RIKSDAGENS PROTOKOLL
1909. Andra Kammaren. N:o 24.
Fredagen den 12 mars.
Klockan 3 e: m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 5 och den 6 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kungl. Maj:ts pro¬
positioner:
med förslag till förordning angående ändrad lydelse af vissa
paragrafer i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantals¬
skrifning m. m.; och
angående utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan
Rönninge och Järna järnvägsstationer m. m.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
Eöredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens ;bord hvi-
lande propositioner; och hänvisades därvid till särskilda utskottet
n:o 2 Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till kom¬
munala och enskilda läroanstalter.
Till statsutskottet öfverlämnades härefter Kungl. Maj:ts propo¬
sitioner:
angående höjande af statsbidraget till handelsflottans pensions-
anstalt; och
angående pension å allmänna indragningsstaten åt förrådsar-
betaren A. M. Lundell och vaktmästaren J. A. Adamsson.
Andra Kammar ms Prof. 1909. N:o 24.
1
N:o 24. 2
Fredagen den 12 Mars.
§ 4.
Efter föredragning af de på kammarens bord liggande motio¬
nerna hänvisades herr Janssons i Djursätra m. fl. motion, n:o 205,
till kammarens tillfälliga utskott n:o 2 och herr Olssons i Blädinge
motion, n:o 207, till särskilda utskottet n:o 1.
§ 5.
Vidare föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet stats¬
utskottets utlåtanden n:is 43 och 44, hevillningsutskottets betän-
kanden nås 12 och 13, bankoutskottets utlåtande n:o 5, lag¬
utskottets utlåtanden nås 22, 23, 24, 25, 26 och 27 samt Andra
Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6.
§ 6.
Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse hemställde herr talmannen, det kammaren
ville besluta att onsdagen den 17 innevarande mars företaga val
af ledamöter och suppleanter i det särskilda utskott n:o 2, som
Riksdagen beslutat tillsätta.
Denna hemställan bifölls af kammaren.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Jeansson i Kalmar under 2 dagar fr. o. m. den 15 mars,
» afl Callerholm under den 13 mars och
friherre Fleetwood, under 4 dagar fr. o. m. den 13 mars.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,20 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 13 Mars.
3 N:o 34.
Lördagen den 13 mars.
Klockan 11 f. m.
§ I-
Herr statsrådet Albert Petersson aflämnade Kungl. Majrts pro¬
positioner till Riksdagen:
angående försäljning till Malmö stad af länsfängelset i Malmö
med tillhörande område m. m.;
angående afstående eller upplåtelse i vissa fall af mark från
kronoegendomar;
angående försäljning af lägenheter från förra landtmätarbostäl-
let Balsby n:o 23 i Kristianstads län;
angående försäljning af lägenheter från förra militiebostället
Råby n:o 11 i Kristianstads län;
angående försäljning af områden från förra militiebostället
Södra Lökaröd n:o 1 i Kristianstads län;
angående försäljning af en lägenhet från förra länsmansbostäl-
let Mada östergård n:o 1 i Jönköpings län;
angående försäljning af lägenheter från förra militiebostället
Allerum n:o 9 i Malmöhus län; och
angående utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan
Tomteboda och Järfva järnvägsstationer m. m.
De kungliga propositionerna blefvo på begäran bordlagda.
§ 2.
Härefter lämnades ordet till
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Peters- Befarande af
son, som anförde: Herr talman, mina herrar! Ledamoten af interpellation.
denna kammare, herr Byström, har med kammarens tillstånd till
mig framställt följande interpellation: »Hafva några åtgärder vid¬
tagits angående lagstadgad stängningstid för handelsbutiker, så att
lagförslag därom må kunna för Riksdagen framläggas, och i så
fall när kan man vänta ett sådant lagförslag?»
Såsom svar härå får jag meddela, att redan när herr Byström
framställde sin interpellation, förelåg ett inom justitiedepartemen-
N:o 24. 4
Lördagen den 13 Mars.
Besvarande aj tet utarbetadt förslag till författning i ämnet. Sedan dess har
interpellation. n£gon tid åtgått, innan detta förslag knnnat bringas i det skick,
' or s' att det varit färdigt framläggas för Riksdagen. Så har emellertid
nu skett, och får jag alltså till Riksdagens Andra Kammare aflemna
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid.
Med detta torde jag få anse den till mig framställda inter-
pellationen besvarad.
Den af herr statsrådet Petersson omnämnda propositionen öfver-
lämnades till kammaren, och blef densamma bordlagd.
Yidare yttrade
Herr Byström: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt
tack till herr justitieministern för det svar han afgifvit, och får
jag på samma gång uttala den förhoppningen, att det lagförslag,
som nu är framlagdt och som jag naturligtvis ännu ej haft till¬
fälle genomläsa, må vara sådant, att det fyller de rättmätiga kraf,
som kunna ställas på detsamma, synnerligast som många tusenden
däraf äro intresserade.
§ 3.
Pöredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts på kammarens bord
hvilande propositioner; och hänvisades därvid till bevillnings¬
utskottet Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning an¬
gående ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen den 6
augusti 1894 angående mantalsskrifning m. m.
Till statsutskottet hänvisades Kungl. Maj:ts proposition angå¬
ende utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge
och Järna järnvägsstationer m. m.
§ 4.
Föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 43, i anledning af
Kungl. Maj:ts i punkt 42 under sjätte hufvudtiteln af statsverks¬
propositionen gjorda framställning angående anslag till införande
af elektrisk belysning och värmeledning vid viss del af Yadstena
hospital.
Utskottets hemställan bifölls.
■4ng. § 5.
inrättande af
Svdiiidande°af Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 44, i an-
lärlingar hedning af väckt motion angående inrättande af profskolor för ut-
Lördagen den 13 Mars. 5
bildando af lärlingar samt anslag för detta ändamål, lämnades
ordet till
Herr Crafoord, som anförde: Statsutskottet säger, att »frå¬
gan om upprättande af skolor för utbildande af lärlingar står för
närvarande på dagordningen i alla kulturländer, men dess lösande
i praktisk riktning erbjuder synnerligen stora svårigheter, icke
minst ur ekonomisk synpunkt, på samma gång som genom det¬
samma stora fördelar vore att vinna för det allmänna.»
För sa vidt jag kunnat finna, torde frågan om lärlingsskolor i
utlandet redan vara löst, och i alla de stora kulturländerna är
denna fråga så till vida aktuell, att man önskar flera skolor i mån
som industrien växer och har behof af ytterligare rekrytering.
Jag har redan i min motion redogjort för lärlingsskolorna i de
tre förnämsta kulturländerna, England, Frankrike och Amerika,
och erinrar jag nu därtill om de storartade skolor för utbildande
af lärlingar, som finnas i Tyskland, Schweiz och Holland, så tror
jag mig hafva till fullo styrkt, att Sverige är ett af de få län¬
der, där lärlingsskolor af det slag, som i motionen åsyftas icke
finnas.
Utskottet har konstaterat, att handtverksskolor eller s. k.
yrkesskolor för handtverkerier icke ha med motionen att skaffa.
och däri är jag fullkomligt ense med utskottet. I min motion står
ej heller något om sådana skolor.
Utskottet fäster vidare uppmärksamheten på de redan nu be¬
fintliga tekniska söndags- och aftonskolorna och deras möjliga
lämplighet som undervisningsanstalter för de unga arbetarne. °
Detta tillåter jag mig bemöta med ett citat ur min motion,
sidan 11, andra stycket. »Den teoretiska undervisningen är för¬
lagd till de två första morgontimmarna med lektioner två gånger
i veckan för hvarje afdelning. Då lärlingarna vid denna tid på
dagen äro glada, vid friskt humör, rena och i stånd att göra sitt
bästa arbete, har det visat sig fördelaktigare att anordna under¬
visningen på morgonen än på aftonen efter den långa arbetstiden
i verkstaden.» Detta enkla faktum torde ur ren pedagogisk syn¬
punkt vara tillräckligt för att pavisa olämpligheten af att hänvisa
den kunskapssökande verkstadsungdomen till aftonskolor. Och då
afsikten med dessa skolor är att kunna nå, om icke alla, så åt¬
minstone så många som möjligt af arbetarungdomen, så synes det
mig, att man icke bör afskräcka ungdomen från att vidare utbilda
sig genom att förlägga undervisningen till en tid på dagen, då
vi alla andra efter dagens arbete söka hvila och vederkvickelse.
Om vi genom lagar stadga minskad arbetstid för de unga, böra vi
sannerligen icke hänvisa dem till nytt arbete efter verkstadstidens
slut. Ty skall skolarbetet bära någon frukt, så bör det göras med
allvar och noggrannhet.
Utskottet förmenar vidare, att de föreslagna lärlingsskolorna
N:o 24.
Ang
inrättande af
prof skolor för
utbildande af
lärlingar m.m.
(Forts).
