RIKSDAGENS PROTOKOLL
1909. Andra Kammaren. N:o 40.
Lördagen den 17 april, f. m.
Klockan 11 f. m.
§ I-
Herr statsrådet Hammarskjöld aflämnade Kungl. Maj:ts pro¬
positioner till Riksdagen:
angående upplåtande till vetenskapsakademien af ett till lä¬
genheten Lilla Freskati å Kungl. Djurgården hörande område,
och
angående försäljning till Landskrona stad af två kronan till¬
höriga områden.
De kungliga propositionerna bordlädes på begäran.
§ 2.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kung]. Maj:ts
på kammarens bord hvilande propositioner:
angående försäljning af en postverket tillhörig fastighet i Jön¬
köping m. m.;
angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att försälja
tomter och områden från de under styrelsens förvaltning ställda
fastigheter i Älfsborgs samt Göteborgs och Bohus län m. m.;
angående ytterligare anslag till restaurering af Strängnäs
domkyrka;
angående försäljning af en Örebro högre allmänna läroverk till¬
hörig s. k. kålgårdstomt; och
angående lönereglering för öfverstyrelsens för rikets allmänna
läroverk chef och ledamöter samt vaktmästare.
§ 3.
Efter föredragning af de på kammarens hord hvilande motio¬
nerna hänvisades:
herr Thorssons motion, n:o 234, till kammarens fjärde tillfälliga
utskott, och
herr Lindhagens m. fl. motion, n:o 235, till lagutskottet.
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 40.
1
40. 2
Lördagen den 17 April, f. in.
§ 4.
Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande
n:r 17.
§ 5.
Till behandling förelåg nu mom. A) af statsutskottets me¬
morial, n:o 82, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
lönereglering för fögderiförvaltningen.
Sedan momentet föredragits lämnades ordet till
Herr Branting, som yttrade: Herr talman, mina herrar! När jag
före påsk tog mig friheten att begära denna voteringsproposition på bor¬
det, var jag visserligen för min del icke fullt öfvertygad om, huru man
lämpligen borde förfara; men det syntes mig dock vissa skäl före¬
ligga, som voro af den art, att man borde få tillfälle att något
tänka på, huruvida det verkligen var rätt att votera gemensamt
denna gång. Sedan dess har det ju genom detta bordläggnings-
yrkande gifvits ett sådant tillfälle till eftertanke, och jag kan icke
neka till, att sedan jag närmare studerat mig in i förhållandena,
sådana de här föreligga, så har framträdt för mig med allt större
styrka den skiljaktighet, som förefinnes nu mot hvad fallet var,
då en likartad fråga behandlades och äfven afgjordes genom ge¬
mensam votering i fjol.
Förra gången var det ju så, att äfven då förelågo eu löne¬
fråga och en omorganisationsfråga sammankopplade med hvarandra,
och att afgörandet däraf skedde genom gemensam votering. Men
man kan icke blunda för att den omorganisation utaf fögderiförvalt¬
ningen, som då ingick i den gemensamma voteringen, var utaf en
ganska ringa genomgripande natur mot hvad fallet är nu. Då var
det fråga om en minskning i antalet kronofogdar från 118 till
108. Man hade på ett och annat ställe plockat ut någon krono¬
fogde, som verkligen ansågs ha alltför orimligt litet att göra, och
således' på den punkten gjort de indragningar, som man ansåg
kunna göras, för att i någon mån på denna väg, men icke på den
väg Andra Kammarens majoritet upprepade gånger häfdat, tillmö¬
tesgå krafvet på eu förenkling uti denna administration. Nu har
man tagit ett steg vidare på samma väg, men det är ett högst
betydligt större steg. I stället för att det i fjol var fråga om en
minskning från 118 till 108, skulle antalet nu sänkas från nuva¬
rande 118 ända till 84. Det är klart att vid sådant förhållande
omorganisationsfrågan trädt i förgrunden ännu mycket starkare än
förut, och att lönefrågan i jämförelse därmed förminskats uti be¬
tydelse. Det kan efter min mening således mycket väl hända, att
vi här stå inför ett sådant fall, då en kvantitativ ändring, för att
begagna ett Hegelianskt uttryck, slår öfver i en kvalitativ ändring,
Lördagen den 17 April, f. m.
8 N:o 44).
att således här föreligger en verklig olikhet mot förut, oaktadt
man, rent formellt sedt, endast ökat indragningen af antalet krono¬
fogdar.
Nu tror jag, att det varit åtminstone i förra tider en ganska
allmänt häfdad praxis i donna kammare (och för öfrigt i båda
kamrarno, så vidt jag är väl underrättad), att när organisations¬
frågor i dylika fall stå i förgrunden och behärska det hela, bör
man icke gå till gemensam votering, äfven om dessa organisations¬
frågor äro sammankopplade med lönefrågor. Den taleman för denna
ståndpunkt, som mest gjort sig bemärkt och gällande här i kam¬
maren, var ingen mindre än Adolf Hedin, och jag kan icke finna,
att vi skulle ha skäl att på denna punkt desavouera honom nu,
utan tvärtom tror jag, att det förtjänar allt beaktande, hvad en så
erfaren grundlagstolkare, som han var, på sin tid med all styrka
häfdat.
Emellertid skall jag villigt erkänna, att, i fall man endast ser
på denna •—• om uttrycket tillätes — ökning i minskningen af
kronofogdarnes antal, som här föreligger, det i viss mån väl kan
bli en smaksak att afgöra, när förändringen blifvit så pass
stor, att man kan anse, att organisationsfrågan helt tagit för¬
steget framför löneregleringsfrågan, och att således, om endast
det argumentet förelegat, det kanhända skulle ha varit rätt
tvifvelaktigt, om Andra Kammaren i år borde slå in på en annan
väg än den i fjol valda. Jag ber i förbigående att få nämna, att
när Andra Kammaren i fjol gick med på gemensam votering, skedde
detta visserligen utan någon offentlig protest, men jag tror mig
dock icke taga fel, om jag säger, att betänkligheter redan då både
hystes och uttalades på sina håll mot detta sätt att gå till väga.
Emellertid är ju, såsom vi alla känna, hvilka närmare sett på
dessa saker, förhållandet nu så till vida ytterligare olika, att Kungl.
Maj:t för att kunna taga detta stora steg till den minskning utaf
kronofogdarnes antal, som nu föreslagits, har ansett sig böra för¬
binda denna reform med ganska vidtgående ändringar uti ett helt
annat afseende eller i fråga om kronofogdarnes tjänstgöring, näm¬
ligen så, att hela exekutionsväsendet skulle öfverflyttas på läns¬
männen under eget ansvar. Detta har utaf herr civilministern
framhållits i den kungliga propositionen på sid. 32, där det heter:
—- — — — »Då det här gäller att söka åstadkomma all den
begränsning af aflöningsstaten, som är möjlig, har jag ansett mig
kunna såsom en förutsättning för en ytterligare indragning af
kronofogdetjänster och följaktligen kronofogdedistriktens utvidgning
föreslå den högst väsentliga reform, att hela exekutionsväsendet,
utom för så vidt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande finner
undantagsvis af nöden att anlita kronofogden i utmätningsärende,
eller fråga är om försäljning af fast egendom eller af fartyg, som
i 92 § utsökningslagen sägs, skulle öfverflyttas på länsmännen
under eget ansvar». På sid. 34 fortsätter departementschefen: »I
Nso 40. 4
Lördagen den 17 April, f. m.
hvarje tall har jag icke utan denna reform ansett mig kunna tillstyrka
Eders Kungl. Maj:t att hos Riksdagen föreslå den högst betydande
reduktion af fögderiernas antal och den därmed förbundna ut¬
vidgning af deras distrikt, hvilken jag i det följande ämnar före¬
lägga Eders Kungl. Maj:t.»
Civilministerns uppfattning om denna reforms nödvändighet
såsom förutsättning för den indragning, som han föreslår, synos
således vara alldeles absolut och otvetydig, och i full konsekvens
med denna uppfattning fortsätter han också med att omtala föl¬
jande: »Hos chefen för justitiedepartementet har jag gjort framställ¬
ning om utarbetande af förslag till de lagändringar, som kunna
betingas af en reform i den riktning jag nu angifvit. Enligt hvad
nämnda departementschef meddelat, torde förslag i ämnet komma
att föreläggas årots Riksdag.»
Nu har ju emellertid, såsom vi alla veta, något sådant förslag
ännu icke inkommit till Riksdagen, och det synes, att döma efter
de upplysningar, som erhållits, till och med vara tvifvelaktigt,
huruvida det kan medhinnas att det alls inkommer till årets Riks¬
dag. Nå, det blir en senare fråga, men klart är, att för närva¬
rande föreligger icke den omständighet, hvilken civilministern för
sin del gjort till en förutsättning för hela reformen. Om det nu
hade gått, såsom rimligt och riktigt varit, nämligen att hela frågan
kunnat af Riksdagen pröfvas i ett sammanhang och båda proposi¬
tionerna, den frän justitieministern och den från civilministern,
framlagts samtidigt, så hade val behandlingen af detta ärende rim¬
ligtvis blifvit den, att statsutskottet fått den ena propositionen
remitterad till sig och lagutskottet den andra till sig, enär den
gäller en ändring i utsökningslagen. Sedermera hade dessa utskott
kommit att på grund af frågans natur öfverväga, huruvida den
icke lämpligen borde behandlas af sammansatt stats- och lagutskott.
Det förefaller mig likväl ganska orimligt, att, om det sedan gjort
sig gällande olika meningar i de båda kamrarna, ett sammansatt
stats- och lagutskott skulle hafva beslutit att föreslå, att den
ifrågavarande tvisten skulle slitas genom gemensam votering.
Jag kan således icke finna annat än att just det förhållandet,
att man har från regeringens sida sammanbundit det föreliggande
förslaget om minskning i kronofogdarnas antal med en lagändring,
som man anser oundgängligen erfordras för att denna omorganisa¬
tion skall kunna genomtöras, är en så stor olikhet i frågans hela
läge mot i fjol, att däraf måste följa, att frågans formella behand¬
ling blir en annan än hvad man i fjol ansåg sig kunna medgifva.
Och då blir ju, såvidt jag kan finna, ändringen den, att det icke
kan vara riktigt att i detta fall votera gemensamt.
Yi veta ju, att det har talats åtskilligt om denna sak i olika
kretsar i Riksdagen, och jag tror mig också veta, att man har
från rätt inflytelserikt förstakammarhåil låtit förstå, att därest
Lördagen den 17 April, f. m.
5 Nto 40.
Andra Kammaren skulle drista sig att häfda den meningen, att
olikheten nu blifvit så stor, att gemensam votering icke bör äga
rum i denna fråga, så skulle kanske Första Kammaren taga i
öfvervägande, om icke lämpliga repressalier vid kommande tillfällen
kunde tagas. Sådana yttranden bör man nu icke alltför mycket
fästa sig vid, och jag vill för min del icke tillmäta dem den rin¬
gaste afgörande vikt. Mon jag tror, att do dock böra så till vida
beaktas, som de kunna hafva en viss symtomatisk betydelse. Om
man nämligen föreställer sig på sina håll här i kammaren, att det
skulle vara af synnerligen stor vikt, att Andra Kammaren princi¬
piellt utvidgade området för de gemensamma voteringarna och i
gränsfall alltid försökte att sträfva efter att detta område blefvo
så stort som möjligt, så tror jag, att man genom sådant uttalande
har en allvarsam varning om att man på sina håll uti medkam-
maren är benägen att se på dessa frågor icke så mycket ur prin¬
cipiell synpunkt, icke så mycket fästa sig vid huruvida en viss
praxis håller på att utbilda sig, utan i stället ser på den ur den
politiska opportunitetssynpunkten. Således, när Andra Kammaren
en gång skulle komma därhän att i viss mån så att säga inkas¬
sera fördelarna af att den med öppna ögon offrat sin egen stånd¬
punkt gång på gång vid gemensamma voteringar, skulle bladet
måhända lätt nog vända sig och i stället komma ett nej från
Första Kammaren, utan hänsyn till att en föregående praxis ut¬
bildat sig från Andra Kammaren.
Herr talman, jag skall icke göra något yrkande, men jag bär
velat uttala min mening, att det bör i nu föreliggande fall för¬
faras olika mot i fjol och att det således icke bör äga rum någon
gemensam votering i öfverensstämmelse med den nu föredragna
voteringspropositionen.
Häruti instämde herr Krorilund.
Vidare anfördes ej. På framställd proposition förklarade sig herr
talmannen finna den i mom. A) föreslagna voteringspropositionen
vara med öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid,
i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs dennaom-
röstningspro position:
Den, som vill, att kammaren godkänner den af statsutskottet
i mom. A) af dess memorial n:o 82 föreslagna voteringsproposi¬
tionen, röstar
Ja \
Nej;
Den, det ej vill, röstar
N:o 40.
6
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. omorga¬
nisation af
landtmäteri-
staten i orterna.
Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda voteringspropo¬
sition.
Omröstningen utföll med 105 ja mot 117 nej, och hade kam¬
maren alltså afslagit den föreslagna voteringspropositionen.
§ 6.
Herr statsrådet Petersson aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner
till Riksdagen:
med förslag till lag om ändrad lydelse af 77 § i strafflagen
för krigsmakten den 7 oktober 1881, och
med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884.
Jämväl dessa propositioner bordlädes.
§ 7.
Till afgörande fanns härefter å föredragningslistan upptaget
statsutskottets utlåtande n:o 84, i anledning af Kungl. Maj:ts pro¬
position angående fullföljande af den föregående år påbörjade om¬
organisationen af landtmäteristaten i orterna.
I en till Riksdagen den 12 februari 1909 afbiten, till stats¬
utskottet för förberedande behandling remitterad proposition, n:o 38,
hade Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af stats¬
rådsprotokollet öfver jordbruksärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen att
dels godkänna den i statsrådsprotokollet intagna, af departe¬
mentschefen föreslagna aflöningsstaten för landtmäteristaten i or¬
terna äfvensom de villkor och bestämmelser, som departementschefen
föreslagit för åtnjutande af de i samma stat för distriktslandtmätare
upptagna aflöningsförmånerna;
dels förklara, att de förutvarande innehafvare af kommissions-
landtmätarbefattning, hvilka icke erhölle befordran till distrikts-
1 andtmätartjänst, skulle varda bibehållna vid den rätt till pension,
som hittills tillkommit dem;
dels höja det i riksstaten under nionde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag till landtmäteristaten i orterna från 161,400 kronor
med 322,000 kronor till 483,400 kronor; samt i anledning däraf
jämväl höja anslaget till landtmäteristaten i dess helhet, nu 233,400
kronor med samma belopp eller till 555,400 kronor;
dels och å extra stat för år 1910 bevilja ett förslagsanslag å
30,000 kronor till bestridande af kostnaderna för vissa af distrikts¬
landtmätare företagna tjänsteresor.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte
a) godkänna följande aflöningsstat för landtmäteristaten i or¬
terna att gälla från och med den 1 januari 1910:
Lördagen den 17 April, f. in.
7 N:o 40.
•
|
|
K r
|
o n o r
|
|
|
|
1
Ijfln !
'
|
|
Tjänst¬
görings
pen¬
ningar
|
Orts-
till-
lägg
|
(
Arf-
vo-
den
|
Summa
|
♦
|
1 förste landtmätare
|
4,000
|
2,000
|
400
|
_
|
6,600
|
|
1 »
|
4,000
|
2,000
|
200
|
—
|
6,200
|
Efter 5 år kan
|
4 » »
1 » »
|
16,000
4,000
|
8,000
2,000
|
800
|
—
|
24,800
6,000
|
lönen höjas
med 500 kr.
|
17 5 »
|
68,000
|
34,000
|
—
|
—
|
102,000
|
|
1 distriktslandtmä-
|
2,000
|
|
|
|
2,000
|
(Efter 5 år kan
|
119 distriktslandtmä-
|
|
|
|
|
| lönen höjas
1 med 400 kr.,
|
|
238.000
|
_
|
—
|
—
|
238,000
|
) efter ytter-
|
1 extra landtmätare
högst 39 extra landt-
|
—
|
|
'
|
1,600
62,400
|
1,600
62,400
|
ligare 5 år
likaledes
med 400 kr.
samt efter
än ytterli¬
gare 5 år
äfvenledes
med 400 kr.
|
|
|
_
|
_
|
2,000
|
2,000
|
|
|
_
|
_
|
10,000
|
10,000
|
|
|
_
|
_
|
600
|
600
|
29 auskultanter ......
J vikariatsersättmng
|
—
|
—
|
—
|
17,400
|
17,400
|
|
för uppehållande a:
! förste landtmätar
! tjänst under se
|
|
|
|
|
|
|
i mester ..............
|
—
|
—
|
—
|
4,00C
|
4,000
|
|
Summa
|
—
|
—
|
| -
|
1 -
|
| 483,400
|
|
Ang. omor g*
nisation af
landtmäteri
faten iorterna
(Forts
Anm. För distriktslandtmätare skall lönen med därtill hörande ålders-
tillägg utgöra pensionsunderlag.
b) godkänna vissa närmare angifna villkor och bestämmelser
för åtnjutande af de i samma stat för distriktslandtmätare upp¬
tagna aflöningsförmånerna;
c) förklara, att de förutvarande innehafvare af kommissions-
landtmätarbefattning, hvilka icke erhölle befordran till distrikts-
landtmätartjänst, skulle varda bibehållna vid den rätt till pension,
som hittills tillkommit dem;
i) höja det i riksstaten under nionde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag till landtmäteristaten i orterna från 161,400 kronor
N:o 40. 8
Lördagen den 17 April, f. in.
'&ZT “ed .f2'000 krrr «“ «W» kronor samt i anledning deraf
landtmäteri- höja anslaget till landtmäteristaten i dess helhet, nu
staten i ortema. ^33,400 kronor, med samma belopp eller till 555 400 kronor*
(Forts.) samt ’ ’
i ^ stat ^ör ar ^10 bevilja ett förslagsanslag å 30,000
kronor till bestridande af kostnaderna för vissa af distriktslandt-
matare företagna tjänsteresor.
Efter föredragning af mom. a) yttrade
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar' Det
förslag som nu här föreligger till afgörande inför Riksdagen, är
S^UMf,1ina af en länSe framhållen önskan från landtmannahåll
att fa billigare och snabbare landtmäteriförrättningar till stånd, än
som för närvarande är fallet. Emellertid synes det mig, att detta
förslag lider af sådana brister, att jag med några ord vill söka att
— från den synpunkt som jag ser saken — göra några erinrin¬
gar mot detsamma.
