RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1909. Andra Kammaren. N:o 50.
Onsdagen den 28 april.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren
inkomna protokoll.
Protokoll, hållet vid sammanträde med herr tal¬
mannen i Riksdagens Andra Kammare och de
kammarens ledamöter, hvilka blifvit ntsedde
att jämte herr talmannen tillsätta kammarens
kanslipersonal och vaktbetj aning, den 27 april
1909.
Anmäldes, att vaktmästaren hos kammaren J. T. Extergren
nästlidne dag aflidit; och beslöto herrar deputerade i anledning
häraf att antaga C. K. Wuerster aft tills vidare vara vaktmästare
hos kammaren.
Som ofvan.
In fidem
Per Cronvall.
§ 2.
Herr statsrådet Hederstierna aflämnade Kung! Maj:ts pro¬
positioner :
angående optionsrätt vid förestående utarrendering af krono-
ängen Stora Oxhagen n:o 2 i Göteborgs och Bohus län;
i fråga om beredande vid afvittring af hemmet Dajkanvik
n:o 1 i Västerbottens län af skogsanslag åt nämnda hemman;
angående försäljning af vissa områden från Visborgs kungs¬
ladugård i Gottlands län; och
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 50.
1
N:o 50.
2
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad, gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
angående öfverlåtelse till Västmanlands läns landsting af be¬
sittningsrätten till kronolägenheten Slottsvreten och en del af
kronolägenheten Stallhagen inom Västerås stads område.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§3.
Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betän¬
kande n:o 25, Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlå¬
tande n;o 26 och Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts ut¬
låtande n:o 27.
§4.
Till behandling förelåg konstitutionsutskottets memorial n:o 5,
angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.
Efter föredragning af utskottets anmälan, att anledning icke
förekommit att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa § 106
regeringsformen, lades berörda anmälan till handlingarna.
Utskottets anmälanden jämlikt § 107 regeringsformen.
Punkten l:o).
Utskottet hade under denna punkt funnit den regeringsåtgärd,
som omförmäldes i protokollet öfver sjöförs var särenden den 19
juni 1908, n:o 9, vara af beskaffenhet att böra för Riksdagen
anmälas.
Vid denna punkt hade reservationer anförts:
af herrar Östberg, Sjöholm, Bellinder, von Mentzer och Hallin,
hvilka ansett den här ofvan omförmälda regeringsåtgärd icke vara
af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos
Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen; samt
af herrar Säve, Clason och Ljungberg.
Sedan utskottets anmälan blifvit föredragen, anförde:
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve
Ehrensvärd: Konstitutionsutskottet har i denna punkt gjort
anmärkning mot mig i afseende på handläggning af ett mål angå¬
ende af tvenne l:a klassens sjömän sökt afsked. Med anledning
häraf får jag anföra följande.
Ifrågavarande matroser hade efter genomgången skeppsgosse¬
skola karlskrifvits till tjänstgöring vid sjömanskåren vid härvaran-
N:o DO.
Onsdagen den 28 April, f. in. 3
de station och skulle jämlikt föreskrifterna i reglemente för ma- Ang. fullbor-
rinen tjänstgöra (i år efter karl skrifni ngen. _ _ deul 9ranak-
Denna bestämmelse bär sedan lång tid tillbaka funnits i reg- hl /
lementet och afsikten med densamma har varit, att kronan skulle kollen.
på så sätt vara tillförsäkrad ersättning för den kostnad, som ned- (Forts.)
lagts på ynglingarnas uppfostran vid skeppsgossekåren, hvarest
såväl beklädnad, kost, bostad som undervisning åtnjutes gratis,
hvarjämte skeppsgossen under tiden äfven har en mindre aflöning.
Då nu omförmälda matroser sökte afsked för att vinna an¬
ställning som reservofficersaspiranter, hade de kvar af sin tjänste¬
tid vid sjömanskåren något öfver två år, och då det för kronan
otvifvelaktigt vore fördelaktigast, om de först tjänade ut sin an¬
ställningstid, ansåg jag ej skäl tillstyrka det begärda afskedet. I
hvarje fall torde det vara fördelaktigare för kronan att behålla det
stammanskap den uppfostrat än att låta detsamma i förtid öfvergå
till reserven vare sig såsom värnpliktige eller officerare. Det har
förut gjorts gällande, att sökt afsked ej utan särskilda familjeför¬
hållanden, såsom åldrig moders försörjning eller dylikt, beviljats.
Utan tvifvel vinner kronan på att individernas intressen så långt
sig göra låter tillgodoses, men ett dylikt tillmötesgående anser jag
ej får sträcka sig längre än till den punkt, då statens intressen
taga skada, och mitt handlingssätt har uteslutande dikterats af
den öfvertygelsen, att denna punkt skulle öfverskridits, om de in¬
lämnade afskedsansökningarna beviljats.
Skulle afskedet, såsom konstitutionsutskottet ansett vara det
riktigaste, ha beviljats, så hade nu ifrågavarande matroser kommit
att först under ett år hafva tjänstgjort såsom reservofficersaspi¬
ranter för att, om godkännande betyg erhållits i kursen, blifva
utnämnda till reservofficerare. Hade däremot ej sådant betyg er¬
hållits, hade de i stället erhållit afsked, och i samma stund vore
flottan af med -tvenne dugande förhandsmän. Intet hindrar för
öfrigt en reservofficersaspirant eller reservofficer att när som
helst begära sitt afsked, hvilket ej kan nekas.
Utskottet har i sitt betänkande påpekat vikten af att mannen
i ledet beredes möjlighet att äfven under fredstid genom arbete
och duglighet nå fram till officersgraden. I denna fråga delar
äfven jag utskottets uppfattning, och jag anhåller få betona, att
jag icke har det minsta emot att matroser anställas såsom reserv¬
officerare. Till bevis härför vill jag meddela, att sistlidna sommar
trenne f. d. matroser antogos till reservofficersaspiranter. Rekry¬
teringen af sjömans- och skeppsgossekårerna skulle antagligen
komma att gynnas i afsevärd grad, om det förhållandet blefve all¬
männare kändt, att undervisningen vid flottan lämnar så god un¬
derbyggnad, att fortsatta studier för vinnande af befälsställning i
reserven och inom handelsflottan kunna med framgång grundas
på desamma. Men detta mål kan af de ifrågavarande matroserna
mycket väl vinnas, enär de inneha sådan ålder att de efter i van¬
lig ordning erhållet afsked kunna vinna anställning såsom reserv¬
officersaspiranter. Spörsmålet är alltså reduceradt till en fråga
om tidsvinst för ifrågavarande individer, d. v. s. en för dem i för-
N:o 50.
4
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor- hållande till själfva liufvudfrågan relativt underordnad fördel, som
dad gransk- likväl skulle för flottan utgöra en afsevärd nackdel på grund af
nirådsproto-S' skål jag förut anfört. Hade förhållandena varit sådana, att ett •
kollen. afslag på de gjorda afskedsansökningarna stängt vägen för de sö-
(Forts.) kande att nå officersställningen, skulle jag för min egen del hafva
ansett det böra tagas under öfvervägande, huruvida icke desamma
skulle kunnat bifallas på sådant sätt, att sökandena medgifvits att
utan föregående afsked söka anställning såsom reservofécersaspi-
ranter med rättighet att, om dylik anställning vunnes, erhålla af¬
sked från sjömanskåren.
Men frågan befann sig såsom nämndt icke i detta läge.
Det har äfven blifvit sagdt, att detta skulle vara ett enstaka
fall, som ej komme att återupprepas, hvarför ej någon fara skulle
ligga uti, om afskedsansökningarna beviljades. Jag tror ej, att
detta är riktigt. Enligt erhållna upplysningar har ett flertal unga
matroser aflagt examen vid navigationsskola eller håller på att
bereda sig för dylik examens afläggande, och jag håller fortfarande
före, att ett ganska farligt prejudikat hade skapats genom ett bi¬
fall till meromnämnda ansökningar.
Jag har vid behandlingen af denna fråga ställt mig på den
ståndpunkten: hvilket är det fördelaktigaste för tjänstens upprätt¬
hållande vid flottan? och då kommit till den slutsatsen, att det
otvifvelaktigt vore fördelaktigare, att ifrågavarande l:a klassens
sjömän tjänstgjorde vid flottan intill utgången af sin ordinarie an¬
ställningstid, än att de erhölle sökt afsked.
Herr af Callerholm: Herr statsrådet och chefen för sjöför¬
svarsdepartementet förmälde sig ha vägt, hvilketdera skulle vara
den största fördelen för flottan: att ifrågavarande unge män kvar -
stode hela sin tjänstetid eller att de erhölle afsked från tjänsten,
innan denna tid gått till ända; och han hade därvid kommit till
den slutsats, att det för flottan gifvetvis vore fördelaktigast, ifall
samme unge män tjänade hela tjänstetiden ut. Konstitutionsut¬
skottet har emellertid varit af annan åsikt. Här har visat sig, att
tvenne unge män haft den ovanliga energi och kraft i viljan, att de
under lediga stunder, samtidigt som de fullgjort sin tjänst, lyckats
aflägga sådana examina — styrmans-, ångbåtsbefälhafvare- och kap-
tensexamen — hvilka berättiga dem till inträde såsom reservoffi-
cersaspiranter vid flottan. Det är alldeles gifvet, att de själfva
önska och att man önskar det i det allmännas intresse, att en så¬
dan energi och viljekraft skola vinna sin belöning, därigenom att
desse unge män verkligen få sin önskan fram och få den fram i
rätt tid. Det kan icke vara detsamma, om de få sin önskan upp¬
fylld i rätt tid eller om de måste gå och vänta såsom simple män
i ledet ännu två år, innan de kunna nå fram till sin önskans mål.
Herr statsrådet antydde, att därest desse unge män fått af¬
sked och blifvit reservofficerare, hade man ingen garanti för, huru
länge de komme att stanna såsom sådana, då de i denna egen¬
skap vore berättigade att erhålla afsked när som helst. Ja, vis¬
serligen ! Men får man tänka sig, att en bana, som börjat så löf-
Onsdagen den 28 April, f. m. 5
tesrikt, som man måste säga, att flen gjort för desse unge män,
skulle af dem själfvilligt brytas i förtid, därigenom att de lämnade
sin tjänst som reservofficerare? Man må besinna, att reservoffi-
cerstjänsten dock är förenad med vissa förmåner. Med densamma
följer årlig lön intill 40 års ålder. Med den följer äfven pension
vid uppnådda 55 år. Och därmed följer slutligen en viss social
ställning, som naturligtvis måste för mannen i ledet synas mycket
eftersträfvansvärd.
Herr statsrådet yttrade vidare, att genom ett bifall till denna
ansökan skulle man kunnat skapa ett farligt prejudikat, då det
hade visat sig, att det vore ett flertal unge matroser, som för när¬
varande läste på samma examina, och det vore fara värdi, att
många sådana ansökningar som den nu förevarande skulle fram¬
komma. Ja, förhållandet är ju det, att vid det kompani — sjätte
matroskompaniet —, som desse unge män tillhöra och till hvilket
kompani samlas just de matrosei', som anses vara lämpliga till
förhandsmän, där är det för närvarande iolf man, som ha aflagt
eller bereda sig på att genomgå dylika examina. Bland dessa ha
vi först de två unge män, hvarom i detta ärende är fråga. Vidare
är det en annan, den ende som utom dem har aflagt alla tre exa¬
mina, men som emellertid vid dessa examinas afläggande var för
gammal för att söka inträde som reservofficersaspirant. Jag ber
nämligen att få erinra därom, att 26 års ålder är satt såsom slut¬
gräns för att vinna detta mål. Af de öfriga är det en afdelning
på fem, hvilka aflagt styrmansexamen, men icke ångbåtsbefälhai-
vare- och kaptensexamen. Af dessa ha två därjämte inkommit i
underofficersskolan, och med inträde i denna skola följer förbin¬
delse till en fortsatt tjänstetid vid Stockholms station af ytterli¬
gare fyra år. När dessa fyra år gått till ända, äro äfven desse
gifvetvis för gamla för att kunna komma i fråga till reservofficerare.
Med de öfriga tre är det verkligen det förhållande, att därest de
lyckas aflägga sina slutliga examina, blir det först i maj nästa år,
och de äro fria från sin tjänst i oktober samma år. De äro såle¬
des efter examinas afläggande endast underkastade en sommars
praktiska öfningar, som icke kunna annat än lända dem till nytta
i deras blifvande lefnadskall. Återstå slutligen fyra, hvilka ännu
icke aflagt några som helst examina; och huruvida de kunna kom¬
ma att aflägga någon examen, torde stå i vida fältet, när man be¬
sinnar, att, genom den omläggning af flottans öfningar till sjöss,
som ägt rum, dessa komma att så ytterst betydligt utsträckas i
fråga om fartygsöfningar, att tillfälle till studier i land på fritid
torde blifva ytterligt inskränkt. Någon sannolikhet, för att desse
unge män hinna examens slutmål, förefinnes således knappast.
Vid sådant förhållande får man väl säga, att något farligt preju¬
dikat icke torde ha kunnat skapas genom att lämna bifall till
desse unge mäns ansökan.
Herr statsrådet yttrade vidare, att med bibehållande af ma¬
troserna i flottans tjänst hela deras tjänstetid afses, att kronan
skall erhålla valuta för sina omkostnader för matroserna från de¬
ras allra första utbildning äfvensom för själfva utbildningsbesvä-
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Jf:o 50.
6
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
ret. Ja, det är ju visserligen sant. Men då är ju frågan: hvilket
lämnar den bästa valutan: att nödga desse unge män mot deras
vilja att tjänstgöra som simple män i ledet ytterligare tvenne år,
sedan de erhållit sådan utbildning, som medför utsikt till offi-
cerskompetens, eller att låta dem komma fria från tjänsten, blifva
utbildade till reservofficerare och sedan allt intill 40 års ålder
kvarstå i flottans tjänst?
Jag ber att få erinra därom, att chefen för marinstaben i sitt
utlåtande har sagt, att den nuvarande reservofficersutbildningen
lider af det felet, att den praktiska sidan af utbildningen alltför
litet tillgodoses, så att de reservofficerare, som under de senaste
åren kommit i tjänst, till följd däraf icke varit så lämpliga, som
man skulle önskat. Ett önskemål är därför enligt nämnda chefs
förmenande, att en ombildning af reservofficerskurserna i mera
praktisk riktning måtte komma till stånd. Här ha vi två unge
män, som just fått, enligt chefens för marinstaben förklaring, den
praktiska utbildning, som gör dem särskild! lämpliga till reserv-
officerare. I deras utbildning är nämligen den lucka fylld, som
anses förefinnas i reservofficersutbildningen i allmänhet.
Jag kan för min del icke finna annat, än att herr statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet icke i föreliggande afse-
enden iakttagit sitt vapens sannskyldiga nytta. Jag finner därför
anledning, herr talman, att hemställa, det kammaren behagade
besluta att lägga den förevarande punkten med gillande till hand¬
lingarna.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve
Ehrensvärd: Herr talman, mina herrar! Jag vill blott yttra
några ord med anledning af den siste talarens anförande.
Det är ingalunda fallet, att reservofficerarne hafva någon af¬
löning; de hafva icke någon som helst lön från det ögonblick de
utnämnts, men de få pension vid fyllda 55 år, om de kvarstått i
reserven till fyllda 40 år.
Vidare händer det mycket ofta, att åt dessa reservofficerare
erbjudes sådan plats i civil beställning, antingen på land eller i
handelsflottan, att de taga afsked från sin reservofficersbefattning
inom ett eller ett par år. De anse sig icke kunna stå kvar i denna
befattning, och, såsom jag förut nämnt, kan afsked icke nekas dem.
På detta sätt blir flottan af med dem.
Ofverläggningen var härmed slutad. Kammaren beslöt att
med gillande af utskottets ifrågavarande anmälan lägga punkten
till handlingarna.
Punkten 2:o).
Under denna punkt hade utskottet funnit den regeringsåtgärd,
som omförmäldes i protokollet öfver sjöförsvarsärenden den 20
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. m.
november 1908, n:o 3, vara af beskaffenhet att böra för Riksdagen Ang. tullbar.
’ ’ dad gransk-
anmälas. ning af stats-
rådsproto-
Reservationer både emellertid afgifvits: kollen.
(Ports.)
af herrar Blomberg, Säve och Östberg, som ansett den i punkten
omförinälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort
föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt
§ 107 regeringsformen;
af herr Berger; samt ..
af herrar Behni, Sjöholm, Clason, Björck, von Geijer och Ewerlöj.
Efter föredragning af utskottets anmälan lämnades ordet till:
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve
Ehrensvärd, som yttrade: I anledning af konstitutionsutskottets
anmärkning i denna punkt anhåller jag att fa yttra några ord.
Jag skall därvid först uttala mig om sj kifva saken och de skal,
som lågo till grund för Kungl. Maj:ts beslut i detta ärende, för
att sedermera öfvergå till den formella delen af fragan, mot hvilken
del anmärkningen är riktad. _
Ifrågavarande område, benämndt Magdelund, blef icke inköpt
samtidigt med den öfriga för Vaxholms kustartilleriregementes
och Vaxholms grenadjärregementes förläggning till Rindön erfor-
forderliga marken. Det är beläget i omedelbar närhet af kust¬
artilleriets kasernetablissemang och är fullständigt inneslutet af
kronans mark. Områdets areal utgör 1 hektar 48 ar och 5 kvadrat¬
meter. Å lägenheten finnas följande hus, som . vid köpets in¬
gående tillhörde ägaren, nämligen: 1 villa, i hvilken lägenheter
upplåtits till 7 särskilda personer, det s. k. »kaffehuset», hvars
innehafvare jämväl ägde rätt att uppsätta serveringspaviljong vid
allmänna vägen, »arrendatorhuset» m. fl. Därjämte voro tomter
upplåtna för ett s. k. »fotografhus», för uppförande af biograf
m. m. Ett tiotal familjer har drifvit affärer därstädes.
Att befintligheten af ett dylikt, i enskild ägo varande område,
inom hvilket de militära myndigheterna saknat all befogenhet
i fråga om ordningens upprätthållande, skulle inverka högst menligt
på ordningen inom samhället i sin helhet, torde vara uppenbart.
Erfarenheten har ock visat, att slagskämpar och bråkmakare med
förkärlek uppehållit sig på denna plats.
En del af de byggnader, som finnas på området, äro af mindre
solid konstruktion. De aro ganska vanprydande och hafva pla¬
cerats utan ordning och utan hänsyn till brandsäkerheten. Platsens
läge inpå militärsamhället kräfver emellertid, att en ordentlig plan
för vägförbindelsernas ordnande och områdets bebyggande upp-
göres.
Då tomterna på Magdelund rönte stark efterfrågan, var det
att befara, att hela området inom fa ar skulle blifva bebyggdt,
hvarigenom dess förvärfvande blifvit fördyradt. Uppskof med
N:o 50*
8
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April, f. m.
köpet både dessutom troligen medfört, att tomtarrendatorerna åt
sig utverkat förlängda kontrakt. Med renhållningen kar det alltid
varit illa ställdt inom Magdelundsområdet. Flerestädes hafva af-
skräden i fast och flytande form varit i större mängder utspridda
på marken. Denna orenlighet har varit mycket besvärande för
närboende och utgjort eu verklig fara för sundheten inom militär¬
samhället. ^ Sedan området nu kommit i kronans ägo, komma er¬
forderliga åtgärder till motverkande af denna fara gifvetvis att
vidtagas.
På det att kontroll måtte kunna utöfvas å de olika slag af
affärer, som drifvas inom området, äfvensom däröfver att uthyr¬
ning af bostads- och butiklägenheter ägde rum endast åt hederligt
och pålitligt folk, var det af största vikt, att kronan blef ägare
till lägenheten snarast möjligt.
Bedan år 1904 framhöll marinförvaltningen i skrifvelse till
Kung! Maj:t det oafvisliga behofvet af att detta område förvärf-
vades af kronan. I annat fall komme utan tvifvel flere byggnader
och olämpliga lokaler, än som då funnos där, att uppföras å om¬
rådet, hvarigenom allehanda olägenheter för garnisonen gifvetvis
komme att uppstå. Agaren begärde emellertid då ett pris af
75,000 kronor, men enär^ detta ansågs för högt, hemställde ntarin-
förvaltningen, att omraciet måtte förvärfvas genom expropriation.
Den 12 november 1908 gjorde marinförvaltningen ånyo framställ¬
ning om lägenhetens inköpande för 65,000 kronor, kvilket pris
ansages. antagligt. Erfarenheten hade ådagalagt — anför marin¬
förvaltningen — att ännu svårare missförhållanden än tidigare
befäl ats pa, grund däraf, att ifrågavarande område befunne sig
under enskild äganderätt, i själfva verket vore för handen.
Omsorgen om manskapets — de värnpliktigas såväl som de
fast anställdas.— väl samt hänsyn till ordningens upprätthållande
gjorde det enligt mitt förmenande oundgängligen nödvändigt att
inköpa detta område, och härom torde väl ock alla vara med
mig ense.
. Konstitutionsutskottet har nu anmärkt, att, då det kontrakt,
enligt hvilken området hembjöds åt kronan, gällde till den 31 mars
innevarande ar, frågan bort underställas Riksdagen, enär allmänna
besparingar, hvaraf köpeskillingen utgått, på grund af innehållet
i Riksdagens skrifvelse af år 1841 angående användningen af dylika
besparingar, endast finge disponeras för bestridande af sådana,
vid den af Rikets Ständer verkställda statsreglering ej påräknade
utgifter, hvilka under tiden mellan riksdagarna kunde finnas af
oundvikligt behof påkallade.
Det är visserligen sant, att ägaren af lägenheten kunde anses
bunden af kontraktet till den 31 mars i år, men denna omstän¬
dighet syntes mig ej i och för sig böra föranleda till uppskof med
köpets definitiva afstötande. Andra faktorer måste härvid äfven
tagas i beaktande. Enligt min bestämda mening var det af ound¬
gängligt behof påkalladt, att köpet skedde genast, så att ordnade
förhållanden så fort som möjligt kunde åstadkommas i kasernernas
omedelbara närhet. Jag vill i detta hänseende erinra, förutom
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. in. 9
hvad jag redan anfört angående lägenhetens användande — att Ang. fullbor-
enligt kontraktet ägaren förbehållit sig rätt att, intill dess köpet dad aransk-
blefve definitivt, med nyttjanderätt upplåta mark och bostäder
från lägenheten och därå uppförda byggnader. Visserligen fick kollen.
sådan upplåtelse ej ske på längre tid än ett år, men i allt fall (Forts.)
kunde kronan under den tiden fått liera rättsägare att göra med
och taga hänsyn till än nu var fallet, hvithet utan tvifvel blifvit
förenadt med olägenheter och kostnader. De aftal om bostads¬
lägenheter och tomter, som redan funnos, voro visserligen i regel
skriftliga, men med muntliga ändringar och tillägg. En del af
dessa aftal voro dock allenast muntliga och i båda fallen ofta
mycket ofullständiga. För att någon reda måtte ju förr desto
hellre kunna bringas i dessa förhållanden var det af största vikt,
att köpet omedelbart uppgjordes. Ett dröjsmål kunde utan tvifvel
hafva medfört trassel och svårigheter. Jag kan fördenskull ej
finna annat, än att just sådana omständigheter, som afses i 1841
års riksdagsskrifvelse, förelågo i detta fall.
Vidare skall jag tillåta mig framhålla, att under de senare
åren beslut om inköp af markområden under liknande förhållanden
blifvit på föredragning af statsrådet och chefen för landtförsvars¬
departementet fattade, utan att anmärkning häremot framställts.
För erhållande af öfningsfält och anordnande af skjutbanor å åt¬
skilliga regementens nya förläggningsorter har mark till mindre
eller större omfång måst inköpas och köpen hafva guldits dels
genom förskott, sedermera ersatta af allmänna besparingar, dels
omedelbart af dessa besparingar.
Den 25 maj 1906, således när herr vice talmannen, som nu är
ordförande i konstitutionsutskottet och som varit med om att
framställa anmärkningen, tillhörde Konungens råd, anvisade Kung!.
Maj:t, medan Riksdagen ännu var samlad, af fjärde hufvudtitelns
allmänna besparingar dels 73,000 kronor till ordnande af skjut¬
banor i Boden, dels 43,000 kronor till ordnande af skjutbana för
Västmanlands regemente. I intet af dessa fall har någon anmärk¬
ning häremot framställts af konstitutionsutskottet.
Dessa förhållande hafva ock bragts till Riksdagens kännedom.
Så anförde chefen för landtförsvarsdepartementet i det vid Kungl.
Maj:ts proposition n:o 51 till 1908 års Riksdag fogade statsråds¬
protokollet i fråga om sättet för gäldande af kostnaderna för vissa
byggnaders fullbordande, att han icke funne något att erinra mot
ett af särskilda sakkunniga framställdt förslag, att berörda kost¬
nader skulle delvis bestridas af hufvudtitelns allmänna besparingar.
Dessa besparingar hafva — fortsätter departementschefen — under
senare åren måst starkt anlitas för åtskilliga ändamål, såsom, bland
annat, till bestridande af kostnaderna för anläggandet af nya skjut¬
banor å en del öfningsplatser, då särskilda medel därtill ej varit
anvisade, samt för inköp af mark till öfningsfält i de fall, då till¬
räckliga områden ej ställts till förfogande af vederbörande kom¬
muner, hvilka senare frågor det varit nödvändigt att afgöra på
samma gång som förläggningsfrågorna, till förekommande af en
eljest högst sannolik, afsevärd prisstegring, Då emellertid dessa
N:o 50.
10
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
utgifter vore af öfvergående art och, hvad de senare — d. v. s.
om inköp af mark till öfningsfält — anginge hädanefter icke torde
ifrågakomma annat än i sällsynta undantagsfall, lede det icke något
tvifvel, att icke besparingarna i hufvudtitelns allmänna anslag
skulle lämna tillgång till den då ifrågasatta utgiften.
Kung! Maj:t hade alltså, då nu ifrågavarande ärende föredrogs,
anmält för Riksdagen, att Kung! Maj:t användt och fortfarande
ämnade använda allmänna besparingar för tillfälliga utgifter af
förenämnda art. Denna anmälan gällde visserligen besparingar
under fjärde hufvudtiteln, men då gifvetvis samma bestämmelser
böra vara normerande för dylika besparingars användande under
femte hufvudtiteln, har jag ansett mig kunna hämta stöd häraf i
förevarande fullt analoga fall.
På grund af de skäl, jag nu anfört, har jag ansett mig befogad
att tillstyrka Kungl. Maj:t att bifalla marinförvaltningens ifråga¬
varande framställning.
Herr Sundström: Herr talman, mina herrar! Såsom kon¬
stitutionsutskottet i sitt utlåtande i föreliggande punkt af memo¬
rialet anmärker, är det här icke fråga om, huruvida Kungl. Majd
utbetalat för mycket för den ifrågavarande lägenheten Magdelund.
Icke heller har utskottet ingått i någon pröfning om samma lägen¬
hets behöflighet för kustartilleriet. Hvad här är fråga om är,
huruvida Kungl. Majd haft grundlagsenlig rätt och befogenhet att
för köpeskillingens erläggande använda femte hufvudtitelns all¬
männa besparingar. Här hafva vi således åter ett af dessa kon¬
stitutionella spörsmål, där slitningar och tvister kunna uppstå om
hvad som är Kungl. Maj ds makt och hvad som är Riksdagens
makt.
Enligt Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1841 äger Kung!
Majd rätt att använda de å hufvudtitlarna uppkomna besparin¬
garna i och för sådana utgifter, som af Riksdagen ej förut pröf-
vats. Egentligen är det ju Riksdagen, som ensam är och bör
vara den anslagsbeviljande. Detta ligger i sakens natur, emedan
Riksdagen ensam har den beskattande makten.
Men huru förutseende och förtänksam en Riksdag än kan vara,
kan det naturligtvis icke undvikas, att utgifter kunna förekomma
mellan riksdagarna, om hvilka man ej har kännedom under Riks¬
dagens sammanvaro, och som Riksdagen sålunda ej varit i tillfälle
att pröfva. Särskildt var detta fallet vid den tid, då den före¬
nämnda riksdagsskrifvelsen affattades. Man hade nämligen då
riksdagar endast hvart femte år. Under den långa tidrymd, som
således förflöt mellan två på hvarandra följande riksdagar, kunde
det omöjligen undvikas, att sådana utgifter måste göras, som Riks¬
dagen icke varit i tillfälle att pröfva. Och ehuru vi nu hafva år¬
ligen återkommande riksdagar, och det icke förflyter mera än 7 å
8 månader mellan två på hvarandra följande riksdagar, torde det
nog icke vara så få fall hvarje år, då Kungl. Maj:t måste göra
utgifter, som Riksdagen icke varit i tillfälle att pröfva. Riksdagen
11
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. in.
brukar därför årligen förnya det beslut rörande besparingarna,
som ligger i 1841 års skrifvelse.
Men denna rätt öfver besparingarnas användning, som Riks¬
dagen öfverlåtit på Kungl. Maj:t, är icke oinskränkt. Tvärtom
äro gränserna för denna Kung!. Maj:ts dispositionsrätt i liög grad
inskränkta. Af ordalagen i Riksdagens skrifvelse finner man, att
denna inskränkning gäller i fyra olika hänseenden, nämligen l:o)
de få användas till utgifter, som kunna ifrågakomma mellan riks¬
dagarna, 2:6) utgifterna skola vara för rikets behof oundgängligen
påkallade, 3:o) utgifterna skola vara till sådana ändamål, som
öfverensstämma med den hufvudtitels natur, hvarifrån besparingen
tages, och 4:o) utgiften måste alltid vara af tillfällig och icke af
permanent natur.
Det existerar sålunda en öfverenskommelse mellan den anslags-
beviljande myndigheten, Riksdagen, å ena sidan, och den anslags-
kräfvande myndigheten, Kungl. Maj:t, å andra sidan, rörande be¬
sparingarna. Riksdagen har liksom velat säga: det är ensamt
svenska folkets representation, som är den beskattande och an-
slagsbeviljande. Denna rätt släpper representationen under inga
villkor ur sina händer. Men på det att icke Kungl. Maj:ts rege¬
ring stundom skall vara strandsatt och blifva ur stånd att styra
riket, gifver representationen Kungl. Maj:t rätt att i trängande fall
tillgripa vissa besparingar, som föregående år uppstått å hufvud-
titlarna. Dessa besparingar skola därför visserligen redovisas och
göras kända, men behöfva icke af Kungl. Maj:t återbäras. Repre¬
sentationen förbehåller sig dock rätt att genom revisorerna och
konstitutionsutskottet granska dessa allmänna besparingars an¬
vändning.