M:« 24. 6
Lördagen den 13 Mars
Ang. skola komma att meddela samma kunskapsmått som de nuvarande
inrättande af aftonskolorna. Detta vågar jag draga i tvifvelsmål. För dessa
*utiiidandl°af s^°l°r tänkas icke några bestämda kurser, utan undervisningen
lärlingar ,n.m. göres i den utsträckning, som hvarje lärling kan tillgodogöra sig.
(Forts.) Och begränsningen står praktiskt sedt i lärarens kunskapsmått och
undervisningsförmåga.
Utskottet synes fasthålla vid den här i landet fastslagna sat¬
sen, att all undervisning skall ske efter en form och hvarje lär¬
ling ovillkorligen bibringas ett visst kunskapsmått i alla ämnen,
utan hänsyn till de individuella anlagen, lärlingens håg eller fal¬
lenhet för att icke tala om hans blifvande yrke. En lärling, som
skall bli gjutare, måste dock få en helt annan teoretisk utbildning
än den, som skall bli svarfvare. Och samma är förhållandet i än
större grad mellan en snickare och en plåtslagare eller en målare.
Utvecklandet af de individuella anlagen och inlärandet af de
olika yrkenas tekniska detaljer kan icke ske i klump i några afton¬
skolor och efter någon för alla bestämd läroplan, utan måste ba¬
seras på personlig beröring, där läraren under det praktiska arbe¬
tets utförande är i tillfälle att rikta in lärlingarnas uppmärksam¬
het på de teoretiska grunderna.
Till sist ber jag att till statsutskottet få framföra mitt tack
för det i stort sedt välvilliga omdöme utskottet fällt om denna
motion, som jag anser vara synnerligen viktig, och vågar jag ut¬
tala den förhoppningen, att verkningarna af dessa läriingsskolor
icke alltför länge måtte dröja att visa sig i vårt land.
Yidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 6.
Om ändrad Hd Till behandling förelåg härefter bevillningsutskottets betän-
for val af kande n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad tid för val
taxerings- aj taxeringsnämnd m. m.
nämnd m. m.
Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade
Herr Öberg: Herr talman, mina herrar! Sedan bevillnings¬
utskottet, såsom framgår af det nu föredragna betänkandet, utöf¬
ver hela linjen godkänt de anmärkningar, som min medmotionär
och jag gjort mot gällande bestämmelser i bevillningsförordningen
rörande val af taxeringsnämnd m. m., och det tillika upplysts,
att de anmärkta förhållandena nu äro föremål för Kungl. Maj:ts be¬
aktande, i det utskottet inhämtat, att Kungl. Maj:t har sin upp¬
märksamhet riktad på de olägenheter, som äro förenade med val
af taxeringsnämnd och att redan till nästa års Riksdag förslag i
ämnet lärer vara att från Kungl. Maj:t förvänta, återstår för oss
motionärer icke något annat än att uttala vår tacksamhet till be-
7 N:o 24-
Lördagen den 13 Mars.
villningsutskottet för den välvilliga behandling vår motion så- Omändrad, tid
lunda rönt, jämte det vi uttrycka vår lifliga förhoppning om, att
de anmärkta förhållandena snarast möjligt måtte blifva afhjälpta. nämnd m. m.
Ty såsom det nu är, hafva dessa stadganden uti praktiken icke (Forts.)
något reellt värde, utan äro så att säga tomma pappersbestämmel-
ser. För dem, som funnit ett eller annat taxeringsval oriktigt,
har det mången gång känts ett behof att öfverklaga ett dylikt
val för att komma till nödig rättelse, men då stadgandena, såsom
redan blifvit anmärkt, äro af den art och beskaffenhet, att ett
öfverklagande icke skulle leda till något resultat, har man nöd¬
gats afstå därifrån. För oss motionärer har det alltså varit tyd¬
ligt och klart, att ett verkligt behof föreligger, och då detta till
fullo af bevillningsutskottet erkänts, återstår, som sagdt, ingen¬
ting annat än att förhoppningsfullt afvakta det förslag, som i denna
riktning är att förvänta.
Herr talman! På grund af dessa förhållanden har jag icke
något yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets i detta betän¬
kande gjorda hemställan.
§ 7.
Å föredragningslistan fanns vidare upptaget bevillningsutskottets om afgift för
betänkande n:o 13, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition an- inrikes post-
gående afgift för inrikes postanvisning och postförskott å högre be- å
lopp än 500 kronor. högre belopp än
500 kronor.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet lämnades till:
Herr Johansson i Jönköping, som anförde: Herr talman,
mina herrar! Den föreslagna reformen bör hälsas med tillfredsstäl¬
lelse, ty sättet att genom postanvisning försända penningar är,
såsom bekant, både bekvämt och i öfrigt för den allmänna rörel¬
sen främjande.
Jag kan emellertid vid behandlingen af detta ärende icke
underlåta påpeka, att postanvisningsrörelsen är i behof af refor¬
mering äfven i ett annat afseende än det, hvarom nu är fråga.
Det är nämligen så, att rätten att afsända och emottaga postanvisning
till så högt belopp som 500 kronor och enligt föreliggande förslag
till belopp af mellan 500 och 1,00® kronor gäller endast postkon¬
toren, under det att poststationerna icke få förmedla postanvis¬
ningar till högre belopp än 100 kronor. Häruti synes mig en
ändring böra ske, så att äfven poststationerna få mottaga post¬
anvisningar till högre belopp än 100 kronor. Visserligen kan
man äfven genom poststationerna sända större penningbelopp, men
man får i så fall skrifva två eller flere postanvisningar, och detta
N:o 24. 8
Lördagen den 13 Mars.
Om afgift för okär ju onödigtvis besväret både för afsändaren och postfunktio-
anitminZlh närcrna- JaS kan icke heller se, att det för postverket skulle
postförskott å medföra någon risk, om poststationerna finge emottaga postanvis-
högre belopp än ningar till högre belopp än 100 kronor.
soo kronor. På samma gång, som jag uttalar min tillfredsställelse med
(Forts.) den reform) hvarom här är fråga, har jag alltså velat påpeka, att
postanvisningsrörelsen bör reformeras äfven i sådant afseende, att
poststationerna bli berättigade att förmedla postanvisningar till
högre belopp än 100 kronor. Något annat har jag ej att i detta
ärende anföra.
Häruti instämde herrar Magnusson i Tumhult, Söderberg i
Hobborn och Berg i Munkfors.
Herr Bromée i Billsta: Herr talman, mina herrar! Den af
den siste ärade talaren framställda anmärkningen gjordes äfven inom
bevillningsutskottet, och starka sympatier rådde inom utskottet för
att den reform, som han omnämnde, borde göras. Man kom emel¬
lertid öfverens om, att detta var en sak, som det tillhörde post¬
styrelsen att bringa på tal och äfven låta verkställa, och då man
hade förhoppning om, att styrelsen skulle vidtaga denna reform,
har utskottet icke ansett sig i det nu till behandling föreliggande
betänkandet böra yttra sig direkte om denna sak. Det är dessa
skäl som gjort, att utskottet icke tagit upp frågan, oaktadt man
haft sympatier för att denna reform borde vidtagas och ansett den¬
samma vara af behofvet påkallad. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Öfverläggningen var härmed slutad, och blef utskottets hem¬
ställan af kammaren bifallen.
§ B.
Ang. ändrade Härnäst i ordningen förelåg till behandling bankoutskottets
grunder jör memorial n:o 5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
riksbankens ]£ungh Makt angående ändrade grunder för riksbankens förvaltning
förvaltning och , ° , , . °
verksamhet. och verksamhet.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till bankoutskottet hän¬
visad motion, mo 104, hade herr Kronlund föreslagit, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täck¬
tes låta verkställa utredning om hvilka ändrade bestämmelser i
afseende å grunderna för riksbankens förvaltning och verksamhet
lämpligen kunde anses erforderliga för att åt riksbanken bereda
den storlek och styrka samt den ställning i öfrigt, som med hän¬
syn till landets ekonomiska utveckling och allmänna rörelsen borde
tillkomma riksbanken såsom landets centralbank, samt därefter för
Lördagen den 13 Mars.
9 N:o 24,
Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning kunde Ann- undrade
föranleda. " grundsjö'
riksbankens
förvaltning och
Utskottet hemställde, att herr Kronlunds ifrågavarande motion verksamhet
icke måtte bifallas. (Forts.)