Det är jo, enligt det nu föreliggande förslaget, fråga om att
uppdela hela landet i särskilda landtmäteridistrikt. Redan den sa¬
ken inger mig åtskilliga betänkligheter. Såsom det nu är — och
har vant under många år — hafva landtmännen haft frihet att
vånda sig till den landtmätare, som de i allmänhet haft förtroende
för och som de önskat skulle handlägga dessa göromål. Den för¬
månen kommer ju genom detta förslag, så vidt jag kan se, att
blifva upphäfd. Ty det kommer nog att möta ganska stora svå¬
righeter att förbigå distriktslandtmätaren och söka få en annan
landtmätare att utföra ett visst uppdrag. Ur den synpunkten an-
ser jag, att förslaget är ganska betänkligt.
Vidare kan jag icke finna annat, än att det äfvenledes är be¬
tänkligt att så här på en gång inrätta en så stor ämbetsmanna¬
kår. Det är ju fråga om att göra alla landtmätare i hela vårt
land till ordinarie statstjänare. Detta tycker jag är att gå väl
långt. Landtmätarna hafva själfva på ett möte här i hufvudstaden
uttalat sig i saken och de hafva framhållit — det var på landt-
mätarmötet år 1895 — att enligt deras åsikt 100 distriktslandt-
mätare och 80 extra landtmätare skulle kunna vara nog. Men
Kungl. Maj:t har ändå höjt distriktslandtmätarnas antal till 120.
Om vi vidare se på aflöningsstaten i detta författningsförslag"
se vi, att det icke är nog med dessa 120 distriktslandtmätare, utan
det skulle också anställas icke mindre än 40 extra landtmätare
med ordinarie arfvode, 30 auskultanter o. s. v.
Det är en annan sida af saken, som också gör mig betänksam
eea oet är att i ett enda nu icke endast öka denna kår af landt¬
mätare så betydligt, utan också bestämma lönerna för denna kår, som
för närvarande icke njuter någon lön af statsverket, till så afsevärda
belopp hvad lönen beträffar och därtill jämväl höja pensionen
Lördagen den 17 April, f. m.
It >:o llt.
så afsevärdt, som nu föreslås. Här är föreslaget, att distrikts- a»?. vmorga-
landtmätarna skulle erhålla en lön af 2,000 kronor och vidare skulle
de erhålla 2,000 kronor i tjänstgöringspengar; efter o år kan lönen atateniorterna.
höjas med 400 kronor, efter ytterligare 5 är likaledes med 400 (Forts.)
kronor samt efter än ytterligare 5 år äfvenledes med 400 kronor,
d. v. s. de skulle erhålla tre ålderstillägg å 400 kronor hvartdera.
Man förstår således, att pensionsbeloppet kommer att stiga rätt be¬
tydligt, sä att det till och med kan gå öfver 3,000 kronor, under
det att det förut endast uppgått till 1,600 kronor. Detta gör, att
alla tjänstemän å denna stat komma att få sina löner utaf all¬
männa medel förhöjda med, såsom vi se af statsutskottets betän¬
kande, sä afsevärda belopp, att desamma sammanlagdt uppgå till
322,000 kronor.
Statsutskottet har visserligen varit enigt — det finnes ingen
reservation — och det är ju kanske därför lönlöst att göra något
yrkande. Men jag kan ändå icke underlåta att uttala min mening.
Och den är i korthet följande: att kammaren måtte afslå såväl
Kungl. Maj:ts som utskottets förslag i år, men att uti detta afslags-
yrkande icke måtte inläggas don mening, att man skulle åsido¬
sätta hela saken, utan att man i stället måtte söka få fram ett an¬
nat förslag, som vore mera tilltalande och som vore ägnadt att
tillfredsställa landtmännens behof af billigare och snabbare landt-
mäteriförrättningar. Ty jag anser, att detta förslag är särskildt
afsedt att trygga framtiden åt alla landets landtmätare, men föga
ägnadt att tillfredsställa landtmännens behof af snabbare och billigare
landtmäteriforrättningar.
Angående de lättnader, som allmänheten skulle få genom för¬
slaget, se vi af en tabell i slutet af Kungl. Maj:ts proposition, att
kostnaderna för allmänheten skulle reduceras med 33,3 4 %. Men
om man lägger till de stora kostnader, som skulle drabba stats¬
verket till följd af detta förslags antagande, tror jag, att man icke
har egentligen gjort någon affär på det hela.
Dessutom vill jag också vända mig mot de många distrikts-
landtmätare, som skulle fördelas på de olika orterna. Nu hafva
väl i allmänhet storskiftesförrättningarna öfvergått landet, och det
är i allmänhet endast laga skiften och en del småförrättningar,
som förekomma. Jag tror, att, om man ser på sidan 24 i den kungl.
propositionen, man skall finna, att det verkligen är något för myc¬
ket, att t. ex. Stockholms län skall hafva 4 distriktslandtmätare,
att t. ex. Kopparbergs län skall hafva 12 distriktslandtmätare och
5 extra landtmätare o. s. v. Jag tror verkligen, att man skulle
kunna reducera detta antal landtmätare åtskilligt.
Jag tror äfven, att det därjämte skulle hafva varit landtmän-
nen till större gagn och nytta, om man kunnat ytterligare re¬
ducera landtmäteritaxan och gjort andra lättnader till förmån för
dem än att ställa till på detta sätt, att man skall vara hänvisad
till en enda person — han må vara hur inkompetent som helst.
Nio 40 10
Ang. omorga¬
nisation af
landtmäteri-
staten i orterna
(Forts.)
Lördagen den 17 April, f. m.
Herr talman, äfven om jag förstår, att det kan Tara föga lönt
att framställa ett sådant yrkande, vill jag ändå framställa yrkande
på afslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets förslag.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Den fråga, som
»u är före, är en ganska viktig fråga. Här ville man uppflytta
på ordinarie stat en tjänstemannakår, som förut icke funnits ens
pa extra stat, utan hvilken uteslutande vant hänvisad till inkom¬
sten genom arfvoden åt enskilda personer för det arbete, som den
åt dessa utfört. Med detta vill jag icke hafva förnekat, att äfven
dessa tjänstemän, om jag nu får kalla dem så, hvilka ha monopol
att förrätta visst slag af arbete med laga vitsord, böra komma på
ordinarie stat och åtnjuta enahanda förmåner som öfriga statens
tjänstemän, hvilka ha sig ålagdt vissa arbeten och funktioner.
Men då man nu går att taga ett så viktigt steg som detta, där
det är fråga om att sätta denna tjänstemannakår på ordinarie stat,
bör man noga se sig för och vara försiktig vid det första beslutets
fattande därom.
Efter hvad jag nu uttalat är det ju naturligt, att jag ingen¬
ting har emot, att äfven den stat, hvarom nu är fråga, regleras
och dessa tjänstemäns utkomst säkerställes, då de ju måste finnas.
Man bör emellertid härvidlag se till, att man icke sätter på or¬
dinarie stat ett större antal, än hvad behofvet under den närmaste
tiden verkligen kräfver.
Jag kommer således icke till det yrkande, som den föregående
talaren här framställde, nämligen att hela det föreliggande försla¬
get måtte afslås, utan jag kommer till det yrkandet, att man skall
något reducera det antal kommissionslandtmätare, som nu skulle
sättas på ordinarie stat. Om det under årens lopp skulle befinnas,
att det antal, jag sålunda nu anser vara det lämpligaste, är något
för lågt, så att dessa ordinarie landtmätare icke medhinna att ut¬
föra det arbete, som åligger dem eller som de påtaga sig, är det ju
en lätt sak att då rätta detta missförhållande genom att i tillräcklig
mån öka antalet af dessa ordinarie tjänstemän. Man har ju dä af-
löningsförhållandena och allt öfrigt regleradt. Meu om man från
början sätter antalet för högt, så att det sedan befinnes, att dessa
tjänstemän icke äro så upptagna af sina göromål, som skäligt är,
lärer det icke blifva lätt att minska antalet. Därför anser jag, att
man, när man beslutar detta viktiga steg, bör vara synnerligen
försiktig och icke taga till antalet af de nu ifrågavarande tjänste¬
männen allt för högt.
Mitt yrkande beträffande den nu föredragna aflöningsstaten
går ut på, att antalet distriktslandtmätare skulle minskas från
föreslagna 120 till 100. Siffran 119 framför »distriktslandtmätare*
skulle alltså i aflöningssstaten utbytas mot siffran 99, och som följd
läraf skulle i första kolumnen, med rubriken »Lön», summau
238,000 ändras till 198,000 och alldeles samma ändring ske i sista
11 *:• 40.
Lördagen den 17 April, f. in.
kolumnen; vidare skulle slutsumman utgöra 443,400 i stället for
483,400, som här står. . „ landtmäten
Jag tror att jag icke begär för mycket, om jag ber att något stateniortema.
få vidröra de’ uti punkt b upptagna villkoren, ehuru denna punkt (Forts.)
ännu icke blifvit föredragen. Jag ämnar nämligen beträdande
den punkten framställa ett särskildt yrkande, med hvilket dock
får anstå, till dess att punkten i fråga blifvit föredragen. Det
är iu gifvet, att det kommer att bil de förutvarande kommissions-
landtmätarne, som nu skola uppflyttas till distriktslandtmätare
_ några andra kunna ju icke ifrågakomma. Men att i ett slag
bereda dessa en så stor förmån, som det föreliggande förslaget
innebär, tager sig väl ändå bra märkvärdigt ut. Jag tror icke,
att man säger för mycket, om man påstår, att det icke kan upp¬
visas något annat fall, där statstjänare få, pa satt har ar ifråga¬
satt för beräknande af ålderstillägg tillgodoräkna sig såsom tjäns¬
teår den tid, som de tjänstgjort såsom extra, och an mera an-
märkningsvärdt blir det föreliggande fallet, om man betänker, att
de personer, om hvilka nu är fråga, förut vant sa godt som pn-
JJag ber att i detta sammanhang få anföra ett exempel, grun-
dadt på verkligheten och hämtadt ur de handlingar, som här före¬
ligga Eu kommissionslandtmätare har för närvarande icke ett enda
öre i ersättning utaf statsmedel; det är först, da han afgar från
sin tjänst som kommissionslandtmätare, som han af staten tar
1,600 kronor om året, utgörande pension. Men det ar att maräa,
att det endast finnes 48 pensionsrum, så att det kan tankas att
det icke finnes något pensionsrum ledigt just vid den tidpunkt, da
en kommissionslandtmätare begär afsked från sin tjänst. Denne
skulle då således vara hänvisad till att vänta, till dess att ett peu-
sionsrum blefve ledigt, men det är ju alldeles klart, att ifrågavarande
tjänstemän vid sådant förhållande akta sig för att begära afsked.
Såsom bevis på att det kan tillgå så, ber jag att fa åberopa stats¬
kalendern. Vid ett studium af densamma skall man^ nämligen
finna att bland kommissionslandtmätarne förekomma t va stycken
som ha en lefnadsålder af 72 år samt den ene 23 tjänster och
den andre 13. Det är väl gifvet, att därest något af de 48 pen-
sionsrummen varit ledigt, dessa nyssnämnda tjänstemän tagit at-
sked ty vid deras ålder, 72 år, kan väl icke arbetet inbringa
1,600 kronor. Det antydes ju också här i statsverkspropositionen,
att för den händelse en kommissionslandtmätare kan tjäna mera
på sitt arbete än 1,600 kronor, bryr han sig icke om att afgå
från tjänsten, men huruvida denna möjlighet kan forutsattas i de
två af mig bär omnämda fallen, därom kan man verkligen hysa
Sma Enligt det nu föreliggande förslaget skall för de nu ifråga¬
varande tjänstemännen pensionsrätten höjas från 1,600 kronor till
3 200 kronor, alltså till dubbla beloppet, om de blott ha den stad-
N:o 40. 12
Lördagen den 17 April, f. m.
Aug. tmorga gade tjänstårstiden eller 15 år. Man har ju vid de nyare löne-
landtmäteri- regleriDga™a rätt betydligt förbättrat tjänstemännens löneförmåner
frtaten i orterna. äfven pensionsrätter men något motstycke till den höjning,
(Forts.) som pensionsrätten i förevarande fall skall undergå, nämligen af
icke mindre än 100 procent, torde man svårligen kunna uppvisa.
När jag emellertid icke ämnar framställa något yrkande om
nedsättning af här föreslagna löner och ålderstillägg, följer däraf,
jag äfven godkänner en dylik förhöjning i pensionsrätten. Men
jag kan omöjligen vara med om att en så stor förhöjning uti pen¬
sionsrätten som utaf 100 procent skall tillfalla t. ex. en person, som
uppnått så hög ålder som 72 år och har 23 tjänsteår.
Nu säges det, att man gör dessa personer, som här åsyftas,
orätt, för den händelse man icke går med på detta förslag. Jag
tror emellertid, att man med stöd af de handlingar, som här före-
ligga, kan svara, att det gör man alldeles bestämdt icke. Det är
nämligen att märka, att de kommissionslandtmätare, som blifva
distriktslandtmätare, fa från och med första året, då de ingå på
den nya staten, 2,000 kronor om året, och äfven om de icke tjäna
fem år på den nya staten, ha de i alla fall rätt till 2,000 kronors
pension från och med samma dag, som de taga afsked, under det
att de för närvarande endast få 1,600 kronor i pension, hvilken
de för ^ öfrigt kunna få vänta på, för den händelse nämligen att
icke något pensionsrum finnes ledigt. Äfven med det yrkande,
som jag sedermera kommer att framställa under punkt b, skulle
således en afsevärd förbättring i pensionshänseende inträda.
Hvad sedan beträffar den skada, som man skulle tillfoga dessa
tjänstemän därigenom, att de icke skulle få räkna sig till godo
sin föregående tjänstetid såsom kommissionslandtmätare, så är icke
heller den något att tala om. Enligt den nya taxa, som nu skulle
tillämpas vid landtmäteriarbeten, skulle landtmätarne visserligen
lida en minskning uti inkomster af i genomsnitt 1,200 kronor per
ar — jag tager här samma siffra, som förekommer i kungl. pro¬
positionen och hvilken synes mig vara rätt rundligt tilltagen —
men det är att märka, att samtidigt med denna minskning få de
en säker löneinkomst å 2,000 kronor. Det kan således icke sägas,
att man här gör dessa män någon orätt, då ökningen i inkomster
öfverstiger minskningen med icke mindre än 800 kronor, som all¬
tid är en säker inkomst, hvartill för öfrigt komma tre ålderstill-
lägg å 400 kronor äfvensom en högre pensionsrätt än den nuva¬
rande. Jag tror således, att det yrkande, som jag uti denna del,
beträffande villkoren, kommer att framställa, verkligen har fog
för sig. 5
lör att återgå till fragan om antalet tjänster, hvilket jag vill
ha nedsatt till 100, vill jag påpeka, att jag uti det yttrande, som
öfver landtmäteristyrelsens förslag i denna fråga afgifvits af Konung¬
ens befallningshafvande i Södermanlands län och hvilket yttrande
återfinnes i den kungl. propositionen, har hämtat ett det krafti-
Lördagen den 17 April, i. ni.
13 »to *<>.
gaste stöd för den uppfattning, jag här uttalat. Det heter härom
i propositionen: »I fråga om det erforderliga antalet landtmätare landimJrx
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län stateniortema
yttrat följande. Äfven om en landtmäteripersonal till ett antal af (Forts )
180 kunde vara erforderlig — något hvarom Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande emellertid, med hänsyn till den ringa grad åt
tjänsteverksamhet, som en och annan landtmätare för närvarande
utöfvade, ej vore förvissad — syntes dock inrättande på en gång
af 120 aflönade distriktslandtmätartjänster kräfva af staten större
kostnader än Riksdagen kunde förväntas medgifva. Och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade ej heller af landtmäten-
styrelsens utredning i ärendet blifvit öfvertygad om, att inrättande
af ett så stort antal distriktslandtmätartjänster åtminstone för när¬
varande vore oafvisligen behöfligt. För öfrigt syntes landtmätare-
kårens medlemmar ej själfva hafva ställt sina anspråk högre än
till anordnande af 100 dylika tjänster.» Sedan anföres en del ut¬
talanden, som gå i samma riktning. När man bär dylika på am-
betsmannaansvar afgifna yttranden, är det naturligt, att man icke
anser sig böra gå längre i fråga om tillsättandet af ordinarie tjän¬
ster, än hvad dessa yttranden gifva vid handen. Det föreligger
således enligt min uppfattning starka skål för att man nu vid
uppflyttande af landtmätarkåren på ordinarie stat iakttager den
försiktigheten, att man sätter antalet distriktslandtmätare till 100
i stället för, såsom här är föreslaget, 120.
Jag kan icke heller underlåta att antyda något, som förekom¬
mer uti ett annat af de yttranden, som af Konungens befallnings¬
hafvande afgifvits uti denna fråga. Såsom vi veta innehåller det
föreliggande förslaget, att distriktslandtmätarne skulle vara skyl¬
diga att bo inom sina respektive distrikt, på det att resekostna¬
derna därigenom icke skulle blifva större, än hvad nödvändigt vore.
En af Konungens befallningshafvande har ansett, att en dylik före¬
skrift innebure en sådan stränghet, att man borde lossa något på
det bandet och tillåta, att dessa tjänstemän finge bo utom sina
distrikt i städer, där det funnes undervisningsanstalter, detta för
att de, såsom det heter i en föl lande passus, hvilken särskildt smärtat
mig och, såsom jag tror, äfven många andra, skola kunna gifva
sina barn »en omsorgsfull uppfostran». Härmed har man kastat
i ansiktet på hela den stora allmänheten, som icke är i tillfälle
att låta sina barn fä sådan undervisning som här afses, att den
icke gifver dem en omsorgsfull uppfostran. Det är detta, som jag
här velat särskildt framdraga, då jag tror, att ett sådant uttryck
smärtar många, som icke kunnat gifva sina barn en dylik högre
undervisning. , , ,
Herr talman! Jag ber att få sluta med att repetera det yr¬
kande, jag här förut framställt. Detta yrkande går ut på, att uti
den nu föredragna aflöningsstaten siffran 119 framför »distrikts¬
landtmätare» måtte utbytas mot siffran 99 och att i första kolum-
Ni» 40. 14
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. omtaga- nen summan 238,000 ändras till 198,000 och likaså uti sista ko-
laTdtZuti- lumnen samt vidare att slutsumman ändras till 443.400 från 483,400,
Maten i orterna. ilär står. Till detta mitt yrkande ber jag nu få anhålla om
(Forts) bifall.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Nylän¬
der: Herr talman, mina herrar! Att landtmäterikåren har* varit
och är i behof af omorganisation i en mera tidsenlig riktning,
därom äro alla myndigheter, som däröfver blifvit hörda, fullt ense;
och äfven Riksdagen har insett nödvändigheten af en dylik omor¬
ganisation, då den förra året påbörjade en sådan och för sin del
antog en omreglering af förste landtmätartjänsterna.
