RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1909. Andra Kammaren. N:o 51.
Onsdagen den 28 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I-
Föredrogs statsutskottets memorial, n:o 94, i anledning af
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om voteringsproposition angå¬
ende lönereglering för fögderiförvaltningen.
Punlcten 1).
Lades till handlingarna.
Punkten 2).
Utskottets hemställan bifölls.
§ 2.
Vidare föredrogs statsutskottets memorial, n:o 108, med förslag
till sammanjämkning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
fullföljande af den föregående år påbörjade omorganisationen af
landtmäteristaten i orterna.
Vid föredragning af statsutskottets utlåtande, n:o 84, i anled¬
ning af Kungl. Maj:ts proposition, n:o 38, angående fullföljande
af den föregående år påbörjade omorganisationen af landtmäteri¬
staten i orterna hade kamrarna fattat skiljaktiga beslut dels i af¬
seende å distriktslandtmätarnas antal, som bestämts af Första
Kammaren till 120 och af Andra Kammaren till 100, i följd hvaraf
aflöningsstaten för landtmäteristaten i orterna och anslaget till
landtmäteristaten i dess helhet af Första Kammaren upptagits till
40,000 kronor högre belopp än af Andra Kammaren, dels ock be-
Andra Kammarem Prof. 1909. N:o 51. 1
Angående
omorganisa¬
tionen af
landtmäteri¬
staten.
N:o 51. 2
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående
omorganisa¬
tionen af
landtmäteri-
staten.
(Forts.)
träffande löntagares, som förut varit kommissionslandtmätare, rätt
till de i lönestaten upptagna tre ålderstilläggen, i hvilket afseende
Första Kammaren beslutat, att sådan löntagare finge tillgodoräknas
den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft för¬
flutit från det han tillträdt kommissionslandtmätarebefattningen,
under det att Andra Kammaren beslutat, att sådan tjänstetid icke
finge tillgodoräknas för grundläggande af rätt till ålderstillägg.
I förevarande memorial hemställde nu utskottet, att de skilj¬
aktiga besluten måtte på det sätt sammanjämkas, att distrikts-
landtmätarnes antal bestämdes till 110 med däraf föranledd höj¬
ning i anslagen samt att medgifvandet för löntagare, som förut
varit kommissionslandtmätare, att för åtnjutande af ålderstillägg
tillgodoräkna den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande
i kraft förflutit från det han tillträdt kommissionslandtmätare-
befattningen, förklarades skola omfatta endast en tid af högst
fem år.
Mot utskottets förslag till sammanjämkning hade herr Rydén
reserverat sig.
Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter
Herr Rydén yttrade: Herr talman! Jag ber att få tillkänna¬
gifva, att jag icke kunnat biträda det föreliggande förslaget om
sammanjämkning, som utskottsmajoriteten framlagt. Det förhåller
sig med detta ärende på följande sätt. Då ärendet först behand¬
lades, voro kamrarna fullständigt eniga beträffande själfva organisa¬
tionen, men däremot voro kamrarna oense i två punkter. Den
ena gällde antalet distriktslandtmätare, i hvilket fall Första Kam¬
maren beslöt, att det skulle vara 120, och Andra Kammaren 100
distriktslandtmätare. Den andra punkten, i hvilken oenighet rådde,
rörde rätten för tillgodoräknande af ålderstillägg. Där var Första
Kammarens beslut att bifalla Kungl. Maj:ts förslag, enligt hvilket
distriktslandtmätare skulle ha rätt att tillgodoräkna sig hela sin
föregående tjänstgöring vid beräkning af ålderstillägg, medan där¬
emot Andra Kammaren hade beslutit, att de icke fiugo tillgodo¬
räkna sig något af sin föregående tjänstgöring. Då ett ärende har
legat så vid andra tillfällen, har det varit brukligt, att gemensam
votering ägt rum. Här gällde i ena fallet att bestämma antalet
tjänster, och rörande sådana frågor ha vi vid mångfaldiga tillfällen
röstat gemensamt, t. ex. rörande antalet sjöofficerare på femte
hufvudtiteln; och äfven i det andra fallet, i frågor om löneturs-
beräkningar, ha gemensamma voteringar ägt rum; jag erinrar
bl. a. om det tillfälle, då vi för ett par veckor sedan voterade om
ålderstillägg för sekreteraren i stuteriöfverstyrelsen. Enligt min
3 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
uppfattning förefinnes sålunda ingen som helst anledning att an¬
taga, att icke gemensam votering äfven i förevarande fall skulle
äga rum, och jag för min del kan sålunda icke vara med om detta
sammanjämkningsförslag.
Det går nästan alltid så för Andra Kammaren, att när Andra
Kammaren vill drifva sin mening igenom, så hittar man alltid på
utvägar att förhindra detta, utvägar att få Andra Kammaren lurad.
Nu är det en stor majoritet inom denna kammare, som önskat,
att antalet distriktslandtmätare skulle sättas till 100, då den ansett,
att ett större antal icke behöfdes. Men vi hade icke tänkt oss,
att man skulle vilja sammanjämka detta föreslagna antal till 110.
Vi hade eljest kunnat följa Första Kammarens exempel i fråga
om stämpelskatten, då Första Kammaren i sammanjämkningssyfte
gick ned under hvad reservanterna inom bevillningsutskottet före¬
slagit för att på detta sätt pressa fram den siffra, som Första
Kammaren i verkligheten önskade. På samma sätt hade vi här i
Andra Kammaren kunnat göra, ifall vi tänkt oss, att en samman¬
jämkning skulle äga rum: vi hade då naturligtvis bestämt oss för
siffran 80, och därigenom hade vid sammanjämkningen resultatet
blifvit, att siffran bestämts til 100. För min del har jag den
uppfattningen, att antalet distriktslandtmätare icke bör vara öfver
100, och denna uppfattning delas af en öfverväldigande majoritet
i denna kammare; och därför vill jag icke vara med om samman¬
jämkningen.
Nu har jag hört, att man på vissa håll inom kammaren
frågat sig, hvad följden skulle bli, om sammanjämkningsförslaget
afslås. Följden blir då, att frågan går tillbaka till statsutskottet,
och att statsutskottet föreslår gemensam votering mellan Första
Kammarens och Andra Kammarens meningar. Nu resonerar
man vidare på detta sätt: om Första Kammaren segrar, få vi 120
landtmätare i stället för de 110, som vi skulle erhålla genom sam¬
manjämkning. Ja, .vore jag säker på, att så skulle blifva förhål¬
landet, skulle jag kanske böjt mig för förslaget om sammanjämk¬
ning. Men, såvidt jag blifvit upplyst om ställningen inom Första
Kammaren, finnes där en ej obetydlig fraktion, som icke vill gå
till en högre siffra än 100, och under sådana omständigheter anser
jag, att vi för vår del inom Andra Kammaren med mycket stor
tillförsikt skulle kunna genomdrifva vår mening, om gemensam
votering komme att äga rum.
Jag kan sålunda, herr talman, icke biträda sammanjämknings-
förslaget, utan yrkar afslag på detsamma.
Vidare anförde:
Angående
omorganisa¬
tionen af
landtmäteri-
staten.
(Forts.)
Herr Wiklund: Herr talman! Den föregående talaren fram¬
ställde tvifvel, om det beträffande detta ärende skulle vara lämp¬
N:o 51. 4
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående
omorganisa¬
tionen af
landtmäteri-
staten.
(Forts.)
ligt att framlägga ett sammanjämkningsförslag. Men enligt § 63
riksdagsordningen åligger det ju utskott att såvidt möjligt försöka
att sammaujämka ett skiljaktigt beslut kamrarna emellan. Det är
denna grundlagsbestämmelse, som statsutskottet ställt sig till efter¬
rättelse, då det framlagt detta sammanjämkningsförslag.
Hvad nu beträffar antalet landtmäteridistrikt och antalet landt¬
mätare, torde väl i betraktande däraf, att Andra Kammaren besluta
100 och Första Kammaren 120, siffran 110 få anses utgöra den
gyllene medelvägen. Beträffande rätt för kommissionslandtmätare
att tillgodoräkna sig tjänstår, så kan det icke bestridas, att detta
sammanjämkningsförslag är till favör för Andra Kammaren, däri¬
genom att rätt att beräkna tjänstår för kommissionslandtmätare är
begränsad till fem år. Det synes mig därför, som om det icke
skulle finnas något skäl för Andra Kammaren att afslå detta sam¬
manjämkningsförslag.
Hvad nu beträffar själfva sakfrågan, som den föregående talaren
något inlät sig på, framgår det af 1909 års statskalender, att antalet
kommissions- och vice kommissionslandtmätare för närvarande ut¬
gör tillsammans 197. Om man fråndrager de landtmätare som ha an¬
ställning i jordregistret äfvensom åtskilliga, som under den närma¬
ste tiden falla för pensionsgränsen, återstår i allt fall ett antal af
159. Genom att såsom Andra Kammaren beslutat fastställa antalet
landtmätare, ordinarie och extra, till 140 skulle således 19 landt¬
mätare bli utan sysselsättning. Dessa skulle därigenom bli urstånd¬
sätta att utöfva ett yrke, för hvilket de utbildat sig. Men denna
synpunkt torde dock ej få vara afgörande. Större betydelse lär
väl få tillmätas det behof af landtmätare, som förefinnes. Af ytt¬
randen, som framkommit detta år från förste landtmätarne och
Konungens befallningshafvande i länen, har jag mig bekant, att
det behöfs ytterligare 20 landtmätare utöfver det antal, som redan
finnes. Om man nu än beräknar att det finnes ett tiotal, hvilka
kunna sägas vara mindre verksamma, synes likväl, att ett mindre
antal än hvad som detta sammanjämkningsförslag afser eller 150
ej gärna kan vara tillräckligt.
Hur jag således än ser denna sak, kan jag ej finna, att det
förefinnes något skäl att afslå detta sammanjämkningsförslag och
jag anhåller därför, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Jag vill ej rifva
upp den debatt, som fördes, då denna fråga förra gången var före.
Jag anser detta icke vara riktigt. Jag vill endast ägna några ord
åt det sammanjämkningsförslag, som nu föreligger till behandling.
Den föregående talaren tyckte, att sammanjämkningsförslaget
var så rättvist som möjligt. Ja, det kan man säga beträffande an¬
talet distriktslandtmätare, då man tagit meddeltalet mellan de
olika siffror, för hvilka kamrarna beslutat sig. Men hvad åter be¬
5 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
träffar rätten för landtmätare att tillgodoräkna sig tjänstår, ser jag
saken från en helt annan synpunkt än den föregående talaren. Denne
sade, att det föreliggande förslaget vore till Andra Kammarens fa¬
vör, och därom kan man diskutera. Men hur ställer sig frågan
för landtmätarne själfva? Jag tror, att det skulle ske en orättvisa
mot dem, om detta sammanjämkningsförslag antoges. Enligt sam-
manjämkningsförslaget skulle de landtmätare, som tjänstgjort en
kortare tid, t. ex. fem år, få tillgodoräkna sig hela den tid, de va¬
rit i tjänst, men de äldre, som tjänstgjort t. ex. 15 till 30 år, skulle
ej få tillgodoräkna sig mer än denna korta tid af fem år, och
detta blir således eu stor orättvisa som fastslås mellan de äldre
och yngre landtmätarne. Från den sidan har jag sett saken och
tror sålunda att det är bäst och riktigast, att tvisten kamrarna
emellan afgöres genom gemensam votering. Jag får därför in¬
stämma med herr Rydén om afslag å föreliggande sammanjämk¬
ningsförslag.
Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Det
kan icke nekas, att denna fråga kan afgöras medelst gemensam
votering, men frågan kan också på grund af den föreskrift, som
finnes för statsutskottet att så vidt möjligt i första hand söka sam-
manjämka frågan, afgöras på det sätt utskottet föreslagit.
Nu har den förste talaren sagt, att det finnes ett analogt fall,
där vi icke sökt sammanjämka, nämligen i fråga om sekreteraren
i stuteriöfverstyrelsen. Ja, jag undrar, mina herrar, om detta är
ett analogt fall. På hvad sätt skulle man göra en sammanjämk¬
ning i fråga om sekreteraren i stuteriöfverstyrelsen? Man kunde
visserligen där göra en sammanjämkning beträffande lönen, men
att sammanjämka antalet kunde väl ej i detta fall komma i fråga.
Det är nog, som herr Wiklund nämnde, att Första Kammaren i
fråga om denna sammanjämkning dragit det kortaste strået. I
fråga om antalet landtmätare har utskottet kommit till siffran 110,
som utgör medeltalet mellan de af kamrarna beslutade olika siff¬
rorna. I fråga om rätt till tillgodoräknande af ålderstillägg är i
Första Kammaren det beslutet fattadt, att landtmätarne skola ha rätt
att tillgodogöra sig tre ålderstillägg, men Andra Kammaren har
icke velat lämna någon som helst rätt till ålderstillägg. Utskottet
har i sammanjämkningsförslaget hemställt, att landtmätarne skulle
få ett ålderstillägg. Således är detta en favör för Andra Kamma¬
ren, och det kan då icke förnekas, att sammanjämkningsförslaget
innebär ett tillmötesgående mot denna kammare.
Vidare tror jag, att herrarne skola finna af alla de handlingar,
som föreligga, att det antal landtmätare, som ifrågasatts, nämligen
110, är mycket lågt beräknadt, om man skall tänka sig att de
skola kunna fullgöra de skyldigheter, som åligga dem. Det går
väl ej an att så där på rak arm komma och säga: vi behöfva blott
Angående
omorganisa¬
tionen af
landtmäteri
staten.
(Forts.)
N:o 51. 6
Angående
omorganisa
tionen af
landtmäteri
staten.
(Forts)
Onsdagen den 28 April e. m.
100. Man kunde lika gärna säga 50 eller 75. Vill herr Rydén
titta på det papper, som här föreligger, så skall han finna, att
landtmätarne själfva säga, att det icke räcker vare sig med 100
eller 160 utan att det behöfves 200. De komma således till ett
helt annat tal och det kan ju hända, att landtmätarne i detta fall
skulle kunna tillerkännas lika godt vitsord som den förste talaren.
Herr Ericsson i Ofvanmyra tyckte, att detta sammanjämknings-
förslag skulle medföra en orättvisa mot landtmätarne, ty om det
antoges, skulle de landtmätare, som tjänstgjort i fem år, få tillgodo¬
räkna sig ett ålderstillägg och de, som tjänstgjort i 20 år och där-
öfver, skulle icke heller de få mer än ett. Ja, det är riktigt, men
blir ej orättvisan större, om de icke alls få några ålderstillägg, så¬
som Andra Kammaren för sin del bestämt? Jag tycker, att det
skulle bli mera orättvist, än om alla, som tjänstgjort i fem år, få
ett ålderstillägg. Jag åtminstone kan icke se annat än att det är
rättvisast mot landtmätarne och bäst för hela landtmäteriet, om vi
antaga det föreliggande sammanjämkningsförslaget. Jag ber således
att få yrka bifall till detsamma.
Häruti instämde herr Lundell.
Herr Rydén: Herr talman! De analogier, jag drog upp, af-
sågo att visa, att i detta fall det icke kunde råda någon tveksamhet
om att gemensam votering skulle och kunde äga rum, då organi¬
sationsfrågan vore afgjord genom lika beslut i båda kamrarna och
voteringen således skulle gälla dels antalet landtmätare och dels
rätten eller icke rätten för dem att för ålderstilläggs åtnjutande
tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring. Jag har blott velat visa,
att gemensam votering icke kan grundlagsenligt förvägras i detta
fall, och detta ådagalade också mina jämförelser.
Hvad beträffar antalet landtmätare, så var ju den meningen
den öfvervägande, och detta bland mycket erfarna landtman i
denna kammare, vid hvilkas omdöme säkerligen kammaren fäster
det allra största afseende, att 100 var den siffra, man kunde anse
vara den behöfliga. Hvarför skola vi då gifva efter, då landet
ligger så, att vi kunna segra vid en gemensam votering? Hvarför
skall Andra Kammaren alltid gifva efter? Här kommer nästan
aldrig förslag in från ett utskott, att Första Kammaren skall från¬
träda sitt beslut och biträda Andra Kammarens, medan däremot
vi tidt och ofta mottaga betänkanden, i hvilka föreslås, att Andra
Kammaren skall frånträda sitt beslut och biträda Första Kamma¬
rens. Hvarför skola vi då, när alla utsikter förefinnas för en seger
vid den gemensamma voteringen, gifva efter och gå med på samman¬
jämkningsförslaget? Så har frågan ställt sig för mig. Om det
icke behöfves mer än 100, hvarför skola vi då votera 110?
Jag vidhåller mitt yrkande.
7 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
Herr Olausson: Jag begärde ordet med anledning däraf, att ^ZuL
ett nar föregående talare påstodo, att de nu i Sverige vei ran< e i{onen af
landtmätare uppgående till cirka ett par hundra, ha tull syssel- landtmäteri
sättning. Jag tror nämligen, att så ingalunda är förhållandet Inom stata!
det län iag tillhör, finnas åtskilliga landtmätare, som syssla med (tons.)
många 'andra saker. En är t, ex. syssloman för ett af länets största
sjukhus och är största delen af sin tid upptagen af dessa goromå
och sysslar i mycket ringa grad med landtmäteriförrättmngar. Åt
utredningen i statsverkspropositionen framgår äfven uppenbart, att
det finnes åtskilliga landtmätare, som icke på långt när aro ute¬
slutande sysselsatta med de till deras tjänst hörande goromalen
Af den utredning, som föreligger, har Kungl. Maj:t kommit till det
resultatet, att inkomsten för en landtmätare i riket i genomsnitt
skulle uppgå till ett belopp af 3,053 kronor ÖB öre, men Kungl.
Mai:t säger dessutom, att det finnes en stor del landtmätare, hvilkas
inkomster icke uppgå till mer än 850 kronor och att det ytterli¬
gare finnes ett fåtal, som äro utan all sysselsättning.
& En insändare i Stockholms Dagblad, som tillika är ordförande
i Sveriges landtmäteriförening, säger, att enligt det föreliggande
förslaget en driftig landtmätare skulle få mindre inkomst än han
för närvarande har. Jämställer man dessa påståenden, kan man
ur dem draga vissa slutsatser. Yi veta att Riksdagen i sitt beslut
bestämt minimilönen för ordinarie landtmätare till 2,000 kronor
och maximilönen till 3,200 kronor, hvaremot taxan sänkts med un¬
gefär 30 %. Då 2,500 kronor utgör 30 %, får man ju lätt reda pa
hvad 100 % utgör. Man kan då draga den slutsatsen, att för en
driftig landtmätare, som har sysselsättning året om, kommer den
samlade inkomsten, om det skall bli någon minskning, att uppgå
till cirka 8,000 kronor. Jag har för min egen del aldrig kunnat
tänka mig, att landtmätarne skulle förtjäna så mycket, ehuru jag
varit fullkomligt öfventygad om, att de skulle kunna komma upp
till 6 000 kronor. Men då nu Kungl. Maj:t visat, att landtmätarnes
inkomster ändå icke uppgå till mer än 3,053: 68 kronor, .så fram-
går däraf mer än tydligt, att landtmätarne i allmänhet icke hatt
mer än half sysselsättning d. v. s. endast vant sysselsatta under
halfva året. Om nu förhållandet är det, att det i Sverige finnes
190 landtmätare, och dessa icke hafva sysselsättning under mer än
halfva året, så kommer man utan vidare till det resultatet, att an¬
talet skulle kunna i väsentlig mån inskränkas. Man kunde säga,
att ett antal af 90 skulle vara tillräckligt — fastän jag för mm
del icke vill gå så långt —. Nu har Kammaren i det beslut den
fattat bestämt, att det skall hemställas om 100 ordinarie och 40
extra landtmätare, samt dessutom aflönas 30 auskulanter, sålunda
tillsammans 170. Man måste verkligen fråga sig, om man icke
kan tänka sig den möjligheten, att 120 landtmätare skulle kunna
sköta de förrättningar, som förefinnas i riket, och jag kan dartor
N:o 51. 8
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående icke förstå, hvarför kammaren bör frånträda sitt förut fattade be-
ToZTaf ®lut; som iu genomdrefs af den ärade representanten på västgöta-
landtmäteri- bänken.
staten. Jag skall därför be att få förena mig med dem, som yrka bi-
(Forts.) fall till den föreliggande reservationen.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Ja°-
skulle vilja säga till den siste ärade talaren, att det bär icke direkt
är fråga om det antal landtmätare som skall bestämmas, utan här
gäller det, huruvida en sammanjämkning bör komma till stånd
eller icke. Det är hufvudfrågan. Jag är visserligen för min del
ganska ledsen öfver, att det icke blef 120 landtmätare, såsom ut¬
redningen visade, att det borde vara, men om den saken kan man
ju tvista. Jag hyser emellertid alldeles motsatt uppfattning mot
den siste talaren.
Herr Rydén har fullkomligt rätt då han säger, att icke något
hinder möter för en gemensam votering. Det är alldeles riktigt,
att en gemensam votering kan verkställas, men det är också lika
sant, att grundlagen föreskrifver, att sammanjämkning i första
band skall försökas. Om någon sådan då ej kan åvägabringas,
skall gemensam votering äga rum. Jag tror således att utskottet
bar haft alldeles rätt, då det härvidlag föreslagit sammanjämknin0,
ty därför finnas goda skäl.
Jag vill icke inlåta mig på frågan om landtmätarnes inkomster
vare sig om de löner de haft eller dem, som de nu komma att få.
Jag vill blott säga, att enligt den utredning, som finnes fogad till
detta ärende, framgår det tydligt, bur mycket landtmätarne komma
att vinna eller förlora på denna omorganisation. Men den frågan
föreligger icke nu; den saken är redan afgjord. För min del tror
jag att alla som äro hemma i den saken skola hålla med mig
därom, att de inte förtjänat för mycket förut och icke komma att
göra det nu heller.
De som däremot få nytta af den organisation vi beslutat —
ty därom är redan beslut fattadt — det är hemmansägarne i vårt
land, de, som skola anlita landtmätarne, och nog tycker jag, att
vi skulle kunna unna oss den hjälpen för dessa viktiga förrättnin¬
gar. I en snar framtid kommer det att ställas allt större och
större kraf på våra landtmätares utbildning, det spårar man redan
nu. Och det vore sannerligen en fördel, om vi kunde få så många
distriktslandtmätare som möjligt, så att vi ej alltför länge behöfde
vänta på att få förrättningar utförda. Ett viktigt förhållande är
ock att icke förrättningarna utföras med alltför många medhjäl¬
pare och biträden. Det är också af stor betydelse, att det blir så¬
dana befordingsmöjligheter inom kåren, att den kan rekryteras
med fullt dugliga och kompetenta personer.
Därom är emellertid icke heller fråga, utan bär gäller, huru-
Onsdagen den 28 April e. m. 9
vida sammanjämkningsförslaget skall godkännas eller icke, och
då jag finner, att alla skäl tala för ett godkännande af detta, skall
jag, ehuru det icke leder till det resultat, som jag helst skulle ha
sett, att vi kommit till, tillåta mig att yrka bifall till utskottets
förslag.
I detta anförande instämde herr Ström i Transtrand.
Herr Lundell: Jag kan icke förstå annat än att det här är
fråga om en organisation, som är lika omfattande som den förut
behandlade frågan om landsstaten. Där kunde vi icke votera ge¬
mensamt, och jag förstår icke, att denna fråga kan ligga mer för ge¬
mensam votering, än hvad den gjorde, och äfven om detta skulle
vara fallet, och det skulle kunna gå att votera gemensamt, tror
jag dock, att sammanjämkningsförslaget, till hvilket jag ber att få
yrka bifall, är vida bättre.
Ofverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propo¬
sitioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare på af-
slag å berörda hemställan; och fann herr talmannen den förra pro¬
positionen vara med öfvervägande ja godkänd. Som votering lik¬
väl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande om-
röstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande memorial n:o 108, röstar
Ja;
Den, som ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem¬
ställan.
Voteringen utvisade 127 ja mot 75 nej, hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
§ 3.
Härefter föredrogos hvart efter annat statsutskottets utlåtanden:
n:o 109, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af 73584 mantal n:o 16 Örsjö i Malmöhus län;
N:0 51.
Angående
omorganisa¬
tionen af
landtmäteri-
staten.
(Forts.)
N:o 51. 10
Onsdagen den 28 April e. m.
n:o 110, i anledning af Kungl. Maj:t proposition angående
försäljning af en lägenhet från förra militiebostället Bodarp n:o 1
i Kristianstad län;
n:o 111, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
* försäljning af en lägenhet från förra militiebostället Bua n:o 1 och
Hultaberg eller Hult n:o 2 i Alfsborgs län;
n:o 112, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af eu.lägenhet från förra militiebostället Örminge n:o 2
Hofslagargård i Östergötlands län;
n:o 113, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en lägenhet från förra militiebostället Uttersåker n:o
1 i Göteborgs och Bohus län;
n:o 114, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett område från förra häradsskrifvarbostället Viarp
n:o 4 i Malmöhus län;
n:o 115, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa områden från det till kronopark inköpta hem¬
manet n:o 25 a i Hede kyrkby i Jämtlands län;
n:o 116, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en lägenhet från förra militiebostället Vädbjörntorp
n:o 1 i Skaraborgs län;
n:o 117, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af hemmanet Grönetomt n:o 1 i Skaraborgs län;
n:o 118, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse för styckjunkaren Samuel Hedborg m. fl. från ådömd er¬
sättningsskyldighet ;
n:o 119, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af fordringsbelopp bos stärbhusdelägarna efter f. d.
fanjunkaren J. W. Toll; och
n:o 120, angående lönereglering för tjänstemän och vaktmä¬
stare vid justitieombudsmansexpeditionen.
Kammaren biföll hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 4.
Angående Till afgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, n:o 121, i
försäljning af anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
försäljning till Malmö stad af länsfängelset i Malmö med tillhö¬
rande område samt viss del af det till centralfängelset därstädes
hörande område med därå befintliga byggnader äfvensom uppfö¬
rande i Malmö af nytt centralfängelse jämte länsfängelse.
11 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
I en till Riksdagen den 5 sistlidne mars aflåten, till statsut- Angående
skottets förberedande behandling öfverlämnad proposition, n:o 93 försälpiing af
hade Kungl Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsråds- Malmö9™'In
protokollet öfver justitiedepartementsärenden samma dag föreslagit (Forts.)
Riksdagen medgifva, ej mindre att enligt ett den 8 och den 20
.februari 1907 dagtecknadt köpekontrakt med däri af stadsfullmäk¬
tige i Malmö den 12 februari 1909 beslutade ändringar länsfängel-
set i Malmö med tillhörande område samt viss del af det till cen¬
tralfängelset därstädes hörande område med därå befintliga bygg¬
nader finge på i kontraktet jämte i stadsfullmäktiges omförmälda
beslut närmare angifna villkor till Malmö stad försäljas för eu
köpeskilling af 600,000 kronor, än äfven att nämnda köpeskilling
finge användas till uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med upprättadt förslag, af nytt centralfängelse jämte länsfängelse
i Afalmö, och att för sådant ändamål ett emot köpeskillingen sva¬
rande belopp finge, i afbidan på köpeskillingens gäldande, af till¬
gängliga medel i mån af behof förskotteras.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte medgifva,
a) att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett den 8 och
20 februari 1907 dagtecknadt köpekontrakt med däri af stadsfull¬
mäktige i Malmö den 12 februari 1909 beslutade ändringar, läns-
fängelset i Malmö med tillhörande område samt angifven del af
det till centralfängelset därstädes hörande område med därå befint¬
liga byggnader finge på i kontraktet jämte stadsfullmäktiges om¬
förmälda beslut närmare angifna villkor till Malmö stad försäljas
för en köpeskilling af 600,000 kronor; samt
b) att nämnda köpeskilling finge användas till uppförande af
nytt centralfängelse jämte länsfängelse i Malmö och att för sådant
ändamål ett emot köpeskillingen svarande belopp finge, i afbidan
på köpeskillingens gäldande, af tillgängliga medel i mån af behof
förskotteras.
Vid mom. b) hade reservation afgifvits af herr Thorsson, som
ansett, att utskottet bort hemställa om afslag å hvad Kungl. Maj;t
föreslagit i det uti momentet berörda afseende.
Mom. a).
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. b)
föredrogs härpå; och lämnades ordet därvid på begäran till
Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman, mina herrar. Jag
har vid denna punkt af betänkandet fogat en reservation, och jag
N:o 51. 12
Ondagen den 28 April e. m.
Angående ber därför att med några ord få motivera, hvarför jag anser, att
försäljning af Riksdagen icke bör bifalla denna punkt i det skick den befinner
l<Malmömm s*§- Om kammarens ledamöter vilja slå upp sidan 29 uti den
(Forts.) betänkandet åtföljande propositionen, skolen I finna, att det nu
föreslagna fängelset, afsedt att inrymma 200 fångar, skall byggas
efter samma principer och till samma omfattning som fängelset i
Härianda invid Göteborg. Kostnaden för Härlandafängelset, som
blef färdigbyggdt i slutet af år 1905, hade fångvårdsstyrelsen be¬
räknat till 622,000 kronor, och jag har mig bekant, att denna sum¬
ma icke allenast räckte till, utan att det blef några tusen kronor
öfver. Nu föreligger i propositionen ett anslagskraf för att bygga
ett lika stort fängelse efter samma byggnadsmetod för en kostnad
af 860,000 kronor, således en förhöjning på nära 240,000 kronor.
Det har blifvit en stående visa, att hvarje förhöjning i anslag mo¬
tiveras med förhöjda arbetslöner och förhöjdt pris på materiel
o. s. v. Men att arbetslöner och byggnadsmateriel under tiden
mellan 1905 och den tid, då de beräkningar, hvarpå denna propo¬
sition är byggd, blifvit uppgjorda, skulle så våldsamt stegrats, kan
jag för min del icke fatta. Skall till detta läggas kostnaden för
att bygga åt vaktpersonalen vid fängelset, komma vi upp till eu
kostnad af omkring 1,000,000 kr. för att inrymma 200 fångar och
deras vaktbetjaning. Detta tror jag för min del är att gå väl
långt. Men det finnes äfven en annan sida af saken, som förtjä¬
nar att beaktas. Sträfvandena hafva ju gått ut på att byta ut
små fängelser och kronohäkten mot större centralfängelser, därför
att man därigenom skulle få billigare underhåll och bevakning af
fångarne. Det förvånar mig verkligen, att fångvårdsstyrelsen och
Kungl. Maj:t, efter de erfarenheter man inhämtat sedan Härlanda¬
fängelset byggdes, nu kommit fram med förslag om att bygga ett
fängelse, afsedt att inrymma endast 200 fångar. Härlandafängelset
som byggdes för 2 år sedan, har redan visat sig vara så mycket
för litet, att i vissa celler måst inrymmas två fångar. I årets för-
passningsinstruktion finnes en bestämmelse, som medgifver, att från
Härlandafängelset kan förflyttas straff- och urbotafängelsefångar
och behållas rannsaknings- och bötesfångar. Det är ett märkvär¬
digt system, att uti ett centralfängelse hopblanda tre olika slag af
fångar. Det vore då riktigare, att taga steget fullt ut och bygga
centralfängelser afpassade för sitt ändamål och mindre fängelser
för rannsaknings- och bötesfångar. Det är min lifliga öfvertygelse,
att den nuvarande byggnadstypen är ägnad att i ytterst hög grad
fördyra och försvåra fångvården. Ett exceptionellt fall har fram¬
visats från centralfängelset i Malmö, där under år 1908 hvarje
fånge i underhåll kostat 1,400 kronor. Nu säger Kungl. Maj:t,
att genom att sammanslå dessa båda Malmöfängelser till ett stort
skall åstadkommas billigare bevakning och bättre fångvård för en
mindre kostnad. Men den fängelsetyp, som f. u. användes, är ge-
Onsdagen den 28 April e. m.
13 N:o 51.
nom sin konstruktion sådan, att den i hög grad bidrager till att Angående
fördyra fångvården. I Hernösand t. ex. hafva vi 138 fångar och försäljning af
e„ bevakningspersonal af 22 man. SK
I Härianda finnas 198 fångar och eu bevakningspersonal på (Forts.)
24 man. Det är min öfvertygelse, att om vi byggt dessa s. k. central¬
fängelser något större, så att de exempelvis kunnat inrymma minst
300 i stället för 200 fångar, skulle genom en praktisk placering
af bevakningspersonalen vunnits åtskilliga fördelar.
När vi nu befinna oss i en sådan öfvergångsperiod, då man
sträfvar efter att borttaga mindre fängelser som anses dyrare för
att därigenom åstadkomma billigare fångvård, tycker jag det skulle
vara klokt att för närvarande afslå Kungl. Maj:ts proposttion uti
denna del, i all synnerhet som bestämmelserna uti aftalet med
Malmö stad icke på något som helst sätt lägger hinder i vägen att'
uppskjuta byggandet af fängelset i Malmö ett år. Ty paragraf 3
i köpekontraktet bestämmer ju, att »Malmö stad äger tillträda det
i punkt k) omnämnda området söder och väster om inre vallgraf-
ven den 1 oktober det år, då detta kontrakt af Kungl. Maj:t god¬
kännes, och återstoden af området, så snart de nya fängelsebygg¬
naderna, som skola ersätta Malmö central- och länsfängelse, tagits
i bruk». Man kan utan synnerligt besvär och omkostnad flytta
de fångar, som nu äro inrymda i centralfängelseanstalten till andra
fängelser, och låta Malmö stad tillträda området, och under detta
år vidtaga ytterligare undersökningar, om det icke vore möjligt att
åstadkomma en fängelsetyp, som inrymmer exempelvis 300 fångar,
hvarigenom den årliga bevakningskostnaden skulle kunna betyd¬
ligt nedbringas. Vi hafva, enligt mitt sätt att se, icke råd att
onödigtvis slänga ut penningar, och det är min lifliga öfvertygelse,
att, om vederbörande vill åstadkomma en ordentlig fångvård, detta
bäst komme att ske genom att sortera upp fängelserna, så att vi
finge centralfängelser för sådana, som skola undergå en längre tids
bestraffning, och andra typer för dem, som under kortare tid skola
sitta fängslade.