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Kronlund, Svens¬
son i Skyllberg, Rune och Neiglick.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:
Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! Såsom framgår
af föreliggande utskottsbetänkande, synas bankofullmäktige anse,
att den genomgångna krisen lägger i dagen, att allting är väl be¬
ställd!, att allting är bra som det är i fråga om riksbankens orga¬
nisation och utrustning och att densamma fullt motsvarar de kraf
landets ekonomiska utveckling ställer på en centralbank, och banko¬
utskottet har sagt ja och amen till detta. Granskar man emellertid
de händelser, som försiggått den senaste tiden, och riksbankens egna
rapporter, finner man nog i själfva verket åtskilligt, som kan
komma en att tvifla på, huruvida saken kan affärdas så enkelt, som
bankofullmäktige och bankoutskottet ifrågasätta. Man erinrar sig
exempelvis, hurusom i slutet af år 1907 på en vecka sedelreserven
gick ned från 25 millioner till 13 millioner k rönor, således sjönk
från det normala eller 20 procent ända ned till 6 procent. Man
såg vidare under samma tid, hurusom riksbanken nödgades uttaga
och använda större delen af sin utländska kassareserv. Densamma
nedgick från 25,000,000 kronor till omkring 6,000,000 kronor.
Samtidigt nödgades riksbanken realisera en stor del, nära hälften,
af sina utländska statspapper och exportera en mindre del af sin
guldkassa.
Dessa riksbankens egna till buds stående tillgångar voro emel¬
lertid icke tillräckliga för att fylla de utländska betalningsansprå-
ken på vårt land. Rör att möta dessa betalningsanspråk nödgades
riksbanken från riksgäldskontoret upplåna ett belopp af omkring
50,000,000 kronor, som riksgäldskontoret å sin sida hade upptagit
i utländska lån för fyllande af andra beslutade statsutgifter, och
riksbanken nödgades slutligen vända sig till landets största kom¬
mun för att få öfvertaga valutan för ett af denna kommun upp¬
taget iån på 20,000,000 kroror.
Det var ju lyckliga omständigheter, att dessa medel funnos
att tillgå och kunde upplånas, då de som bäst behöfdes, men icke
kan man, mina herrar, därför säga, att riksbanken med sin då¬
varande och nuvarande utrustning är fullt färdig och beredd att
parera allvarsamma ekonomiska kriser. Den ekonomiska kris, som
syntes vara i sin höjdpunkt i slutet af år 1907 och början af år
1908, var i själfva verket icke synnerligen häftig i jämförelse med
N:o 24. 10
Lördagen den 13 Mars.
Ang. ändrade
grunder för
riksbankens
förvaltning och
verksamhet.
(Forts.)
förhållandet i andra länder. Och hade denna ekonomiska kris Tant
af en våldsammare art eller hade den i sin höjdpunkt varat några
veckor längre, så kunde resultatet lätt hafva blifvit ganska ödes¬
digert för riksbanken.
Dessa tillfälliga kassareserver, som riksbanken nödgades anlita,
måste naturligtvis snart återbetalas, och detta nödgade åter riks¬
banken att inom tämligen kort tid ur allmänna rörelsen indraga
ganska stora belopp. Riksbankens utlåning uppgick den sista de¬
cember 1907 till 256,000,000 och den 25 januari 1908 till 215,000,000
kronor. Således en indragning och en minskning i allmänna rö¬
relsen af öfver 40,000,000 kronor på endast tre veckors tid.
Dessa omständigheter bidrogo naturligtvis att öka den allmänna
penningknappheten, och den penningstramhet, som därigenom följde,
vållade, som vi veta, ytterst kännbara olägenheter på många om¬
råden af vårt näringslif och vår industri, tvångsrealisationer, ned¬
bringande af fabrikationen långt under det normala och däraf föl¬
jande arbetslöshet. Och efter allt att döma, vållade slutligen denna
penningstramhet, att stora naturliga tillgångar öfvergingo i ut¬
ländska händer. Vi behöfva blott erinra oss Mölnbacka—Trvsiis
bolag med dess oerhörda skogar och stora industriella etablissement,
som under denna kristid öfvergick till engelska köpare.
Det är emellertid icke allenast dessa omständigheter, som för
mig ha talat för en utredning om riksbankens organisation. Det
är äfven andra förhållanden.
Hvad som i särskildt hög grad ansträngde riksbanken under
denna tid och ställde så höga kraf på dess finansiella ställning,
var den stora utländska kredit, som många af våra privatbanker
upptagit i form af korta lån och kanske oftast för att gynna och
främja den enskilda spekulationslusten. Då dessa lån skulle åter¬
betalas och de enskilda privatbankerna icke hade penningtillgångar
därtill, måste naturligtvis riksbanken träda emellan för att bevara
landets kredit. Det är för att förekomma dessa plötsliga öfver-
raskningar, denna plötsliga omstörtning i penningmarknaden, som
däraf naturligtvis blir en följd, som jag har påpekat önskvärdheten
af, att riksbanken skulle kunna hålla en viss ordning på privat¬
bankerna och deras mellanhafvanden med utlandet.
Men det är icke endast i detta afseende som riksbanken kan
och bör utöfva kontroll, det är äfven i ett annat för vårt närings¬
lif viktigt afseende, nämligen normerandet af penningräntan. Riks¬
banken bör kunna förekomma dessa yttringar af en eller annan
enskild bank som så att säga idkar krypskytte, höjer räntesatserna
i konkurrensafsikt och af vinningslystnad, utöfver hvad de öfriga
bankerna beslutat, och sålunda bidrager till att störa penning¬
marknaden.
Nu säger man, att man icke onödigtvis skall rubba eller röra
vid riksbanken, ty det kan lätt störa landets kredit. Ja, att man
icke onödigtvis rör vid riksbanken med en utredning i detta syfte
Lördagen den 13 Mars.
11 N:o 24.
tror jag mig hafva visat, och att en utredning, som afsor att stärka Ang. ändrade
riksbanken för kommande dagar icke kan verka till rubbning af
dess kredit, det torde väl ändock ligga i sakens natur. förvaltning o«A
Yi skola komma ihåg, att riksbanken fick sin nuvarande or- verksamhet.
ganisation i hufvudsak år 1897 med mindre förändring år 1901. (Forts.)
Sedan dess har en lång försökstid förflutit och många erfarenheter
kunnat hämtas. Den stora ekonomiska och industriella utveckling,
som skett öfverallt i vårt land, ställer och måste naturligtvis ställa
helt andra fordringar på riksbankens styrelse och organisation och
fordrar, att icke riksbankens styrelse, såsom nu, till väsentlig del
består af rena ämbetsmän. Näringslifvet och affärsvärlden måste
ovillkorligen fordra, att denna styrelse kommer mera i kontakt
med dessa sidor af lifvet, och att representanter för näringslifvet
och affärsvärlden få säte i riksbanksstyrelsen eller, om man vill
bibehålla den nuvarande organisationen, att dessa representanter
åtminstone få en rådgifvande röst i riksbanken vid afgörandet af
viktiga ekonomiska frågor.
Jag har vidare påpekat, att vi böra rusta riksbanken icke
allenast för nu uppgående mera lysande konjunkturer utan äfven
för eventuellt kommande allvarsdagar. Sedelreserven bör, som jag
har påpekat, stärkas, bör vidgas så, att man har en större reserv
än man hade år 1907, då den nedgick till ett minimum och lätt
kunnat stoppa bankens hela utlåningsrörelse. De sakkunniga, som
år 1900 afgåfvo ett utlåtande i fråga om ökad sedelutgifningsrätt,
och hvari just tvenne af riksbankens fullmäktige hafva suttit, ha
själfva gifvit mig ytterst starka skäl för denna min mening, och
statistiken pekar hän på samma förhållande. De utgingo vid sitt
förslag om ökad sedelutgifningsrätt från ett medeltal af utelöpande
sedlar för de närmaste åren af 175,000,000 kronor. Redan två år
därefter hade denna summa öfverskridits med 10,000,000 kronor
och sedan har detta medeltal stigit till 187,000,000 kronor. Om
en fabriksägare, en affärsman vill göra en ångpanna, beräknad för
ett visst tryck, så gör han denna ångpanna så stark, att den icke
endast uthärdar det normala, utan kanske ett mångdubbelt högre
tryck, och jag vill tillämpa detta exempel äfven på riksbanken i
denna fråga. Riksbankens fonder och dess kassareserv böra, synes
det mig, äfven med ledning af erfarenheten från den föregående
krisen, ökas och stärkas just för att stärka riksbankens ställning
både utåt och inåt.
Det är ännu en sak som jag bär påpekat i min motion, och
det är önskvärdheten af en lifligare växelverkan mellan bankinspek¬
tionen och riksbanken-, detta för att åvägabringa den kontroll på
de enskilda bankerna, som jag har talat om. Visserligen gifves nu
tillfälle för bankinspektionen och riksbanken att samverka genom
en nyligen beslutad lagförändring, men till och med riksbanks¬
fullmäktige själfva ha för oss i utlåtandet framhållit önskvärdheten
N:o 24. 12
Lördagen den 13 Mars.
Ang. ändrade af att denna samverkan skulle göras effektivare och lifligare än
grunder för hvad den nu är
förvaltning och Slutligen har jag pekat på en intimare samverkan mellan Riks-
verksamhet. dagens penningförvaltande verk, riksbanken och riksgäldskontoret.