Men om denna min uppfattning af betydelsen af 1841 års
riksdagsskrifvelse är riktig, så gäller det också, att de båda par¬
terna, som deltagit i öfverenskommelsen, regeringen, å ena, och
Riksdagen, å andra sidan, rätt tillämpa densamma. Om så ej
sker, skola oupphörliga slitningar och tvister uppkomna rörande
dessa besparingars användning. En maktlysten och mot den
sittande regeringen fientligt sinnad representation kan genom oupp¬
hörligt i tid och otid framställdt klander af besparingarnas an¬
vändning bereda regeringen svårigheter, ja, helt och hållet omöj¬
liggöra regeringens förmåga att handla. Men å andra sidan kan
en maktlysten och tilltagsen regering, som tillika är medveten om,
att den Inom representationen har en majoritet, som i vått och
torrt är färdig att genom sina röster skydda alla dess handlingar
för åtal och ansvar, missbruka tf in af Riksdagen öfverlåtna rätt
öfver besparingarna, så att den inskrider på området af Riksdagens
anslagsmakt.
Efter dessa förutskickade anmärkningar öfvergår jag nu till
det i memorialets punkt 2 omhandlade fallet. Det har under de
senaste dagarna, sedan memorialet offentliggjordes, i den rege-
ringsvänliga pressen betecknats såsom ett utslag af kitslighet och
regeringsfientlighet, att utskottets majoritet vågat framställa sina
anmärkningar. Jag protesterar på det bestämdaste mot en dylik
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
12 Onsdagen den 28 April, f. in.
beskyllning. Liksom jag icke vill beskylla regeringens försvarare,
att deras försvar är dikteradt af någon som helst servilism under
regeringen, fordrar jag också, att utskottsmajoritetens motiv skola
respekteras och till det bästa uttydas.
Yi kunna ju tvista med hvarandra om det befogade eller obe¬
fogade i anmärkningarna. Men i fråga om motiven till dessa an¬
märkningar vågar jag bestämdt påstå, att de uteslutande varit
förestafvade af omtanke om Riksdagens rätt.
Hvad är det här fråga om? Jo, regeringen har användt femte
hufvudtitelns allmänna besparingar till inköp af en å Rindön be¬
fintlig lägenhet, Magdelund. Summan är 65,000 kronor. Huru
ställer sig nu denna åtgärd, sedd i ljuset af Riksdagens skrif¬
velse .1841?
År utgiften för rikets behof oundgängligen nödvändig? Det veta
vi icke. Men Kungi. Maj:t säger det. Och då få vi väl antaga,
att så är.
År utgiften gjord till ett ändamål, som ligger inom femte hufvud-
titelns ram? Ja, ty lägenheten Magdelund skulle läggas till kust¬
artilleriets område å Rindö.
År utgiften af tillfällig natur? Ja.
År utgiften gjord för ett ändamål, som endast kunde rännas
genom köpets afslutande mellan två på hvarandra följande riksdagar,
riksdagarna 1908 och 1909, eller har den varit af så brådskande
natur, att icke regeringen kunnat förelägga densamma Riksdagens
pröfning? Härpå svarar jag obetingadt nej. Och detta bevisas
bäst just af det enkla förhållandet, som utskottet också påpekar,
att beslutet af regeringen fattades den 20 november 1908, men att
köpet trädde i kraft först den 31 mars 1909. Och häraf drager
utskottet ytterligare den, enligt min mening, fullt logiska slut¬
satsen, att det med den oundgängliga nödvändigheten af köpet i
fråga varit både si och så. Ty om det verkligen var oundgäng¬
ligen nödvändigt, hvarför afslutades då icke köpet genast att träda
i kraft? Om däremot regeringen kunde låta köpet stå öppet ända
till den 31 mars detta år, hvarför kunde då icke regeringen genom
proposition underställa köpet Riksdagens pröfning? Dessa frågor
blotta, enligt min mening, fullständigt det oriktiga uti regeringens
handlingssätt. Den har midt under sittande riksdag gjort eu ut¬
gift från besparingarna, som egentligen bort göras först efter riks¬
dagens pröfning och genom särskilt beviljadt anslag. Men här¬
med har regeringen också inkräktat på Riksdagens anslagsmakt.
Och jag frågar, om vi såsom nationens representation skola tåla
detta utan att mot ett sådant handlingssätt rikta en anmärkning.
Jag svarar för min del, att jag icke kan vara med härom.
Jag anhåller, att till jämförelse i kammarens hågkomst få
framdraga en händelse från föregående riksdag, som står i full¬
ständig analogi med denna händelse. Den står i samband med
dechargebetänkande! af år 1904, punkten 3. I skrifvelse den 23
september 1902 angående utgifterna under riksstatens femte huf-
vudtitel för år 1904 hade marinförvaltningen hemställt, att Kung!
Maj:t täcktes hos Riksdagen äska ett extra ordinarie anslag å
Onsdagen den 28 April, f. in.
N:o 50.
1:1
52,100 kronor i och för anläggandet af en elektrisk verkstads¬
byggnad i Karlskrona. Emellertid framlade Kung! Maj:t ingen
begäran härom uti 1903 års statsverksproposition. Den 26 maj
1903 hemställde därför marinförvaltningen återigen, att Kungl.
Maj:t måtte af allmänna besparingarna å femte hufvudtiteln an¬
visa ett belopp af 40,000 kronor för en elektrisk verkstadsbyggnad
i Karlskrona. Vid föredragning i statsrådet den 17 juni 1903 af
denna skrifvelse tillstyrkte dåvarande chefen för sjöförsvarsdepar¬
tementet, statsrådet Palander, att Kungl. Maj:t måtte för ända¬
målet anvisa 30,000 kronor af hufvudtitelns allmänna besparingar.
Och blef beslut fattadt i enlighet härmed.
Alltså — en begäran om anslag af marinförvaltningen, som
icke vunnit beaktande i 1903 års statsverksproposition, och som
1903 års Riksdag icke varit i tillfälle att pröfva, blef, utan att några
nya skäl förebringats, bifallen kort efter riksdagens utslutning
genom tillgripande af de allmänna besparingarna.
Hvad säger nu härom 1904 års konstitutionsutskott? Till
svar härå ber jag att få uppläsa ett kort stycke ur dess memorial
n:o 6. Utskottet säger: »På grund af hvad sålunda anförts och
då föredragande departementschefen, enligt utskottets åsikt, genom
sitt i förevarande ärende afgifna rådslag tillstyrkt Kungl. Maj:t
att vidtaga en åtgärd, som i sig innebär ett öfverskridande af den
Kungl. Maj:t öfver besparingarna tillerkända disposionsrätt — ett
förfaringssätt, som kan medföra betänkliga konsekvenser med
hänsyn till Riksdagens bestämmanderätt i statsregleringsfrågor —
har utskottet funnit detta ärende vara af den beskaffenhet, att
anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen göras
mot föredragande departementschefen.»
Detta konstitutionsutskottets uttalande lades af Andra Kam¬
maren med gillande till handlingarna den 14 maj 1904.
Ku har herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartemen¬
tet gentemot utskottet anfört, att, vid denna ifrågavarande lägen¬
hets, Magdelund, inköpande, det var nödvändigt att tillgripa
en dylik åtgärd, därför att kontroll öfver lägenhetens bebyg¬
gande och uthyrande samt afsöndringar från densamma skulle
kunna från Kungl. Maj:ts sida göras. Jag vill då fråga, huruvida
icke Kungl. Maj:t skulle kunna genom det villkorliga kontrakt,
som upprättades i november 1908, redan förhindra dylikt egen¬
mäktigt förfarande i afseende å lägenheten från ägarens sida, och
huruvida icke det villkorliga kontraktet skulle kunna i och för sig
själft redan vara nog för att utöfva en sådan kontroll. För mig
synes det, att detta icke utgör något skäl för, att Kungl. Majd
skulle behöfva vidtaga en dylik åtgärd, att låta kontraktet vara
villkorligt till den 31 mars 1909, och då tillgripa de allmänna be¬
sparingarna. Det är, enligt min mening, icke något talande skäl
för saken.
Dessutom har statsrådet upprepat en hel del liknande fall,
som skulle hafva skett under föregående år, då de allmänna be¬
sparingarna tillgripits. Jag Ull icke bestrida, att sådant har
inträffat. Men jag hemställer, huruvida detta utgör något skäl
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
14 Onsdagen den 28 April, f. m.
för, att detta fall skulle göras mer berättigadt. Utskottet liar
ju äfven i sitt betänkande gjort följande medgifvande, »att be¬
sparingarna understundom tillsats äfven under pågående riksdag,
utan att anmärkning därom skett, kan väl vara möjligt, men —
säger utskottet — i sådant fall torde utgifterna hafva varit af
annan beskaffenhet, såsom; betalning för fullgjordt arbete och
dylikt». Det kan inträffa, att utgifter kunna förekomma under
sittande riksdag, som äro af så brådskande natur, att icke en
proposition till Riksdagen kan föreläggas. Men i det föreliggande
fallet är det ju uppenbart, att ett sådant skäl icke föreligger.
Hvad vidare beträffar de omtalade inköpen, som kronan gjort
af allmänna besparingar under fjärde och femte hufvudtitlarna
föregående år, ber jag att gentemot herr statsrådet få påpeka,
att äfven Riksdagens revisorer en gång gjort anmärkning öfver,
att allmänna besparingarna tillgripits i alltför hög grad, samt äfven
gjort det uttalande, att sådant borde undvikas.
1903 års statsrevisorer hade nämligen vid granskning af 1902
års räkenskaper och förvaltning anmärkt, att ett belopp af 129,718
kronor 37 öre utbetalts af fjärde hufvudtitelns allmänna besparin¬
gar till inlösen af sådana å mötesplatser befintliga byggnader,
Indika tillhört officerskårerna vid olika truppförband. Revisorerna
påpekade dessutom, att de utgifter, som för ifrågavarande ända¬
mål blifvit af de allmänna besparingarna bestridda för åren 1901,
1902 och större delen af 1903, uppgingo till den respektabla sum¬
man af 333,166 kr. 4 öre. Revisorerna fäste sig visserligen huf¬
vudsakligen vid den sidan af frågan, att besparingarna blifvit an¬
vända till ändamål, som ej kunde sägas vara oundvikliga behof.
Det är dock intressant att läsa deras uttalanden. De uttala näm¬
ligen, att vid sådana inköp borde man för framtiden undvika att
använda de allmänna besparingarna, utan då borde saken alltid
underställas Riksdagens pröfning, och i Riksdagens skrifvelse n:o
108 från samma år uttalar Riksdagen i anledning häraf ungefär
detsamma.
Jag kan till sist icke underlåta att i sammanhang med detta
bemöta en af Förstakammarreservanterna, hvars reservation åter¬
finnes å sidan 15 i detta betänkande. Herr Berger yttrar, att han
ej kunnat vara med om anmärkningen i fråga, emedan »vid till-
lämpningen af föreskrifterna i den af utskottet åberopade skrif-
velsen den 12 maj 1841 har utbildat sig den praxis, att besparin¬
garna å riksstatens hufvudtitlar allmänneligen användas äfven till
utgifter, med hvilka utan olägenhet skulle kunna anstå, tills frå¬
gorna hunnit underställas Riksdagens pröfning,» och därför anser
han, att »Kungl. Maj:t följaktligen, i stöd af berörda praxis, varit
oförhindrad att utan Riksdagens hörande använda förefintliga bespa¬
ringar för det ifrågavarande inköpet af lägenheten Magdelund n:o 1».
Jag har för min del ytterst svårt att förstå tankegången i detta re¬
sonemang. Jag har redan förut sökt bevisa, att Riksdagens skrif¬
velse från 1841 får anses såsom ett uttryck för en Riksdagens efter¬
gift åt en praxis, som arbetat sig fram under de första 30 åren
efter 1809. Nu kommer herr Berger och fordrar, att vi dessutom
Onsdagen den 28 April, f. in. 15
skola godkänna en praxis utöfver praxis och härmed gifva Kungl.
Maj:t oinskränkt och okontrollerad makt öfver de allmänna be¬
sparingarna. Men härför tror jag, att vi höra akta oss. Det gäller
här visserligen blott den jämförelsevis obetydliga summan af
60,000 kronor. 1904 gällde det blott 30,000 kronor. En annan
gång kan? det hända, att summan gäller tiodubbla beloppet, och
då kan det vara godt att ha sagt ifrån i tid.
Yi ha under denna riksdag haft tillfälle att bevittna, hur den
nu sittande regeringen med hurtigt mod grep sig an att bryta en
gammal inrotad praxis bredvid grundlagen, och hur den oförfärad!
drog i härnad mot Andra Kammarens majoritet till försvar för
denna sin åtgärd. Här kommer nu samma regering och söker
utvidga fältet för en praxis rörande besparingarnas användning.
Den söker i ena fallet inskränka rådande praxis, i andra fallet
utvidga densamma. Men ehuru syftemålen i de olika fallen äro
hvarandra fullständigt motsatta, kännetecknas de dock af en och
samma tendens: tendensen att utvidga konungamakten på Riks¬
dagens bekostnad.
Herr talman, jag kan ej medverka till sådana syftens reali¬
serande, och därför har jag inom utskottet varit med om anmärk¬
ningen i fråga, hvilken jag föreslår, att kammaren måtte med gil¬
lande lägga till handlingarna.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Det är ingalunda
min mening att här uppträda för att på något sätt försvara sådant,
som icke bör försvaras, men då den siste ärade talaren för sin del
ansåg, att anmälan borde af kammaren med gillande läggas till
handlingarna, ber jag att få yttra några ord om den uppfattning,
jag har i saken.
Jag gillar i mångt och mycket de synpunkter, som den siste
ärade talaren framhöll beträffande användandet af de allmänna
besparingarna på de särskilda hufvudtitlarna, och jag har mycket
stor respekt för 1841 års riksdagsskrivelse, när det gäller villkoren
för användandet af sådana medel. Men då det här synes framgå,
som om användandet af besparingarna på femte hufvudtiteln,
som nu särskildt här är föremål för klander, skulle vara af eu
utomordentlig betydelse, d. v. s. att regeringen i detta fall har
gått till väga på ett sätt, som nästan saknar motstycke under den
senare tiden, så ber jag att få påpeka, att så är dock ingalunda
förhållandet. Jag skall för min del be att i all korthet få fram¬
hålla, hurusom endast på fjärde hufvudtiteln de allmänna bespa¬
ringarna blifvit använda, för så vidt man kan inhämta upplysningar
därom ur statsrevisorernas årliga berättelser. Jag skall då be att
ur samma berättelser för de senaste åren, från och med 1904 till
och med sista året, d. v. s. 1908, få angifva de summor, som blifvit
använda af de allmänna besparingarna på fjärde hufvudtiteln, utan
att dessa utgifter, såvidt det af samma berättelser framgår, varit
särskildt föremål för Riksdagens pröfning.
Enligt 1904 års statsrevisorers berättelse utgjorde de medel,
som voro använda af de allmänna besparingarna för det året,
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Sso 50.
16
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
272,920 kronor 26 öre. De olika specifikationerna för de särskilda
ändamålen kan jag ju icke behöfva trötta kammaren med. Hvar
och en, som intresserar sig för den saken, kan närmare taga reda
därpå, om han går till revisorernas berättelser för respektive år.
Åf 1905 års berättelse inhämtas, att det belopp, som då hade
användts och som var upptaget i det årets revisionsberättelse,
uppgick till 269,046 kronor 58 öre. Af 1906 års berättelse framgår,
att det belopp, som under det året sammanlagdt var användt,
uppgått till 68,076 kronor 68 öre. I 1907 års berättelse uppgifvas
de sammanlagda beloppen ha uppgått till 245,087 kronor 30 öre
och i 1908 års berättelse, som är den sista, som är tillgänglig,
var beloppet 128,421 kronor 61 öre. Däraf framgår, att hvad som
nu är användt för inköp af den här marken på Eindön och som
varit särskildt föremål för konstitutionsutskottets uppmärksamhet
och som äfven föranledt anmälan, icke är något enstaka fall, utan
är ett sådant, som har många föregångare under de senare åren,
om icke precis från femte hufvudtiteln, så likväl från systerhufvud-
titeln, jag menar den fjärde hufvudtiteln. Hur det förhåller sig
med de andra hufvudtitlarna har jag icke sett efter, jag har här
blott sysslat med den fjärde hufvudtiteln. Men äfven om man
nu håller sig till blott denna hufvudtitel, såsom jag här gjort,
och närmare granskar, hur det tillgått under årens lopp, så finner
man, att denna regering i detta fall endast gjort, hvad de före¬
gående regeringarna för sin del praktiserat. Jag började med att
läsa upp, hur det i 1904 års berättelse var redogjordt för an¬
vändandet af sådana besparingar. Det var då en regering, som
vi nu i allmänhet kalla för högerregering och som satt före den
Staaffska regeringen. Men äfven under den tid, som herr vice
talmannen och hans kolleger innehade regeringen, inträffade samma
förhållande. Det var ju icke så lång tid den omfattade, såsom vi
veta, bara omkring 7 månader, men under denna jämförelsevis
korta tid beslöt äfven den regeringen att af de allmänna bespa¬
ringarna på fjärde hufvudtiteln använda icke så oväsentliga belopp.
Enligt bref den 3%2 1905, d. v. s. knappt två månader efter det
att den liberala regeringen tillträdt sina ämbeten, föreslog den
regeringen, d. v. s. Kung! Maj:t beslöt på vederbörande före¬
dragandes hemställan, att 19,000 kronor finge tagas af allmänna
besparingarna till inköp af vissa byggnader å en kronotomt i
Vaxholm. Sedan beslutade ytterligare samma regering—-jag tror,
att det äfven omnämndes af chefen för sjöförsvarsdepartementet
här i debatten, men det kanske icke observerades så noga, jag
hörde det knappast —- den 2ä/ä 1906 eller i den sista konselj, som
den dåvarande regeringen höll, att utaf de allmänna besparingarna
skulle få tagas 116,000 kronor, som finge disponeras bland annat
för en skjutbana och andra militära ändamål, som nu icke torde
vara vidare intressanta att höra omnämnas. Det kan sålunda
icke sägas, att de ärenden, för hvilka, tenligt denna vänsterrege¬
rings beslut, medlen skulle tagas af de allmänna besparingarna,
voro af så brådskande beskaffenhet, att icke Riksdagen kunnat få
tillfälle att yttra sig däröfver. Vid nyåret återstod ju icke mer
/
Onsdagen den 28 April, f. in. 17
iin fjorton dagar, till dess att Riksdagen skulle sammanträda, och
i slutet af maj var ju Riksdagen icke ännu upplöst. Regeringen
hade då haft hela riksdagstiden för sig, och ärendet var som sagdt
icke af brådskande art. Detta vill jag nu icke klandra, men jag
tycker icke heller, att detta handlingssätt står i mera samklang
med 1841 års riksdagsskrivelse än den sak, som nu är föremål
för klander.
När man därför skall bedöma nu omhandlade saker, bör man
väl se dem i sitt rätta sammanhang och icke säga, att därför att
den eller den gjort så, är det mera fördömligt, än om man själf
gjort på samma sätt. Jag har härmed endast velat framhålla och
betona, att det bör vara rättvisa på hela linjen. — Men när det nu
gäller att använda och tillämpa 1841 års riksdagsskrivelse för att
reglera detta rättsförhållande, nämligen dispositionsrätten, emellan
Kung!. Maj:t och Riksdagen, så uppkomma som kändt är ofta kon¬
flikter, och när så är förhållandet, skulle jag för min del vilja
särskild! hemställa till herr vice talmannen och hans menings¬
fränder, Indika ju visat sig sitta inne med stor initiativförmåga
på flera områden, om de icke äfven ville taga den frågan i öfver¬
vägande, huruvida det skulle kunna gå för sig att få bättre och
tidsenligare regler i just nu förevarande afseende.
Jag nämnde i början, att anledningen till, att jag begärde
ordet, egentligen var det yrkande, som den siste ärade talaren
slutligen framställde. Han hemställde nämligen, att den i denna
punkt gjorda anmälan skulle med gillande — det var alltså eu
skärpning — läggas till handlingarna. Jag hemställer emellertid,
om icke omständigheterna i nu föreliggande fall äro sådana, att
man kan ha anledning att vara belåten, om man lägger anmälan
till handlingarna utan vare sig gillande eller ogillande.
Herr talman! Jag har endast velat uttala denna min upp¬
fattning i frågan utan att för öfrigt inlåta mig på själfva sakför¬
hållandet och vill tillika nämna, att jag varit förhindrad af annat
uppdrag att deltaga i ärendets behandling i utskottet.
Herr vice talmannen: Herr talman, mina herrar! Det
statsråd, mot hvilket denna anmärkning är riktad, har sökt efter
någon auktoritet till sitt värjande, och han har därvid helt natur¬
ligt sökt att åberopa den största auktoritet, som han och den nu¬
varande regeringen känner, nämligen den förra regeringen.
Hvad beträffar det, som i det afseendet anmärkts, kan jag ju
lämna helt och hållet å sido hvad herr Jansson i Djursätra ytt¬
rade om en utgift å besparingarna, som gjorts mellan riksdagarna
och hvars närmare beskaffenhet icke på ringaste sätt af honom
utreddes liksom ej heller det behof, som föranledde denna utgift.
Hvad åter igen beträffar den utgift, som enligt herr statsrådet
Ehrensvärds uppgift skulle ha gjorts den 25 maj 1906 och hvarvid
eu ^anordning på besparingarna skulle ha ägt rum, kan det ju
vara litet svårt att tre år efteråt minnas den sak, det då, gällde,
och att sålunda kunna ingå i något bemötande af hvad därom
sagts, och detta så mycket mer, som den handling, nämligen stats-
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 50. 2
Njo 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
N:o 50.
18
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Ports.)
rådsprotokollet, hvilken erfordras för att erhålla kännedom om
hvad som då försiggått, hvilka som voro närvarande och hvilka
råd som afgifvits, är en tillyckt och hemlig handling, efter det att
1907 års konstitutionsutskott granskat densamma. Men äfven om
så vore, att jag för min del varit närvarande vid det statsråd,
då denna utanordning beslutades och därvid tillrådt densamma,
vågar jag helt och hållet bestrida, att blott den omständigheten i
och för sig skulle på något sätt strida emot den anmärkning, som
här är gjord. Ty det är väl att märka, att utskottet, alldeles i
öfverensstämmelse med hvad senare delen af herr Janssons i Djur-
sätra yttrande gick ut på, fullkomligt medgifvit, att skrifvelsen af
år 1841 näppeligen är efter sin ordagranna lydelse tillämplig. Ut¬
skottet har framhållit, att sådan utanordning, hvarom där talas,
kan vara af den natur, att anmärkning icke kan göras och med
rätta icke har gjorts däremot. Nu kan jag icke säga — jag er¬
inrar mig som sagdt icke den sak, frågan gällde — hvilka sär¬
skilda omständigheter, som voro förknippade med den utanord¬
ning, som här åberopades. Det är ju möjligt, att den i själfva
verket endast var en gifven konsekvens af en anordning, som
blifvit pröfvad någon gång mellan riksdagarna, d. v. s. före 1906
års riksdags början, och att den var af den natur, att den kunde
sägas innefatta ett oafvisligt, tvingande behof. Detta vågar jag
emellertid, som sagdt, icke för närvarande säga. Säkert är — det
ber jag herrarna vara förvissade om — att man i 1906 års rege¬
ring var synnerligen angelägen, särskild! från de mera speciellt
grundlagskunnige ledamöternas sida, att regeringen genom sina
åtgärder icke skulle åsidosätta eller träda för nära Riksdagens
finansmakt, utan att denna skulle hållas uppe.
Jag kan fullkomligt instämma med herr Jansson i Djursätra
— det följer ju af hvad jag redan sagt —• att det skulle vara
önskligt, ifall 1841 års riksdagsskrivelse kunde undergå en revi¬
sion efter den nuvarande tidens förhållanden. Men jag är alldeles
förvissad om, att hvilken revision den än skulle undergå, skulle
denna revision aldrig kunna komma att gå ut därpå, att ett så¬
dant fall som det, hvilket här blifvit anmärkt, skulle kunna komma
att anses behörigt. Det är just därför, att denna sak är så full¬
komligt typisk för de fall, hvilka innehålla en ovillkorlig öfver¬
trädelse af 1841 års skrifvelse, som utskottet här gjort sin anmärk¬
ning. Saken föreligger ju, som handlingarna utvisa, så, att staten
hade i sin makt ända till den 31 mars att godkänna eller icke
godkänna det preliminärt uppgjorda köpeaftalet och att, därest
kronan trädde tillbaka, hela resultatet skulle i ekonomiskt hän¬
seende ha varit uppoffringen af handpenningen, hvilken uppgick
till det obetydliga beloppet af 100 kronor. Det är ju tydligt, att
här föreligger ett sådant fall, där Kungl. Maj:t borde ha tillåtit
Riksdagen att pröfva utgiften. Det är väl möjligt, att Riksdagen
skulle ha anslutit sig till den uppfattning, som var bestämmande
för statsrådet, ehuru det ju måste framhållas, att detta icke är så
alldeles visst; det tillkommer ju Riksdagens utskott att närmare
granska och se till de olika synpunkter, som kunna finnas.
Onsdagen den 28 April, f. m.
19
N:o 50.
Det är emellertid, som sagdt, just det förhållandet, att Ang. fullo or-
saken låg så, att det rent af fanns svart på hvitt på, att det icke dad yransk-
var något oundvikligt behof att gorå denna utgift vid den tid- "”XfcConf*
punkt, då den beslutades, som här orsakade anmärkningen, och kollin.0
jag kan icke finna, att under öfverläggningen här någonting blifvit (Forts.)
anfördt, som förringar befogenheten af det af herr Sundström
framställda yrkandet.
Herr Ven ner sten: Herr talman! I olikhet med den före¬
gående ärade talaren anser jag för min del icke saken vara så
utredd, att man kan ansluta sig till det yrkande, som herr Sund¬
ström framställde, nämligen att den i denna punkt gjorda anmälan
måtte med gillande läggas till handlingarna. Jag finner tvärtom
omständigheter föreligga, som mana oss till en viss försiktighet,
och särskildt synes mig det förhållande, som herr Jansson i Djur-
sätra påpekade, vara af den art, att det borde göra oss något be¬
tänksamma, innan vi gå med på den förste ärade talarens yr¬
kande.
Att döma af det anförande, som herr statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet hade, förefaller det, som om en om¬
ständighet uti denna fråga icke blifvit under diskussionen till¬
räckligt beaktad. Jag syftar här på det stadgande i köpekontrak¬
tet, enligt livilket säljaren skulle äga rätt att för en tid af högst
ett år utarrendera vissa områden af den lägenhet, som köpet af-
såg. Det är ju enhvar bekant, huru viktigt det är, när man för
det allmännas räkning köper fastigheter, att tillse, att dessa köp
ske hastigt och utan att lämna säljaren tillfälle att begagna mellan¬
tiden på ett sätt, som kan lända köparen till skada. Det är ju
icke heller obekant, att många gånger kontrakt kunna uppgöras,
utan att därför säljaren är så starkt bunden, att han icke kan till
förfång för köparen vidtaga en och annan åtgärd, som sedermera
kan förorsaka köparen en högst betydligt ökad utgift. Vi känna
ju litet hvar till sådana fall, och det är icke uteslutet, att äfven i
detta fall så kunnat ske. Jag anser fördenskull, att det var
mycket klokt att här handla raskt, så mycket mer som det fanns
en bestämmelse i kontraktet, som manade till att snarast möjligt
afsluta köpet. Nu är gifvet, att i det ögonblick, som Kungl. Maj:t
bestämde sig för att göra detta köp, var saken i stort sedt regle¬
rad, och de af mig påpekade svårigheterna synas mig icke då
längre ha förelegat i samma utsträckning som dessförinnan.
Herr Sundström framhöll, att då man granskar det sätt, hvarpå
de allmänna besparingarna i detta fall blifvit använda, kan man ställa
till sig fyra särskilda frågor. För det första: Föll utgiften inom den
hufvudtitel, hvars besparingar anlitades? Därpå svarade herr Sund¬
ström ja. För det andra: Var utgiften af tillfällig natur? Ja. För
det tredje — ja, egentligen är detta den första frågan, men ord¬
ningen frågorna emellan är ju likgiltig —: Var det en nödvändig
utgift? Därpå svarade herr Sundström: »Ja, det vet man icke.
Men sjöministern har förklarat, att så var fallet, och då får man
väl tro det», hvilket jag äfven för min del gör, och därmed anser
N:o SO.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
20 Onsdagen den 28 April, f. m.
jag mig kunna besvara äfven den frågan med ja. Slutligen kom¬
mer man till frågan: Yar ärendet af brådskande natur? Jag kar
redan förut antydt, att jag känner mig fullt öfvertygad om, att så
var fallet. Om man ser denna sak icke ur synpunkten af hvilken
regering som vidtagit denna åtgärd, utan ur rent praktisk syn¬
punkt, ock om man därjämte tager i betraktande det förkållandet,
att vid denna frågas afgörande inom konstitutionsutskottet tio
ledamöter stått mot tio, vill det dock synas, som om sakens ut¬
gång inom utskottet icke är så oomtvistligt riktig, som den förste
ärade talaren sökte göra gällande.
Herr Sundström kar granskat ock kritiserat den motivering,
som kerr Berger gifvit sin reservation. Jag skall nu icke inlåta
mig på den frågan, huruvida de konsekvenser, som den senare
därvid drager af rådande praxis, äro riktiga ock lämpliga, men det
vill jag dock säga, att om man anser, att kär föreligger ett ärende,
som varit af i viss mån brådskande natur, borde man enligt mitt
förmenande utan någon betänksamhet kunna stödja sig på den
praxis, som i detta afseende utvecklats under årens lopp. Hål¬
käl- åberopats den gamla riksdagsskrifvelsen af år 1841, men vid
sidan af denna kar ju utbildat sig en praxis, som härvidlag kan
tjäna till ledning. För min del anser jag, att det uppslag, som
kerr Jansson i Djursätra gaf, då kan tillrådde en revision af hit¬
hörande bestämmelser, var synnerligen lyckligt, ock jag ber att i
allt få ansluta mig till denna tanke.
Med afseende å själfva den sak, som kär föreligger, vågar jag
ännu eu gång hemställa, om det icke vore klokt att utan vidare
lägga den i denna punkt gjorda anmälan till handlingarna, då alla
skål förelinnas, synes det mig, för att vara något betänksam, innan
man ogillar ett förfarande, som på grund af förhållandenas makt
kan komma att behöfva användas äfven framdeles.
