RIKSDAGENS PROTOKOLL
1909. Andra Kammaren. N:o 34
Torsdagen den 25 mars.
Kl. l/j 3 e. ra.
§ 1.
Justerades protokollet för den 19 innevarande mars.
§ 2.
Föredrogos hvar för sig Kung! Majrts å kammarens bord hvilande
propositioner; och hänvisades därvid till lagutskottet propositionerna:
med förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44
och 65 §§ grufvestadgan, m. m.; och
med förslag .till lag angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 § i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.
Till statsutskottet öfverlämnades Kungl. Maj:ts propositioner:
med förslag till bestämmelser angående undersökning och tillgodo¬
görande af mineralfyndighet å viss kronojord;
innefattande förslag till visst tillägg till de af 1908 års Riksdag
antagna förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruks-
domäner; och
angående ombildning af lärarnes vid elementarläroverken änke*
och pupillkassa.
§ 3.
Efter föredragning härpå af de på kammarens bord liggande mo¬
tionerna hänvisades:
herr Rydéns motion, n:o 218, till lagutskottet;
herr Bergs i Staby motion, n:o 219, till särskilda utskottet n:o 1;
herr Brantings m. fl. motion, n:o 220, till konstitutionsutskottet; och
herr vice talmannen Staaffs m. fl. motion, n:o 221, till bevillnings¬
utskottet.
§ 4.
Statsutskottets häruppå föredragna utlåtanden n:is 69—73 blefvo
ånyo bordlagda.
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 34.
1
N:o 34.
2
Torsdagen den 25 Mars.
§ 5.
Vidare föredrogos statsutskottets memorial:
n:o 74, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslag under riksstatens fjärde hufvudtitel; och
n:o 75, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande anslag
till införande af elektrisk belysning och värmeledning vid viss del af
Vadstena hospital.
De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
§ 6.
Lagutskottets utlåtanden n:is 33—35, som härefter föredrogos,,
bordlädes åter.
§ 7.
Föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 181, inne¬
fattande delgifning af nämnda kammares beslut angående dess till¬
fälliga utskotts utlåtande, n:o 4, i anledning af väckt motion angående
skrifvelse till Konungen i fråga om åtgärder för folkuppfostringsväsen¬
dets utveckling i mera praktisk riktning.
Andra Kammaren beslöt hänvisa detta ärende till kammarens till¬
fälliga utskott n:o 1.
§ 8.
Slutligen föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet Andra
Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 14, och Andra Kam¬
marens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 15.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Bergman under 10 dagar från och med den 29 mars,
„ Svallingson „ 3 „ „ „ „ 1 april, och
„ Wilson „ 5 „ „ „ „ 30 mars.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,5 0 e. m.
In fidem
Per Cronväll.
Fredagen don 26 mars.
3
N:o 34.
Fredagen den 28 mars.
Kl. B e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 20 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet Petersson aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
angående inköp för statsverkets räkning af en officerskåren vid
Smålands artilleriregemente tillhörig marketenteribyggnad vid regemen¬
tets etablissemang i Jönköping;
angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af
1910 års stater; och
med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser angående
laga skiften i Juckasjärvi och Karesuando socknar af Norrbottens län.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att näst¬
kommande tisdag den BO innevarande mars företaga val af dels en
suppleant i statsutskottet efter herr Ström i Transtrand och dels en
suppleant i särskilda utskottet n:o 1 efter herr Olsson i Blädinge.
§ 4.
Herr Johansson i Jönköping aflämnade en motion, n:o 222, i an¬
ledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till kom¬
munala och enskilda läroanstalter.
Nämnda motion bordlädes på begäran.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Ström i Öfver-Torneå under 6 dagar fr. o. m. d. 29 mars,
„ Bromée i Billsta
„ Persson i Stallerhult
,. Bengtsson i Häradsköp
„ Johansson i Möllstorp
„ Böing
10
2
9
7
3
29
ii a a
>i » 30 ,,
n n 30 ,,
a a 30 „
„ „ 1 april,
N:o 34.
4
Lördagen den 27 Mars.
herr Carlson i Herrljunga under 6 dagar fr. o. med den 29 mars och
„ Persson i Borrby ,, 12 „ „ ,, „ 28
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,15 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 27 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:
Att herr A. J. Christiernson till följd af sjukdom (Influensa) är
oförmögen att tillsvidare deltaga i riksdagsarbetet intygar
Stockholm den 27 mars 1909.
Fritz Svensson,
leg. lek.
§ 2.
Herr statsrådet Nyländer aflämnade Kung! Maj:ts propositioner till
Riksdagen:
med förslag till lag angående husbehofsskogar inom vissa områ¬
den samt lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903 an-
angående skyddsskogar;
angående vissa med afvittringen inom Västerbottens och Norr¬
bottens läns lappmarker sammanhängande förhållanden;
angående åtgärder till skyddande af naturminnesmärken å kronans
mark samt afsättande af vissa nationalparker;
angående indragning af de biskoparne anslagna prebendepasto-
raten m. m.;
angående beviljande af anslag för anläggning af ny farled mellan
Vänersborg och Göteborg, och
angående anordnande af sanatorievård åt vissa statstjänare.
De kungliga propositionerna bordlädes på begäran.
§ 3.
Herr talmannen yttrade härefter: Jag ber att få meddela kam¬
maren, att det efter öfverläggning i talmanskonferensen angående riks-
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars. 5
dagsarbetets ordnande under den närmaste tiden har beslutats, att
arbetsplena komma att hållas i nästa vecka på torsdag kl. 2 e. m.
med fortsättning kl. 7 e. m. och fredag samt, om så erfordras, på
lördag och att första arbetsplenum efter påsk blir torsdagen den 15
april med början klockan 12 middagen, då gemensamma voteringar
komma att företagas öfver till dess godkända voteringspropositioner.
Under den mellanliggande tiden komma inga andra ärenden att före¬
tagas till afgörande än sådana, som angå voteringspropositioner, skrif-
velseförslag och dylikt.
§ 4.
Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt statsutskottets
memorial n:is 25, 26, 34 och 45, bevillningsutskottets memorial n:o
14 samt statsutskottes memorial n:is 74 och 75, däri föreslagits vote¬
ringspropositioner rörande åtskilliga frågor, i hvilka kamrarna fattat
stridiga beslut, samt bestämdt blifvit, att vederbörliga omröstningar öfver
de olika besluten skulle denna dag äga rum, så anställdes nu omröst¬
ningar enligt nedan intagna voteringspropositioner i följande ordning,
nämligen:
Första omröstningen
(enligt statsutskottets memorial n: 25).
»Den som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen,
med bifall till friherre H. Palmstiernas i ämnet väckta motion, må till
ersättande af Hans Maj:t Konungens utgifter under år 1908 för officiella
besök hos och mottagande af främmande statsöfverhufvud å extra stat
för år 1910 anvisa ett belopp af 175,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kmmaren af-
slagit friherre Palmstiernas förenämnda motion.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jämväl
därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning, och
befanns, att omröstningen utfallit med 49 Ja och 164 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en¬
ligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
Nio 34. 6
Lördagen den 27 Mars.
samtidigt anställd, hade utfallit med..................
hvadan, då därtill lades Andra Kammarens röster
130 Ja och 9 Nej,
49 Ja och 104 Nej,
179 Ja och 173 Nej;
eller ......................
sammanräkningen visade .
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med japropositionens innehåll.
»Den som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen i
anledning af väckt motion i skrifvelse till Kungl. Majit anhåller om
utredning, huruvida och till hvilket belopp samt under hvilka villkor
statsanslag till föreningen för kustvård åt skrofulösa barn må för upp¬
förande af ännu en sanatoriebyggnad vid Apelviken invid Varberg be¬
redas, samt att Kungl. Majit täcktes för Riksdagen framlägga det för¬
slag i ämnet, hvartill omständigheterna må föranleda, röstar
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren be¬
slutat att på extra stat för år 1910 bevilja Föreningen för kustvård åt
skrofulösa barn, till uppförande af ännu en sanatoriebyggnad vid Apel¬
viken invid Varberg, ett anslag af 25,000 kronor, på de villkor för
anslagets åtnjutande, som af Kungl. Majit må bestämmas.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jämväl
därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning, och
befanns, att omröstningen utfallit med 58 Ja och 159 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren sam¬
tidigt anställd, hade utfallit med........................... 95 Ja och 44 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra Kammarens röster
eller.................................................................. 58 Ja och 159 Nej,
sammanräkningen visade....................................... 153 Ja och 203 Nej;
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nejpropositionens innnehåll.
Andra omröstningen
(enligt utskottets memorial n:o 2 G punkt 2.)
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Tredje cmrösningen
(enligt statsutskottets memorial n:o 34).
»Den som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen
dels för uppförande af en byggnad för vissa kontor inom järnvägs-
N:o 84.
Lördagen den 27 Mars. '
styrelsen beviljar ett anslag af 800,000 kronor och däraf på extra stat
för år 1910 anvisar 300,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att åt
tillgängliga medel redan under innevarande år utanordna sistnämnda
belopp, dels ock medgifver, att till byggnadsplats må från den under
Karlbergs kungsgård lydande, af krigsskolan disponerade så kallade
Solnaskogen upplåtas ett område af lämplig storlek, som åt Kung!.
Maj:t bestämmes, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra Kammaren afslagit
Kungl. Maj;ts i ämnet gjorda framställning.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att vo¬
teringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jamval där¬
städes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning, och be-
fanns, att omröstningen utfallit med 60 Ja och 159 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren sam¬
tidigt anställd, hade utfallit med........................... H' Ja och ^3 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra Kammarens röster , , XT .
eller ............................................................. 60 Ja och 159 Nej,
sammanräkningen visade.................................••••■■ °ch
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattad i
öfverensstämmelse med nejpropositionens innehåll.
Fjärde omröstningen
(enligt statsutskottets memorial n;o 45).
»Den som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen
dels för anläggning af en reparationsverkstad vid Notviken beviljar,
utöfver redan tillgängliga medel, ett anslag af 500,000 kronor samt
däraf för 1910 anvisar ett belopp af 250,000 kronor, dels ock medgifver,
att för ifrågavarande verkstadsanläggning må af Notvikens mötesplats
på statens järnvägar öfverlåtas ej mindre det område af omkring 2
hektar, som å den i ärendet omförmälda karta omslutes af rada be-
gränsningslinjer, jämte å området befintliga byggnader och växande
skog än äfven den ytterligare mark, som erfordrades för sparanlagg-
ning, allt mot en ersättning af 8,500 kronor att ingå till landttor-
svarets fond för byggnader och andra försvarsändamål, röstar
J ä J
N.o 34.
Lördagen den 27 Mars.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Äiyag i g&r*Andra Kamm,ren’ **-
ÄtsafÄrrss
SrSShBrräf —«■*» ■>"»» Mr vore “mS
därstädes afgitvits, foretogs sedlarnes öppnande och uppräkning och
befanns, att omröstningen utfallit med 85 Ja och 138 Nej. g’
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition som enligt
ankomme och nu uppläst protokoll, blifvit af Förste Kammaren saS
tidigt anstalt, hade utfallit med ........................ 127 £ och 12 Nrä
hvadan, då därtill lades Andra Kammarens röster ^
6 °r.. V.......................................................... 85 Ja och 133 Nei.
sammanrakmngen visade . .... ....................~ 212 Ja och 145 Nej';
i öfver?n«S a , tea b®slut 1 denna fråSa blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ]apropositionens innehåll.
Femte omröstningen
(enligt bevillningsutskottets memorial N:o 14).
5Pei?.. p01]1 . * likhet med Första Kammaren vill, att 1 8 i före¬
varande förordning skall erhålla följande lydelse: S
»1 §•
Vid resa annorledes än med järnväg från Norge till Sverige öfver
nedannamnda delar af gränsen vare det, med undantag för spelkort
hviika aro underkastade såväl stämpelafgift som tull, samt brännvin
och sprit jämte darmed beredda drycker äfvensom vin, för hviika senare
varor tull skall erlägga, medgifvet att af till införsel tillåtna tull
underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt och, hvad beträffar
80Cker)’ skattefritt medföra följande mindre partier, nämligen:
a) da resa sker öfver de delar af gränsen, som äro belägna mellan
gransstationen i Mitandersfors i Värmland och gränsen mellan Värm
SltcÄlX“eUa° LJ”Mbäcl» 1 Härjedalen och Frost-
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram, ’
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 10 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter
risgryn, 5 kilogram,
!)
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars.
socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,
» malen, 25 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor, samt
andra varor till ett sammanlagdt värde af 20 kronor;
b) då resa sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan
gränsen mellan Värmland och Dalarne samt Ljusnebäcken i Härjeda¬
len, eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland och norr
om denna belägna orter:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 40 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,
» malen, 100 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor, samt
andra varor till ett sammanlagdt värde af 30 kronor.
Där vara af resande medföres i större myckenhet, än ofvan stad¬
gats, skall tull och, hvad beträffar socker, jämväl sockerskatt, enligt
hvad eljest gäller, erläggas för hela den af varan införda kvantiteten.
Afgiftsfrihet, hvarom i denna § sägs, gäller icke för varor, som
i bandelsafsikt införas, vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, såvidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.
Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,
skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under
edlig förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför,
icke införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna
icke för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den,
för hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik för¬
säkran, skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.»
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra Kammaren beslu¬
tat, att 1 § i förevarande förordning skall erhålla följande lydelse:
N:o 34.
10
Lördagen den 27 Mars.
1 §•
Vid resa annorledes än med järnväg från Norge till Sverige öfver
nedannämnda delar af gränsen vare det, med undantag för spelkort,
hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift som tull, samt brännvin
och sprit jämte därmed beredda drycker äfvensom vin, för hvilka se¬
nare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel tillåtna, tull
underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt och, hvad beträffar
socker, jämväl skattefritt medföra följande mindre partier, nämligen:
a) då resa sker öfver de delar af gränsen, som äro belägna mellan
gränsstationen i Mitandersfors i Värmland och gränsen mellan Värm¬
land och Dalarne samt mellan Ljusnebäcken i Härjedalen och Kalls
socken äfvensom mellan Kalls och Frostvikens socknar i Jämtland:
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 10 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,
» malen, 25 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor, samt
andra varor till ett sammanlagdt värde af 20 kronor;
b) då resa sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan
gränsen mellan Värmland och Dalarne samt Ljusnebäcken i Härjeda¬
len, eller öfver gränsen mot Kalls socken i Jämtland, samt från södra
gränsen af Frostvikens socken och norr om denna belägna orter:
bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt, 40 kilogram,
maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,
socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,
» malen, 100 kilogram,
tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor, samt
andra varor till ett sammanlagdt värde af 30 kronor.
Där vara af resande medföres i större myckenhet, än ofvan stad¬
gats, skall tull och, hvad beträffar socker, jämväl sockerskatt, enligt
hvad eljest gäller, erläggas för hela den af varan införda kvantiteten.
Afgiftsfrihet, hvarom i denna § sägs, gäller icke för varor, som
11
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars.
i handelsafsikt införas, vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, såvidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.
Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,
skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under
edlig förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför,
icke införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna
icke för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den,
för hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik för¬
säkran, skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ^ ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jämväl
härstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning, och
befanns, att omröstningen utfallit med 41 Ja och 1/7 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren sam¬
tidigt anställd, hade utfallit med........................... 80 Ja och 61 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra Kammarens röster .
ellér.................................................................. 41 Ja och 177 Nej,
sammanräkningen visade.................................121 Ja och 238 ><ej,
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nejpropositionens innnehåll.
Sjätte omröstningen
(enligt statsutskottets memorial N:o 74 punkt 1).
»Den som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen må,
med godkännande af det vid statsrådsprotokollet öfver landtförsvars-
ärenden den 12 januari 1909 fogade förslag till nya stater för trupp¬
förband af infanteriet, kavalleriet, artilleriet och trängen samt för fast
anställda officerare och underofficerare med vederlikar samt betjänte
vid fortifikationen och för den fast anställda manskapsstyrkan vid
Bodens ingenjörkår (bil. 5—53 vid nämnda protokoll), höja anslaget
till aflöning och rekrytering m. na., nu 17,954,400 kronor, med 21,7bö
kronor till 17,976,168 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra Kammaren, beslu¬
tat att med godkännande af det vid statsrådsprotokollet öfver landt-
försvarsärenden den 12 januari 1909 fogade förslag till nya stater för
truppförband af infanteriet, kavalleriet, artilleriet och trangen samt for
N:o 34.
12
Lördagen den 27 Mars.
fast anställda officerare och underofficerare med vederlikar samt betjänte
vid fortifikationen och för den fast anställda manskapsstyrkan vid
Bodens ingenjörkår (bil. 5—53 vid nämnda protokoll), minska anslaget
till aflöning och rekrytering m. m., nu 17,954,400 kronor, med 33 232
kronor till 17,921,168 kronor.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jämväl
därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning, och
befanns, att omröstningen utfallit med 54 Ja och 166 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren sam¬
tidigt anställd, hade utfallit med ........................ 123 Ja och 18 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra Kammarens röster
e^er................................................................. 54 Ja och 166 Nej,
sammanräkningen visade....................................... 177 Ja och 184 Nej;
. ... ock kade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nejpropositionens innehåll.
Sjunde omröstningen
(enligt statsutskottets memorial N:o 74 punkt 2).
»Den som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen
må för anskaffning af ny fältartillerimateriel bevilja 3,000,000 kronor
och däraf för år 1910 å extra stat anvisa 800,000 kronor, röstar
Jä J
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren af-
slagit Kungl. Maj;ts framställning i ämnet.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jämväl
därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning, och
befanns, att omröstningen utfallit med 90 Ja och 130 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren sam¬
tidigt anställd, hade utfallit med ........................ 140 Ja och 1 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra Kammarens röster
eker.................................................................. 90 Ja och 130 Nej,
sammanräkningen visade ..................................... 230 Ja och 131 Nej;
. ... och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med japropositionens innehåll.
Lördagen den 27 Marä.
13
N o 84.
Åttonde omröstningen
(enligt statsutskottets memorial N:o 75).
»Den som i likhet med Första Kammaren vill, att Riksdagen
för anordnande af elektrisk belysning och värmeledning vid vissa delar
af Vadstena hospital beviljar ett anslag af 245,000 kronor samt däraf
på extra stat för år 1910 anvisar 100,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, af-
slagit Kungl. Maj:ts förevarande framställning.»
Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jämväl
därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning, och
befanns, att omröstningen utfallit med 42 Ja och 176 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren sam¬
tidigt anställd, hade utfallit med ........................ 96 Ja och 43 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra Kammarens röster
eller.................................................................. 42 Ja och 176 Nej,
sammanräkningen visade ..................................... 138 Ja och 219 Nej;
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej propositionens innehåll.
§ 5.
Herr statsrådet Nyländer aflämnade Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om uteslutande tills vidare af rätten att erhålla laga
skifte inom vissa områden m. m.
Denna proposition blef på begäran bordlagd.
§ 6.
Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts på kammarens bord hyl¬
lande propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet proposi¬
tionerna:
angående inköp för statsverkets räkning af en officerskåren vid
Smålands artilleriregemente tillhörig marketenteribyggnad vid regemen¬
tets etablissemang i Jönköping; och
14 Lördagen den 27 Mara.
angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande-
af 1910 års stater.
Till lagutskottet hänvisades Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften i Juckas-
järvi och Karesuando socknar af Norrbottens län.
§ 7.
Efter föredragning hänvisades till särskilda utskottet n:o 2 herr
Johanssons i Jönköping motion, n:o 222.
§ 8.
lönerealerina . ^ TF. afS°™nde fanns å föredragningslistan först upptaget stats-
för fögderi- utlåtande n:o 69, i anledning af Kungl. Majrts proposition
fönalt- till Riksdagen angående lönereglering för fögderiförvaltningen.
ningen.
I en till Riksdagen den 29 sistlidne januari aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition n:o 37 hade Kungl.
Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden samma dag föreslagit Riksdagen att
l:o) godkänna uti propositionen upptagen aflöningsstat och öfvergångs-
stat för fögderiförvaltningen, hvilken liksom hittills skulle handhafvas
af kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän, att tillämpas från och
med år 1910;
2:o) godkänna vissa närmare angifna villkor och bestämmelser
för de i staten upptagna aflöningsförmåner;
3:o) förklara dels att enhvar, som med eller efter 1910 års ingång
tillträdde någon af nu ifrågavarande befattningar vid landsstaten, skulle
vara pliktig att underkasta sig ofvan omförmälda villkor och bestäm¬
melser, dels att de förutvarande ordinarie innehafvare af dylika be¬
fattningar, hvilka icke före den 1 november 1909 anmälde, att de
ville underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor
och bestämmelser,^ och som icke lagligen kunde därtill förbindas,
skulle varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmå¬
ner äfvensom, i den mån ej annat föranleddes af bestämmelserna i
gällande särskild lag angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pen¬
sion, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;
4:o) medgifva, att statsverket, då länsmansboställe indroges till
kronan, skulle mot lösen efter värdering vid syn öfvertaga sådana
å fastigheten befintliga, indelningshafvaren tillhöriga åbyggnader, som
vid synen pröfvades vara för bostället nyttiga; samt
5:o) höja anslaget till landsstaterna i länen med 893,835 kronor
eller från 3,066,970 kronor till 3,960,805 kronor.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
två inom Andra Kammaren väckta motioner.
