning m. m. Vore förhållandet ej sa,
Kunde exporten blifva större och skogsvårdsafgifterna hö°Te.
Nu uppstår visserligen en stor olikhet mellan skilda län i afseende
a skogsvårdsafgifterna, men denna olikhet utjämnas däraf, att Kungl
Mapt, såsom flere gånger framhållits, utdelar anslag från skogsvårds-
mnder till större belopp till de skogfattiga länen än till de skogrika.
S?a har Jamtlands^ och Västernorrlands län fått endast 1,000 kronor
hvartdera under åren 1906 och 1907, då däremot under samma år Öre-
bri° 1 om aret oc}l Göteborgs och Bohus län resp. 24,500
IJC\",j i kr0I101\ Detta visar val’ att» om någon orättvisa mellan de
särskilda länens skogsvårdsafgifter funnits, denna högst betydligt un-
damöjts eller utjämnats genom Kungl. Maj:ts ingripande.
Frågan om skogsvårdsafgifternas fördelning har af alla de myn¬
digheter, som haft frågan om hand, noggrant undersökts, och myn¬
digheterna hafva kommit till det resultat, som föreligger i lagstift¬
ningen, eller att fördelningsgrunden skall vara den kvantitet ”virke,
som afverkats till export inom de olika länen. Då har man väl också
ratt att fordra, att, om en rubbning skall ske i den fastlagna grunden,
utan förryckning af den idé, hvarpå skogsafgifterna hvila, starkare och
mera talande skäl, än som af motionärerna framlagts, skola påvisas,
uag ber att fa yrka bifall till utskottets förslag.
i HeJ:r a/ B k enstam: Efter allt det understöd, som lagutskottet
redan fatt, är det kanske onödigt, att också jag, som tillhör majoiiteten
inom utskottet, nu säger några ord. Saken är emellertid den, att, så-
vidt jag kunnat finna, diskussionen i sin stora helhet egentligen ut¬
gjort en sammandrabbning emellan representanterna för de störa skogs-
N:o 14. 20
Lördagen den 27 Februari.
Om ändring i länen och representanterna för de mindre eller de, som hoppas, att ett
grunderna för bifall till denna motion skall gifva dem några fördelar.
tlcogsvårds- gQm par fördelen att tillhöra ett län, som är alldeles fristående
fördelning, från dessä båda intressen, ity att vi hafva vår egen skogslag, må det
(Forts) vara mig tillåtet att meddela, hur jag sett denna sak. .
Jag har noterat, att vi år 1903 efter ett grundligt ingående sak¬
förhållandena fastställt en viss princip, hvarefter dessa skogs vards-
afgifter skola upptagas och sedermera till länen ingå. Jag har vidare
antecknat, att vi i fjol med stor och öfverväldigande majoritet besloto
att stå kvar vid den princip, som år 1903 fastställdes. Nu kommer
ar 1909 eu motion, som frän en sidoväg, men dock alldeles tydligt,
vill bryta med den principen. Hvad är naturligare, än att man da
frågarHvad har inträffat? Skulle någonting verkligen härvidlag
kunna sägas hafva förorsakat en ändring i de bestående forhal andena,
borde naturligtvis giltiga skäl därför kunna åberopas. Jag skulle da
kunna tänka mig, att man kunde komma med sådana saklor hallan den
som att i de stora skogslänen sådant öfverflöd på skogsmedel vore ra¬
dande, att dessa icke kunde på lämpligt sätt utnyttjas Jag skulle ock
kunna tänka mig, att man kunde komma med bevis därför att skogs¬
vården i de andra, mindre skogbärande länen vore åt det för riket
synnerligen viktiga slag, att man finge särskildt tillgodose dessa lan,
äfven om man under sådana förhållanden måste åsidosätta skogsvården
i de stora skogslänen. Emellertid, intet af detta har inträffat. Man
bär icke ens påstått, att detta eller något annat inträffat. Allt
precis i samma läge som i fjol. Under sådana förhallanden kan åt¬
minstone icke jag förstå, att det finnes några riktiga sakskal för att
Första Kammaren skulle frångå den ståndpunkt, som den da, lag kan
nästan säga enhälligt, intog. Och därför ber jag nu, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Bellinder: Då äfven jag undertecknat den föreliggande
motionen, anhåller jag att få tillägga ett par ord, ehuru diskussionen
redan blifvit något uttänjd. Det har under denna visat sig, att de
talare, som förut uppträda antingen ställt sig på en ensidig norrländsk
ståndpunkt eller ock förfäktat ett allmännare riksintresse Ku vill jag
icke förneka, att de talare, som särskildt ifrat för att K orrland ute¬
slutande eller nästan uteslutande skall komma i åtnjutande åt skogs-
vårdsafgifterna, kunna så till vida hafva rätt, att skogsmtresset i Koir-
land är mera dominerande än på något annat ställe i vart land. Men
å andra sidan är det dock så, att det finnes skog, som behöfver vardas
äfven i de södra provinserna, om ock icke i samma utsträckning som
norrut. Hvad är då rättvisare, än att, då en skogsvardsfond bildas,
man hvarje år låter regeringen pröfva, hvar behoivet är storst. Det
blefve nog så i alla fall, att Norrland finge brorslotten. Motionärerna
hafva icke heller tänkt beröfva Norrland den, da de helt blygsamt
föreslagit, att blott 20 proc. af skogsvårdsmedlen skola ad regeringen
fördela! efter det största behofvet, vare sig detta visar sig i Norrland
eller i andra provinser. Då den synpunkt jag ansluter mig till ledan
förut utvecklats af herrar Carlberg, Odelberg och Barthelson kan jag
inskränka mig till att åberopa hvad de sagt och pa grund af hvad de
Lördagen den 27 Februari. 21 Pi:o 14.
yttrat yrka bifall till motionärernas förslag, hvarvid jag vägar pasta, Om ändring i
att om kammaren ställer sig på en mera ensidig norrländsk stånd-grunderna för
punkt, kommer den att låta allt vara bra som det nu är och halla 3k°9svård‘aJ-
tast vid hvad som beslöts åt' föregående Riksdag i motsats till hvad5''' delning. **"
regeringen önskade år 1903. Om man däremot, hvilket väl är rikti- (Forts.)
gast i eu stor nationalekonomisk fråga, ser på det allmänna intresset,
eller riksintresset, hoppas jag, att kammaren kommer att bifalla motio¬
närernas yrkande.
Herr von Baumgarten: Då äfven jag hyser den åsikten, att
det vore högst oförsiktigt och obetänksamt af kammaren att ändra ett
lagförslag, som på nyligen _ antagits, att det icke verkat mer än fem
ar, vill jag inlägga min röst däremot. De provinser, hvilkas repre¬
sentanter hafva skrifvit under motionen, äro företrädesvis de spann-
raalsproducerande trakterna kring de stora sjöarna, Mälaren, Vättern
och Hjälmaren, hvarifrån man kan transportera virke till de större
städerna och där afyttra det till högre pris, än som gälla i det län,
hvarifrån jag är. Jag erinrar mig, att jag i tidningarna sett riksbyg-
gets räkenskaper upptaga 2,000 pålar till 10 kronor stycket. Sådana
träd har jag sett vid pålningsarbetet af riksdagshusbygget under 2:ne
ar, och för sadana träd kunna vi i Kronobergs län icka få mer än 3
kronor. När de erhålla så höga pris för sina trävaror, kunna de bättre
skjuta till afgifter och kultivera sina skogsmarker.
Jag ansluter mig till dem, som yrka bifall till lagutskottets yrkande.