Herr Sundström: Herr talman, mina herrar! Gentemot
den siste ärade talaren vill jag endast säga, att det just icke visar
någon så stor sträfvan kos regeringen att handla raskt, då köpet
kunde ka afslutats ock gjorts färdigt den 20 november 1908, men
regeringen hkväl ligger på saken ända till den 31 maj 1909. Det
är väl icke något bevis för att man handlar raskt. Tvärtom anser
jag det vara ett bevis på att man legat för länge på saken, ock
dessutom bevisar det enligt min mening, att köpets afslutande icke
var någon så oundgängkgen nödvändig handling.
Hvad åter beträffar de siffror, som af kerr Jansson i Djur¬
sätra anförts från föregående års revisionsberättelser angående
besparingar på fjärde kufvudtiteln, så tillmäter jag den saken icke
så särdeles stor betydelse. Jag kan icke yttra mig om dessa
siffror, men jag vill ändock säga så pass mycket, att det kan kända,
att, därest eu eller annan af dem kommit att genomgå konstitu¬
tionsutskottets ock Riksdagens skärseld, de också kunnat bli före¬
mål för anmärkning. Jag känner som sagdt icke till den saken,
men då den antydda möjligheten icke är utesluten, ka dessa silf-
21
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. in.
ror för mig icke någon så stor betydelse i förevarande fall såsom Ang. fullbor-
bg-yis död gransk-
Dessutom ber jag att få påpeka, att min ärade vän herr Jans-
son i Djursätra år 1904 satt såsom ledamot i samma konstitutions- kollen.
utskott, som då gjorde anmärkning mot sjöminister Palander, och (Forts.)
mot detta betänkande anförde han, såvidt jag kan se af handlin¬
garna, ingen reservation, och icke heller yttrade han sig i kamma¬
ren emot att punkten med gillande lades till handlingarna, och
därför är jag ytterst förvånad däröfver att han i dag i ett alldeles
liknande fall intager en annan ståndpunkt.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Den senaste ärade
talaren slutade sitt anförande med att uttrycka sin förvåning öfver
att jag i dag har en annan ståndpunkt än den jag intog såsom
ledamot af konstitutionsutskottet år 1904. Jag skulle för min del
vilja be herr Sundström visa, hvari skillnaden i ståndpunkter
består. Och jag vill först och främst fråga: hvar har jag sagt, det
jag anser, att anmälan är obefogad? Det återstår att bevisa. Jag
har icke sagt det, men jag har sagt, att denna regeringshandling,
som konstitutionsutskottets majoritet funnit vara värd en anmälan,
bör ses mot bakgrunden af föregående års praxis.
Herr Sundström har äfven sagt, att han icke säkert vet, huru¬
vida användningen af de medel, som jag omnämnde i min förteck¬
ning öfver utgifter af allmänna besparingar på fjärde hufvudtiteln
f. o. m. år 1904 t. o. in. år 1908, varit underkastad konstitutions¬
utskottets granskning. Herr Sundström, som är ledamot af kon¬
stitutionsutskottet, bör mycket väl veta, att inga sådana utanord-
ningar få ske utan på grund af kungl. maj:ts beslut och att hvarje
regeringshandling, som afser sådana utgifter, äro föremål för kon¬
stitutionsutskottets pröfning. Detta bör så mycket mindre vara
obekant för herr Sundström, som jag vill minnas, att han i kon¬
stitutionsutskottet är ledamot af den afdelning, som granskar just
de utgifter, som falla under fjärde hufvudtiteln. Sålunda menar
jag, att det är konstateradt och uppenbart, att alla medel, som
äro använda af fjärde hufvudtitelns besparingar under de nämnda
åren, funnits i statsrådsprotokollet och varit tillgängliga för kon¬
stitutionsutskottets granskning, men oaktadt detta har konstitutions¬
utskottet för sin de! lämnat samtliga utan anmärkning.
Herr talman, då jag för min del finner, att här föreligga så¬
dana omständigheter, som göra, att kammaren skulle handla lika
klokt, om den ville visa moderation, som om den vidtoge en
onödig kraftåtgärd, ber jag för min del att bestämdt få yrka bifall
till att anmälan endast lägges till handlingarna.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve
Ehrensvärd: Herr talman! Med anledning af herr Sundströms
anförande ber jag få meddela, att det visserligen är sant, att Kungl.
Maj:t beslöt inköpa det ifrågavarande området den 20 november,
men att det enligt kontraktet icke skulle tillträdas förrän den
31 mars. Att beslutet fattades så pass tidigt berodde därpå, att
Jf:o 50.
22
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor- det var af vikt, att vederbörande myndigheter finge hand om om-
dad gransk rådet, så att det icke blefve bebyggdt eller svårigheter skulle yppa
Xr sig vid tillträdet.
kollen.
(Forts.) Herr Branting: Herr talman! Yi ha här af två talare från denna
kammares höger hört uttalas en respekt för praxis, som skulle
varit glädjande, ifall den tagit sig uttryck för någon tid sedan, när
vi diskuterade den praxis, som utbildat sig beträffande § 46 riks¬
dagsordningen. Men då var det icke tal om någon respekt för
praxis på det hållet. Men det förhåller sig så, att det ibland
göres si och ibland så; och tvärt emot hvad herr Vennersten an¬
fört om att man icke borde i detta afseende fästa sig vid, huru¬
vida man har den ena eller andra regeringen framför sig, så vill
det ju synas, som om man just på det hållet tar den allra största
lian syn till hvilken regering det gäller att understödja. Och jag
vill säga, att det mycket mera är skäl att se till att man icke
kommer in på den bogen att genom vått och torrt följa en rege¬
ring, livad den än företager, än att undvika att uttala sig, som af
dessa talare har förordats.
Det vill synas mig beträffande själfva saken, att den argumen¬
tation, som fördes af herr Jansson i Djursätra, när han framdrog
en rad af siffror från föregående år, då Kung! Maj:t också gjort
detta slags utanordningar, skulle haft en helt annan beviskraft,
ifall han icke alls fäst sig vid de höga siffrorna, utan i stället
dragit fram något enda fullt analogt fall, särskildt från år 1906, då
det skulle ha förelegat ett dylikt åsidosättande af Riksdagens rätt,
som här blifvit af konstitutionsutskottet påpekadt. Det kommer
alldeles icke an på, huruvida summan af utanordningarna varit
stor, utan det kommer an på, såsom också framhållits, under
hvilka förhållanden dessa utanordningar gjorts hvar för sig. Om
det då kunnat konstateras, att från 1906 års regering visats samma
likgiltighet gentemot Riksdagens bestämmanderätt i dessa fall,
som nu synes föreligga, då hade det verkligen varit skäl att rikta
den anmärkning äfven mot föregående regeringar, som nu tydligen
är framställd af herr Jansson i Djursätra. Men han har, såvidt
jag hört, fullständigt brustit i den bevisföringen, då han helt och
hållet lagt tyngdpunkten i sin bevisning på oriktigt ställe och
endast sett på summorna, men icke gittat anföra något enda fullt
analogt och likvärdigt fall med det här föreliggande.
Under dessa förhållanden kan jag icke finna annat, än att det
synes mig klart, att här ett öfverskridande skett gentemot den
befogenhet, som bör tillkomma Riksdagen på detta område, och
att således kammaren har alla skäl att följa konstitutionsutskottet
i detta fall och med gillande lägga anmärkningen till handlingarna.
Och det imponerar icke alls på mig, att man här kunnat anföra,
att vi ha icke mindre än tio medlemmar af Första Kammaren, som
varit af annan åsikt i saken. Jag kan icke hjälpa, att det argu¬
mentet synes mig mycket svagt, men det är betecknande, att det
framkommit från det håll, hvarifrån det utgått. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.
23
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. m.
I detta anförande instämde lierrar Persson i Tallberg, Bero i
Munkfors, Ilning och Karlsson i Fjät.
Hans excellens, lien- statsministern Lindman: Herr talman,
mina herrar! Jag anhåller att i denna debatt få taga till orda
för att säga några ord särskildt med anledning af den senaste
talarens yttrande. Jag ber få erinra herrarne om, att det här
gäller en anmälan till Konungen af ett statsråd enligt § 107 rege¬
ringsformen, uti hvilken det heter, att Riksdagen »kan hos Konun¬
gen skriftligen anmäla sin önskan, att han ville ur statsrådet och
ifrån ämbetet skilja den eller dem, emot livilka anmärkning blifvit
gjord». Det är sålunda, hur man än vill vända frågan, en synner¬
ligen graverande sak, om kammaren fattar det beslut, att sådan
anmälan skall ske. Det bör därför efter min mening föreligga
mycket kraftiga och mycket allvarliga skäl för att kammaren skall
fatta ett sådant beslut. Jag kan ju erkänna, och det är alldeles
klart i detta fall, att här ha besparingar af Kungi. Maj:t användts
emellan riksdagarna till ett belopp af 65,000 kronor. Jag ger den
senaste ärade talaren fullkomligt rätt däri, att summan betyder
lika litet för mig som för honom. Frågan är endast, om Kungl.
Maj:t har rätt att på ifrågavarande sätt använda besparingar, obe¬
roende af summans storlek. Så vill jag framhålla, hvad förut
blifvit sagdt, att Kungl. Maj it naturligtvis kunnat skjuta upp detta
ärende för att underställa det Riksdagens pröfning, men efter min
uppfattning skall Kungl. Maj It i sina beslut först låta sig leda af
hänsyn till om ärendet är för landet nyttigt och riktigt. Och i
andra rummet skall komma frågan: är det pa gränsen att vi ha
rätt att göra det eller är det det icke? Nu har Kungl. Maj:t i detta
fall funnit beslutet vara klokt och nyttigt, och det alldeles speciellt
därför, att, om vi icke gjort detta köp, vissa dispositioner skulle
ha kunnat komma till stånd å området. Och för öfrigt, hvad både
hindrat, att säljaren till någon annan afyttrat området, då Kungl.
Maj:t icke längre haft det i sin hand?
Jag vill vidare säga beträffande den andra sidan af saken —
om regeringen haft rätt att vidtaga en sådan åtgärd att det är
alldeles klart, att, om man tager 1841 års kungl. bref efter orda¬
lagen, Kungl. Maj:t icke haft rätt att göra det. M!en icke il i r tv
har, såsom det blifvit sagdt, Kungl. Maj:t mångfaldiga gånger gjort
detta, och den ledamot af utskottet, som är ledamot af Forsta
Kammaren och varit medlem af Konungens råd och vet, hur det
brukar gå till i dylika fall, _ har reserverat sig och sagt, att han
icke kunnat biträda anmärkningen därför att samma förfaringssätt
tillämpats flera gånger.
Slutligen vill jag säga, beträffande de fall, som här blifvit
anförda från den tid, då herr vice talmannen satt i Kungl. Maj:ts
regering och deltog i sådana beslut - ■ han erinrar sig icke, hur
det förhöll sig med de fallen, och det är naturligtvis icke så godt
att på stående fot draga sig till minnes, hur det var med dem —
att det hade kunnat vara möjligt, att de fallen tagits fram af
konstitutionsutskottet, att man i konstitutionsutskottet, menar jag,
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats-
rådaproto¬
kollen.
(Ports.)
N:o 50.
24
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. tullbom kunnat se efter, hur det förhållit sig i dylika fall förut. Ty nog
nint af1 stats- jT. ^ra orimligt att anmäla en regeringsledamot efter § 107,
rädsproto- därför att han gjort en sak, som regering efter regering år efter
kollen. år gjort precis på samma sätt. Mig förefaller det åtminstone icke
(Forts.) vara rättvist.
Beträffande de fall, som herr Jansson i Djurs åtra talade om,
från år 1906, ber jag få upplysa därom, att i det första fallet,
rörande de 19,000 kronor, som utbetalades för inköp af hus å eu
tomt i Vaxholm, förelåg visserligen ett beslut, som Kungl. Maj:t
både fattat förut, men saken här gäller icke annat än i hvad män
Kungl. Maj.-t har rätt att använda besparingarna eller icke, och
då håller jag före, att en regeringschef, som har den uppfattningen,
att man icke får använda besparingarna på det sättet, borde gått
in till Riksdagen och begäYt ersättning för de 19,000 kronor i stället
för att utbetala dem nitton dagar innan riksdagen sammanträdde.
Det ärendet var, det ber jag att få upplysa om, absolut icke af
brådskande art, hvarom hvem som helst af herrarne kan göra sig
underkunnig genom att studera handlingarna i landtförsvarsdeparte¬
mentet.
Beträffande det andra fallet, som rör anordnande af medel af
besparingar till eu skjutbana i Boden å 73,000 kronor och en
skjutbana i Västmanland å 43,000 kronor, var det ärendet inga¬
lunda heller af brådskande art. Det kunde mycket väl uppskjutits
till påföljande riksdag efter min uppfattning. Men jag frågar:
hvarför gick man icke till Riksdagen? Ty den gången var, i mot¬
sats till hvad nu är fallet, Riksdagen sittande, och då kunde Kungl.
Maj:t utan minsta svårighet genom att gå in med proposition till
Riksdagen begära att få af besparingarna använda dels de 73,000
kronor och dels de 43,000 kronor för det angifna ändamålet. Det
är detta förfaringssätt, som man borde ha följt efter min uppfattning.
Emellertid vill jag naturligtvis icke säga, att, därför att kon¬
stitutionsutskottet halkat förbi och icke brytt sig om en och annan
sak, som händt under föregående regeringar, konstitutionsutskottet
icke i alla fall kan säga: ja, men nu är vårt tålamod slut, nu
klämma vi till och anmäla eu statsrådsmecllem, som gjort det¬
samma, som visserligen andra gjort förut — anmäla honom för
det, som står omtaladt i § 107. Ja, det kunna herrarna göra, men
jag hemställer till Eder, huruvida det verkligen är riktigt rättvist
att göra det.
Herr Andersson i Skifarp: Herr talman! Såvidt jag kan
finna af de handlingar, som föreligga, har regeringen handlat på
samma sätt, som. föregående regeringar handlat, och jag förstår då
icke, hvarför Riksdagen i denna fråga skulle ställa sig på annat
sätt än den förut gjort vid liknande tillfällen. Jag tror, att då
Kungl. Maj:t fattade beslut redan den 28 november i detta ärende,
var det för att hindra eu åtgärd, som möjligen skulle kunna blifva
till skada för hela vårt försvarsväsen, i den händelse nämligen
köparen därute skulle få rättighet att bortarrendera vissa delar af
egendomen under ett år. Man kan tänka sig, att under sådana
25
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. in.
omständigheter, och då detta område ligger inom själfva fästnings- Ang. fullbor-
området, det kanske var nödvändigt att handla raskt. Nu kali d*d
man visserligen härvidlag säga ocli möjligen erkänna, att Kung! 9åd,pr*ota0
Maj:t gärna kunnat vänta med att utsluta det definitiva köpet och kollen.
kunnat underställa det Riksdagens pröfning, och kanske hade det (Forts.)
varit klokare af regeringen, om den handlat på ett sådant sätt.
Men när föregående regeringar handlat i strid med Riksdagens
skrifvelse 1841 genom att inköpa egendomar under pågående riks¬
dag, men nuvarande regering enligt medgifvande i nämnda skrif¬
velse gjort sådant inköp mellan riksdagarne, så tycker jag, att
man icke bör vidtaga en sådan åtgärd, som här föreslagits.
Herr talman, jag hemställer om bifall till det förslag, som
framställts af herr Jansson i Djursätra, nämligen att ärendet måtte
läggas till handlingarna.
Herr Branting: Herr talman! Jag ber att till hans excel¬
lens herr statsministern få framföra min tacksamhet för att han
tagit till orda på det sätt han gjort. Jag tror, att man därigenom
ytterligare fått en inblick af synnerligt stort värde i de regerings-
principer, som han vill tillämpa. Han framhöll, att enligt hans
uppfattning hade eu regeringschef i första hand att se till, hvad
som för landet var nyttigt, och i andra hand, om fallet låg på
gränsen till det konstitutionellt tillåtliga. Jag har velat upprepa
dessa ord, som jag antecknat och som jag tror äro nästan orda¬
grant återgifna, för den händelse herr statsministern skulle finna
dem något obekväma vid närmare granskning. Det är, synes mig,
en princip, som vittnar om eu ringaktning för den formella rätten,
som icke rätt väl står tillsammans med den ofta af herr stats¬
ministern åberopade eden att i alla afseenden värna om både
Konungens och Riksdagens rättigheter.
Det var för öfrigt en annan sak i herr statsministerns resone¬
mang, som synes mig vara af allra största intresse, nämligen den
besynnerliga vändning, hvarigenom han ville göra det här fram¬
ställda yrkandet till något helt annat än det går ut på. Här har
ingen människa begärt, att den del af § 107 skulle tillämpas, där
det talas om, att Konungen ville ur statsrådet och ifrån ämbetet
skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord. Hvad
som blifvit sagdt och yrkadt är, att den anmärkning, konstitutions¬
utskottet gjort om, att ett af statsråden icke iakttagit i detta fall
rikets sannskyldiga nytta, skulle af kammaren med gillande läggas
till handlingarna. I § 107 heter det: »— — age då utskottet att
sådant tillkännagifva för Riksdagen, hvilken, om den finner rikets
väl det kräfva, kan hos Konungen skriftligen anmäla sin önskan,
att han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet skilja den eller dem,
emot hvilka anmärkning blifvit gjord». Detta är sålunda eu senare
procedur, som skulle innebära en ytterligare skärpning af anmälan
— hvarom ju dock intet förslag här föreligger. Jag förstår icke,
huru herr statsministern under sådana förhållanden kunnat hålla
detta anförande från de utgångspunkter, som han haft.
N:o SO.
26
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Hans excellens lierr statsministern Lindman: Jag ber, herr
talman, att få taga till orda med anledning af detta sista yttrande.
Jag vet mycket val, att äfven utskottet funnit, att ärendet jämlikt
§ 107 regeringsformen skall lios Riksdagen anmälas. Men om
jag då läser denna § 107 för att se efter, hvarför en sådan an¬
mälan skall göras, så finner jag, att den skall göras, när utskottet
anser, »att statsrådets ledamöter samfälldt eller en eller flera af
dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med
oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete utöfvat.»
Låt mig stanna där; jag skall nöja mig med detta. Jag frågar
fortfarande och tillämpar detta på det anförande jag hade: kan
det vara rättvist att mot en regering, som gjort precis samma
sak, som — jag upprepar det — andra regeringar gjort förut, göra
en sådan anmälan? Om jag får hålla mig till detta, så är det
enligt min uppfattning det icke.
Beträffande mitt anförande i den delen, som herr Branting
riktade en anmärkning mot, så är det alldeles klart och tydligt
och framgår naturligtvis af hvad jag sagt, och den saken är för
öfrigt alldeles klar, att man skall se efter först, om åtgärden är
klok och nyttig och bra för landet. Jag håller fortfarande på, att
detta är det första måttet jag skall lägga på frågan. Den andra
frågan blir: har jag rätt, har jag konstitutionell befogenhet att
göra detta? Där får väl hvar och en erkänna, att det kan inträffa
sådana gränsfall, att man kan säga, att man har rätt att göra det,
men man kan vara tveksam, och då får man taga i öfvervägande,
om saken är så öfvervägande nyttig, att jag trots min tvekan
likväl bör företaga den. Ett sådant fall föreligger här. Ty här
måste vår tvekan vara ganska stor. Yi ansågo åtgärden nyttig
och bra. Men vi tvekade: skola vi vidtaga den eller skola vi af
fruktan för en anmärkning från konstitutionsutskottet underlåta
att göra det? Nu säger herr Branting: konstitutionsutskottet an¬
märker, och Riksdagen anmäler, och därför skall man vara för¬
siktig. Men jag frågar: Har man anledning att vara såoförsiktig
i detta fall, då det göres år efter år på samma sätt? Åtgärden,
som gifvit anledning till anmärkningen, är i öfverensstämmelse med
praxis, och det har påpekats af herr Berger, att detta är eu praxis,
som utbildat sig. Om då Riksdagen vill säga ifrån som herr Jans¬
son i Djursätra, att Riksdagen vill, att 1841 års bref skall hädan¬
efter tillämpas på annat sätt, eller säga, att den praxis, som hit¬
tills tillämpats, får icke vidare tillämpas, så ställer sig saken an¬
norlunda. Men att komma med en anmälan enligt § 107 mot ett
statsråd, som gjort detsamma som föregående statsråd gjort, anser
jag icke riktigt.
Herr vice talmannen: Herr talman! Jag befarar, att
herr statsministern gör ett betydande hopp just på det mest be¬
tydande stället i sin bevisning, då han säger och upprepar, att
detta fall är alldeles liknande sådana, som förekommit under före¬
gående regeringar, och det likväl ännu icke är uppvisadt ett enda
27
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. m.
fall, som förelegat fullt på samma sätt som detta. När lian upp- Ang fullbor-
lyser, att med dessa 19,000 kronor förhöll sig på det och det “
sättet, att med dessa utgifter å 73,000 kronor och 43,000 kronor ,-ådsproto-
förhöll sig på det och det sättet, får han kanske ursäkta, att jag kollen.
icke utan vidare kan böja mig för detta omdöme, då det här gäller (Forts.)
saker, om hvilka man kan ha olika uppfattning, därest man läser
och begrundar liandlingarne.
Hvad angår herr statsministerns tolkning af § 107, så vet
jag icke, om den afser att återigen bringa oss någon konstitu¬
tionell teori af ny beskaffenhet. Men eljest har det då alltid
genom en långvarig praxis inom kammaren noga skilts på de
tre olika formerna: att lägga en anmälan till handlingarna, att
lägga den med gillande till handlingarna och slutligen att, om
Riksdagen finner rikets väl det kräfva, hos Konungen skriftligen
anmäla sin önskan, att han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet
skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord. I
detta fall har endast yrkats, att punkten måtte med gillande läggas
till handlingarna. Orsakerna, hvarför icke det svårare yrkandet
gjorts, nämligen att Konungen måtte entlediga statsrådet Eliren-
svärd från hans befattning, äro två: den första orsaken är, att
man kan tveka, huruvida öfver hufvud på grund af en eller två
särskilda åtgärder, om de icke äro af alldeles extraordinär be¬
skaffenhet, denna paragraf skall tillämpas i den delen, och den
andra orsaken är, att om kammaren ginge in på en sådan anhållan
beträffande statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, så
kunde någon politisk betraktare möjligen e contrario komma att
sluta, att kammaren menat, att de andra statsråden icke borde
entledigas.
Herr Yennersten: Herr talman! Jag vill ett ögonblick
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk med anledning af de
ord, som herr Branting riktade mot mig för mitt sätt att bedöma
praxis. Jag antager, att den ärade talaren har samma uppfattning
som jag, det vill säga att vi utdöma praxis, om den varit dålig,
eljest' icke. Så har "jag gjort och så kommer jag att göra, och
jag anser det vara det enda riktiga sättet att behandla eu
sådan angelägenhet. Därför att jag en gång gillat en praxis, är
det icke sagdt, att jag alltid kommer att gorå det.
Vidare har den ärade talaren förebrått mig, såvida jag hörde
riktigt, att jag skulle tillhöra dem, som i vått och torrt följa den
nuvarande regeringen. Jag skall be att på det få svara herr
Branting, att jag följer den nuvarande regeringen just jämnt så
långt, jag finner det vara med rättvisa och billighet öfverens¬
stämmande, och ingen anmärkning vare sig från herr Brantings
eller någon annans sida skall hindra mig från att fortfarande göra
så, och jag skall söka så godt mitt förstånd tillåter tillämpa denna
princip gentemot hvilken regering, som än sitter.
Slutligen anmärkte herr Branting mot mig, att jag åberopat
den omständigheten såsom en maning till försiktighet vid denna
frågas bedömande, att konstitutionsutskottet stått deladt i två
Jf:o 50. 28 Onsdagen den 28 April, f. in.
Ang. fullbor- lita hälfter. Jag skulle sålunda ha tagit mig friheten anse, att
nin.d afsats ^essa ^0 herrar skulle vara ungefär likställda i fråga om kunskap,
nirådsproto-S~ duglighet och förstånd att bedöma saken. Måhända har jag miss-
kollen. tagit mig, men det är ännu ej bevisadt, att dessa 10 herrar, som
(Forts.) genom lotten kommit att stå i minoriteten, behandlat denna sak
på sådant sätt, att vi måste ogilla deras beteende. Här är ej
opportunt att taga Förstakammarherrarna i försvar; men jag
vill påminna herrarna om ett tillfälle, då en mycket aktad re¬
presentant på skånebänken, som nu ej mer tillhör kammaren,
fällde det yttrandet, att hvad man än må säga om Första Kam¬
maren, så ville han medgifva, att dess ledamöter vid ärendenas
beredning ådagalägga mycken duglighet. Jag vill nämna, att det
var representanten från Lund vid föregående riksdag. Under så¬
dana förhållanden synes det mig, att man kan med visst fog åbe¬
ropa, att konstitutionsutskottet stått deladt i två lika hälfter, så¬
som en maning till försiktighet vid frågans afgörande. Det är
endast denna sakliga synpukt, jag velat taga fram. Jag bestrider
på det bestämdaste, att jag härvidlag tagit annan hänsyn. Herr
sjöministern har nyligen antydt, att ärendet var, som jag förmodar,
af brådskande natur. Jag har ingen anledning betvifla, att denna
uppgift är med sanningen öfverensstämmande, och anhåller, herr
talman, att punkten utan vidare lägges till handlingarna.
Grefve Hamilton: Flen- talman! Herr statsministern yttrade
nyss, att han vid frågornas afgörande i första hand fäste afseende
vid, huruvida en åtgärd vore till gagn för landet eller icke och i
andra hand, huruvida regeringen hade rätt att företaga den eller
icke. Jag får då fråga: hvem skall bedöma, huruvida en handling
är gagnelig eller icke för landet? Jag förmodar, att, då regeringen
vidtager en åtgärd, regeringen ansett, att den är gagnelig. Men
måhända andra, bland dem kanske också Riksdagen, kunna ha
en annan uppfattning. Skulle herr statsministern fullfölja de
principer, han här uttalat, så skulle det kunna hända, att rege¬
ringen, då den ansåge en fråga gagnelig för landet, kunde regera
utan Riksdagen. Man har så ofta från högerhåll förebrått vänstern,
att den sökt hindra regeringen i dess arbete. Jag tror, efter hvad
vi hört i dag från regeringsbänken, att vänstern varit fullt be¬
rättigad till de åtgärder, som den vidtagit. Yänstern opponerade
sig, då det i en debatt i denna kammare gällde § 46 riksdags¬
ordningen, emot att få sin handlingsfrihet begränsad. Då
gällde det regeringens tolkning af eu grundlagsparagraf, som lade
hinder i vägen för Riksdagens handlingsfrihet, och i dag, mina
herrar, gäller det att opponera mot en tolkning af en riksdags-
skrifvelse, som möjligen skulle kunna inskränka eller stäcka Riks¬
dagens anslagsrätt.
Herr statsministern har i dag vädjat till oss, att vi icke skulle
lägga betänkandet med gillande till handlingarna. När han säger, att
detta vore alltför strängt, menar han väl, att det vore alltför strängt
mot sjöministern. Mina herrar, såvidt jag vet, ha vi redan an-
vändt denna stränghet mot sjöministern vid det beslut, som vi
20
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. m.
nyligen fattat, och (lå anser jag det icke vara så farligt, om vi Ang. fullbor-
göra det en gång till. Jag tror, att det är nödvändigt för Riks- ® åf^tats-
dagen att tydligt och klart tillkännagifva, att regeringen icke må rndsproto-
ingripa i Riksdagens rätt att bevilja anslag. kollen.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen propositioner på de därunder gjorda yrkandena, »
nämligen dels att kammaren måtte lägga till handlingarna ut¬
skottets ifrågavarande anmälan och dels att berörda anmälan matte
med gillande läggas till handlingarna; och fann herr talmannen
den senare propositionen hafva flertalets mening för sig. Emel¬
lertid äskades votering, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren med gillande lägger konstitu¬
tionsutskottets anmälan i punkten 2:o) af utskottets förevarande
memorial n:o 5 till handlingarna, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren lagt ifrågavarande anmälan till
handlingarna.
Voteringen utvisade 115 ja mot 98 nej; och hade kammaren
alltså beslutat att med gillande lägga ifrågavarande anmälan till
handlingarna.
Punicten 3:o).
Uti förevarande punkt hade utskottet funnit den i protokollet
öfver ecklesiastikärenden den 27 november 1908, n:o 61, omför-
mälda regeringsåtgärden vara af beskaffenhet att böra anmälas
hos Riksdagen.
Vid punkten hade .emellertid reservation afgifvits af herrar
Behm, Nyström, Säve, Östberg, Sjöholm, Uppström, von Mentor,
Hallin och Ewerlöf, som ansett den i punkten omförmälda re¬
geringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda
utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107
regeringsformen.
Sedan utskottets anmälan föredragits, yttrade:
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Ham¬
marskjöld: Herr talman, mina herrar! Den anmärkning, kon¬
stitutionsutskottet framställt mot mig, afser min åtgärd att vid
X:0 SO. 30 Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor- underdånig föredragning af ärendet angående nya universitets-
J"d 9arfa™at~ statuter tillstyrka Kungl. Maj:t att utsträcka univérsitetsprofesso-
mnÅd7proto-' rernas un der vi snings sky ldigh et, utan att vederbörande myndigheter
kollen. hörts öfver det förslag, jag då underställde Kungl. Maj:ts pröfning.
(Forts.) I denna fråga anhåller jag att få anföra följande.
I universitetsstatuterna af år 1876 stadgades, bland annat,
» att ordinarie professor skulle vara skyldig att utan särskild veder¬
gällning i sin vetenskap hålla offentlig föreläsning en timme fyra
(lagar i veckan. I samma statuter föreskrifves angående under¬
visningstidens längd följande: »Det akademiska läseåret räknas
från den 1 september och indelas i tvenne läseterminer: den ena,
eller höstterminen, från och med nämnde dag till den 15 decem¬
ber; den andra, eller vårterminen, från och med den 15 januari
till den 1 juni. Den öfriga tiden af året är ferier. Tre dagar före
och tre dagar efter påsk- och pingstdagen må ock föreläsningarna
inställas. Fritagne från offentliga föreläsningar äro dessutom de
fjorton första och de fjorton sista dagarne af hvardera läsetermi-
nen. Dessa dagar må till examina och andra akademiska göromål
uteslutande användas.» Genom kungl. kungörelsen af år 1891 er¬
höll slutet af sistnämnda stadgande följande ändrade lydelse: »De
fjorton första och de fjorton sista dagarna af hvardera läseter-
minen skola företrädesvis användas till examina, och må den
offentliga undervisningen under denna tid inställas, i den mån så¬
dant befinnes erforderligt för att bereda examinatorerna nödig tid
till examinas förrättande, eller då annan giltig anledning före¬
finnes». Att Kungl. Maj:t genom denna ändring i universitets-
statuterna verkligen afsåg undervisningstidens utsträckning till
< examensperioderna, torde vara uppenbart. I motsatt fall skulle
ändringen hafva varit fullkomligt meningslös. De faktiska för¬
hållandena blefvo emellertid af sistnämnda stadgande oberörda.