Uti motionen n:o 198 hade herr Kronlund m. fl. hemställt, att
Lördagen den 27 Mars. 15 N'° 34‘
Riksdagen ville med afslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under ^
förnyad ompröfning, huruvida icke kronofogdetjänsterna kunde indra- fsrvalt-
gas och kronofogdegöromålen öfverflyttas på andra landsstatstjänste- ningen.
män, samt därefter för Riksdagen framlägga förslag i ämnet, men (Fort».)
tillika förordat, att i afvaktan på denna frågas slutliga afgörande en
tillfällig löneförbättring, i likhet med hvad som skett föregående år,
måtte beviljas ifrågavarande tjänstemän.
Uti den andra motionen, n:o 200, hade herr Åkerlund föreslagit,
att Riksdagen ville, med afslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposi¬
tion i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
verkställa förnyad utredning angående omreglering af fögderiförvalt¬
ningen i riket, i syfte att kronofogdetjänsterna kunde indragas och
de göromål, som ålåge kronofogdarne, öfverflyttas dels på länsmän¬
nen, dels på häradsskrifvarne, och att Kungl. Maj:t täcktes taga under
ompröfning, huruvida icke det hufvudsakliga polisväsendet å lands¬
bygden, såsom stående i nära sammanhang med fögderiförvaltningen,
borde ordnas på samma gång som denna, samt att Kungl. Maj:t där¬
efter ville för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Utskottet hemställde:
A) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande pro¬
position, måtte
l:o) godkänna följande aflöningsstat och öfvergångsstat för fögderi-
förvaltningen att tillämpas från och med år 1910:
Aflöningsstat.
Kronofogdar:
1 tjänsteman (Jämtlands,
Västerbottens
och Norrbot¬
tens län)......
9 tjänstemän (Jämtlands,
Västerbottens
och Norrbot¬
tens län)......
1 tjänsteman (öfrigalän)
73 tjänstemän ( „ „ )
Transport
Lön
|
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
|
Orts-
tillägg.
|
Förvalt-
nings-
bidrag.
|
Summa
kr.
|
Anmärk¬
ningar.
|
3,200
|
1,400
|
200
|
300
|
5,100
|
1 Efter 5 år kan
I lönen höjas
1 med 500 kr.
och efter yt-
|
28,800
|
12,600
|
1,800
|
2,700
|
45,900
|
terligare 5 år
|
3,200
|
1,400
|
—
|
300
|
4,900
357,700
|
med likaledes
|
233,600
|
102,200
|
—
|
21,900
|
500 kr.
|
268,800
|
117,600| 2,000| 25,200| 413,600|
|
N:o 34.
16
Lördagen den 27 Mars.
Angående
lönereglering
för fögderi-
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
|
|
|
|
|
|
- —.
|
|
Lön
|
Tjänst-
görings-
pennin-
gar
|
Orts-
tillägg
|
För-
valt-
nings-
bidrag
|
Summa
kr.
|
Anmärk¬
ningar
|
Transport
|
268,800
|
117,600
|
2,000
|
25,200
|
413,600
|
|
Häradsskrifvare:
|
|
|
|
|
|
|
1 tjänsteman (Jämtlands, Vä¬
sterbottens och
Norrbottens län]
9 tjänstemän (Jämtlands, Vä¬
sterbottens och
Norrbottens län)
1 tjänsteman (öfriga län)...
84 tjänstemän ( „ „ )...
hvartill kommer förvalt-
ningsbidrag med 150 kr.
för hvarje fullt 5,000-tal
af folkmängden i tjänste-
distriktet, förslagsvis......
|
2,200
19,800
2,200
184,800
|
1,000
9.000
1.000
84,000
9
|
200
1,800
|
115,000
|
3,400
30,600
3,200
268,800
115,000
|
Efter 5 år
kan lönen hö¬
jas med 500
<kr. och efter
1 ytterligare 5
lår med lika¬
ledes 500 kr.j
|
Länsmän:
|
|
|
|
|
|
|
1 tjänsteman (Jämtlands, Vä¬
sterbottens och
Norrbottens län)
67 tjänstemän (Jämtlands, Vä¬
sterbottens och
Norrbottens län)
1 tjänsteman (öfriga län)
417 tjänstemän ( „ )
|
1,500
100.500
1,500
625.500
|
900
60,300
900
375,300
|
200
13,400
|
300
20,100
300
125,100
|
2,900
194,300
2,700
1,125,900
|
Efter 5 år
kan lönen hö¬
jas med 300
kr. och efter
[ytterligare 5
år med lika¬
ledes 300 kr.
|
Summa
|
1,206,800| 650,0001 17,600)286,000|2,160,400
|
Öfvergång,sstat.
34 kronofogdar*) . .
22 häradsskrifvare*) .
30 länsmän .......
hvartill kommer rörligt för-
valtningsbidrag åt 22 hä¬
radsskrifvare**).
|
Lön.
|
Tjänst-
görings-
penmn-
gar
|
Orts-
tillägg
|
För-
valt-
nings-
bidrag
|
Summa
kr.
|
Anmärk¬
ningar
|
108,800
48,400
45,000
|
47,600
22,000
27,000
|
200
200
400
|
10,200
9,000
|
166,800
70,600
81,400
|
|
Summa| 202,200| 96,600| 800| 19,200
|
318,800
|
. 2:o) godkänna vissa närmare angifna villkor och bestämmelser för
åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmåner:
3:o) förklara dels att enhvar, som med eller efter 1910 års ingång
tillträdde någon af nu ifrågavarande befattningar vid landsstaten, skulle
vara pliktig att underkasta sig ofvan omförmälda villkor och bestäm-
, , *) Inberäkna! en tjänsteman på Öland, hvars befattning enligt tidigare
beslut förklarats skola indragas. ö ö
**) Hvilket inbegripes i det uti aflöningsstaten för ändamålet upptagna belopp.
17
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars.
meker, dels att de förutvarande ordinarie innehafvare af dylika be¬
fattningar, hvilka icke före den 1 november 1909 anmälde, att de ville
underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och
bestämmelser och som icke lagligen kunde därtill förbindas, skulle
varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner
äfvensom, i den mån ej annat föranleddes af bestämmelserna i särskild
lag angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension, vid den rätt
till pension, som dittills tillkommit dem;
4:o) medgifva, att statsverket, då länsmansboställe indroges till
kronan, skulle mot lösen efter värdering vid syn öfvertaga sådana å
fastigheten befintliga, indelningshafvaren tillhöriga åbyggnader, som vid
synen pröfvades vara för bostället nyttiga; samt
5:o) höja anslaget till landsstaterna i länen i med 791,435 kronor
eller från 3,066,970 kronor till 3,858,405 kronor.
B) att herr Kronlunds ofvanberörda motion måtte anses vara,
genom hvad af utskottet anförts och hemställs, besvarad, samt
C) att herr Åkerlunds ofvannämnda motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
af grefve A. F. G:son Wachimeister;
af herr Persson i Tallberg, som ansett, att utskottet bort föreslå:
I) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande pro¬
position samt herrar Kronlunds m. fl. och Åkerlunds ofvan omför-
mälda motioner, måtte
a) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
taga under förnyad ompröfning frågan om kronofogdetjänsternas in¬
dragning och öfverflyttande af deras tjänsteåligganden på länsmännen
samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill en
sådan pröfning kunde föranleda;
b) besluta, att, med bibehållande af den nuvarande indelningen
af fögderierna och länsmansdistrikten, aflöningarna till kronofogdar,
häradsskrifvare och länsmän skulle utgå med samma belopp som hittills;
c) för beredande af tillfällig löneförbättring åt 118 kronofogdar,
117 häradsskrifvare och 516 länsmän med följande belopp nämligen:
för 11 kronofogdar (i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län), hvardera 800 kronor, däraf 200 kronor skulle anses utgöra lön,
400 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg;
för enhvar af öfriga 107 kronofogdar 600 kronor, däraf 200 kronor
skulle anses utgöra lön och 400 kronor tjänstgöringspenningar;
för 10 häradsskrifvare (i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län) hvardera 900 kronor, däraf 200 kronor skulle anses motsvara lön,
500 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg;
för 107 häradsskrifvare (i öfriga län) hvardera 700 kronor, däraf
200 kronor skulle anses utgöra lön och 500 kronor tjänstgörings¬
penningar; och
för samtliga häradsskrifvare extra förvaltningsbidrag med 75 kronor
för hvarje fullt 5,000-tal af folkmängden i tjänstgöringsdistriktet;
för 4 länsmän (i Tärna distrikt af Västerbottens län samt i Arje-
plougs, Juckasjärvi och Enontekis distrikt af Norrbottens län) hvardera
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 34. 2
Angående
lönereglering
för fögderi-
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
N:o 34.
18
Lördagen den 27 Mars.
ingående 1,000 kronor, däraf 600 kronor skulle anses utgöra lön, 200 kronor
%ortstillägg och 200 kronor förvaltningsbidrag;
* förvalt™' för 66 länsmän (öfriga länsmän i Västerbottens och Norrbottens
ningen, län samt länsmännen i Jämtlands län) hvardera 1,300 kronor, däraf
(Forts.) 600 kronor skulle anses utgöra lön, 300 kronor tjänstgöringspenningar,
200 kronor ortstillägg och 200 kronor förvaltningsbidrag;
för enhvar af öfriga 446 länsmän 1,100 kronor, däraf 600 kronor
skulle anses utgöra lön, 300 kronor tjänstgöringspenningar och 200
kronor förvaltningsbidrag;
på extra stat för år 1910 anvisa ett belopp af tillhopa 794,800
kronor;
d) minska anslaget till landsstaterna i länen med 4,590 kronor
eller från 3,066,970 kronor till 3,062,380 kronor; samt
II) att herr Åkerlunds i ofvan omförmälda motion framställda
förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående omorganisation af
polisväsendet på landsbygden icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;
af herrar Olsson i Fläsbro, Odqvist, Thorsson, Wiklund, Sjö, Ström
i Transtrand och Rydén, som instämt med herr Persson i Tällberg; samt
af herrar Starbäck och Ekman i Mo gård, som instämt med herr
Persson i Tällberg med undantag af att de ansett, att utskottet bort
hemställa, att tillfälliga löneförbättringen för länsmännen" måtte be¬
stämmas efter beräkning af tjänstgöringspenningarnas utgående med
1,000 kronor.
Efter föredragning af utskottets hemställan lämnades ordet till:
Herr Persson i Tällberg, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Vid fjolårets riksdag beslöt denna kammare med 131 röster mot 77,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes taga under förnyad ompröfning frågan om kronofogde¬
tjänsternas indragning och öfverflyttande af deras tjänsteåligganden på
länsmännen, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet,
hvartill en sådan pröfning kunde föranleda. Första Kammaren biföll
däremot i hufvudsak Kungl. Maj:ts förslag och vid därefter företagen
gemensam omröstning segrade Andra Kammarens beslut med 172
röster mot 167. Efter denna utgång af frågan hade man väl all an¬
ledning att hoppas, att Kungl. Maj:t skulle föranstalta om en sådan
utredning, men med harm och förvåning finna vi, att Kungl. Maj:t
icke aktat nödigt att fästa afseende vid hvad Riksdagen och särskild!
denna kammare härutinnan hemställt. Hvad de tillkallade sakkun¬
niga i det afseende! yttrat är fullt belysande, men jag finner icke an¬
ledning att därför klandra de sakkunniga, De säga nämligen: »Af
landsstatsfrågans behandling vid årets riksdag vill det synas, som om
majoriteten inom Riksdagen ansett frågan om fögderiförvaltningen böra
så ordnas, att de nuvarande kronofogde- och länsmanstjänsterna skulle
sammanslås till en befattning, hvars innehafvare dock ej skulle äga
annan kompetens än den nuvarande länsmannens.
Emellertid och då det för statsförvaltningen måste anses högeligen
önskvärdt, att kronofogdeinstitutionen kunde till sina hufvuddrag bibe-
19
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars.
hållas, äfven om man såsom en nödvändig förutsättning därför måste
uppställa krafvet på en väsentlig reduktion af kronofogdetjänsternas
antal, hafva vi enligt den oss förelagda uppgiften anställt en undersök¬
ning i hvilken omfattning och under hvilka förutsättningar krono¬
fogdesysslor kunde indragas.»
Häraf framgår således med all önskvärd tydlighet, att Kungl.
Maj:t förelagt de sakkunniga den uppgiften att söka utröna, huruvida
med bibehållande af den nuvarande kronofogdeinstitutionen några
kronofogdetjänster kunde indragas, men de sakkunniga ha ej förelagts
den uppgiften att pröfva, huruvida det vore möjligt att gå Riksdagens
önskan till mötes. Det är ju tydligt, att de sakkunniga fått sådant
direktiv, att de icke haft anledning eller ens ansett sig berättigade
att taga under ompröfning, hvad Riksdagen härutinnan hemställt. Det
sätt, hvarpå Kungl. Maj:t i förevarande fall sålunda bemött Riksdagen,
är så ovanligt och så stötande, att det vill synas mig, som om vi
äfven i detta hänseende hölle på att glida in på en ny regim. Jag
anser därför Riksdagens värdighet och dess gamla traditioner kräfva,
att åtminstone denna kammare i dag ger ett svar, som Kungl. Maj:t
förstår.
Vid förevarande frågans behandling af regeringen förnimmer jag
ett genljud från ett yttrande, som här fälldes af herr statsrådet och
chefen för civildepartementet, då frågan förliden riksdag behandlades
bär i kammaren. Han yttrade, då att kronofogdetjänsternas indrag¬
ning varit ett gammalt Andrakammarönskemål, och att vi därför dragit
fram frågan. Så tilläde han, att det händt förr, att Andra Kammaren
fått öfvergifva sina önskemål, då kammaren varit på villovägar eller
»på orätta vägar», såsom uttrycket återgifvits i det justerade proto¬
kollet. Jag afgaf då ett efter civilministerns yttrande lämpadt svar,
men det bästa och kraftigaste svaret på detta yttrande gafs dock af
denna kammare genom den votering, som strax därpå anställdes.
Efter dessa anmärkningar skall jag nir gifva herr civilministern
ett erkännande. Såsom vi alla känna, är kronofogdarnes antal för
närvarande 118. Vid fjolårets riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att det
skulle reduceras till 108, således en minskning med 10. Nu har
Kungl. Maj:t än ytterligare begränsat antalet, i det att detta skulle
bli blott 84, således en nedsättning från det nuvarande antalet med
34 eller, i jämförelse med hvad Kungl. Maj:t föreslog förra riksdagen,
24. Det är härutinnan jag vill gifva civilministern ett erkännande,
då han dock prutat ned antalet kronofogdar så väsentligt. Att jag
med den uppfattning jag hyser icke kan vara tillfredsställd med denna
afprutning faller af sig själ!', men om herr civilministern vill pruta
bort ytterligare 84 stycken, så är jag för min del nöjd. Jag kan
naturligtvis inte uttala mig om, huruvida detta vore möjligt, men hvad
jag bestämdt anser varit möjligt, det är, att Riksdagen må få en sådan
utredning, som Riksdagen begärt. Jag har emellertid den bestämda
uppfattningen, att det mycket väl skulle gå för sig. Det kan ju hända,
att denna min uppfattning är oriktig, men det kan man icke veta,
förrän vi få en utredning i detta afseende. Skulle det då visa sig,
att jag har orätt, får jag naturligtvis släppa min ståndpunkt. Vi ha
ju sett, att det gått för sig att pruta på det förslag, som framlades
Angående
lönereglering
för fögderi-
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
N:o 34.
20
Angående
lönereglering
för fögderi-
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
Lördagen den 27 Mars.
förliden riksdag och som då ansågs vara det enda möjliga. Men hvad
jag är viss om, det är, att om Riksdagen begär en utredning, då bör
icke denna begäran prutas bort.
Jag skall nu icke tillåta mig att ingå på någon detaljanmärkning
mot det föreliggande förslaget, men då föredragande departements¬
chefen söker afskräcka oss därmed, att, om kronofogdarne skola in¬
dragas, vi skulle få en ny poliskår med ty åtföljande större kostnader
än nu, då vill jag blott erinra om, att enligt reservanternas förslag
skulle länsmännens antal bibehållas såsom det nu är, nämligen 516,
då däremot Kungl. Maj:t föreslagit en nedprutning af detta antal med
30. Det är ett kändt faktum, att länsmännen nu ej ha full syssel¬
sättning, och om de sålunda genom kronofogdesysslornas öfvertagande
skulle få mer att göra, så blir dock enligt mitt förmenande deras tid
icke så upptagen, att de icke skulle få tid att syssla äfven med polis-
göromål.
Att det skulle bli billigare att ha kvar 30 länsmän mera än hvad
Kungl. Maj:t föreslagit än att vi skulle ha dessa 84 kronofogdar, där¬
till fordras det icke mycken räknekonst för att finna. Om jag sålunda
beräknar, att vi skulle hafva 30 länsmän med en slutlön af 3,300
kronor, så blir det 99,000 kronor; men kostnaden för 84 kronofogdar
med en slutlön af 6,000 kronor utgör 504,000 kronor, hvarför man
här enligt dessa beräkningar gör en besparing af 405,000 kronor.
Alltså har man nog, om det skulle behöfvas, pengar för att öka polis¬
betjäningen på ett eller annat sätt.
Nu har man också med skärpa framhållit, att det skulle fordras
högre kompetens för länsmännen, om de skulle öfvertaga kronofogdar -
nes göromål. Ja, jag kan ju icke uttala mig med bestämdhet i det
afseendet, men det har dock visat sig, att Kungl. Maj:t sedan sistlidet
års riksdag kunnat föreslå, att länsmännen skulle öfvertaga en del af
de uppdrag, som kronofogdarne nu ha, utan att det därför förutsatts
någon högre kompetens för länsmännen, och det är inte att förakta
det beslut, som Andra Kammaren fattat förlidet år, och det afseende,
som Kungl. Maj:t fästat därvid. Ty skillnaden i besparingsafseende
på det förslag, som då förelåg, och det förslag, som nu af Kungl. Maj:t
framlagts för Riksdagen, gör icke mindre än 148,950 kronor, och om
Kungl. Maj:t behagade fästa afseende vid Andra Kammarens önske¬
mål, skulle vi kunna vinna en ytterligare besparing på 405,000 kronor
enligt hvad jag ofvan visat.
Man har talat om uppbördsväsendet och sökt skrämma oss med
att man icke skulle vinna tillräcklig säkerhet och garanti för uppbör¬
den, om den skulle öfverlåtas på länsmännen. Jag förstår verkligen
icke detta talesätt, ty det blir enligt mitt förmenande ungefär sex
gånger så stor säkerhet, om länsmännen få uppbörden om hand, som
det nu är, ty deras antal är sex gånger så stort som kronofogdarnes,
och att det icke skall behöfvas större kompetens än länsmännen nu
ha för att verkställa denna uppbörd, det tror jag vi kunna vara sams
om. Den frågan debatterades ganska fullständigt förliden riksdag, och
jag tror knappast, att vi därom böra tvista.
Sedan finnes det en hel del andra frågor, som stå i samband med
spörsmålet att öfverföra kronofogdegöromålen på länsmännen, och som
Lördagen den 27 Mars.
böra bli föremål för utredning. Jag hoppas därför, att regeringen
denna gång icke skall motsätta sig en sådan, ly äfven om den nu- p.)r fögderi-
varande regeringen anser sig böra taga sina riktlinjer åt höger oc farvalt-
från höger, så vill jag dock hoppas, att regeringen icke tar sina rikt- ningen
linjer från öster. ' (F
På grund af hvad jag yttrat skall jag, herr talman, anhålla att
få yrka afslag såväl å'Kungl. Maj:ts proposition som å utskottets
hemställan och bifall till den af mig med flera vid betänkandet fogade
reservationen.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve H am il ton:
Herr talman, mina herrar! Det var skarpa ord, som uttalades åt* den
sista ärade talaren, och ett hardt omdöme, som han fällde. Till svar
därpå skall jag be att helt enkelt få för kammaren redogöra for hur
denna sak ter sig för mig. , ..
Till att börja med ber jag att få konstatera, att, ehuru det har
närmast gäller en löneregleringsfråga, det icke förefinnes någon nämn¬
värd skillnad i åsikter mellan Kungl. Maj:t och Riksdagen. Visser¬
ligen förekommer det några punkter, där statsutskottet har prutat åt
på Kungl. Maj:ts förslag och där jag naturligtvis förmenar, att Kungl.
Maj:ts var mera med billigheten öfverensstämmande, men, som sagdt,
det är icke mycket att tala om. Redan i fjol gick Riksdagens beslut,
som ju dikterades af denna kammare, i den riktningen, att till och
med för en provisorisk lönereglering i allt väsentligt Kungl. Mapts
förslag godkändes, detta på grund däraf, att äfven denna kammare
till fullo insåg, hur ytterligt angeläget det var att här få en lönereg¬
lering till stånd. .
