RIKSDAGENS PROTOKOLL
1909. Andra Kammaren. N:o 69.
Tisdagen den 18 maj.
Kl. 12 på dagen.
§ 1.
Justerades de vid kammarens sammanträde den 12 innevarande
maj förda protokollen.
§ 2.
Herr Erikssons i Grängesberg vid kammarens närmast före¬
gående sammanträde gjorda och då bordlagda anhållan att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa spörsmål
föredrogs härefter; och blef berörda anhållan af kammaren bifallen.
§ 3.
Föredrogos, men blef vo ånyo lagda på bordet statsutskottets
utlåtanden n:is 206—208 samt sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 10.
§ 4-
Vidare föredrogs statsutskottets memorial, n:o 203, med för¬
slag rörande aflöningen för de vid lagtima Riksdag hos kamrarna
och de ständiga utskotten samt i Riksdagens kansli anställda tjänste¬
män och vaktbetjänte.
Efter föredragning af utskottets i punkten l:o) gjorda hem¬
ställan lämnades på begäran ordet till
Herr Andersson i Skifarp, som yttrade: Herr talman, mina
herrar 1 Vid detta betänkande är af fyra af statsutskottets leda¬
möter fogad en reservation, gående ut på att förste vaktmästare och
Jen bland Andra Kammarens vaktmästare, som ombesörjer utdel¬
ningen i kamrarna af postförsändelser till kamrarnas ledamöter,
skulle få en förhöjning af 50 öre om dagen utöfver hvad utskottet
här föreslagit.
Jag för min del hade väckt förslag härom i talmanskonferensen,
«tt förslag som äfven af konferensen biträddes; men jag var icke
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 69. 1
Angående
aflöningen för
kamrarnes,
de ständiga
utskottens
samt Riks¬
dagens kanslis
tjänstemän
och vakt¬
betjänte.
N.o 69. 2
Angående
aflöningen för
kamrarnes,
de ständiga
utskottens
samt Riks¬
dagens kanslis
tjänstemän
och vakt-
betjänte.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
närvarande i statsutskottet, när denna fråga där behandlades. Jagr
kan därför icke finna mig tillfreds med det slut, hvartill utskottet
kommit. Jag anser nämligen, att i synnerhet den vaktmästare, som
har hand om kamrarnas post, har ett så mycket mera ansträngande
arbete än de andra vaktmästarna, att han är förtjänt af att erhålla
något högre arfvode än dessa. Eu krona om dagen mer än de
andra, såsom här föreslagits, är alls icke för mycket. Jag kan
sålunda icke vara med om utskottets förslag, utan ber, herr tal¬
man, att få yrka bifall till det förslag, som kommit från talmans¬
konferensen.
Herr "Widén: Herr talman! Hå jag tillhör kanslideputerade
och dessas yttrande i utskottsutlåtandet är åberopadt, skall jag an¬
hålla att få säga några ord. Kanslideputerade föreslogo, såsom af
utlåtandet synes, en höjning af endast 50 öre utöfver nuvarande
dagarfvode för ifrågavarande vaktmästare; hos kanslideputerade var
nämligen fråga om något högre arfvode icke väckt. Kär sedan
saken behandlades inför talmännen och det där ifrågasattes att
höja dagarfvodet med en krona, biträdde jag för min del detta för¬
slag, fastän jag hos kanslideputerade varit med om det lägre be¬
loppet. Jag ansåg och anser nämligen, att arbetet för dessa vakt¬
mästare och särskildt för postvaktmästaren är sådant, att de godt
göra skäl för det ökade arfvode, som talmännen föreslagit. Jag
skall alltså anhålla att för min del få biträda det af herr Andersson
i Skifarp gjorda yrkandet.
Herr Johansson i Jönköping instämde häruti.
Herr vice talmannen: Herr talman! Innan kammaren fattar
sitt afgörande angående detta betänkande, har jag velat beröra en
sak, som därmed står i samband.
Det heter på sid. 5 i betänkandet, att »talmännen i enlighet
med de åsikter, som vid detta sammanträde gjort sig gällande, till
statsutskottet öfverlämnat följande förslag etc.» Nu vill jag emeller¬
tid nämna, att detta icke får fattas så, som om de åsikter, hvilka
uttalats i talmännens förslag, enhälligt hade gjort sig gällande vid
talmanssammanträdet; och jag är särskildt angelägen att framhålla
en punkt, i hvilken jag för min del hade en annan åsikt. Jag
ansåg nämligen, att då en ändring var ifrågasatt beträffande af-
löningarna för tjänstemännen hos Riksdagen och dess afdelningar,
man borde taga i ögonsikte det ofantligt olika arbete, som utföres
af Första Kammarens sekreterare och af Andra Kammarens sekre¬
terare, samt taga hänsyn därtill vid bestämmandet af deras aflöning.
Hvar och en kan göra sig en föreställning om olikheten i det
arbetet, om han bara tager i betraktande vidden och omfånget af
kamrarnas förhandlingar. Han ser då, att t. ex. förra året Andra
Kammarens förhandlingar utgjorde icke mindre än 6 delar, under
o
N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
det att Första Kammarens förhandlingar utgjorde 3 delar. Det är
ju för öfrigt känd sak, att arbetet är oerhördt mycket mera be¬
tungande i denna kammare.
Denna uppfattning vann dock icke någon anklang, och det
framställdes åtskilliga skäl emot densamma ifrån Förstakammar-
håll, af hvilka det bästa väl kanske var det, att Första Kammarens
sekreterare nu tjänstgjort så länge, att man möjligen med skäl
kunde anse, att han intjänt ålderstillägg — hvilket ju icke är
fallet med Andra Kammarens sekreterare — och af livilka det
sämsta säkerligen var hvad en ledamot af Första Kammaren ville
påstå, nämligen att det jag yttrat innebure en ogrannlagenhet
mot Första Kammaren. Det skulle således vara en ogrannlagen¬
het mot Första Kammaren att konstatera, att arbetet i Andra
Kammaren är vida större, och att de tjänstemän, som deltaga i
detta arbete, också skulle kunna vara förtjänta af att få en större
aflöning.
Emellertid har jag nu velat yttra detta, för att få taget till
protokollet, att jag haft ett öga öppet för detta kraf, hvilket
jag anser vara ett rättvist kraf, och hvilket jag hoppas
vid ett annat tillfälle åtminstone skall komma till förverk¬
ligande.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Herr Starbäck: Herr talman! På tal om dessa förhållanden
synes det mig, ehuru jag icke vill framställa något yrkande, dock
lämpligt att, jämväl i anslutning till det föregående anförandet,
framhålla, hurusom arbetsförhållandena i de båda kamrarna ej ställa
sig fullt lika. Det är ju tydligt — och jag har äfven sett en
statistik därom — att Andra Kammaren ofta får så att säga tjänst¬
göra mera än medkammaren, och att i följd däraf äfven arbetet för
de dika tjänstemännen i Andra Kammaren kommer att bli större
än hvad fallet är i medkammaren. Detta gäller naturligtvis också
vaktmästarna.
Jag skulle därför för min del gärna hafva sett, om något för¬
slag framkommit och kunnat här föreligga till afgörande, som ut¬
jämnade det missförhållande, som här råder, och möjliggjorde en
jämförelsevis större aflöning för Andra Kammarens tjänstemän, sär¬
skilt dess vaktmästare. Ett sådant förslag debatterades också i
statsutskottet, där det framställdes af herr Ekman i ilo gård. Det
innehöll, att man möjligen skulle kunna tänka sig, att för hvarje
kvällsplenum, som räckte efter klockan 10, skulle en särskild dags-
gratifikation så att säga, af 2 kronor lämnas till vaktmästarna.
Detta skulle naturligtvis gälla vaktmästarna både i Första Kam¬
maren och i Andra Kammaren, hvarigenom full likställighet skulle
uppnås.
Jag har velat nämna detta nu, då till en kommande riksdag
väl en vidlyftig utredning måste företagas på grund af de före¬
Angdende
afiöntngen för
kamrarnes,
de ständiga
utskottens
samt Riks¬
dagens kanslis
tjänstemän
och vakt-
betjänte.
(Forts.)
N:o 69. 4
Tisdagen den 18 Maj.
Angående
aflöningen för
kamrarnes,
de ständiga
utskottens
samt Riks¬
dagens kanslis
tjänstemän
och vakt-
betjänte.
(Forts.)
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
stående förändringarna i arbetsfördelningen utskotten emellan; men
jag har, som sagdt, icke något yrkande att göra.
Herr Vahlquist: Herr talman! Såvidt jag kan finna af
statsutskottets utlåtande, har dagarfvodet för vaktmästarna i banko¬
utskottet fastställts till allenast 3 kronor 50 öre; och det må så
vara under nuvarande förhållanden. Men, som herrarna veta, blir
arbetet i bankoutskottet från och med nästa år likställdt med ar¬
betet inom åtminstone ett par af de andra ständiga utskotten. Det
synes mig därför, som om aflöningeD för bankoutskottets vakt¬
mästare åtminstone från och med nästa riksdag bör utgå med samma
belopp som för de öfriga ständiga utskottens vaktmästare.
Då emellertid något förslag härom nu icke föreligger, så kan
jag icke framställa något yrkande; men jag har velat påpeka för¬
hållandet, på det att Riksdagen måtte taga denna aflöningsfråga i
beaktande nästa år.
Med herr Vahlquist förenade sig herr Palme.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren godkände det
af kamrarnes herrar talmän framställda förslaget till nya aflönings-
bestämmelser oförändradt.
Punläen 2:o).
Kammaren beslöt för sin del uppdraga åt utskottet att om
Riksdagens beslut i ämnet meddela fullmäktige i riksgäldskontoret
underrättelse.
§5.
Sammansatta bevillnings- och lagutskottets härpå föredragna
memorial, n:o 8, med hemställan om anvisande af ersättning åt
sammansatta bevillnings- och lagutskottets sekreterare och vakt-
betjäning,
blef af kammaren godkändt.
§ 6-
Till afgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande n:o 64, i an¬
ledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne samt till
lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, dels
ock därmed sammanhängande motioner.
Genom en den 1 april 1909 dagtecknad proposition, n:o 154,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda i
statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen
5 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
att antaga i propositionen intagna förslag till lag om arrende af viss Angående
jord å landet inom Norrland och Dalarne samt till lag angående f^flbtrlaruj
uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne. ocä Dalarne.
m. m.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft (Forts.)
fyra inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen n:o 129 af
herr vice talmannen Staaff in. fl.., med förslag till lag om arrende
af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne; n:o 128 af de-
samme med förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å
jordbruk i Norrland och Dalarne; n:o 111, däruti af herr Lind¬
hagen in. fl. hemställts om antagande af särskilda förslag till arrendej-
och vanhäfdslagar för Norrland och Dalarne; samt slutligen n:o 235
af herr Lindhagen m. fl., med föranledande af Kungl. Maj:ts om-
förmälda proposition.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, under förklarande att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt skick af
Riksdagen bifallas, måtte i anledning af propositionen samt omför-
mälda motioner för sin del antaga vid utlåtandet fogade förslag till
lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Da¬
larne; och
lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, be¬
gärdes ordet af
Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman! Med afse¬
ende å föredragningssättet får jag hemställa, att uppsiktslagen före-
drages före arrendelagen; att arrendelagen föredrages paragrafvis,
utan att paragraferna uppläsas, så framt ej begäran darom fram-
ställes; samt att vid behandlingen af första paragrafen i uppsikts¬
lagen diskussionen må få röra sig om lagarna i deras helhet.
Den af herr Zetterstrand gjorda hemställan bifölls af kammaren.
I enlighet härmed företog kammaren först till behandling för¬
slaget till lag angående uppsikt ä vissa jordbruk i Norrland och
Dalarne.
För 1 § hade utskottet föreslagit denna lydelse:
Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet, åker och äng, som icke är utarrenderad
under sådana förhållanden, att lagen om arrende af viss jord å
landet inom Norrland och Dalarne är å arrendet tillämplig, och
som är af den omfattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas,
skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröfver, att icke jord-
N:o 69. 6
Tisdagen den 18 Maj.
Angående bruket nedlägges eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att
för'* Norrland jor^rukets vidmakthållande därigenom äfventyras.
Joch Dalame ^ag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, hvilken
m. to. uppenbarligen besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodogöra
(Forts.) sig skogsafkastningen och icke är mantalsskrifven å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma.
Vid pröfning af frågorna, huruvida å fastighet finnes åker och
äng af sådan omfattning att själfständigt jordbruk därå kan idkas
och om fastighet besittes hufvudsakligen för skogsafkastningens till¬
godogörande, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyck¬
ning eller jordafsöndring skilda områden af samma hemman betrak¬
tas såsom en fastighet.
Beträffande denna paragraf hade reservationer afgifvits af:
herrar Pettersson i Södertelje, grefve TI amilton, Jansson i Eds-
bäcken och Lindhagen, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka föl¬
jande lydelse af paragrafen:
Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet, åker och äng i den omfattning, att själf¬
ständigt jordbruk därå kan idkas, må fastigheten ej så vanvårdas,
att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen äfventyras, och ej
heller för jordbruket nödiga byggnader bortföras eller lämnas att
förfalla, där ej behofvet fylles genom andra byggnader.
Lag —--(lika med utskottet)---fastighet;
samt herr Widén, som ansett, att paragrafen bort af utskottet
tillstyrkas med följande lydelse:
Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet, åker och äng i den omfattning, att själf¬
ständigt jordbruk därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan för-
mäles, hållas däröfver att jordbruket å ‘fastigheten icke nedlägges
eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vid¬
makthållande därigenom äfventyras.
Lag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, hvilken
uppenbarligen besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodo¬
göra sig skogsafkastningen och icke är mantalsskrifven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma.
År fastigheten utarrenderad i enlighet med lagen om arrende
af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, skall hvad nu
sagts äga tillämpning allenast i den mån jordägaren är enligt nämnda
lag för vidmakthållande af fastighetens tillhörigheter ansvarig.
Vid pröfning — — (lika med utskottet) — — en fastighet.
Efter föredragning af paragrafen yttrade
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det nu
föreliggande lagutskottsutlåtandet jämte lagutskottsutlåtandet n:o 65,
7 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
som vi härnäst komma att behandla, innehålla hvardera förslag,
som stå till hvarandra i ett nära organiskt sammanhang och utgöra ^^xarrlgnd
delar af den s. k. norrlandslagstiftningen. Dessa frågor äro efter oc;( j)aiarne
mitt förmenande bland de allra viktigaste, denna Riksdag haft att m. m
behandla. Då det väl är gilvet, att eu hel del af kammarens leda- (Forts.)
möter ej hunnit sätta sig fullt in i dessa frågor, och då därtill
särskildt kommer, att det vid denna Riksdag finnes^ så många ny¬
komna ledamöter, som icke kunna ha fullt reda på frågans före¬
gående behandling, har jag ansett det nyttigt att gå tillmötes en
från flera håll framställd begäran att göra en kortfattad utredning
om denna norrlandsfrågas historik och nuvarande läge. Jag skall
försöka fatta mig så kort som möjligt.
Vi veta alla, att under den senare hälften af 1800-talet för-
värfvade trävaruindustrien stora områden inom Norrland. Detta
medförde, att man tillvaratog skogen i mycket större utsträckning,
-än förut varit fallet; detta höjde vår export och åstadkom en väl-
behöflig förbättring af vår handelsbalans. Detta var den ljusa
sidan af saken, men täflan hade också sin afvigsida. Följden af
detta trävaruindustriens jordförvärf var, att jordbruket kom på många
ställen på förfall, en afdikning inträdde; vantrefnad och sociala
missförhållanden uppstodo också. Det är sorgligt, att dessa miss¬
förhållanden ej blefvo i rätt tid af statsmakterna beaktade, och det
länder herr Lindhagen till oförvansklig heder, att han var den förste,
6om väckte uppmärksamheten på dessa missförhållanden och gjorde
det på ett sätt, som väckte allmänt intresse för dessa frågor och
omsider ledde därtill, att kamrarna hos regeringen anhöllo om ut¬
redning i frågan. Denna utredning uppdrogs åt den så kallade
norrlandskommittén. Den utredning, norrlandskommittén gjorde, var
mycket beaktansvärd. Jag vill nämna endast några siffror. Det
ådagalades, att bolagen hade till år 1900 förvärfvat ett område mot¬
svarande Skåne, Halland, Blekinge och hela Småland, att det fanns
bolag, som hade fastigheter inom 40 socknar och däröfver och hade
ett ägovälde större än hela Blekinge. Bolagsägoområdet i förhål¬
lande till den enskilda marken utgjorde år 1900 omkring 34%, och
bolagens jordförvärf tillväxte på senare tiden ungefär i dubbelt så
stor"utsträckning, som de gjort föregående åren. Den siffra, som
kanske är mest beaktansvärd, är den, att antalet af de hemmans¬
ägare, som hade lämnat bort sina hemman eller hemmansdelar till
bolagen och sålunda upphört att vara själfägande, uppgick till om¬
kring 12,000. Vidare ådagalades, att jordbruket på bolagshemmanen
var underlägset böndernas i 168 socknar, jämngodt med böndernas
i 31 och öfverlägset i 0 socknar, vidare att efter detta bolagsförvärf
hade jordbruket gått tillbaka inom 150 socknar, men ansågs icke
ha gått tillbaka i 28 socknar. Norrlandskommittén slutade sina
uppgifter i detta hänseende med att konstatera det resultat, att
denna öfvergång i stor skala af hemman från bönder till bolag hade
medfört en så stor minskning i produktionen af jordbruksprodukter,
N:o 69. 8
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den IS Maj.
att detta, såsom kommittén säger, måste betraktas som en högst
betydande nationalförlust.
Det första, som kommittén föreslog till botande af detta miss¬
förhållande, var, att förbud skulle stadgas mot ytterligare jordförvärf
från bolagens sida i stort sedt; och vi veta att, efter behandlingen
af denna fråga vid flera riksdagar, man först enades om ett provi¬
soriskt och sedan om ett definitivt förbud — med några få undan¬
tag — mot bolags och öfriga trävaruiudustriidkares jordförvärf i
allmänhet. Nu hafva dessa lagar varit gällande några år, och man
kan säga, att de på det hela taget verkat tillfredsställande. Genom
dem har man hindrat dessa missförhållanden att utbreda sig vidare.
Men nu kom man till den andra frågan: hur skulle man kunna
återställa något till det gamla, med ett ord bota de missförhållan-
den, som redan hade inträdt? I det afseendet ansåg Norrlands-
kommittén det första malet vara att få så många som möjligt af de
gamla bondehemmanen åter i böndernas händer. Kommittén afsåg
icke, att hela hemmanen skulle återgå till bönderna. Det var ju
något, som var hardt när otänkbart och ej heller af nationalekono¬
miska intressen påkalladt, ty utredningen visade beträffande skogs¬
skötsel att densamma på bolagens skog var bättre än på böndernas
i 67 socknar, lika med böndernas i 97, under det att bönderna
ansågos ^ sköta sina skogar bättre i blott 22 socknar. Bolagen an-
sågos sålunda i allmänhet sköta skogarna minst lika bra, till och
med bättre än bönderna. Man ville därtör icke verka för att hela
hemmanen skulle återgå, men å andra sidan ville man icke heller,
att bolagen skulle få fortgå såsom de börjat med att till bönderna
afstycka blott inägojorden, ty sådana jordbruk skulle naturligtvis bil
olämpliga. För att hindra dessa misslyckade ägostyckningar, som
påbörjats, utfärdades eu provisorisk lag mot ägostyckning^ och nu
ligger på kamrarnas bord i utlåtandet n:o 65 ett förslag till definitiv
ägostyckningslag, hvars hufvudsyfte är, såsom paragraf 3 anger, att
hemmanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord, skall med
hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock till den mycken¬
het husbehofsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten,
"varda tjänlig för jordbruk. Om nu, såsom jag antar, denna ägo¬
styckningslag går igenom i kamrarne i dag, så får man väl antaga,
att i ^ganska väsentlig mån Norrlandskommitténs önskningar blilvit
uppfyllda därom, att möjlighet skall beredas att på ett lämpligt sätt
i böndernas ägo återföra en del af bolagsjorden. Det är också för¬
hoppning om, att dylika ägostyckningar i ganska stor utsträckning
skola komma till stånd, men det är i alla fall alldeles gifvet, att
det endast skall bli en del af jorden, som på detta sätt återgår till
bönderna. Den större delen kommer nog, åtminstone under eu
längre tid framåt, att vara under bolagens äganderätt, och under
sådana omständigheter är det af synnerlig vikt att tillse, att förhål¬
landena på dessa hemman, som fortfarande komma att tillhöra bolagen,
måtte bli så drägliga som möjligt. Det var också Norrlandskom-
9 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
mittens tredje önskan att få till stånd en särskild arrendelagstift¬
ning för Norrland. Denna arrendelagstiftning ha vi äfven att be¬
handla i den i detta utlåtande intagna s. k. arrendelagen.
Man frågar sig då: är verkligen en sådan arrendelag behöflig? Som
svar på en sådan fråga kan man hänvisa till de siffror, som framgå af
Norrlandskommitténs utlåtande och som utvisa, att arrendatorernas
ställning betraktas som god i 8 socknar, som någorlunda god i 25, som
mindre god i 44, som dålig i 71 och som mycket dålig i 14 socknar.
Med dessa siffror för ögonen är det icke underligt att man önskar
en arrendelag. Skälen hvarför ställningen är så dålig för arrenda-
torerna på dessa bolagshernman, anger Norrlandskommittén hufvud¬
sakligen vara följande. Agarne af dessa hemman äro affärsmän, de
äro oftast aflägset boende, de ha i regel stridiga intressen mot arren-
datorerua, de ha intet särskilt intresse för jordbruket men så mycket
mer för skogen och draga därför gärna arbetskraften från jordbruket
till skogen. Hemmanen äro i regel icke så goda och produktion och
afsättningsmöjligheter vida sämre an nere i södra Sverige. Arrenda-
torerna äro i en beroende ställning och deras arbetshåg är mindre
än hos arrendatorer i södra Sverige, beroende på att de i stort sedt
äro för detta bönder. De ha gått från en, om jag så får säga,
högre ställning till en lägre, och den torfva, som förut var deras
egen, bruka de nu under arrende. Därför är det mindre underligt,
om deras håg icke är så stor. Därtill kommer också, att mellan
ägare och arrendatorer finnes en annan makt, nämligen förvaltarne,
hvilka nog icke alltid handla i arrendatorernas intresse.
Kommittén säger också, att med den nästan fullständigt fria
arrendelagstiftning, som nu är gällande, jordägare har makt att sätta
arrendatorn i ett beroende, som i hög grad menligt inverkar på
hans arbetshåg och allmänna trefnad, och kommittén tillägger, att
ofta nog inga skriftliga kontrakt äro upprättade, och att, när sådana
finnas, de ofta innehålla en hel mängd tyngande bestämmelser. Nu
har, som vi veta, en ny allmän arrendelag stiftats, som gäller för
hela riket och i stort sedt förbättrat arrendatorernas ställning, men
man kan icke påstå, att denna arrendelag är till fyllest för att bota.
de missförhållanden, som råda uppe i Norrland. Därför tror jag,
att vi alla kunna vara ense om, såsom .Riksdagen varit det förut,
att eu ny arrendelag för Norrland är behöflig. Förslag därom har
också af regeringen framlagts, och jag vill här i korta drag angifva,
hvilka företräden med afseende på arrendator^ ställning denna
arrendelag äger framför den allmänna arrendelagen.
Enligt Norrlandslagen skall aftal om arrende upprättas skrift¬
ligen och äldre aftal skall af jordägaren skriftligen bekräftas, om
brukaren det yrkar. Vägrar jordägaren, stadfäster domstol arrende¬
rätten genom beslut med i hufvudsak samma verkan som skriftligt
kontrakt. Enligt den allmänna arrendelagen kunna parterna åsämjas
om muntligt aftal.
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
2T:0 69. 10
Tisdagen den 18 Maj.
Angående Vidare innehåller Norrlandslagen en hel mängd bestämmelser
fö^Nordand af tyingande natur, såsom det beter, d. v. s. sådana, som icke få
och Dalarne kontrahenterna rubbas.
m. m. Viss tids arrende enligt Kungl. Maj:ts proposition får icke afse
(Forts.) kortare tid än 15 år. I den allmänna arrendelagen finnes icke
någon minimitid för arrende på viss tid, men om arrendeaftal är
slutet på obestämd tid, anses det ingånget på fem år.
Norrlandslagen säger, att lega skall vara till beloppet bestämd
och att, där den är utsatt i penninger eller naturaalster, arrendatorn
njuter skälig nedsättning vid allmän svårare missväxt. Någon mot¬
svarighet härtill finnes icke i den allmänna arrendelagen.
Norrlandslagen säger, att då fem arrendeår gått till ända, ar¬
rendatorn må sätta annan i sitt ställe, äfven om aftalet gäller viss
tid, icke öfverstigande 20 år. Enligt den allmänna arrendelagen
bar arrendatorn icke rätt härtill, så framt icke arrendetiden öfver-
skrider 20 år.
Enligt Norrlandslagen skall jordägaren tillhandahålla arrendatorn
för jordbruket nödiga byggnader, han svarar för ombyggnader och
större reparationer och han skall aflämna ägor, hägnader, diken m. m.
i ett efter ortens sed behörigt skick. Motsvarighet till denna vik¬
tiga paragraf saknas i den allmänna arrendelagen.
Arrendator har enligt Norrlandslagen rätt till ersättning för
nyodling och annan jordförbättring, som på varaktigt sätt förökat
fastighetens värde. Enligt den allmänna lagen är arrendator be¬
rättigad blott till ersättning för tegelrör vid täckdikning.
Enligt Norrlandslagen har arrendatorn rätt att verkställa ny¬
odling utom på mark, där ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd
finnes. Motsvarighet saknas i den allmänna arrendelagen.
Enligt Norrlandslagen har arrendator rätt att taga erforderligt
virke till vedbrand, mindre reparationer, hägnad, hässjor m. m.
Enligt den allmänna arrendelagen har han icke rätt att nyttja skogen
i vidare mån än arrendeaftalet bestämmer.
Enligt Norrlandslagen har arrendatorn rätt att taga torf till
husbehof. Enligt den allmänna lagen får han icke taga torf i vi¬
dare mån än aftalet medgifver.
Enligt Norrlandslagen är arrendatorn berättigad till bete för
hästar och nötkreatur äfven å den del af fastigheten, som icke är
utarrenderad. Motsvarighet till denna bestämmelse saknas äfven i
allmänna arrendelagen.
Ytterligare finnes det nog åtskilliga andra sådana bestämmelser,
men jag tror, att de äro af jämförelsevis mindre betydelse.