Professorerna anordnade sin undervisning så, som om 1891 års
kungörelse icke funnits till eller så, som om 1876 års bestämmelser
i berörda afseende fortfarande haft gällande kraft.
I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 8 maj 1902 anhöll Riksda-
gen, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes låta undersöka och ut¬
reda, huruvida icke, med hänsyn till nödvändigheten af studie¬
tidens begränsning, åtskilliga ändringar och tillägg i gällande be¬
stämmelser med afseende å undervisnings-, examens- och studie¬
väsendet vid universiteten samt karolinska institutet kunde vara
behöfliga, och att Kungl. Maj:t därefter ville vidtaga de åtgärder,
som i dessa afseenden kunde befinnas erforderliga och gagneligt.
Den i följd häraf tillsatta s. k. universitetsexamenskommittén har
i sitt betänkande fäst uppmärksrmheten å det af mig nyss nämnda
förhållandet, att den akademiska undervisningen i regel inställes
under de fjorton första och de fjorton sista dagarna af hvarje
lästermin samt att de studerande häraf föranledas att öfver höfvan
utsträcka sina ferier. »Då», heter det vidare i betänkandet, »kom¬
mittén härutinnan ser en viktig anledning till den långa studie¬
tiden vid de svenska universiteten, har kommittén ansett sådana
bestämmelser af nöden, att de studerande uppfordras att utnyttja
31
N:o .">0.
Onsdagen den 28 April, f. m.
(lot akademiska läsåret i dess helhet.» I följd häraf uteslöt kom¬
mittén i sitt förslag den bestämmelse, som handlar om undervis¬
ningens inställande under de fjorton första och de fjorton sista
dagarna af terminen. Åt den tanke, som låg till grund för detta
förslag, gaf kommittén ett positivt uttryck genom att föreslå en
bestämmelse af innehåll, att undervisning anordnad för de olika
examina skall under hela läsåret finnas att tillgå för de studerande.
»Detta stadgande», heter det i betänkandet, »tillmäter kommittén
synnerlig vikt, då kommittén är öfvertygad därom, att detsammas
tillämpning i den nu rådande uppfattningen skall åstadkomma ett
sådant omslag, att de studerande känna sig förpliktade att omedel¬
bart vid terminens början infinna sig vid universitetet för att
genast taga itu med studierna och, där ej särskilda förhållanden
föranleda undantag, fullfölja dem till terminens slut.»_ Emellertid
ansåg sig kommittén icke böra föreslå någon ökning i omfatt¬
ningen af professorernas undervisningsskyldighet. Denna skulle
enligt kommitténs förslag kunna utbredas öfver hela läsåret eller
koncentreras på vissa delar däraf. Sedan kommitténs betänkande
remitterats till vederbörande myndigheter, anförde den filosofiska
fakulteten i Uppsala i nu berörda afseende, att förslaget till om¬
reglering af professorernas tjänstgöringsskyldighet icke skulle leda
till den af sedda påföljden samt att dess förverkligande skulle vara
förenadt med påtagliga olägenheter och sannolikt medföra en be¬
tänklig desorganisation af universitetets arbete. Detta förslag,
som ju innebär såsom regel, att undervisningen skulle fortgå äfven
under de fjorton första och de fjorton sista dagarna af hvarje
termin, föranledde däremot icke någon erinran från filosofiska fakul¬
teten i Lund.
Det är anmärkningsvärdt, att utskottet icke med ett ord om¬
nämner detta förslag af universitetsexamenskommittén, som dock
klart framhåller behofvet af undervisningstidens utsträckning.
Då frågan nu ånyo förelåg, fann jag för egen del vid när¬
mare undersökning, att det syfte kommittén velat vinna, ^ och^ som
äfven jag ansåg högeligen behjärtansvärdt, icke kunde nas pa det
sätt, kommittén ifrågasatt. Då jag sålunda måste se mig om efter
andra utvägar att vinna nämnda mål, inställde sig själffallet d.en
tanken, huruvida ej det naturligaste sättet vore att bringa i till-
lämpning den i gällande bestämmelser fastslagna grundsatsen om
undervisningens utsträckning till examensperioderna. Jag frågade
mig då, huruvida en sådan anordning kunde befinnas obillig.
Härvid tog jag, såsom jag vid ett föregående tillfälle omnämnt, i
öfvervägande, bland annat, följande omständigheter. Flertalet af
de preliminära examina hade afskaffats, hvarigenom examensbördan
för den filosofiska fakultetens professorer väsentligen lindrats.
Examensväsende! hade förenklats, så att pröfningen i tre af fakul¬
teterna endast bestod i tentamina. Antalet obligatoriska ämnen
i de filosofiska examina hade afsevärdt reducerats, hvarigenom
examensgöromålen minskats. Den teologiska fakulteten hade be¬
friats från den tidsödande befattningen med lärarprofven och fler¬
talet öfriga ärenden rörande de allmänna läroverken. Vidare hade
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Ji:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats-
rådsprolo
kollen.
(Forts.)
32 Onsdagen den 28 April, f. in.
rätt att anställa vissa akademiska examina beviljats högskolorna i
Stockholm och Göteborg, en omständighet, som tvifvelsutan skulle
leda till lättnad af examensbördan inom den filosofiska och fram¬
för allt inom den juridiska fakulteten. Slutligen tog jag i betrak¬
tande, att universiteten helt nyligen erhållit en lönereglering, så
förmånlig, att professorerna skälfva, att döma af deras petita för
blott nagra ar sedan, icke tänkt sig möjligheten af en sådan.
Begynnelseaflönmgarna höjdes nämligen för ordinarie professor
från 0,000 kronor till 7,500 kronor, d. v. s. med 25 procent, och för
e. o. professor från 5,500 kronor till 7,500 kronor, d. v. s. med
36 procent eller, om det under de senare åren utgående extra
lönetillägget icke medräknas, från 4,500 kronor till 7,500, d. v. s.
med. 67 procent, därvid dock för vissa professorer en mindre
aflöningsförmån in natura indrogs. Jag tänkte mig, att, då stats¬
makterna, för beredande af löneförbättring åt andra statstjänare,
uppställt fordran på en ökad tjänstgöring, det icke kunde anses
obilligt, att samma fordran i någon mån ställdes på universitets-
professorerna. Bet var på grund af nu anförda omständigheter,
jag föreslog Kungl. Maj:t de af utskottet anmärkta bestämmelserna
angående undervisningens utsträckning till examensperioderna
samt professorernas undervisningsskyldighet. Hvad innebära nu
dessa bestämmelser? Jo, — och jag ber att särskilt få fästa
uppmärksamheten därå — att undervisningen skulle ökas för som¬
liga professorer med 32 timmar, för andra professorer med 16
timmar om året, jag betonar 16, högst H2 timmar om året, allt i
jämförelse med den undervisning, professorerna i regel bestrida,
ej i jämförelse med den undervisning, de enligt 1891 års bestäm¬
melser äro skyldig a att bestrida. Nu frågar jag: kan denna kam¬
mare— som förut fordrat, att statstjänare för erhållande af löneför¬
bättring skola prestera ett större mått af arbete — i saken göra ett
utlåtande, som med hänsyn till den motivering, hvarmed utskottet
beledsagat sin anmärkning, knappast kan fattas annat än som ett
ogillande af en åtgärd, hvarigenom universitetsprofessorerna ålagts
att undervisa 16 ä 32 timmar om året mera, än nu gemenligen
är fallet?
_ Nu har emellertid utskottet anmärkt, att ökningen i under-
visningsskyldigheten kommer att blifva så mycket mer betungande,
som den infaller å tider, då professorerna hafva att taga befatt¬
ning med en mångfald kräfvande göromål af skiftande natur.
Hvad utskottet sålunda anfört gäller för vissa professorer, för¬
andra åter icke. Men just därför, att jag förutsett detta, har jag
i den anmärkta stadgeparagrafen infört eu bestämmelse af innehåll,
att kanslern kan på förslag af vederbörande fakultet bestämma,
att professors föreläsningar skola på annat sätt fördelas, hvilket,
innebär, att professor kan under viss tid af läsåret helt eller del¬
vis befrias från undervisning, om han åtager sig motsvarande
större arbete under andra tider af året.
Benna bestämmelse, som bryter udden af nu berörda anmärk¬
ning, synes utskottet alldeles hafva förbisett.
Onsdagen den 28 April, 1'. in.
23
N:o .">0.
Nu kan emellertid invändas, att sådan professor skulle under
vissa delar af året komma att föreläsa mera än fyra timmar i
veckan, samt att i betraktande af den förberedelse, hvarje offentlig
föreläsning kräfver, detta vore för mycket begärdt. Men jag vill
då fästa uppmärksamheten å en annan bestämmelse i de nya sta¬
tuterna — hvilken jämväl synes hafva undgått utskottet — i hvil¬
ken bestämmelse det heter, att i stället för offentliga föreläsningar
kan träda annan däremot svarande undervisning, exempelvis se-
minarieöfningar eller undervisningskurser, d. v. s. just den under¬
visning, flertalet studerande bäst behöfva. I de nya statuterna be-
gäres icke mera än att professorerna utöfver den undervisning,
de nu bestrida, skola meddela 16 ä 32 timmar dylik kursunder¬
visning om året. Detta är allt.
Påståendet att en dylik anordning skulle bringa vetenskaplig¬
heten vid universiteten i fara kan jag icke finna vara berättigadt,
äfven om jag därvid ingalunda förbiser, att det vetenskapliga ar¬
betet kräfver mycken både tid och kraft.
Den undervisning, flertalet studerande framför allt behöfva, är,
som sagdt, dylik s. k. kursundervisning, naturligtvis i förening
med ett visst mått undervisning af mera vetenskaplig halt. Därför
föreskrifves ock i de nya examensstadgarna, att sådan kursunder¬
visning skall under hvarje läsår meddelas i hvarje examensämne.
För denna undervisning måste de studerande ^ flera fall erlägga
särskild afgift. Jag frågar nu kammaren: År det obilligt, att,
sedan universitetsprofessorernas löner på ett mycket förmånligt sätt
reglerats, de meddela ytterligare 16 ä 32 timmar sådan undervisning
om året gratis, så att de studerandes omkostnader för undervis¬
ningen i motsvarande grad minskas?
För min egen del har jag en mycket liflig förhoppning, att
hvarje sakkunnig, som lugnt och opartiskt bedömer denna fråga,
skall finna de angrepp, hvilka riktats mot mina nu berörda åt¬
göranden, obefogade, men jag ställer detta hopp mer till framtiden
än till den närvarande tiden, som missledts af lika energiska som
vilseledande framställningar i saken.
Nu yttrar emellertid utskottet, att utskottet icke ansett sig
böra göra något uttalande angående den sakliga innebörden af
Kungl. Maj:ts förevarande beslut. Dess anmärkning går ut därpå,
att beslutet fattats utan att vare sig kanslern för rikets universitet
eller vederbörande akademiska myndigheter erhållit tillbörligt till¬
fälle att därom yttra sig.
Med afseende härå vill jag anföra följande. 1888 års univer-
sitetsexamenskommitté upptog fråga om lämpligheten af den aka¬
demiska undervisningstidens förlängning och yttrade därvid, bland
annat, följande: »Kommittén har därför ansett, att, äfven om fram¬
deles under förändrade förhållanden, såsom om universitetet er¬
håller rikare tillgång på lärarkrafter och om en fastare ordning
för undervisnings-, studie- och examensväsendet genom en tids
vana och öfning kommer till stånd, förlängning af lästerminerna
kan blifva önskvärd, icke blott för filosofiska fakulteten, utan äfven
för universitetets öfriga fakulteter, sådan förlängning icke för när-
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 50. 3
Ang. fullbor¬
dad gransk-
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Ji:o 50.
34
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April, f. m.
varande bör ifrågasättas.» Ifrågavarande kommitté, som bestod
af idel universitetslärare, motsatte sig alltså icke tanken på, att
under de angifna förutsättningarna, en förlängning af undervis¬
ningstiden borde komma till stånd. Emellertid afstyrktes förslaget
härom för det dåvarande. Detta var år 1889. Såvidt jag kunnat
finna, hafva de myndigheter, till livilka kommitténs betänkande
remitterades, icke uttalat någon afvikande mening i förevarande
punkt. Emellertid ansåg sig Kungl. Maj:t kunna och böra genom
förut omnämnda kungörelse af år 1891 föreskrifva, att undervis¬
ningen skulle utsträckas öfver de förut undervisningsfria examens-
perioderna, med medgifvande för professorerna att under denna tid
inställa undervisningen, i den mån sådant erfordrades på grund
af examina eller andra giltiga skäl. Det är genom denna bestäm¬
melse, som, för att använda konstitutionsutskottets förut af mig
anförda ord, blef inför Kungl. Maj:t föredragen, »utan att vare
sig kanslern för rikets universitet eller vederbörande akademiska
myndigheter erhållit tillbörligt tillfälle att därom yttra sig», grund¬
satsen om utsträckning af undervisningstiden och professorernas
undervisningsskyldighet fastslagits. Äfven då blef det stort miss¬
nöje i de akademiska kretsarna, och frågan om anmälan hos kon¬
stitutionsutskottet togs upp, men det framhölls, att vederbörande
kommitté yttrat sig i frågan och att vederbörande myndigheter
beredts tillfälle att utlåta sig häröfver. Frågan om konstitutions¬
utskottets anmärkning förföll.
Så låg saken då.' Hur ligger saken nu? Jo, 1888 års univer-
sitetsexamenskommitté har uttalat sig för undervisningstidens för¬
längning under vissa angifna förutsättningar. Öfver denna kom¬
mittés betänkande hafva vederbörande myndigheter hörts. Genom
den förut omnämnda kungörelsen af år 1891 fastslogs grundsatsen
om undervisningstidens förlängning, ehuru denna grundsats i
praktiken ej tillämpats. 1899 års universitetskommitté afgaf ett
fullständigt förslag till universitetsstatuter, jämväl innehållande
bestämmelser om professorernas undervisningsskyldighet. Öfver
detta förslag hafva likaledes vederbörande myndigheter blifvit börda.
Och slutligen har, såsom jag redan omnämnt, 1902 års universitets-
examenskommitté utförligt yttrat sig angående behofvet af under¬
visningstidens utsträckning och omfattningen af professorernas
undervisningsskyldighet. Äfven detta förslag remitterades till kanslern
och öfriga vederbörande akademiska myndigheter. Och slutligen
hafva ju professorerna vid öfvergång på den nya lönestaten under¬
kastat'sig villkoret att åtaga sig mera utsträckt tjänstgöring.
Då alltså frågan om undervisningstidens längd under en följd
af år stått på dagordningen och upprepade gånger, äfven under
senare år, gjorts till föremål för yttranden såväl af universitets¬
kanslern som af de akademiska myndigheterna, synes mig den af
utskottet gjorda anmärkningen, att frågan rörande utsträckning af
professorernas föreläsnings- och undervisningsskyldighet blifvit
inför Kungl. Maj:t föredragen utan att vare sig universitetskanslern
eller vederbörande akademiska myndigheter erhållit tillbörligt till¬
fälle att därom yttra sig, sakna allt fog. Den tryckta utredning
Onsdagen den 28 April, f. m.
35
N:o 50.
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
i saken, som nyligen utgått från Uppsala universitet, innehåller Ang. fullbor-
också i sate ingenting, som icke förut var val bekant inom ecklesiastik- dad 9ransk-
departementet.
Då således frågan i dess allmänhet varit väl och länge för¬
beredd, synes utskottets anmärkning innebära, att de akademiska
myndigheterna ej blifvit hörda öfver just det förslag, jag under¬
ställde Kungl. Maj:ts pröfning. Gillar kammaren denna anmärk¬
ning, innebär detta, att Kungl. Maj:t i sitt beslut skulle antingen
hafva att utan ändring godtaga något af de förslag, myndigheterna
i ärendet framställt, eller ock, därest Kungl. Maj:t hade en annan
åsikt, vara nödgad att först höra myndigheterna öfver denna och
sålunda ånyo utremittera ärendet. Eu sådan uppfattning skulle
dock i tillämpningen leda till ett remitterande i oändlighet, ett
förhalande af ärendenas behandling och först och sist ett förla¬
mande af eu regerings initiativ.
Jag har för närvarande intet att tillägga.
Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Jag anhåller
att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för det svaromål, han här afgifvit, och som
nästan föreföll som ett svar på en interpellation, och det kan
icke heller förnekas, att de anmärkningar, som af konstitutions¬
utskottet framställas, på sätt och vis äro att jämföra med inter¬
pellationer. Yi ha genom det svaromål, som herr statsrådet nu af¬
gifvit, fått en ytterligare bekräftelse på, hvad herr statsrådet
yttrade under remissdebatten, då denna fråga förelåg, nämligen
att herr statsrådet icke ämnar slå till reträtt. Yi ha hört, att
herr statsrådet fortfarande vidhåller sin då uttalade åsikt, den
öfvertygelse, som föranledt herr statsrådet att utfärda de så
mycket omtvistade universitetsstatuterna. Här framställdes under
remissdebatten från sakkunnigt håll, af herrar Starbäck och Eden,
många anmärkningar mot dessa statuter, och det föreföll onek¬
ligen då, som om kammaren i allmänhet var af den meningen,
att dessa anmärkningar voro i mångt och mycket ganska befogade.
Det var just detta, som i främsta rummet föranledde konstitutions¬
utskottet att upptaga frågan till en närmare granskning och genom¬
gå den digra lunta rörande dessa ärenden, som från Kungl. Maj:t
erhölls. Att själfva frågan har varit länge och vidlyftigt förberedd,
därom vittnade de omfattande handlingarna, och det var sanner¬
ligen ett drygt arbete att gå igenom desamma för att särskildt
få kännedom om hvad som yttrats rörande de mest omtvistade
punkterna; men detta arbete kröntes tyvärr icke med framgång och
man kunde inte finna någon vidare utredning rörande lämpligheten
att, på sätt Kungl. Maj:t bestämt, utsträcka undervisningsskyldig-
heten för professorerna under examens p e r i o de™ a. Herr statsrådet
har visserligen anfört, att denna åtgärd skulle grunda sig på ett
uttalande från år 1888, som medförde de förändrade bestäm¬
melserna af år 1891, och hvilka nu så utvecklats, att kanslern be-
röfvats rättigheten att fullständigt befria från föreläsningsskyldig¬
heten under examensperioderna och att denna rättighet inskränkts
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Ports.)
36 Onsdagen den 28 April, f. m.
till endast två timmar i veckan, livilket för åtskilliga af professo¬
rerna med den dryga examensskyldighet, som åligger dem, ansetts
vara synnerligen olämpligt. Herr statsrådet kar framhållit, att
det icke är sagdt, att de nödvändigt skola hålla föreläsningar,
utan att de hafva frihet att fullgöra denna sin undervisnings-
skyldighet på annat sätt. Men jag undrar, om det verkligen skulle
vara ett praktiskt tillvägagående, ifall en professor som hållit före¬
läsningar under hela terminen just under dessa veckor skulle
kasta om och förändra undervisningssättet. Jag tror för min del
icke, att detta vore till gagn för undervisningen.
Jag vill visserligen icke och har ej heller konstitutionsutskottet
ansett sig böra alltför mycket ingå på de sakliga förhållan¬
dena, men jag kan icke undgå att något göra detta, då herr stats¬
rådet så vidlyftigt uppehållit sig just vid denna sida af frågan.
Jag kan icke annat än ytterligare påpeka, hvad som under remiss¬
debatten framhölls och som äfven af konstitutionsutskottet fram¬
hållits, att olägenheten för professorerna att få denna föreläsnings¬
skyldighet bibehållen under examensperioderna, då så många andra
göromål åligga dem, är mycket stor. Det kan nog icke förnekas, att
här kan föreligga en fara för vetenskapligheten.
Man har velat jämföra våra professorers föreläsningsskyldig¬
het med föreläsningsskyldigheten, som åligger professorer i andra
länder, och därvid räknat ut att denna skyldighet hos oss skulle
vara mindre än annorstädes, särskildt i Tyskland. Utan att
på något sätt vilja underskatta vetenskapligheten i den tyska under¬
visningen framhåiler likväl kommitterade, att det vid undervisningen i
Tyskland förekommer en mängd föreläsningar i form af kurser,
som äro mera mekaniska än undervisningen i allmänhet är vid
våra universitet. Detta kommittéutlåtande visar just, hurusom
utredningen i frågan har kommit efteråt, efter sedan universitets-
statuterna blifvit af Kung! Maj:t utfärdade. Det har också visat
sig nödvändigt, då en framställning från universitetsmyndighe-
terna gjordes till Kung! Maj:t i denna sak, för Kungl. Maj:t att
suspendera just denna bestämmelse i statuterna för innevarande
år, ehuruväl, som jag nyss nämnde, statsrådet själf vid remissdebatten
yttrade, att detta icke finge betraktas som reträtt, utan endast som
ett uppskof. Det är på grund häraf, sedan denna skrifvelse remit¬
terats till kanslersämbetet, som denna nya kommittéutredning till¬
kommit, hvaraf det tyckes ovedersägligt framgå, att många och stora
olägenheter måste blifva en följd af statuternas ändrade bestäm¬
melser. Herr statsrådet har för sin del framhållit, att han ej till¬
mäter detta kommittéutlåtande någon vidare betydelse, och att
kommittén därmed icke har bevisat någonting, och således torde
det finnas alla utsikter för, att de nya universitets statuterna allt
framgent komma att i föreliggande form bli gällande.
Herr statsrådet har framhållit, att det vore omöjligt för Kungl.
Maj:t att så strängt följa 10 § regeringsformen, att Kungl. Maj:t icke
kunde få vidtaga ändringar i ett förslag, därför att just den ändringen
icke varit underställd vederbörandes yttrande. Ja, jag medger,
att 10 § måste, liksom våra grundlagar i allmänhet, tolkas icke
Onsdagen den 28 April, f. m. 37
blott efter bokstafven utan äfven med förstånd. Det kan ju bända
i många fall, att Kungl. Maj:t kan i framkomna förslag vidtaga
ändringar, om Indika Kungl. Maj:t icke behöfver höra vederbörande,
då de afse obetydligheter, men denna bestämmelse har åtminstone
icke från universitetshåll uppfattats som en obetydlighet. Det har
tvärtom uppfattats som en hufvudfråga i dessa statuter, och det är
då icke underligt, att vederbörande funnit sig förbigångna, då de
ej fått yttra sig om denna sak. Det är visserligen sant, att man
ej kan förutsätta annat än att herr ecklesiastikministern måste
sitta inne med den allra största kännedom såväl om undervis¬
ningen vid våra universitet som om dennas vetenskapliga värde.
Jag är den siste, som härom vill uttala några tvifvelsmål, men
icke desto mindre vågar jag dock påstå, att nog bör också kanslern
för rikets universitet, nog böra också professorerna vid våra uni¬
versitet hafva någon praktisk erfarenhet i dessa frågor, som det
kunnat vara af nytta för herr statsrådet att ha tagit del utaf,
innan ett beslut som detta fastställdes. Jag tror verkligen, att det
skulle vara för framtiden ganska betänkligt, om Kungl. Maj:t på
detta sätt på administrativ väg utfärdade stadgar och bestämmelser
utan att de blifvit underkastade sakkunnig pröfning. Det är detta
förhållande som föranledt konstitutionsutskottet att särskildt fiista
sig vid föreliggande fråga, isynnerhet som dessa bestämmelser,
som införts i universitetsstatuterna, ej förefalla att vara gagneliga
för vetenskapen, och då de ej heller torde kunna befordra det
ändamål, herr statsrådet därmed tyckes afse, nämligen ett för¬
kortande af studietiden, synas de ej ens vara af gagn för lärjungarne.
Utskottet har därför funnit anledning att inkomma till Riksdagen
med sin anmälan, att det ansett, att statsrådet bort här följa 10 §
och äfven i denna del underställa statuterna sakkunniges pröfning,
innan desamma af Kungl. Maj:t utfärdades.
Här har nyss framhållits betydelsen af § 107. Hans excellens
herr statsministern har velat gifva den tolkningen åt konstitutions¬
utskottets anmälningar efter denna §, att med desamma uteslutande
skulle afses, att de anmälda statsråden borde skiljas från sina
ämbeten. Det har emellertid många gånger förekommit, att an¬
mälningar i samma form som denna gjorts till Riksdagen, men
däremot hafva de som bekant nästan aldrig föranledt, att Riks¬
dagen beslutit att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om veder¬
börande statsråds afskedande. Det kan måhända förefalla att vara
en brist i vår statsförfattning, att konstitutionsutskottet ej har
något annat sätt att göra erinringar än just genom att åberopa
denna § 107, men det har blifvit en praxis — ett ord som i våra
dagar så mycket åberopas •— att just begagna denna § 107 såsom
enda medlet att för Kungl. Maj:t kunna få påpeka Riksdagens
mening beträffande en viss frågas behandling och sålunda påpeka
när Riksdagen anser, att rättelse härvidlag borde ske. Detta har
varit praxis under många gångna år, och jag tror, att det också
varit till stort gagn, ty det har mer än eu gång inträffat, att, just
därför att konstitutionsutskottet i denna form påpekat ett miss¬
bruk, en felaktig uppfattning kanhända, Kungl. Maj:t verkligen
N:o 50.
Ant), fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
N:o 50.
38
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
tagit saken i betraktande och att rättelse skett. Detta har skett
många gånger, och vi kunna ju hysa den förhoppningen, att äfven
vår nuvarande regering, hur stor ringaktning den än må hysa för
Andra Kammaren, dock skall kunna draga någon nyttig lärdom
af de påpekanden, som från konstitutionsutskottet göras, förutsatt
nämligen att Andra Kammaren på det sättet visar sig gilla konsti¬
tutionsutskottets anmälningar, att den lägger desamma med gillande
till handlingarna.
Som vi ej funnit universitetsstatuterna, i den form de nu fått,
lyckligt affattade, hafva vi ansett, att det skulle varit önskvärdt,
att herr statsrådet, innan desamma utfärdades, verkligen inhämtat
fullt sakkunniga personers omdömen i frågan. Om han också ej
ansett sig kunna rätta sig efter dem, hade det dock förefunnits
en ledning, och då hade han kunnat känna sig än mer stolt öfver
den fullkomliga själfständighet, som han intagit gentemot alla
öfriga representanter för universitetsbildningen, och som herr stats¬
rådet säkerligen kommer att äfven för framtiden intaga, då vi ju
i de ord, som nyss yttrades, finna en bekräftelse på de ord, som
fälldes af herr ecklesiastikministern under remissdebatten: »Jag
slår icke till reträtt».
Då jag sålunda framhållit den af sikt, som konstitutionsutskottet
haft med sin anmälan i denna fråga, torde det för herr talmannen
och kammarens öfriga ledamöter vara tydligt, att det yrkande,
till hvilket jag vill komma, är det, att kammaren måtte med gil¬
lande lägga denna utskottets anmälan till handlingarna.
Herr von Schéele: Herr talan, mina herrar! Jag anhåller
att få till protokollet antecknadt, att det är på grund af an¬
märkningens uttryckligen angifna rent formella beskaffenhet, som
jag icke reserverat mig mot densamma. Det heter nämligen på
sid. 14, att utskottet icke anser sig böra göra något uttalande
rörande den sakliga innebörden af Kungl. Maj:ts förevarande be¬
slut. Äfven jag har funnit anmärkningsvärd^ att icke enligt § 10
regeringsformen de akademiska myndigheterna blifvit tillbörligen
hörda före de nya statuternas utfärdande. I sista punkten på den
nyss anförda sidan göres med bestämdhet gällande just detta, att
ifrågavarande myndigheter icke erhållit tillbörligt tillfälle att yttra
sig i saken; och hvad därmed förstås framgår af punkt 3 på samma
sida, ofvanifrån räknadt, där det heter, att yttrande enligt utskot¬
tets mening skall inhämtas, i den mån sakens beskaffenhet gör
sådant erforderligt. Att det här varit erforderligt, tror jag, att
frågans följande behandling, sedan statuterna blifvit utfärdade,
ovedersägligt bevisar.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, hemställer
jag, att punkten i fråga måtte läggas till handlingarna.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag skulle kun¬
nat inskränka mig till att instämma med den siste ärade talaren
i det yrkande, som han framställt, nämligen att punkten skulle
39
N:o 50.
Onsdagen den 38 April, f. in.
läggas till handlingarna, moll då jag nu nu fatt ordet, skall jag
dock be att få säga några ord i frågan. ning af släts¬
öm. det nu endast gällde den formella fragan skulle jag saga, rådsprolo-
att det är möjligt, att utskottet i den delen bär rätt, kanske all- kollen.
deles bestämdt rätt. Men det är alldeles naturligt, att nar ut- (Forts.)
skottet för sin anmärkning endast håller sig till att vederbörande
statsråd icke infordrat yttrande från det ena eller andra hållet,
som statsrådet enligt angifven paragraf skulle vant skyldig till,
så är det väl ändå detta resultat, som denna regeringshandling
ledt till, som i själfva verket är föremål för anmärkningen. Hvad
är det då för resultat, som regeringshandlingen ledt till.' Jo, så-
vidt jag kan förstå, är det det, att dessa professorer fått sig^pa-
la<>'d en större arbetsbörda än de förut hade. Hå har jag fragat
img: kan denna arbetsbörda vara så stor, att Andra Kammaren
bär skulle kunna gå in på ett sådant yrkande som att denna
punkt skulle med gillande läggas till handlingarna, da man endast
håller sig till själfva denna sakfråga? Jag för mm del kan inte
vara med om ett sådant yrkande, ty om man ser efter, huru vi
reglerat lönerna för än det ena än det andra ämbetsverket, så har
man ju vid hvarje tillfälle ålagt ämbetsmannakåren en längie ar-
betstid och en tyngre arbetsbörda i och med de nya löneförmåner,
som beviljats, än hvad förut ägt rum. Hetta har såsom ett villkor
intagits vid hvarje lönestat. _ , 10 ...