(Forts.) En sådan samverkan är visserligen förutsatt i banklagen, men jag
tror, att det icke skulle skada, om vi kunde utvidga denna sam¬
verkan och åstadkomma ett slags finansiell beredning i stora, hela
landet berörande, ekonomiska frågor. Att nu bankstyrelsen på ett
så förtjänstfullt sätt, som skett, lyckats att med nuvarande resur¬
ser rida ut stormen, hvilket vi nog alla erkänna, det lär väl i
främsta rummet vara att tillskrifva riksbankens insiktsfulla och
erfarna chef, men icke bör det dock utgöra en anledning för oss
att nu, sedan den värsta faran är öfver, lägga armarna i kors. Det
tramhålles visserligen, att vi ingenting skola göra, innan krisen är
öfver. Ja, vore det så, att icke krisen vore öfver, utan att man
kunde vänta ett återupprepande af de händelser, som ägde rum vid
1907 års slut, så skulle det enligt mitt förmenande vara det allra
starkaste skäl för att vi genast upptoge denna fråga. Om åter,
som jag anser, krisen är öfver, och vi för närvarande lefva under
dess allmänna följder, utmattning och depression, synes mig äfven
på denna grund, innan man kommer ifrån intrycket af händelsernas
allvar och innan ännu en ny hausseperiod med sin sangvinism
och optimism förtar intrycket af krisen, böra skridas till en utred¬
ning af dessa frågor. I samma mån som riksbanken tillföres eu
allsidigare sakkunskap på affärslifvets och affärsvärldens område, i
samma män den skänkes en starkare finansiell utrustning och gif-
ves en smidigare anpassning efter den ekonomiska utvecklingen, i
samma mån kan äfven riksbanken intaga en verklig centralbanks
ledande ställning och ernå en mera effektiv och verksam kontroll
öfver våra privatbanker och på det sättet bäst och säkrast reglera
penningmarknaden och normerande inverka på vårt näringslif och
vår ekonomiska utveckling. Och att just med ledning af den er¬
farenhet, vi haft under de senaste åren, företaga en utredning om
dessa saker, borde väl egentligen vara af vikt och borde icke för¬
anleda till en så kylig och kallt afvisande hållning som både banko¬
fullmäktige och bankoutskottet visat i denna fråga.
Bankofullmäktige framhålla själfva, att guldkassan är för klen
för nuvarande sedelutgifningsrätt, men de afslå icke allenast för¬
slaget om ökad sedelutgifningsrätt, utan afvisa äfven hvarje tanke
på en ökad guldkassa. De nämna icke ett ord om önskvärdheten
af en dylik, och äfven detta synes mig tyda på, att det är mycket
häri, som är de obotfärdigas förhinder.
Jag vill icke nu, innan jag sett, att denna sak kan påräkna
litet intresse och förståelse här i kammaren, framställa något yr¬
kande i frågan.
Jag har blott velat framlägga dessa synpunkter för att sätta
herrarne in i saken.
Lördagen den 13 Mars.
13 N:* 24.
Herr Neiglick: Herr talman! Då jag i likhet med herr K roll- ^n9• ändrade.
lund reserverat mig in blanco, men då jag icke kan instämma med 9r,"^er ftir
honom i allt hvad han nu anfört, bor jag att i korthet få angifvafUnaihxing^mh
hvad jag med reservationen åsyftat. J verksamhet.
Jag har icke blifvit fullt öfvortygad om nödvändigheten af att (Forts.)
genomföra alla de önskemål, som herr Kronlund framfört i sin
motion, men det synes mig dock hafva varit önskligt, att utskottet
icke så väsentligt baserat sitt yttrande på bankofullmäktiges ut¬
låtande, utan ingått i en mera allvarlig granskning af do viktiga spörs¬
mål, som herr Kronlund framfört. Särskildt gäller detta i fråga om
riksbanksstyrelsens sammansättning och sättet för dess utseende.
Äfven om man icke vill påstå, att det nuvarande systemet hittills
gifvit anledning till några väsentligare olägenheter, ligger dock häri
ingen garanti för framtiden. Det är i alla fäll af så obestridlig vikt,
att i riksbanksstyrelsen representeras den bankmässiga sakkunskapen,
att det icke får bero af tillfälligheter, om så blir förhållandet eller
icke, utan man bör väl söka på ena eller andra sättet vinna största
mpjliga garanti för att så sker. Nu har man invändt, att, då
(Riksdagen själf utser sex bankofullmäktige, Riksdagen har i sin
hand att insätta i styrelsen de lämpligaste personer, som man kan
fa, och att häri ligger garanti nog. Men, mina herrar, det är nog
icke tillräcklig garanti. De af herrarne, som varit med från äldre
tider, långt innan jag och många med mig hade äran att komma
in i kammaren, erinra sig nog, hurusom valen af bankofullmäktige
kunnat få karaktär af partifrågor, och i så måtto synes mig det
nu varande systemet innebära en fara. Det är farligt, om en af de
för hela landets näringslif viktigaste frågor kan göras till en
politisk fråga. Det är dock så stora och viktiga ekonomiska in¬
tressen, som äro beroende af riksbanksstyrelsen, att dess samman¬
sättning icke gärna bör få bli en politisk färgfråga eller tilläfven¬
tyrs en politisk belöningsfråga, Äfven om det icke nu är så, kan
det mycket väl komma att inträffa, att den verkliga sakkunskapen
sättes tillbaka för andra hänsyn, om icke någon ändring vidtages
i afseende på bestämmelserna för utseende af bankofullmäktige.
Nu kan det ju finnas olika sätt att vinna den trygghet i fråga
om affärsvärldens inflytande på riksbankens styrelse, som herr
Kronlund med sin motion åsyftar. Han har själf hänvisat på sak¬
kunnige bisittare af ungefär samma karaktär som fullmäktige i
telegrafverket och järnvägsstyrelsen. Men jag må säga, att jag för
min ringa del, liksom bankofullmäktige, tvitlar på lämpligheten af
denna åtgärd. Det finnes emellertid andra utvägar att välja, exem¬
pelvis den, som flertalet främmande länder bestämt sig för, nämligen
att man i centralbanken insätter enskilda aktieägare, som få in¬
flytande på styrelsens sammansättning. Det vore val icke heller
alldeles otänkbart, att man införde den bestämmelsen, att ett visst
antal af styrelsens ledamöter skola väljas bland affärsmännen. Nu
vill jag icke uttala en bestämd mening om, hvilkendera utvägen
2l;o 24. 14
Lördagen den 13 Mars.
Ang. ändrade
grunder för
riksbankens
förvaltning och
verksamhet.
(Forts.)
katt vara den lämpligaste. Men det synes mig, att det hade varit
önskvärdt, om bankoutskottet icke så afvisat denna fråga, utan
sökt föra den framåt, och det är mot detta afvisande, som jag till¬
låtit mig afgifva min reservation.
Jag skulle endast vilja tillägga, att då Riksdagen biträdt
bankoutskottets uttalande i dechargefrågan för riksbanken och där¬
igenom gifvit ett så vackert erkännande åt riksbanksstyrelsen för
dess ledning under svåra tider, synes mig just därför tidpunkten
nu mycket lämplig att föra fram frågan om förändring i formerna
för riksbankens sammansättning, då detta nu kunde ske utan att väcka
anstöt, helst det ej kunde anses, att en sådan åtgärd riktade sin
udd åt ena eller andra hållet.
Då herr Kronlund icke framställde något yrkande, skall icke
heller jag göra det, utan vill jag blott uttala min förhoppning, att
frågan kommer igen, tv den är så betydelsefull, att den bör gorå
det, och att den då går fram till en lycklig lösning.
Herr Palme: Herr talman! Det är ju helt naturligt, att efter
en kris af så svårartad beskaffenhet som den, hvilken vårt land
nyligen genomgått, hos mången skall uppstå tanken på reformer
beträffande det centralorgan, som bär att tillse, att kreditförhållan¬
dena inom vårt land äro reglerade och att vårt myntvärde hålles
uppe. Så har också skett nu hos oss, och det har, som en fram¬
stående tysk nationalekonom, Max Wirth, påpekat, alltid inträffat
efter hvarje kris, ofta nog midt under pågående kris.
Jag skall nu be att något få vidröra den senaste talarens an¬
förande och slutet af herr Kronlunds anförande, däri han afhand-
lade frågan om förstärkning af riksbanksstyrelsen för att göra
densamma mera lämpad att tillgodose handelns, industriens och
näringarnas behof. Såsom en första åtgärd påyrkar herr Kronlund
i motionen, att man skall tillse, huruvida icke riksbanksstyrelsen
borde reformeras i detta afseende, och han tillstyrker tillsättandet
af bisittare, bestående af representanter för industri, handel och
öfriga näringar och utsedda för vissa år af Kungl. Maj:t på förslag
af vissa institutioner. Hvad beträffar bisittare till riksbanksfull¬
mäktiges förstärkande vill jag medgifva, att den tanken ingalunda
har varit fjärran från mig. För ett tiotal år sedan nedskref jag
t. o. m. och publicerade ett förslag i det syftet. Men jag är lika
skyldig som villig att erkänna, att jag därvidlag misstagit mig,
och att den vägen, enligt min på noggrann pröfning grundade
mening, icke är den, hvilken vi borde slå in på. Jag vill emeller¬
tid särskildt nämna, att jag dock aldrig ville gifva Kungl. Maj:t
rätt att utse dessa bisittare.