I anledning af hvad jag nu anfört tillåter jag mig, herr tal¬
man, att yrka afslag å utskottets förslag i denna punkt och bifall
till min reservation.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar. Jag får erkänna, att, då detta ärende
handlades inom justitiedepartementet, jag liksom den siste talaren
fann fångvårdsstyrelsens kostnadsberäkningar afsevärdt höga. Ären¬
det har emellertid, såsom synes af propositionen, varit remitteradt
till öfverintendentsämbetet, och ämbetet har uttalat, att vissa priser
delvis kunde förefalla något höga, men med hänsyn till de rådande
uppdrifna arbetskostnaderna och i allmänhet svåra arbetsförhållan¬
dena har ämbetet ansett, att byggnadskostnaden i allt fall icke
N:o 51. 14
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående kunde nedsättas med mer än 35,000 kronor. Jag har emellertid
forséUjmng af anSett mig böra framlägga siffrorna sådana fångvårdsstyrelsen be-
Mnhnö^m^m. räknat dem dels därför, att såsom byggnadsarbete ordnas inom
(Forts.) fångvården det icke behöfver befaras, att mera penningar använ¬
das än som äro alldeles nödvändiga, dels därför, att de anslag re¬
geringen begärt ofta visat sig så små, att de sedermera måst öf-
verskridas, och jag har därför funnit det vara bättre att komma
med en siffra, som under alla omständigheter skulle kunna anses
tillräcklig.
Men trots detta bar det alltid varit min afsikt, att, innan
något Kungl. Maj:ts beslut angående detta fängelses byggande och
planen för detsamma meddelades, ytterligare låta anställa under¬
sökning i syfte att få utrönt, om och på hvad sätt kostnaden kunde
'nedbringas. Nu har utskottets uttalande gifvit mig anledning att
redan i förväg undersöka, om ett nedbringande af kostnaden kan
ställas i utsikt. Jag har fördenskull satt mig i förbindelse med
fångvårdsstyrelsen, och den bar ifrågasatt en ändring i planen,
hvarigenom kostnaderna skulle blifva väsentligen lägre. Utskottet
bar särskildt fäst sig vid dels fängelsedirektörens bostad och dels
administrationsbyggnaden. I båda dessa hänseenden anser fång¬
vårdsstyrelsen möjligt att tillmötesgå utskottets önskningar, så att
administrations- och ekonomibyggnaderna sammanslås till eu och
fängelsedirektörens bostad sammanföres med en annan byggnad.
Vidare skulle den i förslaget upptagna tvättstugan och material¬
boden slopas och ersättas med lägenheter i den undervåning, som
skall byggas vid fängelset. Slutligen torde man kunna förkorta
omfattningsmurarne. Äfvenså torde ej vara omöjligt att i någon
mån inskränka det utrymme, som f. n. är föranledt väsentligen af
tanken på fängelsets framtida utveckling, samt uppskjuta omsorgen
härom till dess tillbyggnad och utvidgning en gång varder nöd¬
vändig. Med detta allt skulle man kunna åstadkomma en bespa¬
ring af 132,000 kronor i den summa, som är begärd. Men därtill
kommer att fångvårdsstyrelsen vill göra ett försök att på sätt som
f. n. lär ske i Tyskland använda fångar till en del af de arbeten,
som lämpligen kunna på detta sätt utföras, exempelvis vid mål-
ningsarbeten inom fängelset och en del planeringsarbeten. Låter
detta sig göras, blir kostnaden naturligtvis ytterligare nedsatt. Nu
bör jag dock säga, att allt hvad jag nu ställt i utsikt icke får be¬
traktas som definitivt, tv därtill ha ännu icke undersökningarna
varit tillräckligt omfattande, men herrarna kunna vara öfvertygade
om, att innan planen fastställes, skola inom justitiedepartementet
göras så grundliga och omfattande undersökningar i detta syfte,
som öfver hufvud taget är möjligt.
Den föregående talaren bar vidare yttrat, att man egentligen
borde bygga fängelset större än som föreslagits med hänsyn till
framtida behof. Mot detta vill jag invända två ting. Det första
15 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
att man på vägen till den centralisation, som inom fångvården nu Angående
eftersträfvas, måste gå med varsamma steg. Vi ha eu mängd
ännu fullt användbara länscellfängelser, där fångar, som undergå Jm m
kortare straff, mycket väl kunna förvaras; och det vore naturligt- (Forts.)
vis ytterst oekonomiskt, att genast slopa dessa och i stället redan
nu bygga större fängelser. Meningen är därför, att nybyggda fän¬
gelser skola ordnas så, att de lämpligen kunna tillbyggas efter upp¬
gjord plan, i den mån det finnes lämpligt att draga in mindre
fängelser.
Men eu annan sak, som inverkar härpå, är, att vid fångvården
och de stora fängelserna måste iakttagas något som jag skulle med
en teknisk term vilja kalla för ekonomisk drift. Det går nämligen
icke att i ett fängelse sammanföra mer än ett visst antal fångar,
utan att driftkostnaden, d. ä. administrations- och bevakningskost-
naderna med mera ökas i ett förhållande, som icke står i propor¬
tion till det ökade fångantalet Man har sagt mig, att det unge¬
färliga antal, som ur denna synpunkt lämpligen bör sammanföras
på en plats, skulle vara 200. Nämnvärdt högre antal kan en så
organiserad förvaltning, som exempelvis den vid Härianda, icke
sköta. Går antalet högre, varder förvaltningskostnaden väsentli¬
gen ökad.
Med det nu sagda har jag velat uttala, att, äfven om kam¬
maren bifaller Kung!. Maj:ts förslag i förevarande punkt, så kan
kammaren vara öfvertygad om, att hvad som kan göras i syfte att
bringa ned kostnaden till det oundgängligen nödvändiga också
skall blifva gjordt.
Herr Leander: Herr talman, mina herrar! Den uppgjorda
kostnadsberäkningen är det naturligtvis vanskligt för en icke fack¬
man att yttra sig om. Jag anser mig böra upplysa om, att fång¬
vårdsstyrelsens biträdande arkitekt, som ju i främsta rummet upp¬
gjort kostnadsberäkningen, ansett det vara bättre att göra en be¬
räkning, som hölle stånd, än att afgifva ett förslag, som sedan
måste öfverskridas med 50 procent, som fallet ofta är med statens
byggnader. Förnekas kan icke heller, att, sedan Härlandafängelset
byggdes, material- och arbetskostnader åtminstone i någon mån
stegrats, och därför torde det icke vara möjligt att få Malmöfängel-
set uppfördt för samma kostnader som Härlandafängelset. Emeller¬
tid har herr justitieministern redan upplyst om, att denna kost¬
nadsberäkning skall kunna ganska afsevärdt nedbringas och detta
isynnerhet som fångvårdsstyrelsen nu är betänkt att göra ett för¬
söka att använda fångars arbetskraft för utförande af en del ar¬
beten vid detta tillämnade fängelse. Det sker med fördel i utlan¬
det, att dylik arbetskraft användes äfven vid uppförande af fängel¬
ser, och det bör ju kunna gå för sig äfven här hos oss. Isynner¬
het lämpa sig tvångsarbetsfångar härför mycket väl, sedan väggar
N:o 51. 16
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående och tak blifvit iordningsställda, så att det finnes någon plats att
försäljning af förvara dem på. Därför torde icke kostnaden för detta Malmö-
fängelse under sådana förhållanden behöfva mycket öfverstiga den
(Forts.) kostnad, som Härlandafängelset betingade.
Nu säger ju också utskottet, att en del dyrbara anordningar,
som ha till bufvudsakligt syfte att gifva byggnaderna ett prydligt
utseende, skulle kunna uteslutas. Det kan icke bli fråga om någon
lyx vid ett fängelse, men å andra sidan är det nog bra, om man
vid nybyggande af fängelser söker att komma bort från den gamla
vanliga typen, ty icke lär man ändock afskräcka folk från att hälsa
på i fängelserna genom att göra dessa så dystra och anskrämliga
som möjligt. Om de bli något så när tilltalande och prydliga till
det yttre, behöfver kostnaden därför ej afsevärdt stegras, och det är
skäl att taga hänsyn äfven till denna synpunkt.
Beträffande storleken nödgas jag gifva herr Thorsson rätt i
mycket af hvad han sagt. Det är icke skäl, när man bygger nya
fängelser, att göra dem alltför små, utan man bör i stället förse
dem med flera celler än det antal fångar, man beräknär, att de
skola komma att hysa. Det kan bli en tillströmning af fångar och då
äro dessa reservceller mycket goda att ha. Såsom vi se här i pro¬
positionen å sidorna 24 och 25, finnes en tabell uppgjord, som ut¬
visar dels högsta antalet cellfångar, som år 1907 förvarades i de sär¬
skilda fängelserna, och dels till fångars förvarande disponibla celler.
Den första siffran eller antalet cellfångar uppgå till 2,525, och antalet
disponibla celler till 2,614. Naturligtvis har icke detta nu angifna högsta
antal fångar varit inhyst i de särskilda fängelserna samtidigt utan i
det ena vid ett tillfälle och i det andra vid ett annat tillfälle. Men om
man nu antar, att de ungefär samtidigt varit inhysta till detta antal,
2,525, skulle ju ändå, enligt hvad vi finna, ett cellöfverskott ha
funnits af 89 celler, ty cellöfverskottet är 270 och cellbristen 181.
Detta var år 1907. För år 1908 ställa sig siffrorna litet an¬
norlunda. Då var högsta antalet cellfångar 2,626. Tänker man sig
nu likaledes, att dessa på en gång varit inhysta i de särskilda
fängelserna, skulle det bli en en cellbrist på 12 stycken. Därför
hade det kanske varit önskligt, att man nu i detta nya fängelse in¬
rymt åtminstone lika många celler, som de båda fängelser, hvilka
nu skola försäljas och rifvas, ha tillsammans eller 218. Jag tror
ej, att det varit för mycket, utan tvärtom.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet nämnde,
att det högsta antal, som han anser böra finnas i ett fängelse, är
200. Löneregleringskommittén, som i morgon aflämnar sitt betän¬
kande rörande fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, har emeller¬
tid ansett, att högsta antalet bör vara 300, och alltså hade det nu
varit tillfälle att öka på litet. Det är bättre att göra det vid ny¬
byggandet än att sedan bygga till, ty detta blir alltid dyrare.
Sedan är det den andra saken, som påpekats, nämligen att
Onsdagen den 28 April e. m.
17 N:o 51.
det är ett önskemål, att ni nu skola kunna draga in eu del små- Angående
fängelse]-. Herr statsrådet har nu påpekat, att det icke kan sk ^försäljning af
på en gång. Men det bör börja någon gång. Särskilt i Skåne,
där kommunikationerna äro synnerligen lätta, skulle man kunna (Forts.)
börja tänka på att draga in fängelserna i Engelholm och Ystad,
men skall detta bli en möjlighet, måste man ha tillräckligt cellut¬
rymme, ty annars går det ej för sig.
Nu anmärkta förhållanden synas mig dock icke behöfva ut¬
göra något hinder för kammaren att antaga utskottets förslag äfven
i punkt b. Finner K. Maj:t, att eu utvidgning är behöflig, och att
denna kan ske, utan den af Riksdagen anvisade summan behöfver
öfverskridas, lär icke Kungl. Maj:t underlåta att vidtaga en dylik
åtgärd; och att en förändring, isynnerhet en förändring till det
bättre, verkställes, kan heller icke Riksdagen behöfva ha något
emot, då icke Riksdagens rätt därigenom på något sätt trädes för
nära. Det vore nu önskligt att byggnadsarbetet kunde påbörjas så
fort som möjligt. Herr Thorsson trodde, att de fångar, som nu
finnas i de båda fängelserna, skulle kunna flyttas till Kristianstad
och Ystad, men därtill finnes ingen möjlighet. Där finns icke till¬
räckligt utrymme. Man kan icke tänka på att rifva de båda gamla
fängelserna, förrän man får ett nytt, där man kan inhysa fångarna.
Äfven af andra orsaker vore det önskligt, att arbetet finge på¬
börjas så fort som möjligt. Jag tror, att det finnes en hel mängd
arbetare i Skåne och Malmö, som utan motvilja se, att arbetet kan
påbörjas, så att de få erforderlig arbetsförtjänst, och med anledning
af dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan
äfven i punkt b).
Herr Andersson i Skifarp. Herr talman! Jag vill inskränka
mig till att be att få instämma med den siste ärade talaren i hans
yrkande. Han är eu man, som är sakkunnig på ifrågavarande
område; därpå tror jag, att man fullkomligt kan lita.
Jag anhåller därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Thorsson: Herr talman! Jag ber att få betyga herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet min tacksamhet för
det löfte, som han afgifvit, att hvad på honom ankommer med¬
verka till att kostnaderna nedbringas i afsevärd grad; den besparing
eller 132,000 kronor, som redan utlofvats, är ju intet att förakta och
i så fall har min reservation åtminstone haft något godt med sig,
därigenom att den bragt saken på tal här i kammaren, och fram-
tvungit ett bestämdt uttalande från statsrådsbänken. Jag hade ingen
förhoppning om, att jag skulle segra gentemot ett enigt statsut¬
skott i denna punkt. Men med anledning af herr justitieministerns
yttrande, att 200 fångar äro maximum för ett fängelse, tillåter jag
mig omnämna, att år 1902 af slutades en fängelsebyggnad i Tysk-
Anära Kammarens Prof. 1909. N:o Bl. 2
N:o 51. 18
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående land, som rymmer 740 fångar, och af dessa äro 620 placerade i
försäljning eif enrum. Detta fängelsekomplex med tillhörande 19 bostadshus för
^Mrdmö^mSf'm nödig tjänstemanna- och vaktpersonal uppfördes för en kostnad af
(Forts.) omkring 1,400,000 mark, däraf omkring 300,000 till bostadshusen,
men så användes här vid uppförandet fångar till mycket arbete.
(Man jämföre kostnaden hos oss, nära en million kronor för 200
fångar.) Jag tror icke, att man där skulle byggt i sådan omfatt¬
ning, om man hade ansett, att det vore villigare att ha små fängel¬
ser med stor personal, utan våra grannar ha nog räknat mera rätt,
när de velat bygga i större skala.
Herr Leander talade för, att det skulle bli så vackert som möj¬
ligt i fängelserna, och jag har icke något emot, att det blir så.
Men för människor, som få sitta ett par år inne mellan fyra väggar,
där ingen skönhet tillätes, åstadkommer man väl icke något så för¬
skräckligt ondt, om de några få minuter vid sitt inträde och några
minuter vid sin afgång ur fängelset bli i afsaknad af det estetiskt
tilltalande. Jag tror, att vi kunna bygga våra fängelser betydligt
billigare och till och med bättre tillgodose hvad egentligen fång¬
arna behöfva, nämligen god och präktig vård, genom att inbespara
en hel del lyx, som vi nu förse våra fängelsebyggnader med, torn
och spiror och jag vet icke allt man staplar opp.
Medan jag har ordet, tillåter jag mig en liten bemärkning till
kungl. fångvårdsstyrelsens sätt att förlägga fängelser. Hvem som
helst af herrarne kan gå till Östermalm och se hur fångvårdsstyrel¬
sen där placerat ett fängelse. Det är tio år sedan det byggdes
och nu är man färdig att taga det därifrån. Det har nämligen be¬
funnits opraktiskt, att folk utifrån kan titta rakt in i cellerna, så
att fångarna icke få vara i fred i sin ensamhet. Asynen af detta
fängelse är ej ägnadt att precis stämma en mild mot fångvårds¬
styrelsen, som genom att bygga på detta sätt, ställt i utsikt för
staten att snart få bygga ett nytt fängelse.
Jag har tillåtit mig att göra denna erinran emot styrelsens sätt att
placera fängelser. Till sist ber jag, herr talman, att, för att icke be¬
höfva besvära kammaren med votering, få återtaga mitt yrkande
om bifall till reservationen efter det löfte herr justitieministern
gifvit.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 5-
Vid föredragning härpå af
statsutskottets memorial, n:o 122, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens
femte hufvudtitel, och
19 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
bevillningsutskottets memorial, n:o 23, i anledning åt' kamrar¬
nas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande n:o
20, i anledning åt väckt motion om en extra inkomstskatt för år
1910 å inkomster åt 25,000 kronor och därutöfver,
blefvo de i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
af kammaren godkända.
§ 6.
Vidare föredrogos hvart för sig:
bevillningsutskottets betänkande, n:o 24, i anledning åt Kungl.
Maj:ts proposition angående bestämmande af vissa afgifter i sam¬
manhang med anordnande af inrikes inkasseringsrörelse genom
postverket m. m.; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:r 45, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss
tid; och
n:o 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud mot viss försäljning af tobak.
Hvad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt
bifölls af kammaren.
§ 7.
Å föredragningslistan fauns härefter uppfördt lagutskottets ut- La9 ang. na¬
lkande, n:o 47, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för-
slag till lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående fandTmm
nationalparker och lag innefattande tillägg till förordningen den 14
april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof.
Genom en den 17 mars 1909 dagtecknad proposition, n:r 102,
hvilken af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) lag angående naturminnesmärkens fredande,
2) lag angående nationalparker, och
3) lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
N:o 51- 20
Onsdagen den 28 April e. m.
Lag ang. na¬
turminnes¬
märkens fre¬
dande m. m.
(Forts.)
Utskottet hemställde, att Riksdagen under förklarande, att det
i Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition n:o 102 innefattade
förslag till lag angående nationalparker icke kunnat i oförändradt
skick af Riksdagen bifallas, måtte för sin del antaga i utlåtandet
intagna förslag till
1) lag angående naturminnesmärkens fredande,
2) lag angående nationalparker och
3) lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
Vid föredragning af det under mom. 1) upptagna lagförslaget
begärdes ordet af
Herr Schotte, som anförde: Herr talman, mina herrar! Jag har
vid detta ärende begärt ordet för att uttala den meningen, att det
här ifrågavarande lagförslaget i stället för att angifva sig såsom »lag
angående naturminnesmärkens fredande» bort benämnas, »lag an¬
gående naturminnens fredande».
»Naturminne» är ju i och för sig ett kortare och lättfattligare
ord än »naturminnesmärke», men den synpunkten är icke hufvud-
saken, utan den omständigheten, att ordet »naturminnesmärke» i
och för sig är språkligt mindre riktigt för att uttrycka hvad här
af ses. »Minne» betyder ju en sak, som är värd att minnas, en
minnesvärd sak, ett ting, som förtjänar att hållas i åtanke, att be¬
varas, skyddas och äras. Således är ett »naturminne», ett minne
af naturen, en minnesvärd sak af naturen själf, skapad af naturens
egen hand, härstammande från själf va naturens skapelseprocess,
och det är ju i detta lagförslag just fråga om sådana minnen. En¬
ligt svensk språkkänsla torde detta vara en själfklar sak.
»Naturminnesmärke» däremot för vår språkkänsla åt orätt
håll. Ett »minnesmärke» är ju någonting, som tillkommit ge¬
nom åminnelse af något annat, det vill säga i syfte att påminna
om något, på det att det icke må falla i glömska. »Minnesmärke»
i allmänhet hänför sig egentligen också till sådant, som är gjordt
af människohand, runstenar, minnestaflor, ärestoder o. s. v. Det
är sådant, som man språkligt riktigt benämner »minnesmärke».
Man har ett analogiförhållande rörande »fornminne», som ju är en
minnesvärd sak, härstammande från forntiden. På samma sätt med
»naturminne» — ett minne af naturens egen skaparkraft, af na¬
turens egen hand, delar af jordytan med hvad därpå finnes och
det är just om sådant, det i denna lag är fråga.
Jag skulle kanske icke vågat framkomma med denna anmärk¬
ning, därest den icke häfdats af de speciellt sakkunniga på språk¬
forskningens område, såsom t. ex. i en tid skriftsuppsats för några
år sedan af en utaf vårt språks främste kännare, prof. Ad. Noréen
i Uppsala.
21 N:0 51.
Onsdagen den 28 April e. in.
Huru gärna jag än önskat, att lagens rubrik blifvit en annan, Lag ang. na-
vill jag dock ej härom nu framställa yrkande, enär Första Kam- turminnes-
maren redan antagit lagförslaget och jag ej önskar i något afseende
äfventyra tillkomsten af ifrågavarande lag. Jag har dock ej velat (Forts.)
låta tillfället vara obegagnadt att framhålla, att lagens beteckning
är språkligt sedt oriktig och olämplig.
Vidare yttrades ej. Lagförslaget blef af kammaren godkändt.
Härefter föredrogs det under mom. 2) upptagna lagförslaget;
och gaf herr talmannen därvid på begäran ordet till:
Herr Carlsson i Malmberget, som anförde: Herr talman, mina
herrar! Jag har vid detta ärende ett litet observandum att göra. Det är
nämligen så, att i det föreliggande lagförslagets första paragraf finnes
intagen en bestämmelse, att det på områden, som bli afsätta till
nationalparker, skall vara förbjudet »att uppföra byggnad eller
stadigvarande bostad, verkställa odling eller beta kreatur». Men
det finnes i § 2 en inskränkning gjord i den allmänna bestämmel¬
sen därhän att »hvad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning
i enskild rätt, som må vara uppkommen, då området afsättes till
nationalpark», det vill säga att, då någon på grund af skriftlig
handling fått sig upplåten rätt till någon del af de ifrågavarande
områdena, denna rätt skall blifva gällande.
Nu är förhållandet det, att enligt Kungl. Maj:t proposition n:o
125, som för närvarande ligger under behandling inom statsut¬
skottet, ett område i Abiskodalen blifvit föreslaget till nationalpark
och att detta område är det största bland de områden som före¬
slagits för ändamålet. Det är nämligen icke mindre än 5,000
hektar. Det finnes emellertid ett marmorbolag, som har konsessione-
rad rätt att bryta och tillgodogöra sig marmor i bergen å detta
område och dessutom har dispositionsrätt till vissa upplagsplatser
där. Således kommer detta marmorbolag, trots det att området i
fråga blir afsatt till nationalpark, att fortfarande få där drifva sin
verksamhet. Men därjämte finnes det ett antal enskilda personer,
dock icke flera än 5, 6 eller 7, som på detta område åt sig upp¬
fört mindre bostäder. Enligt den nu föreslagna lagen måste det
finnas en förutvarande rätt för att kunna få disponera en viss del af
området å denna kronopark. Nu är förhållandet det, att dessa enskilda
personer icke fått något formellt skriftligt medgifvande att bygga upp
dessa bostäder, och hvad särskilt den värdefullaste af dem beträffar,
hvilken representerar en byggnadskostnad af 1,600 kr., förhåller sig så,
att ägaren, hvilken liksom en af de andra bostadsägarne däruppe är
artist, målare, uppfört byggnaden i afsikt att under viss tid af året
vistas där för att måla landskapsstycken i de sköna omgifningarna.
Jag har här ett bref från denne person, och jag skall taga mig
N:o 51. 22
Lag ang. na
turminnes¬
märkens fre¬
dande m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April e. m.
friheten att in extenso läsa upp en del af hvad han där skrifver,
då det åskådliggör förhållandet. Han skrifver bland annat: »Efter
att enligt kungl. förordning af år 1866 ha erhållit Konungens
befallningshafvandes tillstånd att bygga i Abiskodalen nästan midt
för den af Konungens befallningshafvande uppförda bron för re-
narnes passage öfver Abiskoälfven, erhöll jag äfven järnvägsstyrel¬
sens och domänstyrelsens tillstyrkan, hvarjämte nationalparkkom¬
mittén uppgå!, att den ej ämnade föreslå det af mig abonnerade
området, hvarför jag naturligtvis utan tvekan och i förlitande på
våra lagars helgd år 1905 byggde en stuga för 1,600 kronor. Förra
våren, år 1908, erhöll jag ett utslag från kammarkollegium, hvar¬
igenom jag nekades bygga. Alla skäl voro redan af Konungens
befallningshafvande till fullo vederlagda», men trots detta blef det
afslag. Han har vidare meddelat, att själfva anledningen till, att
kammarkollegium slutligen afslog hans ansökan att få bygga, hvil¬
ken af alla myndigheter, som yttrat sig i saken, tillstyrkts, skulle
vara den, att nationalparkskommittén slutligen skulle ha ändrat
sitt förslag med afseende å området för denna nationalpark där¬
hän, att äfven den sålunda bebyggda platsen skulle blifva däri
inbegripen. Brefskrifvaren har den uppfattningen, att den icke
skulle komma att innefattas i nationalparken. Huru det förhåller
sig i det afseende!, kan jag icke såga; jag har endast att stödja
mig på de uppgifter, jag sålunda erhållit. Äfven öfriga, som
byggt på detta område, ha ingifvit ansökningar om att få arrendera
de sålunda bebyggda platserna. Dessa ansökningar ha ännu icke
blifvit af vederbörande myndigheter afgjorda. Den person, jag
nyss åberopade, har anfört besvär hos Kungl. Maj:t öfver kammar-
kollegii utslag, men någon dom har ännu icke fallit hos Kungl.
Maj:t i saken. Dessa personer, som samtliga äro mindre bemed¬
lade ha således i god tro åt sig uppfört byggnaderna i fråga, men,
då de icke haft laga rätt därtill, kan befaras, att de enligt orda¬
lydelsen i den nu föreslagna lagen blifva afhysta från området,
och då dessa små hus för ägarnes ekonomiska vidkommande re¬
presenterar ett ganska betydande värde, trots det att de endast
kosta några hundra kronor hvar, är det gifvet att de hysa be¬
kymmer. Nu skulle Kungl. Maj:t enligt § 8 i denna lag äga att
utfärda vissa reglementariska föreskrifter angående dessa parkers
förvaltning och dylikt. Jag tänker mig, att man med god vilja
skulle, äfven om lagen blir antagen med den formulering, som nu
är föreslagen, kunna med hänsyn till de faktiskt föreliggande för¬
hållandena tolka lagen så, att trots de nu ifrågavarande personerna
icke fått skriftligt medgifvande att bygga dessa lägenheter, här
dock förefinnes en förutvarande rätt, så att de icke utsättas för
att blifva afhysta från området; man bör så mycket hellre kunna
göra detta, som dessa personer äro villiga underkasta sig mycket
stränga bestämmelser att icke skada omgifningarna eller den natur,
23 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
som lagen afser att skydda. Jag skalle med tanke på dem, som Lag ann- na-
saken bär galler, finna det vara särskildt intressant att få svar på
en fråga, som jag vågar ställa till lagutskottets ledamöter, nämligen (ia)Uie m m
huru de anse att denna lag kan och bör tolkas? Om man anser, (Ports.)
att formuleringen är sådan, att ingen fara förefinnes, för att dessa
personer skola blifva afhysta, skulle jag känna mig tillfredsställd.
Saken har kommit till min kännedom så sent, att jag icke kunnat
väcka någon motion i syfte att på något sätt få formuleringen
förtydligad, men det hade kanske också varit öfverflödigt.
Med hvad jag sålunda anfört har jag velat vinna det resul¬
tatet, att de personer, som uppfört åt sig bostäder på nu ifråga¬
varande område, måtte åtminstone likställas med björnarne där¬
uppe, ty de äro fridlysta på området. Jag skulle nästan vilja säga,
att jag anser dessa personer vara ett stycke natur och att äfven
de i sin ordning böra skyddas. Jag har ingenting vidare att till-
lägga, utan ber endast att få uttala min förhoppning, att lagut¬
skottet som sådant, anser, att lagen bör tolkas så, att de nu ifråga¬
varande personerna icke böra afhysas.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det för¬
hållande, som den föregående talaren påpekade, var kändt för
lagutskottet, när det hade detta ärende före till behandling, och vi
voro verkligen litet fundersamma, om vi med hänsyn därtill skulle
behöfva vidtaga någon ändring i förslaget. I § 1 stål-, att det är
förbjudet att uppföra »byggnad eller stadigvarande bostad» å sådant
område, som här afses. Men det är här icke fråga om att upp¬
föra några byggnader, tv byggnaderna finnas ju där redan förut.
I § 2 står återigen; »Hvad i § 1 stadgats skall ej leda till in¬
skränkning i enskild rätt, som må vara uppkommen, då området
afsättes till nationalpark» etc. Nu är här för oss uppgifvet, att
de nu ifrågavarande personerna icke skulle, såsom äfven den före¬
gående talaren nämnde, ha någon juridisk rätt i detta fall, men de
trodde i alla fall, att, när de bosatt sig på området förut, de ändå
hade eu viss sedvanerätt, och man ansåg icke, att dessa lagbe¬
stämmelser borde tolkas så strängt, att, på den grund att området
blefve nationalpark, de borde afvisas därifrån, om ej några andra
skäl talade därför. Utskottet ändrade emellertid något formule¬
ringen af § 3. Vi tilläde nämligen, att Kungl. Maj:t skulle i
särskildt reglemente få föreskrifva undantag »så ock för annat
ändamål, som är förenligt med det med nationalparken afsedda
syfte». Nu vill jag icke påstå, att detta tillägg fullt räcker till för
hvad här är fråga om, men det kan åtminstone lända därhän, att
i sådana fall som det förevarande man skulle kunna tolka lagen
på ett något mera liberalt sätt, och jag hoppas för min del, att
beträffande det fall, som nu särskildt nämnts, icke någon för
N:o 51. 24
Lag ang. na¬
turminnes¬
märkens fre¬
dande m. m.
(Forts.)
Angående
folkskolevä¬
sendet i vissa
städer m. m.
Onsdagen den 28 April e. m.
långt gående stränghet skall iakttagas vid tolkningen, utan att de
här åsyftade personerna skola få den rätt, som dem bör tillkomma.
Häruti instämde herr Lindhagen.
Efter härmed slutad öfverläggning godkände kammaren lag¬
förslaget.
Det under mom. 3) upptagna lagförslaget.
Godkändes.
Utskottets hemställan förklarades besvarad genom de af kam¬
maren fattade här ofvan angifna besluten.
§ 8.
Till behandling företogs härpå lagutskottets utlåtande, n:o 48,
i anledning af dels Kung! Maj:ts proposition med förslag till lag
angående folkskoleväsendet i vissa städer, lag om ändrad lydelse
af 1 § i kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862 och lag om ändrad lydelse af 2 och 28
§§ i lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn den 13 juni 1902, dels ock inom Riksdagen i
ämnet väckta motioner.
Uti en den 26 februari 1909 dagtecknad proposition, n:o 103,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda utdrag af
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden, föreslagit Riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag angående folkskoleväsendet i vissa städer;
2) lag om ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862; och
3) lag om ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn
den 13 juni 1902.
I sammanhang med ifrågavarande proposition hade utskottet
till behandling förehaft tre i anledning af densamma afgifna, till
utskottet hänvisade motioner, nämligen motionen n:o 66 inom
Första Kammaren af herr Clason samt motionerna inom Andra
Kammaren n:o 218 af herr JRydén och n:o 226 af herr Byström,
i hvars yrkande instämt herrar Janson i Bråten, Olsson i Älfdals-
åsen och Otto.
25 N:o 51.
Onsdagen deri 28 April e. m.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, under förklarande att Kungl. Angående
Maj ds ifrågavarande proposition n:o 103 icke kunnat i oförändradt ^ e^ssa
skick af Riksdagen bifallas, måtte, med afslag å herrar Clasons och städgr m m
Rydéns omförmälda motioner, i anledning af propositionen och herr (Forts.)
Byströms förevarande motion för sin del antaga följande:
1) lag angående folkskoleväsendet i vissa städer;
2) lag om ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862; och
3) lag om ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn
den 13 juni 1902.
Förslaget till lag angående folkskoleväsendet i vissa städer.
Herr talmannen tillkännagaf, att lagförslaget komme att para¬
grafvis föredragas.
För 1 § hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:
§ 1-
I stad, där stadsfullmäktige finnas och Konungen på framställ¬
ning af stadsfullmäktige eller kyrkostämma därom förordnat, skola
folkskoleväsendet samt frågor om uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn utgöra en för hela staden ge¬
mensam angelägenhet, hvilken staden såsom kommun har att vårda.
I sådan stad skola kostnaderna för ofvannämnda ändamål be¬
slutas och utgöras på sätt om kommunalutskylder är stadgadt; dock
att vederbörande skoldistrikt bibehållas vid den dem enligt gällan¬
de folkskolestadga tillkommande rätt att, såsom bidrag till kostna¬
derna för skolväsendet, af hvar och en, som erlägger mantalspen¬
ningar, upptaga en särskild afgift.
Uti utskottets förslag hade de i första stycket af Kungl. Maj ds
förslag förekommande orden »stadsfullmäktige eller» uteslutits.
I afgifven reservation hade herrar Zetterstrand, Ersson, Jans¬
son i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i Södertälje, Forsberg,
Karlsson i Fjäl och Lekséll förklarat sig anse, att utskottet bort
tillstyrka 1 § i Kungl. Maj ds förslag till lag om folkskoleväsendet
i vissa städer, sådan denna paragraf lydde enligt propositionen.
Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till
Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det lärer vara en ganska allmänt erkänd sak att kyrkostämmorna i
våra större städer icke funktionera på sådant sätt som önskligt vore.
N:o 51. 26 Onsdagen den 28 April e. m.
Angående A ena sidan inträffar det ju ytterst ofta att dessa stämmor äro
foltekolevä- synnerligen fåtaligt besökta, och det kan då vid sådana fall inträffa,
Sstäder1 at^ besluten kunna komma att ge uttryck endast för vissa kotteri -
(Forts.) intressen; och å andra sidan inträffar det mycket ofta eller emellanåt
åtminstone, när någon särskildt viktig fråga förekommer, att en
sådan mängd personer komma dit, att dessa stämmor bli mycket
ohandterliga — det kan dröja långt in på nätterna, ja på morgon¬
sidan, innan beslut fattas. Under båda dessa förhållanden kan
man icke heller påräkna att de, som fatta beslut, ha den ansvars¬
känsla, som man skulle önska. Därför tror jag, att man i all¬
mänhet måste med tillfredsställelse hälsa det förslag, som här har
framlagts för ett bättre ordnande utaf bestämmanderätten med af¬
seende på skolförhållandena i våra större städer. Det hindrar icke
att detta förslag ändock har mötts med blandade känslor, och vi
veta, att Första Kammaren förra året afslog förslaget.