I fjol blef det lönereglering äfven för denna kar, men datore-
föll det helt naturligt, att man vid denna lönestats uppgörande
icke skulle fästa något villkor beträffande arbetstiden; men jag
är alldeles viss om, att om det villkor, som denna regermgshand-
ling uppställt, funnits fogadt till lönestaten, och om någon da yrkat,
att det skulle utgå, så skulle det icke blifvit många raster i denna
kammare till förmån för en sådan lönereglering. Om man vill
uppvisa, hvilken tjänstgöringsskyldighet, som åligger statens tjän¬
stemän i allmänhet, och ser efter hvilken frihetstid, _ hyilka ferier
de äga disponera under året, och om man jämför nu ifrågavarande
kår med dessa andra ämbetsmannakårer, torde man ej kunna upp¬
visa ett enda fall, där det råder fyra månaders ledighet om aret,
som för närvarande fallet är med akademilärarne. Ja, jag tror,
knappast, att det står till att uppleta några sådana fall. Och nu
skulle verkligen Andra Kammaren gå med på en anmärkning, dart or
att universitetslärarne inom ramen af dessa åtta månader tätt en nå¬
got större arbetsbörda eller något större föreläsningsskyldighet an
förut! Om denna ökade skyldighet sträckte sig utöfver dessa åtta
månaders tjänstgöring, då kunde det kanske vara något att tala
om, men nu är det ju alldeles icke fråga om det.
Ja" kan för min del icke se, att det är taget något sa våld¬
samt steg med afseende på arbetsbördan. Nu är det val möjligt,
att detta arbete är af en ofantligt svår beskaffenhet, men hvarje
professor har ju kompetens och skicklighet att hålla föreläsningar,
och jag tager för gifvet, att, om den förste ärade talaren, som yr¬
kade bifall till, att detta skulle med gillande läggas till handlik
>’:o 50.
40
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
gärna valt professorsbanan, han nog icke skulle dragit sig för att
hålla en eller annan föreläsning mera.
Jag tror, att hvarje professor är såväl kompetent som villig
att halla en eller annan föreläsning mera, och detta visar sig ju
också däraf, att de då och då äfven under sina ferier hålla före¬
läsningar.
Jag kan för min del icke finna, att Andra Kammaren skulle
gorå klokt i att med godkännande af anmärkningen förklara, att
den anser, att professorerna äro så upptagna af sin tjänst, att det
icke gar för sig att pålägga dem denna lilla utsträckning i arbete
utöfver deras förutvarande åligganden. Jag kan icke finna, att
kammaren skulle göra klokt i att gilla anmärkningen, då man
därmed skulle förklara, att ökade löner det ha professorna fått,
men de behöfva icke uträtta det minsta mera, än de voro skyldiga
att göra före löneförhöjningen. Jag tror, att det arbete, som på¬
lagts professorerna, icke är värre än det, som pålagts öfriga lön¬
tagare, hvilka fått löneförhöjning under de senare åren.
Friherre Bonde: _ Herr talman, mina herrar! Det var med
tillfredsställelse som jag vid början af herr Carl Perssons anfö¬
rande med glädje hörde, att han instämde med herr von Schéele,
som ^ i utskottet deltagit i beslutet om anmärkningen. Han delar
alltså den uppfattningen, att anmärkningen var befogad, d. v. s.
eller, rättare sagdt, vederbörande departements¬
chef här icke iakttagit 10:de paragrafens bestämmelse. Det är
just det, som konstitutionsutskottet velat framhålla som innebörd
anmärkningen, och konstitutionsutskottet har ju därför mycket
försiktigt yttrat, att det icke velat ingå på någon vidare saklig
pröfning af själfva frågan. Att jag däremot i mitt föregående an¬
förande delvis ingått på en granskning af regeringsbeslutets sak¬
liga innebörd har uteslutande framkallats af det svar, som af herr
statsrådet afgafs.
Emellertid fann jag mig föranlåten att med anledning af herr
Carl Perssons yttrande ännu en gång begära ordet.
Jag finner det mycket naturligt, att herr Gall Persson med
vanlig statsutskottssynpunkt på förhållandet skall finna det full¬
komligt riktigt, att för en viss högre lön skall fordras ett visst
större arbete, och att man således, när nu universitetslärarnes lö¬
ner blifvit höjda,, också måste begära ett ökadt arbete af dem,
liksom att lian föreställer sig att detta arbete, som professorerna
utföra, hufvudsakligen skall bestå af föreläsningsarbete och dylikt.
Men det förvånar mig mera, att herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet såsom högste vårdare af vetenskapen i
vårt land äfven uppfattar professorernas arbete på så sätt eller
såsom vanligt dagsverke och att man således kan fordra ett för¬
nöjdt timarbete, därför att lönen blifvit ökad. Jag tror likväl att
det är ett stort misstag att så uppfatta det vetenskapliga arbetet,
att det skulle kunna jämföras med vanligt på så sätt beräknadt
dagsverke. Jag tror, att det arbete som universitetslärarne verk¬
ligen måste underkasta sig, ifall de på ett värdigt sätt vilja sköta
Onsdagen den 28 April, f. m.
41
N:<> 50.
sina befattningar såsom vetenskapens målsmän, icke kan räknas An#. fullbor¬
dad yransk-
efter timme och betalas med timpenning, och att deras arbete ej
kan jämföras med andra ämbetsmäns, för livilka man ju kan be¬
stämma en viss tids arbete på ämbetsrummet. Det vetenskapliga
arbetet ställer stora fordringar på sina utöfvare men krafvel' också
för dem större frihet, ifall det skall kunna med fördel utföras,
och vi få ej förglömma att vi uti vårt land hafva många universi¬
tetslärare, som äro prydnader på det vetenskapliga området och
som göra det svenska namnet heder.
Jag tror verkligen icke heller, att en eller annan timme mera
under examensperioden skulle på något sätt underlätta studierna
för lärjungarna vid universitet, hvilket jag ju redan har framhållit.
Och då det alltså hvarken kan vara gagneligt för vetenskapen
eller för lärjungarna, tror jag, att den åtgärd, hvarom här är fråga,
varit oklok, hvilket också synes mig ganska tydligt bestyrkt i det
kommittébetänkande, som är afsedt att öfverlämnas till Kungl.
Maj:t, och det vore förvisso glädjande, ifall detsamma i någon mån
kunde inverka på ecklesiastikministerns som det förefaller mig
alltför stora karaktärsfasthet.
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen■
(Forts.)
Herr Edén: Herr talman, mina herrar! Jag uppträder syn¬
nerligen ogärna i denna fråga, dels därför, att jag redan förut en
gång blifvit tvungen att taga till orda i densamma och dels där¬
för, att detta är en viss grannlagenhetssak för mig, som ju skulle
kunna anses vara part i målet, när frågan nu blifvit förd öfver
till det konstitutionella området. Men en del synpunkter, som
här blifvit framhållna, äro dock af den beskaffenhet, att jag icke
kan underlåta att i någon mån söka bemöta dem, ehuru jag på
förhand säger, att jag på nyss anförda skäl, nämligen af grann-
lagenhetsskäl, och endast på dessa, icke har att göra något
yrkande.
Jag tillåter mig i alla händelser att en smula belysa, hvad
här anförts just i den konstitutionella frågan, så till vida, som
man från statsrådsbänken sökt göra gällande, att frågan verkligen
skulle ha varit underkastad en sådan behandling, att det icke
funnits skäl att på nytt remittera densamma till universiteten för
yttrande.
Herr statsrådet utgick därvid ingalunda från de kommittébe-
tänkanden eller andra yttranden, som under dessa sista årtionden
ha förelegat, utan från ett yttrande af år 1888, ett yttrande, som
för länge sedan har varit alldeles lagdt åsido i de akademiska
myndigheternas och andra myndigheters öfverläggningar om frå¬
gan och som ingen människa vid universiteten och — jag förmodar
det — icke heller i Kungl. Maj:ts kansli intill denna dag haft an¬
ledning att betrakta som uppslaget till hvad som nu har skett,
Jag tror för min del, att detta gamla yttrande från 1888 får skju¬
tas alldeles åsido. Det har aldrig kommit fram igen, hvarken
under 1890-talet eller 1900-talet och ingen har tänkt på, att det
skulle vara ett aktuellt förslag. I så fall kan herr statsrådet vara
N:o 50.
42
Onsdagen, den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
öfvertygad om, att det skulle på det lifiigaste och bestämdaste ha
blifvit bemött från universitetens sida.
Vidare nämnde herr statsrådet 1891 års kungliga bref, som
införde vissa förändringar i den dåvarande paragraf 115, och herr
statsrådet tyckes nu vilja göra gällande, att detta kungliga bref
icke blifvit af universiteten följ dt, samt att statsrådet endast upp¬
tagit den tanke, som där blifvit framställd, och som då — an¬
märker statsrådet — icke kom att föranleda till någon konstitu¬
tionsutskottets åtgärd.
Med afseende å denna sak ber jag först att få anmärka, att
1891 års kungliga bref är af helt annan innebörd än den bestäm¬
melse, som nu blifvit i de nya statuterna insatt. Detta kungliga
bref erkänner uttryckligen, att de mycket omtalade examensperio-
derna, som de förr kallades, fortfarande skulle »företrädesvis an¬
vändas till examina», och man utgick således från att hufvudan-
vändningen af dessa veckor fortfarande skulle förblifva densamma.
Man tillät vidare, att den offentliga undervisningen finge inställas
i den mån sådant var erforderligt »för examinas förrättande» eller
af »annan giltig anledning». Man har genom en sådan formule¬
ring — såvidt jag förstår — just från dåvarande departements¬
chefens sida velat säga, att man åt universiteten öfverlät att till-
lämpa den önskan om undervisningens utsträckning till examens-
perioderna, som otvifvelaktigt blifvit uttryckt i det kungliga
brefvet, i den mån det af universiteten befunnes möjligt. Nu
befanns detta i stort sedt icke möjligt. Jag vågar påstå, att herr
statsrådet icke har något skäl att misstro universitetslärarnes goda
vilja i denna punkt, lika litet som i någon annan. Men universi¬
teten funno det verkligen, af en mängd skäl, som det blefve för
vidlyftigt att här framlägga, i regel icke möjligt att tillämpa någon
utsträckning i föreläsningsskyldigheten under examensperioderna,
och någon sådan blef i följd häraf icke genomförd. Och det,
mina herrar, torde vara anledningen till, att detta 1891 års kung¬
liga bref icke heller föranledde någon konstitutionell anmärkning,
och att man icke brydde sig om att draga fram den sidan af sa¬
ken. Kungl. Maj:t lät tyst passera, att det kungliga brefvet icke
ledde till någon af sevärd förändring; det fanns då ej anledning
att upptaga frågan om- dess konstitutionella berättigande.
Sedan har man på 1890-talet och äfven under början af 1900-
talet upprepade gånger haft frågan om nya universitetsstatuter
under behandling, men herr statsrådet har icke kunnat påvisa, att
vid något enda af dessa fall någon som helst bestämmelse, som
kan i minsta mån vara grundläggande för den nu införda, varit
å bane.
Herr statsrådet gör visserligen gällande, att det skulle finnas
ett visst sammanhang mellan de nu införda föreskrifterna och
universitetsexamenskommitténs betänkande, där det starkt fram-
hålles önskvärdheten — eller, om man så vill, nödvändigheten —
af att undervisning vid universiteten funnes att tillgå under hela
läsåret. Men herr statsrådet borde då äfven hafva med samma
styrka betonat, att just denna kommitté uttryckligen sade ifrån,
43
N:o 50.
Onsdagen don 28 Api'il, f. in.
att den icke ville höja totalsumman af professorernas föreläsnings- “Ang- futtbor-
timmar. Och den gjorde det säkerligen pa göda grundel, om ^ “ å^atata-
livilka, som jag förmodar, herr statsrådet kan få upplysning af r^Sproto-
den dåvarande universitetsexamenskommitténs ordförande, som kollen.
nu sitter i Kungl. Maj:ts regering. Att kommittén intog denna (Forts.)
ståndpunkt föranleddes väl efter allt att döma däraf att den icke
ansåg det för det vetenskapliga arbetet och undervisningen nyttigt
att utöka föreläsningstimmarnas totalsumma, I hvarje fall vågar
jag fortfarande häfda, att från denna kommittés betänkande icke
något som helst uppslag kan vara att finna till hvad som nu
blifvit stipuleradt.
Under sådana förhållanden måste slutsatsen blifva, att fragan
om den utsträckta föreläsningsskyldighet, som nu inkommit i sta¬
tuterna, var fullkomligt oberedd från universitetens synpunkt.
Hålla vi oss således till den formella sidan af saken, är ärendet
icke vederbörligen beredt.
Nu har herr statsrådet invändt, att det är orimligt, om man
skall hålla på och remittera utan all ända, så snart Kungl. Maj:t
vill göra någon ändring i ett framlagdt förslag. Het kan ju ej
heller vara tal om att yrka på något sådant. _ Men i det fall, att
det framlagda nya förslaget är af så konstitutiv betydelse, att det
på det allra kraftigaste ingriper i en stor andlig arbetsgren i lan¬
det — och ett sådant fall föreligger här — då blir förhållandet
ett annat. Detta förslag är, såvidt jag kan förstå, i grunden lika
betydelsefullt som den förändring, som infördes exempelvis i
universitetens styrelse, och den förändringen remitterades till ytt¬
rande. Det är därför, att denna punkt om undervisningsskyldig-
hetens utsträckning är en af de allra viktigaste i de nya statu¬
terna, som jag anser att det varit skäl att remittera densamma
till de akademiska myndigheterna.
Man ledes därmed in på den sida af saken, som äfven här
blifvit berörd, nämligen hvad man kallat realitetsfrågan.. Jag skall
icke alls upptaga den till behandling på det sätt, att jag försva¬
rar universitetens ståndpunkt eller angriper herr statsrådets. Jag
skall endast göra klart, att de siffror, som han här rör sig med,
och de jämförelser, som han anställer med andra löneregleringar,
äro vilseledande, när det gäller att bedöma en fråga som denna.
Herr statsrådet har framhållit, att andra statens tjänsteman¬
nakårer, som fått sina löner reglerade, fått åtaga sig ökadt arbete,
och herr Persson i Stallerhult har äfven fäst sig vid den sidan
af saken, en omständighet, som icke kan förvåna med den stora
erfarenhet och det stora intresse som herr Persson i Stallerhult
ägnat åt löneregleringsfrågor. Men det torde väl ändå vara skäl
att se efter, om det här är möjligt att handla på samma sätt, som
t. ex. i ett ämbetsverk, där man helt enkelt lägger till en timme
om dagen eller kanske mera, när vederbörande fa mera betaldt.
Här ligger hela saken annorlunda. Här är, mina herrar,
egentligen icke fråga om, huruvida universitetsprofessorerna skola
få mera arbete. Uti den utredning, som framlagts af Uppsala
universitet, hafva vi försökt att så mycket vi förmatt klargöra
N:o SO.
44
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April, f. m.
detta. Arbete finnes det fullt upp redan nu, ty det är icke så
lyckligt som herr Persson i Stallerhult förmenade, att universi-
tetsprofessorema kafva 4 manaders fritid om året. Jäg känner
egentligen icke någon fritid för vetenskapsmän. Jag tror, att jag
kar rätt, då jag säger, kvad jag känner ock många andra känna
med mig, när ferierna börja, nämligen att det då gäller att hålla
sig inne uti sin vetenskap, att använda dessa ferier till att in¬
hämta allt det vi pa grund af trägen tjänstgöring under terminen
icke förmatt följa med. Det torde icke lyckas att försöka göra
gällande, att universitetsprofessorer få njuta af ferierna på samma
sätt som skolpojkar, utan de måste använda dem till ett ytterst
sträf samt arbete, till vetenskapliga studier ock vetenskaplig pro¬
duktion. Båda dessa saker äro fullkomligt oumbärliga äfven för
undervisningen, ty den vetenskapsman, hvikens arbete af detta
slag allt för mycket inkräktas, den som icke kar möjlighet att
ägna tillbörlig tid åt rent vetenskapliga studier ock sjelfständig
produktion, kan förtorkar förr eller senare också såsom lärare.
Detta gör, att man icke kan på samma sätt pålägga universi-
tetsmän 16 ä 32 timmars ökad föreläsningsskyldighet som man
lägger på en. tjänsteman i ett departement en timme om dagen.
Skillnaden blir icke den, att professorerna få mera att göra —
jag skulle för min del vara frestad att säga, att de icke hinna
få mera att göra — utan den ligger däruti, att ytterligare eu del
af deras arbete flyttas från det vetenskapliga, själfständiga pro¬
ducerande området till direkta förberedelser för undervisningen.
Det kan då icke vara för mycket begärdt, att universitetets måls¬
män i fråga om lämpligheten ock önskvärdheten af en sådan
öfverflyttning af arbete från ett till ett annat område få tillfälle
att yttra sig om, huruvida de anse densamma för vetenskapen
ock undervisningen lycklig eller icke. Detta har emellertid icke skett.
Herr statsrådet betonade, att det endast gäller 16 ä 32 tim¬
mar, observera om året, sade herr statsrådet. Detta obs.! tyckes
vara en genklang af eu tidningsuppsats, där alldeles samma obs.!
förekommer — men det kan väl knappast framkalla mer än en
något förvånad uppmärksamhet, ty icke kan man väl kos denna
kammare förutsätta sådan okunnighet om akademiska förhållan¬
den, att dess medlemmar skulle kunnat tänka sig, att Kung!.
Maj:t skulle velat tillägga 16 ä 32 timmar i månaden. Dessa 16
ä 32 timmar »om året» äro sannerligen tillräckliga, ja mer än till¬
räckliga. Såsom redan blifvit framhållet, gäller det icke, hvad
herr statsrådet i remissdebatten _ uttryckte så, att universitets¬
lärarna skola »afsätta dessa 2 timmar i veckan till att meddela
någon sorts undervisning», utan det gäller hela det förberedande
arbete, som ligger bakom hvarje föreläsning. Detta arbete är af
den art, att det icke kan utföras utan att man därmed i allra
högsta grad kommer att inkräkta på ferierna, som man för uni¬
versitetets och undervisningens egen skull behöfver använda veten¬
skapligt och produktivt.
Till sist har herr statsrådet velat göra gällande, att det icke
vore så farligt med dessa nya timmar, emedan det icke vore sagdt,
45
N:o 50.
Onsdagen don 28 April, f. m.
att de skulle användas till föreläsningar, De kunna äfven an- Ang. fall hor-
vändas till annan undervisning, och lierr statsrådet rörde sig bär-
vidlag rätt mycket med begreppet »enkla kurser», livilka icke
skulle taga så lång tid. Häremot vill jag endast invända, att det kollen.
väl ändå icke torde vara herr statsrådets mening, att man under (Forts.)
dessa perioder i början och slutet af hvarje termin skall hålla
dylika preliminära kurser och använda den öfriga delen af termi¬
nen till andra kurser. Det torde icke gå för sig att på detta sätt
dela upp undervisningen, utan det måste vara enhetlighet däri.
Yill herr statsrådet däremot leda det därhän, att en dylik elemen¬
tär kurs blir hufvudformen för den akademiska undervisningen
under hela året, då möter detta icke något hinder ur arbetsbör¬
dans synpunkt. Men jag tillåter mig framhålla, att den sortens
undervisning, om den blefve regel, skulle kunna leda till veten¬
skapens fullständiga död vid de svenska universiteten. Det går
icke för sig att utan vidare jämställa våra förhållanden med för¬
hållandena i Tyskland, där man har ett fyratiotal universitet och
kan hålla sådana enkla kurser, som upprepas år efter år, därför
att eu student, som följt en sådan kurs på ett ställe, byter om
och far nästa semester till ett annat ställe för att därstädes del¬
taga uti en annan kurs och annan undervisning. Yi hafva icke
sådana förhållanden här. Skola vi kunna lämna våra lärjungar
en sådan undervisning, genom hvilken de vinna någon inblick i
den vetenskap de studera, en sådan undervisning, som fostrar
dem till själfständigt vetenskapligt arbete — och detta är lmfvud-
saken, icke inhämtande af preliminära kunskaper — da maste vi
vid våra svenska universitet öfvervägande hålla kurserna åtmin¬
stone i någon mån vetenskapliga, fastän vi ju försöka kompro¬
missa för att få dem så litet vidlyftiga och detaljerade som möjligt,
Yi måste också så mycket som möjligt omväxla i valet af ämnen.
Men därmed är det också klart, att förberedelserna måste blifva
så dryga, som jag förut sagt.
Med hvad jag nu anfört hoppas jag hafva visat, att realitets-
frågan om undervishingens utsträckning icke kan lösas på det sätt
som herr Persson i Stallerhult antydt, genom att hänvisa till ett
villkor för universitetens lönereglering. Frågan bör betraktas icke
ur synpunkten af Kung! Maj:ts och Riksdagens makt att uppställa
ett sådant villkor, utan ur synpunkten af den nytta eller skada
det skulle göra för det stora kulturarbete universiteten utföra i
detta land. Jag hoppas hafva visat, att tillräckliga skäl legat bak¬
om universitetens försök att bringa Kungl. Maj:t på andra tankar,
och att denna fråga verkligen bort remitteras till universitetens
yttrande.
När slutligen herr statsrådet i sitt anförande, som ju för öf-
rigt var sakligt hållet, tillät sig tala om, att från visst håll kom¬
mit »lika energiska som vilseledande framställningar»_ i saken,
skall jag härtill endast be att få anmärka, att tills vidare icke
något framkommit, vare sig uti pressen eller pa annat sätt, som
visat, att universitetens utredning är vilseledande. Men däremot
har herr statsrådet själf vid ett tillfälle i denna kammare tillåtit
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
46 Onsdagen den 28 April, f. m.
sig lämna en framställning om tyska universitetsförhållanden,
hvilken, såvidt jag förstår, icke förtjänar ett mildare omdöme,
än hvad som ligger i det ordet. Herr statsrådet förklarade likaså,
att utredningen från Uppsala universitet icke i sak innehållit nå¬
gonting, som icke förut var kändt inom departementet. Genom
Uppsala universitets utredning har emellertid till full evidens be¬
visats, att de allra flesta tyska universitetslärare i regel arbeta
ungefär 6 månader om året eller något mera. Herr statsrådet
uttalade däremot i remissdebatten, och det var hufvudgrunden
för hans ståndpunkt, att professorerna i Tyskland arbetade 9 må¬
nader med ett par kortare ferier. Jag frågar då: hur kan det
vara möjligt, att herr statsrådet kände till hvad vi framdragit och
ändå afgaf detta yttrande?
Slutligen nämnde herr statsrådet, att han hoppades, att de
sakkunniga om icke nu så dock längre fram skulle gifva honom
rätt uti den åtgärd, han vidtagit. Härtill vill jag säga, att det är
rätt smärtsamt, att hittills icke någon sakkunnig gifvit herr stats¬
rådet rätt. Ty herr statsrådet lärer icke kunna begära, att vi, efter
hvad som nu passerat, skola förutsätta, att verklig sakkunskap
varit till finnandes uti ecklesiastikdepartementet.
Häruti instämde herrar Wullig. Koll, Kjellberg och StarläcJc.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Det
vill synas mig, som om vi kommit in på en politik, som icke kan
betraktas såsom fullt sund. Ty så snart en talare här i kamma¬
ren begär ordet, kunna kammarens ledamöter på förhand veta, i
hvilken riktning hans anförande kommer att gå. Det är, synes
det mig, icke uteslutande fråga om Riksdagens värdighet och grund¬
lagens bud, utan att skydda regeringen eller kanske tvärtom.
1841 års riksdagsskrifvelse visar, att Riksdagen då stod enig om
att värna om Eiksdagens rätt och grundlagens bud. Herr stats¬
rådet söker nu mot de anmärkningar, som riktas mot honom,
försvara sig icke genom åberopande af grundlagens stadgande,
utan genom en hänvisning till, att sådant förekommit förut och
att andra statsråd gjort på samma sätt före honom. Detta kan
icke vara fullt betryggande och alldeles icke att rekommendera.
Hvad beträffar min vän herr Carl Perssons i Stallerhult an¬
förande, vill jag säga i likhet med honom, att jag icke rätt för¬
står att bedöma, om det resultat regeringen kommit till i före¬
varande fråga är lyckligt, men jag påstår, att den frågan, huru¬
vida regeringen kommit till ett lyckligt resultat eller icke, hör
egentligen icke hit, utan frågan gäller, om den väg regeringen
gått är grundlagsenlig. Jag hemställer, huruvida herrarne skulle
vara nöjda med, om t. ex. regeringen en vacker dag företog sig
att på egen hand anslå erforderliga medel för exempelvis ett visst
ändamål under fjärde hufvudtiteln. Icke kunna vi därför säga,
att resultatet däraf skulle blifvit ett annat än om Riksdagen fått
tillfälle att bedöma frågan. Det kan ju hända, att resultatet
blifvit detsamma i båda fallen, men jag tror icke ändå, att herrarne
skulle känna sig tillfredställda med ett dylikt förfaringssätt. Det
Onsdagen den 28 April, f. m. 47 N:o 50.
synes mig, som om regeringen börjat basera sina handlingar på Ang. fullior-
den politiken, att den blott ser efter, hyilket resultat den vill £ad 9™”*^
komma till, och sedan, om detta tillyägagående icke befinnes vara Jdsproio-*
riktigt, söker skydda sig med, att det funnits statsråd, som förut kollen.
gjort på samma sätt, och därför icke tänker på hvad grundlagen (Forts.)
bjuder. Enligt min uppfattning ha de, hvilka yrka på, att me¬
morialet med gillande skall läggas till handlingarna, fullt fog för
detta sitt yrkande; och jag ber därför att få förena mig med dem.
Herr Gustafsson i Mjölby: Herr talman! År 1907 fattade
Andrakammarhalfvan i konstitutionsutskottet och därefter Andra
Kammaren ett beslut att med ogillande lägga en liknande an¬
märkning till handlingarna. Det kan därför synas egendomligt,
att friherre Bonde, som vid ärendets behandling i kammaren in¬
stämde, i dag intager en annan ställning än då. Visserligen var
regeringen år 1906 en annan än nu, men det är mig synnerligen
motbjudande att däri tänka mig en anledning till denna förändrade
ståndpunkt. Jag kan icke heller förstå annat än att här icke kan
föreligga någon anmärkning i sak, utan endast formellt.
Äfven om det kunde hafva varit önskligt, att regeringen handlat
något annorlunda rent formellt sedt, synes mig likväl regeringens
förfarande i detta fall icke vara af beskaffenhet att det bort för¬
anleda en anmälan enligt 107 § regeringsformen.
På grund af dessa skäl, herr talman, tillåter jag mig yrka, att
ärendet lägges till handlingarna.
Friherre Bonde: Jag vore den siste ärade talaren synner¬
ligen tacksam, om han något närmare ville precisera sin anmärk¬
ning mot mig, att jag skulle hafva yrkat, att en af konstitutions¬
utskottet år 1907 framställd anmärkning skulle med ogillande
läggas till handlingarna i en fråga liknande denna. Jag vet ej,
hvilken fråga som härmed afses, och vore därför — för att kunna
bemöta densamma — tacksam, om talaren ville närmare precisera
beskyllningen^
Herr Gustafsson i Mjölby: Den fråga jag här afsett är
undervisningsplanen för realskolorna. Det hade från Första-
kammarhåll — om jag så får uttrycka mig — inom konstitutions¬
utskottet framhållits, att eforalstyrelserna därvid bort få höras,
hvilket icke varit fallet.
Herr vice talmannen: Herr talman! Det är ganska natur¬
ligt, att friherre Bonde icke kunde erinra sig, hvad frågan gällde.
Den gällde emellertid undervisningsplanen för realskolorna. Efter
en uttömmande debatt, däri det fullständigt uppvisats, att någon
som helst nödvändighet icke fanns att i det fallet inhämta ytter¬
ligare upplysningar utöfver dem, som den föredragande departe¬
mentschefen hade inhämtat, lade denna kammare anmärkningen
med ogillande till handlingarna.
?i:o 50.
48
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April, f. m.
Det är ju alldeles uppenbart, att det icke går an att, därför
att kammaren en gång har lagt en beskyllning om öfverträdelse
af § 10 regeringsformen med ogillande till handlingarna, säga, att
det är alldeles tydligt, att det nu förevarande ärendet är analogt.
Utskottet har uttryckligen sagt i sitt utlåtande, att § 10 regerings¬
formen visst icke får fattas strikt formalistiskt, så att man skulle
kunna säga, att, så snart en myndighet, som kunde hörts i ett
ärende, icke blifvit hörd, ett fel borde anses föreligga. Tvärtom
bör man för hvart ärende undersöka, huruvida i detsamma i an¬
seende till dess beskaffenhet yttranden af ämbetsmyndigheter ut¬
öfver hvad som skett bort infordras. Nu kom kammaren vid det
af den ärade talaren, som bragte frågan på tal, afsedda tillfället
till den uppfattningen, att i det fallet alldeles ingen anmärkning
fanns att gorå mot att ytterligare upplysningar ej blifvit infordrade.
I det nu förevarande fallet däremot må det väl för hvar och en, som
vill se saken klart och opartiskt, vara alldeles uppenbart, att upp¬
lysningar borde ha infordrats, då det ju är tydligt, att nödig sak¬
kunskap ingalunda funnits hos den föredragande departements¬
chefen.
Jag anhåller således att få påpeka, att den nu mot slutet af
debatten gjorda framställningen af herr Gustafsson alls icke är
sådan, att kammaren bör fästa något som helst afseende vid den¬
samma.
Jag ber till slut att få instämma i det yrkande, som blifvit
gjordt af friherre Bonde.
Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. I öfverens¬
stämmelse med de därunder gjorda yrkandena framställde herr
talmannen propositioner, dels att utskottets ifrågavarande anmälan
skulle läggas till handlingarna, dels att berörda anmälan skulle
med gillande läggas till handlingarna; och förklarade herr tal¬
mannen sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad, men som votering begärdes, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren med gillande lägger konstitu¬
tionsutskottets anmälan i punkten 3:o) af utskottets förevarande
utlåtande n:o 5 till handlingarna, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har kammaren lagt ifrågavarande anmälan till
handlingarna.
Omröstningen utföll med 121 ja mot 97 nej, hvadan kammaren
beslutat att med gillande lägga utskottets ifrågavarande anmälan
till handlingarna.
Onsdagen den 28 April, f. m. 49 N:o 50.