Låt oss tänka, hur ett dylikt system med bisittare skulle
verka. Det skulle bestå af ett visst antal representanter för vår
bruksrörelse, för vår sågverksnäring, för jordbruksnäringen och för
handeln och möjligen för ännu andra intressen. Svårt skulle det
Lördagen den 13 Mars.
15 N:o 34.
helt visst bli enligt mitt förmenande att finna personer, som på en Ang. ändrade
gång hado den alldeles nödvändiga öfverblickon öfver alla de ekono- /"r
miska förhållandena i hela vårt land och samtidigt i tillbörlig mänfiXateningodi
representerade sina olika näringar. Det skulle ju så lätt kunna verksamhet.
hända, att exempelvis bruksmannen ansåge järnhandteringen vara (Forts.)
den, som i främsta rummet måste af riksbanken omhuldas till för¬
fång för jordbruksnäringen eller tvärtom. Och så ginge kanske
därigenom riksbanken miste om den enhet i ledningen, som — jag
vädjar till hvarje praktisk man i denna kammare — är nödvändig,
när det gäller ett stort affärsföretag, och ett affärsföretag är dock
riksbanken. Och det är att märka, att dessa bisittare förmodligen
skulle sitta där utan att ha det stora personliga ansvar, som nu
hvilar på bankofullmäktiges axlar. Och — kan man fråga — skulle
fullmäktige blott höra deras råd utan att behöfva följa dem? eller
skulle fullmäktige vara nödsakade att följa de råd, som af bisit-
tarne afgåfves? Vore riksbanksledningen insiktfull och stark, så
vore det nog ingen konst för densamma att leda äfven dessa bi¬
sittare såsom riksbanksfullmäktige det ville. Vore återigen herrar
fullmäktige icke insiktsfulla och icke i besittning af den styrkan,
ja, då ankomme det på riksbankens hufvudman, Riksdagen, att utse
nya och bättre fullmäktige, och detta oafsedt om det funnes bi¬
sittare eller icke. Hur jag ser denna fråga, kan jag icke finna,
att motionären i tanken på bisittare i riksbanken funnit en lycklig
lösning. Samma spörsmål har otaliga gånger varit uppe i utlandet
och af praktiska bankmän och teoretiska nationalekonomer allmänt
blifvit tillbakavisadt såsom opraktiskt och icke ledande till det
åsyftade målet.
En tanke, som har kommit upp och det många gånger och
äfven hos insiktsfulla finansmän i vårt land, är att lämna tillträde
för enskilda aktieägare till vår riksbanksstyrelse. Det är en tanke,
i hvilken ligger ett mycket beaktansvärdt uppslag enligt min mening
och väl värdt att öfverväga, men jag tror icke, att det vore möj¬
ligt att genomföra eu sådan tanke. Den svenska Riksdagen, och
enkannerligen denna kammare, har alltid, då denna fråga varit
före, emot densamma rest ett ovillkorligt motstånd. Riksdagen
släpper icke ifrån sig den makt öfver riksbanken, som Riksdagen i
100-tals år har ägt. Därför tror jag icke på någon lösning i den
vägen. Jag vill i detta sammanhang erinra herrarne om, att den
reform, som för en del år sedan genomfördes och som innebar, att
Kungl. Maj:t skulle äga att utse ordförande bland herrar fullmäktige
i riksbanken, mötte i Riksdagen ett ganska starkt motstånd och
var svår att få igenom.
Nej, det finns enligt min mening icke mer än en enda väg
att gå i det afseendet, och det är den väg, som bankofullmäktige
i sin skrifvelse till bankoutskottet antydt, nämligen att, om behof
däraf skulle visa sig, öka antalet fullmäktige. Men enligt mitt
förmenande har ännu icke ett sådant behof visat sig. Låt så vara,
N:o 24. 16
Lördagen den 13 Mars.
Ang. ändrade
grunder jör
riksbankens
förvaltning och
verksamhet.
(Forts.)
säger nu herr Kronlund, men vi måste dock tillse, att inom riks¬
bankens förvaltning finnes samlad framstående praktisk affärsskicklig-
het och förmåga att rätt tillgodose handelns, industriens och allmänna
rörelsens behof. Ja, det är jag minst lika uppriktigt som herr
Kronlund med om. Men jag hemställer till den ärade motionären,
huruvida det icke i någon mån måste anses vara vårt eget fel,
ifall icke i riksbanksledningen finnas representanter för närings-
lifvet m. m. Det är ju dock vi själfva, som utse bankofullmäk¬
tige. Det ankommer då på oss att i riksbankens styrelse insätta
personer, som ha de kvalifikationer, som herr Kronlund omnämnt.
Emellertid måste vi om de nuvarande fullmäktige, hvilka vi ny¬
ligen i dechargedebatten gåfvo det allra amplaste erkännande, säga,
att deras sätt att rida ut den storm, som för kort tid sedan öfver-
gått vårt land, varit synnerligen förtjänstfullt; och det ha j u båda
de föregående talarne också i sina anföranden erkänt. Jag före¬
ställer mig därför, att vi för närvarande härvidlag ingenting kunna
åtgöra.
Innan jag öfvergår till den viktigaste af herr Kronlunds an¬
märkningar, den med hvilken han började, vill jag tillåta mig att
taga upp ett par af hans smärre anmärkningar beträffande riks¬
banken. Han har talat om nödvändigheten att öka riksbankens
fonder och att vi förty skulle göra större afsättningar till riks¬
bankens reservfond. Jag ber emellertid att få betona, hvilket
också af fullmäktige antydts i deras skrifvelse, att en ökning af
reservfonden, såsom herr Kronlund önskar, endast i mycket ringa
grad bidrager till att sätta riksbanken i stånd att fullfölja dess
mål som centralbank. En centralbanks styrka beror icke i nämn¬
värd grad på storleken af dess egna fonder. Det är ett axiom,
skulle jag nästan vilja säga.
Hvad vidare beträffar den växelverkan, som borde äga rum
mellan riksbanken och andra institutioner, vill jag erinra om, att
den 9 oktober 1908 emanerade en kunglig kungörelse, som reg¬
lerar förhållandet mellan riksbankens styrelse och bankinspektio¬
nen och medgifver riksbanksstyrelsen att taga del af en hel del
ganska intima förhållanden, som komma till bankinspektionens
kännedom under dess granskning af de enskilda bankernas verk¬
samhet. Det är denna större rätt till samarbete mellan dessa båda
institutioner, som delvis har satt riksbanken i tillfälle att uträtta
ett och annat af hvad banken under förlidet år kunnat uträtta.
Hvad beträffar samarbetet mellan riksbanksfullmäktige och riks-
gäidskontorets fullmäktige, skall jag om ett ögonblick klargöra
för herrarne, att ett samarbete och ett ganska intimt och frukt¬
bringande samarbete alltjämt existerar.
Den praktiska hufvudanmärkningen, som af herr Kronlund
framställts, är dock den, att riksbanken behöfver stärkas och kon¬
solideras, såsom herr Kronlund säger, den måste få en fylligare
sedel utgifningsrätt. Såsom ett motiv för denna sin uppfattning
Lördagen den lä Mars. 17 N:o te.
framhöll herr Kronlund nyss från denna plats, att under den tredje Ang. anträde
veckan i december månad 1907 riksbankens sedelreserv nedgick grunder jor
högst betydligt. Ja, denna sedolroserv var i det ögonblicket myc- riksbankm-t
ket liten. Men däri låg i och för sig intet betänkligt. Det hade
varit betänkligt, om riksbanken på den grund hade blifvit tvungen (Forts.)
att vägra affärsvärlden sitt stöd och indraga sina krediter. Men
det behöfdo riksbanken icke göra. Och hvarför kundo riksbanken
med sådant lugn se denna nodgång i sedelresorven? Jo, emedan
bankofullmäktige redan för länge sodan, långt innan man här i
landet i allmänhet trodde på en blifvande kris, midt under det
man här ännu lofde i högkonjunkturens stimulus, insett, att krisen
snart skullo komma, och vidtagit försiktighetsmått mot densamma.
Redan tidigt på sommaren 1907 ingingo riksbanksfullmäktige till
riksgäldskontoret med en anhållan, att riksgäldskontoret omedel¬
bart skulle upptaga det statslån, som först senare var afsedt att
upptagas, och upptaga dot till det högsta belopp, som var möjligt,
detta oaktadt det för landets behof i öfrigt icke var nödvändigt
att då upptaga ett lån och icke heller till ett sådant belopp. En
af fullmäktige i riksgäldskontoret har offentligen förklarat i en
tidning, att om icke riksbanken i tid varsnat faran och energiskt
framhållit nödvändigheten af betalningsbalansens stärkande, hade
det varit mycket tvifvelaktigt, om 1907 något utländskt lån alls
blifvit upptaget. Det var således på riksbankens framställning,
som detta lån togs upp vid denna tid och till så stort belopp.