Det förslag Kungl. Maj:t sålunda framställt, öfverensstämmer
på ett undantag när med det förslag, som nu är framställdt af herrar
Staaff m. fl. och hvilket i sin tur öfverensstämmer med Andra
Kammarens förut fattade beslut. Undantaget består däruti, att
Kungl. Maj:t föreslagit minimitiden för arrenden till 15 år, under
det att Andra Kammaren förut beslutat 20 år. Därmed förhåller
11 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
eig på följande sätt. Andra Kammaren bär alltid satt minimitiden Angående
till 20 år, medan Första Kammaren satt den till 10 år, hvadan f^jforrland
alltså medeltalet kommit att utgöra 15 år. Det torde ju hända, att oc/t Dalarne
man icke kan komma längre än till dessa 15 år. m. m.
Nu är det emellertid att märka, att utskottet beträffande en (lorta.)
paragraf, nämligen § 11, gjort en betydande försämring i ett hänseende,
nämligen i fråga om ersättning för verkställd nyodling. Detta ut¬
skottets förslag har antagits af Första Kammaren, men jag tillåter
mig ha den tanken, att detta kan betraktas som ett schackdrag från
Första Kammarens sida. Dock tänker jag no g, att vi skola kunna
göra ett motsvarande schackdrag i en annan paragraf, som är med
§ 11 besläktad och jämförlig, och sålunda återställa detta förhål¬
lande i samma läge, som då vi förut om åren fattat beslut härom.
Jag har sålunda all anledning att antaga, att vi beträffande denna
arrendelag vid innevarande års riksdag skola komma till ett sam-
fälldt beslut i båda kamrarna, så att man kan vänta ett godt re¬
sultat i detta hänseende.
Jag skall då öfvergå till det förslag, som nu närmast ligger
före, nämligen förslaget till häfdelag. — Det var norrlandskommit-
téns fjärde yrkande, detta, att man skulle få till stånd en häfdelag.
Att en sådan lag var behöflig, torde väl nu, när man hört hvad jag
antydt ur norrlandslagen, icke behöfva närmare motiveras. Men
det fanns också ytterligare ett skäl för, att en sådan häfdelag borde
komma till stånd. Man befarade nämligen, att bolagen skulle kunna
kringgå arrendelagen på följande vis. Då de naturligtvis skulle
tycka att bestämmelserna i denna arrendelag icke vore för dem be¬
kväma, skulle de ju kunna låta bli att utarrendera jorden, och då
de icke själfva satte något vidare värde på jordbruket, skulle de
helt enkelt kunna låta detta förfalla och således i och med det¬
samma vara fria från alla arrendelagens bestämmelser. — Andra
Kammaren har också alltid ansett, att dessa lagar, arrendelagen och
vanhäfdslagen, skulle komplettera hvarandra, och att man icke borde
taga en arrendelag utan att också få en vanhäfdslag och detta just
för att förekomma, att arrendelagen blefve en lag på papperet. Nu
har vid denna riksdag förslag framställts af herrar Staaff m. fl.
om en vanhäfdslag, och detta förslag öfverensstämmer helt och
hållet med det förslag, som jag tillät mig väcka vid förra årets
riksdag. Sedermera har äfven Kungl. Maj:t framkommit med ett
förslag till häfdelag. Jämför man nu dessa förslag med hvarandra,
skall man finna, att Kungl. Maj:ts förslag i vissa fall innehåller
mildare bestämmelser, i andra fali skärpta bestämmelser. Ändrin¬
garna äro dock såvidt jag kunnat finna icke väsentliga, och i stort
sedt kan man säga, att lagarna äro med hvarandra öfverensstäm¬
mande. Dock är det i en punkt, som de skilja sig, och det är
om den punkten jag nu vill tala.
Herr Staaffs förslag liksom mitt förslag från i fjol utgå båda
från, att häfdelagen skall komma till tillämpning på alla bolags-
N:o 69. 12
Tisdagen den 18 Maj.
Angående hemman; Kung], Maj:ts förslag däremot att lagen skall komma till
för-rNorrland tillämPninK Pa alla bolagshemman, öfver hvilka bolagen själfva dis-
och Dalarne ponera, och vidare på alla bolagshemman, som de öfverlåtit åt andra,
m. m. men som icke äro underkastade den här arrendelagens bestämmelser.
(Forts.) Däremot afser Kungl. Maj:ts förslag icke, att häfdelagens bestäm¬
melser skola tillämpas på de hemman, som äro utarrenderade enligt
arrendelagens bestämmelser. Nu får jag säga, att man kan ha
ganska växlande uppfattning, när man tänker närmare på denna
sak, angående hvad som i själfva verket är det lämpligaste: att
vanhäfdslagen har tillämpning på dessa enligt arrendelagen utarren¬
derade hemman, eller att den icke har det. Jag har inom utskottet
för min del biträdt den mening, som legat till grund för Kungl.
Maj:ts förslag och det af följande anledningar.
För det första har jag trott, att då ett af önskemålen med
häfdelagen är det, att man skall bringa bolagen att så vidt möjligt
utarrendera enligt arrendelagens bestämmelser, detta syfte skall bättre
tillgodoses, om man lägger häfdelagens bestämmelser på alla andra
hemman än dem, som äro utarrenderade enligt arrendelagens be¬
stämmelser. Jag har vidare icke kunnat frigöra mig från den tan¬
ken, att det dock ligger en viss obillighet däri, att, om ett bolag
utarrenderar på arrendelagens för bolaget just icke så angenäma
villkor, bolaget samtidigt skall vara underkastadt häfdelagen. Men
framför allt har det förefallit mig mindre lämpligt, att eu arren¬
dator, som arrenderar ett bolagshemman enligt arrendelagens be¬
stämmelser, skall vara underkastad häfdelagen, då ju jordbrukare»
där uppe i Norrland i allmänhet få sköta sin jord som de behaga.
Dessa äro de skäl, som gjort, att jag i denna punkt, däri för¬
slagen hufvudsakligen skilja sig från hvarandra, anslutit mig till
Kungl. Maj:ts förslag.
Nu har emellertid redan vid behandlingen af ärendet i utskottet
framhållits en annan sida af denna sak, och det är den: man har
påpekat att bolagen möjligen skulle komma att söka kringgå denna
häfdelag. Det har man tänkt sig skulle kunna gå -till på det viset,
att de visserligen utarrenderade hemman enligt arrendelagen, men
att detta skedde exempelvis till en disponent, till en bokhållare
eller kanske möjligen rent af till ett annat bolag och med den tysta
öfverenskommelsen, att arrendatorn icke skulle göra anspråk på att
bestämmelserna i arrendelagen skulle komma att tillämpas. — För
min del trodde jag verkligen icke, att detta skulle ha så stor be¬
tydelse och ansåg, att om det skulle inträffa sådana fall, skulle man
möjligen framdeles genom särskilda tilläggsbestämmelser kunna vinna
rättelse i berörda afseende.
Nu har jag emellertid förnummit, att det i vida kretsar anses,
att dylika illojala öfverenskommelser möjligen skola komma att i
större utsträckning äga rum, och jag vill på intet sätt bestrida, att
så möjligen kan blifva fallet. Det gäller då att finna på en utväg,
hvarigenom man å ena sidan befriar de lojala arrendena från den ifråga-
13 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
■satta uppsikten, men å andra sidan lägger de illojala arrendena under Angdendt
en dylik uppsikt. Det är min öfvertygelse, att något dylikt skall
kunna åstadkommas, och att man på det sättet skall å ena sidan Jocjl Daiarne
kunna tillgodose det önskemål jag nyss uttalade, och å andra sidan m. m.
undanröja de betänkligheter, som från annat håll måhända med (Forts.)
rätta rests emot förslaget. Jag har sålunda tänkt mig, att uppsikt
enligt lagen icke skulle ifrågakomma beträffande fastighet, som ut¬
arrenderades enligt arrendelagens bestämmelser, såvidt den som arren¬
derade fastigheten vore en å fastigheten bosatt person, som hufvud¬
sakligen sysselsatte sig med fastighetens skötsel — sålunda under
normala förhållanden — men att under öfriga förhållanden — sådana
som jag nyss tillät mig framdraga exempel på, nämligen om bolagen
utarrenderade till disponenter eller i öfrigt på ett illojalt sätt —
häfdelagens bestämmelser skulle komma till tillämpning.
Nu är det min åsikt, att om Andra Kammaren tager reservan¬
ternas förslag, så skola båda dessa meningar kunna komma fram
vid en blifvande sammanjämkning. Jag vill därför icke motsätta
mig detta förslag, fastän jag naturligtvis själf icke kan därom fram¬
ställa någon yrkande.
Jag vill slutligen tillägga det, att hittilldags ha vi alltid, när
det varit fråga om häfdelagen, rönt ett bestämdt och nära nog kom¬
pakt motstånd från Första Kammaren. Sista året t. ex. voro alla
ledamöterna från Första Kammaren inom lagutskottet emot en häfde-
lag, och den föll också i Första Kammaren. I år ha vi däremot
rönt ett mycket beaktansvärdt tillmötesgående, i det att samtliga
Förstakammarledamöterna ha förenat sig med oss, att äfven en
häfdelag skall antagas.
Under sådana förhållanden hoppas jag, att också vi skola visa
tillmötesgående och att vi samvetsgrant må pröfva det föreliggande
förslaget och söka uppnå öfverenskommelse. Jag hoppas sålunda,
att äfven denna fråga måtte lösas; och om nu alla dessa tre af mig
här berörda frågorna få den slutliga utgång jag tänkt mig, så är
det min lifliga öfvertygelse, att detta skall åstadkomma välsignelse,
trefnad och iefnadsmod vid många tusen härdar i våra norrländska
bygder.
Jag hoppas alltså, att frågan skall få en lycklig utgång, men
bär icke något yrkande.
Grefve Hamilton: Herr talman, mina herrar! Efter den
uttömmande skildring, som den föregående ärade talaren har lämnat
af förhållandena i Norrland, behöfver jag för min del icke vara
mångordig. Han utmålade i synnerligen bjärta färger bolagens be-
dröfliga verksamhet, då det gällt att förstöra jordbruket där uppe.
Det förvånar mig emellertid, att herr Zetterstrand, sedan han
beskrifvit Norrland såsom han gjort, icke ville vara med om eu
fullt effektiv lagstiftning för att afhjälpa missförhållandena, äfven¬
som att han sedan förlidet år ändrat sin åsikt härutinnan. Då
N:o 69. 14
Tisdagen den 18 Maj.
Angående Andra Kammaren förra året antog norrlandslagarna, uppställde kam-
för* Norrtand maren. i och för ett eventuellt bifall till dessa lagar det villkoret,
och Dalarne att Riksdagen äfven skulle godkänna en vanbäfdslag. Ty man
m. m. ansåg, att arrendelagen var af föga betydelse, så framt icke van-
(Forts.) häfdslagen äfven följde med. Nu har emellertid Kungl. Maj:t,'för¬
utom arrendelagen, framlagt en lag rörande uppsikt å jordbruket i
Norrland. — Denna lag skiljer sig, såsom förut framhållits, från
vanhäfdslagen därutinnan, att medan vanhäfdslagen, som i år blifvit
framburen i motioner af herr Staaff och i samma skick som förlidet
år, omfattar all jord i Norrland med undantag af några mindre jord¬
bruk — jag vill minnas, att minimiarealen var 4 har — så har
Kungl. Maj:ts uppsiktslag endast tillämpning på de jordbruk, som
icke äro bortarrenderade enligt arrendelagens bestämmelser.
Det är ju alldeles klart, att denna uppsiktslag sålunda icke
kan blifva fullt effektiv, då den endast har betydelse för en del af
Norrlands jordbruk. Man torde äfven kunna säga, att denna upp¬
siktslag torde kunna kringgås, genom att bolagen, som icke alltid
visat sig så finkänsliga, skulle kunna uppgöra så kallade skenarren¬
den, d. v. 8. bortarrendera egendomar till sina egna män och må¬
hända än värre, bortarrendera till sina egna födorådstagare eller dem,
som de i hvarje fall skola lämna underhåll till. Göra de det, ja,
då har lagen icke någon den ringaste betydelse.
För så vidt man önskar att få ett rationellt jordbruk infördt i
Norrland, i den mån detta på grund af de klimatiska förhållandena
är möjligt, så måste enligt mitt förmenande Riksdagen vidhålla sitt
förut fattade beslut och antaga äfven vanhäfdslagen. Denna upp¬
fattning har delats af fyra af Andra Kammarens ledamöter i lag¬
utskottet, och de ha i en reservation hemställt, att kammaren måtte
antaga, såsom § 1 i denna lag, § 1 af den vanhäfdslag, som kam¬
maren förlidet år biföll.
Jag anhåller således nu att få yrka bifall till den af herr
Pettersson och mig m. fl. vid denna paragraf afgifna reservationen.
Häruti instämde herrar Jansson i Edsbäcken och Pettersson i
Södertälje.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det är, som jag
nämnde vid ett föregående tillfälle, då jag uppträdde i denna fråga,
först vid ett jämförelsevis sent stadium som jag kommit att syssel¬
sätta mig med Norrlandsfrågan. Anledningen att jag emellertid
kommit att göra det är, att jag, sedan jag blef landshöfding i Jämt¬
lands län, fått ett särskilt intresse för hvad som rör Norrlands
förhållanden. .lag har ock, sedan detta ämbete anförtroddes mig,
sökt att sätta mig in i förhållandena, och jag vågar säga, att jag
bildat mig en, så vidt jag kan förstå, tämligen klar och äfven själf-
ständig uppfattning i frågan. Det är denna min uppfattning jag nu
anhåller att få för ledamöterna i kammaren framlägga.
Tisdagen den 18 Maj. 15 N:o 69
Jag vill då genast från början konstatera såsom ett faktum, att Angående
i denna min öfvertygelse bestämdt ingår behofvet af eu särskild ✓ y
lagstiftning för Norrland af ifrågavarande beskaffenhet. Jag villJoch Balarnt
nu yttra mig om de närmast föreliggande delarne af densamma, m. m.
arrendelogen och vanhäfdslagen, som de ju allmänligen kallas. (Forts.)
Beträffande först arrendelagen, skall jag icke närmare ingå på
den af Norrlandskommittén insamlade utredningen. Den är vidrörd
af den förste talaren. Jag skall endast rörande det län jag tillhör
be att få nämna några siffror. Som han antydde, utskickade norr¬
landskommittén en del frågor till besvarande dels af socknarnas
förtroendemän — kyrkoherdarne eller andra trovärdiga män inom
socknarna — dels också till länsmännen, i hvad som angick deras
distrikt. Två af dessa frågor lödo, den ena: »År i eder socken
eller edert distrikt jordbruket på bolagshemman underlägset jord¬
bruket på böndernas hemman, eller icke?» och den andra: »Har
inom eder socken eller edert distrikt jordbruket blifvit sämre, sedan
egendomarna kommit i bolagens händer?»
Beträffande första frågan lämnades, hvad Jämtlands län beträffar,,
från sockenombuden i 45 socknar det svar, att jordbruket på bolags¬
hemman var underlägset jordbruket på andra hemman, från 4 socknar
svarades, att det var lika godt; men att det var öfverlägset, in¬
berättades icke från någon enda socken. Hvad länsmännens upp¬
gifter beträffar, lödo de så, att jordbruket på bolagshemman var
sämre än jordbruket på andra hemman i 20 distrikt, att det var
lika godt i 2 distrikt men att det icke var öfverlägset i något enda.
— Den andra frågan, huruvida jordbruket gått tillbaka, sedan egen¬
domarna kommit i bolagens händer, besvarades från 47 socknar så,
att det hade gått tillbaka, och från 2 socknar så, att det icke gått
tillbaka. Från länsmansdistrikten svarades, att det gått tillbaka i
18 distrikt, och att det icke gått tillbaka i 2. — Såsom bevis på
beskaffenheten af denna tillbakagång må nämnas, att enligt norr¬
landskommittén det vore vanligt, att kreatursstocken på hemmanen
minskats till hälften; det har till och med inträffat, att den minskats
från 60 å 70 till 4 å 5. Det är ju uppenbart, att detta icke är
som det bör.
Dessa svar hänföra sig nu till förhållandena, sådana de voro
år 1902. Jag tror nog, att sedermera under opinionens tryck, sär-
skildt af vissa bolag, en smula arbetats på att göra förhållandena
bättre, men i allt fall torde de ännu i stort sedt vara sådana, att
de ej kunna anses tillfredsställande. Man arbetar för närvarande,
särskilt inom det län jag tillhör, men äfven inom andra län i
Norrland, mycket på jordbrukets utveckling. Hushållningssällskap
och andra korporationer, äfvensom enskilda, göra i detta hänseende
så mycket de kunna. Att då en så stor del af jorden inom Norr¬
land, som den, som för närvarande innehafves af bolagen, skall i
allmänhet skötas illa, är naturligtvis ytterst otillfredsställande. Det
är därför nödvändigt att få det bättre ställdt på bolagshemmanen,.
N:o 69. 16
Tisdagen den 18 Maj.
Angående och dit syftar arrendelageu. Det är meningen, att man hos arren-
för^Norrland Porerna skall framkalla större intresse och större förmåga att
och Dalame åstadkomma förbättringar. För detta ändamål måste man ha större
m. m. stabilitet i arrendeförhållandena, än nu, då arrendatorerna sitta utan
(Forts.) kontrakt eller med obestämda eller korta kontrakt. Vidare fordras
mera hjälp af dem, som äro i tillfälle att hjälpa, nämligen jord-
ägarne, bolagen. Därför är det man, såsom äfven framgick af den
förste talarens redogörelse för arrendelagen, söker genom denna lag
åstadkomma ordentliga kontrakt, längre, bestämd arrendetid, hjälp
till byggnader och ersättning för förbättringar. Detta är ound¬
gängliga villkor för att få jordbruket äfven på bolagens hemman
att gå framåt. Det är, hvad man vill ernå med arrendelagen.
Går jag sedan till lagen om vanhäfd eller lagen om uppsikt,
som Kungl. Maj:t kallar den, framhöll jag redan i fjol, att denna
lag är ett nödvändigt komplement till arrendelagen. Det visar sig
nämligen hos bolagen en icke ringa benägenhet att lägga ned jord¬
bruket, antingen så, att de låta hemmanet så att säga återgå till
naturtillståndet, det vill säga till skogsbruk, eller ock så, att de slå
tillsammans flera brukningsdelar, så att det till exempel i stället för
6 blir 3 eller något dylikt. På detta förhållande gifvas många
exempel i norrlandskommitténs betänkande. Jag skall för min del
icke här upprepa dem. Jag skall endast meddela den allmänna
beskrifning norrlandskommittén i sin motivering till denna lag gör
rörande förhållandena, sådana de tedde sig år 1902. Kommittén
säger:
»Hemmanet blir ödeshemman. Byggnaderna öfverlämnas att
förfalla. Åkrarna få växa igen till lindor, på hvilka den naturliga
foderafkastningen skördas, så länge den ersätter bärgningskostnaden.
Småningom gör skogen sitt inträde, och snart är densamma ensam
herre på valplatsen. Ibland händer till och med, att åkrarna direkt
besås med skogsbo.»
Detta är icke förhållandet allestädes, men det förekommer icke
få exempel därpå.
Jag nämnde, att bolagen ofta slå tillsammans flera bruknings¬
delar, och jag vill nu meddela ett färskt exempel härpå. Det stod
i Jämtlandstidningnrna i vintras eu annons, på hvilken min upp¬
märksamhet fästes och hvilkens innebörd jag därför tog reda på.
Det var en annons om försäljning af byggnader på tre, ett bolag
tillhöriga, hemman i en socken söder om Östersund, sålunda icke
någon af de så kallade fjällsocknarna. Jag skref till kretsafdelningeus
i hushållningssällskapet ordförande i orten, hvilken tillika är lands¬
tingsman och alltså en person, för hvilken man bör hafva fullt
förtroende. Han svarade mig så:
»Med anledning af herr landshöfdingens bref är jag i tillfälle
meddela, att omskrifna auktion just är ett typiskt exempel på bo¬
lagens sätt att sammanslå hemman till färre antal brukningsdelar.
Bolaget äger nämligen 6 gamla hemman af denna by, men som
17 N:0 69.
Tisdagen den 18 Maj.
dessa sammanslagits till 3 brukningsdelar, hafva de annonserade Angående
byggnaderna blifvit öfverflödiga. De hafva nämligen varit afsedda
för de öfriga 3 indragna hemmanen. Nu kan det visserligen stundom Jocjl jOalarne
finnas fall, då ett dylikt tillvägagångssätt ej är alldeles förkastligt, m. m.
om nämligen jorden varit uppdelad i väl små skiften, så att det (lorta.)
varit klent med besutenheten. Men det är ej alls förhållandet här,
utan hela byn företer en sorglig anblick af vanhäfd å både hus och
jord. Bolaget äger nämligen hela byn utom ett mindre hemman
om Vai mantal.»
Detta har tilldragit sig i år. Det är, mina herrar, angeläget
att komma till något resultat för att afhjälpa sådana missförhållanden,
och det är angeläget att komma dit snart. .lag behöfver endast
erinra om detta exempel, för att man skall inse det. Medan hus¬
hållningssällskapet sträfvar allt hvad det kan för att genom egna¬
hemslån m. m. ordna småbruk och egna hem för att på detta sätt
få liera armar till hjälp vid utvecklingen däruppe, går det så till,
som jag nyss beskrifvit; och detta är icke något på senare tider
alldeles enastående exempel.
Det har varit så under det sista årtiondet, att folkmängden i
Jämtlands län, ett län, där den otvifvelaktigt borde tillväxa, och
tillväxa kraftigt, stått stilla, ja, under vissa år, hvad beträffar lands¬
bygden, gått tillbaka. Under femårsperioden 1900—1905 ökades
folkmängden med 1,838 personer, alltså en ökning på icke fullt 2
procent. På landsbygden minskades den under vissa år. År 1903
inträdde sålunda en dylik minskning, och först år 1906 var man
uppe i samma folkmängdssiffra som år 1902.
Detta måste ovillkorligen väcka allvarliga bekymmer. Det är
nöd, trängande nöd, att någonting göres för att bättra dessa för¬
hållanden, och det är trängande nöd, att det göres snart.
Till dessa ekonomiska vådor komma de sociala. Jag vill här
icke ingå på en närmare skildring af dem. De torde för hvar och
en, som tänker sig in i förhållandena, vara uppenbara nog. Det
är angeläget, ej minst ur den synpunkten, att ändring sker. Detta
om frågan i allmänhet.
Beträffande det föreliggande förslaget, vore det utan tvifvel bra
att få så effektiva bestämmelser som möjligt. Men jag är för min
del fullt öfvertygad om, att det, för att icke förhållandena skola
blifva ännu sämre, är nödvändigt, att man snart kommer till ett
resultat, och då inga utsikter finnas att kunna komma så långt,
som vissa reservanter önska, måste man, för att icke missförhållandena
skola allt mera bita sig fast, så att ändring icke vidare kan äga rum,
göra eftergifter för att få fram, hvad man kan få fram.
Beträffande då först arrendelagen, föreligger här ett förslag från
Kungl. Maj:t, hvilket, på sätt den förste talaren antydde, öfverens-
stämmer med den af herrar Staaff m. fl. framburna motionen i allt
utom ifråga om minimiarrendetiden. Oaktadt man nog skulle, i
enlighet med herr Lindhagens reservation, önska vissa förändringar
Andra Kammarens Prof. 1909. Ko 69. 2
N:0 69. 18
Tisdagen den 18 Maj.
Angående i detta förslag, tror jag dock, att förhållandena genom ett antagande*
för^Ndrrtand ^örs^aSe^ skulle blifva så ojämförligt mycket bättre än nu, att
och Dalarne ^et vore ^ stor skada, om förslaget skulle afvisas. Jag är därför
ro. ro. fast öfvertygad om, att det vore gagneligt, om detta förslag nu i
(Forts.) hufvudsak antoges. Visserligen föreligga, såsom den förste talaren
antydde, vissa skiljaktigheter emellan de olika kammarledamöternas
i utskottet uppfattning, men man får väl försöka komma till något
gemensamt resultat.
Hvad sedan beträffar vanhäfda- eller uppsiktslagen, är utan
tvifvel det förslag, som i fjol framlades af vissa motionärer, och
som är detsamma, som framlagts i år af samma motionärer, det
effektivaste. Men jag tror, att det är absolut omöjligt att få Första
Kammaren att gå med på detta förslag, och då jag, som nämndt,.
önskar, att en lagstiftning må komma till stånd redan i år, gäller
det att se efter, på hvilka punkter man skall kunna göra efter*
gifter. Hvad jag då icke vill gifva efter på är att man får eu
hämsko mot jordbrukets nedläggande på hemmanen, mot att jord¬
ägaren, bolaget, vidtager åtgärder, som leda till upphörande af små¬
bruk i stället för att sådana borde utvecklas och blifva allt flere.
Jag för min del vill icke släppa krafvel att söka motarbeta detta
förhållande. För sådant ändamål anser jag, att man icke kan från
uppsiktslagen undantaga de af kolagen enligt nya arrendelagen ut¬
arrenderade hemman, ty om man gör det, är det ingenting som
hindrar bolagen att nedlägga jordbruket på dessa hemman, blott de
äro öfverens med arrendatorn, ja, till och med därförutan, i det
han ej mäktar göra sin rätt gällande. Och de utarrenderade hem¬
manen äro i allt fall det stora flertalet. Därför har jag såsom
gräns för huru långt mig synes att man kan gå, afgifvit en re¬
servation, som är fogad till detta betänkande och uti hvilken jag
bibehållit ansvarigheten enligt häfdelagen äfven för de enligt nya
arrendelagen utarrenderade bolagshemmanen men inskränkt bolagens
ansvarighet till det, hvarför de själfva enligt arrendelagen skola
svara. Det är nämligen så, att enligt arrendelagen det åligger jord¬
ägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets
bedrifvande nödiga byggnader samt, där under arrendetiden bus
tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja de för
nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga större
reparationer. För att hålla kontroll öfver att sådant sker — icke
blott den kontroll arrendatorn har rätt att utöfva, hvilken kan bli
ingen, därest arrendatorn och bolaget därom äro öfverens, och hvilken
en arrendator, äfven om han vill, kanske bar svårt att göra gällande,
— höra också utarrenderade hemman stå under uppsikt. Jag har
därför bibehållit uppsikten i detta afseende, och därmed anser jag,
att man äfven fått behörig trygghet för att icke ett kringgående af
lagen skall kunna äga rum genom skenaftal med bulvaner, som
kunna finnas villiga att låna sig därtill. Däremot är jag villig
medgifva, att billighet och rättvisa kunna kräfva, att jordägaren be-
Tisdagen den 18 Maj.
