RIKSDAGENS PROTOKOLL
1909. Andra Kammaren. N:o 45.
Onsdagen den 21 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, och led¬
des förhandlingarna äfven nu af herr vice talmannen.
§ 1.
Till fortsatt handläggning anmäldes statsutskottets utlåtande Ang. post-
n:o 93, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda verkets utgifts-
framställning angående godkännande af postverkets utgiftsstater för stfg‘g ^^
år 1910 m. m.; och lämnades därvid i fråga om punkten II enligt ™"
förut skedd anteckning ordet till:
Herr Svallingson, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Under förutsättning att 1908 års Riksdag ägt tillräckligt tid på sig
att behandla den kungl. proposition, angående reglering af post¬
verkets stater, som då inkom till Riksdagen under april månad,
torde man kunna antaga, att det läge, i hvilket vi i närvarande
ögonblick befinna oss, icke hade förekommit. Jag tror mig nämli¬
gen kunna våga det påståendet, att det i år framlagda förslaget
kommer att vinna Riksdagens bifall. Och lika säkert torde det
förslag, som kom in under fjolårets riksdag, vunnit den Riksdagens
bifall, såvidt det blifvit af Riksdagen behandladt. Genom ett fram¬
skjutande ett år af frågans behandling vill det synas, som om staten
gjort en besparing på 580,000 kronor. I sanning ett ganska afse-
värdt belopp. Men då jag frågar mig, huru denna besparing kom¬
mit till stånd, måste jag gifva mig det svaret: det har skett på
bekostnad af den stora tjänstemannakår, som tillhör postverket.
Under sådana förhållanden kan jag för min del icke giLla en be¬
sparing. Jag anser den icke tillkommen på ett sätt, som är värdigt
Riksdagen.
Herr Olssons i Fläsbro resonemang under förmiddagens lopp
torde kanske från juridisk synpunkt kunna försvaras. Men jag
undrar, huruvida icke den moraliska förpliktelsen ändå återstår för
Riksdagen att, med hänsyn till 1908 års Riksdags uttalande, fylla.
Det gladde mig, då jag hörde herr Sjö i sitt anförande till
sist uttala, att han icke skulle sörja öfver ett antagande af reser¬
vanternas förslag. Jag sätter stort värde på herr Sjös uttalande,
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 45. 1
Jfso 45. 2 Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. post- ty jag vet, att det är uppriktigt och att det kommer från
verkets utgifts- hjärtat.
stater för år Men, mina herrar, hvad skulle inträffa, tro herrarne, om vi i
19W m. m. (p:ig pomme till ett annat resultat än det, reservanterna här fram-
(Forts.) jagt för oss. Enligt mitt förmenande skulle sorg och besvikenhet
göra sig gällande i många hem, där man nu hoppats på att det
löfte, som 1908 års Riksdag gaf på hand, skulle af 1909 års Riks¬
dag infrias.
Herr talman, jag vet, att det är flera talare, som komma att
yttra sig i frågan, hvarför jag icke vill förlänga debatten och jag
liar därför endast med dessa ord velat gifva min ståndpunkt till
känna. Och i anslutning till detta mitt uttalande hemställer jag
om bifall till reservanternas förslag i den omdebatterade frågan.
Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Jag nödgas till
att börja med ett ögonblick erinra om den reglering, som 1902 an¬
togs af Riksdagen angående de nu ifrågavarande statstjänarne.
Den har särskildt utaf herr Olsson i Fläsbro anförts såsom skäl
för att man nu icke skulle bevilja reservationen i denna punkt.
Låtom oss dock komma ihåg, att den kommitté, som utarbetade
den lönestat, hvilken antogs 1902, uttalade — åtminstone majorite¬
ten inom densamma — att den satte lönerna så små därför, att den
ansåg, att Riksdagen skulle åt dessa funktionärer bevilja det dyr-
tidstillägg, som då beviljades åt andra statstjänare. Detta dyr-
tidstillägg beviljades icke. Således fingo dessa mindre lönebelopp,
än som af kommittén afsågos. Och med rätta framhölls sedan, och
har framhållits gång på gång, att denna lönereglering endast måste
hafva varit provisorisk. Men då uti Riksdagen förslag framkom
att afhjälpa det missförhållande, som enligt mångas mening häri¬
genom inträdde, har man också pekat på att Riksdagen så sent
som år 1902 bestämt dessa löner: och därför skall man icke rubba
hvad Riksdagen sagt. Nu åberopar man också hvad Riksdagen
1908 sagt, men då säger herr Olsson i Fläsbro, att det bör man
icke alls fästa sig vid, i synnerhet om man icke varit närvarande
i Riksdagen. Det är enligt min mening inkonsekvent; och öfver
hufvud taget torde det vara riskabelt att ställa sig på den stånd¬
punkten att, därför att jag icke varit med om ett riksdagsbeslut,
så är jag icke af detsamma bunden, för så vidt det gäller min
uppfattning vid närmast följande riksdag.
Jag skall också i detta sammanhang be att få något uppehålla
mig vid hvad denna fråga i sjkifva verket är. Det var ett förbi¬
seende af min ärade kamrat på Gätleborgslänsbänken, då^ han
yttrade, att generalpoststyrelsens tjänstemän skulle redan i år re¬
troaktivt få den lön, som" de först 1910 borde få åtnjuta, men att
de samtidigt som de finge denna löneförbättring, icke behöfde
arbeta mer än 6 timmar i stället för, såsom enligt det nya försla¬
get, 7 timmar. Det här föreliggande förslaget rör icke alls gene¬
ralpoststyrelsens tjänstemän, utan det står, att tjänstemännen vid
postverkets distrikts- eller lokalförvaltningar skola fa åtnjuta de för-
Onsdagen den 21 April, e. m. 3
maner, som det här är fråga om. Således, generalpoststyrelsens tjänste¬
män måste. vi alldeles lämna ur räkningen i detta fall, d. v. s. de
lå detta år, för så vidt — hvilket ju är sannolikt — Riksdagen
upprepar sitt beslut från förra årets riksdag, det dyrtidstillägg,
som tillerkännes sådana tjänstemän, hvilkas löner icke reglerats.
Dessa tjänstemän i generalpoststyrelsen äro för öfrigt öfver hufvud
taget betydligt bättre aflönade än massan af tjänstemän vid distrikts-
och lokalafdelningarna. Styrelsens tjänstemän få alltså visserligen
icke retroaktivt, om herr Olssons förslag går igenom, åtnjuta den
högre aflöning, som det är fråga om, men de få dyrtidstillägg,
hvilket däremot icke tjänstemännen vid distrikts- och lokalafdel¬
ningarna få, tv deras lönestat reglerades så sent som 1902, och de
äro därför uteslutna från Kungl. Maj:ts proposition, sådan den
föreligger om tillfälligt lönetillägg. Det är således alldeles fel¬
aktigt detta; de, som stå fullkomligt oberoende af detta, äro gene¬
ralpoststyrelsens tjänstemän. Men bland den stora massan af de
öfriga funktionärer, som finnas vid postverket — hvad vi må säga
för öfrigt, om vi hafva stridiga åsikter, huruvida det är en tillräck¬
ligt god lönereglering eller icke — finns en hel mängd bland statens
allra minsta inkomsttagare. Det är ju gifvet, att de redan inordnat
sin lilla årsbudget med tanke på att Riksdagen skulle infria sitt
löfte, samt att det för dem skulle vara en verklig svårighet att
återigen finna, att de icke hade mer att räkna på än den inkomst,
som de ordinärt skulle hafva. Vilja verkligen herrarne i denna
kammare vara med om att spela dem ett sådant spratt, för att an¬
vända ett mycket vulgärt uttryck! Man säger, att man icke skall
gorå en sådan här historia nu, därför att det skulle vara ett farligt
prejudikat.. Jag vill dock i alla fäll erinra herrarne om att, när
Kungl. Maj:t vid 1907 års lönereglering för järnvägens tjänstemän
hade gifvit dem löfte, att den skulle verka retroaktivt från och
med den 1 januari 1907, Riksdagen infriade Kungl. Maj:ts löfte.
Men när det nu gäller att infria Riksdagens eget löfte, är man
tveksam. Det är väl också en synpunkt, som skulle kunna läggas
herrarne på hjärtat. Och jag tror också till sist, att det icke är
värdigt att försöka bortförklara, att här icke ett löfte är gifvet.
Man kan ju visserligen säga, att det formellt icke är något
löfte, men om herrarne taga del af den debatt, som uti denna
fråga fördes i Första Kammaren förlidet år, skola herrarne finna,
att där af ^tvenne talare bestämdt underströks, att det var ett
löfte, som då. gafs och hvilket skulle infrias innevarande år. Det
är alldeles visst och säkert, att jag för min enskilda del och flera
med mig, som voro med vid statsutskottets behandling af frågan
förlidet år, fingo den uppfattningen, att det var ett formligt löfte,
som gafs och det var just med hänsyn därtill, som vi lättare kunde
vara med om, att frågan skulle uppskjutas. Det är, såsom jag
nyss .säde, alldeles säkert, att alla dessa små löntagare — vi skola
nämligen komma ihåg, att en hel del af de löner, hvarom här är
fråga, gå under 2,000 kronor och många mellan 2- och 3,000
kronor — att alla dessa, hvilkas inkomster hittills närmat sig
N:o 45.
Ang. post¬
verkets utgifts-
stater för år
1910 m. m.
(Forts.)
Kso 45.
4
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. post¬
verkets utgifts-
stater för år
1910 m. m.
(Forts.)
existensminimum, ordnat sin lilla budget just med tanke pa att
Riksdagen skulle med välvilja pröfva den framställning, som
nu föreligger.
Jag tror, herr talman, att alla skal, utom de rent iormella,
både reella och humana, tala för att Riksdagen hör bifalla reser¬
vationen, till hvilken jag således her att få yrka bifall.
Häruti instämde herr Thor.
Herr Rydén: Jag begärde ordet med anledning af hvad som
här i förmiddags yttrades af herr Olsson i Fläsbro och särskilt
med anledning af den uppgift, som han därvid lämnade, pa tal om
att postverket vid 1902 ars riksdag erhållit eu lönereglering. Herr
Olsson i Fläsbro är säkerligen så inne i den utredning, som åt¬
följer detta ärende, att han vet, att den löneregleringen i en
mängd fall, såsom fyrfaldiga gånger påvisats för Riksdagen, icke
innehar en löneförhöjning, utan tvärtom i många fall en sänkning
af lönerna. Jag ber att herrarna måtte taga denna omständighet
i betraktande.
Jag vill därjämte, herr talman, lämna en upplysning, som ma-
hända kammarens ledamöter förut icke känna till. Denna min
uppgift rör de siffror, som utvisa, huru staten i närvarande ögon¬
blick står. Före behandlingen af femte hufvudtiteln, alltså förli¬
den lördag, hade genom nedprutningar i af Kungl. Maj:t begärda
anslag gjorts en besparing å 1,818,326 kronor. Om därifrån dragés
hvad som å andra poster beviljats utöfver och utom det, som af
Kungl. Maj:t föreslagits, d. v. s. ett belopp af 215,133 kronor, går
den verkliga inbesparing, som Riksdagen intill förra lördagen gjort
på kommande års stat, således upp till 1,603,193 kronor. Nu ha äfven
åtskilliga nedprutningar vidtagits i fråga om femte hufvudtiteln
och i vissa af dessa förestå gemensamma voteringar, i allt om en
summa af ungefär 1,700,000 kronor. Vid sådant förhållande tror
jag, att man i någon mån kan se mindre pessimistiskt på denna
fråga, än hvad kanske en del af kammarens ledamöter eljest äro
böjda för att göra. „ ,
Jag skall emellertid utöfver lämnandet af denna upplysning
be att få säga några ord angående min personliga ställning till
denna fråga. Jag hade för mm del för principens skull under inga
omständigheter velat vara med om att bevilja en lönereglering med
retroaktiv verkan för det löpande aret, om icke saken hade sin
förhistoria. För alla dem, som voro med om förliden Riksdags
beslut i denna fråga, hvarigenom det då framlagda förslaget om
löneförbättring för postverkets personal sköts åt sidan, står det i
själfva verket klart — åtminstone har jag den uppfattningen —-
att detta uppskof skedde därför, att Kungl. Maj:ts proposition i
ämnet inkom så sent, att statsutskottet icke kunde behandla den¬
samma. Men enhvar besjälades dock därvid innerst af den me¬
ningen, att vederbörande tjänstepersonal icke skulle behöfva blifva
oskyldigt lidande på grund af detta uppskof. Finnes det någon
Onsdagen den 21 April, e. m.
N:o 45.
5
rim och reson i detta, att därför att Kung], Maj:t inkommer med
eu proposition i Riksdagens elfte timme och därför att statsutskot¬
tets vice ordförande far bort till Ryssland för att gifta bort en af
våra prinsar, postverkets personal skall blifva lidande därpå, något
som dock skulle ske, ifall vi nu toge tillbaka det löfte, som Riks¬
dagen den gängen afsåg att gifva. Under den debatt rörande
denna fråga, som förekom i statsutskottets plenum, meddelade ord¬
föranden på den afdelning, som behandlat denna fråga — och han
vände sig därvid särskildt till de ledamöter af utskottet, som
sutto på riksgäldsafdelningen — att det från afdelningens sida var
alldeles tydligt, att man ville gifva ett löfte, men att man ville
gifva detta i en sådan form, att man icke formellt föregrepe 1909
års Riksdags vilja och beslutanderätt. Den känslan hade vi alle¬
sammans, och jag får säga, att jag för min personliga del icke
skulle vilja vara med om att bryta ett löfte, till och med om jag
ansåge mig ha gjort en dumhet, då jag gifvit detsamma. Jag
anser det icke vara Riksdagen värdigt att söka med allehanda
bortförklaringar komma ifrån, att man här verkligen har förplik¬
telse att se till, att postverkets tjänstepersonal verkligen får den
löneförbättring, den väntar sig.
Detta har varit ett af de skäl, som för mig varit afgörande
och som gjort, att jag voterat till förmån för reservationen, och
jag hoppas, att kammaren äfven skall ha den känslan, att Riks¬
dagen bör hålla det ord, som den en gång gifvit. Jag ber således
att få yrka bifall till reservationen.
Med herr Rydén förenade sig herrar Christiernson och Kri¬
st ejissmi.
Herr Ekman i Mo gård: Herr talman! Jag skall endast tillåta
mig att i allra största korthet göra några små randanmärkningar
till den diskussion, som här förts. Jag vet mycket väl, att Riks¬
dagen, såsom herr Zetterstrand här framhöll, icke kan formellt
afgifva något juridiskt bindande löfte, men jag vågar att till kam¬
maren framställa den frågan, huruvida det icke existerar en utom¬
ordentligt stor likhet mellan hvad jag i mitt första anförande
tillät ytlig kalla ett löfte och hvad herr Zetterstrand kallar en
moralisk förpliktelse, som förmådde honom att yrka bifall till
reservationen. Jag tror, att om vi känna oss moraliskt förpliktade
att bifalla reservationen är det därför, att vi nog innerst känna,
att det uttalande, som Riksdagen förra året gjorde, bör uppfattas
och uppfattats såsom ett löfte, äfven om åt detsamma icke kan
gifvas en juridiskt bindande form.
Om alltså herr Zetterstrand och jag äro eniga i vår slutliga
uppfattning, är det nog å andra sidan en mycket stor skillnad
mellan denna vår uppfattning och den uppfattning, som under
diskussionen uttalats af den ärade ledamoten af statsutskottet,
herr Sjö. Herr Sjö ville nämligen göra gällande, att då Riksdagen
välvilligt behandlat själfva lönefrågan Riksdagen i själfva verket
Ang. post¬
verkets utgifts-
stater för år
1910 m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 21 April, e. m.
'N:o 45.
Ang. post¬
verkets utgifts-
stater för år
1910 m. m.
(Forts.)
6
hade uppfyllt, hvad Riksdagen i sin skrifvelse förlidet år uttalat.
Detta måtte nog bero på något missförstånd af herr Sjö, ty de ord
jag tillät mig citera ur skrifvelsen hänföra sig alldeles direkt till
det af generalpostdirektören uttalade förhållandet, att han skulle
anse sig nödsakad att föreslå, att postpersonalen hölles skadeslös
för den förlust, som skulle drabba densamma genom uppskofvet
med lönefrågans lösning. De hänföra sig alls icke till lönefrågan
i dess helhet, utan till denna fråga om retroaktiv verkan af löne¬
regleringen. Jag försökte framhålla detta redan i mitt första
anförande, men jag måtte icke lyckats göra det tillräckligt tyd¬
ligt. Jag tror, att, om herr Sjö vill noga genomläsa skrifvelsen,
han skall finna, att det är till generalpostdirektörens uttalande
dessa ord hänföra sig och icke till löneregleringen i dess helhet.
Herr Olsson i Fläsbro förklarade, att han icke ville höra ett
sådant tal, som att postverkets personal skulle hållas skadeslös för
den förlust, som den i detta fall har lidit. Jag fruktar, att om
Riksdagens beslut skulle gå i den riktning, som herr Olsson i
Fläsbro yrkade, han får höra det talet i vida större utsträckning
än han någonsin har väntat sig. Och det lär väl icke vara tvifvel
om, mina herrar, att ej denna personal kommer att lida en skada,
om dess lönereglering uppskjutes ett helt ar. Man ma räkna huru
som helst och söka bortförklara den saken, det faktum kvarstår
dock, att postpersonalens lönereglering och därmed sammanhängande
löneförbättring har blifvit uppskjuten ett helt år, och detta är
ovedersägligen till skada för denna personal, en skada, som jag
anser, att det är Riksdagens plikt att hålla den skadeslös för.
Herr Olsson förmenade också, att Riksdagen därmed att den
hade lofvat att välvilligt pröfva förslaget endast förklarat, att
den icke skulle komma att motvilligt pröfva detsamma. En sådan
förklaring från Riksdagens sida vill synas mig bra öfverflödig, om
den skulle afse endast det, som herr Olsson ville inrymma däri.
Jag vågar hoppas, att det icke skall behöfva förklaras af Riks¬
dagen, att sådana frågor, som den är satt att pröfva, icke i något
fall skola röna annat än välvillig pröfning och. i hvarje fall aldrig
från Riksdagens sida komma att röna motvillig pröfning. För
mig förefaller det talet åtminstone dunkelt.
Det är dessa små randanmärkningar, herr talman, som jag
velat tillåta mig göra till den diskussion, som förts, en diskussion,
som icke kunnat föranleda mig till att ändra uppfattning med af¬
seende på det yrkande, som jag tillåtit mig afgifva.
Herr C anlita instämde häruti.
Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet
hufvudsakligen därför att i den reservation, som vi nu diskutera,
icke de allra sämst aflönade i poststaten äro medtagna, nämligen
de 19 vaktmästare, som äro till finnandes hos generalpoststyrelsen.
Det har antydts, att anledningen till att det icke föreslagits, att
lönestaten för dem skulle ha retroaktiv verkan, var rent förbise-
Onsdagen den 21 April, e. m. 7 N:o 46.
ende. Och nu kan gifvetvis ingenting göras däråt, utan det kan Ang. post-
endast uttalas önskvärdheten åt att generalpoststyrelsen bereder verkets utgifts-
dessa de sämst afiönade någon extra ersättning redan under detta atater för år
år. I)et finnes ju ett förslagsanslag till arfvode åt extra tjänste- 1910 m'
män, vikariatsersättning m. m., uppgående till 50,000 kronor, och ^ort8,)
jag antager, att generalpoststyrelsen har i sin makt att af detta
anslag bereda dessa vaktmästare nödig ersättning, i form af grati¬
fikation eller under annan form, äfven för innevarande år. Och
jag vill upplysa om att deras inkomster för närvarande äro 800
eller 900 kronor per år. Då de varit fem år i tjänst, ha de sam-
manlagdt 900 kronors inkomst. Utom de ordinarie finnas 7 extra
vaktmästare, hvilka enligt den nu antagna staten skola bli ordi¬
narie. Och dessa ha icke mera än 66 kronor per månad i aflöning
förutom ett extra lönetillägg, som de fingo förra året, uppgående
till 15 procent af dessa 60 kronor per månad. Jag förmodar, att
om generalpoststyrelsen »tager sig det orådet före» att bereda
samtliga dessa vaktmästare ett lönetillägg äfven i år, ehuru ett
dylikt förslag icke nu kan framställas i Riksdagen, torde icke
någon enda ledamot af Riksdagen och jag hoppas icke heller af
regeringen ha något att invända mot denna poststyrelsens åtgärd.
Jag har med detta, innan debatten afslutas, endast velat fästa
generalpoststyrelsens och vederbörandes uppmärksamhet på denna
möjlighet att för bestridande af ifrågavarande utgift anlita det
omnämnda förslagsanslaget.
I detta anförande instämde herrar Er allting, Sorg, Hasselquist,
Bissén, Wallin, Berg i Munkfors, Forssell och Rundgren.
Herr Thylander: Jag ber att beträffande den nu förevarande
frågan _ få instämma i hvad herr Persson i Stockholm här yttrade.
Jag vill emellertid säga, att det icke beror på förbiseende eller
glömska, att icke vaktmästarne i generalpoststyrelsen kommit med
i det nu föreliggande förslåget. Anledningen därtill är den, att
vaktmästarne i fråga intaga en särställning och på grund däraf
icke blefvo medtagna, när Riksdagen reglerade lönerna för post¬
betjäntkåren, och nu var det ingen, som tänkte, att de skulle få
komma med på det förslag, som nu föreligger till afgörande. Det
är ju alldeles gifvet, att om de skulle komma med här skulle
detta ske med anledning af särskild framställning i sådant syfte,
ty åt dem har icke gifvits något löfte angående retroaktiv verkan
af löneregleringen; det gäller således icke dem. Jag hade icke
reda på att de hade en dylik särställning, och ingen annan intres¬
serade. sig heller för dem medan tid därtill var; först i dag har det
kommit fram, att anledningen till att tjänstemännen hos general¬
poststyrelsen icke kommit med här, är den, att generalpoststyrelsen
.icke gjort någon framställning därom. Dessa få för öfrigt ett
ortstillägg i öfverensstämmelse med hvad som lämnas till tjänste¬
männen vid distrikts- och lokalförvaltningarna. Som sagdt, något
anspråk, att de skulle få komma med här, har icke framställts i
N:o 45. 8
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. post¬
verkets utgifts-
stater för år
1910 m. m.
(Forts.)
fråga om vaktmästare kos generalpoststyrelsen, men detta kar
icke kerott vare sig på glömska eller förkiseende. Om emellertid
någon vill kalla det så, ka ju dock denna glömska ock detta
förbiseende sin grund däri, att de icke sjkifva i rätt tid gjort
någon framställning därom.
Härmed var öfverläggningen angående punkten II slutad. I
öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkandena framställde
kerr vice talmannen propositioner först på bifall till utskottets
kemställan och vidare på afslag därå ock bifall i stället till den
af grefve A. F. Wachtmeister m. fl. vid punkten afgifna reserva¬
tionen; och fann herr vice talmannen den sistnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid,
i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades ock anslogs följande
voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets
kemställan i punkten II af utskottets förevarande utlåtande n:o 93,
bifaller den af grefve A. F. Wachtmeister m. fl. vid punkten af¬
gifna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kar kammaren bifallit utskottets berörda kem¬
ställan.
Voteringen utvisade 106 ja mot 104 nej, hvadan kammaren,
med afslag å utskottets kemställan, bifallit den af grefve A. F.
Wachtmeister m. fl. vid punkten afgifna reservationen.
Punkten III.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 99, kade fri¬
herre Palmstierna hemställt, att Riksdagen ville till postföraren
Anders Johan Johansson i Furusund, född den 27 juli 1836, be¬
vilja ett årligt understöd af 300 kronor att utgå från och med
år 1909.
Utskottet hemställde, att friherre Palmstiernas ofvanberörda
motion, n:o 99, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I afseende å utskottets motivering kade reservation afgifvits
af herrar Starbäck ock Thor.
Efter föredragning af utskottets kemställan begärdes ordet af:
Friherre Palmstierna, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Nyss kar ju kammaren låtit det goda hjärtat tala efter en
Onsdagen den 21 April, c. m.
9
N:o 45.
mycket tålig debatt i en stor fråga; nu ber jag kammaren att
visa samma välvilja efter möjligen en mycket kort debatt i en
mindre fråga.
Det gäller bär denne gamle man, som efter lifslångt arbete i
hafsbandet, där han fört posten å linjen Furusund—Norrtälje,
linjen Angskär samt linjen Furusund—Blidö, nu är i stort behof
af understöd från statens sida för att kunna uppehålla sig jämte sin
gamla blinda hustru, då hans arbetskraft nu tagit slut. Jag ber
herrarne sätta sig in i, huru många svårigheter denne man under
38 års lång tjänstgöring fått kämpa med därute i skärgården.
Herrarne se af de intyg, som jag i motionen anfört, att han icke
sällan fått krypande å nattgammal is fortskaffa posten öfver
sunden mellan holmarna, innan han uppnått fastlandet, äfvensom
att han under postforsling vid nyårstiden för några år sedan gick
ned sig på svag is, efter hvilken tid hans krafter, såsom läkar-
betyg utvisar, varit så nedsatta, att han nätt och jämt kunnat
sköta sin tjänstgöring. Det framhålles vidare, hurusom Johansson
genom mod, rådighet samt aldrig svikande energi och pliktkänsla vid
många tillfällen förekommit postens försenande äfvensom åtskilliga
gånger med vådlig lifsfara räddat postgodset från sänkning och
med hänsyn till posternas värderika innehåll skyddat det allmänna
från allvarsamma förluster, och den, som intygar detta, hans för¬
man, postmästaren i Norrtälje, slutar med att hemställa, att Jo¬
hansson under sin nu inträdda ålderdom måtte befrias från nöd
och bekymmer genom erhållande af årligt understöd.
Såsom herrarne finna, är det under rent exceptionella förhål¬
landen som denne man tjänstgjort, särskildt då han vintertiden
arbetat sig fram med posten där ute i hafsbandet.
För mig står frågan så: Vill nu Andra Kammaren lämna
denne man ett välförtjänt understöd på hans ålderdom eller icke?
Vill kammaren tillåta, att en man, som under 38 års tid under de
mest svåra förhållanden arbetat i statens tjänst, skall kastas på
fattighuset, sedan han nu icke längre har några arbetskrafter att
försörja sig med, eller vill kammaren verkligen gifva honom ett
erkännande för hans oförvitliga tjänstgöring under alla dessa år?
Det synes mig, som om kammaren endast hade ett svar att gifva
på denna fråga, nämligen samma svar, som uttalades af veder¬
börande kommunalnämndsordförande, som säger, att Johansson är
medellös och därför i stort behof af pension, eller för att citera
en annan intygsgifvares ord, »tungt blefve det för den, som såsom
bemälde Johansson slitit ut sig i statens tjänst, att på ålderns dagar
Ss ålderstigen blind hustru äta kommunens hårdsmälta nåde-
. Nej, mina herrar, vi skola icke låta denne gamle man äta
kommunens hårdsmälta nådebröd nu på ålderns dagar.