Och detta visar väl -om något, att ott intimt och fruktbringande
samarbete äger rum mellan riksbankens och riksgäldskontorets full¬
mäktige.
Dessutom vidtogo bankofullmäktige under krisens gång den
af herr Kronlund omnämnda åtgärden att göra upp med Stockholms
stad att, till dess staden fram i maj 1908 själf skulle behöfva låne¬
medlen, få disponera valutorna på det lån om några och 20 mil¬
lioner kronor, som Stockholms stad då kontrakterade i utlandet.
Och för öfrigt är väl att märka — men vid detta har herr Kron¬
lund icke fäst någon uppmärksamhet i sin motion —, att riks-
bankofullmäktige enligt § 20 i riksbankslagen och § 10 i d6t för
riksbanken utfärdade reglemente äga rätt att upptaga en utländsk
kredit på 20 millioner kronor. Detta medgifvande af Riksdagen ha
bankofullmäktige icke begagnat sig af under ifrågavarande kris,
likasom de icke heller behöfde begagna de utländska valutor, som
de fingo genom rätten att disponera Stockholms stads lån.
Då sålunda särskildt genom riksbanksledningens förutseende
politik sedelreserven åter inom kort, såsom framgår af bankrap¬
porterna, uppgick, torde af den helt naturliga och fullkomligt vän¬
tade nedgången mot årsskiftet af sedelreserven icke kunna dragas
den af motionären dragna slutsatsen, att riksbanken, om den genom
ökad användning af sin sedelutgifningsrätt ägt större ekonomiska
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 24. 2
S:o 24. 18 Lördagen den 13 Mars.
Ang. ändrade resurser, kunnat ingripa för att mera, än som skett, afvärja krisens
grunder för verkningar och lätta det rådande ekonomiska betrycket.
riksbankens jag tror mjg nu genom dessa antydningar ha ådagalagt, att
JÖ'vlrk”aZVt riksbankens sedelutgifningsrätt under hela denna kris, den svåraste,
(Fort? ) som vårt land genomgått sedan slutet af 1850-talet, visat sig till¬
räcklig för den allmänna rörelsens behof i trots af de mycket starka
påkänningar, som riksbanken för understödjande af vår handel och
industri och icke minst för understödjande af våra banker har
måst vidkännas.
Motionären synes för öfrigt själf ha insett, att man icke utan
vidare kan öka sedelutgifningsrätten, utan att en sådan ökning
nödvändiggör en kraftigare grund för sedelutgifningen, än hvad
som för närvarande finnes. Motionären påpekade äfven den saken
i sitt anförande nyss. Det anses allmänneligen såsom ett — om
jag så må säga — internationellt bankaxiom, att den metalliska
valutan skall uppgå till omkring 3373 procent af utelöpande sedlar.
Nu visar emellertid vår statistik, att det icke varit möjligt att
uppbringa riksbankens guldkassa till det beloppet. Riksbankens
guldkassa utgjorde år 1908 icke fullt 32 procent af sedelutgifnings¬
rätten. Under åren 1904—1906 uppgick guldkassan aldrig till
331/, procent af sedelutgifningsrätten, och endast under åren 1907
—1908 öfversteg guldkassan denna procent några gånger och då
till högst 34,31 procent. Till man därför öka sedelutgifningsrätten,
måste man stärka underlaget för denna utgifningsrätt, och i det
afseendet kommer motionären med förslag om en stark utländsk
kassareserv. Ja, det låter mycket tilltalande vid första påseendet,
att liksom Tyskland hade sina milliarder i Spandaus fästnings-
hvalf, så skola vi ha en stark utländsk kassareserv för att öka
grunden för riksbankens sedelutgifningsrätt. Bankofullmäktige ha
påpekat i sin skrifvelse, hur olämplig en sådan åtgärd vore, och
jag anser, att den skulle vara i hög grad farlig och i hög grad
skadlig med afseende på vår kredit i utlandet. Det skulle näm¬
ligen ovillkorligen där uppfattas som ett svaghetstecken, att vi på
detta vis nödgades lägga upp en dylik kredit. Jag tror således
icke, att den åtgärden är lämplig, och den är icke häller behöflig.
Jag ber att i det afseendet få hänvisa till att af förliden Riksdag
bereddes möjlighet att utsläppa icke mindre än 40 millioner kro¬
nor skattkammarväxlar för att vid behof förstärka riksbanken.
Och därtill har banken de 20 millioner kronorna enligt banklagens
§ 20.
Till slut vill jag, sedan jag nu tror mig i sak hafva bemött
den ärade motionären, ytterligare säga några ord. Jag vill hem¬
ställa till denna kammare, huruvida den anser, att det närvarande
ögonblicket är lämpligt att komma med ett så vidtgående förslag,
som den ärade motionären här har framställt. Jag vill hemställa,
om det är lämpligt att gripa sig an med ett genomgripande lag¬
stiftningsarbete i ett ögonblick, då den nyss förfärligt svåra krisen
Lördagen den 13 Mars.
19 N:o 24.
ännu icke är fullt afslutad. I olikhet med den förste talaren här
hyser jag nämligen den åsikten, att krisen icke är fullt öfverstån-
den. Ännu finnes det mycket i vårt land, som står och vacklar,
ännu har ej förtroendet återvändt. Ja, krisen är så litet afslutad,'
att om den krigsfara, som under senaste tiden hotat Europa, bröte
ut, skulle vi här sannolikt få synnerligen svåra efterkänningar
af krisen, efterkänningar, livilka skulle visa, att den ännu icke är
afslutad.
Det är icke då lämpligt att gripa sig an med ett stort lag¬
stiftningsarbete på detta område.
Jag håller sålunda före, att den lämpligaste tidpunkten för en
undersökning af den natur, som motionären har föreslagit, först
är kommen, när vi kunna historiskt öfverblicka krisen, först när
vi kunna samla ihop alla erfarenheter från densamma, i hvad angår
icke blott krisens orsaker och begynnelse, dess utveckling och höjd¬
punkt, utan äfven dess afslutning och dess följder. Först då kunna
vi med lugn gripa oss an denna undersökning och eventuellt därpå
grundad lagstiftning. Jag förstår mycket väl, jag säger det ännu
en gång, att herr Kronlund kommit fram med sin motion, och den
innehåller åtskilligt tänkvärdt, som vi vid ett annat tillfälle kunna
resonera om, men den väcker också i mitt minne ett gammalt
franskt ordspråk: apres la bataille il y a bien de généraux, hvilket
jag skulle vilja öfversätta med: efter striden finns det nog godt
om generaler.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.
Herrar Mallmin, Vahlquist och Larsson i Säby instämde häruti.
Herr Rune: Herr talman! Då jag är reservant, tillkommer
det mig att öfva kritik gentemot utskottet, men detta har ju egent¬
ligen icke sagt något i sitt betänkande, och då är det svårt att
framställa en sådan kritik. Utskottet har emellertid uttalat föl¬
jande: »Med den ställning, centralbanken har till landets aflars-
lif och ekonomiska utveckling, kunna ofta förekommande ändringar
i denna organisation eller i grunderna för bankens verksamhet lätt
föranleda rubbningar inom affärsvärlden samt böra därför undvikas,
såvida ej afgörande skäl förebringas för en ändring.»
Gentemot detta uttalande skall jag be att få citera ett kommité-
betänkande af år 1900, afgifvet af herrar Benckert, Herslow, Langen-
skiöld och Törnebladh. Däri säges nämligen på ett ställe: »I sitt
ofvannämnda vid innevarande års riksdag afgifna utlåtande har
sammansatta banko- och lagutskottet uttalat, att, därest grunderna
för sedelutgifningen komme att ändras, det vore önskvärdt att träffa
bestämmelser, som kunde blifva beståndande. Med anledning häraf
vilja kommitterado, som anse skäl ej föreligga att för närvarande
vidtaga ändring i nu gällande bestämmelse rörande maximibeloppet
Ant7. ändrade
grunder f ör
riksbankens
förvaltning och
verksamhet.
(Forts.)
Ji:o 24. 20
Lördagen den 13 Mars.
Ang. ändrade
grunder för
riksbankens
förvaltning och
verksamhet.
(Forts.)
af den obe täckta sedelkontingenten, framhålla, att det synes ligga
i sakens natur, att detta belopp tid efter annan justeras. I den
mån näringslifvet kräfver ökad sedelemission, kan en höjning i
sagda maximibelopp naturligtvis äga rum. Så har ock, såsom be¬
kant, skett i andra länder, där kontingentsystemet tillämpas. När
en dylik ändring i lagstiftningen ifrågakommer, innebär ju detta
intet, som är ägnadt framkalla oro, utan tyder tvärtom endast på
ett stadigvarande framåtskridande i den ekonomiska utvecklingen,
och det är sålunda ingalunda önskvärd!, att lagstiftningen i före¬
varande del varder oföränderlig.»
