RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1909. Andra Kammaren. N:o 54.
Tisdagen den 4 maj.
Kl. 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 27 och den 28 nästlidna april.
§ 2.
Herr statsrådet Nyländer aflämnade Kungl. Maj ds propositioner:
angående det under nionde hufvudtiteln uppförda anslaget till
skiften och afvittringar; och
angående anslag för tillhandahållande vid uppförande af fredspa-
latset i Haag af 80 kubikmeter svensk granit såsom gåfva från den
svenska statens sida.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kam¬
marens bord hvilande proposition angående upplåtelse på arrende af
staten tillhöriga vattenfall i Lagan vid Götaström och Fägelfors m. m.
i Jönköpings län.
§ 4-
Vidare föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet statsutskot¬
tets utlåtanden och memorial n:is 134—155, sammansatta stats- och
lagutskottets utlåtanden n:is 5 och 6, sammansatta bevillnings- och
lagutskottets betänkanden n:is 2 och 3, sammansatta banko- och lag¬
utskottets utlåtande n:o 3, lagutskottets utlåtanden n:is 54—57, första
särskilda utskottets utlåtanden n:is 1 och 2, Andra Kammarens fjärde
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 29 samt Andra Kammarens andra till¬
fälliga utskotts utlåtande n:o 30.
§ 5.
Härpå föredrogs Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts me¬
morial, n:o 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl
Maj:t angående inrättande af eu allmän lånekassa för Sveriges kommuner
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 54. 1
S:o 54. 2
Tisdagen den 4 Maj.
Kammaren medgaf, att motionen finge till kammaren återställas
samt beslöt, att densamma skulle öfverlämnas till statsutskottet.
§ 6.
Ordet lämnades härefter på begäran till herr vice talmannen, som
yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte
besluta, att först på föredragningslistan vid sammanträdet om lördag
i denna vecka måtte uppföras första särskilda utskottets utlåtande n:o
1, med anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition n:o 39, med för¬
slag till lag om reglering af prästerskapets aflöning in. m., dels väckta
motioner i ämnet, och att därefter måtte uppföras å föredragnings¬
listan samma utskotts utlåtande n:o 2, rörande ecklesiastik boställs¬
ordning.
Denna hemställan bifölls af kammaren.
§ 7-
Herr Jansson i Edsbäcken aflämnade en motion, n:o 271, i an¬
ledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni 1901.
Ifrågavarande motion blef på begäran bordlagd.
§ 8.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksda¬
gens skrifvelse, n:o 107, till Konungen, angående bestämmande af
vissa afgifter i sammanhang med anordnande af inrikes inkasserings-
rörelse genom postverket in. m.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 32, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående af Kungl. Maj:t fastställda tariffer för
rabattbiljetter å vissa järn- och spårvägar m. m.
§ io.
Justerades protokolls utdrag.
§ 11-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Karlsson i. Göteborg under den 5 maj,
» Nilson i Örebro » > 5 »
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
3 N:o 54.
herr Andersson i Bråborg under 2 dagar fr. o. m. den 5 maj och
» Almqvist » 2 » » * 6 »
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,3 4 e. m.
In fidem
Fer Cronvall.
Onsdagen den 5 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kuugl. Maj:ts proposi¬
tion angående tillfällig löneförbättring under år 1910 åt fögderiför¬
valtningens tjänstemän.
Nämnda proposition blef på begäran bordlagd.
§ 2.
Vidare aflämnade herr statsrådet Hammarskjöld Kuugl. Maj:ts
proposition angående anslag till uppförande af en svensk kyrka i
Köpenhamn.
Jämväl denna proposition bordlädes.
§ 3.
Upplästes följande skrifvelse:
Till Riksdagen.
Sedan jag den 3 innevarande månad blifvit förordnad af Kungl.
Maj:t att vara fullmäktig för riksbanken under en tid af tre år från
och med den 14 samma månad, får jag härmed vördsamt anhålla atx
från och med sistnämnda dag befrias från det uppdrag att vara full'
mäktig i Riksbanken, som jag genom val af Riksdagen den 23 mas-
1908 erhållit.
Stockholm den 4 maj 1909.
Sixten von Friesen.
Kammaren biföll för sin del den sålunda gjorda anhållan samt
beslöt uppdraga åt valmännen för utseende af fullmäktige i riksban¬
ken och riksgäldskontoret jämte suppleanter för Riksdagens fullmäk¬
tige i nämnda bank och kontor att dels välja fullmäktig i riksbanken
i herr von Friesens ställe, dels ock, därest härtill komme att utses
någon af suppleanterna för Riksdagens fullmäktige i riksbanken, för¬
rätta val af ny suppleant.
fi:o 54 4
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
§ 4.
Besvarande af Ordet lämnades härefter till hans excellens, herr statsministern
interpellation. Lindman, som yttrade:
Herr talman, mina herrar! Herr Branting har med kammarens
tillstånd till mig framställt följande fråga:
»Gillar regeringen, att den medborgerliga friheten så inskränkes,
som med åberopande af dess cirkulär af juni 1908 om skarpare upp¬
sikt på demonstrationsfanor nyss skett, bland annat då öfverståthållar-
ämbetet i Stockholm förbjudit Stockholms arbetarkommun att i demon¬
strationståget 1 maj fora ett standar med inskriften: »Inte eu man
— ej ett öre åt militarismen»?
Det af interpellanten åsyftade cirkuläret utfärdades den 22 maj
1908 och innehöll en befallning till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att erinra vederbörande polismyndigheter om vikten däraf att de vid¬
taga erforderliga åtgärder, på det att fanor eller standar, som kunna
väcka allmän förargelse eller eljest innehålla mot lag stridande in¬
skrifter eller framställningar, icke må offentligen bäras eller utställas.
Cirkuläret var närmast föranledt däraf att i demonstrationståget
i Stockholm den 1 maj 1908 genom staden burits eu fana med in¬
skriften »ned med tronen, altaret och penningpåsen».
Interpellanten synes nu förmena, att detta cirkulär verkar till in¬
skränkning af den medborgerliga friheten. Jag skall här icke upptaga
någon diskussion om ifrågavarande regeringsåtgärd. Den har redan
blifvit i grundlagsenlig ordning af konstitutionsutskottet granskad.
Men jag vill dock här utsäga, att det synes mig, som skulle frihetens
namn ofta missbrukas till försvar för allehanda själfsvåld, till och med
när det tager sig uttryck i handlingar, stridande mot landets gällande
lagar. Mot sådant själfsvåld måste regeringen med kraft reagera.
Regeringen ämnar också såsom hittills söka se till, att ordningen inom
landet upprätthålles och att medborgares af lagen tillförsäkrade frihet
och säkerhet skyddas.
Den af interpellanten framställda frågan innefattar emellertid en
uppfordran till regeringen att angifva sin ställning till vissa ämbets-
åtgärder, som vidtagits af polismyndigheter enligt interpellantens upp¬
fattning med stöd af ofvannämnda cirkulär, och omnämnes därvid sär-
skildt ett af öfverståthållarämbetet meddeladt beslut.
De ifrågavarande åtgärderna äro emellertid alla af beskaffenhet
att de kunnat eller kunna genom besvär öfverklagas, och intet hinder
förefinnes för den därmed missnöjde att mot dem fullfölja talan hos
Kungl. Maj:t och därigenom få åtgärden bedömd af högsta administra¬
tiva instans.
Vid sådant förhållande synes det mig icke lämpligt att nu uttala
min eller regeringens åsikt i det föreliggande fallet.
Vidare anförde:
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag ber först att
pliktskyldigast till hans excellens herr statsministern få framföra mitt
tack för det svar, som han afgifvit. Emellertid är jag säker på, att
Onsdagen den C Muj, f. in.
5 N:o 54.
hvarken han eller kammaren för öfrigt är förvånad öfver att jag ickeBe.evarande af
känner mig fullt tillfredsställd med svaret. interpellation.
Det fanns för hans excellens vid detta tillfälle två vägar att gå, (Forts.)
den ena att förskansa sig bakom den administrativa möjligheten, som
föreligger till att öfverklaga ett af underordnad myndighet fattadt
beslut hos Kungl. Maj:t, den andra att verkligen uti ett allmänintres-
sant fall något uppdraga de grundlinjer, efter hvilka regeringen för
sin del anser, att den ifrågavarande rundskrifvelsen eller påminnelsen
hör tolkas. Hans excellens har nu valt att denna gång icke gifva
någon sådan allmän lösen för hur han anser, att demonstrationsrätten
bör hållas inom marginalen, utan han har inskränkt sig till att välja
den formella väg, som vi hörde, att han använde, och därtill har han
ju lagt några erinringar, helt naturliga i en regeringschefs mun, om att
friheten icke får drifvas till själfsvåld och att det naturligtvis är rege¬
ringens mening att tillse, att den allmänna ordningen upprätthålles.
Såtillvida ger ju den förklaring, som från herr statsministern
nyss afgafs, ingalunda anledning till något angrepp på regeringen.
Men å andra sidan måste jag uttrycka mitt beklagande öfver att det
icke blef lämnad någon som helst förklaring angående regeringens
principiella ställning. Ty faktum är, att i dessa afseenden råder för
närvarande en, om jag så får säga, ganska hopplös förvirring. Hvad
som tillätes på ett ställe förbjudes på ett annat, godtyckligt, utan
någon som helst möjlighet för vederbörande att få rättelse inom en
sådan tid, att det verkligen kan vara till effektiv nytta och till gagn
för de ifrågavarande fallen.
Principiellt skulle jag vilja för min del uttala den meningen, att
det riktiga vore, att blott sådana uppmaningar', som direkt afse ome¬
delbart begående af lagstridiga handlingar, skulle förbjudas af veder¬
börande. Å andra sidan är det ju klart, att regeringen kunde vilja
utsträcka denna rätt åtskilligt längre med hänsyn till den praxis, som
råder i vårt land, men åtminstone synes det mig, att då gränsen af¬
gjordt borde sättas vid det, som får talas och tryckas utan ansvar.
Med denna gräns skulle vissa som smädliga uppfattade uttryck mot
myndigheter och institutioner i alla fall bli förbjudna såsom inskrip¬
tioner, likaväl som de äro det i tryck, men man skulle aldrig komma
till hvad nu sker, nämligen att uttalandet af allmänna åsikter, det prin¬
cipiella framställandet af meningar, som för vederbörande myndigheter
synas vara obehagliga, icke skulle tillåtas. Om man uttalar eu allmän
sats, »ned med klassamhället», »ned med militarismen», »ned med
första kammarväldet» eller något sådant, synes mig däri icke på något
sätt böra ligga eu uppfordran till myndigheterna att söka inskränka på
medborgarrätten, därför att man gifvit uttryck åt de känslor i dessa
afseenden, som man faktiskt hyser. Och det är också uppenbart, att
man icke på minsta sätt genom undertryckandet af dessa känslor af-
lägsnar dem, utan tvärt om ytterligare skärper dem och gör bitter¬
heten större, därför att icke dessa meningar få uttalas.
I tryckfrihetsförordningen finnes en bestämmelse i ingressen till
§ 3, hvilken är af synnerligen stort värde vid bedömandet af denna
fråga. Däri heter det nämligen: »—--alltid utan rättighet att,
i hvithet fall som helst, draga obestämda slutföljder af uttrycken,
N:0 54. 6
Onsdagen den 5 maj, f. m.
Besvarande af skola såsom missbruk af tryckfriheten anses» etc. Det förefaller mig
interpellation. jusf; ^ det bär föreliggande fallet, som närmast föranledt inter-
(Forts.) pellationen, vederbörande gjort sig skyldiga till ett alldeles flagrant
öfverskridande af den sunda och riktiga grundsats, som i grundlagen
sålunda inskrifvits. Då det förklarats, att inskriptionen »icke en man,
icke ett öre åt militarismen» skulle — såvidt man kan fatta af den
enda förklaring, som gifvits på förbudet, den som framkommit i pressen
— innebära en indirekt uppmaning till värnpliktsvägran, har man
däri tolkat in något fullkomligt godtyckligt, som icke alls står i öfver¬
ensstämmelse med den grundsats, som innehålles i det jag nyss upp¬
läste ur tryckfrihetslagen. Och icke heller är det i sak riktigt i det
nu föreliggande fallet, såsom jag genast skall visa.
Förhållandet är nämligen det, att denna paroll kommer från det
stora militärlandet Tyskland, och den har sin historiska förklaring
däri, att det i Tyskland fastställdes vid olika epoker för att gälla en
tid framåt en viss fredsstyrka, som skulle vara den normala, vid hvilken
armén alltid skulle hållas uppe under den ifrågavarande tiden. Den
styrkan fastställdes af riksdagen, och det stod hvarje gång störa stri¬
der om huru högt den skulle sättas, och undan för undan höjdes siff¬
ran af den konservativa majoriteten. Nu var det just gent emot dessa
fastställanden af autalet värnpliktige, som skulle öfvas under en viss
tid, som det socialdemokratiska partiet formulerade sin sats »icke en
man, icke ett öre åt militarismen». I ett bref, som jag på begäran
erhållit från en medlem af den tyska partistyrelsen beträffande dessa
förhållanden, upplyser han därom, att denna formel »åt militarismen
icke en man, icke en groschen», »einvandsfrei», utan lagligt hinder,
kan offentligen uttalas äfven i Tyskland. Sålunda måste jag konsta¬
tera, att uti detta strängt militaristiska land, uti detta land, där man
sannerligen icke från myndigheternas sida tager med silkesvantar pa
uttalanden, som skulle kunna tolkas såsom i någon mån subversiva —
där uti detta land är detta uttalande fullständigt strafflöst och tillåtet
af gammal praxis. Den har, denna formel, t. o. m. fått, tillägger
min sagesman, en vidgning, i det man numera brukar säga: »åt denna
regering icke en man, icke ett öre». Och tidsutvecklingen kan ma-
hända komma att medföra, att äfven här i landet ett dylikt uttalande
en eller annan gång utslungas. Det skulle därför vara rätt intressant
att veta, huruvida den regering, som sitter, också anser, att ett sådant
uttalande bör, i den allmänna ordningens intresse, undertryckas.
Det kan måhända invändas, att denna tyska formel icke alls pas¬
sar för våra förhållanden, och att den därför här i Sverige alldeles
nödvändigt måste tolkas såsom en uppmaning till värnpliktsvägran.
Detta försök att försvara förbudet strandar emellertid på det histo¬
riska faktum, att det parti, det socialdemokratiska partiet, som Stock¬
holms arbetarekommun är en afdelning utaf, för sin del alldeles be¬
stämdt har afvisat hvarje tanke på värnpliktsvägran.
Saken har icke varit före sedan 1905 års partikongress, då herr
Hinke Bergegren, hvilken vid den tiden ännu stod inom partiet, lyckats
fä beslut från en arbetarekommun att få fram frågan motionsvis till
kongressen. Den afstyrktes af partistyrelsen och afslogs af kongressen
efter en diskussion, som icke egentligen rörde sig ens om den saken,
7 N:o 54-
Onsdagen den f> maj, f. in.
utan i hvilken man hufvudsakligen sysselsatte sig med den antimilita-?«»«'«»<*««/
ristiska agitationen i allmänhet. Vid 1908 års kongress, där det eljest m 6IJ4 «'«»•
var en sådan mängd förslag till omäudringar i partiets programpunkt
i afseende å militärfrågan, var det ingen, som satte i fråga någonting
sådant, som att man skulle uttala sig för en värnpliktsvägran. Hela
frågan om värnpliktsstrejk föreligger sålunda icke för det socialdemo¬
kratiska partiet. Alltså förhåller det sig icke så, som vederbörande
försvarare i pressen för förbudet hafva förklarat, att man icke kan
tolka denna formel på annat sätt än såsom en uppmaning till värn¬
pliktsvägran. Tvärtom vet en hvar, som känner det socialdemokratiska
partiets program och ståndpunkt i detta fall och det gorå de arbe¬
tare, för hvilka det härvidlag gällde att demonstrera, tydligen vida
bättre än högerpressen gör — huru härmed^ förhaller sig, och alle¬
sammans förstå, att, när denna lösen uttalas pa ett standar eller i ett
tal, är det ingenting annat än en fullföljd af partiets ståndpunkt och
å partiets program, där det heter: »succesiv minskning eif militär -
bördorna, fram mot afväpning.» I själfva verket bör, i fall man
sätter ett förbud mot den lösen, sådan som den uttalades från det
tyska partiets sida, man också konsekvent komma därhän, att det
skulle vara förbjudet att här uti landet hissa en fana, på hvilken det
helt enkelt står' som mål: afväpning. Det förefaller mig dock, att just
ett sådant förhållande visar, pa hvilka afvägar man kommer in, näi
man skall försöka att på detta godtyckliga vis pressa in uti ett ut¬
talande, som står såsom en inskription, eu mening, som icke ligger
där, men som myndigheterna möjligen, med god vilja, kunna lägga
däri, och sedan på denna grund göra ett förhud.
Jag nämnde, att det har varit olika tillämpning utaf dessa lor-
budsbestämmelser, denna erinran, som den 22 maj förra året — jag
skref utaf misstag i juni — utgick rundt landet till länsstyrelserna
för att vidare delgifvas polismyndigheterna. ^Jag skall be att till
kammarens protokoll få anföra några exempel på dessa olika tolkningar.
Uti Sundbyberg beslagtogs ungdomsklubbens standar med inskriptio¬
nen: »Ned med det barbariska, landsruinerande och kulturhindrande
militärväsendet», hvilken fana oantastad bars i demonstrationen föili-
det år. Redan i interpellationen omnämnde jag den skandal, som
inträffade i Hufvudsta, där en kvinnoklubbs fana, pa hvilken stod.
»Ned med klasslagarna, medborgarrätt för kvinnor», aflägsnades ur
tåget såsom någonting samkällsvådligt. Uti Oskarshamn förbjöds utaf
polisen och beslagtogs ett standar med inskriptionen: »Bort med första
kammaren. Ned med militansmen. Du skall icke diäpa». Femte
budet står, såsom herrarna Unna härutaf, icke högt i kurs hos polisen.
I Linköping nekades socialdemokratiska ungdomsklubben af polismyn¬
digheterna att medtaga ett antimilitaristiskt standar, men i stället
spriddes 2,000 exemplar af ett upprop, hvarpå lästes: »Bort med den
barbariska, kulturdödande och samhällsruinerande militansmen! Icke
en man, icke ett öre åt militarismen». Där ser man just konsekven¬
serna af detta besynnerliga tillvägagångssätt: hvad som är tillåtet att
tryckas får icke sättas upp pa ett standar! Dessa uppiop, som spredos
och hvilka hade precis samma innehåll som den nyssnämnda standar-
inskriften, gjorde naturligtvis alldeles samma verkan som denna senare
N:o 54. 8
Onsdagen den o maj, f. m.
Besvarande a/skulle ha gjort, men då de folio direkt under tryckfrihetslagen, an-
m erpeiiation. såg0 sig vederbörande icke våga inskrida för deras skull.
(Forte.) J ^lfsby beslagtog polisen eu fana med inskriptionen: »Ned med
den landsruinerande militarismen!» I Göteborg däremot fördes, utan
att något ingrepp skedde, ett standar, hvarå stod: »Ned med den kul¬
turfientliga militarismen!» I Sandviken förbjöd polisen en fana: »Bort
med Första Kammaren!» I Surahammar beslagtogs en fana: »Ned
med militarismen! Krig är brodermord!» — det är farliga saker, som
nian icke får säga i det fria Sverige. I Nynäshamn bars obehindradt
i tåget en fana med precis samma inskrift som den, hvilken förbjöds
i Stockholm! I Växjö gafs ett allmänt förbud mot alla antnniiitaris-
tiska och antimonarkiska fanors medtagande i tåget — jag tycker nu
för min del, att denna sammanställning mellan militarisni och monarki
icke är så synnerligen smickrande för den senare.
Emellertid har man kommit till detta slags inkonsekvenser, denna
oklarhet, uti tolkningen af gällande föreskrifter och alla dessa mer
eller mindre påtagliga ingrepp i den medborgerliga yttranderätten
med stöd af det formellt oantastliga cirkulär, som af chefen för civil¬
departementet utfärdades för ett ar sedan. Det är väl icke underligt,
att man da anser sig ha anledning' att här i Riksdagen å många,
manga svenska medborgares vägnar protestera gent emot sådana ten¬
denser, som gjort sig gällande i fråga om en del af de sålunda gjorda
beslagen.
Härtill kommer den frågan, som man äfven måste ställa till sig :
År det underligt, att särskild! de antimilitaristiska stämningarna och
strömningarna ute i landet växa i intensitet och växa i förbittring, när
man bär i Riksdagen förfar på sätt, som skett? Huru tror man, att
en sådan millionrullning, som här varit, och en sådan skildring af
vårt lands ekonomiska läge, som vi efteråt fått höra, skall verka°ute
i landet? Huru skall det verka, när det förfares så här i Riksdagen,
tack vare de anordningar, som vi ha i vår konstitution och hvarigenom
minoritetens representanter uti salen bredvid få ett oproportionerligt
stort inflytande pa vara budgetsförhallanden? Det är ju alldeles up¬
penbart, att förbittringen gent emot en sådan sakernas ordning växer,
och om detta missnöje sedan tager sig uttryck på så sätt, att man uti
ett demonstrationståg vill bära en viss fana, ett visst standar, och då
gifves ett polisförbud af detta innehåll: Nej, det missnöjet får ni icke
gifva uttryck åt på detta sätt! — då tror man måhända, att man
gjort eu stor samhällsräddande gärning. Efter mitt förmenande har
man tvärtom bidragit till att öka förbittringen i landet samt till att
skärpa klassmotsatserna inom samhället och göra klasskampen hårdare.
Jag kan icke annat än beklaga, att här från regeringens sida icke
gifvits något besked om, att meningen dock är att söka hålla demon-
stiationsrätten och yttranderätten vid makt såsom förut samt att de
Övergrepp från polisens sida, som uppenbarligen i några fall ägt rum,
icke ha regeringens gillande. En sådan förklaring har uteblifvit,
och det gör, att jag för min del måste uttala, att jag icke kan vara
tillfredsställd med det meddelande och den hänvisning, som här nvss
gifvits af hans excellens herr statsministern. Det är icke på det
sättet, en regering samlar nationen för genomförande af de stora, ge-
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
9 N:o 54.
nomgripande uppgifter, som förestå, af de reformer, som de flestafie«parand« af
bland oss med stor ifver längta efter, men hvilka några emotse med interpellation.
oro, om de också förstå, att dessa reformer måste komma. Det är (Forts.)
icke på det sättet, som man skall gå till väga för att verkligen kunna
trycka tillbaka de rent anarkistiska element, som inom hvarje sam¬
hälle drifva sitt spel. Tvärtom gifver man dem genom dylika osam¬
manhängande åtgärder och genom dessa ingrepp i friheten, hvilka icke
utaf något rättfärdigas, vapen för deras propaganda och vatten på
deras kvarn. Det är äfven ur den synpunkten beklagligt, att man
icke kunnat från regeringsbänken få ett bestämdt besked, blott ett
enda ord, till förmån för den medborgerliga frihet, som uppenbarligen
flerstädes inom landet ganska ogeneradt trampas under fotterna.
Herr Lindhagen: Jag har icke kunnat underlåta att begära
ordet, därför att enligt min uppfattning regeringen, trots det formella
harnesk, bakom hvilket den förskansa! sig, dock gifvit ett besked i
sak i den föreliggande frågan. Yi veta alla, med hvilken ifver rege¬
ringen förra gången, den 1 maj 1908, grep in för att straffa en del
underordnade polismyndigheter, därför att de icke skulle fullgjort sill
plikt och förhindrat, att en fana med viss inskription burits i demon¬
strationståget här i staden. Genom den nu afgifna förklaringen har
man fått en bekräftelse på, att regeringen icke anser det vara lika
viktigt att gripa in för att upprätthålla eu medborgerlig rättighet,
som blifvit hotad. Lika stort intresse, som regeringen hade att ingripa
förra året mot hvad den kallade själfsvåld, lika stort ja än större in¬
tresse borde regeringen haft i år för att ingripa till skydd för en
medborgerlig rättighet, detta i all synnerhet då regeringen sett, hur
godtyckligt hithörande ingripande äger rum öfver hela landet. Rege¬
ringens nu afgifna förklaring gifver utan någon tvekan till känna, att re¬
geringen icke ansett ett dylikt ingripande nu böra ske; med andra ord: re¬
geringen har icke ansett några medborgerliga rättigheter här satta på spel.
Regeringen gillar det nu gjorda beslaget af ett standar med den an-
gifna inskriptionen. Detta framgår så mycket tydligare af herr stats¬
ministerns förklaring, som han där icke inskränker sig till blott denna
formella ståndpunkt, utan äfven ej kan afhålla sig från eu liten gli¬
ring i sak, nämligen förklaringen, att regeringen icke kan underlåta att
med hänsyn till det nu föreliggande fallet dock fästa uppmärksamheten
på, att regeringen måste ingripa gentemot själfsvåld och alla sådana
yttringar af demonstrationsrätten, som äro en kränkning af bestående
lagar. Man behöfver icke vara stor psykolog för att förstå, att detta
undfallna yttrande äfven innefattar ett godkännande af de underordnade
myndigheternas ingripande i nu förevarande fall.
Jag utgår således utan tvekan ifrån, att den förklaring, som herr
statsministern nu afgifvit, betyder, att regeringen med lif och själ står
bakom det, som passerat. Då har man också anledning att med några
ord gifva sig in på själfva saken. Jag hade verkligen trott, att re¬
geringen, som — låt vara, att köttet är svagt — dock sträfva!- att
»stå öfver partierna», skulle i detta fall ha sagt: Ja det här kunna
vi naturligtvis icke vara solidariska med. Detta förlösande ord uteblef
emellertid. Yi äro således inne på denna renässans, som vi börja vada
N:o 54. 10
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Besvarande af[ ända till knäna på alla områden. .Jag vet dock icke, om regeringens
interpellation, ståndpunkt är ett uttryck för den af statsministern nyligen bebådade
(Forts) »frihetens renässans» eller möjligen för den »religiösa renässansen»
eller kanske också för den mycket storartade »maskulina renässansen».
Det förefaller mig, som om en doft ifrån alla dessa tre härliga vår¬
brytningar sloge oss till mötes i regeringens nu fattade ståndpunkt
beträffande den föreliggande frågan.
Jag vill för min del säga, att demonstrationsrätten är en utaf
folkfrihetens lungor, och att enhvar bör i största möjliga utsträckning-
få uttala sina meningar och tankar i stora eller små politiska frågor.
Denna rätt är en säkerhetsventil, något som särskilt de borde be¬
sinna, hvilka vilja kämpa för ordning och fred i samhället. Stänga
herrarne till den ventilen, kunna vi vara öfvertygade om, att det blir
explosion på ett annat håll förr eller senare.
När det nu tinnes en regeringsdoktrin — om jag så må säga —
som man kan uttrycka så: Alla ören, om möjligt, till militarismen!
— så kan man förstå, att menige man, som skola betala örena och
exercera, häremot ställa upp den motsatta devisen: Intet öre till mili¬
tarismen! Detta ha menige man rätt att säga; de komma aldrig att
sätta upp några kompromissprogram, utan deras mening är klar och
lättfattlig: de vilja ha bort militarismen. Det är icke någon möjlig¬
het att fä denna stora samhällssjukdom bort ur världen på andra vill¬
kor, än att folket inom alla länder besjälas af den föresatsen, att intet
öre, ingen man bör offras åt militarismen! Sedan komma de särskilda
nationella frågorna, frågan i hvad man ett land kan ensamt afväpna
o. s. v. Därom kunna meningarna vara olika, men det behöfver man
icke befara, att, när denna förutnämnda opinion gått fram vid valen
till Riksdagen, från urväljarne till representanterna och från dem till
regeringen och Riksdagen och i all synnerhet när den gått genom det
som kallas statsutskottet, man behöfVer då icke befara, säger jag, att
icke alla kompromissvnpunkter blifvit under denna långa vandring be¬
hörigen tillgodosedda. Men just detta, att folkmeningen är på det
klara med: Intet öre, ingen man åt militarismen! — är i alla länder
det enda sätt, hvarpå den saken kan bekämpas. Vi kunna aldrig
blifva af med militarismen, om vi icke ha en dylik folkstämning, som
är en verklig kulturrörelse för att frigöra mänskligheten från detta ok.
Jag beklagar, att herr statsministern så, som han nu faktiskt
gjort, förklarat, att han gillar, att en sådan stämning i eu politisk
fråga icke får taga sig uttryck, och jag beklagar i allmänhet, att denna
frihetens stamort börjar att alltmera utvecklas till ett bolagshemman.
Jag hoppas, att det skall blifva en reaktion mot sådana sträfvanden
och att folkmakten skall veta att gentemot hvilken regering som
helst häfda den gamla svenska demonstrationsfriheten.
§ 5-
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts å kammarens bord hvilande propositioner:
angående det under nionde hufvudtiteln uppförda anslaget till
skiften och afvittringar; och
11 N:o 54.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
angående anslag för tillhandahållande vid uppförande af fredspa-
latset i Haag af HO kubikmeter svensk granit såsom gåfva från den
svenska statens sida.
§ 6.
Herr Janssons i Edsbäcken motion, n:o 271, som härpå föredrogs,
remitterades till lagutskottet.
Föredrogs, men bordlädes åter Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 32.
§ 8.
Till afgörande förelåg nu Andra Kammarens första tillfälliga ut -Ang. utredning
skotts utlåtande, n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till ar^™“*e<en
Kungl. Maj:t angående utredning rörande arbetslösheten i Sverige m. m. ■ sverige m m.
Med föranledande af en utaf herr Wcitrinslcy väckt motion, n:o
193, hemställde utskottet, att Andra Kammaren för sin del måtte be¬
sluta, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa en utredning rörande arbetslösheten i Sverige
samt rörande försäkring mot dennas ekonomiska följder, äfvensom till
Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill de gjorda utredningarna
kunde föranleda.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
af herr Berg i Staby; och
af herr Nordström, som hemställt, att Andra Kammaren måtte
afstå såväl utskottets förslag som den i ämnet väckta motionen.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades ordet på
begäran till:
Herr B e r g i Staby, som yttrade: Herr talman! Som herrarna se, har
jag i denna fråga icke varit riktigt ense med kamraterna i utskottet, utan
anmält min reservation mot det beslut, till livilket utskottet kommit.