19 N o 69.
frias från ansvar, eventuellt böter, för sådana försummelser, som Angående
arrendatorn låter komma sig till last. Det ligger en viss sanning
uti, hvad som framhållits, nämligen att, därest jordägarens ansvar i Jocjl jjai,lrne
det fallet kommer att stå kvar, han skulle få anledning att blifva m. m.
särskild! hård emot arrendatorn af farhåga att blifva dömd till an- (Forts)
svar därför att arrendatorn icke sköter jorden ordentligt.
Visserligen är det också sant, att de ordalag, i hvilka vanhäfden
beskrifves i min reservation, och som äro lika dem, som användas
i Kungl. Maj:ts förslag, äro lindrigare än hvad de äro enligt herr
Petterssons i Södertälje med fleras reservation. Men jag har icke
kunnat finna annat än att ordalagen, sådana de äro i Kungl. Maj:ts
proposition, väsentligt öfverensstämma med hvad norrlandskommittén
i sin motivering förmenat, att här borde bestämmas. Norrlands¬
kommittén har sagt, att det kan föreligga två olika slag af vanhäfd.
Det ena, vanskötsel, som gör, att egendomen under en tid gifver
mindre afkastning, men endast temporärt; och det andra då odlad
jord så småningom återgår till naturtillståndet och dess afkastnings-
förmåga för framtiden väsentligt reduceras. Om det sista slaget
säger norrlandskommittén: »mot den gröfre vanvården, som sker så
att säga afsiktligt, därför att jordens ägare icke vill vara jordbru¬
kare och som tydligen leder till odlingens tillbakagång samt be-
röfvar den kommande generationen förmånen af att få mottaga upp¬
bruten jord till samma omfattning och afkastningsförmåga som de
gångna släktenas arbete beredt åt den närvarande, mot denna van¬
vård synes staten vara berättigad att inskrida? Jag för min del
kan icke finna annat än att detta sista slag af vanvård drabbas af
de af mig använda ordalagen. För öfrigt är jag af den meningen,
att ordalagen betyda mindre; allt beror på den jordbrukskommission,
som i första hand skall ha uppsikt öfver att vanhäfd icke sker.
Blir det en duglig och praktisk jordbrukskommission, kommer lagen
att verka godt, men blir det en dålig jordbrukskommission, verkar
lagen sämre, alldeles oafsedt, i hvilka ordalag vanhäfden är be-
skrifven, så snart man blott fått med, hvad som hufvudsakligen bör
vara med.
Nu har jag tänkt mig eu möjlighet att kunna komma till ett
slutligt resultat i ungefärlig öfverensstämmelse med det förslag, jag
redogjort för och som innebäres i min reservation. Jag tror, att
härigenom skulle vinnas mycket afsevärda förmåner; man skulle
kunna hindra det år för år i mer eller mindre mån fortgående ned¬
läggandet af småbruk, som det är så viktigt att förekomma. Jag
tror ock, att en lagstiftning, sådan som den jag nu gjort mig till
försvarare för, skulle i allmänhet göra tillståndet med bolagsarren-
dena mycket mera tillfredsställande än hvad det nu är.
A andra sidan måste jag rättvisligen erkänna, att när jag inom
lagutskottet redogjorde för min reservation, vann densamma inga
sympatier från Förstakammarledamöternas sida inom utskottet,
utan det sades tvärtom från auktoritativt håll, att det kunde de
N:o 69. 20
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Förta.)
Tisdagen den 18 Maj.
icke gå med på. Det är dock möjligt, att saken ställer sig annor¬
lunda, om den kommer sammanjämkningsvis. I allt fall skall jag
med den bestämdt uttalade afsilcten att komma till ett lämpligt sam-
manjämkningsfärslag vid detta tillfälle gifva min röst åt det förslag
till § 1, som framlagts af reservanterna, herr Pettersson i Söder¬
tälje med flera.
Med herr Widén förenade sig herr Petrén.
Herr Lindhagen: Herr talman! Jag behöfver icke blifva
mångordig. Jag skall endast be att få säga några ord i synnerhet
med anledning af herr Zetterstrands anförande. För min del kan
jag icke invagga mig uti stora förhoppningar om att det lagförslag,
som nu framlagts, kommer att lända till oändlig välsignelse, eller
huru det nu var herr Zetterstrand uttryckte sig. Jag tror snarare,
att det är en skickligt afvägd lagstiftning i syfte att af Norrlands-
lagstiftningens ändamål i förevarande del vinna så litet som möjligt.
Och jag tror icke heller, att man, såsom herr Widén sade, kan
vara öfvertygad om, att speciellt arrendelagen i sitt nuvarande skick
kommer att i så många afseenden lända Norrland till gagn, allra
minst om det förhåller sig på det sätt, som från många håll in¬
rapporterats, att bolagen redan arrangerat det så, att de upprättat
kontrakt, på hvilka den nya lagen icke blir gällande. År detta för¬
hållandet, förstår jag icke, hvari de stora välsignelserna bestå.
För att vinna något måste visserligen kompromissas i hög grad.
Jag har icke heller förbisett, att man i norrlandsfrågan är tvungen
att göra det, utan jag har förlikat mig med arrendelagen, ehuru den
i vissa afseenden är blott ett sken utan innehåll, jämte en svag
vanhäfdslag, som skall gälla för alla fastigheter af ifrågavarande
slag. Men när man vill ställa så till, att där arrendelagen skall
gälla får vanhäfdslagen ej gälla och där vanhäfdslagen skall äga
tillämpning får ej arrendelagen tillämpas, kommer man till en sådan
förknappning af innehållet i ifrågavarande lagstiftning, att jag för
min del icke kan vara med längre, utan anser, att ett sådant förslag
skulle omintetgöra större delen af det arbete, som nedlagts för att
åstadkomma något till förmån för jordbruket på holagshemmanen
och för arrendatorerna. Jag tror icke, såsom herr Zetterstrand, att
den nu föreslagna resten af eu vanhäfdslag är ett uttryck af till¬
mötesgående från Första Kammaren, utan jag tror, som sagdt, att det
är ett förslag afvägdt för att kunna komma ifrån all denna oro för
minsta möjliga pris eller helst utan att behöfva betala någonting
alls. Detta är syftemålet, det står ju alldeles klart.
Staten har genom sina afvittringar velat befordra landets upp¬
odling och bebyggande i Norrland oeh Dalarne. Dessa afsikter
grusades emellertid i väsentliga delar genom afvittringens oförutsedda
följder: bolagsförvärfven. På de trakter, som hemsöktes af dem,
icke blott afstannade allt vidare odlingsarbete utan äfventyrades
•21 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
jämväl den odling, som redan kommit till stånd. Då bör väl staten Angdeiidc
ha till uppgift att fullfölja sina goda afsikter jämväl på bolags-
domänerna, nämligen att odlingen skall upprätthållas och ny bygd Jocjl Daiarne
brytas, och att jordbrukarne skola återfå något af den själfständiga m. m.
ställning de förut hatt. Detta måste därför lagstiftningen gå ut på, (Fort*.)
såvida den vill göra anspråk på att vara en socialreformatorisk lag¬
stiftning. Detta kan icke vinnas utan att bland annat på hela detta
bolagsområde samtidigt en arrendelag och en vanhäfdslag komma
att äga tillämpning. Nu vill man nöja sig med den förra, men
detta är icke det mål vi böra sträfva efter; utan vi måste ställa
lagstiftningen så, att vi verkligen kunna se, att hufvudändamålet i
stora drag vinnes, och därför fordras äfven en vanhäfdslag.
.lag förmodar, att det äfven varit regeringens mening, att ar¬
rendelagen helst skall gälla för alla dessa hemman i stort sedt.
Men om vanhäfdslagen icke skall äga tillämpning på dem, hvad är
det, som då kastas öfver bord?
Jo, för det första det stora nationalekonomiska intresset, att å
dessa hemman odlingen skall gå fram eller åtminstone den bestående
odlingen upprätthållas — detta syfte har som sagdt då alldeles
blifvit åsidosatt. Då det i Riksdagen talas så mycket om, att vi
skola förebygga emigrationen och tillvarataga landets naturliga hjälp¬
källor, så är det klart, att jag, som delar denna uppfattning, måste
känna mig högeligen nedslagen inför en lagstiftning, som vill lösa
frågan på sätt här föreslagits.
Vidare var ju eu annan uppgift för denna vanhäfdslag, att den
skulle så att säga befrämja, att hemmanen blifva utbrutna på fri¬
villighetens väg i och för åstadkommande af en själfständig ställning
för deras brukare. Om icke vanhäfdslagen blir tillämpad på alla
dessa arrendehemman, så kommer icke lagen att i det afseendet
tjäna sitt ändamål.
Slutligen skulle också vanhäfdslagen leda till att framtvinga
arrenden. Men man måste naturligtvis medgifva, att vanhäfds-
lagens tillämpning på icke utarrenderade hemman bör i någon mån
leda till att, om lagen är mycket betungande, bolagen hellre öfvergå
till att utarrendera hemman enligt nya lagen. Men är detta fallet,
så visar det just, att vid utarrendering enligt den nya lagen kommer
den nationalekonomiska synpunkten alldeles till korta, då man ju
ej behöfver tänka på jordens häfd.
Nu tror jag för öfrigt, att bolagen skola ställa sig tveksamma
i fråga om hvilket som i praktiken blir billigast: att ha öfver sig
en arrendelag eller en vanhäfdslag, vanhäfdslagen är i sitt ursprung¬
liga skick mildt affattad; man har med den endast velat träffa
gröfre vanvård. Men det nu förevarande förslaget skulle ytterligare
minska lagens effektivitet.
Herr Widén sade visserligen, att i det stora hela uttrycken i
de olika förslagen praktiskt taget komme att betyda detsamma. Men
det är åtminstone icke meningen med Kungl. Maj:ts förslag —
N:0 69. 22
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
hvarför skulle då Kungl. Maj:t eljest ha föreslagit en ändring? Jag
förstår för öfrigt icke hvarför terminologien blifvit ändrad. Ty det
har aldrig Första Kammaren begärt — det har man uppfunnit från
något håll, där man tydligen ej intresserar sig för en effektiv van-
häfdslag. I propositionen säges visserligen, att man endast velat
bättra upp norrlandskommitténs formulering, då det af motiveringen
i kommitténs betänkande skalle framgå, att Kungl. Maj:ts formu¬
lering vore ett riktigare uttryck för kommitténs uppfattning. Jag
skall be att på det bestämdaste få anhålla, att man icke på detta
sätt söker rida med norrlandskommittén, utan i stället ärligt be¬
känner sina egna mot kommitténs syften stridande afsikter. Hvad
kommittén skrifvit, det häfver den skrifvit. Att åberopa dess motive¬
ring för detta ändringsförslag, är dessutom meningslöst. Ty kommittén
har i sin motivering till och med kursiverat just den formulering,
som återfinnes i dess lagtext, där det nämligen står, att »fastighet
ej må så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbar¬
ligen äfventyras». Detta är som sagdt kursiveradt i motiveringen
och finnes infördt i lagtexten. Att sedan från annat håll säga, att
kommittén misstagit sig och att dess motivering leder till, att man
bör skrifva något annat, är ganska tilltagset, förefaller det mig.
Nu säger Kungl. Maj:t också uttryckligen ifrån, att meningen
med denna ändrade formulering är den, att man icke skall få den
uppfattningen, att ett inskridande bör ske redan på ett tidigare sta¬
dium, eller att inskridande bör äga rum, redan när man ser, att
jordbrukets afkastningsförmåga äfventyras. Kungl. Maj:t vill icke,
att man inskrider förrän man står inför den fullständiga förintelsen.
Detta innebär en stor skillnad, och gör, att jag tror, att bolagen
med en så beskaffad vanbäfdslag skulle reda sig mycket godt utan
att behöfva utarrendera enligt den nya lagen.
För öfrigt, om en arrendelag ensamt blir gällande för bolags-
hemmanen, har man, som herr Zetterstrand framhållit, att befara,
att lagen kringgås exempelvis därigenom, att i de ganska vanliga
fallen, att två bolag sammanslagits, det ena bolaget utarrenderar till
det andra. Då betyder det ej så mycket hvad arrendelagen inne¬
håller. Men med en effektiv vanhäfdslag lönar det sig ej att kringgå
lagen. I Kungl. Maj:ts förslag detta år till lag om ägostyckning
se vi, att bolagen gått till väga på samma sätt på ett annat om¬
råde, nämligen i fråga om att kringgå bestämmelsen, att ägostyck¬
ning skall ske på rationellt sätt. Man begagnade sig nämligen här¬
vid i stället af jordafsöndring, innan jämväl sådan afsöndring af
lagen omgärdades med garantier i förenämnda afseende. Jord¬
afsöndring kan endast ske genom försäljning, som då ägde rum på
det sättet, att det ena bolaget sålde till det andra endast den odlade
jorden eller någon del däraf utan husbehofsskog eller odlingsmark.
Så upplystes ha skett i Norrbottens län, och hela Jockmocks sockens
bolagsjord lärer, enligt hvad jag erfarit, vara på det sättet afsöndrad
från bolagshemmanen.
23 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
Af nu angifna skäl är det klart, att jag förenar mig med dem, An9de,nf'
€om yrka bifall till det gamla förslaget till vanhäfdslag, som trots y^T^orWancJ
sina brister dock bygger på den enligt min uppfattning anständiga oc;t jgaiamc
synpunkten, att här gäller det verkligen att icke leka med frågan. m. m.
Jag vill sluta med att göra en rättelse af ett misstag, som herr (Forts.)
Zetterstrand gjorde sig skyldig till. Han började sitt anförande
med att omnämna, att »herr Lindhagen är den förste, som väckt
denna fråga på tal». Detta är alls icke fa.llet. Bolagsförvärfvens
vådor väcktes på tal i Riksdagen redan 1894 af dalarepresentanten
Vahlin; herr Åkerlund har sedan väckt motioner rörande viss ut¬
redning angående bolags förvärf af fast egendom i hela landet, och
detaljer i norrlandsfrågan ha oupphörligen framdragits i Riksdagen
genom norrlandsrepresentanter. Det enda jag för min del varit
med om är, att jag samarbetat med Norrlands representanter för att
få ett enhetligt grepp på frågan och alla de olika sidorna af saken
historiskt belysta och sammanförda under en hatt under förhopp¬
ning att frågans lösning på det sättet skulle befordras.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Chefen för justitiedepartementet, berr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar! Jag bör kanske icke låta diskussionen
öfver denna paragraf afslutas utan att ha yttrat några ord. Sär¬
skilt har jag blifvit föranledd därtill af den siste ärade talarens
anförande.
Jag kan därvid inskränka mig till att något fylligare än som
■skett i den kungl. propositionen påpeka de skäl, som ligga bakom
förslaget till inskränkning i häfdelagens räckvidd; skäl, som verk¬
ligen äga realitet och icke, såsom den föregående talaren tycktes
tro, endast skulle täcka försök att få så litet innehåll i lagen som
möjligt.
Om jag ser denna sak från jordägarens synpunkt, så är det,
synes mig, minst sagdt obehagligt att lägga på honom ansvaret för
•en häfd, öfver hvilken han ingenting har att säga. Då man
sträfvar efter att göra arrendatorn så själfständig som möjligt gent
emot jordägaren, så är det obilligt, att jordägaren skall svara för
hvad arrendatorn försummar. Och ju flera tvingande bestämmelser
som införas i arrendelagen, ju mera hindras man att där inrycka
bestämmelser, som kunde behöfvas för att trygga jordägaren, och
ju mindre rimligt är det att göra jordägaren ansvarig för den häfd,
hvari hemmanet kommer.
Men denna synpunkt är dock icke den mest vägande enligt
min mening. Jag anser att jämväl ur arrendatorns synpunkt är
det större skäl att stanna vid Kungl. Maj:ts förslag. När, såsom
herrarna minnas, år 1907 det framlades en vanhäfdslag, som för
Norrland omfattade all jord, den enskilda lika väl som bolagsjorden,
protesterades det på det allra skarpaste mot att ställa jordbruket
.■och dess idkare under en så beskaffad kontroll som detta lagförslag
N.o 69. 24
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
stadgade.. Detta underströks här i kammaren från de mest skilda
håll. Dåvarande jordbruksministern yttrade sig till statsrådsproto¬
kollet bl. a. på följande sätt: »ett ingripande i sådan riktning från
statens sida i den enskildes hushållning, där jorden äges och brukas-
i jordbrukssyfte och för att ägaren eller brukaren däraf skall hafva
sin hufvudsakliga bärgning, torde vara hvarken af behofvet påkalladt
eller i stort sedt ens ägnadt att främja en bättre skötsel af jorden.»
Nu vill man skapa en själfständig arrendatorsklass, och på
samma gång lägger man den under en uppsikt, som man ej vill
underkasta jordbrukare. Och — märken det, mina herrar, det är
icke under statens uppsikt man ställer arrendator^ utan under jord¬
ägarens, därför att jordägaren otvifvelaktigt måste ingripa på ett
vida tidigare stadium för att rädda sitt eget skinn.
Härmed äro vi inne på den mera praktiska sidan af saken,
som jag tycker talar ett oförtydbart språk. Det är klart, att hvarje
syn af jordbrukskommissionen på ett utarrenderadt bolagshemman
betyder eu vräkt arrendator. Ty härvid föreligger en så beskaffad
vanhäfd, som enligt arrendelagen utgör skäl för jordägaren att vräka,.
och det synes mig uppenbart, att icke jordägaren vill bättra och
låta arrendatorn sitta kvar. Men enligt min uppfattning betyder
det mer än så: det betyder flera vräkta arrendatorer. Tv det ligger
i sakens natur, att jordägaren, som riskerar att bli tagen för huf-
vudet, ingriper redan på ett tidigare stadium. Han är ock i stånd
därtill; ty den vanvård af fastighet, som afses i § 26 arrendelagen,
inträder nog tidigare än då öfver hufvud taget jordbrukskommissionen
vill ingripa. Om det nu tillika blefve så, som herr Lindhagen under
hela denna frågas behandling så skarpt yrkat, nämligen att be¬
greppet vanhäfd skulle bestämmas med hänsyn till det normala,
vanliga tillståndet å bondehemman i orten —- herrarna veta, att
det är hans ståndpunkt, att så fort jordbruket å ett bolagshemman
understiger det, som är normalt på bondehemman i trakten, såskall
vanhäfd anses föreligga — så iörstår jag ej, hurudan arrendators-
klassens ställning skulle bli, ty då blefve vräkning genom jord¬
ägarens inskridande möjlig, så snart arrendatorns jordbruk under¬
stege hvad som vore det vanliga för ett angränsande bondehemman^
Det är betecknande, att när norrlandskommittén framlade sitt
förslag, enligt hvilket vanhäfdslagen skulle träffa all utarrenderad
bolagsjord och jordägaren vara ansvarig för häfden, så har kommittén
intet annat medel att anvisa eller annat skäl att åberopa än att
jordägaren skall vaka öfver att arrendatorn i tid skiljes från arren¬
det. Det heter så i kommitténs betänkande: »Det är ägaren, som
i första hand gent emot det allmänna bör vara skyldig tillse, att
odiingen på hans ägor icke går tillbaka; och denna fordran kan
icke anses obillig mot jordägaren, då denne enligt den föreslagna
arrendelagen alltid har rättighet att uppsäga den arrendator, som
uppenbart vanvårdar egendomen.» Det vill alltså säga, att om en
jordägare vill vara barmhärtig och hysa misskund och tålamod mot.
25 N:0 69.
Tisdagen den 18 Maj.
en arrendator, så kan han icke göra det utan att riskera att själf
komma i kollision med vanhitfdslagen. Det synes mig verkligen, ^ Norr{a„d
om man ser saken sådan den är, som om det skulle vara i ärren- oc^ Dalarm
datorernas intresse mest påkalladt, att häfdelagen inskränker sig m. m.
till, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, de hemman, som bolagen icke (Forts.)
ha utarrenderade. Därmed träffar man ock hvad man vill träffa
och sätter den jordbrukande arrendatorsklassen, som man vill hjälpa
på henen, mera i paritet med de själfständiga jordfigarne där uppe.
Detta är ju målet, hvartill lagstiftningen syftar.
Nu talar man om nödvändigheten af att offra arrendatorernas
själfständighet — tv ett offer är det — för att man skall kunna
hindra bolagen att kringgå lagen. Annars skulle de, menar man,
utarrendera hemmanen åt bulvaner och låta jorden ligga för fäfot,
hvilket de då skulle ha rättighet till. Ja, det är = naturligt, att det
kau konstrueras fram fall, då ett sådant kringgående åt lagen är
möjligt, men man får väl också räkna med hvad därvidlag är an¬
tagligt. Och då synes det mig, som om man till en början icke
skulle vara berättigad att utgå ifrån att bolagen skola visa sig
illojala och försöka kringgå lagen. Jag antager, att de flesta bolag
skola finnas ganska benägna att utarrendera sina hemman under den
nya arrendelagens bestämmelser, därför att de veta, att statsmak¬
terna önska det och att de under sadana villkor fa drifva siu skogs¬
näring utan vidare anspråk från statens sida. Det skälet är så.
starkt, att det ensamt antagligen kommer att förmå en stor del
bolag till sådan utarrendering. För öfrigt, om bolagen försökte
kringgå lagen, skulle det naturligtvis bero därpå, att bolagen hade
fördel af att utarrendera till bulvaner. Jag har mycket svårt att
konstruera fram någon sådan fördel; i stället skulle jag vilja säga,
att, såvidt jag förstår, bolagen komme i ett så obehagligt beroende
af en sådan arrendator, att de nog aktade sig lör att göra det.
Det kunde så hända, att denne en dag, när konjunkturerna blefven
annorlunda eller han öfverlåtit till en annan o. s. v., lunne med
sin fördel förenligt att göra realitet af sitt arrendekontrakt. Bolagen
finge bygga upp husen åt honom; han skördade, toge bete och till¬
godogjorde sig afkastningen af arrendehemmanet. Sådana kunna
konjunkturerna bli, och jag tviflar på, att bolagen skulle vilja in¬
låta sig på sådana affärer.
Det har framkastats, att man kunde tänka sig, att bolagen
utarrenderade sina fastigheter till hvarandra och därefter kvittade.
Men då lärer väl det arrenderande bolaget i sin ordning komma
att sätta dit subarrendatorer på hemmanen. Jag har svårt att tänka
mig, huru det skulle gå till på annat sätt. Men eu dylik sub-
arrendator vore skyddad af den nya arrendelagen och blefve i åtnjutande
af de förmåner, som däri tillförsäkras honom. Ty denna gäller all
så beskaffad jord, som äges af bolag, och det talas icke om hvem
som arrenderar ut jorden. Utarrenderingen kan nu visserligen tänkas
ske till bolagens egna tjänstemän, och det är den punkt, där ett
N:o 69. 26
Tisdagen den 18 Maj.
Angående
arrendelag
kringgående må vara möjligt. Anser man, att man bör trygga sig
för Norrland lläremot- finnes det emellertid antagligen möjligheter därtill utan
n„i*™* att man behöfver gå så långt, som herr Lindhagen påyrkat, näm¬
ligen att lägga häfdelagen öfver all den utarrenderade jorden.
Jag bar velat säga detta för att sa skarpt, som det varit mig
möjligt, klargöra det resonnemang, som för mig såsom föredragande
ligger till grund för det slut, hvartill Kungl. Maj:t i sin proposi¬
tion kommit.
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Herr Lindhagen: Den synpunkt, som här framhållits om hän¬
syn för arrendatorerna och de svårigheter, hvari de förmenats komma,
ifall häfdelagen tillämpades på arrendehemmanen, gjorde sig äfven
gällande i debatten i Första Kammaren. Det är ganska intressant,
att nu från det hållet finna så mycken ömhet för arrendatorerna,
hvilket man aldrig tillförne förmärkt. Men så är också valutan
för denna plötsliga människokärlek synnerligen riklig, ty den består
däri, att häfdelagen icke tillämpas på dessa hemman, och då är det
ganska förklarligt, att Första Kammaren skyndar att i det afseendet
visa sig mänsklig, hvilket man annars aldrig vid något tillfälle
gjort i dessa frågor. Nu vill jag icke säga, att äfven herr justitie¬
ministern ser saken så, utan han vill, frånsedt sitt påfallande obe¬
tydliga intresse för själfva saken, förmodligen ha fram en kompro¬
miss och därför måste han söka försvara sina synpunkter med hvilka
medel som helst. Litet hvar halta vi ju, när vi skola försvara
kompromisser.
Men för öfrigt äro de vräkningsscener herr justitieministern
här upprullat för arrendatorerna fullständigt konstruerade, en af¬
spegling bara af den frihandsmålning herr Trygger gjorde i Första
Kammaren. Ty hur ställer det sig med denna sak. Jo, jord¬
ägaren svarar för vanhäfd, och därvid är det ju icke fråga om att
sköta jordbruket mönstergillt, utan endast så, att icke jordbrukets
afkastningsförmåga uppenbart äfventyras. För att icke detta skall
äga rum, är det ingen svårighet att vidtaga åtgärder, och jordägaren
får härför lång tid, ända till fyra år, på sig. Huru ställer det sig
vidare för arrendatorerna härvidlag? Arrendatorn får mottaga sitt
arrende efter syn, och då konstateras, i hvilket skick ägorna be¬
finna sig, och sedan får han afträda arrendet likaledes efter syn.
Aro ägorna mottagna i dåligt skick, kan aldrig inträda skyldighet
för arrendatorn att ansvara för något omöjligt eller att ägorna
genast försättas i godt stånd. Det enda jordägaren kan göra är
att, om arrendatorn uppenbart tredskas och icke sköter fastigheten
ordentligt efter förmåga, hos vederbörande myndighet få utverkad
vräkning på arrendatorn. Jordägaren har som bekant ingen be¬
fogenhet i dessa afseenden och myndigheterna komma ej att låna
eig till hvad som helst. Men har en arrendator i detta afseende
icke gjort hvad han skäligen kan och skall göra, kan han vräkas
redan enligt den allmänna arrendelagen, där bland de fall, då en
27 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
arrendator förverkar arrenderätten, äfven upptages det, att han icke gående
sköter jorden väl. I detta fall är således den nu förevarande lagen Noirlanä
icke svårare mot arrendatorerna än den allmänna arrendelagen är. QCjl jOalarnt
Hvad angår det, att lagen kan kringgås, skulle jag icke vilja m. m.
göra ett lika stort nummer däraf, ty alla lagar kunna kringgås. (Forts.)