Härefter lämnades ordet på begäran till Ang. fula»>-
dad grann te
Herr Söderbergh i Karlshamn, som yttrade: Herr talman! ,nn9 af
Nu skall jag anhålla att få yttra några ord i anledning af den T kollen.'
anmärkning, som förekommer i herr Staaffs reservation under (p0rts.)
mom. B) l:o) och som afhandla!- ett ärende, däri regeringen
ansetts ha åsidosatt en af Riksdagen bestämdt uttalad åsikt och
önskan.
Det är frågan om beviljande af fribiljetter å statens järn¬
vägar åt rikets biskopar. Memorialet innehåller visserligen en
fullständig redogörelse i ämnet, men jag skall dock tillåta mig att
här referera det hufvudsakliga däraf.
Frågans förhistoria är följande. Genom ett kungl. bref i sept.
1882 bemyndigades styrelsen för statens järnvägstrafik att i vissa
bestämdt uppräknade fall meddela fribiljetter för resor å statens
järnvägar i den utsträckning, som styrelsen fann lämplig. Isamma
kung! bref bestämdes också, att om fråga uppkomme att utdela
fribiljetter i andra fall, skulle civilministern besluta därom efter
anmiilan af trafikstyrelsen.
Med stöd af detta bemyndigande utfärdade järnvägsstyrelsen
den 31 december 1884 ett fri biljettsreglemente för de svenska
statsbanorna. Detta har i hufvudsak varit gällande, ända tills det
nuvarande i mars månad förra året blef beslutadt.
Nu gjordes först ett uttalande af 1887 års statsrevisorer om
■önskvärdheten däraf, att beviljandet af fribiljetter å statsbanorna
i möjligaste mån inskränktes. Ett liknande uttalande gjordes där¬
efter af 1902 års statsrevisorer, hvilka förklarade sig dela den af
1887 års revisorer uttalade uppfattningen om behöfligheten af en
inskränkning i fråga om beviljandet af fribiljetter och framhöllo
önskvärdheten af att gällande bestämmelser i ämnet underkastades
en genomgripande omarbetning i sådant syfte.
Öfver denna revisorernas framställning hördes järnvägsstyrel¬
sen, och styrelsen meddelade då, att den hade under behandling
eu omarbetning af fribiljettreglementet.
Riksdagen aflät den 16 maj 1903 till Kungl. Maj:t en skrif¬
velse i ämnet och framhöll, att Riksdagen i likhet med revisorerna
ansåg, att en inskränkning i beviljandet af fribiljetter borde, i
den mån sådant kunde ske, åvägabringas, och att en omarbetning
borde äga rum af fribiljettreglementet; hvarjämte Riksdagen an¬
höll, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke
grunderna för utfärdande af fribiljetter borde underkastas en om¬
arbetning i det syfte, Riksdagen sålunda angifvit.
Sedermera afgaf järnvägsstyrelsen på anfordran åtskilliga ut¬
låtanden i ämnet, hvaribland ett af den 27 februari 1905 med ett
fullständigt förslag till ordnande af frågan och till fribiljettsregle-
mente för resor å statens järnvägar.
Medan detta ärende ännu var beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning, inkom en skrifvelse till Kungl. Maj:t den 4 mars 1908,
undertecknad af ärkebiskop Ekman och biskop Billing, däri de
för egen del och som ombud för öfriga biskopar anhöllo, att
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 50. 4
N:o 50.
50
Onsdagen den 28 April, f. in.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
hvarje biskop matte få resa fritt å statens järnvägar inom sitt
stifts område, äfvensom att samma förmån måtte beviljas ärke¬
biskopen för tjänsteresor till utlandet, kvilka företogos å statens
järnvägar mellan Stockholm och fäderneslandets gräns.
I denna biskoparnas skrifvelse anföres bland annat, att för¬
månen af fria resor skulle hafva olika ekonomiskt värde för de
särskilda biskoparna, minst för biskopen i Lunds stift, störst för
biskoparna i Norrland.
Nu förhåller det sig emellertid som bekant på det sättet, att
tva af rikets stift, nämligen Kalmar och Visby, icke hafva några
statsbanor, så att i fråga om biskoparna i dessa stift lär svår¬
ligen kunna talas om något ekonomiskt värde alls i före¬
varande fall.
Vidare åberopade biskoparna, att det ålåge dem att förrätta
visitationer i stiftens kyrkoförsamlingar och att såsom eforer be¬
söka allmänna läroverken. Dessa tjänsteåligganden åsamkade bi¬
skoparna en del kostnader, och billigheten kräfde, att de erhölle
någon lindring i dessa, i all synnerhet som deras aflönings-
förmåner i allmänhet vore så knappt tillmätta, att det endast med
svårighet läte sig göra att med dem bestrida nödiga lefnadskost-
nader och i någon mån motsvara de anspråk, som från olika håll
ställdes på biskoparna.
Öfver biskoparnas framställning hördes kungl. järnvägsstyrel¬
sen. och järnvägsstyrelsen afstyrkte bifall till biskoparnas fram¬
ställning i såväl ena som andra afseendet. Styrelsen förmenade,
att de ämbetsförrättningar, som ålåge biskoparne att utföra, vore
alldeles främmande för statens järnvägars verksamhet, och att
ingen anledning förelåge att påkalla statens järnvägars medverkan
till beredande af ersättning för desamma. Om sådan ansåges böra
utgå, så syntes det böra ske på det sättet, att biskoparna erhölle
rese- och traktamentsersättning vid tjänsteresor af ifrågavarande
slag. Ett bifall till biskoparnas framställning skulle dessutom
leda därtill, att åtskilliga andra statens funktionärer med samma
fog kunde anse sig till samma förmån lika berättigade som bi¬
skoparna.
Ärendet förekom inför Kungl. Maj:t den 20 mars 1908, och
på hemställan af civilministern beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga
järnvägsstyrelsen att utfärda fribiljetter för bland andra biskoparna
i stiften för resor å de inom stiftet befintliga statsbanelinjer,
äfvensom i förekommande fall å sådana statsbanelinjer, som, ehuru
belägna utom stiftet, likväl förmedla järnvägsförbindelsen mellan
olika delar däraf.
Alla statsråden voro emellertid icke af samma mening. Ut¬
rikesministern Trolle samt statsråden Hederstierna, Koos och
Swartz tillstyrkte, att Kungl. Maj:t måtte afslå framställningen i
dess helhet, hvaremot statsministern samt statsråden Albert
Petersson, Hammarskjöld, grefve Ehrensvärd och Malm instämde
med föredragande departementschefen.
Nu har ju Riksdagen, som förut nämnts, uttryckligen uttalat
sig för en begränsning af fribiljettsrätten. Men detta oaktadt och
Onsdagen den 28 April, f. in.
51
N:o 50.
trots afstyrkande af kungl. järnvägsstyrelsen, den enda myndig- Ang. fullbor-
het, som hörts i ärendet, har nu Kungl. Maj:t medgifvit fribil- afsats-
jetter på en framställning, som icke innehåller något fullgiltigt Msproto-
skal för eu sådan förmån, och till befattningshafvare, som i all- kollen.
mänhet anses vara bland de i ekonomiskt afseende mest gynnade (Forts.)
Det är väl i alla fall så, att den för biskoparna bestämda af-
löningen liksom för tjänstemän i allmänhet afser att utgöra fullt
vederlag för de uppdrag, som äro med tjänsten förenade. Ett be¬
viljande af fribiljetter i detta fall för biskoparna skulle alltså ut¬
göra en slags lönefyllnad. Men icke kan man väl i all rimlighets
namn begära, att statens järnvägar skola släppa till en sådan
lönefyllnad, huru ringa än densamma är till beloppet! Ty det är
visserligen sant, att denna fråga är i ekonomiskt afseende af
ringa betydelse. Men den är af eu principiell innebörd och kan
till sina konsekvenser blifva betänklig nog. Då biskoparna fatt
fribiljetter å statens järnvägar, torde det finnas en mängd andra
statstjänare, som med ännu större fog kunna framställa anspråk
på en sådan förmån. Och hvar vill regeringen sätta gränsen?
Att icke mindre än fyra af de tio statsråden, som deltagit i
ärendets handläggning, icke funnit framställningen förtjäna bifall,
är lika påfallande som förklarligt!
Herr talman! Reservanterna tillåta sig förmena, att hand¬
läggningen af detta regeringsärende bär den rena godtycklighetens
stämpel, och att anledning till anmälan mot vederbörande de¬
partementschef med fullt fog förefinnes. _
Något yrkande är jag naturligen ej i stånd att framställa.
Vidare anförde:
Herr Ericsson i Vallsta: Herr talman! Som kammaren
behagade finna af föreliggande memorial, finnes det å säd. 26 och
27 en punkt, som handlar om utnämningen af marinöfverintendent.
Vid läsningen af statsrådsprotokollet har utskottet icke kunnat
undgå att lägga märke till att vederbörande departementschef ej
fäst vederbörligt afseende vid hvad Riksdagen uttalat i denna
fråga.
Som lierrarne erinra sig, inkom till fjolårets Riksdag en kungl.
proposition rörande omorganisation af marinförvaltningen. Det
förslag, som då förelåg, hade varit underkastadt behandling af
tillkallade sakkunnige, nämligen ledamöterna från Första Kam¬
maren herrar Björlin och Taube och från Andra Kammaren herrar
Carl Persson och Jacob Larsson. Det af regeringen framlagda
förslaget öfverensstämde i hufvudsak med hvad dessa sakkunnige
uttalat. Då frågan remitterats till statsutskottet, anslöt det sig
väsentligen till det framlagda förslaget, men i åtskilliga punkter
ansåg sig dock utskottet höra göra erinringar. Jag skall be att
få läsa upp en sådan. Den lyder sålunda:
»I sitt utlåtande anföra de sakkunniga ifråga om organisationen
af intendentsafdelningen, att de antoge, att därest handhafcandet
N:o 50.
52
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April, f. m.
inom marinförvaltningen af ärendena rörande intendenturväsendet sa
ordnades, som af dem föreslagits, chefskapet för nämnda afdelning
komme att uppdragas åt en genom utbildning och föregående verksam¬
het med intendenturgöromålen såväl i land som ombord å fartyg ftält
förtrogen person, hvilken således kunde vara väl skickad att bära an¬
svaret för denna viktiga förvaltningsgren.
Då det med hänsyn till den till ämnade omläggningen af intenden-
denturpersonalens verksamhet synes vara af största vikt, att ledningen
anförtros åt en för ändamålet fullt lämplig person, har utskottet velat
tillkännagifva sin anslutning till den af de sakkunniga sålunda ut¬
talade åsikten.»
Detta uttalande gjorde Riksdagen till sitt i sin skrifvelse till
Kung! Maj.-t angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte liufvudtitel.
När Riksdagen gjort detta uttalande, synes det mig, som om
ciet vore gifvet, att herr statsrådet ocli chefen för sjöförsvarsde¬
partementet borde beaktat detta vid utnämnande af marinöfver-
intendent, men det förefaller, som om han icke gjort det. Till
marinöfverintendent utnämndes nämligen kommendörkaptenen af
l:a graden H. F. Lindberg, om hvilken jag hört sägas, att han är
en utmärkt duglig officer, men icke sysslat med intendenturgöro-
mål annat än i egenskap af fartygschef.
Om det nu varit så, att det icke funnits någon annan lämplig
person, kunde utnämningen både ha förklarats och försvarats!
Men jag tror icke, att så var förhållandet; jag har tvärtom fått
upplysning om, att det fanns en person, som genom sin föregå¬
ende verksamhet, hade visat sig vara fullt lämplig och fullt kompe¬
tent till befattningen. Då synes det mig, att föredragande de¬
partementschefen bort beakta* hvad Riksdagen tydligt uttalat och
markerat i denna fråga. Då jag hade denna mening, var det klart
att jag inom konstitutionsutskottet gjorde yrkande om, att anmärk¬
ning skulle göras enligt paragraf 107 regeringsformen. Men då
detta mitt yrkande icke har vunnit majoritet inom utskottet, så
hafva vi, som ansett att anmärkning bort göras, icke haft någon
annan utväg än att reservationsvis bringa frågan till Riksdagens
kännedom.
Innan jag slutar, skall jag be att få fästa kammarens upp¬
märksamhet på, att i går utdelades här i kammaren en kung!
proposition n:o 219, däri Kung! Maj:t återtager en framställning,
som lian gjort i statsverkspropositionen, angående anslag till
marinintendenturkåren. Kung], Maj:t bebådade nämligen i stats¬
verkspropositionen, att han skulle framlägga förslag till omorgani¬
sation af denna kår, därvid han förslagsvis begärde ett anslag på
omkring 300,000 kronor, om jag minnes rätt, för detta ändamål.
I går mottogo vi, som sagdt, en kung! proposition, däri detta
förslag återtages, och motiveras detta därmed, att förslaget varit
remitteradt till åtskilliga myndigheter för yttrande, samt att ytt¬
randen afgifvits af vissa myndigheter, men att marinförvaltningen
och marinöfverintendenten icke hade inkommit med sådana ytt¬
randen. På grund häraf har regeringen ansett sig nu icke kunna
Onsdagen den 28 April, f. m. 53
komma in till Riksdagen med något förslag i ämnet. Om man
ville vara elak, skulle man kunna uttala den förmodan, att detta
bär berott på att den nye marinöfverintendenten icke varit fullt
så inne i dessa ämnen, som lian borde hafva varit; ty hade han
varit det, är det ju möjligt att han kunnat hinna med att afgifva
det begärda yttrandet. Nu vill jag emellertid icke vara elak och
skall därför icke uttala någon sådan förmodan.
Herr talman, jag har naturligtvis icke något yrkande att göra,
när majoriteten inom utskottet icke delat min mening.
Herr Beckman: Herr talman, mina herrar! Ibland de uti
reservationen upptagna punkter finnes det ett par, Indika, i fall
den förseglade sedelns lotteri gått i en annan riktning, skulle för¬
vandlats från att vara endast punkter i en reservation till att vara
af utskottet framställda anmärkningar. Det är en af dessa punkter,
som jag skall be att med några ord få beröra; det är det s. k.
Hedesundamålet.
Redan vid remissdebatten med anledning af statsverkspropo¬
sitionen tillät jag mig göra en erinran i afseende å detta mål,
hvithet vållat stor oro ute i landet. Hedesunda kommun hade
beslutat, att åt ett nykterhetsförbund, som inom denna kommun
hade sitt verksamhetsområde, bevilja ett anslag, ett mycket ringa
anslag, endast 100 kronor; detta beslut hade sedan blifvit öfver-
klagadt och upphäfdes af Konungens befallningshafvande på den
grund endast, att beslutet icke af såg en sådan kommunens gemen¬
samma ordnings- och hushållningsangelägenhet, som tillhörde kom¬
munalstämmans handläggning, hvarför Hedesunda kommun så¬
lunda öfverskridit sin befogenhet. Öfver detta Konungens befall-
ningshafvandes utslag anfördes besvär. Dessa besvär föredrogos
den 21 augusti 1908 inför eu tillförordnad regering, bestående af
statsråden Albert Petersson, Hammarskjöld, grefve Ehrensvärd
och dåvarande statsrådet Roos; och fann regeringen icke anled¬
ning att göra någon ändring i Konungens befallningshafvandes
utslag.
Härmed uppstod alltså den frågan: är det verkligen så att
kommunala anslag till nykterhetsföreningar icke vidare kunna an¬
ses lagliga? Det är gifvet, att en sådan fråga skulle väcka mycket
stor oro, liksom själfva målets handläggning väckte pinsam upp¬
märksamhet. Det finnes ju öfverallt i hela vårt land tusenden och
åter tusenden medborgare, som på det mest oegennyttiga sätt
offra sitt arbete för att bekämpa hvad man alltjämt med rätta
kallar Sveriges farligaste fiende, nämligen rusdryckerna. Dessa
personer tillhöra merendels de fattigare lagren inom samhället;
de ha icke stora penningmedel att offra utöfver sin arbetskraft,
sitt intresse och sitt brinnande nit. De ha ondt om pengar och
ändå händer det ofta — jag kan säga i regel — att de taga af det
lilla de ha för att nedlägga på detta arbete. Men, när det all¬
deles icke räcker till, vända de sig till kommunerna och anhålla
om deras bidrag. Och sådana bidrag ha, som vi veta, i stor ut¬
sträckning beviljats. Det äi icke så synnerligen stora belopp i
Nso 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
N:o 50.
54
Onsdagen, den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
och för sig i hvarje kommun, men om man lägger dem samman-
blir det rätt betydliga summor.
Detta förhållande bär ju vittne om kommunernas uppfattning
om sin rätt att själfva bestämma i en fråga sådan som denna.
Ännu mera uppseendeväckande blef emellertid Kung! Maj:ts
utslag därigenom att Kungl. Maj:t af år 1908 syntes komma i strid
med Kungl. Maj:t af år 1903. År 1903 förekom nämligen i Torps
kommun i Yästernorrlands län ett mål af i hufvudsak likartad
beskaffenhet. Torps kommun gaf ett anslag åt en, visserligen af
kommunalstämman tillsatt, kommitté för nykterhetsverksamhetens
bedrifvande. Beslutet härom öfverklagades hos Konungens befall¬
ningshafvande, som upphäfde detsamma. Men när besvär anfördes
hos Kungl. Maj:t fann Kungl. Maj:t Konungens befallningshafvan-
des beslut icke vara lagligen grundad!, utan godkände det ur¬
sprungliga kommunalstämm obeslutet.
När man således erfor den oro Kungl. Maj:ts beslut i Hede-
sundamålet väckte, och det därjämte spordes, att landet började
undra, om detta var en alldeles ny politik på nykterhetsfrågans
område, på hvilken Kungl. Maj:t af 1908 slagit in, var det helt
naturligt, att den regeringsvänliga pressen skulle skynda till bi¬
stånd för att söka utfinna någon väsentlig olikhet mellan dessa
båda fall. Då uppfanns den teorien, att olikheten i besluten grun¬
dade sig därpå att i ena fallet — i Torps kommun — kommunen
förbehållit sig kontroll öfver medlens användande, i Hedesunda
åter hade den icke gjort det. Där fanns icke någon annan kontroll
än den — hvilken dock kan synas tillräcklig nog — att medlen
öfverlämnades till ett nykterhetsförbund, som under flera år verkat
i det offentligas ljus och som, om så erfordrades, var villigt att
lämna specificerad redogörelse för medlens användning. Det hade
nämligen inträffat flera gånger förut, att samma nykterhetsförbund
af kommunen erhållit bidrag.
Om nu så förhölle sig, att denna teori vore riktig, och att
dessa efteråt framkomna skäl för regeringens redan fattade beslut
verkligen öfverensstämde med hvad Kungl. Maj:t afsett, när domen
föll, så vore det väl högst märkvärdigt, om icke någon antydan
därom skulle hafva funnits uti beslutets motivering. Men det
finnes därom icke någon som helst antydan: ordalagen angifva
icke något annat än att Kungl. Maj:t stadfäst Konungens befall-
ningshafvandes beslut, livilket såsom redan nämnts var baseradt
på den grund att »understödjande af Hedesunda nykterhetsför¬
bunds verksamhet genom penningebidrag icke utgjorde en sådan
kommunens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet,
som tillhörde kommunalstämmas handläggning.»
Men, äfven om detta varit Kungl. Maj:ts innersta tanke, som
blott den officiella pressen kände till. så väcker detta nya betänk¬
ligheter ur en mycket viktig synpunkt, nämligen hittills gällande
uppfattning af den kommunala själf styr elsen. Ty man har i all¬
mänhet antagit, att, när ett ingripande ifrån Kungl. Maj:ts sida
sker, så skall det bestå i att antingen upphäfva eller fastslå hvad
som redan blifvit beslutadt, men icke i att gifva anvisning om
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. in.
huru i hvarje särskilt fall skulle lia förfarits. Detta senare stam- Ang fuUbor-
mer nämligen föga med kommunallagarnes anda och de motiv, “
som nnförcles nilv dessa lagar antogos. Visserligen år det dock r/)(jSproto-
gifvet, att man härvidlag måste dela upp frågorna efter deras olika * ollen.
räckvidd. Man måste göra ett undantag för sådana kommunens (Forts.)
beslut Indika — såsom det heter i det kommittébetänkande, som af¬
sats i frågan, och som sedermera också blef allmänna besvärs¬
tid! ekonomiutskottets och slutligen af riksens ständer godkändes
— kunna »i märkligare mån inverka på kommunens framtid eller
beröra utom kommunen liggande intressen.» Men i andra frågor
anser kommittén, att beslutets ändamålsenlighet — således natur¬
ligen äfven de särskilda detaljerna rörande det samma, de mera
detaljerade bestämmelserna rörande sättet, huru vidare skall för¬
faras — icke i allmänhet kan komma under högre myndighets
pröfning. »Detta», heter det, »utgör en tillämpning af den för
begreppet själfstyrelse väsentliga grundsatsen, att kommunerna —
likasom den enskilde — sj kifva äro bästa domare i fråga om sin egen
nytta eller skada.» Och vidare heter det att besvärens god¬
kännande »bör endast leda till beslutets kassering, men ej till
något mer».
Således, äfven om man skulle kunna underlägga denna åt
högerpressen framhäfda uppfattning det beslut Kung!. Maj d fattat,
så kvarstår dock i sådant fall, att man skulle slagit in pa en in
väg i fråga om den själfbestämningsrätt, som hittills tillkommit
kommunerna, att man således skulle börja att gifva föreskrifter,
där fog för sådana icke förefinnes, nämligen huruvida kommunerna
.skulle få oinskränkt råda i fråga om sådana detaljer där de själfva
gifvetvis böra ha bestämmanderätt.
Men vi få väl dock frånse hvad af den regerings vänliga pressen
framförts såsom dess tolkning af beslutet och i stället hälla oss
till detsamma, sådant det verkligen föreligger. Och då innebär
enligt min tanke detta beslut i sak ett obehörigt ingripande i
kommunernas själfbestämmanderätt. Jag går nämligen i min upp¬
fattning något längre än hufvudreservanten uti sin motivering gör.
Jag tror icke man behöfver hysa någon tvekan om, att just an¬
vändandet af kommunala medel till nykterketsverksamhet inom
kommunen är eu sådan Irashållningsangelägenliet, som enligt första
paragrafen uti lagen om kommunalstyrelse på landet skall tillhöra
kommunalstämmas handläggning. Det synes mig tydligt, att just
nykterhetsverksamheten till den grad ingriper uti kommunernas
hushållning — därigenom att den motverkar oordningar och fattig¬
dom och i stället främjar en lyckosam utveckling, icke minst i
ekonomiskt afseende — att man tryggt kan påstå, att hädanefter
som hittills bör beslutanderätten uti densamma angående åtgärder
betraktas såsom en kommunernas oförytterliga rättighet.
Ännu egendomligare framstår emellertid hela denna sak, när,
såsom herr Staaff i sin reservation påpekat, detta Kungl. Maj:ts
beslut, enligt hvllket kommunen icke äger rätt att lämna bidrag
till nykterhetsverksamheten, jämföres med två under samma år
fattade beslut, i Indika kommun tillerkänts rätt att lämna bidrag
N:o 50.
56
Onsdagen den 28 April, f. m.
kollen.
(Forts.)
td teaterverksamhet. M,an kan enli«t reservantens erinran,
n!ng9af Zats.h^ °lka upptining beträffande båda dessa ändamål såsom
rådsproto- mer e~:e^. mindre fallande under kommunens bestämmanderätt^
knii™. men svårligen kan man anse, att teaterverksamheten skulle framför
nykterhetsverksamheten höra till sådana gemensamma hushålls-
angelagenheter, som berättiga kommunen att lämna penninge-
bidrag till sådan verksamhet. Detta synes mig ytterligare ett skal,
hvarför detta Kung! Maj ds beslut måste betraktas såsom egen¬
domligt och beklagligt. °
Såsom jag anmärkte, när jag började mitt anförande, har stor
oro och misstämning uppstått bland nykterhetsvännerna i vårt
land närmast beträffande deras speciella verksamhet. De frukta
att den skall lida intrång därigenom att klagande med hopp om
framgång skulle kunna öfverklaga beslut angående kommunala an¬
slag till nykterhetsverksamhetens understödjande. Men detta är
endast en sida af saken. Den andra, lika viktiga, är att, såsom
jag sokt visa, obestridligt ett obefogadt ingrepp skett uti den
kommunala sjalfstyrelsen, sådan denna är grundad i kommunal-
fagarnes hittillsvarande tillämpning och i de motiv, som framlades.
Bär dessa lagar stiftades.
Vid sådant förhållande är det naturligt, att jag finner, att an-
märkning bort framställas mot den närmast ansvarige, statsrådet
-Koos, för det sätt hvarpå detta ärende blifvit behandladt Och
mycket skulle jag, herr talman, beklaga, om det icke alltid inom
konstitutionsutskottet skulle finnas män, som, i likhet med hvad
Andra kammarens utskottshalfva nu gjort, på det allvarligaste
sokte varna icke blott de konstitutionella rättigheterna, utan äfven
ratten till kommunal själfstyrelse.
I detta anförande instämde herrar Tenqdahl, Wallis, Blommera,
Wavnnshj, Kjellberg, Wallin, Åberg, Pettersson i Södertelje, friherre
Palmstierna, Stärner, Cervin, Hagberg, Gustafsson i vi, Bosson,
Olsson i See, Jonsson i Hå, Olofsson, Hellgren, Bergman, Lelcsell,
WUson Karlsson i Fjäl, Lindgren i Skog, Mogren, Hedström, Ström
• of-aliS 7> 1 Grängesberg, Janson i Bråten, Andersson
i Starte, Berg i Munkfors, Igel, Bogren, Berg i Göteborg, Carlson
i Herrljunga, Olausson, Waldén och Borg.
Gerr .P,a 1 me: Herr talman! I det värnande af den kom¬
munala själfstyrelsen, som var grundtonen i herr Beckmans an¬
förande nyss, ber jag att på det lifligaste få instämma. När jag
nu begärt ordet för att yttra mig beträffande statsrådsprotokollet
öfver civilarenden den 8 maj 1908, så är det främst i min egenskap
åt stadsfullmäktig i Stockholm, som jag ansett mig böra upptaga
denna fråga i någon mån till behandling.
, . Se£a“ “/cke* lå5,8 tid tillbaka — ja, det första utlåtandet är
dateradt 1875 — ha Stockholms stadsfullmäktige sträfvat efter att
fa en annan sakernas ordning beträffande sina hamnförhållanden,
hamnstyrelsen och allt hvad därtill hörer, helt naturligt för öfrig!,
da det gäller en sjöstad med en mycket stor och liflig utveckling.
57
Onsdagen den 28 April, f. ra.
Det är ju, som herrarne förstå, eu oändlighet af kraf, som det
moderna ornsättningslifvet ställer på liamnförliållandena i Stock¬
holm. Frågan om en omorganisation af hamnstyrelse!! har därför
vant föremål för upprepade kommittébetänkanden och utlåtanden.
Senast 1907 aflämnade eu kommitté ett utlåtande i detta afseende,
eu kommitté, som föreslog inrättande af en särskild hamnstyrelse
en Pf visst sätt vald hamnkapten. Denne hamnkapten, som
tillförene i främsta rummet varit att betrakta såsom ett slags chef
föi hamnpolisen, har allt mera pa grund af den moderna rörelsens
kraf måst blifva en slags verkställande direktör för allt som rör
hamnen i Stockholm. Hela den mångfald af arbeten, som före¬
komma inom hamnen, de modärna lossnings- och lastningsförhål-
landena byggnadsföretagen därstädes o. s. v., allt detta skall stå
under hans ledning. Därför ha stadsfullmäktige gång på gång-
uttalat sig för, att denne man borde ha eu särskild praktisk ställ¬
ning såsom teknisk ledare af, såsom verkställande direktör för
dessa områden af verksamheten. I detta syfte fattade också stads¬
fullmäktige den 16 mars förlidet år beslut rörande utfärdande af
instruktion ^ för hamnstyrelsen, hvilken instruktion öfverlämnades
till öfverståthållarämbetet för vidare befordran till Kungl. Maj:t.
Där lag den några månader, till dess i juni månad förlidet år
Kungl. Majrts resolution kom, och det är denna resolution, som
gifvit anledning till reservanternas uttalande här i konstitutions¬
utskottets memorial.
Stockholms stadsfullmäktiges beredningsutskott anmälde fast-
ställelsen af den nya instruktionen för stadsfullmäktige under djupt
beklagande, och med förstämning mottogs underrättelsen om den
af Kungl. Maj: t. däri vidtagna ändringen af stadsfullmäktige och
af alla, som äro intresserade för ett godt ordnande af förhållandena
i vår hamn.
Kungl. Maj:t vidtog, såsom framgår af reservationen, den än¬
dring i instruktionsförslaget, att medan stadsfullmäktige velat i
sin hand i väsentlig mån hålla tillsättandet af h a m n k ap t e n e 11, så
resolverade Kungl. Maj:t utan vidare, att hamnkaptenen skulle
tillsättas af öfverståthållarämbetet efter hamnstyrelsens hörande.
Därmed hade Kungl. Maj:t fastslagit en alldeles ny uppfattning-
om hvad som skall förstås med den pröfning, som jämlikt kom¬
munalförfattningen för Stockholm skall utöfvas af Kungl. Maj:t
i fråga om kommunala beslut. Kungl. Maj:t hade i denna sak
utan att öfverskrida denna kommunalförordning kunnat gå två
vägar: antingen afslå det hela eller återremittera ärendet till stads¬
fullmäktige, sa att stadsfullmäktige hade kunnat komma med ett
annat förslag. Intet af detta gjorde Kungl. Maj:t, utan Kungl.
Maj:t skref endast en ny paragraf på rak arm, stick i stäf mot
önskningarna inom stadsfullmäktige, stick i stäf mot de modärna
fordringar, hvilkas uppfyllande stadsfullmäktige velat åstadkomma,
hvad beträffar hamnförhållandena i Stockholm.
. Motivet förstår jag mycket väl, motivet är, att hamnkaptenen
i viss mån fortfarande skall ha en polissyssla och att man därför
ansett, att hamnkaptenen borde tillsättas icke af stadsfullmäktige,
N:o 50.
Any. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
N:o 50. 58 Onsdagen den 2S April, f. m.