Nu synes det utaf behandlingen inom utskottet, som om man
inom Första Kammaren icke ställde sig så afvisande emot det¬
samma som förra gången, men i alla fall är det icke så säkert att
förslaget kan drifvas igenom — ja, just nu fick jag den upplys¬
ningen att Första Kammaren antagit förslaget.
Går man nu till detta förslag, ser man, att det egentligen är
tre punkter, beträffande hvilka olika meningar råda.
Första olikheten gäller till en början den föreslagna första para-
grafen.Där hade Kungl. Maj:t föreslagit, att den nya ordningen skulle
införas på framställning från stadsfullmäktige eller kyrkostämma.
Utskottets förslag, som dikterats af dess förstakammarledamöter,
har gått ut på det, att dylik framställning skall kunna ske endast
ifrån kyrkostämman. I detta fall sluter jag mig till den uppfatt¬
ningen, som Kungl. Maj:t har gjort gällande, och får därför be¬
träffande denna första punkt yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag. På
samma gång jag det gör, så, då i alla fall diskussionen får röra
sig om förslaget i dess helhet, vill jag yttra mig något om de båda
andra punkter, ifråga om hvilka olika meningar råda.
Den andra fråga, om hvilken olika meningar råda, är sjätte
paragrafen. Däri hade Kungl. Maj:t föreslagit ett moment af föl¬
jande lydelse:
»I öfverläggning och beslut om ärende, som rör kristendoms¬
und ervisningen, må icke deltaga ledamot, som är af främmande
trosbekännelse eller anmält sig till utträde ur svenska kyrkan.»
I detta fall har utskottets ledamöter från Andra Kammaren (jämte
någon ledamot från Första) förenat sig därutinnan, att detta mo¬
ment borde utgå, på sätt herr Byström föreslagit. Det förefaller,
som om de skäl motionären förebragt äro synnerligen talande, och
beträffande denna fråga kommer jag därför att rösta för bifall till
utskottets förslag.
Den tredje skiljaktigheten är den, som härrör sig från herr
27 N:o 61.
Onsdagen (lön 28 April e. in.
Rydéns motion. Denna motion påyrkar ett annat röstsätt med åt-
seende på tillsättandet af folkskolestyrelsen. lian vill nämligen, J^“8a
att dessa styrelser till eu del skola tillsättas efter omröstning på m m
allmän rådstuga och att enhvar därvid skall ha en röst. Nu vill (Ports.)
jag saga, att jag för mitt del personligen icke har något att erinra
mot detta herr Rydéns förslag, men att jag i alla fall icke anser
förhållandena vara sådana, att det är någon större anledning att
hålla på ett dylikt förslag. Min innerliga öfvertygelse är, att, om
man håller på detta förslag, kommer icke denna lag att gå igenom,
tv i det hänseendet skall nog Första Kammaren aldrig gå in på
eu ändring.
Under sådana förhållanden får jag, herr talman, yrka bifall
till första paragrafen enligt Kungl. Maj:ts förslag, men, beträffande
öfriga paragrafer, bifall till utskottets förslag.
Herr Pettersson i Södertelje: Herr talman, mina herrar!
Som kommaren behagade finna, har jag jämte några andra leda¬
möter från denna kammare reserverat mig till förmån för herr
Rydéns motion, dels i hvad motionen påyrkar uteslutande af pastors
själfskrifvenhet såsom ledamot af folkskolestyrelsen, dels i hvad
den innehåller förslag, att de ledamöter af folkskolestyrelsen, som
icke utses af stadsfullmäktige, skola väljas på allmän rådstuga,
stället för af kyrkostämman, dels slutligen i hvad den föreslår, att
dessa ledamöter, som icke utses af stadsfullmäktige, skola väljas
genom per-capita-omröstning. Jag anser nämligen, att vägande
skäl äro anförda för alla dessa tre förändringar.
Hvad sålunda till eu början frågan om kyrkoherdes själf¬
skrifvenhet såsom ledamot i folkskolestyrelsen beträffar, vågar jag
tro, att det mesta af hvad som under årens lopp är anfört mot
pastors själfskrifvenhet såsom ordförande uti skolråd äfven är
tillämpligt gent emot pastors själfskrifvenhet såsom ledamot i folk-
skolestyrelse. Nu har häremot invändts, att kristendomens fram¬
skjutna ställning såsom läroämne i folkskolan kräfver, att kyrko¬
herden skall vara själfskrifven i folkskolestyrelsen. Men härvidlag
är dock att märka, att kristendomens ställning såsom läroämne i
folkskolan icke bestämmes af folkskolestyrelsen, utan folkskolesty¬
relsen har blott att i detta afseende rätta sig efter de i behörig
ordning gifna föreskrifter, som kunna finnas. För öfrigt är pastor
redan på grund af folkskolestadgan berättigad och förpliktad att
öfva noggrann tillsyn öfver kristendomsundervisningen i folkskolan.
Något verkligt behof att inrymma pastor plats såsom själfskrifven
ledamot i folkskolestyrelsen torde således icke förefinnas.
Hvad sedan beträffar utseendet af de ledamöter i folkskole¬
styrelsen, som icke skola väljas af stadsfullmäktige, så motiveras
det i motionen innehållna förslaget att låta dessa utses af allmän
rådstuga därmed att man velat taga helt ut det steg, som propo-
N:o Öl. 28
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående sitionen och utskottet endast tagit till hälften, nämligen att öfver-
smdftTvLaflytta befattuingen med folkskolan ifrån den andliga till den världs-
städer m. m. %a kommunen. Det förefaller ju litet egendomligt att, på sätt
(Forts.) ' här af Kungl. Maj:t och utskottet föreslagits, låta folkskolan stå
med ena benet i den världsliga och med det andra benet i den
andliga kommunen. Icke kan man väl gärna påstå, att intresset
för folkskolan skall vara mindre hos allmänna rådstugan än hos
kyrkostämman, då personerna i båda fallen i stort sedt äro de
samma; och icke heller kan man såsom realskäl åberopa hänsynen
till dissenters, då åtminstone enligt utskottets förslag dissenters
skola få rösträtt uti folkskoleärenden. Det synes mig då, att det
skulle vara ägnadt att åstadkomma mera enhet och konsekvens i
lagen, om man toge steget fullt ut och läte den hälft af folkskole-
styrelsen, som icke utses af stadsfullmäktige, väljas å allmän
rådstuga.
Men det viktigaste förslaget i motionen synes mig vara den
punkt, till hvilken jag nu öfvergår, nämligen frågan, efter hvilken
röstgrund dessa ledamöter, som icke väljas utaf stadsfullmäktige,
skola utses.
Anledningen till att Kungl. Maj:t har föreslagit, att en del af
folkskolestyrelsen skall utses, icke utaf stadsfullmäktige, utan af
kyrkostämman, har varit önskan att taga hänsyn till föräldrain-
tresset, och detta är ju alldeles i sin ordning. Men då må man
väl fråga: när man vill taga en sådan hänsyn, är det då riktigt
att använda fyrkskalan såsom mätare på föräldraintresset? Det
torde väl vara så mycket olämpligare att göra det, som det ofta
är fallet att de personer, som ha högsta fyrktalen, icke låta sina
barn gå i folkskolan, och deras föräldraintresse kan redan af det
skälet icke vara större än deras, som ha mindre fyrktal. Icke
heller kan man för en sådan anordning åberopa, att det är rättvist
att de, som betala mera, skola ha mera att säga. Ty det är icke
meningen att folkskolestyrelsen skall besluta om utgifterna, utan
det skall stadsfullmäktige göra; folkskolestyrelsen däremot skall
ju ha till uppgift att utse lärare o. s. v., och för öfrigt vara verk¬
ställande myndighet. För öfrigt har ecklesiastikministern själf
gifvit ett visst erkännande åt denna tanke, att man skulle låta en
del utaf folkskolestyrelsen få utses genom per-capita-omröstning.
Han säger nämligen: »Den tanke, som tagit sig uttryck i de nu
omnämnda framställningarna, kan ju synas tilltalande och bety¬
delsen för folkskolan af att densamma utaf barnens föräldrar och
målsmän omfattas med intresse och förtroende får icke under¬
skattas.» Att ecklesiastikministern emellertid icke har kunnat an¬
sluta sig till ett förslag i den riktningen beror på att han anser,
att det skulle vara att taga ett alltför radikalt afsteg från de vid
kyrkostämma hittills gällande rösträttsbestämmelser. Men jag före¬
ställer mig, att, hvad som förefallit herr ecklesiastikministern vara
Onsdagen den 28 April e. m.
29 N:o 51.
alltför radikalt, borde synas Andra Kammaren synnerligen klokt
och rättvist. Det är för öfrigt en särskild anledning, som gör att
det synes mig vara lämpligt att tänka på införandet af en per-
capita-omröstning i detta fall, och det är den omständigheten, att
vi hafva all anledning att antaga, att vi redan vid denna riksdag
skola lyckas få genomförd per-capita-omröstning vid prästval. Kan
tiden nu anses mogen för att införa per-capita omröstning vid
prästval, borde den äfven anses mogen för antagande af sådan
röstgrund vid val af folkskolestyrelse.
Som jag nämnde, synes motionen i tre afseende vara förtjänt
af att bifallas. Emellertid har jag icke lyckats att få de flesta
kamraterna ifrån denna kammare med mig på reservationen, i
hvad den går ut på uteslutande af kyrkoherdes själfskrifvenhet
såsom ledamot af folkskolestyrelsen. Och då nu Första kammaren
i hufvudsak antagit lagförslaget, har det sagts, att man skulle
äfventyra förslagets genomförande i dess helhet, om man alltför
mycket hölle på särskild! denna del af reservationen. Jag är
därför benägen att afstå ifrån yrkandet om uteslutande af pastors
själfskrif venhet såsom ledamot i folkskolestyrelse och skall sålunda
inskränka mig till att allenast hålla på de öfriga punkterna i
reservationen. När vi komma till fjärde paragrafen, skall jag
därför tillåta mig framställa yrkande om bifall till reservationen i
dessa delar,
1 detta anförande instämde herrar Karlsson i Fjäl och Ersson.
Herr Meurling: Jag ber endast att få yttra mig angående
§6. I den Kungl. propositionen finnes det bestämdt, att »i öfver¬
läggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervis-
ningen, må icke deltaga ledamot som är af främmande trosbe¬
kännelse». Jag vill allenast hemställa, om det icke vore rättvist
att hvad där är föreslaget af Kungl. Maj:t också får bli lagstad-
gadt. Jag ber därför att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts propo¬
sition i denna paragraf.
Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Den motion, som
jag har väckt såväl vid fjolårets som detta års riksdag, innehåller
en kritik af det lagförslag, som Kungl. Maj:t har framlagt. Jag
får bekänna, att ju mera jag tänkt öfver denna sak, dess klarare
har det blifvit för mig, att hela detta förslag egentligen är ett illa
afvägdt förslag. Jag kan icke komma ifrån den uppfattning, att i
fall jag skulle välja mellan Kungl. Maj:ts proposition, i hvad den
afser val af folkskolestyrelse, och det förslaget, att stadsfullmäktige
skulle utse hela folkskolestyrelsen, så skulle jag afgjordt föredraga,
att valet af folkskolestyrelse förlädes till eu och samma korporation.
Det finnes så många afgjordt vägande skäl, som tala för en sådan
Angående
folkskolevä¬
sendet i vissa
städer m. ni.
* (Forts.)
N:o 51. 30
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående
folkskolevä¬
sendet i vissa
städer in. in.
(Forts.) •
anordning, att jag icke alls blifvit öfvertygad af hvad mot denna
anordning blifvit anfördt af departementschefen.
Min motion har emellertid måst taga fasta på det faktiska
läget. Och det faktiska läget är sådant, att något förslag, som
afser att lägga det hela och således äfven val af folkskolestyrelse
under stadsfullmäktige icke nu föreligger.
Jag har naturligtvis haft vissa invändningar att göra mot det
föreliggande lagförslaget. Då emellertid dessa invändningar i allt
väsentligt gå ut på detsamma, som herr Pettersson i Södertälje här
framhållit, skall jag icke upprepa hans argument, utan endast be
att få understryka särskildt den del af hans anförande, som rörde
rösträtt vid val af folkskolestyrelse.
Kungl. Maj:t har föreslagit den egendomliga apparaten, att
folkskolestyrelsens ledamöter skola väljas af två särskilda korpora¬
tioner till ungefär lika antal af hvarje. Detta har föreslagits med
hänsyn därtill, att föräldrarna skulle få ett afgörande ord i afse¬
ende å folkskolestyrelsens sammansättning. Jag vet icke, huruvida
herr statsrådet verkligen har haft klart för sig, huru kyrkostäm¬
morna i städerna mestadels äro sammansatta, efter som herr stats¬
rådet tror, att kyrkostämman skulle bättre tillgodose föräldrarnas
kraf på att blifva representerade i folkskolestyrelsen, än om stads¬
fullmäktige ensamma hade att ansvara för, att detta föräldrarnas
kraf blefve i någon mån tillgodosedt. Om vi ha en 40-gradig
röstskala och valen skola ske på kyrkostämma, där icke det pro¬
portionella valsättet tillämpas, vågar jag huru mycket som helst,
att man knappast skall kunna söka upp eu enda stad i Sverige,
där småfolket, som ju har sina barn i folkskolan, skall kunna få
in en enda representant i skolstyrelsen, äfven med den inskränk¬
ning i de högre röstetalen, som kommer att framdeles gälla. Om
det åtminstone skolat tillämpas proportionellt valsätt vid dessa till¬
fällen, hade Kungl. Maj:ts förslag kunnat ha något fog för sig.
Min uppfattning är emellertid, att det är absolut bättre att öfver-
lämna utseendet af folkskolestyrelse till stadsfullmäktige. Ty med
det nya valsättet och de nya rösträttsbestämmelserna komma åt¬
minstone i industristäder några arbetare, småhandtverkare och per¬
soner ur de mindre bemedlade klasserna in i stadsfullmäktige.
Och det är mycket antagligt, att stadsfullmäktige skulle utse någon
af dem att sitta i folkskolestyrelsen. Men småfolket kan icke göra
sig gällande vid kyrkostämma. Och det är en försämring, jag
vidhåller det, att, såsom Kungl. Maj: t föreslår, förlägga valet af
halfva antalet ledamöter i skolstyrelsen till kyrkostämman, när det
som sagdt icke föreslagits någon ändring i där gällande röstgrund.
Jag vädjar till herrarna: kan det i vår tid med de starka de¬
mokratiska strömningar, som gå genom samhället, vara ett våg¬
halsigt steg i det okända att medgifva att — låt mig säga — af
en skolstyrelse på 21 ledamöter 10 få väljas efter per-capita-om-
31 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
röstning. Jag är öfvertygad om, att bland dessd It), som skulle Angående
väljas efter röstning per capita, skulle det finnas åtskilliga, som/vtict^viisa
icke skulle blifva så synnerligen sambällsfarliga individer. När nu 8tlälier m m
Kungl. Maj:t i år måst gifva efter för tidens kraf och föreslagit, (Forts.)
att prästval skall förrättas efter omröstning per capita, när man
väl således icke längre kan upprätthålla den uppfattningen, att det
skall vara bolag och allt möjligt annat, som skola välja själa¬
sörjare åt folket, tycker jag, att det vore lika rimligt, att äfven
barnens föräldrar skulle äga något inflytande vid val af skollärare.
På landsbygden ha de det redan, i någon mån åtminstone. Men
i städerna ha föräldrarna gentemot de stora röstägarne icke mer
att säga än den papperslapp, som ligger där på golfvet, när det
gäller att bestämma, hvilka som skola vara lärare för deras barn.
Det går icke att upprätthålla denna sakernas ordning. Likaväl
som per-capita-omröstningen oemotståndligt trängt sig fram i fråga
om prästval, lika oemotståndligt skall den tränga sig fram, när det
gäller val af skollärare och val af folkskolestyrelse.
Jag har i min motion tagit fasta på detta. Jag skall dock,
för att vinna något, gå med på att afstå från mina yrkanden i
öfriga punkter, blott kammaren vill biträda min motion, i hvad
den af ser, att ena hälften af folkskolestyrelsen skall väljas på all¬
män rådstuga efter per-capita-omröstning. Jag håller principiellt
på allmän rådstuga framför kyrkostämma. Ty jag kan icke finna
någon principiell grund att utesluta dissenters från val af folkskole¬
styrelse. Genom att, på sätt Kungl. Maj :t föreslagit, förlägga detta
val till kyrkostämman, stänga vi däremot ut dem. Det finnes icke
någon principiellt hållbar grund för eu sådan anordning, och där¬
för har jag föreslagit, att kyrkostämmas befogenhet i detta fall
skulle bortfalla.
Jag skall, herr talman, i nu föreliggande punkt, § 1, bedja att få
förena mig med herr Zetterstrand i hans yrkande och sedan, när
fjärde paragrafen kommer att föredragas och äfvenledes i fråga om
öfvergångsbestämmelserna, ansluta mig till de yrkanden, som herr
Pettersson i Södertälje ställt i utsikt.
Nu har väl kanske mången i denna kammare lust att gå mitt
yrkande i fråga om val till folkskolestyrelse till mötes, men fruktar
för, att lagen skall falla på detta. Jag vill därför uttala, att jag
genom samtal med framskjutna ledamöter af lagutskottet erfarit,
att man på det hållet icke anser, att ett beslut, som bifaller detta
yrkande, skall i någon mån försämra utsikten att få en samman¬
jämkning till stånd, utan att det snarare blir ett plus för Andra
Kammarens ledamöter, när det gäller att få fram en för dem god
sammanjämkning. Därmed föreställer jag mig, att denna betänk¬
lighet har förfallit, och anser mig fördenskull kunna göra yrkan¬
den under de olika punkterna i öfverensstämmelse med hvad jag
nyss nämnde.
N:o 51. 32
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående
folkskolevä¬
sendet i vissa
städer m. in.
(Forts.)
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammar¬
skjöld: Herr talman, mina herrar! Orsakerna, hvarför jag fram¬
lagt förslaget i det skick, det nu föreligger, och därvid ifrågasatt,
att kyrkostämma skulle utse halfva antalet af folkskolestyrelsens
ledamöter, äro flera. Det har framhållits från så många håll, att
man skulle taga hänsyn till föräldraintresset. Jag är själf icke
öfvertygad om, att detta föräldraintresse i allmänhet försöker göra
sig så mycket gällande; eller att det är så särdeles stort just i
denna fråga. Jag kan icke yttra mig därom, ty jag är icke säker
därpå. Men jag har ansett mig böra taga denna sak i beaktande,
därför att det sagts mig från så många håll, att det funnes ett
stort föräldraintresse och att man därför borde taga hänsyn till
det. Det är en af orsakerna, hvarför jag icke ansett, att man
borde lägga valet af hela folkskolestyrelsen i stadsfullmäktiges
hand.
Men det finnes också eu annan orsak, som jag tycker är myc¬
ket starkt talande, och det är den, att man i allmänhet är litet
tveksam att bryta med hvad som funnits förut och kasta sig in
på eu alldeles ny väg. Nu har det varit så allt ifrån folkskolans
uppkomst i vårt land, att det varit kyrkostämman, som har haft
bestämmanderätt öfver den. Att nu helt och hållet bryta med den
traditionen och beröfva kyrkostämman allt inflytande och lägga
hela valet hos stadsfullmäktige, det anser jag icke vara att handla
rätt klokt och försiktigt. Det får bli framtidens sak, om den anser,
att denna dualism icke är bra. Då får framtiden göra en ändring
och öfverflytta till stadsfullmäktige rättigheten att utse hela skol¬
styrelsen. Men jag tror, att Riksdagen gör klokt i att, för närva¬
rande åtminstone, nöja sig med det förslag, som nu är framlagdt
af Kungl. Maj:t. För egen del anser jag icke förslaget, att stads¬
fullmäktige skola utse folkskolestyrelse för sämre än förslaget, att
stadsfullmäktige och kyrkostämma hvar på sitt håll skola göra det.
Men, som sagdt, jag anser, att det icke vore klokt att helt bryta
med den tradition, som ännu finnes på detta område. Att där¬
emot, såsom herr Rydén har föreslagit, utse den ena hälften på
allmän rådstuga med fika rösträtt, det är något, som jag icke kan
tillstyrka. Han förmenade efter samtal med ledamöter i lagutskot¬
tet — säger han — att ett beslut af Andra Kammaren i öfverens¬
stämmelse med hans yrkande icke skulle innebära någon fara för
lagens fall, utan att en sammanjämkning ändock lätt skulle kunna
komma till stånd. Jag har icke haft tillfälle att göra mig under¬
rättad, hvilka möjligheter som därvidlag finnas. Men jag har
mycket svårt att tro, att det verkligen finnes någon stämning
inom Första Kammaren för att gå öfver på eu sådan radikal bog.
Herr Rydéns påstående, att de små röstägarna omöjligen
skulle kunna sätta in några ledamöter ur sin egen krets i skol¬
styrelsen, äfven med den nya röstskala, som snart kommer att
33 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
tillämpas, det förefaller mig mycket förvånande. Vi veta ju, huru
starkt begränsad rösträtten kommer att bli för de stora fyrktals-
ägarne, till förmån för de små. Nu är väl också antalet små
fyrktalsägare i städerna ojämförligt många gånger större än antalet
stora fyrktalsägare. Och då bör det icke vara omöjligt för de små
fyrktalsägarne att, om de ha intresse för saken, rösta in icke en,
utan åtskilliga ledamöter i skolstyrelsen.
Herr Rydén hänvisade på, att regeringen föreslagit införande
af lika rösträtt vid prästval. Det finner jag icke vara så öfver¬
tygande, att man för den skull skulle införa lika rösträtt äfven
vid val af skolstyrelse. Det är dock något helt annat att komma
tillsammans för att välja präst och att välja skolstyrelse. Vi veta,
att de ha mycket olika funktioner. Skolstyrelsen har förutom
mycket annat en hel del ekonomiska frågor att behandla, hvilkas
omfattning man bör taga hänsyn till, och jag kan icke på något
sätt finna, att den jämförelsen är öfvertygande.
Likaledes nämnde herr Rydén, att om kyrkostämma såsom
hittills skall utse halfva antalet af folkskolestyrelsens ledamöter,
kan den efter gällande grunder icke utse några dissenters. Det
kan hända, att det är riktigt. Men stadsfullmäktige å sin sida
äro ju oförhindrade att utse dissenters. Och vi skola väl icke
uppmuntra inval af dissenters i folkskolestyrelsen, så att vi ställa
det så, att dessa få majoritet inom folkskolestyrelsen. Vi skola
väl låta statskyrkan ha litet att säga äfven i detta fall.
Jag tror för min del, att det icke är klokt och försiktigt att
gå med herr Rydén i hans yrkande. Vilja vi verkligen ha igenom
denna lag, som ifrån så många håll lifligt önskas, då tror jag, att
kammaren gör klokt att taga det förslag, som nu är framlagdt.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å dels godkännande af utskottets förslag dels
godkännande af Kungl. Maj:ts förslag, blef sistnämnda förslag af
Kammaren godkändt.
2 och 3 §§.
Godkändes.
4 §.
I öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet
hemställt, att paragrafen skulle lyda sålunda:
§ 4.
Där ej Konungen med afseende å särskilda vid tiden för
denna lags utfärdande förefintliga förhållanden annorlunda för¬
andra Kammarens Prat. 1909. N:o 51. 3
Angående
folkskolevä¬
sendet i vissa
städer m. m.
(Forts.)
N:0 51.
Angående
folkskolevä¬
sendet i vissa
städer m. m.
(Forts.)
34 Onsdagen den 28 April e. m.
ordnar, utgöres folkskolestyrelsen af kyrkoherden i stadsförsam-
lingen eller, där i en stad flera stadsförsamlingar med särskilda
kyrkoherdar finnas, den bland dessa, som domkapitlet utser, samt,
efter stadsfullmäktiges bepröfvande, af ett jämnt antal ledamöter,
minst åtta och högst tjugu, utsedda till hälften af stadsfullmäktige
bland stadens vid fullmäktigeval röstberättigade inbyggare och till
hälften af kyrkostämma eller, där stadsförsamlingarna äro flera, af
kyrkostämmorna hvar för sig enligt den fördelning dem emellan,
som domkapitlet för hvarje fall bestämmer, bland de å kyrko¬
stämma röstberättigade.
Val af ledamot i folkskolestyrelsen gäller för en tid af fyra
kalenderår. Afgår vald ledamot under den tid, för hvilken han
blifvit utsedd, väljes annan ledamot för den tid, som återstått för
den afgångne.
Domkapitlet, stadsfullmäktige och kyrkostämma må ock utse
suppleanter för de af dem valda ledamöterna till det antal, som
anses erforderligt.
Kvinna, som blifvit utsedd till ledamot eller suppleant, är
berättigad att när som helst afsäga sig uppdraget.
Herr Rydén hade i sin ofvannämnda motion föreslagit följande
lydelse af paragrafen:
§ 4.
Folkskolestyrelsen utgöres af ett udda antal bland stadens vid
fullmäktigeval röstberättigade inbyggare utsedda ledamöter, minst
nio och högst tjuguen, af hvilka stadsfullmäktige utse det antal,
som närmast öfverstiger hälften, och återstoden väljes enligt de
bestämmelser, som gälla för val af stadsfullmäktige, dock så, att
vid detta val hvarje röstberättigad endast äger en röst.
Val af----afgångne.
Suppleanter för de valda ledamöterna må ock utses till det
antal, som anses erforderligt.
Kvinna, som — ----uppdraget.
Beträffande denna paragraf hade inom utskottet reservationer
afgifvits af:
herrar Pettersson i Södertälje, Ersson, Karlsson i Fjäl och
Leksell, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till
herr Rydéns motion, dock att den i Kungl. Maj:ts proposition
upptagna bestämmelsen om rätt för Konungen att med afseende
å särskilda vid tiden för den ifrågavarande lagens utfärdande före¬
fintliga förhållanden medgifva undantag från stadgandena om folk-
skolestyrelses sammansättning borde bibehållas; samt
35 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
herrar Forsberg och Olsson i See, som ansett, att utskottet
bort, med bibehållande af nyssnämnda undantagsbestämmelse, till¬
styrka bifall i öfrigt till herr Rydéns motion, i hvad den anginge
sättet för val af ledamöter i folkskolestyrelse.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
Herr Pettersson i Södertälje yttrade: Herr talman! I anslut¬
ning till hvad jag nyss yttrade, anhåller jag, att kammaren måtte
besluta, att § 4 skall erhålla följande lydelse:
»Där ej Konungen med afseende å särskilda vid tiden för
denna lags utfärdande förefintliga förhållanden annorlunda för¬
ordnar, utgöres folkskolestyrelsen af kyrkoherden i stadsförsam-
lingen eller, där i eu stad flera stadsförsamlingar med särskilda
kyrkoherdar finnas, den bland dessa, som domkapitlet utser, samt,
efter stadsfullmäktiges bepröfvande, af ett jämnt antal ledamöter,
minst åtta och högst tjugu, utsedda bland stadens vid fullmäktige¬
val röstberättigade inbyggare, till hälften af stadsfullmäktige och
till hälften af allmän rådstuga, därvid dock hvarje röstberättigad
endast äger en röst.
Val af ledamot i folkskolestyrelsen gäller för en tid af fyra
kalenderår. Afgår vald ledamot under den tid, för hvilken han
blifvit utsedd, väljes annan ledamot för den tid, som återstått för
den afgångne.
Domkapitlet, stadsfullmäktige och allmän rådstuga må ock
utse suppleanter för de af dem valda ledamöterna till det antal,
som anses erforderligt.
Kvinna, som blifvit utsedd till ledamot eller suppleant, är
berättigad att när som helst afsäga sig uppdraget.»
Vidare anfördes ej. Herr talmannen gaf propositioner först
på godkännande af utskottets förslag till lydelse af förevarande
paragraf och vidare på godkännande af det förslag till lydelse af
paragrafen, som framställts af herr Pettersson i Södertälje; och
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröst-
ningsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner 4 § af ifrågavarande
förslag till lig angående folkskoleväsendet i vissa städer med den
af lagutskottet föreslagna lydelsen, röstar
Ja;
Nej;
Angående
folkskolevä¬
sendet i vissa
städer m. m.
(Forts.)
Den det ej vill, röstar
N:0 51. 36
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående Vinner Nej, har kammaren godkänt det förslag till lydelse
folkskolevä- af nämnda §, som framställts af herr Pettersson i Södertälje.
Sctidct i vissa “
städer m. m.
(Forts.) Voteringen utföll med 105 ja mot 98 nej; och hade kamma¬
ren alltså godkänt utskottets förslag till lydelse af förevarande
paragraf.
5 §■
Godkändes.
e §■
I det af Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget var i andra
stycket af denna paragraf, som innefattade bestämmelser angående
folkskolestyrelses arbetssätt, infördt följande stadgande:
I öfverläggning och beslut om ärende, som rör kristendoms-
undervisningen, må icke deltaga ledamot, som är af främmande
trosbekännelse eller anmält sitt utträde ur svenska kyrkan.
Herr Byström hade i motionen n:o 226 hemställt, att berörda
stadgande skulle ur paragrafen utgå; och hade utskottet jämväl i
sitt förslag till lydelse af paragrafen uteslutit stadgandet i fråga.
Reservation hade likväl afgifvits af herrar Trygger, Bidder-
bjelke, Bergendahl, Nyström, von Baumgarten, A. T. Magnuson och
Gezelius, h vilka ansett, att utskottet bort afstyrka herr Byströms
ofvanomförmälda motion.
Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af
Herr Meurling, som yttrade: Herr talmani Jag ber att få
återtaga mitt yrkande.
Herr Byström: Herr talman! Jag är tacksam för det utskottet
tillstyrkt min motion om att det moment, som handlar om dissen¬
ters, måtte utgå ur § 6, och då det enda yrkande, som blifvit
framställdt om momentets bibehållande, har återtagits, har jag
ingen anledning att vidare uppehålla mig vid frågan, utan ber
jag helt enkelt att få yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Utskottets förslag godkändes.
7—li §§; slutstadgandet; ingressen; rubriken.
Godkändes.
37 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
De två öfrig a lagförslagen.
Godkändes.
Utskottets hemställan förklarades besvarad genom nu om-
förmälda beslut.
§ 9.
Vidare förelåg till afgörande bankoutskottets utlåtande, n:o 8,
i anledning af motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
anordnande af inlåuingsrörelse vid riksbanken och dess afdelnings-
kontor.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till behandling af banko¬
utskottet hänvisad motion, n:o 60, hade herrar Lundgren och
Forssell hemställt, ^ att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning beträffande inrättande af in-
låningsrörelse vid riksbanken och dess afdelningskontor samt fram¬
läggande för Riksdagen af det förslag, hvartill utredningen kunde
föranleda.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte
bifallas.
Efter föredragning af utskottets hemställan lämnades på be¬
gäran ordet till
Herr Lundgren som anförde: Herr talman! Jag ber att få
erinra därom, att allmänheten förut haft den förmånen att få in¬
sätta penningar i riksbanken och att för dessa penningar erhålla
ränta. De förslag, som lågo till grund för 1897 års bankreform
innehöllo åtskilliga inskränkningar beträffande riksbankens organi¬
sation och verksamhet, och bland dessa var äfven den, att allmän¬
heten icke längre skulle få insätta penningar i riksbanken mot er¬
hållande af ränta.
Det tillfälliga utskott, som behandlade nämnda lagförslag, ville
emellertid icke vara med om denna inskränkning, utan föreslog på
grund af enskild motion, att riksbanken skulle fortfarande äga rätt
att af allmänheten emottaga penningar på disposition mot rånte
godtgörelse.
Detta utskottets förslag blef af Andra Kammaren antaget, men
då Första Kammaren af slog detsamma, så upphörde därigenom all¬
mänhetens rätt att erhålla ränta på medel, som insättas i riksban¬
ken. Det står visserligen öppet för hvem som helst att i riksban¬
ken insätta penningar, men då ingen ränta erhålles, är allmänhe-
Anyående
folkskolevä¬
sendet i vissa
städer m. m.
(Forts.)
Angående
anordnande
af inlånings-
rörelse vid
riksbanken.
N:o 51. 38
Onsddgen den 28 April e. m.
Angående
anordnande
af inlånings
rörelse vid
riksbanken.
(Forts.)
ten föga betjänad därmed, och riksbanken uppfyller numera icke,
enligt mitt förmenande, sitt ändamål, hvilket ju består uti att på
bästa sätt betjäna allmänheten.
Då nu fråga uppstått om återinförande i riksbanken af vanlig
inlåningsrörelse, sådan som i de enskilda bankerna bedrifves, så
har förslaget härom, såsom vi finna, blifvit af bankoutskottet en¬
hälligt af styrkt, med undantag af att jag såsom motionär reserve¬
rat mig häremot; och utskottet grundar sin ståndpunkt på ett af
fullmäktige i riksbanken afgifvet yttrande, innehållande utdrag ur
kommittébetänkanden m. m., som föregingo bankreformen 1897.
Dessa utdrag börja med det yttrandet af 1881 års bankkom¬
mitté, att eu bank, som genom den honom tillerkända rättighet
att ensam utgifva sedlar, erhållit den stora förmånen att af all¬
mänheten upptaga räntefria lån, icke borde tillika bedrifva inlåning
mot räntegodtgörelse. Detta vill ju med andra ord säga, att då
riksbanken för sin del erhållit den stora förmånen att ensam ut¬
gifva sedlar, så böra de enskilda bankerna för sin del få behålla
den stora förmånen att ensamma bedrifva inlåning mot räntegodt¬
görelse.
Hvad riksbankens sedelutgifning beträffar, så har det af gam¬
malt varit eu grundlagsenlig rätt för riksbanken att ensam utgifva
sedlar, som skola gälla för mynt. De enskilda bankernas sedelut¬
gifning var som bekant tillkommen endast på den ekonomiska lag¬
stiftningens väg, och det var af flera skäl blott en tidsfråga, när
denna sedelutgifning skulle upphöra. När beslut härom slutligen
fattades vid 1897 års riksdag, så upphörde emellertid på samma
gång riksbankens inlåningsrätt. Denna inskränkning i riksban¬
kens verksamhet kan jag för min del icke anse såsom en nödvän¬
dig följd af 1897 års reform beträffande sedelutgifningen, utan en¬
dast såsom en eftergift till förmån för de enskilda bankerna; och
denna uppfattning torde icke jäfvas af de skäl, som då anfördes
för ifrågavarande inskränkning. Dessa skäl mot inlåningsrörelse i
riksbanken ha fullmäktige i sitt nu afgifna yttrande åberopat.