Likaledes skall jag be att få konstatera, att de förslag till indrag¬
ningar och de planer på omläggning af arbetet inom fögderiförvalt¬
ningen, som framlagts i propositionen, icke föranled^ någon som helst
anmärkning vare sig från statsutskottets sida eller från reservanternas.
Jag kan således lämna äfven den saken helt och hållet å sido för att
uteslutande hålla mig till det, som här är den ömma punkten, näm¬
ligen frågan om kronofogdetjänsternas indragning och regeringens för¬
hållande till den frågan.
Statsutskottet påpekar, som jag tror med fullaste fog, att den
frågan under de senare åren upprepade gånger vant föremål för —
jag begagnar utskottets egna ord — allsidiga och grundliga utred¬
ningar, hvilka lämnat ett negativt resultat. Man har icke pa något
sätt kunnat påvisa eller ens göra troligt, att en indragning af krono¬
fogdetjänsterna skulle medföra några fördelar vare sig i administrativt
eller ekonomiskt hänseende; och statsutskottet framhåller, att^ det
under sådana förhållanden väl icke kan vara antagligt, att ytterligare
en utredning skulle komma till annat resultat. Reservanterna intaga
emellertid en annan ståndpunkt. De påyrka en utredning och liksom
den siste ärade talaren rikta de mot regeringen en förebråelse derför
att en sådan utredning icke blifvit genomförd, hvilket de anse på-
kalladt af Riksdagens beslut i fjol. Jag skall icke tvista med de ärade
reservanterna om den rätta innebörden af Riksdagens beslut i fjol och
hvilken betydelse man med hänsyn till de förhållanden, under hvilka
N:o 34. 22 Lördagen den 27 Mars.
Angående det fattades, bör däri inlägga. Jag har i mitt anförande till statsråds-
förrfögderi- protokollet klargjort, hvad jag tror, att man med fog kan lägga i
förvalt- detta beslut. Men däremot skall jag be att få framhålla en annan
ningen, sak, och det är, att hvad reservanterna fordra, är icke någon utred-
(Forts.) ning. Formellt taget påyrka de visserligen, att frågan skall under¬
kastas en förnyad ompröfning, men samtidigt fordra de peremtoriskt,
att resultatet af denna utredning skall vara på förhand gifvet. Denna
utredning skall komma till det resultatet, att kronofogdetjänsterna kunna
indragas och kronofogdarnes göromål läggas på länsmännen, och den
skall komma till det resultatet, att detta innebär en afsevärd besparing
för statsverket. Att reservanterna och att den siste ärade talaren kunnat
framställa ett så märkvärdigt yrkande, det beror, enligt hvad som framgår
af deras resonemang, därpå, att de själfva äro lifligt öfvertygade om att
indragningen af kronofogdetjänsterna är den enklaste sak i världen.
Det är bara att draga in dem, så är reformen gjord. Men, mina herrar,
så enkel är verkligen icke frågan. Man må, såsom de ärade reservan¬
terna och den siste ärade talaren, bagatellisera och söka icke låtsa om
den utredning, som verkställts af löneregleringskommittén, i hvilken
sutto så erfarna ledamöter från denna kammare, man må bagatellisera
den utredning, som sedermera verkställts af sakkunniga inom civilde¬
partementet, men så mycket vitsord får man väl ändå tillerkänna
dessa utredningar, att de ådagalagt, att kronofogdetjänsternas indrag¬
ning är en både vidtomfattande och invecklad fråga. Att så är för¬
hållandet, framgår till fyllest äfven af de motioner och debatter, som
förekommit i kammaren, af diskussionen i pressen och af de förslag,
som framlagts i särskildt utgifna broschyrer. Så fort man lämnar de
kategoriska påståendenas säkra bastioner och går frågan litet närmare
in på lifvet, råkar man genast in på svårigheter och olika meningar,
och man finner mycket snart, att denna fråga rör hela fögderiförvalt¬
ningen. Den rör äfven delvis sammansättningen af länsstyrelserna,
och man kan icke taga den under behandling med förutfattade meningar,
utan måste underkasta hela frågan i ett sammanhang ompröfning. Att
så skall vara förhållandet, är också i själfva verket mycket lätt för¬
klarligt. Den s. k. landtregeringen i Sverige hör ju till våra allra
äldsta nu existerande administrativa organisationer. ' Den har bestått
oförändrad genom århundraden; lag efter lag, förordning efter förord¬
ning ha utfärdats just med hänsyn till att denna organisation vore
så anordnad, icke annorlunda, och den anordningen är för svenska
folket af ålder väl bekant. Åtskilliga funktioner, som fordom utöfvats
af länsstyrelserna och fögderiförvaltningen, ha visserligen på grund af
tidsförhållandena fråntagits desamma, men andra ha kommit i stället,
och jag vågar påstå, att det knappast skall finnas en riksdag under
de sista femtio åren, vid hvilken ej något nytt åliggande, någon ny
uPPgiff pålagts länsstyrelserna och deras underordnade tjänstemän.
Samtidigt med detta och under det att fögderiförvaltningens tjänstemän
icke ökats till antalet, har folkmängden växt och i landet och inom
folket uppkommit särskilda förhållanden, som i långt högre grad än
tillförene påkalla just dessa tjänstemäns uppmärksamhet och arbete.
Det är under sådana förhållanden helt begripligt, att, då man vill
reformera denna organisation — och att reformera betyder väl att göra
23
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars.
något bättre, mera tidsenligt, mera tjänligt för sitt ändamål - man
icke kan åstadkomma det endast genom att helt enkelt utan vidare fögderi-
skära bort en länk i organisationen, i synnerhet då denna länk tor förvalt-
fyllandet af en speciell uppgift och för det helas sammanhållning och
kontroll är och har varit af sådan vikt som kronofogdeinstitutionen.
Men härtill kommer ytterligare en annan omständighet. Det är ju en
massa mångskiftande göromål, som fögderiförvaltningens tjänsteman
ha sig ålagda, men det stora flertalet kan emellertid subsummeras
under fyra hufvudrubriker, nämligen åklagarkallet, polisväsendet,
exekutionsväsendet och uppbördsväsendet. Det är sålunda allt områden,
där det både för staten och för den enskilde är af största vikt, att
allting är väl ordnadt, områden, där kanske mera än på något annat
ämbetsmännen och allmänheten komma i beröring med hvarandra
där det både för staten och för den enskilde ar af oandlig vikt att
organisationen fyller sina funktioner väl och att allt är ordnadt med
den största trygghet och till allmänhetens största^ bekvämlighet. Det
är ju alldeles gifvet, att, om man vill göra ett så betydande ingrepp
i organisationen som att taga bort kronofogdetjänsterna man maste
göra klart för sig, att man icke får gå till verket med förutfattad
mening. Man kan visserligen åt en kommission eller åt sakkunnige,
som taga hand om frågan, gifva det direktivet att se till, huruvida
fögderiförvaltningen behöfver ändras på grund af vissa fel, som organi¬
sationen är behäftad med, att se till, om icke Andra Kammarens
önskemål att kronofogdetjänsterna måtte indragas kan bil tillgodose^,
men de måste komma ihåg, att ledstjärnan i deras handlingar skall
vara att denna organisation anordnas så, att den bereder både staten
och den enskilde den största trygghet och bekvämlighet. Ja, mina
herrar det var ju det direktivet, som gafs åt dem, hvilka verkställde
utredning inom' civildepartementet, innan 1908 års kungl. proposition
framlades. Med anledning däraf, att löneregleringskommittén kommit
till ett negativt resultat i fråga om kronofogde tjänsternas indragning,
ville regeringen söka tillmötesgå Andra Kammarens önskningar, om
så var möjligt, och därför underkastades denna fråga upprepade under¬
sökningar af sakkunnige. Först när äfven det lämnat negativt resultat,
kom 1908 års kungl. proposition. - Nå, nu kunna herr Daniel Persson
och herrar reservanter säga till mig: hvarför är icke ändå ytterligare
en sådan utredning anordnad, hvarför har icke regeringen gatt till
mötes Andra Kammaren, när den önskar ännu en sådan utredning r
Därtill skulle jag kunna svara: det är icke en dylik utredning reser¬
vanterna begära, och om en ny utredning verkställdes, skulle den,
såsom utskottet framhållit, sannolikt komma till samma resultat som
föregående, och då är det säkert, att jag från herr Daniel Persson
erhölle samma skarpa förebråelser som nu. Men, mina herrar, det
är icke den saken, som för mig varit afgörande. Det är en helt annan
det är en helt praktisk syn på tingen, och - jag ber herr Daniel
Persson och herrarne lägga märke till hvad jag nu säger — en sådan
utredning har icke af regeringen kunnat sättas i gång, därför att resul¬
tatet af en dylik undersökning icke kunnat framläggas för denna
Riksdag. Reservanterna ha icke på något sätt angifvit, liksom det
icke heller i fjol angafs, hvad man egentligen haft att invända mot
förvalt¬
ning en.
(Forts.)
N:o 34-
24
Lördagen den 27 Mars.
ningen.
(Forts.)
ÄÄ, Äirflt8"' -S” beh“dlades “ löneregleringskommittén,
för fögderi- *°d af erfarne riksdagsman från båda kamrarne samt adjunge-
förralt- rade sakkunnige. Men deras arbete dugde icke. Frågan behandlades
upprepade gånger af inkallade ämbetsmän, men det dugde icke heller
ä^åt? Alt"1 tänkt, att saken skulle^drifvas lm
boSrde g fvh order arri-uVn .,m<*es? ~ Jo- säg<* han, statsrådet
borde gifvit order om verkställande af en utredning, som gin<m ut nå
att kronofogdetjansterna skulle indragas. Det kallar lag icke fn utred
ritt öfveriämnff &tt fg kUnde gått tiU väSa P* annat sätt
an att otverlamna fragan åt en kommitté med litet fylligare samman-
sökt11! 'in 1?nere^0enirgsk°mmittén, eu kommitté, i hvilken jag skulle
dika åsikter «Ztaed ,edamö!er från Riksdagen, representerande
Ttenti p ’ * ' dessJutom några tekniskt sakkunnige. Kan herr
grund1 ^rf)n ^°’,att denna kommitté kunnat arbeta så, att jag på
denna R ksda^ m gt-T"? ^d% framlägga en proposition till
förn äro^ffl! tDn af. aret- da riksdagsmännen och särskildt de,
• anldade 1 kommittéer, kunna ägna sig åt intensivt
krrrbde e’ ar Tinsann icke Så läng' Helt annorianda ställer
sLisT * A l nman, lamnar ett uppdrag åt en tjänsteman med till¬
sägelse att halla pa med arbetet, tills det blifver färdigt. Löneregle-
iqn0SoSkÅTn?en tQg hand om frågan i slutet af år 1904. Först8år
1908 fick Kungl. _Maj:t efter forceradt arbete fram en proposition i
ne . m jag tillmötesgått Andra Kammarens önskan — och det
mål ä? teater111111 ^ P^f,att £tillsätta en kommitté för detta ända-
läggas fram till f1D- del,alldeles öfver tygad om att saken icke kunnat
taggas fram till afgörande förrän om fyra eller fem år, och när så en
proposition kommit, hade jag haft säkerhet för att den antagits?
iai Z w ,mina herrar antagonister, att låt vara att det dröjt
att l g ’ ^Hndsaken ar, att Andra Kammaren icke släpper sitt mål
att kronofogdetjansterna sfcoia indragas. Ja, just däri skiljer sig min
uppfattning från Andra Kammarens. I likhet med statsutskottet anser
som SÖ ? Lar allra ? ? -rkt- att det interimistiska tillstånd,
s , lanSe mdt inom fogderiförvaltnmgen, måtte upphöra, och
nW1 söti framiaFgt= denna Proposition, hvilken annars icke på
.. agot satt klipper af fragan om kronofogdotjänsternas indragning tv
ar det sa, att detta yrkande är grundadt på skäl, då är jag viss" att
Andra Kammaren lar fram den åsikten i alla fall. Men det har
farit 8(V^rin°m iandsstaten på grund af att lönerna länge
it sa ytterst dåliga att rekrytera hithörande kårer, och det har
denna kammare till fullo erkänt, då den i fjol vid en provisorisk
onereglenng ansag sig böra fördubbla länsmännens löner. Och har
det vant mycket svart, kommer det att bli ännu svårare, om det skall
fortgå som hittills. En tillfällig löneförbättring är något, som en kår
med största tacksamhet emottager. Men den är icke förknippad med
högre pension, den ar icke förenad med några lönetillägg, och där¬
jämte beroende af hvarje Riksdags beslut. Därtill kommer, att den
ena tjänsten etter den andra måste tillsättas på förordnande. Riks¬
dagen har icke fordrat, att så skall ske. Såvidt jag vet, har Kungl.
Maj t kunnat tillsätta ordinarie kronofogdar och länsmän, men jag har
ansett, att skyldig aktning för Riksdagen krafvel-, att, så länge saken
Lördagen den 27 Mars. 25
ej är afgjord, jag icke skolat tillsätta dem annat än på förordnande.
Om detta skall fortgå ett par år framåt, hur kunna herrarne tänka,
att man skall få unga män att ägna sig åt en bana, där de möiligen
en dag stå på bar backe? Särskilt har detta år från alla länsstyrelser
ingått beskärmelser och beklaganden öfver att det blir snart fullkom¬
ligt omöjligt att rekrytera landsstaten och fögderiförvaltningen, om
icke Riksdagen vill vara så god och låta kåren komma på ordinarie stat.
Så ligger frågan. Det finnes icke hos mig en aning om ett försök
att trotsa eller reta Andra Kammaren. Hvad skulle jag ha för intresse
af det? För mig är det ett nöje och ett eftersträfvansvärdt mål att
stå i samförstånd med denna kammare. Jag har handlat såsom jag
gjort, därför att jag helt enkelt icke kunnat göra annorlunda, och
denna proposition har blifvit utarbetad, såsom af statsrådsprotokollet
framgår, med försök att, så långt det inom ramen af nuvarande orga¬
nisation är möjligt, gå Andra Kammarens önskningar till mötes. Det
är därför jag hoppas, att ni, mina herrar, icke måtte besegla den dom,
som herr Daniel Persson fällde öfver mig, utan välvilligt taga i betrak¬
tande den proposition, som är framlagd.
Herr K ronlund: Herr talman! Ingen lär vara oense med herr
civilministern, att denna fråga är en verkligt vidlyftig och svår sak
att lösa. Men ingen må på samma gång förtänka oss här i kammaren,
att, då vi stå inför en stor, dyrbar lönereglering, vi också vilja taga
i betraktande, huruvida vi icke genom indragning af några tjänster
skulle kunna göra en besparing, skulle kunna införa en förändring i
administrationen och snabbhet i expedieringen åt allmänheten. Det är
dessa tankar, som varit bestämmande för oss här i kammaren, då vi
motsatt oss det föreliggande förslaget. Nu åberopar herr civilministern
de utredningar, som blifvit gjorda. Ja, mina herrar, nog har det varit
utredningar och det ganska många. Hvad har man emellertid fått i
dessa utredningar annat än påståenden och uttalandet af en öfver¬
tygelse, men man har aldrig sökt åstadkomma något bevismaterial
för denna frågas bedömande, man har aldrig exempelvis genom en
statistisk utredning om kronofogde- och länsmansgöromålens omfatt¬
ning och beskaffenhet inom ett antal fögderier i de olika länen sökt
visa, hur det verkligen skulle komma att gestalta sig med kronofogde-
göromålens öfverflyttande på länsmännen. Man har heller aldrig från
Kungl. Maj:ts sida sökt framlägga alternativa förslag, så att man kunnat
få se, hur det skulle te sig i olika fall.
Nu har herr civilministern med sådant eftertryck betonat löne-
regleringskommitténs förslag. Ja, ser man på löneregleringskommitténs
utlåtande och därtill fogade reservationer, så får man det intrycket
att för denna kommitté lönefrågan var alltför trängande, för att den
skulle kunna tillåta sig att ingå på en dylik vidlyftig undersökning,
som det här är fråga om, nämligen om kronofogdarnas vara eller icke
vara. De uttalanden, som från reservanternas sida gjordes i denna
sak, ge alldeles otvetydigt stöd för denna min uppfattning. En reser¬
vant säger, att, då en sådan åtgärd skulle förutsätta mycket omfattande
förarbeten, hvarigenom lösningen af förevarande fråga torde fördröjts,
han icke kunnat gå med på majoritetens förslag. En annan reservant
N:o 34.
Angående
lönereglering
för fögderi-
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
N:o 34-
26
Lördagen den 27 Mars.
Angående säger: »Då härtill kommer, att tiden ej medgifva mig att åstadkomma
lönereglering <jen ytterligare utredning, som måste kräfvas för en dylik omorganisa-
* tion, samt jag icke heller velat undanskjuta framläggandet af föreva¬
ra»»^». rande löneregleringsförslag för en dylik utredning, som i allt fall icke
(Forts.) synes kunna leda till praktiskt resultat, har jag icke heller kunnat
biträda förslaget om indragning af kronofogdeinstitutionen.»
Nu åberopas här af herr civilministern de grundliga utredningar,
som gjordes för ett par år sedan. Ja, förra året åberopades en utred¬
ning af kronofogden Hofman-Bang. Nu torde om dessa utredningar,
gjorda af kommitterade och sakkunnige, bestående af enbart lands-
statstjänstemän, väl med fog kunna sägas, att de aldrig kunna anses
fullt opartiska och objektiva. Kronofogde Hofman-Bang tillsättes för
att utreda, huruvida han själf och hans tjänst är behöflig för stats¬
verket. Det ligger någonting absurdt i en dylik utredning. Den af
herr civilministern nu senast föranstaltade undersökningen utgick från
förutsättningen, att kronofogdetjänsterna skulle bibehållas, således från
någonting fullkomligt motsatt mot, hvad Andra Kammaren begärt.
Enär utredningen skulle verkställas af landstatstjänstemän, förefaller
det egendomligt, att i den kommitté eller bland de sakkunniga, som
skulle verkställa utredningen, icke bereddes plats för en enda represen¬
tant för landstatens största kår, nämligen länsmanskåren. Det var
först sedan en riksdagsman i Första Kammaren hos statsministern
gjort allvarliga framställningar, först sedan kommitténs arbeten i det
närmaste voro slutförda och endast 14 dagar återstodo, som herr civil¬
ministern lät en länsman komma in i kommittén. Denne länsman
afgaf en reservation till detta betänkande i en ytterst viktig och öm¬
tålig fråga, hvilken reservation emellertid icke bifogats betänkandet
och icke ens blifvit omnärnd i den kungl. propositionen. Man står
undrande och spörjande inför ett sådant förhållande. Det kan icke
hafva skett för att bespara statsverket tryckningskostnaden, ty den
trycktes på enskild bekostnad och upptager endast en trycksida. Jag
kan icke tänka mig, att det berodde på, att det ansågs vara eu
alltför obetydlig fråga, ty denna reservation berörde en ytterst viktig
fråga, nämligen åklagarekallets ordnande, och borde således följt
med. Denna reservation har sålunda icke blifvit föremål för någon
utredning af de myndigheter som hörts i saken. Mina herrar, hvilken
åsikt man än må hafva i denna fråga, bör och kan man väl kunna
begära hos Kungl. Maj:t att få till stånd en verkligt opartisk, grundlig,
på fakta och verkligt bevismateriel grundad utredning och icke bara
sådan omständigheter och saker, som blifvit åberopade i föregående
utredningar. Jag för min del kommer därför alldeles bestämdt att
hålla på, att en utredning i detta syfte verkligen kommer till stånd.
Nu sade herr civilministern, att en utredning skulle fördröja saken
därigenom, att, om politiska personer skulle verkställa denna utred¬
ning, de icke hade tid annat än under höstarne. Men kan man då
icke låta denna fråga vara en verklig administrativ fråga och låta den
bedömas endast såsom sådan och icke som en politisk fråga? Kan
man icke tänka sig, att denna fråga skulle kunna öfverlämnas åt en
administrativt duktig karl, och jag kan i detta hänseende för herr
civilministern nämna en, nämligen statskommissarien Tenow. En
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars. 27
utredning behöfver således icke medföra så lång tidsutdräkt, som herr Angående
civilministern söker göra troligt. få^fögderi-
Herr civilministern påpekade det långa ovisshetstillstånd som varat J förvalt-
inom landsstaten redan nu. Men mig veterligen är det endast detta ningen.
år som detta provisoriska tillstånd varat, och det kan väl icke vålla (Forts.)
ett så ytterligt osäkerhetstillstånd inom landsstaten. Herr civilminis¬
tern gick vidare in på de frågor, som särskilt skulle behandlas af
kronofogdarne och först exekutionsväsendet. Herr civilministern har
själf i den kungl. propositionen föreslagit, att detta till allra hufvud-
sakligaste delen skulle öfverlämnas åt länsmännen, så att endast köpe-
skillingslikvider och exekutiva auktioner skulle förbehållas kronofog¬
darne, emedan köpeskillingslikvider vore så svåra att de icke kunde
anförtros åt länsmän. Jag hyser en alldeles motsatt åsikt, och jag
bär en alltför hög tanke om den begåfning, som herr civilministern
besitter för att han skall kunna tro något sådant, och förresten ådaga¬
lägger verkligheten ett alldeles motsatt förhållande. Från min vistelse
i Norrbotten vet jag, att länsmännen inom de allra flesta distrikt voro
själfständiga utmätningsmän, förrättade exekutiva fastighetsauktioner
och uppgjorde köpeskillingslikvider. Här i kammaren finnes när¬
varande en ledamot däruppifrån, som under sin lefnad förrättat åt¬
skilliga exekutiva auktioner och uppgjort köpeskillingslikvider utan
någon som helst anmärkning.