Det förslag, som nu föreligger, har till sina hufvudgrunder
vunnit allmänt gillande, pröfvadt och granskadt som det blifvit
af en mängd myndigheter, och då nu äfven statsutskottet för sin
del icke haft något mot detsamma att anmärka, utan enhälligt
godkänt det, så vågar jag för min del hoppas, att äfven Riksda¬
gen välvilligt bifaller förslaget.
Beträffande distriktslandtmätarnes antal, hvarom herr Carl
Persson ordade, kan det visserligen vid första påseendet synas, som
om detta antal vore bra stort och att någon reduktion i den de¬
len skulle kunna göras. Jag vill icke förneka, att äfven jag, då
detta ärende undergick förberedande behandling inom statsutskottets
inkomstafdelning, hvari jag då deltog, hyste en tanke i sådan
riktning; men ju mer man sätter sig in i denna fråga, i desto
högre grad kommer man till den uppfattningen, att det icke är
fullt tillrådligt att vidtaga någon ytterligare begränsning af di¬
striktslandtmätarnes antal.
För närvarande äro, enligt hvad utskottet framhållit, och en¬
ligt hvad i öfrigt af handlingarna i ärendet framgår, 185 landt¬
mätare fullt verksamma och sysselsatta med de göromål, som en¬
ligt detta förslag skulle utföras af tillsammans högst 160 distrikts-
och extra landtmätare. Kungl. Maj:t har redan här föreslagit en
minskning från 185 till 160 eller med 25 stycken, och jag tror
näppeligen, att allmänheten skulle känna sig betjänt af eller belå¬
ten med, om antalet ytterligare minskades. Antalet landtmäteri-
förrättningar har under årens lopp alltjämt stigit: ifrån 3,600 år
1901 till 4,774 år 1907, och förrättningskostnaderna visa äfven¬
ledes en stigning från 1,125,500 kronor i medeltal under femårs¬
perioden 1898—1902 till 1,336,800 kronor under femårsperioden
1903—1907.
Den förste ärade talaren klandrade särskild!, att i förslaget
ingick, att man skulle indela riket i landtmäteridistrikt. Detta
är dock en fråga, som ingalunda är ny. Redan på 1850-talet stod
den på dagordningen. Den 22 april 1869 afgafs ett af särskilda
af Sveriges allmänna landtmätarförening utsedda kommitterade ut-
arbetadt förslag i ämnet, och enligt detta borde antalet distrikt
>:o 4<*.
Lördagen den 17 April, f. m. lr'
vara 200. 1 det yttrande öfver detta förslag, som afgafs af då Ang. omorya
varande generaldirektören Falkman, tillstyrkte lian i princip för-
slagot, dock med den modifikation, att distriktens antal borde i .,/åZtZrterna.
allmänhet rättas efter domsagornas, d. v. s. bestämmas till 120. (Forts.)
Landtmätoristyrolsens förslag af den 3 augusti 1903 upptog
likaledes 120 distriktslandtmätare, och mot detta förslag ha i all¬
mänhet de myndigheter, som yttrat sig, icke haft något att erinra.
Det är endast Konungeus befallningshafvande i Södermanlands
län, hvilken, som den föregående talaren omnämnde, ansett, att
dotta antal skulle kunna begränsas till 100. Mot den föreslagna
fördelningen af distriktslandtmätarne på de olika länen ha åtskil¬
liga erinringar gjorts, isynnerhet af flen försto talaren. Men det
är att märka, att denna fördelning icke genom detta förslag blifvit
fastslagen, utan att det är Kungl. Maj:ts afsikt att däruti vidtaga
åtskilliga modifikationer vid distriktsindelningens slutliga afgö¬
rande. Med anledning af do framställda anmärkningarna, har
emellertid under ärendets behandling inom jordbruksdepartemen¬
tet landtmäteristyrelsen anmodats att ytterligare undersöka saken
och uppgöra ett” nytt preliminärt förslag till distriktsindelning.
Resultatet häraf blef, att styrelsen föreslog, att antalet distrikt
måtte höjas till 135. Alla af de sakkunniga i ärendet gjorda ut¬
talanden gå således ut på, att distriktens antal icke bör bestäm¬
mas till mindre än 120.
Ett annat viktigt sakskäl för att genomföra den föreslagna
ändringen i organisationen af landtmäterikåren är ju, att numera
i större delen af landet de stora skiftenas tid är förbi, så att i
allmänhet endast smärre sekundära förrättningar där i framtiden
kunna ifrågakomma. Det blir då af synnerligen vikt att kunna
nedbringa landtmäterikostnaderna och enkannerligen resekostna¬
derna, hvilka blifva proportionsvis allt mera betungande, ju mindre
den ifrågavarande förrättningen är. Resekostnadernas nedbringande
kan emellertid endast ske på två sätt, nämligen dels så, att sta¬
ten ikläder sig desamma eller åtminstone en del af dem, dels så,
att organisationen göres sådan, att själfva resorna i största möjliga
mån inskränkas. Kungl. Maj:ts förslag har gått in delvis på båda
dessa vägar. Den första blir emellertid synnerligen dyrbar för
staten, och detta i allt högre grad, ju färre och därmed också ju
större distrikten blifva. Man har därför endast i högst ringa mån
kunnat anlita denna utväg. Genom distriktsindelningen har man
emellertid ansett sig kunna vinna en afsevärd inskränkning i
själfva resorna med däraf följande nedsättning i resekostnaderna,
därigenom att man för distriktslandtmätarne föreskrifvit skyldig¬
het att vara bosatta inom sina respektiva distrikt. Vinsten häraf
för allmänheten är gifven, och äfven för staten kommer däraf en
gifven direkt vinst att uppstå, så till vida som det uppenbarligen
måste anses vara för staten mera dyrbart, ju större del af sin tid
Si:o 40. 16
Lördagen den 17 April, f. m.
Anttationaf s*'a*'en a^öna^e tjänstemännen använda på rent improduktiva
landtmäteri- resor-
staten i orterna. Hvilken skillnad i distriktens medelareal en nedsättning i an¬
nons.) talet af desamma till 100 skulle medföra, framgår af följande siff¬
ror. Hela rikets areal är 447,864 kvadratkilometer; fördeladt på
120 distrikt gör detta 3,732,2 kvadratkilometer i medeltal per di¬
strikt. Om samma areal fördelas på 100 distrikt, så blir det
4,478,64 kvadratkilometer per distrikt, således en skillnad på om¬
kring 7 Vs kvadratnymil per distrikt, och detta är ju ganska an¬
senligt.
Ett annat vägande skäl för att ej sänka antalet är, att man
bör tillse, att ej befordringsförhållandena på landtmäteribanan gö¬
ras alltför ogynnsamma. Antalet kommissionslandtmätare har se¬
dan en längre tid tillbaka varit bestämdt till 120, under det an-
•talet vice kommissionslandtmätare hållit sig till omkring 70 å 80,
och med denna proportion har medelåldern för befordran till kom¬
missionslandtmätare varit 40,8 år. Efter den nya organisationens
genomförande torde åldern för befordran till distriktslandtmätare
kunna något nedbringas, man har beräknat till omkring 36 å 37
år. Landtmäterikårens rekrytering har hittills, kan man säga, icke
alltid varit fullt sa god som önskligt skulle varit, beroende på
de osäkra förhållanden, under hvilka landtmätarne verkat, under
det att med stigande jordvärden anspråken på deras duglighet och
omsorgsfullhet med råtta måste alltjämt stegras. Skulle nu den
förbättring i deras ställning, som det kungliga förslaget afser att
bereda landtmätarne, genom en inskränkning i distriktslandtmätar-
nas antal delvis göras illusorisk, så skulle det vara fata värdt. att
någon förbättring i rekryteringen ej heller för framtiden skulle
vara att motse. Jag skulle därför gärna vilja uttala önskvärdhe¬
ten af att kammaren icke nedsätter distriktslandtmätarnes antal
under det af Kungl. Maj:t föreslagna.
Hvad beträffar herr Carl Perssons erinran om ålderstilläggen
eller rätt för ^ distriktslandtmätarne att för åtnjutande af dessa
ålderstillägg få tillgodoräkna sig den tid, som de förut tjänstgjort
såsom kommissionslandtmätare, så kan jag icke annat än medgifva,
att detta herr Perssons påpekande kan hafva ett visst berättigande;
och om kammaren i öfrigt godkänner förslaget, skall jag icke ha
något att erinra mot att ändring i någon mån göres i det hän¬
seende, som herr Carl Persson föreslagit.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Efter
det utförliga anförande, som herr statsrådet och chefen för jord¬
bruksdepartementet hållit, kan jag fatta mig kort. Jag vill då
först beträffande det anförande, som herr Carl Persson hade, säga,
att det är mycket, som talar för den synpunkt, som han framhöll
och det kan ju vara en sak att tänka på, huruvida man bör inrätta
sa manga distrikt, innan man har någon erfarenhet om hur många
17 Nso 40.
Lördagen den 17 April, f m
distriktslandtmätaro i verkligheten behöfvas. Men det torde dock Ang. omorga-
vara af vikt, att redan frän början inrättas så många distrikts-
landtmätartjänster, att man icke alltför länge behöfver vänta P & staten iorterna.
förrättningarnas utförande, och det synes mig, som om i det eller (Forts.)
rättare sagdt de förslag till distriktsindelning, som i det afseen-
det varit framlagda — de föreligga icke i dessa handlingar, men
jag har dock varit i tillfälle att se de olika förslagen — skulle
finnas goda skäl för att distriktens antal borde sättas till minst
120. Det förslag, som först upprättades, föreföll mig vara af sådan
beskaffenhet, att det distrikt, till hvilket jag själf skulle komma
att höra, blefve alldeles för stort, ehuru det däremot icke kan
nekas till, att kanske vissa andra distrikt blefve något för små.
Jag tror sålunda, att goda skäl tala för ett bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i det afseendet.
Hvad beträffar herr Carl Perssons yttrande om tjänstårsberäk-
ningen o. s. v., så har jag själf ställt mig något tveksam uti den
punkten och kommer naturligtvis icke att opponera mig, i fall
kammaren skulle finna, att de starkaste skälen ligga på den sidan.
Däremot kan jag ingalunda gifva samma erkännande åt det
anförande, som min vän Söderberg i Hobborn hade. Om man
kunde säga, att riksdagsmannauppdraget vore ett ämbete, så skulle
jag vara frestad att säga, att hela hans anförande visade oförstånd
i ämbetet.
Om eu stadsrepresentant framhållit, hvilket stort belopp sta¬
ten skulle släppa till för att underlätta landtmäteriförrättningarna,
så skulle jag icke förvånat mig. Men då det kommer en landt-
mannarepresentant och därtill en representant från Dalarne och
yrkar afslag å ett förslag, som jag försäkrar, att vi i Dalarne
mycket länge väntat på, och som vi skulle hälsa med mycken till¬
fredsställelse, därest det skulle blifva genomfördt, kan jag icke
underlåta att uttala min synnerligt stora förvåning däröfver. Han
sade, att det föreföll honom betänkligt att på en gång inrätta en
så stor tjänstemannakår. Ja, det kan ju så vara, men icke synes
det mig, att vi, som skola hafva nytta af denna tjänstemannakår,
skola opponera oss i främsta rummet, åtminstone ha icke repre¬
sentanter från Dalarne anledning att göra det. Jag hör, att herr
Ollas Ericsson begär ordet, och jag vet, att han i denna fråga
har eu annan mening än jag. Men jag hoppas dock, att han icke
må komma till samma resultat som herr Söderberg, så att han
yrkar afslag.
Landtmätarnes verksamhet är bestämd i gällande lagar och
författningar. De åro statens tjänstemän. Men de befinna sig i
den underliga situationen, att de som statens tjänstemän äro skyl¬
diga staten renovation men icke ha någon lön af staten. Den lön,
som de nu skulle få af staten, kommer i främsta rummet oss,
som anlita dessa landtmätare, och endast i ringa grad landtmä-
tarne själfva till godo, tv taxan skall nedsättas mod cirka 33 pro-
Andra Kammarens Prof. 1909. N.'o 40.
2
N:o 40. 18
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. omorga- cent. De nuvarande kommissionslandtmätarne ock vice kommis-
nisation af sionslandtmätarne utgöra ett stort antal, och herr statsrådet och che-
^tateniorterna ^en ^ör jordbruksdepartementet har nyss upplyst, huru många
(Forts.) landtmätare det är, som nu ha full sysselsättning, och vi finna af
hans upplysningar, att deras antal är större än det antal befatt¬
ningar, som nu skulle komma att inrättas. Jag har här också en
statistik, utarbetad af fackmän på området, som bekräftar riktig¬
heten af de upplysningar, som herr statsrådet nyss lämnat.
Men nu har man en annan invändning att göra, och den går
ut på, att man skulle mista rätten att själf få välja landtmätare,
och det är detta, som synts herr Söderberg i yttersta grad betänk¬
ligt. Det kan ju så vara, det kan ha sina sidor, men jag vill
för min del bestämdt påvisa och framhålla, att denna rätt att utse
landtmätare är i hög grad begränsad redan nu. Först och främst
är den i allmänhet begränsad till länet. Men icke nog härmed.
Om jag köpt en liten del af ett hemman och begär, att en utbryt¬
ning ur hemmanet skall företagas genom landtmätare, så måste an¬
sökning om landtmätare ske enligt § 13 skiftesstadgan. Genom
kungörelse beredes då möjlighet för andra delägare att yttra sig
om de äro nöjda med den landtmätare, som jag begärt. Jag tror,
att man kan säga, att i ytterst få fall kunna anföras sådana skäl
mot denne landtmätare, att han icke skulle blifva förordnad. Det
är sålunda den sökande, som egentligen bestämmer hvilken landt¬
mätare man skall ha. Man har vidare trott, att det skulle inne¬
bära en så stor fördel att få välja landtmätare därutinnan, att
man då kunde välja den, som man hade största förtroendet för.
Detta kan möjligen gälla den, som begär skiftesförrättning. Men
å andra sidan har det händt, att då ett bolag begärt en landtmä¬
tare, som varit eu fullkomligt opartisk och skicklig man, de andra
delägarne redan från början med ett visst misstroende betraktat
denne landtmätare, betraktat honom såsom en bolagets tjänsteman.
Jag anser, mina herrar, det vara af vikt, att vi ha förtroende för
de personer, som utföra så viktiga förrättningar som skiftesför¬
rättningar i allmänhet äro. Blir det så, att vi skola anlita den
landtmätare, som blir distriktslandtmätare, så kan han icke få
någon prägel af bolagslandtmätare eller dylikt, utan han blir den
landtmätare, som vi enligt lag äro skyldiga att anlita.
Vidare kan man säga, att betänkligheter framträda från andra
synpunkter. Om distriktslandtmätaren icke är en skicklig landt¬
mätare, så måste man i alla fall likväl nöja sig med honom. Den
anmärkningen är nog riktig, men jag vill hänvisa till den organisa¬
tion, som genomfördes förliden riksdag, då det bestämdes, att förste
landtmätaren icke vidare skulle äga rätt att åtaga sig förrättnin¬
gar utan endast komma att kontrollera huru öfriga landtmätare
utförde sina förrättningar. Däri ligger en garanti, och därjämte
är det tydligt, att landtmäteristvrelsen kommer att anse det ange¬
läget att föreslå sådana distriktslandtmätare, som äro skickliga och
Lördagen den 17 April, f. rn.
19 Nso 40.
kompetenta att utföra detta arbete. Man kan icke säga, att man Ang. omorga-
genom nu rådande förhållanden får dessa förrättningar fortare verk-
ställda än man skulle få, om det föreliggande förslaget ginge igenom, at“tL iorterna.
ty nu går det sä till, att om en landtmätare en gång kommit i (Forts.)
ropet och blifvit populär, de flesta vända sig till honom och han
får ett så stort antal förrättningar att utföra, att han nödgas ut¬
föra dem med tillhjälp af biträden, som kanske icke äro så syn¬
nerligen hemma i dessa saker. Jag tror därför, att om man vill
ba garanti för att få verkligt skickliga landtmätare, detta närmast
står att vinna genom ett bifall till det föreliggande förslaget oför-
ändradt. Det är pröfvadt af landtinäteristyrelsen, och yttranden
ha lämnats öfver detsamma af vederbörande myndigheter och Ko¬
nungens befallningshafvande i länen o. s. v. Jag tror därför, att
frågan vunnit sin fullständiga utredning och att förslaget förelig¬
ger i en sådan form, att vi landtman med största tacksamhet böra
mottaga detsamma. Äfven om en eller annan erinran kan göras
däremot, är dot dock enligt min uppfattning ett mycket godt för¬
slag. Därför skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herrar WiUuncl och Olsson i Älfdalsåsen instämde häruti.
Herr Rydén: Herr talman! Därest jag icke vetat af, att herr
Daniel Persson såsom ledamot af skiftesstadgekommittén nyss för¬
svarade. Kungl. Maj:ts förslag så att säga å ämbetets vägnar, skulle
jag måhända tagit intryck af hans anförande. Nu vågar jag emel¬
lertid vidhålla den uppfattning jag utan alla förutfattade meningar
fått vid granskningen af detta ärende, och som i mångt och myc¬
ket sammanfaller med den förste ärade talarens. Jag skulle dock
icke ha begärt ordet, därest jag icke fått uppbära vissa förebråelser
af kamrater i kammaren, som haft den uppfattningen, att jag vid
detta ärendes behandling suttit i statsutskottet. Detta har emeller¬
tid icke varit fallet. Då jag nu fått ordet, skall jag likvisst be¬
gagna tillfället att säga några ord om den uppfattning, jag har.