Nämnda skäl innehålla i korthet bland annat, att det skulle
vålla svårigheter att få de inlånade medlen väl placerade, att banken
måste söka efter låntagare och löpte fara att råka ut för mindre
goda sådana än den bank, som kan i allt lugn invänta och utvälja
de bästa. Hvad dessa farhågor beträffar, kan man vara förvissad
om, att riksbanken icke behöfde söka efter goda låntagare; sådana
komme nog af sig själfva, och banken behöfde säkerligen icke göra
något annat än att utvälja just de bästa. Såsom ett exempel må
nämnas den skrifvelse, som af Stockholms fastighetsägarförening ge¬
nom dess styrelse inlämnades till riksbanken i början af detta år.
Vidare invändes, att bankens ställning är tryggare, om depo¬
sitioner icke emottagas till förräntande, enär banken då behöfver
tänka endast på inlösen af sina sedlar, men icke på inlösen af ut-
39 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
gifna depositionsbevis. Ja, visserligen kan det vara bekvämt för Angående
banktjänstemännen att ha så litet att beställa som möjligt; af^Tnlånings-
jag anser, att det skulle vara ganska nyttigt, om atdelningskon- rörelse vid
toren finge något mera att göra och att pröfva sina krafter på, riksbanken.
och om äfven hufvudkontoret och själfva ledningen finge något (Forts.)
mera att syssla med. Jag är öfvertygad om, att de alla skulle gå
i land därmed och att bankens ställning därigenom skulle än yt¬
terligare tryggas.
Till och med vid hufvudkontoret här i Stockholm torde tjänst¬
göringen, såsom det vill synas, vara långt ifrån ansträngande och
icke heller nöjaktigt ordnad, då, enligt uppgift i en hufvudstads-
tidning härom dagen, en tjänsteman, som i riksbanken innehar
två mycket kräfvande chefsbefattningar, för Indika han är rikligt
aflönad, samtidigt uppbär betydande arfvoden såsom styrelsemed¬
lem i icke mindre än fem uppgifna aktiebolag. När detta, om
uppgiften är riktig, kan vara förhållandet vid hufvudkontoret, där
hvarje post väl borde någorlunda fullt ut taga innehafvarens
tid och krafter i anspråk, hur skall det då vara vid afdelnings-
kontoren?
Vidare invändes att, om det stode allmänheten öppet att mot
ränta deponera sina besparingar i landets sedelutgifvande bank,
skulle detta vilseleda riksbankens uppfattning om storleken af lan¬
dets behof af rörelsemedel. Enligt mitt förmenande måste denna
uppfattning framträda minst lika tillförlitligt, när allmänhetens be¬
sparingar erbjudas åt riksbanken, som när de gå till enskilda
banker.
Det har sagts, att inlåning i riksbanken skulle verka därhän,
att de enskilda bankerna höjde räntan. I detta afseende hyser jag
samma mening, som uttalades i en 1897 af hr Gustafsson i Andra
Kammaren väckt motion, hvari det heter så bär: »Den betydande
lånerörelse, som under senare åren alltmer utvecklats, gör det nöd¬
vändigt, att en gradmätare förefinnes, som något så när kan reg¬
lera den skäliga ränta, som af lånebehöfvande uttages. — En sådan
gradmätare är otvifvelaktigt riksbanken, hvarpå tydliga bevis före¬
finnas på de orter, där riksbanken redan kunnat upprätta afdel-
ningskontor. Afdelningskontorens upprättande har haft till följd,
att på platsen förutvarande penuingeinrättningar måst åt lånehöf-
vande hålla räntefoten i jamb redd med riksbankens ränta. Skall
detta till sin helhet förverkligas, återstår att se till, det såväl den
ena som den andra lånebehöfvande samhällsklassen kan komma i
åtnjutande af de fördelar, riksbanken erbjuder.»
En af fullmäktige i riksbanken, nämligen herr von Friesen,
har till fullmäktiges yttrande angående inlåningsfrågan fogat ett
särskildt uttalande, hvari han med några få ord vidrör sin förra
och nuvarande ståndpunkt i denna fråga.
När samma fråga behandlades i Andra Kammaren 1897, ytt-
N:o 51. 40
Angående
anordnande
af inlånings
rörelse vid
riksbanken.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April e. m.
rade herr von Friesen bland annat: »Det är med detta ungefär
som med latinet i skolfrågan: det har blifvit en dogm för alla rätt¬
trogna — och det här är latindogmen i bankfrågan, nämligen att
en centralbank icke får taga emot penningar på ränta. Detta bar
så gått in i uppfattningen hos det ringa fåtal, som teoretiskt syss¬
lar med bankfrågor, att det för dem blifvit en dogm, och lika
ogärna, som skolfackmännen släppa latinet i skolfrågan, lika ogärna
släppa bankfackmännen detta latin i bankfrågan.»
Nu finna vi emellertid af herr von Friesens eget uttalande, att
han själ! omfattat denna dogm och alltså ökat de rättroende teo-
retiserande bankmännens antal, och han motiverar detta därmed,
att den för riksbanken gällande »lagen varit i kraft i snart 12 år,
och någon olägenhet af lagens ifrågavarande bestämmelser under
den gångna tiden icke försports.» Min öfvertygelse är att om riks¬
banken hade fortsatt sin inlåningsrörelse, så skulle icke heller detta
medfört någon olägenhet utan tvärtom fördelar i stor utsträckning
både för allmänheten, riksbanken och staten.
Utskottet säger på sjunde sidan, att »1897 gjorde sig inom
riksbankens fullmäktige olika åsikter gällande rörande lämplighe¬
ten» att inrymma rättighet för riksbanken att godtgöra ränta å in¬
satta medel. Nu, efter vunnen erfarenhet, äro fullmäktige ense
om, att »ändring i hvad för närvarande gäller beträffande riksban¬
kens inlåning icke är önskvärd». När det talas om »vunnen erfa¬
renhet», så får jag fästa uppmärksamheten på, att fullmäktige icke
på många år haft någon erfarenhet i den inlåningsrörelse, som här
är ifrågasatt.
Af 1860 års bankkommitté omtalas, »huru de enskilda ban¬
kerna, likasom riksbanken, hufvudsakligast grundat sin rörelse på
sedelutgifning och däremot, ända till de senaste åren, åsidosatt den
upplåningsrörelse, hvarigenom bankverksamheten först kan anses
uppfylla sin bestämmelse», och vidare anföres, att »om också bank¬
anstalternas förmåga att oafbrutet fullgöra sina förbindelser måste
i främsta rummet afses och vore genom vårt banksystem betryg¬
gad, utgör dock detta ensamt ingalunda något tillfredsställande "re¬
sultat, såvida bankverksamheten i öfrigt endast ofullständigt upp¬
fyller sitt ändamål». Detta oaktadt är det nu så, som det yttrades
i Första Kammaren 1896, att »sedelemisionen stannar på ena sidan
och inlåningen mot ränta på den andra», d. v. s. att de enskilda
bankerna röra sig med både egna medel och allmänhetens och därjämte
äfven anlita riksbanken, men riksbanken är så mycket som möj¬
ligt afstängd från all direkt beröring med den stora allmänheten
och dess besparingar. Frågar man om anledningen härtill, så ha
vi af finansministern från 1897 det svaret, att »han var öfverty-
gad om, att riksbanken, äfven utan inlåningsrörelse skulle få all¬
deles tillräckligt att göra och en alldeles tillfredsställande vinst».
Fn talare i Första Kammaren yttrade under öfverläggningen
Onsdagen den 28 April e. m.
41 N:o 51.
1897, att genom riksbankens sedelutgifning »vinsten blir så stor,
att det ingalunda bör från riksbankens sida ifrågasättas att jäm-
yäl hafva någon inkomst af medel som insättas på deposition eller
giro».
Af' dessa yttranden framgår, att man ansåg, att riksbankens
vinst skulle genom inlåningsrörelse blifva större än utan sådan,
och detta torde i väsentlig mån varit anledningen till utskottets af
1897 beslut att tillstyrka rättighet för riksbanken att betala ränta
för medel, som voro insatta på deposition. I detta beslut voro
Andra Kammarens utslcottsledamöter fullkomligt eniga. Utskotts-
ledamöterna från Första Kammaren voro enhälligt emot beslutet, men
den aflagda sedeln fällde utslaget till Andrakammarledamöternas
förmån. När kamrarne sedan stannade i olika beslut, blef bestäm¬
melsen om ränta för medel, insatta på deposition, struken, men
bestämmelsen om ränta för medel, som på upp- och afskrifnings-
räkning insättas af firmor, som hafva växeldiskontering i riksban¬
ken och ej själfva drifva bankrörelse, bibehölls.
Det torde emellertid vara ganska tydligt, att då riksbankens
utlåningsrörelse omfattar åtminstone i någon mån äfven så kallade
afbetalningslån, så borde denna utlåning på lång tid vara förenad
med inlåning på lång tid. Det vore väl vida lämpligare än att
härtill använda så korta papper som sedlar. Allmähetens behof af
såväl afbetalningslån som andra lån på längre tid kunde då i mera
omfattande mån blifva tillgodosedt.
Att utlåning på längre tid rätteligen bör vara förenad med in¬
låning på längre tid, finner för öfrigt stöd i det svar, som full¬
mäktige i riksbanken afgifvit på Stockholms fastighetsägares af mig
här förut omnämnda skrifvelse.
I detta svar framhålla fullmäktige, att »när en allmän bankregel
bjuder, att hvarje bank skall söka rätta sin utlåning efter sin in¬
lånings beskaffenhet, så att, då inlåningen är på kort tid, de ut-
lånta medlen icke till någon större del bindas för längre tid, torde
föreningen finna att riksbanken, hvars skulder till öfvervägande
del utgöras af sedlar, inlösbara vid anfordran, icke kan eller bör i
någon betydligare mån utlåna sina medel mot förskrifningar eller
säkerheter, de där icke kunna beräknas komma att vid förfall be¬
talas eller utan svårighet kunna realiseras».
I fastighetsägarföreningens skrifvelse hade den hemställan blif¬
va gjord, »att riksbanken så långt för riksbanken gällande lagar,
instruktioner och reglemente medgifva, att så långt det kan ske
med tillämpande af den likställighet, som torde böra vara mellan
olika näringsgrenar rådande i fråga om rätt till stöd genom lån
från riksbanken, måtte bifalla inkommande ansökningar om lån
mot säkerhet af inteckning uti fast egendom i Stockholm, under
förutsättning att mot det erbjudna hypotekets säkerhet inga befo¬
gade anmärkningar kunna framställas».
Angående
anordnande
af inlånings¬
rörelse vid
riksbanken.
(Forts.)
N:o 51. 42
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående
anordnande
af inlånings
rörelse vid
riksbanken.
(Forts.)
Nu finner man af fullmäktiges svar, att denna hemställan icke
kunde bifallas, emedan riksbanken icke sysselsätter sig med inlå¬
ning på längre tid. Detta är således enligt mitt förmenande ett
fel, som bör afhjälpas, på det att riksbanken må kunna i vidsträck¬
tare mån gagna och tillmötesgå olika samhällsklassers berättigade
anspråk och behof både hvad inlåning och utlåning beträffar.
Med anledning af det nu anförda får jag, herr talman, yrka
afslag å utskottet hemställan och bifall till min motion.
Herr Palme: Herr talman! Jag har försökt att lyssna till
den långa delvis historiska utläggning, som den ärade reservanten
har lämnat oss, men jag har dels icke kunnat riktigt följa med
hans bevisföring, dels har jag funnit, att det är så mycket han
sagt, att det skulle bli nästan omöjligt att ingå på allt. Jag tror
heller icke, att det erfordras för att öfvertyga kammaren om, att
bankoutskottet haft rätt i sin hemställan om afslag på herr Lund¬
grens motion.
Som herrarne veta, så finnes det i riksbankens reglemente i
§ 16 ett mom. som lyder: »Dessutom må fullmäktige kunna åt
firmor, som hafva växeldiskontering i riksbanken och ej själfva
drifva bankrörelse, öppna upp- och afsknfningsräkning mot ränte-
godtgörelse.» Denna bestämmelse i bankoreglementet är en kvar-
lefva från den tid, då riksbanken och de privata bankerna i Sve¬
rige konkurrerade om inlåningen, således om allmänhetens gunst.
Genom den senaste riksbankslagen har ju förhållandet blifvit ett
annat. Riksbanken står där icke längre såsom en bank, som kon¬
kurrerar med de privata bankerna, utan riksbanken är en bank er¬
nås bank, och riksbankens förnämsta kunder äro just de privata
bankerna. Om det nu skulle införas en bestämmelse, sådan som
den ärade motionären föreslagit, hvad skulle följden däraf bli? Jo,
riksbanken och de privata bankerna skulle återigen börja konkur¬
rera med hvarandra, konkurrera om inlåningen. Hvar och en skulle
söka att draga till sig så mycket penningar som möjligt. Nu är
det emellertid helt naturligt, att riksbanken aldrig kan i det afse-
endet konkurrera med de privata bankerna. Att riksbanken skulle
vid sådant förhållande kunna lämna samma höga iulåningsränta
som de privata bankerna, är omöjligt af det enkla skäl, att riks¬
banken kan icke fruktbargöra sina medel till samma höga ränta,
som de enskilda bankerna kunna. Hvilka penningar skulle då
riksbanken vid detta förhållande få hos sig insatta? Jo, säkerligen
endast de privata bankernas öfverflödsmedel, som dessa i tider af
riklig penningtillgång satte in hos riksbanken, för att där af riks¬
banken få den ränta de kunde få. Komme det så strama tider,
då skulle naturligtvis alla dessa privata banker rusa till riksbanken
och ta ut sina pengar och därigenom sätta riksbanken i trångmål.
Skulle det emellertid icke kunna tänkas, att riksbanken skulle kunna
43 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m,
få enskilda insättares penningmedel? Ja, det skulle riksbanken Angående
kunna få, men endast på det sättet, att riksbanken då exempelvis åfMånings
förbjöds att utlåna till bankerna, eller det infördes eu särskild rån- rijreise v{^
tesats för bankerna och en särskild räntesats för enskilda insättare riksbanken.
o. s. v. Men, utan det olämpliga i och för sig af sådana bestäm- (Forts.)
melser, skulle följden äfven här bli densamma, eller att vid tider
af stramhet och knapp penningtillgång alla skulle skynda att ta ut
sina penningar. För riksbanken åter skulle genom en sådan in¬
sättning nödvändiggöras, att riksbanken måste, liksom de privata
bankerna, kasta sig in i affärsföretag, hvilket med andra ord vill
säga, göra utlåning under en risk, som icke är förenlig med en
riksbanks ställning. Riksbanken är icke till för att göra affärer,
utan riksbanken är till för att reglera hela vårt lands kreditväsen,
och det gör riksbanken via bankerna, genom bankerna, genom att
rediskontera deras växlar och genom att försträcka dem medel, men
icke genom att lämna ränta på insatta medel, o. s. v.
Om vi gå till utlandet, så se vi, hur man ingenstädes i de
väl skötta centralbankerna i detta afseende har vågat sig på att
lämna ränta på insatta medel. I den tyska riksbankens reglemente
heter det uttryckligen: »Å insatta penningar godtgör riksbanken
icke ränta.» I den franska bankens reglemente af 1897 finns det
förbud för den franska banken att i det af seendet lämna ränta;
och det anses, som den ärade reservanten erinrade ifrån debatten
1897, såsom ett bankaxiom, att eu centralbank, som är ensam se-
delutgifvande, icke kan och icke bör lämna ränta å insatta medel;
det vore alltför riskabelt för banken, alltför riskabelt för den all¬
männa rörelsen.
Herr talman! Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Mallmin och Vahlquist.
Herr Forssell: Herr talman! Jag kunde ju nöja mig med
att instämma med min medmotionär, herr Lundgren, i hans yr¬
kande om bifall till motionen, man sedan herr Palme nu kritiserat
densamma och förmenat, att den icke alls motsvarar förhållandena
inom bankväsendet, ber jag att med några ord få närmare belysa
frågan. Jag vet nog, att kammaren anser, att det i sådana frågor
som denna bör vara bankmännen, som tala, men hvarken herr
Lundgren eller jag är bankman, och därför vet jag på förhand,
att kammaren just icke är stämd för hvad vi här uttala. Jag vill
dock säga, att dessa frågor icke äro så obegripliga, att man icke
kan studera sig in i desamma.
Jag kan för min del icke finna annat, än att de skäl, som ut¬
skottet anfört till försvar för sitt afslagsyrkande, äro ganska svaga.
Det är också märkligt, att hufvudskälet för utskottets afslagsyrkande
är hämtat från ett kommittéutlåtande, som afgafs år 1881, således
N:o 51. 44
Angående
anordnande
af inlånings
rörelse vid
riksbanken.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April e. m.
för 28 år sedan, och att utskottet icke kunnat finna något senare
utlåtande eller åberopa några mera nära liggande förhållanden, som
bättre rättfärdiga dess hemställan, än just detta kommittéutlåtande.
Bankkommittén af år 1881 uttalar bl. a. »att en bank, som genom
den honom tillerkända rättighet att ensam utgifva sedlar erhållit
den stora förmånen att af allmänheten upptaga räntefria lån, icke
borde tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse». Jag vill be¬
träffande denna sak säga, att talet om att riksbanken skulle af
allmänheten upptaga räntefria lån väl icke är så korrekt, ty mot
sedelutgifningen skall väl svara en reell valuta, och denna valuta
ligger räntelös, om icke allmänheten betalas genom att få sedlar.
Vidare säger kommittén! »Genom att afhålla sig från detta slags
rörelse frigör sig banken från tvånget att behöfva uppsöka affärer
för att kunna genom utlåning göra fruktbärande medel, å hvilka
den själf skall erlägga ränta; och en bank, som måste söka efter
låntagare, löper tydligtvis alltid större fara att råka ut för mindre
goda sådana, än den bank, som kan i allt lugn vänta på att affä¬
rer skola erbjudas honom och bland dessa för sig utvälja de säk¬
raste och mest passande.» Risken skulle således vara så stor för
riksbanken, att den icke skulle våga inlåta sig på något sådant
som de enskilda bankerna hufvudsakligen syssla med och hufvud¬
sakligen få sin vinst ifrån. Herr Palme påstod också, att riks¬
banken icke kunde i den delen konkurrera med de enskilda ban¬
kerna. Jag kan icke förstå den saken. Icke är det väl aktie-
ägarne i de enskilda bankerna, som sköta bankens affärer, utan det
är väl aktiebolagets styrelse och de på bolagsstämma antagna tjänste¬
männen, som sköta desamma. Därest riksbanken skaffade sig lika
goda tjänstemän som de enskilda bankerna, kan jag icke förstå,
hvarför icke dessa tjänstemän skulle kunna för riksbankens räk¬
ning sköta dylika affärer lika bra, som om det vore för en en¬
skild bank.
Herr Palme sade vidare, att den giroräkning eller upp- och
afskrifningsräkning, som medgifves vissa firmor, hvilka ha växel¬
diskontering med riksbanken, är en kvarlefva från den tid, då riks¬
banken hade inlåningsrörelse, men att riksbankens ställning nu
hade blifvit en annan; den hade blifvit en bankernas bank, så att
bankerna där diskontera sina växlar och liksom få kassaförlag.
Herr Palme påpekade, att så är förhållandet i alla utlandets större
centralbanker. Ja, det är nog sant, men då vill jag säga, att alla
utlandets stora centralbanker äro aktiebanker, d. v. s. de ägas af
aktiebolag, men vår riksbank är en statsbank, en nationalbank, och
därför blir förhållandet här ett helt annat. Dylika aktiebanker,
såsom den franska och engelska, ha sina reglementen fastställda
af regeringen, och de kunna naturligtvis icke ändra dem, äfven
om de så ville. Det har af eu fransk deputerad Burdeau påpe¬
kats, att det är ett stort fel hos just den franska centralbanken,
45 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
att den icke mottager penningar på deposition, och lian säger
därom: Om franska centralbanken ville mottaga penningar mot
ränta och endast gifva 1 % för deposita, som kunde vid anfor¬
dran återkräfvas, skulle en kolossal summa af deposita — säkert
upp mot en miljard — flyttas från de privata bankerna till fran¬
ska banken, som skulle finna sig satt i deras ställe i den viktigaste
och sundaste af deras funktion, i den som är deras verkliga raison
d’étre. Ja, herr Palmes påstående, att riksbanken icke skulle gagna
det allmänna genom att ha denna inlåningsrörelse, utan att denna
bättre skötes af privatbankerna, samt att riksbanken skall stödja
dessa privatbanker, är samma påstående, som man hörde på den
tiden, då det var tal om att taga ifrån de enskilda bankerna deras
sedelutgifningsrätt. Då sades också, att allmänheten icke kunde
undvara de enskilda bankernas hjälp i det fallet. Jag ber att få
anföra något af hvad som på den tiden yttrades af de ledande
männen för de enskilda bankerna. De sade bland annat följande:
»Vi yttrade vidare, såsom vår andra anmärkning mot upphäfvandet
af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, att en dylik åtgärd
skulle utöfva ett ödesdigert inflytande på vårt lands näringslif.
Må man, för ett riktigt omdöme härom, först och främst öfver¬
tänka, huru de enskilda bankerna till landets fromma verkat under
den tid, de ägt bestånd. Det gagn de medfört, har ej bestått i
någon synnerligen stor vinst åt deras delägare, utan fastmer kommit
samhället i dess helhet till godo. De hafva genom inrättande af
talrika afdelningskontor åstadkommit, att penningeomsättningen i
landet ej sammanträngts till vissa större hufvudorter, utan utbredt
sig till alla platser, där handel och öfriga näringar i någon större
mån tagit fart. De hafva erbjudit åt allmänheten en lätt tillgäng¬
lig, säker och förmånlig placering af ledigt kapital. De hafva så¬
som förlagsgifvare mäktigt verkat för tillgodogörandet af landets
naturliga hjälpkällor inom dess skilda delar. Kommittén har med
sina sifferuppgifter om de enskilda bankernas inlåningsrörelse, om
deras verksamhet såsom förläggare af allmänhetens behof af rörel¬
semedel, om beloppet af deras utställda postremissväxlar, själf
lämnat ett bevisande vittnesbörd om det gagn de enskilda ban¬
kerna medfört såsom en mäktig häfstång för kapitalbildningen,
produktionen och den dagliga rörelsen. Kommer så härtill, att de
befordrat en anda af punktlighet och noggrannhet i affärer, hvilken
ej kan nog högt uppskattas, samt att under den gångna tiden af
deras tillvaro tilliten till deras sedlar, äfven vid tillfällen af allmän
misstro och finansiellt betryck, icke någonsin blifvit rubbad, så
måste man medgifva, att de gjort sig förtjänta om det allmänna
på ett sätt, som rättvisligen bort tillvinna dem fosterlandsvännens
varmaste erkänsla.» De befarade således, att om de enskilda ban¬
kerna skulle mista sin sedelutgifningsrätt, skulle näringslifvet af¬
taga, och landet skulle bli utan rörelsemedel; de förespådde alla
Angående
anordnande
af inlånings-
. rörelse vid
riksbanken.
(Ports.)
N:0 51. 46
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående möjliga olyckor, som skulle komma att uppstå. Det fauns dock
afMånwLde> som motsade de styrande männens framställningar, och bland
rörelse vid d®m> som protesterade mot dessa framställningar om nödvändig-
riksbanken. heten af att beröfva de enskilda bankerna deras sedelutgifnings-
(Forts.) rätt, var herr L. O. Smith i Första Kammaren. Han sade bland
annat: »Det är sålunda på tvenne skäl, som bauksyndikatet grun¬
dar sin mening, att de enskilda bankernas sedelutgifning ej bör
begränsas. Först och främst skulle riksbanken sakna förmåga att
vid hastigt inträffande stegringar i allmänhetens penningbehof till¬
handahålla det erforderliga beloppet af fyllnadsmedel, d. v. s. sed¬
lar. Något mera barockt låter näppeligen tänka sig. Ännu bar
man ej hört talas om en sedelutgifvande bank, som ej kunnat
förse rörelsen med tillräckligt belopp sedlar, men väl om motsat¬
sen.» Han påvisade sålunda, att riksbanken skulle i det fallet
mycket väl kunna sköta sedelutgifningen för det behof, som före-
fanns i landet. Herr L. O. Smith har fått rätt och de ledande
bankmänuen orätt, ty ehuru sedelutgifningen fråntogs de enskilda
bankerna i slutet af 1890-talet, ha inga af de olyckor, som bank¬
männen 1881 förespådde skola bli följden, däraf inträffat. På samma
sätt är det nu. Herr Palme förmenar, att riksbanken ej kan kon¬
kurrera med de enskilda bankerna, och anser, att riksbanken i det
fallet skulle göra mera skada än gagn; näringslifvet skulle vidare
skadas och det vore bättre att stödja de många enskilda bankerna
i landet.
I det föreliggande utlåtandet säges det vidare: »En inlåning
mot ränta skulle måhända också kunna verka därhän, att närings¬
lifvet finge undvara förmånen af lägsta möjliga utlåningsränta, då
nämligen de öfriga bankerna, i konkurrens med centralbanken, för
att uppväga den större säkerhet, som denna skulle erbjuda, möj¬
ligen blefve tvungna att böja sin inlåningsränta utöfver hvad som
eljest skulle påfordras; en åtgärd, som i sin ordning ej kunde undgå
att inverka äfven på deras utlåningsränta.»
Ja, det är detsamma, som också herr Palme sagt. Han me¬
nade, att i goda tider skulle det bli de privata bankernas öfver-
dödiga kapital, som skulle komma riksbanken till godo, men i
dåliga tider skulle det återigen bli riksbanken, som skulle få nöjet
att gifva ut de pengar, den förut mottagit. Man kunde gärna säga
om detta, som herr L. O. Smitli på sin tid sade om de nämnda
styrelseherrarne, att det är väl ändå bra mycket att säga på det
sättet, ty jag förmodar, att den, som har penningar att lämna in
i en bank på disposition, frågar väl först efter säkerhet. Mig tyckes,
att riksbanken borde kunna bjuda större säkerhet än de enskilda
bankerna. Om en bank bjuder en öfver allt tvifvel höjd säkerhet,
bör den draga till sig mera kapital än de banker, som ej kunna
erbjuda sådan säkerhet, äfven om dessa senare erbjuda en högre
ränta. Många personer se väl i första rummet efter säkerhet och
47 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
först i andra efter vinst. Men jag tror ej, att detta är ensamt
afgörande. Man behöfver ej endast tänka sig, att det skulle vara
sådana personer, som önska god säkerhet, som skulle öfverlämna
sina penningar till riksbanken, äfven andra skulle göra det, isynner¬
het i landsorten, där nu riksbanken bar så många afdeluingskontor.
Jag tror ej heller, att hvad som anförts mot eu inlåningsrörelse
i riksbanken är det verkliga liufvudskälet, åtminstone från herr
Palmes sida sedt. Det är nog andra intressen, som stå på spel i
denna sak. Hvarifrån taga de enskilda bankerna sina utdelningar
och vinster? Dessa komma väl ej från ingenting heller. De upp¬
stå naturligtvis af skillnaden mellan inlåningsränta och utlåuings-
ränta. Vi skola äfven besinna, att nationalförmögenheten stiger
med hvart år, och man ser af de statistiska uppgifterna, att om
ock siffrorna härvidlag något växla, är ökningen i alla fall betydlig.
Somliga år har ökningen af depositionskontot uppgått till hundra
millioner kronor; för närvarande är eu milliard deponerad i de en¬
skilda bankerna. Det är naturligtvis, som jag förut nämnde, de
enskilda bankernas förnämsta affärsrörelse, detta att sköta in- och
utlåniugsrörelse. Det är på denna rörelse de tjäna de mesta
penningarne, och det är därför naturligt, att de äro rädda för,
att sådana förslag komma fram, att riksbanken bör konkurrera
med de enskilda bankerna. En sådan farhåga gjorde sig också
gällande under sedelutgifniugens dagar, då man ville påstå, att
riksbanken ej ensam kunde sköta sedelutgifningen utan ovillkor¬
ligen måste ha hjälp af de enskilda bankerna. Banksyndikatet
har i detta afseende uttalat, att näringslifvet skulle gå tillbaka, och
spått, att det skulle bli kriser och svåra olyckor i vårt näringslif,
om ett förslag åsyftande upphäfvande af sedelutgifningsrätten för¬
de enskilda bankerna skulle gå igenom. Nu har det ju ej blifvit
så, utan, som herrarne veta, gick allt sin gilla gång, när man tog
från de enskilda bankerna deras sedelutgifningsrätt. Jag har ej
hört af någon olycka. Jag tror icke heller, att det skulle vara
olyckligt, om Riksdagen nu beslutade en utredning af denna fråga.
Det är att märka, att vi ej yrka på, att riksbanken nu genast
skulle börja med inlåtningsrörelse, utan vi hafva endast påyrkat,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om ut¬
redning, beträffande inrättande af inlåningsrörelse vid riksbanken
och dess afdelningskontor samt framläggande för Riksdagen af det
förslag, hvartill utredningen kunde föranleda».
Om en utredning verkligen visar, att riksbanken skulle kunna
åtaga sig att konkurrera med de enskilda bankerna, så tror jag ej,
att det skulle vara till skada hvarken för allmänheten, riksbanken
eller staten, utan det skulle, som vi i vår motion påpeka, vara till
vinst för allmänheten. Man säger också på andra områden, att
konkurrens är någonting godt och önskvärdt. Det skulle den vara
här också. Allmänheten skulle ju få lättare att placera sina be-
Angäende
anordnande
af inlånings¬
rörelse vid
riksbanken.
(Forts.)
N:o 51. 48
Angående
anordnande
af inlånings-
rörelse vid
riksbanken.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April e. m.
sparingar. Jag kan icke på något sätt se, att en förändring icke
skulle vara till nytta för allmänheten. För staten skulle den ju
bli en ren vinst. Då de enskilda bankerna ha sin förnämsta vinst
af in- och utlåningsrörelsen, borde väl också staten få draga fördel
af samma vinst. Under dessa tider, då man går och letar efter
50-öringar att belägga växlar med, är det väl bättre att taga reda
på millioner, som rulla in i de enskilda bankernas aktieägares
kassakistor. Det synes mig verkligen, att vi ej yrkat något otill¬
börligt, då vi endast önska, att Riksdagen skall skrifva till Kungl.
Maj:t och begära utredning i denna sak, om riksbanken kan åtaga
sig inlåningsrörelse, och hvilken vinst denna kan medföra för sta¬
ten. Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till min och herr
Lundgrens motion och afslag å utskottets hemställan.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman, mina herrar!
Jag har begärt ordet i föreliggande fråga förnämligast därför, att
jag ej gärna vill låta tillfället gå mig förbi att uttala min uppfatt¬
ning om det, som ändå blir själfva innebörden i den föreslagna
förändringen i riksbankens verksamhet.
Med riksbankens verksamhet och all bankverksamhet öfver
hufvud taget sammanhänger ju förnämligast frågan om kreditför¬
hållandenas ordnande här i landet och frågan om möjligheten af
att till industri och näringar skaffa så billigt och lätt tillgängligt
rörelsekapital som möjligt. Frågan om hur riksbanken skall i en
framtid utvidga sin verksamhet kommer ju närmast att samman¬
hänga med, hur de enskilda bankerna å sin sida förmå att på ett
tillfredsställande sätt sköta kreditförhållandena i landet. Nu kan
jag ej undgå att säga det, att icke är det så alldeles hädiskt att
ställa sig tviflande inför frågan om, hvilken uppgift som för när¬
varande är den mest tongifvande och mest utslagsgifvande i den
enskilda bankverksamheten, huruvida det är den spekulativa upp¬
giften att sköta verksamheten på samma sätt som hvilket annat
kapitalistiskt företag som helst, med andra ord att gifva det i detta
företag insatta kapitalet så stor afkastning som möjligt, eller om
den uppgiften är grundläggande för den enskilda bankverksam¬
heten, att den skall tillfredsställa kreditbehofvet, lånebehofvet och
förlagskapitalbehofvet här i landet. Är det så, att den enskilda
bankverksamheten mer och mer kommer att utveckla sig i den
riktningen — hvad jag tror mig ha förmärkt att den gör — att
den mer och mer blir spekulationsverksamhet i stället för en verk¬
samhet, som går ut på att fylla kreditbehofvet, då framträder den
saken med naturnödvändighet, att staten får se till, om den genom
sitt organ kan tillfredsställa kredit- och lånebehofvet i landet på
bättre sätt, än de enskilda bankerna kunna göra det. Bankverk¬
samheten har ju nästan öfvergått till att mer och mer blifva han¬
del med penningar, och den handeln har ju under tider som gått,
49 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. no.
till ocli med under fjolåret, det hårda året, visat sig vara eu gan¬
ska lönande handel. Granska vi de enskilda bankernas vinstut¬
delningar, skola vi se, att deras rörelse i allmänhet gått utmärkt,
åtmistone med rätt stor vinst, och då kan ju den frågan kombi¬
neras med frågan, huruvida ej don vinsten, som i själfva verket
icke är någon produktionsvinst utan endast en vinst på handel
med penningar, vore något för staten att reflektera på, då ju all¬
tid behofvet af förlagskapital och kredit är stort och måste till¬
fredsställas. Detta är eu synpunkt, som helt visst kan anläggas i
samband med behandlingen och synandet af, hur riksbankens verk¬
samhet skall te sig i en framtid.
När man säger, att faran ligger förnämligast däri att riksban¬
ken skulle öfvergå från sin nuvarande uppgift att vara en ban¬
kernas bank till att kanske konkurrera med de andra bankerna och
öfvertaga en del af deras funktioner, så får jag säga, att riksban¬
kens uppgift visserligen nu är angifven i de bestämmelser och den
stadga, som finnas för densamma, men det är dock icke uteslutet,
att staten icke skall, om ett allmänt behof göres gällande, kunna
göra förändringar häruti, förändringar som komma att tjäna både
staten och de enskildas intressen.