Herr Trygger: Eu ärad talare har för motionärernas förslag
framfört ett skäl, som, savidt jag förstår, dock icke passar in med den
motivering, som motionärerna själfva hafva användt; och ett beslut i
öfverensstämmelse med motionärernas förslag på de grunder, hvarpå
den ärade talaren stödt sig, skulle blifva någonting helt annat än hvad
motionärerna afsett.
Herr Barthelson gjorde gällande, att tillämpningen af nu gällande
bestämmelser vore synnerligen svår och att man i verkligheten icke
komrne till fullt riktiga resultat. Med anledning däraf ansåg han, att
det vore lämpligt, eller kunde ifrågasättas som lämpligt, att en del af
dessa afgifter ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för att efter Ivungl.
Maj:ts bepröfvande fördelas mellan de olika distrikten. Emellertid,
om det är så, att tillämpningen af nuvarande bestämmelser icke är
lätt och icke ger fullt så riktigt resultat, som lagstiftaren afsett, bör
man val söka att råda bot för den saken på det sätt, att resultatet
blir riktigare. Att däremot gifva Kungl. Maj:t befogenhet att använda
eu del af dessa afgifter för att jämna ut denna orättvisa kan icke vara
riktigt, då de grunder, som skulle bestämma Kungl. Maj:ts fördelning,
ingalunda äro grunder, som hafva sammanhang med orättvisan. Äfven
om det vore uppenbart, att ett område icke bidragit med ett enda öre
till dessa afgifter, kunde ju Kungl. Maj:t, och med rätta, ifall beslut
nu fattas i öfverensstämmelse med motionen, tilldela detta område del
i de influtna skogsvårdsafgifterna till skogsvårdens befrämjande.
Hvad lagutskottets hemställan angår, har för mig hufvudskälet
för dess godkännande vant det, som påpekades af herr Olof Jonsson.
Det är nämligen, att här icke är fråga om en beskattning af skogs-
N:0 14. 22 Lördagen den 27 Februari.
Om ändring i afverkning, ty då borde naturligtvis icke blott det exporterade virket,
grunderna för u^an äfven det inom landet sålda virket underkastas denna afgift —
tkf,3'Våar»dft- busbehofsvirke skulle vara det enda, som kunde komma i fråga att
3> delning/ undantagas. Det är bär icke fråga om en beskattning, i kvilket fall
(Forts.) det vore rättvist, att medlen fördelades på sätt kunde vara lämpligt
för skogskulturens befrämjande inom landet öfverhufvud taget, utan
det är afgifter, som äro pålagda vissa, och då är det väl rimligt, att
dessa afgifter också användas till de orters bästa, som fatt betala
dem. Detta är det skäl, på grund af livilket jag yrkar bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Lindblad: Detta berör ju egentligen icke Södermanland
så mycket och jag ser frågan icke alls ur lokalsynpunkt, men det_ före¬
faller mig märkvärdigt, att, när det väckts förslag att ställa till Kungl.
Maj:ts förfogande medel för att utjämna en sak, man icke skall hafva
det förtroendet till Kungl. Maj:'t, när Kungl. Maj:t en gång begärt
det hela, att åtminstone nu lämna i hans hand en femtedel för att
skipa denna rättvisa mellan olika delar af vart land. Jag vill jämföra
detta med ett annat förhållande, som snart kommer på Riksdagens
bord, det är utjämnandet af vägskatten. Vi veta, att det finnes väg-
distrikt, som på grund af gällande bestämmelser få alldeles orimligt
hög vägskatt, och den ene motionären efter den andre kommer och
beklagar sig öfver att väglagen drabbar hardt. Da är det kanske
norrlänningarna, som komma och peka på att det behöfves hjälp från
andra trakter.
När man nu icke begär mer än en femtedel och vall lägga detta
i Kungl. Maj:ts hand, tror jag, att kammaren med lugn kan bifalla
motionen.
Herr Asker: Då denna fråga förelåg till behandling vid 1908
års riksdag, försvarade jag i Andra Kammaren lagutskottets stånd¬
punkt och jag ber nu att med några ord få göra det i Första Kam-
in ärGu•
Jag tillhörde år 1907 skogskommittén. Inom denna blef efter
långvarig debatt den princip fastslagen att med penningar från sko-
o^gii få skog igen och som konsekvens däraf, att de län, från hvilka
skogsexporten hufvudsakligen gick, också skulle få medel till en latio-
neli skogsskötsel. Det debatterades inom kommittén, huruvida man
lämpligen borde taga skogsarealen eller virkesmängden såsom grund
för skogsvårdsafgifterna. Och man stannade vid virkesmängden såsom
lämpligaste beräkningsgrunden. Det framhölls, att Malmöhus län skulle
snart lag dt blifva utan skogsvårdsafgifter, men det ansågs såsom en
naturlig följd däraf att detta län icke har någon nämnvärd export åt
virke. Nu invänder man, att en del län blifva sa att säga utan alla
inkomster för skogskultur. Det är dock att märka, att dels ett anslag
på 100,000 kronor hvarje år utgår till skogskultur och dels ett anslag
på 60,000 kronor årligen utgår till skogsvårdsstyrelserna. Jag kan
exempelvis nämna, att Göteborgs och Bohus län af dessa anslag fatt
20,500 kronor till skogskultur och 4,500 kronor till skogsvårdsstyrel-
sen. Det har framhållits under debatten i dag, att denna fråga mest
23 N:o 14.
Lönlagen den 27 Februari.
galler det norrländska intresset. Jag vill då nämna, att inom de län,Om ändring i
som skogskommittén genomreste, funno vi den bästa skogbärande mar-' för
ken i Värmland, Dalarne, Hälsingland, Ångermanland och Jämtland.*^*® 0® jår_
Det kan under sådana förhållanden icke synas underligt, om dessa län
gorå anspråk på att få så mycket medel, som erfordras för en naturlig (Forts.)
skogskultur.
Under dessa förhållanden och på de skäl lagutskottet i öfrigt an¬
fört anhåller jag att få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlig¬
het med de yrkanden, som därunder framställts, propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt
vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla herr Behms med fleres i ämnet väckta motion; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles herr Behms
med fleres i ämnet väckta motion.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 72;
Nej — 39.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 24 och 25 i denna månad bord-o», döiutraf-
lagda utåtande n:o 11, i anledning af väckt motion om dödsstraffets fets afskaf-
afskaffande. fande.
I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad mo¬
tion, n:o 153, hade herr Emil Kristensson jämte 47 andra af kam¬
marens ledamöter hemställt, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande frågan om dödsstraffets borttagande
ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill detta öfvervägande kunde föranleda.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på angifna skäl hem¬
ställt, att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
S:o 14. 24 Lördagen den 27 Februari.
Om dödsstraf- Grefve Wachtmeister, Hennning: Lagutskottet bär afstyrkt
fett afskaf- den ifrågavarande motionen om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande
fande. utredning om dödsstraffets afskaffande. Jag bär visserligen intet annat
(Forts.) yrkade att göra än att instämma med lagutskottet, men jag anser
mig dock berättigad att yttra några ord, dels därför att frågan nu i
och för sig är sä aktuell och dels därför att man söker att så snart
som möjligt få fram denna reform, som, att döma af det stora antalet,
ett 50-tal, motionärer i Andra Kammaren möjligen blir antagen af denna
kammare. Och då jag icke kan tänka mig, att Första Kammaren an¬
tager motionen emot lagutskottets afstyrkande hemställan, så kommer
denna kammare möjligen att blifva utsatt för det påståendet, att den
är emot reformer. Därför anser jag, att ärendet bör äfven nu under
diskussionen belysas, och skälen för lagutskottets afstyrkande hem¬
ställan än mera framhållas.