Åklagare- och polisväsendet skulle, såsom hittills, till hufvudsak¬
lig del komma att tillhöra länsmännen. Jag vill icke taga på allvar
den antydan som gjorts om, att kronofogdarne skulle blifva Över¬
åklagare, ty detta skulle enligt mitt förmenande föranleda till onödig
skriftvexling, onödigt arbete och i många fall till olösliga konflikter
mellan länsmännen och kronofogdarne. Uppbörden skulle således
blifva det hufvudsakliga, som skulle återstå för kronofogdarne. Man
har icke velat öfverlämna uppbörden åt länsmännen därför, att det i
så fall skulle blifva nödvändigt att, på grund af den tid, som upp-
bördsgöromålen skulle kräfva, anordna t. ex. särskild polis och dylikt,
och förresten har det också framhållits, att om länsmännen skulle
få kronofogdarnes göromål på sig öfverflyttade och i första rummet
uppbörden, skulle högre kompetens fordras af länsmännen. Samtidigt
ser man emellertid, att kommunaluppbörden i vårt land, som omfattar
vida större belopp än någonsin kronouppbörden, förrättas af enkla
landtmän, hvilka icke hafva någon annan examen än hvad lifvet ford¬
rar af hvarje människa, nämligen ordentlighet och redbarhet. Jag
tror också, att uppbörden helt säkert icke komme att taga så lång tid,
att särskild distriktspolis i större utsträckning skulle behöfva inrättas.
Polisfrågan är en fråga för sig och påverkas icke eller ställes icke i
alltför stor afhängighet af frågan om länsmännens befattning med
uppbörden. I distrikt med större befolkningscentra torde, oafsedt om
man gifver länsmännen de af herr civilministern föreslagna funktio¬
nerna och därjämte uppbörden, polisfrågan bli så trängande, att den
kräfver sin lösning, men i mindre distrikt torde göromålen vara så
ringa, att man icke behöfver befara brist på tid. Jag har roat mig
med att se på polismål, ordningsmål och ransakningsmål i skilda dom-
N:o 34. 28 Lördagen den 27 Mars.
Angående sagor inom t. ex. Väster- och Östergötland och funnit, att i medeltal
föl^ffiqderi- or(lnings' och polismålens antal variera från 6 t. o. m. ett par och
* förvalt- tjugo om året för hvarje länsman och ransakningsmålen från ett till
ningen. två och högst tre om året, ja, i somliga domsagor har det ej varit
(Forts.) ett enda. De polis- och ordningsmål, som förekomma, äro också af
vanlig enkel beskaffenhet, såsom erkändt fylleri, oljud, slagsmål och
ovarsamt körande. Om dessa sistnämnda förseelser säger herr civil¬
ministern förra året, att länsmännen, åklagaremakten, egentligen kunde
blunda därför. Han sade, om Per trumfar på Pål, om Lasse för oljud
och Anders far ovarsamt hem från marknaden, icke behöfver åklagare¬
makten fästa sig därvid, om icke angifvelse sker. Under sådana för¬
hållanden blir det ju ännu mindre att göra för polisen, åklagaremakten,
än om man skulle hålla strikte på desamma. Herr civilministern
medgifver själf i propositionen, att kronofogdarne hufvudsakligen skulle
få en öfvervakande och kontrollerande ställning. Det blir onekligen
en ganska dyrbar kontroll, 84 kronofogdar och 487 länsmän, d. v. s.
en kronofogde på knappast hvar 6:te länsman. Det ser nästan ut, som
om länsmännen skulle anses vara mindre pålitligt folk, eftersom man
vill sätta dem under polisuppsikt, då kronofogdarne skulle få till
väsentlig uppgift att kontrollera och öfvervaka dem. Kontrollen torde
väl dock kunna ske äfven utan kronofogdarne. Det blir i medeltal
20 länsmän inom hvarje län, och nog kan man tänka sig, att läns¬
styrelsen kan öfva kontroll öfver 20 länsmän utan att behöfva anställa
lokalombud, ställföreträdare i orterna. Om man tänker pa våra stora
administrativt ekonomiska verk, såsom post, telegraf och järnvägar,
icke hafva de så dyrbar kontrollapparat, som här ifrågasatts.
Men, mina herrar, det förefaller mig, som om en enda sak, som
man hör ute i landet, men som här icke blifvit omnämnd, vore nära
nog det allra väsentligaste härvidlag nämligen den, att om vi taga
bort kronofogdarne, få vi icke några öfvergångsplatser, icke några
tillfällen att befordra t. ex. länsbokhållare och länsnotarier o. d. Men,
mina herrar det är väl ändå en alltför dyrbar apparat 84 kronofogde¬
tjänster med en kostnad af 525,000 kronor om året, för att ha till
reträttplatser! Våra länsmän få ju nöja sig med länsmanstjänsterna
såsom slutmål, och då kunna väl också andra tjänstemän, som fått
sina löner reglerade, nöja sig med sina nuvarande platser såsom slutmål.
Såsom ytterligare skäl till att kronofogdarne ändå möjligen kunna
anses umbärliga tillkommer slutligen, att under årens lopp från krono¬
fogdetjänsterna tagits bort en del göromål. Så t. ex. behöfva de icke-
längre hafva tillsyn öfver kronodomäner, icke närvara vid taxeringar,
icke förrätta arrendeauktioner o. d. Detta är således någonting som
kommit ifrån dem och blifvit minus beträffande kronofogdarnes göro¬
mål. Allt som allt så anser jag, att sparsamhetsskäl och tanken på
förenklingar i administrationen kunna och böra icke öfvergifvas utan
att vi fått en, såsom jag nyss framhållit, opartisk, fullständig och på
verkliga siffror och fakta grundad utredning, och först sedan vi fått
denna och det visat sig, att det är praktiskt omöjligt att genomföra
denna reform, kunna vi finna oss i det oundvikliga. Jag yrkar bifall
till reservationen.
Lördagen den 27 Mars.
2!)
N:o 34.
Häruti instämde herrar Forsberg, Bogren, Karlsson i Fjäl,
i Billsta och Sundström.
som
tiden varit med,
förberedelsevis
och
haft
Herr Widén: Herr talman! Det hade icke varit min afsikt att
redan nu begära ordet, men då den siste talaren yttrade sig om de
kommittéers sammansättning och arbete, som förberedt detta ärende,
har jag ansett mig böra upplysa kammaren om, hurudana förhållan
dena verkligen varit. Jag har nämligen hela
deltagit i samtliga de utredande institutioner
att behandla ärendet.
Den föregående talaren tillät sig att säga: hvad blir det för ut¬
redning, då man tillsätter landstatstjänstemän för att göra den? Jag
ber då, hvad först angår löneregleringskommittén, att få framhålla, att
det icke endast var landstatstjänstemän i denna kommitté. Vi voro
nämligen fyra riksdagsmän, bland hvilka visserligen en landstatstjänste¬
man, nämligen undertecknad, därtill två tjänstemän från centrala verk
i Stockholm och så två landstatstjänstemän, af hvilka dock ingen
kronofogde. Det var sålunda olika slag af tjänstemän, som jämte riks¬
dagsmän sutto i denna kommitté; och kommitténs utredning måste
därför äfven, synes mig, tillerkännas det vitsord, som en s. k. parla¬
mentarisk kommitté i allmänhet kan göra anspråk på. Hvad seder¬
mera beträffar det förslag, som uppgjordes af kronofogden Hofman-
Bang under loppet af år 1907, så skedde detta alltså af en kronofogde,
men dels ansågs denne tjänsteman vara särskild! skickad för detta
uppdrag, och dels hade han erhållit det direktiv, att han skulle upp¬
göra sitt förslag på grundval att kronofogdetjänsterna skulle indragas
eller kronofogde- och länsmanstjänsterna sammanslås till en enda tjänst.
Hans förslag gick ock ut på att kronofogdetjänsterna och länsmans¬
tjänsterna skulle såsom sådana indragas och ersättas med en ny
tjänstebefattning närmast jämförlig med kronofogdetjänsten. Det är
sålunda icke riktigt att säga, att en kronofogde naturligtvis skulle för¬
klara sig oförmögen att framkomma med förslag om kronofogdetjän-
sternas indragning. Sedan blir det en annan fråga, hurudant förslaget
var. Det blef i sådant hänseende visserligen icke godkändt af de sak¬
kunnige, som inkallades för att granska det, men det var dock upp¬
gjord! i den bestämda afsikten att indraga kronofogdebefattningarna.
Hvad beträffar de under sista sommaren tillkallade sakkunnige,
bland hvilka jag var en, har det klandrats, att den däri deltagande
länsmannen skulle tillkallats för sent. Jag känner nu icke närmare
de omständigheter, som voro förknippade med hans tillkallande. Men
han var med hela tiden vid de sakliga öfverläggningarna om förslaget
och, såvidt jag minns rätt, lika länge som den jämväl tillkallade
häradsskrifvaren och som jag, som var de sakkunniges ordförande.
Det är visserligen sant, att det genom vissa bland de sakkunnige hade
verkställts en del utredande förarbeten, men hela den sakliga öfver-
läggningen och granskningen af förslaget var han med om. Och hans
omtalade reservation rörde icke det ämne, som var förelagdt de sak¬
kunnige, utan den utgjorde rättare en protest mot ett stadgande, som
befarades skola komma att inflyta i en blifvande instruktion, hvilken
icke hade att göra med. Det var också af den anledningen som
Bromée Angående
lönereglering
för fögderi-
förrätt-
ningen.
(Forts.)
VI
N:o 34.
30
Lördagen den 27 Mars.
Angående denna handling icke bifogades promemorian; på min inrådan anmo-
lanereglering jades han nämligen att inlämna den såsom en särskild framställning
J f/rvalt- till civilministern för att utgöra en protest mot de befarade stadgan-
ningen. den i instruktionen, mot hvilka han ville opponera sig.
(Forts.) Medan jag nu har ordet, skall jag emellertid be att få yttra mig
i själfva hufvudfrågan. Det framgår redan af hvad jag sagt och torde
för öfrigt vara bekant, att jag kommit att ganska mycket syssla med
den här frågan liksom med andra löneregleringsfrågor. Jag kan såga,
att jag varit med vid denna frågas behandling ända från början, och
jag har under detta sysslande städse gått ut från den uppfattningen,
att man borde söka draga in kronofogdebefattningarna, detta ur syn¬
punkten att kunna åstadkomma förenkling i arbetet, så att därigenom
en minskning i tjänstemännens antal och äfven en ekonomisk bespa¬
ring skulle kunna göras. När jag satt som ledamot i den omtalade
löneregleringskommittén, påyrkade jag, att man allvarligt skulle taga
om hand frågan om kronofogdetjänsternas indragning, och jag gjorde
för min del upp en plan, huru jag tänkte mig, att den saken skulle
kunna ordnas. Denna plan meddelade jag de öfriga ledamöterna och
skickade den sedan till en del landstatstjänstemän, landskamrerare och
landssekreterare, som jag antog vara mera benägna för en reform i
detta hänseende, med begäran, att de skulle framställa de erinringar
mot denna plan, som de kunde hafva att göra. En hel del anmärk¬
ningar gjordes äfven, och dessa anmärkningar voro af den beskaffenhet,
att jag icke såg mig i stånd att fullfölja planen utan måste slutligen
gå med majoriteten i kommittén, som visserligen behöll kronofogdarna,
men minskade deras antal, om jag mins rätt, från 118 till 104. Jag
afgaf dock till kommitténs betänkande en reservation, som hade sin
anledning däri, att jag icke ville uppgifva min gamla plan att få krono¬
fogdetjänsterna indragna. Jag hade emellertid varit sysselsatt på annat
håll under en del af den tid, kommitténs slutarbete pågick, och därför
icke fått tillfälle att mera fullständigt utarbeta reservationen. Af det
brottstycke däraf, som nyss lästes upp, framgår ock, att jag, som sagdt,
icke haft tillräcklig tid för detta arbete, men tillika att jag icke såg,
huru en utredning i det afseende jag ursprungligen tänkt mig skulle
kunna leda till något resultat; reservationen var, så att säga, mera af-
sedd att hålla frågan uppe för framtiden. Jag sökte i alla fall liniera
upp i mycket allmänna drag, huru jag tänkt mig, att saken skulle
kunna ordnas, ifall kronofogdetjänsterna skulle dragas in. Därvid fram¬
höll jag äfven som en hufvudsaklig synpunkt, att denna indragning
skulle förbindas med ett förbättradt polisväsende på landsbygden. Då
det sedan under loppet af 1907 blef fråga om att framlägga en propo¬
sition i ämnet för Riksdagen, så tillfrågades jag af den dåvarande
civilministern om min tanke i frågan och kunde då icke annat än på
det allra bestämdaste tillråda att göra en så fullständig utredning som
möjligt, huru det skulle ställa sig, om man droge in kronofogdetjänsterna.
Denna utredning verkställdes, som jag redan omnämnt, af kronofogden
Hofman-Bang. Jag kan tillägga, att han lämnades tid att noga studera
sig in i frågan, huru denna sak skulle ordnas. En annan landstats¬
tjänsteman fick, om jag minns rätt, äfven göra en studieresa utomlands för
att lära känna, hurudana förhållandena, särskild! i fråga om polisväsendet,
:si
N:o 34.
Lördagen flen 27 Mars-,
där voro. För att yttra sig om det upprättade förslaget, som var ett
fullt utfördt förslag, tillkallades sedan mot slutet af sommaren en del'
landstatstjänstemän från olika län såsom sakkunnige; och jag må säga,
att deras dom blef en nästan enhällig förkastelsedom öfver förslaget
såsom odugligt och olämpligt. Då anhöll civilministern, att de själfva
skulle framlägga ett förslag, hvari de begärda förenklingarna skulle
upptagas. De sakkunnige tillsatte ock inom sig vissa delegerade för
att utarbeta ett sådant förslag i allmänna konturer. Men icke ens det
förslag, som då framlades, möttes med särdeles stora sympatier.
Detta var de förslag, som då framställdes. Båda förslagen, som
visserligen tarfvade ett vidare utförande i detaljer, voro emellertid för¬
bundna med fullständiga, om än approximativa kostnadsberäkningar.
Kom så 1908 års proposition, och för min del får jag säga, att
jag icke undrar på, att efter dessa fåfänga försök att lösa indragnings-
frågan det innehöll ett bibehållande af kronofogdetjänsterna, ehuru det
afsåg att minska deras antal; det föreslog3 nämligen, att dessa befatt¬
ningar skulle minskas med tio. För min del var jag icke belåten med
förslaget. Jag röstade slutligen för detsamma af intresse för landsta¬
tens tjänstemannakår, då jag hoppades att löneregleringsfrågan därmed
skulle blifva klar. Men jag underlät att höja min röst till förmån
därför; jag var alltför litet belåten därmed för att kunna tala för det.
Jag ansåg nämligen, att den reduktion i tjänstemännens antal, som före¬
slagits, var alldeles för ringa för att man skulle kunna vara belåten
därmed, äfven förutsatt att man ansåg sig nödsakad att gå den vägen
att behålla båda dessa slag af tjänstebefattningar, kronofogdar och läns¬
män, bredvid hvarandra. Förslaget föll som vi veta. När jag somma¬
ren 1908 tillkallades som sakkunnig i detta ämne, var jag på grund
af de föregående utredningarne i denna fråga och det resultat, till
hvilket de kommit, af den öfvertygelsen, att det vore det bästa att
behålla den gamla organisationen, men på samma gång taga ett djupt
tåg i fjärdingen, draga in så många tjänstebefattningar, som man någon¬
sin trodde sig till, för att på detta sätt få fram ett billigt och dock
godt förslag; detta framhöll jag också som sakkunnig för civilministern.
Nu är det så, mina herrar, att på ett område som detta, det icke
är så lätt att kunna åstadkomma en reform. Det är icke så lätt, mina
herrar, att förändra en organisation, som haft århundraden att utveckla
sig och hvars kuggar hunnit att gripa tämligen fast in i hvarandra;
det är icke lätt, säger jag, att reformera detta, så att det hela ändock
går ihop och så, att kugghjulen icke gå isär. Det är svårt att i detta
hänseende komma någon vart, och trots det intensiva arbete jag ned¬
lagt på att komma till något resultat i denna sak, har jag icke lyckats
ernå något sådant. Jag har därför nu kommit till den öfvertygelsen
att det är säkrast att bibehålla dessa båda slag af befattningar bredvid
hvarandra, men att, ur förenklings- och besparingssynpunkt tjänsterna
böra betydligt reduceras till antalet. Jag har icke bitit mig fast vid
en viss åsikt, såsom att kronofogdetjänsterna nödvändigt skola dragas
in. Tvärtom torde det kunna vara nyttigt, att man har två tjänste-
grader inom denna del af fögderiförvaltningen. Det kan vara lämp¬
ligt både ur kontrollsynpunkt och ur många andra synpunkter också
för resten, att man har en tjänstemannagrad mellan länsmännen och
A utfående
one reglering
för fögderi-
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
N:o 34.
32
Lördagen den 27 Mars.
Angående länsstyrelsen. Men man bör naturligtvis se till, så långt detta låter sig
för'fögderi- göra> att det icke blir månSa och att de tjänsteman, som bibehållas,
förvalt- ha tillräckligt att göra, så att deras tid blir fullt upptagen. Detta af-
ningen. vägande är svårt, det medges; det beror så mycket på individen, men
(Forts.) man får söka att härvid göra så mycket som möjligt. Jag skulle
naturligtvis som sakkunnig icke kunnat tillstyrka förslaget, om jag icke
ansett, att det ur denna af mig hyllade synpunkt varit sådant, att man
skulle kunna taga det.
Jag är därför fullt öfvertygad, att det vore klokt af Riksdagen att
nu taga det förslag, som föreligger. Hvad man här vill vinna, näm¬
ligen förenkling och besparing, dessa gamla önskemål inom Riksdagen
och särskildt inom Andra Kammaren, kunna enligt min mening mycket
väl vinnas äfven utan kronofogdetjänsternas indragande. Man "skall
blott se till, att man ändock gör organisationen på enklaste sätt och
med iakttagande af den största sparsamhet.
Hvad nu förenkling beträffar, så har ju åtskilligt i den vägen gjorts
af Kungl. Maj:t i enlighet med löneregleringskommitténs förslag. Man
har ju förordnat, att den dubbla skriftvexlingen skall upphöra och
ersättas af direkt. Det är här föreslaget, att exekutionsväsendet skall,
med undantag af fastighetsauktioner, helt och hållet öfverlämnas till
länsmännen, och att således den dubbla expedition, som där ägt rum,
skall komma att upphöra. Klart är ock, att ju mera man minskar
tjänstemännens antal, desto mera komma enklare former att tränga
sig fram. I själfva minskningen af tjänstemännens antal ligger en
betydande ansats till förenkling.
Hvad nu beträffar den besparing, som förslaget innefattar, förhåller
det sig, som den förste talaren redan framhållit, så, att i detta förslag
i jämförelse med det, som förelåg i fjor, är ju själfva staten ungefär
150,000 kronor billigare per år. Och 150,000 kronor, mina herrar, i
dessa tider, dessa löneregleringarnas tider, är verkligen icke så litet,
då man tänker sig dem som en årlig besparing.
Nu är det visserligen sant, att de sakkunniga föreslagit indragning
af några flera tjänster. De föreslogo nämligen, att tre kronofogde¬
befattningar och dessutom åtskilliga häradsskrifvare tjänster skulle in¬
dragas utöfver hvad Kungl. Maj:t nu föreslagit. Jag medgifver emel¬
lertid, att, beträffande de tre kronofogdetjänsterna, länsstyrelserna i Jön¬
köpings, Kopparbergs och Gefleborgs län, hvilka det här gällde, verk¬
ligen anfört skäl för ett frångående af vårt förslag i dessa delar. Detta
är ju för öfrigt en helt obetydlig sak. Hvad vidare beträffar härads-
skrifvaretjänsterna, i fråga om hvilka vi föreslagit en mera vidsträckt
indragning, än Kungl. Maj:t nu kunnat föreslå, var ju vårt förslag
förknippadt därmed, att det i stället skulle tillsättas extra härads¬
skrifvare. Mot ett inrättande af sådana extra häradsskrifvarebefatt-
ningar har man emellertid allmänt opponerat sig såsom olämpligt, och
därför har Kungl. Maj:t också gått ifrån förslaget i denna del. Kungl.
Maj:t har val knappast kunnat göra annat, men däraf följer, att reduk¬
tionen af häradsskrifvarnes antal icke kunde blifva så kraftig, som vi
föreslagit.