Jag har fäst mig vid ett yttrande i utskottets utlåtande, näm¬
ligen det, som innehåller, att, om riksbanken skulle börja att drifva
en större utlåningsverksamhet, — det säger sig själft, att om det
finnes folk som äro lyckliga nog att ha penningar till öfvers och
de placera dessa i riksbanken, banken då drifves till utlånings¬
verksamhet — det skulle ligga fara i, att riksbanken engagerade
sig i och för tillfredsställandet af det allmänna lånebehofvet, ty,
när det gällde inlösning af föreliggande tillgodohafvanden, skulle
den utelöpande sedelstocken ej räcka till. Jag kan ej förstå detta.
Meningen skulle väl ej vara att lägga upp eu ny sedelstock för
att tillfredsställa detta lånebehof med dessa låns olika hypotek som
valuta för den nya sedelstocken. Skillnaden blir väl endast den,
att de penningar, som nu passera genom de enskilda bankerna,
skulle gå direkt genom riksbanken. Jag kan för min del ej fatta,
att den faran skulle bli så stor, som utskottet vill göra gällande,
då det säger:
»Men riksbankens uppgift är icke att förlägga rörelser utan
att förse landet med rörelsemedel. Detta sker genom att riksban¬
ken i utbyte mot sina sedlar får sådana valutor, som enligt bank¬
lagen kunna tjäna till underlag för de utelöpande sedlarne.»
Jag ber att få framhålla ännu eu sak. Hur kommer det att
ställa sig och hur ställer det sig sedan, när det blir hårda tider
och de enskilda bankerna komma på gungfly? Jo, då blir det ju
riksbanken, som i alla fall får träda emellan. Om man skall utgå
från den förutsättningen, att under goda tider de enskilda bankerna
skola få operera och genom sin verksamhet ej blott hålla näringar
Andra Kammarens Prat. 1909. N:o 51. 4
Angående
anordnande
af inlånings
rörelse vid
riksbanken.
(Forts.)
N:o 51. 50
Angående
anordnande
af Manings
rörelse vid
riksbanken.
(Forts.)
Angående
ändringar i
aflöningssta-
ten för riks¬
banken.
Onsdagen den 28 April e. m.
och industri på fötter utan äfven genom sin verksamhet uppmuntra
dm osunda spékulationslustan på olika områden och draga vinsten
af uppsvinget, då är det ej heller uteslutet, att de i sin mån bi¬
draga till, att dessa hårda tider kunna inträffa. När sedan sådana
hårda tider komma, begär man och så har ju äfven skett denna
vinter att riksbanken skall ställa sig säkrande och skyddande bak¬
om dessa enskilda bankföretag.
Detta är, herr talman, några synpunkter som jag ej ansett
obefogade att framhålla vid behandlingen af denna motion, därför
att denna angelägenhet blir ändå, som jag förut framhållit, en
fråga som hör framtiden till och kommer att sammanhänga med,
hur den enskilda bankverksamheten förmår att på tillfredsställande
sätt fylla och ordna lånebehofvet. Och därmed sammanhänger
också frågan, om staten genom sitt organ, riksbanken, skall i större
utsträckning söka öfvertaga och fylla äfven den funktion, som i
motionen åsyftas.
Herr talman! Jag har för närvarande intet yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen gifvit propositioner å de därunder förekomna yrkan¬
dena, blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
§ io.
Bankoutskottets häruppå föredragna utlåtande, n:o 9, i anled¬
ning af motion om ändrad lydelse af 43 § i reglementet för riks¬
bankens styrelse och förvaltning, blef af kammaren godkändt.
§ 11-
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppförd t banko¬
utskottets memorial, n:o 10, angående ändringar i aflöningsstaten
för riksbanken.
Uti skrifvelse den 25 februari 1909 hade fullmäktige i riks¬
banken hos bankoutskottet hemställt, att utskottet ville hos Riks¬
dagen föreslå, dels att två tjänster öfver stat vid riksbankens huf-
vudkontor, eu i andra och en i första graden, måtte öfverföras på
ordinarie stat, dels ock att vid samma kontor måtte inrättas fem
nya tjänster å stat, nämligen två i andra graden och tre i första
graden.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring
i aflöningsstaten för Sveriges riksbank, att vid hufvudkontoret an¬
talet tjänstemän å lönestat bestämdes
a) i första tjänstegraden till 44, och
b) i andra tjänstegraden till 33.
51 N:0 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Kronlund, Thy- Angående
länder och Neiqliclc, hvilka ansett sig icke kunna biträda utskottets ändringar i
hemställan i föreliggande ärende. £}7riks-
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
banken.
(Forts.)
Herr Thylander yttrade: Herr talman! Som kammaren torde
finna, är vid detta memorial bifogad eu reservation, och det är för
att i någon mån försvara denna reservation, som jag begärt ordet.
Det förslag till ändring i aflöningsstaten för Sveriges riksbank,
som nu är föredraget, har sin förhistoria, som jag något litet måste
beröra. Denna förhistoria består däri, att under förlidet år inkom
till bankofullmäktige ansökan från åtta tjänstemän i riksbanken —
ansökan är dagtecknad den 20 oktober 1908 — och i denna an¬
sökan anhålla dessa åtta tjänstemän, att dem måtte beredas till¬
fälle att blifva uppflyttade på ordinarie stat i riksbanken, och att
sålunda åtta ordinarie platser måtte upprättas vid riksbankens
hufvudkontor här i Stockholm. Af deras motivering skall jag
tillåta mig att här påpeka följande. De säga:
»Vi inneha alla för närvarande amanuensbefattningar, för
hvilka ett årligt arfvode af kr. 2,100 utgår. Samtidigt med arf-
vodets höjande till detta belopp borttogs emellertid den möjlighet,
som förut fanns, att kunna tillgodoräkna sig tjänsteår i första gra¬
den, redan innan man erhållit det med tjänstgöringspenningar före¬
nade s. k. ständiga förordnandet, en omständighet, som i tej ringa
grad nedsätter värdet af den relativt stora höjningen af detta arf¬
vode. En befordran till ordinarie tjänst skulle ej endast skänka
oss en välbehöflig förbättrad ekonomisk ställning, utan äfven, hvil-
ket är ej mindre viktigt, en säkrare och i synnerhet vid sjukdom
mera tryggad position. Vi kunna ej heller underlåta att fram¬
hålla, hurusom det helt säkert ligger lika mycket i bankens eget
som i tjänstemännens intresse, att dessa genom en årlig återkom¬
mande. semesterledighet erhålla tillräcklig rekreation från det ofta
uppslitande och enerverande bankarbetet.»
Bankofullmäktige ha i protokoll af den 24 februari innevarande
år anfört: »Under åberopande af bilagda utdrag af fullmäktiges
protokoll för denna dag hemställa fullmäktige, att utskottet ville
hos Riksdagen föreslå, dels att två tjänster öfver stat vid riksban¬
kens hufvudkontor, en i andra och eu i första graden, måtte öf-
verföras på ordinarie stat, dels ock att vid samma kontor måtte
inrättas fem nya tjänster å stat, nämligen två i andra graden och
tre i första graden.» Detta bankofullmäktiges utlåtande kom till
bankoutskottet, och i enlighet därmed är det som nu föreliggande
förslag till ändring i aflöningsstaten för Sveriges riksbank fram¬
lagts till Riksdagens afgörande. Men i samband med denna fråga
har Riksdagen haft att behandla en annan, som icke synes här i
N:o 51. 52
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående bankoutskottets memorial, men som jag ändå måste beröra, emedan
ändringar i jusj- ar <jenria fråga, som gifvit anledning till, att vid rnemori-
tenför^iks- är bifogad en reservation. Det förhöll sig nämligen på det
banken, sättet, att till riksbanken inkom från åtta vaktmästare en ansökan,
(Forts.) i hvilken dessa vaktmästare anhöllo, att det måtte åt dem beredas
tillfälle att erhålla ordinarie tjänst; de begära, att det måtte in¬
rättas sex ordinarie vaktmästaretjänster vid Riksdagens liufvud-
kontor eller, om detta icke kunde dem beviljas, att bankoutskottet
måtte taga under öfvervägande, huruvida icke någon ökning i det
till dem utgående arfvodet kunde beredas. När bankoutskottet fick
denna ansökan sig tillskickad, så remitterades den till bankofull¬
mäktige. Bankofullmäktige ha i afgifvet yttrande icke tagit hän¬
syn till det första alternativet, nämligen inrättandet af sex ordi¬
narie tjänster, men beslutit, att man skulle i så måtto öka deras
arfvoden, att aflöning för natt- och söndagstjänstgöring skulle höjas
till 5 kronor 50 öre efter tre års tjänstgöring och efter ytterligare
tre år ökas till 6 kronor 50 öre. När utskottet tog denna fråga
under behandling, ansåg utskottet, att det icke kunde gå i författ¬
ning om att tillstyrka annat än hvad bankofullmäktige föreslagit,
och på detta sätt har frågan behandlats i bankoutskottets memo¬
rial. Reservanterna ha emellertid vissa skäl att anse, att denna
framställning från vaktmästare är fullt lika viktig, om icke mera
viktig, än den, som kommit från de extra ordinarie tjänstemännen.
Yi stödja oss på det förhållandet, att vi i en matrikel, upprättad
öfver riksbankens tjänstemän och vaktbetjäning ha haft tillfälle
att se, huru det ställer sig med tjänstgöringsåldern för tjänstemän
och vaktmästare. Det förhåller sig så, att af åtta tjänstemän alla
blifvit antagna i riksbankens tjänst efter år 1902 och att alla dessa
tjänstgjort i riksbanken som extra ordinarie i sju år. Yaktmästarne
åter ha blifvit antagna under skilda år, men den äldste har tjänst¬
gjort i 12 år, den därnäst i 10 år, den därnäst i nio år, den där¬
näst i 6 år och två stycken i fem år. Därtill kommer, att om man
jämför den ålder, som dessa två extra ordinarie kategorier ha, så
finner man, att åldern ställer sig högre hos e. o. vaktmästare än
hos e. o. tjänstemännen. Det finnes bland dem en tjänsteman,
som är 32 år, men bland vaktmästarne finnes det en, som är 34
år gammal, en annan 32 år, tre äro 31 år, två 30 år, och den
yngste är 26 år gammal. Nu kan man ju fråga sig, om det icke har
någon betydelse för en extra ordinarie statstjänare att räkna med:
för det första det antal tjänsteår, han gått som extra ordinarie,
och för det andra den ålder, som han innehade, innan han blef
ordinarie i ett af statens verk. Mig synes, att bankoutskottet bort
taga hänsyn härtill, så att när utskottet tillstyrkt ordinarie tjänster
åt e. o. tjänstemän, utskottet bort tillstyrka, att dessa sex extra
ordinarie vaktmästare hade kommit på ordinarie stat.
Det är en annan omständighet, som jag särskildt ber att få
Onsdagen den 28 April e. m.
53 N:o 51.
påpeka: det kan icke vara klokt, att gå utöfver de trettio åren,
innan man förmår att räkna tjänsteår för att blifva pensionsdel-
aktig; går det öfver den tiden, är det för långt. Det är i allmän¬
het praxis i statens verk, och äfven vid enskilda verk, att där det
linnes ordinarie befattning, bör den uppnås före 30-årsåldern. Oss
har därför synts, att skälen för tillstyrkande af ordinarie plats för
ifrågavarande e. o. vaktmästare äro lika starka som eller om möj¬
ligt starkare än skälen för tillstyrkande af ordinarie plats åt dessa
e. o. tjänstemän, och därför ha vi icke kunnat vara med om att
tillstyrka ordinarie platser för tjänstemän utan att på samma gång
ordinarie befattningar för vaktmästare tillstyrkas.
Nu är det verkligen så, att de anförda skälen ha icke synts
oss reservanter hafva varit tillräckligt talande för att afstå vakt-
mästarnes framställningar. Det föredrogs i utskottet ett skäl, som
vägde mycket tungt för afslag, men detta skäl, säger man, är af
konfidentiell natur. Jag för min del har svårt att fatta, hvarför ett
konfidentiellt skäl skall begagnas såsom skäl för afslag på en fram¬
ställd begäran. Men jag böjer mig för deras mening, som säga,
att konfidentiella skäl här kunna förefinnas. Men just detta, att
man på konfidentiella skäl kunnat afstyrka en så billig begäran
som denna, har på mig den verkan, att jag anser, att frågan om
tillsättande af ordinarie tjänstemän icke är af mer brådskande art,
än att den kan anstå till nästa år, och då kunna dessa båda frågor
behandlas samtidigt och vägas med skäl, som icke behöfva vara
konfidentiella, så att kammaren får döma, huruvida ett skäl kan
vara värdt att taga fasta på eller icke. Detta är för mig ett af¬
görande skäl.
Herr talman, jag anhåller om afslag på utskottets hemställan
i den föredragna punkteu.
Häruti instämde herr Neigliclc.
Vidare anförde
Herr Palme: Herr talman! Det torde vara bekant, att riks¬
bankst jänstemännen indelas i fyra olika grader. Den första är den
så kallade kontors- och kassaskrifvargraden; den andra bokhållare-
och kassörsgraden; den tredje kamreraregraden; den fjärde bank¬
ko mmissariegraden. Som af själfva beteckningarna framgår, ha
andra gradens tjänstemän kassavården om hand. Nu finnes det
emellertid två stycken platser, som äro förenade med kassavård
och som det oaktadt ha måst beklädas med tjänstemän af första
graden, på grund af tjänstemannabrist. Bankofullmäktige föreslå
därföre nu, att dessa båda tjänstemän, som ha kassavård om hand,
skola uppflyttas till andra graden och åt det således skall till¬
sättas två andragradsplatser för dessa båda kassavårdande tjänste-
Angäende
ändringar i
ajlöningssta-
ten för riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 51. 54
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående
ändringar i
aflöningssta-
ten för riks¬
banken.
(Forts.)
män. Vidare anmäla bankofullmäktige för utskottet, att banko¬
fullmäktige, jämlikt dem i § 60 riksbanksreglementet medgifven
rätt, ha tillsatt öfver stat två tjänster, en af första graden och en
af andra graden. Denna paragraf 60, mom. 2, har följande ly¬
delse: »Skulle för göromålens obehindrade gång ökade arbetskrafter
för någon tid finnas oundgängligen behöfliga, äga fullmäktige att
utöfver stat anställa den eller de tjänstemän, som erfordras.» Då
det bär står »för någon tid», kan detta icke få tillämpas alltför
länge, utan om det visar sig — och det har visat sig i detta fall —
att, såsom fullmäktige säga, dessa tjänster icke kunna för riksban¬
ken undvaras, så har bankoutskottet ansett det vara sin plikt att
tillstyrka jämväl dessa personers uppförande på ordinarie stat.
Vidare finnes det, om man ser efter i samma matrikel, som
den siste talaren citerade, tio stycken amanuenser; dessa amanu¬
enser äro extra ordinarie tjänstemän. Men de äro något för mer
än vanliga extra ordinarie tjänstemän: de äro fördelade på be¬
stämda tjänster, på olika byråer och ha 2,100 kronor i lön, kunna
således icke förordnas att förrätta förstagrads tjänst, då de endast
skulle få 1,800 kronor, hvilket är arfvodet för dylikt förordnande;
de kunna således icke förordnas därtill utan att förlora af sin lön.
Därför och då det äfven ur andra synpunkter är nödvändigt att
få tjänstemännen på afdelningen såsom fasta, så vilja bankofull¬
mäktige hemställa — och denna hemställan har omfattats äfven af
utskottet — att af dessa amanuenser en del måtte öfverföras på
ordinarie stat. För att lämna sex af dessa amanuenser tillfälle att
öfverföras på ordinarie stat, finnes det genom de förslag till ordi¬
narie platser i första och andra graden, som förut af mig påpekats,
tre platser, där det blir vakanser i första graden. Sålunda skulle
det gälla att tillsätta tre nya platser i första graden för att på det
sättet flytta upp dessa tre amanuenser.
Detta är innebörden af bankoutskottets förslag, och det har
bankoutskottet enhälligt varit med om på de tre reservanterna
när. Nu ha, såsom den siste talaren omnämnde, äfven inkommit
ansökningar till bankoutskottet, att bankoutskottet ville behjärta
och inför Riksdagen framlägga förslag om dels löneförhöjning för
riksbankens ordinarie vaktmästare, dels öfverförande på ordinarie
stat af sex stycken extra ordinarie vaktmästare. Hvad den första
frågan, löneförhöjningen, beträffar, så har jag för min del varit
synnerligen tilltalad af denna framställning och varit med om den
inom utskottet, men den åsikt, som af oss där företräddes, vann
icke majoritet. Hvad däremot beträffar de sex extra ordinarie
vaktmästares öfverflyttande till ordinarie stat, så ha i sin fram¬
ställning till bankoutskottet dessa sex vaktmästare framställt två
alternativa förslag. De ha framställt en begäran att öfverflyttas
till ordinarie stat för att extra ordinarie-tiden så mycket som möj¬
ligt måtte förkortas, men säga: »Skulle emellertid denna vår fram-
55 N:o 51-
Onsdagen den 28 April e. m.
ställning icke kunna bifallas, våga vi vördsamt anhålla, att banko- Angående
utskottet måtto taga under öfvervägande, huruvida icke någon
ökning uti det till oss utgående arfvodet skulle kunna oss beredas», ten för rike-
Denna deras skrifvelse är daterad den 28 december. Den 21 janu- banken.
ari, således ungefär eu månad därefter, både bankofullmäktige (Foits.)
sammanträde. De togo då de extra ordinarie vaktmästarnes fram¬
ställning under öfvervägande och beslöto, som också herr Thy-
lander nyss omnämnde, en ganska väsentlig ökning af arfvodet
per natt, om jag så må säga, för dessa extra ordinarie vaktmästare,
som ha nattjänstgöring på sin lott. Deras första alternativa be¬
gäran att blifva öfverfiyttade till ordinarie stat kunde icke bifallas
af bankofullmäktige, men det andra alternativa förslaget om löne¬
förhöjning har bifallits, och bankoutskottet bar för sin del anslutit
sig till detta åskådningssätt.
Mig förefaller det som ett synnerligen egendomligt resone¬
mang att säga, som reservanterna synbarligen göra: vi äro mycket
gärna med om att öka platserna på stat för tjänstemännen med
hvad här föreslås, men därför att icke bankoutskottets majoritet
varit med om att bevilja förhöjning för vaktmästarne, vilja vi icke
följa vår öfvertygelse beträffande tjänstemännen. Dessa två saker
ha enligt min uppfattning icke något sammanhang med hvarandra.
Anse vi, att tjänstemännen — de platser, som här begäras af
bankofullmäktige — böra sättas på ordinarie stat, låt oss då be¬
sluta om detta. Jag behjärtar lifligt vaktmästarnes kraf, men jag
föreställer mig, att det vid denna riksdag icke kan gå för sig att
få deras hemställan bifallen. Men jag för min del skalig gärna ett
annat år vara med om, att det på något lämpligt sätt måtte sörjas
för, att deras ställning blir tillfredsställande ordnad.
Herr talman, jag yrkar bifall till bankoutskottets förslag.
Med herr Palme förenade sig herrar Vahlquist och Mallmin.
Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! När den före¬
gående talaren sade, att han behjärtade dessa extra ordinarie vakt¬
mästares framställning, så är det så mycket mera egendomligt, att
han iuom bankoutskottet varit mot deras, för öfrigt från vår syn¬
punkt fullt berättigade, framställning. Här föreligger samtidigt till
behandling tvenne framställningar från extra ordinarie tjänsteinne-
hafvare, dels från extra ordinarie tjänstemän och dels från extra
ordinarie vaktmästare. De extra ordinarie tjänstemännen ha en
extra ordinarie tid på 7 år, de extra ordinarie vaktmästarnes
tjänstetid varierar mellan 9 och 12 år. Därtill kommer, att
dessa extra ordinarie vaktmästare utom sin dagliga tjänstgöring
dessutom hafva en nattjänstgöring hvar tredje och under¬
stundom hvarannan natt äfvensom nattjänstgöring hvar tredje
söndag. Med denna dubbla tjänstgöring ha dessa extra ordinarie
N:o 51. 56
Angående
ändringar i
aflöningssta-
ten för riks¬
banken.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April e. m.
vaktmästare fått gå i en tio år. Man skall väl dock betänka, bur
nervslitande och nervförstörande denna dubbla tjänstgöring är.
Äfven om de nu få en liten slant som extra arfvode för denna
nattjänstgöring, kan väl detta arfvode ej rimligtvis anses uppväga
den förmån, som för dem ligger i att blifva öfverflyttade på ordi¬
narie stat och sålunda blifva tryggade till ekonomisk existens vid
inträffande sjukdom o. d. Man kan, när man sammanställer dessa
två kategorier, extra ordinarie tjänstemän och extra ordinäre vakt¬
mästare, de senare med en längre tjänstgöringstid, icke anse det
rimligt, att bankofullmäktige afstyrker de senares framställning men
tillstyrker de förres. Här talas det om, att det framkommit kon¬
fidentiella skäl, som tala för afstyrkande af de extra ordinarie
vaktmästarnes sak. Ja, mina herrar, jag medger ej någon rätt
att inom utskottet framlägga konfidentiella skäl, som icke kammaren
skall ha reda på. Jag anser att kammaren har lika stor befogen¬
het som rätt att se till alla de skäl och normer, som kunna belysa
frågan eller motivera frågans till- eller afstyrkande. Det tillställdes
oss »utom protokollet» en promemoria af en utaf bankofullmäktige.
I denna säges följande, som verkligen är karakteristiskt: »Natt-
vaktstjänsten, förrättad af ordinarie, skulle lätt föranleda till slapp¬
het. Om en ordinarie vaktmästare somnade i tjänsten, så kan han
därför ej afskedas. De extra veta, att ett fel i natt-tjänstgöringen
kan för dem medföra mycket ledsamma följder, särskildt om deras
tjänstgöring i öfrigt gifvit anledning till anmärkningar. Det nu¬
varande systemet synes därför innebära den bästa garantien för
en effektiv bevakning på samma gång som det verkar discipline¬
rande.» Jag får säga, att jag aldrig hört en dylik motivering.
Det ser sannerligen ut, som bankofullmäktige skulle anse, att, i
och med detsamma en person blir befordrad, slappas pliktkänslan
och ansvarskänslan. Det borde väl vara tvärt om, och det kan
väl ej i all rimlighets namn verka disciplinerande på de extra ordi¬
narie vaktmästarne att få ett tiotal år gå utestängda från möjlig¬
heten att bli ordinarie efter en så ofantligt slitande tjänstgöring,
som deras i verkligheten är. Förra året befordrades en person till
vaktmästare i riksbanken; han hade tjänstgjort i riksbankshuset
under 10 års tid som eldare eller maskinist, jag kan ej säga hvilket-
dera, och sedan i 11 eller 12 år som extra ordinarie vaktmästare.
Af denna tid hade han tjänstgjort 10 år i nattvaktstjänst. Jag
hemställer till herrame, om det ej är rättvist — om ej möjligen
ännu rättvisare — att dessa extra ordinarie vaktmästare tillgodoses
inom rimlig tid med ordinarie befattningar lika väl som de extra
ordinarie tjänstemännen skola tillgodoses. Här har, mina herrar,
vid denna frågas afgörande gällt att noga se, att rättvisa skipas
mellan de olika tjänsteinnehafvarne och att den ena klassen icke
obehörigen gynnas framför den andra. Här hafva åtminstone vi
reservanter icke ansett denna rättvisa vara skipad, om den ena,
57 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
mindre meriterade tjänsteinnehafvaren befordras till ordinarie, under
det att man icke låter den andra, mera meriterade tjänsteinne¬
hafvaren befordras. Det är därför, herr talman, jag yrkar bifall
till reservationen.
I detta anförande instämde herrar Ur allting, Tengdahl, Lindblad,
Lindley, Thorsson och liissén.
Angående
ändringar i
aflöningssta-
ten för riks¬
banken.
(Forts.)
Herr Palme: Herr talman! Det är lätt, kanske, att fånga sig
en applåd, såsom den siste talaren nu har gjort. Men jag hem¬
ställer likväl till kammaren, huruvida det medel, han använde för
att fånga applåden, kan vinna kammarens bifall. Till ett Riks¬
dagens utskott kommer förtroendefullt en skrifvelse, hvilken med
särskild beteckning, att det sker * utom. protokollet» och att den skulle
vara »konfidentiell», uppläses af ordföranden. Om den ärade talaren
då hade haft denna åsikt, att han bort inför kammaren anmäla
innehållet i denna skrifvelse, då hade han, synes mig, vid det till¬
fället bort därom yttra sig inför utskottet, så att denna sak blifvit
där klargjord. Nu gjorde han icke detta, och jag kan för min del
icke se annat än, att han därmed också gått in på att jämväl från
sin synpunkt iakttaga den konfidens, som gifvetvis borde och måste
följa på ett sådant meddelande, som gifves ett riksdagens utskott.
Det finnes få riksdagsutskott, som icke vid olika tillfällen och i
olika frågor mottaga konfidentiella meddelanden, men jag har aldrig
förr än i dag hört, att sådana begagnats i anföranden inom kam¬
maren.
Herr Kronlund: Herr talman! Jag vill bara återkalla i min¬
net det tillfälle, då vi diskuterade frågan om sjöförsvaret. Jag tror,
att just den siste talaren var en af dem som ifrigast och fiffigast
angrepo hemlighetsmakeriet, om jag icke missminner mig. Jag
frågar herrarna, om verkligen detta papper till sin natur är ett
hemligt papper. Det innehåller motivet för bankoutskottets åsikt i
frågan. Skall icke detta motiv få komma fram till kammaren?
Eftersom herr Palme sökt andraga hvad som i detta hänseende
försiggått i utskottet, skall jag be att få göra en komplettering.
Då denna promemoria lämnades fram, så sade bankoutskottets ord¬
förande: detta papper är utom protokollet. Vidare talades icke ett
ord om det. Skola jag och utskottet anse oss bundna af några
hemligheter af konfidentiell natur, då utskottet icke ens fattat be¬
slut, att hvad som föredrogs skulle vara af konfidentiell natur?
Jag tror sannerligen icke, att man hvarken i denna fråga eller i
riksdagsfrågor i allmänhet bör vara så skuggrädd och mörkrädd
som den siste talaren ville gifva sig ut för.
«
Herr Lindberg: Herr talman! Jag skall endast yttra några
ord i den föreliggande frågan, och således icke gifva mig in på det
N:o 51. 58
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående spörsmål, som nu sist varit före under debatten. Det bar vid åt-
ändringar i gj^Dliga tillfällen bär i kammaren yttrats, att man vid tillsättande
tertiär riks- tjänstemän skulle iakttaga den största sparsamhet och försiktig-
banken. het. Här har verkligen i föreliggande fall också iakttagits spar-
(Forts.) samhet, fastän visserligen den, som läser igenom utskottets betän¬
kande, har svårt för att upptäcka den. Men det är med denna
sparsamhet, som det heter i en gammal sång: »den synes ej mer,
men finns där ändå». Sparsamheten har just i detta fall gått ut
öfver vaktmästarne, och den diskussion, som nu förts mellan de
båda sista talarna, har varit ägnad att gifva kammaren en liten
inblick i, huru det gått dels vid behandlingen af tjänstemännens
anhållan och dels vid behandlingen af vaktmästarnes anhållan.
Den förra har ledt till ett uttalande, den senare har blifvit afslagen,
och vi kunna sålunda icke här blifva i tillfälle att behandla vakt¬
mästarnes befordringsfråga. Nu har visserligen bankoutskottets
ärade vice ordförande här i kväll förklarat, att om denna fråga
föreligger vid nästa års riksdag, så skall han för sin del vara lifligt
intresserad af vaktmästarnes befordringsfråga och lifligt tillstyrka
densammas lösning i rätt riktning. Jag skall gärna vara med om
att taga fasta på detta yttrande, men jag tror i alla fall att kam¬
maren för säkerhetens skull och för att frågan skall blifva löst på
ett tillfredsställande sätt för båda parterna gör klokast i att följa
reservanterna, det vill säga att afslå utskottets betänkande. Då
kunna vi eller de, som komma att lagstifta nästkommande år, vara
i tillfälle att pröfva dessa båda ärenden på en gång, och då be-
höfver icke något hemlighetsmakeri stå hindrande i vägen för frå¬
gans lösning i rätt riktning.
Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Ekman i Göteborg: Herr talman! Om de ärade reser¬
vanterna genom motion eller på annat sätt ställt om, att vi i år
hade kunnat lösa denna fråga på ett sådant sätt, att äfven dessa
vaktmästare kommit på ordinarie stat, så hade jag förstått dem.
Men då detta icke låtit sig göra, bör detta icke utgöra hinder för,
att tjänstemännen komma på ordinarie stat. För min del hade
jag önskat, att båda frågorna kunnat lösas i år, men då så icke
kunnat ske, så vill jag för min del icke tillstyrka, att denna kam¬
mare uppskjuter frågan, i hvad den rör tjänstemännen. Hvad
vaktmästarne beträffar, skulle det, som sagdt, varit önskvärdt, om
också de kunnat, komma på ordinarie stat redan nu. Men då de
i alla fall fått en löneförhöjning, som i någon mån borttager de
olägenheter, hvaröfver de beklagat sig, så kan jag icke finna annat
än att de med lugn kunna afvakta nästa år, så att man icke beröfvar
tjänstemännen den fördel, som bankofullmäktige ansett dem för¬
tjänta af. Jag säger icke detta därför att jag på minsta sätt anser,
att en tjänsteman skall gå före en vaktmästare, ty jag skulle myc-
59 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
ket gärna se, att äfven vaktmästare finge detta. Men när nu
icke frågan ligger så, anser jag att vi skulle göra orätt mot tjänste¬
männen, om vi nekade dem den af deras förmän, bankofullmäktige,
tillstyrkta ordinarie befattningen. Jag ber därför, herr talman, att, i
förhoppning att vaktmästarnes lönefråga skall bli lika väl löst
näste år, få tillstyrka utskottets framställning.
Herr Rune: Då jag anser, att tjänstemännens och vaktmä¬
starnes lönefråga lämpligen och bäst löses i ett sammanhang, skall
jag tillåta mig att yrka utslag å utskottets hemställan.
Herr Rissén: Herr talman! Jag kan inte undgå att yttra nå¬
gra ord i denna fråga, och jag får då säga, att härvidlag ha nog
vaktmästarne blifvit något styfmoderligt behandlade gentemot de
tjänstemän, som blifvit föreslagna att komma på ordinarie stat.
Här har visserligen blifvit upplyst, att vaktmästarne framställt tvenne
alternativ i sin skrifvelse. Dessa alternativ ha varit antingen eu
löneförhöjning eller också att blifva försatta på ordinarie stat. En
ökning hade visserligen erhållits, då de i gengäld för att de icke kunna
bli förordade att komma på ordinarie stat fått förhöjdt arfvode för
nattjänstgöring. Denna nattjänstgöring, som de flesta af dem,
hvilka det här är fråga om, bestridt i många år, är aflönad på så
sätt, att de under de tre första åren ha 4:50 kr., under tiden från
3 till och med 6 år 5: 50 kr. och efter 6 års tjänstgöring 6 kr.
50 öre. Det synes mig, att denna anordning i och för sig kan an¬
ses vara tämligen befogad, men ett ålderstillägg brukar ju vanligen
läggas på dagtjänstgöringen och dagarfvodet, och dessa vaktmästare
hafva under många år, ända sedan 1904 -— efter hvad jag vill
minnas — tjänstgjort på ständigt förordnande med daglig tjänst¬
göring och ha därför en aflöning af 2: 50 kr. pr dag. Denna aflö¬
ning är ju, som herrarne torde finna, icke allt för högt tilltagen.
Vidare skall jag be att få nämna, att därest dessa vaktmästare
skulle uppföras på ordinarie stat, blir skillnaden mellan den nya
och den gamla lönestaten endast 2,974 kronor. Med den nuva¬
rande anordningen utgör summan af dessa vaktmästares dag- och
nattarfvoden 9,470 kronor, och med det eventuella tillägget, d. v. s.
om vaktmästarne komma på ordinarie stat, skulle summan inbe-
räknadt arfvode för två nattvakter, som uteslutande skola ha natt¬
tjänstgöring, uppgå till 12,444 kronor, alltså som sagdt en skillnad
på 2,974 kronor. Denna summa bör ju i och för sig icke vara så
afskräckande, att man bör ha anledning tro, att det skulle varit
den, som ingifvit fullmäktige tanke på afslag på vaktmästarnes
framställning.
Dessutom skall jag be att få säga, att det finnes utöfver dessa
sex, som begära att få komma på ordinarie stat, tre, som också
hafva daglig tjänstgöring, fastän dock icke förenad med nattjänst-
Angående
ändringar i
ajlöningssta
ten för riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 51. 60
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående göling. Det synes mig som om extra-systemet i stort sedt florerar
ändringar t mer äu redigt är, och det är samma förhållande som gör sig
ten förliks- gällande beträffande äfven dessa senare vaktmästare, nämligen att
banken, de äro oumbärliga i tjänsten. Jag anser då, att fullmäktige haft
(Forts.) fullt fog att föreslå, att de nu skulle uppföras på ordinarie stat.
På grund häraf och då jag anser, att frågan bör återkomma till
nästa års riksdag, samt att tjänstemännen då må komma i säll¬
skap med vaktmästarne, så att båda parterna må komma på ordi¬
narie stat, ber jag, herr talman, att få yrka af slag på utskottets
hemställan.
Herr Thylander: Det är ju sant, såsom det sagts, att icke
någon motion framkommit här, och att icke heller något förslag
inlämnats angående ändring i vaktmästarnes ställning, hvarför icke
något yrkande kan framställas om löneförbättring för dem. Men
jag ber att få betona den omständigheten, att vaktmästarne vid
riksbanken få gå som extra ordinarie tio till sexton, aderton år, —
den vaktmästare som sist bl ef utnämnd till ordinarie hade tjänst¬
gjort i sjutton år —. När vi i bankoutskottet sutto och talade
om denne vaktmästare, så yttrades det af flera, att han måtte icke
ha skött sig riktigt, efter som han fått gå extra så länge. Men
i stället äro förhållandena inom Riksbanken sådana — jag har sett
efter det här — att vaktmästarne kunna få gå ända till aderton år,
innan de blifva ordinarie. Detta är ett abnormt förhållande. Jag
anser för min del, att när man på det sättet ordnar lönefrågan på or¬
dinarie och extra ordinarie tjänstemän, och då Riksdagen, bankofull¬
mäktige och bankoutskottet behandlat detta förslag och utlämnat
det som memorial till Riksdagen, så böra de, som önska, att det
skall skipas rättvisa och att både de högre och de lägre skola få
rätt, de böra begagna sig af den utvägen att påyrka, att frågan
skall hvila till det kommande året. Det är icke så förfärligt nödvändigt
att nu i år lösa denna ordinarie-fråga för tjänstemännen. Jag an¬
ser, att, ha de gått så länge i den ställning de nu ha, så ha de
det icke sämre, än att de kunna gå ett år till, och då kan frågan
bli löst på ett tillfredsställande sätt. Jag anser därför att det fort¬
farande föreliggger skäl att vidhålla det yrkande om afslag på ut¬
skottets memorial och bifall till reservationen, som jag nyss fram¬
ställt.
Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. I öfverensstäm¬
melse med de därunder gjorda yrkandena gaf herr talmannen pro¬
positioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare på af¬
slag å berörda hemställan, och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Votering begärdes emellertid, i följd hvaraf nu upp¬
sattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition:
G1 N:o 51.
Onsdagen den 28 April e. m.
Den, som vill, alt kammaren bifaller bankoutskottet hemställan
i utskottets förevarande memorial, n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Angående
ändringar i
aflöningssla-
ten för riks¬
banken.
(Forts.1)
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem¬
ställan
Voteringen utföll med 96 ja mot 91 nej, vid hvilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.
§ 12.
Efter föredragning härpå af bankoutskottets memorial, n:o 11,
angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer vid riks¬
bankens afdelningskontor i orterna, biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemställt.
§ 13-
Härefter företogs till behandling Andra Kammaren första till- Angående
fälliga utskotts utlåtande, n:o 20, angående herr Rafs motion omrätt för
rätt för medlemmar af svenska kyrkan att fritaga sina barn från fritaga sina
kristendomsundervisningen i folkskolor och allmänna läroverk. barn från kri-
I en inom Andra Kammaren väckt och till dess första tillfäl- stendomsun-
liga utskott hänvisad motion, n:o 7, hade herr lläf föreslagit, att dervimingen.
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga behöriga åtgärder, att medlem, tillhörande
svenska kyrkan, finge för sina barn med afseende på kristendoms¬
undervisningen i folkskolor och allmänna läroverk erhålla frihet, lik¬
artad med den, som sedan länge varit beviljad dissenters.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Efter uppläsandet af utskottets hemställan lämnades ordet på
begäran till
Herr Räf, som anförde: Herr talman! Enligt föreliggande utlå¬
tande från tillfälliga utskottet n:o 1 har jag uti min motion n:r 7 före¬
slagit satt Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täckes vidtaga behöriga åtgärder, att medlem, tillhörande
N:o 51. 62
Onsdagen den 28 April e. m.
Angående svenska kyrkan, må för sina barn med afseende på kristen dom s-
räUför v i ss a undervisningen i folkskolan och allmänna läroverk erhålla frihet,
fritaga sina likartad med den, som sedan länge varit beviljad dissenters».
barn från kri- Efter en något mångskiftande motivering hemställer utskottet,
stendomsun- att denna min motion icke måtte till någon Andra Kammarens åt-
dernmingen. ggrd föranleda.
^ r s' Som motiv för min framställning har jag i motionen bland annat
sagt, »att här och där lärare börja gå vid sidan af den heliga
skrift», och som bevis därför har jag hänvisat till flere läroböcker
för kristendomsundervisningen, hvilka utkommit från universitets-,
läroverks- och folkskollärare. Dessutom har jag påvisat det faktum,
att det är just dessa lärare och läroböcker, som framkallat oron
inom såväl Svenska missionsförbundet som Evangeliska fosterlands¬
stiftelsen och äfven framkallat den stora kristendomspetitionen.
Nu svarar utskottet, att det vid granskning af vissa af mig
uti en P. M. till utskottet uppgifna författarenamn funnit, att »ingen
enda af författarne är folkskollärare» samt att ej heller »någon lä¬
robok af de författare, som motionären namngifver, användes i
folkskolan». Och däraf drager utskottet den slutsatsen, att mina
anmärkningar icke gälla folkskolorna.
Då utskottet sålunda framfört frågan om folkskollärare i första
rummet, så nödgas äfven jag handla på samma sätt. Men det
vill jag hafva sagt, att denna kår uti åtminstone mina orter icke
förtjänar att uppföras först på de anklagades bänk.
Hvad då först min P. M. angår, så upptager den af lätt för¬
klarliga orsaker icke många läroboksförfattares namn. Men efter
uppräknande af 5 eller 6 stycken, så bifogar jag ett »med flera».
Och bland dessa »med flera» finnas också ganska märkliga läro-
böckor utaf äfven folkskollärare. Huruvida och i hvad mån dylika
läroböcker användes i folkskolan — ja, däröfver må kammaren
efter vederbörlig undersökning döma.
Jag väljer vid en sådan undersökning »Biblisk lära eller Kri¬
stendomens grundsanningar för lifvet» af folkskolläraren Nils Zet¬
terlund, Arvika 1907. Den innehåller Luthers Lilla Katekes med
förklaringar etc. af Zetterlund. I denna söker nu författaren i sjut¬
ton punkter häfda, att Jesus ej var något enastående exemplar
bland människor, som födas under lagen, frestad af köttsliga be¬
gärelser o. s. v., utan hvad som gäller honom det gäller också an¬
dra bra människor.
Men det är icke blott Jesu person, han söker omforma. I
fråga om aposteln Pauli skrifter finner han för »Guds skull», som
han säger, nödvändigt gifva sina barn eu helt annan af folkskollä¬
raren själf författad afhandling, som i olikhet med Pauli Romare-
bref är skrifvet, som han säger, »enkelt och redligt samt utan mot¬
sägelser».
Låt vara, att denna lärobok icke är officiellt antagen. Den
Onsdagen den 28 April e. m.
63 N:o 51.
bär dock den formliga inskriften: »Till mina barn». Den är ut- Angående
gången uti ej mindre än trenne upplagor. Tror nu verkligen nå-''^lone^ott
gon, att åsikterna i denna »Luthers lilla katekes med förklaringar» fritaga tina
icke meddelats några folkskolebarn, därför att den icke är officiellt barn från kri-
antagen? Jag tror det icke. stendommn-
Tiden medgifver icke att vidröra flera dylika af folkskollärare
författade och för folkskolebarn af sedda katek etiska arbeten, som '
jag annars har i lager.
Men jag måste i stället omnämna äfven en af de af folkskol¬
lärare författade bibliska historier, som stå i öfverensstämmelse med
dessa kateketiska arbeten. Därvid väljer jag bland de öfriga en
afhandling Bibliska historien af folkskolläraren G. A. Brandell i
Falun.
Enligt denna bibliska historia äro nästan alla Bibelns histo¬
riska uppgifter och Jesu underverk idel sagor och »rena trollerihi¬
storier», som han uttrycker sig. Följande citat ifrån hans »Para¬
dissagan* kan anses karakterisera hela denna folkskollärarens bib¬
liska historia. Han säger:
»Den gud, som sagan skildrar, har fullkomligt mänskliga drag.
Han vistas tillsammans med människorna i en lustgård med magiska
träd, och liksom en annan storman spatserar han omkring i träd¬
gården för att njuta af aftonsvalkan. Den väsentliga skillnaden
emellan honom och människorna är den, att han har tillgång till
magiska födoämnen. Genom att äta af lifsträdets och kunskaps¬
trädets frukt förskaffar han sig odödlighet samt en högre kunskap,
än människorna äro i besittning af. Liksom mänskliga härskare
är han afundsjuk om sin makt. Han unnar ej människorna att
bli delaktiga af kunskaps- och odödlighetsförmånerna, och därföre
förbjuder han dem äta af de båda magiska trädens frukt. Men
därvid tar han sin tillflykt till osanning. Han hotar nämligen Adam
med döden, om han äter af kunskapens träd, men utgången visar,
att Jahve icke har talat sanning, utan att ormen haft rätt — Adam
och Eva do nämligen icke efter att ha ätit af den magiska fruk¬
ten. Sedermera erkänner också Jahve indirekt, att han farit med
osanning och att ormen haft rätt. Jahve är vidare icke allvetande
— och hade Adam icke röjt sig, tycks Jahve icke ha kunnat få
kunskap om att brottet blifvit begånget.»
Men folkskolläraren-författaren anför vidare följande, som
ju kan anses bilda en lämplig bibeltolkning till »Hatets Sånger».
»Jahve, som vill hindra människorna från att vinna vetande, blir
från denna synpunkt människornas fiende, och ormen, som förhjäl¬
per dem till detta vetande, deras vän och välgörare.»
Vill man äfven beträffande en sådan folkskollärare och hans
bibliska historier invända, att han däri endast meddelat sina pri¬
vatåsikter, som han dock tager afstånd ifrån vid undervisningen,
så svarar jag: Skulle verkligen dessa folkskollärare vara sådana
N:o 51. 64
Angående
rätt för vissa
personer att
fritaga sina
barn från kri-
stendomsun-
dervisningen.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April e. m.
dubbelmänniskor, att de dag efter dag för barnen säga något annat,
än hvad de offentligen angifvit såsom sin öfvertygelse? Så dåligt
vill jag dock icke tro om dem.
Nej, tillfälliga utskottet n:o 1 må tro det eller icke, men det
förhåller sig nog så, som det af folkskollärarne själfva högt värde¬
rade organet »Folkskolans vän» för den 24 sistlidne mars uti en
längre uppsats helt öppet uttalar i afseende på kristendomsunder-
visningen i folkskolan, nämligen att rationalistiska lärare taga sig
friheten att »i stor utsträckning» under kristendomsundervisningen
»framföra hvilka åsikter de behaga». Och tidningen fortsätter:
»Detta faktum har väckt allvarsamma bekymmer — och framma¬
nat tanken på lagfäst rättighet för svensk medborgare att för sina
barn icke begagna sig af skolans religionsundervisning». Ja, tid¬
ningen i fråga förklarar sig slutligen ej finna någon annan utväg
ur denna ledsamhet än antingen snar bättring eller »den i herr
Rafs motion angifna vägen».
Är det nu verkligen för mycket begärdt, då jag i min motion
framställer just samma önskan eller att föräldrar skola erhålla fri¬
het att få undandraga sina barn dylik kristendomsundervisning i
folkskola? Skulle eu prästman förlöpa sig i lära och lif, så kan
man undandraga honom allt inflytande öfver både sig och sina
barn, men i fråga om folkskolläraren, så skall man däremot nöd¬
gas tåla hvad som helst.
Därefter öfvergår utskottet till de allmänna läroverken etc.
och försvarar deras läroböcker med ett kungl. bref af den 6
Juli 1907.
Gent emot hela detta utskottets resonemang står det dock
fast, att det är just de sålunda af utskottet försvarade läroböckerna
och därpå grundade undervisning, som åstadkommit den största
oron uti ifrågavarande afseende. Evangeliska fosterlandsstiftelsens
och Svenska Missionsförbundets petitioner äfvensom den stora mass-
petitionen m. m. hade nog däri sina förnämsta orsaker.
Och att denna oro icke var eller är obefogad, det hafva läro-
boks-författarne och lärare själfva betygat, i det de i mycket be¬
stämda ordalag förklara dessa läroböcker ingifva misstroende till
den heliga skrifts trovärdighet.
Så t. ex. betygar läroboksförfattaren Sigurd Wickbom sin syn¬
nerliga tillfredsställelse med, att läroboksförfattaren E. Stave i fråga
om Jesu underverk säger, att »ett och annat drag torde bero på
en senare förstoring af hvad som ursprungligen skedde. Och signa¬
turen Aug. Johansson går så långt, att han förklarar Stave i sin
lärobok icke anse Kristi uppståndelse som en själfklar sak.
Ännu skarpare dömer och fördömer K. M. Lundquist en L.
Bergströms lärobok, »som», enligt den förres mening, »gör läs¬
ningen af Bibeln omöjlig». I ungefär samma ton behandlar signa¬
turen Aug. Johansson en Hemers lärobok. Uppriktigast synes
65 N:o 51.
Onsdagen den 28 April, e. m.
dock rektorn ock läroboksförfattaren Sven Lönborg vara. Han
säger nämligen uti den statsunderstödda skolans egna årsberättelse,
att man där under året läst Selma Lagerlöfs Kristuslegender och
Ltomerska sägner om Paulus och Petrus i samband med evange¬
liernas legender om Jesu födelse och sägnen om Jesu uppståndelse.
Tiden medgifver icke att använda flera exempel ur det annars
nästan outtömliga förrådet. För resten synas mig också de anförda
vara nog för att öfvertyga hvar och en, som är något mottaglig
för skäl. Och jag undrar väl också, om samtlige utskottsmed-
lemmar numera känna sig fullt tillfredsställda med att neka för¬
äldrar den frihet, jag uti min motion begärt.
Men utskottet säger vidare, att jag med orden »kontroll från
behörig myndighet» icke skulle afse att pröfva de grunder, på
hvilka föräldrarna toge sina barn från skolans kristendomsunder-
visning. Huru vet utskottet detta? Min motion afser en skrifvelse
med begäran om likartad frihet med dissenters och nödig kontroll.
Det är alltsammans. Plela såväl friheten som kontrollen må seder¬
mera närmare formuleras af Kungl. Maj:t. Utskottet har således
misstagit sig äfven i denna punkt.
Dä utskottet säger, att mitt förslag icke skulle afse alla föräldrar,
så är detta ett nytt misstag. Jag håller nämligen alldeles bestämdt
på att alla föräldrar må äga både skyldighet att låta sina barn
erhålla obligatorisk kristendomsundervisning, men äfven rättighet
att under i öfrigt behörig kontroll taga sina barn ifrån lärare, som
ej lämnar i gällande lag bestämd sådan undervisning, då föräldrarne
nämligen lämna behörig garanti för att sådan obligatorisk kristen¬
domsundervisning lämnas af annan person. Således full likhet
för alla.
Och jag kan väl ändå icke tro, att tillfälliga utskottet n:o 1
afser, att vi borde gifva föräldrar samma frihet att uppfostra bar¬
nen till hedningar som till kristna statsmedborgare.
Till sist försöker tillfälliga utskottet n:o 1 komma ifrån saken
genom en hänvisning till min och herr Ekmans vid årets riksdag
väckta motioner samt däraf föranledda skrifvelse till Konungen.
Nu är det emellertid så, att uti dessa motioner och denna skrifvelse
icke tinnes någon som helst begäran om att föräldrar, tillhörande
svenska kyrkan, skola erhålla den frihet, som jag uti min nu före-
liggande motion n:o 7 föreslagit. Försöket är således misslyckadt.
Då tillfälliga utskottet n:o 1 själf erkänner, att min motion
»berör en af de viktigaste principfrågorna i statsskolornas under-
visningsplan», så hade man haft anledning vänta, att dess utlå¬
tande ingått uti eu mera saklig pröfning och framför allt hvilat
på mera tillförlitliga grunder. Nu däremot uppvisar det endast,
hvilken svag ställning reformens motståndare äga.
Då möjligen denna min motion väcker betänkligheter hos
mången vän af kristlig tro och lifsåskådning, så heder jag med
Andra Kammarens Prat. 1909. N:o 51. 5
Angående
rätt för vissa
personer att
fritaga sina
barn från kri-
stendomsun-
dervisningen.
(Forts.)
N:o 51. 66
Onsdagen den 28 April, e m.
Angående ett par ord få säga, hvad som bestämt mig för dess afgifvande.
rätt för vissa j0) situationen är som bekant den, att betydande kristna organisa-
fritaga 'sina honer sådana som »Folkskolans Vänner» med en seminarierektor
barn från Jerf Lundgren, Svenska missionsförbundet med en lektor Waldenström
stendomsim- m. fl. m. fl. börja allt bögljuddare säga: »Kan icke den kristna
dervisningen. staten tillförsäkra sina barn eu sådan kristendomsundervisning,
■ or “'■* som icke väcker och underhåller misstroende till den hebga skrift,
så tag då hellre bort kristendomsundervisningen ur våra skolor.»
Och fritänkarne ropa ännu högre: »Ja, kan icke staten tillförsäkra
sina barn en sådan religionsundervisning, som icke väcker och
underhåller förtroende till några österländska sägner, så tåg då
hellre bort kristendomsundervisningen ur statens skolor.»
Och jag är alldeles viss om, att om ej statsmakterna utan
uppskof göra något effektivt för att hindra den rationalistiska ut¬
veckling, som nu gör sig gällande hos alltför många lärare, samt
tillförsäkra de kristna föräldrarne antingen eu bibelenlig kristen¬
domsundervisning åt deras barn eller också den frihet, min motion
afser, så skall det icke dröja länge, innan kristendomens vänner
nödgas äfven i allmänhet instämma med kristendomens fiender uti
ropet: Bort med kristendomsundervisningen ur statens skolor. Och
uppfylles denna önskan, så har det reaktionära fritänkeriet vunnit
en sekularseger.
Gifver däremot den kristna staten de kristna föräldrarne den
frihet, som min motion afser, så har staten därmed tillförsäkrat sig
ett säkert stöd till förmån för kristendomsundervisningens bibe¬
hållande i våra skolor.
Och, hvad som är kanske lika viktigt, staten har placerat ett
Damoklessvärd på ganska lagom höjd öfver den af otro anfäktade
läraren. Redan denna motion, hvilket öde den än får i Riksdagen,
torde i någon mån hindra vissa skolmästare att ej alltför högt
bravera med sina öfvermåttan höga uppenbarelser om dfen heliga
skrifts förmenade brister. Och redan detta skulle vara till en myc¬
ket stor nytta.
Med någon kännedom om denna kammares traditioner och
frihetskänsla, som ömmar för dissenters, beväringars, vittnens och
andras samvete, så hoppas jag dock, att kammaren äfven i denna
sak må följa grundlagens maning att ingens samvete tvinga eller
tvinga låta. Och då motionen icke begär vare sig andra lärare,
läroböcker eller läroplaner, ej heller befrielse för någon ifrån obliga¬
torisk kristendomsundervisning, utan endast samma rättighet för
kyrkans medlemmar, som dissenters utan olägenhet för någon part
innehaft nu i öfver 35 år, så vågar jag verkligen hoppas på kam¬
marens understöd, då jag nu, herr talman, yrkar afslag på ut¬
skottets hemställan och bifall till min motion.
Onsdagen den 28 April, e. m.
07 N:o 51.
Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! Utan tvifvel Angående
har motionären gifvit uttryck åt eu mycket djupt liggande ochriit^
vidt spridd stämning inom vårt folk. Utom de bevis därpå, som fritaga^sina
han lämnat, hafva äfven vid kyrkomötet sistlidne höst liknande lam från kri-
tankar och känslor försports. Så uttalade under diskussionen om stendomsun-
en närbesläktad fråga en af mötets ledande män och flerårig riks- dervisningen.
dagsman följande: »Det borde ligga i samhällets välförstådda in- ' or s''
tresse och betraktas af det såsom en dyrbar plikt, att det sörjde
för och vakade öfver att åt vår ungdom blefve i våra skolor be¬
redd en så god undervisning som möjligt i vår evangelisk-luther¬
ska tro, vår friska, fria lutherska tro, som är något helt annat än den
strama ortodoxism, om hvilken nyss talades. Om samhället sviker
denna plikt, då framtvingas det, som redan varit på många håll
påtänkt, nämligen en begäran att erhålla befrielse från deltagande
i kristendomsundervisningen för barn till de föräldrar, som det
begära.»
Då uttalandet alls icke innehöll någon sådan begränsning till
svenska kyrkans medlemmar, som motionären gjort i sin motion
gällande, instämde äfven jag i detta uttalande. Med tillagd för¬
klaring, att man »hölls dock tillbaka af tanken på de olägenheter,
som onekligen skulle följa för skolan af en sådan anordning, hölls
tillbaka också af hoppet, att kanske ännu någon ändring skulle
kunna vara att vänta.»
Den ställning, hvilken sålunda många svenska medborgare ge¬
mensamt med motionären härutinnan intaga, hvilar tvifvelsutan på
kristlig grund. Det kan icke ur kristendomens synpunkt erkännas
hvad som här i kammaren för få dagar sedan från juridiskt håll
proklamerades, att samhället har obetingad rätt gentemot den en¬
skilde, utan lika visst som den enskilde i den kristna religions-
urkunden tillhålles att böja sig under den lagliga ordningen, så
gifves för detta underordnande en gräns i det bekanta budet:
»Man måste mer lyda Gud än människor», eller såsom Luther i
Worms förklarade det »icke vara rådligt att strida mot sitt sam¬
vete».
Att jag nu, oaktadt detta, jag tänker icke alltför snafva er¬
kännande i hufvudsak åt hvad motionären har velat göra gällande,
likväl icke kan instämma uti det slut, hvartill han kommit, beror
på att jag nödgas se hans framställning i samband med de kon¬
sekvenser, som däraf, efter min mening, följa och hvilka ingalunda
ligga i Norra ishafvets närhet, såsom en ärad kamrat till vänster
häromdagen erinrade mig. Jag tror nämligen det vara riktigt, som
Eadikala klubben, enligt tidningsmeddelande, utpekat såsom fram¬
tidsperspektiv i detta afseende, ehuru jag vänder om den ordning,
som nämnda klubb gaf de trenne momenten däri. Såvidt utveck¬
lingen fortskrider på det sätt den synes göra och i analogi med
förhållandena i andra länder, hafva vi nog att vänta oss »religio-
N:o 51. 68
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående nens skiljande från skolan, skolans skiljande från kyrkan och kyr-
r^er{oner^nit ^ans skiljande från staten».
fritaga'sina Mig synes det vara af vikt» att vi kyrkans vänner icke till
barn från kri- dessa kraf ställa oss obetingadt afvisande, ja, jag anser, att det är
stendomsun- alldeles nödvändigt — såsom jag ock gifvit uttryck häråt uppre-
^(FortsT” Pade ganger 1 Riksdagen — att kyrkan icke ens "får skenet af att
' vilja tränga sig på staten, d. v. s. att till hvad pris som helst för
timliga fördelars skull uppehålla förbindelsen med staten. På sam¬
ma gång vi präster förklara vår villighet att tjäna det jordiska
fosterlandet, så långt det begär vår tjänst och gör det på villkor,
som vi kunna ingå på utan att kränka våra högre tjänsteförplik-
telser, måste vi å andra sidan vara beredda på att det borgerliga
samhället gifver oss afsked, och vi böra då taga detta med jämn¬
mod. Det är emellertid ifrån det borgerliga samhället, som vi hafva
att tills vidare afbida vårt respass. Vi få icke själfrådigt bryta
förbindelsen, så länge ännu någon förhoppning finnes kvar om
att den skall kunna fortgå på ett hedrande och gagnrikt sätt. Jag
är fullt och fast öfvertygad, att det förhållande, hvaruti kyrkan
från omkring tusen år tillbaka står till det borgerliga samhället i
Sverige, är sådant, att man bör tänka sig mycket väl för, innan
man upphäfver denna förbindelse, sliter detta band, och framför
allt, jag ber herrarne lägga märke härtill, man måste dessförinnan
veta, hvad man har att sätta i stället. Ty icke lär väl någon be-
sinningsfull människa mena, att samhället kan vara utan åtmin¬
stone etisk grundval för ungdomens fostran. T. o. m. Frankrike,
som gått längst i det afseendet, föreskrifver, att det uti offentliga
undervisningsanstalter skall finnas undervisning i moral.
Hela frågan gäller sålunda i själfva verket för det vida största
antalet tänkande människor att afgöra, huruvida man kan tänka
sig en sådan moralisk fostran utan att den hvilar på religiös grund,
och någon annan religiös grund än kristendomens gifves icke. För
egen del kan jag icke tänka mig det. Se vi på de stora kultur¬
länder, som vi hafva till väster och öster om oss, är öfvertygelsen
härom lika fast grundad på båda hållen, om än förverkligandet
däraf är i England och i Tyskland något skiljaktigt. I England
heter det, att det fysiska och det moraliska äro de synpunkter,
som böra vara för uppfostran främst bestämmande. I Tyskland, liksom
jag tyvärr finner ställningen äfvenledes hos oss, har det intellektu¬
ella fått öfvertaget. Men en moral, hyllande endast på förstånds-
mässig uppfattning af det rätta, saknar den för lifvet erforderliga
kraften. Sed och tradition, känsla och inbillningsförmåga, med ett
ord den fullblodiga verkligheten måste beaktas, såvida man vill,
att det skall vara verklig, lefvande moral och icke blott en kall
moralfilosofi. Den etik, som Radikala klubben talar om med hän¬
syn till ungdomens fostran, angifves icke närmare; det säges blott,
att man håller på inom de arbetande klasserna att skapa en egen
69 N:o 51.
Onsdag-en den 28 April, e. m.
bättre etik. Till de arbetande klassernas nyskapande kraft bar jag
ganska stort förtroende, men lika litet som de högre klasserna — om
bvilkas affärsmoral vi natten till söndag måste få en underlig före¬
ställning, då det från det hållet kännetecknades såsom »dumt> att
icke begagna sig af hvad som ej vore juridiskt straffbart — tilltror
jag arbetarne att gifva oss en bättre sedelära, än den Herren
Kristus i ord och gärning framställt. Jag befarar, att man från
bägge hållen skulle hafva att motse ganska mycken själfviskhet i
stället för den hängifvenhet och själfuppoffring, hvarpå all sann
sedlighet hvilar och som samhället oafvisligen behöfver. Att hat
skulle träda i stället för kärlek, makt i stället för rätt, därpå ha
vi många iögonenfallande exempel och kunna icke tvifla därpå.
Frågan blir då: Hvad hafva vi att göra för att kunna hysa
hopp om att undgå den slitning, som råder, den söndring, som
tyckes stå för dörren? Naturligtvis är det två ting, vi härvidlag
måste fästa oss vid. Det ena är kristendom sundervisningens be¬
skaffenhet, det andra kontrollen öfver denna undervisning.
Hvad vidkommer själfva undervisningen tror jag för min del,
att hvad man därvidlag kräfver och med rätta kräfver, i våra dagar
mer än kanske någonsin eljest, om än understundom från skilda
håll på olika sätt, dock mestadels med icke ringa sedligt allvar,
det är sanning. Det är sanningen, våra motståndare söka fram¬
draga, det är ingalunda mindre sanningen, som vi vilja be¬
vara. Det gäller då att se efter, hvad som är sanning, sanning i
yttre, historiskt afseende och sanning i inre, psykologisk bemär¬
kelse.
Sanning i yttre mening anser mången vara beroende på vissa
förment axiomatiska begrepp, inom bvilkas ram hvarje historisk
tilldragelse måste låta sig inpassas, för att dess sanningsenlighet
skall kunna blifva erkänd. Ett sådant åskådningssätt är icke ve¬
tenskapligt, De störste vetenskapsmän i nutiden äro ense om rik¬
tigheten af Hamlets gamla sats, att det finnes mycket mellan him¬
mel och jord, som vår filosofi icke förmår fatta, eller med andra
ord att det gifves gåtor i tillvaron, som ingen vetenskap är i stånd
att lösa. Att då sanningen skulle bero endast på eu abstrakt ve¬
tenskaplighets domslut är någonting, som jag i den på verklighe¬
ten grundade vetenskapens namn bestrider. Man måste ställa sig
opartisk och låta det, som historien vittnar om, gälla hvad det
kan inför en samvetsgrann pröfning samt undersöka skälen för och
mot; men man får icke godtyckligt förvanska historien efter sin
egen uppfattning af hvad som kan vara möjligt eller icke.
Ser jag åter på sanningens inre eller psykologiska sida, så be-
finnes anspråket på sanning icke mindre allmänt och jag tillägger
lika berättigadt. Det är ej heller rimligt att begära af en and¬
ligt myndig människa, att hon skall utan någon anknytningspunkt
i sitt eget själslif upptaga något utifrån gifvet såsom bestämnings-
Angående
rätt för vissa
personer att
fritaga sina
barn från kri-
stendomsun-
dervisningen.
(Forts.)
N:o 51. 70
Angående
rätt för vissa
personer att
fritaga sina
barn från kri-
stendomsun-
dervisning en.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April, e. m.
grund för hennes tro eller handlande, vare sig till korrektiv eller
motiv. Berättigandet af ett dylikt kraf låter sig icke underkännas.
De mera insiktsfulla bland dem, som föra kristendomens talan,
måste naturligtvis i detta hänseende likaväl som i krafvet på objek-
tik sanning gifva enhvar rätt, som gör gällande denna fordran.
Det är hjärtat, det andliga lifvets centralorgan, som erbjuder fäste
inom människan för religionens frälsningssanuingar, hvilka till
ganska ringa del låta sig fattas i begreppets form. Och endast
det, som angår själens frälsning, d. v. s. frigörelsen från de för
utvecklingen af människans sanna väsen hinderliga bojor och
band, faller inom religionens område. Men äfven det mänskliga
själslifvet utvecklas’ hvarför religionsundervisningen icke får vara
ett på stället marsch; ty lika visst som det eviga själft, som i tiden
ingår, behåller sin karaktär af orubblighet, lika visst tillkommer
alla områden här i världen utveckling, som är och förblir det tim¬
liga lifvets kännetecken.
Den sista fordran, vi i afseende på religionsundervisningen
måste gifva dem rätt uti, som föra det modernas talan, är krafvet
på praktisk planläggning, och jag gifver dem rätt, äfven när de
fordra, att härvid skall närmast tagas hänsyn till det närvarande
lifvet och dess förhållanden. Hvarje människa måste hafva något
att äta, dricka och kläda sig med, för sig själf och de sina, och
äfven denna synpunkt är ingalunda oberättigad, utan fastmer fullt
naturenlig. Men det, som skall förmå gifva spännkraft åt sinnet
för att redan i det jordiska lifvets förhållanden fylla mången gång
nog så tunga uppgifter, måste hafva verkligt värde och kan inga¬
lunda ersättas af tomma ord, om än så högtflygande. Gäller nu
detta de timliga förhållandena, hur mycket mer måste det ej gälla
den evighet, som bor i hvarje människas inre. Vi behöfva lifs-
värden af sådan art, som under alla växlingar betrygga sinnesfrid
och förläna kraft att till allmänt gagn bruka framgången i vårt
arbete och göra själfva motgången oss till godo.
Den andra hufvudsynpunkten, som jag sade att vi härvidlag
måste göra gällande, var kontrollen. Det är ju så, att om en sak
icke tillses, blir den efter hand oftast mer eller mindre missvårdad.
Det är någonting, som förekommer på alla områden, och man får
icke vara så idealistisk, att man tror, att det goda segrar i denna
värld uteslutande genom sin egen inneboende kraft. Hvilka är det
då, som vi härvidlag ha att lita oss till — t)r vi vilja icke veta af
några språng, som äro ägnade att bryta sönder utvecklingen, utan
vi önska en utveckling af det bestående, det gifna? Vi äro så
lyckliga här i landet att icke ha en skråmässig tillsyn att lita oss
till i förevarande afseende. Öfver våra högre läroverk ha icke
blott kyrkans män att vaka, utan en öfverstyrelse, som ifrån helt
humanitära hänsyn har att bestämma äfven rörande kristendoms-
undervisningen. Och i afseende å folkskolorna ha vi så lyckligt
71 N:o 51.
Onsdagen den 28 April, e. m.
ställdt, att icke blott kyrkans män ha att öfva inflytande därpå, Angående
utan jämväl skolinspektörer, tillsatta af staten, och skolråd, valda ’
af församlingarna, hvadan på allvar eu samverkan mellan präster fritaga sina
och lekmän borde äga rum. Jag vädjar till herrarna, om ick e barn från kri-
detta oaktadt samarbetet mellan de kontrellerande och de kontrol- stendomsim-
lerade, så att dessa senare kommit att känna sig såsom värderade der7^l^en'
och själfständiga medarbetare i vingården, blifvit alltför litet be-
aktadt, och dock är ett sådant förhållande af utomordentlig vikt,
icke minst med hänsyn till kontrollens effektivitet.
Jag vågar icke längre taga herrarnes uppmärksamhet i an¬
språk. Hvarthän jag syftar, har jag redan antydt. Vi lefva i eu
brytningstid, och det är svårt att under cn sådan utstaka den väg,
som bör beträdas. Hvad vi för närvarande ha att iakttaga är
enligt min åsikt att bida tiden under .försiktigt och troget bruk af
de goda krafter, som visserligen i både den högre och den lägre
undervisningens tjänst inom vårt land ingalunda saknas.
Jag yrkar, herr ialman, bifall till utskottets hemställan.
Herr Berg i Staby: Herr talman! Då jag inom utskottet del¬
tagit i behandlingen af denna fråga, anser jag det som en plikt
att redogöra, hvarför jag biträdt utskottets afslagsyrkande.
Jag tror mig vara fullt öfverens med motionären, när han i
början af motionen framhåller vikten af att vårt folk fostras till
kristlig tro och därpå grundad lifsåskådning. Denna mening
måste ju delas af hvar och eu, som erkänner hvad kristen kultur
betyder. Jag ger ock motionären rätt, när han i detta samman¬
hang kräfver, att barnen i våra skolor måtte få eu god kristen-
domsundervisning. Att han särskildt gör detta ur föräldrasynpunkt,
förvånar ej; den saken måste ju ligga föräldrar om hjärtat. Mo¬
tionären och jag torde kanske ock vara fullt eniga om hvad vi
mena med god kristendomsundervisning. För min del skulle jag
vilja känneteckna den undervisningen så, att den skall för barnen
teckna bibelns Kristus. Det var eu tid, då bibeln ej ansågs lämp¬
lig för folket, ty den kunde ej förstås; jag skulle vilja säga, att
jag finner något liknande nu; med den skillnad, att vi nu anses
så upplysta, att bibeln ej passar oss. Hvad annat ligger uti alla
utläggningar angående det underbara i bibelns ord? Hvad under¬
visningen beträffar, skulle jag särskildt vilja framhålla nödvändig¬
heten af att barnen ej indragas i striderna. Bibelns ord får stå
för bibelns räkning. Det blir ändå sedan hvar och en särskild af
dem, som får fatta sin ställning till kristendomen. «
Om emellertid tendens att gifva kristendomsundervisningen en
annan riktning — en riktning, som man ej kan gilla — skulle
framträda, hvad är under sådana förhållanden att göra? Enligt
min mening i första hand att gemensamt sätta in all sin kraft på
att få det bästa möjliga af denna undervisning i våra skolor.