Här säges uti reservanternas utlåtande bland annat följande:
»Klart är också, att, ifall obestridligen genom dödsstraffets tilläm¬
pande förekommes en mängd svåra förbrytelser, hvilka i motsatt fall
skulle kommit till stånd, man kanske måste finna sig i bibehållandet,
af eu dylik barbarism. Vår egen ofvan omnämnda erfarenhet bestyrker
dock icke utskottets uppfattning.»
Här talas om erfarenhet. Enligt mitt förmenande kan den bästa
erfarenheten, hur en dödsdom verkar, lämnas just af den dödsdömde
själf. Jag ber att fä framhålla ett uttalande, som jag har från säkert
håll, ett uttalande, som gjordes just af en dödsdömd, innan han fördes
till afrättsplatsen. Detta" uttalande är af den kände förbrytaren Hjert,
som afrättades år 1876. Han sade till en honom besökande prästman,
sedermera kyrkoherden Beskow: »Måtte icke dödsstraffet afskaffas i
vårt land. Hade vi», d. v. s. han och hans medbrottsling, »anat, att
dödsstraffet skulle komma att blifva tillämpadt på oss, skulle vi icke
hafva begått dessa förbrytelser, som vi nu gjort.» Tydligt är, att
dödsstraffet icke bör nu afskaffas. Då underrättelsen i går kom ut öf¬
ver landet, att Hans Majestät Konungen behagat bifalla den nåde-
ansökan, som den dödsdömde Nilsson från Malmö insändt, tror jag, att
denna underrättelse mottogs af största flertalet af landets befolkning
med tillfredsställelse med anledning af de förhandenvarande förhål¬
landena. Men jag är öfvertygad, att eu dylik tillfredsställelse skulle
icke möta eu underrättelse om, att Riksdagen och regeringen ämnade
gå i författning om dödsstraffets afskaffande.
Det har framhållits såsom ett skäl för afskaffande af detta straff,
att det så sällan tillämpas. Men det är ju icke något skäl, lika litet som
man får resonera som så, att när dödsstraffet finnes, skall det ofta
tillämpas. Båda dessa resonemang äro absurda. Fängelsestraffet ver¬
kar tydligen icke så afskräckande på hårda naturer som dödsstraffet.
Och jag anser, att om endast en enda större förbrytelse skulle kunna
förhindras genom att dödsstraffet står kvar, så är det Riksdagens skyl¬
dighet att se till, att det icke afskaffas. Sedan blir det domstolarnes
sak att döma och Konungens sak att afgöra, att detta straff endast i
allra yttersta nödfall användes. Jag anser, att tiden ännu icke är mo¬
gen för denna reform. I anledning däraf anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
25 N:o U.
Lördagen den 27 Februari.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 24 och 25 innevarande februari Om bort-
bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion om skrifvelse ;trl9a”de ur
till Kungl. Maj:t angående borttagande ur strafflagstiftningen af af straff-"
följden förlust af medborgerligt förtroende. påföljden för-
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad lust af med-
motion, n:o 151, hade herrar Bernli. Eriksson, Värner Rydén, RfborgerUgtför-
A:son Berg, Rol). Karlsson, Carl Lindhagen, Hjalmar Branting, Ernst lroen e'
Blomberg, Knut Kjellberg, Janne Tynell, Sven Linders, Charles
Lindley, Knut A. Tengdahl, Hj. Rissén, J. A. Wallin, Herman
IAndqvist, Aug. Nilsson, Nils Larsson, A. J. Hagström, L. J. Carls¬
son, E. C. Kropp, K. A. Borg, C. E. Svensson, Johan Åberg, Q. A.
Rundgren, Sixten J. Mogren, A. C. Lindblad, Gustaf Strömberg, O.
H. Waldén, E. A. Leksell, Viktor Larsson, Emil Kristensson, Sven
Persson, N. Edv. Lindberg och Ernst Söderberg föreslagit, att Riks¬
dagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till
borttagande ur vår lagstiftning af strafftillägget förlust af medborger¬
ligt förtroende.
Utskottet hade i förevarande utlåtande hemställt, att Riksdagen,
i anledning af ifrågavarande motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, under hvilka förutsätt¬
ningar straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende måtte kunna
ur lagstiftningen borttagas, samt för Riksdagen framlägga det förslag
till lagbestämmelser, hvartill eu dylik utredning kunde föranleda.
Herr Sörensson: Jag kan icke underlåta att uttala mitt tack
till lagutskottet för den hemställan, som lagutskottet har ansett sig
böra göra. Den är affattad med nödig försiktighet, såvidt jag förstår,
men också med stort tillmötesgående. Och härvidlag är nödigt att
göra allt, hvad man kan, för att lösa denna fråga.
Då jag för åtskilliga år sedan hade äran att sitta i Riksdagens
lagutskott, hade jag ämnat att väcka en motion i riktning att få denna
straffpåföljd borttagen, men då underrättade man mig om, att det
hade redan af Riksdagen afsändts en skrifvelse härom till Kungl. Maj:t,
hvarför man borde afvakta resultatet däraf. Om det så förhåller sig,
så hoppas jag, att den skrifvelse, som nu föreslås och som jag förmo¬
dar kommer att afgå, måtte få till resultat, att utredningen så snart
som möjligt kommer till stånd, så att det icke måtte dröja åratal, in¬
nan någon frukt af detta förslag blir synlig. Jag kan icke neka till,
att vi präster ofta få i mycket hög grad erfarenhet utaf, huru menligt
denna straffpåföljd verkar. Genom fångvårdsstyrelsens åtgörande kom¬
mer nämligen ofta en person, när han utstått sitt straff, att besöka
pastor. Förhållandet är, att han ofta kan hafva litet penningar inne-
stående, som af befälet öfver fångvårdsanstalten sändes till pastor i
hemsocknen. Han kommer så till mig för att uppbära detta belopp.
När jag då vänder mig till denne man och säger: »Nu har ni utstått
N:o 14. 20
Om bort¬
tagande ur
lag »ti finingen
af straff-
påföljden för¬
lust af med¬
borgerligt för¬
troende.
(Forts.)
Lördagen den 27 Februari.
ert straff. Nu är det väl meningeu, att ni skall blifva en hederlig och
ordentlig människa? Ni är en kraftfull person och kan väl på heder¬
ligt sätt förtjäna ert uppehälle», så har svaret, som jag i så fall får,
vant detta: »Ja, om jag bara hade medborgerligt förtroende. Här
kan jag icke tå något arbete. Här känna de mig, men vill pastorn ge
mig ett betyg», ett rent betyg som det heter, »så att jag kan gifva mig
bort till ett annat håll, där jag icke är känd, så tror jag nog, att det
skall gå.»
Arbetarna äro också ofta så hårda, att de säga: »Vi arbeta icke
tillsammans med eu tjuf — eller hvad det nu är för ett brott, som
kan vara begånget. — Med en sådan vilja vi icke arbeta.» Vi präster
stå då i en mycket obehaglig ställning. Jag har själf, det erkänner
jag öppet, gått vid sidan af lagen, då jag gifvit en sådan person be¬
tyg, hvari jag icke sagt, att han äger medborgerligt förtroende, utan
helt enkelt utelämnat den saken och gifvit honom det vitsord från mig
personligen, att jag anser honom böra rekommenderas till det bästa,
och det bara för att han skall få arbete. Men i många fall är han
icke hjälpt med ett sådant intyg, utan man vill hafva officiellt präst¬
betyg, huruvida han äger medborgerligt förtroende, och det kan han
icke få. Jag anser det vara af den största betydelse, att man hjälper
stackars fallna människor att åter blifva nyttiga samhällsmedlemmar
och att vi, åtminstone hvad arbetssökande beträffar, måtte kunna åter¬
ställa dem i fulla medborgerliga rättigheter. Om det på andra områ¬
den gifves något fall, där sådan straffpåföljd måste stå kvar, kan jag
verkligen icke bedöma, men det kommer sannolikt i utredningen
att afgöras.