När jag läser hvad utskottet och reservanterna säga beträf¬
fande denna fråga, ser jag, att det går som en röd tråd genom det
hela, att alla äro villiga att gifva Johansson understöd — men
icke förty skulle han nu gå förlustig detsamma.
Ang. post¬
verkets utgifts-
stater för år
1910 in. ro.
(Forts.)
N:o 45.
Ang. post¬
verkets utgifts-
stater för år
1910 m. m.
(Forts.)
10 Onsdagen den 21 April, e. m.
Hvad beror detta på? Johansson bar åren 1906 och 1908 gått
in till generalpoststyrelsen med begäran om understöd, men sty¬
relsen har icke haft några medel för detta ändamål. Nu påpekas,
att postkommissionen gjort hemställan om »att då poststations-
föreståndare, som varit medelst personligt kontrakt anställd, eller
landtbr ef bärare från befattningen afgår efter längre tids tjänst¬
göring samt visar sig vara i behöfvande omständigheter, till sådan
funktionär utbetala årligt understöd med lämpligt belopp, dels att,
då tjänsteman vid postverket eller annan person under sysselsätt¬
ning för postverkets räkning träffas af olycksfall eller eljest lider
skada, tilldela sådan person ett efter förhållandena afpassadt un¬
derstöd.» Då i den kungl. propositionen för i år talas om de för¬
delar, som sålunda skulle beredas vissa postfunktionärer, har man
emellertid därvidlag icke tänkt på sådana postförare, som utan att
vara landtbrefbärare, dock forsla post direkt mellan postanstalter.
En sådan man som denne Johansson uteslutes således från möjlig¬
heten att få ett sådant understöd som det, man här afsett att
bereda.
Nu svarar emellertid utskottet, att Johansson fortfarande om¬
besörjer den ifrågavarande postföringen och att enligt hvad af
generalpostdirektörens skrifvelse framgår, är generalpoststyrelsen
beredd att, när Johansson framdeles frånträder sin nämnda syssla,
taga under öfvervägande, huruvida något understöd kan honom
beredas, och på den grund afstyrker utskottet min motion. Men
jag vill då säga herrarne, att utskottet kanske något ofrivilligt
blifvit fördt bakom ljuset i den föreliggande frågan. Ty saken
ligger på det viset, att när Johansson gått in till generalpoststyrel¬
sen med framställning förklarades, att när han får afsked skall
styrelsen taga i öfvervägande att gifva honom ett anslag, ett mindre
anslag en gång för alla, ett anslag ungefär likt det, som brukar
gälla vid olycksfall och dylikt, nämligen högst 150 kronor. Så¬
lunda skulle den mannen, när han fått afsked och lagt in en
skrifvelse, samt vederbörande tagit en lång betänketid och ärendet
gått hela den långsamma vägen, möjligen få ett understöd en gång
för alla af högst 150 kronor. I svarsskrifvelse till Johansson, som
jag läst, framhålles, att det skulle vara ett mindre belopp en gång
för alla och ej, som af reservanterna begäres, ett årligt understöd.
Nu är det emellertid ett sådant årligt understöd, som mannen nöd¬
vändigtvis behöfver, om han icke skall helt och hållet falla fattig¬
vården till last. Saken ligger sålunda på ett ytterst egendomligt
sätt. När Johansson sedan skref till generalpoststyrelsen, svarade
man: »Sedan Ni fått afsked, skall Ni få ett litet understöd en gång
för alla.» När det motioneras i Riksdagen, säges det: »Ja, mannen
skall få understöd». Man vet ej om det gäller understöd en gång
för alla, eller om det skall vara på det viset, att den gamle mannen
vidare skall få vänta på sitt understöd och en längre tid år från
år — han är nu 73 år gammal — nödgas hålla på med sitt arbete.
Läkaren säger, att han ej utan absolut fara för sitt lif kan syssel¬
sättas i sitt ansträngande arbete som postförare. Men han måste
Onsdagen den 21 April, e. m. 11
alltjämt fortfara, därför att han ej kan få förvissning om under¬
stöd, förrän han lagt in ansökan om afsked. Det är verkligen
absurdt. Alla, som äro i statens tjänst, veta, att vid afgång från
befattning får man understöd, pension. Men denne man, som
tjänstgjort i 38 år, vill man tvinga att utan säkerhet att få under¬
stöd lägga in sin afskedsansökan. Det synes mig ej rätt handladt
mot en man, sådan som denne, utan det riktigaste vore, i fall
kammaren ville göra något uttalande, att han vid afgången från
sin befattning skall få ett årligt understöd, så att han kan lefva
något så när sorgfritt på ålderdomen.
Det synes mig, att man ej heller sedan skulle Åberopa detta
som ett farligt prejudikat. Detta är ju ett rent exceptionellt fall.
Det har framhållits jämväl af generalpoststyrelsen, att under 40
år endast förekommit enstaka ansökningar om sådana understöd,
och när vi studera de förhållanden, som gälla för Johansson, är
det klart, att ytterst sällan liknande fall kunna förekomma.
Nåväl, mina herrar, jag ber sålunda, att kammaren skall från¬
gå principen att endast säga detta: »icke kan till någon kammarens
åtgärd föranleda», utan att kammaren ville besluta i enlighet med
hvad jag nu yrkat, nämligen »att Riksdagen ville till postföraren
Anders Johan Johansson i Furusund, född den 27 juli 1836, bevilja
ett årligt understöd af 300 kronor från och med dagen för hans
afgång från sin befattning».
När jag gör detta yrkande, vill jag säga kammaren, att det
är min uppfattning, att ett bifall till mitt yrkande icke är ett
barmhärtighetsverk, utan det är här fråga om att kammaren skall
begagna sig af rättigheten att erkänna mannens plikttrogna tjänst¬
göring och på samma gång infria den plikt, den har till den som
arbetat i statens tjänst, fast han ej varit anställd som ordinarie
tjänsteman.
I detta anförande instämde herrar Eriksson i Grängesberg,
Camitz, Wilson, Hellgren, Leksell, Forssell, Berg i Munkfors, Jans¬
son i Edsbäcken, Thavenius, Karlsson i Fjät, Hedström, Otto, Åker¬
man, Berg i Göteborg, Wallentin, Lindblad, Beting, Berglund, Malm¬
borg, Cervin, Borg, Juhlin, Hagström, Vahlquist, Lindgren i Oskars¬
hamn, Zetterstrand, Lindberg, o Bålsson, Christiernson, Tengdahl,
Hasselquist, Kobb, Beckman, Aberg, Pettersson i Södertälje, Lind¬
hagen, Blomberg, Kjellberg, Bindley, Furst, Bissén, Hellberg, Anders¬
son i Höckerum, Söderberg i Stockholm, Andersson i Hägelåkra,
Carlsson i Solberga och Larsson i Göteborg.
Herr Åkerlund: Herr talman! Då man förut i dag rört sig
med så många millioner, så kan man tycka, att detta är en mycket
liten fråga, men enligt min åsikt är denna fråga dock mycket stor.
Den är stor i så fall att jag alltid ansett det som en ytterst viktig
sak att svenska Riksdagen städse ser till, att rättfärdighet skipas
för alla dess trogna tjänare, äfven om dessa icke äro eller varit
i ordinarie tjänst. Denne person har visserligen icke varit anställd
N:o 45.
Ang. post"
verkets utgifts-
stater för år
1910 in. m.
(Forts.)
N':o 45.
Ang. post¬
verkets utgifts-
stater för år
1910 m. m.
(Forts.)
12 Onsdagen den 21 April, e. m.
som ordinarie; det har också åberopats. Jag tog mig friheten i
fjol att väcka en motion i samma ärende fast i en annan riktning.
Men denna motion blef afslagen. Att Johansson icke varit ordi¬
narie hör dock betyda föga, ty jag vill fråga de herrar, som känna
förhållandena på landsbygden, huru många af dem, hvilka haft an¬
ställning som extra postförare, hafva tjänat i så lång tid som denne
man? Han har tjänat staten plikttroget i 38 år och icke en enda
gång uraktlåtit att göra sin plikt. Tvärtom har han många gånger
vedervågat sitt lif vid skötandet af sin befattning. Det kan visser¬
ligen synas, som om han skulle ha ganska bra betaldt för sitt
arbete, men jag ber då att få meddela herrarne — jag känner för¬
hållandena, mannen bor inom min valkrets ■— att han af den be¬
talning, han fått, mångfaldiga gånger måst offra hela månads-
aflöningar för att komma fram till fastlandet och tillbaka. Han
har hela tiden trots denna, som man kan tycka, ganska betydliga
aflöning haft ytterst ringa öfver till sin utkomst. Friherre Palru-
stierna nämnde nyss, att isen brustit under honom. Ja, detta har
varit fallet många gånger, och en gång fick han ligga tre timmar
i vattnet, innan man fick upp honom, och då var han utan sans
och fick därefter ett så svårt hj ärtlidande, att han har ytterst
svårt att fortsätta med sin tjänstgöring. Men han måste tjänst¬
göra, ty han vet ju ej, om han annars får något för sin utkomst.
Han har visserligen från generalpoststyrelsen fått en så lydande
skrifvelse: »Härigenom får jag, enligt uppdrag, meddela Eder, att
Eder framställning om pension från postverket för närvarande ej
kan föranleda till någon generalpoststyrelsens åtgärd. När Ni
upphör med postföringen, vill generalpoststyrelsen, uppå förnyad
framställning från Eder, emellertid taga under öfvervägande, huru¬
vida icke något understöd för Eder må beredas, o. s. v.»
Därjämte finnes en annan skrifvelse, som intygar precis hvad
friherre Palmstierna nyss sagt, att om generalpoststyrelsen skulle
kunna gifva honom understöd, så skulle det i bästa fall blifva ett
litet sådant en gång för alla.
Hvad tro herrarne en fattig man som uppnått denna ålder,
är illa sjuk och har en blind hustru, skulle hafva för utsikt, om
han upphörde med tjänsten, annat än fattigvården? Den som har
det så ställdt, vågar icke taga afsked utan måste anstränga sina
krafter till det yttersta. Jag håller före, att denne ringa man,
som, ehuru han ej varit i ordinarie anställning, troget och ärligt
tjänat fosterlandet i 38 år mot en ringa penning, ej förgäfves har
vädjat till svenska Riksdagen. Jag är således fullt öfvertygad om
att Andra Kammaren gärna skall ådagalägga sin tacksamhet för
plikttroget arbete genom att bevilja honom detta lilla understöd,
och jag är likaså viss därom, att Första Kammaren äfven skulle
ha gjort det, om den fått de upplysningar, som här nu med¬
delats.
Jag ber, mina herrar, att ni samtliga bereda denne gamle
hederlige svenska statens trotjänare det understöd, friherre Palm¬
stierna för honom begärt.
13
N:o 45.
Onsdagen den 21 April, e. m.
Med herr Åkerlund förenade sig herrar Kronlund, Svensson
i.Skyllberg, Bogren, Igel, Berggren, Jansson i Krakerud, Schotte,
Åslund, Carlson i Herrljunga, Karlsson i Göteborg, Ekman i Göte¬
borg, Alilfvengren, Lundgren, Gibson, Gustafsson i Sjögesta, Bran-
ting, Lundin, Ber sson i Stockholm, Johansson i Stockholm, W allin,
von Horn, Lindqvist, Mallmin, Hagberg, Gustafsson i Vi, Forssling,
Svensson i Nyköping, Almqvist, Kropp, Johansson i Jönköping,
Bane, Ivarsson i Säby, Söderbergh i Karlshamn, Larsson i Klags-
torp, Thylander, Ericsson i Vallsta och Jonsson i Hå.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
vice talmannen framställt propositioner i ämnet, biföll kammaren
det af friherre Palmstierna under öfverläggningen framställda
yrkandet.
§ 2.
Å föredragningslistan var vidare uppfördt bevillningsutskottets
betänkande n:o 17, i anledning af väckt motion med förslag till
ändring i vissa delar af förordningen om bevillning af fäst egen¬
dom samt af inkomst.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 43, som hän¬
visats till bevillningsutskottet, hade herr Lindblad föreslagit, att
Riksdagen behagade besluta följande ändrade lydelse af bevillnings-
förordningen:
»4 § d) ägare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande
åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbygg¬
naden och ej öfverstiger 3,000 lcronor, därest--af annan äges
eller innehafves.
II § 1 mom. Bevillning---understigit 500 kronor.
Hafva dessa inkomster---fria från bevillning.
Där långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt eller syn¬
nerligt hög bostadskostnad i jämförelse med förhållandet inom riket
i allmänhet gör sådant nödvändigt äfvensom för den, som hufvud¬
sakligen försörjer sammanlagdt mer än 3 personer, skall det bevill-
ningsfria beloppet ökas med högst 200 kronor.
För skattskyldig, hvars sammanlagda inkomst — innan ofvan-
nämnda afdrag ägt rum — ej uppgår till 1,000 kronor, skall blott
half bevillning beräknas å den beskattningsbara delen.
Befrielse från eller lindring----lott i boet utgör.»
Utskottet hemställde, att förevarande motion med förslag till
ändring i vissa delar af förordningen om bevillning af fast egen¬
dom samt af inkomst icke måtte af Riksdagen bifallas.
Reservationer hade likväl afgifvits af herrar Branting, Alm¬
qvist, Kvarnzelius, Böing, Söderberg i Hobborn och Olofsson, hvilka
ansett, att utskottet i anledning af herr Lindblads föreliggande
motion bort hemställa, det Riksdagen måtte besluta, att § 11 mom. 1
Ang. post¬
verkets utgifts-
stater för år
1910 m. m.
(Forts.)
Om ändring i
bevillnings-
förordningen.
Jf:o 45.
14
Onsdagen den 21 April, e. m.
Om ändring i
bevillningt-
förordningen.
(Forts.)
i nu gällande bevillningsförordning skulle erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
§ 11.
1 mom. Bevillning — —-----------
--------understigit 500 kronor.
Hafva dessa inkomster------------
---------fria från bevillning.
Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger ram eller
som får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas,
skall, där den skattskyldige hufvudsakligen försörjer sammanlagdt
mer än tre personer, eller å ort, där kostnaden för bostad är syn¬
nerligen hög i jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet,
äfvensom i de fall, där eljest ömmande omständigheter (långvarig
sjuklighet, olyckshändelse och dylikt) förekomma, ökas, dock så att
denna ökning icke må för någon skattskyldig eller, i fråga om
äkta makar, för dessa gemensamt öfverstiga 200 kronor;
samt af herr Åkerberg.
Sedan utskotetts hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af:
Herr Almqvist, som yttrade: Herr talman! Jag skall be att
få yrka bifall till den reservation, som är vidfogad utskottets be¬
tänkande. Det yrkande, som reservanterna här göra, synes mig i
hög grad behjärtansvärdt, och det skulle vara synnerligen önskligt,
om Andra Kammaren ville för sin del antaga detsamma. Reservan¬
terna påyrka nämligen endast följande:
»Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller
som får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas,
skall, där den skattskyldige hufvudsakligen försörjer sammanlagdt
mer än tre personer, eller å ort, där kostnaden för bostad är syn¬
nerligen hög i jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet,
äfvensom i de fall, där eljest ömmande omständigheter (långvarig
sjuklighet, olyckshändelse och dylikt) förekomma, ökas, dock så
att denna ökning icke må för någon skattskyldig eller, i fråga
om äkta makar, för dessa gemensamt öfverstiga 200 kronor.»
Detta yrkande synes mig Andra Kammaren knappast kunna
afslå. De omständigheter, för hvilka man här påyrkat ett högre
bevillningsfritt afdrag, äro i och för sig så behj ärtans värda, att
det synes mig knappast vara möjligt att i denna kammare erhålla
afslag på en sådan framställning. Utskottet invänder emellertid,
att alla ändringsförslag i hithörande afseende ha hittills strandat
på det sakförhållandet, att utredning saknats, huru de ifrågasatta,
mera ingripande lindringarna skulle komma att verka på öfriga
skattedragare. Nu vill jag påpeka, att reservanterna för sin del
icke påyrkat bifall i dess helhet till det förslag, som motionären
framställt. Vi påyrka hvarken bifall till hans förslag, att det be-
villningsfria afdraget skall komma innehafvare af lägenhet till del,
Onsdagen den 21 April, c. m. 15 N:o 45.
(lå lägenhetens värde ej öfverstiger 3,000 kronor, icke heller till Om ändring i
hans förslag, att det skulle medgifvas skattskyldig, hvars samman- bevillning!-
lagda inkomst ej uppgår till 1,000 kronor, att blott beräkna half förordningen.
bevillning å den beskattningsbara delen af inkomsten. Utredning (Forts-)
af en så liten fråga som den i reservationen påyrkade, synes mig
knappast behöflig. Om förslaget ginge igenom, skulle det knappast
kunna inverka i någon större män på öfriga skattedragande inom
en församling.
Men utskottet säger vidare: »Som bekant pågår nämligen för
närvarande inom finansdepartementet arbete med en genomgripande
revision af statsbeskattningen, och lär detta arbete vara så långt
framskridet, att förslag i ämnet kan åtminstone delvis vara att
förvänta till nästa Riksdag.» Jag vill då fråga, huruvida man
verkligen har klart för sig, att nästa år ett förslag kommer att
framläggas i detta syfte. Jag frågar: Kan icke fordran på utred¬
ning ^ i här föreliggande _ fråga få förfalla, då saken i och för sig
är så obetydlig och så litet lomme att inverka på öfriga skatte¬
dragande? Det ar knappast billigt att låta dessa mest behöfvande
vänta p;l en sådan utredning, och därför vädjar jag till kamma¬
ren att bifalla reservationen, till hvilken jag nu yrkar bifall.
I detta anförande instämde herrar Branting, Magnusson i Tum-
hult, Fornander, Johansson i Jönköping, Åleesson, Böing, Janson i
Bråten, Forsberg, Olsson i See, Kvarnzélius, Söderberg i Hobborn.
Frilcsson i Grängesberg, Carlsson i Malmberget och Larsson i
Klagstorp.
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman! Som herrarne torde
ha sett af betänkandet, äro de skäl, som förmått utskottet att af¬
styrka motionen, följande. Man har städse ansett, att det här be-
höfver göras någon utredning, därför att om man vidtager sådana
åtgärder, som minska skattebördan för vissa klasser af medborgare,
det ju är klart, att man öfverflyttar den på andra, och såsom vår
skattelagstiftning nu är lagd är det så, att denna öfverflyttning
skulle i väsentlig mån drabba hemmansägare och särskildt de
mindre hemmansägare, för hvilka afdrag af detta slag icke kan
komma i fråga. När då utskottet hade att taga i öfvervägande,
huruvida man borde vidtaga de åtgärder, som motionären före¬
slagit — det gäller nämligen att besinna, att detta är en helt
annan åtgärd än den som föreslås i reservationen — så framställde
sig äfven för utskottet det förhållandet, att herr chefen för finans¬
departementet icke långt före den tid, då utskottet fick denna
motion under behandling, hade gjort det uttalandet, att arbetet
med revisionen af statsbeskattningen var så långt framskridet, att
förslag i ämnet kunde vara att åtminstone delvis förvänta till
nästa Riksdag. Det var särskildt denna sista omständighet, som
gjorde, att utskottet ställde sig helt och hållet afvisande till mo¬
tionen. Man ansåg det nämligen vara olämpligt att så kort före
en förestående genomgripande revision göra en partiell ändring.
N:o 45.
16
Onsdagen den 21 April, e. ra.
Om ändring
i bevillnings-
förordningen.
(Forts.)
Emellertid skall jag för min del villigt erkänna, att hvad
reservanterna här föreslagit är af så obetydlig omfattning, att man
väl skulle kunna säga, att de invändningar, som utskottet haft att
göra mot ett bifall till motionen, knappast drabba, åtminstone en¬
dast i mycket liten grad, reservanternas förslag. Det hela ställer
sig för mig helt och hållet som en lämplighetsåtgärd, och jag tror
mig kunna säga, att om kammaren anser sig kunna förbise den
omständigheten, att man rätt snart har att vänta ett genomgripande
förändringsförslag och trots detta anser sig kunna bifalla hvad
reservanterna föreslagit, jag knappast tror, att detta skulle väcka
någon större sorg hos utskottets öfriga ledamöter.
Herr talman! Jag har intet yrkande att framställa.
Häruti instämde herr Berg i Göteborg.
Herr Kvarnzelius: Herr talman! Förmånen af den lindring
i skattebördan, som enligt vår reservation skulle beredas en del af
landets invånare, kan icke komma jordbrukare eller mindre hem¬
mansägare till godo, det är alldeles riktigt, och detta är, som den
siste talaren framhöll, beroende därpå, att vår bevillningsförord¬
ning och våra skatteförhållanden äro af den beskaffenhet, att det
icke är möjligt att i detta sammanhang vidtaga en dylik skatte-
lindring äfven för dessa mindre jordbrukare. Men jag vill fästa
herrarnes uppmärksamhet på att den reform, som här är i fråga,
icke är synnerligen stor. Den är visserligen af den beskaffenhet,
att den i många fall kan vara af betydelse för dem, den. gäller,
på samma gång man kan påstå, att den icke kommer att inverka
synnerligen mycket på öfriga skattskyldiga inom de kommuner,
där den kommer att tillämpas. Det är ju endast fråga om att det
bevillningsfria afdraget, det s. k. existensminimum, skall höjas in¬
till 200 kronor i stället för att, som det för närvarande är stad¬
gadt, att det må kunna höjas till detta belopp. Det är likväl icke
fråga om att detta belopp under alla förhållanden skall höjas med
200 kronor utan intill 200 kronor. Sålunda kan det höjas till
femtio kronor eller hundra kronor eller mera. Därjämte innebär
reservationen att, i motsats till hvad vår nuvarande bevillnings¬
förordning därom stadgar, detta bevillningsfria afdrag skall be¬
viljas, där den skattskyldige familjeförsörjaren bär att försörja
mer än sammanlagdt tre personer. Därmed har man velat gifva
ett litet erkännande åt sådana arbetare, som bilda familj och som
man ansett i detta fall borde erhålla en förmån framför sådana
arbetare, som icke ha någon familj att försörja. Detta anser jag
också vara riktigt.
Motioner ha flera gånger förelegat i sådant syfte, men de ha
icke lyckats vinna Riksdagens bifall. En ytterligare omständig¬
het, som synes mig tala för att de besinmngsfullare af kamma¬
rens ledamöter böra ansluta sig till detta förslag, är ju den, att
det framkommit från sådant håll, att det verkligen med fog kan
sägas, att man icke har att befara några vidare omstörtande reformer
Onsdagen den SI April, e. m.
17
N:o 45.
pa detta område. Jag ber att i detta sammanhang få tillägga, att om ändring
samtidigt med det att man på många områden sträfvat att, i den »' bevillning, -
mån det varit möjligt, lindra de bördor, som orättvist tryckt en förordningen.
stor de! af vår jordbruksidkande befolkning, bar man å andra sidan (Forts.)
Öfverflyttat bördor på arbetarne; exempelvis har vägskatten i stor
utsträckning blifvit Överflyttad på arbetare med minst 1,000 kronors
inkomst om året. Äfven denna omständighet talar för ett bifall
till vår reservation, och jag anhåller därför, herr talman, att få
yrka bifall till densamma och afslag å utskottets betänkande.
Herr Åkerlund: Herr talman! Jag har verkligen många
gånger med ledsnad sett mig _ nödsakad att taxera personer, som
jag. ansett borde vara skattefria, men bevillningsförordningen har
varit sådan. Reservationen går icke ens tillnärmelsevis så långt,
som jag skulle önska, men det är ju bättre ändå att komma i väg
än att icke komma någon vart alls. Och det bidrag, som här skulle
komma att gå öfver till andra skattskyldiga inom kommunerna,
om förslaget ginge igenom, är, såvidt jag kan förstå, en sådan
bagatell, att det icke spelar någon roll. Detta ger mig anledning
anhålla, att kammaren måtte bifalla den utskottsbetänkandet vid-
fogade reservationen. Ty jag tror verkligen, att om man i detta
afseende försöker att komma till en rättvisare beskattning än den
nu gällande, man har gjort ett godt verk, som icke skadar någon
men blir till gagn för en del mindre bemedlade personer.
Herr Schotte: Då jag biträdde bevillningsutskottets förslag
i detta betänkande, gjorde jag det hufvudsakligen af det skälet,
att jag befarade, att en sådan mindre partiell reform som den före-
liggande möjligen skulle kunna skada den mera vidsträckta reform
i detta hänseende som jag anser önsklig. Då med den formulering,
reservationen fått, farhågor för att den ifrågasatta lindringen kan
medföra öfverföring af bördorna på andra icke kunna anses före-
kar jag, äfven om denna reform icke i alla detaljer är till¬
fredställande och ingalunda kan betecknas som slutmålet i detta
afseende, intet yrkande; jag skall till och med icke ha något sär-
skildt emot om kammaren vill taga det lilla steg mot målet, som
innefattas i reservationen.
Med herr Schotte förenade sig herr Jansson i Krakerud.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr vice talmannen
propositioner å dels bifall till utskottets hemställan, dels ock af¬
slag därå och bifall i stället till den af herr Branting m. fl. vid
betänkandet afgifna reservationen; och blef denna reservation af
kammaren bifallen.
§ 3.
Till behandling företogs härefter konstitutionsutskottets utiå- Ang. ^vän¬
tande n:o 4, i anledning af väckt motion om sammansättningen sättningen och
och sättet för val af Riksdagens utskott. sätlet S6r rnl
Andra Kammarens Prof. 1909. X:o 15. 2 ^ utskott™*
2
S:o 45.
18
Ang. samman¬
sättningen och
tättet för val
af Riksdagens
utskott.
(Forts.)
Onsdagen den 21 April, e. m.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 91, hade herrar Kobb, Lindhagen, Kjellberg,
Vetter sson i Södertälje, friherre Palmstierna, Furst, Söderbergh i
Karlshamn, Thylander, Broomé i Bårslöf, Linders, Gibson, Berg i
Stockholm, Stärner, Åkermam, Broström, Wavrinsky, Jansson i Eds-
häcken, Lundström och Berglund hemställt, att Riksdagen ville för
sin del besluta erforderliga ändringar i riksdagsordningen i syfte
att hvardera kammaren skulle till de för kamrarne gemensamma
utskott välja ledamöter i förhållande till antalet ledamöter inom
kammaren.
Utskottet hemställde,
att förevarande motion ej måtte föranleda någon Riksdagens
åtgärd.