Jag skall därför be att med några få ord få framlägga mina tankar i
den föreliggande frågan. Men jag ber att få förutskicka ett par ord.
Jag ville bara säga, att när jag här i liufvudstaden under denna vinter
mött en arbetslös, som begärt hjälp i sin nödställda belägenhet, sa bär
alltid denna nu föreliggande motion kommit i mina tankar, och jag
har önskat, att något i den riktning motionären tänkt sig skulle kunna
göras. Jag vill med detta säga, att jag till fullo uppfattar de ädla
motiv, som föranledt motionen. Emellertid har jag icke kunnat helt
och hållet dela de tankar, som motionären här framfört.
Hvad är det motionären vill? Jo, han yrkar ju först och främst
på att få eu utredning öfver arbetslösheten i Sverige. I det afseendet
har jag naturligtvis ingenting att invända, tv vill man rada bot pa
N:o 54. 12
Onsdagen den 5 maj, f. m.
Ang. utredning eti ondt, så måste man naturligtvis söka att, så långt möjligt är, lära
arbetslöshet,:» känna det onda. Jag skulle i det afseendet endast vilja framhålla
t Sverige in. m. önskvärdheten af att en sådan utredning icke göres för ett visst till-
(Forts.) fälle, utan att man skulle i större utsträckning taga reda på arbets¬
löshetens förekomst i vårt land, under alla förhållanden. Men när
sedan motionären såsom ett väsentligt botemedel mot arbetslösheten
föreslår arbetslöshetsförsäkring, närmast i anslutning till den försäk¬
ringsrörelse, som i detta afseende satts i gång af en del fackorgani¬
sationer här i hufvudstaden, och närmast också med tanke på de be¬
stämmelser, som i grannländerna i detta afseende genomförts, så kan
jag icke riktigt följa honom.
För det första vill jag säga, att jag ur försäkringssynpunkt måste
ställa mig mycket betänksam i den saken. Jag kan nämligen icke
tänka mig, att en försäkring mot arbetslöshet skall kunna göras effek¬
tiv. Den kan icke ha något försäkringstekniskt underlag att lita på.
Skulle den kunna göras bärande, så skulle den ju bli obligatorisk.
Det är en åtgärd, som har praktiserats, tror jag, dels i Tyskland på
sina håll och dels i Schweiz, och det har visat sig omöjligt att fortgå
på den vägen. För att kunna göra denna försäkring effektiv måste
man därför tänka på någonting annat, tänka på bidrag från annat
håll, och det är väl närmast detta, som jag förmodar motionären afser.
Dessa bidrag skulle ju, såsom jag ser saken, dels verka lockande och
uppmuntrande för arbetare^ att gå in i en dylik försäkring, dels verka
säkerställande af försäkringskassan. Hvarifrån skola då dessa bidrag
tagas? Jo, då arbetslösheten torde förefinnas hufvudsakligen inom
industrien, så skulle ju den tanken ligga närmast till hands, att indu¬
strien finge svara för de risker, som följde med den näringen. Efter
min synpunkt såsom landtbrukare skulle ju däremot intet vara att
invända. Den risk, som förefunnes inom industrien, skulle således
stanna inom industrien själf. Men jag finner af tyska författare, som
ha skrifvit i frågan, liksom äfven af de danska bestämmelserna på
detta område, att denna tanke har öfvergifvits såsom ohållbar, såsom
omöjlig. Skulle man då kunna tänka sig, att bidragen i fråga toges
från kommunerna? Ja, den tanken är genomförd i Gent. Där bär
detta system visat sig mycket lämpligt, och jag tänker, att, när eu
sådan anordning tillämpas inom eu kommun, ett trängre område, den
medför mindre olägenheter, ty inom en och samma kommun finns i
alla händelser en viss närmare samhörighet mellan kommunens alla
medlemmar. De ha ett visst ansvar för hvarandra, och således möter
mindre svårighet att tänka sig, att en sådan här försäkring skulle
ordnas genom bidrag från kommunerna. Skulle man emellertid vilja
ge saken större omfattning och föreskrifva bestämmelser, hvarigenom
kommunerna i allmänhet skulle åläggas att lämna bidrag till försäk¬
ring, tror jag, att det för våra förhållanden skulle visa sig alldeles
ohållbart, alldeles omöjligt. De mindre kommunerna på landet skulle
naturligtvis icke kunna åtaga sig något sådant.
Då återstår att lägga detta ansvar på staten; staten skulle lämna
bidrag till arbetslöshetsförsäkringen. Från en synpunkt kan ju mot
detta vara föga att invända; man flyttar då öfver denna risk, så att
säga, på de starkaste skuldrorna. Men man får också komma ihåg,
13 N:o 54.
Onsdagen den 5 maj, f. m.
att, om man lägger denna försäkring pa staten, så kommer just, såsom Ang- utredning
jag nyss framhöll, det krafvet att alltmera göra sig gällande, att denna ar^trsigtheeltn
försäkring skall vara eu verklig försäkring. I och med detsamma; sverige m
staten öfvertager detta ansvar, så komme således anspråken på denna (p0rts.)
försäkring — och det fullkomligt med rätta — att göras myeket starka.
•lag vill nämligen ej tänka mig, att staten först skulle genom sina
bidrag uppmana arbetarne att ingå i försäkringen och sedan, då det
visat sig, att beräkningarna ej hålla streck och att anslagna medel ej
räcka till, undandraga sig att lämna hjälp till de arbetare, som kanske
längst fått betala till försäkringskassan. Således ser jag en^ betänk¬
lighet att lägga försäkringen på staten just i det, att staten då ikläder
sig ett ansvar för att kassan verkligen skall vara säker, d. v. s. kunna
uppfylla de anspråk, som ställas på densamma.
Dessa anspråk blifva fullkomligt oberäkneliga och i alla händel¬
ser icke små. Under sådana förhållanden måste jag ställa mig betänk¬
sam, huruvida det kan vara lämpligt att kasta den risk, som. tillhör
en viss näring, öfver på andra näringar. Det är naturligt, att jag som
jordbrukare nu tänker närmast på jordbruket och ställer mig från den
synpunkten mycket betänksam beträffande denna sak. Inom jordbruket
torde knappast någon arbetslöshet förekomma i nämnvärd grad, och
den risk, hvarom här är fråga, förefinnes således icke inom jordbruket,
men väl inom industrien. Tänker man nu på, att industrien, genom
de högre löner den kan erbjuda, tagit många arbetskrafter från jord¬
bruket, och att jordbruket står nästan eller åtminstone delvis utblot-
tadt på arbetskrafter, samt att den risk, industrien medför, skulle på
detta sätt i viss mån kastas öfver på jordbruket, hvarigenom detta
således skulle vara med att bära den, så måste man ställa sig mycket
betänksam mot den saken.
Om man nu också på något sätt skulle kunna komma öfver svå¬
righeterna med afseende på frågan, hvarifrån bidrag till denna arbets¬
löshetsförsäkring skola tagas, så kan jag ändå icke se, att saken skulle
kunna vara utan sina betänkligheter. Jag tänker mig nämligen ytter¬
ligare, att en sådan här arbetslöshetsförsäkring skulle kunna medföra
det, att arbetsgifvarne i medvetande om, att deras arbetare i stor ut¬
sträckning äro arbetslöshetsförsäkrade, skulle mindre draga sig för att,
när kristider komma, släppa lös ett större antal arbetare, minska eller
t. o. in. helt och hållet afstånga sin industri. Jag tänker mig åtmin¬
stone, att detta skulle vara möjligt, och det skulle naturligtvis i så
fäll bidraga till, att arbetslösheten blefve större. Jag tänker mig
också en annan sak. Prislistorna för arbetarne inom industrien upp¬
göras genom underhandlingar mellan de olika organisationerna, arbetare
och arbetsgivare, och dessa bestämmelser göras vanligen gällande för
flera år, för så vidt jag uppfattat saken rätt. Kommer så en kristid,
skulle naturligtvis enligt mitt begrepp, i synnerhet om krisen vore af
större omfattning, det enda rätta sättet att bereda arbete i manga
fall vara, att arbetsprisen nedsattes i någon mån. Skulle nu eu arbets¬
löshetsförsäkring komma till stånd med statens hjälp, så skulle natur¬
ligtvis i viss mån staten få lof att lägga sig i den strid angående
arbetsprisen, som drifvits emellan organisationerna. Det är naturligtvis,
från min synpunkt sedt, ingenting alls att anmärka mot, att organi-
N:o 54. 14
Onsdagen den 5 maj, f. k.
Ang. uiredB!«2.sationerna, härvidlag närmast arbetarorganisationerna, söka att få de
arbtt>lö?heten^‘*s'^a‘ möjliga villkor under alla förhållanden; men jag skulle också
i Sverige m.m. gärna vilja uppställa såsom ett kraf, att de, när tiderna te sig sådana,
(Forts.) aft dessa pris icke kunna uppbäras, tänka på, hvad som kan vara att
göra för att nedsätta dem och såmedelst åstadkomma, att arbete kunde
sättas i gång.
Jag skulle också vilja tänka mig en annan sak. Det är gifvet,
att, när en kris på arbetsmarknaden eller inom industrien kommer till
stånd, många arbetare få gå arbetslösa. Det är då alldeles nödvän¬
digt att tänka på, huru man skall kunna, i viss mån åtminstone, föra
arbetskrafter till de platser, där arbete finns. Jag vill visst icke påstå
— jag tänker här närmast på det behof af arbetskrafter, som alltid
förekommer inom landtbruket — att öfverförandet af arbetskrafter från
det ena området till det andra kan ske i ett slag. Det är många om¬
ständigheter, som därvid inverka, och jag skulle vilja säga, att man å
ömse sidor, både från arbetarnes och arbetsgifvarnes, är för konser¬
vativ för att vi skulle kunna i detta afseende få amerikanska förhål¬
landen — och kanske detta icke heller vore önskvärdt. Men man
måste tänka på att i kristider en förskjutning af arbetskrafter är önsk¬
värd. Jag kan icke se annat, än att en arbetslöshetsförsäkring skulle
i det afseendet verka hämmande på den naturliga utveckligen å
arbetsmarknaden.
Ser man ytterligare på, hur denna arbetslöshetsförsäkring skulle
verka för den enskilde arbetaren, måste jag säga mig — och erfarenheten
från Danmark ger det vid handen, såvidt jag kunnat läsa rätt — att
det blir en förmån, som till största delen kommer de organiserade
arbetarne till del. Med detta vill jag visst icke på minsta sätt oppo¬
nera mig emot arbetarorganisationerna såsom sådana, men det är all¬
deles gifvet, att för arbetare inom organisationerna kommer det att
blifva vida lättare att blifva delaktiga af förmånen utaf en sådan
arbetslöshetsförsäkring än för »fria» arbetare, som icke ingått i någon
organisation. Jag har med detta blott velat framhålla, att man torde
kunna hysa betänkligheter emot att staten genom sina anordningar
tillförsäkrar organiserade arbetare större fördelar än icke organiserade.
Jag vill helst tänka mig, att staten bör vara fullkomligt neutral och
hvarken gifva den ene eller den andre några särskilda förmåner. Man
måste vidare också komma ihåg, att den fördel, som genom arbetslös¬
hetsförsäkringen komme arbetarne till del, i viss mån skulle i första
hand tillfalla de mindre dugliga och ordentliga arbetarne. Det är
gifvet, att dessa först träffas af arbetslöshet — det kan icke hjälpas —
och sålunda komma bidragen i första hand att utgå till dessa. Jag
måste äfven däri se en olägenhet.
Jag skulle ytterligare vilja påpeka, att jag icke kan finna annat,
än att hjälpen skulle komma vissa yrkesarbetare mera till del och
likaså vissa orters arbetare. Således blir det icke eu hjälp, som i lika
mån kommer alla arbetare till godo, och jag är säker om, att, äfven
sedan vi fått en försäkring, de arbetslösas antal i alla fall skall, därest
en kris inträffar, blifva mycket stort.
Jag har härmed velat påpeka de svårigheter, som framstå för mig
vid frågans lösning. Men när det är så många svårigheter därmed för¬
bundna, bör man ju begära en utredning för att få dessa svårigheter
Onsdagen den 6 maj, f. in.
16 K:o 54.
klarerade. Ja, så kan det synas, men för min del har jag i detta fall'1'»?-utredning
funnit svårigheterna så stora, att jag nästan betvifla!-, att de kunna op4^”a*j‘<eB
lösas. I alla händelser måste en utredning taga mycket lång tid ocht Sl)eri m m
vara eu svår fråga. Eu utredning, sådan som den här af motionären (Forts.)
begärda, skulle dessutom möjligen kunna skymma bort tanken på andra
saker, som man borde vidtaga och som kunde verka mycket effektivare
än arbetslöshetsförsäkringen. Jag skulle också vilja framhålla, att,
såvidt jag förstått saken, den lagstiftning, som i Danmark och Norge
genomförts i detta afseende, är en försökslagstiftning, hvarför det kan
vara lämpligt att litet längre afvakta resultaten af där gjorda försök.
Jag finner det däremot naturligt, att, när man talar om arbets¬
löshet och om bot för deu, tankarna närmast ledas till i hvad man
man kan skaffa arbete för de arbetslösa. Man borde sålunda se till i
hvad mån staten och kommunerna skulle kunna ordna sina arbeten på
sådant sätt, att de reglerade arbetsmarknaden, i den mån sådant vore
möjligt. Jag tror, att åtskilligt i den vägen skulle kunna göras, och
därför borde man, när det är fråga om arbetslöshet, i första hand
tänka på den saken.
Vidare skulle jag vilja framhålla, att tankarna borde falla på i
hvad mån man kunde utvidga arbetsförmedlingsanstalterna och deras
verksamhet. Man borde också tänka på, såsom i en annan motion är
framhållet, i hvad mån staten skulle kunna lämna bidrag för att arbe -
tame skulle i och, för sökande af arbete kunna förflytta sig från eu
ort till en annan inom landet. Man skulle ytterligare kunna tänka
på i hvad mån det jvore möjligt för staten att lämna bidrag till arbe¬
tare för underhåll vid flyttningar och andra sådana bidrag.
I sista, men icke i första hand, skulle man tänka på i hvad mån
staten kunde bilda, icke försäkringskassor, utau arbetslöshetskassor eller
dylikt, för att, i händelse behofvet af understöd blefve för stort, lindra
den värsta nöden.
Med detta tror jag mig ha redogjort för min ställning till frågan
och angifvit, hvarför jag icke gått med på motionärens förslag att
begära en utredning endast rörande det botemedel mot arbetslösheten,
som skulle ligga i en arbetslöshetsförsäkring. Jag anmärkte i utskottet,
att jag, om motionens kläm kunde göras vidare, så att de synpunkter
jag ville hafva fram finge komma med, ej skulle hafva något att in¬
vända mot förslaget, men när detta icke kunde ske, var det ju icke
möjligt för mig att gå med på utskottets förslag. Nu är det alldeles
gifvet, att jag måste erkänna, att jag på detta område icke är sak¬
kunnig; men när jag satt såsom ledamot af utskottet, måste jag ju
tänka mig in i frågan. Jag har framlagt mina tankar, och jag hoppas
nu att få böra de sakkunnige ytterligare uttala sig i frågan. Jag ber,
herr talman, att få yrka afslag å motionen och utskottets hemställan.
Herr Wijk: Herr talman, mina herrar! Den förste reservanten
inom utskottet och den förste talaren här i dag ha framställt en hel
del anmärkningar mot den framställda motionen och mot utskottets
tillstyrkan däraf, anmärkningar, som jag skall be att så småningom
få taga upp, en och eu, i den mån jag kunnat anteckna dem. Till
att börja med skall jag emellertid be att få säga några ord om arbets¬
löshetsförsäkringen i allmänhet.
N:o 54. 16
Onsdagen deu 5 Maj, f. m.
Ang. utredning Att arbetslösheten icke är ett inbilladt, utan ett faktiskt onclt i
rörande v:ira moderna samhällen, det ha vi icke minst de senaste åren haft en
i Sverige m. m sa Pass stftrk känning åt, att den saken icke torde behöfva närmare
(Forts) bevisas. Företeelsen är dock ingalunda ny, utan i viss män kronisk
och hänger på det närmaste samman särskilt med industriarbetets ut¬
veckling i vårt land. Den har också därför hos oss alltmera vuxit i
omfattning under årens lopp.
Då arbetarne sålunda varit utsatta för en ständigt återkommande
risk att bli utan arbete, ha de själfva börjat vidtaga de åtgärder,
som de tänkt sig vara mest ändamålsenliga, och dessa åtgärder ha
helt naturligt varit dels att spara under den tid, då arbetsförtjänsterna
flutit jämnast in, och dels att fördela den risk, som uppstår genom
arbetslösheten. På så sätt har man bildat arbetslöshetskassor, och
arbetslöshetsförsäkringen har kommit till stånd. Sådana kassor ha
bildats hos oss inom ett flertal starkare och bättre organiserade arbetar¬
grupper och inom en del af dem vunnit en ganska stark ställning.
De ha alla vissa gemensamma drag, i det de förutsätta regelbunden
inbetalning af medlemmarna samt vidare stadga, att vid inträffad
arbetslöshet, då denna räckt ett visst antal dagar och icke kunnat
undanröjas genom arbetsförmedlingsanstalterna, medlem, som fullgjort
sin betalningsskyldighet, erhåller ett visst underhåll af kassans till¬
gångar, hvilket underhåll dock under inga förhållanden uppgår till
samma höjd som dagsinkomsten och icke heller räcker mera än en viss
tid, då ju kassans tillgångar icke medgifva en obegränsad utdelning
under en obegränsad arbetslöshetstid. Dessa kassor tjäna således till
att under en kritisk öfvergångstid underhjälpa den arbetslöse arbetarens
ställning.
Gentemot arbetslöshet har man ju att i första hand tillgripa
arbetsförmedlingen, hvilken numera är understödd af staten. En upp¬
fattning, som man härvidlag ganska ofta får höra uttalas, är den, att
arbetslöshet i själfva verket icke behöfver förefinnas i det moderna
samhället, utan att om endast arbetsförmedlingen fungerade fullt till¬
fredsställande, skulle alla arbetslösa få arbetstillfälle. Det är mot
denna uppfattning, jag skall be att få rikta några anmärkningar.
Först och främst är det tydligt, att äfven i de fall, där arbets¬
förmedlingen verkligen kan åstadkomma, att en arbetslös arbetare
får arbete, förflyter dock alltid en viss tid, som för honom innebär
arbetslöshet. Om han mistat sitt arbete, kan han icke samma dag
eller de närmaste dagarna räkna på att finna arbete på annat håll.
Särskildt om det skulle inträffa, att arbete icke erbjudes på samma
plats, utan på eu annan ort, så förflyter en kortare eller längre tid af
arbetslöshet, som för arbetaren kan vara ganska kritisk. Men i många
fall kan det hända, att han alls icke genom arbetsförmedlingen kan
vinna något arbete inom öfverskådlig tid. Detta gäller till att bölja
med den stora gruppen af säsongarbetare. Deras arbetstillfällen in¬
träffa ju nästan utan undantag på sommaren, då tillgången på arbete
är störst, men deras arbetslöshet infaller på vintern, da arbetstillgången
inom de flesta yrken är minst. Inom deras yrken råder eu regel¬
bunden växling, som är i högsta grad ogynnsam för beredande åt dem
af jämna arbetstillfällen.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
IT N:o 54.
Vidare inträffar arbetslöshet ganska ojämnt inom olika yrken oc\\^ng. utredning
på olika orter. Om den inträffar inom ett visst specialyrke, är det arl^^eU„
ingalunda säkert, att dessa arbetare kunna räkna på att vinna anställ- i sverige m.m.
ning inom andra yrken, där deras speciella utbildning gör dem mindre (jf0rts.)
kvalificerade, och där andra arbetslösa kanske vänta på att fä arbete.
Slutligen kan det inträffa sådana företeelser, som vi fått bevittna
under dessa senaste tider, då en stor kris vållar, att hela industrier
läggas ned eller hållas på half stat, och arbetarn e således bli arbets¬
lösa utan att det samtidigt finnes tillfälle för dem att få arbete på
annat håll.
Det förefaller mig sålunda vara fullkomligt tydligt, att genom
arbetsförmedling icke arbetslöshetens onda kan annat än i viss mån
undanröjas, och ser man på den statistik, som meddelas rörande
arbetsförmedlingsanstalternas hittillsvarande verksamhet, så finner man
också detta till fullo bekräftadt. I förmedlingsanstalternas rapporter
upptagas antalet sökande, antalet lediga platser och antalet platser,
som blifvit tillsatta för hvarje år. Af deras senaste redogörelse finner
man, att under år 1908 antalet arbetssökande varit omkring 98,000
och antalet lediga platser omkring 67,000. Det vill säga äfven om alla
de hos anstalterna anmälda platserna fyllts, så hade det varit en stor
marginal öfver för arbetare, som icke kunnat vinna någon anställning;
men nu var förhållandet i stället det, att af dessa 67,000 lediga platser
icke mera än 39,000 blefvo tillsatta. Detta visar, att icke ens på
långt när alla de platser, som erbjudas, kunna, trots riklig tillgång på
arbetssökande, tillsättas och detta tydligen delvis på grund af de or¬
saker, som jag förut framhållit.
Det återstår således, trots förmedlingsanstalternas verksamhet, ett
behof att hjälpa den rest af arbetslösa, som under alla förhållanden
kvarstår, och i detta syfte kunna flere olika slag af åtgärder tänkas
vidtagna. Den förste talaren omnämnde ett par sådana, som jag skall
be att få nämna några ord om. Han föreslog, att staten och kom¬
munerna skulle tillse, i hvad mån de kunde fördela de offentliga ar¬
betena så, att de hufvudsakligen infölle under tider af arbetslöshet,
för att på detta sätt bereda arbete åt de arbetslösa. Men då man ser
den stora massa arbetslösa, som funnits under det gångna året i vårt
land, så förstår man utan vidare, att det är omöjligt för staten och
kommunerna, som ju representera en ringa del af det offentliga ar¬
betet, att kunna fylla det arbetsbehof, som från de arbetslösas sida
uppstår.
Det andra förslag, som den förste talaren framhöll, var att ut¬
vidga verksamheten hos arbetsförmedlingen. Dennas otillräckliga för¬
måga härutinnan har jag emellertid nyss sökt uppvisa. Återstå då
arbetslöshetskassorna. Motionären och utskottet utgå från, att det
visat sig, att dessa kassor fylla en uppgift af så samhällsgagnande art,
att det vore berättigadt från statens synpunkt att se till, om denna
verksamhet kunde understödjas och stärkas, och i hvad mån den kunde
ytterligare utvidgas; detta är föremålet för motionärens yrkande. Hvad
som skulle vinnas med en sådan af staten understödd arbetslöshets¬
försäkring vore ju icke endast, att denna verksamhet blefve stärkt och
utvidgad — hvarigenom nöden i landet i tider af arbetslöshet ovill-
o o
Andra Kammarens Prof. 1909. K:o 54.
2
Ji;o 54. 18
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
icke ge sig ut för att vara. Vidare framhöll den förste
eu sådan försäkring icke skulle bli effektiv. Jag vill då
Ang .utredning korligen blefve lindrad — utan också att såsom villkor för åtnjutande
rörande af understöd därifrån skulle uppställas enahanda villkor, som redan
Ysrtrifm'™ nu af arbetarne stadgats beträffande de af dem själfva bildade kassorna,
* att den arbetslöse, först sedan han sökt arbete på arbetsförmed-
^ 0t *’ lingsanstalt men icke kunnat erhålla lämpligt sådant, skulle komma i
åtnjutande af bidrag. Härigenom skulle också förmedlingsanstalternas
verksamhet ernå den högsta tänkbara effektivitet och arbetslösheten
på detta sätt i högsta möjliga grad minskas.
Den förste talaren liar mot förslaget, att staten skulle lämna
bidrag till arbetslöshetsförsäkringen, framställt vissa anmärkningar,
som jag skall försöka att i någon mån bemöta. Hans första anmärk¬
ning var, att han icke kunde anse arbetslöshetsförsäkring som något
botemedel mot arbetslöshet. Emellertid har hvarken utskottet eller
motionären eller någon annan, som sysslat med denna fråga, velat
framhålla, att arbetslöshetsförsäkringen verkligen skulle vara ett bote¬
medel mot arbetslöshet: man har endast ansett, att den skulle vara
ett medel att lindra de ekonomiska följderna af den arbetslöshet, som
icke genom andra åtgärder kunde undanröjas; något botemedel vill
den således
talaren, att
framhålla, att den ärade talaren lagt på denna arbetslöshetsförsäkring
kraf, som aldrig någon påstått, att den skulle fylla. Om staten bi-
droge till arbetslöshetsförsäkringen, skulle, påstod den ärade talaren,
den, som ingick i kassan, därigenom få intrycket, att staten garan¬
terade honom ovillkorlig visshet om att under den längsta tid, som
stadgarna meagåfvo, utfå det af kassorna stadgade bidraget. Detta är
naturligtvis ett fullständigt misstag. Staten ikläder sig icke någon
som helst garanti i den vägen. Om den härvidlag följer samma princip,
som staten i Danmark, så lämnar den endast bidrag i förhållande till
de premier, som inbetalas af de försäkrade själfva. I Norge lämnar
staten en andel i de bidrag, som utbetalas till de försäkrade; det är
sålunda en variation af samma system.
Vidare framhöll den förste talaren, att statens understödjande af
försäkringsverksamheten skulle inverka hämmande på den förflyttning
från stad till land, som han — och naturligtvis alla landtman med
honom — så lifligt åstunda. Jag vill framhålla häremot, att genom
en väl ordnad arbetsförmedlingsverksamhet, som blefve följden af arbets¬
löshetsförsäkringen, skulle alla de tillfällen, som i den vägen kunna
erbjudas, äfven blifva begagnade. Jag tror emellertid, att den ärade
talaren skall vara villig att medgifva, att landtbrukarna själfva icke
äro betjänta med och därför icke heller önska att erhålla till jord¬
bruket hvilka industriarbetare som helst, som genom arbetsförmed¬
lingen skulle kunna erbjudas dem; de fordra nog, att vederbörande
skola ha någon kännedom om landtarbetet och någon gång varit
verkliga laudtarbetare. Att en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring
skulle kunna påverka öfverflyttningen till eller från landsbygden,
synes mig vara uppenbarligen oriktigt.
Då
Jan
vet, att denna föreställning dock för en del landtman
innebär ett motiv att ställa sig ovilliga mot det nu föreliggande för¬
slaget, vill jag för min del nämna, att jag är öfvertygad, att det svåra
Onsdagen den 5 Maj, f. ni.
19 N;O 54.
problem, som ligger i frågan om bästa sättet att fylla den bristande Ang. utödning
arbetskraften på landsbygden, icke kan lösas med några enkla radikal- rörande
medel — således ej heller genom att införa eller icke införa arbets-
löshetsförsäkring — utan att svårigheten ligger mycket djupare än så. (Fort») ”
Problemet är helt säkert här att i största möjliga mån förhindra en
förflyttning från landsbygden till städerna, ett mål som först kan
uppnås, när man kan erbjuda landsbygdens arbetare sådana villkor
och förhållanden, att de kunna trifvas och stanna kvar på landet. Och
i detta hänseende hoppas jag, att den igångsatta undersökningen om
lundtarbetarnes ställning, som Riksdagen beslöt förra året, skall leda
till ett resultat, som kan blifva ett verkligt underlag af betydelse för
denna mycket svåra och mycket viktiga frågas lösning. Af det nu
föreliggande förslaget är, efter hvad jag kan finna, den frågan icke i
någon mån berörd.
Den af staten understödda arbetslöshetsförsäkringen, som motio¬
nären förordat och utskottet tillstyrkt, är icke något nytt och opröf-
vadt experiment. I Danmark har den varit införd sedan ett par år,
och enligt de uppgifter och statistiska upplysningar, som man erhållit
från detta land, har den tiar visat sig i hög grad tillfredsställande.
På samma sätt i Norge. Där har genom de nyligen införda ändrin¬
garna i villkoren för statens bidrag arbetarnes håg att inträda i denna
försäkring blifvit i hög grad ökad. I Danmark uppgick för ett år
sedan — senare uppgifter finnas icke ännu — de arbetslöshetsför-
säkrade arbetarnes antal till 70,000; i Norge är antalet — likaledes
enligt senaste uppgifter — 12,000, och dock har här rörelsen helt
nyss börjat.
Det torde kanske vara af intresse för kammaren att höra, att i
det budgetstal, som den engelske finansministern höll för någon tid
sedan, förklarade han, att bland de lagförslag, regeringen komme att
framlägga, vore äfven förslag om statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring.
Han framhåller att en regering kan ingenting göra mot de fluktua¬
tioner i handel och industri, som närmast förorsaka arbetslösheten
och allt dess elände, men att statens uppgift å andra sidan är att se
dessa fakta i ögonen för att med mod och beslutsamhet träffa sina an¬
stalter till lindrande af det onda. I anslutning härtill meddelar han, att
inom engelska handelsdepartementet ett lagförslag om statsunderstödd
arbetslöshetsförsäkring är under utarbetning, hvars hufvudgrunder
komma att vara: försök att bygga på den verksamhet, som redan inom
engelska fackföreningar grundats, men med utvidgning af försäkringen
till att omfatta alla arbetare inom vissa fack; de medel, som erfordras
för ändamålet, skola lämnas af arbetarne, arbetsgifvarne och staten. I
detta afseende skiljer sig förslaget både från den danska och den
norska lagen, där endast stat och kommuner jämte arbetarna själfva
bidraga, men icke arbetsgifvarna. Och han framhåller, att den fattig-
vårdslagstiftningskommitté, som under eu längre tid arbetat i England
för att behandla alla de stora med fattigdomen sammanhängande
spörsmålen, på det allra lifligaste förordar, att så snart som möjligt
en lagstiftning i denna riktning framlägges.