Emellertid skulle de nuvarande tjänstemännens antal komma att
minskas med 84 kronofogdar, 22 häradsskrifvare och 31 länsmän, alltså
Lördagen den 27 Mars. 33 N:o 34.
tillhopa 87 tjänstemän. Och jag tycker verkligen, med hänsyn till Angående
den årliga ökningen i länsstyrelsernas göromål, hvilken, såsom vi veta, l^ereglerinjf
faktiskt äger rum, att det är ganska vackert, att man kan komma till f^rvalt-
det resultat, att den inom fögderiförvaltningen anställda personalen ningen.
minskas med icke mindre än 87 personer. (Forts.)
För en jämförelse torde det vara skäl att något återgå till de förut
omförmälta tidigare förslagen. Det förslag, som sommaren 1907 fram¬
lades af kronofogden Hofman.Bang, afstyrktes af de sakkunnige bland
annat därför, att det skulle blifva alldeles för dyrt. Det slutade på
en summa af ungefär 2,400,000 kronor, hvaraf dock ungefär hälften ,
utgjorde kostnader för polisväsendet eller rättare för de befattningar
som skulle finnas i stället för de förutvarande länsmännen. Ja, mina
herrar, det är i hvarje fall alldeles säkert, att ett förslag om ersättande
af kronofogde- och länsmansbefattningarne med en tjänstebefattning
drager med sig ett utvidgadt polisväsen och det i högre grad, ju grund¬
ligare reduktionen i tjänstemännens antal göres. — Det af de delege¬
rade inom de sakkunnige sommaren 1907 uppgjorda förslaget tog bort
kronofogdarne, men behöll länsmännen, som det ville gifva okad kom¬
petens och ökade löneförmåner. Det slutade på en kostnad af 1,938,000
kronor, hvartill skulle komma kostnaden för det ökade polisväsen,
som äfven enligt detta förslag ansågs nödvändigt. — Det nu framlagda
förslaget slutar på en kostnad af 1,735,000 kronor och är sålunda vida
billigare.
Det torde kanske icke heller skada, att något vidröra ett förslag
som delats ut här i kammaren, ett förslag om ordnande af fögderi¬
förvaltningen, på grundval af kronofogdetjänsternas indragning, som
utgifver sig vara författadt af en landsstatstjänsteman. Så torde ock¬
så vara fallet, ty det röjer kännedom om förhållandena. Han fram¬
håller i detta förslag, att han får detsamma billigare, jag vill minnas
450,000 kronor billigare, än det af Kungl. Maj:t i fjor framlagda. Det
skulle bli 259,600 kronor billigare än det i år framlagda förslaget,
hvilket han tydligen icke sett. Men det är att märka, att han, efter
det han gjort denna beräkning, kommer till frågan om polisväsendets
omorganisation, som han äfven finner nödig. Och han framlägger ett
förslag därom eller lämnar åtminstone antydningar om ett sådant,
däri han medtager äfven fjärdingsmannen, hvilka också skulle beröras
ax omorganisationen. Kostnaderna för polisväsendet skulle tredelas
emellan kommuner eller enskilda, landstingen och staten, och han be¬
räknar, att det skulle kosta staten 700,000 kronor om året och följ¬
aktligen kommuner eller enskilda, lika mycket och äfvenså landstingen
lika mycket. . Han kommer därmed uppenbarligen, äfven med afräk¬
ning af hvad som nu utgår, till en mycket högre kostnadssumma, än
det nu framlagda förslaget skulle medföra. Jag tillägger nu icke detta
landsstatstjänstemannens förslag stor betydelse, och jag skulle icke ha
omnämnt det, om det icke i sina hufvudprinciper företedde en viss
likhet med en motion, som framlagts af en kammarledamot på Stock-
holmslänsbänken. Jag vet icke, och har icke anledning antaga, att
dessa bägge förslag ha något att göra med hvarandra direkt, men de
förete en viss likhet; äfven den senare förslagsställaren yrkar på en
omorganisation af polisväsendet, hvari fjärdingsmannakåren skulle ingå,
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 34. 3
N:o 34.
34
Lördagen den 27 Mars.
för fögderi-
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
Angående och att t. ex. utbildningskurser skulle anordnas vid folkhögskolorna,,
l^nereJ.leJ^y med mera, som landsstatstjänstemannen äfven omnämner.
Jag tror sålunda, att man med fullt fog kan säga — åtminstone
är det min öfvertygelse — att det framlagda förslaget är det billigaste
förslag i denna riktning, som man kan vänta att få se. Något billigare för¬
slag än det föreliggande har icke kunnat framläggas med anspråk på
auktoritet, och jag tror, att det just ur sparsamhetssynpunkt vore klokt
att antaga det.
Man säger: »Hvarför kunna vi icke få se ett annat förslag, så att
vi få ställa förslagen bredvid hvarandra och jämföra dem?» Ja, mina
herrar, vi ha ju ändå fått se ganska många och skiftande förslag! Och,
för öfrigt, det är så långt gånget med landsstaten, att det börjar bli
svårt att kunna rekrytera den, och det blir naturligtvis värre och värre.
Vi måste betänka, att det är 118 kronofogdar och lika många härads¬
skrifvare samt en hel del länsmän, som allt efter hand skola tillsättas
på förordnande, till dess allt blir klart. Hvem vill på längden söka
en sådan befattning, då dess innehafvare när som helst kan komma
att ställas på bar backe? Jag har redan svårigheter härmed i mitt
län och jag förmodar, att samma svårighet visar sig äfven på andra
håll och i andra län. Frågan tränger på, tränger sig fram till lösning
snart, och då kan det komma därhän, att vi måste lösa den i trött¬
hetens tecken och antaga det förslag, som föreligger, äfven fastän det
är sämre än det nu föreliggande. Vi veta nogsamt, hvad det vill säga
att lösa en fråga i trötthetens tecken!
Jag vågar påstå, att vi göra klokast i att antaga detta förslag,,
och ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Sjö: Herr talman! Jag vill börja, där den förre talaren
slutade. Han sade, att man, för att icke behöfva lösa denna fråga i
trötthetens tecken, borde antaga detta förslag. Det skulle blifva det
billigaste. Men detta förslag bibehåller ju kronofogdetjänsterna, och
detta vill ju ej denna kammares majoritet vara med om, hvadan det
därför ej är godt att godkänna.
Då Riksdagen, såväl Första som Andra Kammaren, genom gemen¬
sam votering för ett år sedan uttalat sig för en organisation och en
lönereglering på basis af hvad icke blott den Riksdagen, utan äfven,
en mångfald af Riksdagar, åtminstone hvad angår Andra Kammaren,
beslutat, och därom aflåtit skrifvelser till Kungl. Maj:t., så hade man
trott, att Kungl. Maj:t också under tiden mellan riksdagarne skulle
låta uppgöra och nu framkomma med ett förslag, gående i den rikt¬
ning, som denna kammare många gånger begärt. Men det ser ut, som
om ett sådant förslag skulle uteblifva, och man skulle få lösa frågan
så, som Kungl. Maj:t önskar. För mig är detta mycket motbjudande,,
och det synes, som om det äfven skulle vara så för denna kammare,
då man icke kan få sin vilja fram, när man begär det, såsom vi så
många gånger gjort.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet yttrade, att en
utredning angående kronofogdetjänsternas indragning vore både vidt
omfattande och svår att åstadkomma. Jag kan ju icke motsäga detta,,
men när man försökt sig på denna sak och icke vill framlägga något
Lördagen den 27 Mars. 35
förslag, ser det nästan ut, som om man icke gjort så genomgripande
försök, som ensidigt vore.
Den siste talaren yttrade, att han arbetat i den riktningen, att
kronofogdetjänsterna skulle indragas, och att han uppsatt ett förslag
därom, hvilket öfverlämnats till vederbörande myndigheter, för att de
skulle få yttra sig. Hvad detta angår, kan man väl alltför väl förstå,
att dessa gärna vilja bibehålla kronofogdeinstitutionen, som Andra
Kammaren vill ha bort.
Men det synes mig ändock, då ett förslag framkommit från en
sådan person som den mångkunnige, mångsidige och erfarne lands¬
höfding Widén, att han borde hafva kunnat drifva saken så långt, att
förslaget kommit fram till kamrarne, så att man åtminstone fått se,
till hvilket resultat han kommit, icke allenast i fråga om organisationen,
utan äfven beträffande den ekonomiska sidan af saken. Så har emel¬
lertid icke skett. Vi stå här på alldeles samma ståndpunkt som för
flera årtionden tillbaka utan att ha fått något förslag i den riktning,
som denna kammare begärt.
Man har vid föregående Riksdagar sagt, att, hvad som omöjlig¬
gjorde en sådan förändring, nämligen indragning af kronofogdebefatt¬
ningarna och öfverflyttande af kronofogdarnes arbete till länsmännen,
vore det, att man icke kunde antaga, att länsmännen hade sådana
kunskaper, att de ens kunde hålla ett kronouppbördsmöte. Men att
så verkligen är fallet, tycker jag, att hvar och en af oss kan finna, då
han betänker, att en enkel landtman kan hålla uppbördsmöten. Och
detta blir så mycket tydligare, om man jämför kommunaluppbörd och
kronouppbörd. Det är icke stor skillnad, vare sig i fråga om debite¬
ring eller uppbörd, emellan kronouppbörd och kommunaluppbörd.
Det skulle därför, enligt mitt förmenande, mycket väl gå för sig,
att länsmännen skötte kronouppbörden.
Hvad sedan beträffar en annan förrättning, som man påstått, att
länsmännen icke skulle kunna verkställa, nämligen utmätning af fastig¬
het, försäljning däraf och upprättande af köpeskillingslikvid, kan äfven
en enkel landtman utföra sådant, och man kan väl då med skäl an¬
taga, att en länsman med sin examen och sin praktiska erfarenhet
äfven skall kunna göra det. Det behöfs ju icke mer, än att läns¬
mannen kan skrifva, räkna och läsa innantill, skaffa sig ett gravations¬
bevis för den försålda fastigheten samt lära sig förmånsrättsordningen,
för att han skall vara i stånd att uppgöra en köpeskillingslikvid —
icke annat jag kan se. Men för resten, mine herrar, är det i de flesta
fall Konungens befallningshafvande, som utför detta åliggande, och
Konungens befallningshafvande skulle väl allt fortfarande kunna göra
det, om länsmännen icke vore vuxna denna uppgift.
Man har redan — såsom också herr civilministern framhöll —
börjat fritaga kronofogdarna från en del göromål; och när man så¬
lunda börjat minska deras arbetsbörda i ett och annat afseende, hvar¬
för då icke taga steget fullt ut och alldeles befria dem från alla göro¬
mål, då man därigenom skulle kunna inbespara en utgift, icke på
150,000 kronor om året, som den senaste talaren sade, utan mellan
400- å 500,000 kronor om året genom en afskrifning af kronofogde¬
tjänsterna?
N:o 34.
Angående
lönereglering
för fögderi-
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
N:o 34.
36
Lördagen den 27 Mars.
Angående Deri senaste talaren nämnde, att det hade framkommit ett för-
^öt^ffderi- s^a£’ som "*c^ ut P& afskaffande af kronofogdebefattningarna och som
förväxt- innebar en minskning i utgifterna för fögderiförvaltningen på omkring
ningen. 450,000 kronor. Detta förslag har jag icke sett. Jag vet icke hvad
(Forts.) det innehåller utöfver hvad han antydde. Men när en person, som,
jag antager, har fackkunskap på detta område, kan komma med ett
sådant förslag, då kan möjligen en lekman, som sitter här i Riksdagen,
ha ett visst fog för den uppfattningen, att det skulle vara önskvärd!,
om regeringen vidtoge en sådan anordning, att vi till en kommande
riksdag kunde få ett förslag i den riktning, denna kammare mång¬
faldiga gånger, år efter år begärt. Man fordrar, synes mig, icke allt¬
för mycket, när man begär detta.
Man har i många fall velat frånkänna länsmännen nödig kompe¬
tens att utföra de uppdrag, som vid en indragning af kronofogde¬
tjänsterna skulle komma att påhvila dem. Men för min del tror jag,
att det icke skulle ur denna synpunkt möta några svårigheter att låta
länsmännen öfvertaga alla de bestyr och allt det arbete, som krono¬
fogdarna nu ha sig ålagdt, därest ett förslag i den riktningen skulle
framläggas. Vi veta, att de flesta länsmän, innan de fått de befatt¬
ningar, de nu inneha, »konditionerad — om jag så får säga — eller
haft plats hos någon kronofogde och därunder satt sig in i och själfva
utfört de göromål, som åligga en sådan. Likaledes ha de flesta läns¬
män tjänstgjort såsom extra ordinarie i landskontoret och landskansliet
och sålunda förvärfvat icke allenast teoretiska utan äfven praktiska
insikter jämväl i de åligganden, som de skulle få att utföra, därest
kronofogdebefattningarna komme att indragas.
Man har talat om det mångskrifveri, som här förekommer. Och
den nästföregående talaren sade, att det skulle vara önskligt, om man
kunde få bort detta. Jag kan icke annat än för min del instämma i
detta hans uttalande. Jag tycker, att hvar och en i denna kammare
borde vara besjälad af en sådan önskan och att man fördenskull än
en gång borde återremittera detta ärende till Kungl. Maj:t i syfte att
sätta Kungl. Maj:t och synnerligast herr civilministern i tillfälle att
ännu en gång taga ärendet under öfvervägande och, om det därvid
befinnes lämpligt att villfara Riksdagens önskan, tillsätta sakkunnige
för verkställande af den utredning, Riksdagen begärt. Att denna ut¬
redning skall företagas inom civildepartementet, vill jag visst icke
fordra. Men en departementschef har, såsom vi veta, så många möj¬
ligheter att åstadkomma en utredning i den riktning, här mångfaldiga
gånger ifrågasatts, att det icke bör medföra några svårigheter. Det
skulle enligt mitt förmenande vara både önskligt och värdigt, om en
sådan utredning komme till stånd: önskligt för denna kammare och
värdigt af regeringen och den departementschef, som närmast har detta
ärende om hand.
Herr talman! Då jag är af den uppfattningen, att ett förslag i
denna fråga bör framläggas för Riksdagen, gående i den riktning,
Riksdagen redan vid flera föregående tillfällen angifvit, finner jag mig
böra yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till den vid be¬
tänkandet fogade, af herr Daniel Persson, mig m. fl. afgifna reservationen.
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars. 37
Herr Persson i »Stallerhult: Herr talman! Då här har yrkats Angående
bifall till herr Daniel Perssons reservation, som innehåller, att Kung!.
Maj:t skulle taga denna fråga under förnyad ompröfning och därvid forvalt-
se till, huruvida icke kronofogdetjänsterna skulle kunna indragas och ningen.
deras tjänsteåligganden öfverflyttas på länsmännen, så har jag begärt (Forts.)
ordet för att gifva till känna, att jag för min del kommer att ansluta
mig till utskottets förslag.
Det kan väl möjligen hända, att en sådan utredning, som här
ifrågasattes, icke förut ägt rum. Men om så är, har den lönereglerings-
kommitté, i hvilken landshöfding Widén suttit såsom ledamot, icke
lämnat en fullständig utredning i denna fråga, icke väl fullgjort sitt
värf. Ty vid kommitténs tillsättande föreskref Kung). Maj:t såsom
ledning för dess arbete, att kommittén skulle pröfva, »huruvida genom
förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af
tjänster, som genom de förändrade anordningarna kunna undvaras».
Med denna bestämmelse för ögonen har kommittén, såsom landshöf¬
ding Widén sade, tagit den nu föreliggande frågan i den mest om¬
sorgsfulla ompröfning, som för kommitténs ledamöter var möjligt.
Och det arbete, som landshöfding Widén såsom kommittéledamot ned¬
lade särskild! på frågan om möjligheten att indraga kronofogdetjänst¬
erna, därför att han hade den uppfattningen, att det skulle låta sig
göra, detta arbete var — det må jag säga för att få det till protokollet
antecknadt — af en alldeles ovanligt omfattande beskaffenhet. Men
det stannade därvid, att han ansåg, att det icke var möjligt för kom¬
mittén att komma med ett förslag i den riktningen, och kommitténs
beslut i denna punkt blef sådant, som förut här omnämnts. Jag för
min del, som tillhört den del inom kammaren de gånger, då det varit
tal om att indraga kronofogdebefattningarna, hade visserligen reser¬
verat mig mot kommitténs ifrågavarande beslut, men under sådana
förbehåll och villkor, att för den händelse Kung! Maj:t skulle fram¬
lägga ett lika långt gående förslag som kommittén angående indrag¬
ning af åtskilliga af dessa kronofogde-, häradsskrifvare- och länsmans-
befattningar, skulle jag låta min afvikande mening falla.
Huru ställer det sig nu i detta afseende? Jo, så, att Kungl. Maj;t
i det nu föreliggande förslaget gått något längre än kommittén i fråga
om indragning af kronofogdar och häradsskrifvare, men däremot icke
så långt som kommittén med afseende å länsmanstjänsterna, hvilka
bibehållits till något större antal i den kungl. propositionen. När
Kungl. Maj:t framlagt ett sådant förslag som detta, hvilket så nära
ansluter sig till kommitténs hemställan, är det gifvet, att jag icke har
någon anledning att hålla på min förenämnda reservation, så mycket
mindre som de betänkligheter, hvilka kommit till uttryck i denna
reservation, sedermera blifvit undanröjda.
I fjol vid frågans förberedande behandling inom utskottet funno
vi under läsningen af den föreliggande utredningen, hurusom frågan
om kronofogde tjänsternas indragning eller icke varit föremål för den
omsorgsfullaste utredning, därvid man tagit i betraktande, om det
skulle låta sig göra på det ena eller andra sättet. Äfven inom utskottet
dryftades flera förslag i detta afseende, men de strandade allesammans
trots den sakkunskap, som stod utskottet till buds. Det visade sig
N:o 34.
38
Lördagen den 27 Mars.
Angående vara nödvändigt att bibehålla de nuvarande tre tjänstegraderna inom
löneregleriiig fögderiförvaltningen, dock med reducering af antalet befattnings-
7 /Snålt-1' häfvare.
ningen. Nu begäres här från reservanternas sida en ytterligare utredning.
(Forts.) Det är möjligt, att en bättre och säkrare sifferstat skulle kunna fram¬
komma såsom resultat af en sådan utredning. Det håller jag till och
med för troligt. Men huru denna stat kommer att taga sig ut, det
kan vara tvifvelaktigt; likaså om den kommer att visa en lägre utgifts¬
summa för statsverket och om allt kommer att fungera lika väl som
hittills. Jag för min del tror det icke.
Det förslag, som nu föreligger, ställer först och främst i utsikt
en lönereglering för ifrågavarande statstjänare i enlighet med de grun¬
der, som tillämpats på andra områden, så att dessa landsstatstjänstemän
skola blifva likställda med öfriga tjänstemän, som fått sina löner
reglerade under de senare åren. Och vidare skulle fögderiförvaltningens
tjänstemän komma att erhålla samma säkra och klara ställning i
afseende på tjänstebefattningar, löneförmåner och pensionsförhållanden
som sina likställda kamrater inom andra förvaltningsgrenar. Genom
att antaga utskottets förslag har man åtminstone vunnit det målet att
successivt kunna minska statens utgifter på detta område. Herr Daniel
Perssons reservation och utskottets förslag skilja sig nästan ingenting
från hvarandra med afseende å de utgifter, som i båda fallen skulle
uppstå för statsverket. Ty enligt reservationen skall det för år 1910
beviljas ett extra anslag för beredande af tillfällig löneförbättring åt
de nuvarande kronofogdarna, häradsskrifvarna och länsmännen; och
därigenom kommer slutsiffran i reservanternas förslag att i det när¬
maste motsvara det belopp, som enligt utskottets hemställan skulle
erfordras för den ifrågasatta omorganisationens genomförande. Ett
antagande af reservationen skulle således icke innebära någon reduce¬
ring i statsverkets utgifter i afvaktan på sakens slutliga ordnande.
Huru skulle det åter ställa sig, om utskottets förslag ginge igenom?
Jo, då skulle gifvetvis det beräknade anslaget så småningom komma
att undan för undan minskas intill ett belopp af 318,800 kronor, hvarpå
den s. k. öfvergångsstaten slutar. Landshöfding Widén angaf i detta
sammanhang en högre siffra; och det hade han visserligen allt skäl
att göra. Tv i den uppgjorda staten äro icke medtagna vederbörande
tillkommande ålderstillägg, som föras på en annan stat.
Vidare får man här räkna med en annan faktor. Genom ett
godkännande af utskottets förslag skulle ifrågavarande tjänstemän
komma i den fasta ställning i afseende å både förmåner och skyldig¬
heter som öfriga befattningshafvare i statens tjänst, för hvilka lönerna
reglerats under de senaste åren. De skulle således bland bl. a. komma
under den nya pensionslagens bestämmelser. Detta förhållande skulle
komma att medföra en minskning i statens utgifter eller — hvilket
är detsamma — skaffa statsverket en ökad tillgång. Såvidt jag räknat
någorlunda rätt, skulle statsverket i pensionsafgifter från de tjänstemän,
som enligt utskottets förslag skulle upptagas på den nya staten, till¬
föras i rundt tal 55,000 kronor per år, hvilket belopp man äfven får
taga med i räkningen vid bedömandet af frågans ekonomiska innebörd.