Vid utskottets betänkande funnos emellertid fogade reser¬
vationer:
af herr vice talmannen Staaff, som ansett att utskottet bort
föreslå
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta en allsidig utredning om lämp¬
ligaste sättet för införande af en sådan ordning, hvarigenom hvar¬
dera kammaren komme att till de för kamrarna gemensamma ut¬
skotten välja ledamöter i förhållande till antalet ledamöter inom
kammaren samt därefter för Riksdagen framlägga förslag till ändrade
grundlagsbestämmelser i berörda syfte;
af herrar Ericsson i Vallsta, Beckman, friherre Bonde, Broomé
i Bårslöf, Sundström och Nilsson i Malmö, som förklarat sig in¬
stämma med herr vice talmannen Staaff; samt
af herr af Callerholm mot viss del af utskottets motivering.
Efter föredragning af utskottets hemställan lämnades på be¬
gäran ordet till
Herr Kobb, som yttrade: Herr talman! Hen motion, som jag
och mina medmotionärar ha framlagt i detta ämne, har i grunden
redan behandlats af kammaren. Frågan behandlades i samman¬
hang med det från förra riksdagen hvilande grundlagsförslaget.
Den mottogs då från åtskilliga håll i denna kammare med välvilja,
ja, till och med från håll där jag knappast väntat detta. Så till
exempel yttrade herr Jansson i Djursyra, att jag kunde hysa en
glad förhoppning, att utskottet i sinom tid skulle behandla motionen
med välvilja, ja, han tilläde, att man mycket väl kunde tänka sig,
att utskottet kunde finna motionen af så gagnande och värdefull
Onsdagen (len 21 April, e. ni. 19 N:o 45.
beskaffenhet, att utskottet bifölle densamma. Nu finna vi till vår Ang. saniman-
ledsnad, att herr Jansson i Djursätra icke varit närvarande vid °ch
frågans behandling i utskottet, men åtskilligt har inträffat vid
denna riksdag, som gör, att våra förhoppningar om hans bistånd J utskott.
nog ha minskats. Det har därför icke varit någon öfverraskning (Forte.)
för oss, då vi funnit, att utskottet afstyrkt motionen, men hvad
som kanske förvånade oss var, att utskottet icke brytt sig om att
i sak bemöta de synpunkter, från hvilka motionärerna utgått.
Framför allt finna vi det beklagligt, att utskottet sorgfälligt under¬
låtit att granska motionen från rättvisans synpunkter. Visserligen
har utskottet ansett, att när det gäller kamrarnes inbördes befo¬
genhet är frågan om rättvisan af ingen eller ringa betydelse. Men
det förefaller mig, som om utskottsmajoriteten ansett, att från
rättvisans synpunkt skulle ett afslagsyrkande svårligen kunna
motiveras. Men utskottet har nöjt sig med att krypa bakom, som
det säger, den omständigheten, att regeringsformen och riksdags¬
ordningen skulle ha fastslagit grundsatsen om kamrarnes inbördes
likställighet. Men utskottet glömmer emellertid, att det finns en
mycket viktig punkt, där likställigheten är bruten, nämligen i
fråga om de gemensamma voteringarna. Det ha vi redan påpekat
i debatten den 10 februari. Vi ha påpekat, att vår motion afsåg
just att beträffande dessa utskottsval ställa kamrarne i samma in¬
bördes förhållande som vid gemensamma voteringarna; i båda fallen
verka kamrarne gemensamt för ett gemensamt mål. Utskottet
säger, att motionen går direkt mot maktfördelningen mellan kam¬
rarne, vill förändra denna maktfördelning. Det synes mig — och
det ha vi också påvisat — att det grundlagsförslag, som vi nyss
antagit, mycket mera verkat emot denna maktfördelning inom ut¬
skotten och så, att maktfördelningen blifvit till första kammarens
förmån.
Med hänsyn till denna fråga om maktfördelningen synes mig
utskottets ståndpunkt svårligen hållbar, men hvad som i utskotts-
utlåtandet verkar än mer förvånande är, att utskottet säger, att i
praktiskt hänseende vore den nuvarande anordningen med lika
stort antal utskottsplatser för båda kamrarne att föredraga framför
den af oss föreslagna. Det synes mig, som om denna passus hade
influtit i utskottets betänkande mera såsom en stående fras, hvar¬
med man vill afvisa _ hvarje förändring. Ett antal ledamöter i
utskottet ha emellertid förenat sig om en reservation, och huru
välvillig denna reservation än ställer sig mot motionen och huru
tacksamma vi än måste vara för det understöd, vi fått däri, så
kunna vi icke neka till, att vi mycket mera hade föredragit hand¬
ling i februari framför de vackraste ord i april. Och den tanke,
som af motionären framlades, hvilken från flera håll i denna kam¬
mare betecknats som en framtidstanke af bärande räckvidd, slog
inan ned i voteringen den 10 februari för många år framåt. Det
återstår för oss motionärer bara en åstundan: att kammaren måtte
unna motionen en hederligare begrafning än som kom den till de!
N:o 4ä.
20
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. samman- i Första Kammaren, och i denna förhoppning ber jag att få yrka
sättningen och bifall till reservanternas förslag.
sättet för val
utskott^' Herr Lundström instämde häruti.
Herr af Callerholm: Då jag reserverat mig mot utskotts-,
majoritetens motivering, har jag icke anledning att bemöta de an¬
märkningar mot densamma, som den siste ärade talaren framfört.
Men då jag biträdt det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag
be att få nämna några ord om de skäl, som därtill varit för mig
bestämmande. . , ,
Jag vill erinra om att på hemställan af konstitutionsutskottet
Riksdagen för några år sedan skref till Kungl. Maj:t och begärde
lagstiftning angående proportionella utskottsval. Förslag till sådan
lagstiftning förelåg från Kungl. Maj:t under fjolåret, antogs då af
Riksdagen, antogs i år och afvaktan nu Kungl. Maj:ts fastställelse.
Det vill synas vid sådant förhållande, då den nya lagstiftningens
verkningar ännu icke gjort sig i någon mån kända, som vore det
nästan tidigt af Riksdagen att redan nu skrifva och begära för¬
ändrade grunder för utskottsval. Yi vänta ju nu, att efter de pro¬
portionella valens genomförande Första Kammaren skall undergå
en omgestaltning i mera frisinnad riktning. Det vill synas mig
som icke osannolikt, att inflytandet af en frisinnad minoritet från
Första Kammaren inom utskotten kan vara åt större betydelse för
ärendenas behandling inom dessa utskott och deras afgörande inom
kamrarna än om ett större antal ledamöter från Andra Kammaren.
än från Första får platser i utskottet. Det är med anledning häraf
som det synts mig, att man någon tid bör afvakta verkningarna
af den nya lagstiftningen.
Hvad den reservation, angår, som är vidfogad utskottets be-
tänkande, har jag mot den hufvudsakligen att invända, att den ger
icke Kungl. Maj:t något bestämdt direktiv för den riktning, hvari
den ändring skulle gå, som reservanterna föreslagit. Jag erinrar
om, att motionärerna i motionen ifrågasatt två alternativa utvägar,
antingen så, att utskottsledamöternas antal från hvardera kamma¬
ren skulle fixeras, eller också så, att utskottsvalen skulle ske genom
sammanräkning af röster från bägge kamrarna ungefär på det sättet
som i de nuvarande gemensamma voteringarna. Dessa båda alter¬
nativa förslag synas mig vara så vidt skilda, att reservanterna
inom utskottet otvifvelaktigt borde i reservationen hafva gjort en
hänvisning, hvilken af dessa vägar synts lämpligast att framlägga
för Kungl. Maj:t. Nu har man skrifvit i allmänna ordalag och
fullständigt öfverlåtit åt Kungl. Makt att på det sätt, Kungl. Maj:t
kan tänka sig, komma med förslag härvidlag. Jag har af mm er-
farenhet inom utskottet funnit det mycket svårt att biträda något
förslag till grundlagsändring, innan jag för mig sett förslagets
ordalag. Det är så här i världen, att det gar lätt att tänka sig
att ändra det bestående på ett eller annat sätt, men när man x
skrift skall försöka att affatta denna tanke, uppstå ofta svång-
Onsdagen den 21 April, c. in.
21
N:o 46.
heter, som man icke tänkt sig. Så är också förhållandet här. Och Ang. tnmman-
jag vill icke säga, att om jag i utskottet sett ett förslag, väl ut- rättningen och
fördt och genomtänkt, jag icke skulle varit med om ett sådant■ "af^Riks^iagenl
Men under nuvarande förhållanden har det synts mig bäst att an- utskott
sluta mig till det förslag, hvartill utskottets majoritet kommit, och (Forts.)
följaktligen tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till ut¬
skottets afstyrkande hemställan.
Friherre Bonde: Herr vice talman, mina herrar! Då för ett
par månader sedan denna kammare antog det sedan förra riksdagen
hyflande förslaget om proportionella val till utskott, yrkade jag
på att detta värt afgörande skulle uppskjutas till den sista riks¬
dagen i denna period. Jag gjorde detta för att möjligen efter andra
grunder valda riksdagsmän ' skulle få tillfälle att bedöma frågan.
Jag gjorde det dessutom personligen af det skälet, att jag för min
del icke ansåg, införande af proportionella val till utskott vidare
önskligt och ej heller vara en så absolut nödvändig följd af det
numera, införda proportionella valsättet till Riksdagens kamrar.
För öfrig! syntes det mig ännu åtminstone vara ganska svårt att
öfverskåda, huru en blifvande Riksdag, vald efter de nya grunderna,
skall, komma att te sig och huru dess sammansättning skall komma
att inverka på utskottens utseende. Det framhölls då under dis¬
kussionen bland annat, att sammansättningen af utskotten måste
anses vara af ringa betydelse för frågornas slutliga afgörande, men
att det viktigaste vore, att olika meningar inom desamma blefve
fullständigt representerade och att det föga inverkade på Riks¬
dagens slutliga beslut, huruvida ett förslag kommer i form af ut¬
skottsbetänkande eller i form af reservation, dag delade icke den
meningen utan framhöll, att det onekligen har en rätt stor be¬
tydelse åt hvilken mening en utskottsmajoritet ansluter sig. Det
förslag, som framställts af herr Kobb med flere och som nu före¬
ligger till behandling, kan onekligen betraktas såsom ett korolla¬
rium till det beslut, som Riksdagen definitivt fattade i februari be¬
träffande proportionella val till utskott, då dess verkningar däri¬
genom i viss mån förmildras genom att äfven utsträcka proportio-
nalismen till det ledamotsantal, som hvarje kammare äger att utse.
Hvar och en som håller på proportionalismens rättvisa måste här¬
uti finna ett konsekvent genomförande af denna princip. Utskottet
har i sin motivering framhållit, att härigenom skulle de grunder,
hvarpå vårt statsskick är byggdt, d. v. s. likställigheten mellan
kamrarna fullständigt rubbas. Reservanterna söka dock att visa,
hurusom denna likställighet redan i flera punkter är åsidosatt,
särskild! genom de gemensamma voteringarna. Vid bedömandet af
denna fråga måste man för öfrigt aktgifva på huru den nya Riks¬
dagen antagligen kommer att blifva sammansatt; det är nämligen tro¬
ligt och har äfven såsom stöd för proportionella utskottsval anförts,
att, liksom Andra Kammarens majoritet kommer att få ett under¬
stöd i minoriteten i Första Kammaren, Första Kammarens majori¬
tet kommer att få ett understöd i minoriteten i Andra Kammaren.
N:o 45.
22
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. samman¬
sättningen och
sättet för val
af Riksdagens
utskott.
(Forts.)
Det beror emellertid på hvilken minoritet som kommer att blifva
den större. Efter allt att döma torde det för den närmaste fram¬
tiden vara troligt, att Första Kammarens annex i Andra Kamma¬
ren kommer att blifva af större betydelse än Andra Kammarens
annex i den Första.
Det kan därför vara af stor vikt att redan nu se till, att det
ej inträffar, att Andra Kammarens majoritet uti utskotten må
komma i en ohjälplig minoritet. Jag tror därför, att det icke vore
olämpligt att fästa afseende vid den princip, som af herr Kobb
in. fl. blifvit föreslagen, nämligen att verkligen hvarje kammare i
utskotten företräddes af så stort antal ledamöter, som stode i för¬
hållande till kammarens ledamotsantal. Det är visserligen sant,
att Andra Kammaren därigenom skulle komma att fa ett flertal,
men om man nu tänker sig, att detta af mig nyss o intalade Första-
kammarannex kommer att blifva betydligt, kan det ju ända hända,
att Första Kammaren blir den, som kommer att få majoritet i ut¬
skotten. Det förefaller mig, som om de principer, som här af mo¬
tionärerna blifvit framställda, äro fullkomligt riktiga. _
.Reservanterna ha ju icke velat definitivt uttala sig om sättet
för frågans lösning. Det har framkastats manga sätt, på hvilka
den kunde lösas, många sätt hvarpå dessa val skulle kunna ^för-
rättas. Därför ha reservanterna stannat vid att endast föreslå en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning af denna
fråga och att få motse ett förslag, huru frågan lämpligen skall
kunna lösas. Jag yttrade, då frågan om de proportionella valen
till utskott var före förra gången, att grundlagsfrågor i allmän¬
het lösas inom kamrarna på ett ganska lättvindigt sätt, då man
kastar ifrån sig ansvaret från den ena Riksdagen till den andra.
Den Riksdag, som antager förslaget första gången, litar på att
frågan vid den kommande Riksdagen skall grundligt pröfvas,. och
den Riksdag, som definitivt antar förslaget, litar på att det af den
Riksdag, som antog det till hvilande, redan har blifvit grundligt
omnröfvadt. o .
"Nu är icke någon fråga att bestämma sig^ för något visst för¬
slag, utan endast begära en utredning och aflåta en skrifvelse till
Kungl. Maj it i ämnet. Om denna kammare skulle fatta ett sadant
beslut, kommer detta helt visst icke att medföra samhällsvådliga
följder, då man kan vara förvissad om att Första Kammaren icke
nu kommer att godkänna detta. Jag vet icke, om frågan varit
före där, men är i så fall öfvertygad, att den blifvit afslageu.
Och har den icke varit före, är jag öfvertygad om att den kommer
att bli afslagen.
Jag tror likväl, att det skulle vara önskligt, att Andra Kam¬
maren nu gjorde ett uttalande i riktning af motionärernas^ syfte,
och som visar, att Andra Kammaren fortfarande håller på hvad
den många gånger yrkat, att tyngdpunkten verkligen må förläggas
till denna kammare; det är i sanning nödvändigt att se till, att
det för framtiden icke kommer att blifva motsatsen. Det är en
fara, som för visso hotar oss genom det nya valsätt som antagits.
Onsdagen den 21 April, e. in.
23
N:o 45.
Kan något göras för att afvärja denna fara, så är det af största Ang. samman-
vikt, att det göres. fmet'%- ‘val
dag anser, att frågan är af den stora betydelse, att det vore™- ‘mi,bagens
ensidigt, att Andra Kammaren nu fattar ett beslut i öfverens- utskott.
stämmelse med hvad reservanterna föreslagit, och att således ett (Fort».)
uttalande här blir gjordt. — Jag anhåller, herr vice talman, att få
hemställa om bifall till det förslag, som innefattas i den af herrar
Staaff m. fl. till utskottets betänkande fogade reservationen.
Herr von Sch bele: Herr talman, mina herrar!
Såsom af utlåtandet framgår, tillhör jag utskottets majoritet
och ber få med några ord motivera denna min ståndpunkt. Först
tillåter jag mig då hemställa, om det icke vore bättre att oförbe¬
hållsamt angifva enkammarsystemet såsom det, hvartill man syftar
hän, än att på ett mer eller mindre förstucket sätt kryssa sig fram
emot målet; ty att den föreliggande motionen har detta mål i sikte,
därom synes mig knappast någon tvekan kunna råda. För det
andra vill jag fråga, huruvida det icke äfven finnes en synpunkt
af rättvisa däruti, att de olika intressen, som, så länge vi ha två-
kammarsystem, skola af hvardera kammaren för sig häfdas, fram¬
gent blifva äfven inom de ständiga utskotten representerade på ett
sådant sätt, att de komma till sin jämnbördiga rätt. Tvåkammar-
systemet anser jag redan i sig vara ett godt, hvarpå särskildt vi
svenskar böra på grund af både vårt nationella skaplynne och vår
historiskt gifna samhällsutveckling i det längsta hålla. Och vill
man verkligen hafva kvar Första Kammaren, så bör man också
med hänsyn till denna kammares betydelsefulla uppgift akta sig
för att hämma den kraftkälla, som innebor i medvetandet af arbe¬
tets värde, något som ej heller reservationen synes mig hafva till¬
börligt beaktat.
Hvad angår det som i denna reservation säges om orsaken till
de »svårigheter och dröjsmål» som från förstakammarledamöternas
sida »orsakats i de ständiga utskottens arbete», så tror jag det icke
vara fullt riktigt, om det annars är allvarligt menadt. Jag har
nu i flera år, först som suppleant och sedan som ordinarie medlem,
haft äran tillhöra konstitutionsutskottet, och min erfarenhet däri¬
från är icke den, som här göres gällande, nämligen att frånvaron
af Första Kammarens ledamöter, som äfven jag bevittnat och fun¬
nit medföra olägenheter, skulle hafva berott därpå, att de valda
varit upptagna af annat utskottsarbete inom Riksdagen. Antalet
af dem, som af detta skäl kunnat vara hindrade att i konstitutions¬
utskottet tjänstgöra, vare sig de haft plats där som ordinarie leda¬
möter eller som suppleanter, har från Andra Kammaren varit större,
än hvad fallet vant i afseende på Första Kammaren. Själf hade
jag under ett par år på samma gång plats såsom ordförande i ett
tillfälligt utskott och som suppleant i konstitutionsutskottet. Hvad
som har gjort, att medlemmar af Första Kammaren oftare äro borta
än hvad fallet är med oss andrakammarledamöter, vet jag natur¬
ligtvis icke. Det är ju tänkbart, att saken berott därpå, att Första
X:o 45.
24
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. samman¬
sättningen och
sättet för val
af Riksdagens
utskott.
(Forts.)
Kammarens ledamöter till en stor del äro upptagna af åtskilliga
andra värf, som göra, att de måste dela sina krafter mellan riks-
dagsarbetet ock annat arbete, och att de anse sig därtill mera be¬
rättigade än hvad vi andrakammarledamöter göra, därför att deras
uppdrag icke är betaldt, såsom vårt är. Vore denna min förmodan
i någon mån riktig, så blefve hindret undanröjdt, då ersättning ju
skall i en snar framtid lämnas medlemmarna af Första Kammaren
likaväl som af den Andra. Och skulle så vara, att intresset är i
Första Kammaren mera deladt, så torde äfven detta komma att
under det nya representationsskicket icke så litet förändras, då
Första Kammarens sammansättning väl icke lär i samma grad som
hittills blifva beroende på en högre ställning i vare sig affärslifvet
eller på tjänstemannabanan, som kan hafva bidragit till det an¬
tydda missförhållandet.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Johansson i Jönköping: Det hufvudskål, som utskottet
anfört för sitt afstyrkande af motionen, är att ett bifall till den¬
samma skulle leda till en förskjutning i maktfördelningen mellan
kamrarne, och jag tror mig icke gå för långt, då jag antager, att
äfven motionärerna ha en sådan uppfattning.
Första Kammaren, hvars ledamöter utgjort majoriteten i ut¬
skottet, fruktar naturligtvis en sådan maktförskjutning, men för de
Andra Kammarens ledamöter, som väckt och understödja motionen,
ter sig däremot en sådan maktförskjutning såsom i viss mån önsk¬
värd.
I afseende på det resultat, som man alltså väntar sig af ett
bifall till motionen, har jag för min del en något afvikande upp¬
fattning. Jag tror näppeligen, att det förhållande, som uppkomme
genom att Första Kammaren skulle sätta in ett mindre antal leda¬
möter i utskotten och Andra Kammaren' däremot ett större antal,
skulle i afsevärd mån påverka beskaffenheten af de beslut, som
kamrarna fattade. Erfarenheten inom Riksdagen visar, att ett ut¬
skottsutlåtande visserligen betyder rätt mycket, om det är enhäl¬
ligt, men att däremot, om reservationer finnas, och i synnerhet om
dessa biträdts af ett större antal utskottsledamöter, det lika ofta
är reservationerna, som bestämma kamrarnas beslut som utskotts-
majoritetens utlåtande. Jag är därför öfvertygad om att Första
Kammaren skulle lika väl följa sina utskottsledamöters anvisning
i respektive utskottsbetänkanden, om dessa ledamöter varit ett
mindretal i utskottet som om de dikterat utskottsbeslutet. Därför
tror jag, att man å ömse sidor öfverdrifver betydelsen af det för¬
slag, som här är i fråga. Jag tror icke, att Första Kammarens
ledamöter eller i allmänhet de, som dela deras åsikter, ha någon
synnerlig anledning att vara rädda för den här reformen, lika litet
som jag å andra sidan tror, att de som önska en utvidgning af
Andra Kammarens makt skola hoppas för mycket af denna motion.
Onsdagen den 21 April, e. in.
25
N:o 45.
Nu är det visserligen sant, att jag för min del önskar, och
jag tror, att hvem som helst utan att fördenskull behöfva kallas
radikal verkligen kan önska, att Andra Kammarens makt i någon
män blir ökad, och att således en liten maktförskjutning verkligen
må komma att äga rum. Jag tror, att förhållandet mellan kam-
rarne är en sak, som vi i allmänhet icke reflektera så mycket på,
som vi verkligen borde. Det är för närvarande så, det veta vi,
att halfva Första Kammaren, d. v. s. 75 ledamöter där, i alla frågor
som ej kunna bli föremål för gemensam votering, väl icke kunna
diktera Riksdagens beslut men dock uttala sitt veto, ett veto gent¬
emot hvilket hela Andra Kammaren och den minoritet, som finnes
i Första Kammaren, ingenting kan uträtta. 75 ledamöter i Första
Kammaren, det är ungefär 20 % af hela antalet riksdagsmän. Det
är sålunda fallet för närvarande, att 20 % af hela antalet af folk¬
representationens medlemmar ha vetorätt gentemot de öfriga, då
det gäller sådana frågor, som ej kunna bli föremål för gemensam
votering.
Men icke nog med det. Det intresserade mig för ett par dagar
sedan att bläddra igenom Första Kammarens protokoll för Riks¬
dagen 1908 och se, huru voteringssiffrorna ställde sig där. Då
fann jag, att vid de 59 voteringar, som anställdes i Första Kammaren
1908, och hvilka icke voro gemensamma voteringar, var medel¬
antalet angifna röster 105,64; d. v. s. den majoritet inom Första
Kammaren, som under förra året i genomsnitt hade och utöfvade
vetorätten gentemot hela den öfriga representationen, den utgjordes
kan man säga af cirka So ledamöter, alltså mindre än 14 % af hela
antalet folkrepresentanter. Så ställer det sig faktiskt, mina herrar !
Han I verkligen reflekterat öfver att vi ha det så ordnadt, att
under fjolåret mindre än 14 % af hela antalet riksdagsmän faktiskt
kunde utöfva vetorätt gentemot de öfriga. Det är ju inte precis
liberum veto, som tillämpades under en ödesdiger period af Polens
historia och förde det landet i olycka, men det är ett bra stycke
på vägen ditåt. Under sådana faktiska förhållanden kan man
verkligen utan att behöfva betecknas som samhällsomstörtare hålla
före, att det icke vore så farligt, om en liten maktförskjutning
komme att äga rum i förhållandet mellan Första och Andra Kam¬
maren. Nu tror jag i alla fall, såsom jag redan sagt, att den här
reformen icke i någon nämnvärd mån kommer att verka i den
riktningen, och därför har man på konservativt håll icke anledning
att vara rädd för den, liksom vi frisinnade icke heller ha att
hoppas mycket af den i detta afseende.
Saken har emellertid från en annan synpunkt större betydelse,
och det är särskildt ur den synpunkten, som jag anser att denna
kammare bör bifalla reservationen. Jag afser härmed den inver¬
kan, som den af motionärerna föreslagna anordningen skulle komma
att få för en praktisk arbetsfördelning i Riksdagen. Det är ju
uppenbart, att då Andra Kammaren räknar 230 ledamöter och
Första Kammaren endast 150, så är det icke riktigt, att Första
Kammaren skall lämna lika stor kontingent till de ständiga ut-
Ang. samman¬
sättningen och
sättet för val
af Riksdagens
utskott.
(Forts.)
N:o 45.
26
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. samman- skotten som Andra Kammaren. Detta innebär ju, att Första
sättningen och Kammaren, om hvilken den föregående ärade talaren kunde yttra,
aTtk^dadess ledamöter hittills af. vissa skäl kanske icke arbetat all-
JZr,S deles så regelbundet inom utskotten som Andra Kammarens leda-
(Forts.) möter, i trots af sitt mindre ledamotsantal, skall bära lika stor
arbetsbörda i de ständiga utskotten som Andra Kammaren. Jag
håller före, att det just ur den synpunkten skulle vara en ända¬
målsenlig anordning, att Andra Kammaren finge sätta till ett
litet större och Första Kammaren ett litet mindre antal utskotts-
ledamöter. Ty det få vi ju erkänna, att det är framförallt genom
utskottsarbetet, som riksdagsledamöterna komma in i arbetet, och
Andra Kammarens ledamöter böra ju äfven de i så stor utsträck¬
ning som möjligt ha tillfälle att redan tidigt under sin riksdags-
mannaverksamhet följa med arbetet och förvärfva den noggrannare
kännedom om frågorna, som kan inhämtas inom utskotten.
Ku antydde den föregående ärade talaren, att det kanske kom¬
mer att inträda en förändring i fråga om Första Kammarens arbets¬
intensitet i och med det att dess ledamöter få arfvode. De komma
kanske att i högre grad än nu känna sig förpliktade att regel¬
bundet deltaga i arbetet, så att åtminstone icke den speciella olä¬
genhet, som visat sig följa af den nuvarande ordningen— nämligen
att utskotten icke alltid utan besvär kunnat hållas fulltaliga från
Första Kammarens sida — skall komma att fortfara. Likaså skulle
man ock kunna invända, att Andra Kammaren tillsätter ett större
antal tillfälliga utskott, hvarigenom dess ledamöter om ock under
andra förhållanden — i trots af att ett relativt mindre antal
platser i de ständiga utskotten står till kammarens förfogande —
likväl få deltaga i utskottsarbete.
Häremot anser jag mig böra framhålla, att, om det ock blir en
ändring med afseende å Första Kammarens arbetssätt, när dess
ledamöter fä arfvoden, så att ledamöterna mera regelbundet komma
att fylla sina utskottsplikter, så kommer det också utan tvifvel att
bli en förändring i den riktningen, att det från Första Kamma¬
rens sida oftare än hittills kommer att tagas nya initiativ, hvar¬
med följer, att Kammaren kommer att få större behof af tillfälliga
utskott än den nu har. Alltså, äfven om Första Kammarens
arbetskapacitet, af skäl som herr biskop Schéele anfört, blir större,
så kommer också att på denna arbetskapacitet ställas större an¬
språk än hittills. Därför tror jag icke, att möjligheten af en sådan
förändring som den af herr biskop Schéele antydda bör hindra oss
från att gifva uttryck åt den önskan, att en sådan reform, som
motionärerna här föreslagit, måtte bli genomförd. Utan tvifvel
kommer likheten mellan kamrarne att hädanefter bli större än
hittills. Just därför kommer det ock att bli än mer önskvärd!
att i samma utsträckning tillfälle till riksdagsarbete lämnas åt
båda kamrarnes ledamöter. Utskottsplatserna böra därför till an¬
talet så bestämmas, att proportionen mellan dem och antalet leda¬
möter i hvarje kammare bli ungefär lika. Andra Kammarens
Onsdagen den 21 April, e. in.