Mot utskottets utlåtande har slutligen en reservant nummer två
fogat en reservation, som dock är af beskaffenhet, att jag knappast
N:o 54. so
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. utredning ansett den förtjänt af ett allvarligt bemötande. Men jag skall i alla
arbetslöshet™ ^ yttra några ord om densamma. Reservanten håller, trots ut-
i Sverige m. m, skottets utredning, fast vid den meningen, att genom arbetsförmedling
(Forts.) sa godt som alla arbetslösa kunna få arbete, åtminstone anser lian
detta vara fallet med dem som äro dugande och hederliga; — den
stora skaran af arbetslösa, som trots förmedlingsanstalterna faktiskt
icke få arbete, räknar han således till de odugliga och ohederliga
arbetarna. Denna hans åskådning framskymtar också längre fram i
hans reservation, där han framhåller, att dessa arbetslösa, som icke
kunna få arbete, äro ingenting annat än »vagabonder», mot hvilka
samhället måste skydda sig, men mot hvilka samhället icke bör visa
någon som helst barmhärtighet. Det är ett bevis på en hätsk oför¬
ståelse mot moderna rörelser och mot moderna humanitära kraf, som
lyckligtvis är sällsynt inom denna kammare. Då reservanten slutligen
framhåller, att ett bifall till motionen skulle gälla landtbrukarnes
existens, och då han hoppas, att alla hans »yrkesbröder» skola vara
med honom i denna hans uppfattning, så får jag för min del uttrycka
den motsatta förhoppningen, att landtmännen inom denna kammare
skola ha en mera klarsynt och vidsynt uppfattning än den, som reser¬
vanten här framhållit.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Blomberg: Herr talman! Jag kan icke underlåta, att då
denna fråga ånyo ligger på kammarens bord, säga några ord om den¬
samma, ehuru ju vår långa föredragningslista måhända manar till eu
viss begränsning af våra anföranden. Frågan är emellertid, såsom jag
tillät mig att framhålla i fjol, af den vikt och betydelse, att den för¬
tjänar att väl beaktas, och jag vill därför söka att framföra några syn¬
punkter, som jag anser böra framhållas vid dess behandling.
Jag skall då be att först få erinra om, att, då frågan här i år
ånyo ligger på kammarens bord, detta sker under omständigheter, som
skarpt framhäfva de svåra verkningarna af arbetslösheten. Vi känna
ju litet hvar, huru denna i år stigit så, att det var länge sedan den
hade eu sådan omfattning, som nu är fallet. Det förefaller mig så¬
lunda, som dessa omständigheter borde mana till allvarligt beaktande,
så att samhället gör sig bättre rustadt än nu är förhållandet för att
möta sådana perioder, sådana kriser, som dem vi nu bevittnat och nu
lefva i. Ty det har verkligen visat sig, att samhället varit alltför litet
utrustadt för att kunna hjälpa och lindra de onda följder, som arbets¬
lösheten fört med sig.
Det är nu visserligen så, att det förslag som nu här föreligger,
kan ju, som någon vid ett annat tillfälle förut anmärkt, icke vara äg-
nadt att hjälpa den nöd, som nu råder till följd af arbetslösheten, men
förslaget är dock, såsom jag antydt, ägnadt att sätta samhället i stånd
att på annat sätt än hittills möta de kristider, som framdeles kunna
komma. I sitt svar på herr Sven Perssons interpellation — i hvilken
denne frågade, hvilka åtgärder regeringen ämnade vidtaga för att ge¬
nom ekonomiskt understöd lindra den nöd, som rådde bland dessa ar¬
betslösa — hänvisade herr civilministern till fattigvårdslagstiftningen
och påpekade, att det enligt denna lagstiftning närmast var kommu-
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
21 N:o 54.
nernas sak att bereda hjälp. Herr civilministern tilläde dock för sm Ang. utredning
del, att han därmed ej ville häfda fattigvårdsunderstöd såsom lämp- roande
ligaste formen för understöd åt arbetslösa, men han ville häfda, att “sverige*!™
det för närvarande ålåge kommunerna att meddela sådant understöd (Fortg,)
och vidtaga de åtgärder, som erfordrades. I hvarje fall står man för
närvarande på den ståndpunkt, som fattigvårdslagstiftningen anvisar.
En sträfvan, som emellertid genomgår de moderna riktningarna i
dessa frågor, är att söka komma bort från fattigvårdssynpunkterna och
att från fattigvårdsområdet öfverlyfta, så att säga, eu del till försäk¬
ringsområdet, folkförsäkringstanken skall i stället tillämpas. Nu är
det ju så, att i en del fall, där den, hvilken ej har annat än sin arbets¬
kraft att lita till, blir oförmögen att använda denna arbetskraft, man
har inrättat vissa slag af försäkring. Samhället har ju genom lag¬
stiftningen tillförsäkrat den arbetare, som drabbas af olycksfall i arbetet,
eu viss ersättning, en viss hjälp vid den skada, som förorsakas honom,
att utgå under den tid han lider af sjukdom till följd af olycksfallet
o. s. v. Den lagen är i vårt land visserligen bristfällig och behöfver
förbättras, men principen på det området är dock erkänd, att den ska¬
dade eller förolyckade skall hafva en annan hjälp än fattigvårdens.
I fråga om sjukkasseväsendet lämnar staten ju till det sitt understöd.
Jag vill då påstå, att det i nu föreliggande förslag är fråga om en
verksamhet, som bör på enahanda grund understödjas. Arbetarna ha
sammanslutit sig för att på frivillighetens väg hjälpa hvarandra i ar-
betslöshetstider. Det är på detta område samma förhållande som på
det nyssnämnda, där man sammanslutit sig för att hjälpa hvarandra
vid fall af sjukdom; och i det fallet har ju staten erkänt sin skyldig¬
het att träda emellan för att hjälpa och lämna bidrag. Jag kan där¬
för icke förstå, att det i själfva verket skall finnas större invändningar
att göra mot krafvel på, att staten biträder själfhjälpssträfvandet äfven
i afseende å understöd vid arbetslöshet.
Det har sedan omnämnts, att här i landet eu del af våra fack¬
organisationer slagit in på den vägen att genom arbetslöshetskassor
söka bereda sina medlemmar understöd vid arbetslöshetstil)fällen. Jag
skall då be att få nämna, att den arbetslöshetskassa, jag närmast kän¬
ner till, järn- och metallarbetareförbundets, under de något öfver 10
år den varit i verksamhet, utlämnat understöd uppgående till samrnan-
lagdt ej mindre än något öfver en half miljon kronor. Den lämnade
ut t. ex. under hvart och ett af åren 1905, 1906 och 1907 cirka
65,000 kronor i understöd, och det senaste året, 1908, sprang siffran
upp till något öfver 150,000 kronor. Jag tror att många ändå skola
erkänna, att denna verksamhet, hvarigenom detta arbetslöshetsunder¬
stöd lämnats ut åt de arbetslösa, redan nu har en samhällelig uppgift
att fylla. När här i Sfockholm t. ex. i januari månad 800 järnarbetare
gingo arbetslösa, vågar jag tro, att det icke allenast för dem skulle
visat sig ett tomrum, om denna arbetslöshetskassa icke funnits, eller
dukat under, utan frånvaron af eu sådan kassa skulle också ha gjort
sig kännbar för samhället.
Förhållandet är nu det, att i tider, då det är goda konjunkturer,
uppstår i dessa kassor en behållning, d. v. s. man sparar, som förut
sagts, till de onda tiderna. Men de onda tiderna kunna bli sådana,
H:o 54. 22
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. utredning<jessa kassors under goda tider hopsparade behållning tages så i
atieZiatheten ansPrak> att kassorna icke förmå fylla sin uppgift. Detta°var förhål-
i Sverige m. m. landet i Danmark och Norge, när man där framställde kraf på statens
(Forts.) bidrag till arbetslöshetskassorna. Det förhöll sig nämligen så, att åt¬
skilliga af dessa arbetslöshetskassor, på grund af att de härda tiderna
hardt tryckte dem, höllo på att duka under och sålunda icke kunna fylla
den uppgift, de åtagit sig. Jag tror, att om man där såg saken från den
synpunkten att, om kassorna upphörde med sin verksamhet, så skulle
icke allenast de, som saken närmast rörde, lida skada, utan samhället
själft, och man fann det vara ett samhällsintresse att staten understödde
arbetslöshetskassorna.
När vi bildade denna arbetslöshetskassa inom järn- och metall-
arbetareförbundet, gjordes därinom invändningar mot att bilda en
sådan kassa. Man invände och det med all rätt att det är samhällets
brister, som förorsaka den oförvållade arbetslösheten. Det är samhäl¬
lets brister i åtskilliga afseenden, som göra, att eu man, äfven om han
har förmåga och vilja att arbeta, ej kan finna arbete, därför att intet
arbete står att få vid vissa tider. Det är sålunda icke arbetarnas
skyldighet att i detta fall hjälpa hvarandra. Det är icke deras skyl¬
dighet att taga denna börda på sina axlar; det är samhällets, det är
alla medborgares samfälda skyldighet. Ja, det fördes ett sådant re¬
sonemang gentemot tanken på att bilda en arbetslöshetskassa inom
förbundet, men det svarades å andra sidan: »Vi böra göra det. Vi
ha skyldighet att göra det på frivillighetens väg, för att dymedelst
visa, att det kan gå för sig att skapa ett organ för anskaffande och
utgifvande af denna hjälp; och när vi arbetare eu dag icke längre rå
med denna uppgift, så kunna vi med större skäl kräfva, att samhället
träder emellan och hjälper till på den väg, vi genom denna själfhjälp
anvisat.» Men nu torde den tid vara kommen, då dels dessa arbets¬
löshetskassor — ehuru de proportionsvis ej tagit samma omfattning i
vårt land som i Danmark — dock ha nått en sådan utveckling, att
de kunna ge anvisning om sättet, på hvilket denna fråga här bör
lösas, och dels ha vi kommit därhän, att vi sett, hur hardt dessa kassor
särskilt i denna vinter ansträngts och hur svårt det varit för arbe¬
tarna att i detta hänseende hjälpa sig själfva, Därför vänder man sig
nu till samhället med hänvisning jämväi till exemplen från grannlän¬
derna och säger: nu bör det vara samhällets plikt att taga under öf¬
vervägande och se till, om det ej kan träda hjälpande emellan och
understödja denna själfbjälpsverksamhet, hvilken för samhället själft
är både nyttig och nödvändig.
Det bär varit denna synpunkt, jag velat framhålla. Det skulle
ju gifvetvis vara åtskilligt till att här framställa, särskild! med anled¬
ning af den förste ärade talarens yttrande. Han har dock redan till
större delen blifvit bemött af herr Wijk. Jag skall därför ej mer än
i ett par punkter be att få besvara honom, alldeles särskilt i den
punkt, hvari han uttalade, att denna arbetslöshet förnämligast skulle
komma de mindre dugliga eller mindre ordentliga till godo, i hvilket
sammanhang han också nämnde, att det skulle bli förnämligast de
organiserade arbetarna, som skulle få denna hjälp. Jag kan val aldrig
tro, att den ärade talaren ville drifva den satsen, att de organiserade
23 N:o 54.
Onsdagen den 5 Maj, f. ns.
arbetarna voro odugligare eller mindre ordentliga an andra, arbetare. An^*™**in9
Hvad han menade, var väl det, att de mindre dugliga och de mindre arbettliihtlen
ordentliga i första hand bli afskedade vid kristillfällen. Men det ai; gverigem. m.
väl ändå ej så alldeles säkert, att så kommer att ske, ty det år icke (Fort».)
gjordt, att krisen träffar på det sättet, eller att man pa förhand kan
sä<ra detta. Det är ju också så, att icke alla människor äro lika. Det
finnes ju olika förmåga och olika duglighet, hvithet människan själt
ej kan rå för. Skall man då för sill vägran att. hjälpa^ eu människa
taga till intäkt den omständigheten, att hon icke fått så stor duglig¬
het som en annan, något som ju är en sak, hvartill hon väl icke sja
är vållande. I en arbetsstyrka på 100 man eller hvilken styrka man
vill — jag tar siffran som exempel — är det tydligt, att det kan
finnas olikheter i duglighet. Detta är en naturlig sak, och icke kan
man väl taga detta till anledning och säga, att därför att de finna?,
som äro mindre dugliga och måhända först bli arbetslösa, sa skall hela
denna tanke på hjälp vid arbetslöshet vara oriktig. Den ärade talaren
invände vidare, att lagstiftningen om arbetslöshetskassor i Danmark
och Nor<m är en försökslagstiftning, hvars resultat man vidare bor
afvakta. ° Jag tror i alla fall, att man både i Norge och Danmark,
särskildt i Danmark, kommit så långt med det försöket, att vi mycket
val kunna taga de erfarenheter, man där gjort, till intäkt iör liknande
åtgärder här i landet, äfven om hvad man där gjort icke i alla at-
seenden kan efterföljas. Huru långt detta kan ske, far en blifvande
utredning närmare visa. Jag tror, som sagdt, att åtskilliga erfaren¬
heter dock där äro gjorda, som vi kunna ha hytta åt att taga tipp och
granska. Jag skulle kunna, om det ej toge för lång tia, när mtor
kammaren redogöra litet närmare för, hur förhållandena i detta atse-
ende utvecklat sig i Danmark. Jag skall emellertid icke taga upp
tiden med detta, utan endast nämna, att fastän i Danmark i början
restes starkt motstånd mot förslaget om understöd från statens sida
till arbetslöshetskassor, blefvo dock torhallandena sadaua, att man Diet
tvungen slå in på den vägen och taga arbetarnas egen organisations¬
förmåga i anspråk samt begagna sig af de organ, arbetarna sjaiiva
^euom sin organisation i detta hänseende skapat,^ för att lindra den
nöd, som genom arbetslösheten uppstått. Och det är min öfvertygelse,
att man äfven i vårt land skall komma till samma resultat. Jag vilt
hoppas och tro, att Andra Kammaren, med de exempel för ögonen vi
haft af den skriande nöd, som mångenstädes härskar till följd åt arbets¬
lösheten, icke skall på den vädjan, som här föreligger, svara nej. Jag
vill, som sagdt, hoppas, att Andra Kammaren ej skall neka sitt sam¬
tycke till eu utredning, som syftar till att det svenska samhallet i
framtiden skall stå bättre rustadt för att kunna lindra den nod och
det elände, arbetslösheten förorsakar i mångtnsende svenska arbetare¬
hem.
I detta anförande instämde herrar Lindhagen, Wallis, Karlsson i
Fjät, Carlsson i Malmberget, Lindley, Tengdahl, Aberg, Persson i
Stockholm och Berg i Munkfors.
Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mina herrar! Den
N:o 54. 24
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang.utredning föreliggande motionen har ett mycket människovänligt syfte; men jag
arbZic^ettn befarar\ att det syftet i praktiken icke låter sig realiseras.
‘^Sverige m.m Uti motionen begäres ep utredning rörande arbetslösheten i Sverige.
(Port».) sådan utredning, visserligen icke precis omfattande titta kommuner,,
men i kommuner som kunna anses för representativa i alla hänseenden
och ägnade att något sa när gifva en bild af förhallandena i deras
helhet, har emellertid helt nyligen på regeringens föranstaltande ägt
ruin. Denna utredning gaf till resultat, hvad vi alla på förhand visste,
nämligen att i industricentra, i de stora städerna, rådde en arbetsbrist,,
som ^ hotade att blifva större dag för dag, under det att det var god
tillgång på arbetstillfällen på rena landsbygden. Om nu en ny ut¬
redning företages, så är jag viss om, att täflan skulle bli alldeles den¬
samma, kanske litet mera uttrycksfull i fråga om arbetslösheten i in¬
dustricentra, men med ökade och, under den här årstiden i synnerhet,,
snart sagdt obegränsade tillfällen till arbete ute på landsbygden. Skulle
vi nu hafva eu särskild utredning att lägga till grund för vidare åt¬
gärder från statsmakternas sida i detta afseende, så måste djdika ut¬
redningar återkomma allt emellanåt. Redan detta blir en ganska kost¬
sam apparat för staten; och dessa utredningar komma, som sagdt, helt
visst endast att gifva till resultat hvad vi förut veta, nämligen att
ökad arbetsbrist kommer att råda i en del industricentra, samtidigt
med att för det rena landtbrukets och skogsbrukets behof finnas ar¬
betstillfällen på långt som det praktiskt taget finnes arbetskrafter, för
så vidt nämligen arbetskrafter kunna fås till det pris, som arbetet kan
vara värdt för arbetsgifvaren.
Jag har nu närmast begärt ordet för att fråga någon af dem,
som här ställt sig på utskottets sida och fört dess talan: »Hvad mena
herrarna med arbetslöshet?» Såsom vi alla känna, är ju förhållandet
det, att de flesta fackföreningar uppställt prislistor, upptagande den
aflöning som de anse att medlemmar af de respektive facken skola ha.
för sitt, arbete.^ Om nu arbete till detta pris inom vederbörande fack
icke star att fa men arbetarna kunna erhålla sådant till ett pris, som
är något så när skäligt, om ock lägre än det af fackföreningen fast¬
ställda: skall då eu karl, som vägrar att mottaga dylikt arbete, be¬
tecknas såsom arbetslös? Eller, om eu karl är lämplig för arbete inom
ett annat fack än det, som han tillhör, och om det erbjudes honom
tillfälle att arbeta inom detta andra yrke mot ett pris, som hans ar¬
bete kan vara värdt för arbetsgifvaren, medan däremot detsamma inga¬
lunda kan betalas med det pris, som fackföreningens prislista upptager:
kan en sådan man, om han vägrar att mottaga detta arbete, beteck¬
nas såsom i någon mån arbetslös? Enligt mitt förmenande icke.
Men en sådan sak borde vi väl vara på det klara med, innan vi
besluta i denna fråga. För min del tror jag, att, om vi finge dessa
statsunderstödda allmänna kassor till stånd, det icke skulle dröja länge,
förrän det krafvet komme fram, att arbetarna skulle betalas med det
pris, som, vederbörande fackförening satt på sina medlemmars arbete;
och på så, sätt skulle man snart nog komma fram till det förhållan¬
det, att sådant folk, som arbetar äfven under blygsammare villkor och
ej kan påräkna hög ersättning för sitt arbete, icke skulle af staten
understödjas men däremot .skulle få bidraga till att betala skatt för
25 N:o 54.
Orndogen deri 5 Maj. f. m.
att hjälpa dem, som fordra mera än hvad dessa andra själfva kunna Ang.utredning
förtjäna. Detta synes mig orimligt. ' rörande
Dä tiden emellertid är knapp och mänga ärenden stå pa föredrag-
ningslistau, skall jag fatta mig kort. Jag ber därför att få såsom min '(Voru)
mening uttala, att, vill man på allvar söka afhjälpa arbetslösheten i
landet, da måste man lägga an på att inpränta hos enhvar svensk
medborgare: Sök noga att taga vara på hvarje arbetstillfälle, som kan
gifvas; försumma intet i detta afseende; men försök icke att slå in på
statshjälpens väg annat än i yttersta nödfall!
Jag ber, herr talman, att fä yrka afslag å motionen.
Herr Anderson i Arvika: Herr talman, mina herrar! Den fråga,
som dels genom interpellationsdebatten för en tid sedan, dels genom
herr Wavrinskys nu föreliggande motion bragts under Riksdagens be¬
handling, ger enligt mitt förmenande ett osökt tillfälle att beröra eu
annan sida af denna sak än den, som här företrädesvis blifvit debat¬
terad.
Diskussionen här har i hufvudsak, ja, man kan nästan säga ute¬
slutande, rört sig om hvilka botemedel man skulle kunna utfinna för
att hjälpa de arbetslösa. Detta är, efter hvad jag kan se, ingalunda
hufvudsaken i frågan. Ty det finnes för arbetslöshet, liksom för snart
sagdt allt annat, särskilda orsaker, som det inte är synnerligen svårt
att i detta fall finna. Att dessa icke blifvit berörda under diskussio¬
nen, torde bero därpå, att den allmänna uppfattningen tyckes vara,
att arbetslösheten helt enkelt är eu konjunkturfråga: den kommer när
tiden är inne, nämligen då arbetet vid kristider måste inskränkas.
Detta är ju delvis sant; och särskildt hvad de större industriländerna
beträffar, har det nog i stor utsträckning sin riktighet, därför att
dessa länder, som hafva en högt uppdrifven industri, äro mera be¬
roende af konjunkturerna på världsmarknaden än hvad andra länder
äro, hvilka icke hafva sin nationalekonomi ordnad på det sättet. Hvad
Sverige beträffar, är det min uppfattning, att här i allmänhet råder
brist på arbetare, så att arbetstillfällena äro flera än som motsvaras
af antalet arbetare. Hvad kan då vara orsaken till att det ändå upp¬
står arbetsbrist? Jo, enligt mitt förmenande är orsaken den, att verk¬
samheten förlägges till områden af det ekonomiska lifvet, som icke
skapa värden, utan som röra sig med redan befintligt kapital och del¬
vis förbruka detta. Jag skall tillåta mig att nämna några exempel
på detta förhållande.
Mest typiskt återfinnes det inom byggnadsverksamheten i stads¬
samhällena och inom en del industrier, nämligen sådana, som mer än
andra äro beroende af konjunkturerna. Vi känna alla, huru förhål¬
landet varit här i landet under de senare åren, låt oss säga under de
senaste 10 åren. Det har inom stadssamhällena rådt en forcerad bygg¬
nadsverksamhet. Man finner detta tydligt af de ökade taxeringsvärden,
som statistiken angifver för städerna. Under de 4 senaste åren, det
vill säga från 1904 till 1908, har taxeringsvärdet i städerna ökats med
öfver 900 miljoner kronor eller närmare bestämdt med 900,782,200
Detta är omkring 225 miljoner kronors ökad taxering per år. Denna
siffra är dock delvis missvisande, därför att däri ingår äfven den höj-
N:ö 54. 2G
Ang.utredning
rörande
arbetslösheten
i Sverige m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
ning, som skedde vid omtaxeringen förra aret; men tager man i stället
de tre nästföregående åren, då ingen omtaxering förekom och ökningen
sålunda omfattade endast nybyggnader, ökades taxeringsvärdet årligen
med nära 140 miljoner kronor. Med den lifliga byggnadsverksamhe¬
ten har följt jobberiet, hvarunder fastigheter i städerna ofta bytt om
ägare till ständigt stegrade priser, och detta kallas för goda affärer,
dt vid hvarje försäljning af samma fastighet vinsten kunnat räknas i
flera tiotusental kronor. På detta sätt hafva fastigheterna fått ona¬
turliga värden, som måste förräntas genom förhöjda hyror.
En följd af denna forcerade byggnadsverksamhet har blifvit, att
det från landsbygden och hufvudnäringarna dragits. bort en hel del
arbetare, hvilka på sina nya platser få mycket goda förtjänster, ty
det gäller ju att så fort som möjligt få dessa byggnader färdiga för
att få in hyror af dem och därför måste arbetslönen sättas högt för
att locka arbetare. Men det kan icke i längden fortgå pa detta sätt;
krisen och den därmed följande arbetslösheten kommer ofelbart som
ett bref på posten, när tiden är inne; och sa har skett här. Jag tror
icke någon i denna kammare vill förneka, att arbetslösheten börjat
bland de arbetare, som hade sin sysselsättning vid byggnadsverksam¬
heten i städerna, äfvensom, i många fall, vid sådana industrier, som
till stor del äro beroende af denna byggnadsverksamhet. Det kan ju
ej annat bli, när man anlägger sin verksamhet på detta sätt. Här
skapas ju icke i regel några värden, utan det förbrukas kapital, dels
af landets eget, dels utländskt, som upplånas till betydande belopp.
När män ser på städernas skulder och på redogörelserna rörande de
banker, som förlägga byggnadsverksamheten, då finner man, att det
sker en mycket stor upplåning af penningar utifrån, för att kunna
uppehålla denna verksamhet. Detta anser jag för min del vara en
kräftskada på det nationalekonomiska lifvet i vårt land. Jag vill icke
tala illa om städerna, ty dessa hafva ju sin uppgift att fylla såsom
säte för förvaltning, bildningsanstalter och förmedling af affärer; men
jag har den uppfattningen, att den gräns rörande proportion mellan
stad och land, som bör finnas, på det att man må erhålla ett natur¬
ligt förhållande dem emellan, den är redan öfverskriden. Jag ser vis¬
serligen i tidningarna, att många vänta på, att denna verksamhet åter
igen skulle komma att blomstra. Jag anser, att om sa kommer att
ske, så blir det till verklig skada för landet. Ty detta.är eu verk¬
samhet, som icke kan obegränsadt fortgå utan att landet i dess helhet
lider skada häraf.
I fråga om industrien hafva vi också sett, att det råder arbets¬
brist, om än icke i samma utsträckning som inom byggnadsverksam¬
heten. Denna arbetsbrist gäller dock egentligen sådana industrier,
som hufvudsakligen äro beroende af konsumtionen på vissa områden
inom landet och särskilt af förhållandet inom byggnadsverksamheten.
Den industri däremot, som arbetar på sådana artiklar, som verkligen
skapa kapital, och som arbetar hand i hand med våra hufvudnäringar,
den har visserligen också berörts åt krisen, och äfven där rader till
eu viss grad arbetsbrist, men ej i nämnvärd omfattning; ty arbetsgif-
varne, som hafva denna industri om hand, hafva dock förstått att i
27 H:b &4.
OuäJagon dci. 3 Maj, f. m.
stor utsträckning- skydda sina arbetare och bereda dem annat arbete Ang. uMtfiiiny
under öfvergångstiden, till dess konjunkturerna förbättras.
Om man nu frågar: Hvilka åtgärder böra i detta fall vidtagas"sverigem.m.
för att vinna bättre förhållanden? så vill jag för min del svara: Vi (Fortj)
skola förlägga vår verksamhet mera till sådana områden af vårt nä-
riögslif, som äro verkligen kapitalbildande. Hvilka äro då dessa? I
första banden jordbruket samt bergs- och skogshandteringen. Om vi
tänka särskildt på jordbruket som lämnar omkring 650 miljoner kronor
om året i afkastning, så vet enhvar, som har något så när reda på för¬
hållandena, att denna afkastning skulle kunna ökas väsentligt, om man
där nedlade större intresse och mera arbete. Där finnes enligt mitt
förmenande plats icke blott för dem, som nu blifvit arbetslösa, utan
jämväl för ett mycket, mycket större antal. Det är dock frågan om
att lägga sig på det arbetet med verkligt allvar. Men det ingår icke
i många arbetares uppfattning att foga sig i detta, som jag anser
snart sagdt oundvikligt, om vi skola kunna nå eu bättre framtid, ty
det är bekvämare att bo i stadssamhällena och under dessa rusnings¬
tider förtjäna två, tre eller fyra gånger så mycket som en landtarbe-
tare, och detta göra de hellre och taga risken att bli arbetslösa, då
krisen kommer.
Äfven andra frågor rörande vår industri äro synnerligen viktiga.
Det finnes vissa förutsättningar för att den industri, som arbetar i
hufvudnäringarna, skall kunna utvecklas, men den måste lägga an på
att skapa sådana varor, som kunna exporteras och tillföra landet ökad
valuta eller sådana, som kunna hämma importen, ty båda dessa verk¬
samhetsgrenar äro i sann mening kapitalbildande. För att så skall
kunna ske, fordras emellertid stabilitet i dessa affärer. Den, som skall
börja arbeta för export, har ett ganska drygt förarbete. Han skall
först och främst skapa varor, som godkännas, vidare en stor, konkur¬
renskraftig affär, till hvilken de utländska afnämarne kunna lita, och
sedan återstår ett ganska hardt arbete, innan han får sin vara inar¬
betad på den utländska marknaden. Nu bär det händt i många fall,
att, sedan hela detta förarbete är undanstökadt och tiden är inne att
skörda frukterna, hela affären göres om intet genom den osäkerhet i
arbetsförhållandena, som länge rådt i Sverige och som är något sär¬
eget för vårt land. Denna olägenhet 'finnes nog också i andra länder,
men jag tror icke, att jag påstår för mycket, då jag säger, att det är
framför allt i vårt land som det råder en osäkerhet, som förlamar ar¬
betet. Om vi se på förhållandena på arbetsmarknaden, såväl bland
arbetsgivare som arbetare, så skola vi finna, att man numera icke kan
tala om arbetets ära och glädje, långt därifrån. Ty arbetsgivaren å
sin sida är i många fall alldeles utledsen på allt det bråk och arbete,
han får underkasta sig för att kunna något så när hålla affären uppe,
och arbetande å sin sida äro också ledsna och missnöjda. Jag skall
icke ingå på att beröra orsakerna till detta förhållande, ty de äro
djupt liggande och sträcka sig långt tillbaka i tiden, utan jag nöjer
mig med att blott konstatera taktum. Men huru begära, att under
sådana förhållanden arbetsgivare och arbetare skola med verkligt all¬
var, intresse och intensitet ägna sig åt arbetet? Detta osäkerhets-
tillstånd lägger en hämmande hand öfver verksamheten inom indu-
Pi:o 54. 28
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
Ang. inredning strien, som gör, att det går tungt att arbeta, och resultatet blir också
rörande därefter.
arbettlåtheien jag skall icke längre taga kammarens uppmärksamhet i anspråk,
(Fort») oc^ jaS skall ej heller gifva mig in på den andra delen af den före¬
liggande frågan, ty den är enligt mitt förmenande tillräckligt debat¬
terad ändå. Jag har dock velat framhålla, hvad jag här har uttalat,
då det icke förut på sätt jag anser behöfligt blifvit framhållet. Min
uppfattning är, att om vi med allvar nedlägga vår arbetskraft på så¬
dana områden, som verkligen skapa kapital, d. v. s. jordbruk, skogs-
handtering och bergshandtering och hvad därmed står i sammanhang,
då skola vi säkerligen icke här behöfva diskutera sådana frågor som
den föreliggande.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag skall taga mig
friheten att söka återföra diskussionen till den föreliggande frågan.
Den siste talarens nationalekonomiska funderingar synas mig, äfven
om de äro riktiga, icke komma detta ämne vid.