Jag har emellertid vid detta tillfälle icke annat att göra än att
uttala den förhoppning, att denna utredning så snart som möjligt
måtte komma till stånd, och att, om det icke möter för stora svårig¬
heter, beslut om borttagande af straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende måtte få retroaktiv verkan, så att det blir till gagn äfven
för dem, som redan råkat in på brottets bana.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Wieselgren: På 6:te och 7:de sidorna i lagutskottets be¬
tänkande står det ett citat ur en vanfrejdad mans skrifvelse till fän¬
gelsepredikanten i Uppsala. Och det är ju så vanligt, att när man får
del af ett lefnadsöde, men delgifningen slutar midt i, så vill man
veta, »hur det gick». Det är för att låta kammaren veta, hur det
gick i det här anförda fallet, som jag begärt ordet. Jag bär gjort
det så mycket hellre, som den upplysningen, jag går att gifva kam¬
maren, innebär det allra kraftigaste understrykande utaf den åskåd¬
ning, som lagutskottet har i frågan framställt.
I citatet säger den unge man, hvarom frågan gäller, att lian »ja¬
gats som ett vildt djur genom snart sagdt halfva Sverige från den
ena platsen till den andra». »Nu», fortsätter han, »är det emellertid
gudskelof slut, och jag hoppas, att jag nu, när jag för ett nyktert och
oförvitligt lif, skall få lugn och fred för hårdhjärtade människor».
»Ja», tillägger fängelsepredikanten, »det hoppas äfven jag. Men så
säker är jag visst ej därpå. Ty vanfrejdsmärket utplånas ej så lätt,
äfven om vanfrejdsåret är till ända».
Lördagen den 27 Februari.
Nso 14.
Det långa vaufrejdsåret var emellertid slut för denne man. lian 0m 4or('
befann sig då rätt högt uppe i Norrland, lian tillhörde där eu
terhetsföreniug, var ordentlig i sitt lif och skötte sig bra i sitt arbete. ‘itraff-
Allt tycktes sålunda vara ljust och förhoppningsfullt. »Men», berättar påföljden för-
fiingelsepredikanten vidare, »eu dag uppträdde på arbetsplatsen, där han «/ med-
fått anställning, eu yrkesman, som varit hans kamrat någon gång un-
der det flydda vaufrejdsåret och som sålunda kände till hans föregå- /port9\
ende. Denne »kamrat» ägde naturligtvis människors vanliga »barm- or 9'
härtighetskänsla», och inom kort var den olycklige brännmärkt inför
hela arbetsplatsens personal. Detta var för mycket för honom. Han
hade så säkert väntat, att förföljelsen skulle vara slut med vanfrejds-
uret. Nu fick han i stället erfara, att brännmärket fortfarande lådde
vid honom, trots vanfrejdsårets slut. Att den stackars ynglingen un¬
der sådana förhållanden började förtvifla och kastade yxan i sjön, ja,
det val-, tyckes mig, mänskligt.»
Hans följande öden hafva berättats mig af hans hardt pröfvade
fader. Han fick begifva sig ifrån denna plats. Han arbetade seder¬
mera, på hvarje plats han korn, så länge, till dess han skulle uppvisa
sitt betyg. Då var det slut, då måste han gifva sig i väg vidare, och
så for han alltjämt »som ett jagadt vilddjur» ifrån den ena platsen
till den andra i norra Sverige, liksom han förut under vanfrejdsåret
gjort i det södra. Och så slutar fängelsepredikanten sitt meddelande
till mig om honom så: »Det är min fasta öfvertygelse, att denne yng¬
ling, om han fått lämna fängelset utan vanfräjd, skulle i närvarande
stund hafva varit en skötsam och ordentlig man. Nu är det endast
en tidsfråga, när han ånyo befinner sig inom fängelsets murar.»
Ännu en illustration till lagutskottets utlåtande skall jag be att
få lämna. Det är med anledning af den på sidan 9 förekommande
förklaringen, att förlusten af medborgerligt förtroende har kommit att
framstå som en till andra människor riktad varning för den ovärdige,
som drabbats af en sådan dom.
»Det finnes för närvarande eu man i ett af rikets fängelser, som
år 1883 för första gången frigafs efter utstånden bestraffning. Han
hade då aftjänat tre månaders straffarbete för första resan stöld. Det
blef honom, trots allvarliga försök, absolut omöjligt att erhålla fast
arbete. Enär han ej kunde förete klart frejdbetyg, måste han låta
sig nöja med hvithet tillfälligt »lösarbete» som helst och till och med
vara glad och tacksam, om han kunde få något sådant. Det är ett
kändt faktum, att tillfålligketsarbete och superi hänga mycket nära
tillsammans. Det dröjde därför ej heller länge, innan han återföll i
sin gamla synd, som varit orsaken till hans första brott, nämligen
dryckenskapen. Steget till fängelset var nu ej långt. Redan hösten
1886 dömdes han åter för stöld. När han i april 1887 för andra gån¬
gen lämnade fängelset, gjorde han ånyo ett försök att skaffa sig fast
arbete. Denna gång lyckades det honom bättre, tack vare en ovän¬
tad omständighet. Genom ett kommissionskontor i Stockholm erhöll
han nämligen plats som dräng hos en landtbrukare, och till hans öf¬
verraskning affordrade denne honom ej något frejdbetyg vid plats-
uppgörelsen.
Han tillträdde nu sin plats, och allt gick bra omkring ett hälft
Sto 14,
2S
Lördagen den 27 Februari.
Om bort¬
tagande ur
lagstiftningen
af straff¬
påföljden för¬
lust af med¬
borgerligt för¬
troende.
(Forts.)
år, eller till dess att mantalsskrifning^!! kom. Men då kunde han na¬
turligtvis ej längre hemlighålla sin vanfrejd. Han gick då till hus¬
bonden och berättade honom allt och bad honom tillika på det bevek-
ligaste, att han ej skulle afskeda honom, utan af barmhärtighet låta
honom stanna kvar i tjänsten. Men alla hans böner voro förgäfves.
Husbonden rasade och beskyllde honom för bedrägeri. Han gick till
och med ända därhän, att han skickade efter länsmannen och fordrade,
att denne skulle häkta mannen och sända honom tillbaka till Stock¬
holm med fångskjuts. Det lyckades emellertid ej. Men i alla hän¬
delser blef han på ett synnerligen förödmjukande sätt jagad ur tjän¬
sten och återsänd till Stockholm.
Med detta började han sin egentliga vagabond- och förfallotid.
Den 3 augusti 1906 lämnade han fängelset för nionde gången. Han
gjorde då ett sista försök att komma upp ur sitt elände. Genom nyk-
terhetsväunernas platsauskaffningsbyrå i Stockholm erhöll han plats
hos en fabrikör, som var bosatt på landet. Denne hade förut tagit
sig an frigifna fångar och skaffat dem arbete. Men hans grannar
voro mindre belåtna med denna hans välgörenhet. De hade flera gån¬
ger sökt komma honom till lits härför, men dittills utan resultat.
När han nu som arbetare antog en person, som var belastad med flera
års vanfrejd, brast emellertid fullständigt deras tålamod. Och de gjorde
samfäld! eu så kraftig chock mot fabrikören, att denne ändtligen
måste gifva vika och säga upp sin stackars dräng från hans plats.