27
Xs« 45.
ledamöter få då lika stor utsikt att få deltaga i utskottsarbetet
som Första Kammarens ledamöter.
Detta är det hufvudsakliga skälet, hvarför jag för min del
kommit till samma resultat som reservanterna. Jag ber alltså att
få tillstyrka, att kammaren här ville bifalla deras yrkande.
I detta anförande instämde herr Petrén.
Friherre Bonde: Herr vice talman, mina herrar! Då jag senast
hade ordet, uraktlåt jag att vidröra den senare delen af motiveringen
för reservanternas förslag, nämligen den delen, som berördes af herr
von Schéele och nu senast af herr Johansson i Jönköping blif¬
va framhållen, nämligen svårigheten, som nu förefinnes för Första
Kammaren, att, då den uti de ständiga utskotten med sitt mindre
antal ledamöter måste insätta lika många medlemmar som Andra
Kammaren, att kunna utan hinder för utskottsarbetet i allmän¬
het tillräckligt tillgodose behof ve t af särskilda utskott.
Jag blef uppkallad af att herr von Schéele i sitt yttrande
framhöll, att. det icke visat sig någon olägenhet af att Första
Kammarens utskottsledamöter icke kunnat vara fulltaliga i ut¬
skotten. Jag ber då att få erinra min ärade vän och. kamrat i
konstitutionsutskottet, att det under denna riksdag, jag tror ett
par gånger, inträffat, att man, då viktiga beslut skulle fattas
i utskottet, fått lof att skicka bud till de särskilda utskotten
och plocka reda på Första Kammarens ledamöter för att få Första-
kammarhalfvan fulltalig, då man nämligen inom utskottet velat
vara så pass grannlaga att ej gå till votering, om de bådjä! kam¬
rarna icke varit fulltaligt representerade. Det är ju tydligt,
att detta visar riktigheten af påståendet, att svårighet förefinnes
för Första Kammaren att hålla utskottsplatserna besatta såväl
i de ordinarie som i de särskilda utskotten. Det kan ju vara möj¬
ligt, att, såsom herr von Schéele yttrade, ett skäl för Första kammar¬
ledamöternas frånvaro kan ligga däruti att dessa äro upptagna
af så många andra göromål, att de därför icke kunna bevista
utskottssammanträdena så regelbundet som Andra Kammarens leda¬
möter, men jag erinrar mig särskilda att vid de tillfällen, jag
påpekat, just orsaken varit, att samma ledamöter ha fått sitta
i tvenne utskott, nämligen dels i ett ordinarie och dels i ett sär¬
skild! utskott. Detta innebär onekligen en betydande olägenhet,-
men en olägenhet, som skulle kunna afhjälpas, om Första Kammaren
sluppe att sända så många ledamöter till de ständiga utskotten
som den nu gör och sålunda kunde få disponera sina arbetskrafter
på bättre sätt. Jag har för öfrigt ingenting att tillägga till hvad
jag nyss yttrade utan vidhåller, att jag anser det vara af ganska
stor betydelse, att man på sätt motionärerna hemställt får kamrarna
proportionellt till sitt ledamotantal representerade i utskotten.
Herr Lindhagen: Vid förra riksdagen väckte jag för min
del ensam en motion i den nu föreslagna riktningen, och sedan har
Ang. samman¬
sättningen och
sättet för val
af Riksdagens
vt skott.
(Forts.)
>’:o 45.
38
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. samman- jag i år instämt med herr Kobb, som med större sakkunskap, än
sättningen och -jag förmår, framfört ärendet. Det skulle då synas, som om jag
val. kunde nöja sig med reservationen, men jag har begärt ordet endast
af utnött ens för att få antecknadt till protokollet, att jag, som det brukar ut-
(Forts.) tryckas, gör det utan särskild entusiasm. Hufvudfrågan har näm¬
ligen en gång förevarit, då denna kammare med majoritetsbeslut
antog ett förslag, som afvek från detta, ett förslag, som just kom¬
mer att motverka det syfte, som detta förslag afsåg att genomföra.
Min tanke var, att den mycket omtalade proportionella rättvisan
äfven på detta sätt skulle få göra sig från första början gällande,
ty det har visat sig, att denna proportionalism, om .man faller
tillbaka på dess konsekvenser och icke använder den som täck¬
mantel för sin motsats, har en ganska stor kraft att leda till verk¬
lig rättvisa i det yttre åtminstone. Men detta har i förevarande
fall blifvit afklippt helt och hållet genom det beslut, kammaren
förut fattat, och det steg • vi nu taga är i det stora hela. endast
en efterdemonstration, det är en sådan där de försummade tillfälle¬
nas efterpolitik,- som jag för min del har så svårt att förlika mig
med. Den omröstning, vi nu gå till, är af ungefär liknande be¬
skaffenhet som den vi hade i måndags, då vi röstade om en under¬
sökning angående inskränkande af männens nattarbete, sedan vi
förut genom, enligt min uppfattning, en våldshandling, utan att
medgifva, att kvinnan fick sin billiga begäran tillfredsställd, att
få de svenska förhållandena undersökta såsom i alla andra ärenden
medgifves, på grund af dilettantutredningar i kamrarna anta¬
git det föreliggande förslaget om kvinnans nattarbete. Det är
ungefär samma de försummJade tillfällenas politik, som vi skola
rösta om nästa gång, då det skall voteras om huruvida kammaren
skall antaga den kvinnliga rösträtten eller ej, sedan man försummat
det maktmedel gentemot Första Kammaren, som man hade i att
söka genomföra saken på en gång, då kvinnans rösträtt kunde
gripits med i den stora rörelsen.
Men, som sagdt, nu ha vi det redan så ställdt, att genom det
förslag, som blifvit lag, det är minoritetens representanter, som
komma ätt utgöra majoritet inom utskotten, kanske under oöfver-
skådliga tider framåt. Detta innebär icke blott ett maktmedel
derutinnan, att de diktera utskottens majoritetsbeslut i allmänhet
— det kan ju göra mindre — utan det har också den stora betydel-,
sen, att det särskild! för konstitutionsutskottet medför, att det är
minoritetens representanter, som skola afgöra, om anmärkningar
skola beslutas mot ministrarne,- och att det äfven är denna mino¬
ritets representanter, som ensamma skola slita de konstitutionella
tvister, som konstitutionsutskottet i vissa fall har att lösa. Vi¬
dare innebär det, att den nya rätt, som man velat tillägga utskotten,
att taga initiativ utan motion för att komplettera väckta förslag,
tillkommer endast utekottsrn aj oritcten, d. v. s. representanterna
för minoriteterna, och kommer således aldrig att tillfalla de verk¬
liga majoriteterna,- d. v. s. minoriteterna inom utskotten.
Onsdagen den 21 Ajiril, e. m.
N:o 45.
29
Jag skall sålunda, herr vice talman, ehuru numera som sagdt,
utan någon entusiasm, i alla fall pliktskyldigast rösta för bifall
till reservationen.
Herr von Schéele: Det är blott några få ord, jag har att
säga de båda talare, som hedrat mitt anförande med ett par in¬
vändningar. Hvfad den förste ärade ,talaren på smålandsbänkén
beträffar, på erkänner jag, att den af honom framhållna syn¬
punkten, att man har att från första kammarhåll vänta en större
initiativrikedom under de nya förhållanden, som snart komma
att inträda, bör beaktas. Men detta är blott ett hopp ännu, inga¬
lunda någon verklighet. Hvad däremot vidkommer de verkliga
förhållanden, med hvilka vi ha att räkna, så får det icke förgätas,
att i Andra Kammaren just på grund af den större rikedom tpä
initiativ, .kota. här visat sig, vi behöfva ,70 medlemmar i våra
tillfälliga utskott, under det att Första Kammaren i sina an¬
vänder blott 14, och dessa fjorton äro nog betydligt mindre tågna
i anspråk, än hvad våra sjuttio äro.
I afseende åter på friherre Bondes gensaga ber jag ätt få
fästa hans uppmärksamhet på att jag intet ögonblick nekat de
fakta, som han ånyo framdragit, utan att tvärtom äfven jag i min
mån konstaterade dem, ehuru jag åt dem gaf en annan förklaring,
än friherre Bonde gjorde. Jag uttryckte nämligen såsom mm
erfarenhet under det nuvarande representationsskicket, att verk¬
samhet inom flere utskott samtidigt förekommit i Andra Kammaren
minst lika ofta som i den Första. Detta torde hafva delvis berott på
att man intill allra sista tiden, dä en viss förändring härutinnan
synes hafva inträdt, låtit denna kammares ledamöter vänta några
år, innan de togos i anspråk för något utskottsarbete, en sak som
jag också fick pröfva på och gjorde det med tacksamhet till egen
nytta, emedan därunder gafs tillfälle att mer pdeladt ägna sig åt
riksdagsarbetet i dess helhet och söka gorå sig förtrogen med
alla frågor hvilket särskildt i början är en mycket kräfvande upp¬
gift-
Jag vidhåller det yrkande jag förut gjort.
Herr Nilsson i Malmö: Herr vice talman! Vi hörde nysa
herr von Schéele försvara utskottet och utskottets yrkande i främsta
rummet ur den synpunkten, att ett bifall till motionen vore att
på ett visserligen förtäckt sätt arbeta för enkammarsystemet; och
den |ärade talaren förmenade, att ]det då vore bättre att direkt,
och utan omsvep göra detta. Jag tror emellertid, att herr von
Schéele därmed gjorde sig skyldig till en öfverdrift så stor, att
den var ägnad ätt väcka någon förvåning. Herr von Schéeles ytt¬
rande kom mig att minnas ett annat yttrande, som han fällde
vid 1906 års riksdag. Han yttrade då såsom gensaga mot min
partivän herr Viktor Larsson, att om jag under en promenad
synes taga vägen ut genom Norrtull, så behöfver ingen däraf draga
den konsekvensen, att jag skall hamna uppe vid Nordpolen. Det
Ang. samman¬
sättningen och
8 ät t et för val
af Riksdagens
utskott.
(Forts.)
N:o 45.
30
Onsdagen den 21 April, e. in.
Ang. samman¬
sättningen och
sättet för val
af Riksdagens
utskott.
(Forts.)
förefaller mig, att den ärade talaren nyss gjorde sig skyldig
till ett konsekvensmakeri, som är lika oberättigadt, som om vi
befarade, att lian på sina promenader norrut skulle, såsom han
år 1906 raljerade, icke sluta förrän han nått Nordpolen.
Jag skall, herr vice talman, icke i öfrigt inlåta mig på någon
granskning af det föreliggande ämnet, utan vill endast finstämma
i yrkandet på bifall till reservationen, hvartill jag också inom ut¬
skottet anslutit mig.
Herr Gustafsson i Mjölby: Herr vice talman! Grundla¬
gens bud, som föreskrifver, att båda kamrarna skola företrädas
lika i utskotten, skulle, synes det äfven mig, helt och hållet för¬
ryckas, om man bifölle denna motion. Utskotten ha ju till uppgift
icke blott att förbereda ärenden utan äfven att taga initiativ. För
öfrigt äro så många saker nu i görningen, att jag tror, att vi
böra för den närmaste tiden skynda långsamt på detta område.
.Då jag anser, att ett bifall till denna motion skulle innebära eu
så väsentlig afvikelse från vår författning, att det skulle kunna
medföra mycket vådliga följder, tillåter jag mig att yrka afslag
på motionen och bifall till utskottets hemställan.
Hftnr* Brain tin g: Jag förstår mycket väl, att de, hvilka se
sitt ideal, såsom den senaste ärade talaren, i att skynda lång¬
samt, icke vilja vara med ens på en så blygsam begäran som den,
hvilken framburits i denna motion, särskildt i den form, som reser¬
vanterna nu gifvit sitt yrkande. Det är ju endast frågan om en
allsidig utredning om lämpligaste sättet för införande af en sådan
ordning. Med all den långa erfarenhet, som kammaren och Riks¬
dagen har om omfånget af allsidiga utredningar, tror jag icke,
att man behöfver befara, att om kammaren nu fattar ett beslut,
som vill ålägga regeringen att upptaga denna fråga till dryft¬
ning, det kommer att bli alltför snart, vi få se ett resultat af
denna utredning. För min del kan jag icke annat än finna,- att de
bestämmelser, som, efter hvad det solklart har uppvisats, ändock
komma att gifva, under skenbar likställighets mask, den minori¬
tet inom nationen, som tillsätter Första Kammaren och som ock har
inflytande på denna kammares sammansättning, ett öfvertag i
utskotten, äro väl värda att underkastas en revision för att^ där¬
igenom betrygga på viktiga punkter, att majoriteten kan få ett
afgörande ord, i den mån som den är majoritet. Det är väl om
något just proportionalismens idé, och de, som nu försäkra sig
vara ifriga. proportionalister och motsätta sig detta, synas mig
ha tänkt sig synnerligen litet in i sitt eget system.
Det har af herr Lindhagen förut framhållits med all önsk¬
värd tydlighet ett par fall, där det uppenbarligen är af vikt,
att majoriteten i landet också blir representerad genom majoritet
i utskotten,, där man icke kan affärda saken blott därmed, att
majoriteten i denna kammare kan följa sina reservanter och allt
är godt och väl. Det gäller den ministeriella ansvarigheten,- det
Onsdagen den 21 April, c. ra.
31
N:o 45.
gäller stridsfrågor, som man kan tänka sig uppkomma om. hur Ang. samman-
det grundlagsenligt skall förfaras i det ena eller andra fallet,
stridsfrågor t. ex. mellan kungavald talman och denna kammare. *“■ ‘Riksdagens
För sådana, fall är det dock att med alldeles öppna ögon utlämna ' utskott.
åt minoriteten herraväldet inom utskotten, om man icke vill gå (Forts.)
in på den väg, som här har anvisats af reservanterna.
• I likhet med herr Lindhagen beklagar jag, att vi nu nödgas
votera om denna sak under en ogynnsammare situation än om vi
stått med fria händer, därigenom att vi fattat ett annat beslut
i denna fråga den 10 februari. Men det gäller likafullt att icke
förtröttas, utan gripa verket an på nytt igen, och då vi nu kunna
stå kanske i denna fråga något mera samlade, än då var fallet, så
vill jag hoppas, att åtminstone denna kammare icke skall vägra
att följa reservanterna i den fullt konsekventa framställning, som
de här gjort och till hvilken jag för min del,- herr vice tal¬
man, yrkar bifall.
öfverläggningen var härmed slutad. Herr vice talmannen
framställde i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare
på afslag å berörda hemställan samt bifall i stället till den af
herr vice talmannen vid utlåtandet fogade reservationen; och för¬
klarade herr vice talmannen sig anse den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja godkänd. Som votering likväl begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstnings-
proposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 4, röstar
Ju;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr vice talmannen vid utlåtandet af-
gifna reservationen.
Voteringen utföll med 90 ja, men 120 nej; och hade alltså
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den af herr
vice talmannen vid utlåtandet afgifna reservationen.
§ 4.
Statsutskottets härpå föredragna utlåtande n:o 92, i anledning
af väckta motioner om beviljande af statslån för anläggning af
den så kallade Ostkustbanan, blef af kammaren godkändt.
N:o 45. 32 Onsdagen den 21 April, e. m.
§ 5.
Vidare föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 19, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
af 1 § i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper; och biföll kamma¬
ren utskottets i detta betänkande gjorda hemställan. ,
§ 6.
Ant7. en extra Därnäst i ordningen förelåg till afgörande bevillningsutskottets
inkomstskatt betänkande n:o 20, i anledning af väckt motion om en extra inkomst¬
er ar toto. gkatt för är 1910 å inkomster af 25,000 kronor och därutöfver.
I en inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet
remitterad motion, n:o 224, hade herr Rydén föreslagit, att Riks¬
dagen ville besluta, det för år 1910 en summa af 175,000 kronor
måtte uttagas genom en extra inkomstskatt, som genom ökning af
den nuvarande skatteprogressionen, på sätt bevillningsutskottet
funne lämpligt föreslå, skulle påläggas de inkomsttagare, hvilka
vore uppförda till beskattning för en inkomst af 25,000 kronor
och därutöfver.
Utskottet hemställde, att herr Rydéns ifrågavarande motion
icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Reservationer hade dock afgifvits:
af herrar Branting och Carlsson i Malmberget;
samt af herrar Kvarnzelius och Schotte mot utskottets moti¬
vering.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter herr vice talmannen
på begäran gaf ordet åt
Herr Rydén, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Den
motion, »om här är i fråga, och som grundar sig på ett mycket
uppmärksammadt beslut Riksdagen för någon tid sedan fattade
vid gemensam votering, har ju redan i högerpressen betecknats;
såsom eu okynnesmotion. Jag fäster mig emellertid icke härvid^
utan för mitt personliga vidkommande får jag betyga, att mo¬
tionen alltifrån början varit fullt allvarligt menad och att jag
kommer att, yrka bifall till densamma. Det synes mig, som om den
princip, denna motion bygger på, vore någonting för den del af
nationen, som representeras ,af majoriteten i denna kammare, att
taga vara på. För min del tror jag, att det finnes vissa slag
af statsutgifter, nämligen anslag till konungahuset och militär¬
väsendet, beträffande hvilka det icke finnes den ringaste möjlig¬
het att genomdrifva folkets vilja, beträffande hvilka, enligt min
uppfattning, det icke finnes någon möjlighet för Andra Kamma¬
ren att kunna häfda sin af folket understödda mening om varsam-
Onsdagen don 21 April, e. m.
33
>i:o 40.
het och aktsamhet i anslags beviljande, om icke Andra Kammaren
tillgriper andra utvägar än de nu praktiserade. Det finnes då
icke någon annan utväg för Andra Kammaren än att pålägga
de stora inkomsttagare, som hafva sina representanter i Första
Kammaren, i så hög grad ökade bördor, att de verkligen få känna
verkningarna af denna mot den allmänna meningen stridande poli¬
tik. Gamla riksdagskamrater hafva försäkrat mig, att när inkomst¬
skatteförordningen, som stadgade progressiv inkomstskatt, genom¬
förts, verkade detta till en tid tillbakahållande på anslagsvillig-
heten i medkammaren. Denna princip bör ytterligare utvecklas.
När man åstadkommit ett beslut, som så allmänt strider emot och
utmanar den allmänna meningen i landet, är det icke mer än rätt
och billigt, att vi, som representera folkets bredare lager, lägga
dessa ökade bördor på den privilegierade klick, hvars represen¬
tanter beviljat detta. Jag yrkar bifall till den motion, jag väckt
i ämnet.
Deri' Karlsson i Göteborg: Herr talman! Själfva det sak¬
förhållande, som orsakat motionen, är ju, det måste man erkänna,
af det slag, att man icke kan förvåna sig öfver, att det väckt
förargelse. Men jag tror, att det botemedel mot upprepande af
dylika handlingar, som motionären föreslagit, icke är sådant, att
Kiksdagen bör kunna bifalla detsamma. Motionären nämnde, att
den princip motionen är byggd på vore af den art, att den borde
komma till användning. Han framhöll, att det icke är möjligt för
Andra Kammaren att häfda sin ställning beträffande anslag till
kungahuset och militära behof. Men då vill jag fråga, om det
finnes större möjlighet att genomföra sin mening, då det gäller det
botemedel, som motionären föreslagit, om det finns större utsikt att
genomföra detta än att hindra de omtalade anslagen till kunga¬
huset och militärväsendet. Jag tror för min del icke detta och
anser, att det skulle vara en rätt olämplig stridsmetod denna, att;
då Första Kammaren i en anslagsfråga fattat ett beslut, som icke
behagar Andra Kammaren, försöka att vältra skattebördan öfver
på de lager, som man anser att Första Kammaren representerar.
När då Andra Kammaren fattar ett beslut, som icke behagar
Första, Kammaren, gissar jag, att man skulle göra ett motdrag.
Jag för min del finner icke denna politik lämplig.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr K y d é n: Det skulle roa mig att höra,- hvilken väg
herr Karlsson i Göteborg skulle kunna anvisa denna kammare för
att bringa medkammaren på bättre tankar, när det gäller bevil¬
jandet af anslag sådana som ifrågavarande.
Jag tror, att ett bifall till min motion åtminstone skulle vara
ett gif akt, som icke skulle missförstås i medkammaren.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Ang. eu extra
inkomstshatt
för år 1910.
(Forts.)
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 45.
3
>T:o 4å.
34
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. en extra
inkomstskatt
för år 1910.
(Forts.)
Herr Karlsson i Göteborg: Jag har icke gifvit mig ut
för att kunna finna på medel för att bota detta onda. Jag nar
endast uttalat min öfvertygelse om, att man icke kommer fram
till målet på det sätt, som motionären föreslagit.
Herr B r a n t in g: Den föregående ärade talaren sade, att
man icke kan komma fram på den föreslagna vägen. Men om vi
icke komma fram på den vägen, beror det val pa oss sjal!va, före¬
faller det mig. Skulle det vara så, att Andra Kammaren ville följa
motionären i detta fall och gifva en opdnionsyttring, hvilken, så¬
som motionären med rätta framhåller, utan tvifvel skulle förstas,
tror iag det skulle vara en vink, som vederbörande skulle komma
att tänka på, nämligen att utgifter, som nu anvisas af de störa
inkomsternas besittare, skulle befinnas aterkastas en liten smil a
på dem si &lfva och icke blott så bekvämt uttagas pa de vanliga
skatternas väg genom de tunga indirekta palagor, som drabba den
Jäv kan således icke finna annat än att, om lcke^ något bättre
skäl kan anföras för afslag, än det vi nyss hört från göteborgs-
bänken — och då jag icke heller inom utskottet hort något vägande
skäl för ett sådant afslag — det finnes all anledning för Andra
Kammaren att på denna punkt profva, om icke en sådan finger¬
visning kunde vara pa sin plats.
Jag ber att få yrka bifall till motionen.
Herr Carlsson i Malmberget instämde häruti.
Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. Därunder både
vrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag dana och
bifall i stället till den af herr Rydén i ämnet väckta motionen.
Herr vice talmannen, som nu gaf propositioner a dessa yrkanden,
fann propositionen på bifall till sistnämnda yrkande vara med
öfvervägande ia besvarad, men som votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition:
Den som vill, att kammaren, med afslag å bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande n:o 20, bifaller den
i ämnet väckta motionen, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utvisade 103 ja mot 98 nej, vid hvilken utgång
kammaren således, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den
i ämnet väckta motionen.
Onsdagen den 21 April, o. m.
N:o 45.
35
§ 7.
Slutligen föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 21, i Ang. ändring
anledning åt Kung]. Maj:ts proposition med förslag till förordning mantahskrif-
angaende ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen den 6 augusti ni”9^rorii-
1«94 angående mantalsskrifningen in. m. äfvensom en i ämnet väckt
motion.
Under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver finans¬
ärenden den 5 nästlidne mars både Kungl. Maj:t i en till Eiks-
dagen afgifven proposition, n:o 96, som hänvisats till bevillnings¬
utskottet^ föreslagit Riksdagen att besluta, att §§ 4, 5, 7, 8, 10, 11
15 och 16 samt det till § 6 hörande formulär n:o 2 i förordningen
den 6 augusti 1884 angående mantalsskrifning skulle erhålla Sen
förändrade lydelse, som af ett vid propositionen fogadt förslag ut-
I samband med behandlingen af föreliggande kungl. proposi¬
tion både utskottet jämväl förehaft en inom Andra Kammaren af
herr Meurhng väckt motion, n:o 223, hvari hemställts, att Riks¬
dagen behagade besluta,
l:o) att den skriftliga mantalsuppgift, som omförmäldes i S 4
inom. 1 af Kungl. Maj':ts förslag till förordning angående ändrad
lydelse i vissa §§ i förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrifning m. m., endast måtte åläggas den, som ej muntligen
eller skriftligen vid af pastor anställd förskrifning lämnat nöj¬
aktiga uppgifter för församlingsbokens justering;
2:o) att beloppet af den årliga afgäld eller hyra, som erlades
för hvarje _ utarrenderad fastighet eller uthyrd' lägenhet inom
distriktet, icke måtte af ägaren behöfva till mantalsskrifningen
uppgilvas; °
3:o) att föreskriften i § 7 mom. 1 om vederbörande länsmans
närvaro vid mantalsskrifningen ej måtte behöfva alltid tillämpas;
4:o) att i § 10 mom. 1 första stycket orden: »de sistnämnda dock
endast savida de---dit inflyttat» icke måtte i mantalsför-
ordnmgen införas.
Utskottet hemställde,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
icke kunnat oiörändradt bifallas, måtte antaga samma förslag med
e ändringar, ett vid utskottets utlåtande fogadt författningsför-
slag utvisade; °
2:o) att Riksdagen ville anhålla, det Kungl. Maj:t måtte i sam-
manhang med utfärdande af den nya förordningen i ämnet fast¬
ställa lydelsen af därtill hörande formulär; samt
3:o) att herr Meurlings ofvanberörda motion, n:o 223, måtte
fa anses besvarad genom hvad utskottet under l:o) hemställt.
. Kungl. Maj:ts och utskottets förslag till ifrågavarande förord¬
ning voro i de delar, de skilde sig från hvarandra, så lydande:
N:o 45.
36
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring i (Kungl. Maj. 18 felslag.)
mantalsskrif-
ningsforörd- _ — — — —
ningen.
(Utskottets förslag.)
(Forts.)
§ 4.
Mom. 1. En hvar, som ej hos
annan mantalsskrifves, har att
årligen vid mantalsskrifningen
aflämna uppgift enligt bifogade
formulär n:r 1. Denna uppgift
skall vara försedd med intyg af
pastor i mantalsskrifningsorten,
att uppgiften blifvit jämförd med
församlingsboken; och skall pa¬
stor vid uppgiftens granskning
hafva därå antecknat hvad vid
granskningen anmärkts af be¬
skaffenhet, att upplysning därom
bör vid mantalsskrifningen med¬
delas. Den, som på grund af §
3 mom. 1 tredje punkten uppgif-
ver sig komma att först senare
inflytta från annat distrikt, må
dock förete pastors intyg i den
ordning, § 11 omförmäler.
Mantalsuppgiften skall upp¬
taga:
5:o) fartyg, som af honom äges
eller för hvilket han är hufvud-
redare, dess dräktighet och bygg¬
nadsmaterial samt därå anbringad
ångmaskins drifkraft äfvensom
befälhafvarens namn och man-
talsskrifningsort;
§ 4.