Ett bifall till reservationen skulle ej medföra en dylik påföljd. Man
39 N:o 34.
Lördagen den 27 Mars.
•skulle således, i händelse reservationen godkännes, under väntetiden,
till dess Kungl. Maj:t kunde inkomma med ett nytt förslag, icke blott jgf fögderi.
få betala till nu ifrågavarande ändamål ett årligt belopp lika stort, som förvalt-
enligt utskottets betänkande skulle utgå — hvilket sistnämnda belopp ningen.
dock komme att successivt, år efter år minskas —, utan äfven gå (Forts.)
miste om en ganska afsevärd inkomst i de pensionsafgifter, som dessa
tjänstemän enligt utskottets förslag skulle erlägga från och med nästa
år och hvilka afgifter torde kunna beräknas komma att uppgå till
omkring 55,000 kronor årligen. Om man tager detta i betraktande,
kan jag icke se annat, än att Kungl. Maj:ts af utskottet i hufvudsak
tillstyrkta förslag borde vara tilltalande.
Nu har man äfven talat om, att länsmännen i allmänhet skulle
vara kompetenta att sköta kronofogdarnas tjänsteåligganden. Ja, det
finnes nog åtskilliga länsmän, som äro det — det tviflar jag icke på.
Men alla äro nog icke i stånd därtill. Och man får väl icke undra
på, om äfven på detta område större kompetensfordringar skulle komma
att uppställas. Jag tror, att med de fordringar, som hittills ställts
på länsmännen, de i allmänhet icke äro vuxna att öfvertaga allt det
arbete, som kronofogdetjänsten kräfver. Jag skulle åtminstone icke
hålla det för troligt. Och för resten måste man väl äfven sätta lönerna
efter de kompetensfordringar, man ställer på vederbörande ämbetsmän.
Skulle sålunda länsmännen höjas upp i grad, samtidigt därmed att
kronofogdarnas göromål skulle på dem öfverflyttas och jag tager
för gifvet, att det blir fallet, om man beslutar sig för att indraga
kronofogdetjänsterna — så skulle man nog äfven få se till, att läns¬
männens löner komme att höjas utöfver hvad här är ifrågasatt. Jag
tror icke, att det går att förneka detta. Och det behöfs icke stor
löneförhöjning med det stora antal länsmän, som finnes, för att denna
förhöjning skall sluka upp den summa, som skulle inbesparas genom
en eventuell indragning af kronofogdetjänsterna. Jag tror därför
knappast, att en ny utredning skulle leda till det resultat, att någon
ekonomisk vinst skulle för staten uppstå.
Och slutligen ha vi ännu en sak att taga i betraktande. Nar
länsmän, häradsskrifvare och kronofogdar afgå från sina tjänster, få
de för närvarande en pension, som är lägre än den, som tillkommer
likställde tjänstemän i öfrigt vid de reglerade verken. En länsman
t. ex. har endast 1,200 kronor i pension. Det undras mig, om icke
Riksdagen på därom gjord framställning skulle vara nödsakad att höja
dessa tjänstemäns pensionsförmåner, om reservanternas förslag bifalles,
för att sålunda bereda dem samma ställning i detta afseende som
deras jämställda kamrater inom andra förvaltningsgrenar.
Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört, kan jag icke
annat än ■ med min röst bidraga till, att statsutskottets förslag \ inner
Riksdagens bifall.
Herr Persson i Tällberg: Hvad den del af herr Carl Perssons
anförande beträffar, däri han berörde löneregleringskommitténs förslag,
vill jag säga, att det icke framställts något klander mot den stora lone-
reglerrngskommittén. Men det har dock visat sig, att en betydlig
reduktion redan har kunnat ske af hvad denna kommitté föreslagit,
N:o 34.
40
för fögderi
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
Lördagen den 27 Mars.
lönereglering därn'fd j“ea'hvad *om nu föreligger. Herr Carl Persson be-
för föaderi- saknar, att det skulle bil en vinst att antaga utskottets förslag, och
det var en ganska intressant beräkning, som han gjorde, då han med
hvarandra jämställde reservanternas förslag och utskottets förslag. —
Jag skulle nästan vilja säga, att det var en fiffig beräkning Enligt
reservationen skulle man visserligen tills vidare ha kvar alla 118 krono-
fogdarne och 516 länsmännen, men hade herr Carl Persson verkställt
beräkningen under förutsättning att reservanternas förslag blifvit q enom-
fdrdt, hvarigenom alla kronofogdarne skulle komma bort, skulle han
ha kommit till ett helt annat resultat än hvad han nu gjorde
Men jag begärde icke ordet för att säga detta, utan det var med
an edmng al hvad herr statsrådet yttrade. Han yttrade nämligen:
»Jag skulle uppenbart blifva utsatt för lika skarpt klander, äfven om
jag läte verkställa en sådan utredning, som reservanterna begärt». Jag
tor min del åtminstone skulle då icke hafva haft anledning att fram
tara något det allra ringaste klander. Vi hade ju då fått vår vilja
tram. Det var hvad fjolårets Riksdag begärde och hvad vi nu begära
nämligen att få en opartisk utredning till stånd. Nu sade herr stats-
radet att vi skulle ha önskat, att utredningen skulle gå i en af oss
iörut fattad mening beträffande kronofogdeplatsernas indragning. Det
är sa långt ifrån att jag sagt något sådant, att jag tvärtom i mitt ytt¬
rande framhöll, att jag visserligen ansåge, att kronofogdetjänsterna
kunde indragas, men att om en blifvande utredning visade motsatsen,
sa skulle jag boja mig därför och medge, att den uppfattning, jag
orut haft, var oriktig. Det är detta jag vill betona, och jag håller
böra vara berättigade att få en utredning till
vi
fortfarande före, att
stånd.
Hvad nu beträffar
vanligt mycket sakrikt.
herr AV idéns anförande, var detsamma såsom
Men resultatet af det anförandet blir dock,
att det visat sig att genom det beslut, Riksdagen förlidetT år" fattade!
vanns dock en ofantlig stor besparing, och det var sålunda ett mycket
klokt beslut. Riksdagen då fattade. Jag drar då den slutsatsen af
detta herr Widéns anförande, att om Riksdagen äfven nu håller på
sin ståndpunkt, kanske vi vinna lika mycket till nästa år igen Där-
om har herr AVidén nu icke yttrat sig, men jag förmodar, att han
nästa ar skulle komma att säga, att det var klokt af Andra Kamma-
ren att afslå Kungl. Maj:ts förslag. Ty det är ju mycket möjligt, att
Kungl. Maj:t efter verkställd utredning kommer med ett förslag, som
hvarken herr Widén eller jag nu veta, hur det kommer att se ut. Jag
vet icke hvad utredningen kommer att visa, men jag skall böja mig
för dess resultat, därest Kungl. Maj:t vill låta verkställa en opartisk
utredning. _ Det ar icke vi, som velat ha en utredning efter en förut¬
fattad mening, utan det är herr statsrådet och chefen för civildeparte¬
mentet, som låtit verkställa utredningen efter den förutfattade meningen,
att kronofogdetjänsterna skola bibehållas. Det är det direktivet, som
jag klandrat och som jag fortfarande anser klandervärdt. Men om
herr civilministern vill gå i författning om en opartisk utredning =å
skola vi godtaga densamma.
fråga^ k31* s^un<^a ^°ke frångå mitt förut gjorda yrkande i denna
41
N:o 34
Lördagen den 27 Mars.
Herr Lundell: Herr talman! Efter de omfattande anföranden,
som här hållits såväl af herr Widén som af en annan ärad talare,
nämligen herr Persson i Stallerhult, kan jag naturligen icke hafva
något mera betydande att tillägga, då jag har samma åsikt, som dessa
båda herrar uttalat.
Förra året var jag med på den afdelning inom statsutskottet, som
hade detta ärende under behandling, och handlades det då mycket
omständligt och mycket utförligt. Pluraliteten på denna afdelning
kom då till det resultat, att vi visserligen ansågo, att kronofogde¬
platserna skulle kunna indragas, men att eu sådan indragning icke
vore möjlig utan en mycket omfattande omorganisation, som säker¬
ligen icke skulle bli billigare än en organisation med bibehållande
af kronofogdetjänsterna. Men, såsom vi här hört uttalas af lands¬
höfding Widén, tyckte vi oss också finna klart utaf hvad som då
förelåg, att det borde vara möjligt att göra en indragning utöfver hvad
Kungi. Maj:t då föreslog. Jag får bekänna, att jag då icke röstade
såsom landshöfding Widén, d. v. s. för bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
utan jag röstade för reservationen. Men reservationen då var icke
detsamma som reservationen nu. Hvad jag åtminstone afsåg, och
jämte mig en stor del både i denna kammare och Första Kammaren,
det var, att vi skulle kunna få en längre gående indragning af krono¬
fogdeplatserna, än hvad Kungl. Maj:t föreslagit. Det har nu också
skett; Kungl. Maj:t har gjort ganska betydande indragningar både
i fråga om kronofogde- och häradsskrifvaretjänsterna. Men icke skall
man tänka sig, såsom herr Daniel Persson tycks göra, att sådana in¬
dragningar och besparingar kunna ske i oändlighet, bara man beslutar
därom riksdag efter riksdag. Ty någon gräns måste man ändå ha,
och i detta fall tror jag, att vi nått gränsen. Jag kan försäkra, att
jag är lika rädd om statens medel och lika intresserad af indragningar
och förenklingar beträffande både landsstatens och andra expeditioner
som någonsin herrar Sjö eller Daniel Persson; men jag tror rakt icke,
att några besparingar kunna göras vidare i detta fall. Jag tror, att
vi kommit till det mål, som man i detta afseende kan komma till.
I fråga om göromålen har herr Kronlund påstått, att det finnes
rakt ingenting att göra på kronofogdeexpeditionerna. På detta om¬
råde tror jag mig dock hafva en erfarenhet, som icke är så litet om¬
fattande, då jag under ett 15:tal år varit ordförande i kommunal¬
nämnd och kommunalstämma, varit nämdeman och dessutom haft
en del andra kommunala uppdrag, genom hvilka man kommer i rätt
mycken beröring med både kronofogdar, länsmän och öfriga landsstats-
tjänstemän; och denna erfarenhet har varit tillräcklig att öfvertyga
mig om, att kronofogdarnes göromål icke äro så obetydliga och så
litet omfattande, att det icke behofves folk att sköta dem.
Nu har man ju också anmärkt, att man skulle göra förenklingar
i denna administrationsgren, så att man sluppe ifrån dubbelexpedie¬
ringar och mångskrifveri. Ja, det är nog sant, att det i gamla tider
var fara för sådant, men nu finns det fulla garantier för att dessa
olägenheter skola upphöra. Man må för öfrigt besinna, att på alla
möjliga områden okär man tjänstemännens antal och måste göra
detta, men på detta område är det tvärtom fråga om indragningar på
Angående
lönereglering
för fögderi-
förvalt¬
ningen*
(Forts.)
N:o 34.
Angående
lönereglering
för fögderi-
förvalt¬
ningen.
(Forts.)
42 Lördagen den 27 Mars.
alla håll, både i fråga om häradsskrifvare, länsmän och kronofogdar;
och vi få heller icke glömma landträntmästartjänsterna, som också
äro indragna. Detta gör, att man icke i detta fall kan sträcka sina
fordringar i det oändliga.
Här har talats om bristande utredning. Jag får då försäkra, att
vi på utskottsafdelningen förra året ägde tillgång till omfattande ut¬
redningar, men vi kunde ändock icke komma till annat resultat, än
att det billigaste vore att bibehålla kronofogdarne, men till inskränkt
antal, och att för öfrigt Kungl. Maj:ts förslag var så omfattande och
väl genomtänkt, som det var möjligt att begära.
Man har här talat om länsmännens kompetens. Ja, jag vill icke
säga annat, än att länsmännen i de allra flesta fall faktiskt torde ha
tillräcklig kompetens för dessa göromål, men icke kan man förutsätta
detta såsom regel med den utbildning de nu få. Den kompetens,
man egentligen fordrar, skaffar sig nog en hel del, men det kanske
nog finnes åtskilliga, som brista i det hänseendet. Men det är icke
bara fråga om kompetens. En människa kan vara hur kompetent
som helst, den kan dock icke hinna utföra allting, som den möjligen
kan göra.
Vidare tror jag i likhet med hvad landshöfding Widén här förut
påpekat, att det är behöfligt att på detta område ha tjänstemän af
olika grader. Det är förvisso behöfligt, att såväl uppbörden som en
del andra göromål öfvervakas. Vidare har man i icke så liten ut¬
sträckning användning för kronofogdarne, utom i fråga om uppbörden
i taxeringsärenden, t. ex. i taxeringsnämnderna och för dylika göromål.
Man får heller icke bagatellisera åklagaremålen och utan vidare
antaga, att länsmännen under alla omständigheter och i hvilken om¬
fattning som helst kunna sköta dem. Tv kronan har åtskilliga bevak-
ningsmål mot enskilde och åtskilliga andra intressen att mot dem
tillvarataga, vare sig det nu är fråga om civila tvister eller brottmål.
I rättegångar mot enskilde egendomsägare rörande jordatvister och i
mål mot brottslingar kunna understundom af de personer, som före¬
träda det allmänna, fordras så omfattande kunskaper, att det skall
vara undantagsvis, som länsmännen kunna sköta svårare sådana mål.
Det är hvarken omöjligt eller otroligt, att landsstatsärendena skulle
kunna organiseras på annat sätt, så att kronofogdarne skulle kunna
ersättas med andra tjänstemän. Men jag är af den bestämda öfver-
tygelsen, att det icke blir billigare i sådant fall, utan det är mycket
sannolikt, att det blir dyrare. Jag tror, att utredningen i detta hän¬
seende bedrifvits så långt som man rimligtvis kan begära. Vi behöfva
icke någon vidare utredning, ty vi ha fått klart för oss, huru det
skulle ställa sig både efter det ena och andra sättet.
Icke heller blir det någon besparing, om man indrar denna klass af
tjänstemän och skaffar andra. Den indragna tjänstemannaklassen
skulle då sättas på indragningsstat eller pensioneras. Kanske man då
under många år finge betala ut aflöningar till dubbelt antal tjänste¬
män, hvilket man icke skulle behöfva, ifall man använde sig af de
tjänstemän man har. Jag tror alldeles säkert, att organisationen heller
icke blir bättre på annat sätt, t. ex. om man skulle skaffa poliskårer
på landet af annan beskaffenhet än länsmännen; ty är det så säkert,
Lördagen den 27 Mars. 42 N:o 34.
att de skulle utföra polisgöromålen bättre än länsmännen, som ha
gamla traditioner på området och anses skickliga? Alldeles icke säkert ^ yögdgri.
är däremot, att de skulle uppföra sig så humant emot befolkningen fargalt-
som de nuvarande länsmännen göra. Såvidt jag kan förstå, blifva ningen.
också kostnaderna betydligt större. _ (Forts.)
Af hvad jag här anfört och hvad som i synnerhet från en med
löneregleringar och landsstatsgöromål så förtrogen man som lands¬
höfding Widén samt af herr (Jarl Persson gjorts gällande torde framgå,
att det bästa är att bifalla utskottets förslag. Jag har rådgjort med
både landshöfdingar, landskamrerare, kronofogdar och äfven länsmän,
och de ha nästan enstämmigt meddelat mig, att, om man skall söka
att omlägga systemet, man icke kan få ett bättre, än om man antager
det föreliggande förslaget.
Herr talman, jag finner det sålunda klokast, att vi nu taga ut¬
skottets förslag, och ber att få yrka bifall till detsamma.
Herr Widén. Herr talman! Herr Daniel Persson frågade mig,
om jag icke tvckte, att det var bra, att förra årets förslag blef afslaget,
då det nuvarande förslaget i alla fall i jämförelse med detta innebär
en nedsättning af 150,000 kronor. Härpå vill jag svara, att jag redan
i mitt föregående anförande sade, att jag icke var belåten med det
förslag, som förra året framlades, samt att jag anser förevarande
förslag vara vida att föredraga. Jag måste så mycket hellre känna till¬
fredsställelse öfver att vi nu fått ett nytt förslag, som jag därvid fått
vara med om att utarbeta detsamma och, i hvad jag. kunnat, göra
mina åsikter om besparingar gällande. Däraf följer, att jag så mycket
mindre kan anse det skäligt att afslå det föreliggande förslaget, som
jag i detsamma fått fram indragningar i så stor utsträckning, som jag
ansett vara möjligt.
Herr Thorsson: Herr talman! Då jag instämt i den reservation,
som herr Daniel Persson fogat vid detta betänkande, skall jag be att
få yttra ett par ord i denna fråga.
Herr civilministern säger, att reservanterna — jag förmodar, att
han härvid också tänkt på Riksdagens beslut 1908 — utgått från den
förutfattade meningen, att kronofogdarne skulle bort, och att därför
regeringen icke kunde taga så stor hänsyn till en sådan mening. Ja,
vi äro verkligen öfvertygade, att kronofogdarne äro en öfverflödig
tjänstemannakår, ehuru vi icke haft möjlighet att framlägga fullgiluga
skäl för denna vår mening och därför anhållit hos Kungl. Maj:t om
en allsidig utredning, huruvida dessa tjänstemän kunna indragas. Men
jag vågar påstå, att just Kungl. Maj:t utgått från en förutfattad mening,
då Kungl. Maj :t kört och godt dekreterat, att kronofogdarne skola
bibehållas. Motivet för att kronofogdarne fortfarande skulle bibehållas
är, såvidt jag fattade herr civilministern rätt, egentligen, att man icke
anser sig fullt kunna lita på länsmännens kompetens hvarken med
hänsyn till åklagarmaktens utöfning, exekutionsväsendet eller uppbörds-
väsendet. Äfven jag har haft att göra med länsmän och kronofogdar,
dock mest med länsmän. Och jag har vid åtskilliga häradsrätter alltid
iakttagit, att länsmännen skött åklagarmaktens åliggande, men sällan
N o S4.
44
Lördagen den 27 Mars.
löilrtuHva har 'iag.diir mött ,några kronofogdar, utöfvande dylikt uppdrag. Praxis
för fögderi- utbildat sig därhän, att länsmännen utföra åklagarmaktens plikter,.
förrätt- hvarför vi ur den synpunkten saklöst skulle kunna undvara krono-
ningen. fogdarne.
(Forte.) I fråga om polisväsendet förefaller det mig nästan besynnerligt,
att Kungl. Maj:t ansett, att, om vi lägga ett uns mera arbete på läns¬
männen än de hittills haft, en särskild poliskår då skulle behöfva inrättas
i samma andetag Kungl. Maj:t för detta resonemang, vill Kungl. Maj:t
indraga 30 länsmansbeställningar. Kungl. Maj:t vill således undan¬
draga^ allmänheten den nödvändiga polisbevakningen, endast för att få
bibehålla kronofogdarne, fastän det förhåller sig på det sättet, att
kronofogdarne icke uträttat mycket med afseende på polisväsendet.
Praktiskt taget, skulle ärendena komma att skötas lika bra eller kanske
bättre, om kronofogdeplatserna indrogos, därför att i så fall förbin¬
delsen mellan landshöfdingeämbetena och de underordnade myndig¬
heter, som stå i närmaste rapport med allmänheten, blefve mer obe¬
hindrad, än om denna förbindelse skall ske genom kronofogdarne. Det
är därför jag för min del tror, att vi ha rätt i vårt sträfvande att
. indraga en del af dessa tjänstebefattningar.
Herr civilministern sade, att de af Riksdagens ledamöter, som
kunde ifrågakomma som kommittéledamöter, äro så upptagna, att de
endast kunna använda ett par månader under året för att utföra de
praktiska undersökningar och utredningar, som erfordras för att Kungl.
Maj:t skulle kunna ge klart besked, om kronofogdetjänsterna böra in¬
dragas eller ej. Men det finns väl utom Riksdagens ledamöter äfven
andra personer, som skulle ha tillräcklig tid och tillräcklig erfarenhet
för att utreda detta spörsmål. Jag tror därför icke, att Kungl. Maj:t
behöfver undanskjuta saken på den grund, att det icke skulle finnas
personer, som vore både villiga och kunniga nog för att åtaga sig
besväret med en dylik undersökning.
Herr Carl Persson trodde, att länsmännen icke hade den kom¬
petens, att man. kunde lägga allt det ansvar på dem, som nu hvilar
Pa Jtron°f°gdarne. Det är ju ändå så, att man kommer att fördela
såväl det arbete som ansvar, hvilket nu hvilar på en person, på 3, 4
eller 5 personer, och nog skulle väl då saken kunna rangeras så, att
dessa personer skulle kunna bära det meransvar, som komme att hvila
på dem, för den händelse man fördelade kronofogdarnes arbete på
länsmännen. När nu Riksdagen fördubblar lönen för länsmännen, blir
helt naturligt också tillströmningen af sökande till dessa platser större
än hvad som hittills varit fallet och möjlighet att erhålla lämpligt
folk för länsmansuppdragets utöfvande blir helt säkert större.