Och härmed torde dennes framtid vara klar — brott och fängelse!»
Jag har trott, att det kunde vara till gagn för kammaren att få.
se vanfrejdspåföljden från den erfarenketssynpunkt, som de frigifna
fångarne så ofta få komma i tillfälle att göra. Det är en mycket
riktig reflektion, som samme lika sakkunnige som varmt intresserade
fångvårdsrnau gör, när han säger: »Det förefaller mig, som om domen
öfver människor, som obarmhärtigt störta andra, också borde drabba
en lag, som handlar på samma oförsvarliga sätt.» Man kan ju säga.
om åtskilliga af de frigifna, som använda vanfrejdspåföljden för att
förklara eller för att ursäkta sina återfall, att det icke alltid torde
vara så säkert, att deras uppgifter äro tillförlitliga; men det behöfver
ej heller bevisas, att de i alla fall så äro. Det är alldeles tillräckligt,
om man kan påvisa något antal fall, där de äro fullkomligt obetvif-
liga, och det kan man med fullkomligt tryggt samvete förklara vara
händelsen.
Jag kan icke annat än med glädje se, huru lagutskottet denna-
gång har formulerat sin kläm. Ty ovillkorligen bör det vara målet
för den begärda utredningen att tillse, under kvilka förutsättningar
vanfrejdspåföljden må kunna ur strafflagstiftningen borttagas. Val
kan jag inse, att på grund af de historiska förhållanden, som ha in¬
flätat denna vanfrejdspåföljd icke blott i våra grundlagar, utan äfven,
i en mängd andra lagar, det skall möta betänkligheter att helt bort¬
taga denna påföljd, ehuru jag, om så skedde, icke tror, att någon fara
därmed vore förenad. Men om den skall för vissa fall bibehållas, ber
jag att få uttala den förhoppning, att den åskådning, hvilken jag år
1885 i Nytt juridiskt arkiv hade tillfälle att framlägga och motivera,
måtte beaktas. Den uttalades redan af den gamla lagkommittén, fastän
29 N:o 14.
Lördagen den 27 Februari.
den icke konsekvent tillämpades, den nämligen, att domaren måtte
befrias ifrån att utan hänsyn till det individuella brottet endast på
grund af brottets generella typ vara nödsakad att ålägga denna sä
kallade straffpåföljd, så att den i stället finge blifva en brottspåföljd,
den där icke behöfde ådömas i andra fall, än där det individuella brot¬
tet är af beskaffenhet att särskild! motivera den påföljden.
Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets förslag.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 24 ochöm ursprungs-
25 innevarande månad bordlagda utlåtande, n:o 3, i anledning af väckt beteckning a
motion om skrifvelse till Kuugl. Maj:t i fråga om åstadkommande a f ” Import “till
utredning angående lämpligheten af bestämmelser om urpsrungsbeteck- Sverige.
ning å utländska ägg vid import till Sverige.
Första Kammaren hade till utskottets behandling hänvisat en inom
nämnda kammare af friherre von Scliwerin väckt motion, n:o 40,
hvari föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt gå i författning om
utredning rörande lämplig bestämmelse därom, att utländska ägg skulle
vid importen vara försedda med påstämpladt märke, angifvande det
främmande ursprunget, samt vidtaga däraf' föranledda åtgärder.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade skäl hem¬
ställt, att friherre von Schwerins förevarande motion måtte på det sätt
bifallas, att Första Kammaren för sin del beslöte, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast
möjligt gå i författning om utredning rörande lämpliga bestämmelser
därom, att utländska ägg skulle vid importen vara försedda med på¬
stämpladt märke, angifvande det främmande ursprunget, och, därest
denna utredning skulle gifva vid handen, att importen af ifrågavarande
ägg genom sådan anordning icke skulle i afsevärd grad försvåras, vid¬
taga däraf föranledda åtgärder.
Grefve Lagerbjelke: Motionen afser ju att hindra, att minder-
värda utländska ägg här i riket komma att försäljas till samma pris
som bättre svenska. Om detta är intet annat än godt att säga. Jag
tror dock, att ett bifall till motionen skulle visserligen för tillfället
medföra smärre fördelar, men i längden öfvervägande olägenheter, och
tillika, att målet kan nås på annat sätt.
Beträffande nu de svenska äggen anser jag, att man i denna fråga
bör skilja, å ena sidan, mellan de så kallade kvalitetsäggen från första
klassens svenska hönsgårdar och äggföreningar, hvarifrån äggen alltid
äro märkta, och, å andra sidan, vanliga omärkta, så kallade bondägg.
Hvad det första slaget ägg beträffar, kunna de redan nu anses
vara skyddade genom sin märkning, helst gällande lag om skydd för
varumärken här är tillämplig. Jag tror ej heller, att någon nämn¬
värd illojal konkurrens med sådana ägg nu förekommer. Motionären
talar äfven i sin utredning, såsom om något förflutet, om den illojala
>':o 14. 30
Lördagea den 27 Februari.
Om ursprunjä-koukurrensen i detta afseende. Beträffande vanliga omärkta ägg*
beteckning_ å ;l^er ställer sig saken annorlunda. Ett bifall till motionen skulle nog
'vid^mporftiil^- en början för dem vara ganska fördelaktig, men säkert icke i
Sverige, längden, då därigenom enligt mitt förmenande skulle fördröjas den
(Forts.) sammanslutning i äggföreningar, som framför allt fort äggproduktionen
under senare tider framåt. Utskottet medger också, att märkning af
ägg är den bästa utvägen att nå motionens mål, men förklarar sig
anse, att det skulle komma att dröja för länge, innan stämplingeus
betydelse blefve klar för allmänheten. Jag kan icke instämma i detta.
Om man håller sig till Stockholm, har jag fått den uppgiften, att
icke mindre än 90 procent af de svenska ägg, som här säljas, äro
märkta. Detta är, praktiskt sedt, allt hvad som kan begäras.
Beträffande konsumenternas synpunkt åter, tror jag, att det skulle
vara bäst för dem, liksom för producenterna, om konsumenterna vande
sig att begära stämplade ägg. Ett bifall till motionen skulle nog
äfven vara skadligt för konsumenterna, i det priset på äggen utan
tvifvel skulle stiga. Denna prisstegring skulle först drabba de ut¬
ländska äggen. Kostnaden för stämpling är icke stor, men dock någon.
Härtill kommer kostnaden för krossade ägg vid stärnplingen. Och det
är icke så själffallet, att det är utländingen, som betalar detta, utan
det blir nog konsumenterna här i Sverige. Nu visar tillika erfaren¬
heten, att om man lägger former och svårigheter både i det ena och
andra hänseendet, så ökas priset. Det kommer nog att gå här så
också. Det sålunda ökade priset på de utländska äggen skulle säker¬
ligen äfven i sin mån öka priset på de svenska. Detta tycks ju vara
en fördel för producenterna, men är det dock mindre i så måtto, att
de stämplade, goda svenska äggen mindre ökas i pris än de omärkta,
och detta skulle utan tvifvel fördröja den sammanslutning i föreningar,
som jag förut framhållit såsom särskilt önsklig.
Jag vill äfven framhålla, att det icke finnes någon motsvarande
utländsk lagstiftning, hvilket tyder på, att behofvet i detta fall icke
kan vara stort. Tillika vill jag erinra därom, att frågan för ett par
år sedan varit föremål för Kungl. Maj:ts behandling, då gjord fram¬
ställning om märkning af utländska ägg af Kungl. Maj:t efter verk¬
ställd utredning afslagits. Sedan dess tror jag icke, att något ytter¬
ligare tillkommit, som kan inverka på frågan, utom det att importen
årligen aftagit. Detta förhållande tycks icke tala för motionen.