Mom. 1. En hvar, som ej hos
annan mantalsskrifves, har att
årligen vid mantalsskrifningen
aflämna uppgift enligt bifogade
formulär n:r 1.
Mantalsuppgiften skall upp¬
taga:
5:o) fartyg, som af honom äges
eller för hvilket han är hufvud-
redare, dess dräktighet och bygg¬
nadsmaterial äfvensom befälhaf¬
varens namn och mantalsskrif-
ningsort samt, beträffande ma-
skindrifvet fartyg, drifkraftens
storlek;
Mom. 5. Inom hvarje kom- Mom. 5. På landsbygden må
mun skola årligen för mantals- allmoge och mindre skrifkunnig a
skrifningen väljas kommunalom- äga att antingen själfva eller ge¬
hud, hvilka hafva att på begäran nom annan uppgiftspliktig person
af de uppgiftspliktiga biträda muntligen meddela sina uppgifter.
dem vid nppgiftsskyldighetens
fullgörande, särskildt med man-
talsuppgifternas uppsättande och
afrinnande. Kommunalombuden
utses till erforderligt antal för
hvarje mantalsskrifningsdistrikt
Onsdagen den 21 April, c. m.
37
N:o 45.
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag.)
af den myndighet, som utöfvar
kommunens besmtanderätt.
§5. § 5.
Mom. 4. De i denna § före¬
skrifva uppgifter skola till
vederbörande pastor eller i §
13 omförmäld församlingsföre¬
ståndare insändas före den 8 no¬
vember hvarje år, och, efter det
astor eller församlingsförestån-
aren därå tecknat intyg, att de
öfverensstämma med församlings-
boken, af denne aflämnas till man-
talsskrifningsförrättaren; skolan¬
de pastor eller församlingsföre¬
ståndare likaledes till mantals-
skrifningen medhafva de senast
till honom inkomna förteckningar
öfver vissa arbetare, hvilka, en¬
ligt hvad särskildt är eller varder
stadgadt, årligen skola af arbets¬
givare eller arbetsföreståndare
meddelas.
§ 7-
Mom. 1. Vid mantalsskrif-
ningen skola tillstädesvara pastor
eller, om han har förfall, någon
af honom förordnad lämplig per¬
son, helst annan inom försam¬
lingen tjänstgörande präst, ve¬
derbörande stadsfiskal eller läns¬
man och fjärdingsman äfvensom
kommunalombuden.
Mom. 4. De i denna § före-
skrifna uppgifter skola till ve¬
derbörande pastor eller i § 13
omförmäld församlingsförestån¬
dare insändas före den 8 no¬
vember hvarje år, och, efter det
pastor eller församlingsförestån-
daren däraf tagit del, af denne
aflämnas till mantalsskrifnings-
förrättaren; skolande pastor eller
församlingsföreståndare likaledes
till mantaisskrifningen medhafva
de senast till honom inkomna
förteckningar öfver vissa arbe¬
tare, hvilka, enligt hvad särskildt
är eller varder stadgadt, årligen
skola af arbetsgivare eller ar-
petsföreståndare meddelas.
§ 7.
Mom. 1. Vid mantaisskrif¬
ningen skola tillstädesvara pastor
eller, om han har förfall, någon
af honom förordnad lämplig per¬
son, helst annan inom försam¬
lingen tjänstgörande präst, ve¬
derbörande stadsfiskal eller läns¬
man och fjärdingsman samtkom-
munalombud, hvilka till erforder¬
ligt antal för hvarje mantalsskrif-
ningsdistrikt utses af den myn¬
dighet, som utöfvar kommunens be¬
slutanderätt.
§ 8.
§ 8.
Mom. 1. I enlighet med för- Mom. 1. I enlighet med för-
samlingsboken och efter gransk- samlingsboken och efter gransk-
Ang. ändring
mantalsskrif¬
ning sför or d-
ningen.
(Forts.)
N:o 45.
38
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring i (Kungl. Mäjits förslag).
mantals skri f-
n,”ningm.d' ning de aflämnade uppgifterna
(Forts-j samt med ledning jämväl af de
upplysningar, som af de vid förrätt¬
ningen närvarande kunna medde¬
las, skola i mantalslängden för
hvarje distrikt å landet uppföras,
särskildt för hvar fastighet, till
namn och födelseår samt yrke
eller tjänst alla de personer,
hvilka höra där mantalsskrifvas.
Härvid antecknas den förändring
i afseende ä ägande-, åbo- eller
nyttjanderätt till fastigheten, som
må hafva inträffat. I öfrigt iakt-
tages, att hvarje man, hvilkens
ålder vid slutet af det år, man-
talsskrifningen afser, ej under¬
stigit tjuguett år, upptages för
sig med utsättande af hans full¬
ständiga namn; att, därest man-
talsuppgiften för sådan man ej
kunnat af pastor vitsordas, i
längden antecknas, att uppgiften
är obestyrkt; att särskild be¬
teckning införes för alla män af
nämnda ålder, hvilka vid senaste
mantalsskrifningen ej voro man-
talsskrifna inom distriktet; samt
att för dem, hvilka ej äro svenska
medborgare, antecknas deras na¬
tionalitet.
( Utskottets förslag).
ning af de aflämnade uppgifterna
samt med ledning jämväl af de
upplysningar, som af de vid för¬
rättningen närvarande kunna
meddelas, skola i mantalslängden
för hvarje distrikt å landet upp¬
föras, särskildt för hvar fastig¬
het, till namn och födelseår samt
yrke eller tjänst alla de personer,
hvilka böra där mantalsskrifvas.
Härvid antecknas den förändring
i afseende å ägande-, åbo- eller
nyttjanderätt till fastigheten, som
må hafva inträffat. I öfrigt iakt-
tages, att hvarje man, hvilkens
ålder vid slutet af det år, man¬
talsskrifningen afser, ej under¬
stiger tjuguett år, upptages för
sig med utsättande af nans full¬
ständiga namn; att, därest någon
af dessa icke är kyrkoskrifven i
församlingen, anteckning härom
g öres i längden; att särskild be¬
teckning införes för alla män af
nämnda ålder, hvilka vid senaste
mantalsskrifningen ej voro man-
talsskrifna inom distriktet; samt
att för dem, hvilka ej äro sven¬
ska medborgare, antecknas deras
nationalitet.
Mom. 3. Af de i nästföregå¬
ende års mantalslängd upptagna
personer må, utom den, som afli-
dit, och den, som bosatt sig å ut¬
ländsk ort, på sätt i § 1 sägs,
icke någon annan vid mantals¬
skrifningen utelämnas än den, som
under årets lopp, efter att hafva
uttagit flyttningsbetyg, till annat
distrikt afflyttat eller vid för¬
rättningen styrker, att han för
det kommande året, enligt de i
fråga om behörig mantalsskrif-
ningsort här ofvan bestämda
grunder, bör vara mantalsskrifven
Mom. 3. Af de i nästföre¬
gående års mantalslängd upp¬
tagna personer må, utom den,
som aflidit, och den, som bosatt
sig å utländsk oi’t, på sätt i § 1
sägs, icke någon annan vid man¬
talsskrifningen utelämnas än den,
som under årets lopp, efter att
hafva uttagit flyttningsbetyg, till
annat distrikt afflyttat eller vid
förrättningen styrker, att han för
det kommande året, enligt de i
fråga om behörig mantalsskrif-
ningsort här ofvan bestämda grun¬
der, bör vara mantalsskrifven
Onsdagen den 21 April, e. m.
39
^•o 45.
(Kungl. Maj:ts förslag).
inom annat distrikt; dock att
därest under förrättningen finnes,
att någon, som i senaste man-
talslängden för distriktet varit
upptagen, till annan ort sig be-
gifvit, utan att hafva uttagit
flyttningsbetyg, jämväl denne må,
om vistelseorten är okänd och
anledning icke förefinnes, att
hans bortavaro endast är till¬
fällig, vid mantalsskrifningen ute¬
lämnas.
(Ulslcottets förslag).
inom annat distrikt; dock att,
därest under förrättningen finnes,
att någon, som i senaste inan-
talslängden för distriktet varit
upptagen, till annan ort sig be-
gifvit, utan att hafva uttagit
flyttningsbetyg, jämväl denne må,
om vistelseorten är okänd och
anledning icke förefinnes, att hans
bortavaro endast är tillfällig,
hunna vid mantalsskrifningen ute¬
lämnas, dock icke förrän lian va¬
rit borta minst ett år.
§ io.
Mom. 2. I mantalslängden
införas de rättelser och tillägg,
som föranledas af ofvan omför-
mälda längd och förteckning, där¬
vid beträffande dem, för hvilka
i mantalslängden gjorts anteck¬
ning om obestyrkt mantalsupp-
gift, men hvilka numera afläm-
nat flyttningsbetyg, anteckningen
härom öfverstrykes; och skola
nyssnämnda handlingar biläggas
mantalslängden.
§ 11.
Mantalslängden jämte därtill
hörande bilagor samt det vid
mantalsskrifningen hållna pro¬
tokoll skola, vid bot af tre kronor
för hvarje dag, som därmed för¬
dröj es, före den 1 mars af man-
talsskrifningsförrättaren afläm-
nas till vederbörande pastor, hvil¬
ken har att med församlingsbo-
ken jämföra mantalslängden och
därvid särskild! uppmärksamma,
huruvida med ledning af försam-
lingsboken numera kan vitsordas
mantalsuppgift, som i längden
§ 10.
Mom. 2. I mantalslängden
införas de rättelser och tillägg,
som föranledas af ofvan omför-
mälda längd och förteckning, där¬
vid beträffande dem, för hvilka
i mantalslängden gjorts anteck¬
ning, att de ej äro i församlingen
kyrkoskrifna, men hvilka numera
aflämnat flyttningsbetyg, anteck¬
ningen härom öfverstrykes; och
skola nyssnämnda handlingar bi¬
läggas mantalslängden.
§ 11-
Mantalslängden jämte därtill
hörande bilagor samt det vid
mantalsskrifningen hållna proto¬
koll skola, vid hot af tre kronor
för hvarje dag, som därmed för-
dröjes, före den 1 mars af man¬
tal sskrifnin gsförrättar en afiämnas
till vederbörande pastor, hvilken
har att med församlingsboken
jämföra mantalslängden och där¬
vid särskild! uppmärksamma, hu¬
ruvida person, för hvilken i läng¬
den gjorts anteckning, att lian ej
är i församlingen lcyrkoskrifven,
Ang. ändring
mantalsskrif¬
ning .4förort i -
ningen.
(Forts.)
>T:o 45.
40
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring i
mantalsskrf-
ningsförord-
ningen.
(Forts.)
(.Kungl. Maj:ts förslag.)
betecknats såsom obestyrkt. De
vid granskningen förekomna an¬
märkningar skola upptagas å eu
(i enlighet med hosföljande for¬
mulär n:r 5 upprättad) förteck¬
ning, som bifogas mantalsläng-
den; och skall denna med till¬
hörande handlingar senast den 15
mars af pastor återställas till man-
talsskrifningsförrättaren.
Sedan i anledning af pastors
anmärkningar vederbörliga rät¬
telser och tillägg ägt rum i man-
talslängden, skall längden anses
justerad; dock må den, som jäm¬
likt § 3 mom. 1 tredje punkten
anmält inflyttning under året
från annat distrikt, äga att inom
maj månads utgång hos mantals-
skrifningsförrättaren medelst in¬
tyg af pastor i mantalsskrifnings-
orten styrka uppgift om namn
och ålder; och skall, där så sker,
för honom i längden gjord an¬
teckning om obestyrkt mantals-
uppgift öfverstrykas.
(Utskottets förslag.)
numera aflämnat flyttningsbetyg.
De vid granskningen förekomna
anmärkningar skola upptagas å
en (i enlighet med hosföljande
formulär n:r 5 upprättad) för¬
teckning, som bifogas mantals-
längden; och skall denna med
tillhörande handlingar senast den
15 mars af pastor återställas till
mantalsskrifningsförrättaren.
Sedan i anledning af pastors
anmärkningar vederbörliga rät¬
telser och tillägg ägt rum i man-
talslängden, skall längden anses
justerad; dock må den, som jäm¬
likt § 3 mom. 1 tredje punkten
anmält inflyttning under året
från annat distrikt, äga att inom
maj månads utgång hos mantals¬
skrifningsförrättaren medelst in¬
tyg af pastor i mantalsskrifnings-
orten styrka uppgift om namn
och ålder; och skall, där så sker,
för honom i längden gjord an¬
teckning, att han icke är i för¬
samlingen lcyrkoskrifven, öfver¬
strykas.
§ 15.
Uraktlåter uppgiftspliktig att
i behörig tid anämna mantals-
uppgift, skall, jämte det anteck¬
ning om de försumliges namn
och hemvist af förrättningsman-
nen i protokollet verkställes, fe¬
lande uppgift, om den försumlige
finnes inom orten, efter anmodan
af mantalsskrifningsförrättaren,
honom affordras genom stadsfiskal
i stad samt länsman eller fjär¬
dingsman på landet. Tredskas
den försumlige eller finnes han
icke inom orten, skall mantals¬
skrifningsförrättaren anmäla för¬
hållandet hos Kungl. Maj:ts be-
§ 15.
Uraktlåter uppgiftspliktig att
i behörig tid aflämna mantals-
uppgift, må, jämte det anteck¬
ning om de försumliges namn
och hemvist af förrättningsman-
nen i protokollet verkställes, fe¬
lande uppgift, om den försumlige
finnes inom orten, efter anmodan
af mantalsskrifningsförrättaren,
honom affordras genom stadsfiskal
i stad samt länsman eller fjär¬
dingsman på landet. Tredskas
den försumlige eller finnes han
icke inom orten, skall mantals¬
skrifningsförrättaren anmäla för¬
hållandet hos Kungl. Maj:ts be-
Onsdagen don 21 April, e. in.
41
X:o 45.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
fallningshafvande, som äger att fallningshafvande, som äger att
med föreläggande af vite inför- med föreläggande af vite inför¬
skaffa den felande handlingen. skaffa den felande handlingen.
Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:
af herrar Cavalli, friherre C. J. Beck-Friis, friherre Kling spor,
A. E. Håkanson, Åkerberg, Eclvard Bohnstedt, grefve A. Hamilton,
Tonning och Danström, hivilka ansett, att den kungl. propositionen
bort bifallas;
samt af herr Söderberg i Hobborn.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af:
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson,
som yttrade: Herr talman, mina herrar! Utskottets föreliggande
utlåtande börjar med en ogillande kritik af ett yttrande till stats¬
rådsprotokollet, för hvithet jag är ansvarig. Jag har nämligen
uttalat den mening, att en person, som icke är kyrkoskrifven inom
den kommun, där han är mantalsskrifven, icke borde allenast på
grund af mantalslängden upptagas i den blifvande röstlängden.
Detta är ett fall, som icke sällan förekommer, och som bereder
stora svårigheter i fråga om röstlängden. Jag har därför ansett
mig böra upptaga frågan och kommit till nyss angifna resultat.
Utskottet bär däremot gjort gällande en rakt motsatt upp¬
nötning. Det häfdar, att en sådan person bör upptagas i röst¬
längden, och säger, att, då § 26 vallagen föreskrifver, att röst¬
längden skall efter mantalslängden upptaga alla manliga invå¬
nare inom distriktet,- hvilkas ålder vid årets början icke under¬
stiger 24 år, så synes däraf tydligt, att det är mantalslängden och-
icke församlingsboken,- som skall tjäna till efterrättelse vid röst¬
längdens upprättande och att någon bevisskyldighet om åldern kan
icke åläggas den,; som i mantalslängden är upptagen såsom född
ett visst år.
Till en början tillåter jag mig härvid anmärka, att då ut¬
skottet citerar 26 § vallagen, utesluter det några ord, hvilka
emellertid i det sammanhang, hvari de finnas, äro af stor bety¬
delse, enär den hufvudsakliga tonvikten ligger på dem. Det står
nämligen i vallagen, att röstlängden skall upprättas efter »man¬
talslängden för samma år». Därigenom markeras en nyhet, ep
bestämd skillnad mot hvad som nu gäller. För närvarande är det
nämligen så, att våra politiska röstlängder bildas af de kommunala
röstlängderna, hvilka åter grunda sig på mantalslängden för ett
föregående år. När man ville införa den utsträckta politiska
rösträtten, var man angelägen att få ett senare, riktigare material
än förut till grund för vallängden. Därför ligger tonvikten [på
nämnda ord. Att det är så som jag nu uppgifvit, visar sig, om
Ang. ändring i
mantahskrif-
ningsför ord-
ni ngen.
(Forts.)
Mr 45.
42
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring i man granskar historiken till denna paragraf i vallagen. Det cite-
mantaisskrif- ra(je uttrycket härstammar nämligen från proportionella valkom-
nWni{rln 'd' mittens betänkande af år 1903 och af motiveringen till detsamma
. Korp i finner man, att kommitterade hade sin hufvudsakliga uppgift
fästad vid att få så färskt material för röstlängderna som möj¬
ligt. Tager man hänsyn till denna omständighet, blir nog den
beviskraft, »om utskottet velat lägga i uttrycket »efter mantals-
längden», i icke ringa mån försvagad.
Men, menar utskottet, det står i alla fall sa i vallagen och
»lagstiftaren hyste uppenbarligen ingen misstro till mantalsläng-
dens tillförlitlighet i fråga om ålderssiffrorna; därför böra dessa
tagas för goda, därest icke tillgängliga handlingar eller meddelade
upplysningar gifva anledning antaga att uppgiften är felaktig».
Jag tror nog, att lagstiftaren icke hyste någon misstro mot
man talslängdens tillförlitlighet, men, mina herrar, detta var uppen¬
barligen under förutsättning, att de öfriga bestämmelserna om
vår civilregistrering också blefve iakttagna, d. v. s. att —- såsom
kyrkoskrifningsförordningens stadgar — hvar och en person äfven
blefve kyrkoskrifven där han bor och har sitt hemvist, och allt¬
så på samma ställe, där han är mantalsskrifven. Om så skedde
komme mantalslängdema att få denna lätt kontrollerbara till¬
förlitlighet, som det kungl. förslaget kräfver. I det af mig Upp-
ställda krafvet ligger således icke, såsom utskottet tyckes vilja
anse, någon fordran på ökad hevisskyldighet för den enskilde. Nej,
långt därifrån, utan allenast en fordran att den enskilde skall full¬
göra den skyldighet i afseende på civilregistreringen, som en annan
förordning inom ett annat område ålägger honom.
Det är särskildt i närheten af stora städer och arbctarcentra,-
som det anförda förhållandet förekommer. Det gäller emellertid
att se till, hur man skall kunna iakttaga § 16 riksdagsordningen.
Den paragrafen uppställer åtskilliga villkor för utöfvandet af
politisk rösträtt. Man må nu hafva hvilken mening som helst om
befogenheten af dessa s. k. streck, så lär man dock få vara ense
om, att när det står i grundlagen, så böra öfriga förhållanden så
ordnas att grundlagsbudet kan iakttagas. Det är vallagens uppgift
att genomföra detta. När därför 26 § vallagen, sedan den talat
om, hvilka som skola upptagas i stommen för mantalslängden,
i en senare punkt angifver de anteckningar, som skola göras om
hvarje persons rösträtt, och säger: »En hvar sådan person, om
hvilken upplysning ej vinnes, att han den 15 juni brister i något
af hvad lag stadgar såsom villkor för rösträtt, antecknas i läng¬
den såsom röstberättigad» — så kan icke vallagen skrifva så,;
med mindre den utgår från den förutsättningen, att de diskvalifi-
kationsgrunder, som grundlagen innehåller, också varda för längd-
upprättaren bekanta. Vallagen kräfver alltså ätt röstlängdsupp-
rättaren får veta, om en i stommen till längden upptagen 24
års man är vanfrejdad eller ej, om han fullgjort sin varnplikts-
öfning eller icke o. s. v. Hvad angår de förhållanden, om hvilka
upplysning hämtas ur kyrkoboken, så får en vallängdsupprättare
Onsdagen den 21 April, c. m. 43 N:o 4->.
besked i fråga om alla i socknen kyrkoskrifna personer. Men där- Ang. ändring >
emot får han icke besked beträffande sådana, som väl äro mantals- m“n'njS4fa'br"
skrifna i socknen, men kyrkoskrifna på annat ställe. I fråga
om dem förekommer det, att prästen i deras kyrkoskrifningsort ^.orU ,
vet allt detta, men icke vet, hvart han skall skicka upplys¬
ningarna,! 'fall man skulle ålägga honom något sådant. Den som
upprättar vallängden känner åter icke eventuellt föreliggande dis¬
kvalificerande grunder. Man kan icke heller ålägga honom att
skaffa sig upplysning härom, dels därför att han icke.kan hinna
göra det och dels därför att han merendels icke vet, hvart han
skall skrifva för att få nödiga upplysningar.
Den tolkning, utskottet gifvit åt 26 § vallagen, leder alltså
till de konsekvenserna, att hvad 16 § B. O. innehåller, det får
betydelse i fråga om dem, som äro stationära i samhället, och
dem som äro laglydiga i fråga om sin kyrkoskrifningsskyldighet,;
men det kommer att sakna betydelse i fråga om dem, som flytta
tätt och ofta, och i fråga om dem som icke fullgöra sin kyrkoskrif¬
ningsskyldighet. En sådan person kan vara vanfrejdad — och
då har han särskildt skäl att icke taga fram prästbetyget — han
kan vara omyndig, försatt i konkurs, han kan ha försummat sin
värnplikt o. s. v., utan att detta hindrar, att han i vallängden
för den kommun, där han är inantalsskrifven, blir upptagen såsom
röstberättigad. Ja, han behöfver ej ens, så som utskottets förslag
är uppgjordt, vara 24 år gammal, ty han kan till mantalsskrif-
ningen skicka en annan person, som ju icke behöfver vara alltför
väl underrättad; och om denne hans ställföreträdare ej vet annat
än att mannen fyllt 24 år, så blir han så upptagen i man talslängden
och går sedan in i röstlängden. Att trösta sig med att allt skulle
rättas till genom den befogenhet till klagomål, som här är med-
gifven, synes mig alldeles otänkbart;. Flor öfrigt är vallagen byggd
på den grundsats, att en persons valrätt skall af offentlig myndig¬
het iakttagas, utan att han själf behöfver vidtaga några åtgärder
därför.
Med hänseende till, hvad jag nu sagt, torde herrarne ej finna
det underligt, om en justitieminister har svårt att vara med om
den tolkning af 26 § vallagen, utskottet velat göra gällande. Jag
vill härvid särskildt anmärka, att ordalagen i vallagen, sådana
de föreligga, lika väl lämpa sig till den tolkning, jag framlagt,
som möjligtvis till utskottets. Jag kan också tillägga, att bland
de sakkunnige, som varit tillkallade i justitiedepartementet för
att bereda detta ärende, har samma åsikt gjort sig gällande, och
det skadar ej att nämna, att bland dessa kommitterade varit banko¬
fullmäktigen Berg, hvilken, som herrarne veta, varit sekreterare
i proportionella valkommittén och expeditionschef i justitiedeparte¬
mentet, då 1904—1905 års rösträttsförslag lades fram, och att i
arbetet deltagit jämväl byråchefen i justitiedepartementet Wed-
berg, som varit med om den nu framlagda och antagna vallagen.
Jag skall nu öfvergå'till frågan om de skriftliga uppgifterna,;
som är kärnpunkten i Kungl. Ma.j:ts proposition. Det förvånar
N:o 45.
44
Onsdagen den 21 April, e. m.
AnS. ändring i mig ganska mycket, att de ledamöter af utskottet, som hyllat ut-
mantalssicrif- grottets tolkning af 26 § vallagen, icke velat vara med 'om de
mnanfnor™'d' skriftliga uppgifterna. Då hade man åtminstone fått så mycket
(Forts) att stödja sig på söm att det varit vederbörandes egen upp-
°r ’ gift om sitt födelseår, som Jegat till grund för mantalslängden.
Man skulle ju kunna tänka sig, att någon slags påföljd stadgades
för oriktiga mantalsuppgifter, och därigenom bereddes större till¬
förlitlighet åt längderna. Men, som jag förut nämnt, har utskot¬
tet ej velat det, utan en person kan skicka en annan i sitt ställe
till mantalsskrifningen. .
Vidare vill jag anmärka, att om man, med utskottet,- vill
att en icke kyrkoskrifven person skall upptagas i vallängden,
så borde väl i röstlängden göras någon slags anteckning onp att
hans valrätt ej är klar. Ty man sväfvar i ovisshet om en sådan
person uppfyller villkoren i 16 § K. O. eller ej. Med utskottets
förslag kommer en sådan att upptagas som ostridigt röstberätti¬
gad.
De skriftliga uppgifterna utgöra det väsentliga i Kungl. Maj:ts
förslag. Anledningen till, att man håller så mycket på dem, är
den, att det eljest icke låter sig göra att genomföra grundlagens be¬
stämmelse om fullgjord skattebetalning såsom villkor för rösträtt.
Vidare skulle enligt de tillkallade sakkunniges mening det vara
omöjligt för en mantalsskrifningsförrättare att hinna med denna
förrättning på den korta tid, som är därtill anslagen, om det
icke beredes honom ett ganska tillförlitligt underlag att gå efter.
Eljest komma naturligtvis till följd af brådska och glömska åt¬
skilliga af uppgifterna ,att tappas bort och fel uppstå i läng¬
den. För öfrigt skulle genom de skriftliga uppgifterna en väsent¬
lig förbättring inträda i hela vår civilregistrering.
Eu vill utskottet ej vara med om detta. Utskottet har föl¬
jande skäl: För en stor del af landtbefolkningen blefve detta onö¬
digt betungande. I vissa trakter af landet lärer del också vara
förenad! med synnerliga svårigheter att åstadkomma en tillfreds¬
ställande skriftlig man talsuppgift af den omfattning, Kungl. Maj:ts
förslag afser. Jag antager, att den senare satsen syftar på förhållan¬
dena i Dalarne och svårigheterna att där i en mantalsuppgift
angifva de fastigheter, af hvilka en person där uppe kan vara
,ägare!. Där äro nämligen, som bekant, en mängd smådelar sär¬
skilt betecknade. Då de förenas i en persons hand, som ofta är
fallet, blir det svårt att i en mantalsuppgift samla allt. Härtill
vill jag säga, att, såvidt jag förstår,- Kungl. Maj:ts förslag icke
hindrar att förfara så, som man gjort hittills. Det har sagts
mig, att man nu uppger »samma fastigheter som förra året» med
tillägg, där så behöfves, af hvad som kommit till eller gått ifrån.
Utskottet säger vidare: »För den ovane är ifyllandet af en
utförlig blankett ofta en ganska svår uppgift, och tvifvelsutan
skulle de skriftliga uppgifterna på grund af otydlighet och miss¬
förstånd komma att föranleda mångfa fel i mantalslängden o. s. v.»
Jag vill lifligt hoppas, att den pessimistiska syn på ‘tingen, ut-
Onsdagen den 21 April, c. in.