Hvad som närmast föranledt mig att begära ordet, är, att en re¬
servant mot utskottets betänkande med afseende på de åtgärder, äfven
han tyckes anse nödiga för åstadkommande af arbetslöshetsförsäkring,
bär uttalat den förhoppningen, att den nu arbetande fattigvårdslag-
stiftningskommittén skulle fä sig ålagdt att yttra sig jämväl öfver
detta spörsmål. Då jag, som bekant, är ordförande i fattigvårdslag-
stiftningskommittén, har detta uttalande gifvit mig anledning att taga
till orda, icke så mycket därför, att denna enstaka reservant yttrat sig
på det sätt, han gjort, utan därför, att det möjligen skulle kunna an¬
tagas, att äfven andra ha den meningen, att denna fråga lämpligen
skulle kunna öfverlämnas till behandling af fattigvårdslagstiftnings-
kommittén. Det vidrördes också af en föregående talare, att den i
England för närvarande sittande fattigvårdslagstiftningskommittén upp¬
tagit detta ämne eller rättare, att den hade gjort ett uttalande, att
det vore af vikt för ett tillfredsställande ordnande af fattigvården, att
äfven arbetslöshetsförsäkring infördes. Jag är emellertid af den me¬
ningen, att det skulle vara ganska olämpligt att öfverlämna denna
fråga till fattigvårdslagstiftningskommittén, om någon skulle hysa eu
sådan afsikt. För att motivera denna min mening skulle det kunna
vara alldeles tillräckligt att hänvisa till, att fattigvårdslagstiftningskommit-
tén nu har så mycket arbete om händer, att den icke kan tänkas inom
önskvärd tid hinna med det, och då ännu mindre det, som ytterligare
skulle läggas på densamma. Utom fattigvårdslagstiftningen och lös-
drifvarelagstiftningen, som samtidigt lades på kommittén, ha vi seder¬
mera fått att i sammanhang med frågan om anordnande af den barna¬
vård, som tillhör fattigvården, behandla lagstiftningen såväl om foster-
barnsvården som om barnavården i sin helhet, sålunda äfven vården
af vanartade och i sedligt afseende försummade barn. Därefter ha vi
ytterligare fått att utreda frågan om internering af alkoholister. Denna
stora arbetsbörda gör det redan i och för sig olämpligt att lägga på
kommittén mera, så vidt den skall kanna tänkas inom önskvärd tid
bli färdig med sitt arbete. Härtill kommer emellertid äfven den om¬
ständigheten, att förevarande fråga icke hör behandlas som en fattig-
Ousdagen den 5 Maj, f. in.
29 N:o 54.
•vårdsfråga, att det är principiellt alldeles oriktigt att taga deu på Ang. utredning
det sättet. Jag vill i det hänseendet erinra om ett yttrande, som af fär?n'!'>
inledaren vid fattigvårdskongressen 1906 fälldes just i detta ämne, ett Tsverig*» m*m
yttrande, som jag tycker slår hufvudet på spiken. Han säger i fråga (ror{s)
om arbetslöshetsförsäkringen, som där äfven låg före till behandling:
3. Det är icke fråga om att ordna några detaljer af fattigvården, utan
om sådana åtgärder, att de, som stå i fara att tvingas ned till den
gränsen, att de skulle behöfva anlita fattigvård, aldrig skola behöfva
komma dit.» Det är sålunda eu helt annan fråga. Det är en för-
säkringsfråga och icke en fattigvårdsfråga, och därför bör den äfven
principiellt sedt icke hänskjutas till fattigvårdslagstiftningskommittén.
Medan jag har ordet, skall jag be att äfven i sak få yttra mig
något i den föreliggande frågan. Det kan naturligtvis icke förnekas,
att arbetslöshet här i landet gjort sig i växlande utsträckning känn¬
bar, och vi veta ju, att särskild! på sista tiden sådan rådt i värt land
i mycket hög grad. Man lär ej heller kunna bringa det därhän, att
arbetslöshet aldrig kommer att inträffa; tvärtom, man torde ej behöfva
vara alltför mycket profet för att kunna säga, att det kommer att bli
värre fäll däraf i framtiden än vi hittills haft. Det är alldeles gifvet,
att i och med det att industrien utvecklas arbetslöshetsperioderna skola
komma att bli både svårare och talrikare. Det är nog därför mycket
viktigt att i tid se till hvad som mot densamma kan göras, och jag
tror, att det är ett allmänt statsintresse att göra detta.
Nu säger man, att vi skola vidtaga andra åtgärder härför, att eu
väl ordnad arbetsförmedling i första hand skall tillgripas till utjäm¬
nande af tillgång och efterfrågan på arbete, så att det icke vidare
skall råda öfverflöd på arbete på ett håll och brist på ett annat. Ja,
däri har man alldeles rätt, att detta är en åtgärd, som i första hand
skall vidtagas, och utvecklingen af arbetsförinedlingsinstitutionen är
naturligtvis af synnerligen stor betydelse för denna sak. Men det är
icke nog. Det föreligger i utskottsbetänkandet starka skäl anförda
därför att arbetsförmedlingen, hur väl den än ordnas, icke kan af-
hjälpa allt det onda af denna art, som måste inträffa. Härnäst hän¬
visar man på statens och kommunernas direkta ingripande och säger,
att detta bör ordnas planmässigt och i god tid. Äfven detta är rik¬
tigt, men det är alldeles omöjligt att kunna repliera helt och hållet
härpå, något som äfven den senaste tidens arbetslöshet visat. Dess¬
utom är det gifvet, att dylika arbeten, som i hvarje fall måste bli
mera tillfälliga, aldrig kunna ordnas på fullt ekonomiskt sätt, och
deras nytta svarar sålunda icke mot de uppoffringar, som måste göras.
Nej, vi få nog gå till ett tredje medel, nämligen att understödja och
uppmuntra arbetarnes egen själfhjälp härvidlag. Den rätta principen
för utvecklande af arbetslöshetsförsäkringen är nämligen, enligt min
mening, den, att arbetarnes själfhjälp skall uppmuntras. Meningen är
ju icke — och det lärer ej heller vara möjligt — att den skall upp¬
muntras i sådan grad, att denna hjälp i tider af arbetslöshet blir så
stor, att man förtjänar på att gå arbetslös, utan meningen är att af'-
hjälpa den värsta nöden. Det är dit man skall komma. Genom att
understödja arbetarnes själfhjälp gör man äfven dem själfva till kon¬
trollanter öfver att icke detta understöd missbrukas af deras egna kam-
Onsdagen den^5 Maj, f. m.
K:o 54. so
Ang, utredning rater. Häri ligger enligt mitt förmenande den bästa garantien mot
röronde lättja eller andra mindre vackra motiv göra sig gällande vid fram-
i"äverége m!m. ställningar om att komma i åtnjutande af den Hjälp, som skall
(Forts.)
lämnas.
Jag nämnde för en stund sedan den allmänna fattigvårdskongress,
som var samlad i Stockholm 1906 på hösten. Där behandlades äfven,
som jag sade, frågan om arbetslöshetsförsäkring, och kongressen fat¬
tade ett beslut att ingå till Ktingl. Maj:t med en skrifvelse, med hem¬
ställan, att »Kung!. Maj it ville, låta företaga en utredning angående
de åtgärder, som höra vidtagas af det allmänna för främjande af arbets¬
löshetsförsäkring i Sverige». Denna skrifvelse inlämnades ocksåJtill
Kungl. Maj:t i början af år 1907. Jag vill erinra, att denna kongress
bestod af deltagare från hela landet till ett antal af öfver 900, däraf
icke mindre än 436 kommunombud, hvadan alltså olika intressen där
voro representerade. Detta beslut af kongressen fattades emellertid
enhälligt. Under den förberedande diskussionen uppträdde många ta¬
lare, däribland många prästmän, hvilka visserligen förordade äfven
andra utvägar äu försäkring mot arbetslöshet, men hvilka i hvarje
fall icke motsatte sig den skrifvelse, som sedermera blef beslutad.
Nu säger man, att detta är en synnerligen svår fråga att utreda.
Ja, det är visst och sant, att frågan är svår att utreda, och många
betänkligheter komma nog att yppa sig vid den utredning, sem even¬
tuellt en gång kommer att få äga ruin. Ty vi lära icke undgå den.
Hvad man å motsidan nu skulle kunna vinna, det är endast att skjuta
upp den, men det är just clet som är det okloka att skjuta upp denna
fråga alltför länge. Det är bättre att taga denna utredning i tid än
sedan det på vissa områden blifvit alltför sent. Det är, som sagdt,
obestridligt, att denna fråga är synnerligen svär, men svårigheterna
äro dock icke större, än att de med god vilja både kunna och böra
öfvervinnas. Jag för min del är öfvertygad om, att utredningen kom¬
mer att visa, att det rätta sättet — icke att helt och hållet afbjälpa
dessa svårigheter, men att lindra dem — är att uppmuntra och hjälpa
arbetarnes egen själfverksamhet för detta ändamål och det är på det,
som motionärens och utskottets hemställan syftar. Jag tror, att det
vore mycket gagneligt, om Andra Kammaren anslöte sig till denna
hemställan, och jag skall därför yrka bifall till densamma.
Häruti instämde herrar Johansson i Jönköping, Hagström och
Berglund.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Det är eu sak i
den här öfverläggningen, som jag ej kunnat undgå att fästa mig vid,
och det är det återkommande talet om industriens ställning till jord¬
bruket, om industriarbetarens ställning till landtarbetaren. Nu har det
sagts här flerfaldiga gånger, och det upprepas för öfrigt alltid, när
man kommer in på detta område: Om clet blir arbetslöshet i industrien,
och det råder brist på arbetare inom jordbruket, så kunna ju de en¬
skilda arbetarne, ja hela massan af arbetare, kasta sig öfver på jord¬
bruket. Man har pekat hän på den nu gångna vintern och sagt:
Visst var det arbetslöshet på flera håll inom industrien, men clet var
Oaedagen den 5 Maj, f. m. 31 54.
också brist pa arbetare inom jordbruket; då kunna ju industriarbetarna Ang. utredning
gärna gå utan arbete, när de ändå icke taga det arbete som erbjudes.
— Tillät mig att framlägga mina reflektioner häröfver och framställa; Sverige m m.
eu fråga: Arbetslösheten är och blir enligt sakens natur både inom (rprts.)
byggnadsverksamheten, handtverket och storindustrien mera framträ¬
dande på vintern; står då jordbruket redo att på vintern taga emot
all den nya arbetskraften ? Är det vid den tiden som man plöjer och
sår? Är det vid den tiden som alla dessa vinkande arbetstillfällen,
som man syftar på, stå till buds? Jag tror, att det då är kanske
lika svårt att bereda arbetstillfällen i någon större omfattning inom
landtbruket som det kan vara inom industrien.
Härtill kommer ännu en sak, och det är, att man äfven inom
landtbruket specialiserat arbetet. Månne icke äfven landtbrukarne ha
fordringar på kvalifikationer hos det folk, som söker platser? Och om
man får välja mellan en väl kvalificerad jordbruksarbetare, som äl¬
van vid göromålen inom landtbruket, och en industriarbetare, så nog
tager man den förre framför industriarbetaren, som kanske ej sett,
huru ett jordbruksarbete går till. — Man griper nog i allmänhet för
lättvindigt till detta tal, ty kommer man sakerna litet närmare in på
lifvet, så skall det visa sig, att dessa arbetstillfällen ej äro så lätta
att taga till som man här tycks förutsätta.
När man nu för öfrigt är inne på dessa saker, vore det då ej skål
att eu gång för alla afgöra och klargöra den frågan: hur skola i fram¬
tiden landtbruket och industrien här i landet ställa sig till hvarandra?
Skall Sverige blifva ett industriland? Har det naturliga förutsättnin¬
gar därför? Eller har det mera naturliga förutsättningar för jord¬
bruket, och kunna vi draga kapital, spekulations- och företagsamhets-
lust öfver på jordbrukets område? Är detta senare fallet, så skola vi
naturligtvis gå den vägen.
Det var en talare på värmlandsbänken som tycktes hålla före, att
vi skola inrikta vår sträfvan på att förmera, på att göra mera frukt¬
bringande dessa rent produktiva näringsgrenar, som han här drog fram.
Jag skall instämma med honom däri, men sker det i spekulativt syfte,
och kommer storkapitalet att spela sin roll i utvidgningen af dessa
näringar, som han så varnat förordade, så komma ju kriserna och ar¬
betslösheten i alla fäll, ty då blir det naturligtvis planlös produktion
och öfverspekulation äfven på dessa utvidgade områden. Resultatet
blir helt enkelt det, att vi komma att stå inför precis samma problem
som nu inom industrien; arbetslösheten blir då som nu eu följd af det
kapitalistiska produktionssättet, då nu en gång hela vårt svenska
samhälle är baseradt på detta produktionssätt.
Svårigheterna beträffande arbetslösheten komma under alla för¬
hållanden säkerligen att ökas, men vi måste taga dem om hand. Det
finnes ingen makt i världen som gör, att vi under nuvai-ande samhälls¬
förhållanden kunna komma ifrån dem; i det afseendet spjärna vi väl
förgäfves mot utvecklingeu. Det ligger ej i vår hand att kunna leda
utvecklingen, och jag tror icke heller att den ärade talaren härutinnan
utgör något undantag. Yi äga icke förmåga att binda kapitalet, sona
aau käla bringas upp, till att odla och bruka jorden och där fästa ar¬
betskraften, utan med eller mot vår vilja kastar sig kapitalet i största
N:o 54. 32
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. utredning utsträckning öfver på industrien. — När man talar om denna brist
på arbetare inom jordbruket, så tror jag desslikes att det vore skäl
rörande
arbetslösheten
i Sverige m.
(Forts.)
att erinra sig, att hade i tid sådana åtgärder för landtbefolkningens
tryggade utkomst här vidtagits, så skulle i första hand emigrationen
ha hämmats och flera armar blifvit tillgängliga, och då skulle indu¬
strien kanhända icke haft så lätt att draga till sig arbetskraften från.
jordbruket som man nu håller före. Men, som sagdt, allt detta är sa¬
ker som vi känna till och veta och som vi i denna kammare förmod¬
ligen icke äro i stånd att ändra, åtminstone icke ännu, ty det ekono¬
miska lifvet har sina vissa lagar och sina bestämda utvecklingslinjer.
Det kommer så en fäs i denna utveckling, en fas som innebär, att
det blir arbetslöshet inom stora arbetsområden. Orsakerna härtill
ligga djupt och äro mångahanda, men hvilka de än äro, så ställas vi
inför frågan om arbetslöshetens bekämpande.
Jag har här i kammaren haft tillfälle förut anföra, hvad arbetarne
själfva i stor utsträckning gjort för att något trygga sig mot arbets¬
löshetens följder, som de icke kunna undvika. Men de egna krafterna
äro dock ej tillräckliga. Hvad den enskilda sparsamheten beträffar,
så är det omöjligt att hänvisa till denna, ty då måste vi häfda de
gamla doktrinerna att hvarje människa måste tänka på sig själf och
lägga undan för att vara tryggad, då arbetsförtjänsten tryter. Här
har gång på gång i svenska Riksdagen fattats beslut, som pressat
och tryckt ned de ekonomiska förhållandena för arbetarne; de ha pres¬
sats häråt af direkta och indirekta skatter och utgifter, och det gör,
att de enskilda arbetarnes utgifter under normala förhållanden, d. v. s.
då de ha arbete, äro så stora, att något öfverskott sällan om ens nå¬
gonsin förekommer. Att säga, såsom ofta sker, att motståndskraften
borde byggas på den enskilda sparsamheten, är absolut otänkbart, åt¬
minstone i Sverige med de stora fordringar som stat och kommun
ställa på den enskildes förmåga att bära skatter, skatter till ändamål
som äro så ofantligt dyra och improduktiva, att de i jämförelse med
de kostnader, som skulle blifva förenade med äfven eu permanent under¬
sökning rörande denna ständigt återkommande arbetslöshet, och som en¬
ligt herr Svensson i Skyllberg skulle blifva så betungande, äro öfver¬
väldigande stora. Då det gäller en undersökningsfråga i denna viktiga
angelägenhet, så vill jag säga, att utgifterna härför skulle förhållande¬
vis blifva synnerligen små och icke alls så afskräckande som kär
förutsattes.
Vidare säges, att arbetarne under de hårda tiderna icke skulle
begagna sig af de arbetstillfällen, som då gifvas. Ja, men när det
icke gifves några arbetstillfällen alls, huru skola de då kunna begagna
sig af det som är obefintligt? När man själf erfarit hvad det vill
säga att gå vecka ut och vecka in, ja kanske månad ut och månad in
och höra efter arbetstillfällen, men intet arbete finnes, så vet man
hur härmed förhåller sig. Hvad ha väl arbetarne då att göra?
Det låg i alla fåll i det yttrande, som fälldes af den ärade talaren
på nerikesbänken, eu icke så liten, utan tvärtom ganska stor och be¬
tydande första-kammare-fläkt. Här har ju denna kammare helt ny¬
ligen beslutat att tillstyrka en motion, gående ut på en åtgärd, som
skulle resultera i att, när det på en ort gåfves arbetstillfälle, skulle
33 N:o 54.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
arbetarna beredas möjlighet att uppsöka dessa arbetstillfällen genom Ang. utredning
att erhålla billigare eller fria resor. — Det har i dagarna kommit oss rörande a»|
till hända ett utlåtande från medkammarens tillfälliga utskott, somalbetMsheten
behandlat denna sak. Utskottet har afstyrkt denna utgärd och, om vi "(Forts”} ”
icke allt för mycket misstaga oss, kommer medkammaren också att °r ä'
följa sitt utskott i det afstyrkande utlåtandet. Från den sidan är så¬
lunda intet att hoppas; där har man den uppfattningen fortfarande:
»Det där fa ni reda ut och sköta bäst ni vilja, ni som komma i den
ställningen, att ni inte ha arbete, men oss kommer det inte vid, när
det gäller en sådan positiv åtgärd».
Hvad som dock synes mig från flera håll prägla uppfattningen
här i kammaren, är diversionen mellan industrien och landtbruket.
Man säger från landtbrukarehåll: »Då skulle alltså vi få bidraga till
detta, som alls icke kommer oss till godo; det sker för industrien och
industriarbetarne, och vi laudtmän, som syssla med jordbruk och som
få vidkännas svåra utgifter för öfrigt, vi ha icke något intresse däraf.
Det få industriarbetarne sköta om själfva». — Men är det ändå icke
så, att industriarbetarne, när det arbetas inom industrien, procentvis
i form af direkta och indirekta skatter erlägga en så väsentlig afgift
till stat och kommun, att man icke kan förneka, utan tvärtom måste
säga å den motsatta sidan, att äfven arbetarne inom industrien under¬
stödja Sveriges näringar och hjälpa till att underhålla det svenska
samhället vid sidan af jordbruket och detta i en utsträckning så stor,
att det snart är fråga om hvad som mest bidrager till samhällets be¬
stånd, industrien eller jordbruket. Om det då inträffar — och det
ligger i sakens natur att det skall inträffa -— att dessa arbetare också
vilja se till att få skydd på något håll, så förstår jag icke, hvarför
man från jordbrukets sida skall behöfva säga, att det icke kommer
jordbrukare vid. Då är det obegripligt, att icke dessa skulle ha nå¬
got intresse af om staten vid dessa arbetslöshetstillfällen lämnar något
bidrag i form af en ordnad försäkring. Ett sådant intresse har man
naturligtvis, _ därför att denna stora kategori af industriarbetare under
den ekonomiska kraftens dagar bidrager till statens och statskassans
vidmakthållande. Nu är det ju ett steg i sådan riktning, som här före¬
slås, och de omedelbara konsekvenserna blifva säkerligen icke så ofant¬
ligt svåra för statskassan.
Denna arbetslöshetsförsäkring blir dock otillräcklig, äfven den, för
att hela arbetslöshetens refvor. Jag tillåter mig säga detta, ty vi
skola icke invagga oss i den föreställningen, att en arbetslöshetsför¬
säkring, när den en gång trädt i kraft, skall afvända alla svårigheter
och alla lidanden från dem, som skola komma i åtnjutande af ett till¬
skott från statens eller kommunens sida. Det är för mycket att tänka
sig, att vi skulle nå så långt därmed. Med de siffror som äro kända
från Danmark, där man något praktiserat denna försäkring, synes det,
som om statens bidrag icke vore så öfverväldigande stort. Efter hvad
jag har fått mig delgifvet, utbetalades därstädes under fjolåret från
olika arbetslöshetskassor med tillsammans 76,000 medlemmar 800,000
kronor i arbetslöshetsunderstöd. Det beräknade bidraget från det all¬
männas sida kommer att belöpa sig på 150,000 å 200,000 kronor. Om
man nu jämför Sverige i förhållande till Danmark, och jämför den
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 51. 3
N:0 54. 34 Onsdagen clen 5 Maj, f. m.
.4n^. utredning arbetslöshet som här råder med den som förefinnes i Danmnark, så
rörande torde icke motsvarande belopp blifva oöfverkomligt för den svenska
arbetslösheten g^^g^assan. Men ett bifall till denna motion skulle ådagalägga, att
m'det svenska samhället icke ställer sig absolut afvisande mot dessa med-
01S' borgare, som under den tid de arbeta gifva staten, samhället och ar-
betsgifvarne det bästa och enda möjliga de hafva att gifva, nämligen
sin arbetskraft. När de sedan komma i den belägenhet, att det icke
finnes något arbete, och premien är betald i förskott, skulle det icke
vara någonting så oerhördt, om statskassan utgåfve några hundra
tusentals kronor såsom bidrag till arbetslöshetskassorna, hvilka arbe-
tarne själfva bringat till stånd.
Jag har velat föra fram detta i samband med hvad jag yttrade
vid ett ”föregående tillfälle, då det var fråga om arbetslösheten. Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Yennersten: Herr talman! Jag vill tillkännagifva, att
jag för min del ställer mig på utskottets sida, och om jag tager mig
friheten att ytterligare säga ett par ord, sker det därför, att jag tror,
att det kan främja frågans lösning, om vi låta våra jordbruksrepre-
sentanter inom kammaren förstå, att vi väl kunna fatta, att de. stå
på en annan ståndpunkt i denna fråga, än hvad vi göra. Nyligen
under interpellationsdebatten om denna fråga här i kammaren fälldes
af den ärade talare, som nu senast hade ordet, ett yttrande, som, .en¬
ligt mitt förmenande, kan gifva landtmännen skäl att tro, att icke
afla förstå med hvilka stora svårigheter jordbrukare ha att kämpa i
våra dagar. Härmed vill jag icke tolka denne talares yttrande där¬
hän, att” han icke allvarligt skulle vilja bidraga till frågans lösning,
men det kan vara skäl uti att öfverväga, huruvida detta yttrande icke
bör i någon mån korrigeras. Ifrågavarande yttrande lyder: »Skall in¬
dustrien kunna äga bestånd i konkurrensen på världsmarknaden, hvil¬
ken vår industri är hänvisad att eröfra, om det skall blifva, någon
mening med densamma och icke detta haltande, som råder här i Sverge
mellan jordbruk och industri och därmed följande förvecklingar i na¬
tionalekonomiskt afseende — skall, säger jag, industrien vara mäktig
detta, så måste indnstrien specialisera sig, och då suger den upp allt
flera armar från jordbruket». Nu är det påtagligt, att dylika utta¬
landen kunna väcka ond blod hos många landtmän, som veta, huru
industrien hittills sugit upp allt för många armar från jordbruket, och
då man har ett annat lands exempel för ögonen, hvilket genomgått
svårigheter, som kanske förestå oss, om vi icke i tid taga oss till vara,
finner man, hvilken helt annan väg man ifråga om jordbrukets ut¬
veckling vid sidan af industrien bör gå för att kunna undvika den
kalamitet, som här åsyftade land råkat ut för. Jag läste nyligen i en
tysk socialistisk tidskrift (Sozialistische Monatshefte 1908, 23 hett)
en artikel om arbetslösheten i England af en arbetarerepresentant som
heter Mac Donald. Han säger några ord, som äro så tänkvärda, att
jag anser mig böra läsa upp dem för kammaren. De lyda så: »Eng¬
lands industripolitik står ännu nästan helt och hållet under inflytande
af manchesterlärans laisser faire, ett förhållande som är orsak till att
vi gentemot frågan om arbetslösheten stå alldeles särskild! oförbe-
Onsdagen den 5 Maj, f. m. 35 Jj;o 54.
redda._ Vi hafva låtit vårt jordbruk förfalla, därigenom att vi iöti Ang.utredning
våra jordägande klasser till handeln och industrien.---Så ha rörande
Englands folkmassor mer och mer dragits till städerna och industri-"steril»!**"
orterna, och om handel och vandel råka i stockning, så hafva vi intet' v"‘sem'm'
yrke, till hvilket vårt folk kan taga sin tillflykt. Våra arbetslösa °r 9'
stadsarbetare kunna icke gå tillbaka till skogarne, godsen och bond-
gårdarue. De maste i stället vandra tran fabrik till fabrik, från verk¬
stad till verkstad, från stad till stad sökande efter arbete, till dess de
finna någon sysselsättning. Under sådana förhållanden behöfver in¬
dustrien blott obetydligt komma i olag, för att genast de arbetslösa
skola dyka upp, befolka gatorna och blifva föremål för politisk agita¬
tion* — — — Vi hafva två linjer att följa. Först måste vi göra ett
försök med återupplifvande af vårt jordbruk och dess binäringar. Vi
veta väl, att detta icke innebär en lösning af frågan, men jordbrukets
återupplifvande skulle utan tvifvel medföra jämnare sysselsättning för
industrien. Denna åtgärd skulle vidare komma en tid af arbetslöshet
att synas mindre ödesdiger för arbetarne, om och i den mån landet
därigenom blefve mindre beroende af konjunkturerna inom fabriks¬
industrien, än vi i dag äro.»
Det är alldeles gifvet, att ur en sådan mans ord talar en erfa¬
renhet, som daterar sig många decennier tillbaka, och det svåra miss¬
grepp som på sin tid, enligt mitt förmenande, begicks i England, böra
vi söka undvika. Jag har tagit mig friheten framhålla detta för att
låta våra jordbrukare i kammaren förstå, att jag, ehuru själf industri¬
män, mycket väl kan fatta eu sådan ställning till frågan, som den
förste ärade talaren intog. Men på samma gång hoppas och tror jag,
att, sedan en utredning kommit till stånd, det skall visa sig, att de’
som i första rummet hafva intresse af frågans lösning, d. v. s. industri¬
arbetarna och industrien, också skola ställa sig i främsta rummet, då
det gäller att afhjälpa olägenheterna. Hvad industri arbetarne beträf¬
far, måste jag erkänna, att de, såsom här redan blifvit framhållet,
visat benägenhet att göra sitt bästa, och jag vågar tro, att industrien
icke heller skall visa sig främmande för detta spörsmål. Våga vi slut¬
ligen hoppas, att våra herrar jordbrukare vilja se med litet mera för¬
ståelse på dessa förhållanden, för hvilka hvarken vi eller de bära skul¬
den, tror jag, att denna fråga går en lycklig lösning till mötes, och
det är på dessa skäl som jag, herr talman, vågar vädja till kamma¬
ren att antaga detta förslag om utredning, viss om att det skall lända
landet och därmed äfven jordbruket till gagn.
Herr Johansson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Om
man söker taga reda på denna frågas behandling vid föregående till¬
fällen, skall man finna, att bland de invändningar, som gjorts mot att
staten skulle medverka till understödjande af arbetslöshetskassor, är
just den, som den siste ärade talaren berörde, nämligen att det skulle
föranleda till, att arbetarne droges ifrån jordbruket. För min del tror
jag, att det i viss mån är sant, att industrien drager arbetarne till
sig från jordbruket, men jag undrar, om denna invändning bör få ut¬
göra skäl för, att man skulle afslå en så pass behjärtansvärd sak som
detta likväl är. Jag för min del håller före, liksom motionären och
N:o 54. 36
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. utredning äfven utskottet, att arbetslösheten är en företeelse, som egentligen
rörande framträdt i och med industriens utveckling i vårt land. Men jag vill
iS»«rfe*m'm"äfven tillägga och jag hoppas, att kammarens ledamöter äro ense
' "(Forts1)*”' med mig härom, att industriens utveckling är nyttig för såväl indivi-
1 °r s' den som för landet i dess helhet. Jag gör detta tillägg därför, att
jag förmenar, att om industriens utveckling är nyttig för landet, bör
också det allmänna, staten bidraga till att afvärja de elaka och svåra
yttringar, som industrien medför. Nu kanske någon häremot vill göra
gällande, att det ännu icke är bevisadt, att det ännu icke är utredt,
huruvida industrien föranleder de ofta återkommande kriserna, som
hafva stor arbetslöshet i släptåg. Men om en sådan invändning också
har skäl för sig, vågar jag likväl påstå, att arbetslösheten är en följd
af industriens utveckling. Jag vill gärna medgifva, att nöden funnits
innan industrien började utveckla sig, men jag påstår, att orsakerna
till nöden då voro andra än dem, som man nu kan spåra. Förr i
världen, innan samfärdseln var så utvecklad som den nu är, var det
missväxt och svår tid, som föranledde, att samhället hemsöktes af nöd
och elände. Nu däremot kan man med säkerhet säga, att de för¬
nämsta orsakerna till verklig nöd, hvarmed jag i detta sammanhang
menar den nöd, som består uti att lifsuppehället för dagen saknas,
äro att söka i arbetslösheten. Om man läser de gamla krönikonra
finner man, att nöden den tiden vid vissa särskilda tillfällen tog sig
så starka uttryck att den t. o. m. hemsökte den tidens öfverklass. Jag
erinrar mig en krönika från ungefär år 1000, som talar om att i Sach-
sen nödgades äfven jorddrottarne rymma från landet därför att de sak¬
nade bröd, och eu tid därefter, år 1151, hade icke klosterherrarne i
Syd-Tysklands kloster under flera dagar bröd på bordet. Det kan
också i detta sammanhang vara af intresse att erinra om, att man på
den tiden förmenade, att nöden var en följd af Guds straffande hand,
och därför använde man sig af den bönen: »Från missväxt och dvr
tid bevare oss milde Herre Gud». Tänker man då på, att under alla
tider nöden i första hand dock klappat på småfolkets dörr, skulle man,
om man ville vara ironisk, kunna säga, att den tidens jorddrottar —
de bekanta rofriddarna — varit några riktiga Guds änglar, medan små¬
folket vadat i synd.