Men af det svar herr justitieministern lämnat angående den i detta
afseende särskildt svaga punkten hos lagförslagen ^ som äfven
herr Zetterstrand erkänt vara eu svag punkt — framgår, att icke
heller herr justitieministern kunnat visa klara papper på, hur
han tänkt att saken skall ordnas. Han sade, att det alltid kunde
bli obehagligt för ett bolag, som arrenderade ut åt bulvaner, då
ju dessa kunde komma på andra tankar och uppträda själfständigt
samt åberopa sina rättigheter. Ja, det kan nog hända någon
gång, men när ett bolag väljer en bulvan, så är helt visst denne
«n pålitlig person, hvarför det säkerligen blir endast i sällsynta
undantagsfall, som bolagen bli lurade. Men jag framhöll också,
att det af Kungl. Maj:ts egen proposition om ägostyckning fram¬
går, att ett bolag äfven här, liksom i annat fall plägat ske, kan
begagna ett annat bolag såsom bulvan, särskildt då tva bolag
kommit i samma händer. Många bolag i Norrland äro på det
sättet sammanslagna. Härpå svarar emellertid herr justitie¬
ministern: ja, men det andra bolaget, det som arrenderar, måste
i sin tur arrendera ut hemmanet enligt arrendelagen. Nej, det
låter det just bli, det sätter dit en af sina tjänstemän eller en
rättare eller låter jordbruket alldeles förfalla. Jorden är nämligen
utarrenderad eu gång enligt nya arrendelagen och någon ytterligare
utarrendering påfordrar ej lagen.
Herr Pettersson i Södertelje: Herr talman! Herr justitie¬
ministern yttrade i sitt anförande till statsrådsprotokollet rörande
detta lagförslag bland annat följande: »Man kan emellertid se denna
fråga ur en mera praktisk-ekonomisk synpunkt. Syftet med norr-
landslagstiftningen kan angifvas vara att i bondehand återföra jord-
bruksjorden med det utrymme i utmark, som kräfves för ett bärande
norrländskt jordbruk, helst under äganderätt, men, där så ej kan
ske, under tryggad arrenderätt. Om trävaruindustrien fogar sig efter
denna statsmakternas — af omsorg för den jordbrukande befolk¬
ningen förestafvade — önskan och således antingen afhänder sig de
för jordbruk lämpliga områdena eller upplåter dem på arrende, så
att arrendelagsbestämmelserna blifva därå tillämpliga, så är denna
lagstiftnings mål uppnådt. Längre syftade ej heller kommitténs
vanhäfdslag, ty med den afsågs ingalunda att framtvinga ett ratio¬
nellt jordbruk utan allenast att öppna möjlighet härtill genom att
trygga den odlade jordens fortbestånd såsom odlad. Den vidare
utveckling af det norrländska jordbruket, som må vara önskvärd,
lärer böra i annat sammanhang blifva föremål för statsmakternas
uppmärksamhet och torde väsentligen böra främjas genom andra medel.
N:o 69. 28
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.).
Tisdagen den 18 Maj.
Med denna utgångspunkt kan man tvifvelsutan med fullt fog-
stanna vid en lag, som allenast supplerar arrendelagen och som går
därpå ut, att sådana jordbruk, därå arrendelagen skulle vara tillämp¬
lig, i händelse de utarrenderades, men som icke på sådant sätt upp¬
låtas, icke få nedläggas utan skola fortfarande uppehållas såsom
jordbruk.»
Under den föregående diskussionen i dag har det redan erinrats,
att norrlandskommittén åtminstone fattade sin uppgift åtskilligt vid¬
sträcktare än hvad herr justitieministern velat inskränka sig till.
Och om man går längre tillbaka, till Riksdagens egen ståndpunkt
år 1901, vill jag erinra om att Riksdagen i den skrifvelse till
Kungl. Maj.-t, hvilken gaf uppslag till denna lagstiftning, anhöll,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftning
eller andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande befolk¬
ningens ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och
stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas
och, så snart ske kunde, iör Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
förhållandena kunde anses föranleda. Riksdagen år 1901 ansåg
sålunda nödvändigt, att de ifrågasatta åtgärderna äfven skulle gå ut
på jordbrukets utveckling och vidmakthållande.
När sedan dessa förslag till arrendelag och vanhäfdslag före¬
drogos inför Kungl. Maj:t år 1907, yttrade dåvarande t. f. chefen
för justitiedepartementet följande: »Att det är en angelägenhet af
vikt att söka förekomma, det den af ålder upptagna jordbruksjorden
inom våra nordligaste landsändar genom ägarnes försummelse, lik¬
giltighet eller öfvervägande intresse för trävarurörelse råkar i sådan
vanvård, att dess afkastningsförmåga såsom jordbruksjord för fram¬
tiden äfventyras, därom lär icke kunna råda mer än en mening.
Samtliga öfver förslaget hörda myndigheter hafva likaledes uttalat
sig lör behöfligheten af en lag i förevarande syfte eller åtminstone
förklarat sig icke vilja afstyrka en lagstiftning i nämnda riktning.»
Vidare har äfven nuvarande chefen för justitiedepartementet
under debatten om vanhäfdslagen i Andra Kammaren år 1907
yttrat, bland annat: »Hvad vi vilja, det är att förekomma, att jord¬
bruket i Norrland lägges ned, att den odlade jorden får växa igen.
Man vill — som norrlandskommitterade i sitt betänkande säga —
icke tillåta eu vanvård, som går därhän, att odlad jord så små¬
ningom återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger i
jordens egenskap att vara odlad, försvinner och dess afkastnings¬
förmåga för framtiden minskas.» Och så tillägger herr justitie¬
ministern: »Med en så lagd lag vill det synas mig, som om man
skulle träffa just hvad man vill, nämligen det uppsåtliga oskäliga
nedläggandet af jordbruk.»
Jag tror sålunda, att vi reservanter, som i år ha motsatt oss
den ifrågasatta inskränkningen af den föreslagna uppsiktslagens till¬
lämplighet, ha rätt goda skäl från ärendets föregående behandling
att åberopa, då vi vilja utsträcka den till att gälla all jord i Norr-
29 N:0 69.
Tisdagen den 18 Maj.
land och i Dalarne, äfven de utarrenderade hemmanen. Ty, såsom
redan är sagdt och som det torde vara svårt att förneka, ligger här ^orriand
den möjligheten öppen och klar, att bolagen kunna ingå sken- oc^ j)alarne
arrendeaftal. Och om de göra så, lär det vara svårt att med den »». m.
af Kungl. Maj:t föreslagna uppsiktslagen komma åt dem. Nu har (lorta.)
visserligen herr justitieministern sagt, att man icke behöfver tro
bolagen så illa, att de skola gorå sig skyldiga till ett sådant för¬
farande. Men gentemot detta tillåter jag mig hänvisa på det sätt,
som redan praktiseras. Man bar nämligen exempel på, att bolagen
redan nu på somliga båll kringgå den förbudslag, som år 1906
genomfördes med afseende å bolags jordförvärf i Norrland. Då
bolagen vidtaga åtgärder för att komma ifrån denna för dem be¬
svärliga lag, är det att antaga, att de äfven på sina håll skola vid¬
taga åtgärder för att komma ifrån de nu föreslagna lagarna.
Herr justitieministern yttrade vidare, att det skulle kunna vara
rätt riskabelt för bolagen att uppgöra dylika skenarrendeaftal. Tv
— menade herr justitieministern — det skulle kunna bända, att
arrendatorerna togo dessa aftal på allvar, och då kunde bolagen råka
rätt illa ut! Men det kan naturligtvis icke ifrågasättas, att bolagen,
om de ge sig in på sådana vägar, äro nog enfaldiga att icke skaffa
sig säkerhet för, att de ha arrendatorerna i sitt våld. Det kan
ordnas på många olika sätt, exempelvis genom att låta vederbörande
deponera en revers eller ikläda sig någon annan förbindelse. ^ Nog
finnes det möjlighet för bolagen att i detta fall inrätta det så, att
de icke blifva lidande på affären,
För öfrigt har jag alldeles nyss blifvit erinrad om en sak, som
stått omtalad i pressen, nämligen att bolagen på en del platser i
Norrland redan börjat inrätta sig med tanke på den arrendelagstift¬
ning, som nu föreligger, i det en del bolag ha upprättat arrende¬
aftal, antedaterade så pass långt tillbaka, att den 0301 arrendelagen
icke under några förhållanden skulle på dem kunna blifva tillämplig.
Jag tror alltså, äfven om man icke behöfver befara, att bolagen i
allmänhet eller i mycket stor utsträckning skola komma att begagna
sig af skenarrendeaftal, att i allt fall möjligheten, att en del bolag
skola så göra, är så pass sannolik, att det är skäl att inrätta denna
lag med häns}rn till en sådan möjlighet; och därför tillåter jag mig,
herr talman, att yrka bifall till första paragrafen i vanhäfdslagen
med den lydelse, som är föreslagen af mig och mina medreservanter.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet antog kammaren det förslag till lydelse
af förevarande paragraf, som innefattades i den af herr Pettersson
i Södertelje in. fl. vid paragrafen afgifna reservationen.
Enligt utskottets förslag skulle 2 § l3rda sålunda:
Till sådan vanhäfd, som ofvan förmäles, är ej att hänföra ned¬
läggande af jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är
N:o 69. SO
Tisdagen den 18 Maj.
Angående så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt
för'Norrland för en ^ fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.
och Dalarne
»»• m. Reservation hade afgifvits af herr Lindhagen, som ansett, att
(Forts.) denna paragraf borde utgå.
Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till
Herr Lindhagen, som yttrade: § 2 i Kungl. Maj:ts förslag
återfinnes icke i det äldre förslaget till vanhäfdslag, hvilket förslag
kammaren genom sitt nyss fattade beslut tyckes ämna följa; och
jag skall därför be att få yrka, att denna paragraf måtte utgå.
Man kan ju visserligen medgifva, att det är teoretiskt riktigt,
att, såsom här sägs, till vanhäfd icke skall räknas, att jordbruk
nedlägges å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig, att
jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till
fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. Men Norrlands-
kommittén har ansett, att detta folie af sig själft. Och vi ha funnit,
att det så mycket mindre behöfde särskilt utsättas i lagen som
det med afseende å ägor, som före detta bönder ha uppodlat uppe
i Norrland, förhåller sig på samma sätt som med andra bonde¬
hemman, att det endast är undantagsvis, som en sådan äga icke kan
anses vara jordbruks värdig. En uttrycklig bestämmelse sådan som
den, hvilken här förekommer, får däremot ingen annan uppgift än
att missbrukas. Het restes på sin tid det starkaste motstånd emot
hvarje utredning rörande bolagshemmanens vanskötsel, och därefter
gjordes svårigheter, när det var fråga om frågoformulären och val af
personer för deras besvarande. Men sedan bevismaterialet inkommit
till norrlandskommittén, förklarade bolagsintressenas talmän, att de
visserligen icke ville motsätta sig en vanhäfdslag, men att förhål¬
landet nog vore det att den vanhäfdade jorden i allmänhet vore af
beskaffenhet, att dess odling icke lönade sig.
Het ligger således en stor fara i, att den föreslagna bestäm¬
melsen i § 2 skall blifva allenast ett stöd och likom en pekpinne
för dessa senare sträfvanden. Om den antages, kommer man nog
att sätta i gång en kraftig agitation i de särskilda fallen för att fä
jord, som är vanhäfdad, förklarad för icke jordbruksvärdig.
Man har äfven härvidlag kallat vetenskapliga teorier till hjälp
för att bevisa, att all jord i Lappmarken och där nedanför inom
moränområdet icke kan sägas vara jordbruksvärdig. Man behöfver
blott konstatera, att jorden ligger på kartan inom moränområdet, för
att det skall vara tillräckligt bevis, att jordbruket där bör nedläggas.
Ett särskildt framhållande af hvad § 2 innehåller kommer så¬
lunda icke enligt min uppfattning att leda till annat än att just
befrämja, att, fullkomligt oberättigadt, jordbruket på en mängd ägor
förklaras böra nedläggas och på sådant sätt undgår vanhäfdslagen.
Nu kommer därtill, att justitieministern har åberopat, att kom-
Tisdagen den 18 Maj.
31 N:o 69.
mittén i sin motivering framhållit såsom en själfskrifven sak, att i
fråga om en äga, hvars afkastning icke täckte brukningskostnaden,
kunde det icke, om jordbruket nedlades, blifva tal om vanhäfd.
Men detta uttalande i kommitténs motivering bar Kungl. Maj:t i
det nu framlagda förslaget icke följt i afseende på ordalagen — om så
skett, både det varit mindre farligt — utan Kungl. Maj:t har helt
allmänt föreskrifvit, att till vanhäfd icke är att hänföra nedläggande
af jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig,
att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till
fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. Om Kung!.
Maj:t följt kommitténs formulering i detta fall, hade det, som
sagdt, varit i viss mån mindre fara med den ifrågavarande be¬
stämmelsen.
Jag skall emellertid be att få yrka på paragrafens slopande.
I detta anförande instämde herrar Karlsson i Fjäl, Jonsson i
Gumboda och Borg.
Herr AV idén: Herr talman, mina herrar! Jag skall å min
sida be att få yrka bifall till utskottets förslag i denna paragraf.
Här står ingenting annat, än att till vanhäfd, hvarom här är fråga,
ej är att hänföra »nedläggande af jordbruk å äga, som till sin naturliga
beskaffenhet är så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste
anses fördelaktigt för eu till fastighetens jordbruk för sin utkomst
hänvisad åbo». Det är sålunda icke här fråga om hvad bolagen
tycka, utan hvad en åbo på fastigheten kan vara betjänt med att
bruka eller icke. Hvad som i denna paragraf står föreskrifvet, synes
mig därför icke vara annat än fullkomligt rimligt. Och det har i
statsrådsprotokollet, såsom af den siste talaren omförmäldes, påpe¬
kats, att bestämmelsen i sak öfverensstämde med det uttalande, som
förekommer i norrlandskommitténs betänkande.
Nu förmenade den siste talaren, att detta skulle blifva, som
han uttryckte sig, en »pekpinne» för bolagen att söka undantaga
vissa ägor från ansvarighet för vanhäfd. Men äfven om bolagen ha
den tanken att så göra, vill jag fästa uppmärksamheten på, att det
är icke bolagen, som bedömandet af denna sak tillkommer, utan det
är jordbrukskommissionen i respektive län och i sista hand veder¬
börande domstol. Det lärer väl sålunda icke gå för bolagen att
handla på detta sätt, såvida de icke få både vederbörande jordbruks-
kommission och domstol på sin sida.
Dessutom förhåller det sig så, att om man i likhet med mig
vill komma till något resultat i detta ärende vid innevarande riks¬
dag, bör man icke för eu blifvande sammanjämkning hopa flera
tufvor, än behöflig! är. Det är också ett skäl, synes mig, att taga
paragrafen, sådan den är. För öfrigt hyser jag den uppfattningen,
att den bestämmelse, som här föreslagits, är fullt riktig och att den
icke kommer att föranleda några svårigheter i praktiken.
Angående
arrendelag
för Norrland'
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Nio 69. 32
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
Herr Åkerlund: Det synes verkligen, som om herr Lind¬
hagen hade för afsikt att alldeles totalt i onödan komma bolagen
till lits. Det kan ju icke vara någon rim och reson i att hålla
uppe jordbruk, som icke ger någon afkastning, utan endast medför
ekonomisk förlust. Jag skall säga herr Lindhagen, att till och med
i våra bygder finnes det många tusen tunnland, där jordbruket
rätteligen borde läggas ned, därför att det går med förlust hvarje år.
Huru kan det då vara rimligt, att i Lappmarken hålla jord vid
bruk, som är af så usel beskaffenhet, som angifves i förevarande
paragraf? Det förhåller sig ju, såsom herr Widén nämnde, så, att om
bolagen skulle på något sätt missbruka den rätt till nedläggande af
jordbruk, som i paragraf 2 är medgifven, så ha de genast veder¬
börande jordbrukskommission öfver sig. Eller tänker herr Lindhagen
verkligen, att det skall blifva så usla jordbrukskommissioner, att de
låta bolagen i detta afseende göra hvad de vilja? Det tror jag för
min del icke.
Herr Lindhagen: Herr Åkerlund gaf genast anvisning på
Lappmarken och framhöll, att det där funnes så mycket dålig jord,
som alls icke lämpade sig för jordbruk. Ja, alldeles detsamma har
påståtts af professor Högbom, som till och med satt i fråga, huru¬
vida öfver hufvud taget något jordbruk alls kunde där ifrågakomma.
Ingen jord däruppe vore jordbruksvärdig, det vore eu sak, som icke
behöfde bevisas.
Jag vet hvad denna sak innebär och betyder, jag har så att
säga genomlefvat det i praktiken. Och det är därför jag yrkat, att
denna paragraf skulle utgå.
Hvad vederbörande jordbrukskommissioner beträffar, så beror
nog tillämpningen af detta stadgande, såsom herr Widén sade,
mycket på, huru de blifva sammansatta. Men äfven om de blifva
sammansatta mycket bra, hvilket ju kan inträffa, så är det dock
omöjligt för dem att själfva resa omkring och titta på alla dessa
ägor, utan det blir väl någon tjänsteman eller förtroendeman i orten,
som får i uppdrag att uttala sitt omdöme, huruvida nedläggande af
jordbruk å någon äga bör ske eller icke. Står då vid dessa till¬
fällen bolagsdisponenten bredvid och kanske sedan bjuder på middag,
går det nog på det sättet, att den vanhäfdade jorden förklaras min¬
dervärdig för jordbruk. Det har ofta gått till på detta sätt uppe i
Norrland.
Herr Zetterstrand: Herr Lindhagen har alltid brukat åberopa
Norrlandskommittén, men då den i sin motivering till denna paragraf
uttalat just detsamma, som återfinnes i förevarande lagrum, lärer
man ej med fog kunna framställa någon anmärkning mot att för
tydlighetens skull kommitténs åsikter' återgifvits i själfva lagtexten.
Jag anser detta vara riktigt och yrkar därför bifall till utskottets
förslag.
33 N:0 69.
Tisdagen den 18 Maj.
Grefve flarn ilton: Ja, herr talman, jag tror, att herr Angående
Lindhagen i denna fråga går något för långt. Det kan naturligtvis f^rNorrland
i Norrland, såväl som i andra delar af vårt land, finnas jordbruk, Jocjl j)aiarne
som icke äro lönande att bruka, en sådan jord som det icke gaguar m. m.
att beså, och under sådana förhållanden hör man naturligtvis icke (Forts.)
i Norrland uppehålla något konstladt jordbruk. Och hvad kom¬
missionen beträffar, så få vi väl hoppas, att den blir så sammansatt,
att den blir fullt rättvis och att vi kunna lita på densamma, och
att det icke blir, såsom herr Lindhagen yttrade, någon länsman,
som efter en god middag kommer att bestämma yttrandet. Jag
yrkar bifall till paragrafen sådan den är.
Herr Sandquist: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke
underlåta att uttrycka min stora förvåning öfver att herr Lindhagen
så tidt och ofta synes vilja inför denna kammare framhålla den
stora erfarenhet, som han anser sig äga om förhållandena i Norrland.
Det har verkligen förvånat mig att gång efter annan höra honom
tala så. Vi, som sysselsätta oss med jordbruk, veta litet hvar, att
det, såsom herr Åkerlund nyss anförde, finnes stora marker, som
icke lämpa sig för landtbruk, utan på hvilka det rent af blir fråga
om att plantera skog. När så är förhållandet i mellersta Sverige
och jämväl söderut, så förefaller det mig högst orimligt, att herr
Lindhagen kan göra antydningar om och hålla före, att man skall
kunna åstadkomma landtbruk och åkerbruk på nära nog hvilka
marker som helst i Norrland. Ja, det vill synas, som om man till¬
tror sig kunna förvandla dess ödemarker till bördiga sädesfält. Väl
vore, om så kunde vara förhållandet, men jag ber att få säga, att
jag icke tror detta, trots det att herr Lindhagen har så stort in¬
tresse för Norrland, att han lefver i förvissning om, att man där¬
städes verkligen kan genomföra något sådant i praktiken. Jag kan
icke tro på sådant, utan känner mig högst Hädande. Jag ber där-
före att få yrka bifall till utskottets utlåtande i denna paragraf.
Herr Lindhagen: Ja, hvad herr Sandquist nyss vände sig
mot, nämligen att man skulle uppehålla odlingen på marker, som
icke äro därför tjänliga, har jag alldeles icke påstått. Det har
norrlandskommittén sagt, att man icke behöfver sätta ut, ty det
faller af sig själf. Hvad jag har sagt är, att man skall akta sig
för att dessa lagar, som här är fråga om, bli af samma beskaffenhet
som dem man hittills stiftat i Norrland, nämligen att de visa sig
icke leda till det ändamål, som med dem afsetts, därför att de om¬
intetgjorts på ett eller annat sätt.
Hvad jag har kunskap om i detta fall, det skall jag säga herr
Sandquist. Vid en mängd nybyggesanläggningar särskildt i Väster-
norrlands län, å hvilka upplåtelse ofta genom hulvaner sökts af
bolag och andra, har förfarits på följande sätt för att få dessa om¬
råden skattlagda, hvartill fordrats att lägenheterna blifvit bebyggda
Andra Kammarens Prof. 1909. N;o 69. 3
N:o 69. 34
Angående
arrendelag
för Norrland
oeh Dalarne
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
och i viss omfattning nppodlade. Jo, man strödde ut benmjöl eller
dylikt och sådde råg däri, så att den spirat upp. Så har man tillkallat
någon vederbörlig synemän, som sett denna råg och gifvit intyg om,,
att marken var uppodlad, men i verkligheten var detta alldeles icke
förhållandet. Hvad husen beträffar, har man ibland till och med
gått till väga så, att man uppfört några hus på ett nybygge och,
sedan man fått dem afsynade och nybygget förklaradt skattevärdigt,
har man flyttat husen till nästa nybygge och äfven därifrån fått
intyg om att de voro lagligt byggda. Ja, på den tiden kunde man
skaffa sig intyg på att hvad som helst var odlingsvärdt. Jag är
öfvertygad om, att man nu lika lätt skall kunna skaffa sig intyg
om, att hvad som helst icke är odlingsvärdt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
blef paragrafen af kammaren godkänd.
Beträffande 3 § hade utskottet föreslagit denna lydelse:
Till utöfvande af den uppsikt, hvarom ofvan sägs, tillsätter-
Konungen för hvarje län en jordbrukskommission, bestående af ord¬
förande och två ledamöter, hvilka samtliga utses för en tid af tre år_
Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande af sin uppgift-
ställa sig till efterrättelse det reglemente, som Konungen, efter
kommissionens förslag samt landstingets och hushållningssällskapets
förvaltningsutskotts hörande, fastställer.
I de lagförslag rörande förevarande ämne, hvilka i ofvannämnda
motioner n:is 129 och 111 framlagts af herr vice talmannen Staaff
m. fl. samt herr Lindhagen m. fl., hade åt motsvarande stadgande
(2 §) gifvits följande lydelse:
Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § för¬
märs, tillkommer särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kom¬
mission, benämnd jordbrukskommission och bestående af ordförande
och två ledamöter, hvilka samtliga utses för en tid af tre år.
Jordbrukskommission har att vid fullgörande af sin uppgift
ställa sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter
kommissionens förslag samt landstingets och hushållningssällskapets
förvaltningsutskotts hörande, fastställer.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
Herr Lindhagen yttrade: I anledning af kammarens beslut
i första paragrafen kräfver denna paragraf endast en formell om¬
redigering i första stycket. Jag skall därför be att tredje paragrafen
får samma lydelse, som är föreslagen i herrar Staaffs m. fl. och
Lindhagens m. fl. motioner. Det är nämligen den skiljaktigheten
att det står i den kungl. propositionen § 3: »till utöfvande af den
Tisdagen den 18 Maj.
35 N:0 69.
uppsikt, hvarom ofvan säges», men i den lydelse af § 1, som
kammaren nu antagit, står icke taladt om någon uppsikt, utan bara
om vanhäfd. Därför måste paragrafen omredigeras, och jag ber att
få yrka bifall till den lydelse, paragrafen har i de väckta motio¬
nerna.
Vidare anförde:
Herr Widén: Ja, det är ju alldeles riktigt, hvad den siste
ärade talaren anfört, att här behöfs en ändring i den föreliggande
paragrafen, med anledning af det beslut, som fattades i fråga om
§ 1. Mod jag förstår icke, hvarför det skall vara nödvändigt att
vidtaga den ändringen på sådant sätt, att maD tar den i motionerna
förekommande lydelsen af paragrafen, hvilken äfven i andra afse-
enden än det nyss antydda synes afvika från den kungl. propositionen.
Jag tycker, att man borde besluta sig för att taga paragraf 3 sådan
den är, i öfrigt blott med den ändring, som behöfs för nämnda ända¬
mål. Och såvidt jag kan se, behöfver man här endast göra den
ändring att man skrifveri »till utöfvande af uppsikt öfver att fastig¬
heten ej så vanvårdas, som i § 1 säges», (ordet »uppsikt» användes
ju i § 1), och låter paragrafen i öfrigt vara oförändrad. Jag skall
för min del be att få yrka bifall till ett sådant ändringsförslag.
Jag tycker icke, att vi skola vidtaga flera ändringar i dessa para¬
grafer än hvad som är absolut nödvändigt. Jag är icke heller på
det klara med, om den föreslagna lydelsen icke innebär någon
olikhet i sak, ehuru jag dock knappast tror det.
Herr Lindhagen: Jag kan icke förstå, hvarför vi, när vi
hafva två formuleringar, den ena af Kungl. Maj:t och den andra
af motionärerna, icke skulle nu taga motionärernas, då motionerna
innehålla endast den lilla skillnad, som herr Widén omnämnde,
men för öfrigt äro alldeles lika med den kungl. propositionen.
Andra stycket är precis lika i båda förslagen. I första stycket af
Kungl. Maj:ts förslag står det: »Till utöfvande af den uppsikt,
hvarom ofvan sägs, tillsätter» etc. I motionerna står det: »Upp¬
sikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förmäles, till¬
kommer». Och sedan precis samma innehåll som i propositionen.
Detta innebär ju hvad herr Widén vill ha, och att nu taga en
tredje formulering af samma förslag gör endast saken krångligare.
Herr Widén: Herr talman! Vid närmare undersökning finner
jag, att herr Lindhagens förslag icke torde innebära någon ändring
i sak, — det är ju svårt att rätt bedöma innebörden af ett änd¬
ringsförslag när man så här hastigt får höra det uppläsas. Jag
tror, som sagdt, icke, att det innebär någon ändring i sak, och där¬
för kan jag ansluta mig till nämnda förslag och återtager alltså
mitt yrkande.
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. tn.
(Forte.)
N:o 69. 36
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. fn.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter det herr talmannen
framställt propositioner i ämnet, godkändes såsom 3 § ett stadgande
af den utaf herr Lindhagen föreslagna lydelsen.