Sådan var dessa sakkunnige kommitterades åsikt år 1900. Jag
åberopar deras auktoritet gentemot utskottet, då det säger, att man
icke bör vidtaga ändringar i riksbankens organisation allt för ofta.
Jag vill något beröra utskottets vice ordförandes kritik åt
motionen, i hvad den afser riksbankens organisation och dess styrel¬
ses sammansättning. Han synes särskild! ha fäst sig vid den fram¬
kastade tanken, huruvida bisittare skola utses eller ej, detta val
därför, att det är lätt att kritisera denna tanke. Jag tror, att det
icke är så klokt, däri är iag ense med honom, att tillsätta bisittare,
som visserligen ingripa i Dankens förvaltning, men icke ha något
mera direkt ansvar. Emellertid har han ej med sin kritik velat
eller kunnat bemöta det uttalandet, att representanter för handeln
och industrien böra ha säte och stämma i riksbankens styrelse.
Vidare anförde utskottets vice ordförande, att det skulle kunna
tänkas, att man ökade antalet riksbanksfullmäktige. Jag vill gent¬
emot detta framhålla, att man kanske icke vinner det afsedda ända¬
målet att få handeln och industrien representerade genom att öka
detta antal. Äfven är det fortfarande möjligt, att trots en sådan
ökning politiska synpunkter vid utseende af fullmäktige komma att
göra sig gällande, och det är bestämdt icke lyckligt att låta poli¬
tiken allt för mycket spela in, när det är fråga om sådana ekono¬
miska förhållanden.
Det har yttrats, att Riksdagen själf utser bankofullmäktige,
och att man därför icke behöfde några särskilda bestämmelser, som
skulle bereda handeln och näringarna representanter. Detta kan
tyckas vara sant, men erfarenheten om huru bankofullmäktige hit¬
tills utsetts talar ett annat språk, nämligen att man faktiskt icke
har någon garanti i den vägen, och hvarför skall man då kunna
antaga, att hädanefter mera hänsyn kommer att tagas till handelns
och näringarnas fordringar? Man bör visserligen tro godt om all¬
ting, men när man i detta fall sett exempel på annat förut, gör
man klokt uti att för framtiden icke hysa allt för stora förhopp¬
ningar uti saken.
Vi veta alla, att efter några års ekonomiskt uppsving bär i
landet, hvilket åtminstone ej mot slutet af perioden var fullt natur¬
ligt, utan i viss mån konstladt, inbröt krisen år 1907 med svåra
rubbningar uti våra ekonomiska förhållanden. Vi veta också, att
Lördagen den 13 Mars.
21 Njo 24.
verkningarna af krisen ännu ligga som en mara öfver landet. Det Ang. ändrade
ar säkert, att det icke uteslutande är de dåliga konjunkturer, som funder för
råda öfverallt på världsmarknaden, som förorsakat den allmänna^”^"^^
ekonomiska depressionen i fråga om handel och näringar här i vårt verksamhet.
land, utan att ett ökadt tryck i detta afseende har utöfvats däraf, (Forts.)
att verkningarna af krisen ur finansiell synpunkt, i fråga om ränta,
bristande penningtillgång m. m., varit här i landet mera och under
längre tid kännbara än i andra land. Jag vill visst icke säga,
att det alltid bör vara så, att räntorna äro billiga. Detta är långt
ifrån min mening, utan det är naturligt och nödvändigt, att efter
en tid af ekonomiskt uppsving följer en tid af depression, att efter
den starka spekulationen behöfs ett bakslag, men man kan väl hysa
olika meningar om, huruvida icke bakslaget i detta fall varit kraf¬
tigare än nödvändigt varit. Åtminstone hafva representativa män
på handelns och näringarnas område sagt mig, att det enligt deras
uppfattning kunde ifrågasättas, om ej vårt land i detta fall lefver
under ogynnsammare förhållanden än andra länder, där normala
penningeförhållanden tidigare återinträdt.
Det är allmänt kändt, att det för närvarande här i landet råder
brist på företagsamhet, att här råder stor arbetslöshet och att handel
och näringar ligga nere. Yore det då icke önskvärdt att få en
utredning till stånd, huruvida man icke genom att ändra förutsätt¬
ningarna för vårt kreditväsende i allmänhet och enkannerligen för
riksbankens del skulle i någon mån kunna underlätta de svårig¬
heter, som för närvarande förefinnas för handel och industri. Jag tror
för öfrigt, att det skulle ute i landet hälsas med tillfredsställelse,
om Riksdagen visade sig känna sitt ansvar i detta fall, åtminstone
så till vida, att, då frågan bragts under diskussion, man åväga-
bragte en utredning. Jag tror, att därigenom förtroendet till fram¬
tiden betydligt fortare skulle återkomma, och den moraliska faktor,
som ligger i ett sådant förtroende, bör man icke underskatta.
Såsom vi känna, förorsakades riksbanken under krisen synner¬
ligen stora svårigheter genom det förhållandet, att enskilda banker
nade åsamkat sig stora sväfvande skulder i utlandet. Dör min del
anser jag, att det skulle vara nyttigt att få en utredning till stånd,
på hvad sätt man skulle kunna, om jag så må säga, åstadkomma
en kontroll från riksbankens sida gentemot de enskilda bankerna
för att undanröja sådana missförhållanden. Jag förbiser då icke,
att det är ganska riskabelt att utrusta riksbanken som någon sorts
polisman gentemot de enskilda bankerna. Denna sak måste ordnas
med synnerlig stor försiktighet, så att man icke kringskär de en¬
skilda bankernas rörelsefrihet. De enskilda bankerna ha ju jämte
riksbanken en mycket stor funktion att fylla bär i landet. Lyck¬
ligast torde i detta afseende vara, om riksbanken kunde så tillmötesgå
de enskilda bankerna, att dessa funne med sin fördel förenad! att
icke ställa sig i beroende af utlandet. Men just därför att denna
N:o 24. 22
Ang. ändrade
grunder för
riksbankens
förvaltning och
verksamhet.
(Forts.)
Lördagen den 13 Mars.
sak måste behandlas med försiktighet, anser jag en sakkunnig ut¬
redning i sådant afseende vara af nöden.
Yi ha nyss hört framhållas riksbankens ekonomiska styrka, då
krisen kom. Jag skall tillåta mig att litet närmare gå in på denna
fråga, 1903 hade man i hufvudsak samma stadganden för riks¬
banken, som ännu äro gällande. Jag har icke uppgifter för längre
tid tillbaka, men detta år var riksbankens totala omsättning något
öfver 7 milliarder kronor; 1908 var totalomsättningen något
öfver 11 Va milliarder; sålunda hade riksbankens totalomsättning
från 1903 till 1908 ökats med 60 procent. Yi veta, att inkomsten
af kapital och arbete var 1895, sålunda för 14 år sedan, 465 millio¬
ner kronor, enligt den sista uppgiften däremot var den 1,245 millio¬
ner kronor. Jag har med detta velat visa, att den ekonomiska ut¬
vecklingen i vårt land under senare åren undergått en mycket stor
expansion. Man kan då tänka sig såsom en naturlig sak, att landets
centralbank fått sina resurser ökade i samma proportion. Men
detta är icke fallet. Den lag, som år 1903 gällde för riksbanken,
gäller ännu. Riksbankens resurser ha icke heller i nämnvärd grad
ökats sedan den tiden. När man tänker på detta, blir man icke
förvånad öfver att erfara, huru det gick, då krisen kom. Då var
riksbanken, såvidt jag kan bedöma, i den situationen — och det
har icke på något sätt motsagts från någon sida — att den icke
med egna resurser kunde reda sig. Jag vill gifva allt erkännande
åt fullmäktige, som voro nog framsynta att redan på sommaren
1907 förutse, att krisen skulle komma och som i följd däraf vid-
togo erforderliga skyddsåtgärder. De vände sig till riksgäldskon -
toret med begäran om hjälp, och riksgäldskontoret var i den lyck¬
liga situationen, att det hade uppdrag att taga upp ett större stats¬
lån, och genom att detta lån i god tid upptogs blef ställningen
räddad. Det understöd, som riksgäldskontoret sålunda kunde lämna
riksbanken, uppgick till 40 å 50 millioner kronor, och det kan
man förstå var ett kraftigt handtag. Men jag frågar herrarne:
hvad förtjänst har riksbanken af att riksbankschefen var så fram¬
synt, att han gjorde denna framställning till fullmäktige i riks¬
gäldskontoret? Förtjänsten tillkommer väl riksbanksstyrelsen och
i främsta rummet riksbankschefen, men icke vittnar det godt om
riksbanken och dess finansiella ställning. Att riksgäldskontoret
stod i begrepp att taga upp ett utländskt lån var en ren tillfällig¬
het, och hade icke riksgäldskontoret varit i den situationen, undrar
jag, huru det hade kunnat gå. Trots dessa gynnsamma förhållan¬
den uppgick dock vid en viss tidpunkt under december manad 1907
sedelreserven endast till något öfver 13 millioner kronor. Ställ¬
ningen var så betänklig, att den åtgärden vidtogs, att de större
bankerna här i Stockholm om aftnarna satte in sin dagbehållning
på giro uti riksbanken för att ställningen skulle se bättre ut. Pro¬
fessor Cassel har yttrat i sin broschyr om riksbanken, att riks-
Lördagen den 13 Mars.