Med hvad jag nu sagt har jag velat framhålla, att, om än orsa¬
kerna till nöden äro andra nu än förr, har dock nöden alltid funnits,
och jag vågar påstå, att utvecklingen af industrien afvärjt nödtillfällen
för stora befolkningsgrupper. Det synes mig därför vara oriktigt, i
fall man från landtmannabåll med konstlade eller snart sagdt hvilka
medel som helst skulle försöka hindra den utveckling som pågått och
med nödvändighet måste göra, att industrien drager armar från jord¬
bruket. Jag har äfven med det sagda velat erinra om, att utveck¬
lingen af industrien säkert bidragit till att åstadkomma ett bättre
jordbruk och frambringa rikligare jordbruksalster. Den kemiska in¬
dustrien har tillfört jordbruket olika slags gödningsämnen och den
mekaniska verkstadsindustrien förbättrade verktyg, som i sin män bi¬
dragit till upphjälpande af jordbruket.
Slutligen är det ännu en sak, som det icke skadar att erinra om.
Industriens utveckling har skapat förhållanden, genom hvilka^ det
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
37 N:o 54.
blifvit möjligt för stora grupper af befolkningen att erhålla något Ang. utredning
högre betalning, och vi kunna gärna vara öfverens om, att landtman- !'öfr<??dhe
nen nog i sin män förstått utnyttja denna omständighet så, att de {Sverige m.m.
höjt prisen på sina alster, och därigenom har i viss män denna för- (port8)
bättring kommit äfven jordbruket till godo.
Jag tillåter mig äfven påpeka, att, om man icke gör någonting
för att hindra arbetslösheten och att arbetarne på gruud af densamma
nedsjunka i elände, åstadkommes gifvetvis därigenom afsevärda fluk¬
tuationer på prisförhållandena i marknaden, hvilket i sin mån bidrager
till att ytterligare utveckla kriser, som föranleda arbetslöshet.
Nu har man här talat om, hvad som är själfförvållad och hvad
som är oförvållad arbetslöshet. Jag erinrar mig i detta sammanhang
ett föredrag, som professor Cassel för någon tid sedan höll här i Stock¬
holm. Han var då bland annat inne på frågan om, hvad som är anledning
till kriserna, och han påpekade därvid följande, som jag ej kan under¬
låta att citera:
»Hvad man emellertid kan säga, är att arbetarna nog icke kunna
inverka på goda eller dåliga tiders kommande och gående. Man kan
därför ha rätt fordra af samhället, som drar nytta af de framsteg, hvilka
ytterst äro anledningen till de hastiga växlingarna, att det på något
sätt skyddar arbetarna mot verkningarna af arbetslösheten.»
Det finnes förmodligen ingen här, som skulle vilja göra gällande,
att professor Cassel har någon så synnerligt stor förkärlek för arbe¬
tarna, att han på något sätt varit partisk, då han fällt detta yttrande,
utan man får förutsätta, att han, som ju gäller för att vara en mycket
stor kännare, därvid gifvit uttryck åt sin verkliga uppfattning. Men,
om man tänker på detta och samtidigt erinrar sig, hvad en föregående
ärad talare från Värmland omnämner, då han säger, att vi skola för¬
söka att lägga verksamheten så, att man kommer att arbeta på om¬
råden, som äro kapitalbildande, så skadar det icke att i detta sam¬
manhang påpeka, att detta är ett område, som i främsta rummet är
något för arbetsgifvarna att söka utnyttja, och jag kan icke förstå
anledningen till att man i detta sammanhang skall kritisera arbetarne,
om det icke göres i den utsträckning, som man anser vara möjligt.
Men, hvad som jag, utöfver det jag nu omnämnt, anser vara en
anledning till, att staten som sådan bör medverka till att hindra ar¬
betslösheten, är, att staten otvifvelaktigt har möjlighet att i stor ut¬
sträckning så reglera sin verksamhet, sitt arbete, att detta arbete kan
förläggas till de tider, då det på öfriga områden saknas arbete, hvar¬
igenom ju också kriserna kunna i någon mån mildras. Samma talare,
som jag nyss citerade, har äfven härom gjort ett uttalande, däri han
just framhåller detta. Han säger:
»Detta kunde i stor utsträckning ske, om det allmännas funktio¬
närer hade förmåga att bättre iakttaga och inrätta samhällets arbete
efter de skiftande konjunkturerna. Det beror mest på okunnighet att
så ej göres och därför torde botemedlet mot dåliga tider, som mot
mycket annat, vara att söka i ökad upplysning.»
Sådana ord använde professor Cassel om anledningen till de kriser,
som nu i stort sedt ha den värsta arbetslösheten i släptåg, såsom jag
förut påpekat.
Sto 54. 38
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. utredning Man ser således, att de, som äro speciella kännare af dylika för¬
nyande hållanden, lust påpeka, att samhället kan utöfva en sådan reglerande
arbetclosheten • , J 1 D
i Sverige m. ».inverkan. 1 .
(Forts.) När samhallet kan utöfva en sådan reglerande inverkan på arbets¬
förhållandena, när samhället i sin helhet har nytta af att industrien,
som egentligen föranleder arbetslösheten, utvecklas, och när slutligen
samhället som sådant helt säkert har nytta af, att individen icke
tryckes ned på det låga sociala plan, som blir en följd, om han läm¬
nas ensam med arbetslösheten och icke stödes — när dessa förhållan¬
den föreligga, synes det mig vara fullt skäl för att kammaren åtmin¬
stone bifaller utskottets förslag om en utredning, så att man på detta
håll kan få klarhet öfver hvad som kan göras för att afhjälpa eller
lindra arbetslöshetens svåra verkningar, och det är därför, herr tal¬
man, som jag tillåter mig yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lundell: Herr talman! Det bär talats ganska mycket
om jordbrukets och industriens förhållande till arbetslösheten. Jag
vill nu blott konstatera, att det numera sedan lång tid tillbaka inom
jordbruket icke finnes någon tid på året, då det icke kan sysselsätta
sina arbetare, så att arbetslöshet icke behöfver följa. Jordbruket skulle
vidare kunna sysselsätta ett ofantligt mycket större antal arbetare,
än det gör, utan att det skulle riskera någon arbetslöshet. Jag förstår
icke, hvarför icke äfven industrien skulle kunna ställas så, att där
icke skulle behöfva förekomma någon arbetslöshet.
Det är klart, att jordbruket, såsom vi veta, icke kan betala så
höga aflöningar som industrien, men då är det äfven industriarbetarnes
skyldighet att under de feta tiderna afsätta så pass mycket, att de
kunna lefva under de tider, då de äro arbetslösa. Nu är det så, såsom
vi alla veta, att från jordbruket dragas en massa arbetare till indu¬
strien, och ett ännu större antal skulle dragas dit, om icke dessa
arbetare riskerade att blifva arbetslösa och därigenom icke få så stora
fördelar, som de skulle få, om de alltjämt hade denna höga arbetslön,
som de få inom industrien. Men det är ju klart, att man därmed
kommit därhän, att man har rätt att uppställa den fordran på indu¬
strien, att den skall svara för den arbetslöshet, som den åstadkommer
för sina arbetare. Jag anser således, att det må vara industriens en¬
sak att göra sådana afsättningar och åvägabringa sådant skydd, som
behöfves för att underhålla de arbetslösa under (ten tiden eller också,
liksom vid jordbruket är fallet, ställa så till, att arbetslöshet icke
inträder.
Nu kau man också vara försäkrad om, att kommer det därhän,
att staten skall underhålla de arbetslösa inom industrien, så kommer
det att utveckla sig allt längre och längre och slutligen blir det staten,
som skall underhålla alla de arbetslösa i industrien i ganska betydlig
grad. Det kan hvarken anses rättvist eller skäligt, utan, om jordbruket
svarar för sin arbetslöshet, så bör industrien svara för sin, så att det
icke går därhän, att staten skall göra det. Ty det kommer då att
tendera därhän, att staten icke endast skall betala för dem, som blifvit
arbetslösa, utan gifva full aflöning till dem, som icke vilja arbeta. Det
är den största faran, som vi gå till mötes på denna väg. Må staten
39 N:o 54.
Ousdagen den 5 Maj, f. m.
koncentrera sin understödsförmåga på invaliditets- och ålderdomsför--4"?- utredning
säkring, då arbetarna icke hunna arbeta. Det tror jag vara ett mål i ar^e6lr>H"'h‘ten
på kvilket vi i långt högre grad böra försöka få in statens verksamhet; Sverige »». ru¬
tin på arbetslöshetsförsäkring, enligt hvilken man skulle lämna aflöning (ir0rts.)
till arbetare, som icke ha arbete eller rättare icke vilja arbeta. Jag
tror, att de senare utgöra det största antalet af de arbetslösa.
Jag ber att få yrka afslag på utskottets förslag i detta hänseende,
då jag tror, att ingen utredning här är behöflig.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Det
sista, som den ärade talaren anförde, nämligen att det skulle vara
industriens sak att sköta om sin arbetslöshet, det kan han delvis ha
rätt uti. Men den förebråelsen kan icke vara riktad mot oss. Yi ha
icke förmåga att organisera och reglera industriens förhållanden. Det
är ju industriherrarna själfva, som förbehållit sig den rätten.
Så var det en ärad representant på boråsbänken, hvilken erinrade
mig om någon stilla konklusion, hvilken jag dragit vid ett föregående
tillfälle, när denna fråga behandlades, och som förmenade, att den
icke borde ha gjorts. Ja, det kan hända, men konklusionen var icke
oriktig. Det säde icke den ärade talaren. Och jag vill tillägga, att
närhelst det gällt för socialdemokraterna att stå stödjande till förslag om
att med statens hjälp bispringa jordbruket, ha de stått på sin. post,
och jag uttrycker den fasta förhoppning, att de skola göra det äfven
för framtiden, när det gäller jordbruket.
Herr JBranting instämde häruti.
Herr Eden: Herr talman, mina herrar! Debatten bär redan
varat så pass länge, att jag för min del icke skulle vilja bidraga till
dess förlängning, men under dess allra sista skede framkommo pa nytt
en del yttranden ur en så exklusiv jordbrukaresynpunkt, att jag ej
kan underlåta att taga till orda. Jag skall då också med några få
ord beröra frågans allmänna läge.
Jag skall icke inlåta mig på de nationalekonomiska reflexioner,
som en ärad talare på värmlandsbänken förde fram, då han sökte göra
gällande, att all arbetslöshet skulle försvinna, om man »lade det pro¬
duktiva arbetet på verkligt kapitalbildande områden», såsom han ut¬
tryckte sig. Det är en mycket vacker sats att uttala, men tyvärr har
all praktik i världen visat, att arbetslösheten ingalunda försvinner
genom än så allvarliga sträfvanden i den vägeu. Den ärade talaren
kan vara öfvertygad om, att om man också på allt sätt vill uppmuntra
en dylik omläggning, så kan det i alla händelser icke förekommas, att
arbetslöshet alltjämt kommer att inträffa och det i mycket stor skala.
En annan talare på närikesbänken har frågat: »Hvad är arbets¬
löshet?» Jag skulle vilja hänvisa den ärade talaren till att, med eller
utan hjälp af 46 § riksdagsordningen få den frågan besvarad af civil¬
ministern, som föranstaltat om en stor utredning angående antalet
arbetslösa. Jag förmodar, att herr civilministern har fullt klart för sig
hvad arbetslösheten innebär, eftersom han låtit räkna de arbetslösa, sa
att han kan upplysa frågaren därom. Nej — man kommer icke ifrån
N:o 54. 40
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. utredning eu sådan samhällsföreteelse som arbetslösheten genom att uppkasta en
arbetrsZheieJiten dialektisk fra£a: >>nar ar vederbörande arbetslös eller icke?» Vi
i Sverige m .m.borde kunna vånda oss ifrån dylika spetsfundigheter och helt enkelt
(Borta.) erkänna, att arbetslöshet existerar och att densamma innebär ett fruk-
tansvärdt ondt, som oupphörligen kommer igen med större eller mindre
styrka, och som särskildt denna vinter härjat i en grad och på ett
sätt, som säkerligen icke många här i denna sal kunna göra si» en
föreställning om, isynnerhet inom industri- och stadssamhällen! °
Nu hemställer utskottet i öfverensstämmelse med motionärens för¬
slag, att Kungl. Maj:t måtte anmodas föranstalta en utredning angå¬
ende arbetslöshetsförsäkringen. Mot detta — som det synes — ganska
blygsamma utredningsyrkande har man gjort en hel del invändningar.
Jag skall icke taga upp dessa bit för bit, men jag skall söka konsta¬
tera,_ hvad som är själfva grundkaraktären i denna arbetslöshetsför¬
säkring, som vi vilja hafva hänskjuten till utredning. Och detta är,
mina herrar, den, att arbetslöshetsförsäkringens betydelse i fråga om
bekämpandet af arbetslösheten visserligen är mycket afsevärd, men
dock icke får öfverdrifvas. Det är i själfva verket icke en så oerhördt
stor sak — det är en jämförelsevis liten sak, om ock af betydande
värde, som det nu gäller.
Det är alldeles icke meningen, att arbetslöshetsförsäkringen skulle
kunna verka såsom något slags universalmedel, ägnadt att af hjälpa
arbetslösheten — långt därifrån! Utan den är endast afsedd att verka
så, att under tiden närmast efter den, då eu arbetare blifvit arbetslös,
under ^ den tid således, då han söker nytt arbete, han icke skall vara
satt på fullkomligt bar backe utan under denna begränsade tid ha det
så ställdt, att han icke nödgas vandra med sitt bohag till pantbanken,
att hans barn slippa svälta och han själf icke blir urståndsatt just att
se sig om efter nytt arbete.
I all arbetslöshetsförsäkring är — såvidt jag känner till och enligt
hvad utskottet erfarit i de af detsamma berörda exemplen — tiden för
åtnjutande af arbetslöshetsbidrag begränsad till 60 å 70 kanske någon
gång något flera dagar. Det är således icke meningen, att en
sådan här arbetslöshetsförsäkring, en sådan här hjälp vid arbetslöshet
skall förekomma så länge arbetslösheten fortfar, utan den skall före¬
komma endast, under en begränsad tid för att gifva arbetarne tillfälle
att anpassa sig efter marknaden och använda de utvägar som finnas
att — genom arbetsförmedlingen eller på annat sätt — skaffa sig
arbete pa annat hall. hörsäkringen är vidare icke heller på något vis
afsedd att bereda full dagspenning — den är, som föregående talare
påpekat, alltid begränsad, den uppgår till högst af dagspenningen
och utfaller med_ett maximibelopp som i våra grannländer3satts till 2
kronor.
Under sådana förhållanden bör hvar och en förstå, att det här
icke. kan blifva tal om en sådan hjälp, att därigenom på något vis kan
förhindras, att trycket af den irakade arbetslösheten, kännes och kän¬
nes starkt, äfven om den arbetslöse undgår att rent af svälta och sälja
sitt bohag. Detta sista är viktigt att observera, därför att vi sålunda
icke behöfva frukta — såsom den siste ärade talaren, min länskamrat
på upplandsbänken, ansåg sig behöfva befara — att en arbetslöshets-
41 K:o 54.
Onsdagen dcu 5 Maj, f. m.
försäkring skall förhindra den naturliga öfverfö ringen af arbetskraft Ang. utredning
från ett yrke, där det finnes för mycket sådan, till ett annat, exempel- rörande
vis jordbruket, där det finnes för litet. Visst icke! Men hvad man
åstadkommer, det är, att denna öfverföring icke behöfver ske med ett' m"
slags tvångspressning på en gång, vare sig vederbörande passar för °r s'
ett yrke eller icke, och framför allt icke behöfver ske så, att vederbörande
kanske svultit under öfvergångstiden, innan öfverföringen skett. Det
har i dag talats något om amerikanska förhållanden i den vägen —
jag tror, att i den mån sådana kunna öfverflyttas till Sverige, de här
nog skola göra sig gällande, äfven om vi få en arbetslöshetsförsäkring.
Herrarna kunna vara öfvertygade därom, att med de restriktioner,
som i våra grannländer blifvit satta, så kommer i hvarje fall denna
pressning från ett öfverbefolkadt yrke till ett mindre befolkadt, där
arbetskrafter kunna finna användning, att alltjämt äga rum, blott icke
så brutalt och förintande för arbetarnes och deras familjers välstånd.
Här har vidare talats om, hvilken fara försäkringen ur teknisk
synpunkt innebär, en fara, som skulle bestå däri, att vederbörande icke
kunna ordentligt kontrolleras, att man icke vet, huruvida hvarje sär¬
skilda fall af arbetslöshet är att betrakta som själfforvålladt eller oför¬
vållad!. Låtom oss dock icke glömma, att man äger den bästa kon¬
troll, som öfverhufvud kan åstadkommas, i vederbörandes egna kam¬
rater inom arbetslöshetskassan. Ty det ligger i deras intresse i ännu
högre grad än i statens att hålla kassans utgifter nere, eftersom kam¬
raterna bidraga med hufvudbeloppet af hvad som utbetalas.
Sålunda återkommer jag till hvad jag började med: gör icke denna
fråga till en så stor fråga, att det här gäller att lösa hela arbetslös-
hetsproblemet! Öfverdrif den icke, men se å andra sidan till hvad vi
kunna vinna med den! Låtom oss betrakta den så som den förtjänar
och icke på annat sätt!
Sedan har här anförts en hel rad svårigheter i fråga om arbets¬
löshetsförsäkringens effektivitet. Dessa svårigheter underskattar jag
ingalunda, men jag skall här icke inlåta mig på dem — det är redan
sagdt att svårigheter kunna öfvervinnas. Jag vill endast tillägga, att,
när desamma kunnat öfvervinnas just i våra grannländer, så bör det
också kunna gå hos oss. Särskild! bör det val i den vägen vara läro¬
rikt, att ett så intensivt jordbruksidkande land som Danmark funnit
denna försäkring vara med dess fördel förenlig, och att detta jord¬
bruksidkande land just i år, såvidt jag ej minnes fel, utan motstånd
höjt bidraget till försäkringen midt under den kris, som gått öfver
landet. Då böra väl äfven de svenska jordbrukare i någon mån be¬
tänka sig, innan de låta öfvertyga sig af dem, som hålla före, att
denna försäkring vore särskild! för jordbrukarne så riskabel eller olämp¬
lig eller icke åliggande dem, att de ej kunde vara med om ens eu
utredning i saken.
Jag måste ägna ytterligare några få ord åt denna jordbrukare¬
synpunkt. Det har redan blifvit framhållet, att det ej är rätt att
säga så, att, om vi understödja arbetslöshetsförsäkringen, förhindra vi
återgången till jordbruket af de krafter, som jordbruket behöfver. Ty,
mina herrar, så är det icke! Är det så, att jordbruket har utrymme
för arbetskrafter och industrien icke har det, så kunna herrarna vara
N:o 54. 42
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. uJredBinpfullkomligt lugna för, att förr eller senare komma dessa arbetskrafter
rörande jordbruket till godo, ehuru det måste medgifvas, att anpassningen tar
i'sverigeoc^ icke kan s^e Pa en oanS- Det har också med rätta påpekats,
"(Forts) en jordbrukare icke kan vara betjänt med att taga emot hvilken
arbetare som helst, som anmäler sig på förmedlingsanstalten. Jag an¬
tager, att om vi hade detaljerade siffror att röra oss med, hvilket vi
nu icke hafva, så skulle vi snart finna, att en icke så liten procent, utan
kanske en stor procent, af dem, som anmält sig till arbete på landet,
icke kunnat antagas af arbetsgifvarne af det skälet, att vederbörande
anmälda arbetare genom sitt föregående arbete icke passa för jord¬
bruket. Det är således visst icke så, att arbetslöshetsförsäkringen be-
höfver hindra återströmningen af arbetskrafter till jordbruket, om en
sådan återströmning öfver hufvud taget på grund af vår ekonomiska
utveckling låter sig göra.
Men nu har till sist här — och det var egentligen det, som
föranledde mig till att begära ordet •—• den närmast föregående
talaren gjort gällande, att industriarbetarne kunna lägga af utaf
sina inkomster under den feta tiden och sedan lefva af sina så gjorda
besparingar under den hårda tiden. Ja, mina herrar, det är just
detta som industriarbetarne försöka göra, och hvad vi vilja är
att uppmuntra dem till ytterligare sådan afsättning. Just sådana
afsättningar hafva skapat nu existerande arbetslöshetskassor och just
sådana afsättningar från arbetarne själfva skulle alltjämt lämna huf-
vudbidragen till arbetslöshetsförsäkringen; det allmänna skulle endast
lämna ett mindre bidrag. Något annat är alls icke satt i fråga.
Om således den invändningen förefaller mig att vara bra orättvis
gentemot de stora ansträngningar, som arbetarne sålunda själfva gjort,
så ber jag att med ännu större allvar få vända mig mot en annan
invändning från samme talare. Han sade, jag tror ordagrant, så:
»Låt jordbruket svara för sin arbetslöshet, ty det har ingen, och indu¬
strien svara för sin!» Nej, mina herrar, så går det icke an att tänka
i ett modernt samhälle med dess invecklade mekanism, där den ena
näringen och den ena människan ovillkorligen kommer att bero af
den andra; det går icke an att afsöndra den ena från den andra på
detta sätt. Bära vi icke fattigvårdstungan gemensamt, oberoende af
det yrke, från hvilket den fattige kommer? Har icke talaren själf nu
förordat invaliditetsförsäkring oberoende af, från hvilket yrke invaliden
kommer? Är det ej så öfverallt i det moderna samhället, att det
gäller att icke afsöndra sig på detta sätt, som han nu försökt göra
gällande, utan med förenade krafter öfvervinna de svårigheter, som
våra samhällsförhållanden oupphörligen bereda oss? Yi få icke, när
denna fråga är uppe, lägga en sådan, jag kan icke hjälpa, att jag
säger det, krass synpunkt på hvad det gäller. Yi böra hellre komma
ihåg, att svenska staten redan förut gjort försök och gjort lyckade
försök på andra områden att understödja den själfhjälp, som småfolket
och särskildt arbetarne satt i gång. Jag tänker på sjukkassorna, till
hvilka, såsom här redan blifvit nämndt, staten lämnar bidrag. Det är
en försäkring af ungefär samma art, som det här är ifrågasatt, att
staten skall understödja.
Jag vädjar till kammaren att vid denna frågas afgörande icke se-
på saken så kallt som här från en del håll skett, då man velat slå
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
43 Nso 54.
sig till ro med att vi ingen arbetslösliet ha på landet, utan att vi bo,utredning
den i städerna och att de få sköta sig själfva. Vi få icke se kallt på
denna sak, när tiotusentals och många tiotusentals människor svultit m_ m
denna vinter, och vi ha icke rätt att göra det inför hvad hvar och en (joorts.)
kan se, om han uppsöker ett af de många fattiga hem, där barnen
farit illa och familjen lidit fullständig nöd i dessa hårda tider. Jag
kan icke tro, att Andra Kammaren, som nu har ett enda tillfälle, tror
jag, att under denna riksdag visa, att den också har sinne för den
sidan af samhällets uppgift, jag kan icke tro, att denna Andra Kam¬
mare gör annat än bifaller utskottets hemställan.
Med herr Eden förenade sig herr vice talmannen samt herrar
Starbäck, Kvarnzelius, Karlsson i Fjät, Hedström, Schotte, Åkerman,
Böing, Wallentin, Hellström, Borg, friherre Bonde, Stärner, friherre
Palmstierna, Kobb, Beckman, Pettersson i Södertälje, Kjellberg,
af Callerholm, Broomé i Bårslöf, C anlita, Mogren, Hansson, Sandström
och Hellberg.
Herr Lundell: Herr talman! Den föregående talaren yttrade,
att industriarbetarne ha bildat en hel del arbetslöshetskassor och dy¬
likt, och sådant gillar jag fullkomligt. Det har äfven talats om att
hela samhället bör vara solidariskt och att den ena gruppen medbor¬
gare bör hjälpa den andra. Ja, det må vara fallet, där sådan hjälp
behöfves, men man får icke alldeles bortse från individens skyldighet
att hjälpa sig själf, och vi få icke kasta allt på staten och alla ensamt
lita på den, om vi sköta oss dåligt. I min ungdom läste jag ett bibel¬
språk, som löd: »Drinkare och slösare varda fattige, en sofvare måste
rifven kläder bära». Ja, det är sådana sofvare, som icke tänka på sig
själfva och icke hjälpa sig själfva, af hvilka de arbetslösa till det mesta
rekryteras. Det gör sig en tendens gällande i allt för hög grad i vår
tid, att man vill, att staten skall hjälpa en under alla förhållanden,
och att vi icke behöfva göra något för oss själfva. Mot eu sådan upp¬
fattning måste man emellertid reagera och icke tro, att allt hjälpes
af staten.
Hvad däremot beträffar ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, så
bör den gälla alla, den är ett statsändamål, som jag tror är ofantligt
mycket viktigare än den fråga, som nu föreligger.
Jag är på allt sätt gynnsamt stämd mot industriarbetarnes själf-
hjälpsverksamhet, men jag tror icke, att staten, då det gäller arbets¬
löshetsförsäkring, bör alltför mycket blanda sig i saken, därför att det
är så svårt att skilja mellan de fall, då arbetslösheten är själfförvållad
och då den är oförvållad.
Jag ber, herr talman, sålunda att få vidhålla mitt yrkande.
Grefve Hamilton: Herr talman! Jag ber att såsom landtman
få taga afstånd från den uppfattning, som här gjort sig gällande i
dag, att denna fråga skulle vara en stridsfråga mellan å ena sidan
landtbruket och å andra sidan industrien och arbetarne. Jag tror
icke, att arbetslösheten har någonting vidare att göra med själfva
landtbruket, ty de arbetare, som äro utsatta för den arbetslöshet, för
N:o 54. 44
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. utredning hvilken behöfves försäkring, äro synnerligen olämpliga att tagas i
arbetstöfheten.jolc^T[1^e^s tjänst, och jag tror icke, att landtmännen skulle vara
i Sverige mnöjda med dem. Men jag skall däremot medgifva, att arbetslösheten
(Forts.) i vårt land har s'tt ursprung däri, att landtbruket blifvit försummadt
och att statsmakterna ägnat vår modernäring för små omsorger. Af
den anledningen ber jag att få taga fasta på de ord utskottets ordfö¬
rande uttalade, då han framhöll, att vi måste förena våra krafter för
att öfvervinna de svårigheter, som finnas i samhället, och jag skall
tacka honom för det yttrandet. Jag hoppas också, att han vill förena
sig med oss för att vi — jag upprepar hvad jag gång efter gång förut
uttalat i denna kammare — skola få en rättvis beskattning på lands-
' bygden.
Orsakerna till arbetslösheten äro således enligt mitt förmenande
att söka i försummelse af vår modernäring, men vi landtman behöfva
för den skull icke motsätta oss berättigade kraf från arbetarnes sida,
äfven om de icke ha med landtbruket att göra.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag kan väl förstå, att
i en sådan fråga som den här föreliggande det kan vara skäl i att
den ena näringen söker räcka den andra handen och att det icke kan
vara oberättigadt att i viss mån påkalla statens mellankomst för att
lindi-a den nöd, som arbetslösheten förorsakar. Men jag kan icke vara
med på ett skrifvelseförslag, så affattadt som det här föreliggande, och
jag undrar, om icke konsekvenserna af ett dylikt förslag till och med
skulle gå längre än utskottet själfit möjligen afsett. Utskottet hem¬
ställer nämligen om en skrifvelse till Kungl. Maj:t angående en »ut¬
redning rörande arbetslösheten i Sverige samt rörande försäkring mot
dennas ekonomiska följder». Utskottets hemställan går således icke
ut på åstadkommandet af eu försäkring för att förekomma den nöd,
som arbetslösheten skulle medföra, utan det talas blott om en försäk¬
ring »mot arbetslöshetens ekonomiska följder». Detta är något, som
jag åtminstone icke förstår meningen med. Är det meningen, att de,
som drabbas af arbetslöshet, skola genom en dylik försäkring ha i alla
afseenden full ersättning för den ekonomiska förlust, som med arbets¬
lösheten vållas den, som träffas af en sådan olycka?
På grund af hvad jag nu i korthet anfört, anhåller jag att få
yrka afslag på utskottets hemställan.
Herr Wavrinsky: Herr talman! Blott en replik eller två!
Jag ber att först till mina vänner landtmännen, hvilkas ställning till
denna fråga jag väl förstår, få rikta en erinran rörande en sak, som
icke tyckes ha blifvit beaktad. Det ser ut, som om landtmännen me¬
nade, att detta helt och hållet vore en stadsfråga, en industrifråga, men
jag ber herrarne erinra sig, att i vårt land industrien flyttar allt mer
ut på landsbygden. När en kris inträffar, kommer icke äfven lands¬
bygden att då röna menligt inflytande af krisens följder och blir icke
för de landskommuner, där industrien bedrifves, vådan större än den
måhända blir för stadssamhällena, emedan de förra i allmänhet endast
bestå af folk med små resurser, som följaktligen ha mindre förmåga
45 N:o 54.
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
att möta följderna af den arbetsnedläggelse och allt det öfriga, som Ang. utredning
en kris för med sig. Jag ber herrar landtmäu erinra sig, att denna
våda hotar livilket samhälle som helst och att det är skäl i att i tid; Sverige m.
möta den, innan den hunnit taga allt för stor omfattning. (Forts.)
Jag förstår däremot icke den senaste talarens fråga om hvad man
menar med en försäkring mot arbetslöshetens ekonomiska följder. Det
har väl framgått af motiveringen till min motion och af den debatt,
som här förts, att det gäller de ekonomiska följder, som drabba de
arbetslösa, den nöd, hvarunder de lida, förlustiga sin arbetsförtjänst,
en nöd, som ofta är så stor, att det kan vara fråga om att de icke
ens ha medel till sitt lifsuppehälle. Detta synes mig tydligen ha fram¬
gått af motiveringen till min motion och af utskottets betänkande lika
väl som af öfverläggningen, hvarför det icke borde vara något tvifvel
om den saken.