Härefter föredrogs 4 §; och erhölls ordet därvid af
Herr Lindhagen, som anförde: § 4 liksom äfven § 5 behöfver
egentligen också en liten modifiering med anledning af kammarens
beslut i fråga om § 1. Emellertid är Kungl. Maj:ts formulering
af den beskaffenhet, att den går an, ehuru visserligen icke fullt lika
bra, äfven med den lydelse kammaren gifvit § 1. Därför skall jag
med denna förklaring afstå från att göra något yrkande och hem¬
ställa om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.
5-7 §§.
Godkändes.
8 § skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda:
Upplåtes jord på arrende enligt den i 1 § omförmälda lag efter
det jorden varit föremål för syn, hvarom ofvan sägs, ansvare likväl
jordägaren för befintlig vanhäfds afhjälpande.
Har, efter det åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt
6 § skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny
ägare, svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggan¬
dets fullgörande, där ej med jordbrukskommissionens medgifvande
ansvarigheten af nye ägaren öfvertagits.
Innehafvaren af jord vore skyldig tåla att annan, som är an¬
svarig för afhjälpande af befintlig vanhäfd, vidtager de åtgärder å
fastigheten, som därför erfordras.
Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af
Herr Lindhagen, som yttrade: § 8 påkallar en ändring med
anledning af kammarens förut fattade beslut rörande § 1, den änd¬
ringen nämligen att första momentet utgår, hvilket moment är skrif-
vet endast med hänsyn till den lydelse, som § 1 har i Kungl.
Maj:ts förslag.
Jag får sålunda yrka bifall till utskottets förslag under § 8,
med den förändring att första momentet utgår.
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framställt proposi¬
tioner i ämnet, godkändes paragrafen med den af herr Lindhagen
däri föreslagna ändringen.
Tisdagen den 18 Maj.
37 N:o 69.
0-12 §§.
Godkändes.
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
I fråga om slutstadgandet hade utskottet i öfverensstämmelse (Forts.)
med hvad Kungl. Maj:t föreslagit hemställt om följande lydelse:
Denna lag träder i kraft den 1 september 1909; dock att lagen
ej må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt
före nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt pa sådana
villkor, att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande
kan från nyttjanderätten skiljas.
Sedan stadgandet föredragits, gaf herr talmannen på begäran
ordet till
Herr Lindhagen, som yttrade: Ja, herr talman, här får jag
erkänna, att jag gjort mig skyldig till ett förbiseende i utskottet.
Det till högsta domstolen remitterade förslaget innehöll, att denna
författning skulle träda i kraft den 1 januari 1910. Då gjorde tre
ledamöter i högsta domstolen den anmärkningen, att de ansåge, att
då man möjligen skulle söka kringgå lagen genom att innan den
trädt i kraft upprätta arrendeaftal, så borde båda lagarne därför
träda i kraft på samma sätt som då intet särskild! stadgande därom
göres i lagen, d. v. s. fyra veckor efter promulgerandet i svensk
författningssamling. I anledning däraf har herr justitieministern
föreslagit, att lagarne skulle träda i kraft den 1 september 1909.
Jag förstår icke, hvarför icke herr justitieministern tog steget fullt
ut och godkände den uppfattning, som dessa tre ledamöter af högsta
domstolen omfattade.
Jag anser emellertid, att denna författning bör träda i kraft
genast. Så skedde med förbudslagen för Norrland, för att den icke
skulle kunna kringgås. Om kammaren antager ett sådant yrkande,
kan det åstadkommas en sammanjämkning i fråga om tiden för la¬
gens trädande i kraft af det innehåll, som de tre justitieråden
förordat.
Jag skall därför he att få yrka bifall till öfvergångsbestämmel-
sen med den skillnad, att i stället för orden: »Denna lag träder i
kraft den 1 september 1909» sättes: »Denna lag träder genast i
kraft.»
Herr Widén: Beträffande frågan om lagens trädande i kraft
är jag ense med den siste ärade talaren däruti, att det naturligtvis
är bra, att lagen träder i kraft så snart som möjligt. Det torde
väl emellertid hända, att det kan möta vissa betänkligheter att be¬
stämma, att lagen skall * genast* tråda i kraft. Detta skulle väl
då blifva förhållandet, föreställer jag mig, äfven med arrendelagen.
N:0 69. 38
Tisdagen den 18 Maj.
Angående Ty dessa båda lagar böra väl träda i kraft samtidigt och på samma
för^Norrhnd afseende å arrendelagen är det emellertid den svårig-
och Dalame heten>. att man, då man skrifver ett arrendekontrakt, väl bör veta,
m. m. huruvida det existerar en särskild arrendelag eller icke. Ur den
(Forts.) synpunkten är det nog lämpligast att man sätter en viss tid¬
punkt för lagens trädande i kraft. Detta gäller särskildt arrende¬
lagen. 'Men det synes mig vara lämpligt, att man äfven har en
bestämd tidpunkt i fråga om vanhäfdslagen.
Den siste talaren har talat vid mig om denna sak, och jag gaf
honom rätt uti att det vore önskvärdt, att lagen trädde i kraft så
tidigt som möjligt, samt lofvar däruti gå honom till mötes. Jag
har dock vid närmare betänkande fått vissa betänkligheter mot att
vara med om, att, såsom här föreslagits, lagen skall träda i kraft
»genast» —- liksom jag öfverhufvud taget icke vill vara med om
en obestämd tid; utan det bör enligt ^mitt förmenande fastställas en
bestämd tid. Då det nu är föreslaget, att lagen skall träda i kraft
den } september 1909, och det är sannolikt, att förslaget kommer
att gå till högsta domstolen eller rättare lagrådet, ty vi kunna natur¬
ligtvis icke antaga ett sådant förhållande, som att förslaget blir
oförändradt antaget, utan att det blir en del ändringar — så kanske
det icke är så mycket att vinna.
I betraktande af dessa synpunkter torde det vara bäst att stanna
vid hvad som här är föreslaget. Jag skall därför be att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag tror, att försiktigheten
bjuder, att vi i alla fall stanna vid den lydelse, som här föreslagits,
eller att lagen träder i kraft den 1 september 1909. Härtill kom¬
mer ju också, att, om herr Lindhagens förslag antages, ytterli¬
gare ändring eller tilläggsbestämmelse behöfves.
Jag tror, som sagdt, att försiktigheten bjuder, att vi sätta tiden
till den 1 september 1909. Och jag tror, att ingen risk därigenom
skulle uppstå.
Herr Lindhagen: Ja, såsom också påpekats för mig af tal¬
mannen, måste ändringsförslaget kompletteras därmed, att orden
»före nämnda dag» utbytas mot »före lagens trädande i kraft».
Jag trodde, att jag var enig med herr Widén. Ty han har
sagt mig, att han icke skulle sätta sig emot mitt yrkande, då jag sist
talade vid honom om saken. Men nu gör han det. Såsom skäl
härför har han nu anfört, att försiktigheten bjuder att bifalla ut¬
skottets förslag. Ja, det är nog bra att vara försiktig. Men den
försiktigheten kommer att ha till följd, att man gifver ytterligare
tillfälle att kringgå lagen. Hvarför skall icke denna lag liksom
lagen om förvärfsförbud få träda i kraft genast. Jag tycker tvärt¬
om, att försiktigheten bjuder att låta denna lag genast träda i
kraft.
39 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
Herr Schotte: Herr talman! Jag förstår verkligen icke herr
'Widéns resonemang, när han anser nödigt, att lagen skall träda i yöf. jforri<m&
kraft å bestämd tid, den 1 september 1909, därför att högsta dom- ocfo Dalamt
stolen eller lagrådet skall yttra sig öfver lagförslaget och förden- m. m
skull behof ver någon tid för detta. Jag föreställer mig, att då lag- (.iorts.;
rådets yttrande skall gifvas, innan lagen promulgeras, det är lämp¬
ligast att ej utsätta särskild tid för lagens ikraftträdande, utan att
detta må ske så snart som möjligt är.
Jag skall, herr talman, be att få förena mig med herr Lind¬
hagen.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman! Jag her att få upplysa om att den enkla anlednin¬
gen till att vi föreslagit ikraftträdande den 1 september 1909, är
den att, när en lag på detta sätt kommer från Riksdagen med åt¬
skilliga ändringar, den måste remitteras till, såsom det nu blifver,
lagrådet. Och det tarfvar alltid någon tid att bereda föredragningen
och för att behandla ärendet. Det finns ingen anledning antaga,
.att man skulle kunna blifva färdig med detta förrän ungefär den 1 sep¬
tember. Om nu i stället skulle beslutas, såsom herr Lindhagen
föreslagit i afseende å lagens trädande i kraft, kunde detta föran¬
leda andra olägenheter.
Det går icke att få dylika saker i ordning på mindre tid, än
•som här är ifrågasatt.
Herr Lindhagen: Det sista förstår jag icke alls, att, om
man skrifver, att lagen genast skall träda i kraft, den skulle blifva
senare föredragen i lagrådet, så att den icke skulle hinna promul¬
geras den 1 september. En sådan farhåga tycker jag tvärtom kräf-
ver — också ur försiktighetens synpunkt — att man icke skrifver
någon viss tid. Jag gissar, att det tager lika lång tid för lagrådet
i båda fallen. Om det stadgas, att lagen genast skall träda i kraft,
:äfventyrar man således icke, att Riksdagen bestämmer en tid, som
icke kan effektueras.
Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
förmälde, att, då det af herr Lindhagen framställda förslaget om
ändring i den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen af slutstadgandet
ginge utöfver Kungl. Haj:ts förslag samt ej biff vit vederbörligen
genom väckt motion framfördt, herr talmannen funne sig ej kunna
framställa proposition på nämnda ändringsförslag. Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag till lydelse af ifrågavarande stadgande blef
.härefter på gifven proposition godkändt.
Ingressen.
Godkändes.
N:o 69. 40
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
. skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda: Lag
angående uppsikt a vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.
Uti afgifven reservation hade herrar Pettersson i Södertälje,,
grefve Hamilton, Jansson i Edsbäcken och Lindhagen hemställt,,
att lagen skulle erhålla följande rubrik: Lag angående förekomman¬
de al vanhäfd a vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.
Rubriken föredrogs, hvarefter
Herr Lindhagen yttrade: Jag skall be att, i öfverensstäm¬
melse med kammarens förut fattade beslut till lydelse af 1 L
denna lag skall få samma rubrik, som den haft i föregående förslag!
där den kallas »lag till förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne», ett yrkande som förekommer i reserva¬
tionen af herr Pettersson från Södertelje m. fl.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa godkännande af den utaf utskottet föreslagna rubriken, dels
ock pa godkännande af det förslag till lydelse af rubriken, som
innefattades i den af herr Pettersson i Södertälje m. fl. afgifna re¬
servationen ; och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda
propositionen hafva flertalets mening för sig. Som votering likväl
begärdes af herr Lindhagen, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en sa lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner den af lagutskottet
föreslagna rubriken till det föreliggande »förslaget till lag angående
uppsikt a vissa jordbruk i Norrland och Dalarne», röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt det förslag till lydelse af
Qrogava,rande rubrik' som innefattas i den af herr Pettersson i
Södertälje m. fl. afgifna reservationen.
m Votenngen utvisade 88 ja, men 106 nej; och hade kammaren
alltså godkänt den lydelse af rubriken, som föreslagits i den af herr
Pettersson i Södertälje m. fl. afgifna reservationen.
41 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
Härefter föredrogs förslaget till lag om arrende af viss jord å
landet inom Norrland och Dalarne.
Beträffande detta lagförslag hade vid utlåtandet fogats reserva¬
tioner af:
herr Zetterstrand, som ansett, att den föreslagna arrendelagen
horde antagas endast under förutsättning, att en lag till förekommande
af jordbrukets förfall i Norrland och Dalarne af Riksdagen antoges;
herrar Jansson i Edsbäcken, Lindhagen, grefve Hamilton och
Pettersson i Södertälje, hvilka hemställt, att den föreslagna lagen
om arrende af viss jord å landet i Norrland och Dalarne måtte an¬
tagas endast under förutsättning, att Riksdagen tillika antoge en
lag till förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och
Dalarne, gällande jämväl för de egendomar, hvarå arrendelagen ägde
tillämpning; och
herr Widén, som ansett den ifrågavarande arrendelagen böra
antagas allenast under villkor, att en vanhäfdslag i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ett af honom inom utskottet biträdt förslag
blefve af Riksdagen antagen.
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Efter föredragning af 1 § yttrade:
Grefve Hamilton: Jag skall be att få yrka bifall till den
af herrar Jansson i Edsbäcken, Lindhagen, mig och Pettersson i
Södertälje afgifna reservationen, men sålunda ändrad, att § 1 i den
föreslagna lagen om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne må antagas endast under förutsättning, att Riksdagen
antager en lag till förekommande af vanhäfd å viss jord i Norr¬
land, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af Andra Kam¬
maren antagna vanhäfdslagen.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! FörstaKam-
maren har antagit häfdelagen under förutsättning, att kamrarna ena
sig om arrendelagen. Jag anser konsekvensen kräfva, att vi antaga
arrendelagen under villkoret, att kamrarna ena sig om en häfdelag.
Detta är, såvidt jag förstår, rent spel. Då öfverlämnas båda lagarna
till behandling af lagutskottet, för att detta måtte söka åstadkomma
den sammanjämkning, som är möjlig, och jag anser, att om den
sammanjämkning, som skulle komma att föreslås, icke är lämplig,
så kan hvilken kammare som helst afslå det då framlagda för¬
slaget. Att nu emellertid framställa något villkor, som på förhand
i någon mån binder den blifvande sammanjämkningen, anser jag
icke lämpligt, och det skulle endast försvåra en möjlig lösning af
denna ganska svårlösta fråga. På grund häraf, och då jag anser
lojaliteten kräfva, att samma villkor, som uppsättas på den ena
sidan, också uppsättas på den andra, så ber jag att få yrka bifall
till min reservation.
N:o 69. 42
Tisdagen den 18 Maj.
Angående Herr Lindhagen: Jag skall bedja att såsom reservant få
f^K^rriand ^ns^ämma i grefve Hamiltons yrkande. Det öfverensstämmer med
och Dalarne kammarens beslut i fjol, och det är ju klart, att när denna kam-
m. m. mare redan antagit en bäfdelag, bör kammarens beslut om arrende-
(Forts.) lagen blifva, att kammaren antager den endast under förutsättning,
att Riksdagen antager en bäfdelag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det af kammaren redan fattade beslutet. Detta betyder icke,
att sammanjämkning icke äfven i den delen kan komma till stånd,
ty båda kamrarna kunna jämka på alla sina beslut och villkor.
Första Kammaren kan jämka på sitt villkor i fråga om bäfdelagen,
liksom Andra Kammaren kan göra det beträffande arrendelagen.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Den föregående talaren
sade, att detta beslut öfverensstämmer med vårt beslut i fjol. Det
är dock icke förhållandet, utan saken ställer sig tvärtom ganska
olika. Då förelåg endast ett förslag till vanbäfdslagen, och natur¬
ligtvis skulle man då antaga arrendelagen under förutsättning, att
detta förslag antogs. Nu föreligga derå förslag till lag, och
för att då hålla allt öppet måste man väl också hålla villkoret
öppet. Huru skulle det te sig, om Andra Kammaren beslutade
antaga arrendelagen endast under förutsättning att få sin vilja fram,
då skulle väl ock Första Kammaren fatta sitt beslut under förut¬
sättning att få sin vilja fram. Det kan väl icke vara riktigt.
Man skall väl sätta kyrkan midt i byn, och därför bör man nu
hafva alla förbehåll öppna.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Det är visser¬
ligen sant, att i år föreligga två förslag till vanhäfdslag. Men
mellan dessa bar Andra Kammaren träffat sitt val och beslutat an¬
taga det förslag, som innefattas i den af mig med flere afgifna
reservationen. Denna ståndpunkt har kammaren sålunda intagit,
och därför är det väl icke så märkvärdigt, om Andra Kammaren
för ett beslut om bifall till arrendelagen gör till villkor, att dess
beslut angående vanbäfdslagen blir accepteradt af Första Kam¬
maren. Alen på samma gång är det icke ifrågasatt att vid sam¬
manjämkningen i hvarje detalj envist fasthålla vid Andra Kam¬
marens ståndpunkt. Det ifrågasättes nämligen endast, att antagan¬
det af arrendelagen göres beroende af att Riksdagen antar en van¬
häfdslag, som är i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det beslut,
som Andra Kammaren fattat. Den möjligheten lämnas således
öppen, att jämkning kan ske i vissa delar af detta beslut. Jag
ber att få instämma i det förslag, som är framställdt af grefve
Hamilton.
Herr Zetterstrand: Då man i alla fall säger, att vanhäfds-
lagen skall af Riksdagen antagas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det beslut, som af Andra Kammaren fattats, så skulle det
43 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
kritfva, att Första Kammaren också skulle kafva sagt: i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med det af Första Kammaren fattade
beslutet. Vi skola icke på förhand lägga saken så, att lagutskottet
måste lägga sammanjämkningen mera åt det ena hållet än åt det
andra. Jag vill emellertid betona, att då vid det beslut, som fat¬
tades af kammaren i denna sak, reservanternas förslag antogs, så
bidrog äfven jag i min mån till detta beslut, men jag och många
med mig gjorde det icke i den tanken, att vi skulle helt och hållet
bifalla förslaget, utan för att en ärlig sammanjämkning, som vore
lämplig och efter förhållandena rätt affattad, skulle komma till
stånd. Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.
Herr Lindhagen: Det är ju ett undantagsfall och ett nöd¬
fall, när man fattar ett sådant beslut som det nu föreslagna, och
då bör det naturligtvis icke fattas, annat än i den mån det be-
höfves. Första Kammaren har emellertid redan antagit en van-
häfdslag efter sitt tycke. Det kan väl då icke komma i fråga att
här fatta beslut om antagande af en arrendelag under förutsättning,
att en vanhäfdslag antages efter Första Kammarens beslut, utan vi
måste väl, om vi öfver hufvud mena något med vårt beslut, i dag
som ett särskildt villkor hålla på, att den af oss beslutade van¬
häfdslag skall gälla äfven med afseende på de hemman, för hvilka
arrendelagen skall gälla. Det är Andra Kammarens ståndpunkt,
och det är där tyngdpunkten af förbehållet skall ligga, ty det är
där som skiljaktighet förefinnes mellan Första och Andra Kam¬
maren. Det andra träffar icke sakens kärna, och jag upprepar, att
föremål för sammanjämkningen blir äfven detta villkor och att det
således icke är något oomkullrunkligt.
Herr vice talmannen: Herr talmani Jag måste bekänna,
att jag icke kan förstå, hvad lagutskottets ärade vice ordförande
afser med att införa begreppen ärlighet och loyauté i det här sam¬
manhanget. Jag kan absolut icke fatta, huru det kan vara fråga
om att det icke skulle vara ärligt af den kammare, som har en
bestämd åsikt och icke vill frångå den, att säga ifrån sin mening
redan före en sammanjämkning. Och jag måste bekänna, att efter
herr Zetterstrands anförande har jag snarast fått det intrycket, att
han står på den ståndpunkt, att en sammanjämkning, snart sagdt
hvilken som helst, som med något fog kan sägas gifva formell eller
matematisk rättvisa åt båda kamrarne, bör åstadkommas. Men jag
tror, att Andra Kammaren har den alldeles bestämda åsikten, att
det icke är något lyckligt, om man får denna lagstiftning med en
alltför svag vanhäfdslag. Vid sådant förhållande synes det mig
vara desto mera påtagligt, att Andra Kammaren bör ge, icke en
instruktion, ty det kan icke kammaren gifva på förhand, utan en
antydan, att det finns en gräns, öfver hvilken kammaren icke kan
gå i fråga om ett sammanjämkningsförslag, som sedan kommer före
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
N:o 69. 44
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
i kammaren. Jag kan icke förstå annat, än att det är jämförelse¬
vis lyckligt uttryckt, då det i förslaget heter, att förutsättningen
skulle vara en vanhäfdslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den nu af Andra Kammaren antagna. Jag kan nämligen icke tro,
att Andra Kammaren öfver hufvud taget vill gå in på hela denna
lagstiftning, om den skulle innefatta en vanhäfdslag, som i hufvud¬
sak icke vore öfverensstämmande med den, som kammaren nu har
antagit. Jag tror därför, att det af grefve Hamilton framställda
yrkandet är fullt riktigt, och jag ber att få ansluta mig till det¬
samma.
Häruti instämde herr Jansson i Edsbäcken.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Utskottet har enligt grund¬
lagen skyldighet att söka sammanjämka kamrarnas olika beslut och
ena dem till ett gemensamt beslut. Däri ligger, så vidt jag kan
förstå, att utskottet skall söka ta hänsyn till de uppfattningar, som
gjort sig gällande i häda kamrarne. Om nu detta förslag, som från
motsidan är framkommet, skall innebära en antydan om att samman¬
jämkningen skall ske hufvudsakligen i anslutning till Andra Kam¬
marens beslut, och om man tänker sig, att ett likartadt beslut fattats
i Första Kammaren, då hade, efter mitt förmenande, all samman¬
jämkning varit omöjliggjord. Jag tror, som sagdt, att för åstad¬
kommande af en fullt lojal sammanjämkning måste utskottet ha
fria händer att bedöma frågan efter grundlagens bud.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag hade icke tänkt
blanda mig i den här ordväxlingen. Som herrarne se af betänkandet,
så har jag affattat det ifrågavarande villkoret på mitt särskilda sätt.
Jag har nämligen föreslagit, att man skulle besluta, att arrendelagen
antages endast under villkor, att en vanhäfdslag i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af mig inom utskottet biträdda förslag
antages. Hvad nu beträffar den här saken, så får jag säga, att det
synes mig som om hinder icke bör vara för lagutskottet att komma
med ett sammanjämkningsförslag äfven i afseende å villkorspunnen,
därest någonting sådant skulle erfordras. I det hänseendet har jag
alldeles samma åsikt som den af herr Lindhagen här uttalade.
Hvad sedermera sammanjämkningen beträffar, står det naturligtvis
kammaren fritt att bifalla eller afstå den. Det blir då fråga om
betänkandet i dess helhet, och vid sådant förhållande synes det mig
vara jämförelsevis likgiltigt, huru vi affatta villkoret, tv det är i
allt fall kammaren själf, på hvilken det i sista hand beror, huru¬
vida den vill vara med om det ena eller andra sammanjämknings-
förslaget. Jag har ju för min del uttalat mig för hvilket samman¬
jämkningsförslag jag anser, att man i hufvudsak bör komma till.
Huruvida detta kan gå igenom i lagutskottet, det vet jag i den
stund, som är, ingenting om, men jag anser, att det, med den
45 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
formulering, som här är föreslagen af grefve Hamilton, icke före- Angående
finnes det ringaste hinder för en sådan sammanjämkning eller öfver
hufvud taget hvilken sammanjämkning som helst, därest utskottet vill Jocfl Dalame
vara med därom; och sedan beror det på kammaren att afslå eller m. m.
bifalla sammanjämkningsförslaget. Från den synpunkten är det mig (Forts.)
likgiltigt, hvilket förslag som tages; hufvudsaken är, att man fastställer
ett villkor så, att man icke står med en arrendelag idan en vanhäfdslag.
Herr vice talmannen: Jag kan fortfarande icke ansluta mig
till herr Zetterstrands uppfattning. Enligt min uppfattning måste
det för det utskott, som skall se till, om en sammanjämkning kan
företagas, vara af synnerligt stor vikt att veta hvardera kammarens
uppfattning utaf hvad som är företrädesvis viktigt i ett beslut, som
omfattar flera delar. Det är genom en sådan formulering, som här
är föreslagen, som utskottet skulle få veta på förhand, att Andra
Kammaren lägger en synnerligen stor vikt vid en vanhäfdslag, som
i hufvudsakliga delar öfverensstämmer med den nu antagna. Detta
anser jag visst icke vara betydelselöst och långt mindre anser jag
det vara något illojalt, och jag förstår icke, hvarifrån herr Zetter-
strand fått den uppfattningen, att det skulle vara illojalt af en
kammare att, då kamrarna fatta olika beslut, noga precisera och
stryka under, hvad den anser vara af särskild vikt.
Hvad frågan om sammanjämkning beträffar, så föreligger ju
icke någon grundlagsenlig skyldighet därtill. Man måste se till,
om man kan företa en sammanjämkning, om kamrarnas beslut stå
så pass nära hvarandra, att det är tänkbart att göra det. Herr
Zetterstrand syntes utgå från en motsatt ståndpunkt och mena, att
sammanjämkning alltid skall företagas, och därför måste kamrarna
så mycket som möjligt uttunna sina beslut på förhand, så att alla
formella möjligheter skola stå öppna. Det är icke min åsikt. Jag
vidhåller mitt förut gjorda yrkande.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet godkände kammaren utskottets förslag
till ifrågavarande paragraf under den af grefve Hamilton under
öfverläggningen framställda förutsättningen.
Härefter beslöt kammaren, att ett antagande af öfriga para¬
grafer af lagförslaget skulle ske allenast under enahanda förutsätt¬
ning, som gjorts beträffande första paragrafen.
För 2 § var af utskottet föreslagen denna lydelse:
Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande
tjugu år, eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss
tid, hvilket varit gällande tjugu år, må förlängas jämväl för kortare
tid. År icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet
anses ingånget för en tid af tjugu år.
N.o 69. 46
Tisdagen den 18 Maj.
Angående Herr Lindhagen hade i afgifven reservation, hemställt, att Riks-
f^Norrland ^aoen måtte besluta följande tillägg till denna paragraf:
och Dalarne Arrendator äge vid hvarje arrendetids utgång företrädesrätt till
m. m. ny upplåtelse på skäliga villkor för så lång tid han önskar, dock
(Forts.) mot jordägarens bestridande ej för kortare tid än fem år eller längre
tid än tjugu år. Enahanda rätt tillkommer hans änka och barn.
Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till
Herr Lindhagen, som yttrade: Under denna punkt har jag
jämte några andra motionärer yrkat, att den besittningsrätt, som
arrendator skulle erhålla, måtte bli fullt betryggande för honom och
således omfatta icke endast 20 år utan dessutom optionsrätt för
arrendatorn samt för hans änka och barn. Kammaren har ju vid
ett föregående tillfälle, då det var fråga om upplåtelse af egna hem
från kronodomäner, med ganska stor majoritet gjort gällande, att
det särskildt för småbrukarne är af stor vikt, att de ha en tryggad
besittningsrätt, och man ansåg till och med, att det ej gick an med
mindre än full juridisk äganderätt. Nu är det mycket otillfredsstäl¬
lande att ha en arrendetid af endast 20 år och på sätt som skett
motivera detta därmed, att arrendatorn såmedelst under sin krafti¬
gaste mannaålder skulle ha sitt arbetsfält gifvet. Men sedan, när
de 20 åren voro gångna, skulle han icke få åtnjuta frukterna af
sitt arbete, utan då skulle ägaren ha rättighet att utan vidare
uppsäga honom från gården. Jag skall därför be att få yrka bifall
till det tillägg till paragrafen, som gjorts af motionärerna och som
har följande lydelse:
»Arrendator äge vid hvarje arrendetids utgång företrädesrätt
till ny upplåtelse på skäliga villkor för så lång tid han önskar, dock
mot jordägarens bestridande ej för kortare tid än fem år eller längre
tid än tjugu år. Enahanda rätt tillkommer hans änka och barn.»