Min första tanke, då jag tog del af denna proposition, i hvil¬
ken det var fråga om att öka ifrågavarande lönestat från 161,400
kronor till 483,400 kronor i ett enda slag, var, att man ovillkor¬
ligen noggrant måste se på denna sak. När jag började studera
den, fick jag först den uppfattningen, att det riktigaste vore, att
afstå det hela för att få fram ett annat förslag, hvari jordbrukar¬
nas berättigade kraf att få en nedsätttning i taxan vore bättre till¬
godosedda. Jag kan nämligen icke finna, att en nedsättning i
taxan af 33 procent utgör någon fullständig kompensation, när
man tager i betraktande de nackdelar förslaget ovedersägligen har
för landtmännen, och af hvilka föregående talare framhållit några.
Det hade kanske varit skäl i att söka få fram ett bättre förslag
när man nu så högst väsentligt utökar de bördor, som statsverket
N:o 40. 20
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. omorga■ påtager sig för landtmäterierna, och höjer landtmätarnes förmåner
nisation af gå botydligt.
landtmäteri- -t 11 a- i i. • ti ~
staten iorterna. .ftmoilerticl nar jag likasom herr Carl Persson fäst uppmärk-
(Forts.) samheten vid en sak, nämligen den, att myndigheter på frågans
förberedande stadium ansett, att antalet distriktslandtmätare borde
begränsas till 100. Detta synes också från början ha varit landt¬
mätarnes egen uppfattning, och det är först under ärendets fort¬
satta behandling, som aptiten vuxit så mycket, att man ansett sig
böra gå utöfver detta antal.
Jag tillåter mig slutligen äfven jag att hänvisa till det ytt¬
rande, som KonuDgens befallningshafvande i Södermanlands län af¬
gifva, hvars beviskraft synes mig vara bindande, och anhåller,
herr talman, att få yrka bifall till det af herr Carl Persson fram¬
ställda förslaget.
Herr Ericssson i Ofvanmyra: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning af herr Daniel Perssons anförande, då han på¬
stod, att det var ett önskemål i Dalarne att få detta förslag igenom
i Riksdagen. Jag är nämligen af den meningen och vet, att denna
min mening delas af det stora flertalet af landtman i Dalarne, att
en reform på detta område är alldeles nödvändig, och jag försäkrar
herrarne, att då jag för sex, sju år sedan väckte en motion i
Andra Kammaren om lättnader i kostnaderna för landtmäteriför-
rättningarna, denna min motion väckte allmän tillfredsställelse i hela
Dalarne, hvilket bevisades däraf, att jag fick tacksamhetsskrifvelser
från olika håll inom hela länet. Men jag vill dä erinra herrarne
om, att min framställning gick därpå ut, att man skulle på det
sättet söka genomföra denna reform, att de så kallade sämjodelnin-
. garna skulle åtminstone i vissa fall legaliseras, och att staten på
ett verksamt sätt skulle bidraga med själfva kostnaderna för landt-
mäteriförrättningarna. Riksdagen har också redan gjort en början
i denna riktning och beslöt för tre år sedan att öka utflytt-
ningsbidragen, och nu har man med stor förväntan motsett den
dag, då förslag med afseende på landtmäteritjänsterna skulle fram¬
läggas för Riksdagen. Men jag kan icke neka till, att då jag fick
del af det föreliggande förslaget, fann jag mig besviken i min för¬
hoppning, att staten skulle verksamt bidraga att lätta dessa kost¬
nader.
Hvad nu först beträffar sämjodelningen säger landtmäteristy-
relsen på sid. 12: »Staten skulle nämligen aldrig kunna medgifva,
att personer, som icke ägde en viss, af staten fastslagen kompe¬
tens, skulle äga att verkställa jorddelningar, ej heller att jord de¬
lades, utan att därvid iakttoges vissa genom lag stadgade former.»
Landtmäteristyrelsen bär Sålunda genom detta sitt uttalande gan¬
ska bestämdt afvisat tanken på legalisering af så kallad sämjodel-
ning. Jag kan emellertid icke fatta, hvarför man så häråt håller
på en sådan uppfattning. Jag är förvissad om, att det finnes i
21 N:o 40.
Lördagen den 17 April, f. rn.
olika delar af vårt land nämndemän och skiftesgodemän, som säkort Ang. omorga-
skulle kunna utföra vissa slag af de förrättningar, som åligga landt- ^tmätefi-
mätarne, fullt lika bra som landtmätarne utföra desamma, och stateniorterna,
detta för en kostnad, som jag vågar påstå icke skulle uppgå till mer (Korts.)
än omkring hundradedelen af de kostnader, som åsamkas genom att
man anlitar landtmätare. Vid sådant förhållande är det icke un¬
derligt, om man förvånar sig öfver, att icke statsmyndigheterna
gå med på en lagstiftning i detta afseende, som ger oss rätt att
välja, hvilken förrättningsman man vill ha. Nu är det så, att
staten tillåter enskilda jordägare att afyttra sin jord till hvem
som helst och till hvilket pris som helst, och staten tillåter äfven
den enskilde att bortgifva sin fastighet till hvem som helst, men
om den enskilde vill dela sin jordbruksfastighet mellan sina barn,
då blir denna delning icke legaliserad med mindre än att delnin¬
gen verkställes genom landtmätare. Jag frågar: Finnes det någon
rimlighet i en sådan lagstiftning? Jag kan icke finna det. Då nu
staten ställer sådana kraf på de enskilda, och visar sig hafva sådant
intresse af att delningen utföres af landtmätare, bör också staten
åtminstone till hufvudsaklig del bestrida kostnaderna.
Jag anser sålunda, att reformen borde gå ut därpå, att man
skulle i vissa fall legalisera sämjodelningen och att staten verksam¬
mare toge del i kostnaderna och sålunda sänkte taxan mera än som
nu är ställdt i utsikt i föreliggande förslag.
Jag tror också, att, om staten gifver landtmätarne sådana för¬
delar, som här föreslås, lämnar dem en lön, som uppgår till 3,200
kronor, jämte pensionsrätt, man har rätt att fordra, att taxan sän-
kes åtminstone till hälften af hvad den lör närvarande är.
Af hvad som framgår af handlingarna kan jag icke heller
finna, att vederbörande myndigheter haft så mycket mot en dylik
åtgärd. Nederst på sidan 16 i propositionen förekommer följande
yttrande af landtmäteristyrelsen: »För att enhvar delägare i skif¬
tesförrättning måtte erhålla en verklig lättnad, syntes nedsättnin-
gen icke böra göras mindre än som motsvarade åtminstone en tred¬
jedel af landtmäteriarfvodet.» Här säges * åtminstone»; sålunda kan
man läsa mellan raderna, att landtmäteristyrelsen icke haft något
mot att sänka taxan mera än som i propositionen föreslagits.
I sammanhang härmed vill jag erinra om, att landtmäteristy¬
relsen betraktat denna sak på ett ganska förnuftigt sätt, då den
påpekat, att om staten bidrager till kostnaderna mera än den gjort,
staten därigenom skulle befordra befolkningens tillväxt och för¬
kofran, särskild! i de nordligaste delarna af landet. Detta utta¬
lande återfinnes på sid. 16 i propositionen, och detta är alldeles rik¬
tigt. De förhållanden, som rådt med afseeende på landtmäterikost-
naderna i den trakt, där jag bor, ha förorsakat, att den ene jord¬
brukaren efter den andre försvunnit. Man har varit rädd för de
upprepade dryga kostnaderna vid den ena förrättningen efter den
andra och därför sålt sina hemman. Jag tror vi gjorde klokt i att
Nso 40. 22
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. omorga- tänka på den saken. Och jag anser det därför vara klokast att
landtmäteri- fö|ja ^err Carl Persson i hans yrkande, att distriktslandtmätarnes
staten i orterna. antal icke sättes högre än 100, ty därigenom kunde man ha utsikt
(Forts.) att framdeles åtminstone till någon del legalisera sämjodelningen
och öfverlämna en del af landtmätarnes arbete åt gode män. Hvar¬
till jag ^uttalar som ett oafvisligt önskemål, att landtmäteritaxan
sänkes så pass mycket, att den åtminstone icke utgör mer än hälf¬
ten af den nuvarande taxan. När detta önskemål uppnåtts, då
först har man löst frågan på ett något så när tillfredsställande sätt.
Det är detta, som jag ansett mig böra framhålla gentemot herr
Daniel Perssons påstående.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning af herr Daniel Perssons yttrande. Samtidigt med
det han gaf mig en liten vänlig komplimang, gaf han mig också
en tillrättavisning. Jag vill visst icke upptaga detta illa, utan
erkänner gärna, att jag icke besitter så stort förstånd som han,
men i denna fråga beror kanske vår olika uppfattning på, att han
bär suttit i en kommitté, som utarbetat dessa förslag, hvilket jag
icke gjort. Han bör därför vara visare än vi andra, då det gäller
denna fråga. Men jag får säga, att sedan jag genomläst handlin¬
garna och sökt tillämpa hvad som föreslagits _på våra förhållanden,
jag funnit, att förslaget är behäftadt med en del olägenheter. Och
jag vågar vördsamt hemställa till herr Daniel Persson, att, då jag
sökt påvisa dessa olägenheter, få anses hafva handlat efter vanligt
förstånd.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse
med de yrkanden, som därunder framkommit, gaf herr talmannen
propositioner på: l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall
till utskottets hemställan med den af herr Persson i Stallerhult
under öfverläggningen föreslagna ändringen och 3:o) afslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.
Herr talmannen ansåg det under 2:o) upptagna yrkandet hafva
flertalets röster för sig. Votering begärdes emellertid, i anledning
hvaraf herr talmannen för bestämmande af kontrapropositionen
ånyo upptog de båda öfriga yrkandena, af hvilka det under l:o) nu
förklarades med öfvervägande ja godkändt. Men jämväl härom be¬
gärdes votering, i följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
mom. a) af statsutskottets utlåtande n:o 84 antager yrkandet om
bifall till utskottets hemställan oförändrad, röstar
Ja;
Lördagen den 17 April, f. m.
28 N:o 40.
Den det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om afslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.
Ang, omorga¬
nisation af
landtmtitori-
staten i orterna.
(Forts.)
Den omröstning, som anställdes enligt denna voteringspropo¬
sition, utföll med 97 ja men 121 nej, hvadan den af kammaren
härefter godkända propositionen för hufvudvoteringen blef sä ly¬
dande :
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i mom. a) af utskottets förevarande utlåtande n:o 84, med den af
herr Persson i Stallerhult under öfverläggningen föreslagna ändring,
röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.
Hufvudvoteringen utvisade 142 ja mot 76 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande moment
med den af herr Persson i Stallerhult under öfverläggningen före¬
slagna ändringen.
Efter föredragning af mom. i) yttrade
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag ber att först
få hänvisa till det yttrande, som jag nyss hade beträffande löne-
staten, då jag där äfven antydde, att jag i den nu föredragna
punkten komme att framställa ett särskildt yrkande. Detta yr¬
kande rör den punkt, som finnes antecknad på sidan 8, där det
står, att dessa löntagare, som skulle uppflyttas på ordinarie stat,
skulle få tillgodoräkna sig sina tjänsteår såsom kommissionslandt-
mätare till förmån för ålderstillägg. Jag ber att få framställa
yrkande på uteslutning af ifrågavarande punkt, som har födande
lydelse: - »börande löntagare, som förut varit kommissionslandt-
mätare, därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya aflönings-
statens trädande i kraft förflutit från det han tillträdt kommis-
sionslandtmätarebefattningen.» Det är att märka, att genom ett
äso 40. 24 Lördagen den 17 April, f. in.
Ang. omorga- uteslutande af detta komme i alla fall den eller de kommissions-
tondtmäteri- landtmätartb som erhålla dessa ordinarie distriktslandtmätarebefatt-
staten iorterna.Q'nSaT’ a ena sidan erhålla 2,000 kronor såsom en fast och
(Forts.) säker inkomst och å andra sidan — om taxan är riktigt uppgjord
och beräknad — mista endast 1,200 kronor af ett arfvode, som
måste betraktas som osäker inkomst. Och äfven om de afgå med
pensionsrätt utan ålderstillägg på den nya staten, skulle de erhålla
400 kronor mera i pension än de för närvarande ha, för den hän¬
delse något ledigt pensionsrum står dem Öppet bland de 48, som
för närvarande finnas. Det blir sålunda en förmån i alla fall.
Nu komme detta yrkande, om det bifölles, icke att inverka
skadligt, om jag så får uttrycka mig, annat än för ett fåtal, d. v. s.
för' dem, som redan uppnått en lefnadsålder af 72, 67 och 65 år.
Och man kan icke begära, att dessa skola få eu pension på 3,200
kronor i ett slag nu, i stället för såsom nu 1,600. Om Kungl.
Maj:t i proposition föreslagit Riksdagen att för dessa tjänstemän
höja pensionen från 1,600 kronor till 3,200 kronor, är jag viss
om, att ett sadant förslag icke fatt många röster bär i kammaren.
Om man således höjer pensionen från 1,600 kronor till 2,000 för dessa
öldie kommissionslandtmätare, så är jag för min del viss om, att
man i detta fall uppfyllt, hade jag så när sagt, allan rättfärdig¬
het. Och om det skulle befinnas, att en och annan, som afginge
från sin befattning, vore i eu sådan belägenhet, att han icke kunde
reda sig med denna pension på 2,000 kronor, så får väl Riksdagen
i hvarje särskildt sådant fall träda emellan och höja pensionsrätten,
om så kräfves; det har Riksdagen förut gjort i andra fall och så
kunde den göra äfven här.
Det är att märka, att denna punkt handlar endast om de
tjänsteår, som kräfvas för att dessa personer skola komma i åtnju¬
tande af ålderstillägg, men icke de tjänsteår, som ha afseende på
pensionen. Tjänsteåren kunna nämligen för dessa tjänstemän be¬
räknas på tvåfaldigt sätt, tjänsteår för erhållande af ålderstillägg
och tjänsteår för erhållande af pension, i hvilket senare fall det
fordras, att tjänsteåren uppgått till 30 eller 35 år- För att erhålla
35 tjänsteår fordras endast, att de under denna tid vant verk¬
samma i statens tjänst, och då är det alldeles tydligt, att om en
kommissionslandtmätare varit tillräckligt länge verksam i statens
tjänst, kommer aldrig att frånräknas honom ett enda år, utan han
får sin pension, när han afgår från sin befattning.
Jag tror, att kammaren, som hittills varit sä försiktig, då det
gällt att räkna ålderstilläggsår för en tjänst, som icke varit å or¬
dinarie stat, äfven här bör vara försiktig och därför utesluta
ifrågavarande moment. Enligt den civila pensionslagen äger hvar
och en skyldighet att bidraga till sin egen pensionerings och då
skulle det vara orimligt, att en tjänsteman skulle få en pension
på 3,200 kronor utan att ha inbetalt ett enda öre för denna pen¬
sion, under det att en annan tjänsteman erhåller samma pension
25 S:o 24.
Lördagen den 17 April, f. rn.
först sedan han erlagt pensionsafgiften under 25, 30, kanske ända Ang. omorga-
till q c, s. nisation af
Ull OO ar. ,, landtmäteri
På grund af de skäl, som jag anfört, ber jag, herr talman, staten iorterna.
få yrka, att det ofvannämnda momentet uteslutes. (Forts.)
Vidare anfördes ej. Herr talmannen gaf propositioner i ämnet,
och biföll kammaren utskottets hemställan med den af herr Pers¬
son i Ställhult föreslagna ändringen.
mom. c)
Utskottets hemställan bifölls.
Efter det mom. d) föredragits anförde
Herr Persson i Ställhult: Herr talman! Efter hvad kam¬
maren beslutat i moment a), fordras en förändring af siffrorna i
det nu föredragna momentet, och därför ber jag att få framställa
yrkande på att detta moment måtte erhålla följande lydelse: »d)
höja det i riksstaten under nämnda hufvudtitel uppförda ordinarie an¬
slag till landtmäteristaten i orterna från 161,400 kronor med 282,000
kronor till 443,400 kronor samt i anledning däraf jämväl höja an¬
slaget till landtmäteristaten i dess helhet, nu 233,400 kronor med
samma belopp eller till 515,400 kronor.» Detta är i öfverens¬
stämmelse med de siffror, som blifvit förändrade i moment a).
Vidare yttrades ej. Kammaren fattade beslut i öfverensstäm¬
melse med det af herr Persson i Stallerhult nu gjorda yrkandet.
mom. e.)
Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Föredrogos statsutskottets utlåtanden:
n:o 85, i anledning af väckt motion om restitution till hotell¬
aktiebolaget Continental i Ystad af erlagd brännvinsförsäljnings-
afgift; och
n:o 86, i anledning af väckt motion om tillägg till mom. 7:o
i kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner den 4 juni 1908.
Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kam¬
maren.
N:o 24. 26
• Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. omorga¬
nisation af
landtmäteri-
staten i orterna.
(Forts.)
§ 9.
Vidare föredrogs lagutskottets memorial n:o 42, med föran¬
ledande af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om lagutskottets
utlåtande n:o 33, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående afskaffande af edgång m. m.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 10.
Efter föredragning af Andra Kammarens fjärde tillfälliga ut¬
skotts utlåtande, n:o 16, i anledning af herr Söderbergs i Hob-
born motion n:o 86, angående skrifvelse till Kungl. Maj:t om ut¬
redning om tillgången i mellersta och södra delarna af landet
på jord, som med fördel kan förvärfvas för att upplåtas till egna
hem, lämnades ordet till
Herr Söderberg i Hobborn, som anförde: Herr talman! Genom
Kungl. Maj:ts proposition n:o 41 har den fråga, på hvilken jag genom
min motion velat fästa Riksdagens uppmärksamhet, kommit i ett helt
annat läge. Fördenskull skall jag, herr talman, icke tillåta mig
att göra något yrkande, utan endast med några ord vidröra själfva
frågan. Hvad jag med min motion har velat framhålla, det är,
att man borde bereda mindre bemedlade lättare möjligheter att
förvärfva sig egna hem än nu är fallet och att, såsom också ut¬
talas i den kungl. propositionen, vissa ämbetsverk, såsom domän¬
styrelsen och andra, kunde förbereda frågan så, att man hade någon
mark »liksom 'på lager», såsom uttrycket här i den kungl. proposi¬
tionen lyder, på olika ställen för förekommande behof. Ty när nu en
spekulant framträder med önskan om en dylik jordbit, är det ofta
ganska svårt för honom att få någon lämplig jord, och det kan
dröja flera år, innan han får sin önskan uppfylld. Detta är också
något, som blifvit framhållet i denna kungl. proposition, och jag
skall därför icke vidare ingå på själfva frågan, då vi sedermera
under Riksdagens lopp komma att få besluta därom. Därför, herr
talman, skall jag icke tillåta mig att gorå något yrkande, väl in¬
seende, att utskottet under de föreliggande förhållandena icke
kunnat göra annat än hemställa om afslag å motionen.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 11.
På föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
Lurdagen den 17 April, f. in.
27 Nio 40.
Punkten l:o), angående aflöning för flottans kårer och stater. Ang. aflöning
’ 6 b för flottans
Kungl. Magt hado i statsverkspropositionen under femte hufvud- karerochstaier-
titeln i punkten l:o) föreslagit Riksdagen att, bland annat, god¬
känna ny stat för flottans officerskår.
Utskottet hemställde i mom. a), att Riksdagen måtte godkänna
ett vid utskottets utlåtande fogadt förslag till stat för flottans
officerskår, enligt hvilket förslag nämnda kår skulle tillökas med,
bland annat, en kommendörkapten af första graden.
Sedan momentet föredragits, lämnades ordet till
Herr Palme, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Hvarje
organisationsåtgärd beträffande vår här och vår flotta vidtages under
fredens lugna dagar, men afser naturligtvis kriget. Öfvergången från
fredstiilståndet till krigstillståndet kallas, såsom vi alla veta, mobili¬
sering, och ju närmare fredsfoten står krigsfoten, desto lättare går
också mobiliseringen för sig. Nu är det emellertid så, att det
finnes intet land, hvars ekonomiska resurser äro tillräckligt starka
för att icke vid ett krigsutbrott, vid mobiliseringen, nödvändigtvis
måste vidtagas en hel del åtgärder, vidlyftigare och mera ingående,
ju mindre landets i fråga ekonomiska resurser äro. Där skola de
värnpliktige inkallas och inordnas på de olika truppförbanden, där
skola befälskadrerna jämlikt fastställd mobiliseringsplan ordnas,
där skall materielen öfverses, ammunitionsrustningen kompletteras
o. s. v.
Med afseende på befälsposterna gäller det ju, i allmänhet taget,
att från den icke effektiva, den icke stridande delen af strids¬
krafterna öfverflytta till den effektiva delen, den stridande delen,
de verkligt effektiva krafter, som där ha sin första och förnämsta
tjänst, medan man vid skrifbordet, i förråderna, på varfven o. s. v.
kan åtnöja sig, delvis åtminstone, med befälskrafter, hvilka icke
besitta den effektivitet, som man fordrar hos första linjernas män.
öfverallt i världen tar man sin tillflykt till att inkalla hvad man
kallar reservbefäl. Men befordrar till och med officerare till högre
grader, så att man låter platser, som i fredstid sköttes af en rege¬
mentsofficer, vid krigstillfälle skötas af en kapten — jag menar
platser vid ett förråd, en depå eller dylikt. Så går det till vid
armén, och så borde enligt mitt förmenande också tillgå vid flot¬
tan, ehuruväl jag erkänner, det flottan behöfver större krigsbered-
skap än armén. Det förefaller emellertid mig åtminstone uppen¬
bart, att härvidlag en missuppfattning om vårt lands ekonomiska
resurser föreligger hos flottans män. I statsverkspropositionen upp-
gifves, att mobiliseringsbehofvet af officerare för närvarande utgör
368 stycken. Då det bara finnes 279, så konstateras det med bedröfvelse,
att vi ha en brist på stat — märk väl på stat — af 89 officerare. Ja,
N:o 40. 28
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. aflöning bristen finnes måhända, i fall vi vilja tänka på att mobilisera allenast
fon flottans me(j 0gcerare på stat och bibehålla alla i fred och för fredsändamål
(Forts.) befatta platser. Men flottan kan gifvetvis icke för mobiliserings-
behofvets fyllande uteslutande räkna på officerare på stat. Flottan
har också en talrik reservstat. Om man ifrån denna reservstat
borttar en hel del öfveråriga, återstå där ändock några mer eller
mindre framstående amiraler, ett dussin regementsofficerare och
lika många kaptener, samt, märk väl, 60—70 löjtnanter och 120—
130 underlöjtnanter. Mig synes, att höga vederbörande inför denna
rikliga tillgång på reservbefäl -— öfver 200 reservofficerare —
borde varit något mera försiktiga i att återigen inför denna Kiks-
dag upprepa talet om den stora bristen på officerare inom flottan.
Det är, mina herrar, en fullkomligt omöjlig fordran hos flottan,
att flottan skulle under fredstid ständigt ha en sådan krigsbered-
skap, att vid mobilisering alla officersplatser skulle besättas af
officerare på stat, och att icke några extra befordringar skulle
äga rum.
Emellertid är det så, intet annat än jag kan se åtminstone,
att inom kommendörkaptensgraden behofvet redan nu är väl fylldt
och antalet fullkomligt tillräckligt. Jag har dels genom person¬
liga undersökningar, som jag låtit vederbörligen kontrollera, och
dels genom till mig lämnade uppgifter af framstående vederhäftiga
officerare, som känna dessa förhållanden, kommit till den åsikten,
att beträffande behofvet af kommendörkaptener det icke förhåller
sig så, att det fordras några nya platser. Om man räknar alla
våra stridsfartyg, finnas1 för närvarande icke flera än 13, som behöfva
regementsofficersbefäl. Om vi därutöfver till den så kallade flaggen,
till divisionsbefäl, till kommandoexpeditionen, till marinförvalt¬
ningen, stab och stationer räkna nödigt antal kommendörkaptener,
komma vi ändock icke upp till det tal, som vi skulle erhålla, ifall
Kungl. Maj:ts nu föreliggande proposition skulle gå igenom. Om
man så räknar — och det äger man både rätt och plikt att göra —
på att mobilisera ett antal af reserven, samt tar hänsyn till, att
en del kaptener kunna sköta mindre viktiga regementsofficersbefatt-
ningar på varfven eller dylikt, så är det min öfvertygelse, att vi skola
komma till, att vi för närvarande ha kanske ett tiotal kommendör-
kaptensplatser för mycket vid flottan. Och så kommer likväl Kungl.
Maj:t och fordrar, att vi nu ytterligare skola öka denna officers-
grad. Det synes åtminstone mig vara alldeles orimligt.
Nu frågar man: Hur är det möjligt, att flottans officersperso-
nal, särskildt i de högre graderna, under loppet af så många år
har kunnat ökas mer än hvad enligt mitt förmenande har varit
skäligt? Ja, svaret därpå är ganska enkelt. När Kungl. Maj:t
rörande armén begär en organisatorisk förändring, då veta vi alla,
att det går 4 kompanier på eu bataljon, att bataljonschefen är
regementsofficer, att kompanicheferna äro kaptener och att det bör
finnas, om möjligt, ett par subalterner på hvarje kompani. Det är
Lördagen den 17 April, f. rn.
29 N:o 40.
enkelt och klart. Men rörande flottan veta vi aå godt som ingen- Ang. aflöning
ting. Då en sjöminister kommer och sägor: Till det och det far- 1.^°rrf'c!ttan3
tyget behöfva vi en regementsofficer, 2 kaptener och 7 subaltorner, c ^Yorts)^
så ha vi icke annat att göra än att acceptera och votera. Yi
kunna ic^e bedöma, om det är riktigt, och vi lita naturligtvis på
hans ord. Om det emellertid fortgår i det oändliga, och om det
tydligt visar sig, att man boträffande alla de olika officersbeställ¬
ningar, som vid en mobilisering äro nödvändiga för flottan, ford¬
rar att med officerare på stat besätta äfven platser, där man tyd¬
ligen kan åtnöjas med reservbefäl, då måste man axla tipp. Vi
skola tänka på att man för tjänsten i land och vid skritbordet
synes vilja ha samma dyrbara, effektivt stridsdugliga befälsmaterial,
som den mobiliserade flottan nödvändigt behöfver. Ja, då mäste
vi hämta andan och fundera ett ögonblick, om våra ekonomiska
resurser medgifva det och om vi verkligen ha lust att vara med
om dessa organisationer. Det kan enligt mitt förmenande i längden
icke gä. Riksdagen måste se klart för sig det verkliga behofvet
med användande af alla tillgängliga krafter på stat och krafter
inom reserven. Det är upply>ning öfver det hela, upplysningar i
detalj, icke i runda, mer eller mindre ovissa och okontrollbara
tal, som Riksdagen måste få för att kunna hysa fullt förtroende
för de äskanden, som af Kungl. Maj:t göras. Detta är dubbelt
nödvändigt i ett ögonblick sådant som' detta, då vi ha de allra
största svårigheter att få vår statsbudget att gå ihop.
På grund af hvad jag nu yttrat, skulle jag helst vilja yrka af¬
steg på hela det äskande, som gjorts af Kungl. Maj:t beträffande
ökningen af officerspersonalen vid flottan. Mon då jag förnummit,
att man inom statsutskottet gärna är med på att behålla de sub-
alterna graderna, så vill jag inskränka mig till att yrka afsteg
allenast på den föreslagna kommendörkaptensbeställningen. Detta
innebär en besparing på 6,000 kronor. Det är eu bagatell, säger
man måhända. Men för det första är 6,000 kronor om året icke
en bagatell, och för det andra skulle man möjligen genom ett af¬
steg från Riksdagen på denna befälspost till ett annat år kunna
få fram litet mera öfverskådlighet beträffande användningen åt det
befintliga officersmaterialet.
Jag vill tillåta mig att påpeka, att denna sak har äfven en
annan sida, nämligen rättvisan emellan flottan och hären. Enligt
en uppgift, som af en högre officer blifvit mig lämnad och som för
öfrigt stämmer med de undersökningar, jag förut varit i tillfälle att
göra själf, finnas inom den svenska armén för närvarande bland
1,000 officerare 96 stycken, som äro öfver kaptensgraden, medan
bland 1,000 sjöofficerare det finnes 169, som äro öfver kaptens¬
graden. Detta visar ju, att flottan är väsentligen mer gynnad i
fråga om befordringsmöjligheter än armén. Det visar en annan sak.
Om och när det är samöfningar mellan flottan och armén — och
det inträffar ju numera årligen — skall den till tjänsten äldste
Nso 40. 30
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. aflöning officeren taga befälet. I flottan befordras kaptenerna till kommen-
,[ör dörkaptener redan vid ett par och 40 år, medan offieerarne vid
”(Forts.) ” armén få gå till inemot 50 år, innan do nå motsvarande grad.
Alltså händer det lätt, att en 50-årig officer i hären kommer att
stå under befäl af en 42—43-årig kommendörkapten, och detta är
icke lyckligt för disciplinen och för andan bland försvaret.
Herr talman! Men anledning af hvad jag nu tagit mig fri¬
heten yttra, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets förslag i
öfrigt, men afslag beträffande den föreslagna kommendörkaptens-
platsen samt motsvarande minskning i anslaget.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve E h r en¬
svärd: Herr talman, mina herrar! Utskottet har i det af Kungl.
Maj:t begärda antalet nya beställningar gjort en prutning på sex kap-
tensplatser och framhållit, att dessa platser icke under den när¬
maste tiden kunde besättas på grund af gällande bestämmelser an¬
gående befordringen. Det är alldeles öfverensstämmande med för¬
hållandena, men detta var ingalunda af mig förbisedt, då jag före¬
slog Kungl. Maj:t att äska anslag till dessa beställningar, utan
jag gjorde det dels för att behålla den proportion mellan de olika
graderna, som en gång är fastslagen och af Riksdagen godkänd,
och dels för att dessa löner skulle få användas för aflönande af
officerare i lägre grad, som på grund af bestämmelserna angående
befordran icke kunna bli befordrade och därför komma att stå lön¬
lösa. Det är af Riksdagen förut medgifvet, att vakanta löjtnants-
löner få användas för aflöning af surnumerära underlöjtnanter.
ISTu har här yrkats afslag äfven på den af statsutskottet till¬
styrkta framställningen, att ytterligare en regementsofficer skulle
tillsättas, och framhållits, att antalet officerare i de högre graderna
är oproportionerligt stort, särskildt i förhållande till armén. Vid
1900 års riksdag framlade Kungl. Maj:t en plan angående öknin¬
gen af officerskåren vid flottan. Då förklarade Riksdagen, att Riks¬
dagen ville för hvarje år bestämma härom, men själfva planen om
proportionen mellan graderna godkändes. Sedermera har hvarje
år Kungl. Maj:t föreslagit det antal löner, som varit af behofvet
påkalladt på grund af ökning i materialen, och detta är den väg,
som af Riksdagen anvisades år 1900. Arid 1907 års riksdag fram¬
lades fullständig bemanningsplan för flottans fartyg och stationer.
Af denna framgår alldeles tydligt behofvet såväl af officerare som
af underbefäl och manskap. Det är den planen, som också legat till
grund för de äskanden, som i år gjorts om ökning af antalet offi¬
cerare, underofficerare och underofficerskorpraler.
Af den siste ärade talaren framhölls, att vi vid flottan beräkna
för mycket stambefäl vid mobilisering och icke taga hänsyn till det
stora antal reservofficerare, som finnes. Det är ingalunda fallet.
Kundo jag för herrarne framlägga mobliseringsplanerna, skulle däraf
tydligt framgå, att vi räkna med ett betydande antal reserv- och
Lördagen den 17 April, f. m.
31 N:o 40.
konstituerade officerare. Konstituerade officerare äro de elever vid Ang. aflöning
sjökrigsskolan, som i händelse af mobilisering måste förordnas t\\\ f<>r flotta™
officerare. Det är redan nu ganska svårt att vid förofallande kom- r<(Forts.) *
menderingar få det antal officerare, vi ha, att räcka till, och än
större bli naturligtvis svårigheterna vid mobilisering. Ett stort
antal platser, som gifvetvis borde vara besatta af stamofficerare, •
komma då, som sagdt, att besättas af reservofficerare.
Det är mycket sant, att det finnes ett stort antal officerare i re¬
servstaten, som varit stamofficerare men antingen blifvit pensione¬
rade eller före pensionsåldern på egen ansökning öfverflyttats på
reservstaten. Men af dessa är hvarenda en, som kan användas vid
mobilisering, upptagen på någon viktig plats, dit man icke kan
undgå att sätta en officer, som något så när har reda på förhållan¬
dena. Det är också sant, att vi ha öfver 200 reservofficerare att
tillgå. Men en stor del af dessa är till sjöss på aflägsnare farvat¬
ten, och vi kunna icke räkna med mer än eu mycket liten procent
af dem i händelse af mobilisering. Blott de komma in, som finnas
inom landet eller i de närmaste farvattnen, men det stora flerta¬
let är troligtvis långt ute till sjöss och kommer icke förrän mobili¬
seringen är öfver eller efter sedan kriget börjat. Därför kan man
icke säga: det finnes 200 reservofficerare, och de skola användas i
första hand, utan man måste taga hänsyn till att blott ett litet
antal kommer in.
Här gjordes en jämförelse mellan armén och flottan och sades,
att flottan hade ett oproportionerligt stort antal regementsofficerare i
förhållande till armén. Ja, vi ha större antal regementsofficerare,
men jag tror också, att det är nödvändigt att ha regementsoffice¬
rare på en hel del platser, som i armén kanske icke skulle besät¬
tas med sådana. Yi kunna icke som i armén räkna, att den och
den numerären fordrar det och det befälet, ty förhållandena äro
helt olika. Yi kunna icke saga, att en kryssare har så och så
många man — icke stort mer än en pluton — och att därför en
löjtnant bör föra befälet. Så kan man icke resonera, utan man
måste räkna med andra saker: det är chefskapet, handkafvandet af
det dyrbara materialet, bestyckningen, antalet hästkrafter, som man
får räkna med, med mera, som allt måste tagas i betraktande.
Jämför man besättningens storlek på en kryssare och antalet ka¬
noner med ett kompani i armén eller ett batteri, så har chefen på
kryssaren ett vida större befäl än motsvarande grad inom armén.
Och jag tror icke, att man kan påvisa, att någon regementsoffi¬
cer i armén har ett befäl, motsvarande chefens på en pansarbåt
med det ganska betydande ansvar, som följer det åt. Jag tror så¬
ledes att den ärade talarens påstående, att vi skulle ha för myc¬
ket regementsofficerare i förhållande till armén, icke är riktigt.
Och hvad angår att i händelse af samöfning mellan armén och
flottan flottans regementsofficerare skulle vara yngre, så är detta
ju ett förhållande, som finnes äfven inom armén själf. Yid sam-
N:o 40. 32
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. aflöning
för flottans
kårer och stater.
(Forts.)
öfningar mellan tvenne regementen kunna regementsofficerarne på
det ena regementet vara betydligt yngre än på det andra. Den
saken tror jag ej heller kan ha något inflytande på denna Dåga.
Jag tror icke, att jag behöfver vidare tillägga något, ty dessa
planer ha varit så många gånger framlagda för kamrarna, att de
torde vara väl kända.
Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Det är alldeles
tydligt, när man studerar denna hufvudtitel, att man icke kan
undgå att känna sig rätt bekymrad. Det framgår af den kung¬
liga propositionen, att det i händelse af mobilisering råder brist
på officerare, brist på underofficerare och brist på manskap. Vi
hörde alldeles nyss från kompetentaste håll förklaras, att man hade
mycket svårt att få befälet att räcka till vid kommenderingar, och
naturligtvis blir det än värre vid mobilisering. Icke dess mindre
begäras nya fartyg. Immerbadd skall den materialen ökas, under
det att man fåfängt letar efter en bestämd, lugnande förklaring,
att vi ha tillräckligt med befäl och manskap.
Nej, när det gäller frågan om att öka befälet, då säges det,
att vi ha så ondt om befäl, men då det gäller anslag till de nya
båtarna, då vet man icke af någon fara för att befäl och manskap
icke skulle räcka väl till. Det är en inkonsekvens i detta afseende,
som verkligen gör, att man försöker bilda sig en uppfattning på
andra grunder än dem, som framgå af den kungliga propositionen.
Jag kan icke neka till, att det anförande, jag nyss hörde af
herr Palme, verkat ganska lugnande i afseende på antalet officerare.
Jag tror också, att han har rätt, och jag tror, att detta kan styr¬
kas med åtskilliga upplysningar, som jag här skall be att få lämna.
De härstamma från sakkunnige, det kan jag försäkra, ehuruväl
icke paragraf 46 Riksdagsordningen är använd. Om så varit fallet,
är det ej otänkbart, att upplysningarna sett något annorlunda ut.
Som bekant föreligger ett förslag om byggande af en ny jagare.
Det kan då vara af intresse att jämföra officersbesättningen på
våra jagare med den på de utländska.