För mig har det varit ett hufvudmotiv, då jag väckt motionen,
att undanröja en af de förnämsta orsakerna till det sociala missnöjet
och den ovilja, som skapas därigenom, att en person känner med sig,
att han oförvållad^ på grund af samhällets bristande organisation, lider
en nöd, som bringar honom till tiggarstafven. Och jag vill nu erinra
om att det icke blott är fattigvården utan äfven sjukkassorna, som
draga fördel af att en arbetslöshetsförsäkring kommer till stånd. Det
understöd till arbetslöshetskassor, som här föreslås, har kallats arbets-
Yåshetsförsäkring. Det beror därpå att, när frågan först uppkom, i
Tyskland, man inriktade sig på obligatorisk arbetslöshetförsäkring en¬
ligt samma principer som gällde för öfriga arter af arbetareförsäkring,
som man förut hade i Tyskland. Det visade sig dock, att tiden icke
var mogen för eu så vidtgående lösning af frågan. Därför började
man med att slå in på den väg, som jag bär velat anvisa, och jag
hoppas, att landtmännen skola med klar blick på denna samhällsfråga
icke ensidigt betrakta den utan kunna ge sin röst åt ett förslag, som
jag är öfvertygad om att de vid närmare eftertanke finna vara en vik¬
tig samhällsangelägenhet.
Öfverläggningen var härmed slutad. 1 öfverensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på afslag å såväl
berörda hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja
godkänd. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 25, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
N:o 54. 46
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Ang. utredning Vinner Nej, bär kammaren afslagit såväl utskottets berörda hem-
arbetsiöshltenställan s0™ den i ämnet väckta motionen.
i Sverige m. m. Voteringen utvisade 129 ja mot 85 nej, hvadan utskottets hem-
(Forts.) ställan af kammaren bifallits.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdra»
af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 9.
Ang. “ndringur A föredragningslistan var härefter uppfördt bevillningsutskottets
förordningen betänkande, n:o 25, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner dels
m. m. °P ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående bevill¬
ning af^ fast egendom samt af inkomst den 13 september 1907, dels
ock angående en inkomstskatt att upptagas i riksstaten för år 1910.
Efter uppläsandet af utskottets i punhten 1) gjorda hemställan
begärdes ordet af
Herr Branting, som yttrade: Såsom herrarna finna, har jag
gentemot detta utlåtande i eu punkt anmält en reservation, som går
ut på, att man skulle möjliggöra eller rättare sagdt icke genom Riks¬
dagens beslut afskära möjligheten för en vetenskaplig granskning af
det värdefulla material, som ligger i själfdeklarationerna, äfven utom
de fall, där dylik granskning förutsattes kunna ske af vederbörande
ämbetsverk på föranstaltande direkt af Kungl. Maj:t. Emellertid har
jag öfvertygat mig om, att det för närvarande icke finnes den minsta
utsikt att komma längre i detta afseende, än Kungl. Maj:t bar före¬
slagit, och att den förskräckelse, som finnes på många håll för att
dessa uppgifter skola på något sätt kunna lämnas ut till andra, äu
Kungl. Maj:t förordnat, är så stor, att man skulle riskera det hela
genom att söka drifva denna sak allt för långt. Jag har därför velat
nöja mig med att anteckna min reservation i denna punkt under den
förhoppning, att det i smom tid skall bli möjligt att i detta afseende
vinna nödig utvidgning, så att den vetenskapliga forskningens fulla
ljus måtte kunna falla äfven på dessa inkomstförhållanden, som före¬
ligga i själfva deklarationsuppgifterna.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkten 2).
Lades till handlingarna.
Punhten 3).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 4) och 5).
Lades till handlingarna.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
47 N:o 54.
§ 10.
Vidare företogs till behandling Andra Kammarens andra tillfälliga Ang. beatäm-
utskotts utlåtande, n:o 26, angående väckt motion om ändring af låsa- mels°™je’ 0'
rettsstadgans bestämmelser rörande tillsättandet af underläkare vid ailaättandet af
lasarett. underläkare
vid lasarett.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 205, hade herr
Jansson i Djursätra m. fl. föreslagit, att Riksdagen måtte besluta att
i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i nu gällande
lasarettsstadga, att lasarettsdirektion, som så önskade, måtte erhålla
rätt att med legitimerad läkare träffa aftal om underläkaretjänstens
bestridande under en tid ej öfverstigande fem och ej understigande
tre år, med uppsägningstid å ömse sidor och med rätt för direktio¬
nen att för den sålunda antagne läkaren utfärda förordnande.
Utskottet hemställde, att Andra Kammaren för sin del i anled¬
ning af förevarande motion, n:o 205, ville besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i nu gällande lasarettsstadga,
att medicinalstyrelsen erhölle rätt att på framställning af lasaretts¬
direktion, oaktadt formellt kompetent sökande anmält sig, medgifva
förnyadt ledigförklarande af underläkartjänst.
Häremot hade reservation afgifvits af herr Magnusson i Salstad,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den förevarande
motionen.
Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter
Herr Magnusson i Salstad yttrade: Såsom herrarna sett, har
jag icke kunnat biträda det beslut, till hvilket utskottet har kommit,
hvarför jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall
till den i ämnet väckta motionen.
Vidare anförde:
Herr Kjellberg: Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan i förevarande betänkande och blott nämna
ett par ord till motivering därför, utöfver hvad som står i utskottets
utlåtande. Det är nämligen så, att motionärerna ha framhållit, att det
förord, som det tillkommer vederbörande lasarettsdirektion att afgifva,
skulle vara i de flesta fall betydelselöst. Detta är, som man kan för¬
stå, en ganska viktig punkt i motionärernas argumentering. Nu för¬
håller det sig emellertid icke på detta sätt, det har utskottet redan
påpekat. Men jag kan ytterligare bestyrka detta genom att säga, att
jag gjort mig en ganska stor möda med att gå igenom alla de under¬
läkareutnämningar vid lasaretten, som ägt rum från 1904 till 1908,
och uppgår deras antal till 91. I dessa 91 fall har det händt en enda
gång, att medicinalstyrelsen har utnämnt eu af de tre föreslagna, som
icke var förordad, och detta på den grund, att direktionen hade för-
Ji:o 54. 48
Onsdagen den 5 'Maj, f. m.
Ang. bestäm- ordat en af de sökande, som i meriter var betydligt underlägsen den
melserna ro- { första rummet uppförde. H
tillsättande af . Wa enligt mm mening en af de kraftigaste anmärkningar, som
underläkare motionärerna kunnat gorå mot de nuvarande förhållandena, just skulle
Vid lasarett, ligga i denna af dem åberopade omständighet, bar jag i korthet velat
(Forts.) nämna detta såsom ett ytterligare stöd för utskottets hemställan.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman, mina herrar! Anled¬
ningen till att denna motion väckts, är den, att sedan lasarettsväsen-
det pa landsbygden numera i allmänhet är synnerligen väl ordnadt
och detta a. sin sida kraft ofantligt stora kostnader, så är det gifvet-
vis nödvändigt, att äfven lasarettsvården, hvad läkarna beträffar, kan
utöfvas på. det mest sorgfälliga och mest betryggande sätt, så att den
stora allmänheten, som är i behof af lasarettsvård, kan hysa det stör¬
sta möjliga förtroende för denna sjukvård. I allmänhet kan man säga,
hvad chefsläkarna å lasaretten beträffar, att de äro ypperliga läkare
och ha tillvunnit sig berättigad! förtroende. Men på de större lasa¬
retten, där sjukvården kräfver icke blott en lasarettsläkare utan också
en biträdande läkare, där har det ganska ofta visat sig vara förenad!
med störa svårigheter att kunna få just underläkarebefattningarna be¬
satta på ett tillfredsställande sätt. Åtminstone har det varit förhål¬
landet i det län jag tillhör, att det många gånger varit mycket svårt
och förbundet med rätt stora olägenheter att kunna få dessa tjänster
besatta, såsom man hade önskat och hoppats.
Vi ha i vårt län gjort ganska stora uppoffringar för lasarettsvä-
sendet. .Vid två af våra lasarett förefinnes behof af underläkare, och
det tredje laserettet inom länet är numera tillbyggdt och utvidgadt, så
att äfven där med allra snaraste kräfves tillsättande af en underläkare¬
tjänst. Under sådana förhållanden är det gifvet, att lasarettsdirektio-
nen lika litet som landstinget kan med likgiltighet åse, huruvida lasa-
rettsläkarevarden kan med nuvarande anordningar utöfvas på det mest
sorgfälliga och effektiva sätt, till den lidande allmänhetens största
nytta och på samma gång, såsom redan är nämndt, under förökadt
förtroende från allmänhetens sida gentemot denna läkarevård.
När det gäller att besätta underläkaretjänst vid ett lasarett, har
enligt .gällande lasarettsstadga lasarettsdirektionen att annonsera plat¬
sen ledig, och sedan detta är gjordt, har samma direktion att till me¬
dicinalstyrelsen öfverlämna de inkomna ansökningshandlingarna, och
den har därvid äfven befogenhet att afgifva förord för någon af de
sökande till ifrågavarande plats. Men därefter är det medicinalsty¬
relsen, som helt och hållet har bestämmanderätten och utnämner den
af de sökande, som menicinalstyrelsen finner vara lämplig. Är det då
flera sökande och dessa äro lämpliga för befattningen, möter det icke
någon svårighet att få saken ordnad till allmän belåtenhet. Men nu
för tiden visar det sig ofta, att det är ganska svårt att få ett flertal
sökande till sådana befattningar. Ibland händer det, att det icke finns
någon sökande, ibland blott en å två. Emellertid, då det endast är
ett fåtal sökande, kan det ej sällan inträffa, att ingen af dem befinnes
vara lämplig för befattningen. I sådant fall har lasarettsdirektionen
för sin del ingen rättighet att skaffa en biträdande läkare på det sätt,
49 N:o 54.
Onsdagen den 6 Maj, f. ra.
som direktionen kan finna vara lämpligast, utan direktionen är bunden An0■ bestäm-
ni lasarettsstadgans föreskrifter och är tvungen att underkasta sig de me,serna rö~
bestämmelser, som medicinalstyrelsen för sin del föreskrifvit. Äfventnusttaniet af
om de sökande till en underläkarbefattning äro sådana, att det är underläkare
alldeles påtagligt, att de icke äro lämpliga för befattningen i fråga, vid lasarett.
men de blott äro legitimerade läkare, så ha de rättighet att blifva (Forts.)
uppförda på förslaget, lasarettsdirektionen nödgas gifva åt endera sitt
förord, och medicinalstyrelsen har befogenhet att utfärda förordnande,
äfven om, som sagdt, denne uppenbarligen är olämplig för befatt¬
ningen.
Det är endast för att råda bot på denna svårighet, som vi väckt
vår motion. Och jag önskar därför tro, att kammaren betraktar denna
sak så opartiskt som möjligt, då det ju icke heller är någon politisk
fråga, där det ena partiet af motvilja mot det andra icke skulle vilja
behjerta den sak, som föreligger. Det är här icke heller fråga om
någon särskild fördel för lasarettsdirektion eller för landsting, som har
att bekosta sjuk vårdsanstalterna, utan afsikten och syftemålet är uppen¬
barligen endast att för lasarettstjänsten kunna erhålla de allra bästa
och lämpligaste underläkare.
Nu säger visserligen utskottets ärade ordförande, att ehuru de
af motionärerna påpekade svårigheterna icke äro så afsevärda, har ut¬
skottet likväl i klämmen föreslagit en skrifvelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om sådan ändring i nu gällande lasarettsstadga, att medici¬
nalstyrelsen erhåller rätt att på framställning af lasarettsdirektion,
oaktadt formellt kompetent sökande anmält sig, medgifva förnyadt
ledigförklarande af underläkartjänst.
Ja, detta är godt och väl och erkännes äfven som ett litet till¬
mötesgående, men lasarettsdirektionen skulle ju ändå få gå den gamla
vägen och nödgas taga mot den läkare, som medicinalstyrelsen för¬
ordnar. Det är dock detta, som vi för vår del funnit i många fall
vara förenadt med svårigheter och som ofta ledt till ett snart sagdt
olidligt tillstånd.
Jag kan ej heller underlåta att påpeka, att utskottet gifvit utlå¬
tandet en sådan motivering, att däraf synes framgå, såvidt jag förstår,
att utskottet betraktat biträdande lasarettsläkarbefattningen mera ur
läkarsynpunkt än ur allmänhetens, och att utskottets resonemang
synes mig hvila på den uppfattningen, att allmänheten är till för läka¬
rens skull. Utskottet säger ju bland annat: »Underläkartjäusterna
vid länslasaretten äro att anse såsom utbildningsplatser för 'blifvande
lasarettsläkare, och om äfven de större länslasaretten ställa helt andra
kraf på sina chefläkares utbildning, än som kan tillgodoses genom
tjänstgöring såsom underläkare vid icke-kliniska sjukhus, så rekryteras
dock de mindre länslasarettens och sjukstugornas läkare hufvudsak¬
ligen ur denna grupp af underordnade tjänsteläkare, och redan ett års
tjänstgöring såsom underläkare ger åtminstone formell kompetens till
lasarettsläkartjänst». Och det heter vidare: »Bland tjänsteläkarna i
riket gå sträfvandena alltmer ut därpå, att medicinalstyrelsen skall
vara den myndighet, från hvilken de erhålla sina fullmakter och utan
hvilkens hörande de icke kunna skiljas från sina befattningar i kom¬
muns eller institutions tjänst».
Andra Kammarens Prot, 1909. N:o 54.
4
Nso 54. 50
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. bestäm- Nu veta vi, att, hvad beträffar städerna, de i allmänhet ha rätt
melserna ro- tillsätta sina stadsläkare, och äfven ha de i allmänhet rätt att ge-
... ™nd‘ ,nom särskild myndighet utnämna sina sjukhusläkare och att med dem
1 underläkare träffa aftal. Men utskottet säger nu, att läkarkårens diktan och tråk¬
ig lasarett, tan går ut på att blifva befriad ifrån sin skyldighet att bero af kom¬
forts.) ' munerna och i stället endast ha med medicinalstyrelsen att skaffa.
Jag tror, att det är på tiden att man vakar öfver att en sådan rikt¬
ning icke alltför mycket får göra sig gällande, ty detta sträfvande
skufle utan tvifvel icke vara till fromma för den stora allmänheten,
som behöfver läkarvård.
Slutligen vill jag erinra därom, att vi i motionen endast begärt,
att, där det faller sig svårt att efter den nu gällande ordningen be¬
sätta underläkartjänsterna, eu lasarettsdirektion, som sådant önskar,
skulle få rättighet att själf uppgöra med legitimerad lämplig under¬
läkare om öfvertagande af befattningen samt utfärda förordnande för
honom. Då lasarettsdirektionen ju är utsedd af vederbörande lands¬
ting och sålunda är eu myndighet, som man borde kunna tilltro att
hafva någon omdömesförmåga, och då den dessutom är biträdd af lasa-
rettsläkaren, som väl bör kunna anses vara särskilt sakkunnig och
skicklig att bedöma den ifrågasatte underläkarens kompetens, ha vi
icke ansett det föreligga någon fara för att den af lasarettsdirektionen
utnämnde biträdande lasarettsläkaren för uppdraget icke skulle vara
tillräckligt kvalificerad. Då hvad vi sålunda ifrågasatt icke synes oss
vara för mycket begärdt och icke heller, såvidt vi förstå, kunde med¬
föra någon skada för vare sig läkarne eller för allmänheten, så hem¬
ställer jag, herr talman, om bifall till motionen.
I detta anförande instämde herrar Månsson, Bogren och Larsson
i Gallslad.
Herr Kjellberg: Herr talman! Den ärade motionären uttalade
den förhoppningen, att denna fråga icke skulle behandlas ur partipoli¬
tisk synpunkt. Jag kan knappast förstå, att han slungade in en så¬
dan tanke i diskussionen om detta ärende. Det borde väl icke falla
nåo-on in att behandla en humanitär fråga sådan som denna från parti¬
synpunkt. Jag skulle mera förstått honom, om han sagt, att utskottet
velat se frågan ur läkarpolitisk synpunkt. Så är emellertid icke för¬
hållandet. Utskottet har framhållit, att för att lasaretten skola få goda
chefläkare, hvilket motionären också säger vara det viktigaste, dessa
senare måste få eu god utbildning. Det är ur den synpunkten vi
framhållit, att underläkarplatserna vid lasaretten äro utbildningsplatser
för blifvande lasarettsläkare. Men då motionären hoppas att genom
det af honom föreslagna arrangemanget få bättre underläkare vid läns¬
lasaretten i allmänhet, har utskottet fäst uppmärksamheten därpå, att
länslasaretten icke kunna få högre kvalificerade underläkare, därför
att de läkare, som ämna fortsätta på lasarettsbanan, gå såsom under¬
läkare vid de kliniska lasaretten för att få vederbörlig utbildning.
Vill herr Jansson i Djursätra påstå, att det endast är ur läkarsynpunkt
vi framhålla detta? Nej, det är just för allmänhetens skull vi uttalat
oss för att lasarettsläkarnas utbildning skall bli så god som möjligt.
51 N:o 54.
Onsdagen den 5 Maj, f. in.
Nu bär motionären antagit, att därigenom, att man ändrar lasa-
rettsstadgan i den riktning, som han önskar, länslasaretten lättare
skulle få tillgång på underläkare. Därpå bar utskottet tagit sig fri¬
beten tvifla i högsta grad. Det är nämligen icke på den saken det
beror, huruvida man lättare får läkare till lasaretten eller icke. Men
livad motionären bar rätt i är hans påstående, att den nu gällande
lasarettsstadgan gör utnämningsvägen alltför lång. Det tager för
lång tid att få underläkare, det medgifver jag att motionären bär rätt
i, och någon afkortning därvidlag skulle ju kunna vinnas genom hans
förslag. Men detta är den enda punkt, hvari jag ger honom rätt, och
i utlåtandet är framhållet, huru svårt det är att ordna denna sak.
Vidare framhålles det, att den långa utnämningstiden icke beror en¬
samt på lasarettsstadgan, utan äfven på andra stadganden.
Sakens förhistoria är den, att Skaraborgs läns landsting hade
skrifvit till medicinalstyrelsen och begärt att få den åsyftade ändringen
till stånd, en ändring, som medicinalstyrelsen icke kunde gå med på
ungefär af samma skäl, som utskottet framhållit. Nu har herr Jans¬
son vidrört förhållandet mellan läkarne och de kommuner eller insti¬
tutioner, som anställt dem, hvarom utskottet sagt, att tjänsteläkarne
alltmer sträfva efter att få sin utnämning i sista hand afgjord af me¬
dicinalstyrelsen.
Motionären tyckes emellertid icke rätt förstått utskottets resone¬
mang i denna punkt. När det gäller stadsläkare och extra provin¬
sialläkare, så representera de ifrån statens synpunkt ett statsintresse,
nämligen den allmänna hälsovården contra lokala (ekonomiska) in¬
tressen. Det ligger därför både i det allmännas och läkarnes intresse,
att dessa icke kunna tillsättas och afskedas utan medicinalstyrelsens
hörande. Det är icke någon bestämmelse, som utfärdats, såsom herr
Jansson tyckes tänka sig, för att skydda läkare, som icke vore värdiga
att behållas, utan det är för att tillgodose det allmännas intresse gent¬
emot det lokala intresset, då man af ekonomiska eller andra skäl icke
velat gå med på sådana sanitära anordningar, som läkarne föreslagit.
Jag har velat säga detta för att bemöta motionärens påstående i
denna del och förklara, hvarför sträfvandena gå och böra gå i den
riktning, som utskottet angifvit.
Hvad beträffar lasarettsläkarne, är jag enig med motionären därom,
att man har rättighet att ställa stora kraf äfven på underläkarne, men
då motionärerna hafva gått ut därifrån, att medicinalstyrelsen skulle
påtvinga direktionerna läkare, som de icke vilja hafva, helt enkelt på
den grund att stadgan är skrifven så, som den är, så måste jag upp¬
repa hvad jag i mitt föregående anförande visat, nämligen att medi¬
cinalstyrelsen en gång i 91 fall har frångått förordet; men, märk väl,
icke förslaget, hvilket medicinalstyrelsen haft rätt till enligt stadgan.
Nu har nyss inträffat ett fall, och det är egentligen det, som mo¬
tionärerna hafva tänkt på. En lasarettsdirektion hade till en under-
läkartjänst två sökande, hvilka direktionen icke ville hafva, och därför
anhöll direktionen hos medicinalstyrelsen att få förklara tjänsten på
nytt ledig. Detta vägrade medicinalstyrelsen, därvid följande lasaretts¬
stadgan. Men det arrangerades sedan så, att sökandena trädde till¬
baka, och platsen förklarades därefter på nytt ledig. Jag tror, att la-
Ang. bestäm¬
melserna rö¬
rande till¬
sättandet af
underläkare
vid lasarett.
(Forts.)
N:o 54.
Ang. bestäm¬
melserna rö¬
rande till¬
sättandet af
underläkare
vid lasarett.
(Forts.)
52 Onsdagen den 6 Maj, f. m.
sarettet också nu fått en underläkare, som direktionen har all anled¬
ning att vara nöjd med. Det är således, enligt min uppfattning, ett
enda hak, som finnes, och som ju kan ändras — och det är, att medi¬
cinalstyrelsen kan på grund åt' läsår ettsstadgans bestämmelser blifva
tvungen att utnämna eu läkare, som, ehuru formellt kompetent, dock
kan vara olämplig. Och det är därför, som utskottet i sin kläm före¬
slår en ändring af läsarettsstadgan.
Utskottet har dessutom påpekat, hvilka fördelar det kan ligga
uti att medicinalstyrelsen i sista hand afgör ärendet, Då för någon
tid sedan en lasarettsdirektion begärde underläkarförordnande för en
medicine licentiat, som var ensam sökande och om hvilken medicinal¬
styrelsen hade bättre kännedom än direktionen, så vägrades förord¬
nande — någonting, som direktionen i detta fall torde vara medicinal¬
styrelsen tacksam för. Nu erkänner utskottet, att medicinalstyrelsen i
de flesta fall har bättre personlig kännedom om sökandena än en di¬
rektion, men att fall kunna förekomma, då en lasarettsdirektion har
bättre kännedom om sökandenas kvalifikationer än medicinalstyrelsen;
och just därför är det, som utskottet föreslår sådan ändring i stadgan,
som det står i klämmen.
Nu bör man vidare, såsom det står i slutet af utskottets utlå¬
tande, taga hänsyn till ytterligare skäl att icke för närvarande göra
en så pass vidlyftig ändring i det system, som eljest följes vid under¬
läkares tillsättande — det är den stora frågan om det s. k. »praktiska
årets» införande i Sverige, d. v. s. den obligatoriska sjukhustjänstgö¬
ringen för de blifvande tjänsteläkarna i landet. Denna reform skulle
naturligtvis göra, att länslasaretten komme att få god tillgång på as¬
sistenter åt sin chefläkare. Detta är en fråga, som för närvarande
hvilar under Kungl. Maj:ts pröfning.
Jag ber därför att, alldeles bortsedt från hvarje partipolitisk syn¬
punkt och alldeles bortsedt från de kraf, som endast skulle vara upp¬
ställda från läkarsynpunkt, få yrka bifall till den hemställan, som
utskottet gjort, bland annat, på den grund att det förslag, som motio¬
närerna kommit med, ovillkorligen måste medföra en omkastning uti
de förhållanden med afseende å anställande af tjänsteläkare här i ri¬
ket, som hittills varit vanliga och som stå i öfverensstämmelse med
den riktning, i hvilken sträfvandena för närvarande gå. Icke för lä¬
karnas skull, utan för den stora allmänhetens skull, som önskar väl
utbildade läkare, ber jag att få vidhålla mitt yrkande.
Med herr Kjellberg förenade sig herrar Vahlquist och Hellberg.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr tal¬
mannen gifvit propositioner å de därunder gjorda yrkandena, blef ut¬
skottets hemställan af kammaren bifallen; och skulle jämlikt 63 §
riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
Första Kammaren.
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
63
N:o 54.
8 11. Ang. etate-
n . förvärf af
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 27, i aktiebolaget
anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen i fråga Tarrekaises
om förvärfvande för statens räkning af aktiebolaget Tarrekaises malm- malm~ och
och magnesitfyndigheter i Norrbottens län, föredrogs härpå; och läm- färdigheter.
nades därvid på begäran ordet till motionären
Herr Zimdahl som anförde: Herr talman, mina herrar! Då, såsom
kändt, Första Kammaren har afslagit en liknande motion som min, och
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott nu har afstyrkt min motion,
så är det naturligt, att det icke finnes utsikter att vinna framgång för
densamma.
Jag får dock säga, att jag icke har bringats från den öfvertygel-
sen, att nu kanske den rätta tidpunkten vore inne att staten förvärf-
vade sig rätten till ifrågavarande mineralfyndighet.
Det skulle också hafva varit frestande att inlåta sig på en kritik
af hvad utskottet anfört i vissa delar. Men då detta endast skulle
vara ägnadt att framkalla kanske eu längre diskussion här, som skulle
förlänga dagens långvariga förhandlingar, skall jag af grannlagenhets-
skäl, herr talman, icke tillåta mig att göra något yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Härefter förelåg till afgörande statsutskottets utlåtande n:o 123, Ang. förord-
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående löne-
reglering för öfverstyrelsens för rikets allmänna läroverk chef och leda- läroverk»-
möter samt vaktmästare. öfverstyrelsen.
Vid föredragning af mom. a), angående stat för öfverstyrelsen för
rikets allmänna läroverk, begärdes ordet af
Herr vice talmannen: Det är icke för att motsätta mig hvad
utskottet här hemställt, som jag tagit mig friheten att begära ordet,
utan det är för att lämna herr statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet tillfälle att afgifva eu upplysning, som jag tror skulle
vara värdefull för många.
Som bekant, skola enligt gällande föreskrift öfverdirektören och
läroverksråden tillsättas medelst förordnande på 5 år. Nu har till
mångas stora förundran efter öfverdirektören Ernst Carlsons frånfälle
regeringen vidtagit den åtgärden att tillsätta platsen såsom öfverdi¬
rektör tills vidare intill slutet af innevarande år — således ett bestämdt
afsteg från de af Riksdagen fastställda bestämmelser.
Jag för min del förstår naturligtvis full väl, att någou gång nöd¬
vändigheten kan fordra, att ett förordnande tills vidare, för någon kort
tid, gifves och det såväl vid anställningar, som äro fullständigt fasta,
som vid anställningar, för hvilka stadgats sådana bestämmelser, som
jag här har omnämnt.
Men det är påtagligt, att eu sådan egendomlig åtgärd, som här
vidtagits, måste hafva någon alldeles särskild anledning; och som åt-
N:o 54. 54
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. förord¬
nandet af
chef för
läroverks-
öjversUjrelsen.
(Forts.)
gärden väckt både undran och en viss oro, tror jag, att jag handlat
rätt i att, genom omnämnande här af saken, lämna ett tillfälle till
upplysning och förklaring.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammar¬
skjöld: Herr talman, mina herrar! Det är ganska lätt att gifva svar på
den af vice talmannen framställda frågan. Med detta års utgång slu¬
tar den första 5-årsperiod, för hvilken läroverksstyrelsen har varit ut¬
sedd. Innan detta års utgång måste därför ny läroverksstyrelse blifva
utsedd, vare sig de nuvarande eller andra ledamöter. Att vidtaga den
åtgärden att, när nu öfverdirektörstjänsten genom innehafvarens död
var ledig, genast utse en ny öfverdirektör för 5 år har jag icke tänkt
mig alls kunna vara meningen. Jag har tagit för alldeles afgjordt,
att öfverstyrelseus alla medlemmar borde förordnas på en gång för 5
år, och att detta skulle ske innan detta års utgång — hvilken tid kan
jag ännu icke säga, men ännu har det varit för tidigt att göra det.
Det har icke fallit mig in, att man redan nu skulle tillsätta eu
öfverdirektör för 5 år, utan jag har ansett, att man borde spara där¬
med, tills hela öfverstyrelsen skulle utses.
Herr vice talmannen: Det är lätt att gifva en förklaring, sade
herr statsrådet. Ja, det kan ju så vara, men det är kanske svårare
att afgifva en riktig förklaring. Jag vill beträffande den förklaring,
som herr statsrådet nu afgaf, bedja få anmärka, att den förundrar mig
nästan ännu mera än själfva åtgärden. Jag har aldrig någonsin före¬
ställt mig, att de föreskrifter, som i detta fall äro gifna, skulle kunna
tolkas på det sättet, att öfverstyrelsen betraktades såsom en enda sam¬
manhängande klump, om jag så får uttrycka mig, hvilken ovillkorligen
skall afgå och tillsättas på en gång. Därtill tror jag icke att bestäm¬
melserna gifva någon anledning. Ett sådant förfarande skulle ju ock
vara i hög grad opraktiskt, ty man skulle ju därigenom ovillkorligen
afklippa all tradition inom verket, och detta kan, såvidt jag förstår,
icke vara till den ringaste nytta, utan tvärtom till stor skada. Jag vill
således för min del säga, att jag icke är tillfredsställd med den läm¬
nade uppgiften, hvars brist på fullständig korrekthet snarare gifver
mig anledning att tro, att själfva orsaken till åtgärden ej heller varit
fullt korrekt.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammar¬
skjöld: Jag vill med afseende å hvad herr vice talmannen senast yt¬
trade endast afgifva den bestämda förklaring, att mig har det icke
fallit in, att någon annan åtgärd kunde vidtagas än den som blifvit
vidtagen.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
hemställan.
Mom. b)—e).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
55 N:o 54.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
§ 13-
Statsutskottets härpå föredragna utlåtande n:o 124, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående omorganisation
af högre lärarinneseminariet i Stockholm, blef af kammaren godkändt.
§ 14.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfördt statsut-^ny.tanatorie-
skottets utlåtande n:o 125, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående anordnande af sanatorievård åt vissa stats-
tjänare.