Jag skall be att få tillägga, att ett bifall till detta yrkande
har också betydelse, ifall kammaren vill strängt vidhålla de 20
åren. Här är framhållet af herr Zetterstrand, hur viktigt det är,
att man har utväg att röra sig med förslag för att sammanjämk-
ningsvis kunna komma till vissa resultat. Dessa 20 år ha alltid
stått som en hufvudpunkt för Andra Kammaren. Om således kam¬
maren antager denna reservation, så måste sammanjämkningen bli 20 år.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag får yrka bifall till
utskottets förslag. Det är väl sant, att optionsrätt föreligger vid
uttarrendering af kronans domäner, men med afseende å enskild
jord har ej något sådant förekommit i vårt land.
Jag yrkar sålunda bifall till utskottets förslag.
Herr Widén: Herr talman! Jag skall också be att få yrka
bifall till paragrafen sådan den föreslagits från utskottets sida. Det
47 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
är precis samma lydelse, som är förslagen i den af herr Staaff m. fl. Angående
afgifna motionen, och det synes mig knappt vara skäl att ändra jy^iand
densamma. Jag tror icke, att det skulle underlätta en samman- Dalarne
jämkning af arrendelagen, om man toge och lappade på den ena m. m.
eller andra paragrafeD ytterligare, utan tvärtom försvåra samman- (Forts.)
jämkningen.
Dessutom kan man nog ha sina praktiska betänkligheter mot
att utsträcka det institut, som kallas optionsrätt, äfven till af en¬
skilda gjorda arrendeupplåtelser. Det har ju hittills existerat endast
med afseende å kronans egendomar, och där kan det ju ha fog för
sig och kan tillämpas på helt annat sätt, än hvad som skulle bli
fallet med optionsrätt för arrendatorer af enskild jord. Jag tror,
att det är försiktigast och bäst, om kammaren här ansluter sig till
utskottets hemställan, som öfverensstämmer med det beslut, som
kammaren fattade i fjol och som äfven innehålles i den af herr
Staaff m. fl. afgifna motionen.
Herr Lindhagen: Herr Widén3 yrkande grundades på två
olika synpunkter, som enligt min uppfattning icke böra obetingadt
tillerkännas giltighet.
Först och främst ansåg han, att man, för att få lagen igenom
och för att det icke skulle möta några svårigheter att få till stånd
en sammanjämkning, icke borde ingå på några större vidlyftigheter.
Enligt min uppfattning är det af största vikt, att just i sådana här
frågor hvardera kammaren beslutar, hvad den anser riktigt och ound¬
gängligen nödvändigt för att lagen skall någorlunda fylla sitt åsyftade
ändamål. Första Kammaren har alltid framgått på den vägen hänsyns¬
löst, och Andra Kammaren skall väl icke bara falla till föga inför
dessa reformfientliga sträfvanden, som på sista tiden antagit sådana
former och dimensioner, att det verkligen borde riktas opposition
däremot.
Det andra skälet, som herr Widén anförde, nämligen att det
icke går an att bereda dessa arrendatorer en bra ställning, därför att
de sitta på enskild jord, innebär verkligen ett högst betänkligt
resonemang. Dessa hemman ha ju skapats af staten, och meningen
är ju här att åstadkomma en social lagstiftning, som skall bereda
dessa arrendatorer en trygghet, något så när motsvarande den, som
de forna bönderna på hemmanen åtnjöto. Men då är det märk¬
värdigt, att man säger, att de endast skola få arrenderätten på 20
år, så att de under sin bästa arbetskrafts tid skola ägna sig åt jorden,
men sedan, när denna tid är gången, kastas ut. Detta är icke någon
socialreformatorisk lagstiftning. De skäl, som herr Widén sålunda
anfört, synas mig, som sagdt, ytterst betänkliga.
Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde propositioner å de därunder gjorde yrkandena, och god¬
kände kammaren utskottets förslag till lydelse af förevarande paragraf.
N:o 69.
48
Tisdagen den 18 Maj.
Angående
arrendelag
_för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
3 § skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda:
Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare
mån än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla
sig eller annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före
arrendetidens slut.
Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att före arrende¬
tidens utgång uppsäga arrendet, vare det gällande.
Beträffande denna paragraf hade herr Lindhagen reserverat sig
med hemställan att paragrafens andra stycke måtte erhålla följande
lydelse:
Arrendatorn äger rätt att sedan fem arrendeår tilländagått af¬
träda arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom i laga ordning
uppsagdt. Har arrendatorn förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga
arrendet, vare det gällande.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
Herr Lindhagen yttrade: Jag får be kammaren om ursäkt
för, att jag återigen tager till orda, men till det nu förevarande ut¬
låtandet förekommer en hel del af mig afgifna reservationer, och
om alla dessa måste jag säga något af hänsyn till alla de brukare
med familjer, hvilkas välfärd här står på spel, och i fråga om vissa
af reservationerna är det nödvändigt att begära votering.
Jag har gjort den erfarenheten, att när det gäller att få fram
förslag om afhjälpande af ett missförhållande, utan att man så noga
på förhand angifver, hvilka medel som därvid skola användas, går
det så småningom att få till stånd en riksdagsskrifvelse med be¬
gäran om en utredning, ehuru det icke är lätt. Men när sedan
frågan kommer tillbaka, begynner den hopplösa kampen mot pallia-
tiven. Det finnes icke någon möjlighet att verkligen komma till
några fruktbara resultat. På samma sätt är enligt min uppfattning
denna arrendelag i vissa konstitutiva delar ett fullkomligt palliativ.
Jag kan icke undgå att fästa uppmärksamheten på dessa punkter,
så att det åtminstone icke faller på mitt ansvar, att kammaren an¬
tager en arrendelag, som i tillämpningen visar sig ha bra liten
verkan.
Den punkt, som nu är före, är just af sådan beskaffenhet, om
också icke en af de allra viktigaste. Det är ju klart, förefaller
det mig, att då man föreskrifver, att arrendetiden skall bli så lång,
som här är ifrågasatt, betyder detta icke någonting för jordägaren,
ty han själf brukar icke jorden och tänker aldrig ägna sig däråt;
han behöfver aldrig för egen del komma i besittning af jordbruket.
För arrendatorerna är det åter en förmån att få arrendet på 20 år.
Men de inlåta sig i alla fall på någonting, som för dem kan vara
ganska vådligt. De känna icke alltid hemmanets beskaffenhet, och
Jet kan ju visa sig, att arrendet och de skyldigheter, som de åtaga
49 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
sig, blifva alldeles för tunga. Norrlandskommittén ansåg med hän¬
syn därtill, att det var nödvändigt att i detta fall stadga en ovill¬
korlig rätt för arrendator att efter fem arrendeår få uppsäga hem¬
manet till afflyttning. Nu har man här i stället medgifvit honom
rätt att sätta annan i sitt ställe, med hvilken jordägaren skäligen
kan vara belåten. Men det är dock icke så lätt för dessa arrenda¬
tor uppe i skogsbygderna att finna eu sådan person, som är villig
att öfvertaga arrendet. År det så, att arrendesumman befinnes vara
alldeles för hög, så att arrendatorn icke kan gå i land med arrendet,
är det honom helt enkelt omöjligt att kunna sätta någon annan i
sitt ställe, och skall det sedan blifva så, som utskottet föreslår i
en följande paragraf, att arrendatorn skall svara för de utskylder,
som kunna uppkomma genom höjning af egendomens taxering, är
han alldeles såld. Då finnes det ingen möjlighet alls för honom
att kunna sätta annan man i sitt ställe.
Jag skall därför be att få yrka bifall till reservationen uti
denna del. Jag har där föreslagit, att andra stycket af nu ifråga¬
varande paragraf måtte erhålla följande lydelse: »Arrendatorn äger
rätt att sedan fem arrendeår tilländagått afträda arrendet å tid,
hvartill det blifvit af honom i laga ordning uppsagdt. Har arren¬
datorn förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet, vare det
gällande.»
Jag vill tillägga, att alla de reservationer, som jag här fram¬
ställt, icke innehålla annat, än hvad norrlandsbänkens representanter
förut varit tämligen eniga om, så att jag står icke ensam härvidlag.
Med herr Lindhagen instämde herr Karlsson i Fjät.
Grefve Ha milton: Herr talman! Det har visat sig vara
svårt att genomföra denna arrendelag för Norrland. Flertalet af
Andra Kammarens utskottsledamöter ha tänkt sig, att de intoge
den starkaste ställningen, om de tillstyrkte antagandet i år af en
arrendelag lika med den, som af kammaren antogs förlidet år, och
de ha därför icke velat göra några ändringar i förslaget. Man vill
naturligtvis också lagstifta så, att man gör fullkomlig rättvisa åt
båda sidorna och icke på något sätt kränker någons rätt, utan söker
att sätta såväl jordägaren som arrendatorn i den ställning, som är
för båda rättvis.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna paragraf,
sådan som den föreligger enligt utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Den siste talaren förklarade, att man in¬
toge den starkaste ställningen genom att förbättra lagen så litet
som möjligt. Detta yttrande återkallar i mitt minne det tillfälle, då
frågan behandlades här i Riksdagen år 1907. Då framlades för
första gången en regeringsproposition uti denna fråga —.-det var
nuvarande justitieministern, som äfven då frambar förslaget. I sam-
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 69. 4
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
N:o 69. 50
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
manhang därmed väcktes motion, innehållande förslag till för¬
bättringar i arrendelagen, syftande till hvad i mina reservationer till
detta betänkande ifrågasatts. Å andra sidan väckte två sågverks-
ägare i Första Kammaren flera förslag om lagens försämring. Hvad
inträffade? Jo, yrkandena i den förstnämnda motionen bevärdigades
icke med någon som helst uppmärksamhet i lagutskottet. Man
kunde icke ens på tre reservanter när erhålla understöd för arrende¬
tidens sättande till 20 år. Däremot skyndade sig alla att kasta
sig öfver och yrka bifall till sågverksägarnes förslag såsom en ren
välgärning. Med sådana trupper, mina herrar, kan man icke be¬
segra bolagsväldet och skydda arrendatorerna däruppe. Jag tror,
att den starkaste ställningen är, att man visar, att man vill göra
någonting och att man söker göra lagen effektiv. Men att i alla
väder och vindar endast falla undan för Första Kammarens nihilism
kan väl icke vara ledstjärnan i norrlandslagstiftningen.
Grefve Hamilton: Jag har icke haft för vana att falla undan
för Första Kammarens åsikter och jag har icke heller gjort det
här. Herr Lindhagen anser, att ju mer man begär, desto mera kan
man få. Jag anser, att man endast bör begära, hvad som är rimligt
och rättvist — då kan man få, hvad man vill. Då utskottets för¬
slag efter min mening är rättvist, ber jag att få yrka bifall till
detsamma.
Herr Biström instämde häruti.
Herr Lindhagen: Jag vill endast säga, att jag här fram¬
kommit med mitt förslag, därför att det är rimligt och rättvist.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner å de därunder förekomna yr¬
kandena, godkändes paragrafen med den af utskottet föreslagna
lydelsen.
I afseende k 4 § hade utskottet hemställt, att åt densamma
måtte gifvas denna lydelse:
Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med
brukningen efter arrendetidens utgång och har ej inom sex må¬
nader därefter jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet
anses förlängdt på tio år.
Häremot hade herr Lindhagen reserverat sig och hemställt, att
i denna paragraf den förlängda tiden måtte bestämmas till 20 år.
Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af:
Tisdagen den 18 Maj.
51 N o 69.
Herr Lindhagen, som anförde: Kammaren har nyss beslutat,
att arrendetiden skulle sättas till 20 år. Det har alltid ansetts, att
konsekvensen fordrade, att man i denna paragraf hade samma be¬
stämmelse, att alltså äfven här sattes 20 år. Det föreliggande
regeringsförslaget intager i detta fall en liknande ståndpunkt; i
första paragrafen föreslås där 15 år och i den nu förevarande § 4
likaledes 15 år. Nu kommer utskottet med en ny princip, i det
utskottet föreslår, att man här skall sätta tiden till 10 år, alltså
något mindre, än hvad som skulle tillkomma arrendatorn enligt
regeringens förslag. Jag kan icke förstå anledningen därtill, utan
ber att få vidhålla den gamla ståndpunkten, mot hvilken ju aldrig
någon opposition gjorts förr, och yrkar alltså, att bestämmelsen om
10 år uti denna paragraf ändras så, att här i stället kommer att
stå 20 år.
Herr Zetterstrand: Jag har icke någon invändning att göra
emot en sådan ändring som den af herr Lindhagen nu föreslagna.
Jag vet egentligen icke, hvarför tiden här skulle sättas ned till 10
år. Sätter man 20 år, blir det slutliga resultatet 15 år, och det
tror jag kan vara det riktigaste.
Herr Widén: Jag kunde icke riktigt uppfatta den siste
talarens yttrande. Det föreföll mig dock, som om han instämde i
det yrkande, som här framställts af herr Lindhagen. Jag skall där¬
för be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Det är icke så, att konsekvensen af beslutet i § 2 ovillkor¬
ligen fordrar, att här äfven skall stå 20 år. Jag vill erinra om,
att jag år 1907 reserverade mig till förmån för, att det skulle bli
20 års arrendetid, och därvid införde jag, utan att tänka därpå, 20
år i både § 2 och § 4, och detta blef äfven då kammarens beslut.
I fjol gjorde jag emellertid icke på samma sätt. Kammaren be¬
slöt då också att i § 2 sätta 20 år, men i denna paragraf blott
10 år; detta af det skäl, som synes mig vara fullt riktigt, att när
arrendetiden är 20 år och det gäller att tyst förnya ett arrende,
d. v. s. då ingen af parterna sagt någonting, utan det förnyas ändå,
är det kanske skäl att icke göra arrendetiden alltför lång. Det
är icke sagdt, att man nödvändigtvis bör i sådant fall ha så lång
tid som sammanlagdt 40 år, utan det kan ju vara nog med, att
det blir 30 år. Då jag alltså finner siffran 10 riktig härvidlag,
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Zetterstrand: Att jag förenade mig med herr Lind¬
hagen i hans yrkande var därför, att om vi här bifalla detsamma,
kommer naturligtvis sammanjämkningen att gifva till resultat 15
år, och om såväl den ursprungliga som förlängda arrendetiden blir
15 år, kommer man till samma resultat, som herr Widén i detta
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalame
m. m.
(Forts.)
N.O 69. 52
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarnt
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
fall ansåg vara det lämpliga, eller att den sammanlagda arrende¬
tiden blir 30 år.
Herr "Widén: Herr talman! Det är visst icke sagdt, att
sammanjämkningen bör blifva sådan, som den föregående talaren
antog. Jag tror tvärtom, att det bör komma att stå 10 år här,
äfven om i § 2 sättes 15 år; då blir sammanlagda tiden 25 år.
Jag anser det bästa vara att ändra förslaget så litet som möjligt,
så att man icke behöfver sammanjämka uti flera paragrafer, än som
är nödvändigt.
Herr Lindhagen: Jag förstår icke, hvad som här sägs; det
är så konstiga meningar, som i somliga fall uttalas. Om vi här
sätta tiden till 20 år, så skall väl en sammanjämkning gifva till
resultat 15 år. Det intresserar mig för öfrigt icke nu så särdeles,
hurudan sammanjämkningen blir, utan jag tänker mera på lagstadgan-
denas principiella innebörd. Herr Widén sade, att det i detta fall
kanske till och med är bättre att sätta tiden till 10 år än till 20.
Men hvarför skola vi nu börja tillämpa en alldeles ny princip, som
gifver arrendatorn mindre, än han eljest skulle få? Om arrendatorn
efter de första 20 åren vill komma bort, har han ju tillfälle och
möjlighet att säga ifrån därom. Men vill han ej det, så är det för
honom och hans familj tryggare att få arrendet på ytterligare 20
år, än om tiden sättes kortare. Hvarför skall man nu här sätta
tiden till 10 år? Då kunde man lika väl resonera som så: hvar¬
för skall man binda arrendatorn på 10 år, man kan ju lika gärna
sätta ett år. Härmed är man inne på det fullkomliga godtycket.
Det är större fördel för arrendatorn, att tiden här bestämmes till
20 år, och därför skall jag, i öfverensstämmelse med den uppfatt¬
ning, som kommit till uttryck i propositionen, anhålla, att kam¬
maren måtte bifalla min reservation.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
framställda propositioner å de yrkanden, som därunder förekommit,
godkändes utskottets förslag med den ändring däri, som föreslagits
i den af herr Lindhagen afgifna reservationen.
5-10 §§.
Godkändes.
11 §.
Kungl. Maj:t hade föreslagit, att paragrafen skulle erhålla
denna lydelse:
Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring
än sådan, som afser bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket
53 No 69.
Tisdagen den 18 Maj.
sägs, på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han er- ärendelag
sättning därför af jordägaren, när fastigheten afträdes, dock att er- yö(. jVorWani
sättning för nyodling ej utgår med mindre jordägaren lämnat skrift- och Dalarne
ligt samtycke till nyodiingen eller arrendatorn före dess företagande tn. t»,
hos jordägaren anmält sin afsikt att odla samt därvid angifvit platsen ( or •>
och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet
äfvensom genom intyg af behörig person styrkt, att området lämpar
sig för odling. Behörig att utfärda intyg, som nu sagts, är i statens
eller hushållningssällskaps tjänst anställd landtbruksingenjör, agronom
eller jordbrukskonsulent, så ock annan, som Konungens befallnings¬
hafvande tillerkänt behörighet därtill.
Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,
fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan an¬
ses äga, då den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej
öfverstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.
Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättring för
förbättring i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.
Enligt utskottets förslag skulle paragrafen lyda sålunda:
Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än
sådan, som afser bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket
sägs, på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han er¬
sättning därför af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att er¬
sättning för nyodling ej utgår med mindre jordägaren lämnat skrift¬
ligt samtycke till nyodlingen.
Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde
fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan an¬
ses äga, då den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej
öfverstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.
Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för
förbättring i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.
Reservation hade afgifvits af herrar Zetterstrand, Widén, Lind¬
hagen, grefve Hamilton, Pettersson i Södertälje, Jansson i Eds-
bäcken och Ersson, hvilka ansett, att paragrafen bort af utskottet
tillstyrkas i dess af Kungl. Maj:t föreslagna lydelse.
Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till:
Herr Zetterstrand, som anförde: Herr talman! Denna
paragraf 11 har utskottet väsentligt försämrat i jämförelse med
hvad den innehåller enligt det kungliga förslaget. Jag hemställer
om bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Herr Lindhagen: Jag har heller intet att erinra mot Kungl.
Maj:ts framställning. Men jag skall be att få framhålla, att skill¬
naden mellan utskottets förslag och Kungl. Maj:ts förslag betyder
N:o 69. 54
Tisdagen den 18 Maj.
Angående rysligt litet, ifall kammaren icke bifaller den reservation, som jag
fö^Norrland £jor^ un(^er § “ E Enligt utskottets förslag skulle arrendatorn icke
och Dalarne ^ ersättning för jordförbättring, om den skett utan jordägarens
m. m. samtycke. Kungl. Maj:ts förslag däremot innehåller, att ersättningen
(Forte.) skulle kunna utgå äfven under andra förutsättningar. Men om nu
lagen ställer det så, att arrendatorn icke kan få någon jord att odla
utan jordägarens samtycke, så kan man säga, att äfven vid tillämp¬
ning Kungl. Maj:ts förslag i förevarande paragraf arrendatorn
icke får någon ersättning för verkställd nyodling, om den skett utan
att jordägaren samtyckt till densamma. Jag kan i denna fråga
åberopa Kungl. Maj:ts proposition 1907 med förslag till lag om
norrländsk arrendelag, hvari ett uttalande af vår nuvarande justitie¬
minister förekommer, som är belysande och sant på samma gång.
Inom högsta domstolen hade gjorts samma erinran som utskottet
här och hemställts, att ersättning skulle utgå till arrendatorn för
nyodling endast för den händelse jordägaren samtyckt till densamma.
Justitieministern yttrade härom:
»I sak är emellertid skillnaden mellan detta förslag och 11 para¬
grafens stadgande icke synnerligen stor. Då det enligt lagförslaget står
jordägaren fritt att bestämma, hvilka särskilda ägor han vill utarrendera
eller ej, utsättes ägaren genom 11 paragrafens föreskrift icke för annan
skyldighet än han kan anses frivilligt hafva åtagit sig. Att lagen
sålunda så att säga presumerar jordägarens samtycke till nyodling
eller jordförbättring beträffande de ägor jordägaren låter i arrendet
ingå, torde icke kunna betraktas som obilligt. Väl är det sant, att,
såsom inom högsta domstolen anmärkts, förhållandet kan föranleda
benägenhet hos jordägaren att särdeles snäft begränsa de jordägor
han utarrenderar, men denna benägenhet torde af andra grunder
redan nu förefinnas. Någon större betydelse synes stadgandet i
hvarje fall icke äga, men då hvad till stöd för detsamma anförts af
den kommitté, som uppgjort det första utkastet till lagen, i mycket
synts mig värdt beaktande, har jag trott förslaget i denna del böra
lämnas i hufvudsak orubbadt, i viss mån kringskuret har emellertid
stadgandet blifvit genom en vid 21 § vidtagen ändring i afseende
å rätten att verkställa odling å mark, därå finnes ståndskog.»
Ja, hvad betyder nu detta? Jo, det betyder, att justitiemini¬
stern uppriktigt erkänt, att lagen i fråga om rätt till nyodling är
skrifven på det sättet, att denna rätt icke är något annat än ett
spegelfäkteri, en bluff, huru man vill kalla det. Arrendatorn får
icke arrendera något annat än de odlade ägorna och ej odlingsrätt
annan än på de formellt arrenderade ägorna, och då gör det det¬
samma, hvad som står i denna paragraf om ersättning för nyodling.
Någon större betydelse har stadgandet icke, säger justitieministern.
Men för att ytterligare lugna sinnena »kringskär» han stadgandet
ytterligare genom förbudet att odla, där det växer skog — en sak,
som jag också återkommer till vid § 21.
55 N:0 69
Tiädageu den 18 Maj.
Jag har velat förutskicka dessa erinringar såsom ett me-
mento, tills vi komma till § 21. för Norrland
och Dalarnt
Vidare anfördes ej. Efter det herr talmannen framställt pro- ({fyrts)
positioner i ämnet, antogs paragrafen med den af Kungl. Maj:t
föreslagna lydelsen.
12-16 §§.
Godkändes.
Vidkommande 17 § hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren
och arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn
skall gäldas enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i
rättegång stadgade grunder.
Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till syne-
man gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer
nämndeman.
Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:
Herr Lindhagen: Här har utskottet lika med Kungl. Maj:t
föreslagit, att kostnaden för till- och afträdessyn skulle halfveras
mellan jordägaren och. arrendatorn. Norrlandskommittén föreslog
■enhälligt — jag ber att få särskildt betona detta, och att sålunda
äfven bolagens representanter voro med härom — att kostnaderna
skulle betalas af jordägaren ensam. Man ansåg, att det ur social
synpunkt kräfdes, att dessa kostnader skulle vidkännas af jordägaren,
som i detta fall var mest bärkraftig, då han ägde att disponera öfver
skogen, som var hemmanets hufvudsakliga tillgång, och man tyckte,
att det icke var för mycket, att skogen i detta afseende fick full¬
göra sin uppgift att vara ett stöd för jordbruket. Men så kom
juridiken i form af tre justitieråd, som erinrade, att det icke
var rättvist, att endast den ena parten skulle betala, och
denna erinran föranledde, att i den proposition, som framlades för
Riksdagen, föreslogs, att kostnaden skulle halfveras mellan båda
parterna. Man hade sålunda enligt min uppfattning för en formell
rättvisa offrat den reella.
Nu är detta så mycket betänkligare, som kommittén, för att
dessa förrättningar icke skulle göras så kostsamma, med hänsyn till
de långa utstånden föreslagit, att hvilken som helst, som var sak¬
kunnig på jordbruksområdet, skulle kunna få användas till synemän.
Men detta ändrades i de senare förslagen, så att .endast särskildt
kvalificerade personer skulle kunna tillkallas som synemän, hvilket
ju måste medföra, att kostnaderna blifva ännu dyrare. Om man
N.o 69. 56
Tisdagen den 18 Maj.
tf». m.
(Fort».)
Ät b6sinnar' at; def 1 dessa trakter knnes kanske 15,000 arrendegårdar
för Norrland } narvarande stund ock att arrendatorerna å dessa skulle halfvera
och Dalame kostnaden med jordägarne, så bl ef ve det, om man antager att en
arrendator andel i synekostnaden skulle uppgå till i rnedeltal 20
kronor för de tre synemännens inställelser och resor — särskildt
om man tar hänsyn till de stora afstånden — på det sättet, att
denna lagstiftning skulle börja med att uttaga från dessa fattiga
arrendatorer 300,000 kronor. Jag tycker icke, att detta är rätta
sattet att börja kgstiftnmgen, utan jag anser, att man bör komma
till dem med något, som för dem kan kännas som en verkli» väl¬
gärning. °
... . Jag skall därför i öfverensstämmelse med kommitténs enhälliga
örslag be att få yrka, att ifrågavarande paragraf ändras så, att
kostnaderna för till- och afträdessyn skall jordägaren ensam vid¬
kännas. Detta förslag biföll Andra Kammaren i fjol utan votering.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag kan i detta fall
omöjligt följa herr Lindhagens tankegång. Det är väl det riktiga,'
att kostnaderna bestridas af båda parterna gemensamt. Så är för¬
hållandet på andra områden. Men om man anser, att det skulle
vara riktigt, att jordägaren ensam bekostade all syn, då frå»ar jag
om han icke därmed finge en trumf på sin hand genom att han
kunde sätta arfvodet ganska högt. Sådana fall äro icke otänkbara.