Engelska destroyers, d. v. s. den fartygstyp, som motsvarar
våra jagare ha, fullt rustade, två officerare. De tyska »grosse Tor-
pedoboote», som också motsvara våra jagare, ha två officerare, i
sällsynta fall tre. De svenska jagarna ha fyra officerare. Det
förefaller, som om en möjlighet till besparing där icke skulle vara
alldeles utesluten.
Om vi gå till pansarbåtarna, finna vi, att de tyska pansar¬
båtarna med en dräktighet af mellan 3,250 och 3,450 ton ha en
chef och nio officerare. De engelska med 3,000 till 3,600 tons
deplacement ha en chef och sex officerare eller i vissa fall fem
officerare. Men de svenska från 3,100 till 3,650 ton ha en chef
och åtta officerare. Det kan ju hända, att det finns säregna för¬
hållanden för vårt lands vidkommande, med tanke särskildt på
Lördagen den 17 April, f. m.
33 N:o 40.
vår skärgård, som göra, att det behöfs mera befäl på våra båtar,
men nödvändigheten af att skillnaden skall vara så stor som mel¬
lan de engelska och våra, tillåter jag mig betvifla.
Jag har här en uträkning, som innehåller en jämförelse mel¬
lan de svenska och tyska flottorna beträffande antalet officerare
pro mille. Man finner däraf, att den tyska flottan ligger betyd¬
ligt öfver den svenska med afseende på de högsta befälsgraderna,
men då vi komma ned till kaptener visar det sig, att den svenska
flottan på 1,000 officerare har 343 sådana, under det den tyska har
252. Den svenska har däremot 165 och den tyska 228 underlöjt¬
nanter pro mille.
Det förefaller alltså, som om äfven på detta område en för¬
skjutning skulle kunna ske, och den högre befälsgraden, kaptener,
minskas, under det den lägre, underlöjtnauter, ökades.
Det är utan tvifvel på det sättet, att eu hel del af våra båtar
ha högre kvalificerad! befäl, än nödvändigt är, och jag tror att
man skulle kunna påvisa åtskilliga exempel i detta fall, men vill
nöja mig med ett enda.
Yi ha en båttyp, som representoras af pansarbåtarna af andra
klass John Ericsson, Tordön och Tirfing. Dessa ha en kommendör¬
kapten till chef, ehuru de äro af andra klass, men för att motivera
detta räknar man dem till första klassens fartyg. Detta är väl en
liten märkvärdighet, som nog skulle vara ganska lätt att ändra
om, om icke samtidigt med det, att man degraderade chefen från kom¬
mendörkapten till kapten, befordringsutsikterna inom marinen na¬
turligtvis minskades.
Dessa kompletterande upplysningar till herr Palmes anförande
visa ju emellertid, synes det mig, att mau kan vara jämförelsevis
lugn med afseende på antalet befäl, och jag tvekar icke ett ögon¬
blick att förena mig med honom i det yrkande, han framställt.
• Det blir en annan fråga, när man kommer till manskapet.
Då jag icke ämnar göra något yrkande i detta afseende, får jag
kanske med herr talmannens tillåtelse något yttra mig om den sa¬
ken, ehuru den egentligen hör till punkten B.
Jag vill nämligen endast fästa uppmärksamheten därpå, att
enligt uppgiften i Kungl. Maj:ts proposition på sidan 7 är det en
brist vid mobilisering af 349 man på stat. Icke desto mindre an¬
ser sig Kungl. Maj:t icke kunna begära nya sjömansplatser på stat,
därför att det finns ett så betydande antal vakanser, som Kungl.
Maj:t uttrycker sig. Det är väl i alla fall rätt bekymmersamt,
mina herrar, att det med klara ord säges ifrån i Kungl. Majrts
proposition, att man icke har tillräckligt med folk, men icke kan be¬
gära nya platser, därför att vi icke ha förmåga att fylla vakanserna,
men att vi i alla fall skola vara beredda att votera igenom stora
anslag till nytt fartygsmaterial, både sådant som är omtaladt, och
sådant, som icke är omtaladt, därför att det är så nödvändigt att
hålla det hemligt.
Andra Kammarens Prof. 1909. N;o 40. 3
Ang. aflöning
för flottans
kårer och stater.
Forts.)
N:o 40. 34
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang, aflöning
för flottans
kärer och stater.
(Forts.)
Jag skulle vilja hemställa till de ärade medlemmarna af Andra
Kammaren att, när vi komma till de punkter, som jag här antydt,
nämligen angående beviljandet af millioner till nya anslag, ha i
tankarna, hvad Kungl. Maj:t på denna punkt har yttrat med af¬
seende å manskapet.
Jag ber, som sagdt, att få förena mig med herr Palme i det
af honom framställda yrkandet.
Herr Palme: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet har framhållit, att det af mig anmärkta
förhållandet med afseende å unga kommendörkapteners eventuella
befälstagande kan äga rum äfven i armén beträffande en gammal
kapten och en ung major. Förhållandet i fråga inträffar daglig¬
dags inom armén, menar herr statsrådet. Ja, det är sant, men
då beror det icke på att det i själfva organisationen ligger en möj¬
lighet till dylikt befälstagande vid unga år, utan det är rena till¬
fälligheter, att befordringarna gått fortare vid det ena regementet
än vid det andra.
Jag tror, att jag nyss i ett annat afseende icke blifvit rätt
uppfattad af herr statsrådet. Jag har icke på något sätt förnekat,
att i första stridslinjen befälet på våra stridsfartyg bör utgöras af
vårt yppersta folk i alla afseenden. Där skall det naturligtvis
vara officerare på stat. Men hvad jag har sagt, är, att bakom
stridslinjen, vid skrifbordet, i tjänst vid förråd, på varf och dylikt
kan man på en hel del poster ha mindre effektivt stridsdugligt
folk. Där kan man ha reservbefäl, där kan man flytta personer
af en lägre grad till högre grads tjänstgöring och t. o. m. om det
gäller, använda frivilliga.
Den siste talaren har påvisat, hurusom man i vår marin har
större fordringar på antalet befäl å stridsfartygen än man har på
en del andra håll. Ja, detta har också jag observerat, särskildt
hvad beträffar de så kallade andra klassens pansarbåtar. Jag har
emellertid varit ombord på en andra klassens pansarbåt, å hvilken
en kapten förde befälet, och befälet å dessa båtar kan således myc¬
ket väl föras af kaptener. De äro icke annat än positionsfartyg,
och meningen är ju icke att de skola gå ut i strid på öppna haf-
vet. För närvarande finns det inom den svenska flottan icke mer
än 13 fartyg, säger tretton fartyg, som verkligen kräfva kommen-
dörkaptensbefäl. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Andersson i Skifarp: Herr talman! Jag skall icke
inlåta mig i tvist om, huru många fartyg som fordra »regements»-
officerare eller icke, utan jag vill öfverlåta detta att bedömas af
mera sakkunniga personer. Men vid den pröfning frågan under¬
gick i utskottet och på grund af där tillgängliga handlingar fram¬
gick, att det fordras en regementsofficer mer än som f. n. finnes.
Det har framhållits — och detta kunna herrarne själfva se af be-
35 N:o 40.
Lördagen den 17 April, f. m.
tänkandet — att chefen för marinstaben begärt 20 officerare, under Ang. aflöning
det Kungl. Maj:t föreslagit endast 18. Statsutskottet har ansett
äfven detta vara för mycket och satt antalet till 12. Nu säger (Forts.)
herr Starbäck, att förhållandena i den tyska flottan äro annorlunda
än i vår; den tyska flottan skulle ha ett högre antal officerare i
de högsta befälsgraderna än vi hafva. Ja, detta är alldeles riktigt,
och därför hafva vi också föreslagit ökning med en kommendör¬
kapten. Beträffande kaptonsgraden hafva vi föreslagit ökning med
tre kaptener, i stället för af Kungl. Maj:t begärda fyra, och i fråga
om löjtnanter och underlöjtnanter hafva vi tillstyrkt hvad Kungl.
Maj:t begärt. Vi hafva således gått samma väg som i Tyskland.
I de högsta befälsgraderna har Kungl. Maj:t icke föreslagit någon
ökning af officerarnes antal. I fråga om regementsofficerare åter
hafva vi som sagdt tillstyrkt den af Kungl. Maj:t föreslagna ök¬
ningen med 1 kommendörkapten, och beträffande de lägsta officers-
graderna hafva vi föreslagit en ökning till det antal som Kungl.
Maj:t begärt.
Då jag icke kan finna annat än att statsutskottets förslag är
lämpligt, ber jag att få yrka bifall till detsamma.
Herr Starbäck: Herr talman! Det var en ganska intres¬
sant upplysning att, därför att den tyska marinen har det på ett
visst sätt, skola vi bevilja det af statsutskottet föreslagna antalet
högre officerare. Men det skulle också vara intressant att af den siste
ärade talaren få upplysning om, huruvida den tyska marinen också
bibehåller i första klassen vissa fartyg, som höra till andra klassen,
för att de skola kunna få kommendörkaptener till chefer. Tills
denna upplysning lämnats tror jag vi på goda skäl och med lugnt
samvete kunna rösta för det af herr Palme framställda förslaget.
Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen fram¬
ställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan och
vidare på bifall till samma hemställan med den af herr Palme
föreslagna ändringen, och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Som emellertid
votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen denna
voteringsproposition.
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten l:o) mom. a) af utskottets förevarande utlåtande n:o
6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
N:o 40. 36
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. aflöning
för flottans
kärer och stater.
(Forts.)
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan med den af herr Palme föreslagna ändring.
Omröstningen utvisade 70 ja men 146 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan med den af herr Palme föreslagna
ändringen.
mom. b)—d).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Efter föredragning af mom e) yttrade
Herr Leander: Herr talman, mina herrar! Då något förslag
om höjning af aflöningen åt poliskommissarien vid flottans varf i
Karlskrona icke här förelegat, saknade jag anledning att vid be¬
handlingen af mom. c härofvan begära ordet för att påyrka dylik
förhöjning. Jag kan dock icke underlåta att uttrycka min förvå¬
ning öfver att icke denne tjänsteman lika väl som konstaplar och
öfverkonstaplar blifvit ihågkommen med någon löneförbättring.
Enligt herr statsrådets och chefens för sjöförsvarsdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet har personen i fråga sedan 1886
på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden, och den, som
närmare känner honom vet, att han väl gjort sig förtjänt af ett
dylikt vitsord. Han har emellertid råkat i den icke alltid behagliga
ställningen att nödgas tjäna två herrar, nämligen Kungl. Maj:t och
kronan å ena sidan och Karlskrona stad å den andra. När fråga
blifvit om, att någon af dessa husbönder skulle höja lönen, har det
alltid hetat, att denne tjänsteman aflönas äfven af den andra parten,
och detta har tagits såsom förevändning för afslag. Husbönderna
slippa sålunda att släppa till mera penningar, men poliskommis¬
sarien har föga glädje häraf, ty han får därigenom ingenting.
Nu är visserligen meningen, att, när nuvarande innehafvaren
af poliskommissariebefattningen afgår, denna befattning skall före¬
nas med väbelstjänsten i Karlskrona, såsom lallet är i Stockholm,
och denna åtgärd anser jag vara mycket välbetänkt. Men detta
hade icke bort hindra, att poliskommissarien kommit i åtnjutande
af personligt lönetillägg. När nu detta icke är fallet, så kan det
ifrågasättas, huruvida det icke varit med rätt och billighet öfver¬
ensstämmande, att han åtminstone fått pensionsbeloppet i någon
mån höjdt. Detta har förordats på det varmaste af såväl varfs-
chefen i Karlskrona som direktionen för flottans pensionskassa.
Men Kungl. Maj:t har ändå icke ansett sig böra förelägga Riks¬
dagen förslag därom.
Hvad i öfrigt pensionsfrågan för varfspolisen i dess helhet
vidkommer, så kan man icke helt frigöra sig från den tanken, att
nämnda polismän blifvit litet styfmoderligt behandlade. Efter ett
37 N:o 40.
Lördagen den 17 April, f. m.
energiskt arbete lyckades de i början af 1890-talet vinna inträde Ang. aflöning
i llottans pensionskassa. Åtskilliga bogagnade sig af denna rättighet, MnfMhttater
med rätt stora ekonomiska uppoffringar, men efter ett par års tid (Forts.)
bortvisades de åter från kassan. År 1900 öppnades portarna ånyo
för dem, så att, såsom vi se, en poliskonstapel kan enligt nu gäl¬
lande bestämmelser uppnå i pension lägst 968 kronor och högst
1,168. Emellertid kommer, enligt no föreliggande förslag, denna
summa att sänkas med 168 kronor, eller till resp. 800 och 1,000
kronor. Härmed har man tydligen velat rätta ett förbiseende, som
begicks för några år sodan, då man höjde lönen för dem. Man
glömde då bestämma pensionsbeloppet utan lade i fortsättningen
lönen till norm därför. En sänkning äger emellertid rum enligt
nu föreliggande förslag. Det är icke riktigt opportunt i våra dagar
att reducera en summa, som förut beviljats. Men när man nu
gjort det, så tycker jag, att man bort samtidigt lyssna till polis¬
personalens enträgna framställda önskningar att få pensionsåldern
åtminstone sänkt. Det har också förordats af en del myndigheter,
att så skulle ske. Men Kungl. Maj:t har icke ansett sig kunna
lyssna därtill.
Jag har naturligtvis af lätt förstådda skäl intet yrkande att
göra, men har velat framhålla detta för att visa, att det missnöje,
som polispersonalen uttalat öfver det nu föreliggande pensionsför¬
slaget, icke alldeles saknar fog.
I sammanhang härmed begagnar jag också tillfället att erinra
därom, att det är en annan rätt stor kår vid våra varf, som längtar
efter att få pensionsfrågan bättre ordnad, än den för närvarande
är, nämligen varfsarbetarekåren tillika med verkmästare, krono-
bagare, mästare och mjölnare. Jag tror mig veta, att denna fråga
är under utredning, och då frågan är ganska vidlyftig, är det
klart, att utredningen tager tid. Det vore dock önskligt, att ut¬
redningen icke droge allt för långt ut på tiden utan verkställdes
så fort som möjligt, så att förslag kuride föreläggas Kiksdagen.
Att varfsarbetarne få sin pensionsfråga lyckligt löst, bör icke
blott lända dem själfva till gagn utan äfven kronan, i hvars in¬
tresse det tydligen bör ligga att vid varfven hafva en fast och
pålitlig arbetarstam. Och till skapandet af en sådan bidrager sä¬
kerligen i väsentlig män, att arbetarne kunna påräkna att på gamla
dagar komma i åtnjutande af en rimligt tillmätt pension.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
mom. f).
Utskottets hemställan bifölls af kammaren.
mom. g)
Lades till handlingarna.
N:o 40. 38
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. aflöning
for flottans
kärer och stater.
(Forts.)
Punkterna 2:o) och 3;o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Efter föredragning af punkten 4:o) angående sjöbeväringens
vapenöfningar samt beklädnad och ersättning därför, lämnades
ordet till
Herr Gunnarsson, som yttrade: Herr talman! I min motion
både jag begärt, att samtliga värnpliktiga, såväl de, som tillhöra
flottan, som de, som tillhöra armén, skulle få en förhöjd dagaflö-
ning. Då Riksdagen emellertid redan afslagit det framställda för¬
slaget om förhöjd dagaflöning för de värnpliktiga vid armén, har
jag intet yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Ang. undervis■ Punkten 5:o), angående undervisningsverken.
ning sverken.
mom. a)
Utskottets hemställan bifölls.
Efter föredragning af mom. b) lämnades ordet till
Herr Wavrinsky, som yttrade: Herr talman! Jag begagnar
tillfället, då herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
är närvarande, att i detta sammanhang upptaga ett ärende, som
jag hoppas kommer att finnas värdt beaktande.
Då man både i folkskolor, vid läroverk och inom armén gör
konsekventa ansträngningar för att fostra de unga till afhållsanr-
het så mycket som möjligt från rusgifvande drycker, och då vi här
hafva att behandla frågan om omorganisation af en skola för yng¬
lingar, som vi från tidigå åren hafva att taga vård om, så är det
angeläget att tillse, om äfven vid denna skola, sjökrigsskolan, till¬
börlig hänsyn tages till dess elevers fostran till nykterhet.
Det är af synnerlig vikt, att för försvaret tillvaratages all
den fysiska kraft, som vår nation kan vinna genom uppfostran.
Det är icke blott sociala intressen utan äfven försvarsintressen,
som genom nykterhetsrörelsen bevakas. Det är därför angeläget,
att uppfostrarne i sjökrigsskolan föregå med godt exempel och
visa, att de i omtanken om och vården af de ynglingar, som blif¬
va satta under deras ledning, göra allt hvad de kunna för att be¬
fordra det stora intresse, som jag här velat peka på. I all syn¬
nerhet synes det mig angeläget, att inga statsmedel användas i
motsatt syfte. Nu finnes i reglementet för flottan, § 257, andra
delen, följande bestämmelse: »För hvarje sjökadett och aspirant vid
39 N:o 4».
Lördagen den 17 April, f. in.
sjökrigsskola bestås landgångspengar af 15 öre om dagen från em-
barkeringen till och med afgångsdagen, hvilket belopp ställes till (|ortg)
chefens förfogande utan redovisningsskyldighet.» Atsikten med
dessa medel är — som synes framgå af själ!va namnet »landgangs-
pengar» — framför allt att bereda dessa ynglingar — särskilt
tänker jag här på de yngsta, 14, 15-åringarna, i första och andra
klasserna, hvilkas omsorg närmast ligger mig om hjartat — till¬
fälle att då flottans fartyg går i hamn få lämpliga förströeiser,
deltaga i nyttiga samkväin och draga fördel af de upplysnings-
sträfvanden, som kunna ägnas dem under deras vistelse i land.
Men dessa landgångspengar hafva, enligt hvad jag har mig bekant,
användts och användas i icke liten utsträckning äfven för förströel¬
ser ombord, såsom > t. ex. middagar af fartygsbefälet. Vid dessa
middagar och fester användas rusdrycker i en utsträckning en¬
ligt hvad jag från mycket säkert håll försport — som icke kan
vara gagnelig för det ändamål, som jag velat bevaka.
Hvad jag här säger, har icke framkallats af klandersjuka,
hvarpå jag vill gifva några exempel till bestyrkande. Under den
senast förflutna sommaren hafva enligt uppgift från trovärdigt hall
kadetterna firat midsommarfesten kring vinbålar. Det synes mig,
som om befälet kunnat finna bättre användning af tid och intresse
för ungdomen än att samla den vid en bal.