45
N:o 45.
skottet här uttalat, ej måtte vara riktig. Ty vore den det,
så skulle för vissoi de miljoner, som vi år lutter år offra på
vårt folkskoleväsende, vara illa använda.
Jag skulle i stället vilja uttala don förmodan, att om dessa
mantalsskrifningsblanketter, sådana de här föreligga, sättas i han¬
den på de öfverstå klasserna af våra folltskolebarn med uppgift
för dem att 'ifylla blanketterna för deras egna familjer, så skulle
de rätt väl gå i land med detta. Ville våra folkskolelärare in¬
tressera sig för saken, så skulle, efter min öfvertygelse, hela
denna reform, som nu anses så svår, vara genomförd öfver hela
landet på ganska kort tid. Jag tänker mig då, att skollärarne,
då det började lida mot mantalsskrifningarna, lämnade ut blan¬
ketter åt skolbarnen med uppgift p,tt fylla i dem, med hjälp 'af
de hemmavarande om så behof des. En sådan hemuppgift vore
kanske icke så onyttig. Uppgifterna borde sedermera rättas af
läraren, och återställas till barnen. På sådant sätt skulle i hvar
eller hvarannan stuga finnas en mycket konkret förebild ätt gå,
efter, då husfadern hade att göra sin mantalsuppgift. Det är,
synes det mig, alldeles uppenbart, att har man blott blanketter
med klara och bestämda rubriker, kan ifyllandet af dem gå för
sig lika väl på landet som nu i städerna.
Men häremot åberopar man den nuvarande erfarenheten, hvil¬
ken,- såsom motionären påpekat, skall vara mycket litet uppmunt¬
rande. Han säger, att de uppgifter, som nu lämnas skriftligen,
äro så felaktiga och oriktiga, att i allmänhet mantalsskrifnings-
förrättarne äro mest tacksamma för att slippa dem. Möjligt att
så är, men hvad är orsaken härtill? Jo, vi ha formulär till man-
talsuppgifter i Svensk författningssamling, men inga blanketter.
Att folk i allmänhet icke känner till nämnda formulär är ju för¬
låtligt. Men lämna i stället ut blanketter till allmänheten, då
tror jag förhållandet blir ett annat, ty då vet enhvar hvad han
skall skrifva.
Sedan är det en annan punkt, som jag också måste uppehålla
mig vid. Det är motionärens framställning om de svårigheter, som
skulle följa med genomförandet af Kungl. Maj:ts förslag.
Emellertid är denna hans framställning till en stor del grun¬
dad på missuppfattning af det kungliga förslaget. Må det till¬
låtas mig att med några ord skissera, huru vi tänkt oss att det
hela skulle gå till.
De skriftliga uppgifterna borde lämnas till kommunalombu¬
det, som i sin ordning hade att öfverlämna dem till pastor vid
de s. k. förskrifningarna. -Pastor finge då., i stället för att såsom
nu för hvarje gård eller lägenhet fråga ut hvilka förändringar,-
som skett, och hvilka anteckningar han skall göra, läsa detta i
den skriftliga uppgiften, och de frågor som behöfde göras in¬
skränkte sig till nödiga kompletteringar. Sedan hade han att
göra anteckning i kolumnen om värnpliktsförhållandena och sätta
sitt vidimationsmärke på uppgiften. Kommunalombudet finge
återtaga och förvara uppgiften,- tills mantalsskrifningen komrne,
Ang. ändring i
mantal 8 altrif-
ningsföror il¬
ning eu.
(Forts.)
N:o 45.
46
Onsdagen den SI April, e. m.
Anrj. ändring i då han hade att öfverlämna den till mantalsskrifningsförrättaren.
"liln^sförord ^ detta sätt skulle den enskildes åtgörande inskränka sig till att
”‘”fingm' " å tid, som vore för honom lämpligast, lämna sin uppgift till
(Forts.) kommunalombudet, och sedan behöfde han icke vidare befatta sig
med saken. Detta torde för den enskilde bli mindre och icke mer
betungande än nu. Enligt min mening är det alltså möjligt att
genomföra anordningen med skriftliga uppgifter äfven på lands¬
bygden.
Nu bör jag också säga några ord om angelägenheten af sådana
uppgifter, och särskild! deras betydelse för vallängden.
Enligt 26 § vallagen har mantalsskrifningsförrättaren i vissa
fall skyldighet att själf taga reda på, huruvida skattebetalnings-
villkoret är uppfylldt eller icke. Det inträffar då én person flyt¬
tat från en socken till en annan inom samma fögderi eller mellan
olika gårdar inom samma kommun. Men för att kunna göra detta
måste han känna den nyinflyttades förra boningsort. Den blan¬
kett, som här är föreslagen, upptager därför också én kolumn för
anteckning om hvar en person senast varit boende och den kolumnen
är för säkerhets skull tryckt med fetstil. Uppgift om en persons
föregående vistelseort står icke att få ur kyrkoboken, utan måste
anskaffas på annat sätt och utan den kan icke häradsskrifvaren
i’ detta fall fullgöra sin skyldighet att se efter, om en person
betalt sin skatt eller icke.
Jag skall taga ett exempel: Om afkortningslängden för Solna
socken upptager, att Der Larsson i Löfberget häftar för oguldna
utskylder, men det upplyses, att denne Per Larsson flyttat till
Spånga socken — det är samma fögderi — så åligger det härads¬
skrifvaren, när han skall föra upp honom i vallängden för Spånga,
att se efter, huruvida han häftar eller icke häftar för oguldna
utskylder i Solna. Men det kan han icke, med mindre han får
veta, hvilken Per Larsson det är, som bodde i Löfberget. Brister
denna upplysning så blir Per Larsson upptagen som röstberätti¬
gad, äfven om lian enligt 16 § Riksdagsordningen icke skulle
vara det.
Om man nu säger, att detta skall frågas ut vid mantalsskrif-
ningsförrättningen, så må man besinna, att ett sådant utfrågande
skulle medföra att förrättningen i regel icke kunde hinna utföras
på den tid, som är därtill anslagen, åtminstone icke utan att
mantalslängden blefve full af brister och fel. Däraf skulle vidare
föranledas besvär och klagomål hos valnämnden, som blefve öfver -
hopad med arbete och kanske icke hunne med detta på den korta
tid, som den fått sig anslagen, och framför allt obehag, besvär,
missnöje och klagomål för den enskilde. Allt detta undvikes genom
det arrangemang, som Kungl. Maj:t föreslagit.
Jag vill påpeka ännu en sak.
Om nu, såsom utskottet föreslagit, en person får skicka en
ställföreträdare till mantalsskrifningsförrättningen, men denne kan¬
ske icke har kännedom om de omständiheter, om hvilka han
skall lämna upplysning, hur skall det bli möjligt att få in dessa
Onsdagen den 21 April, c. ra.
47
N:o 45.
upplysningar? Det går helt enkelt icke, och man får således
om honom veta ingenting.
Det är också en annan punkt, som jag vill vidröra, och det
är frågan om de värnpliktige.
Det är en känd säk, att i vissa trakter af vårt land an¬
teckningarna om de värnpliktige äro fullständigt oefterrättliga.
Detta föranleder naturligtvis i synnerhet för do värnpliktiga själf-
va störa obehag. Om värnpliktige oriktigt antecknas som försum¬
liga i sin tjänst, så föranleder detta oriktigt bötfällande; och af
sådana, som icke fullgjort värnplikten, kan den ofta icke utkräf-
vas till följd af bristande eller oriktiga anteckningar.
Anledningen till dylika missförhållanden har af de personer,
som jag konfererat med i dessa ämnen, uppgifvits vara den, atffc
häradsskrifvarne icke ha tid att vid mantalsskrifningarna taga
reda på och utfråga värnpliktsförhållandena. Enligt det formu-
lär, som nu föreslagits, skulle det finnas en kolumn, däri pastor
hade att anteckna värnpliktsförhållandena. Då samma gång man
således skulle vinna en effektiv tillämpning af värnpliktsstrecket
finge. man, i fråga om värnpliktsförhållandena, en ordning och
reda i civilregistreringen, som icke står på annat sätt att vinna.
Jag kan sammanfatta hvad jag sagt så, att om man vill genom¬
föra grundlagsbudet i 16 § Riksdagsordningen, och om man vill
hafva ordning och reda i vår civilregistrering i det hela, låter
detta sig icke gorå med mindre än att man får så beskaffade
skriftliga uppgifter, som Kungl. Maj:t har föreslagit; men om
man återigen går med på dem, vinner man samtidigt båda dessa
önskemål.
På grund af hvad jag nu anfört skulle jag vilja uttala en
förhoppning om, att denna kammare ville, trots det ogynnsamma
läge, hvari frågan nu befinner sig, dock antaga det förslag, som
Kungl. Maj:t i detta ämne har framlagt.
iHerr S c h o 11 e: Herr talman, mina herrar! Då jag deltagit
i bevillningsutskottets beslut i förevarande fråga, skall jag här¬
med något närmare utveckla utskottets ståndpunkt.
Herr justitieministern yttrade i sitt inledande anförande, att
det viktigaste momentet i frågan var den om mantalsskrifnin-
gens bättre ordnande, och skall jag därför be att till en början få
något uppehålla mig därvid. I den kungliga propositionen yttras,
att mantalsskrifningen, sådan den nu är ordnad, är grundad på
»lösa uppgifter», och Kungl. Maj:t vill därför söka åstadkomma
att _ kyrkoskrifningen blir det faktiska underlaget för mantals¬
skrifningen ; man vill söka att få kyrkoskrifningen och mantals¬
skrifningen att till sitt innehåll fullständigt sammanfalla med
hvarandra. Nu tror jag icke man kan påstå, att mantalsskrif¬
ningen grundas allenast på lösa uppgifter. Enligt mantalsskrif-
ningsförordningen — jag fäster mig naturligtvis icke vid de spe¬
ciella förordningar, som finnas för Stockholm och Göteborg —
skola vid mantalsskrifningen närvara: pastor eller, vid förfall för
Ang. ändring i
in ant als skr il¬
ning*förord¬
ning eu.
(Forts.)
>~:o 4o.
48
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring
mantalsskrif■
ningsförord¬
ningen.
(Forts.)
i honom,- annan af denne förordnad person, helst prästman, städs-
1 fiskal, länsman och kommunalombud. Eörsamlingsoken skall där
tillhandahållas, därur skola meddelas de ytterligare upplysningar,
som kunna vara erforderliga. .Pastor »skall ock meddela hvad han
har sig bekant rörande inflyttning till församlingen af personer^
som icke aflämnat flyttningsbetyg eller om andra mantalsskrif-
ningen angående förhållanden, hvarom behöriga uppgifter icke in¬
kommit», såsom det heter. I mantalslängden skola uppföras de
personer, som böra mantalsskrifvas i kommunen, och skall detta,
ske »i enlighet med församlingsboken och efter granskning af de
aflämnadc uppgifterna samt med ledning jämväl af de upplysningar,;
som af de vid förrättningen närvarande kunna meddelas». Dess¬
utom ha vi pastors uppgiftsskyldighet med afseende på dem, som
mellan mantalsskrifningen och den 1 januari ett år hafva inflyttat
i församlingen och således icke kunnat bli uppförda i mantalsläng¬
den. Mantalslängden skall sedermera aflämnas till pastor, »hvil¬
ken har att med församlingsboken jämföra mantalslängden och å
särskild förteckning, som sistnämnda längd bifogas, upptaga de vid
granskningen förekommande anmärkningar». Mantalslängden skall
hållas tillgänglig under den tid den är hos mantalsskrifningsför-
rättaren och hos pastor. Med alla dessa bestämmelser tror jag, att
det är relativt väl sörjdt för, att mantalsskrifningen kommer ätt
ske på att fullt tillfredsställande sätt och att till grund för den¬
samma ingalunda ligga »lösa uppgifter».
Det säges vidare i den kungl. propositionen, att önskemålet
om kyrko- och mantalsskrifningarnas sammanfallande, så att de
komma att fullt öfverensstämma med hvarandra, hittills »icke
ansetts kunna förverkligas utan alltför betydande olägenheter».
Ja, det är just åsikten om dessa olägenheter, som bevillningsut¬
skottet fortfarande häfdar och som föranledt bevillningsutskottet
att afstyrka den kungl. propositionen.
Nu åberopar departementschefen en del äldre uttalanden från
Riksdag och kommittéer, af hvilka det skulle framgå, att vår civil¬
stån dsregis trering hittills icke blifvit tillfredsställande ordnad. De
uttalandena återfinnas från riksdagarna under 1870—80 talen och
från åtskilliga kommittébetänkanden. Vid granskning af dessa
uttalanden och betänkan den kommer man emellertid till den upp¬
fattningen, att det egentligen var kyrkobokföringens brister, som
uppmärksammades och framhöllos. Detta framgår, bland annat
af 1889 års mantalsskrifningskommittés betänkande, där det påpe¬
kades, att, ehuru med den anordning af civilståndsregistreringen,
som i vårt land af ålder varit gällande, mantalsskrifningen med
nödvändighet komme att grunda sig på kyrkoböckerna, enkanner¬
ligen husförhörslängden, någon verklig garanti icke funnes för
att husförhörslängden, vid tidpunkten för mantalsskrifningsför-
rättningen, innehölle exakta uppgifter om alla de förhållanden,
hvilka borde antecknas. Och när Kungl. Maj:t till 1894 års Riks¬
dag framlade förslag till den nya mantalsskrifningsförordning^
som ännu är gällande, yttrade också departementschefen bland
Onsdagen den 21 April, o. m.
42
K:o 45.
annat följande: »Då husförhörslängden i väsentlig grad ligger till Ang. ändring i
grund för mantalslängden, bör lagstiftningen uppenbarligen sörja m“ntal>*krif-
för, att förstnämnda längd, då den vid mantalsskrifningen anlitas, nmningm"'
är i så fullständigt skick som möjligt.; Bristen bör afhjälpas i en (p0rts)
kyrkoskrud) ingsförordning och ej i en mantalsskrifningsförord-
nmg». — »Kommo däraf påkallade föreskrifter till stånd», säger
departementschefen vidare, »skulle öfverklagade brister fullständigt
afhjälpas».
1888 års kyrkoskrifningskommitterade, som afgåfvo förslag
till kyrkobokföringens ordnande, uppmärksammade äfven, att kon¬
trollen öfver civilståndsregistreringen enligt mantalslängden och
församlingsbokon vore svår att åstadkomma. De yttrade också,
att äfven om, med bibehållande af dåvarande stadgande om man-
talsskrifningsuppgifternas af lämnande vid själfva mantalsskrifnin¬
gen, särskild föreskrift meddelades om husförhörslängdens juste¬
ring kort före mantalsskrifningen och församlingsborna förplikt
tades att till pastor särskildt aflämna för sådant ändamål erforder¬
liga uppgifter, blefve den ifrågavarande kontrollen, som i sådan
händelse hufvudsakligen komme att bestå i en jämförelse af upp¬
gifter, hvilka af jsamma personer rörande samma förhållande ungefär
samtidigt aflämnades, icke heller synnerligen effektiv. Kyrko-
skrifningskommitterades förslag rörande kyrkobokföringen föran¬
ledde, som bekant, till utfärdande af den ännu gällande förordningen
om kyrkböckers förande, hvarigenom de s. k. för-skrifningarna in¬
fördes.;
Det af Kungl. Maj:t nu framlagda förslaget går vida längre,
än någonsin förut härutinnan ifrågasatts; ett så vidsträckt betun,
gande af allmänheten, som nu är föreslaget, har man förr aldrig
vågat sig på. Hvarken i 1889 års kommitté eller i den proposition,
som på grundval af kommittébetänkandet framlades för 1894 års
Riksdag föreslogos ovillkorliga skriftliga mantalsuppgifter och des¬
sas granskande i förväg af pastor. 1889 års kommitterade före-
slogo, som kändt är, att mantalsuppgifterna skulle aflämnas till
vederbörande pastor viss tid före mantalsskrifningen, och de ut-
gingo därvid — säga de — från den föreslagna nya anordningen,
att pastor skulle mottaga dessa uppgifter för att använda dem vid
förestående justering af församlingsboken och sedan medföra dem
till mantalsskrifningen, hvarigenom församlingsmedlemmarna skul¬
le vinna den fördelen att få på en gång och inför samma myndig¬
het fullgöra den upp giftsskyldighet, som ålåge dem i afseende å så¬
väl kyrkoskrifningen som mantalsskrifningen. Det är att uppmärk¬
samma, att 1889 års kommitté, som nu här i viss mån åberopats1
såsom ett stöd för det nu föreliggande kungl. förslaget, allenast ifrå¬
gasatte aflämnandet af en uppgift. Mantalsuppgifterna skulle näm¬
ligen aflämnas vid för-skrifningarna och sedan af pastor medföras
till mantalsskrifningen,. Men Kungl. Maj:t vågade icke ens upp¬
taga det förslaget, utan föreslog bestämmelser i detta afseende
dels om aflämnande såsom regel af skriftlig uppgift från all¬
mänheten och dels om undantag härifrån för mindre skrifkunniga
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 45. 4
N:o 45.
50
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring i på landsbygden» hvilka i fråga om namn, födelsetid, yrke eller
mantal sskri f- tjänst och hemvist, skulle äga rätt att meddela sina uppgifter munt-
nmgsforörd- ]• eQ det secian j sammanhang med den nya förordningen
(FortTi om kyrkoböckers förande infördes s. k. för-skrifningar, fingo vi
1 or s'; ytterligare en civilstånduppgift. Det skall nu först lämnas en upp¬
gift till kyrkoskrifningen. »Det åligger hvar och en fastighets¬
ägare eller den hans egendom förestår att för upplysningars med¬
delande, efter därom af pastor skedd pålysning, vid husförhören
eller för-skrifningarna själf vara tillstädes eller ock i händelse
af förfall låta ingifva förteckning, utvisande de i hans hus eller
på hans ägor boende personers namn, födelseår och födelsedag
samt befattning o. s. v.» — som det heter i förordningen om kyrko¬
böckers förande. Efter införande af denna anordning, förekom¬
mer nu hos oss dels den uppgift, som lämnas till för-skrifningarna,
dels ock en uppgift, som lämnas till mantalsskrifningarna. Nu
vill Ivungl. Maj:t införa, kan man såga, en tredje uppgift, eller
åtminstone orsaka ett tredje besvär, för allmänheten. Uppgiften
till man talsskrifningen skulle nämligen icke längre få ingifvas
direkt vid man talsskrif ningen, utan först af lämnas till pastor, för
att där bli attesterad såsom öfverensstämmande med församlings-
boken, och därefter företes vid man talsskrif ningen af den upp-
giftspliktige. Det är alldeles gifvet, att därigenom skulle orsakas
vederbörande ett synnerligen stort besvär. En ärad medlem af denna
kammare, som själf var prästman, yttrade vid behandlingen af
förslaget till mantalsskrifningsförordning vid 1894 års riksdag
följande: »Om hvar och en, såsom sig bör, ordentligt lämnar full¬
ständiga och riktiga uppgifter till församlingsboken, så behöfdes
förvisso icke annat och mer, än att mantalsskrifningsförrättaren
toge en afskrift af dessa uppgifter, och då vore härmed allting
klart. Jag kan således icke finna det vara lämpligt att ålägga all¬
mänheten att lämna uppgifter två gånger, nämligen först en upp¬
gift till prästerskapet och sedan en uppgift af samma innehall till
mantalsskrifningsförrättaren.» „
Nu upptog emellertid, såsom nyss erinrats, hvarken 1889 ars
kommitté eller Ivungl. Maj:ts proposition vid 1894 ars ..riksdag
en så ovillkorlig och olämplig bestämmelse med afseende å skrift¬
liga uppgifters aflämnande som den nu. föreliggande, kungl. pro¬
positionen. Det var icke då tal om en ovillkorlig skriftlig uppgift
af en omfattning som nu ifrågasatts. Ändå, när denna fråga före¬
kom till behandling vid 1894 års riksdag, väckte de skriftliga
uppgifternas afgifvande genast mycken opposition. Det yttrades
då i Riksdagen!,, att det förslag, som förelåg, var en »alldeles
obehöflig historia», som kunde föranleda »oreda och onödigt mång-
skrifven.» Den föreslagna mantalsskrifningsförordningen borde in¬
arbetas med den förväntade kyrkoskrifningsförordningen och i full¬
ständigt och förenkladt skick komma fram. »Skriftliga mantals-
uppgifter på landsbygden» — yttrade en talare »äro både onödiga,
olämpliga och besvärliga för allmänheten.» — »Det hela^var all¬
deles obehöfligt o. s. v.». Det erinrades också om 1889 års man-
Onsdagen den 21 April, o. in. 51
talsskrifningskommittés förslag, att allenast en uppgift skulle be¬
höfva aflämnas och denna lämnas till pastor. Denna opposition
föranledde en återremiss af bevillningsutskottets förslag, som gick
ut på godkännande af Kungl. Maj:ts proposition. Och vid ärendets
vidare behandling inom utskottet föreslogs just stadgandet om,
att allmoge och mindre skrifkunniga på landsbygden skulle få
lämna vissa uppgifter muntligen, d. v. s. ungefär samma stadgande,
som återfinnes i tidigare mantalsskrifningsförordningar, och Riks¬
dagen godkände detta utskottets förslag.
Nu har Kungl. Majrt för att i någon mån lätta svårigheterna
med afseende å skriftliga uppgifters aflämnande vid mantalsskrif-
ningarna upplifvat kommunalombudsinstitutionen. Mot detta för¬
slag har bevillningsutskottet gjort åtskilliga erinringar. Utskot¬
tet befarar, att denna institution icke skulle komma att verka på
det sätt, som Kungl. Maj:t ifrågasatt, och hänvisar jag till hvad
utskottet härom yttrar. Och det ser verkligen ut, som om herr
justitieministern icke fäste så mycket afseende vid dessa kommu¬
nalombud, då han i sitt nyss hållna anförande i kammaren talade
om, att han ansåg, att de svårigheter, som anförts med afseende
å man talsuppgifternas ifyllande, skulle kunna afhjälpas därigenom
att ifyllandet af blanketterna af ifrågavarande slag kunde ingå
såsom någon sorts undervisningsämne i de allmänna folkskolorna.
Ja, vi ha ju alla hoppats på mera praktisk undervisning i folk¬
skolorna. Och det här vore kanske ett första och vackert steg till
utveckling af denna tanke. Men jag befarar, att skolbarnen och folk-
skollärarne i detta fall skulle behöfva taga kommunalombuden till
hjälp för att kunna utföra denna uppgift på rätt sätt. Behof de
de det icke, och blefve fjolkskolebamen således så skickliga, att
de kunde pålitligt öfvertaga mantalsuppgifternas ifyllande, så vore
ju kommunalombuden ©behofliga. Hvarför har man då föreslagit
dem ? .Vore det icke skäl i att vänta med att införa obligatoriskt
skriftliga mantalsuppgifter, till dess färdighet i deras affattande
införts såsom läroämne i folkskolan ?
Nu förhåller det sig så, enligt hvad jag kan finna, att innan
man egentligen kan tänka sig att gå den väg, Kungl. Maj:t har
föreslagit, måste man ha garanti för, att församlingsboken verk¬
ligen alltjämt är fullt exakt. Man vinner annars icke mycket i
själfva realiteten genom den, både för allmänheten och prästerskapet
synnerligen betungande och besvärliga föreskrift, hvarom här är
fråga och hvarigenom man i ett slag vill söka vinna fullkomlig
öfverensstämmelse mellan kyrkoboken och mantalslängden. Men
för att församlingsboken verkligen skall exakt upptaga alla, som
höra i församlingen kyrkoskrifvas, är det af vikt, att alla ordent¬
ligt låta kyrkoskrifva sig. Och ett dylikt önskemål vinner man
säkerligen icke genom det förslag, som Kungl. Maj:t här framlagt.
Det finnes redan vissa bestämmelser i kyrkoskrifningsförordnin-
gen, som afse att befrämja detta. Vi ha böter och vissa andra
påföljder enligt denna författning. Men de ha visat sig icke till-
N:o 45.
Ang, ändring t
m antal a skri f-
ning a förord¬
ningen.
(Forts.)
N:o 45.
52
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring
mantalsskrif¬
ning sförord-
ningen.
(Forts.)
fyllestgörande. Och jag tror icke heller, att man utan att slå in
på en annan väg kan vara alldeles säker på att få församlingsboken
fullt riktig. Det föreslogs ju af 1874 års landtstatskommitté, att
man skulle på sådant sätt ordna skyldigheten för vederbörande
att låta kyrkoskrifva sig, att det stadgades förbud att utfärda
prästbevis för afflyttning till obestämd ort, och att utflyttnings-
betygen skulle direkt gå mellan vederbörande kyrkliga myndig¬
heter. Anser Ulan sig kunna gå en sådan väg, då kan man sedermera
på kyrkoböckerna bygga en fullt riktig mantalslängd. Nu ställer
det sig icke i hvarje fall möjligt. Man vinner enligt min mening
icke med Kungl. Maj:ts förslag hvad man tror sig kunna vinna,
d. v. s. ett troget och exakt uttryck för förhållandena, sådana de
i verklighet en äro. Man kan visserligen få en bättre öfverens¬
stämmelse än nu mellan församlingsboken och man tåls längden, kan¬
ske eu tämligen fullständig sådan, om man får hålla pa i åtskil¬
liga år. Men detta kan vinnas på en annan väg och vida säkrare
genom att först försöka att göra kyrkboken fullt exakt, d. v. s.
så att man får garanti för, att hvar och en är upptagen i för¬
samla gsbokenj, som bör kyrkoskrifvas i församlingen. Först se¬
dan man kommit därhän, kan man börja tala om att ovillkorligt
bygga mantalslängden på församlingsboken.
Nu ha här åberopats åtskilliga förhållanden, som alldeles speci¬
ellt skulle göra antagandet af den nu föreslagna »reformen» till en
tvingande nödvändighet. Ja, det är främst det förhållandet, som
justitieministern här åberopat, eller att det nu tillkommit en ut¬
vidgad rösträtt, och att vid valen en pa mantalslängden grundad
röstlängd-skall användas. Det är dessa förhållanden, som skulle
göra, att här skulle föreligga ett så förfärligt trängande reform-
kraf i det syfte, Kungl. Maj:t framlagt. Man har sagt och befarat,
att det skulle komma åtskilliga personer med uti denna röstlängd,;
som i verkligheten icke vore befogade att utöfva rösträtt. Och
man har därvid särskildt åberopat sig på, att detta icke kan
gå för sig, därför att 16 § riksdagsordningen föreskrifver, hvilka
rösträtt tillkommer. Det är ju alldeles riktigt. Men man kan icke
vara så absolut viss på ändå, att man med Kungl. Maj:ts förslag
får röstlängden alldeles fullständig och exakt. Någon så förskräck¬
lig olycka är det väl heller icke, om på något enstaka håll genom
brister i mantalslängden en eller annan skulle slinka mecb som
icke hade rösträtt. Mantalslängden är, såsom förut framhållits,
visst icke ett så otillförlitligt dokument, som här gjorts gällande.