Mom. a) och b).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Uti mom. c) hade utskottet beträffande en af herr Leander väckt
motion, n:o 232, om beredande af fri sanatorievård åt jämväl vakt-
betjänte vid fångvården hemställt, att motionen icke för närvarande
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Efter föredragning af momentet lämnades på begäran ordet till
Herr Leander, som yttrade: Jag ber att få tacka statsutskottet
för det välvilliga sätt, på hvilket det behandlat min motion, och för
löftet att, om den återkommer, behandla den med ännu större välvilja.
Men från min synpunkt sedt hade det varit bättre, om utskottet redan
nu kunnat tillstyrka bifall till motionen och detta blifyit Riksdagens
beslut. De af fångvårdspersonalen, som äro nog olyckliga att lida af
tuberkulos, hade då haft säker utsikt att komma i åtnjutande af den
vård de behöfva. Att det inom kåren tinnes sådana, som äro behäf¬
tade med denna svåra sjukdom, har jag i min motion omnämnt, och
sedan jag aflämnat motionen, hafva ingångna meddelanden ytterligare
bekräftat detta. Emellertid finner jag det öfverflödigt att nu redogöra
för dessa meddelanden. Då tuberkulos är en sjukdom, som tyvärr
härjar inom alla åldrar och samhällsklasser, lärer ingen tvifla på att
den hemsöker äfven fångvårdspersonalen, i synnerhet som deras tjänst¬
göring, såsom jag i min motion påvisat, är af sådan art, att den i sin
mån kan vara ägnad att grundlägga denna sjukdom.
Man får nu icke blott önska, utan har väl äfven anledning att
säkert hoppas, att Kungl. Maj:t och Riksdagen icke stanna, vid detta
första steg, hvarigenom sanatorievård beredes åt vissa statstjänstemän,
utan att denna förmån kommer att utsträckas till alla statstjänare,
tillhörande den s. k. betjäntklassen, och således äfven till fångvårdens
betjänte och t. ex. till tull personalen, hvilken senare personal, såvidt
angår de ordinarie, är genom Kungl. Maj:ts skrifvelse till generaltull¬
styrelsen af den 25 november 1904 tillförsäkrad sanatorievård, men
som emellertid icke kommit med i den kungliga propositionen. Dessa,
för hvilka sanatorievård nu är beslutad, äro förut berättigade att äfven
åtnjuta fri läkarvård å allmänt sjukhus. Den sistnämnda förmånen
N:0 54. 66 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. sanatorie-har fångvårdsbetjäningen hittills vant i saknad af, men det är gifvet,
stats/jdnar™ a.^ 1Tlai1 ’cke bör g°ra någon skillnad härvidlag, utan att det bör blifva
(FortsT likställighet bland alla dessa statstjänare, och därför gäller det, såsom
det heter, att taga konsekvensen af det steg, som nu tagits. Ty här
kan man icke tilllämpa satsen, att man skall låta den, som har mycket,
få ännu mera, och låta den, som ingenting har, i fortsättningen blifva utan.
Fångvårdsmännen få väl emellertid tills vidare nöja sig med
det halfva löfte om sanatorievård, som utskottet gifvit, då det säger,
att »därest motionärens förmodan, att endast 3 å 4 platser skulle vara
för ändamålet erforderliga, visar sig riktig, det lärer vara antagligt,
att plats å sanatorium, utan utvidgning af den nu framlagda bygg¬
nadsplan, kommer att beredas nämnda antal patienter».
Jag hoppas, att detta halfva löfte skall vid förefallande behof
kunna förvandlas till helt löfte eller, med andra ord, att äfven fång¬
vårdspersonalen skall kunna komma i åtnjutande af den vård, hvarom
här är fråga.
Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.
I detta anförande instämde herrar Bissén, Lindblad, Kristensson,
Tynell och Thylander.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ lä
Ang. upp- _ Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 126,
låtande af i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande af od-
Ae(er,a'/tronö-^I1^s^'i’en^e^er a kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordli-
parker och gaste länen samt två i ämnet väckta motioner.
öfverlopp!- I en till Riksdagen afbiten, till statsutskottet för förberedande be-
marker i de handling remitterad proposition, n:o 43, af den 12 februari 1909 hade
gasttTånen KunSb MaJ:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
' öfver jordbruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva,
dels att nya upplåtelser på grund af kungörelsen angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens
län den 27 maj 1904 icke vidare finge äga rum, dels att å kronoparker
och öfverloppsmarker inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län finge på ansökan till
mindre bemedlade eller obemedlade, som ägde god frejd och gjort sig
hända för arbetsamhet och hederlig vandel samt ägde förutsättningar
för drifvande af ett mindre jordbruk, af domänstyrelsen på arrende
upplåtas sådana till odling och bebyggande tjänliga lägenheter, som
där kunde vara att tillgå, allt under förutsättning antingen att sådant
för skogens vård och bevakning funnes vara gagneligt eller att den
jord, hvars upplåtande _ begärdes, vore belägen i närheten af odlad
bygd eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt
ej mötte,
dels att vid upplåtelserna följande skulle lända till efterrättelse,
nämligen:
»att till odlingslägenhet ej mS, läggas odlingsmark till större vidd,
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
57 N:o 54.
än att lägenheten i uppodladt skick kan brukas utan nämnvärdt an- Ay. upp¬
ätande åt' legd arbetskraft; lf.tand?. nf
att. lägenhet ej må upplåtas till den, som redan äger fast egen-heter9& krono-
dom af den storlek att därå kan födas en familj, och att ej heller till parker och
samma sökande må upplåtas mera än en lägenhet'; öfoerlopps-
att odlingslägenhet, som sålunda upplåtes, skall utan kostnad för ^"^nordli"
innehafvaren noga beskrifvas, å karta affattas och å marken utstakas; l^teTänen.
att odlingslägenhet upplåtes på sjuttiofem år med innehafvaren (Forts)
förbehållen optionsrätt till förnyadt arrende vid arrendetidens slut;
att lägenhetsinnehafvaren eller hans dödsbo icke utan domänsty¬
relsens medgifvande må åt annan öfverlåta arrenderätten;
att lägenhetsinnehafvaren skall vara skyldig att från och med
sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig afgift, som
bestämmes vid upplåtelsen och sättes till 3,6 för hundrade af dels det
kapitalvärde lägenheten anses äga ouppodlad och obebyggd med den
rätt till byggnadsvirke, hvarom nedan förmäles, dels den odlingshjälp,
som på sätt nedan sägs till lägenhetsinnehafvaren kommer att utgå;
att lägenhetsinnehafvaren skall äga från kronans mark erhålla
dels efter utsyning behöfligt virke till lägenhetens åbyggnader och
nödiga hägnader samt gagnvirke till öfrigt husbehof, dels ock efter
anvisning erforderligt skogsfång till vedbrand, det senare dock före¬
trädesvis af vindfälld eller torr skog eller sådan, som i anseende till
sin beskaffenhet eljest bör för en god skogsvård afverkas;
att därest under arrendetiden uppkommer behof af större eller
flera åbyggnader än vid upplåtelsen föreskrifvits, domänstyrelsen skall
äga medgifva att lägenhetsinnehafvaren jämväl för sådant ändamål
erhåller nödigt virke från kronans mark; skolande i skriftligt tillägg
till upplåtelsekontraktet föreskrifvas, huru den nya åbyggnaden skall
vara beskaffad;
att lägenhetsinnehafvaren skall tillförbindas att, företrädesvis i
brandstodsförening för länet eller orten, där sådan finnes, för kronans
räkning ombesörja och utan afdrag å arrendet bekosta åbyggnadernas
brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde
med rätt för domänstyrelsen att, där anledning därtill förekommer,
meddela föreskrift såväl om det belopp, hvarför försäkring bör sökas,
som om den anstalt, där försäkring må äga rum;
att, om brandskada inträffar, lägenhetsinnehafvaren skall vara
skyldig att mot erhållande af brandskadeersättningen bota skadan utan
rätt att af kronan erhålla fritt virke; skolande kronan äga uppbära
brandskadeersättningen, hvilken tillhandahålles lägenhetsinnehafvaren i
den mån för byggnaden erfordras;
att om byggnad annorledes skadas och lägenhetsinnehafvaren där¬
till är vållande, denne skall vara skyldig att bota skadan utan rätt att
därtill af kronan erhålla nödigt virke;
att lägenhetsinnehafvaren skall äga rätt att under arrendetiden å
område af kronans mark, som för ändamålet anvisas, erhålla nödigt
bete för å lägenheten vinterfödda bäst- och nötkreatur; dock att, när
domänstyrelsen så påyrkar, det anvisade området må kunna utbytas
mot annat, samt att i hvarje fall från bete må undantagas mark, hvarå
i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida
märkligt intrång;
N:o 54:. 58
Ang. upp¬
låtande af
odlingslägen-
heter å krono-
parker och
öfverlopps-
marker i de
sex nordli¬
gaste länen.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
att lägenhetsinnehafvaren skall äga rätt att af allmänna medel i
odlingshjälp erhålla sjuhundrafemtio kronor, hvaraf utbetalas tredje-
.delen, då lägenhetens uthusbyggnad är färdig och godkänd, tredjedelen,
då manbyggnaden är färdig och godkänd, och tredjedelen, då minst
en hektar åker är bruten och försvarligt häfdad som åker;
att lägenhetsinnehafvaren under femton år från upplåtelsen skall
åtnjuta frihet från utlagor och onera för lägenheten;
att lägenhetsinnehafvaren vid afträdet skall lämna ifrån sig lägen¬
heten med åbyggnader och odlingar till föreskrifven omfattning i full-
godt stånd eller ersätta bristen sådan den vid afträdessyn befinnes;
att domänstyrelsen må äga att vid upplåtelsen föreskrifva de vill¬
kor, som utöfver hvad nu sagts samt hvad i allmänhet om arrende
finnes i lag föreskrifvet må kunna finnas erforderliga; samt
att innehafvare af skogstorp skall äga att efter frihetsårens ut¬
gång, därest han är berättigad till förnyad upplåtelse, erhålla torpet
på arrende under sjuttiofem år samt i öfrigt i tillämpliga delar på de
villkor, som föreskrifvits rörande ofvannämnda odlingslägenheter; sko¬
lande domänstyrelsen äga föreskrifva de jämkningar i upplåtelsevill¬
koren, som må finnas nödiga.»
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft två
inom kamrarna väckta, till utskottets förberedande handläggning öfver-
lämnade motioner, däri hemställts
af herr Juhlin-Bann felt i motionen n:o 60 inom Första Kamma¬
ren, att Riksdagen ville besluta följande ändringar i de i Kungl. Majrts
nådiga proposition n:o 43 föreslagna bestämmelser angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nord¬
ligaste länen:
»1) att odlingslägenheter må upplåtas endast i närheten af byg¬
den eller på större, till ett flertal lägenheter tillräckliga odlingsvärda
marker, hvilka, om större torrläggningsåtgärder äro erforderliga, böra
i förväg på statens bekostnad förses med erforderliga hufvud- och
afloppsdiken;
2) att såväl vid bestämmande af plats för lägenheten som vid
uppgörande af ritningar till för densamma erforderliga byggnader af
vederbörande länsstyrelse eller hushållningssällskaps förvaltningsutskott
utsedd sakkunnig och med ortens förhållanden förtrogen person bör
biträda;
3) att det kontanta understöd, som arrendatorn äger uppbära,
må uppgå till det belopp, hvarmed de färdiga husens vid syn upp¬
skattade värde understiger värdet af det honom lämnade timret;
4) att rätt fastställes för domänstyrelsen att efter uppsägning
återtaga upplåten lägenhet;
5) att lägenhetsinnehafvaren vid afträde af lägenheten må åt¬
njuta full ersättning för värdet af det af honom på densamma gjorda
odlings- och förbättringsarbetet;
6) att ärende rörande sådan upplåtelse, hvarom här är fråga, må
kunna afgöras af vederbörande revirförvaltare eller öfverjägmästare,
utan att domänstyrelsen må behöfva besluta annat än i afseende på
sådana bestämmelser, som böra hafva allmän giltighet i afseende på
upplåtelserna inom visst revir»;
59 Ji:o 54.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
och :if herr Ström i Transtrand in. fl. i motionen n:o 201 inom Ang. uvv-
Andra Kammaren om följande ändringar i eller tillägg till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition: heter å krono-
»1) att upplåtelser af sådana odlingslägenheter föregås af under- parker och
sökning utaf landtbruksingenjör eller jordbrukskonsulent; öfverlopps-
2) att det kapitalvärde, efter hvilket arrendatorn skall erlägga °ror'dlif
årlig afgäld för upplåten mark och rätt till nödigt byggnadsvirke, gaste iänen%
måtte få bestämmas till högst trehundrafemtio kronor samt årliga (Forts.)
räntan å hela kapitalskulden till staten sättas lägre än 3,6 procent;
3) att, om arrendator till följd af sjukdom eller andra oförvållade
omständigheter nödgas lämna lägenheten, han då måtte tillerkännas
någon godtgörelse för sitt arbete, i den mån han till sådan ersättning
kan anses berättigad.»
Utskottets hemställan innefattade tillstyrkande af bifall till Kungl.
Maj:ts framställning med följande ändringar i och tillägg till de för
ifrågavarande upplåtelser föreslagna bestämmelser, nämligen:
»att, innan jordområde upplåtes till odlingslägenhet, genom under¬
sökning af i landtbruk kunnig person visshet skall inhämtas, att å
området finnes tillräcklig för odling lämplig mark;
att odlingslägenhet upplåtes på femtio år med innehafvaren för¬
behållen optionsrätt till förnyadt arrende vid arrendetidens slut; och
att innehafvare af skogstorp skall äga att efter frihetstidens ut¬
gång, därest han är berättigad till förnyad upplåtelse, erhålla torpet
på arrende under femtio år samt i öfrigt i tillämpliga delar på de
villkor, som föreskrifvits rörande ofvannämnda odlingslägenheter; sko¬
lande domänstyrelsen äga föreskrifva de jämkningar i upplåtelsevill¬
koren, som må finnas nödiga.»
Reservation hade emellertid afgifvits af herr Ström i Transtrand,
som ansett, att det kapitalvärde, efter hvilket arrendatorn skulle er¬
lägga årlig afgäld för upplåten mark och rätt till nödigt byggnads¬
virke borde beräknas till högst trehundrafemtio kronor; samt. att, om
arrendator till följd af sjukdom eller andra af honom själf ej förvål¬
lade omständigheter nödgades till staten återlämna upplåten lägenhet,
han då borde tillerkännas rätt till godtgörelse för sitt arbete, i den
mån han till sådan ersättning kunde anses berättigad.
Sedan utskottets hemställan föredragits, begärdes ordet af
Herr Ström i Transtrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Såsom kammaren behagade finna, har jag tillåtit mig att vid detta
utskottets betänkande foga en reservation, föranledd af en motion i
denna fråga, hvilken motion blifvit väckt af mig jämte några andra
af kammarens ledamöter. Jag anser mig därför böra med några ord
beröra de förhållanden, som föranledt oss att frambära denna vår motion.
Till en början skall jag bedja att få till statsutskottet framföra
min tacksamhet för det välvilliga emottagande motionen rönt, i det
att en del däraf blifvit fullständigt upptagen och den del, som ut¬
skottet ansett sig icke kunna upptaga, har ändock, såsom jag nyss
sade, rönt ett välvilligt omnämnande.
K:o 54. 60
Onsdagen den 6 Maj, f. m.
Ang. upp- Yi hafva nämligen i vår motion utgått därifrån, att, om man vill
låtande af uppmuntra dylikt upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker, det
hetér”åSlkrono.^r högsta vikt, att villkoren göras så billiga som möjligt. Vi hafva
parker och fruktat, att, om något maximum icke är bestämdt för det värde, hvar-
öfveriopps- till marken och byggnadsvirket kunna af vederbörande uppskattas,
marker i de denna uppskattning möjligen skulle komma att ställas så hög, att den
gast"°iånen århga afgälden därigenom skulle blifva för innehafvareu alltför be-
Fortsl ' tungande, och vi hafva därför ansett, hvilket ock blifvit i motionen
föreslaget, att den beräknade kostnaden för marken och byggnads¬
virket icke skulle sättas högre än till 350 kronor. Men då därtill
kommer det lån till belopp af 750 kronor, som nybyggaren skulle äga
att af statsmedel bekomma, skulle i alla fall den lånesumma, för hvilken
han skulle erlägga afgäld, uppgå till 1,100 kronor och den årliga af¬
gälden alltså belöpa sig till i det närmaste 40 kronor per år. Vi an-
sågo, att detta var det högsta man kunde fordra af en nybyggare,
som skall slå sig ned i dessa skogstrakter för att där bygga ett eget
hem. Det är klart, att det icke är den bästa marken, som han där
kan få till uppodling, och för öfrigt ställer det sig ganska kostsamt
för nybyggaren. Skulle nu virkeskonsumtionen beräknas i gångbart
pris, vore det icke alls omöjligt, att virket och marken skulle betinga
en kostnad af sammanlagdt 1,000 kronor, kanske äfven denna summa
i banko. Om han vidare erhåller af staten ett lån å 750 kronor,
uppgår kapitalskulden till ett par tusen kronor och sålunda den årliga
afgälden till 70 eller 80 kronor, och det är klart, att detta skulle
blifva synnerligen betungande för en nybyggare. För att en sådan
person skall kunna uppföra nödiga byggningar och vidtaga några od¬
lingar, fordras det ovillkorligen ett större kontant belopp än det som
han kan få af statsmedel. Antingen skall han upplåna dessa medel
på andra håll, ifall han icke själf äger några kontanta tillgångar,
eller också blir han alldeles urståndsatt att på det sätt, som här före¬
slagits, uppföra dessa byggnader.
Mot dessa våra skäl bär utskottet, såsom herrarne behagade finna
på sid. 39 i betänkandet, anfört, att, då det område, inom hvilket
ifrågavarande odlingslägenheter äro afsedda att upptagas, är synner¬
ligen stort, och således ä de olika orterna lägenheternas värde gifvetvis
måste växla betydligt, det vore mindre lämpligt att fastställa något
maximum, därför att detta kan på ett ställe blifva för högt och på
ett annat ställe för lågt i förhållande till i orten gällande värden.
Utskottet uttalar därför såsom sin bestämda öfvertygelse, att värde¬
sättningen kommer att ske på ett sätt, som är för arrendatorn
tillfredsställande. Ja, under den förhoppning, att så sker, är det
icke något särskilt därom att säga. Jag skall också därför hoppas
och tro, att detta äfven för framtiden måtte blifva bestämmande, och
skall därför icke tillåta mig att i denna punkt göra något särskildt
yrkande.
I vår motion liksom i den af mig afgifna reservationen har emeller¬
tid vidare framhållits, att nybyggaren bör få någon rätt till ersättning
för det arbete han nedlagt, därest han till följd af sjukdom eller
andra oförvållade omständigheter skulle nödgas till staten återlämna
lägenheten. Som herrarne finna af betänkandet, sid. 43 sjätte stycket,
61 N:o 54.
Onsdagen den 6 Maj, f. in.
så står där med afseende på lägenhetsinnehafvarens skyldigheter, att Ang. upp-
han vid afträdet skall lämna ifrån sig lägenheten med åbyggnader pell gJn_
odlingar till föreskrifven omfattning i fullgodt stånd eller ersättaAe<(,r Jå k,.ono.
bristen sådan den vid afträdessyn betinnes. Han har sålunda skyldighet, parker och
och denna är enligt mitt förmenande ganska sträng, att lämna ifrån öfverlopps-
sig lägenheten i fullgodt stånd, ocli detta kan sägas vara mycket be-
roende af hvad vederbörande därvid fordra. Däremot finnes icke ett gaste tänen
ord, som säger, att han skall ha någon rätt till ersättning i det fall, (F0rts.)
som jag här förut vidrört. Det synes därför vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, att, om en arrendator nödgas lämna sin
lägenhet, han då också måtte tillerkännas någon rätt till ersättning
för det arbete han därvid nedlagt. Jag tror för min del, att skola vi
vinna något med detta förslag, så bör det ovillkorligen göras så lindrigt
som möjligt för nybyggaren, ty vi skola tänka på att en nybyggare,
som i dessa tider slår sig ned i vildmarken, får minsann icke något
lätt arbete. För en 60 å 70 år tillbaka eller som jag minns från
min barndom, då kunde en nybyggare slå sig ned hvar som helst i
vildmarken och slå sig fram där också, men då hade han icke större
kraf på lifvet, åtminstone till en början, än att han hade en get, som
han där kunde föda •— det var hans enda husdjur — och han kunde
med ett brädskjul öfver sig börja odlingen och bryta mark i vilda
skogen. Men så är icke förhållandet i våra dagar. Äfven nybyggaren
vill nu lefva något annorlunda än då, och därför tror jag, att skola
vi vinna något här, så måste man, åtminstone från statens sida, göra
villkoren så drägliga som möjligt. Jag skulle helst önska, att staten
icke toge någonting hvarken för sin upplåtna jord eller för det bygg¬
nadsvirke, som i första hand behöfves. Jag läste helt nyligen, för
några dagar sedan, i en Stockholmstidning utaf en känd författare
ett uttalande med afseende på dessa nybyggares förhållanden, och jag
skall ta mig friheten därur anföra ett litet stycke. Det heter: »Det
är dock gifvet, att småbrukarrörelsen främst måste syfta till att bereda
obemedlade arbetare möjlighet att skapa egna hem. Däraf följer nu,
att upplåtelsen måste vara af den natur, att den ställer de minsta
möjliga kraf på den blifvande småbrukarens kassa; helst bör jorden
kunna tillträdas utan någon som helst kontant betalning. Utgifterna
för skapandet af ett småbruk äro nog stora ändå». Jag instämmer
fullkomligt i det yttrande, som här återgetts, och med hänsyn till hvad
jag sålunda nu andragit, skall jag ta mig friheten anhålla, att kammaren
måtte besluta, att i det uttalande, som utskottet här gjort och i hvilket
jag således till alla delar instämmer, måtte få till sjätte stycket fogas
ett tillägg så lydande: satt, om arrendator till följd af sjukdom eller
andra af honom själf ej förvållade omständigheter nödgas till staten
återlämna lägenheten, han då måtte tillerkännas rätt till godtgörelse
för sitt arbete, i den mån han till sådan ersättning kan anses be¬
rättigad». Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till detta mitt förslag.
I detta anförande instämde herrar Hellberg, Mörtsell, Jonsson i
Gumboda, Bromée io Billsta, Starbäck, Hedström, Karlsson i Fjäl,
Mogren, Bergman, Åslund, Janson i Bråten, Ersson, Olsson i Alfdals-
åsen, Hansson, Söderberg i Hobborn och Eriksson i Grängesberg.
N:o 54. 62
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. upp¬
låtande af
odlingslägen-
heter å krono'
parker och
öfverlopps-
marker i de
sex nordli¬
gaste länen.
(Forts.)
Herr Rehn: Herr talman! Utan att hysa förhoppning om att
någon ändring i det föreliggande, af statsutskottet tillstyrkta förslaget
.nu skulle kunna åstadkommas i den riktning, som jag önskar, har jag
dock velat begagna mig af tillfället för att få beröra några synpunk¬
ter, som jag anser värda att tagas i betraktande.
Jag syftar då närmast på själfva formen, själfva grundvillkoret
för dessa jordupplåtelser, som är, att de skola ske endast och uteslu¬
tande med arrenderätt, utan möjlighet för eu sådan lägenlietsinnehaf-
vare att någonsin kunna förvärfva äganderätten till den jord, han
odlat. Detta synes mig vara af sä allvarlig beskaffenhet och så djup¬
gående betydelse, att det kan vara fara värdt, att själfva syftet med
dessa upplåtelser därigenom kommer att till stor del förfelas.
Jag nödgas också erkänna, att ehuru jag ägnat den kungl. pro¬
positionen med därtill hörande statsrådsprotokoll ett ganska uppmärk¬
samt studium, har jag dock ej förmått finna sådana skäl, som öfver-
tygat mig om nödvändigheten, att just i fråga om odlingslägenheter
å kronojorden i Norrland man skulle vara nödsakad iakttaga sä ytterst
stor försiktighet i detta afseende, då man däremot i fråga om upplå¬
telser från kronojorden i andra delar af landet ansett äganderätten
vara den enda naturliga, den enda riktiga.
Det förefaller mig, som om båda dessa olika system, såvida de ej
lämpligast borde öfver hela landet tillämpas vid sidan af hvarandra,
lika gärna kunde komma till användning i alldeles omvänd ordning.
I mellersta och södra Sverige, där arrende-, landbo- och torparsyste-
met sedan urminnes tider varit i bruk och där dessa jordbesittnings-
former vunnit häfd och vuxit sig in i folkmedvetandet, där, tycker
man, borde det ligga närmare till hands att slå in på en sådan väg.
I Norrland däremot — ja, jag talar nu egentligen om öfre Norrland,
som jag något mera känner till — där har detta system ända till på
senaste tiden varit, om icke alldeles okändt, så dock endast i sällsynta
fall tillämpadt. Och jag tror, att de erfarenheter, man fått därom, i
synnerhet i fråga om den nya klass af näringsidkare i Norrland, som
man benämner bolagsarrendatorer, icke äro af den art, att det system,
som gifvit upphof åt desamma, förtjänar efterföljd och uppmuntran.
Sä goda tankar jag än hyser om norrlänningen i allmänhet, kar
jag dock ganska svårt att föreställa mig honom som eu duktig och
driftig kronotorpare, emedan jag tror, att detta icke öfverensstämmer
med hans skaplynne, utan så att säga står i strid med hela hans na¬
turliga läggning. Hvad han i detta afseende sträfvar efter, det är ett
eget hem på egen mark i ordets fulla betydelse, där han kan styra
och ställa efter behag, utan inblandning af tjänstemän och myndig¬
heter, som skola hålla uppsikt och kontroll öfver hans göranden och
låtanden.
Jordbrukaren och särskildt nybrukaren i öfre Norrland, i synner¬
het i de längre från kusten belägna trakterna, ha att kämpa med
sådana motigheter i fråga om klimat, jordmånens beskaffenhet, bris¬
tande kommunikationer in. m., att det kräfves en synnerlig lust och
hängifvenhet, ja, eu verklig kärlek till yrket, om detta skall krönas
med den framgång, att det skänker sin utöfvare en anständig bärg¬
ning. Men för att en sådan lust och hängifvenhet skall kunna väckas
63 N:o 54.
Onsdagen deu 6 Maj, f. in.
till lif och med verklig uthållighet göra sig gällande, är enligt min Ang. upp¬
tänka alldeles nödvändigt, att nybrukaren kan åtminstone äga hoppet
om att någon gång i framtiden uppnå en oberoende ställning ochAe<er Jå k^0"0_
blifva, som man säger, herre i eget hus. parker och
Detta synes man ha till fullo insett, då fråga är om upplåtelse öfveriopps-
för småbruk å kronodomänerna, och dock består ju den jorden till j*
stor del af redan odlad mark, som gifvetvis bör vara mera lockande ITsieTänen.
att öfvertaga på arrende än den obrutna vildmarken på de norrländ- (rorts )
ska kronoskogarna.
Jag tillåter mig här anföra några brottstycken ur statsrådsproto¬
kollet, som åtföljer Kungl. Ma:jts proposition n:o 41 om upplåtelse af
egnahemslägenheter å kronans jordbruksdomäner. Där heter det å
sidan 47: »Då man ställes inför nödvändigheten att välja mellan ägande¬
rätt eller åborätt, får man emellertid framför allt icke borts efråu den
psykologiska sidan af saken. Känslan för skillnaden mellan att få
kalla en egendom för sin och blott besitta den ligger sedan uråld¬
riga tider djupt rotad i det svenska sinnet och utgör en sida af det
allmänna frihets- och själfständighetsbegär, som kännetecknar den
svenska folkkaraktären. Det torde dessutom vara att beakta, att ett
bland de oundgängligaste villkoren, för att ett småbruk skall bära sig,
är intensiteten i arbetet».
Och litet längre ned läsa vi: »En förutsättning för att denna in¬
tensitet i arbetet skall kunna förefinnas är emellertid i fråga om
jordbruket, att största möjliga säkerhet tinnes för att frukterna af det
arbete och de kostnader, brukaren nedlägger på jorden, komma honom
eller åtminstone hans familj till godo. — — —- — -— Och vidare,
äfven om brukaren känner sig aldrig så säker i sin besittning, är det
dock ett faktum, att de förbättringar, han lyckas åstadkomma å det
brukade området, på ett merendels oskiljaktigt sätt sammansmälta med
detta och således blifva integrerande beståndsdelar uti något som är
en annans egendom». Ja, så säges det, då det gäller södra och mel¬
lersta Sverige, men huru vill man med afseende på de norrländska
bygderna omsätta dessa vackra tankar i verklighet? Jo, man erbjuder
den obemedlade och mindre bemedlade arbeteren och allmogemannen
att i skogs- eller myrmarkerna uppsöka en odlingstrakt; där får han
slå sig ned och arbeta. Under tiden kan han få 750 kronor af staten,
som han får använda för byggnader och odlingar, men han får icke
bygga och odla, som han själf finner bäst och billigast, utan han har
därvid att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som gifvas af
myndigheter och tjänstemän. Efter 15 år skall han börja betala årlig
ränta såväl å dessa 750 kronor som ock å själfva jordens och det er¬
hållna byggnadsvirkets kapitalvärde. På detta sätt kunna han och
hans barn och efterkommande fortsätta under 75 års tid enligt Kungl.
Maj:ts förslag eller 50 år enligt utskottets. Det är ju möjligt, att
arrendekontraktet efter en sådan tid får förnyas, men det står dock
uttryckligt i statsrådsprotokollet, att något sådant löfte därom icke
nu bör gifvas.
Skulle denne lägenhetsinnehafvare af någon anledning vilja eller
af oförvållade omständigheter blifva nödsakad lämna sitt torp, då skall
detta befinnas med åbyggnader och odlingar i föreskrifven omfattning
N:o 54. 64
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. upp¬
låtande af
odlingslägen-
heter å krono-
parker och
öfverlopps-
marker i de
sex nordli¬
gaste länen.
(Forts.)
i fullgodt stånd, i annat fall skall skall lian ersätta bristen, sådan den
vid afträdessyn befinnes. Hvilket härligt framtidsperspektiv för en
norrländsk småbrukare!