Denna fråga är emellertid förknippad med en annan, som jag för
ruin del förut tillåtit mig påpeka. Under föregående riksdag förelåg;
från Kung!. Maj:t en synnerligt omfattande lönereglering, utarbetad för
alla tjänstemän inom landsstaten. Jag tillät mig då erinra, att Kungl.
Maj:t icke vid uppgörande af denna lönestat tagit hänsyn till de extra
inkomster, som landsstatstjänstemännen ha vid sidan af den ordinarie
lönen. Det uttalades då, att Kungl. Maj:t efter löneregleringen skulle
närmare ingå på en undersökning af dessa saker. Nu föreligger resul¬
tatet af denna undersökning, och det har därvid visat sig, att KungL
N:o 34
Lördagen den 27 Mars. 45
Maj:t icke velat röra vid dessa extra inkomster, utan ansett, att deras Angående
borttagande skulle kunna ha menliga följder. I år heter det, att de i
fjol fastställda lönerna afpassats med hänsyn till tjänstemännens extra ftjrvalt-
inkomster. Såvidt jag erinrar mig, har lönen för t. ex. landssekreterare ningen.
fastställts till sina 8,000 kronor och sedan skalan nedför med anslut- (Forts.)
ning till löneregleringen vid de centrala embetsverken; visserligen af-
viker principen något i fråga om kronofogdar, häradsskrifvare och läns¬
män, men för dem vill man ha alla sportlerna kvar, och om man skall
låta sportlerna fortfarande utgå för kronofogde- och länsmansgöromål,
så tror jag, att, äfven om man afskaffar kronofogdetjänsterna, hvarken
civilministern eller andra, som hålla fast vid dessa tjänster, skola
bestrida, att det för länsmännen blir en icke föraktlig inkomst denna
sammanslagna sportelinkomst, vid sidan af den ordinarie lön å 3,000
kronor, som är föreslagen, och att denna deras ekonomiska ställning
kommer att i synnerligen afsevärd mån lätta länsstyrelsernas bekymmer
beträffande landsstatens rekrytering med dugande personer. Min lifliga
•öfvertygelse är, att det icke är så svårt med afseende på den ekono¬
miska situationen för ifrågavarande tjänstemän, som man här sökt
framhålla, och för öfrigt synas både kronolänsmän och kronofogdar
ha goda anlag för att vid sidan af sitt egentliga tjänsteuppdrag vara
mycket mångsysslande personer. Det har sagts, att man icke vill
uppdraga uppbördsärendena åt kronolänsmännen, hufvudsakligen därför
att de genom sin sysselsättning därmed skulle vara förhindrade att
sköta polisväsendet, och särskildt därför att om de vissa dagar skulle
vara tvungna att taga sin hand från polisgöromålen, så skulle man
nödgas tillsätta underpoliser. Ja, i detta hänseende skulle jag vilja
framhålla, att vi väl icke är obekanta med att både länsmän och
kronofogdar hafva boutredning ar, auktioner och allt möjligt annat att
syssla med, hvilket tager deras tid i anspråk både en och två dagar.
Nu kan visserligen sägas, att om något utomordentligt skulle inträffa,
så måste de lämna sina privata sysslor. Jag känner emellertid icke
något fall, då en kronofogde eller länsman lämnat sina privata sysslor
för att gifva sig ut i polisärenden. Jag är sålunda öfvertygad, att
äfven denna sak med litet god vilja lätt skulle kunna arrangeras, och
då man redan slagit in på den vägen att förenkla samarbetet mellan
länsmän och Konungens befallningshafvande, så är frågan endast den:
Skola vi ytterligare slå in på den vägen att sätta länsmännen i direkt
förbindelse med Konungens befallningshafvande eller skola länsmännen
i ett antal fall fortfarande gå via kronofogdarna för att komma i för¬
bindelse med Konungens befallningshafvande?
Jag hyser den uppfattning, att ifrågavarande ärenden kunna skötas
af länsmännen, och skulle jag hafva orätt i detta mitt antagande, så
skall jag gifva med mig den dag Kung!. Maj:t har genom en utred¬
ning visat, att hvad jag här tänkt mig icke låter sig göra. Till dess
vidhåller jag min uppfattning. Nog kommer samhället att bestå, äfven
sedan vi lyft kronofogdarne från den plats, där de, såsom herr Widén
antydde, suttit i hundratals år.
Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Jag är
fullt öfvertygad om, att det låter sig göra att, såsom den senaste talaren
N:o 34.
46
Lördagen den 27 Mars.
Angående önskade, indraga kronofogdetjänsterna och att samhället skulle kunna
lönereglering existera äfven i sådant fall. Jag tror ock, att länsmännen skulle i
J0Tförvalt-1' regel kunna uträtta största delen af de åligganden, som kronofogdarna
ningen. nu hafva/ och att det icke skall dröja länge, förrän de skola kunna
(Forts.) fullständigt uträtta alla kronofogdesysslorna. Men jag tror däremot
icke, att dessa åligganden skola kunna uträttas af länsmännen med
den lönereglering, som här är föreslagen, utan att en helt annan löne¬
reglering i sådant fall måste komma till stånd. Enligt hvad nu är
föreslaget, skulle kostnaden för kronofogdeinstitutionen uppgå till
413,000 kronor. Men man kan väl antaga, att, därest allt det arbete,
som kronofogdarne nu hafva att utföra, skulle åläggas länsmännen, en
sådan förändring icke skulle kunna ske utan en ökning af 1,000 kronor
i lönen för hvarje länsman, hvilket blir 516,000 kronor. Huru det då
skulle gå med de stora besparingar, som man i detta afseende vill
vinna, kan jag icke förstå. De personer, som deltagit någon längre
tid i riksdagsarbetet, lära nog icke betvifla, att, om man ålägger tjänste¬
männen ett så ökadt arbete, som i detta fall skulle ske, det icke
skulle dröja länge, förrän de inkomme med framställning om en för¬
höjd aflöning. Det kan hända, att, äfven om de icke få ökadt arbete,
anspråk på ökning i lönen framställas. Så mycket större skäl därtill
skulle då finnas härvidlag. Det är med hänsyn härtill som jag kunnat
vara med om detta förslag.
Det har sagts, att man borde försöka åstadkomma ny utredning
angående indragning af kronofogdetjänsterna. Det är dock redan på-
visadt af de personer, som deltagit i löneregleringskommitténs arbete,
att denna kommitté hade till uppgift att utreda, hvilka tjänster kunde
indragas. Sålunda har ju redan löneregleringskommittén haft denna
fråga om hand, och kommittéledamöterna hafva själfva erkänt, att de
nedlagt ofantligt mycket arbete på frågan om indragning af krono¬
fogdetjänsterna. Man har emellertid icke kunnat komma till det re¬
sultatet, att det skulle låta sig göra med fördel för staten. Då så är
förhållandet, kan jag icke annat än vara med om att godkänna det
förslag, hvartill statsutskottet kommit, och skall jag därför, herr talman,
bedja att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Åkerlund: Det är en ganska allmänt känd sak, att det
finnes en del tjänstemän, som hafva bra litet att göra. Min öfver¬
tygelse är, att, om länsmansdistrikten kunde regleras på sådant sätt,
att det blefve något mera arbete inom hvarje distrikt, länsmännen
mer än väl skulle kunna sköta t. ex. en femtedel af det arbete, som
nu tillhör en kronofogde, om det vid uppdelning skulle falla på hans
distrikt. Huru länsmännen skulle kunna för ett så pass ringa tillägg
i sitt arbete begära en ytterligare löneförhöjning, kan jag knappast
förstå, ty den löneförhöjning, som nu föreslagits, är tillräckligt stort
tilltagen.
Herr Andersson i Skifarp omnämnde, att löneregleringskommittén
skulle pröfva, huruvida det vore möjligt att indraga några tjänster.
Ja, i fråga om fögderiförvaltningen har den ju ock kommit att före¬
slå en liten indragning, men hvilka tjänster i öfrigt hafva blifvit in¬
dragna genom löneregleringskommitténs förslag? Det är väl egentligen
Lördagen den 27 Mars. « N:o 84.
endast löneförhöjningar, som blifvit af densamma föreslagna och af
Riksdagen bifallits, hvarjämte vi hafva fått de sex timmarnas t] sins te- ^ pJ(jderi.
tid på arbetsrummet. Jag kan för öfrigt icke förstå, huru det skall förvalta
vara möjligt att fortgå på den vägen att jämt och ständigt öka statens ningen.
utgifter så orimligt som nu skett under några år utan att försöka att (Forts.)
göra några indragningar. Och då jag, herr talman, är fullt öfvertygad
om, att kronofogdetjänsterna, sådana de nu äro, mycket val skulle
kunna handhafvas af länsmännen till gagn och nytta för landet,
måste jag naturligtvis ansluta mig till reservanternas förslag.
Jag har tagit mig friheten att väcka en särskild motion, huruvida
det icke voro lämpligt, att polisväsendet på landsbygden skulle kunna
regleras på samma gång som fögderiförvaltningen, och detta har jag
gjort, därför att jag är fullt och fast öfvertygad om att, om icke så
sker, Kungl. Maj:t inom kort inkommer med förslag till reglering
äfven af polisväsendet, hvilken reglering kommer att draga synner¬
ligen stora kostnader. Emellertid skall jag, herr talman, då jag icke
har utsikt att vinna något med mitt förslag, som jag icke väckt sär¬
skilt med hänsyn därtill, bedja att få sluta mig till reservanternas
förslag.
Öfverläggningen var härmed af slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare på
af slag därå och bifall i stället till den af herr Persson i Tällberg af¬
gift, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf nu uppsattes, juste¬
rades och anslogs denna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 69, bifaller den af herr
Persson i Tällberg afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Omröstningen utföll med 124 ja mot 87 nej, hvadan kammaren
med afslag å utskottets hemställan bifallit den af herr Persson i Täll¬
berg afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.
§ 9-
Till behandling förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:o 70, i anläggning
anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning af väg afväg
mellan Storbäcks by och Risbäcks kapellkyrka inom Dorotea sockens ^or-
väghållningsdistrikt af Västerbottens län. ocJ^Riibäckt
kapellkyrka.
N:o 34. 48 Lördagen den 27 Mars.
Angående I en den 29 nästlidne januari till Riksdagen aflåten, till stats-
afläT9 utskottets förberedande behandling öfverlämnad proposition, n:o 23,
mellan Stor- hade Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsråds-
iäeks by och protokollet öfver civilärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att
iSU/!£Cil tiU anläggning af väg mellan Storbäcks by och Risbäcks kapellkyrka
Tf T7" inom Dorotea sockens väghållningsdistrikt af Västerbottens län anslag
måtte, under i statsrådsprotokollet angifna villkor och förutsättning,
kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade medel anvisas
utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande i allmänhet
stadgade villkor, att statsbidraget icke måtte utgå med högre belopp
än två tredjedelar af den för vägan läggningen beräknade kostnaden.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke måtte af Riksdagen bifallas.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Kinberg och Wiklund,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts före¬
varande proposition måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
Herr Mörtsell: Herr talman, mina herrar! När jag nu fått
ordet för att söka tala för den vid utskottets betänkande anförda
reservationen, så sker det icke i den ton, att jag vill förebrå Riksdagen
att ha behandlat lappmarken på ett styfmoderligt sätt, nej visst icke,
utan jag vill söka anföra några faktiska skäl, som tala till förmån
för reservationen. I kommunikationshänseende såväl som i åtskilliga
andra hänseenden är lappmarken en mycket sjuk lem af den svenska
kroppen, och känslan af denna sjukdom ha de öfriga lemmarna i
denna kropp verkligen visat sig erfara. Jag vill här påminna om
år. 1902, då skörden nära på totalt slagit fel i lappmarkens socknar,
hvilken offervillighet som de bättre lottade i hela landet då visade.
Jag mins, när det första godståget kom, jag tror i början af november,
till Bastuträsks station, och hur det utanpå en af vagnarna var fästadt
ett papper, hvarpå voro skrifna några verser. Jag såg dem återgifna
i en tidning, och jag minns några ord, som voro — kan man säga —
mera värda än hela innehållet i vagnen. Det stod där: »Du broder,
du behof ver ej utan hopp kring frusna tegar vandra, ty efter denna
komma tusen andra.» Och det skedde så. Den sjukdom, som jag
nämnde förefinnes med hänsyn till kommunikationerna, den har också
regering och Riksdag börjat visa sig ha omtanke om, och däri ligger
det hos befolkningen ett hopp och en väntan, att denna sjukdom
skall grundligt botas, när vi en gång få inlandsbanan.
Det är sålunda, som sagd!, icke med ett förebrående sinne jag
yill = vädja till kammaren, utan på sakliga skäl. Jag vill då på ett
åskådligt vis försöka något klargöra, hur saken ligger. Jag tänker mig
då, att, om någon af herrarne, som icke har vandrat i lappmarkens
bygder, skulle instundande sommar i juli månad göra en turistresa
i dessa trakter och följa landsvägen så långt den räcker, och sedan,
då man icke längre kan taga sig fram på denna, använda båtskjuts
49
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars.
lian skulle möta många märkvärdigheter, han skulle få se den stor- Angående
slagna naturen med de vackert formade bergen, den frodiga skogen,
de glittrande insjöarna med de lummiga holmarna, det klara sommar- meuan stor-
Ijuset, den friska växtligheten och sist men icke minst det gästvänliga bäcks by
folket. Men tänk, om en sådan turist stannar vid någon station på »ck Risbäcks
vägen och ser på kartan, skall han linna att på alla sidor härom, till aP' yr
höger och till vänster, på en mils, på tre mils, på tio mils afstånd, är t or 8-)
det byar med sina fem och tio till tolf gårdar, som ingen väg ha att
komma fram till utfartsleden. Hur kunna dessa lefva? Ja, det är
frågan, och det är denna jag vill söka besvara här. Om den frågan
skulle jag kunna hålla ett'långt föredrag, men jag vill endast betona
sakförhållandena. Det är så förhållandet, att största delen af spann¬
målen måste inköpas i närmaste stad och forslas ifrån järnvägsstationen;
ty att odla säd lyckas sällan, kanske på sin höjd hvart tionde år. Hur
går det då till att lefva för dessa bönder med sina stora familjer?
De, som ha penningar och kredit, de måste i slutet af april eller första
dagarne af maj köra hem så mycket mjöl och salt, att det räcker till
nästa december månad. Och det går bra för dem, som kunna skaffa
hem sina förnödenheter på detta sätt. Det finnes emellertid en hel
massa folk, som hvarken ha penningar eller kredit, de måste lefva så
godt de kunna tills sommaren kommer, då flottningsförtjänsterna inträffa
eller de få börja med sin tjärbränning. Då måste de ut med sin ränsel
på ryggen och köpa sina mjölsäckar och sönderdela dem så, att de
kunna bära dem de långa vägarna på stänger. Vi kunna då förstå,
hur förfärligt fördyrad brödfödan blir på detta sätt.
Här i detta speciella fallet är det ju icke fråga om några långa
vägar, endast ungefär 11 kilometer. Här kan ju icke bli tal om några
stora afstånd, men det är en än viktigare fråga det här gäller, det
gäller en kyrkoby; och hvad kyrkobyn här i lappmarken är, det är
något intressant att tänka på. Den är i miniatyr något för hela folket,
som hör till kapellaget eller församlingen, af lika stor betydelse som
Stockholm är för hela riket. Det är ifrån kyrkobyn, som all under¬
visning går ut, äfvensom allt ordningsväsen, all läkarvård, liksom äfven
barnmorska, och där äro handelsmännen bosatta. Om nu ingen lands¬
väg finns och slädföret, vinterföret, hastigt slår om, så att handels¬
männen, som bo på kyrkoplatsen, icke hinna att forsla hem till sina
förråd så mycket, att det räcker att sälja för hela sommaren, utan det
tager slut, då skola vi tänka oss, hur det blir för dessa fattiga män¬
niskor, som först efter timmerflottningen eller efter tjärbränningen ha
fått något, hvarmed de kunna köpa sin mjölsäck. När de gått en
fem å sex mil och komma fram till kyrkplatsen, så säger kanske
handelsmannen; »Jag fick icke hem något mjöl i år, ty föret slog fel.»
Då måste de vända om. Men däremot, då man har landsväg, är det
alla årstider möjligt för handlandena att skaffa hem varor. Det är
från den synpunkten sedt, som det för en kyrkoby är af ^ synnerligen
trängande vikt att hafva landsväg och det är därför så viktigt att
reservationen här bifalles.
Jag vill också, medan jag har ordet, erinra om, att jag har sett
exempel på, hvilken betydelse en landsväg har, synnerligast när den,
såsom här i lappmarken, är något nytt och ovanligt. Jag lade märke
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 34. 4
N:o 34.
50
Avgående
anläggning
af väg
mellan Stor-
häcka hy
och Bisbäcka
kapellkyrka.
(Forts.)
Lördagen den 27 Mars.
till en by, som var cirka 175 år gammal, ty så lång tid var det sedan
den första nybyggaren slog sig ned där. I denna by hade eländet och
dåsigheten varit hemma, så att kunde man göra anmärkningar mot
många andra byar, så kunde man särskildt göra anmärkning mot
denna, att den var ett hundra år efter sin tid. Men en landsväg kom
och blef dragen genom denna by, som bestod af tio till fjorton bönder,
och om några år voro nya byggnader uppförda, nya åkrar uppbrutna
och lefnadssättet helt annorlunda än förut. Det blef en uppryckning,
som var alldeles enastående, och detta skedde just genom landsvägen.
Där besannades det gamla ordspråket, att »väg bryter bygd».
Ur dessa synpunkter har jag velat klargöra saken, fotad på den
inledning jag här gjorde, nämligen, att jag icke vill göra anmärkning
mot hvad som skett, utan endast uttala mitt hopp, att kammaren
måtte fatta det behj ärtans värda i, att dessa människor få landsväg.
Till sist vill jag framhålla, att det är min öfvertygelse, att, om
regering och Riksdag göra allt hvad göras kan för att bereda lapp¬
markens befolkning utfarsvägar, det skall blifva det vackraste bladet
i den nu lefvande generationens historia.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande fogade reservationen.
Herr Ström i Transtrand: Herr talman, mina herrar! Det an¬
förande, som den föregående ärade talaren hade, tarfvar egentligen
icke något bemötande från utskottets sida. Han kunde, enligt mitt
förmenande, lika gärna yrkat bifall till utskottets hemställan som till
reservationen. Han talade om behofvet i allmänhet af vägar uppe i
dessa trakter, och därom torde vi litet hvar vara ense, att sådana
behöfvas, men tillämpningen däremot på det här fallet passar icke
så alldeles in efter de upplysningar, som talaren gaf. Här är nu
fråga om en landsväg på ungefär en mil eller något litet däröfver
ifrån allmänna landsvägen. Det kan däremot såsom han mycket rik¬
tigt upplyste, finnas byar på andra ställen, som ha fem och sex mil,
ja kanske ända till tio mil till allmän landsväg. Det är sålunda icke
alldeles säkert, att den här vägbyggnaden är så af behofvet påkallad,
som fastmer andra i dessa norrländska trakter kunna vara. Jag skall
emellertid tillåta mig att något beröra särskildt de skäl, som varit för
utskottet bestämmande, när det varit fråga om denna väg. Som
herrarne behagade finna, så blef, när denna väg allra först var före
inför häradsrätten, förslaget af ombuden afstyrka och häradsrätten
afstyrkte också detsamma. Det var visserligen enskilda personer, som
äfven där yrkade bifall till förslaget, och dessa personer framhöllo då
med eftertryck, att dessa väghållningsskyldiga också hade tillräcklig
ekonomisk lärkraft för att deltaga i kostnaden för denna väg. När
frågan sedan kom inför Konungens befallningshafvande, så ålades de
väghållningsskyldige att bygga och underhålla vägen. Däröfver be¬
svärade de sig hos Kungl. Maj:t, som frikallade dem från denna
deras skyldighet. Sedan inkommo ett par personer, nämligen kapell¬
predikanten Vallberg och inspektören Vikström, med framställning
att vägen måtte anläggas uteslutande på statens bekostnad, i hvilket
fall väghållningsskyldige förklarade sig villiga att underhålla vägen.