N:o Öl. <2
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående Petitionerna, som motionären omnämner, bevisa enligt min mening
^^rsoner^att man använda den vägen.
fritaga sina Skulle det emellertid visa sig omöjligt att på sådant sätt vinna
barn från kris tt nöjaktigt resultat, då måste krafvet på kristendomsundervis-
*tendomsun- ningens skiljande från skolan framställas och kristendomsunder-
(FortsT" v^suinS ^eredas våra barn på annat sätt.
Härmed är skillnaden i motionärens och min ståndpunkt gif¬
ven. Jag kan ej käuna mig tilltalad af att den enskilde skulle
få rätt att taga sina barn från kristendomsundervisningen efter
eget behag. Det blefve en rätt blott för de mera bemedlade. Huru
skulle undervisningen kontrolleras? Och framför allt: en kraftig
opposition mot missförhållandena skulle därmed omöjliggöras. Den
opposition, som den enskilde fadern eller målsmannen skulle väcka
genom att taga sitt barn ur skolan, skulle få eu alltför personlig
karaktär. Jag skall gemensamt med de andra framställa mina
önskningar, under det jag har mitt barn i skolan; då kan jag göra
det med den Tätta kraften.
Jag har med detta velat angifva skälen till att jag biträdt ut¬
skottets afslagsyrkaude beträffande herr Käfs motion.
Herr Meurling: Herr talman! Motionären har först låtit oss
läsa åtskilligt och sedan har han låtit oss höra ännu mera äfven
från folkskolans område, hvilket allt ju är af betänklig art. Vi
kristna bekännare kunna vara af olika åsikter i periferiska ting,
och många kunna icke samsas för den skull. Häraf kommer det
sig, att vi uppdelats i åtskilliga samfund och föreningar, Indika
vilja verka enhvar för sig utan inbördes samarbete. Men börja folk-
skollärarne att hos barnen ingjuta misstroende och förakt för bi¬
beln och att systematiskt bearbeta dem i den riktningen, då få
nog dessa lärare bereda sig på att de, för Indika Kristi evange¬
lium är en lifssak, de må nu kallas högkyrkliga eller lågkyrkliga
eller frikyrkliga eller okyrkliga, räcka hvarandra handen och ge¬
mensamt framträda och säga: Skola våra barn få en sådan kristen-
domsundervisning, då anhålla vi att få ha våra barn hemma un¬
der kristendomslektionerna och vi få väl skaffa dem kristendoms-
undervisning på annat sätt. En konflikt mellan skolan och hem¬
met blir då oundviklig. Men en sådan konflikt kan icke annat än
blifva menlig för båda parterna, ty folkskolan behöfver för sin
framgång vinna folkets kärlek, förtroende och offervillighet, och
min öfvertygelse är, att om folkskolans män skola på tvångsväg
$lå under sig svenska folkets alla barn, lyckas det icke bättre för
dem att vinna folkets kärlek och förtroende, än hvad det lyckats
för kyrkans män att vinna detta, då de på tvångsväg velat hålla
folket kvar inom kyrkan.
Herr talman! Jag har velat i korthet uttala denna min tanke,
emedan jag vet, att den delas af många; men då jag däremot icke
Onsdagen den 28 April, e, m.
73 N:o 51.
vet, huru pass allmänt lärarekåren gjort sig förtjänt af de klago¬
mål, motionären har framfört, vill jag icke framställa något yr¬
kande.
Herr Eden: Herr talman, mina herrar! Den ärade motionä¬
ren började sin kritik af utskottet med en något ironisk vändning
angående den »mångskiftande motivering», som utskottet förut¬
skickat såsom skäl för sitt afslagsyrkande. Jag ber att såsom ord¬
förande i utskottet få svara, att utskottets motivering är precis
lika mångskiftande som motionärens egen, ty utskottet har punkt
för punkt följt just motionärens motivering. När motionären vi¬
dare klagar öfver att utskottet icke skulle ha ägnat hans fram¬
ställning en tillräckligt saklig pröfning, kan jag med samma skäl
genmäla, att den pröfningen varit så saklig, som motionärens mo¬
tivering öfver hufvud taget kunnat gifva anledning till, ty utskot¬
tet har ingått uti en granskning af samtliga de punkter, på hvilka
motionären stödt sin framställning.
Nu har motionären här velat på nytt göra gällande rättmätig¬
heten af de grunder, som han andragit i sin motion. Han har till
en början återigen dragit fram de klagomål, som han ansett sig
kunna rikta emot läroböcker i folkskolan. Jag ber då att få an¬
märka, att alltjämt kvarstår den frågan, huruvida någon enda af
de af motionären nämnda böckerna verkligen användes i folksko¬
lan. Motionären har nyss refererat till att i hans promemoria
fanns ett »in. fl.» till de författarenamn, han där uppgifvit. Jag
förmodar, att det icke kan vara hans mening, att utskottet skulle
gissa sig till hvad som döljes under detta »m. fl.». Men så myc¬
ket är tydligt, enligt hvad som tycks framgå af motionärens eget
uttalande i debatten, att de namn, som han här angifvit, icke äro
namn på folkskollärare, hvilkas böcker användas i folkskolan. Det
har motionären åtminstone icke hittills kunnat påstå — jag skall
be att tills vidare få konstatera den saken. Därmed anser jag det
vara tydligt, att ehuru motionären i sin motion såsom skäl för sitt
yrkande åberopar vissa läroböcker för kristendomsundervisningen
af bl. a. folkskollärare, så har motionären fortfarande icke företett
några sådana — ty det kan väl icke vara meningen annat, än att
därmed skulle åsyftas läroböcker för folkskolan. En annan sak är,
att motionären funnit en del framställningar äfven i läroboksform,
som äro utgifna af folkskollärare, ehuru de icke användas i folk¬
skolorna. Därom skall jag endast anmärka, att det väl icke kan
vara motionärens mening att förhindra folkskollärare att utgifva
sådana läroböcker, och allra minst torde det vara möjligt att hindra
användningen af desamma i det slags kristendomsundervisning,
som motionären förutsätter skola komma att äga rum, nämligen i
det fall, att alla föräldrar skulle ha rätt att taga sina barn från
Angående
rätt för vissa
personer att
fritaga sina
barn från kri¬
stendomsun¬
dervisningen.
(Forts.)
N:o 51. 74
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående kristendomsundervisningen i skolorna. Då skulle just sådana läro-
rä^ersöner 'att'böcker mycket lätt och utan något hinder kunna användas.
fritaga 'sina Härmed torde skäl nog vara anförda för utskottets omdöme,
barn från kri- att motionärens framställning i den del, den rör läroböcker i och
stendomsun- för folkskolan, icke är på något sätt bestyrkt.
^(FortsT” Motionären öfvergick sedan till att något beröra frågan om läro-
■ böckerna i de allmänna läroverken och talade om att utskottet
skulle ha försvarat dessa läroböcker. Så förhåller det sig icke.
Utskottet har icke inlåtit sig på frågan om läroböckernas försvar¬
barhet eller berömvärdhet eller motsatsen; utskottet har endast hål¬
lit sig till det faktum, att den myndighet, åt hvilken Kungl. Maj:t
öfverlämnat granskningen af läroböckerna vid de allmänna läro¬
verken, godkänt dessa af motionären åsyftade läroböcker. Det kan
väl icke vara motionärens mening, att utskottet skulle ingå i nå¬
gon teologisk undersökning af desamma. När det är klart, att den
myndighet, som å statskyrkans vägnar har att gorå denna gransk¬
ning och hvilken myndighet uteslutande består af präster inom
svenska kyrkan, godkänt dessa böcker, då finner utskottet därmed
tillräckligt mycket vara uppvisadt, för att utskottet för sin del icke
skulle kunna ha anledning att fästa afseende vid motionärens kla¬
gomål i den punkten.
Med hvad jag nu här anfört har jag naturligtvis icke velat
förneka, att från helt andra synpunkter kraf kunna framställas i
den riktning, som motionären här uttalat, men jag har liksom ut¬
skottet velat i någon mån belysa vederhäftigheten af de uppgifter
i fråga om läroböcker, som i motionen förefinnas. Kraf på en så¬
dan frihet, som motionären här påyrkar, kunna naturligtvis fram¬
ställas ur andra synpunkter, och utskottet har heller ingalunda för¬
bisett detta. Motionären har exempelvis särskildt vändt sig emot
lärarnes personliga meddelande af undervisningen, och han tyckes
vilja göra gällande — hvad hvarken utskottet eller jag rätt förstår
—- att den omständigheten, att vissa lärare utgifvit läroböcker eller
framställningar i bibliska eller teologiska ämnen, hvilka han anser
rationalistiska och kristendomsfientliga, skulle bevisa, att dessa lä¬
rare i sin gärning icke uppfylla de kraf, som man har rätt att
ställa på en lärare i kristendom.
I fråga om det skälet bar utskottet i alla händelser endast
kunnat hänvisa till det faktum, att af alla kontrollerande myndig¬
heter, som ha i uppdrag att öfvervaka kristendomsundervisningen,
sådana klagomål icke framställts. Och det lär ännu mindre i detta
fall än i de förutnämnda vara utskottets uppgift att ingå på en
alldeles omöjlig undersökning. Om motionären påvisat sådana an¬
märkningar från de kontrollerande myndigheterna, då först skulle
utskottet kunnat resonera om den saken, såvidt jag förstår. Det
finnes emellertid ett sista skäl, hvilket ensamt förefallit utskottet
vara af den art, att det på allvar kunDat diskuteras. Det är det
75 N:o 51.
■ Onsdagen den 28 April, e, m.
skäl, som motionären gifvit uttryck åt, när lian häfdat föräldrarnas An^nd-e
rätt i fråga om barnens religionsundervisning. Men därvid har då’
utskottet, såsom i dess betänkande är framhållet, fäst sin synner- fritaga sina
liga uppmärksamhet vid att denna rätt icke skulle gälla alla för- barn från kr i-
äldrar. Motionären ville nu i sitt nyss hållna anförande säga, att stendomsun-
den verkligen skulle gälla alla. Men i samma anförande undan- dems^mgen.
tog han dock samtliga de föräldrar, hvilka han betecknar med det 1
vackra namnet »hedningar» —- jag förmodar nämligen, att äfven
de, som han kallar så, få räknas till föräldrar — och utskottet har
icke kunnat finna annat, än att motionären gjort just ett sådant
stort undantag. Det undantaget omfattar i själfva verket icke. en¬
dast dem, som han kallar hedningar, utan äfven andra, som icke
tillhöra statskyrkan eller dissenters eller någon sektbildning. Ty i
en alldeles samtidigt afgifven motion uttalar motionären den grund¬
satsen, att de föräldrar, som utträdt ur den kyrkliga gemenskapen med
vårt folk, ej må kunna taga sina barn från den obligatoriska kristendoms-
undervisningen. Kan motionären förneka, att de orden finnas i sagda
motion? Kan motionären förneka, att han fordrar, att barnen till
dessa föräldrar skulle i skolorna erhålla kristendomsundervisning,
som för dem vore obligatorisk?
Det är således klart, att den synpunkt, från hvilken motionä¬
ren utgått, har varit att gifva en rätt, en frihet, åt sådana föräld¬
rar, hvilka tillhöra svenska statskyrkan, men icke åt andra föräld¬
rar — icke åt dem, för hvilka motionären varit med om att be¬
reda rätt att utträda ur statskyrkan utan inträde i annat trossam¬
fund. För att förekomma missförstånd vill jag särskild! påpeka,
att en sådan utträdesrätt med säkerhet kommer att användas eller
åtminstone kan användas äfven af en mängd föräldrar, som äro
varmt religiöst sinnade och anse sig vara goda kristna, men icke
vilja tillhöra något af de existerande trossamfunden. Men jämte
dem kommer naturligtvis att utträda den stora grupp, som icke är
tillfredställd med någon af de religiösa riktningarna och som mo¬
tionären sammanfattar under det namn jag nyss angaf.
Det har varit utskottets uppfattning, att den stora principfråga,
som beröres af krafvet på föräldrars rätt att taga sina barn från
kristendomsundervisningen i skolorna, icke kan lösas från en så
snäf utgångspunkt, som motionären angifvit, utan måste, om den
skall behandlas, tagas upp i hela sin vidd. Därför har utskottet
ansett motionärens framställning äfven i sist anförda del oduglig
såsom utgångspunkt för behandlingen af denna principfråga.
För egen del vill jag tillägga, att, när öfver hufvud taget denna
stora fråga om religionsundervisningens ställning i skolorna tages
upp här i landet, det icke lär gå för sig att förbise den erfaren¬
het, som man har gjort i alla andra länder, nämligen att ingen
fråga är svårare att ordna än denna. Då måste vi göra klart för
oss, att i ett samhälle, sådant som vårt, och med de tidsström-
N:o 51. 76
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående ningar, som bryta sig omkring oss, det icke lyckas att endast utgå
rpersZJaSithkn 611. xPriviligierad ställning», för att använda ett motionärens
fritaga sina uttryck i en annan motion, för dem, som enligt hans mening äro
barn från kri- de enda råtta bekännande af den evangeliskt-lutherska läran. Det
stendomsun- går bland annat alldeles icke för sig att glömma bort, att stora
(FortsT”' lager af svenska folket — liksom af människor öfverallt i världen
— med den evangeliskt-lutherska läran mena något helt annat än
hvad motionären afsett, och att dessa människor häfda, att Luthers
och protestantismens namn icke får förbindas med en sådan ren
bokstafsräkning af bibeln, som motionären vill göra gällande.
Vill man på fullt allvar taga upp frågan, då öppna sig flera
olika vägar, som det icke varit utskottet möjligt att inlåta sig på
och som jag här icke skall antyda mera än så, att det i någon
mån må bli klart, hur oändligt svårlöst och grannlaga den är.
Man kan tänka sig, att all religionsundervisning borttages ur sko¬
lan — så har skett exempelvis i Frankrike. Man kan tänka sig
en rätt för alla föräldrar att själfva sörja för barnens religionsun¬
dervisning och att följaktligen taga dem från skolan. En sådan
linnes på andra håll. Man kan tänka sig religionsundervisningen
ordnad så, att den så litet som möligt stöter någon religiös rikt¬
ning, att den icke är dogmatisk, utan en objektiv, historisk, »kon-
• fessionslös» religionsundervisning. Något i denna riktning är för¬
sökt i England, Amerika och på åtskilliga andra håll. Hvilken af
dessa eller andra vägar vi få slå in på bär i Sverige, när den bryt¬
ningstid, som herr von Schéele nyss nämnde, nått så långt här i
landet, att vi icke kunna hålla fast vid det gamla — det har icke
vant utskottets uppgift att undersöka, och det är icke min uppgift
att peka på. Men så mycket är klart för mig, att när det stora
problemet föres fram, måste det ske med en vidare uppfattning af
»frihetskänslan» än den motionären ådagalagt, en vidare uppfatt¬
ning af hvad som verkligen är »en frisinnad reform», och en vi¬
dare uppfattning af det grundlagens gamla bud, som han anförde:
att konungen skall »ingens samvete tvinga eller tvinga låta».
Herr Räf: Herr talman! Det nu af utskottets ordförande gjorda
uttalandet visar, hur omöjligt det är för oss att komma öfverens i
denna sak. Hvad vi ha att förbereda oss på är naturligtvis all¬
varliga händelser, och de kristligt intresserade ha att taga i nog¬
grant öfvervägande, och det i god tid, hvilken ställning de böra
taga till dessa snart sagdt omedelbart föreliggande förhållanden.
Det tjänar icke till något att vid denna sena timme på natten ingå
på ett besvarande punkt för punkt af hvad utskottets ordförande
framställt. I annat fall skulle jag känna mig manad att, oaktadt
han är professor och jag en vanlig enkel lekman, upptaga många
uttalanden, som han här gjort. Jag skall emellertid endast söka
att bestämdt gendrifva hvad han sade om att jag velat undantaga
77 N:o 51.
Onsdagen den 28 April, e. m.
vissa personers barn från den obligatoriska kristendoinsundervis- Angående
ningen såväl i den nu löreliggande motionen som i den förlidetv*ssa
år samt äfven i år väckta motionen angående rätt till utträde ur
statskyrkan. Nej, jag har tvärtom i samtliga häfdat, att den obli- barn från kri-
gatoriska kristendomsundervisuingen skulle gälla alla barn. Och »tendomtun-
det vill för mig säga barn af föräldrar tillhörande statskyrkan plus dervisningen.
dissenters — jag undrar hvad för slags andra svenska barn pro- * orts';
fessor Eden själf skulle kunna få tag i.
Det tjänar som sagdt icke mycket till att vid denna sena
timme disputera med herr Edén om saken, då vi ändock helt säkert
icke komma öfverens. Jag vill emellertid erinra om hvad det egent¬
ligen är, som jag begär: jag bär hvarken i fjol eller i år med
mina motioner afsett att göra någon ändring i skolplanen, jag har
icke velat, att några lärare skola afsättas eller någonting sådant;
jag har endast begärt frihet för samvetsöm ma föräldrar att taga
sina barn från en sådan kristendomsundervisning i skolorna, hvar¬
igenom barnen få lära sig, att Jesu underverk äro rena trolleri¬
historier, att första, andra och tredje trosartiklarna icke äro lämp¬
liga för barn i små- och folkskolan, att tredje trosartikeln inne¬
håller en kuriös omvändelsepsykologi utan något stöd i bibeln och
så vidare.— jag begär öfver hufvud taget, att man skall få rätt
att taga sina barn från lärare, som förneka den heliga skrifts san¬
ningsenlighet, förneka trosartiklarnas värde.
Är det för mycket, att Andra Kammaren beviljar dessa män¬
niskor, dessa troende föräldrar, samma rättighet — jag frågar det
ännu en gång — som dissenters ha haft utan skada för någondera
parten under trettiofem års tid? Det skulle högeligen förvåna
mig, om Andra Kammaren ställde sig på utskottets ståndpunkt.
Herr Kjellberg: Herr talman! Jag skall be med anledning
af den föreliggande motionen få säga några ord. Det är alldeles
gifvet, att herr Räf företräder åtskilliga medborgares åsikter, då
han framlagt sin motion och då han uppträdt här i afton, och det
är gifvet, att i denna synnerligen ömtåliga fråga många skiftande
åsikter skola göra sig gällande. Då jag nu begärt ordet, är det
blott för att säga något med anledning af herr von Schéeles ytt¬
rande, då han på detta område frågat: hvad skall ske och hvad
bör ske?, oaktadt herr Edén redan uppdragit några riktlinjer för
hvad som möjligen kan komma att ske i framtiden för en lösning
af denna fråga.
Herr Berg i Staby yttrade, att man framför allt bör låta bar¬
nen läsa bibeln, och att man icke bör draga in dem i ofruktbara
religionstvister, utan att de böra läsa bibeln, så att de, när de
komma ut i lifvet, kunna fatta en säker ståndpunkt till densamma,
och motionären har också användt uttrycket »bibeltrogen kristen¬
domsundervisning». Jag vill nu först söka besvara frågan, hvad
N:o 51. 78
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående
rätt för vissa
-personer att
fritaga sina
tjärn från kri-
stendomsun-
dervisningen.
(Forts.)
det är, som åstadkommer alla konflikter och alla brytningar i vår
tid på det religiösa området. Jo, det är enligt min mening helt
enkelt den omständigheten, att skolan är och under nuvarande för¬
hållanden måste vara dualistisk. Man undervisar nämligen i reli¬
gion på ett sådant sätt, att barnet bibringas en uppfattning, som
måste komma i konflikt med undervisningen i naturvetenskap. Hur
vilja de, som stå på herr Käfs sida, att denna redan i barnaåldern
börjande konflikt skall lösas, så länge nämligen lärarna tillhållas
att å ena sidan framhålla naturvetenskapen på ett objektivt sätt
för barnen och att å andra sidan framhålla exempelvis den mo¬
saiska skapelsehistorien såsom en objektiv sanning? Grundlägger
man icke genom en sådan dualism redan från barndomen någon¬
ting, som måste leda till konflikt? Så länge religionsundervisnin¬
gen tillgår på ett dogmatiskt sätt, hvarvid hvarje ord i bibeln
tolkas såsom eu sanning framför alla andra, såsom gudomligt upp¬
höjd öfver alla andra sanningar, måste alla barn, när de komma
i den åldern, att de kunna reflektera på egen hand, råka ut för
en inre, betänklig konflikt.
Vid sådant förhållande ser jag för min del ingen annan väg
härvidlag, än att religionsundervisningen i skolan för framtiden
ordnas på det sätt, som nyss antydts, nämligen så, att denna un¬
dervisning göres objektiv och så, att barnen undervisas i skolan
om religion, men icke i religion. Det är nämligen så, enligt min
mening, att en objektiv religionsundervisning eller, som man kan
kalla det, en religionshistorisk undervisning har ett synnerligen
högt bildningsvärde. En objektiv religionskunskap har den allra
största betydelse för barnens utveckling, och det har äfven för
äldre personer stor betydelse att äga kännedom om de olika reli¬
giösa strömningarna under gångna och nuvarande tider. Får bar¬
net en sådan objektiv undervisning, får det sålunda lära känna
framför allt de stora religionerna, så mildras i hög grad därigenom
den konflikt, som uppkommer mellan å ena sidan den dogmatiska
uppfattningen af religionen och å andra sidan det naturvetenskap¬
liga betraktelsesättet. Jag ber att få försäkra de herrar, som re¬
sonera i likhet med herr Räf att, så länge de vilja tillåta — och
det hoppas jag de tillåta — att naturvetenskapen alltjämt får före¬
komma på skolprogrammet, och så länge alltså den dogmatiska
religionen och den moderna naturvetenskapen samtidigt förekomma
på skolprogrammet, så länge skall skolan bidraga att hos hvarje
tänkande människa nedlägga ett frö till en mycket hotande kon¬
flikt, en konflikt, som hos de flesta löses på det sätt, att hela lifs-
åskådningen går sönder i stället för att bilda ett harmoniskt helt.
Vidare ber jag herrarne uppmärksamma, hurusom man gång
på gång talar om »afkristningen» i vår tid, och det synes ha blif-
vit kärt för vissa personer att ständigt föra det talet på sina läppar,
att i vår tid det svenska folket »afkristnas». Det är, ehuru ordet
79 N:o 51.
Onsdagen den 28 April, e. m.
är nytt, åtminstone icke ett nytt omdöme om vårt folk. Jag skall Angående
låsa upp trenne rader ur ett memorial, som af en svensk ärke-rät^
biskop, Henrik Benzelius, ingafs till Riksdagen för så länge sedan fritta sina
som år 1755; de lyda så här: »Vi skönja, att ateisteri tager hos barn från kri-
oss öfverhanden, att materialismus får mer och mer insteg och att stendotnsun-
ett beklagligt deisteri äfven hos oss börjar fatta rötter». Och på- ^er,p*”^ew'
följande år skref han likaledes i ett memorial: »Hos oss synes det ^ '
laga sig till fullkomlig hedendom».
Ja, så skref en svensk ärkebiskop om vårt folk för 150 år
sedan, men vi äro väl öfverens om att han icke blifvit sannspådd.
Hans uttalande visar emellertid, hur man länge fört fram talet om
en förestående »afkristning». Måste vi icke i vår tid tvärtom för¬
våna oss öfver att det religiösa lifvet visar sig så starkt, som det
gör, trots den dogmatiska skolundervisningen, som sannerligen icke
drager människan åt det religiösa! Hvar vi resa i detta land, se
vi, hur de frikyrkliga församlingarna föra upp bönhus och kapell,
ehuru deras anhängare oftast tillhöra de fattiga folklagren. År det
då riktigt att ständigt påstå, att det svenska folket »afkristnas» ?
Det är icke så, men man säger det, därför att svenska folket icke
vill acceptera den religion, som af somliga anses vara den enda
rätta kristna. Så förhåller det sig med den saken.
Jag vill i detta sammanhang framhålla nödvändigheten af att
skilja på religion och religiositet. Man har flera gånger i afton
talat om den kristna tros- och sedeläran, och vi böra därför erinra
oss, i hvilket förhållande dessa två stå till hvarandra. Det är så, att
den kristna trosläran, som framställes i dogmatiska satser, inne¬
håller motiven för sedeläran. Trosläran är uttryck för de kristnas
världsåskådning, under det den häraf motiverade sedeläran inne¬
håller föreskrifter för deras handlande. Det är alldeles gifvet, att
det, som ligger bakom våra handlingar, det är de idéer, som be¬
själa oss, de etiska idéer, om hvilka herr von Schéele talade; reli¬
gionen öfver hufvud taget, den må gifvas hvilket namn som helst,
är just sammanfattningen af de idéer, som för dess bekännare äro
de högsta, under det att religiositeten är den hängifvenhet, med
hvilken individen omfattar dessa.
Om nu sålunda å ena sidan religionsundervisningen är eu
undervisning i en viss religions så kallade trossanningar och sede¬
lära, så skola vi å andra sidan komma ihåg, att dessa trossatser
och sedelagar kunna meddelas i form af påståenden, frågor och
svar, i form af noggrant formulerade satser, men det är icke sä¬
kert, att man därmed alstrar hvad man vill alstra — religiositeten
eller ett själfva personlighetens omfattande af dessa religiösa satser.
Nu förmena motionären och de med honom liktänkande, att
om vi blott få en sådan undervisning i skolorna, som de vilja ha,
— hvad de kalla eu »bibeltrogen kristendomsundervisning» — då
måste vårt folk blifva ett verkligen kristet folk. Jag däremot vill
N:o 51. 80
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående säga: så länge skolan går i den riktningen, att den på två vägar
^ersoner^att uPPf°strar barnen, då man å ena sidan uppfostrar dem till ett ab-
fritaga*sina solut underkastande under såsom »religiösa» förklarade sanningar
barn från kr i- och å andra sidan lär dem att tänka själfva, att tänka på ett veten-
stendomsun- skapligt sätt, löses konflikten aldrig. Nej, den kan endast lösas
^(FortsT71 c^et säb. att skolan till slut får en dogmfri religionsundervis¬
ning, det vill säga en historisk, objektiv religionsundervisning. Då
skall den konflikt mildras, om hvilken jag talat.
Till sist återstår den af motionären väckta frågan om kontroll
öfver en utanför skolan meddelad religionsundervisning. Jag vill
därom säga, att skolan själf skall kunna utöfva sådan kontroll på
alla bekännares barn just genom att gifva sina lärjungar en objektiv
undervisning i religion och därigenom gifva dem så att säga ma¬
terial för själfständig tankeverksamhet och sätta dem i stånd att
på ett sådant sätt tillägna sig religiös kunskap, att de, när de bli
äldre, icke behöfva tänka: vissa saker, som vi lärde i skolan, voro
icke sanna, då är kanske icke heller något rätt — och så tappa de
alltsammans.
Jag vill sluta med att säga, att, då jag går att i likhet med
åtskilliga andra talare yrka bifall till utskottets förslag, det är dels
på grund af de ord, motionären infört i sin hemställan om frihet
från religionsundervisningen i skolan endast för barn af föräldrar
»tillhörande svenska kyrkan», och dels på den grund, att jag verk¬
ligen önskar, att obligatorisk religionsundervisning alltjämt skall
finnas i våra skolor. Men den bör meddelas först sedan barnen
nått en viss ålder, och endast röra sig om den objektiva religiösa
kunskapen eller med andra ord vara en religionshistorisk under¬
visning. Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar Christiernson, Waldén, Brän¬
na g, Bindley, Tengdahl, Johansson i Stockholm, Söderberg i Stockholm,
Forssell, Lindblad, Kristensson, Rundgren och Carlsson i Malmberget.
Herr Räf: Äfven den siste talaren tycktes icke vilja fästa sig
riktigt vid hvad jag begärt i min motion. Han talade gång på
gång om att jag på något sätt skulle vilja reformera skolorna eller
söka få in andra undervisningsämnen i dem. Jag har icke i min
motion talat därom. Ifall svenska folkskolan vill undervisa bar¬
nen om att de härstamma från Adam eller Nebukadnesar eller
aporna eller från hvem som helst, den saken har jag icke in¬
låtit mig på.
Den siste ärade talaren är, som jag tror, en så pass finkänslig
person — åtminstone ser det så ut — att jag undrar, om han
verkligen skulle vilja neka kristligt intresserade föräldrar, som tro
på Gud — jag förmodar, att doktorn tror, att det finnes åtskilliga
Onsdagen den 28 April, e. m.
81 N:o 51.
personer, som trott och tro på Gud, ty vi ha ungefär 60 millioner
trosvittnen, som beseglat denna sin tro med sitt blod, och jag före¬
ställer mig, att doktorn icke anser, att dessa varit galningar allihop
— jag undrar — säger jag — om doktorn verkligen skulle vilja
neka dessa föräldrar friheten att taga sina barn från lärare, som
gifva dem en undervisning tvärtemot de sanningar, som föräldrarna
bära i sina hjärtan. Vore det så, att han personligen hade afgö-
randet i sin hand, tager jag för gifvet, att han icke skulle vilja
neka föräldrarna denna frihet. Eller kan det icke finnas fog för
att man icke vill skicka sina barn till lärare, som tala så här:
»Lärorna om världens skapelse och syndafallet äro, som bekant,
grundade på ett par israelitiska sagor och äga intet värde». —
»Änglar och demoner kunna på sin höjd få figurera i sagorna,
men det är knappast lämpligt att ens för barn framställa dem som
de reala storheter, de äro i katekesen.» Och vidare säger samma
folkskollärare-författare, att »andra artikelns läror om Kristi person och
återlösningsverk saknar motsvarighet i Jesu lära». — »De äro en
utbildning af den Kristus-lära, som framställdes af Paulus och af
Johannes-evangeliets författare. Däremot kan tredje artikelns ku¬
riösa omvändelse-psykologi icke anses äga något stöd i bibeln.»
Skulle — säger jag — verkligt troende föräldrar icke kunna be¬
frias ifrån tvånget att skicka sina barn till lärare, som sätta i dem
sådana saker den ena dagen efter den andra? Jag tror icke, att
den ärade talaren skulle vilja vara med om något sådant som att
tvinga sådana föräldrar sända barnen för undervisning till en lä¬
rare, som meddelar dem dylika ting eller t. ex. låter dem läsa en
»Bilaga till Luthers lilla katekes», där det heter: »Hvad är du
Gud för alla hans välgärningar skyldig?» Svar: »Ingenting, och
det är det bästa af allt».
En sådan undervisning står i den allra rakaste strid mot allt
hvad troende föräldrar lära sina barn från den tid, barnen kunna
aldrig så litet tänka. Jag vill ännu en gång betona för denna
kammare, och jag vill betona det så, att det höres så långt som
möjligt, att hvad vi begära är icke en omstöpning af skolan, vi
begära icke lärares afskedande, vi vilja icke bestämma några läro¬
böcker. Men vi vilja utbedja oss den friheten att få taga våra
barn från en lärare, som undervisar dem tvärtemot hvad vårt
samvete enligt Guds ord och den apostoliska tron säger oss vara
sannt.
Herr Berg i Staby: Jag kunde icke underlåta att begära ordet
med anledning af hvad doktor Kjellberg nyss sade. Det är all¬
deles sant, som han framhöll, att striden om kristendomen icke
är ny. Det är en gammal strid, och den striden kommer att räcka
långt efter oss. Den kommer att räcka, så länge kristendomen är
till, d. v. s. till tidens slut. Den striden afgöres icke genom några
Andra Kammarens Prat. 1909. Ko 51. 6
Angående
rätt för vissa
personer att
fritaga sina
barn från teri
stendonmm-
dervisningen.
(Ports.)
N:o 51. 82 Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående beslut. Det är eu den enskildes strid, det är den enskilde, som
rätt för vissa spap utkämpa den striden.
personer att vidare förstod jag icke riktigt, hvad herr Kjellberg menade,
barn från kri- då han säde, att bibeln skulle komma i strid med naturvetenska-
stendomsun- perna. Bibeln innehaller icke någon lära i naturvetenskap och icke
dervisningen. heller i historia. När det är påvisadt, att utsagor, särskildt i det
(Forts.) gatnia testamentet, stå i strid mot den nyare forskningens resultat
på dessa områden, då böjer jag mig för vetenskapen. Men jag
böjer mig icke för hvarje vetenskaplig uppgift. Så mycket har
jag lärt af lifvet, ty det är icke sant allt hvad vetenskapen
säger.
Med hvad jag förut har sagt i denna fråga har ]ag icke velat
påstå, att man måste hålla på hvarje ord, som förekommer i bibeln.
Tvärtom tror jag, att detta bör man akta sig för. Men jag har
sagt, att det väsentliga i bibeln och det, som vi böra framhålla
för våra barn, det är Kristusbilden. Och den höra vi teckna för
barnen så, att de kunna fatta ställning till den historiska person¬
ligheten, Jesus Kristus.
Herr Eriksson i Grängesberg: Trots den sena timmen kan
jag icke underlåta att säga ett par ord.