Tro herrarna, att en person, som icke äger annat än en frisk vilja
och ett par kraftiga armar eller som i bästa fall lyckats samla eu
liten sparpenning, men som dock är i besittning af så mycken före-
tagsamhetslust, framsynthet, viljekraft och uthållighet, som är nödvän¬
dig för att i dessa skogstrakter, dessa obygder grundlägga och vidmakt¬
hålla ett eget småbrukarhem, där trefnad, förnöjsamhet och fosterlands¬
kärlek kunna tänkas blifva bofasta; tro herrarna, att en person med
dessa egenskaper skall vara villig att offra sitt lits bästa krafter med
att odla ett stycke jord, som han vet sig aldrig kunna få äga och
helt och hållet rå om, utan som under alla förhållanden är och förblir
statens egendom? Jag måste tyvärr säga: Jag tror det alldeles icke.
Jag håller likväl icke för otroligt, att en och annan, ja, kanske rätt
många skola göra försök med dessa arrenderade kronotorp, men hvad
jag betviflar, det är, att verkligt dugande män, som äga förutsättningar
för att lyckas och som man gifvetvis helst ville se gripa sig an med
dessa företag, skola vara villiga därtill. Och ett på nu antydda grun¬
der misslyckadt försök är kanske sämre än intet försök. Man har
måhända, när allt kommer omkring, bidragit att öka den klass af
missnöjda, det nya proletariat, som i de trakter, hvarom nu är fråga,
redan delvis intagit de forna själfägande böndernas plats.
En sådan tanke synes icke ha varit främmande för föredragande de¬
partementschefen, då han säger: »Genom att till nybyggesföretag
locka personer, hvilka därtill icke äga de nödiga förutsättningarna,
kan man lätt skapa ett folkelement, som icke blott för egen del kom¬
mer att utsättas för de ogynnsammaste existensvillkor, utan äfven blir
till en börda för den öfriga befolkningen genom ökad fattigvårdstunga».
Detta tror man sig dock kunna förekomma genom arrendesystemet,
hvarigenom staten förbehåller sig pröfningsrätt i fråga om de fram¬
tida nybyggarnes personliga egenskaper. Sålunda skall den som söker
eu sådan lägenhet styrka, att han är mindre bemedlad eller obemedlad,
att han äger god frejd och gjort sig känd för arbetsamhet och heder¬
lig vandel samt att han äger förutsättningar för drifvande af ett mindre
jordbruk. Detta låter ju mycket bra, och jag föreställer mig, att det
icke heller skall visa sig svårt för eu sådan sökande att skaffa erfor¬
derliga intyg för detta ändamål. Men då jag fäster största vikten
vid det sist angifna villkoret, nämligen förutsättningarna för drifvande
af ett mindre jordbruk, och då jag tror, att den viktigaste faktorn
därvidlag är den inneboende viljekraften, så kan jag ej tillmäta ett
sådant intyg något afgörande värde; ty måttet eller styrkan af en
persons subjektiva vilja torde väl om något vara svårt att analysera.
De grundsatser och skäl, som för departementschefen varit be¬
stämmande, då han ansett sig böra föreslå endast arrenderätt, angifvas
för öfrigt i statsrådsprotokollet sålunda: »Hvad som särskildt beträf¬
fande nu förevarande odlingslägenketer kräfver beaktande är, att dessa
bilda ett slags intagor på mark, som man en gång afsatt för skogs-
börd och för bildande af ett i statens hand befintligt reservkapital af
skogsmark. Man får därigenom kanske på skogsmarken besvärande
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
05 N:o 54.
enklaver, som i framtiden möjligen komma att visa sig mera hinder¬
liga än man vid lägenheternas upplåtande antagit. Staten synes dess¬
utom ej böra uppoffra sin skogsmark utan att full säkerhet vinnes för
att det högre målet, markens uppodlande och bebyggande, verkligen
på ett för framtiden betryggande sätt kommer att uppnås. Tills vidare
och så länge förhållandena i Norrland fortfara att vara sådana de nu
äro, kräfves utan tvifvel, att i dessa delar af riket all kolonisation
sker med synnerlig varsamhet.»
Beträffande första momentet i denna bevisföring vill jag säga, att
om jordbrukslägenheter på kronoparkerna kunna tänkas bli besvärande
och hinderliga för skogsvården, så lära de väl ej blifva detta i någon
nämnvärdt mindre grad därför, att innehafvaren endast har arrende¬
rätt till jorden, för så vidt man verkligen vill vinna det högre målet,
markens uppodlande och bebyggande på ett för framtiden betryggande
sätt. Skola dessa lägenheter förblifva jordbrukslägenheter och inne-
hafvas af enskilda personer, så bli de, enligt min mening, ungefär
lika mycket och lika litet hinderliga för skogsvården, vare sig de inne-
hafvas med arrenderätt eller med äganderätt.
Vidkommande åter de i Norrland rådande säregna förhållandena,
hvilka sägas kräfva, att all kolonisation därstädes måste ske med syn¬
nerlig varsamhet, är det visserligen ett beklagligt faktum, att en stor
del af den norrländska jorden kommit i trävarubolagens ägo och däri¬
genom undandraga den egentliga odlingen för att i stället tjäna
andra ändamål. Men jag ber att få erinra, att just detta sakförhål¬
lande har framkallat eller kanske rättare framtvingat en lagstiftning,
som numera i stort sedt omöjliggör för bolagen vidare förvärf af jord¬
bruksfastigheter i Norrland. För öfrigt, mina herrar, torde det vara
svårt att påvisa några hållbara jämförelsepunkter mellan de norrländ¬
ska hemmanen med sina stora, för spekulationen lockande skogsarealer
och de nu ifrågasatta små jordbrukslägenheterna med rätt endast till
nödigt husbekofsvirke.
Visserligen ha de båda ämbetsverken kammarkollegium och domän¬
styrelsen i sitt gemensamma utlåtande framhållit, att det »kunde med
skäl befaras, att särskilt de mest välbelägna kolonierna ganska snart
skulle underläggas något industriellt företag i orten för att förvandlas
endast till boplatser för där anställda arbetare.» För min del tror
jag, att de farhågor, man sålunda hyser, icke äro särdeles väl grundade,
ty ehuruväl Norrland äger goda naturbetingelser för en utvecklad in¬
dustri, så är det därmed icke alldeles gifvet, att denna industri, i den
mån den drifves af bolag och enskilda, skall komma att förläggas till
den nuvarande kronomarken. Och kommer den tiden, att staten själf
skall öfvertaga produktionsmedlen och drifva både jordbruk och industri,
så lär det val då icke saknas utväg att, om så anses nyttigt för sam¬
hället, »expropriera» äfven dessa småbrukslägenheter. Lät vara att
detta icke står upptaget på nutidsprogrammet, så tager jag för gifvet,
att äfven det programmet låter anpassa sig, ja, låt mig säga, efter
konjunkturerna. Men äfven om under nuvarande samhällsförhållanden
en eller annan jordbrukslägenhet skulle uppdelas till boplatser för
arbetare, så har väl därmed ingen riksolycka inträffat. Äfven industri-
betaren må väl i all rimlighets namn äga rätt att bosätta sig på
Ang. upp¬
låtande af
odlingslägen-
heter å krono-
parker och
öfverlopps-
marker i de
sex nordli¬
gaste länen.
(Forts.)
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 51.
5
N:o 54. 66
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. upp¬
låtande af
odlingslägen-
lieter å krono-
parker och
öfverlopps-
marker i de
sex nordli¬
gaste länen.
(Forts.)
den norrländska jorden; därmed har väl denna jord icke kommit
röfvarhänder.
Fruktar man åter, att dessa småbruk i framtiden skola bli före¬
mål för en kapitalistisk jordspekulation, så kan jag ej förstå, att faran
därför skall vara mindre i andra delar af landet, så att Norrland i
det afseende! skulle intaga någon undantagsställning.
Slutligen skall jag be att få anföra en liten passus ur norrlands-
kommitténs betänkande, sådant detta är refereradt i statsrådsprotokol¬
let. Där säges, att man »icke med konstlade medel borde söka fram¬
drifva odliugen, utan inskränka sig till att undanröja alla binder,
som ställde sig i vägen för den naturliga odlingslusten». Kommittén
har därmed uttalat den grundtanken, att staten icke bör genom fri¬
kostiga bidrag uppmuntra till nybyggesanläggningar, som särskild! i
Norrland kunna vara vanskliga. Detta må ju vara alldeles riktigt,
men jag skulle önska, att någon ville förklara, hvad det är annat än
konstlade medel, då man genom lagstiftning och reglementariska före¬
skrifter bestämmer, huru den enskilde småbrukaren skall bygga sin
stuga, odla sina tegar och i öfrigt sköta sin jord.
Jag medgifver gärna, att en sådan lagstiftning är nödvändig,
kanske alldeles oumbärlig, då äganderätten såsom den kraftigaste drif-
fjädern, den egentliga lifsnerven för den naturliga odlingslusten, upp¬
hört att verka, emedan den icke längre finnes till. Man har ju för¬
denskull sett sig nödsakad påyrka en särskild vanbäfdslag just för
sådan jord, som är föremål för arrende. Är icke redan det ett symp¬
tom, som tyder på, att man nödgas gripa till konstlade medel för att
uppehålla odlingen, emedan den naturliga odlingslusten genom en ofri
jordbesittningsform blifvit kväfd?
Af hvad jag nu har sagt framgår visserligen, att jag är varm vän
åt den privata äganderätten, men därmed är dock icke sagdt, att jag
dyrkar den som en idol, och därför skulle jag icke heller vilja vara
med om, att dessa odlingsmarker skulle upplåtas med sådan rätt, som
genast och utan vidare medgåfve innehafvaren att fritt disponera jor¬
den för hvilket ändamål som helst. Det är ju möjligt, att sådant i
vissa fall kunde leda till missbruk och ha sina betänkliga konsekven¬
ser. Gärna må man därför gå till väga med en viss försiktighet,
gärna må man bestämma en kortare eller längre försökstid eller före¬
skrifva andra betryggande bestämmelser, blott man icke alldeles ute¬
stänger hoppet om möjligheten för den småbrukare, som så önskar,
att äganderätten till den jord, han odlar, en gång må blifva honom
tillerkänd. Visar det sig efter denna försökstid, att en del åt dessa
nybyggare, kanske långt flera, än jag föreställer mig, hellre vilja ha
sina lägenheter på arrende, så bör ju det sättet kunna praktiseras jäm¬
sides med att andra, som vilja och kunna, må tillåtas att friköpa
sina torp.
Summan af hvad jag velat säga är den, att önskar man verkligen,
att en lifskraftig, arbetsam och förnöjsam småbrukarklass skall ut¬
veckla sig, trifvas och äga bestånd i Norrland och vill man däri finna
ett medel, som åtminstone i någon mån kan bidraga till att hämma
emigrationen och den i många afseenden mindre fördelaktiga inflytt¬
ningen till städer och industrisamhällen, då tror jag, att de synpunk-
r>7 N:o 54.
Onsdagen den C Maj, f. m.
ter, som jag nu berört, icke böra alldeles lämnas ur räkningen, såsom An'j- upp¬
före b iir med det förslag, som nu föreligger. Jag instämmer också
till fullo i livad eu högt aktad mångårig ledamot af denna kammare heterkrono
någon gång under fjolåret på tal härom yttrade, nämligen att iröet parker och
till fosterlandskärlek bär nog den egenskapen, att det gror och utveck- åfoerlopps-
lar sig bäst och slår de djupaste rötterna i den egna torfvan. '"eafnordU-
Herr talman! Jag har icke något yrkande att här framställa. ga)le idnen.
(Forts.)
Med herr Rehn förenade sig herrar Sandguist, Olsson i Alfdals-
åsen, Biström, Bäckström, Ström i Öfver-Torneå, Jönsson i Kvarn-
berga, Erlansson, Pettersson i Bjälbo, Åkerlund, Mallmin, Johansson
i Möllstorp, Magnusson i Tumhult, Jönsson i Slätåker, Berggren,
Olausson och Fornander.
Herr Öberg: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära ordet
för att i största korthet påpeka eu omständighet, som synes mig böra
beaktas vid behandlingen af denna proposition angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex
nordligaste länen. Hvad jag härvidlag ville påpeka är att, såvidt jag
kan finna, bland de många villkor och föreskrifter, som här skulle
göras, saknas en bestämmelse, nämligen om rätt för vederbörande lä-
.genhetsinnehafvare att erhålla nödiga vägar till och från de lägenheter,
som sålunda till dem upplåtas å kronomark. Man finner bland dessa
villkor och bestämmelser, som äro upptagna, eu hel rad, som skola
iakttagas, men ingenting finnes — såvidt jag kan finna — som an¬
ger, att vederbörande lägenhetsägare skola erhålla rätt till nödiga ut-
fartsvägar. Då det synes mig vara en viktig omständighet, att dessa
nu få en sådan rätt, har jag tillåtit mig begära ordet för att påpeka
detta. Det är ju alldeles naturligt, att, då dessa lägenheter skola upp¬
tagas på kanske rätt stora afstånd frän stråkvägarna i skogarna, det
måste sägas vara en absolut nödvändighet för ägarne att erhålla rätt
till utfartsvägar.
Enhvar, som något sysslat med afhandlingars uppsättande mellan,
å ena sidan, säljare och, å andra sidan, köpare angående jordafsönd-
ringar från hemman, erinrar sig nogsamt, hurusom denna bestämmelse
om rätt till väg är en af dem, som man därvidlag icke får förglömma,
utan som alltid måste inflyta i upplåtelsekontrakt. Då så är och all¬
tid varit förhållandet i afhandlingar mellan säljare och köpare, så sy¬
nes det mig att detta äfven härvidlag bort iakttagas.
Nu kan det ifrågasättas, hvilken väg, som för vinnande af detta
mål kan vara den bästa, antingen en återremiss till utskottet i och
för åstadkommandet af ett sådant tillägg eller ett enkelt påpekande
af saken. Men då jag tror, att det är möjligt, att Kungl. Maj:t kan
afhjälpa denna olägenhet vid affattandet af de bestämmelser och före¬
skrifter, som härom framdeles torde komma att utfärdas, så skall jag,
herr talman, inskränka mig till det sagda och icke framställa något
särskildt yrkande utan endast till vederbörande departementschef vörd¬
samt hemställa, att den erinran, som jag nu tillåtit mig göra, vid af¬
fattandet af nyssnämnda föreskrifter, må komma till synes.
ft:o 54. 68
Ang. upp¬
låtande af
odlingslägen-
heter å krono
parker oeh
öfverlopps-
marker i de
sex nordli¬
gaste länen.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Nyländer:
Herr talman, mina herrar! Denna kungl. proposition är, såsom her-
. rarne se, föranledd af den så kallade norrlandskommitténs betänkande
af den 27 oktober 1904, hvari hemställes bland annat att åtgärder
måtte vidtagas för upplåtande af odlingslägenheter å kronomark i Norr¬
land och Dalarne i och för befrämjande af jordbruket därstädes. Det
förslag med ty åtföljande bestämmelser, som med anledning häraf upp¬
gjorts och nu föreligger till kammarens bedömande, har blifvit omsorgs¬
fullt granskadt såväl af samtliga Konungens befallningshafvande i de
sex nordligaste länen som ock af kammarkollegium och domänstyrelsen.
Då nu äfven statsutskottet icke haft något att i hufvudsak anmärka,
så föreställer jag mig, att kammaren välvilligt skall kunna acceptera
detsamma Den förändring, som statsutskottet vidtagit, att be¬
gränsa upplåtelsetiden från 75 år till 50 år, kan jag för min del icke
annat än gilla, och detta desto mera som jag på den tid, jag deltog i
statsutskottets förhandlingar, uttalade mig för en sådan tidsbestäm¬
melse.
Att emellertid, såsom den ärade reservanten herr Ström framhållit,
redan nu fastslå det kapitalvärde, efter hvilket arrendatorn skall er¬
lägga årlig afgäld, till högst 350 kronor, synes mig icke tillrådligt, ty
dels äro ju förhållandena så ofantligt olika inom detta stora område,
som omfattar sex län, där dessa bestämmelser skulle tillämpas, del^
måste gifvetvis de myndigheter, som skola värdesätta lägenheterna,
noggrant tillse, att värdena ej blifva för högt upptagna utan lämpade
efter möjligheten för innehafvaren att på denna plats kunna reda sig.
Då emellertid den ärade reservanten nu icke vidare bestämdt hållit på
detta sitt förslag, så torde därom icke mera behöfva ordas. Beträf¬
fande hans förslag att godtgörelse skulle tilldelas arrendator, som till
följd af sjukdom eller andra oförvållade omständigheter nödgats lämna
sin lägenhet, så medger jag, att detta kan ha ett visst berättigande.
Men man torde nog i detta fall kunna vara förvissad därom, att stats¬
makterna icke skola underlåta att noggrant taga under ompröfning
hvarje särskild framställning, som härvid möjligen kan framkomma,
och tillse, hvad som kan och bör göras för att en arrendator, som
af sådan anledning nödgas lämna lägenheten, icke skall behöfva blifva
lidande. För öfrigt kan det nog vara behöfligt, att man erhåller nå¬
gon tids erfarenhet, innan man alltför mycket i detalj ordnar hithö¬
rande upplåtelsebestämmelser.
Beträffande slutligen herr Öbergs påpekande af utfartsvägar, så
är det ju gifvet, att vederbörande böra tillse, att möjlighet till dylika
utfartsvägar finnes, och staten kommer nog i alla händelser icke att
lägga hinder i vägen för att sådana vägar blifva anordnade.
Onskligt vore nu, om kammaren benäget ville antaga det förslag
till upplåtande af odlingslägenheter i Norrland, som föreligger, ty där¬
igenom tror jag möjlighet finnes att komma in på eu af de vägar,
som kunna leda till ett länge eftersträfvadt mål i afseende på Norr¬
lands kultivering.
Herr Mörtsell: Herr talman! Jag vill i allra största korthet
fästa kammarens uppmärksamhet på, hvad saken här gäller. Det ser
Onsdagen den G Maj, f. m.
G9 N:o 54.
ut af åtskilligt, som är skrifvet i denna fråga, som om åtskilliga skulle Ang. »pv-
lia tänkt, att det här icke giillt mera än att få utplantera några ny- lillande «/
byggare bär och hvar i de vida skogsmarkerna i dessa län för atthcul^trono-
vederbörande jägmästare och skogstjänstemän skola kunna fiuna ar- parker och
betskraft nära till hauds, när de resa i statens tjänst för skogsvård i äfrerlopps-
dessa trakter. Det är godt och väl, att de tänka på, att det bör gif- marker »
vas någon arbetsförtjänst åt dessa nybyggare. Ålen allt det där är gaste^dnen
bara småspik i denna fråga. Om man reser i de nordligaste länen S rport8)
och ser in i de hem, som finnas där, så skall man finna, att de själf-
ägande bönderna i allmänhet ha sex, sju söner hvar och en. Det är
följaktligen ett så stort antal, att man icke kan tänka sig, att alla
dessa i framtiden skola få sin utkomst på hemmets egen jord. Går
man till arrendatorns stuga, skall man finna, att han i allmänhet har
lika många söner, och han har ju icke någon jord att lämna åt sina
barn. Arbetaren har i sin stuga kanske ett par stycken pojkar till,
och hau har sannerligen icke ens så mycket som en blomkruka af
jord att gifva åt sina barn. Följaktligen ställas regering och Riksdag
i valet antingen att upptäcka ett nytt Amerika, dit man kan skicka
massan af det uppväxande släktet — som vi veta, klagar man öfver
att folket strömmar ned till städerna och industrisamhällena, dit de
komma opröfvade och kritiklösa och fördärfvas — att antingen kunna,
säger jag, upptäcka ett nytt Amerika eller att öppna vårt eget land för
att landets bästa kraft skall finna trefnad och utkomst här. Det är
den frågan det gäller, och på den frågan synes den föreliggande kungl.
propositionen vara anlagd. Men då skola vi, såsom redan förut "är
nämndt, komma ihåg: här är det småfolket, som det gäller. Vi skola
tänka på dessa massor af människor, dessa unga män, som ha full¬
gjort sin exercis, som tjänat och försörjt sina föräldrar, ibland ända
till dess de fyllt 25, 30 år, som skola slå sig ned i dessa skogsbygder,
och som icke ha mera än sina kraftiga armar, hvarmed de skola bryta
sig fram och söka sin utkomst och bärgning. Därför måste upplåtel¬
sen ske på ett sådant sätt, att det gifves dem all möjlig uppmuntran,
så att de kunna ha hopp om att slå sig igenom. När jag jämför det
nuvarande förslaget med hvad som hittills gällt i afseende på krono-
torpen, så är skillnaden mycket stor. Det var ett elände med krono-
torpen: man frågade icke efter hvar man skulle slå sig ned, det gällde
bara att få en plats. Än kunde platsen vara stenig, än kunde det
vara en torr backe, där det icke fanns någon jord, som var tjänlig för
odling. Nu är det ju i det föreliggande förslaget sörjdt för, att mar¬
ken först skall underkastas sakkunnig persons undersökning, och att
man särskildt skall lägga an på att för dessa lägenheter erhålla myr¬
marker. Jag har en gammal erfarenhet rörande förhållandena där¬
uppe. Jag har i sex år varit rättare och sedan i 19 år varit bonde,
och jag känner väl till skillnaden mellan att odla jorden på myrmark
och på fastare mark; det är skillnad icke endast med hänsyn till ar¬
betskostnaderna utan också med hänsyn till jordens fruktbarhet. Man
får fyra gånger mera afkastning af ett lass gödsel, som man lägger
ned i ett myrland än af ett, som man lägger ned i en sandbacke.
Och dessutom bör väl statens ekonomi fordra, att då staten skall upp¬
låta mark, markupplåtelsen sker på myrmark och icke på sådan jord,
N:o 54. 70
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Ang. upp- där ingen afkastning är möjlig att erhålla, utan markupplåtelsen bör
låtande af ske sädana platser, där man verkligen kan erhålla någon ersätt-
hete"'a*krono-'*11 nS för sin möda. Jag kan icke underlåta att nämna, att jag hyser
parter och den förhoppningen att till nästa riksdag kunna framlägga en motion,
öfverlopp!- däri jag tänkt föreslå, att det göres ett sådant tillägg i lagen, att
marker i de som har medel därtill, skulle efter femton år kunna få köpa den
‘naste°länen har rufani som ar utskuren till honom. Jag är öfvertygad, att hvar
(Ports) ' och en af herrarna bär, som skulle i egna byxor och skor gripa sig
an med att odla en sådan lägenhet, skulle icke vara villrådig, huru¬
vida han skulle föredraga äganderätts- eller arrendesystemet. Jag
tänker mig, att om de herrar, som ha ordinarie tjänst, finge höra, att
de blifvit extra ordinarie, så skulle de i morgon önska att åter blifva
ordinarie.
Jag vill också nämna en sak, som kanske ingen tänkt på, och det
är, att den, som efter femton års prof kunde få köpa denna jordbit,
skulle med glädje spara ihop för att erlägga den köpeskilling, som
det här är fråga om. Om vi tänka oss en egendom på tio hektar,
skulle den, enligt det vanliga sättet att stycka jorden, utgöra ett sextio¬
fjärdedels eller högst trettiotvåendedels mantal. Om äganderättssyste¬
met tillämpades, skulle innehafvaren af en sådan del i årlig afgift
betala ungefär 16 eller 20 kronor till stat, kommun och prästerskap,
då däremot med arrendesystemet han skulle få betala 50 eller 60 kro¬
nor till. Under sådana förhållanden kan man vara förvissad om, att
han under de 15 åren skulle spara hvarje öre, spänna hvarje nerv
och muskel för att förvärfva sig äganderätten och därigenom för fram¬
tiden få mindre utgifter; detta vore eu alldeles gifven sak. Om man
sålunda resonerar sundt i denna fråga, skall man finna, att det måste
ställa sig fördelaktigare för honom att göra på detta sätt. Det vore
ju eljest ledsamt, om jag skulle behöfva säga till en person, som på
detta sätt arbetar af alla sina krafter: nog är du eu duktig karl, men
hur du än arbetar, kommer du aldrig till den ställning, som jag inne¬
har. Det är säkert det sämsta betyg, som kunde gilvas åt ett förslag
i denna fråga, att det utestängde eu sådan person från utsikten att
förvärfva lägenheten med full äganderätt.
Jag vill tillägga en sak. Det har betonats i propositionen, att
man begagnat sig af arrendesystemet, för att man därigenom skulle
för jordbruket erhålla det bästa folket. Men det är alldeles tvärtom.
Det är alldeles omöjliggjordt att få det bästa folket dit, just därför att
man användt arrendesystemet. Jag har erfarenhet i den delen från
kronotorpsystemet. Fordringarna på den, som skall kunna erhålla så¬
dana kronotorp, innehålla icke mera än att han kan förete intyg om,
att han är en nykter, ärlig och arbetsduglig person. Nu kan man
mycket ofta med godt samvete på heder och ära gifva många ett så¬
dant betyg, och staten fordrar icke mera, men man kan i de flesta
fall vara alldeles säker på, att de sakna den egenskap, som en bonde
bär ha: framtidsblick och framtidstanke. De, som äga dessa förut¬
sättningar, begära aldrig att få låna jord att arbeta på, de spara ihop
sina slantar och lyfta sedan på vingen och lämna oss. Det är då gifvet
att med tillämpning af arrendesystemet kommer endast underhaltigt
71 N:o 54.
Onadagen den 5 Maj, f. m.
folk att stanna kvar, som icke har de nödvändiga förutsättningarna Ano- upp¬
uti blifva jordbrukare. 0d«»"«W
Jag ber, herr talman, att till alla delar fä instämma i herr StrömsA“<eJ."s/
yrkande i den sista punkten ocli att för ifrigt fä yrka bifall till den parker och
kungl. propositionen. afverloppe-
marker i de
Herr Lindhagen: Det kungl. förslaget är som bekant byggdt gå*ten°änen.
på det systemet, att dessa jordbrukslägenheter skulle upplåtas med (Forts.)
arrenderätt under en tid, som statsutskottet föreslagit till 50 år, men
att jämte denna arrenderätt också skulle följa optionsrätt för inne-
hafvaren, d. v. s. han Lomme att vid upplåtelsetidens slut ha före¬
trädesrätt till nytt arrende med förbigående af alla andra; han har
sålunda i detta afseende en ganska tryggad rätt. Med detta system
följer också naturligtvis för det första att hans arrenderätt med
optionsrätt kan ärfvas och för det andra rättighet för innehafvaren
att öfverlåta arrendet på annan, utan att detta kan förvägras honom,
dock under förutsättning, att öfverlåtelsen icke sker till person, som
icke tillhör småbrukarklassen.
Nu har jag närmast begärt ordet för att erinra om att denna
sista rätt, som arrendatorn bör ha, icke fått någon bestämd formu¬
lering i förslaget, som endast innehåller, att lägenhetsinnehafvaren
eller hans dödsbo icke utan domänstyrelsens medgifvande må åt annan
öfverlåta arrenderätten. Där borde stått, att lägenhetsinnehafvaren
och hans rättsinnehafvare äga rättighet att till annan öfverlåta arrende¬
rätten, dock att domänstyrelsen äger att i sådant fall pröfva saken
och vägra tillstånd hufvudsakligen endast för den händelse öfver¬
låtelsen skulle skett till person af annan klass än den, för hvilken
dessa lägenheter blifvit upplåtna. Nu är emellertid en sådan tolkning
icke utesluten genom denna formulering, hvarför jag icke har något
yrkande att framställa. Jag har endast till protokollet velat erinra
om detta, och jag hoppas, att domänstyrelsen skall finna det ligga i
sakens natur, att denna bestämmelse tolkas så, att dessa lägeuhets-
innehafvare ha rättighet att öfverlåta lägenheten till hvem som helst,
med rätt för domänstyrelsen att pröfva för det fall jag nämnt.
Herr Odqvist: Herr talman! Då motionären ändrat det förslag,
som han först framställde, skall jag icke göra något annat yrkande
än på bifall till utskottets hemställan. Jag anser för min del, att det
yrkande, som herr Ström gjort, är framställdt i en sådan form, att
det knappast kan antagas. Jag tror heller icke, att det egentligen
skulle medföra det gagn, som han tänkt sig. Motionären yrkar näm¬
ligen, »att om arrendator till följd af sjukdom eller andra af honom
själf ej förvållade omständigheter nödgas till staten återlämna lägen¬
heten, han då måtte tillerkännas rätt till godtgörelse för sitt arbete, i
den mån han till sådan godtgörelse kan anses berättigad». Detta
förslag tilltalade också i början utskottet, men det var svårt att for¬
mulera det på ett tillfredsställande sätt. Då arrendatorn äfven skulle
ha rätt att öfverlämna arrendet åt andra, kan man ju tänka sig, att
ersättning skulle kunna beredas honom äfven på det sätt, att han er-
hölle godtgörelse af den nye arrendatorn. Jag tror sålunda icke, att
N:o 54. 72
Ang. upp-
låtande af
odlingslägen-
Åeter å krono■
parker och
öfverlopps-
marker i de
sex nordli¬
gaste länen.
(Forts.)
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
det skulle möta hinder för arrendatom att i detta fall af den nye
arrendatorn få ersättning för det arbete, som blifvit nedlagdt såväl under
.försökstiden som under den tid för öfrigt, som han innehaft lägenheten.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr tal¬
mannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till det af herr Ström i Transtrand under öfverläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen. Vote¬
ring begärdes emellertid, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande n:o 126, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Ström i Transtrand
under öfverläggningen framställda yrkandet.
Omröstningen utföll med 98 ja mot 94 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,5 e. m. för att åter
sammanträda kl. 7 e. m., då detta plenum enligt utfärdadt anslag
komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Rättelser
i Andra Kammarens protokoll n;o 51.
Sid. 67 rad 19 uppifrån står: detta uttalande. Med tillagd förklaring,
läs: detta uttalande, med tillagd förklaring,
Sid. 68 rad 14 nedifrån står: väster och öster
läs: väster och söder
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A.-B., 1909.