Ang. fullbor- utan af öfverståthållarämbetet. Men om Kungi. Maj:t hade funnit
död gransk- c1enna synpunkt alldeles för viktig för att kunna leda till god-
nmg af stats- kännande af stadsfullmäktiges förslag till instruktion, både Kung!
r<>koii°n° Maj:t kunnat vinna hvad som åsyftades genom att, efter samråd
(Forts ) med stadsfullmäktige och nytt förslags ingifvande från fullmäktige,
tudela befattningen — livilket mycket väl ur praktisk synpunkt
hade gått för sig — så att eu hamnteknisk funktionär och en
hamnpolisfunktionär hade kommit att finnas.
Såsom herrarne alla veta, förhåller det sig så, att kommunal¬
författningen för Stockholms stad inskränker den kommunala själf-
stvrelsen i väsentligen högre grad, iin hvad fallet är med de kom¬
munalförfattningar, som gälla rörande öfriga städer och kommuner
i riket. Det är därför af stor vikt, att icke någon ytterligare
minskning i den kommunala själfstyrelsen för Stockholm, redan
inskränkt förut, vidtages. Om nu. praktiskt taget, Kung!. Maj:ts
här träffade afgörande kan betraktas såsom en örfil åt en stor
kommuns sträfvan att på ett tidsenligt sätt ordna sina ekonomiska
angelägenheter, så har å andra sidan förfarandet och beslutet i
detta fall en ganska stor konstitutionell innebörd. I reservationen
betecknas Knngl. Maj:ts tolkning af förordningen om kommunal-
styrelse i Stockholm såsom både oriktig och betänklig, och jag för
ruin del kan icke annat än instämma i detta uttalande.
Det gäller här att afgöra, om med Kung! Maj:ts pröfnings-
rätt afses endast, att Kungl. Maj:t äger godkänna eller icke ^god¬
känna eu sådan instruktion soin denna, eller om Kungl. Maj:t
skall kunna göra hvilken förändring, Kungl. Maj:t behagar, i ett
af en kommunalstyrelse på behörigt sätt fattadt beslut.. Herr
civilministern har tydligen den åsikten, att Kungl. Maj:t i detta
fall kunnat göra hvilken förändring i instruktionen, som Kungl.
Maj:t behagat. I så fall blir emellertid eu till Konungens pröf¬
ning insänd instruktion af denna art endast ett iippslag, livilket
Kungl. Maj:t äger att brodera ut, ändra eller delvis stympa huru
som helst, efter som det behagar Kungl. Maj:t. I detta afseende
säger utskottet: »Under sådana omständigheter kunde stadsfull¬
mäktige komma att finna det ganska äfventyrligt att inlåta sjg på
några förvaltningsreformer. Ställda i valet emellan att antingen
låta en bestående ordning fortfara eller ock riskera att få någon
ny alldeles opåräknad ordning, hvilken aldrig varit föremål för
stadsfullmäktiges pröfning, kunde de finna försiktigheten kräfva,
att hellre låta det dåliga gamla förblifva än öppna dörren för
något nytt, som måhända kunde blifva vida sämre.»
Här har i dag förut talats om den oaflåtliga sträfvan, som
man kunnat förmärka att för regeringens räkning, för Kungl. Majts
räkning inkräkta på Riksdagens rätt. Det finnes, herr talman, en
annan rätt, påpekad af den senaste ärade talaren, hvilken det är
af lika vikt att värna om, det är den kommunala själfstyrelsen.
Då jag anser, att det af reservanterna här anmärkta förhållandet
innebär ett obehörigt åsidosättande af Stockholms stads själf-
bestämmelserätt, så hade jag för min del helst sett, att det i re¬
servationen anmärkta förhållandet blifvit föremål för hela utskottets
Onsdagon den 28 April, f. m.
50
N:o «l.
anmälan till Riksdagen. Då detta icke kunnat blifva förhållandet, Ang. fullbor-
kan jag endast beklaga detsamma och liar således, under instäm- J*“”**j
mande i reservationen, intet yrkande att göra. ^rldxproto *
kollen.
Med herr Palme förenade sig herr Tengdahl och friherre (Forts.)
Palmstierna.
Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke
annat än på det högsta beklaga, att regeringen redan afgått---
från sina platser i denna kammare och därigenom visat sig åt¬
minstone i detta fall vilja följa en gammal praxis, nämligen att
slå döförat till för det, som reservationsvis anföres i konstitutions¬
utskottets dechargebetänkande. Dock kunde det ju vara för rege¬
ringen ganska nyttigt att få höra eu del af dessa reservations-
frågor utläggas, ty såsom jag yttrade, då jag nyss hade ordet, är
ju den hufvudsakliga afsikten med hela denna debatt, som ju
aldrig leder till något direkt praktiskt resultat, att regeringen skall
få kännedom om den mening Riksdagen hyser beträffande vissa
af dess åtgärder.
Och skillnaden mellan betydelsen af reservationerna och hvad
af utskottet anföres är ofta endast beroende på det såsom så
omoraliskt betraktade lotteriet, då det understundom är lotten,
som afgör, hvad som skall blifva anmärkning eller framkomma
såsom reservation. Uti den reservation, som af herrar Staaff
in. fl. här anförts till utskottets betänkande, finnes en punkt, som
jag särskildt ber att få något uppehålla mig vid.
Reservanterna hafva anmärkt, att Kung!. Maj:t funnit sig för¬
anlåten att utfärda eu instruktion, hvarigenom posttjänstemännen
bemyndigas att inhibera vissa försändelser och att poststyrelsen
sedermera äger att afgöra, huruvida detta inhiberande var berät-
tigadt eller icke. Det heter i den utfärdade förordningen, att
detta skall gälla för postförsändelser, som innehålla försök att
förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Om en post¬
tjänsteman förmärker, att något sådant finnes å ett brefkort eller
i allmänhet å försändelses yttre eller ock i korsband, må för¬
sändelsen icke vidare befordras. Denna bestämmelse har varit
föranledd af anmälan rörande ett brefkort. som innehållit orden:
»Ned med militarismen! Bort med klasslagarna!», ett brefkort,
som ansetts vara brottsligt, såsom afsändt i afsikt att befordra
den antimilitaristiska propagandan.
Reservanterna inom utskottet hafva i reservationen betonat,
att de ingalunda genom sin erinran velat hafva uttaladt, att icke
åtgärder böra vidtagas för hindrande af dylik antimilitaristisk pro¬
paganda, och denna kammare har ju just genom den förändring
i tryckfrihetsförordningen, som vid innevarande riksdag blifvit
antagen, visat, att den anser, att åtgärder i berörda hänseende i
•sussa fall kunna vara berättigade. Men vi hafva fäst oss vid det
egendomliga uttryck en sådan sträfvan tagit sig i utfärdandet af en
förordning, sådan som denna, en förordning, att brefkort och
korsbandsförsändelser, som innehålla försök att förleda till ohör¬
samhet mot lag eller laga myndighet, böra inhiberas. Det märk-
N:o 30.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
60 Onsdagen den 28 April, f. in.
liga är, att denna nya förordning genom sin ordalydelse synes
föga tillämplig på just det brefkort, som gifvit upphof till den¬
samma. Ty ingen kan väl påstå, att i orden: Ned med militaris-
men! och Bort med klasslagarna! ligger någon särskild uppmaning
till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Såsom reservan¬
terna framhålla, kan man ju mycket väl tänka sig, att militarismen
kan komma ned och klasslagarne komma bort, utan att därigenom
begås någon olaglig handling, ty det kan ju mycket väl hända,
att detta kan åstadkommas på fullt laglig väg och att således
någon uppmaning till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet
icke ligger i dessa ord. Det har framhållits af reservanterna, att
i så fall skulle andra dylika upprop, såsom: Bort med rusdryc¬
kerna m. m. kunna anses lika brottsliga eller såsom en uppmaning
till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, då enligt lag an¬
vändande af spritdrycker icke är förbjudet.
Reservanterna ha velat framhålla, att den makt och myndighet,
som genom denna bestämmelse lägges i underordnade posttjänste¬
mäns händer och till slut i den öfverordnade postmyndighetens
hand, kan vara vådlig och hinderlig för samhället och för den
lagliga korrespondensen. Det kan mycket väl hända, att det för
adressaten kan vara af stor betydelse ifall t. ex. ett brefkort, inne¬
hållande viktiga meddelanden icke kommer honom tillhanda, där¬
för att en posttjänsteman anser, att det icke bör få befordras,
det behöfver ju föröfrigt icke vara några ord, utan en bild ensam
kan vara sådan, att det icke anses lämpligt att befordra försän¬
delsen, eller ock kan innehållet på något sätt enligt vederbörande»
uppfattning vara af den beskaffenhet, att det förleder till ohör¬
samhet mot lag eller laga myndighet. Det är därvidlag alltid en
individuell uppfattning, som gör sig gällande.
Hvad nu särskildt är beaktansvärdt är, att denna förordning
äfven omfattar korsband, och att således i dessa myndigheters
hand är lagd en rättighet att undersöka, om korsband möjligen
innehålla något, som kan, på sätt förordningen säger, vara sam-
hällsvådligt. Det är således åt posttjänstemän öfverlämnadt att
undersöka de tidningar, som komma i korsband, och bedöma,
huruvida de innehålla något dylikt. Här har alltså vid sidan af
lagen och vid sidan af tryckfrihetsförordningen blifvit lagd eu
konfiskationsrätt i dessa underordnade myndigheters händer, eu
konfiskationsrätt, som kan blifva synnerligen vådlig och onekligen
är stridande mot grundlagen. Det är visserligen sant, att det
.ännu endast gäller brefkort och korsbandsförsändelser, men det
kan hända, att det utsträckes äfven till slutna bref. Det före¬
finnes redan en tendens att gifva postmyndigheterna rätt att under¬
söka och öppna bref, då det nämligen förutsättes, att bref, som
misstänkas innehålla lottsedlar eller uppmaning till inköp af så¬
dana, skola kunna af vederbörande öppnas och undersökas och
icke få tillställas adressaten, om de hafva ett dylikt innehåll. Det
har anförts, att posttjänstemännen i vissa fall redan nu äro skyl¬
diga att hejda befordrandet af brefkort, hvilkas innehåll är sådant,
att det kan såra sedligheten, eller som anses innehålla för adres-
Onsdagen den 28 April, f. in. 61 N:o KO*
8dten . förn äi mande uttryck. Detta, fuller dock ej korsband, ocli An/?, fulibor-
för min del vill jag ej beklaga mig däröfver, ty om den också om- dad <n*n»k-
fattat korsband, skulle jag under den senare tiden varit beröfvad nms af
det synnerligen stora nöjet att få mig tillstålida do från Argus mig
tidsanda urklippen, ty det skulle verkligen hafva varit ursäktligt, (Port» )
ifall någon posttjänsteman lunnit de många grofva och klumpiga
uttrycken alltför förnärmande för min person. Jag beklagar mig
«j. ty du skulle jag icke fått njuta af Bon soirs otaliga, icke alltid
sömngifvande om också ej för finkänslighet och sanningskärlek
alldeles utmärkta uppdiktningar, och ej heller af det som hans
inånga eftersägare behagat uppvakta mig med. Möjligen skulle
till och med eu posttjänsteman kunnat finna det öknamn, hvar-
med jag och andra anhängare af mitt parti blifvit kallade, vara
förnärmande, men jag får erkänna, att det sätt, hvarpå det fram¬
kommit, . och så ofta upprepats, har gjort, att det nästan börjat
synas mig snarare vara en hedersbenämning.
.lag ber om ursäkt för denna afvikelse. Hvad jag emellertid
velat . framhålla är, att, genom att äfven omfatta korsband, den
nya instruktionen åt posttjänstemännen öfverlämnat en konfiska-
tionsrätt, som kan blifva ganska farlig. Nu tror jag verkligen icke,
att denna förordning kommer att så strängt efterlefvas, dä det är
omöjligt för posttjänstemännen, hvilkas tid är mycket upptagen,
att de äfven skola aläggas läsa igenom icke blott brefkort, som ju
kan vara uppbyggligt, utan äfven alla tidningar och korsband, som
komma i deras händer. Visserligen heter det försiktigtvis i för¬
ordningen: »om de. förmärka» etc. Om de icke märka något, gör
det således ingenting, och de ha således icke någon skyldighet i
detta afseende, utan det beror endast på deras nit. Om man
tänker sig, att posttjänstemännen skulle vara skyldiga att under¬
söka alla brefkort och postförsändelser, är jag öfvertygad om, att
postverkets stat maste högst betydligt och högst väsentligt ökas,
och att de klagomål, som nu förefinnas öfver postverkets minskade
inkomster, skulle blifva ännu mera befogade. Ty då skulle helt
säkert en ny stat af posttjänstemän, kanske något i den ryska
stilen, behöfva här anlitas.
Hvad sona i all synnerhet gör det betänkligt att inskränka
rättigheten för enskilda personer att använda posten är naturligtvis
det förhållandet, att postbefordringen i vårt land är statsmonopol,
och att det sålunda icke finnes någon möjlighet för personer på
skilda orter att meddela sig med hvarandra skriftligen utan att
använda posten. Vi veta, huru försök gjorts att här i Stockholm
inrätta en privat postföring, men detta gick icke för sig, tv det
kom i vägen för statens monopol. Då det sålunda icke finnes
något annat sätt att skriftligen meddela sig, måste man med den
a^ra första försiktighet vidtaga de åtgärder, som kunna afse att
på något sätt försvåra eller förhindra brefs befordran från ett
ställe till ett annat. Och då reservanterna funnit, att här före-
sådan fara, och da i främsta rummet tryckfrihetsförord¬
ningen på ett betänkligt sätt kränkes genom att én konfiskations-
rätt uppdrages åt därtill icke kvalificerade eller lagligen bemyn-
62
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. m.
• .ing. fullbo,■- digade personer, hafva vi reservanter funnit, att det skulle hafva
dad gransk- varit anledning för konstitutionsutskottet att anmärka detta för-
ning af stats- hyllande; och det är detta vi velat anföra genom att i vår reser-
radkoil°n ration andraga denna sak.
(Forts' Att här göra något yrkande eller något uttalande om denna
reservation kommer ju icke i fråga. Jag har endast här velat
relatera reservationen och för Andra Kammaren framhålla, att jag-
för min del anser denna reservation fullt berättigad.
Herr vice talmannen: Herr talman, mina herrar! Innan jag
går att med några ord yttra mig öfver den af mig axgifna reserva¬
tionen såsom ett helt, skall jag tillåta mig att fästa uppmärksam¬
heten på ett par punkter i densamma, som här icke hafva blifvit
behandlade och belysta. .
Körande den första, den om metoden för den s. k. civil-
kommissionens aflönande, har jag redan vid ett föregående till¬
fälle yttrat mig i denna kammare. Och det befanns då, att de
åsikter, som jag därvid uttalade, delades af ett stort antal åt
kammarens ledamöter. Jag tror icke heller, att det är möjligt
för den, som vill opartiskt skärskåda denna sak, att annat än
gilla reservanternas uppfattning, att regeringen härvid har gått
alldeles från all grundlag och all häfd, som skulle kunna ursäkta
ett afsteg från grundlagen.
Jag har uti reservationen på denna punkt framlagt, till hvilket
belopp aflöningen skulle kunna stiga efter eu tjänstetid af 9 må¬
nader om året för kommissionens ledamöter, och det framgai
däraf, att det är ganska betydande löner, som det här är fråga
om. Nu har ju i alla tider från denna kammares sida det varit
en bestämd fordran, att regeringen, framför allt icke genom till¬
skapande af mer eller mindre permanent aflönade befattningar,
skulle inskrida på Riksdagens område. Och i det fallet kan man
ju åberopa många yttranden och manga handlingar, tänker jag,
från det forna landtinannapartiets dagar. Det var — det vet hvar
och en — en af de bestämdaste grundsatser, som utaf det par¬
tiet häfdades. Jag tror därför icke, att jag behof ver något vidare
uppehålla mig vid själfva den konstitutionella frågan. Ty den
ligger i detta fall uppenbar och klar. Men det kanske kan vara
anledning att påpeka, att det äfven kan finnas andra betänklig¬
heter vid ett sådant förfarande, som regeringen i detta fall har
iakttagit, ifall nämligen detta förfarande skulle utsträckas till ett
större omfång. Skulle det inträffa, att Kungl. Maj.t, med stöd
måhända utaf att ingen anmärkning blifvit af konstitutionsutskottet
framställd mot ett sådant förfarande, som iakttagits i denna sak,
komme att fortsätta med detta förfarande, och att således det
skulle komma att läggas det ena bila temporära och val aflönade
ämbetsverket till det andra, allt tillskapadt på Kungl. Maj.ts eget
initiativ, så är det väl lätt att förstå, hvilken stor fara, som däri
innebäres. Det är ju så, att i dessa små ämbetsverk insattas
förnämligast medlemmar af Riksdagen. Det är väl obestridligt,
att det innebär en betänklighet, ifall Kungl. Maj:t på detta sätt skulle
\:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. in. 62
tillskapa — livad jag skulle vilja kalla — eu mängd qvasi-för- Ang. fullbov-
troendeämbetsmän i smått, d. v. s. personer ur Riksdagens kärn- '[(ul gramtk-
iar, Indika erhölle eu, i förhållande till hvad hittills varit vanligt, lun!j (lf stats-
mångdubbelt större aflöning, och som tillika, för fortsättande af ““kollen?
sitt värf, vore helt och hållet beroende på regeringens godtycke. (Forts.)
Ett sådant slags system skulle kunna, om det fortsattes, fram¬
bringa det ledsamma förhållande, att en regering kunde skapa
omkring sig, icke eu kår utaf frivilliga, — hvithet är det enda
tillåtliga i politiken — utan en trupp af legosoldater. Och detta
kan icke vara riktigt.
För den, som anse, att ett belopp utaf 1,800 kronor om året
är en sådan spottstyfver, att det icke går an att tala därom uti
denna kammare, är det gifvet, att det skall synas underligt, ifall
jag äfven fäster mig vid den andra punkten, nämligen den om
aflöning åt statsministerns sekreterare. Men för åtskilliga uti denna
kammare, hvilka varit med på den tiden, då vi upptuktades i
aktning för grundlagen och för Riksdagens rättigheter af en gammal
man på stockholmsbänken, kan det kanske icke synas så underligt.
Ty han upphörde aldrig att söka inpränta i oss, att i sådana
saker beror det icke på beloppets storlek eller ringhet; ifall man
lämnar ett obehörigt förfarande rörande ett ringa belopp oanmärkt,
kommer det att utsträckas till allt större och större? Som de
af kammarens ledamöter, hvilka hafva läst denna punkt i reserva¬
tionen, hafva inhämtat, har ju det skede, hvarunder utskottet
kunde öfverväga, om en anmärkning borde göras, föregåtts af ett
annat skede, nämligen då man icke riktigt visste, hvad som af-
sågs med statsrådsprotokollets uttryck. Statsrådsprotokollet eller
rättare sagdt protokollen — ty aflöningen delades uti två hälfter
och gafs, den ena för första hälften och den andra för den andra
hälften af året — innehålla allenast, att denne amanuens erhöll
900 kronor åt gången, för »vissa utredningar». Xu var det emel¬
lertid en del omständigheter, som hade kommit till utskottets
kännedom, hvilka föranledde utskottet till en undran, huruvida
detta uttryck i statsrådsprotokollen »vissa utredningar» verkligen
motsvarade det riktiga förhållandet. Och sedan utskottet hade
öfvervägt de omständigheter, som sålunda kommit utskottet på
denna, undran, skref utskottet enligt 46 § riksdagsordningen till
statsrådet Hederstierna och anhöll om närmare upplysningar,
hvilka utredningar det varit, som hade sålunda aflönats. ^ Då kom
verkliga förhållandet fram, som också kammaren kan finna utaf
den svarsskrifvelse, som här är intagen, nämligen att det egent¬
ligen icke var för vissa utrednivgar, utan att det var i lön såsom
sekreterare hos statsministern, som den ifrågavarande amanuensen
hade uppburit beloppen i fråga. Han hade hjälpt statsministern
med en hel del sekreteraregöromål och expeditionsgöromål äfven¬
som biträdt vid utarbetandet af svar på interpellationer o. s. v.
Dessutom hade han biträdt vid en och annan utredning. Men
det var, såsom säges på sid. 21 i memorialet, tydligt, att detta
senare, varit af mera underordnad betydelse, och att hans hufvud-
sakliga charge hade varit sekreterarebefattningen hos statsmi-
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats■
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
64 Onsdagen den 28 April, f. m.
nistern. Därom yttras nu i reservationen, att utskottet i detta
fall bort uttala, att det visserligen kunde finnas goda skäl för an¬
ställande af en sekreterare hos statsministern, men att en sådan
fråga bort underställas Riksdagen. Icke kan regeringen hafva
rättighet att på egen hand tillskapa en befattning, som aflönas,
halfårsvis eller helårsvis, med bestämd lön och som fortsätter
år efter år. Ännu mindre kan regeringen hafva rättighet att taga
denna aflöning från bespai-ingarna. Ty hvad man än må anse
om 1841 års riksdagsskrivelse — som så mycket omtalats i de¬
batten — i de däri angifna grunder ingår bland annat uttryckligt
förbehåll, att utgifterna å besparingarna alltid måste vara till¬
fälliga och icke af permanent egenskap samt att besparingarna i
i intet fall må komma i fråga att begagnas till bestridande af år¬
liga löner och arfvoaen, hvilka böra rätta sig efter den stats¬
reglering, som af Riksens Ständer blifvit godkänd och måste be¬
traktas såsom gällande, intill dess densamma i vederbörlig ord¬
ning förändras.
Den saken är väl således klar, att här uti ett visst —• med
hänsyn till beloppets storlek visserligen mindre betydande -—
fall regeringen direkt öfverskridit råmärkena för sin befogenhet
såväl uti det först anmärkta som i det sist anmärkta afseendet.
Man har, mina herrar, vid många många tillfällen utgjutit sig i
långa betraktelser på hvad sätt konstitutionsutskottets utlåtanden
öfver protokollsgranskningen böra vara affattade. Och särskild!
från mera teoretiskt håll har ideligen upprepats åtskilliga ytt¬
randen från det föregående århundradets förra del och särskildt
ett mycket omtaladt yttrande af Hans Järta. En sådan framställ¬
ning gjordes äfven, såsom de af herrarna, som voro med här förra
året, minnas, af en talare, som hade plats på göteborgsbänken.
Han är numera icke ledamot af kammaren. Nu skulle man då
tycka, att det kunde vara skäl uti att icke helt och hållet fastna
uti den formulering, som under många tiotal af år har användts.
Och det är från eu sådan synpunkt, som jag har utgått vid upp¬
sättandet af min reservation. Jag har trött att, utan att man be-
höfver förkasta den ena eller andra praxis, det väl kunde vara
tillåtligt att växla om litet efter omständigheterna och således
införa ett något annat system, än hvad som hittills varit fallet.
Jag måste säga, att jag också anser, att jag i min reservation
vida mer, än hvad fallet varit under de senaste tiotalen år, närmat
mig just den ståndpunkt, som jag nyss åsyftade och som fram¬
kommit från en liel del framstående statsrättslärare och andra.
Jag har nämligen icke betraktat de olika ärendena såsom fri¬
stående hvart och ett för sig, utan sammanfattat dem i grupper
och på det sättet kommit till mera generella omdömen, hvilka
jag slutligen sammanfattat uti ett enda generellt omdöme rörande
regeringsärendena, så vidt granskningen gifvit vid handen. Jag
påstår visst icke, att jag därmed har kommit till den ståndpunkt,
som Hans Järta i detta fall intog. Den — det får jag uppriktigt
säga —• har jag aldrig riktigt förstått. Ty utaf ordalagen i hans
yttrande vill framgå, såsom om han menade, att man skulle ute-
Onsdagen den 28 April, f. m. ÖB N:o 50.
sluta alla speciella anmärkningar och endast komma med de ge- Ang. fullbor-
nerella omdömena. Men i sådant fall skulle väl hvar och en fråga: dad <Jransk-
hvar ligger beviset för dessa omdömen? Hur som helst, nog är
det säkert, att formuleringen af min reservation vida mer r kollen!
närmar sig det, som sålunda blifvit framställdt som önskvärd! (Forts.)
från antydda håll än hvad hittills varande praxis gör. Det hin¬
drar naturligtvis icke, att när reservationen har kommit, har den
tvärtom betraktats som ett fullständigt helgerån, och man har i
allra högsta grad angripit den formulering, som reservanten gifvit
åt densamma. Man har i synnerhet fäst sig vid de särskilda
rubrikerna. Men om lierrarne tänka efter, så innebära dessa sär¬
skilda rubriker ingenting annat, än att den lilla slutkläm, som
eljest, då konstitutionsutskottet uppsätter ett memorial med hvart
anmärkt ärende för sig, brukar tillfogas i slutet af hvar punkt, '
borttagits, och att i stället dessa slutklämmar för de ärenden,
som höra tillhopa, sammanförts oeh gjorts till eu rubrik, som
innehåller ett omdöme — det är alltsammans. Att rubriken med
afseende å den första gruppen af ärenden alls icke är för stark,
tror jag mig hafva ådagalagt genom hvad jag först här yttrade;
och jag tror, att den belysning, som gifvits af andra ärade talare
åt öfriga ärenden, också bör kunna öfvertyga hvar och en, som
vill sakligt sätta sjg in i dessa förhållanden, att öfriga rubriker
ingalunda äro för starka. Jag har därefter sammanfattat det hela
uti det generella omdöme, att vid denna granskning afgörandena
af regeringsärendena befunnits i många fall hafva skett efter
oriktiga och skadliga grunder.
Jag tror, att man, i synnerhet i fråga om vissa ärenden, skulle
kunna ha gått högst betydligt längre. Herr statsministern har här
i dag i ett annat sammanhang för oss yppat de grundsatser, efter
hvilka han plägar bedöma statsärendena, nämligen att han först
tänker på nyttan och sedan därpå, om det ligger inom gränsen
för lagen att gå till väga på ett visst sätt. Inom parentes vill jag
anmärka, att så få icke vanliga medborgare gå till väga, ty om de
först tänka på nyttan af sina handlingar och sedan tänka på lag¬
ligheten af dem, så går det dem ganska illa. Jag skulle nästan
tro, att ifall man, med utgångspunkt från detta yttrande, ville an¬
lägga eu skärskådande kritik af de regeringens handlingar, som
här äro framdragna, så skulle man finna åtskilliga, som icke varit
lagliga men möjligen kunnat anses nyttiga, andra, som alls icke
varit nyttiga, ehuru de kanske skulle kunna anses ligga inom det
formellt lagligas gräns, och slutligen andra, som varit hvarken
lagliga eller nyttiga. Jag tror, att reservationen visar exempel
på alla tre kategorierna.
Jag vågar således påstå — och detta är mitt slutomdöme i
denna sak — att, ifall man vill se till själfva saken, jag mycket
väl förstår, att den ene kan i ett ärende ha en annan åsikt än
jag, och att en annan kanske lägger mindre vikt än jag på ett
annat ärende, men jag tror icke, att någon, som insiktsfullt och
med ett rent uppsåt går att granska, hvad som sagts i denna
reservation, skall kunna neka till, att de omdömen, som där fällts
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 50. 5
N:o 50.
66
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
och enkannerligen slutomdömet äro både rättvisa och måttfullt
uttryckta.
Herr Nilsson i Malmö: Herr talman! Jag skall be att till
en början få yttra några ord om det föreliggande memorialet i
dess helhet.
Konstitutionsutskottets dechargebetänkande har i år af åt¬
skilliga tecken att döma varit motsedt med mer än vanligt stort
intresse. Hetta har naturligtvis berott på det starka motsatsför¬
hållande, hvari den nu sittande högerregeringen ställt sig till det
stora flertalet inom denna den mera folkliga rösträttens kammare.
Vid åtskilliga tillfällen har regeringen vidtagit åtgärder, som här
blifvit föremål för en skarp kritik — ja, mer än en gång har det
visat sig, att regeringens handlingssätt så betänkligt syndat mot
författning eller konstitutionell praxis, att majoriteten icke kunnat
underlåta att uttala sitt misstroende för denna regering. Och
följaktligen har man varit i dubbel måtto intresserad af att få se,
hur konstitutionsutskottet skulle bete sig i eu så tillspetsad situa¬
tion, att få se, hur det grundlagsvårdande utskottet ställde sig
till den Lindmanska regeringens sätt att iakttaga rikets sann¬
skyldiga nytta.
Nåväl, utskottets betänkande har nu en veckas tid legat på
bordet, och nu är det ju också snart expedieradt, och herrarne
ha kunnat konstatera, att enligt utskottsmajoritetens utlåtande ha
statsrådets ledamöter både på ett eminent sätt iakttagit rikets
sannskyldiga nytta och med oväld, nit, skicklighet och drift sina
förtroendeämbeten utöfvat. Ty det är ju gifvet, att då utskottet
bland hela massan af tusentals regeringshandlingar icke kunnat
leta upp mer än tre — och af dessa tre till på köpet den ena
med den förseglade sedelns tillhjälp — där utskottet funnit rege¬
ringens förfaringssätt oriktigt eller anmärkningsvärd! enligt 107 §
regeringsformen, så har, tyckes det, utskottet snarast gifvit rege¬
ringen ett lysande förtroendevotum. Men se vi närmare efter,
fästa vi oss icke blott vid själfva utskottsbetänkande! utan äfven
vid de bifogade reservationerna — och synnerligast vid de från
Förstakammarhåll afgifna — så finna vi, att den politiska inne¬
börden af detta ärende hufvudsakligast manifesterat sig i den ifver,
den redebogenhet, den konsekvens, hvarmed Första Kammarens
eller högerns ledamöter inom utskottet hållit sin regering om
ryggen. Många anmärkningar ha gjorts i utskottet, många yr¬
kanden om anmälan enligt § 107, och, för såvidt jag kan bedöma,
ha de alla varit af objektiv art, grundade på sakskäl och icke
dikterade af begär att komma regeringen eller någon dess med¬
lem till lifs. Men af de papper och af de upplysningar vi fått
från utskottet, framgår det, att Förstakammarpolitikens represen¬
tanter, så godt som undantagslöst, både hvad personerna och hvad
de olika ärendena beträffar, ställt sig i breschen för regeringen
och försvarat den till hvarje pris, äfven där de mest befogade
anmärkningar kunnat riktas mot regeringens handlingssätt. Het
har icke varit mig möjligt att finna någon annan förklaring till
67
N:o 50.