Det är ju icke heller så, att 16 § riksdagsordningen, sammanställd
med vallagen, absolut förhindrar obehöriga att utöfva rösträtt.
Vi ha ju redan enligt bestämmelserna i vallagen fall, där personer
otvifvelaktigt hafva rösträtt, fastän de tilläfventyrs vid valtill¬
fället icke uppfylla valrättskvalifikationerna. Röstlängden upp¬
rättas efter förhållandena vid eu viss tidpunkt; i vallängden införas
således alla, som vid den tidpunkten äro berättigade att utöfva
rösträtt. Men så kan under den tid, som ligger mellan röstlängdens
uppgörande och fastställande och själfva valet, inträffa, att eu
Onsdagen den 21 April, e. in.
N:o 45.
511
person som förut ägt rösträtt hunnit bli diskvalificerad. Det åbe¬
ropades också vid den förberedande behandlingen utaf rösträtts-
reformen från åtskilliga håll, särskild! från konstitutionsutskottets
Förstakammarhalfva, vill jag minnas, vid ett par tillfällen, att
det är oegentligt, att man kunde tänka sig, att personer kunde
få utöfva rösträtt, som de verkligen icke hade, enär de blifvit
diskvalificerade under mellantiden mellan röstlängdens faststäl¬
lande och valet. Men det anfördes då af vederbörande departe¬
mentschef, att det icke kunde hjälpas, att den nämnda möjligheten,
kunde föreligga: Och skälet var alldeles klart, att man ville
hafva en röstlängd, som man verkligen kunde lita på och som för¬
hindrade för mycket valkrångel. Det vore — erinrade man i de
tidigare rösträttspropositionerna — icke så förfärligt farligt, om
det skulle inträffa ett eller annat fall då en obehörig kom med
vid valet. Med nu gällande stadganden har man ju alltid möjlighet
att vid röstlängdens justering se upp med personer hvilkas valrätt
ej kunnat absolut konstateras; valnämnden får då tillfälle att
pröfva förhållandet. Enligt det förslag, som utskottet här fram¬
lagt, kommer att uti röstlängden antecknas hvilka som icke äro
kyrkoskrifna inom kommunen. Och jag föreställer mig, att åt¬
skilliga vederbörande då komma att vara ganska angelägna att
se efter, huruvida det finnes några hakar, så att de kunna få bort
några personer ur röstlängden.
Jag skall nu icke uppehålla mig vid tvisten mellan utskot¬
tet och justitieministern angående tolkningen af 26 § val¬
lagen. Det är en tvist, som väl slutligen blir sliten genom den
nya myndighet, hvars inrättande nyss beslutits eller regerings¬
rätten. Men jag skulle vilja uppmärksamma det förhållande, att
allenast pm en person inkommit uti mantalslängden han kan få
rösträtt. Göres sedan anmärkning, blir han underrättad om, att
anmärkning mot hans valrätt förekommit. Då kan han således
få tillfälle att styrka sin behörighet och således därefter komma in
i röstlängden. Men står han icke i mantalslängden blir han all¬
deles utesluten från att kunna utöfva rösträtt, han må aldrig
så mycket kunna visa, att han verkligen är behörig att utöfva
rösträtt. Jag tror, att man icke får på sätt här föreslagits försöka
att tillskapa förhållanden, som — äfven om de voro än så önsk¬
värda ■— det dock i alla fall måste kräfva åtskillig tid för att få
in i de rätta hjulspåren. Jag tycker också, att det är en ganska
tråkig historia, att man just nu, vid ett så grannlaga tillfälle —
då nämligen det är en stor rösträttsreform, som skall genomföras —
vill i viss mån skärpa villkoren för att kunna utöfva valrätt
på sätt här har föreslagits.
Och jag tror nog, att det kan finnas andra utvägar för att
söka få den bättre öfverensstämmelse mellan församlingsboken och
mantalslängden, som man nu är så angelägen om, som nu föreslagits.
Det är otvifvelaktigt, att de olägenheter, som nu omtalas så 'myc¬
ket, göra sig gällande allenast i en eller annan kommun omkring
de stora städerna, där befolkningen är mycket rörlig, men att
Ang. ändring
mnntahskrif-
ningsfOrörd-
ningen.
(Forts.)
N:o 45.
54
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring i däremot beträffande det stora flertalet kommuner på landet, för-
mantaissicrif- samlingSboken och man talslängden äro ganska öfverensstämmande
nW9lT med hvarandra.
(Forts) Det var iu också ett annat förhållande, som justitieministern
åberopade, nämligen de oefterrättliga och oriktiga uppgifter med
afseende å värnpliktens fullgörande, som skola finnas i civilstånds-
registren. Ja, det är ju möjligt; jag känner icke till, i hvad mån
dessa anteckningar äro ofullständiga och bristfälliga. Att nu,
när det blifvit ett värnpliktsstreck, komma och vilja på ett allde¬
les särskildt sätt »reformera» i detta afseende, är ju förklarligt;
men jag tror, att det varit lyckligare, om reformen af värnplikts-
anteckningarna kommit tidigare. Jag tror, att man i detta fall,
liksom i hela denna »reform», får lof att taga frågorna så småning¬
om och taga dem med lämpor. Och jag är icke heller öfvertygad
om, att det skulle föranleda några särskilda olägenheter och svå¬
righeter. Jag tror, att det enklaste och lämpligaste är, att hä-
radsskrifvaren går efter man talslängden. De personer, som upp¬
nått stadgad ålder och om hvilka ej upplysning vinnes, att de äro
diskvalificerade, upptagas i röstlängden. Efter anmärkning utre-
des sedan om någon icke skulle vara behörig. Jag tror därmed att
det sällan skall inträffa att obehöriga få deltaga i valet. Man
kommer nog i allmänhet att mer och mer vara angelägen om att icke
genom någon försummelse från sin sida äfventyra rösträtt. Och
min mening är, att man icke bör gå den väg, Kungl. Maj:t an¬
visat, hvarmed åtskilligt besvär och åtskilliga svårigheter föror¬
sakas eu stor del utaf befolkningen, utan att det är en trängande
nödvändighet, och detta är ej konstateradt.
Jag tror därför, herr talman, att kammaren gör klokt, om den
bifaller bevillningsutskottets här föreliggande förslag, hvartill jag
yrkar bifall. Visar det sig sedermera, att det förslaget i ett eller
annat afseende behöfver kompletteras, föreställer jag mig, att
Kungl. Maj:t icke skall underlåta att göra de framställningar, som
må af erfarenheten kunna påkallas.
Herr Meurling: Herr talman! Det är nog så, att den
frajmlagda propositionen är behöflig med afseende å städerna och
de kommuner, som ligga omkring de stora städerna, där ofta
oordentlighet bland befolkningen förekommer i de afseenden, som
här är fråga om. Men om vi sedan se på hela landets löfriga be¬
folkning, skola vi väl hoppas och tro, att åtminstone 90 °/o af
den befolkningen är ordentlig, och att en mindre del, en mycket
liten del är oordentlig. Om då denna ordentliga del af befolk¬
ningen lagar så, att de uppgifter, som behöfvas om den vid
mantalsskrifningen, verkligen blifva gifna och blifva riktiga, är
väl detta ändå hufvudsaken, föreställer jag mig. Ty hufvud-
saken är väl icke, att man anordnar en hel omständlig institution
med kommunombud och lägger på dem stort besvär liksom äfven
på folket samt sedan i alla fall intet annat resultat vinnes där-
utaf, än att det blir ordentliga uppgifter; och det är icke sagdt,
Onsdagen den 21 April, e. in.
55
N:o 45.
att det resultatet blir så stort under de föreslagna förhållandena, Ang. ändring i
som det kan blifva under nuvarande förhållanden. Det är icke
sagdt, att det blir ordentliga uppgifter genom detta, som här är ningen.
föreskrifvet. Det är min öfvertygelse. Hufvudsaken är ju vun- (Forts.)
nen, om till mantalsskrifningen tömma ordentliga uppgifter, äfven
om dessa kunna vinnas på en mycket enklare och mindre besvärlig
väg. Här har visserligen framställts utväg, huru det skulle kunna
gå efter den framlagda propositionen, och att det icke behöfver
blifva så synnerligen svårt. Det har framställts, att man kan
vänta nu, sedan så många miljoner äro utgifna för skolunder'
visningen, att det icke skulle vara någon svårighet för befolk¬
ningen i allmänhet att lämna dessa skriftliga uppgifter. Men
om man dock betänker, att bland dessa, som blifva uppgifts-
skyldiga, befinnas många, som icke hafva bevistat skolan sedan på
1850- eller 1860-talet, och hvilka därför icke hafva hunnit att
få del af nyttan utaf de miljoner, som på senare åren utgifvits
för folkskoleväsendet, så förstår man, att det blir ganska svårt
för dem, när de skola afgifva, låt vara, såsom oss synes, enkla
uppgifter skriftligen efter ett utförligt formulär.
Här har vidare föreslagits, att det hela skulle kunna tillgå på
ett enkelt sätt, om man t. ex. vänder sig till skolläraren och han
tager barnen till hjälp. Ja, visserligen; men då bör det vara före¬
skrifvet i författningen. Om nu t. ex. dessa uppgiftsskyldige vän¬
da sig till skolläraren och bedja honom om hjälp i det stycket,
ja, då lian det ju hända, att han hjälper. Men det kan också hända,
att han säger: detta har jag icke tid med. Och vi kunna nästan
taga för gifvet, att han vill hafva ersättning för den hjälp, han
gifver. Kommer skolrådsordföranden och ber skolläraren, att denne
i detta afseende skall hjälpa till med dylika uppgifter, kan det
hända, att skolläraren lämnar den upplysningen, att han icke hör
till kommunens betjänte. Och om barnen skola skickas ut för att
hjälpa dem, som behöfva hjälp inom trakten, så veta nog många af
herrarna hvad det skulle kunna hafva för inverkan på föräldrarna
till dessa barn. Vi hafva hört talas om, att skollärare skickat
barnen i något ärende åt honom själf eller någon annan; och det
har då händt, att han fått den hälsningen från föräldrarna med
förfrågan, om barnen gå i skola för att springa ärenden. Således,
under nuvarande förhållanden, då ingenting är föreskrifvet i den
vägen, tror jag, att det icke är mycket att vänta af detta
sätt att gå till väga.
Hvad sedan beträffar den tid, som skulle behöfva ägnas åt
uppgifternas {meddelande, hvilket särskild! berörts här, vill jag
också yttra några ord. Såsom det för närvarande är ordnadt^ går
det så enkelt till, att man har en för-skrifning i de olika delarna
af församlingen. Man läser upp förteckningen, sådan som den är
från förra året, och då hafva de församlade tillfälle att göra sina
anmärkningar, om det skett några förändringar. Det går ju myc¬
ket hastigt. Man frågar, när man läst upp de personer, som tillhöra
en familj: är det riktigt? Ja, svaras det; och därmed är den saken
N:o 45.
56
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring i utagerad. Skall man återigen hafva en förteckning, som sedan
Zin*sförord- "granskas och jämföras med församlingsboken och undersök-
nUlningln. ning ske om den är riktig i alla de punkter, som den skall innehålla,
(Forts.) ar det alldeles klart, att det kommer att gå ofantligt mycket längre
tid åt till sådant. Och om det så är brådska å färde, kan man
antaga, att det icke heller blir gjordt med den noggrannhet, som
det kunde behöfva att blifva. Enklast och naturligast synes det
mig, att det tillgår i öfverensstämmelse med hvad nu sker. Vid
för-skrifningen veta alla, att de skola lämna sina uppgifter. Nog
finnes det oordentliga. Men de äro icke så många utom i de trakter,
som nämnts, där befolkningen är mera rörlig och lös. Skall det
först bli skyldighet att lämna uppgift vid för-skrifningen och
sedan att lämna skriftlig uppgift till mantalsskrifningsförrättaren,
då tänka många så här: »Ja, i dag skulle jag vara vid för-skrif-
ningen och lämna uppgift, men det får väl vara; jag har ju
några veckor på mig, till dess att mantalsskrifningen är, och
jag får väl under tiden något ärende, så att jag kommer fram och
kan lämna min uppgift och då få den granskad». Min öfvertygelse
är, att det vid för-skrifningen kommer att bli svårare att få in
ordentliga och noggranna uppgifter, om det skall ordnas så, som
Kungl. Maj:t föreslagit, än under nuvarande förhållanden.
Det har äfven sagts, att det skulle bli en svårighet vid man¬
talsskrifningen ätt få veta den ort, hvarifrån nyinflyttade komma.
Men det är väl icke någon svårighet. När en ny familj skall in¬
föras, antecknas densamma, och om det då finnes en kolumn i man-
talslängden, där orten, hvarifrån den inflyttade familjen kommer,
kan angifvas, så fyller man i den med namnet på den församling,
hvarifrån han kommit. Den uppgiften kan ju mycket väl gifvas
vid mantalsskrifningarna samtidigt med öfriga uppgifter.
Hvad vidare beträffar uppgiften om de värnpliktige, så kan
äfven den uppgiften antecknas från församlingsboken, nämligen
om den, som är i värnpliktsåldern, är inskrifven eller icke. Men
om nu dylika uppgifter icke lämnas ordentligt? Ja, hvem kan hjäl¬
pa, att människor icke äro ordentliga? Om det finnes några, som
icke äro ordentliga med sin bokföring — och som vi veta är det
några som ha svårt att vara ordentliga i det fallet — så icke
må man tänka sig, att dessa bli mera ordentliga, när den ytterli¬
gare fordran ställes på dem, att de, förutom det de nu skola full¬
göra, skola ha en 6- a 700 blanketter att granska och börja bläddra
i. Man må icke tänka sig, att det på det sättet.går bättre för dem
att få ordning och reda i sina uppgifter.
Mig synes således, att hufvudvikten ligger på, att kunna
ordna det så, att kyrkoskrifningen, som ligger till grund för man¬
talsskrifningen, kan blifva så ordentlig som möjligt, att således
ansvaret för försummelse att till för-skrifningen, kyrkoskrifningen
lämna uppgift, skärpes och att myndigheterna i det afseendet kom¬
ma till hjälp. Kan blott kyrkoskrifningen blifva ordentlig, är
det den lättaste sak i världen att vid mantalsskrifningen öfver¬
flytta de uppgifter, som finnas i kyrkoboken, till mantalslängden.
N:o 45.
Onsdagen den 21 April, e. m. 57
Det synes mig således, som om det här föreslagna sättet att Ang. ändring
lämna skriftliga uppgifter har just det emot sig, som af en före-
gående ärad talare här blifvit påpekadt. Skall man sätta i gång
med eu ny tjänstemannapersonal under namn af kommunalombuds- (Fort”)
män för denna sak, så tror jag, att man inrättar något, som är obe¬
höflig! och som med tiden måhända också blir en börda,- ty dessa
ombud lära väl icke länge vilja åtaga sig det besväret för intet. De
komma nog att begära ersättning för detsamma.
Jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman, mina herrar!
Den siste ärade talaren har här så utförligt berört frågan om,- huru
det bör tillgå vid mantalsskrifningarna, att icke mycket återstår
att orda om den saken. Det synes mig, som om det förslag, som
Kun^l. Maj:t här framlagt till Riksadgens godkännande, icke bör
af någon af oss, åtminstone icke af någon från landsbygden, kunna
accepteras. Jag skall endast be att få helt kort relatera, huru det
efter ett genomförande af detta förslag skulle komma att ställa
sig för min personliga del.
Jag är tillfölje af miin tjänst pliktig aflämna uppgifter
saväl för mig själf, som för öfriga befattningshafvare ä den af¬
delning vid järnvägen, jag förestår, och detta område sträcker
sig i icke mindre än tre församlingar i två olika län. Jag skulle
således liksom nu till vederbörande prästerskap eller kommunom¬
bud, enligt hvad herr justitieministern sade, aflämna uppgifter.
Men då det torde blifva svårt att — särskild! i annan församling
än den man själf tillhör -— få reda på, hvilka som blifvit utsedda
till kommunalombud, vore det gifvitvis bäst att direkt vända sig
till vederbörande pastor. I lyckligaste fall blefve man ändå nöd¬
sakad gorå icke mindre än tre resor. Först skulle man aflämna upp¬
giften, och sedan, någon tid därefter, komma tillbaka för att höra
efter, om pastor kollationerat och vederbörligen fört in anteck¬
ningarna. Jag skulle då få igen mina papper, för att sedan, när
själfva mantalsskrifningen skulle förrättas, vara tvungen att kom¬
ma tillbaka igen. Detta måste jag underkasta mig i tre försam¬
lingar, belägna inom olika län. Dettaje xempel gäller nu för min
personliga del, men det förekommer naturligtvis i en hel del
andra fall, att personer befinnas uppgiftspliktiga i flera än tre
församlingar, och jag undrar, huru det då skall komma att ställa
sig. Jag- för min del är nog kompetent att skrifva uppgifterna själf
och behöfver således icke lega hjälp för ändamålet, men enhvar
som vistats på landet, vet, hur det för närvarande tillgår med
dessa uppgifters lämnande och huru obenäget folk i allmänhet
är att lämna, skriftliga uppgifter. Det är nästan omöjligt att få
landsbefolkningen att göra det, utan man går hellre milslånga vägar
för att muntligen uträtta saken än att komma med en skriftlig upp¬
gift, oaktadt 4ensammas uppsättande är så enkel, att hvarje
folkskolebarn borde kunna göra det. Det är emellertid, som sagdt,
så, att man anser det vara bättre att lämna muntliga uppgifter
N:o 45.
58
Onsdagen den 21 April, e. m.
ningen.
(Forts.)
Ang. ändring i och lag tror därför, att, såsom den föregående ärade talaren säde,
mantahshrif- uppgifterna komma att såsom hittills lämnas muntligen till pastor,
ningsförord- För° mantalsskrifningen tillgår på många ställen sa, att pastor
förrätta!- för-skrifning inom de olika byarna, såsom t. ex. vid hus¬
förhör, och då får han ju fullständiga uppgifter om hvad han
behöfver veta, för att sedan komplettera uppgifterna med mantais-
skrifningsförrättaren. Jag tror sålunda, att det förslag, som nu är
framlagat till antagande, skulle komma att ställa sig mindre, för¬
delaktigt, och jag anser därför mycket välbetänkt af bevillnings¬
utskottet, att det af styrkt förslaget. , , .. ,
Jag ber således, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets
hemställan.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet P e ter sson:
Herr talman, mina herrar! Jag har med bekymmer ahört den
diskussion, som förts i denna fråga. Det synes nämligen, som om det
skulle vara svårt att vinna förståelse för hvad som verkligen lig¬
ger i Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Schotte redogjorde för, huru hithörande förhållanden för
närvarande äro beskaffade och huru våra kyrkoböcker föras, och
han sade, att dessa utgöra ett ganska tillförlitligt material för
man talslängden och att vi nog icke få denna senare mycket bättre
med det föreliggande förslaget. Ja, mina herrar, detta gäller om
de normala fallen, men dem har jag icke rört vid, och jag tror
nog, att vi beträffande dem kunna reda oss med vara nuvarande
kyrkoböcker. Men herr Schotte har icke upptagit ett enda af de
kritiska fall, om hvilka jag talade och hvilka uppstå just.genom.
de nya grundlagsbestämmelserna om rösträtten. Dem vidrörde
han icke, ehuru jag drog fram det ena exemplet efter (let andra
och visade, hurusom det är omöjligt att med gällande författnin¬
gar följa grundlagens bestämmelser. Herr Schotte menar, att det
icke är så noga, om grundlagen i allo följes, om .en och annan
slinker med, som icke är röstberättigad. Nu förstår jag myeke
val, att det icke låter sig göra att få en fullt exakt vallängd, ty
den kommer alltid att blifva bristfällig, men går det an att skrifva
de lagar, som skola komplettera grundlagens bestämmelser, pa det
sättet, att det i det ena fallet efter det andra kan påvisas, att det
är omöjligt att genomföra grundlagen ? Att det i praxis kan bil
och kommer att bli åtskilliga felaktigheter, förstår jag mycket
väl, men icke får själfva lagen göras sådan, att man med den i
hand kan påvisa, att uppenbara fel måste uppstå ? Här är en person,
som icke är kyrkoskrifven, men det kan icke undersökas, om han
är vanfrejdad, ty man vet icke, hvar han finnes, eller om han
häftar för skatt eller icke, därför att det icke är möjligt att in,
reda på hvar denna efterforskning skall göras. Men ända skall
han blifva röstberättigad. Jag förstår icke, att man kan förorda
en sådan lagstiftning.
Herr Schotte talade vidare om, att man här tillskapat en tredje
uppgift till de två andra. Ja, en tredje uppgift skulle komma att
59
N:o 45.
Onsdagen den 21 April, e. m.
lämnas, därest man bibehåller den nuvarande ordningen med rätt Amy. ändring i
att lämna muntliga uppgifter. Men hvad Kungl. Maj:ts förslag vill mantalsskrif-
få till stånd är en mantalsuppgift och ingenting vidare. Denna nm%£°l°nrd'
man talsuppgift skulle komma fram redan vid för-skrifningen; där (Fort”)
skulle pastor granska den och förse den med sin stämpel, sedan går
allt sin gilla^gång, utan att den uppgiftspliktige själf skulle be¬
höfva göra någonting.
Jag skulle i detta sammanhang vilja något litet upptaga till
bemötande hvad prosten Meurling sade. lian medgaf, att här
maste förekomma en kontroll, en jämförelse mellan församlings-
boken och mantalsuppgifterna, men han ville förlägga denna till
mantalsskrifningen. Då skulle häradsskrifvaren och kyrkoherden
kollationera uppgifterna med hvarandra och föra in de anteck¬
ningar, som höra göras. Enligt det föreliggande förslaget för-
lägges denna jämförelse till för-skrifningen, som skall äga rum under
en längre utsträckt tidrymd. Då har man emellertid bättre till¬
fälle att jämföra mantalsuppgifterna med kyrkboken, och att göra
de ändringar och anteckningar, som däraf föranledas, och när de
sedan aflämnas vid själfva mantalsskrifningen har häradsskrifvaren
blott att lägga dem pa hög för att när han kommer hem, veder-!
bär ligen fora in dem. På det sättet kan mantalslängden upp¬
göras mycket enklare, än hvad för närvarande är möjligt. Jag anser
således, att, om förslaget en gång blifvit genomfördt, mycket där¬
med skall vara vunnet både för pastor och häradsskrifvare.
Herr Schotte anmärkte mot mig, att jag tycktes alldeles ha
lämnat å sido kommunalombuden. Ja, jag talade icke om dem, där¬
för att jag ansåg mig hafva anvisat ett synnerligen enkelt sätt,
hvarpå man med god vilja skulle kunna reda sig utan att behöfva
anlita kommunalombuden, och att således ingen fara vore, att de
blefve öfver höfvan betungade. Jag anser nog, att kommunal-
ojnbud böra finnas och att det vore godt att kunna anlita dem i
sådana undantagsfall, hvarom prosten Meurling talade, d. v. s. då
det gäller personer, som icke gått i skolan sedan 1850- eller 1860-
talet och som därför icke kunnat tillgodogöra sig den nuvarande
folkskoleundervisningen. Dessa borde få gå till kommunalombuden
och få hjälp af dem. Men i öfriga fall tror jag icke, att de be¬
höfva anlitas. Dock böra de finnas för att vid behof kunna stå
till tjänst, och genom deras mellankomst skulle på ett synnerligen
enkelt sätt hela registreringsskyldigheten kunna förmedlas, utan
att den enskilde behöfde göra mer än att en gång, då det är ho¬
nom lägligt, lämna vederbörande ombud sitt papper. Att han
skulle behöfva uppvakta tre särskilda gånger, såsom en ärad talare
sade, är naturligtvis icke förslagets innebörd.
Jag vill sluta med detta och upprepa hvad jag .förut sagt
attvi nog icke komma ifrån saken för billigare pris, än Kungl.Maj:t
ifrågasatt, om man nämligen öfver hufvud taget vill ha reda i
mantalslängd och röstlängd.
N:o 45.
60
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring i Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mina herrar! Då
mantahsicrif- nya riksdagsmannaval! som hädanefter skola äga rum, icke kunna
nmgsforar - grunc[as på <jen röstlängd, som inom kommunerna upprättas på de-
ovts) cemberstämman, utan på mantalslängden i dess helhet, är det natur-
01S ligt, att man hör se till, att denna mantalslängd blir så tillförlitlig
som möjligt, så att icke någon eller några beröfvas den rösträtt,
hvilken vi nu snart få införd. Det synes mig tydligt, att man¬
talslängden skulle vinna mycket i klarhet och reda, för den hän¬
delse Kungl. Maj:ts föreliggande förslag blefve upphöjdt till lag.
Här har såsom en hufvudanmärkning mot detta förslag talats
om deu tunga och det besvär, som genom ett antagande af det¬
samma skulle åläggas allmogen, såsom det heter, och de mindre
skrifkunnige, som hittills varit befriade från att lämna skrift¬
liga uppgifter till mantalsskrifningarna. Jag kan emellertid icke
för mitt vidkommande dela de farhågor, som i sådant hänseende
framkommit.
Om vi granska dessa uttryck »allmoge» och »mindre skrifkun-
niga», så är det nog ej svårt att afgöra, huruvida man duger
till att skrifva eller ej, men definitionen på allmoge är däremot
måhända ganska svår att bestämma. De, som; vederbörande icke
anse tillhöra allmogen, skulle emellertid enligt utskottets förslag
icke ha rätt att lämna muntliga uppgifter. Jag vill endast med
ett exempel antyda, huru lätt fall kunna förekomma, där man kan
vara tvifvelaktig. Den näst siste talaren inlät sig härpå, hvilket
besvär detta förslag skulle förorsaka honom. Jag undrar dock,
om man alldeles säkert kan säga, att han tillhör allmogen. Om det
skulle tvistas om den saken, tror jag, att olika meningar skulle
göra sig gällande, och således äfven därom, huruvida han verk¬
ligen vore befriad från att lämna skriftlig uppgift i nu före¬
varande fall, så vida han nämligen icke kunde styrka, att han icke
vore skrifkunnig — men det tror jag icke går. Alltnog,. ett
uttryck, som kan vara så olika meningar om, anser jag det icke
vara skäl att bibehålla.
Jag utgår äfven från en annan uppfattning rörande ifråga¬
varande bestämmelse. Den lyder ju sålunda: »På landsbygden
må allmoge och mindre skrif kunniga äga att antingen själfva eller
genom annan uppgiftspliktig person muntligen meddela sina upp-
,gifter.» Hvilka uppgifter? frågar jag då. Jo, det är alldeles samma
uppgifter som de, hvilka skulle skriftligen aflämnas; de ha sam¬
ma innehåll och ordalag. Mantalsskrifningsförrättaren frågar mig
efter de uppgifter, som gälla mig och mitt hus. Då skall jag, om
jag icke har dem upptecknade, upprepa dem ur minnet eller också
skall mitt ombud göra det, ifall jag nämligen uppdragit åt en
annan att muntligen lämna mina uppgifter. Men jag tager alldeles
för gifvet, att knappast någon enda vågar emottaga ett dylikt
uppdrag att muntligen lämna uppgift om allt det, som bär står
uppräknadt. Ingen enda skulle kunna utan några anteckningar stå
sig inför frågorna och uträtta sitt uppdrag ordentligt.