Vid en utfärd i land, i Algier, hafva kadetterna enligt
meddelande från dem själfva — fått dricka så mycket, att mangå
af dem blifvit rusiga. Och vid ett tredje tillfälle, som jag särskild!
vill rikta uppmärksamheten på, hände det, det var i Cadiz
att befälet anordnade en utfärd i land, hvarvid kadetterna fördes
till ett stort vinetablissemang för att bese det och profva varorna.
Jag hoppas, att herr statsrådet och kammarens ledamöter finna, att
detta sätt ’ att befordra de ungas fostran till det sträfsamma och
afhållsamma lif, som bör synnerligen anstå dem, som utbildas till
vårt lands försvar, är särdeles olämpligt och vittnar om i hög grad
bristande förståelse af vår tids nykterhetsarbete samt förrader ve-
derbörandes ringa begrepp om, hvilka medel som böra användas att
rätt fostra det unga släktet.
Jag har begagnat detta tillfälle att vädja till herr statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet, att vid sjökrigsskolan och
vid de öfningar, som med dessa unga företagas, en bättre ordning
i detta hänseende införes, och att sädana förhållanden, som jag här
tillåtit mig skildra, icke blifva så ofta förekommande, att de fästa
uppmärksamheten vid sig. Jag är öfvertygad om, att manga för¬
äldrar skola vara tacksamma, om en sådan omsorg ägnades deras
barn. Jag förmodar, att ingen kan förbise, hvilket ^ofantligt in¬
tryck det måste göra på de unga kadetterna i dessa år, om de vid
en middag ombord uppmanas af sin chef att dricka och de hän¬
delsevis blifvit fostrade i hem, där starka varor ej begagnas, eller
de själfva beslutit att lefva ett afhållsamt lif - trots detta blir
N:o 40. 40
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. undervis, fot ytterst svårt för dem att icke hörsamma en sådan uppmaning.
-XS) Det förefaller mi£ ytterst olämpligt att utsätta de unga för dessa
' frestelser.
I detta anförande instämde herrar Broomé i Eårslöf, Thylan-
der, Jansson i Edsbäcken, Berg i Munkfors, Igel, Rundgren, Ström
i Transtrand, Jonsson i Hå, Eriksson i Grängesberg, Otto, Hell-
gren, friherre Palmstierna, Rissén, Cervin, Hagberg, Gustafsson i
Vi, Jonsson i Hökhult, Johansson i Jönköping, Leander, Larsson
i Säby, Meurling, Larsson i Klagstorp, Bosson, Erlansson, Tha-
venius, Wilson, Hasselquist, Sandquist, Åberg och Pettersson i
Södertelje.
Herr Christiernson: Herr talman! Den föreslagna omorga¬
nisationen af sjökrigsskolan afser ju att i utbildningen af sjöoffice-
rarne modernisera och delvis afskaffa den hittillsvarande drillen af
småpojkar, hvilken går ut på att do riktigt skola få hos sig in-
plantade de militära, ensidiga synpunkterna. Utvecklingen har gått
i den riktningen, att man icke kunnat bibehålla det nuvarande
systemet, fastän det säkerligen nog är förhållandet, att, särskilt
bland de äldre sjöofficerarne, man med vemod ser, att tidens ondska
trängt in äfven på detta område.
Med den utbildning, som här är föreslagen, kommer man så
att säga att fastslå långresornas betydelse för sjöofficerarne. Det
är ju nämligen så, att kadetterna första vintern skola vara med på
en långresa, och därmed har det ju fastslagits, att det är nödvän¬
digt, att hvarje år ett af svenska flottans fartyg ger sig ut på hvad
jag förra riksdagen tillät mig beteckna som en lusttur. Vid det
tillfället uppträdde emellertid herr statsrådet och chefen för sjö¬
försvarsdepartementet och bestred på det bestämdaste, att dessa resor
gå ut på att vara något sådant, samt förklarade, att ändamålet med
resorna vore att bereda tillfälle för såväl befäl och underbefäl som
manskap till öfningar under en längre tid ombord å fartyg. Detta
yttrande fälldes den 9 april 1908. Ett par veckor därefter åter¬
kom Fylgia från sin långresa, och vid den inspektion, som förrät¬
tades af inspektören för flottans öfningar till sjöss, visade det sig,
att resan vintern 1907—08 hade varit nära nog uteslutande en
lustresa, och de anmärkningar, som inspektören gjorde, voro så pass
grava och så pass allvarliga, att man utan öfverdrift kan säga, att
åtminstone denna resa ur den synpunkt, som herr statsrådet hade
framhäft i sitt försvar mot mitt angrepp, var fullständigt misslyc¬
kad. öfningarna hade blifvit åsidosatta och hade så i sista stund
forcerats, hvarigenom de naturligtvis icke blefvo till den nytta,
som man ursprungligen hade tänkt sig; och hvad som isynnerhet
visade, att lustresesvnpunkten var den förhärskande, var, att in¬
spektören måste göra eu särskild anmärkning emot den vidsträckta
permission, som hade kommit folket ombord till del, och att han
41 N:o 40.
Lördagen den 17 April, f. m.
i sia anmälan fäste uppmärksamheten på, att man genom regie- Ang. undervi?-
mentsförändring borde skaffa sig garanti för att detta icke skulle
förekomma.
När man nu har ett sådant aktstycke att stödja sig på, vill
jag för min del säga, att det icke är vidare trefligt att se, att
dessa lustresor skola så att säga legaliseras, och att det sålunda
för framtiden tyckes vara omöjligt att komma från dem. Mig sy¬
nes det vara långt nyttigare för sjöförsvaret, att de blifvande sjö¬
officerarno få sin sjömansmässiga utbildning i första rummet vid
de kuster, som ju är deras uppgift att försvara. Det skall göra
dem mycket mera lämpade för deras framtida kall, än detta att
resa under en vinter till främmande land, och jag antager, att det
icke kan vara synnerligen nyttigt, när utbildningen koncentreras
på betydligt kortare tid än förut, att de tillbi inga en del af denna
kortare tid på en sex månaders resa i utländska farvatten. Det
ligger ock i sakens natur — så framgår för öfrigt äfven af amiral
Dyrssens rappoit -— att öfningarna under en långresa icke kunna
bedrifvas på samma sätt som till lands eller då fartyget ligger för
ankar, utan resorna äro i det afseendet behäftade med en hel del
olägenheter, hvarför jag icke tror, att de kunna vara just så nyt¬
tiga för utbildningen af våra blifvande sjöofficerare. Jag befarar
emellertid icke utan anledning, att det ej dröjer så länge, förrän
man anser, att ett andra fartyg blir behörigt för dylika långresor.
Tv då nu kadetterna taga upp ett fartyg, ha manskapet och office¬
rarn e icke tillräcklig möjlighet att få den utbildning, som de skola
vinna under en dylik resa.
Det är naturligtvis med en viss tillfredsställelse jag kan kon¬
statera, att jag hade rätt förra gången, då jag kom med samma an¬
märkning som nu. Jag har ju visserligen ingen förhoppning, att
detta skall i någon mån inverka på herr statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet, men jag vill dock hoppas, att eu annan
gång, när man framställer någon liknande anmärkning, den icke
utan vidare bestämdt och kategoriskt må tillbakavisas, utan att det
må medgifvas, att en, som icke ser på saken med sjöofficerens blic¬
kar, äfven kan ha rätt, och att det icke är det allra lämpligaste
system, som nu råder vid marinen, utan att förändringar och för¬
bättringar däri äro tänkbara.
För öfrigt vill jag säga, att, då statsutskottet förmenar, att
det kan vara farligt ur disciplinär synpunkt, att de kadetter, som
skola utbildas efter det nya systemet, icke inkaserneras under
några månader, utskottet härigenom visar sig vara mera konungskt
än konungen själ!’. Herr statsrådet har ju icke sett någon risk i
detta, men statsutskottet tycks vädra eu sådan fara, d. v. s. en
fara för att de blifvande officerarne skulle få bibehålla något af
den civila synpunkten, som således icke skulle fullständigt pressas
ut ur dem.' Jag hoppas åtminstone, att herr statsrådet icke tar
utlåtandet alltför mycket ad notam, utan förblir vid den stånd-
Nso 42. 42
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. undervis- punkt, som han hittills själf velat intaga. Herr talman, jag har
”'(Forte)”' ylande att göra.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve
Ehrensvärd: Herr talman, mina herrar! Hed anledning af den
senaste ärade talarens yttrande angående inkaserneringen af kadet-
terna ber jag få meddela, att sakkunnige, som hade att behandla
frågan om sjökrigsskolans omorganisation, föreslogo, att kadetterna
skulle inkaserneras, men då jag ansåg, att frågan om omorganisa¬
tionen kunde lösas för sig utan sammanhang med frågan om in¬
kaserneringen, så hemställde jag, att förslaget om omorganisation
af sjökrigsskolan skulle särskild! för sig framläggas för Riksdagen.
Jag är i det stora hela af samma åsikt som den senaste ärade
talaren därutinnan, att kadetterna icke böra inkaserneras, en sak,
hvars nytta och nödvändighet jag icke är fullt öfvertygad om.
Den blir ytterst en fråga angående byggande af ett nytt etablisse¬
ment för sjökrigsskolan. Då en gång frågan om förläggandet af
flottans härvarande station till en annan plats kommer före, blir
också sjökrigsskolans nybyggnadsfråga att taga i betraktande. Då
har Riksdagen sitt ord med i laget, när det gäller att bevilja me¬
del till byggande af ett nytt etablissement, och då måste den frågan
tagas upp, huruvida kadetterna skola inkaserneras eller ej. Huru¬
vida detta skall ske, beror på hvar etablissementet skall förläggas,
om det blir i Stockholms närhet eller långt därifrån. Hen, som
sagdt, dessa frågor komma att lösas samtidigt, och det blir Riks¬
dagen, som själf har att afgöra dem.
Hvad långresorna angår, är det mycket riktigt, att jag sade,
att de vore af vikt för såväl befälets som underbefälets och man¬
skapets öfningar, och det håller jag fortfarande på, att de äro, men
det kan hända, att det å ett eller annat fartyg begåtts misstag.
Då emellertid inspektören i det här påpekade fallet rättat dem,
hoppas jag, att de icke i framtiden må komma i fråga.
Herr K o b b: Herr talman! Då detta nya förslag till omorga¬
nisation af sjökrigsskolan till en så väsentlig grad hvilar på den
omständigheten, att man gör studentexamen till fordran för inträde
vid denna nya anstalt, ber jag få fästa herr statsrådets uppmärk¬
samhet på, att det kanske allt vore skäl i att man toge den frågan
i öfvervägande, huruvida studentexamen i sin nuvarande form här¬
för är så fullkomligt lämplig och så nyttig, som den kunde vara.
Det torde nog icke vara herr statsrådet obekant, att många af den
högre undervisningens vänner här i landet hysa den önskan, att
studentexamen måtte göras så fri som möjligt, d. v. s. att den val¬
frihet, som nu genom den von Friesen-Carlsonska reformen blifvit
införd i studentexamen, måtte om möjligt utvidgas, och jag hop¬
pas, att, när, såsom kanske snart inträffar, frågan kommer upp
igen, såväl herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
43 N:o 40.
Lördagen den 17 April, f. m.
som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementot villo Ang. undervis-
ägna sitt inflytande åt att denna valfrihet måtte om möjligt ut-
vidgas. Jag vill icke säga, att jag väntar mycket under nuva¬
rande förhållanden, men jag hoppas, att det skall komma en med
förhållandena fullt förtrogen person, som har att svara för under¬
visningen i dess helhet, och då kanske det skall kunna bli något
åtgjordt.
Vidare ber jag få fästa herr statsrådets och chefens för sjö¬
försvarsdepartementet uppmärksamhet på en annan fråga. Den rör
antalet af de ämnen, hvari undervisning skall meddelas vid den
nya högskolan. Jag förmodar, att undervisningsplanen icke är
fullt fastställd, och jag hoppas då, att däri inflyter så litet antal
tvångsämnen som möjligt. Det är ju meningen, att man skall
uppfostra den bäfvande officeren till en själfständigt tänkande
man. Då bör han ju redan på detta stadium af utvecklingen upp¬
fostras till att själ!' tänka på hvad som är för hans yrke och
för hans utveckling nödvändigt. Jag ville sålunda framhålla
önskvärdheten af att äfven på detta område en såvidt möjligt
vidsträckt valfrihet kunde komma fram. Jag har ju haft till¬
fälle att nu under tio års tid vara lärare vid sjökrigsskolan, där,
af omständigheternas tvång, en stor mängd ämnen upptagits i
undervisningsplanen. Det har då alltid förefallit mig, som om
man alltför litet räknat med, att eleverna själfva skola kunna fatta
och förstå, att en del af denna undervisning måste de nödvändigt¬
vis på egen hand kunna skaffa sig. Tiden för kursen måste af
skäl, som herr statsrådet förra året framhållit, sättas ganska kort.
Tjänsten vid flottan fordrar nämligen, att den teoretiska utbild¬
ningen måste vara relativt kortvarig. Da är det ju också skäl att
ställa det så, att det blir så litet som möjligt mångläseri och att
man i stället öfverlåter så mycket som möjligt åt det enskilda
omdömet och den enskilda företagsamheten.
Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten på en omstän¬
dighet, som är förbunden med denna omorganisation och som synes
mig vara af ganska stor betydelse, och det är den omständigheten,
att då enligt det nya förslaget sjöofficerarnes fackutbildning så att
säga skjutes fram några år, kommer ju också tidpunkten, då den
unge sjöofficeren erhåller sin fullmakt, att framflyttas. Jag skulle
ha önskat, att herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
hade tagit steget något längre och framskjutit denna tidpunkt till
den tid, då den unge sjöofficeren genomgått alla sina skolor, då
han sålunda visat sig fullständigt inneha alla de kunskaper, som
fordras för hans kommande yrke. Det förefaller mig, som om man
först då hade full möjlighet att kunna bedöma, huruvida han är
den lämpligaste för sitt yrke. Jag skall be att få fästa äfven herr
statsrådets och chefens för landtförsvarsdepartementet uppmärksam¬
het på denna sida af saken. Jag skulle vilja hemställa till båda
dessa herrar statsråd, när nu snart en gång frågan om den s. k.
N:o 40. 44
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. undervis- förtidspensioneringen skall upptagas till behandling, om icke äfven
mngsverken. frågan om den tidpunkt, då fullmakt för den unge officeren skall
utfärdas, bör samtidigt tagas i närmare ompröfning. Jag kan icke
tänka mig annat, än att det för armén och flottan i deras helhet
skall vara af stor betydelse, om under hela utbildningstiden den
blifvande eller varande officeren har framför sig den tanken: Jag
måste till det allra yttersta anstränga mig för att kunna föi värfva
nödiga kunskaper och skicklighet i det yrke, som jag skall utöfva.
Och jag tror, att hela samhället har rätt att fordra, att, då det nu
offras så mänga millioner på försvaret, man på dessa poster får
endast de mest utsökta och mest utvalda.
Herr Christiernson: Herr statsrådet uppgaf, att det i fjol
begåtts misstag med afseende å Fylgias expedition. Att så skett
skulle jag visserligen vara den sista att bestrida. Men jag undrar,
om rena underlåtenheter kunna kallas för misstag. Jag har åt¬
minstone aldrig uppfattat begreppet misstag på detta sätt. Det
är väl först, när något är gjordt, som det kan bli tal om misstag.
Men när intet är gjordt, då kan väl aldrig ett misstag föreligga.
Det var så pass grava anmärkningar, som amiral Dyrssen i fjol
framställde mot denna expedition, som att t. ex. materielens allmänna
underhåll ombord icke motsvarat de kraf, som man hade rätt att
ställa på den svenska marinen i detta afseende. Ändamålet med
dylika resor är ju att genom den långa tid, sjöfolket därvid får
vara ombord på fartyget, just söka drifva upp den militära utbild¬
ningen till det högsta tänkbara, hvilket man menar icke går så
lätt för sig under de förhållanden, hvari sjöfolket lefver här hemma.
Jag kan för min del icke inse, att något misstag härvidlag före¬
legat, utan det har endast visat sig svårt, för att icke säga omöj¬
ligt, att under dessa resor förverkliga det program, som man upp¬
ställt. Den, som skall vara chef ombord på ett långresefartyg,
han kommer, huru duglig han än är, att inledas i frestelsen att
försumma en del af tjänsten, därför att tjänsten, sådan den kan för¬
siggå ombord på ett långresefartyg, icke ger honom tillfälle att få
fram det, som bär framhållits såsom det viktigaste.
Jag vill till slut blott uttala min tillfredsställelse öfver, att
statsutskottets militaristiska synpunkt i fråga om kadetternas kaserne-
ring icke alls gillas af herr statsrådet och chefen för sjöförsvars¬
departementet.
Herr Skärbänk: Jag har visserligen icke reserverat mig vid
denna punkt, men jag tillåter mig ändock här yttra ett och annat
i fragan, då den tid, som stod utskottets medlemmar till buds för
att sätta sig in i det förslag rörande denna hufvudtitel, som före¬
låg från afdelningen, varit ganska kort och dessutom — därutin-
nan vågar jag verkligen vädja till dem, som läst igenom detta
betänkande, särskildt den punkt, som rör sjökrigsskolans omorganisa-
45 N:o 40.
Lördagen don 17 April, f. m.
tion — hvad dör förekommer lir mycket svårläst och skulle kun- underms-
nät vinna betydligt genom ett öfverskådligaro arrangemang. ”'(Forte.)"'
Jag skall be att få ansluta mig till det yttrande, som herr
Kobb nyss hade. Det är enligt min mening ett riktigt grepp på
denna organisationsfråga att utgå från studentexamen. Men just
därför synes det mig alldeles påtagligt, att det blir åt utomordent¬
ligt stor vikt att så fort som möjligt gå vidare på den reform¬
stråt, som herr Kobb antydde, och specialisera förhållandena inom
gymnasierna. Jag har en alldeles särskild anledning till detta
uttalande. Såsom herrarne finna af Kungl. Maj:ts proposition, ha
de sakkunniga föreslagit, att eleverna vid sjökrigsskolan skola
undervisas i ryska språket, ett förslag, som jag för min enskilda
del finner synnerligen beaktansvärdt. Men herr sjöministern har
i likhet med åtskilliga hörda myndigheter förklarat, att undervis¬
ning i ryska språket icke kan äga rum i sjökrigsskolan. Där¬
igenom skulle nämligen elevernas kunskap i engelska och franska
lida alltför stort afbräck. Jag förstår mycket väl, att kunskap i
engelska är nödvändig, åtminstone så länge sådana där långturer
till engelsk-talaDde länder skola äga rum såsom en nödvändig
ingrediens i våra sjöofficerares uppfostran. Det kan ju också hända,
att om det umgänge, som under dylika färder nu förekommer vid
landstigningar, om hvilka också här varit tal, fortfarande skall
pågå, kunskap i franska språket anses nödvändig för sjöofficerarne.