På grund af hvad jag anfört, kan jag icke anse annat, än att
motionen icke borde bifallas, men då utskottet vid sin kläm fogat ett
.villkor, som jag antager har till följd, att det hela icke kan realiseras,
ansåg jag mig vid frågans behandling i utskottet icke böra anmäla
min reservation, helst därigenom vunnits en enhetlig kläm åt utlåtan¬
det ifrån båda kamrarne.
Jag har intet yrkande att framställa.
Herr Boman: Det förslag till skrifvelse, som här ifrågasattes,
är visserligen, såsom den förste talaren sade, affattadt i synnerligen
försiktiga ordalag. Men då motionen är framkommen i syfte att höja
produktionen af ägg i landet samt främja dess export häraf samt motio¬
nären uttryckligen förklarar, att »det är icke fråga om vare sig söka
31 N:o 14.
Lördagen den 27 Februari.
misskreditera den utländska (ryska) varan eller att till förmån för denOm ursprung*-
svenska höja det allmänna äggpriset» och menar, att ingen nämnvärd h^tckn'n'J å
skada skulle, om stämpling infördes, astadkommas, sa bor det vara atm-d import tiu
intresse för herrarne att erfara, att jag fått mottaga en skrifvelse, Sverige.
undertecknad af fyra af landets största äggexportörer. Dessa, som (Forts.)
representera tre fjärdedelar af landets äggexport, hysa en helt annan
mening. De förklara nämligen, att införandet af den afsedda ägg-
stämplingen kan verka dödande på landets export af denna artikel,
och vidare att »ett under åratal intensivt bedrifvet arbete för introdu¬
cerandet af våra svenska ägg i England på en gång skall blifva ned¬
brutet» genom en dylik stämplingsåtgärd.
Då motionären säger sig med förslaget vilja främja exporten, tror
jag skäl kunna föreligga att något söka belysa, hvilka verkningar för¬
slaget kan hafva med sig. De nämnda exportörerna förklara, att för¬
hållandena för närvarande äro sådana, att svenska ägg, som exporteras,
betinga ett vida högre pris än de utländska ägg, som införas i Sverige.
Förutsättningen för att de svenska äggen skola få detta höga pris är
emellertid, att exporten skall ske regelbundet, om möjligt fullkomligt
regelbundet. För att detta skall kunna möjliggöras vid eu ojämn pro¬
duktion inom Sverige, kräfves, att landets eget behof af ägg suppleras
genom import i tider, då detta behöfves. Afstänge3 denna import,
omöjliggöres den jämna och regelbundna exporten.
Utskottet och motionären synas förutsätta, att stämplingen icke
skall vålla någon kostnad. Om dessa stämplingskostnader säger mo¬
tionären, att de »själffallet skola blifva den främmande exportörens
ensak». Äggexportörerna åter förklara, att säkert kommer den ut¬
ländske exportören icke att besörja stämpling. Det förhåller sig näm¬
ligen så, att äggexporterande länder hafva andra marknader än Sverige
och när den utländske exportören köper upp sina partier, så vet han
icke, om dessa skola gå i den svenska marknaden, hvilken är den
enda, som skulle fordra en dylik stämpling. Äggen finge alltså stämplas
vid hitkomsten. Detta komme att vålla kostnad, tidsutdräkt och för¬
luster, dels direkt genom brutna ägg och utlägg för stämplingen och
dels indirekt genom den skada på äggen, som uppkommer, om pack¬
ningen sker under ogynnsamma förhållanden, samt genom kasseradt
emballage, hvilket efter uppackningen delvis icke kan användas vid
ännu eu förpackning.
Då utskottet själft antyder, att den lyckligasts vägen till
vinnande af motionens syfte vore ett konsekvent genomförande från
de svenska äggproducenternas sida af den varumärkesstämpling, som
redan nu visat sig vara synnerligen fruktbringande, så finner äfven
jag, att detta är den riktning, i hvilken sträfvandena att gagna ägg¬
handeln i Sverige böra gå. Och det förefaller mig, som om det utan
tvifvel skulle vara nationalekonomiskt lyckligt, om vi kunde främja
landets export af ägg med högre värde, låt vara, att denna export
blir möjlig endast, om ohindrad import af billiga utländska ägg kan
gå för sig. Den statistik, som här föreligger, tyckes visa, att äfven
under nuvarande förhållanden utvecklingen går i den rätta och önskade
riktningen.
Nso 14. 32
Lördagen den 27 Februari.
Om ursprungs- Herr talman!
beteckning å hemställan.
utländska ägg
vid import till
Sverige.
dag¬
fågel-
friheten yrka
afslag å utskottets
Grefve Wachtmeister, Axel: Den siste ärade talaren kar yr-
(Forts.) Kat afslag på utskottets hemställan på den grund, att ett genomförande
af den här afsedda ursprungsbeteckningen skulle vålla så mycket obe¬
hag, skulle förorsaka så stora kostnader för utländska exportörer, att
en prisförhöjning på utländska ägg här i Sverige ovillkorligen skulle
häraf följa. Med stöd af en petition från svenska exportörer af ägg
har han dessutom framhållit, att den ifrågasatta åtgärden skulle kunna
rent af döda vår export af ägg. Ja, skulle följden af eu äggstämpling
med nödvändighet komma att blifva så olycksdiger, skulle utskottet
visserligen icke vilja vara med om införandet af denna ursprungsbe¬
teckning. Men det är väl så, att den ärade talaren omöjligen med
säkerhet kan veta, att något sådant kommer att inträffa, förrän en
utredning föregått. Den utredning, som de nämnda exportörerna pre¬
sterat i frågan, kan ju uppenbarligen icke anses tillfyllestgörande.
Utskottet har trott på motsatsen mot hvad dessa exportörer anfört.
Men utskottet har naturligtvis ej heller med bestämdhet kunnat veta,
huru saken kan komma att gestalta sig, och därför har utskottet velat,
att det skulle öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att utreda frågan. Utskot¬
tet har särskildt poängterat, att inga åtgärder torde böra vidtagas,
förrän utredningen gifvit vid handen, att inga allvarliga olägenheter
därigenom kunna komma att uppstå. Såsom eu grundtanke har det
för utskottet vid frågans afgörande stått klart, att så stora fördelar
skulle uppstå för såväl konsumenter som producenter genom fram¬
tvingande af rent spel i handeln med utländska ägg, att, om olägen¬
heterna icke blifva alltför stora, något bör i detta syfte åtgöras.
Upplysningsvis ber jag att få nämna, att detta utskott vid frågans
behandling samarbetat med det utskott hos Andra Kammaren, som
fått detta ärende på sin lott. Såväl inom detta utskott som inom
Andrakammarutskottet höjdes till en början betänkligheter mot att
tillstyrka motionen, men sedan det i utskottsutlåtandets kläm förefint¬
liga tillägget blifvit föreslaget, läto alla sina betänkligheter vika. Från
Andrakammarutskottet föreligger alltså äfven ett enhälligt betänkande.
Grefve Lagerbjelke yttrade, att ett genomförande af ifrågavarande
ursprungsbeteckning väl skulle verka fördelaktigt till eu början, men
i längden blifva till skada på så så sätt, att det komme att fördröja
genomförandet af stämpling å inhemska ägg. Men nu är det nog så,
att stämpling af våra svenska ägg kan gå mycket bra för sig förstora
producenter samt för andra producenter i tätare befolkade bygder, där
systemet med äggförsäljningsföreningar arbetar utmärkt, i Norrland
åter och i andra glest befolkade trakter af vårt land är det tydligen
förenadt med mycket stora svårigheter att få sådana till stånd'. All¬
mänt genomförd stämpling af våra svenska ägg är visserligen ett
önskningsmål — det har utskottet också sagt — men det kommer
att dröja länge, innan vi lyckas få det önskniugsmålet förverkligadt.