Det ^skulle kunna hända, att han på detta sätt finge synemännen i
sin hand, och därför tycker jag, att det är oförsiktigt att föreslå
något sadant. Nu säger herr Lindhagen, att bolagets representanter
vant med om detta förslag. Jag kan icke förstå, att denna om¬
ständighet skall för honom utgöra ett motiv att hålla på denna sak.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Lmd ha g en: Herr Zetterstrand har vid denna riksdag
utfunnit det särskilda skälet, att om synen skulle bekostas af jord¬
ägaren ensam, så skulle arrendatorns synemän komma i beroende af
jordägaren Men jag undrar, hvad arrendatorerna själfva skulle
saga om denna sak, ifall man frågade dem. Om vi tänka oss, att
arrendatorerna hade att välja emellan, antingen att synemännens
ordförande presenterade synemännens räkning för jordägaren, som
denne ensam skulle betala, eller ock att han skulle vända sig till
bada parterna för att taga ut hälften af hvardera, så tror jag icke
att svaret skulle bli mer än ett.
Efter härmed slutad öfverläggning blef efter af herr talmannen
framställda propositioner å de därunder gjorda yrkandena utskottets
förslag al kammaren godkändt.
18-20 §§.
Godkändes.
57 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
21 § skulle enligt utskottets förslag hafva denna affattning: Angående
° arrendelag
Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verk- för Norrland
ställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå och Dalarne
finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens
tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verk¬
ställa bränning af jord.
Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arren¬
derade jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en
jordägaren tillhörig fastighet, å annan mark, som hör till fastig¬
heten, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till
de arrendatorn åliggande reparationer äfvensom till nödiga hägnader,
hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Har genom jord¬
ägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under arrendetiden
så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla sitt fulla virkes-
behof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt
sätt tillhandahålla denne det felande.
Utöfver hvad ofvan är stadgadt må arrendatorn ej i annan mån
än arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller
afhända fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till
dess årliga afkastning.
Vid denna paragraf hade reservation afgifvits af herr Lind¬
hagen, som hemställt,
l:o) att första stycket i paragrafen måtte erhålla följande lydelse:
Arrendatorn vare o oförhindrad att å den arrenderade jorden
verkställa nyodling. Å mark, därå finnes ståndskog eller växtligt
ungskogsbestånd, må dock verkställas nyodling allenast i händelse
arrendatorn vidtagit enahanda åtgärder, som enligt 11 § utgör förut¬
sättning för rätt att erhålla ersättning för nyodling. Utan jord¬
ägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastigheten svedja eller verk¬
ställa bränning af jord.
2:o) att efter första stycket måtte införas följande moment:
Är upplåtelsen inskränkt till fastighetens odlade mark eller till
mark, hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle till odlingsarbete, eller
har arrendatorn där utfört den odling, som skäligen kan ifråga¬
komma, vare han berättigad att till odling intaga äfven annan fastig¬
heten tillhörande mark, som ej förut blifvit till annan för verkligt
brukande upplåten; skolande område, hvarå odling sålunda påbörjats
och sedan bringas till utförande, i alla afseenden anses inbegripet i
arrendet och förty ej få af jordägaren till annan upplåtas. Sådan
rätt, nu är sagd, må dock ej tillkomma arrendator utan att han
vidtagit enahanda åtgärder, som enligt 11 § utgör förutsättning för
rätt att erhålla ersättning för nyodling, och skall intyg, som där
omnämnes, jämväl innehålla vitsord, att det till odling afsedda om¬
rådet lämpligen kan brukas i samband med den arrenderade inägo-
jorden.
N:0 69. 58
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
Efter det paragrafen anmälts till handläggning, erhölls på be¬
gäran ordet af
Herr Lindhagen, som yttrade: Jag skall be att få yrka, att
första momentet af ifrågavarande paragraf måtte först föredragas och
sedan de följande momenten, emedan reservationen innefattar två
olika yrkanden.
Sedan kammaren bifallit denna hemställan, föredrogs nu första
stycket af utskottets förslag till lydelse af paragrafen; och yttrade
därvid:
Herr Lindhagen: Denna paragraf afhandlar en mycket viktig
sak. Den afhandlar först och främst den störa nationalekonomiska
sidan af denna lagstiftning och till den hör också, att jorden skall
nyodlas däruppe, att nya tegar skola läggas till de gamla. Det
föreslogs från orterna, att man i häfdelagen skulle införa stadganden
om skyldighet för jordägaren att nyodla, ty det hade visat sig, att
bolagen icke verkställde nyodlingar. Men af hänsyn för bolagen
och af praktiska skäl ansågs, att man borde gå till väga på det
sättet, att odlingsarbetet skulle verkställas frivilligt af arrendatorerna,
hvartill de skulle uppmuntras genom att erhålla rätt att verkställa
nyodlingar och att därför äfven erhålla någon ersättning.
Nu har i denna paragraf erkänts, att arrendatorerna skulle ha
rätt till nyodling, men genom paragrafens bestämmelser i öfrigt har
man så att säga med den ena handen tagit tillbaka hvad man gifvit
med den andra. Jag skall först be att få yttra mig om det första
momentet. Här har på yrkande af ledamöter i högsta domstolen
och herr Eahlén införts ett stadgande, som icke fanns i det ur¬
sprungliga förslaget, nämligen att arrendatorn icke ägde rätt till ny¬
odling utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes ståndsskog
eller växtligt ungskogsbestånd. Det är en erkänd princip i vår
hushållning, att jordbrukspolitik skall gå före skogspolitik, och därför
har i skogsvårdslagarna uttryckligen föreskrifvits, att lagarne ej få
utgöra hinder för skogsmarks uppodling till åker och äng. Från
denna princip har man här gjort ett afsteg. Särskilt hvad Norr¬
land beträffar är detta betänkligt, ty i Norrland har den till odling
tjänliga jorden icke i samma omfattning som på andra håll tagits i
bruk. I detta afseende strider den ifrågavarande bestämmelsen mot
den nämnda viktiga grundsatsen och den öfverkorsar alldeles arren¬
dator^ rätt till nyodling, där det finnes för nyodling tjänlig mark,
å hvilken skog växer. Myrmarker drabbas visserligen icke af lagen,
men i Norrland finnes ock en myckenhet ouppodlad fast mark, som
är odlingsvärd. Jag har därför här föreslagit den modifikationen,
att arrendatorn skulle äga rätt till nyodling å mark, därå finnes
ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd, om han fullgjort de före¬
skrifter, som stadgas i 11 §, d. v. s. om han underrättat jordägaren
50 N o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
därom, noga angifvit nyodlingens gränser och företett intyg om att Angående
jorden lämpade sig för odling. Jag skall därför yrka, att första
momentet af denna paragraf måtte få den lydelse, som återfinnes i Jocjl Dalarne
reservationen, sid. 46. m. m.
(Forts.)
Grefve Hamilton: Herr talman! Det är här icke fråga om
att inskränka arrendators rätt till nyodling på annat sätt än att å
mark, där det finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd, ny¬
odling icke må företagas utan jordägarens medgifvande. Jag före¬
ställer mig, att äfven om landtbruk kan drif vas ganska bra i Norr¬
land, så är väl dock Norrland i främsta rummet ett skogsland och
att man därför icke bör för nyodlingens skull förstöra växande ung¬
skog eller annat skogsbestånd. Till och med i södra Sverige gäller
det, att man icke får förstöra skogen för nyodlingen. Jag tror
därför, att det är praktiskt riktigast att vidhålla utskottets förslag,
till bvilket jag yrkar bifall.
Herr Lindhagen: Grefve Hamilton sade, att till och med i
södra Sverige brukade man skona ståndskog och växtliga ungskogs¬
bestånd. Han kunde snarare ba sagt, att i södra Sverige bar man
särskild anledning därtill, därför att den verkligt odlingsbara jorden
till största delen redan är uppodlad. Och jag finner det alls icke
märkvärdigt, att grefve Hamilton icke bar något emot att jämte
sina feta åkrar också ba litet skog kvarstående i berg- och grus-
backarne.
Men i Norrland äro förhållandena helt andra. Vill man, att
jordbruket skall gå framåt i Norrland, så bör man icke proklamera,
att jord, som skulle vara ypperlig att odla, icke får odlas, om den
är bevuxen med ståndsskog eller växtlig ungskog. Det är klart, att
det ekonomiskt är mera fördelaktigt att kunna afvinna dylik jord
jordbruksprodukter än skogsprodukter.
Bestämmelsen, sådan den formulerats af utskottet, är ett slag
mot hela den grundsats, från hvilken norrlandslagstiftningen utgår,
och för öfrigt mot de metoder, på bvilka odlingen i vårt land i
allmänhet kommit till stånd.
Herr Åkerlund: Herr talman! Jag tror, att det i Norrland
och äfven i Dalarne finnes tillräckligt mycken jord att odla utan
att man behöfver tillförsäkra arrendatorn rätt att hugga ned ung¬
skogen. Dessutom vill jag säga, att om en sådan rätt skulle stipu¬
leras, som herr Lindhagen bär uttalat, så måste man se till, att
arrendatorn kan ansvara för, att nyodlingen verkligen kommer till
stånd. Tv eljest skulle det kunna inträffa, att arrendatorn högge
ned en 15, 20 tunnland ungskog, men sedan af någon anledning
blefve gramse på jordägaren, och så finge den nedhuggna skogen
ligga där och ruttna.
N:o 69. 60 Tisdagen den 18 Maj.
Angående Herr Lindhagen: Gentemot den siste talaren anser jag, att
fö™Norrland jor<^’ s°rn ^an oc^as också bör få odlas. Jag har exempelvis i
och Dalarne Jämtland på flera ställen sett mark, som sakkunniga ansett och som
m. m. mitt civila omdöme sagt mig skulle vara i hög grad odlingsbar,
(Forts.) men det växte skog öfverallt på dessa ställen. Men man finner
upp alla möjliga skäl för att hindra arrendatorerna från att verk¬
ställa nyodlingar. Nu senast sades det af den siste talaren, att
det kunde hända, att arrendatorn högge ned skogen och sedan läte
den ligga. Man fordrar garantier och garantier hela linjen ut.
Vi kunna icke ordna en lagstiftning på detta sätt, uppfylld öfverallt
med krokben för den sak, som lagstiftningen skall främja.
Herr Karlsson i Fjät: I likhet med hvad herr Lindhagen
yttrade vid behandlingen af § 11 anser äfven jag, att det icke skulle
tjäna mycket till att tillerkänna arrendatorn rätt till odlingsersätt-
ning, om lagen icke på samma gång tillerkänner honom rätt att
verkställa nyodling äfven å jord, som icke tillhör det arrenderade
området. Eljest skulle bolagen kunna utarrendera endast de odlade
inägorna och på detta sätt undandraga sig att betala odlingsersätt-
ning, då det på det arrenderade området icke funnes någon jord
att odla.
Hå det här står i paragrafen, att arrendatorn icke utan jord¬
ägarens medgifvande skulle få verkställa nyodling å mark, därå det
funnes ståndsskog eller växtligt ungskogsbestånd, så kan jag icke
förstå, hvarför en sådan bestämmelse skulle inryckas i lagen. Men
då det här talas om växtligt ungskogsbestånd, så förmodar jag, att
man hufvudsakligen tänkt på barrskog, som ju har det största värdet
för sågverksindustrien. Denna växer oftast på stenbunden mark och
på bergssluttningar, och det är väl ingen, som tänker sig, att arren¬
datorn skulle gifva sig upp i denna grofva barrskog och hugga ner
för att där verkställa nyodlingar. Detta skulle bli alltför kostsamt,
och denna jord skulle i de flesta fall icke heller lämpa sig för
odling. Men däremot finnas ofta hagmarker och inrösningsjord be¬
vuxna med löfskog. Sådan mark bar ofta högt odlingsvärde och
blir en utmärkt åkerjord; jag undrar, om icke jordägaren äfven i
sådana fall som det nu nämnda skulle kunna åberopa lagens be¬
stämmelse om att odling icke finge »verkställas å mark, hvarå funnes
växtligt ungskogsbestånd, och därigenom vore också denna mark
undantagen med hänsyn till arrendator^ rätt att odla. Man för¬
fasar sig öfver, att arrendatorn skulle ha rätt att odla på sådan
mark, som icke tillhör det arrenderade området. Men man får icke
jämföra förhållandena i Norrland med förhållandena i mellersta och
södra Sverige. Denna lagstiftning afser ju att vidmakthålla jord¬
bruket på redan odlad jord och att främja nyodlingsarbetet. Detta
var också statens mening, då den vid afvittringen lämnade bönderna
i Norrland så stora skogsanslag, att jordbruket skulle ytterligare
utvecklas och att de större hemmanen skulle sönderdelas, så att
61 N:0 69.
Tisdagen den 18 Maj.
allt flera skulle kunna ha sin utkomst på jordbruket. Men genom bo- Angående
lagens tillkommande jordförvärf afskuros dessa odlings- och utveck- yöyr,^r*^n<i
lingsplaner. Afvittringarne ha kostat staten 10 miljoner kronorJoc)t j)alarne
under förra århundradet och som ersättning härför hafva vi lått m. m.
15,000 å 17,000 arrendatorer i Norrland. Där utomordentliga för- (Forts.)
hållanden äro rådande, kräfvas utomordentliga åtgärder.
Jag yrkar bifall till herr Lindhagens reservation.
Herr Lindhagen: Jag vill fästa uppmärksamheten på, att i
min reservation förekommer följande: »Å mark, därå finnes stånd¬
skog eller växtligt ungskogsbestånd, må dock verkställas nyodling
allenast i händelse arrendatorn vidtagit enahanda åtgärder, som en¬
ligt 11 § utgör förutsättning för rätt att erhålla ersättning för ny¬
odling». Här står sålunda med särskild styrka framhållet, att marken
skall lämpa sig för nyodling. Afslås reservationen, så ha herrarne
därmed sagt, att i Norrland har arrendatorn icke rätt att nyodla
till odling särskild! lämplig mark, så snart därå finnes ståndsskog
eller växtligt ungskogsbeståud.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr Lindhagen sade, att därest
kammaren afsloge hans reservation, hade den därmed erkänt, att
arrendatorn i Norrland icke hade rätt att odla på sådan skogsmark,
som här är i fråga. Jo, arrendatorn skulle få en sådan __rätt, näm¬
ligen om han kunde komma öfverens med jordägaren. Agaren bör
väl också ha någon rätt. Det vore oriktigt att på detta sätt ut¬
lämna mark, som kanske icke skulle komma att gifva någon af¬
kastning, därför att den befunnes värdelös och hvars uppodling dess¬
utom skulle draga onödiga kostnader. Jag tycker, att det vore
orimligt begärdt, att kammaren skulle antaga något annat förslag
än utskottets.
Herr Lindhagen: Den siste talaren resonerar, som om han
hade att göra med sina egna arrendatorer i mellersta Sverige. Men
här har man att utgå från, att denna lagstiftning åsyftar, oafsedt
jordägarens rätt, att skaffa arrendatorn en rätt, som jordägaren icke
får motsätta sig. Man måste se hela detta lagstiftningsarbete mot
bakgrunden af de norrländska hemmanens historia och taga hänsyn
till den nationalekonomiska betydelse, som dessa nyodlingar skulle
innebära för hela Norrland. Gör man detta, skall man kanske
ställa sig på en annan ståndpunkt, än den siste talaren gjorde. Ty
hans ståndpunkt syntes mig innebära detsamma som att säga: denna
lagstiftning skola vi icke inlåta oss på. Men vilja vi icke inlåta
oss på denna lagstiftning, då kunna vi lika gärna slå ihop våra
papper och gå hem allesammans.
Herr Wiklund: Herr talman! Jag kan icke förstå annat,
än att åtskilligt af hvad som här yttrats beror på obekantskap med
norrländska förhållanden.
N:o 69. 62
Tisdagen den 18 Maj.
Angående Grefve Hamilton sade, att i södra Sverige underlåter man att
f^Nwrland odla’ däre®t man ar nödsakad att hugga ner skogen. Det är möj-
och Dalarne hgt, att så är förhållandet, men jag undrar, huru det var, när ny-
m. m. odlingen gick fram öfver Skåne, och om icke då skogarne i viss
(Forts.) man fingo vika för nyodlingen.
Vidare yttrade herr Åkerlund, att det fanns tillräckligt mer
mark i Norrland utan att man för nyodlingar behöfde hugga ner
ungskogen. Ja, det är sant, att det i Norrland finns oerhörda
vidder af odlingsbara myrar, men det är lika sant, att det finnes
stora arealer af utmärkt odlingsmark, hvarå mer eller mindre växtlig
skog finnes, och gifvetvis måste det då vara riktigt att fordra, att
äfven skogsbeståndet å sådan odlingsvärdig mark i vissa fall får
vika för odlingen.
En föregående talare anförde vidare, att genom ett bifall till
herr Lindhagens yrkande kunde det inträffa, att stora områden,
bevuxna med ungskog, blefve förstörda. Jag tror icke, att detta
blefve fallet, ty i det förslag, som herr Lindhagen framställt, har
han gjort som förutsättning för sådan nyodling, att arrendatorn före
dess företagande genom intyg af behörig person styrkt, att området
lämpade sig för odling. Under sådana omständigheter kan jag icke
förstå, att det skulle ligga någon fara i att bifalla hvad herr Lind¬
hagen föreslagit.
Grefve Hamilton: Herr talman! Jag kan icke dela
den mening, som herr Karlsson i Fjäl uttalat; ty hade jag samma
uppfattning som han, nämligen att buskmark eller några små löf¬
träd här och hvar i backarna vore »växtlig ungskog», då skulle
jag genast biträda herr Lindhagens förslag. Men det är ej detta,
som man menar med växtlig ungskog; utan därmed menas väl,
åtminstone då det gäller Norrland, granskog och furuskog, som
växa och som kunna ge inkomster. Jag föreställer mig äfven, att i
Norrland växtlig skog ger vida större inkomst, än hvad den odlade
jorden kan ge, och tänker, att det finnes tillräckligt med mark i
Norrland att odla, utan att man för detta ändamål behöfver röja
upp växtlig ungskog. Det är bara detta, som det här gäller.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal¬
mannen gifvit propositioner å de yrkanden, som därunder före¬
kommit, godkände kammaren utskottets förslag till lydelse af före¬
varande stycke.
Härpå föredrogos ö/riga stycken af paragrafen; och lämnades
därvid på begäran ordet till
Herr Lindhagen, som anförde: Jag underlät tyvärr nyss att
begära votering, därför att vi hafva så kort tid på oss, och därför
63 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
ätt jag vet, att herrarna äro otåliga; men i den här punkten komma
herrarna att få votera.
Man säger nu, att vi måste gifva dessa arrendatorer odlings-
rätt och detta såväl för att tillgodose det af mig så ofta fram¬
hållna nationalekonomiska intresset som äfven för arrendatorernas
egen skull; men i denna paragraf har det icke gifvits arrendatorerna
någon möjlighet att i regeln få någon mark att odla. Norrlands-
kommitténs förslag till arrendelag utgick därifrån, att lagen skulle
hafva vissa tvångsbestämmelser, oafsedt hvad som kunde vara fri¬
villigt aftaladt, i syfte dels att få erforderlig tidslängd för själfva
aftalet och dels att få tillräcklig omfattning af aftalets innehåll i
öfrigt. Man ville således bestämma, att arrendatorn i hvarje fall skulle
hafva såsom inbegripna i arrendet vissa rättigheter att utfå en del
saker, som han nödvändigtvis behöfde. Det var meningen att så
ordna, att familjen skulle ur den odlade marken samt ur skog och
vatten få taga det uppehälle, som en bondefamilj i allmänhet har
på ett sådant hemman. Därför tillerkände kommittén honom hus.
behofsskog på hemmanets mark, äfven om sådant ej var i kon¬
traktet stipuleradt, samt vidare rätt till bete å hemmanet. Där-
Aaot tog ingen mer än reservanterna inom kommittén steget fullt
Tit och tillerkände arrendatorn äfven ovillkorlig rätt att intaga mark
till nyodling.
Nu är det så, att kommittén vitsordat, att i allmänhet utarren¬
dera jordägarna däruppe endast inägorna. Vidare har norrlands-
kommittén framhållit, att med den nya arrendelagen denna tendens
kommer att blifva ännu vanligare, och i det stycke, som jag nyss
vid behandlingen af 11 § uppläste ur justitieministerns anförande
till statsrådsprotokollet vid framläggandet af 1907 års arrendelags-
förslag, vitsordar han ju för egen del uttryckligen detta. Vill man
därför nu icke bara ståta med fraser, utan verkligen gifva något i
lagen, då måste man i denna införa bestämmelse om att arrenda¬
torn, förutom rätt till husbehofsvirke och fiske, äfven skall ha rätt
att under vissa betryggande garantier gentemot jordägaren intaga
för nyodling verkligt odlingsvärdig mark.
Jag skall därför be att få föreslå, att mellan första och andra
momenten i § 21 i Kungl. Maj:ts och utskottets förslag måtte in¬
skjutas ett nytt moment af följande lydelse, och som återfinnes i
min reservation öfverst å sid. 47 i utskottsutlåtandet: »År upp¬
låtelsen inskränkt till fastighetens odlade mark eller till mark,
hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle till odlingsarbete, eller har
arrendatorn där utfört den odling, som skäligen kan ifrågakomma,
vare han berättigad att till odling intaga äfven annan fastigheten
tillhörande mark, som ej förut blifvit till annan för verkligt bru¬
kande upplåten; skolande område, hvarå odling sålunda påbörjats
och sedan bringas till utförande, i alla afseenden anses inbegripet i
arrendet och förty ej få af jordägaren till annan upplåtas. Sådan
rätt, nu är sagd, må dock ej tillkomma arrendator utan att han
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalame
m. m.
(Forts.)
N:o 69. 64
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
ra. in.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
vidtagit enahanda åtgärder, som enligt 11 § utgör förutsättning för
rätt att erhålla ersättning för nyodling, och skall intyg, som där
omnämnes, jämväl innehålla vitsord, att det till odling afsedda om¬
rådet lämpligen kan brukas i samband med den arrenderade inägo-
jorden.»
Jag ber att särskilt få lägga herrarna detta tillägg på hjärtat;
ty utan det tjänar hela paragrafen till blankt ingenting; det har,
som sagdt, justitieministern själf uttalat till statsrådsprotokollet.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Herr Lindhagen började
sitt anförande med att: här skulle kammaren få gå till votering!
Jag hoppas, att han icke skall bli sannspådd i det afseendet; ty
jag kommer för min del att yrka bifall till hans förslag och hoppas,
att kammaren instämmer däri, då detta ju är det lämpligaste sättet
för oss att erhålla kvittning gentemot Första Kammarens beslut
i § 11.
Herr Lindhagen: Herr talman! Jag skall be att få in¬
stämma med den siste ärade talaren i hans yrkande, men alldeles
icke i hans motivering.
Herr Wijk: Herr talman! Jag får instämma med herr Lind¬
hagen i hans senaste yttrande. Jag anser ej denna paragraf vara
lämplig till kvittning, utan anser den vara den allra viktigaste, som
kammaren har att besluta om.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet godkändes utskottets förslag med det
af herr Lindhagen föreslagna tillägget.
22 §.
Godkändes.
Utskottet hade beträffande 23 § föreslagit följande lydelse:
Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är
särskilt stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof
nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån
än såvidt angår visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jord¬
ägaren vidtagits till fiskets förbättrande.
Reservation hade afgifvits af herr Lindhagen, som hemställt,
l:o) att såsom ett första moment i förevarande paragraf måtte
f öreskrif vas:
Där den arrenderade jorden utgör allenast en del af en fastig¬
het, vare arrendatorn i mån af behof berättigad att till husbehof
begagna äfven den rätt till fiske, som hör till den öfriga delen af
65 N:0 69.
Tisdagen den 18 Maj.
fastigheten. Ej må arrendator förbjudas att för husbehof nyttja
det fiske, som hör till den arrenderade jorden.
2:o) att ifrågavarande paragraf måtte i ett andra och tredje
moment innehålla följande:
Arrendator får ej heller afhändas rätt till laga ersättning för
skada, som må uppkomma genom flottning.
Angående arrendatorns rätt till jakt å fastigheten är särskildt
stadgadt.
Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af
Herr Lindhagen, som yttrade: I denna paragraf är först
fråga om rätten till fiske. För att en arrendatorsfamilj skall kunna
lefva på ett skogshemman uppe i Norrland, bör arrendatorn, förutom
odlingsmark samt husbehofsvirke och betesrätt, också få rätt att fiska
till husbehof. Nu har det föreslagits här i reservationen, i likhet
med hvad norrlandsrepresentanter förut varit med och motionerat
om, att bolagsarrendatorerna verkligen skulle få denna fiskerätt.
Däremot är det af Kungl. Maj:t och utskottet föreslaget, att arren¬
dator skulle få rätt att fiska endast i de fiskevatten, som höra till
de arrenderade ägorna. Då man, som förut erinrats, nu vet, att de
arrenderade ägorna oftast endast komma att bestå af deu odlade
jorden, så kommer arrendatorns fiskerätt enligt förslaget att in¬
skränka sig därtill, att han får stå på åkerrenarne och meta, om
något fiskevatten händelsevis går dit upp. Jag tycker, att en sådan
lagstiftning är rent af löjlig, och har därför i min reservation före¬
slagit, att arrendatorn skall vara berättigad att till husbehof begagna
äfven den rätt till fiske, som hör till den öfriga delen af fastigheten.
Det andra yrkandet, som jag framställt, är att arrendator icke,
såsom så ofta sker, skall få afhändas sin rätt till laga ersättning
för skada, som må uppkomma genom flottning. Enligt flottnings-
författningarna har han rätt till sådan ersättning, men det intages
ofta i arrendekontrakten bestämmelse om att arrendatorn icke äger
att göra denna sin rätt gällande, och det föranleder, att jordägaren
vid flottning ofta tilltyga håna små ägor huru som helst. Detta är
ett mycket öfverklagadt förhållande, som skulle delvis afhjälpas
genom införande i lagen af en sådan bestämmelse, som jag i yr¬
kandet n:o 2 i min reservation föreslagit.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till min re¬
servation vid denna paragraf.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag yrkar bifall till ut¬
skottets förslag.
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen gifvit propositioner
å de under öfverläggningen förekomna yrkandena, blef utskottets
förslag af kammaren godkändt.
Andra Kammarens Prat. 1909. N:o 69.
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
5
N:o 69.
66
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts)
Tisdagen den 18 Maj.
För 24 § var af utskottet föreslagen denna lydelse:
Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastig¬
heten utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i
därom utfärdad lag eller författning, åligger brukare så ock för
vägunderhållet in natura.
Uti herr Lindhagens vid paragrafen fogade reservation hem¬
ställdes, att förevarande paragraf måtte erhålla följande tillägg:
Okas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom,
att fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jord¬
ägaren arrendatorn ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.
Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till
Herr Lindhagen, som yttrade: I de tidigare förslagen har
under denna paragraf följande bestämmelse varit intagen:
»Ökas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom,
att fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jord¬
ägaren arrendatorn ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.»