Men jag kan i allt fall icke finna annat, än att med tanke på det
land, för hvilket vi väl ändock hufvudsakligen ha ett så dyrbart
försvar, undervisning i ryska språket likväl är mycket mer nöd¬
vändig. Kan nu icke detta gå för sig på annat sätt än genom
att mera specialisera studentexamen, så att verkligen de kunska¬
per, som den utexaminerade studenten har i franska och engelska
äro fullt tillräckliga och studierna härutinnan vid mogenhetsexamen i
hufvudsak undangjorda, så låtom oss då för allt i världen så fort
som möjligt slå in på denna reformväg. Men skola vi verkligen
för en chimär — jag vågar påstå, att så är förhållandet, åtmin¬
stone hvad det franska språket beträffar — offra något, som vi
anse nödvändigt? Vi ha dock börjat — jag tillåter mig nämna
det i detta sammanhang — att få stora merkantila intressen också
i vårt östra grannland. Och jag tror, att det icke vore ur vägen,
att vi såsom sjöfarande nation, äfven då det gäller sjömilitära för¬
hållanden, lade oss litet mera vinn om att utvidga kunskapen i
det ryska språket.
Detta är blott en liten anmärkning angående omorganisatio¬
nen af sjökrigsskolan. Jag har naturligtvis i detta afseende icke
något yrkande att göra, och jag kommer icke heller att göra ett
sådant, huru frestande det än skulle vara att yrka afslag på det
hela. Ty jag förstår, att ett sådant yrkande här i kammaren icke
skulle vinna något understöd, och därför skall jag endast göra
några randanmärkningar.
N:o 40. 4G
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. undervis
ningsverken.
(Forts)
Det förvånar mig då bland annat, att den afdelning inom
utskottet, som haft att handlägga detta ärende, alldeles utan an¬
märkning låtit stå oemotsagdt hvad som i den kungl. propositio¬
nen yttrats om terminsafgifterna. Nu förhåller det sig så, om
jag icke tydt förslaget oriktigt, att antalet elever blir tre gånger
35, således 105. Hvar och en af dessa skall erlägga en termins-
afgift af 75 kronor, det blir 150 kronor om året. Man har rät¬
tighet att befria från afgifter intill en 1/e af eleverna. Det kom¬
mer i allt fall att i detta afseende återstå ett ganska afsevärdt
årligt belopp på omkring 12,000 kronor eller något dylikt. Nu
upplyser Kungl. Maj:t, att dessa terminsafgifter hittills användts
för att uppehålla parallellafdelningar vid skolan. Men i och med
den föreslagna organisationen komma dessa parallellafdelningar att
försvinna, och då skulle man ju kunna tänka sig, antingen att
inga terminsafgifter alls behöfde uttagas, efter som det ändamål,
hvartill de nu användas, kommer att upphöra, eller åtminstone
att en större utsträckning af befrielse från erläggande af termins¬
afgifter skulle möjliggöras. Nej! Efter Kungl. Maj:ts förslag skulle
dessa 12,000 kronor i terminsafgifter plus ett särskilt anslag gå
till anskaffande af undervisningsmateriel. Man brukar ju eljest
granska behofvet ganska noga, när det föreligger förslag om under¬
visningsmateriel till exempelvis folkskollärareseminarierna eller
liknande undervisningsanstalter. Men här tager man det hela i
klump utan vidare, att gälla för åtskilliga år framåt.
Vidare är det ett anslag till de s. k. kadettofficerarne, som
jag för min enskilda del icke kan finna befogadt. Kadettofficer
uppbär förutom lön och dagtraktamente ett särskildt anslag på
450 kronor om året plus lärarearfvode, om jag icke misstagit mig.
Han får således betydligt mera än andra officerare, som äro kom¬
menderade till tjänstgöring på andra håll. Hvarför? Jo, därför
— säger man — att kadettofficeren bär ett så utomordentligt
grannlaga värf, det behöfs så utomordentligt dugande folk till
dessa poster. Ja, det är ju klart, att det behöfs dugande folk till
dessa befattningar. Men jag förmodar, att det behöfs sådant äfven
på andra håll. Och jag vet icke, att dylika extra förmåner, som
kadettofficerarne ha, åtnjutas af dem, som man måste anse vara
de allra dugligaste inom sjövapnet. Jag tänker därvid särskildt
på de officerare, som kommenderas till tjänstgöring i staben — dit
tagas gifvetvis de allra skickligaste — eller till marinförvaltnin¬
gen, och på dem, som kommenderas att genomgå artilleri- och
ingenjörshögskolan. Nej, alla dessa få det sämre ställdt. Och
dessa kadettofficerare, som ha ett godt sätt, gudbevars, att hand¬
skas med kadetterna, de bli nog icke missbelåtna, äfven om deras
särskilda gage bortfölle, därför att de slippa resa till Karlskrona
och få stanna i Stockholm. Nu har jag hört, att dessa högst märk¬
liga och ovanliga arfvoden till kadettofficerarne stå i paritet med
liknande arfvoden vid Karlberg, så att om man rubbar förhållan-
47 N:o 40.
Lördagen den 17 April, f. in.
dot i ena fallot, skulle man äfven nödgas rubba det i det andra. Ang. undervis
Och dessutom, herr talman, bar jag icke hatt tid att tillräckligt m?ports)
sätta mig in i denna fråga. Detta gör, att jag nu icke vågar
mig på ett direkt uttalande. Nu gälla de summor, hvarom här
är fråga, icke nästa års stat. Det finnes således möjlighet att
sedermera göra en ändring i påpekade afseenden. Och dot är just
för att hålla denna möjlighet öppen, som jag för min del velat
yttra hvad jag nu sagt, då man annars genom ett bifall till
mom. b) under den nu föredragna punkten med godkännande af
den föreslagna omorganisationen af sjökrigsskolan måhända skulle
ha stängt dörren därför.
Herr Thorsson: Herr talman! Jag har tillåtit mig att vid
denna punkt afgifva en reservation emot utskottets motivering.
Jag kan icke dela den uppfattning, som majoriteten inom utskottet
har haft i fråga om förträffligheten af inkaserneringen, och det är
mot denna del af motiveringen, som jag har tillåtit mig afgifva
en reservation. För såvidt jag kan förstå, tillgodoses syftet med
inkaserneringen tillräckligt därmed, att de unga befälsämnena under
en längre tid ha sin tjänstgöring förlagd å fartygen. Och jag tror
för min del, att det är lämpligast, att de ha sin utbildning så
ordnad, att den civila synen på tingen är förhärskande äfven
bland officerarne. Det är därför jag känner mig glad öfver, att
herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet icke velat
gå med på den ifrågasatta inkaserneringen.
Hvad angår långresorna, kan det visserligen sägas, att någon
färd bortom våra farvatten kan försvaras, men att såsom rent af
en obligatorisk del af undervisningen sätta in i planen, att man
skall företaga sådana långresor till främmande farvatten, det tror
jag för min del icke vara lämpligt, alldenstund dessa resor äro all¬
deles för kostbara och icke på långt när motsvara de kostnader,
som man offrar på desamma. Man söker här föra fram den upp¬
fattningen, att långresorna särskildt ur handelssynpunkt skulle ha
sin betydelse, därigenom att de fästa andra länders uppmärksam¬
het på vårt land och sålunda göra det möjligt för oss att fa vara
varor utbytta mot andra nationers. Äfven om det nu finnes någon
bärighet i detta påstående, vågar jag ändå hysa den uppfattningen,
att det är alltför dyra expediter vi skicka ut till andra världs¬
delar för att få nöjet att tillfredsställa en svensk konsuls begär
att sola sig i glansen af det bästa vi ha. Jag tycker ända, att det
är för dyrt, om man skall betrakta dessa resor ur ren sparsamhets-
synpunkt. Man kan för öfrigt icke neka till, att det väl i all
rimlighets namn är bättre, om vårt sjö vapens ^ representanter få
lära känna de skär, som finnas i närheten af vara kuster, så att
det icke blir så, när det möjligen kommer någon och gör attack mot
oss, att våra officerare visserligen känna skären i andra farvatten,
men äro synnerligen illa underrättade om dem i våra egna.
N:o 40. 48
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. undervis- Men jag kan icke förstå, att detta är en så utomordentligt
"7ÄT Prälltiff utbildningsmetod, hvarför jag på det bestämdaste, så långt
min stämma når, vill opponera mig mot att man gör dessa lång¬
resor till några årligen återkommande expeditioner.
Hvad för öfrigt beträffar omorganisationen af sjökrigsskolan,
kände jag mig riktigt lätt om hjärtat, då den senaste talaren —
han, som själ!’ är lektor — förklarade, att det var krångligt att
förstå det framlagda förslaget. Ty jag får erkänna, att jag läst och
läst om det, men det är verkligen högst inveckladt i fråga om
satsbildningen. Nu är att märka, att jag icke är så mycket hemma
i svenska språkets finesser, så att det kan nog hända, att det är
svenska däri efter alla konstens regler; men nog är det omöjligt
att förstå för den, som är mindre bovandrad i det slaget af stil¬
konst. Motiveringen för omorganisation af sjökrigsskolan går på
icke mindre än 71 sidor, och när man trafvat igenom dessa, känner
man behof af att gå tillbaka och börja på nytt, och sedan man
rakat midt in i labyrinten, står man där och säger, att man måste
tro på do försäkringar, som äro gjorda därom1, att detta förslag
innebär ett framsteg, äfven om det kanske innehåller en hel rad
af luckor, som man skulle kunnat upptäcka, om det icke här an-
vändts samma metod, som man brukar taga till, då man vill göra
anslagen så hemliga som möjligt för dem, som ha att pröfva de¬
samma. Jag har i alla fall sökt sätta mig in i förslaget, och mitt
totalintryck har blifvit, att den ifrågasatta skolformen i väsentliga
delar är bättre än den vi hatt förr, och det har varit afgörande
för mig. Jag har sålunda kommit till det slut, att jag med min
röst inom utskottet velat tillstyrka Riksdagen att antaga förslaget,
och yrkar jag därför, herr talman, bifall till slutklämmen i
utskottets utlåtande.
öfverläggningen var härmed afslutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.
Sedan mom. c.) föredragits, yttrade
Herr Christiernson: Herr talman! Såsom jag förut framhål¬
lit, är det med tillfredsställelse jag ser, att man vill afskaffa barn-
militarismen eller gossdrillen, men då förefaller det märkvärdigt,
att herr statsrådet, när det gäller öfriga gossmilitärer inom ma¬
rinen, skeppsgossarne, anser, att allt är bra, som det är. När det
emellertid icke längre befinnes nödvändigt, att officerarnes utbild¬
ning börjar, då de äro barn, synes dot ändå mera onödigt och öf¬
verflödigt att börja utbildningen af underbefäl och manskap, medan
de äro barn, och jag anser därför, att dot hade varit naturligast,
om herr statsrådet först afskaffat skeppsgossekåren och sedan gri¬
pit sig an med att reformera sjökrigsskolan, ty dot kan icke vara
någon mening i att fortfarande bibehålla denna förstnämnda barn-
Lördagen den 17 April, f. m.
4!) N xo 10.
militära grupp. Vid en genomläsning af motivoringen för om--in», unders-
organisation af sjökrigsskolan finner man också åtskilligt, som pe-
kar på, att det redan om några få år helt enkelt är omöjligt att
längre bibehålla skeppsgossekären. Det framhålles exempelvis å
sid. (33 i den kungl. propositionen, att »förmågan att rätt sköta
ett fartyg under segel är i så starkt aftagande, att lämpliga hand¬
ledare för kadetternas öfningar häruti snart blifva svåra att an¬
skaffa». Då frågar man sig, hvar man skall få handledare för
skeppsgossarnes utbildning, ty denna försiggår långt mera på se¬
gelfartygen än kadetternas, då de förra uteslutande få vistas om¬
bord å skeppsgossebriggarna. Och när vi stå inför eventualiteten
att snart sakna sjömilitärer, som kunna sköta ett fartyg under se¬
gel — och det är naturligt, att de skola förlora den förmågan, ty
den behöfs ju icke — hvad skola vi då egentligen med skepps-
gossarne att göra? Då få de hålla sig på landbacken äfven om
sommaren och nöja sig med den sjöfärdighet do kunna förvärfva
—- på roddbåtar.
Vidare säges det å samma sida: »Den äldre utbildningen kräfde,
att dess början vidtog vid en tidig period i individens lif. Detta
kraf torde nu kunna och böra uppgifvas». Med ett dylikt uttalande
finner jag, att herr statsrådet rent af gifvit på hand, att han själf
fortast möjligt måste framkomma med förslag om slopande af
skeppsgossekåren.
På ett annat ställe i den kungl. propositionen säges det om
anledningen till att man frångår den nuvarande utbildningen af
sjöofficerarne, att man vinner den förmånen, att gossarne längre
få kvarstanna i hemmen, hvarigenom faran af en ensidig social
uppfattning minskas. För min del säger jag, att faran är ännu
större, när det gäller gossar, som intagas i skeppsgossekåren, än
när det gäller sådana, som utbildas till sjöofficerare, därför att
dessa senare dock hafva sådan beröring med sina hem, som aldrig
de ur fattigare hem utgångna skeppsgossarne kunna äga. Och jag
vill tillägga, att det är en ganska stor fara, om underofficers¬
kåren och manskapet bli alltför ensidigt militärt utbildade, och
denna relativt stora ‘grupp inom flottan, som utgöres af de forna
skeppsgossarne, kan ur denna synpunkt bli ett ganska farligt ele¬
ment, och säkert är, att den icke bidrager att hos de värnpliktige
höja aktningen för det militära yrket. Ty det är alldeles gifvet,
att det i regel hos dessa, som från pojkåren utbildas till militärer,
saknas, i högre grad än hos dem, hvilkas militära utbildning bör¬
jar vid mogen ålder, förmågan att utan ett tryckande preusseri
handleda beväringen, som en kortare tid är inkallad pr år och
lyckligtvis aldrig helt kan frigöra sig från dot civila iifvet och
dess från den militära åskådningen rakt motsatta uppfattning.
Det är för öfrigt en rätt afsevärd kostnad, som skeppsgosse¬
kåren åsamkar staten. Dess numerär utgör 600, och jag antar, att
man åtminstone får beräkna föda och kläder till 400 kronor för
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 40. 4
N:o 40. 50
Lördagen den 17 April, f. m.
Ang. underris-hvar och eu skeppsgosse årligen, det är 240,000 kronor inalles.
vingsverktn. Lönerna uppgå till 30—40 tusen kronor, och då vi här ha en
' ' skolstat, som snart är uppe i 30 tusen kronor, kan man utan öf¬
verdrift, om man dessutom medräknar kostnaderna för öfningar å
fartygen, säga, att det är nog bortåt en half million kronor, som
skeppsgossekåren kostar staten. För min del kan jag icke finna
annat än att dessa penningar äro fullständigt bortkastade.
Jag skulle därför vilja hemställa till herr statsrådet och che¬
fen för sjöförsvarsdepartementet, huruvida han icke ville taga i öf¬
vervägande att äfven afskaffa skeppsgossekåren och låta flottans
värfvade stam anskafFas, icke, såsom nu delvis sker, genom att an¬
taga dem i pojkåren utan dröja därmed till dess de nått mera mo¬
gen ålder. Flottans värfvade stam skulle säkerligen blifva minst
lika god och användbar, som den för närvarande är, och då för
statsverket skulle vinnas en besparing till ett ganska afsevärdt be¬
lopp, finner jag för min del, att det icke får läggas några hinder
i vägen för skeppsgossekårens slopande. Jag hoppas herr statsrådet
delar denna uppfattning.
Herr Zetterstrand instämde häruti.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Mom. d).
Lades till handlingarna.
Efter föredragning af punkten 6:o) angående aflöning för kust¬
artilleriets personal lämnades ordet till
Herr Wavrinsky, som yttrade: Herr talman! På sidan 134
har i statsrådets anförande till statsrådsprotokollet insmugit sig
en oriktig uppgift, nämligen att underofficerarnes af första graden
vid kustartilleriet pension skulle vara 1,000 kronor. Statsutskottet
har iakttagit detta och gjort en rättelse,af beloppet till 1,094
kronor, men råkat så illa ut, att statsutskottets rättelse också är
oriktig.
Det är en ringa ändring, men då rätt väl skall vara rätt, ber
jag att få hänvisa till Kungl. brefvet den 2 mars 1906, hvari vi¬
sas, att deras pension är 1,094 kronor 40 öre. Det är en ringa
skillnad, men för korrekthetens skull ber jag att få detta antecknadt
till protokollet.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkterna 7—10.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
51 N:o 40.
Lördagen den 17 April, f. ra.
Den vidare behandlingen af förevarande utlåtande uppstöts Ang- undems
till kl. 7 e. m., då enligt utfärdadt anslag detta sammanträde komme
att fortsättas.
§ 12.
Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:
herr Söderberg i Hobborn, n:o 236, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af vissa paragrafer i för¬
ordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskatt¬
ning af maltdrycker m. m.;
herr Berg i Stockholm m. fl., n:o 237, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående statsunderstöd till kommunala och en¬
skilda läroanstalter;
herr Berglund, n:o 238, i anledning af Kungl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar m. m.;
herr Kronlund, n:o 239, i anledning af Kungl. Haj:ts propo¬
sition angående omorganisation af tekniska högskolan m. m.;
herrar Lindhagen och Hellberg, n:o 240, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om skogsaccis;
herr Lindhagen m. fl-, n:o 241, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning rörande till industriens understöd upp¬
låten kronojord m. m.; samt
herr Lindhagens m. fl., n:o 242, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten att er¬
hålla ägostyckning.
Af dessa motioner blefvo följande genast hänvisade till utskott,
nämligen motionen n:o 236 till bevillningsutskottet, motionen n:o
237 till särskilda utskottet n:o 2 och motionen n:o 240 till lag¬
utskottet.
De öfriga nu väckta motionerna bordlädes.
Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,44 e. m.
In fidem
Ber Cronvall.