Onsdagen den 28 April, f. m.
detta fenomen än en ren partipolitisk. Det visar sig här som så Ang. fullbor¬
dan, att högern utgör ett bättre sammansvetsadt parti än vänstern. da(l 3r_an*k-
Men, siiger man, bär då icke liberala vänsterns ordförande,
som ju också är konssitutionsutskottets ordförande, låtit sina kollen.
partipolitiska åsikter och syften spela in, då han gått fram emot (Forts.)
regeringen med en så lång rad af anmärkningar och synnerligast
då han systematiskt grupperat dem och försett de olika grupperna
med rubriker, som visa, att, enligt hans och medreservanters
förmenande, regeringen l:o) brustit i hänsyn till Riksdagens grund-
lagsenliga makt och myndighet beträffande statens finanser, 2:o)
åsidosatt vissa af Riksdagen bestämdt uttalade åsikter och önsk¬
ningar, 3:o) gjort sig skyldig till en inkonsekvent uppfattning af
kommuners rättigheter eller rent af ingrepp i den kommunala
själfstyrelsen, 4:o) vanvårdat medborgerliga rättigheter eller be¬
fogade intressen, och slutligen 5:o) slarfvat i beredandet af rege-
ringsärendena — är då icke detta, frågar man, en akt af utpräg¬
lad! politisk innebörd?
Alldenstund min partivän, herr Larsson i Yästerås, som på
grund af sjukdom är förhindrad att nu deltaga i Riksdagens ar¬
beten, varit med om alla de anmärkningar, som sammanförts i
herr Staaffs stora reservation — själf har jag blott på en enda
punkt måst supplera — så vill jag icke blott å mina egna utan
närmast å min partiväns vägnar svara, att alla dessa anmärknin¬
gar äro enligt hans och min mening fullt sakligt motiverade och
nästan alla af den stora betydelse, af det stora medborgerliga in¬
tresse, att utskottet, efter vårt förmenande, borde ha gjort dem
till sina egna. Hvad hopbindningen, grupperingen och rubrice¬
ringen beträffar, så borde, som också af den föregående ärade
talaren påpekades, regeringspressen aktat sig för att skrika på
skandal. Hufvudreservanten har ju endast, såsom nyss nämnts,
följt de anvisningar, som för snart hundra år sedan gifvits af
högerpartiets så ofta åberopade auktoriteter, den store Hans Järta
och den från interpellationsdebatten om § 46 celebre rådman
Korsberger, samt af högerpartiets koryféer från i fjol, professorerna
Kjellén och Hjärne. Ja, det skulle med skäl kunna sägas, att
hufvudreservanten mycket val kunnat gå åtskilligt längre och på
ett mera markeradt sätt, i öfverensstämmelse med Hans Järtas
anvisningar, begagnat anmärkningarna som material för ett gene¬
rellt omdöme öfver regeringssystemet i det hela. Ty det bör
framför allt bemärkas, att det icke varit blott och bart i vissa
enstaka fall, som regeringen förfarit på ett förkastligt sätt, utan i
vissa kapitala hänseenden har den gjort det principiellt och syste¬
matiskt.
Den svåraste och mest betydelsefulla af de anmärkningar, som
i herr Staaffs reservation riktas emot regeringen, är efter mitt
omdöme den, som gäller den s. k. postukasen, hvilken bemyndigar
postfunktionärerna att cencurera och beslagtaga vissa postförsän¬
delser och som följaktligen såsom hufvudreservanten skrifver,
lägger i postverkets händer en indragningsmakt af kolossal om¬
fattning. Men denna på tre olika ministrars föredragning till-
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad, gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
68 Onsdagen den 28 April f. m.
komna regeringshandling står ingalunda ensam i sitt slag. Tvärt¬
om lia vi, såsom herr Branting uttryckte sig i den stora remiss¬
debatten, kommit in i »en period af attentat mot den medborger¬
liga friheten», och därvidlag har regeringen icke aktat för rof att
spela rollen af agent provocateur. Föregående vår utsände herr
civilministern ett cirkulär till länsstyrelserna, hvari dessa anbe¬
falldes att erinra polismyndigheterna om vikten af erforderliga
åtgärder, på det att fanor eller standar, som kunna väcka allmän
förargelse eller eljest innehålla mot lag stridande påskrifter eller
framställningar, icke må offentligen bäras eller utställas. Det är
möjligt, att detta cirkulär icke innehåller något i konstitutionell
mening oriktigt eller enligt § 107 regeringsformen anmärknings-
värdt, men jag vill säga, att jag för min del icke vet något tarf-
ligare och ynkligare än dylika försök af de maktägande att komma
en andlig rörelse eller för dem misshagliga meningsyttringar till
lits med tillhjälp af denna straffparagraf om allmän förargelse.
Jag föreställer mig, att man med denna straffparagraf egentligen
afsett att beifra offentliga obsceniteter eller sedlighetssårande gär¬
ningar o. d., men icke att lägga hinder i vägen för allvarliga
meningsyttringar af politisk eller social art. Men huru cirkuläret
efterlefts, det tingo vi också veta vid remissen af statsverkspropo¬
sitionen, då herr Branting berättade, hurusom på ett hans möte
nere i Skåne eu fana med inskriften »Krig är brodermord» måste
på polisens order nedtagas. Denna fana hade väckt allmän för¬
argelse hos — poliskommissarien!
Jag nämnde nyss, att det socialdemokratiska partiets repre¬
sentanter inom utskottet på alla punkter instämt med hufvud-
reservanten, herr Staaff. Dock finna herrarna, att herr Larsson i
en punkt, nämligen angående postukasen, gjort ett förbehåll be¬
träffande viss del af motiveringen. Detta förbehåll gäller de få
rader, där herr Staaff under förmenande, att soldaterna kanske
borde skyddas mot den antimilitäriska propaganda, som kan hän-
vända sig till dem per post, ger vissa eventuella anvisningar, huru
det syftet skulle kunna ernås på ett rimligare sätt än det, som
regeringen tillgripit i denna famösa postukas, som ju ställer hela
den korresponderande allmänheten under postfunktionärernas för¬
mynderskap. Denna omsorg om krigsmanskapets militaristiska
oskuld finner jag minst sågat onyttig, men då den saken i detta
sammanhang är af fullkomligt underordnad betydelse, skall jag
icke uppehålla mig vid den. Jag har med mina ord endast velat
understryka de synpunkter, som framkommit i hufvudreservationen,
och därutöfver motivera min åsikt, att regeringen i sitt nit för
den s. k. ordningen visat sig så frihetsfientlig, att den därigenom
gjort sig misshaglig för stora delar af vårt lands befolkning.
Häruti instämde herrar Branting, Tengdahl, Hasselquist, Jo¬
hansson i Stockholm, Söderberg i Stockholm, Lindhagen, Blomberg,
Lindqvist, Lindley, Rissén, Wavrinslcy, Aberg, Wallin, Borg, Svens¬
son i Nyköping, Kristensson, Berg i Munkfors, Waldén. Linders,
Thorsson, Persson i Malmö, Rydén, Christiernson, Carlsson i Malm¬
berget, Rundgren, Eriksson i Grängesberg och Lindberg.
N:o 50.
Onsdagon don 28 April, f. m. 80
Friherre Bonde: Herr talman, mina lierrar! Uti en sär- Ang. fullbor-
skild reservation till detta konstitntionsutskottshetiinkando har ,lad 9™nak-
jag anfört en punkt, hvilken jag för min dol anser borde ha
kommit upp bland utskottets anmärkningar. Donna punkt afser kollen.
det sätt, hvarpå Kungl. Maj:t tillämpat den nya lagen om vill- (Forts.)
korlig frigifning. Jag hade verkligen icke tänkt att här uti denna
debatt taga till orda om denna min reservation, då jag anser, att
den talar för sig själf och tillräckligt uttrycker hvad jag här vill
säga, men på grund af en i en morgontidning uti går förekom¬
mande ledare med den uppseendeväckande rubriken »Mordbrännare
och menedare», hvilken artikel innehåller åtskilliga vilseledande
uppgifter, har jag ansett det nödvändigt att här i kammaren be¬
riktiga hvad som där framkommit.
Att jag ägnat min uppmärksamhet åt denna fråga är ju helt
naturligt, ty redan från min första riksdagstid, i slutet af 1880-
talet, då denna fråga först kom på tal, omfattade jag den med
stora sympatier och sökte då verka för en skrifvelse till Kungl.
Haj: t med anhållan om en lag såväl i detta syfte som om vill¬
korliga straffdomar. Det dröjde visserligen några år, innan resul¬
tatet vanns, men, såsom herrarne veta, aflät verkligen Riksdagen
år 1894, på grund af beslut i båda kamrarna, en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till ifrågavarande lagar.
Det dröjde sedan ganska länge, hela 12 år, innan Kungl. Maj:t
kom med något dylikt förslag, och jag vill särskildt framhålla,
att det var först sedan den liberala regeringen kom till styret,
som förslaget framlades för Riksdagen, där det då mottogs med
synnerlig välvilja och bifölls af Riksdagens båda kamrar.
Denna lag har således endast varit gällande tvenne år, och
därför har det synts mig vara af stort intresse att se, huru Kungl.
Maj:t tillämpat densamma. Jag har i min reservation framhållit,
att det framgått, att Kungl. Maj:t under det första året visat sig
ha något mera frikostigt tillämpat lagen, än under de senare åren.
Det första året utgjorde antalet fall, där villkorlig frigifning med-
gafs, 13 af 35 ansökningar, medan motsvarande siffror för det
senaste året är 5 och 27.
Jag har också framhållit, att det vid bedömandet af denna
sak är af ganska stor betydelse att tänka sig in i, hvad meningen
är med denna lag om villkorlig frigifning. Det är många, som
däri vilja se allenast en benådning, men jag för min del ser däri
en yttring af, att vi icke längre lefva i den tid, då det blott hette
»öga för öga och tand för tand», d. v. s. då man i straffet endast
ville se en vedergällning, direkt uppmätt efter brottets beskaffen¬
het. Vår nuvarande rättsskipning vill ju i straffet äfven se något
annat; den vill däri se ett försök till uppfostran af den brotts¬
lige, den vill, att den brottslige genom straffet skall bringas till
väckelse, så att han efter utstånden strafftid kan återgå till sam¬
hället såsom en nyttig medborgare. Det är från denna synpunkt
man kommit in på tanken om villkorlig frigifning, nämligen just
för att bereda brottslingen tillfälle att, genom att under den
senaste delen af strafftiden, hvilken del icke får vara mer än en
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
70 Onsdagen den 28 April, £. m.
fjärdedel af hela strafftiden, få vistas på fri fot under särskild be¬
vakning, komma in på bättre vägar, så att verkligen det syfte,
som jag anser vara straffets viktigaste mål, nämligen att man
skall kunna i brottslingen återvinna en god och nyttig med¬
borgare, må kunna ernås.
Nu är gifvet, att denna lag måste tillämpas med stor för¬
siktighet, i synnerhet i början, och detta har äfven kung! fång¬
vårdsstyrelsen noga beaktat; den synes icke ha förordat villkorlig
frigifning i något annat fall, än där synnerligen talande skäl där¬
för förelegat, och likväl har Kung! Maj:t i trots af detta till¬
styrkande i flera fall afslagit ansökningar om villkorlig frigifning.
Man kan icke af statsrådsprotokollen, hvilket redan insetts, få
veta något om motiven till, att Kung! Maj:t ville besluta i hvarje
särskildt fall. Det förefaller därför ganska märkvärdigt, att sam¬
tidigt med de många afslagen i särskildt ett fall under förra året,
där kungi. fångvårdsstyrelsen afstyrkte villkorlig frigifning på
grund af brottets beskaffenhet, Kungl. Maj:t likväl bifallit ansök¬
ningen därom.
Den ärade författaren till den af mig åsyftade artikeln i
Stockholms Dagblad för i går har framhållit, att man måste noga
gifva akt på just brottets beskaffenhet och att detta skall till
hufvudsaklig del vara bestämmande för den villkorliga frigif-
ningen. Ja, jag kan gifva honom rätt därutinnan, att brottets be¬
skaffenhet därvidlag måste tagas i betraktande. Det har ju också
fångvårdsstyrelsen gjort, men Kungl. Maj:t har likväl, såsom jag
nyss nämnde, i vissa fall haft en annan åsikt än den af fång¬
vårdsstyrelsen uttalade.
Nu har det framhållits, att särskildt menedare och mord¬
brännare icke skulle komma i åtnjutande af villkorlig frigifning.
Särskildt beträffande anstiftare af mordbrand har det påståtts, att
för dem ej lagen borde tillämpas. Jag vill emellertid framhålla,
att Kungl. Maj:t i ett fall, som inträffade 1907, verkligen med-
gifvit villkorlig frigifning för en person, som gjort sig skyldig till
mordbrand. Det bär framhållits beträffande det af mig åberopade
mordbrandsfallet, för hvilket frigifningen tillstyrkts af fångvårds¬
styrelsen och som ju efter rättegångshandlingarna förklarats
hafva utförts under synnerligen förmildrande omständigheter, att
det tvärtom varit synnerligen vådligt och att mordbrännaren måste
anses farlig för den allmänna säkerheten. Detta är fullkomligt
oriktigt, och handlingarna utvisa tydligt, att mordbranden skett
under omständigheter, som varit i hög grad förmildrande och att vid
mordbrandstillfatlet icke någon människas lif satts i fara. Saken
förhåller sig sålunda, att i en socken, där tattare slagit sig ned,
de kommunala myndigheterna ifrigt öfverlade, huru de skulle
kunna bli af med dessa tattare. En person kom då fram med
förslaget att bränna upp deras koja, som ej ansågs vara värd
mera än högst femtio eller hundra kronor, jag minnes ej riktigt,
i alla händelser ett mycket obetydligt belopp. Det var någon af
de närvarande, som fann idén praktisk, och efter att ha förvissat
sig om, att ingen fanns i stugan, tände han eld på den. Detta
Onsdagen den 28 April, f. m.
71
N:o 50.
ansågs af domstolen som eu synnerligen förmildrande omständig¬
het, och därför dömdes denne person till endast fem års straff¬
arbete. Då endast några månader återstodo af strafftiden och då
fängelsemyndigheterna ansågo, att han under sin fängelsetid upp¬
fört sig oklanderligt och icke varit underkastad bestraffning, och
då därtill kom, att en känd person hade åtagit sig att ansvara
för honom, så begärde fångvårdsstyrelsen villkorlig frigifning för
honom. Men detta afslogs af Kungl. Magt.
Hvad det ena af de menedsfall beträffar, som jag åberopat,
förhåller sig därmed sålunda. Det var en person, som begått det
brottet, att han narrat en tjänare att vittna falskt — lian liade
nämligen tagit några lass grus och blifvit åtalad därför. Äfven
denne person hade under fängelsetiden enligt myndigheternas ut¬
talande uppfört sig synnerligen väl, och därtill kommer, att det
föreligger intyg af läkaren, att fara för sinnesrubbning kunde före¬
finnas, därest han längre kvarhölles i fängelset. Trots tillstyr¬
kande från fångvårdsstyrelsen afslogs hans ansökan om frigifning
i februari 1908, och i september samma år inkom fångvårds¬
styrelsen med ny ansökan på grund af en af hans hustru gjord
framställning. I denna ansökan framhölls, att han var en väl¬
bärgad man, att han sålunda var i tillfälle att försörja sig och
dessutom att läkaren intygat, att han otvifvelaktigt skulle erfara
betydlig förbättring i sitt sinnestillstånd, om han komme i åt¬
njutande af frihet i eget hem. Äfven denna ansökan afslog Kungl.
Maj:t. Skälen hvarför Kungl. Maj:t i detta som andra fall af-
slagit ansökningarna äro som sagdt icke anförda.
Jag har icke, som artikelförfattaren i Stockholms Dagblad
velat göra gällande, framdragit dessa exempel på måfå, utan jag
har framdragit alla de exempel, där Kungl. Maj:t, trots fångvårds¬
styrelsens lifliga tillstyrkande, afslagit framställningarna. Jag har
ansett, att då fångvårdsstyrelsen ägnat dessa frågor en noggrann
pröfning och äfven bör vara i besittning af större sakkunskap på
detta område än vederbörande inom justitiedepartementet, Kungl.
Maj:t åtminstone i vissa fall bort följa fångvårdsstyrelsen, i synner¬
het då det händt, såsom jag nyss nämnde, att Kungl. Maj:t till
och med beviljat villkorlig frigifning, där fångvårdsstyrelsen af¬
styra sådan. Änledningen till min reservation har varit, att jag
velat peka på det i min tanke synnerligen viktiga och för vår
rättsskipning så betydelsefulla rättsinstitut, som ligger i den vill¬
korliga frigifningen. Jag har velat framhålla, att den bör icke
endast handhafvas med klokhet och försiktighet, utan äfven hand-
hafvas på sådant sätt, att denna lag, som Kungl. Maj:t på Riks¬
dagens begäran efter många års väntan föreslagit och som nu är
gällande, verkligen måtte blifva effektiv och till det stora gagn,
som man afsett, och bidraga till att åt samhället återvinna goda
och nyttiga medborgare. Ty jag tror förvisso, att mången, som
under stundens förvillelse begått brott, verkligen kan bättra sig
och blifva en god medborgare. Yore det ej fallet, borde ju aldrig
en straffad brottsling släppas ut ur fängelset, utan till samhällets
skydd där alltid kvarhållas. Och kan staten medverka till detta,
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
N:o 60.
72
Onsdagen den 28 April, f. m.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
rådsproto¬
kollen.
(Forts.)
så är det dess skyldighet att göra det; därför ha vi lagen, och
därför bör lagen på ett klokt sätt tillämpas.
Herr Nilsson i Malmö: Herr talman! Jag har tillåtit mig att
i konstitutionsutskottet göra anmärkning enligt regeringsformen
§ 107 emot herr ecklesiastikministern såsom närmast ansvarig för
eu regeringsåtgärd, som ingalunda synes mig stå i god öfverens¬
stämmelse med lag och författning.
Vid sammanträde den 31 oktober 1907 beslöt skolrådet i
Helsingborg att förvandla det af folkskolestadgan påbudna årliga
sammanträdet mellan skolrådet, folkskoleinspektören och samtliga
ledamöter af lärarpersonalen till ett ombuds- eller delegationsmöte,
där lärarkåren hade att deltaga endast genom ett starkt begränsadt
antal valda representanter. Eu sådan förändring har skolrådet
enligt folkskolestadgans § 8 mom. 5 rätt att vidtaga, men endast
under den förutsättningen att det gemensamma sammanträdet icke
lämpligen kan hållas på grund af lärarnes stora antal eller skol¬
distriktets stora utsträckning. Denna förutsättning förefinnes emel¬
lertid icke i Helsingborg. Lärarkåren räknar ej mer än 117 med¬
lemmar och skoldistriktets utsträckning är mycket måttlig: 4,000
meter i längd och 2,700 i bredd — däri inberäknadt äfven obe¬
byggda ytterområden. Men det var i själfva verket ej heller
någon af de två i folkskolestadgan förutsatta omständigheterna,
som föranledde skolrådet att vidtaga den ifrågavarande förän¬
dringen. Skolrådet fattade sitt beslut på förslag af folkskoleinspek¬
tör Gierow, och denne motiverade sin framställning med de ord,
som återfinnas i min reservation till utskottets betänkande och
som endast utgöra eu rad förolämpningar emot vissa ledamöter
af lärarkåren, beskyllningar för brist på parlamentarisk takt, för
omogenhet och oförmåga att iakttaga ett hyfsadt uppträdande.
Någon annan motivering förekommer icke i skolrådets protokoll.
Beslutet fastställdes emellertid af Lunds domkapitel den 15 januari
1908, men öfverklagades af åtskilliga församlingsbor med skol-
rådsledamoten lektor Hj. Nordin i spetsen. Sedan förklaringar
inhämtats från vederbörande i Lund och Helsingborg, föredrogos
besvären den 25 september inför den tillförordnade regeringen;
och då fann kungl. regeringen icke skäl att göra ändring i dom¬
kapitlets öfverklagade beslut.
Det förefaller mig dock, som om herr ecklesiastikministern,
om icke af annat så just af skolrådets afgifna förklaringar, borde
ha insett, hur sjuk skolrådets sak i själfva verket var. Jag skall
här anföra några omständigheter, som visa, hur suspekt detta
skolråd förfarit.
Det var, såsom jag nyss nämnde, på sammanträde den 31
oktober 1907, som skolrådet fattade sitt beslut angående ombuds¬
möten jämte ett annat i samband därmed stående beslut om att
förvandla vissa förutvarande tillsyningslärare till öfverlärare. Be¬
slutet var för skolrådets vidkommande definitivt — det var inte
tal om annat — men sedan folkskoleinspektören af en lärare blif-
vit upplyst om det olagliga i skolrådets åtgörande, i det att lärår-
73
Onsdagen den 28 April, f. in.
>’:o éO.
personalen icke, såsom folkskolestadgans § 10 inom. 3 bjuder, Ang. fuliboi-
blifvit hord rörande innehållet i den beslutade reglementsförän- d<ui gransk-
dringen, så kommer skolrådets protokoll af den 29 november och ninrJ af slats-
talar om, att antagandet den 31 oktober blott varit preliminärt. rå,f*pr°to-
En annan omständighet! Det var icke blott skolrådets beslut ™ m\
angående ombudsmöten utan äfven den därmed sammanhängande orts.)
reglementsförändringen om fyra tillsyningslärares omvandling till
öfverlärare, som utgjorde föremål för klagandenas besvär hos Kung!
Maj:t. I det senare hänseendet anmärkte klagandena, att kyrko¬
stämman icke, såsom folkskolestadgan bjuder i § 8 mom. 4, be¬
viljat medel till ifrågavarande öfverläraretjänsters inrättande,
lika litet som stämman i öfrigt blifvit hörd i ärendet. Härtill
genmälde skolrådet i sin förklaring, att kyrkostämman visst och
sant beviljat. nödiga medel till öfverläraretjänsternas inrättande,
ty den hade i oktober medgifvit de fyra tillsyningslärarne en löne¬
förbättring af 80 ä 100 kronor hvardera. Nu bör det observeras,
att denna lilla löneförbättring, liksom en tidigare år 1905, tiller¬
kändes dem uteslutande i deras gamla egenskap af tillsyningslärare
och stod icke i något som helst samband med förslaget om deras
förvandling till öfverlärare, enär kyrkostämman hölls den 29 oktober
och skolrådet först två dagar senare behandlade frågan om de
nya_ tjänsternas inrättande. I ett privat meddelande till dom¬
kapitlet hade också skolrådets själfskrifne ordförande, kyrkoherde
C. E. Johansson, på begäran upplyst, att kyrkostämman icke blifvit
hörd af den anledningen, att skolrådet ej ansett något kyrkostäm¬
mans yttrande angående öfverläraretjänsternas inrättande vara
erforderligt. Och däraf framgår ju, att kyrkostämman icke i någon
form beviljat medel för detta ändamål. Men icke desto mindre
yttrar skolrådet i sin officiella förklaring att medel beviljats. »Skol¬
rådet torde» — heter det — »själf bättre än de klagande känna
sin egen tankegång». Men skolrådet aktade sig då noga för att
tala om sin tankegång för rätter vederbörande! Det tycks således
på. mer än ett håll ha varit klent beställdt med den parlamen¬
tariska takten.
Kronan på sin advokatyr sätter så skolrådet, då det i sin
förklaring söker bringa sitt beslut om inrättande af ombudsmöten
i den allra bästa samklang med folkskolestadgans § 8 mom. 5.
»Begreppen stort antal och stor utsträckning äro» — säger skol¬
rådet — »relativa begrepp, hvilka mycket väl passa in på Helsing¬
borg, särskild! då det gäller lärarnes antal. Genom sina åtgöranden
och yttranden, sådana dessa framträda i handlingarna, har skol¬
rådet tydligen lagt i dagen, att det anser, att dessa sammanträden
med hela lärarpersonalen, som utgör ett, relativit taget, stort antal,
äro åtminstone mindre lämpliga, men att skolrådets reglementerade
öfverläggning med af lärarna utsedda ombud äro lämpligare. Redan
i den mån genom härvarande särskilda förhållanden» — heter
det vidare — »dessa ombudsmöten äro lämpligare, äro enligt
skolstadgans anda och mening de gemensamma sammanträdena
med hela lärarpersonalen olämpliga, då endast det lämpligaste
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 50. 6
N:o 50.
Ang. fullbor¬
dad gransk¬
ning af stats¬
råd .proto¬
kollen.
(Forts.)
74 Onsdagen den 28 April, f. m.
inom dessa anvisade möjligheter är lämpligt, och det ankommer
då på skolrådet att välja det lämpligaste».
Denna advokatyr, som är fullkomligt sofistisk, har herr eckle¬
siastikministern slukit och svalt utan att blinka. Och dock torde
det vara uppenbart för allt sundt förnuft, att en lärarkår af blott
117 medlemmar mycket väl och lämpligt och utan spår af olägen¬
het bör kunna i sin helhet sammanträda med sin styrelse eller
sitt råd. Det möte, som det här gäller, hålles ju endast en gång
om året; och antalet lärare är ju inte större än att det godt och
väl får plats i en rymligare skolsal. I Göteborg, där lärarkåren
uppgår till ungefär 600 personer, har man bibehållit det för alla
gemensamma mötet. Likaledes i Malmö, där lärarnes antal är
nära fyra gånger större än i Helsingborg. Endast i Stockholm
har man af rent fysiskt nödtvång måst tillgripa den af folkskole¬
stadgan i sådant fall medgifna formen af ett ombudsmöte. Och
här i Riksdagens Andra Kammare äro vi 230 stycken, som samman¬
träda, öfverlägga och besluta — inte vållar det antalet, som dock
är dubbelt större än lärarantalet i Helsingborg, någon svårighet!
Det är också uppenbart, att den bevisning, som skolrådet presterat
för sin åtgärd, mynnar ut i det rena godtycket. Den kunde lika
gärna gälla en lärarkår af 75, 50 eller 25 personer som 117. Femtio
lärare utgöra ett, relativt taget, stort antal — kunde skolrådet
säga — och därför kunna de inte sammanträda alla på eu gång
utan blott genom valda ombud. Detta är ju, som sagd t. purt god¬
tycke, och därför verkar det också fullkomligt parodiskt, då skol¬
rådet på ett ställe förklarar, att det endast hållit sig till hvad »ett
enkelt ordaförstånd» ger vid handen.
På ett särskildt område tycks emellertid skolrådets »enkla
ordaförstånd» verkligen göra skäl för sitt epitet. I det nya regle¬
mentet har det bestämts, att val af ombud till ifrågavarande möte
skall företagas af den manliga lärarpersonalen för sig, folkskol-
lärarinnoma för sig och småskollärarinnorna för sig på hvarje
särskild skola. Nu finnes det i Helsingborg en skola, där den
manliga lärarpersonalen inskränker sig till öfverläraren och en
— summa summarum en — lärare. Här måste dock valet före¬
tagas reglementsenligt så, att öfverläraren och den ende läraren
sammanträda, öfverläraren gör tjänst som ordförande, och då ord¬
föranden i sin egenskap af öfverlärare är själfskrifvet ombud vid
det i skolstadgan föreskrifna mötet, så har den ende läraren ingen¬
ting annat att göra än att rösta på sig själf. I sådana absurditeter
hamnar man lätt, då man lämnar laglighetens raka väg och hoppar
in i den sofistiska advokatyrens labyrinter. Och äfven denna
absurditet har herr ecklesiastikministern utan synbar tvekan godkänt.
I sj kifva verket är den behandling, som vederfarits detta ärende,
stridande icke blott emot folkskolestadgans ordalydelse, utan fram¬
för allt mot dess anda och mening. Vi böra nämligen observera,
att det årliga möte, som folkskolestadgan påbjuder mellan skolråd
och lärare, icke äger någon befogenhet att fatta beslut; det är
endast af öfverläggande eller rådgörande natur. Lärare och styrelse
lia att där öfverlägga om undervisningens ordnande och om andra
Onsdagen den 28 April, f. m. 75
skolans angelägenheter och att lära känna hvarandras önskningar
ocli synpunkter. Det är ju själfklart, att i ett möte af sådan art,
en rådplägande och diskuterande men icke beslutande församling,
bör hela personalen vara med, där böra alla kårens medlemmar
ha rätt att komma tillstädes, att framföra sina tankar och in¬
hämta sin styrelses. Endast på det sättet kan detta möte blifva
af det gagn för skolan och undervisningen, som man därmed afsett.
Ombudsmötet däremot kan icke enligt folkskolestadgans ö 8 mom.
5 och bör icke komma i fråga på andra ställen än såclana, där
den fysiska nödvändigheten krafvel- det, där det är omöjligt att
samla så många människor under samma tak.
Men i Helsingborg fanns det inte spår af någon sådan nöd¬
vändighet. Saken var bara den, att skolmyndigheterna där på
flera olika sätt gjort sig skyldiga till förlöpningar och uraktlåten¬
heter och härigenom mot sig uppkallat en välbehöflig opposition
inom lärarkåren; denna gaf sig uttryck på de i fråga varande, af
skolstadgan föreskrifna gemensamma mötena, och så folio inspek¬
tören och prästen på den luminösa idén att afskaffa dessa möten
och ersätta dem med ombudsmöten, hvarvid man med största
energi, ordnade det så med valen, att man erhöll största möjliga
garanti för att de misshagliga lärarne skulle bli uteslutna.
Och till detta klandervärda förfarande, som står i flagrant
strid emot folkskolestadgans anda och bokstaf, har herr eckle¬
siastikministern lånat sig — ett förhållande, som jag, då jag icke
äger rätt att göra något yrkande, måste nöja mig med att på det
djupaste beklaga.
I detta anförande instämde herrar Rydén, Thylander, Christiern-
son, Waldén, Kristensson och Strömberg.
Herr von Schéele: Herr talman! Beträffande det ärende,
som behandlas på sid. 23 i konstitutionsutskottets memorial, ber
jag till undvikande af missförstånd få till protokollet antecknadt,
att jag icke deltagit i konstitutionsutskottets behandling af denna
fråga, liksom jag icke heller haft någon del i den här omhandlade
ansökan.
§5.
Herr statsrådet Petersson aflämnade Kung! Maj:ts proposition
angående sättet för bestridande och redovisande af fångvårdens
utgifter för landtbruksrörelsen vid Svartsjö kungsladugård.
Denna proposition bordlädes.
§ 6.
Herr Räf afgaf en motion, n:o 268, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående fördelning af de medel, som komma
N:n 50.
Ang. fullbor¬
dad, gransk¬
ning af stats-
rådsproto¬
kollen •
(Ports.)
N:o 50.
76
Onsdagen den 28 April, f. m.
att under år 1909 och 1910 af sättas till främjande af nykterhet
och motarbetande af dryckenskapens följder.
Denna motion hänvisades omedelbart till statsutskottet.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,6 6 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdadt anslag detta
plenum komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1909.