Lördagen den 27 Mars. 51 N:o 34-
Med anledning af denna framställning har Kungl. Maj:t i den nu Angående
förevarande propositionen föreslagit, att af de vägbyggnadsmedel, som
dels voro anslagna och dels under den närmaste framtiden kunde meuan stor-
varda ställda till Kungl. Maj:ts disposition, måtte anslås nödiga medel bäcks by
till anläggning af omförmälda väg. Det är särskildt denna punkt, och llisbäekt
som utskottet nödgats fästa sig mycket vid, nämligen att man af de ap* la"
anslagna medlen skulle använda hvad som behöfdes för täckandet af ' 0 s''
hela kostnaden i stället för att anslaget, såsom eljest är regel, skulle
utgå med endast två tredjedelar. Utskottet har därvid inhämtat, hur
det förhåller sig med de medel, som äro att disponera. Såsom kändt
anslås årligen 1,250,000 kronor för vägbyggnader. Dessa medel äro
redan disponerade för året, men nu finnas inne godkända vägplaner
för en sammanlagd kostnad af 10,613,853 kronor. Märk, att det är
godkända vägplaner till detta belopp. Om nu statsbidraget för dessa
utginge, på sätt vanligen sker, med två tredjedelar, skulle sålunda
erfordras 7,075,200 kronor. Och det är då lätt att räkna ut, att, om
nu ifrågavarande anslag skulle beviljas att utgå med sitt fulla belopp,
de af mig åsyftade väghållningsdistrikten skulle få vänta så mycket
längre, innan de erhålla sina anslag; och om man ser efter hvarifrån
dessa äro begärda, finner man, att från Vesterbottens län begärts
1,647,900 kronor, hvaraf staten skulle bidraga med två tredjedelar,
och att Norrbottens län har* begärt 1,019,200 kronor. Således komma
de största anslagen till dessa nu här föreslagna vägbyggnader liksom
äfven till de beviljade på Västerbottens och Norrbottens län. Följakt¬
ligen skulle, om det nu begärda anslaget utginge med fullt belopp, de
andra väghållningsdistrikten, som möjligen vilja betala en tredjedel
själfva, få vänta så mycket längre, och de ligga just i de trakter, som
föregående ärade talare omnämnde. De skulle således bli lidande genom
det nu framlagda förslaget. Utskottet har därför ansett, att man icke
här skulle slå in på den principen att utbetala hela anslaget, utan
fortfarande hålla fast vid den grundsatsen att bevilja två tredjedelar
med hänsyn till de många kraf, som ställas på anslaget. Häremot
torde möjligen anmärkas, att man förut frångått principen i vissa fall,
och denna invändning är på sätt och vis riktig, åtminstone delvis.
Men mestadels har dock Riksdagen fasthållit vid principen. Öfver-
Kälix socken begärde sålunda år 1891 anslag till en väg, oetp ett så¬
dant beviljades 1903—1904 till ett belopp af 22,600 kronor. År 1903
visade det sig, att man icke kunde fullborda vägen, och man begärde
att hela kostnaden skulle utgå af de medel, som af Riksdagen voro
anvisade till vägbyggnader. Denna begäran afslog Riksdagen år 1903
och följde därvid utskottet, som hade förklarat sig hysa allvarliga
betänkligheter mot att tillstyrka upphäfvande af det fastställda bidra¬
get af endast två tredjedelar och därför yrkat afslag. Sedan har vis¬
serligen 1905 års Riksdag beviljat medel till en väg i Enontekis socken
att utgå med fullt belopp. Dock stipulerades vissa villkor med af¬
seende på dagsverken och vidare bestämdes, att vägen, i stället för att
man förut beräknat den till 4 meter, skulle byggas 3,6 meter bred.
I det här föreliggande förslaget är icke någon som helst inskränk¬
ning gjord, om icke möjligen med afseende på upplåtande af mark,
utan tvärtom visar en jämförelse med det gamla förslaget, att man
N:o 84. 52 Lördagen den 27 Mars.
Angående höjt det först fastställda kostnadsförslaget ganska afsevärdt. Det var
anl£j!9™ng nämligen till en början upptaget till 77,200 kronor, men sedan har
mellan Stor- det blifvit ökadt till 85,000 kronor, och detta motiveras därmed, att
bäcks ly terrängen där uppe är så svår. Men om man nödvändigt skulle kosta
och JUsbächs pä så mycket på denna vägbyggnad, blefve kostnaden, såsom her-
kapellkyrka rarne finna) öfver 8 kronor per sträckmeter, och i kostnadsförslag jag
(Forts.) känner från vägbyggnader i våra trakter, som äro ungefär jämförliga,
möjligen med undantag af att där icke tarfvas så mycket stenspräng¬
ning, upptages kostnaden till endast omkring 4 kronor per sträckmeter.
Vid sådant förhållande synes mig åtminstone tillbörligt, om äfven här
såsom i Enontekis socken vägbredden kunnat minskas, så att anlägg¬
ningen därigenom blifvit något billigare.
På grund af hvad jag anfört och på grund af de skäl, som ut¬
skottet i öfrigt framhållit, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Hellberg: Herr talmani Bland alla önskemål, som fram¬
ställdes till norrlandskommittén, uttalades intet mera allmänt än det
af förbättrade kommunikationer. Den domsaga, inom hvilken den före¬
slagna vägen faller och som jag har äran representera, är synnerligen
illa lottad på kommunikationer, hvarför beviljandet af det ifrågasatta
väganslaget synes mig både behöfligt och rättvist. En rättvis och
billig sak tager sig alltid fram till ett lyckligt mål till slut, äfven om
det dröjer, och därpå är denna sak ett bevis. Det var redan år 1908
man började tala om den här vägen, och vi ha kommit dit vi nu stå
efter sex års tid. Jag frågar då: behöfs vägen, och hvad säga myndig-
digheterna därom? Behöfs den icke, så är det icke värdt, att man
kostar några ord därpå.
Jag har tagit med mig en karta öfver domsagan, för den händelse
herrarne skulle vilja se på den ifrågavarande vägen. Detta föreställer
Västerbottens västra domsaga med de socknar, af hvilka den består,
Lycksele, Sorsele, Stensele, Tärna, Vilhelmina, Örträsk, Åsele och
Dorotea. Detta är den ifrågavarande socknen. Den har förut en väg
ifrån Åsele. Från Lycksele till Åsele är 10 mil. Från Åsele till Doro¬
tea finns som sagdt väg, den röda af mig streckade linjen är den väg,
som sedan blifvit anlagd och som går efter sjöarna till Storbäcks by.
Sedan ha vi här Stora och Lilla Arksjön och Risbäcks kapell. Det är
sålunda denna bit, som fattas af landsvägen. Det är bara en mil, sade
herr Ström i Transtrand, men, må jag säga, hvilken mil! Det är så,
att här icke finnes någon väg, endast en obetydlig gångstig utefter de
här sjöarna, och stränderna af Arksjöberget skjuta ned i sjön, så att
gångstigen blir sönderskuren och stenbunden. Vidare äro Arksjöarne
mycket utsatta för stormar; på somrarne kan man knappast taga sig
fram med båt och vintertiden blåser det så, att det knappast är möj¬
ligt att ploga snön och hålla vägen öppen.
Hvad säga nu myndigheterna om vägen? Anse de den behöflig?
Kronoombudet, som bland andra blifvit ombedt att yttra sig, säger,
att den skulle blifva af stor betydelse för byarna inom Dorotea socken,
som icke har någon utfarts väg, det är 15 byar med omkring 500 in¬
vånare, som äro beroende af denna nu ifrågasatta väg, och att det icke
53
N:o 34.
Lördagen den 27 Mars.
finnes någon annan väg än öfver Stora Arksjön, som de för närvarande Angående
kunna använda. Allt detta finnes framställdt i den kungl. propositio- an^9^g9
nen. Kronoombudet säger vidare, att vägen öfver Stora Arksjön icke menan stor-
endast är besvärlig utan också farlig. • bäehs by
Häradsrätten har också sagt, att vägen skulle blifva af stor be-»<-'A RUbåcke
tydelse. kapellkyrka.
Konungens befallningshafvande har äfven sagt, att vägen skulle (r°rt9-)
bidraga till den allmänna samfärdselns befrämjande därigenom, att
den skulle bilda ett förbindelseled mellan Storbäcks by och Risbäcks
kapell och de många byarne där bortom med deras till flere hundra
personer uppgående befolkning. Äfven Konungens befallningshafvande
framhåller sålunda vikten af denna väganläggning, och ett ytterligare
skäl härtill finner den i den omständigheten, att det varit missväxt i
dessa trakter under de senare åren och särskildt under 1907, hvarför
folket behöfver extra arbetsförtjänst. Kronofogden i domsagan har
också tillstyrkt anläggningen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vid hvars uttalande man väl
också måste fästa icke så litet afseende, säger likaledes att vägen skulle
vara af stor betydelse just för den talrika befolkning här, som är så
vanlottad i kommunikationshänseende, och att den synes böra komma
till utförande redan nu samt att väganläggningen uteslutande bör ske
på statens bekostnad. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställer
därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att Riksdagen utan
iakttagande af det villkor, att statsbidrag för väganläggningar icke må
utgå med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen
beräknade kostnaden, måtte godkänna, att den blefve anlagd helt och
hållet på statens bekostnad.
Så är det en annan fråga: har socknen råd att själf bygga denna
väg? I den kungl. propositionen framhålles, att distriktet för sitt väg-
väsen haft en årlig utgift af 8,000 kronor samt med omkring 95,000
kronor bidragit till den väg, som här på kartan är utmärkt med ett
rödt streck, för hvilken vägbyggnad distriktet nödgats upptaga lån, som
ännu vore obetalta. Kungl. Maj:t anför också, att socknen icke har
råd och att socknen icke bör åläggas att anlägga denna väg. Den har,
säger Kungl. Maj:t, ett oguldet belopp af 17,000 kronor, hvartill kom¬
mer en synnerligt hög vägskatt. Pastorn i Risbäcks kapell, hvilket
sålunda icke har någon utfartsväg, säger också, äfven han, att socknen
icke har råd att fullborda vägen. Kostnaden för väganläggningen är
enligt de sista beräkningarne 85,000 kronor. Men som herrarne veta
är det endast 1/3 häraf som Riksdagen behöfver bevilja, alltså omkring
28,000 kronor. Men socknen har icke råd att erlägga denna vägbygg-
nadskostnad, ty om den själf skulle ikläda sig den, skulle vägen icke
kunna komma till stånd inom de närmaste 15 å 20 åren. Sedan 1895
har af väghållningsdistriktet för vägarbeten utbetalts 112,000 kronor.
Ursprungligen hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett, att vägen
icke skulle kosta mera än 77,000 kronor, men till följd af de ovanligt
svåra terrängförhållandena blef den jämförelsevis dyrbar. Därtill kom¬
mer, att arbetspriser och priserna för material stigit samt att i Lapp¬
marken finnes jämförelsevis liten tillgång på yrkesarbetare, hvilket allt
fördyrar väganläggningen. De väghållningsskyldige ha åtagit sig att
N:o 34.
54
Lördagen den 27 Mars.
Angående ansvara för vägens framtida underhåll, hvarigenom hvarken regering
anlaf9vd19 eRer RiksdaS skude komma att sedermera behöfva bidraga till dess
mellanstor- underhåll med ett öre.
bäcks by Kungl. Maj:t säger också, att vägen är af behofvet påkallad, att
och Risbäcks vägen bör anläggas såsom landsväg, sålunda af samma bredd som den
kapellkyrka, här rödkritade vägen och i dess omedelbara fortsättning, som jag förut
(Forts.) v;sat>
Statsutskottet har i det stora hela ställt sig välvilligt till saken,
men dock afstyrkt förslaget hufvudsakligen på två motiv. Utskottet
anser nämligen att behofvet af denna väg för närvarande icke är så
trängande. Utskottet har kommit till denna mening, fastän, som her-
rarne funnit, alla myndigheter, som hörts, varit af en helt annan åsikt.
Vidare säger utskottet, att, om detta anslag delvis eller till fullo dispo¬
nerades för denna väganläggning, andra vägföretag därpå skulle kom¬
ma att lida. Därom kan jag icke yttra mig, men kanske finnes det
andra här i kammaren som kunna upplysa huru det förhåller sig med
denna sak. Utskottet kan dock icke bestrida, att ett kännbart behof af
vägen i fråga föreligger samt att Dorotea väghållningsdistrikt för när¬
varande är så betungadt af kostnader för väganläggningar, att det icke
utan stor svårighet kan ytterligare belasta sig med utgifter för sådant
ändamål.
Bristen på kommunikationer gör sig särskildt gällande i norra
Sverige och väghållningsbördan är där tyngre än i de södra delarna af
landet. Jag och den befolkning, som jag har äran representera, äro
mycket tacksamma för hvad regering och Riksdag hittills beviljat för
väganläggningar däruppe, men skulle Västerbottens län under de föl¬
jande decennierna icke erhålla större anslag än det fått under det
senast flydda, så tror jag — det har jag hört uppgifvas af personer
som äro inne i dessa förhållanden — att det kommer att dröja fram-
emot 30 år, innan de nu planerade vägföretagen skulle kunna komma
till utförande. Jag ber att herrarne måtte behjärta detta, innan I af-
gifven eder röst i denna fråga.
Herr talman, jag ber få yrka bifall till den vid utskottsbetänkan¬
de! fogade reservationen.
Chefen- för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Herr talman, mina herrar! De båda talare, som här yttrat sig till
förmån för reservationen, ha så fullständigt och så väl redogjort för
de skäl, som tala för Kungl. Maj:ts proposition, att jag därom ingen¬
ting behöfver orda, och i själfva verket har utskottet också erkänt,
att detta är en behjärtansvärd sak. Såvidt jag fattat utskottet rätt,
har det egentligen ställt sig afvisande af principiella skäl. Utskottet
anser, att, om ett sådant anslag som detta skall beviljas, det icke bör
utgå från allmänna vägbyggnadsfonden, som behöfs så innerligt väl
på andra håll, utan — jag förmodar, att det är utskottets mening —
att Kungl. Maj:t bör begära ett särskildt anslag. Därtill vill jag
emellertid anmärka, att det icke är så synnerligen stort belopp, som
skulle extra utgå från allmänna vägbyggnadsfonden, ty för den hän¬
delse väghållningsskyldige kunde tillskjuta en tredjedel, skulle Kungl.
Maj:t ha rättighet att gifva två tredjedelar. Det är sålunda blott
Lördagen den 27 Mara.
55
N:o 34.
fråga om att bovilja 28,000 kronor, som eljest icke skulle utgå från Avgående
fonden. Men därvid ber jag att få framhålla och understryka, att
hittills både statsutskottet samt Kungl. Maj:t och Riksdagen haft en mellanstor-
alldeles motsatt uppfattning i detta fall. Riksdagen har många gånger båda by
på Kungl. Maj:ts framställning gifvit väghållningsdistrikten dispensocA Jfisbäok»
från skyldigheten att utgifva den tredjedel af beloppet, som de ha kaPelll,yrkit.
att erlägga, och detta just då det varit fråga om aflägsna fjällbygds- (!°rts-)
vägar i Norrland. Jag skall icke besvära herrarne med att räkna upp
alla de under senaste åren förekommande fall, och för öfrigt är det
svårt att minnas alla namnen på lappmarkssocknarna, men jag vill
blott säga, att det skett sedan år 1891 6 å 7 gånger och senast år
1905, då Kungl. Maj:t inkom med en begäran alldeles liknande den
nu förevarande. Då afslog icke Riksdagen Kungl. Maj:ts hemställan,
utan biföll den, men ansåg, att Kungl. Maj:t borde försöka att få
väghållningsskyldige att bidraga med arbetskraft och naturaprestationer.
Det gjorde också Kungl. Maj:t, men vederbörande socknar voro så
fattiga, att de icke kunde komma ut med detta villkor, hvadan det
icke den gången var till något gagn. Ett sådant villkor hade kunnat
uppställas här, men då af allt framgår, att man inom det nu ifråga¬
varande väghållningsdistriktet har det synnerligen svårt ställdt i ekono¬
miskt afseende, ansåg sig icke Kungl. Maj:t böra ställa upp det.
Den ärade ledamoten af statsutskottet, som här uppträdt, erinrade
om att en liknande framställning från Öfver-Kalix socken blef afslagen.
Det är dock den skillnaden, att detta distrikt hade fått ett anslag och
åtagit sig att lämna en tredjedel, men att det icke gick i land här¬
med, och detta var ju betänkligt. Jag kan emellertid peka på en
mängd fall, då man i fråga om fjällbygdsvägar tillämpat en helt
annan princip än den utskottet här velat göra gällande.
Det är blott dessa upplysningar jag velat lämna.
Herr Lindhagen: Föregående talare ha ju redan delvis så väl¬
taligt utvecklat själfva behofvet af väganläggningen, att jag icke be-
höfver gå in på den saken, men med anledning af hvad herr Ström
i Transtrand yttrade, vill jag något beröra, hur frågan ställer sig ur
riksdagssynpunkt och ur prejudikatsynpunkt.
Det har alltid varit så, att man icke kunnat undgå att i vissa
exceptionella fall föreslå och besluta, att statsverket ensamt skolat
bekosta väganläggningar i de stora obygderna, och det har, såvidt
jag vet, särskildt inträffat i fyra fall, nämligen i fråga om militär vägen
till Glometräsk samt mellanriksvägen, genom Tärna, och vägarne till
Arvidsjaur och Karesuando. Statsverket har i dessa fall byggt hela
vägen, men underhållet har lagts på den fåtaliga befolkningen, och
detta är ju ett missförhållande, som egentligen icke borde förekomma.
När nu norrlandskommittén skulle taga hand om denna fråga, kom
den till det resultat, att det vore alldeles nödvändigt att i princip fast¬
slå, att för dessa byar här uppe statsverket skulle i större omfattning
än hittills både bygga och underhålla vägar, icke som regel, men i
vissa undantagsfall. Norrlandskommittén gjorde en framställning i
detta afseende, och denna behandlades af civilministern i 1906 års
statsverksproposition. Under behandlingen af anslaget till nya vägar
N:o 34.
56
Lördagen den 27 Mars.
Angående och omläggning af gamla förklarade sig civilministern visserligen anse
anläggning framställningen fullkomligt riktig, men han framhöll tillika, att man
mellanstor- 'c^e kunde uttala någon allmän princip, utan att frågan måste lösas
backe hg i hvart fall för sig. Det är klart, att denna uppfattning är den rätta,
och Rubäcla och mot densamma gjorde statsutskottet icke någon erinran denna
kapellkyrka, gång, och så beviljades anslaget för nya vägar och för omläggning
(Forts.) ocp reparation af sämre gamla vägar.
Nu har det kommit fram ett sådant fall, där det förutsättes en
särskild pröfning, och då vill jag göra gällande, att, enär norrlands-
kommitténs framställning icke pröfvats i vidare mån än som skedde
år 1906, vi nu kommit så långt, att vi böra i de särskilda fallen fästa
mera uppmärksamhet vid densamma än hittills. Då gäller det se till,
om icke Kungl. Maj:t här dragit fram ett exempel, då staten bör
bygga vägen. Jag behöfver icke upprepa hvad som sagts om själfva
behofvet af vägen. Det framgår bäst däraf, att Konungens befallnings¬
hafvande i administrativ väg ålagt väghållningsskyldige att bygga denna
väg fram till Risbäcks kapellag, som just är en kyrkoby och sålunda
ett centrum, som särskildt behöfver komma i förbindelse med det
öfriga landsvägsnätet. Herr Ström i Transtrand framhöll visserligen,
att det blott vore en mil kvar af vägen att bygga, men att mången¬
städes tio mil långt bort belägna byar icke hade någon väg. Det är
sant, men därigenom att vägen dragés fram till Risbäck, komma kan¬
ske en hel del längre bort belägna byar att få nio mil till vägen i
stället för tio.
Nu är det verkligen så, att man icke har någon föreställning här
nere i landet om hur fattigt dessa socknar hafva det och hur oerhördt
väghållningsbesväret tynger på dem. Det är ganska vanligt, att de ha
fem till tio mil till det vägstycke de ha att underhålla. Det är ingen
möjlighet för detta folk att utan att digna under den enorma bördan
åtaga sig byggandet af alla de vägar, som måste läggas genom dessa
glest befolkade marker, hvadan statsverket måste träda emellan.
Statsutskottet förmenar, att ett beviljande af anslaget skulle inne¬
bära en orättvisa gentemot alla andra väghållningsdistrikt, som begärt
anslag och gått med på villkoret att bidraga med en tredjedel af kost¬
naden. Men utskottet har icke ens gjort någon undersökning, huru¬
vida behofvet i dessa fall är mera trängande, utan det vill gifva dessa
andra distrikt företrädesrätt, blott därför att de vilja bidraga med sin
tredjedel. Men icke får man resonera på det sättet.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
och jag tycker särskildt, att, då Riksdagen förut i dag med frikostig
hand beviljat ett anslag på 175,000 kronor för en tillfällig kunglig
eriksgata, Riksdagen skäligen icke kan underlåta att bevilja medel till
en bestående utfartsväg för dessa fattiga lappmarksbor, som icke själfva
ha någon möjlighet att bekosta densamma.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på afslag därå och bifall i stället till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning; och förklarade herr talmannen sig anse den sist¬
nämnda propositionen hafva flertalet röster för sig. Som likväl vote-
N:o 34
Lördagen den 27 Mars. 57
ring begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 70, bifaller Kung^l. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Voteringen utföll med 97 ja mot 74 nej; och hade kammaren
alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning.
§ io.
Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:
herr Meurling, n:o 223, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse af vissa §§ i för¬
ordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning m. m.;
herr Rydén, n:o 224, om en extra inkomstskatt för år 1910 å
inkomster af 25,000 kronor och därutöfver; och
herr Persson i Stockholm, n:o 225, om ändrad lydelse af 60, 65
och 75 §§ riksdagsordningen.
Dessa motioner blefvo lagda på bordet.
Vidare afgaf herr Byström en motion i anledning af Kungl. Maj;ts
proposition med förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa
städer m. m.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 226, blef på begäran
genast remitterad till lagutskottet.
Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 4.40 e. m. för att
åter sammankomma kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utför -
dadt anslag komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 34.
5