Då utskottet uttalat den förmodan, att, om stämplingen infördes,
någon större prisförhöjning icke skulle behöfva inträda på utlänska
ägg här i landet, har mot detta uttalande grefve Lagerbjelke anfört,
33 >20 14.
Lördagen den 27 Februari.
att mellanhänder ofta passa på hvarje liten förändring för att kunnaOmur^rany«-
lägga på högre pris på en vara. Nu kan det vara möjligt, att, om befeck”in!i «
bestämmelser om äggstämpling införas, prisförhöjning kommer att ske “-J1” *
någon kortare tid, men om den utgångspunkt, som utskottet härvidlag Sverige.
utgått från, är riktig, nämligen att kostnaderna i förevarande fall för (Forts.)
den utländske exportören icke behöfva blifva sådana, att de verkligen
motivera en prisförhöjning, så kommer prishöjningen med säkerhet
•att så småningom regleras af konkurrensen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Friherre von Sch av er in: Efter det försvar, som presterats af ut¬
skottets ordförande, har jag icke mycket att tillägga. Men jag ber
likväl att få tacka utskottet för det utlåtande, som det afgifvit, och
särskilt för det tillägg, utskottet fogat vid min hemställan, hvilket
tillägg går ut därpå, att Kungl. Maj:t torde se till, att ej äggen i af-
sevärd grad fördyrades genom de föreslagna åtgärderna. Jag ber att
få göra herrarna uppmärksamma på, att jag här icke velat komma
med en maskerad skyddstull. Jag kan upplysa eder, mina herrar, om
att jag många gånger motsatt mig tull på ägg. Af det anförande,
som här presterats af herr Boman, skulle man kunna tro, att jag och
den motionär, som fört fram frågan i Andra Kammaren, skulle velat
motsätta oss äggimport och rubba exporten. Nej, vi ha icke velat göra
detta. Vi ha endast med våra motioner afsett, att vår svenska vara
skall få gå under sitt eget namn. För våra ägg ha vi en god export på
England, och jag kan nämna, att numera stämplas alla svenska ägg, som
gå i export på utlandet. Men såsom grefve Wachtmeister påpekade,
kan man icke få småproducenterna här i landet att stämpla sina ägg,
ty det blir för dyrbart för dem. Och jag misstänker, att, när vi sven¬
skar köpa ägg, särskildt i Stockholm, importerade och egna äro rätt
ofta sammanblandade, något, som man icke kan förhindra, så länge de
importerade äggen äro ostämplade. Jag ben att få tala om för her¬
rarna, att många stockholmare, personer af båda, könen, kommit och
tackat mig för min motion, som skulle ha till följd, att de kunde fä
veta, hvad de köpte. De säga nämligen, att de endast kunna få stämp¬
lade ägg, när de köpa de allra dyrbaraste skånska äggen och några
andra, men att till och med, när de köpa s. k. goda matägg, de icke
veta hvad de få.
Mot den föreslagna anordningen har bland annat anförts, att den
skulle förorsaka bräckage hos äggen. Men stämplingen är aifsedd att
ske i utlandet. Mitt förslag går ut på, att äggen skola vara stämplade,
när de föras öfver gränsen. Man måste ju fordra, att äggen äro åt¬
följda af produktionsbevis, när de komma hit, och om man då skulle
finna, att äggen äro ostämplade, så låter man returnera dem. En enda
flicka hinner med att stämpla 10,000 ägg per dag. Stämplingen blir
alltså icke så dyrbar. Det hände för några år sedan, att bland de
importerade ryska äggen hela partier voro stämplade med de skånska
namnen »Albo» och »Sjöbo». Då visade det sig, att utländiugen godt
kunde stämpla ägg!
En strid af ungefär samma art som denna fördes för några år
sedan i margarinfrågan. Jag och många kammarledamöter med mig
Första Kammarens Prof. 1909. N:o 14.
3
>:o 14. 34
Lördagen den 27 Februari.
Om ursprungs- ville icke förbjuda import af margarin, ej heller ville vi, såsom det från
u,iZikä%agS0^h!a i1/111 föreslogs, att margarin borde vara gul och blå. Vi ville
vid import tillendast, att margarin skulle säljas under namnet »margarin». Bestäiu-
Sverige. melser i sådant syfte ha ju också utfärdats af statsmakterna, då det
(Forts.) föreskrifvits, att margarin skall förpackas i kärl af särskild form, hvarpå
namnet^ »margarin» står tryckt, och att vid försäljning det i butiken
skall stå angiivet, att där saluhålles margarin. Jag vill ännu en gång
betona, att jag med mitt förslag här åsyftat, att de importerade äggen
skola gå såsom utländska ägg. Den, som vill hopa användbarå ut¬
ländska ägg, vill jag icke förmena det, om det blir billigare. Såsom
det nu är, tror jag emellertid, att herrarne här i Stockholm, när ni
äta eu omelett eller en kaka, ofta nog kunna få ägg, som äro ganska
tvifvelaktiga till sin kvalitet.
Hvad kostnaden beträffar, förmodar jag, att det kommer att ställa
sig sa, att om man vill köpa de allra bästa prima ägg, såsom frukost-
ägg och dylika, bli dessa ett eller annat öre dyrare på tjoget. Sådana
åter, som användas i hushållet till bakning o. s. v., böra kunna
säljas minst lika billigt som nu.
Herr Boman uppläste eu petition, som jag blef högst förvånad
öfver. Hade en sådan petition kommit från importörer af utländska
ågg, % ex. här i Stockholm, då hade jag kunnat förstå den, men att
exportörer af inländska ägg skulle kunna komma att lida genom den
här föreslagna stämplingen^ det kan jag ej inse. Bland alla de skäl och
motskäl, som under många år anförts i frågan, har jag aldrig hört talas
om detta. Huru petitionen var motiverad, vet jag icke, motiveringen
uppläste icke herr Boman, men den torde väl ha innehållit, att vi motio¬
närer med åtgärden velat förhindra äggimport, något, som ju icke är fallet.
Första gången, frågan var före, frambars en petition af en mängd
svenska äggproducenter. Då strandade det hela på att tullverket för¬
klarade, att erforderlig undersökning och kontroll vore sä godt som omöj¬
lig. Nu har emellertid utskottet ansett, att tullverket bör kunna åstad¬
komma den kontroll, som erfordras. Om en mängd lådor ankommer
hit till landet, behöfva ju icke alla lådorna öppnas af tulltjänstemän¬
nen. Men de måste öppna en och annan låda för att kontrollera inne¬
hållet, så att detta icke är t. ex. cigarretter eller annat illpliktigt
gods. Det är heller icke annat man begär, än att eu eller annan låda i
äggpartiet öppnas. Visar det sig då, att äggen äro ostämplade, skulle
man ju kunna sända dem tillbaka till afsändaren, och eu sådan åtgärd
borde väl icke vara skadlig.
Jag är själf ordförande i Malmöhus läns fjäderfäafvelsförening och
kan därför vitsorda, att därstädes det är ett allmänt önskemål, att
denna fråga skall föras fram. När nu utskottets hemställan går ut
därpå, att ^Kungl. Maj:t måtte föranstalta en utredning och vidtaga
ytterligare åtgärder, endast om därmed varan icke kornme att fördyras,
så tror jag, att kammaren mycket väl kan gå med utskottet, så mycket
mer som Andra Kammarens motsvarande tillfälliga utskott har kunnat
komma till ett liknande slut.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Almgren: I en fråga sådan som denna är det kanske ovän-
tadt, att jag uppträder emot den ärade motionären, men jag kan ändå
ar. N:o 14.