• Denna bestämmelse utgick ur Kungl. Maj:ts förslag till 1908
års Riksdag. Nu är det ju bra hardt för dessa arrendatorer, om i
följd af taxeringsvärdenas höjande, de skola svara för de ökade
utskylderna. I all synnerhet i Norrland, där det är skogsvärdet, på
hvilket det hufvudsakliga taxeringsvärdet ligger, är denna obillighet
så än mer påfallande, och härtill kommer, såsom vi veta, att i dessa
tider pågår en systematisk höjning af taxeringsvärdena där uppe.
Af dessa skäl finner jag mig böra yrka bifall till min reser¬
vation.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Herr talman! Då herr Zetterstrand icke
anser sig kunna anföra några skäl för sitt afslagsyrkande, kommer
jag att begära votering.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Hvad beträffar
denna paragraf, så kunde det ju finnas vissa skäl för en sådan stånd¬
punkt, som herr Lindhagen intager. Att genom en höjning af
taxeringsvärdet arrendatorers utskylder kunna komma att ökas, är
ju ett förhållande, som man icke kan bortse från. Det mycket
kompakta motstånd, som från Förstakammarledamöterna höjdes
mot denna punkt inom lagutskottet år 1907, var det uteslutande,
som det berodde på, att förslaget föll. Det gick ej heller in i
Andra Kammarens beslut förra året.
Man förmenade 1907 i lagutskottet, att, om af en arrendator
verkställda odlingar föranleda till taxeringsvärdets höjande, bör han,
67 No 69.
Tisdagen den 18 Maj.
helst, då han kan få betaldt för odlingarne, naturligtvis betala där- Angående
utaf föranledda ökade utskylder. Det omuämnda skälet för höjande f^r^orri^nfi
af egendomars taxeringsvärde är nu visserligen icke det enda eller Jocjl Balarne
ens det i vanliga fall antagligen förekommande, utan skälen kunna m. m.
vara mångahanda. Och jag medgifver därför, att resonemanget har (Forts.)
föga värde. Emellertid veta vi ju, att heskattningsväsendet skall
omläggas, särskilt taxeringen af skog. Då är det sannolikt, att
dessa förhållanden komma att väsentligt förbättras. Detta kan ju
vara ett starkare skäl för bifall till utskottets förslag.
Därtill kommer, att jag icke tror, att det finnes någon möjlig¬
het att här få igenom det förslag, herr Lindhagen framställt. Jag
anser, att man gör klokast i att hålla sig till det förslag, som är
framlagdt i den Staaffska motionen, hvilket står i öfverensstämmelse
med utskottets hemställan.
Jag yrkar bifall till paragrafen sådan den lyder enligt utskot¬
tets förslag.
Herr Lindhagen: Den siste ärade talaren hänvisade till en
blifvande lagstiftning, som möjligen skulle råda bot på dessa miss¬
förhållanden, men denna blifvande lagstiftning ha vi ännu icke och
vi veta icke, när den kommer. Yi ha väntat på den nu i trettio
år men utan att höra af den. Att under tiden låta dessa arren-
datorer drabbas af en så oskälig tunga är verkligen obilligt och mer
än rimligt begärdt. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att detta
förslag blifvit af kammaren en gång förut antaget.
Jag anser, att här äro så vitala intressen för arrendatorerna på
spel, att man icke är försvarad med att icke på något sätt söka
hjälpa dem.
Öfverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen proposi¬
tioner först på godkännande af utskottets förslag till lydelse af före¬
varande paragraf och vidare på godkännande af samma förslag med
det tillägg, som föreslagits i den af herr Lindhagen vid paragrafen
afgifna reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja godkänd. Herr Lindhagen begärde likväl
votering, till följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs denna
omröstningsproposition.
Den, som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag
till lydelse af § 24 i det föreliggande förslaget till lag om arrende
af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
N:o 69. 68
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalame
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
Vinner Nej, bär kammaren godkänt samma förslag med det
tillägg, som föreslagits i den af herr Lindhagen vid paragrafen af-
gifna reservationen.
Voteringen utföll med 104 ja mot 86 nej, hvadan kammaren
godkänt utskottets berörda förslag.
25-31 §§.
Godkändes.
I fråga om slutstadgandet hade utskottet föreslagit, att detsamma
skulle lyda sålunda:
Denna lag träder i kraft den 1 september 1909. I afseende å
lagens tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt
lagens förhållande till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka be¬
träffande arrende i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakt¬
tagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast
egendom.
Herr Lindhagen hade uti afgifven reservation hemställt, att till
de föreslagna öfvergångsbestämmelserna måtte fogas följande tillägg:
dock att, då aftal, som ofvan sägs, afser arrende för arrendators
lifstid eller på viss tid, skall för den efter lagens ikraftträdande
återstående arrendetiden vara tillämpligt hvad i 3 § 2 mom. första
stycket*), 11 och 21 §§ samt 26, 27 och 28 §§ stadgas.
Stadgandet föredrogs, hvarefter
Herr Lindhagen anförde: Beträffande öfvergångsbestämmel¬
serna har jag föreslagit ett tillägg i syfte, att den nuvarande genera¬
tionen af arrendatorer måtte få komma i åtnjutande af vissa skäliga
delar i den ifrågavarande arrendelagen. Detta är, kan man säga,
en kardinalpunkt, tv därpå beror, huruvida arrendelagen kan göra
afsedd nytta eller icke. Först och främst kommer lagen enligt det
föreliggande förslaget icke att gälla dem, som redan ha kontrakt på
längre tid utan blott dem, som icke ha kontrakt eller också ha
sådana uppgjorda för kort tid. Men på många ställen ha bolag
med arrendatorer af den senare kategorien på sista tiderna uppgjort
kontrakt på lång tid, och jag har fått uppgifter från Norrland, att
man tror så vara förhållandet nästan öfverallt. Ehuru jag för min
del ej känner till detta, har jag dock anledning att antaga, att en
stor mängd af dessa arrendatorer ej komma i åtnjutande af några
förmåner, ifall man icke särskild! föreskrifver, att de skola hafva
dem.
’) Detta endast ifall reservationen till § 3 antages.
69 N:0 69.
Tisdagen den 18 Maj.
Norrlandskommittén ansåg, på sätt i reservationen angifvits, att Angående
det vore oundgängligen nödvändigt, att lagen finge retroaktiv verkan
1 vissa afseenden eller rättare sagdt tillämpning för samtiden på Joc^ j)aiarne
bestående förhållanden. Jag har också i motionerna påyrkat, att m. m.
den skall få dylik tillämpning. (Forts.)
En punkt i dessa föreslagna bestämmelser har bortfallit genom
kammarens föregående beslut om att alslå förslaget att arrendator
skall ha rätt att efter fem år uppsäga aftalet. Återstå yrkandena
om tillämpning på gällande aftal af bestämmelserna om rätt för
arrendator att nyodla samt erhålla ersättning för nyodling och jord¬
förbättring, verkställd efter det lagen trädt i kraft, vidare villkoren
för att arrenderätten skall anses förverkad, och slutligen rätten för
arrendator att få nedsättning i legan vid allmän svårare missväxt i
orten, äfvensom att icke genom extra dagsverksskyldighet kunna
hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.
I dessa afseenden ber jag sålunda att få yrka bifall till reser¬
vationen. Men jag måste göra en liten redaktionsändring. I
yrkandet står bland annat: »3 § 2 mom. första stycket». Det
skall, som sagdt, utgå af förut angifven anledning; i stället skall
ingå hvad som yrkas i den senare motionen och blifvit bort-
glömdt i denna reservation, nämligen hvad som stadgas i »5 § mom.
2—4», hvilket lagrum således påyrkas att sättas i stället för 3 §
2 mom., som skall utgå.
Vidare yttrade:
Herr Zetterstrand: Jag får yrka bifall till utskottets förslag.
Det är ju icke vanligt, att man, när man skrifver lagar, vill att de
skola ha retroaktiv verkan. Nu har ju i alla fall på sätt och vis
gifvits en sådan retroaktiv verkan åt ett stadgande i lagen, där det
anses vara skäligt att så sker, nämligen i § 1. Där säges det, att
»brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig
afhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där
brukaren sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den bru¬
karen sålunda tillkommande arrenderätt», och domstol skall »på
yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma, enligt
hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverensstämmer,
finnes böra lagligen bestämmas». Man har sålunda gått så långt
man på detta område ansett sig kunna göra, med afseende på retro¬
aktiv verkan, och längre tror jag icke det är tillrådligt att gå i
detta afseende.
Herr Lindhagen: Herr Zetterstrand framhöll, att det icke
är brukligt, att lagar ha retroaktiv verkan. Det är emellertiid enligt
min uppfattning brukligt, att när man lagstiftar, man därmed söker
afhjälpa bestående missförhållanden. För någon tid sedan t. ex.,
då det antogs en lag, som stadgade förbud för kvinnors nattarbete,
N:o 69. 70
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalame
m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 18 Maj.
ja, då frågade ingen människa efter hvilka aftal, som förut
träffats mellan arbetare och arbetsgifvare; om det t. ex. anställts
kvinnor i en industri med skyldighet att för en tid af tio år framåt
tjänstgöra på natten, så har ett sådant aftal dock ingen verkan.
Lagen har i alla fall förbjudit detta nattarbete.
Detta är också en skyddslagstiftning för arbetare, en lagstiftning,,
som afser skydd för de missförhållanden, under hvilka de nu lida.
Hur man då kan säga, att en sådan lag icke skall ha retroaktiv
verkan, det kan jag icke förstå. Det finnes intet sundt förnuft i
detta; det finnes åtminstone ingen rättskänsla. Jag kan icke förstå,
hur herrarna kunna med gladt sinne antaga en lag, som icke får
någon tillämpning på dem, som den bör hafva afseende på. Men
det beror därpå, att det här bland oss icke finnes någon represen¬
tant för arrendatorerna, ty funnes här sådana, skulle de absolut icke
finna sig häri, därom kunna herrarna vara lifligt öfvertygade.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr tal¬
mannen i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner dels på godkännande af utskottets förslag till lydelse
af slutstadgandet, dels ock på bifall till det förslag till lydelse af
samma stadgande, som under öfverläggningen framställts af herr
Lindhagen, och förklarade herr talmannen sig anse den förra pro¬
positionen hafva flertalets mening för sig. Som votering emellertid
begärdes af herr Lindhagen, uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag
till lydelse af det till ifrågavarande lagförslag hörande slutstadgandet,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag till lydelse af-,
nämnda slutstadgande, som under öfverläggningen framställts af herr
Lindhagen.
Omröstningen utvisade 97 ja mot 77 nej, vid hvilken utgång
kammaren således godkänt utskottets förslag.
Ingressen skulle enligt utskottets förslag hafva denna lydelse:
Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å
landet inom Nedan Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier
samt Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ofvan-
Tisdagan den 18 Maj.
71 N:0 69.
åkers, Yoxna, Los, Färja, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra
kapellag i Gäfleborgs län och inom Västernorrlands, Jämtlands, Väster¬
bottens och Norrlands län följande bestämmelser skola lända till
efterrättelse, där arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd af
minst fyra hektar och jorden vid arrendeaftalets ingående äges af
bolag eller förening för ekonomisk verksamhet eller af enskild per¬
son, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma.
Uti afgifven reservation hade herr Lindhagen hemställt, att i
ingressen till lagen »4 hektar» måtte utbytas mot »2 hektar», på
sätt Kungl. Maj:t år 1907 föreslagit.
Efter föredragning af ingressen begärdes ordet af
Herr Lindhagen, som yttrade: I ingressen till föreliggande
lagförslag förekommer en bestämmelse, beträffande hvilken det för¬
vånar mig, att icke de flesta af herrarne åtminstone så till vida
kunna vara ense med mig, att herrarne kunna erkänna, att den är
oriktig.
Den leder nämligen till, att en stor mängd af dessa arrenda-
torer och just de fattigaste bland dem, de som ha de minsta ägorna,
äfven om de sakligt sedt rätteligen skulle komma in under lagen,
nu icke göra det. Nu är det egendomliga med uppställningen af
denna arrendelag, till skillnad från vanhäfdslagen, att den icke går
rakt på sak och säger, att den skall tillämpas å hvad som den är
afsedd att tillämpas på, utan den går en omväg, och säger, att den
skall tillämpas på sådana gårdar, där inägojorden är minst 4 har.
Sedan säges det i en annan paragraf, § 31, att om någon härigenom
skulle komma in under lagen, som enligt lagens grunder icke borde
komma med, så kan detta rättas hos Konungens befallningshafvande.
Men däremot, om det genom den där bestämmelsen om 4 har skulle
uteslutas eu hel mängd egendomar, som dock borde vara med, så
finnes det ingen möjlighet till någon rättelse.
Nu har man genom dessa 4 har utestängt alla, som ha mindre
inägojord. Detta har skett år 1907 genom en motion af herr Fahlén.
Kungl. Maj:t föreslog icke något sådant, utan Kungl. Maj:t föreslog
2 har. Jag skall nu, om ock icke gärna, dock finna mig i att gå
med på, att det bestämmes ett visst antal har såsom gräns för det
område, inom hvithet lagen skall verka, men jag måste då hålla på
Kungl. Maj:ts förslag, som bestämde minimiarealen till 2 har.
Efter framläggandet år 1907 af Kungl. Maj:ts proposition väckte
som sagdt herr Fahlén en motion, att lagen skulle försämras i före-
nämnda afseende liksom han väckte motion om att den skulle för¬
sämras äfven i andra afseenden, och lagutskottet gick genast med på
de flesta försämringarna. Nu har gränsen i följd däraf föreslagits
till 4 har, och uppgifna skälet därtill har varit, att man icke gärna
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
w. m.
(Forts.)
N:o 69. 72
Tisdagen den 18 Maj.
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
m. m.
(Forts.)
kunde tänka sig, att personer med mindre inägor skulle kunna lefva
på inkomsten från ett så litet område, och lagens mening är, att
endast de, som ha »själf ständigt jordbruk» höra falla under lagen.
Men härmed har motionären fullständigt misstolkat, hvad som menas
med själfständigt jordbruk. Därmed menas dessa själfständiga gårds¬
bruk, som finnas där uppe, oafsedt om deras innehafvare behöfva
biinkomster eller icke. Går man till norrlandskommitténs utred¬
ning, så finner man, att kanske de flesta af dessa arrendatorer icke
kunna lefva på blott sin jord, utan äfven behöfva biförtjänster.
Alltså är eu sådan tolkning som herr Fahléns alldeles utesluten.
Man finner vidare uppenbart, att en hel mängd arrendatorer finnas,
som ha mindre inägor än fyra hektar, hvilka dock ha ett själfstän¬
digt gårdsbruk och böra skyddas enligt denna lag. Hvarför skall
man då nödvändigtvis med öppna ögon utestänga just dessa de
fattigaste?
Om nu gränsen sättes till två hektar, så ökas visserligen äfven
antalet fall, som icke borde vara med, men för den saken finnes
hjälp i paragraf 31. Däremot finnes i författningen ingen hjälp
för dem, som enligt lagens bokstaf icke komma med, ehuru de
borde vara med.
Jag har därför reserverat mig i syfte att siffran fyra hektar
skall, på sätt Kungl. Maj:t föreslog 1907, utbytas mot två hektar.
Jag kan icke förstå, att jag i en sådan solklar sak skall behöfva
stå alldeles ensam.
Herr Zetterstrand: Herr Lindhagen sade, att detta är en
alldeles solklar sak, men då utskottet pröfvade den förra gången,
voro vi alla utom herr Lindhagen ense om, att arealen skulle sättas
så som skedde, bland annat just på det skäl, som han anför i reser¬
vationen, nämligen att genom arealens nedsättning till två hektar
en ökning skulle ske i antalet fall, som icke skulle komma under
lagen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Ja, det är också en märkvärdig motivering
att säga, att man ökat arealen till fyra hektar, därför att, om det
finge stå kvar två hektar, en hel del fall skulle komma med, som
icke borde göra det. Jag säger ju, att härför finnes rättelse i para¬
graf 31. Genom Konungens befallningshafvande regleras förhållan¬
det så att dessa bli frigjorda från lagen. För dem däremot, som
icke komma med, därigenom att man sätter gränsen till fyra hektar,
för dem finnes icke alls någon hjälp. Herr Zetterstrand säger, att
han vill sätta gränsen till fyra hektar, ty eljest skulle eu del per¬
soner, som ej borde ingå under lagen, bli lidande, men han vill icke
gå med att sätta den till två hektar. Han menar, att det är synd
om dem, som dock få hjälp i paragraf 31, att de skola behöfva gå
den omvägen och underkasta sig detta besvär, men dem, som icke
kunna få någon hjälp alls, offrar han fullkomligt för de andras
73 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
bekvämlighet. — Ja, herr Zetterstrand kan tydligen icke svara något
på detta.
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne
Herr Åkerlund: Herr talman! Jag har varit med om dessa
fyra hektar därför att jag är viss om, att intet själfständigt jordbruk,
vare sig i Norrland eller i södra Sverige, kan drifvas på ringare
areal. Det är mycket sant, att dessa småbrukare kunna ha två
hektar åker, men jag förmodar, att ängen också får räknas som
inäga, och om de icke hade äng och slåtter vid sjö- och älfstränder
— sannerligen det då blefve något själfständigt jordbruk vare sig
af två eller fyra hektar.
Då jag, herr talman, således är öfvertygad om, att intet själf¬
ständigt jordbruk i dessa trakter kan ha så liten areal som två
hektar, anser jag, att utskottets förslag må kunna bifallas, om det
också icke är så alldeles riktigt.
Herr Lindhagen: Att herr Åkerlund kan säga, att han är
viss på detta, beror på, att han icke alls undersökt saken, icke ett
spår, utan detta tal är bara tillverkadt nu för att slå an på kam¬
maren. Saken är, att norrlandskommitténs utredning visar raka
motsatsen till hvad herr Åkerlund påstår. Det finnes ett helt band
i norrlandskommitténs betänkande, som herr Åkerlund kan gå till.
En talare i utskottet upplyste både mig och herr Åkerlund om, att
i den trakt af Norrland, där han var hemma, det fanns många, som
orättvist icke skulle komma med på detta sätt, och utredningen
visar detsamma.
Herr Åkerlund: Ja, herr talman, jag känner också litet
grand till jordbruk, ty jag har hållit på därmed i bortåt 40 år, och
jag hemställer till herrarne från Norrland, om ni verkligen tro, att
själfständigt jordbruk kan drifvas uteslutande på fyra hektar åker,
äfven om vi taga de allra bästa trakterna där uppe. Nej, det är
absolut omöjligt.
Hvad jag tog mig friheten att påvisa vid det tillfälle, som herr
Lindhagen berörde, det var just, att dessa jordbrukare utom denna
åker äfven ha slåttermark, och det är därifrån de hämta sin själf-
ständiga bärgning.
Herr Lindhagen: Det förhåller sig icke alls så, som herr
Åkerlund säger oss, utan det är arealen åker och äng, som kom¬
mitténs utredning är lagd på. Det är alldeles riktigt, att de icke
kunna lefva på jordbruket ensamt, men kanske de flesta arrenda-
torerna kunna icke lefva bara på sitt åkerbruk, utan måste ha bi¬
förtjänster. Men icke skall man väl beröfva vissa bland dessa ar¬
rendator förmånen af arrendelagen därför att de ha så liten areal./
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 69. 6
N:o 69. 74
Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne.
m. m.
(Forts.)
Interpellation
Tisdagen den 18 Maj.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med
de därunder förekomna yrkandena framställde herr talmannen pro¬
positioner först på godkännande af utskottets förslag till ingress och
vidare på godkännande af utskottets berörda förslag med den af herr
Lindhagen föreslagna ändring; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som herr Lind¬
hagen emellertid begärde votering, uppsattes, justerades och anslogs
nu följande omröstningsproposition.
Den, som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag
till ingress till det förevarande lagförslaget, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda förslag
med den af herr Lindhagen föreslagna ändring.
Voteringen utföll med 73 ja mot 66 nej; och hade kammaren
alltså godkänt den af utskottet föreslagna lydelsen af ingressen.
Rubriken.
Godkändes.
Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom ofvan
antecknade beslut.
§ 7.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Herr Branting, som anförde: Allt bestämdare ljuda i pressen
ryktena, att Rysslands tsar ämnar aflägga ett officiellt besök i Sve¬
riges hufvudstad.
När eljest statsöfverhufvuden styrt kosan hit, vare sig för att
besvara ett hos dem af den svenska statschefen gjordt besök, eller
af annan anledning, har det svenska folket icke haft orsak att däri
se annat än en bekräftelse på, att vår nation intager sin naturliga
plats som en aktad medlem af den europeiska folkfamiljen. Utan
att i detta slags officiella visiter inlägga större betydelse, än de väl
i verkligheten äga, ha äfven folkets breda lager kunnat åse dessa
skådespel utan misstämning, stundom med påtaglig sympati.
75 N:0 69.
Tisdagen den 18 Maj.
Helt annorlunda måste efter min mening förhållandet bli, om
det skulle besanna sig, att tsar Nikolai verkligen ämnar begifva sig
till Stockholm. Oemotståndligt måste då tränga sig fram frågan,
om tsardömets högste representant, efter allt som på senare åren i
Ryssland passerat, verkligen kan i minsta mån göra anspråk på att
mötas som representant för det ryska folket i det Europa, som vill
klart bekänna sig till västerländska frihets- och rättsgrundsatser.
Den själfhärskande ryska byråkratien är icke det ryska folket, utan
tvärtom detta folks förtryckare, och mot den, som gör sig till ett
villigt verktyg för detta förtryck, måste våra känslor bli därefter.
Yi kunna dock som fria och själfständiga män icke göra oss af-
siktligt blinda för det faktum, att det i vårt östra grannland här¬
skande systemenet, trots den skenförfattning, man funnit lämpligt
att låta bestå, blott genom det brutala våldets makt lyckats än en
gång tränga tillbaka frihetsrörelsen. Gång efter annan bar man
brutit de mest bindande försäkringar att respektera rättens och folk¬
frihetens fundamentala bud — utom det ryska folket själft bar ju
äfven det finska något att berätta härom — galgarna och stånds-
rätterna äro ännu alltjämt i arbete, masshäktningar och godtyckliga
deportationer af landets bästa, mest själfuppoflrande män och kvinnor
höra till ordningen för dagen, och den polis, till hvilken den här¬
skande korruptionen ytterst litar, ryggar i sina metoder icke tillbaka
för något, hvarken anstiftande af judemassakrer, tortyr mot värnlösa
fångar, eller ett provokatörsystem, som nyss åter afslöjats i jätte¬
skandalen Azeff-Loppuchin.
Mig synes uppenbart, att den främste officiella målsmannen för
en sådan sakernas ordning icke kan under några förhållanden vara
en önskvärd gäst i ett fritt lands hufvudstad. Så fattar också
socialdemokratien öfver hela världen sin ställning gentemot det
ryska själfhärskaredömet. Representanten för detta kan omöjligen
inför den civiliserade mänsklighetens rättsmedvetande ställas på
samma linje med öfriga statsöfverhufvuden, som vare sig under
monarkiska eller republikanska statsformer stå i spetsen för moderna
rättsstater. När därför kung Edward skulle besöka tsaren utanför
Reval, uttalade Keir Hardie i engelska parlamentet på arbetare¬
partiets vägnar dess tankar om det ryska tsardömet och dess bärare
och dess protest mot ett steg, som han fann ovärdigt Englands
frihetstraditioner. De italienska socialdemokraterna förhindrade fak¬
tiskt för några år sedan genom sin hållning ett tillämnadt tsarbesök
i Rom. I de franska, belgiska, tyska parlamenten öfverallt har vid
förekomna anledningar socialdemokratien låtit sin protest ljuda mot
tsardömet och dess bärare. Och det lider helt visst intet tvifvel
att, därest tsaren, som några tidningar uppgifvit, skulle planera en
europeisk rundresa, så kommer hvarje lands socialdemokratiska
arbetareparti att, i känsla af sin solidaritet med den ryska frihets¬
rörelsens martyrer och alltjämt outtröttliga pioniärer, efter måttet
af sina krafter nedlägga sin protest mot hvarje officiell tsarhyllning.
Interpellation,
(Forts.)
N:o 69. 76
Tisdagen den 18 Maj.
Interpellation. Tala de förut antydda ryktena sanning, så är det nu den
(Forts.) svenska socialdemokratiens enkla plikt att förena sin protest med
den internationella.. Jag anhåller därför om kammarens tillstånd
att få, till hans excellens utrikesministern få framställa följande fråga:
Är det för regeringen bekant, huruvida den ryske tsaren har
för afsikt att i sommar aflägga officiellt besök här i Stockholm ?
Herr Brantings ifrågavarande anhållan bordlädes.
§ 8.
Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrif¬
velse till Konungen, nämligen:
från bevillningsutskottet:
n:o 159, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning m. m.;
från sammansatta banko- och lagutskottet:
n:o 160, i anledning dels af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående emissionsbanker, dels af Kungl. Haj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen
den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag och dels af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
af 24 och 88 §§ i lagen den 18 september 1903 angående bank¬
aktiebolag: samt
från sammansatta bevillnings- och lagutskottet:
n:o 161, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till lagbestämmelser i syfte att för
vissa personer försvåra åtkomsten af starka drycker m. m.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:
n:o 190, med öfverlämnande till Riksdagen af förteckningar å
försålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af
kronoparker;
n:o 191, i anledning af Kungl. Maj:ts remiss med öfverläm¬
nande af förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar;
n:o 209, med förslag i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om en anmärkningspunkt under de i statsutskottets utlåtande
n:o 165 föreslagna aflöningsstaterna för Svea och Gröta bofrätter;
77 N:o 69.
Tisdagen den 18 Maj.
n:o 210, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande af en byggnad, inne¬
hållande lokaler för krigshögskolan och krigshofrätten med flera
institutioner och myndigheter samt en i ämnet väckt motion;
n:o 211, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
statsbidrag till aflöning af bibliotekarien vid skandinaviska afdel-
ningen af Sainte-Geneviöve-biblioteket i Paris;
n:o 212, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
fördelning af de medel, som komma att under år 1909 och 1910
afsättas till främjande af nykterhet och motarbetande af drycken-
skapens följder;
n:o 213, med anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lämpligaste sättet för ord¬
nandet af distriktsveterinärväsendet; och
n:o 214, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, tredje, fjärde,
femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne gjorda fram¬
ställningar om anslag för beredande af extra lönetillägg för år 1909
åt en del tjänstemän och betjänte m. m.; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 43,
i anledning af Första Kammarens beslut i fråga om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående sofplatser för tredje klassens passagerare å
statens järnvägar.
§ io.
Justerades protokollsutdrag.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,15 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 69.
7