Onsdagen den 21 April, e. m.
61
N:o 45.
Nu kan det svaras — och det har äfven den föregående tala- An9- ändring i
ren, som är kontraktsprost, sagt — att detta går mycket lätt mnntal”krif-
för sig. Och hvarför? Jo, därför att mantalsskrifningsförrättarne "^nin^en^'
ha varit mycket milda och öfverseende med de uppgiftsskyldige
och ledt det muntliga förhöret så, att uppgifterna kommit fram.
Men det är icke sagd t, att mantalsskrifningsförrättarne hädan¬
efter alltid skola komma att ställa sig lika beredvilliga, när det
gäller emottagande! af uppgifter, som icke äro fullständiga. Det
kommer ju nu att läggas mycket större vikt vid mantalsskrifnin-
gen än förut, och jag tror, att, äfven om utskottets förslag här
vinner Riksdagens bifall, måste i alla fall skriftliga uppgifter
lämnas, ty det är icke möjligt att lämna muntliga uppgifter af den
beskaffenhet, att de, om man håller på lagens fordran i det hän¬
seendet, kunna godtagas.
Jag håller för don skull före, att man borde taga en sådan
föreskrift som den af Kungl. Maj:t här föreslagna. Om man genom
lag föreskrefve, att uppgifterna skulle vara skriftliga, komme man
ifrån det obehag, som alltid förefinnes, då man uträttar något ge¬
nom ett bud, att man nämligen icke kan lita på, att detta ordent¬
ligt fullgör sitt uppdrag. För öfrigt går det ju lätt för en själf,
att då man skall lämna muntliga uppgifter af sådant slag, hvarom
bär är fråga, säga fel, särskild! om man har stor familj och många,
för hvilka man skall lämna uppgift. Jag tror icke alls, att det är
så betungande för allmogen eller de mindre skrifkunnige att påtaga
sig detta besvär, som det här af många gjorts gällande.
Nu yttrades af prosten Meuriing: Ja, hvem skall man få
att skrifva dessa uppgifter, ifall man icke gått i skola på en
femtio år eller så? Jag vill då påpeka, att det står i den kungl.
propositionen, att den saken skola kommunalombuden åtaga sig, och
hvarje kommun matte väl se till, att såsom kommunalombud utses
sadana personer, som verkligen kunna fylla i dessa uppgifter —
i annat fall kunna de ju icke åtaga sig ett dylikt uppdrag. Kom¬
mun alombudsinstitutionen är ju för öfrigt ingen nyhet. Det före-
skrefs ju i den gamla mantalsskrifningsförordningens § 7, att vid
mantalsskrifning skulle vara närvarande kommunalombud, som till
erforderligt antal skulle väljas för hvarje distrikt. Det har således1
förut funnits dylika ombud, och de skulle nu få i uppdrag att
hjälpa dem, som behöfde det, med ifyllande af uppgifterna. Det
är hela det åliggande, som skulle påhvila dem utöfver hvad de
hittills haft att fullgöra. Jag anser det icke vara alls farligt för
dem att åtaga sig ett dylikt uppdrag. Det bästa är ju, att upp¬
gifterna bli skriftliga, och om mantalsskrifningsförrättaren är
sträng och fordrar ordentliga uppgifter, måste ju dessa alltid
vara skriftliga.
Herr Schotte har här antydt, att han visserligen ansåge denna
förändring önskvärd, men att man dock borde vänta med att införa
densatmma. Men om ändringen är önskvärd och behöflig, så bör
icke, menar jag, allmogen eller de mindre skrifkunniga vara rädda
för att åtaga sig detta lilla besvär.
N:o 45.
62
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring \
mantalsskrif-
ningsför ord¬
ningen.
(Forts.)
Det säges nu här, att man bör vänta, till dess att kyrkoboks-
föringen blir alldeles fullständig. Det lär väl icke fattas mycket i'
att kyrkoböckerna äro fullständiga, ty det är ju redan nu stadgadt,
att enhvar, som flyttar in i en kommun, är skyldig att senast
en månad därefter aflämna sitt betyg till pastorsämbetet. Den,
som försummar detta, åsamkar sig böter. Är den, som flyttar in,
tjänare och skall skrjfvas hos en annan, har husbonden skyldighet
att inom samma tid emottaga prästbetyget och, om personen sedan
skall skrifvas hos honom, lämna detta till prästen. Det finnes så¬
ledes redan en dylik skyldighet, och, om den försummas, kan för¬
summelseo beifras och betyget infordras.
Jag för min del fruktar icke alls för att yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, sådant det här föreligger, och jag tror icke,
att det är något stort besvär, som härigenom pålägges allmogen och
de mindre skrifkunnige.
Herr C a r 1 s s o n i Malmberget: Herr talman, mina herrar! Om
man söker sätta sig in i det föreliggande förslaget för att utröna,
hvilka följder detsamma ’ skulle ha i praktiken, skall man finna,
att det nog å ena sidan medför vissa fördelar, men å andra sidan
äfven vissa olägenheter. Jag har vid pröfning af de fördelar och
de olägenheter som Kungl. Maj:ts förslag innebär för min del icke
kunnat komma till annat resultat, än att olägenheterna äro sa öfver¬
vägande, att man icke hör genom ett antagande af förslaget ställa
så till, att allmänheten underkastas dessa besvär. Äfven i det
förslag, som utskottet bär framlagt, finnes ju intagen en bestäm¬
melse, att då en mantalsskrifven person icke är upptagen i kyrko-
boken, skall anteckning därom göras i mantalslängden, men seder¬
mera står det denne person fritt att före den slutliga justeringen
af röstlängden styrka, att han är kyrkoskrifven. Han har under
tiden kunnat flytta in och lämna sitt prästbetyg, och genom att
styrka detta, kan han vinna valrätt. Jag kan för min del icke
finna, att man skulle komma stort längre med Kungl. Maj:ts för¬
slag. Men å andra sidan innebär det senare så väsentliga olägen¬
heter för allmänheten, att jag icke anser, att man kan pålägga
allmänheten desamma.
Här yttrades nyss af herr Jansson i Edsbäcken, att han ansag,
det ingen landsortsrepresentant borde gå ined på detta förslag.
Ja, det anser äfven jag vara riktigt, och i synnerhet om man sed
frågan ur norrlandssynpunkt. Jag vill för min del till alla norr¬
län dingar ställa den uppmaningen att ur ren bekvämlighetssynpunkt
icke gå med på det föreliggande kungl. förslaget då olägenheterna
med detsamma icke motsvaras af nagra sådana fördelar att de upp¬
väga olägenheterna. Detta förslag kan ju taga sig enkelt och bra
ut på papperet, men jag tror dock, att när man skall börja att
praktiskt .tillämpa detsamma, exempelvis uppe i Norrlands vid¬
sträckta socknar, det skall visa sig, att detta icke går sä lätt för
sig. Det går icke där att tillgripa det bekväma medel, som justitie¬
ministern här nyss förordade, nämligen att skicka bud med skol-
Onsdagen den 21 April, e. in.
63
N:o 45.
barnen och på dem lä^ga ansvaret för korrekta uppgifters af läm- Ang. ändring
ilande. Det är icke heller att tänka sig, att man härvidlag skulle mfmtalttMf-
vinna det syfte, som afses genom de här i förslaget förekommande n‘n9*förord-
kommunalombuden. En del norrländska kommuner omfatta ett (Port”)
hundratal kvadratmil, eller mera, och på detta stora område finnes
här och hvar en liten by, bestående af två, tre eller fyra gårdar.
Då det oftast är stora afstånd från den ena byn till den närmaste,
blir det en kinkig uppgift att kunna skaffa kommunalombud, som
äro. villig3- att stå de uppgiftspliktiga till tjänst med att utan
ersättning arbeta för dessas bekvämlighets skull. Lagen skulle ju
gälla för landets alla delar, äfven för dem, där förhållandena äro af
den beskaffenhet, att lagens genomförande blir ur praktisk syn¬
punkt synnerligen olämpligt.
Om man undersöker, huru det system, som nu tillämpas, verkar
uti praktiken, skall man finna, att det, såsom äfven prosten Meur-
ling framhöll, ter sig särdeles enkelt. Detta beror därpå, att ve¬
derbörande pastorsämbete genom någon af sina arbetande krafter
själft sköter om denna sak. Allmogen inom vissa byar sammankal¬
las till s. k. husförhör. Vid dessa husförhör förrättas för-skrifning,
på det sätt, sona prosten Meurling här angaf, d. v. s. så, att prästen
räknar upp gård för gård och för hvar och en de personer,-
som vid förra tillfället där funnos, och därvid lämnas muntligen
upplysning om de förändringar, som sedan dess inträffat och som
skola antecknas.
Det är att märka, att det formulär, som förekommer i Kungl.
Majrts förslag, är tryckt på svenska språket. Skulle nu de förrätt¬
ningar, som de finsktalande prästerna där uppe i de norra lapp-
markssocknarna hittills haft om hand, utbytas mot det af Kungl.
Maj:t här föreslagna sättet, måste man öfversätta formuläret till
finska språket ty i de finsktalande lappmarkssocknarna kanske
man ej kan fa till kommunalombud andra än sådana, som hvarken
kunna låsa eller skrifva svenska språket. Men prästen däremot
är där enligt gällande författning skyldig att kunna finska språ¬
ket. Han mottager sålunda uppgifterna muntligen på finska och
skrifver naturligtvis ut dem på svenska. Därmed är den saken
klarerad. Sedan kommer han med församlingsbo ken till mantals-
skrifmngsförrättningen och lämnar exakta uppgifter, sådana som
han fatt dem, och jag kan icke förstå, att, om man skrifva upp¬
gifterna pa en blankett och lämnar in dem, de därigenom skola bli
mera tillförlitliga, än om en person muntligen inför prästen läm¬
nar uppgifterna och denne genast ‘därom gör anteckning.
Pa liknande sätt te sig förhållandena öfver hela Norrland,-
dock i olika grad allt efter befolkningens täthet och områdenas
storlek. 1 allmänhet kommer sålunda på landsbygden och isynner¬
het i Norrland kommunalombudsinstitutionen att vara olämplig
och obekväm, och det torde vara ytterst svårt att få kommunal¬
ombud, som äro villiga att underkasta sig så omfattande besvär,
som vore den nödvändiga förutsättningen, om de skulle samvets¬
grant fylla sin funktion. Och då man betänker, att deras arbete
Ist:o 45.
64
Onsdagen den 21 April, e. m.
Ang. ändring i galler uteslutande ett politiskt syfte och icke kommunens intressen,.
mantaUskrif- ^ ^et ut på att se till, huruvida hvarje mantalsskrifven verk-
ningsforörd- ^ en är kvalificerad att utöfva politisk rösträtt, så fordras det ett
^; brinnande politiskt nit hos kommunalombuden, för att de skola
1 ° S' vara villiga underkasta sig stora besvär för att hvar och en poli¬
tiskt röstberättigad skall bli upptagen såsom sådan.
Det antydes i den kungl. propositionen, att man skulle väcka
ombudens intresse genom att anse deras befattningar såsom trapp¬
steg till andra kommunala förtroendeuppdrag. Jag tror emellertid
icke, att det är så många sådana att fika efter, att vederbörande
kommunalmedlemmar vilja ställa tid och krafter till förfogande
för att ernå dessa, såsom Kungl. Maj:t tycks förutsätta.
Jag vill icke inlåta mig på en juridisk tolkning af »26 § val¬
lagen», ty jag är icke jurist. Jag har endast velat påpeka några
praktiska olägenheter, som skulle bli en följd af hvad Kungi.
Maj:t här föreslagit, och det är dessa synpunkter, som föresväfva!
utskottet, då det har afstyrkt hvad Kungl. Maj:t i § 4 föreslagit
angående de obligatoriska skriftliga uppgifterna. Jag tror, som
sagd t, att olägenheterna med det framlagda förslaget äro större*
än den nytta? som därigenom skulle vinnas, och jag tillåtar mig där-
för i likhet med flera föregående talare yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Sch o t te: Herr talman! Jag skall tillåta^ mig att
först göra ett par anmärkningar med anledning af herr Perssons i
Stallerhult yttrande. Han sade, att utskottets förslag i § 4 var
olämpligt, då det var svårt att definiera ordet »allmoge». Det
uttrycket ha vi emellertid haft i 50 år i förevarande bestäm¬
melser i mantalsskrifningsförordningen, och det kan därför icke
sägas utgöra något hinder för den ifrågavarande paragrafens an¬
tagande. Äfvenledes äro de bestämmelser, som här äro föreslagna
i afseende på uppgifters lämnande, de samma som förut gällt; de^
som lämna muntliga uppgifter komma att förfara i det afseendet
på samma sätt som hittills.
Vidare anmärkte herr Carl Persson, att kommunaLombudsin¬
stitutionen icke vore något nytt. Ja, det är alldeles riktigt. Den
har förut funnits, men jag vill erinra om, att det i kungl. propo¬
sitionen anföres, att jombudens betydelse är ungefär ingen nu för
tiden. Det är således meningen att upplifva och förstärka insti¬
tutionen, så att den får inflytande. Kär frågan om mantalsskrif¬
ningsförordningen var före vid 1894 ars riksdag, uppmärksamma¬
des från landtmannahåll,- att anordningen med uppgifters hop¬
samlande genom sexmän — hvilket da liksom nu användes i en
del orter — var olämplig, därför att dessa gjorde anspråk på
ersättning. Jag föreställer mig, att kommunalombuden likaledes
göra anspråk på ersättning, när de nu få en så vidgad uppgift, och
detta har äfven blifvit framhållet af en talare på smålandsbänken.
Onsdagen den 21 April e. m.
65
N:o 45.
I så fall få antingen kommunerna betala ombuden eller ock få AurJ- ändring
de enskilda betala ombuden. Det finnes icke något hinder härför mantaisakrij-
i författningen, men det blir betungande.
Vidare förmenade herr Carl Persson, att kyrkoböckerna vore (Forts.)
ett tillförlitligt material. Trodde jag det, skulle jag vara mera
villig att gå med på reformen, men att kyrkoböckerna äro särskildt
tillförlitliga, har 'man svårt att föreställa sig, när man får i kungl.
propositionen veta, att det i en församling nära Stockholm kan
vara en skillnad mellan antalet mantalsskrifna och antalet kyrko-
skrifna på 1,700. Detta heror nog icke på, att bara den ena läng¬
den eller boken är felaktig; sannolikt är, att fel finnas i bägge.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet talade
oki att det var nödvändigt att i de »speciellt kritiska» fallen ha ett
sådant arrangemang som det föreslagna. Ja, men har det icke fun¬
nits kritiska fall förut? Gäller icke äfven nu ett visst åldcrsstreck,
låt vara att det blifvit höjdt från 21 till 24 år, och gäller deti
icke äfven nu för utöfvande af rösträtt att vara välfrejdad, att
vara af svensk nationalitet o. s. v. ? Alla dessa uppgifter hämtas,
såvidt jag förstår, ur mantalslängden och komma därifrån in i de
kommunala längderna: fyrktalslängden upprättas ju med stöd af
mantalslängden. Jag föreställer mig, att det förut funnits lika
kritiska fall, som de, hvillca nu i en hast upptäckts; men dst
har icke varit tal härom förut. Jag kan icke underlåta påpeka att,
om man afsett att företaga en genomgripande reform som den före¬
varande, förslaget därom bort framläggas i sammanhang med val¬
lagen. Då så ej skett, kan det vara lämpligt, om det nu förevarande
ärendet blir föremål för ytterligare öfvervägande af Kungl. Maj:t.
Herr statsrådet sade också, att förslaget vore så enkelt och
att det blott gällde att lämna en uppgift till mantalsskrifningen.
Men det har icke föreslagits någon ändring i förordningen om
kyrkoböckers förande; det står där fortfarande, att uppgifter skola
lämnas till for-skrifningarna. Behöfves nu ej dessa, vore väl skäl
i att genom ett tillägg till kyrkoskrifningsförfattningen i detta
hänseende befria 'all{mänheten därifrån. Jag tror detta är ett
ytterligare skäl, hvarför Kungl. Maj:t har anledning att fundera
öfver saken ytterligare en gång.
Hur månne kommer det, om propositionen bifalles, att ställa
sig med^ sjömäns rösträtt? det vore intressant att få veta. Riksdagen
har aflåtit en skrifvelse till Kungl. Maj:t om underlättande af sjö¬
mäns ^rösträtt. Men hur blir det med det arrangemang, som, nu
föreslås, ställdt med sjömännens rösträtt? Jag befarar, att ingen
sjöman får rösträtt.
Jag tror icke, att herr justitieministern har rätt, när han sä¬
ger, att de, som icke vilja vara med på kungl. förslaget, icke vilja
ha någon ordning på detta område. Jag protesterar mot detta påstå¬
ende, och jag är öfvertygad om, att ett successivt genomförande
af den ordning, som Kungl. Maj:t här föreslagit, skulle medföra för¬
delar; men jag tror, att förhållandena kunna ordna sig skäligen
väl, utan att det på en gång kastas fram ett så bryskt,, för all-
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 45. 5
K:o 45.
66
Onsdagen den 21 April e. in.
Ang. ändring i mänheten betungande ochj enligt min mening, i det stora Kela
mantalsskrif- olämpligt förslag som det föreliggande. Jag yrkar fortfarande bi-
n‘'ning en! " fall till utskottets hemställan.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet P etersson:
Herr talman! Jag anser mig böra säga några ord emot den senaste
ärade talarens anförande, såvidt det rörde mig. Det gäller två punk¬
ter, och jag besvarar båda mycket kort. _ ^ i
Han säger, att rösträttsbestämmelserna i fråga om en person,
som är vanfrejdad eller af främmande nationalitet, gälla äfven nu.
Ja, men den stora skillnaden är att, med den politiska rösträtten,;
sådan den hittills varit och med nuvarande röstlängder, har det
endast i ytterligt sällsynta undantagsfall förekommit, att en per¬
son är mantalsskrifven i en kommun och där politiskt röstberättigad
utan att tillika vara kyrkoskrifven där. Och det är blott det man
kräfver, att kyrkoskrifningen och mantalsskrifningen skola ska
på samma ställe. Och då så är, har man hittills icke haft behof
af några särskilda bestämmelser härutinnan. Men nu varder för¬
förhållandet annorlunda.
Det andra jag ville bemöta var hans anmärkning, att det icke
vore i lagen tydligen uttaladt, att samma uppgift, som lämnades till
för-skrifningen, också skulle användas vid mantalsskrifningen. Nej,
det kan icke stå i författningen, därför att man icke kan förbjuda
en person, som så vill, att lämna sin mantalsuppgift direkt vid
mantalsskrifningen. I författningen kan därför icke den angifna
proceduren bestämdt föreskrifvas, men den är den naturliga och
blir den vanliga samt utvecklas af sig själf utan alla lagbestäm¬
melser. Man lämnar alltså sina skriftliga uppgifter vid för-skrif-
n in garn a,, och om en person är nyinflyttad bifogar han sitt präst¬
betyg ; därmed har han fullgjort sin uppgiftsskyldighet till pastor,
och uppgiften går sedan till mantalsskrifningen.;
Herr Janssoni Edsbäcken : Herr talman! Jag begärde ordet
för att yttra något med anledning af hvad en talare pa västgöta-
bänken sade angående min ringa person. Han antydde, att jag
skulle påstått, att det var svårt att lämna dessa uppgifter skrift¬
ligen. Jag har sagt, att jag alltid begagnat mig af det sättet icke
blott för egen del utan äfven för deras vidkommande, för hvilka
jag varit skyldig att lämna uppgifter.
Så antydde han vidare, att det kunde sättas i fråga, huruvida
jag tillhörde allmogen eller ej. Jag har funderat på hvad han där¬
med kunde mena. Om han möjligen ville insinuera, eller ansåg det
tvifvelaktigt, huruvida jag tillhörde den högerorganisation, som
finnes på vissa platser i landet och som antagit det välljudande
namnet »Sveriges allmoge», så vill jag emellertid ge honom rätt,
och härmed förklara, att jag icke tillhör allmogen i den bemär¬
kelsen.
Onsdagen den 21 April c. m.
67
N:o 45.
Herr Schotte: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig Ang. ändring
ytterligare en anmärkning. Herr statsrådet och chefen för justitie-
departementet sade, att vi, som här äro emot Kungl. Maj:ts före- ningen.
liggande förslag, icke vilja göra någonting alls för att underlätta (Forts.)
mantalsskrifningens byggande på kyrkoskrifningen. Med anledning
af hvad jag framhöll i fråga om uppgifters lämnande till för-skrif-
ningen, yttrade herr statsrådet vidare, att man icke kunde taga in
i författningarna något förbud för person, som så önskade, att
lämna uppgift till för-skrifningarna, och han höll före, att hela
det af Kungl. Maj:t föreslagna arrangemanget skulle bli en¬
kelt och gå af sig själft. Förhållandena skulle ändå intvingas
ir den riktning, som nu ifrågasattes. Ja, det är just hvad jag tror
kommer att ske, om vi bifalla utskottets förslag. Utskottet här
nämligen här föreslagit åtskilliga åtgärder för att underlätta öfver-
ensstämmelsen mellan mantalslängden och församlingsboken, ehu¬
ru utskottet icke velat gå till väga på det skarpa och enligt min
uppfattning olämpliga sätt,; som Kungl. Maj:ts förslag anvisar.
Å sid. 26 i utskottets förslag står: »— — — att därest någon af
dessa icke är kyrkoskrifven i församlingen, anteckning härom gö-
res i längden» etc. Detta innebär naturligtvis för vederbörande ett
påpekande, att de skola fullgöra en dylik skyldighet. I det af-
seendet tror jag, att utskottets förslag är ett steg i rätt riktning.
Utskottet har ansett det vara bäst att på 4enna väg gå fram
successivt med små steg, och att man då säkrare skall komma, till
målet, än om man genast kommer med ett förslag, mot hvilket
den störa allmänheten säkerligen kommer att ganska skarpt rea¬
gera, emedan den skall finna det synnerligen besvärligt och obe-
höfligt.
Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. I enlighet med
de därunder förekomna yrkandena framställde herr vice talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare på
afslag därå och bifall i stället till Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet oförändrad; och förklarade herr vice talmannen sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra proposi¬
tionen. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande betänkande n:o 21, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit Kungl. Maj:ts framställning i ämnet oför¬
ändrad.
Ii: o 45.
68
Onsdagen den 21 April e. m.
Voteringen utföll med 137 ja mot 67 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 8.
Herr Johansson i Jönköping afgaf en motion i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående reglering af löneförhållandena
m. m. vid rikets nofrätter.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 251, blef på begäran
omedelbart remitterad till statsutskottet.
Vidare aflämnade herr Kvarnzelius en af honom med flere under¬
tecknad motion, n:o 252, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående fördelning af de medel, som komma att under år 1909 och
1910 afsättas till främjande af nykterhet och motarbetande af
dryckenskapens följder.
Sistnämnda motion bordlädes.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 5, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll;
n:o 6, i anledning af väckt motion om ändring af § 79 rege¬
ringsformen ;
. n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Makt angående utredning rörande ändrade grunder för tillsättning
af borgmästare samt af rådmän och magi statssekreterare i Stock¬
holm m. m.;
n:o 8, i anledning af väckta motioner om politisk rösträtt och
valbarhet för kvinnor; och
n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i riksdagsordningen;
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bort¬
tagande af bron öfver Norrån å järnvägen Vännäs—Umeå—Stor¬
sandskär m. m.;
n:o 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
slag till fortsättning af statsbanorna Morjärv—Lappträsk, Bastu¬
träsk—Skellefteå—Kallholmsfjärden, Östersund—Ströms vattudal
(Ulriksfors) samt Järna—Norrköping m. m.;
n:o 97, i anledning af väckt motion om årligt understöd åt af-
lidne stationskarlen M. E. Dahls moder, änkan Anna Helena
Gustafsson;
Onsdagon den 21 April o. m;
69
Nro 4
i ,n:o * anledning af väckt motion om pension åt förre signal-
earlen vid statens järnvägar N. Lilja;
nro 99, om anvisande af i regeringsformens 63 8 föreskrifna
kreditivsummor;
n:o 100, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till! Riks¬
dagen angående anställande af bokhållare vid Stockholms och
txoteborgs hospital samt Piteå hospital och asyl;
n:o 101, i anledning af Kungl. Majrts proposition till Riks¬
dagen angående personligt lönetillägg åt viss personal vid telegraf¬
verkets lmjedistnkt; ö
n:o 102, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riks¬
dagen angående upphörande af Landeryds pastorats prebendeegen-
SKap j
n:o 103,, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riks¬
dagen, angående anslag för inköp af psykiatriska tidskrifter för
den psykiatriska kliniken vid Stockholms hospital;
.. , ?'° \0i,’ ^ anledning af Kungl. Majrts proposition angående viss
ändring i de villkor, som föreskrifvits för åtnjutande af aflöning å
den för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda fastställda
stat;
nro 105, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående af¬
stående eller upplåtelse i vissa fall af mark från kronoegendomar;
n:0 ip6> i anledning af Kung! Majrts proposition angående er¬
sättning till Malmö stad för vissa delar af den till Malmö hospital
anslagna, men till statsverket indragna tionde från jordar inom
stadens område; och
^2° 107, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
upplåtelse af tomtplats för bostad åt maskinisten vid vattenled¬
ningsverket i Trollhättan;
. sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, nro 4, i anled¬
ning af dels åtskilliga motioner afseende statens bidrag till eller
statsverkets öfvertagande af vägunderhållet på landet, dels ock
vissa andra motioner om ändringar i väglagen;
bevillningsutskottets betänkande nro 22, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående beskatt¬
ning af socker m. m.; samt
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nro 8, i anledning af motion om skrifvelse till Kungl. Majrt
angående anordnande af inlåningsrörelse vid riksbanken och dess
afdelnmgskontor;
nro 9, i anledning af motion om ändrad lydelse af 43 § i regle¬
mentet för riksbankens styrelse och förvaltning;
nro 10, angående ändringar i afiöningsstaten för riksbanken; och
nroH angående ändring i instruktionen för Riksdagens revi-
sorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
N:o 45. 70
Onsdagen den 21 April e. m.
§ 11.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades: _
herr Ericsson i Ofvanmyra under den 24 april,
» Thorsson » » 22 »
» Nilson i Örebro » » 22 > och
» Otto » » 28 »
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12,21 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
09988 Stockholm 1909. Kung!. Boktryokeriot, P. A. Norstedt & Söner.