Lördagen den 27 Februari.
icke underlåta att med några ord instämma med representanten för Om ursprung!
Göteborg. Jag anser nämligen obestridligt, att priset på importerade
ägg skulle genom den föreslagna åtgärdens realiserande komma att u‘v™ ‘mp“r9t0
väsentligt böjas, och jag anser en sådan höjning betänklig äfven åt till sverige.
det skäl — hvilket hittills icke blifvit anfördit — att importerade ägg (Forts.)
i väsentliga mängder användas i åtskilliga industrigrenar, på hvilkas
varor prishöjningen följaktligen komme att verka fördyrande. Jag
lägger ock särskild vikt vid det förhållandet, som af herr Boman an¬
tyddes, nämligen att det för exportens verkliga ocli fördelaktiga be¬
drifvande kan spela eu ganska stor roll, att det tillfälliga behof al
ägg, som vissa tider uppstår inom landet, kan fyllas genom regelbun¬
den import. Äfven vill jag fästa uppmärksamheten därpå, att, när vi
nu söka på allt sätt öka våra handelsförbindelser med Ryssland, det
säkert skulle verka egendomligt att vidtaga en åtgärd, som på det
hållet kunde komma att uppfattas på ett mindre tillfredsställande sätt
och kanske vålla afbräck i samförståndet.
Nu har man visserligen här framhållit, att det endast gäller eu
skrifvelse om utredning. Men, mina herrar, är det skäl, att vi aflåta
skrifvelser så ofta, som vi verkligen göra? Borde vi icke snarare in¬
skränka detta tillvägagående? År det sannolikt, att regeringen ge¬
nom en sådan utredning verkligen skall kunna på förhand påvisa det
ena eller det andra, påvisa, att äggimporten antingen skulle genom
stämplingen försvåras eller genom samma åtgärd icke afsevärdt för¬
svåras? Att påvisa detta är, synes det mig, en synnerligen svår upp¬
gift för Kungl. Maj:t.
Jag ber att fä yrka afslag på utskottets hemställan.
Herr Lindblad: Då den ärade motionären här uttalat sin tack¬
samhet till utskottet eller kanske rättare de utskott, som haft att af¬
gifva utlåtande i den nu förevarande frågan, för deras välvilliga be¬
handling af densamma, ber jag att i min egenskap af utskottsledamot
få återgälda denna motionärens artighet och tacka honom för att han
burit fram nu ifrågavarande motion, hvilken, säga hvad man vill, dock
tangerar protektionismen, om än blott hårfint. Det är emellertid här
icke fråga om att genom tullar eller andra afgifter lägga hinder i vä¬
gen för införseln af ägg hit till vårt land, utan blott att fordra, att
varan skall gifvas ut för hvad den i verkligheten är, därigenom att
den får sin riktiga ursprungsbeteckning. Detta synes mig verkligen
vara det minsta, som man härvidlag kan pretendera, och det är just
för att få detta kraf tillgodosedt, som den föreliggande motionen fram¬
kommit, då man icke förut kunnat nå sitt önskemål genom en enkel
hänvändelse till Kungl. Maj:t. Jag får säga, att jag anser, att det
lika litet här som förr i fråga om margarinindustrien är någon hals¬
brytande affär att aflåta en sådan skrifvelse till Kungl. Maj:t som den
nu föreslagna.
Jag hade för min enskilda del mycket väl kunnat vara med om
att tillstyrka motionen oförändrad, men då densamma gifvit anledning
till vissa betänkligheter hos utskottsledamöterna från medkammaren,
ha vi, för att underlätta samarbetet och få till stånd öfverensstämmelse
mellan de båda utskottsutlåtandena i klämmen, offrat något af våra
N:o 14. 36
Lördagen den 27 1’ebrnari.
personliga meningar och gifvit efter för den rädsla, som här fått
uttryck i den senaste talarens anförande. Jag tror, att Kungl.
mycket väl själf kan åstadkomma en sådan utredning som den
ifrågasätta, och därför ber jag att i korthet få yrka bifall till den
kompromisskläm, som här föreligger.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad ^ utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt
vidare pa afslag dära, och förklarade sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en sä lydande omröstningsproposition:
^.en’ s„oni bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hem-
ställt i utlåtande n:o 3, röstar
Ja ;
Den, det ej vill, rostar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 56;
Nej — 37.
Jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle detta beslut aenom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
„ Vid föredragning af Kungl. Maj:ts under sammanträdet aflämnade
nadiga propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning
m. m., och
2:o) med förslag till ecklesiastik boställsordning,
blefvo dessa propositioner på begäran bordlagda.
Lördagen den 27 Februari. 37 Ji:o 14.
P öredrogos och hänvisades till statsutskottet följande denna dag
aflämnade kungl. propositioner:
l:o) angående tilläggspension åt f. d. rektorn Jakob Persson;
2:o) angående tillägg till föreslagen ny stat för landsarkiven, samt
3:o) angående öfverlåtelse till Kristinehamns stad af viss kyrko¬
herden i Kristinehamns pastorat på lön anslagen jord.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag Om mumlande
tillåter mig hemställa, att kammaren måtte för sin del besluta, att ett0/ett safskildt
särskildt utskott, bestående af 18 ledamöter, 9 från hvardera kamma- utskott.
ren, skall tillsättas för behandling af ej mindre Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner med förslag till lag om prästerskapets aflöning m. m. och
förslag till ecklesiastik boställsordning än äfven de ytterligare fram¬
ställningar, som kunna komma att af Kungl. Magt eller i enskilda
motioner göras i dessa ämnen eller andra i omedelbart samband där¬
med stående frågor.
För den händelse kamrarna enas om tillsättande af ett särskildt
utskott för behandling af nämnda frågor, hemställer jag vidare, att
kammaren ville besluta att för ledamöterna i utskottet från denna
kammare välja 6 suppleanter.
På gjord proposition beslöt kammaren för sin del, att ett sär¬
skildt utskott, bestående af aderton ledamöter, nio från hvardera kam¬
maren, skulle tillsättas för behandling af
ej mindre Kungl. Maj:ts nådiga propositioner till Riksdagen med
förslag till:
l:o) lag om prästerskapets aflöning in. m., och
2:o) ecklesiastik boställsordning,
än äfven de ytterligare framställningar, som kunde komma att af
Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra
i omedelbart samband därmed stående frågor.
Jämlikt § 37 mom. 1 riksdagsordningen skulle Andra Kammaren
inbjudas att i detta besluta förena sig med Första Kammaren.
Vidare biföll kammaren hvad herr vice talmannen hemställt i
fråga om suppleanter för ledamöterna i det särskilda utskottet från
Första Kammaren.
På hemställan af herr talmannen beslöt kammaren, att, därest
båda kamrarne enades om tillsättande af ifrågavarande utskott, vid
det sammanträde, som komme att hållas onsdagen den 3 nästkom¬
mande mars, skulle företagas val åt ledamöter och suppleanter i nämnda
särskilda utskott.
Fänta Kammareni Prof. 1909. N:o 14.
4
N:o 14. 38
Lördagen den 27 Febrnari.
På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att
sammanträde den 3 nästinstundande mars företaga val af en
efter aflidne friherre Palmstierna för att deltaga i talmansöfv
ningarna.
Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,15 e. m.
Iu fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Ivar Hseggströras Boktryckeri A. B., 1909.