En reflexion, som jag gjort här i kväll och äfven ofta förut,
det är den, att de, som anse sig vara religiösa och sålunda bättre
människor än vi öfriga syndare i allmänhet, de äro så inkonse-
kventa, att de kräfva större frihet för sig själfva, än de vilja lämna
oss öfriga i sådana frågor som den nu föreliggande, feåvidt jag
rätt förstått herr Rafs motion och anförande här i afton, anser han,
att han själf och öfriga frireligiösa skola ha rätt att fritaga sina
barn från skolornas kristendomsundervisning, men att de, som icke
äro troende i samma mening som han och hans meningsfränder,
icke skulle ha rätt därtill, såvida de icke ville garantera, att deras
barn skulle erhålla kristendomsundervisning på något annat af stats¬
kyrkan godkändt sätt. Såsom skäl för sin framställning har motio¬
nären åberopat, att de kristligt sinnade föräldrarnas samveten skulle
känna sig kränkta. Men han vill endast ha samvetsfrihet för sig
och öfriga frireligiösa. Då ber jag att få säga herr Räf — han
tror mig nog icke — att det finnes tusentals män och kvinnor,
som icke ärcT hvad man kallar religiösa, ja, som till och med äro
rena ateister, och i denna öfvertygelse äro lika fast rotade som herr
Räf m. fl. i sin, men deras samvetsbetänkligheter ha ingen be¬
tydelse. Endast ett exempel. Jag var för några år sedan inne i
en folkskola i närheten af mitt hem. Där var slutexamen. Denna
förrättades af eu gammal lärarinna, som nog enligt luthersk präst¬
uppfattning var en synnerligen god lärarinna. Hon framställde vid
detta tillfälle den frågan till gossarna i afgångsklassen, huruvida
en människa kan göra något godt af sig själf. En fjortonårig pojke
83 N:o 51.
Onsdagen den 28 April, e. m.
svarade: »Nej, människan är af naturen ond och kan icke göra Angående
något godt annat än genom Jesus Kristus». Jag förnekar icke, attför vissa
detta svar står i full öfverenstämmolse med bibelns och katekesens fritta sina
läror, men jag får för min del försäkra, att det icke alls öfverens-barnfrånkri-
stämmer med min tro. Min pojke skall börja skolan om några år. stendomsun-
Då kommer kanske min pojke och säger till mig något sådant, dertnsningen.
som den där fjortonåringen svarade. Och då måste jag förklara (Forts)
för honom, att den uppfattningen är felaktig. Jag tror icke därpå,
och det finnes nog tusental, som hafva samma öfvertygelse som jag.
Hvarför skola vi då ovillkorligen tvingas att låta våra barn under¬
visas i en religion, som icke öfverensstämmer med vår tro? Kan¬
hända vi tro på religionen på anuat sätt än så, som den läres i
skolorna. Jag förnekar icke betydelsen af all religionsundervis¬
ning, ehuru jag icke kan tro på den nyss anförda satsen. Jag vill
undervisa mina barn, så att de blifva goda och hederliga männi¬
skor. Men jag vill icke, att barn skola fördjupa sig i Luthers dog¬
matik och i bibeltolkning, som icke jag och ännu mindre de be¬
gripa. Jag tycker, att det är förmätet af herr Räf att här i kväll
uppträda med stora later och begära religionsfrihet för sig själ!'
och öfriga religösa, men icke å sin sida vilja vara med att lämna
sådan åt andra medborgare. Skola vi ha religionsfrihet i detta af¬
seende, då skall det medgifvas för alla föräldrar att fritaga sina
barn från skolans kristendomsundervisning, då skall det vara lika
för alla. Förr vinner icke ett sådant förslag majoritet i Andra
Kammaren.
Häruti instämde herrar Svensson i Nyköping, Åberg och Has-
selquist.
Herr Kjellberg: Herr Berg i Staby sade i sitt andra anfö¬
rande, att han ville böja sig för vissa vetenskapliga forskningar och
att han sålunda i vissa punkter komme att taga afstånd från en
och annan biblisk utsago, exempelvis i gamla testamentet. Men
— sade han — jag böjer mig icke för alla vetenskapliga uppgifter,
ty det har jag lärt mig, att man icke skall göra i första ögonblicket.
Jag är alldeles ense med herr Berg i sista punkten. Men jag
vill fästa uppmärksamheten på hvad han yttrade i första punkten.
Han förklarade, att han i vissa afseenden böjde sig för naturve¬
tenskapens forskningar. Då är emellertid gärdet uppgifvet. Då
har man redan gått för långt, om det också blott gäller den mo¬
saiska skapelsehistorien, ty ger man efter något, får man snart ge
efter allt. Men detta har icke med kristendomens kärna i och för
sig att göra. Det berör däremot den mycket omtalade »bibeltro¬
heten».
Herr Räf läste upp några satser ur en bok och frågade, om
jag, som han ansåge för en finkänslig man, ville nödga kristna för-
N:o 51. 84
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående äldrars barn att höra på en sådan undervisning, som han gaf exem-
rater8mer%att Pe^ P^- ^ ^ jag svara, att herr Räf missuppfattat hvad jag
fritaga sina sa<^e om objektiv religionsundervisning. Vid en sådan objektiv
barn från kri- undervisning bör naturligtvis icke sådant förekomma, som han
stendomsun- läste upp.
der visningen. Det vore detsamma, som om en lärare i svensk historia skulle
’ nödgas ingå på en längre kritik af de nordiska gudasagorna, eme¬
dan man eljest skulle kunna befara, att barnen kunde tro på dessa
sagors verklighet. Således skulle det måhända vara högst bedröfligt
för en hel del föräldrar att låta sina barn gå i skolan och lära
nordisk mytologi, utan att barnen särskildt uppmanades att t. ex.
icke tro på Loke eller på Balder.
Min mening var emellertid att framhålla nödvändigheten af
att framlägga en objektiv undervisning i såväl gångna tiders som
den närvarande tidens religioner. Men då herr Räf vände sig till
mig och undrade, om jag skulle vilja tvinga kristna föräldrar att
skicka sina barn till skolorna för att höra på sådana saker, som
han läste upp, nödgas jag göra några motfrågor. Anser motionä¬
ren det vara riktigt att undervisa barnen t. ex. i den svenska kyr¬
kans syndabekännelse, i fråga om hvilken vi veta, att man vid
kyrkomötet 1893 föreslog en votering, som gällde, huruvida orden
om den »eviga fördömelsen» skulle stå kvar eller icke. Som be¬
kant, kan sådant, som af många räknats till den svenska kyrkans
centralpunkter och allra viktigaste trossanningar, hänga på eu vo¬
tering vid svenska kyrkomötet. Den gången utföll voteringen så,
att de orden, som läsas i syndabekännelsen: »och vet mig för¬
denskull en evig fördömelse värd vara», icke borttogos. Ja, så
långt sträcker sig verkligen min finkänslighet gentemot barnen,
att om det ankomm e på mig att afgöra, huruvida svenska barn
skulle ständigt få i sig sådana där saker under sin obligatoriska
skolgång, då skulle jag vilja uttala min bestämda protest däremot,
om den nu hade någon betydelse.
Nu säger mången om detta liksom om den mosaiska skapel¬
seläran, som jag berört: det där är bara bagateller, det är icke
några stora frågor. Det är emellertid just i ett sådant resonemang,
som den stora faran ligger. Ty detta är icke småfrågor och icke
bara bagateller, från »kristlig» synpunkt sedt.
Jag skall be att få fästa herr Rafs uppmärksamhet på några
få rader i en annan bok för att visa, att de meningar, han läste
upp ur sin bok, icke äro så svåra, som hvad den bok innehåller
i moraliskt afseende, ur hvilken jag skall citera ett par ord. Här
läses angående Israels hämnd på midianiterna, hurusom Moses på
Herrens befallning sade: »Hafven I då låtit alla kvinnorna lefva? —
— — Så dräpen nu alla gossebarn och dräpen alla kvinnor, som
hafva haft med män, med mankön att skaffa. Men alla flicke¬
barn, som icke haft med mankön att skaffa, dem män I låta lefva
85 N:o 51.
Onsdagen den 28 April, e. m.
för eder räkning.» — — Vidare föreskrifves, huru det vid samma Angående
tillfälle tagna rofvet, både människor och boskap, .skulle fördelas,
och man läser, att de kvinnor, som icke haft med mankön att fritaga sina
skaffa och som skulle »fördelas», uppgingo till 32,000. Detta kan barn från kri-
herr Räf läsa i 4:de Mose hok 31: 15. 1 5:te Mose bok (21: In) stendomsun-
läses: »om en man har två hustrur, eu som han älskar och en som
han försmår, och båda hafva födt honom söner», hvarefter följa
föreskrifter, huru det skall tillgå med arfskiftet. Nu kan ju herr
Räf, som är så bestämd i sill uppfattning både för och emot pa
detta område, säga mig, att detta icke läses i skolorna och att det
därför öfver hufvud taget icke spelar någon roll. Jo, det spelar
eu betydlig roll, ty det är här icke fråga blott om hvad den store Paul
Waldenström skref i går i Svenska Morgonbladet, nämligen bibelns
gudomliga auktoritet, utan det gäller en annan sak, och det är
påståendet om bibelns integritet, nämligen att allt hvad som står
i densamma sinsemellan är öfverensstämmande, det vill säga, att
den Gud, som är beskrifven i de bibelställen, som jag nyss upp¬
läst, är den samme Gud, som talas om i nya testamentet. lag vill
fästa herr Rafs uppmärksamhet härpå, och jag har gjort min fram¬
ställning något vidlyftig därför, att när frågan nu kommit upp i
Riksdagen, bör man härpå fästa alla deras uppmärksamhet, som
saga, att få vi blott eu bibeltrogen undervisning i våra skolor, är
allting som det skall vara, då skola vi motverka vårt folks »af k rist¬
ning», och då skola vi kunna skapa en verklig religiositet. Jag
hyser en fullständigt motsatt mening härvidlag.
Herr Johansson i Jönköping: Jag skall icke blifva mångor¬
dig. Jag vill endast ge till känna, att jag för min del kommer att
rösta emot den föreliggande motionen, och det väsentligen på de
skäl, som här angifvits dels af biskop von Schéele och dels af pro¬
fessor Edén.
Jag vill dock göra en liten anmärkning. Motionären har här
varmt och starkt vädjat till kammaren, huruvida den icke vill vara
med om en sådan åtgärd som den, han i sin motion förordat, då
det står så illa till med kristendomsundervisningen vid våra folk¬
skolor och allmänna läroverk. Jag tror, att vi litet hvar ha någon
erfarenhet på detta område, så att vi icke behöfva alldeles uteslu¬
tande vara hänvisade till den erfarenhet, som motionären presterar.
Jag vill fråga: Är det verkligen kammarens uppfattning, att det står så
illa till, som det vill synas af motionärens skildring? Ha de lärosatser,
som han uppläste ur en del böcker, bevisligen förkunnats för bar¬
nen i våra skolor af folkskollärare eller andra lärare? Jag nekar
naturligtvis icke till att på ett eller annat ställe någonting kan ha
sagts, som icke borde ha sagts, eller att icke någon lärare brustit i den
finkänslighet, som bör finnas hos den, som är lärare, men att det
som regel skulle stå så illa till, som denna skildring velat gifva
N:o 51. 86
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående vid handen, det tror jag icke är med verkliga förhållandet öfver-
ratersoner'alt ens8tämmande.
fritaga sina Jag därjämte tillägga, att kammarens ledamöter nog inse,
barn/ränteri- att den utväg, som motionären här föreslagit, i sig själf icke är
stendomsun- så praktisk, att den med fördel kan i realiteten tillämpas. För det
e>iFortste” ^örsta ^ar ^et har bera talare redan framhållits, att det i ett mo¬
dernt samhälle icke går för sig att påtvinga somliga föräldrars barn
en kristendomsundervisning, som är af den beskaffenhet, att den
icke bör påtvingas alla, och allraminst bör den påtvingas dem, som
ha en annan bekännelse än den, hvari undervisas.
Man kan icke gifva somliga föräldrar rätt att taga sina barn
från ifrågavarande undervisning, om icke alla föräldrar skola få
samma rätt.
Vidare är det uppenbart, att om samhället åt enskilda föräl¬
drar lämnar en sådan befogenhet som att afgöra, huruvida den
kristendomsundervisning, som af en viss lärare meddelas, är tillfreds¬
ställande eller icke, så komma omdömena i det afseende! tvifvels¬
utan att utfalla högst olika. Af två familjer, som dock till äfven¬
tyra bägge föregifva, att de äro kristligt intresserade, skulle den
ena resonera som så: Undervisningen i den skola, där våra barn
gå, är otillfredsställande, och därför taga vi bort barnen därifrån;
den andra familjen däremot skulle skulle säga: Ja, undervisningen
är icke riktigt bra, men vi låta i alla fall våra barn gå där. I
många fall skulle helt säkert äfven andra synpunkter komma att
spela in än de direkt religiösa. Vi skulle råka i ett tillstånd af
fullständigt godtycke på detta område, ett tillstånd, som skulle
medföra den största oreda. Därför är det nog tämligen uppenbart,
att den utväg, som motionären föreslagit, icke kommer att leda till
ett mål, som kan anses änskvärdt. Jag nekar icke till att miss¬
förhållanden på området i fråga ha funnits och komma att finnas,
men lösningen af den viktiga kristendoiusundervisningsfrågan må¬
ste, såsom professor Eden yttrat, sökas på annan väg än den, som
motionären velat förorda, och det är af detta skäl, som jag för min
del, ehuru jag principiellt är vän af stor frihet i fråga om skol¬
undervisningen, dock icke kan biträda motionärens yrkande.
Herr Bosson instämde häruti.
Herr Forsling: Herr talman! Jag ber endast att få yttra
ett par ord med anledning af den förste talarens här gjorda ut¬
talande. Han ville sätta våra lärare på de anklagades bänk, och
af hvad han anförde lät det, som om lärarne, vare sig läroverks-
lärare eller folkskollärare, icke skulle få tänka och tro hvad de
vilja och kunna lika så väl som andra människor. Men liksom det
, finnes olika uppfattningar och olika åskådningar inom andra kårer,
så finnes det äfven inom lärarekåren olika meningar. Så är ju
87 N o 51.
Onsdagen den 28 April, e. ni.
äfven fallet livad t. ex. prästerna beträffar. Det finnes präster,
som sätta likhetstecken mellan Guds ord och allt, som stål i uen personer att
heliga skrift, men så göra de icke alla. Icke ens de frireligiösa fritaga sina
stå eniga härom. Ja, en af de varmt religiösa män, som herr Kal barn från kri-
i sin motion åberopat, Kolmodin, bär nyligen förklarats som kä -
taro just därför, att han icke vill sätta ett dylikt likhetstecken jForts^
mellan allt, som står skrifvet i bibeln, och Guds ord. Man tar
alltså icke undra på att äfven inom vår talrika folkskollärarekår
finnas många olika meningar angående bibelns ursprung. Bibeln
är visserligen skrifven under inflytande af gudomlig inspiration,
men äfven, såsom en framstående prästman sagt, under inflytande
af mänsklig svaghet. .....
Men huru skiftande meningarna i religiösa frågor än kunna
vara bland lärarne, är det dock min öfvertygelse, att de, sin plikt
likmätigt, i skolan undervisa i enlighet med de af skolans myn¬
digheter påbjudna läroböckerna. När beskyllningar af sådan art,
som vi här hört, framslungas, måste man äfven bevisa sm sa.k.
Att det finnes böcker utgifna af folkskollärare, hvilka böcker icke
i allt äro bibelenliga, förnekar jag icke, men det återstår att be¬
visa, att dessa läroböcker användts vid undervisningen i skolorna
eller att denna undervisning gått i en riktning motsatt den, som
bibelns böcker lära. Man får icke enbart fästa sig vid att det
framkommit åtskilliga skrifter, hvari den och den läran uttalats,
utan det måste äfven bevisas, att man vid undervisningen i sko-
loma följt dessa läror, och, såsom prosten Meurling sade, därigenom
systematiskt sökt undergräfva den kristna tron, innan man fäller
hårda domar öfver lärarne. Nämnde talare yttrade äfven, att om
ett sådant undergräfvande förekomme, måste åtgärder vidtagas föi
åstadkommande af rättelse. Prosten Meurling hör ju till skolans
myndigheter och vet således, att ordföranden i skolrådet är skyldig
att inspektera skolorna och undersöka, huruvida lärarne undervisa
i enlighet med sin plikt, d. v. s. i enlighet med de läroböcker, som
skolrådet påbjudit samt i motsatt fall kräfva rättelse. Ytterligare
lagstiftningsåtgärder torde fördenskull icke vara af nöden.
Herr Räf har här framkommit med många beskyllningar mot
lärarne. Men som man vet, kan äfven den i sina egna ögon mest
rättfärdige och som är mycket skarpsynt, då det gäller att se gran¬
det i sin broders öga, stundom drabbas af dylika af det ena eller an¬
dra slaget, men man skall icke tro allt hvad man hör, ty det kan
ju vara ogrundadt, och lika litet bör man tro alla beskyllningar,
som riktas mot folkskollärarne eller andra lärare.
Jag skall icke vidare yttra mig i den föreliggande frågan, utan
ber endast att få ansluta mig till dem, som yrkat afslag å heri
Rafs motion och bifall till utskottets hemställan.
N:o 51.
Angående
rätt för vissa
personer att
fritaga sina
barn från kri-
stendomsun-
dervisningen.
(Forts.)
88
Onsdagen den 28 April, e. m.
Herr Räf: Med anledning af hvad den siste ärade talaren
här yttrade, nämligen att jag skulle ha framkastat beskyllningar
mot folkskollärarekåren, ber jag att få hänvisa till mitt anförande,
som var alltigenom skriftligt. Jag tror icke, att man i detsamma
skall kunna upptäcka det positiva, som han ville inlägga däri. Jag
säde tvärtom, att folkskollärarekåren icke förtjänade att ställas först
på de anklagades bänk. Det har jag sagt, men jag har icke fram¬
kastat några positiva beskyllningar.
Vidare ber jag att gentemot herr Johansson i Jönköping få
säga, att jag på intet ställe sagt eller ens tänkt, att det skulle vara
uteslutande elände ibland lärarekåren, utan jag har talat om de
undantag, som här och hvar förekomma, och jag har sökt få till¬
stånd, _ att just i dessa undantagsfall skulle föräldrarna få rätt att
taga sina barn ifrån den undervisning, som där meddelas.
Nu har herr Kjellberg sagt, och äfven andra ha uttalat det¬
samma, att lärarne icke få undervisa på det sätt, som jag här vänd t
mig emot. Ja, det gör detsamma, hvad de icke få, när de i alla
fall göra det; det är ett faktum, att vissa lärare undervisa på så¬
dant sätt. Jag undrar, om det icke tinnes många i denna kam¬
mare, som skulle kunna berätta åtskilligt från det läroverket och
det läroverket, om den läraren och den läraren, berättelser af sådan
beskaffenhet, som jag här framhållit, och jag tänker, att i synner¬
het skolmännen skulle kunna berätta rätt mustiga historier, och
hade jag tid, skulle jag kunna draga ett hälft tjog sådana. Jag
har för resten till Riksdagens protokoll för år 1907 antecknat om¬
ständigheter, som ingen af de rektorer, af hvilka jag då erhöll
mycket skarpa anfall, kunde komma ifrån. Det är icke lönt att
tala om att det icke förekommer, då det i alla fall förekommer^;
vi måste låta faktiska förhållanden tala. Jag skall sedan be att få
adressera mig återigen till herr Kjellberg. Jag framställde till ho¬
nom en fråga, men han aktade sig för att svara, utan gaf mig i
stället en genfråga, och på den skall jag svara: Jag tror lagen
och profeterna.
Herr Sandquist: Herr talman! Jag har begärt ordet för
att helt kort gifva till känna, att denna diskussion, om intet annat
förut, har bidragit till att göra mig fullkomligt viss om att vi med
störa och snabba steg närma oss den dag, då kristendomsunder¬
visningen måste blifva skild från våra skolor. Från det ena hållet
påyrkar man frihet att få taga barnen från folkskolan, emedan
kristendomsundervisningen icke är nog biblisk; och från det andra
hållet påyrkar man frihet att få taga barnen därifrån, för att
kristendomsundervisningen ännu är för biblisk. Alltså, från båda
hållen vill man hafva denna frihet, om någon frihet skall finnas till.
Jag begärde egentligen ordet med anledning af ett yttrande,
som doktor Kjellberg hade, då han, såvidt jag fattade honom
Onsdagen den 28 April, e. ro.
89 N:o 51.
rätt, yttrade sig så: man skall undervisa barnen om »religionerna» Angående
och icke i religion. Jag ber emellertid att sjelf få reservera mig,
om jag icke uppfattade honom rätt. Jag fattade honom emellertid fritaga låna
så, att det skulle, enligt hans mening, i folkskolorna meddelas en barn från b-i-
objektiv undervisning om »religionerna» i religionshistoria, men stendornsun-
icke en objektiv undervisning i »kristendom». Ja, jag kommer då åervisningeti.
till samma slutsats, som jag nyss drog: jämväl clet yttrandet, för 1 01 s 1
så vidt jag fattat det rätt, borgar ju för att vi med stora steg
närma oss den dag, då det måste blifva klara linjer i detta fall, så
att vi icke längre komma att stå på den oklara och stridiga stånd¬
punkt, som vi nu stå på. Men vi få dock icke, mina herrar, här¬
vid glömma, att ännu hafva vi icke annullerat Uppsala mötes be¬
slut af 1593 — i hvilket beslut det dock enhälligt klart uttalades,
att den svenska kyrkan och de svenska skolorna vidblefvo den
heliga skrift, sådan den finnes förklarad uti den augshurgiska be¬
kännelsen eller uti de bekäunelseskrifter, som protestanterna i Tysk¬
land antagit. Jag påstår icke, att detta är allmänna omdömet nu¬
mera; och jag t. o. m. säger: det är föga troligt, att man numera
allmänt kommer att godtaga detsamma. Men så länge som man
icke kommit därhän, att detta beslut har blifvit upprifvet, så länge
måste vi jämväl vid undervisningen i skolorna nog basera den rent
objektiva undervisningen i kristendom på den heliga skrift med an¬
slutning till den förklaring, som den har fått uti reformatorernas
bekännelseskrifter.
Det har också talats om lärarekåren. Jag tror mig jämväl
känna till icke så få af dem, som höra till lärarkåren. Och jag
vill icke sätta denna kår på de anklagades bänk. Jag tror, att
det finnes många lärrae, som med svidande hjärta erkänna, att de
icke själfva kunna tro hvad de äro skyldiga att undervisa. Och
jag respekterar dem. Jag respekterar hvarje ärlig tviflare. Men
lättsinniga förtram pate af hvad andra hålla för heligt, dem be¬
klagar jag. Jag vill själf icke trampa eller spotta på något före¬
mål, som någon af mina medmänniskor aktar för heligt, och jag
håller före, att en så stor aktning borde äfven hvarje hyfsad män¬
niska hysa för hvad andra hålla för heligt och tillmäta pietet3-
värde.
Men på samma gång jag nu icke vill sätta lärarekåren på de
anklagades bänk, måste jag likväl med den kännedom, jag anser
mig hafva om densamma sedan mer än fyra årtionden tillbaka,
hurudan lärarekåren varit förr, och hurudan den är nu, säga —
och det med bedröfvelse — att det är många af denna kår, som
äro sådana, som de icke borde vara. Att man icke kan med trons
värma meddela undervisning i kristendom, då otrons kalla dimma
har bemäktigat sig en —- det kan jag förstå — att man vid sådant för¬
hållande icke låter evangeliets doft följa med undervisningen -— det
kan jag också förstå — men om man hånler åt alltsammans —
N:o 51. 90
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående det går för långt. Jag uttalar detta icke för att slunga ut någon
^rsimer^att förebråelse. Men jag vet dock, att sådana fall, som jag här an-
fdtaga sina tydt, verkligen, dess värre, icke äro så sällsynta.
barn från Uri- Jag har velat begagna detta tillfälle att säga hvad jag nu sagt,
stendomsun- och jag tackar herrarna, som hafva varit vänliga nog att i denna
derjäsning en. sena timme behaga lyssna till hvad jag sagt. Jag håller denna
1 r s'' kammare god räkning därför.
Jag har intet yrkande i öfrigt. Men jag vill sluta med hvad
jag började detta mitt anförande: Icke minst denna diskussion
vittnar om att vi med stora steg närma oss den dag, då linjerna
måste dragas klara, och kristendomsund er visningen, sådan som vi
hafva den enligt Uppsala mötes beslut och sådan den bör bibe¬
hållas, måste skiljas från våra folkskolor, för så vidt icke tonen
nedstämmes — och det kan ju hända det också; och då är jag den
förste att säga till enhvar, som först nedstämmer tonen: Väl¬
kommen broderi Vi behöfva räcka hvarandra hand på vägen
hem till fridens land.
Med herr Sandquist förenade sig herr Carlson i Herrljunga.
Överläggningen förklarades härmed slutad. Efter det herr
talmannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
§ 14-
Angående Till afgörande förelåg nu Andra Kammarens femte tillfälliga
^Wolk^med 'n^°^s båtande, n:o 21, i anledning af väckt motion om skrif-
afseende å velse till Kungl. Maj:t angående lättnader för sjöfolket med afse-
tiden för värn-ende å tiden för fullgörande af värnplikten.
pliktens full¬
görande. Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Friherre Palmstierna, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det må synas väl djärft att begära ordet här nu så sent eller sna¬
rare så pass tidigt, men jag ber likväl att få göra det, endast för
att fästa uppmärksamheten på eu del af motiveringen i utskotts-
betänkandet — i detta, som vanligt, omsorgsfulla utskottsbetän¬
kande. Jag ber att få fästa herrar ledamöters i den parlamenta¬
riska försvarskommissionen uppmärksamhet särskildt på en punkt.
Det är nämligen så, att medan utskottet ej kunnat tillstyrka mo¬
tionen — som jag äfven finner synnerligen naturligt af tekniskt-
militära skäl — så har man däremot påvisat nödvändigheten utaf
att de värnepliktigä må kunna flytta in i kasern, redan innan
själfva den ordinarie tjänstgöringstiden skall börja 20 november
eller i februari. Det är nämligen så, att under oktober, november
Onsdagen den 28 April, e. m. 91 N:o 51.
och december månader, då fartygen lägga upp, blifva de lediga, Angående
och de hafva då icke tillfälle mången gång att vistas i sina hem; ^iMlk nu>A
ja, många hafva icke något sådant. Frågan gäller då: hvar skola afseeniie ä
de kunna uppehålla sig? Då har man här pekat på generalskom- tiden för värn-
kommissionens förslag, som sannolikt har öfverlämnats till den pliktens full-
parlamentariska försvarskommissionen, och hvari man föreslår, att ^ort^)
vederbörande skulle kunna intagas i kasernerna mot kost och bekläd¬
nad och där på frivillighetens väg göra den tjänstgöring, som kan
vara lämplig.
Jag har endast velat fästa uppmärksamheten på detta, så att
hela saken icke skall drunkna.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 15.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 22,
i anledning af herr Lindleys motion, n:o 195, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående vidsträcktare användande af lägre tjänste¬
män och betjänte vid tullverket i högre befattningar föredrogs här¬
efter; och biföll kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda
hemställan.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle beslutet genom utdrag
af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 16-
Å föredragningslistan var vidare uppfördt Andra Kammarens Angående
femte tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 23, i anledning af väckt tillverkning
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot till- för export af
verkning för export af smör med en vattenhalt, öfverstigande 16 smör med viss
procent. vattenhalt.
Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter herr talmannen på
begäran gaf ordet åt
Friherre Lagerfelt, som yttrade: Herr talman! Trots ett en¬
hälligt utskottsbetänkande ber jag att få göra ett par erinringar
däremot. Den samvetsgranna och uttömmande behandling, som
utskottet ägnat denna motion, visar bäst, huru viktigt det är, att
vi söka att omhulda den för hela vårt näringslif så viktiga inkomst¬
källa, som smörexporten är. Utskottet visar också i sin motive¬
ring, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet fäst på vikten af
att vårt exporterade smör, när det kommer till England, är så be¬
skaffad!, att det icke håller öfver 16 % vattenhalt och således icke
blir förklarad! för underhaltig vara eller rent af förfalskad vara.
N:0 51. 92
Onsdagen den 28 April, e. m.
Angående Dessa omständigheter gifva oss rättighet till den förhoppnin-
tillverkninq Sen> att vi inom kort, för att icke saga så snart som möjligt, kunna
för export af ^a se ^en a^ oss önskade lagstiftningen vidtagen.
smör med viss Jag har intet yrkande att göra.
vattenhalt.
(Forts.) j detta anförande instämde herr Jönsson i Slätåker.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 1<-
Angående
ökad möjlighet
Slutligen upptogs till behandling Andra Kammarens fjärde
"under-' tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 24, angående herr Palmes motion
officerare att om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande ökade möjligheter för un-
vinna officers- derofficerare inom hären och flottan att vinna officersbefordran.
befordran. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 141, hade
herr Palme hemställt, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen be¬
hagade hemställa, att Konungen ville taga i öfvervägande, huru¬
vida icke ökade möjligheter för officersbefordran skulle kunna be¬
redas för underofficerare inom här och flotta.
Utskottet hemställde, att Andra Kammaren för sin del ville
besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade anhålla,
att Konungen ville taga i öfvervägande, huruvida icke ökade möj¬
ligheter för officersbefordran skulle kunna beredas för underoffice¬
rare inom hären och marinen.
Häremot hade herr Jonsson i Hökhult reserverat sitr.
Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af:
Herr Jonsson i Hökhult, som anförde: Herr talman, mina
herrar! Såsom herrarna torde finna af utskottets betänkande, har
jag icke kunnat biträda det slut, hvartill utskottet har kommit,
utan har jag reserverat mig. Det är icke min mening att upp¬
taga kammarens tid något längre, utan jag vill blott säga ett
par ord.
Jag har icke för afsikt att i någon mån nedsätta underoffice-
rarne eller förringa deras betydelse för vårt försvar, utan i stället
anser jag, att våra underofficerare hafva en ganska viktig uppgift
att fylla, då det gäller vårt försvar. Men vid sådant förhållande
att Kungl. Maj:t redan den 12 sistlidne februari tillsatt en kom¬
mitté, som har att behandla och utreda denna fråga, anser jag,
att det är både obehöfligt och olämpligt, att Riksdagen nu skrifver
till Kungl. Maj:t och begär att få en utredning i frågan — då,
som sagdt, Kungl. Maj:t redan håller på att utreda densamma.
Jag tror mig också från ganska tillförlitligt håll veta, att Kungl.
93 N:o 51.
Onsdagen den 28 April, e. m.
Maj:t redan är betänkt på att ytterligare förstärka denna kommitté, Angående
redan i nästa månad, med eu officer och två underofficerare från
marinen. officerare att
På grund . af detta förhållande yrkar jag afslag å utskottets vinna officers-
betänkande. befordran.
(Forts.)
Friherre Fleetwood: Herr talman, mina herrar! Jag her om
öfverseende för att jag begärde ordet. Men af lätt insedda skäl
önskar jag klargöra min ställning till denna fråga med några ord.
Utan att yttra mig om vare sig de af motionären, af utskottet eller
af reservanten framförda skäl, ber jag blott få säga, att under
min tjänstgöringstid såsom officer jag kommit i beröring med många
underofficerare, hvilka jag gärna skulle hafva räknat såsom kam¬
rater inom officerskåren, om möjlighet hade funnits för dem till
befordran. Jag kommer också därför att afgifva min röst för bi¬
fall till utskottets förslag.
På samma gång jag det gör, ber jag emellertid att få begagna
tillfället till att uttala den förhoppningen, att, om möjligt, denna
frågas lösning ej måtte framtvingas på bekostnad af våra trupp-
officerares militära eller allmänbildning. Huru dessa kunskaper i
framtiden skola inhämtas, är en fråga för sig, som en kommande
utredning får afgöra. Jag erkänner villigt, att teoretisk underbygg¬
nad mången gång kan väl uppvägas af praktisk erfarenhet och dug¬
lighet, men å andra sidan vet jag genom mångårig egen erfarenhet,
att det kunskapsmått, som man hittills fordrat af våra officerare,
väl behöfves för att de i möjligaste mån skola kunna fylla de kraf,
som ställas på deras förmåga att undervisa äfven i andra än rent
militära ämnen.
Herr talman! Sedan jag fått göra detta uttalande, anhåller
jag, som sagd t, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkan¬
dena, biföll kammaren utskottets hemställan; och skulle jämlikt
63 § riksdagsordningen beslutet genom utdrag af protokollet del-
gifvas Första Kammaren.
§ 18.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 123, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riks¬
dagen angående lönereglering för öfverstyrelsens för rikets allmänna
läroverk chef och ledamöter samt vaktmästare;
N:o 51. 94
Onsdagen den 28 April, e. m.
n:o 124, anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående omorganisation af högre lärarinneseminariet i Stockholm;
n:o 125, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksda¬
gen angående anordnande af sanatorievård åt vissa statstjänare;
n:o 126, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmar-
ker i de sex nordligaste länen samt två i ämnet väckta motioner;
n:o 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af nybyggeslägeuheter å vissa delar af Alträsks och
Svanå kronoparker samt f. d. Selets stockfångstskog samt en i äm¬
net väckt motion;
n:o 128, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för Kungl. Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogs-
börd tjänlig mark äfvensom till inlösen af ströängar å kronopar-
kerna i Norrland och Dalarne disponera köpeskillingarna för vissa
kronoegendomar samt en väckt motion om anslag till inköp af
skogbärande eller till skogsbörd duglig mark;
n:o 129, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af kronan tillhörande jordägareandelar i grufvor;
n:o 130, i anledning af Kungl. Mai:ts proposition angående
upplåtelse af rätt till bearbetande af icke inmutningsbara mineral-
fyndigheter å kronojord;
n:o 131, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
upphörande af ett staden Karlstad beviljadt privilegium i fråga om
skyldigheten att bygga och underhålla bro öfver Klarälfvens östra
älfgren vid nämnda stad;
n:o 132, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande till vetenskapsakademien af ett till lägenheten Lilla
Freskati å Kungl. Djurgården hörande område; och
n:o 133, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Landskrona stad af två kronan tillhöriga områ¬
den; samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 49, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utvidgning af expropriationsförfarandet;
n:o 50, i anledning af väckta motioner om dels rätt till expro¬
priation af vattenfall, dels ock stadgande om koncession för förvärf
och utnyttjande af vattenfall m. in.;
n:o 51, i anledning om väckta motioner om dels stadgande af
koncession för förvärf och utnyttjande af skogar af större omfatt-
Onsdagen den 28 April, e. m.
95 N:o 51.
ning in. in., dels ock lagstiftning angående skyldighet för ägare
till skogar af större omfattning att å dem införa uthålligt skogs¬
bruk m. in.;
n:o 52, i anledning af väckta motioner om utvidgning af lagen
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906 in. in.; och
n:o 53, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skydd för innehafvare af rätt till husbehofsvirke
från skog, som äges eller disponeras af annan.
§ 19.
Justerades protokollsutdrag.
§ 20.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lindgren i Skog under 2 dagar fr. o. in. den 3 maj,
» Wallentin » 4 » » »29 april och
» Karlsson i Göteborg under den 29 april.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,7 på natten.
In fidem
Per Oronvall.