‘23 N:<> 24.
banken begärde detta för att lätta sin ställning. Riksbankschefen Ang. ändra,/«
har bemött detta och därvid uttalat sig på följande sätt: Riksbankens
»Svagheten i bankens ställning tick», säger emellertid professorjiirvaitning oc/t
Cassel, »sitt bedröfligaste uttryck, då banken nödgades anmoda några
större privatbanker i Stockholm att skicka upp sina kassor om kväl¬
larna, för att riksbankens rapporter skulle se bättre ut.» Nu för¬
höll det sig så, att under en kort tid några privata banker om lör¬
dagskvällarna insatte på sina giroräkningar i riksbanken on del af
sina kontanta behållningar. Förslaget härom väcktes icke af riks¬
banken, utan framkom från en af privatbankerna och utgjorde ett
uttryck för den sträfvan till samarbete, som under krisens värsta
dagar ägde rum mellan riksbanken och de större privata bankerna.
Man ville helt naturligt söka att på allt sätt lätta bördan för riks¬
banken. Vid sådant förhållande ansåg riksbanken sig ej böra af¬
böja anbudet, ehuru det för riksbanken själf var tydligt, att åtgär¬
den ej var behöflig. Emellertid visade det sig, att anordningen —
som i sak ej innebar annat, än att riksbankens kassor skulle för
de ifrågavarande bankerna hållas öppna utöfver den vanliga bank¬
tiden —, medförde ett ganska stort tillskott i arbete för riksbankens
tjänstemän. Åtgärden förryckte äfven riksbankens statistik, enär
siffrorna ej blefvo jämförliga med siffrorna för motsvarande tid för
föregående år. Af dessa orsaker hemställde riksbanken ganska snart,
att de omtalade insättningarna skulle upphöra.»
Jag frågar nu herrarne: hvad är det för skillnad mellan att,
som professor Cassel gjort, påstå, att riksbanken gjort framställning
om att penningarna skulle insättas hos riksbanken, eller att såsom
baron Langenskiöld säga, att det var de enskilda bankerna, som
föreslogo detta för att hjälpa riksbanken och som för att visa sin
samhörighet med riksbanken begärde att få sätta in dessa pennin¬
gar? Det betyder väl här i sak detsamma hvem som i detta fall
tagit initiativet. Riksbankens ställning ansågs vid den tiden således
äfven af de privata bankerna vara svag och i behof af hjälp. Jag
åberopar detta som ett tydligt bevis på, att riksbankens ställning
verksamhet.
(Forte.)
verkligen var svag under krisen.
Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på ännu ett ytt¬
rande från sakkunnigt håll, som visar, att riksbankschefen visser¬
ligen är värd all erkänsla för att han under krisen skött riksbanken
väl, men som också ådagalägger, att riksbanken vid denna tid var
i en sämre situation än tillbörligt var. Den 13 november 1908
skref doktor Carl Herslow, som herrarne veta, en auktoritet på
detta område, följande:
»Men när en gång Sveriges finansiella historia skrifves för det
gångna år, hvars fruktansvärda allvar icke många synas ha fattat,
då, om icke förr, skall man göra rättvisa åt det otroliga arbete,
den vidsynta blick och den ihärdiga, bekymmerfyllda, men aldrig
slappnande omtanke, hvarmed riksbankens nuvarande chef stödt
hvad som kunde stå, jämkat och ledt i nya banor hvad som icke
N:« 24. 24
Lördagen den 13 Mars.
Ang. ändrade kunde fortgå i de gamla, dag för dag upptagande till granskning
9r'k*itr/°r 0Ck behandling det ena efter det andra af de många vidtfamnande
batting eller i hvarje fall ännu icke stadgade affärsföretag, som före-
verksamhet. gående klangperiod framalstrat och som, ofta sammanväfda med
(Forts.) hvarandra, nu på en gång hotade att falla. Det är sant, att detta
slags arbete i vanliga tider icke åligger en riksbankschef; det är
vidare möjligt, ja, antagligt, att äfven ett och annat af det han
ombildat kan ändock framdeles visa sig vacklande och medföra för¬
lust. Men ännu säkrare är, att i den situation som förelåg endast
han innehade den position och de egenskaper som behöfdes för att
förebygga en verklig kris, hvilken, träffande landet, då det var
svagast rustadt att bära den, skulle följts af ett brakande från
Haparanda till Ystad.»
Jag vädjar till herrarna, om icke häraf framgår, att krisen
var allvarlig och att vår främsta penningeinstitution, riksbanken,
icke var tillräckligt rustad att möta faran, fastän genom en god led¬
ning och hvarjehanda andra lyckliga omständigheter denna fruktans¬
värda fara blef så godt som afvärjd. Särskildt vill jag påpeka, att
det ju dock är Riksdagen, d. v. s. de enskilda riksdagsmännen,
som i egenskap af riksbankens principaler bära ansvaret för den
säkerhet, som bör finnas inom vårt kreditväsende, och jag vill då
fråga, huruvida icke de, som ha detta ansvar, böra göra allt hvad
göras kan för att genom grundlig sakkunnig utredning förvissa
sig om hvilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för att vår riks¬
bank och vårt keditväsende för framtiden må i görligaste mån
skyddas för sådana faror och rubbningar, med hvilka den senaste
krisen hotat.
Då jag sålunda, herr talman, tror, att det är både nödigt och
nyttigt att en allsidig utredning företages angående riksbanken
och alla dess förhållanden, skall jag be att få yrka bifall till motionen.
Med herr Rune förenade sig herrar Thylander, Lindberg och
Camitz.
Herr Kronlund: Herr talman! Den ärade talaren på stock¬
holmsbänken har talat så väl om bankofullmäktige, att han kan
sägas ha dokumenterat sig själf som bankofullmäktig, för såvidt
man bland dem icke vill finna någon reformvänlighet. Han har
uttalat sitt »pater peccavi» för att han i Aftonbladet för tio år
sedan lifligt påyrkade, att riksbanken skulle på ett eller annat sätt
sättas i intimare kontakt med näringslifvet och affärslifvet. Ja,
herr Palme och Aftonbladet nu äro tyvärr icke desamma som herr
Palme och Aftonbladet för tio år sedan. Herr Palme har vidare
betonat, att det förefinnes ett samarbete mellan riksbanken och
bankinspektionen. Ja, det har jag också sagt, men jag vill erinra
herr Palme om, att t. o. m. den ledamot af bankofullmäktige, som
var närvarande i bankoutskottet, påpekade önskvärdheten af att ett
25 S:o 24.
Lördagen den 13 Mars.
'ifligare samarbete skulle finnas mellan bankinspektionen och riks- -i**?- ändrade
banken, och detta bör väl utgöra ett ytterligare stöd för de påstå- 9runderft>r
enden och önskemål jag framhållit. ' r^MngZh
Herr Palme sökte bagatellisera den nedgång af sedelreserven, verksamhet.
som jag betonat förefanns i slutet af år 1907. Ja, om herr Palme (Forts.)
vill bagatellisera detta, skall jag ytterligare påvisa några siffror,
för den händelse herr Palme icke är alldeles döf för all statistik.
Sedelreserven i förhållande till sedelutgifningsrätten utgjorde i me¬
deltal för år 1905 26,2 procent, för år 1906 23,8 procent, för år
1907 19,7 procent och för 1908 20,9 procent. Detta visar väl om
något, att sedelreserven, denna reserv, hvarpå vi i onda tider hafva
att ekonomiskt stödja oss, blir allt svagare och svagare för hvarje
år; och man har sålunda skäl att taga under öfvervägande, huru¬
vida icke reserven bör stärkas. Bankofullmäktiges ställning i denna
fråga leder osökt tanken in på föregående tillfällen, då det också
var fråga om en utvidgning af sedelutgifningsrätten. Här väcktes
af några ledamöter i båda kamrarna år 1899 en motion om ökning
af sedelutgifningen. Bankofullmäktige sade, att allt var bra som
det var och att detta icke behöfdes. År 1900 återkom en motion
i samma syfte, och herrar fullmäktige tillfrågades i ämnet och
sade också då, att allt var bra som det var och att någon åtgärd
icke behöfde vidtagas. Hen Riksdagen fann verkligen förhållandena
vara sådana, att de påkallade en ökning, och föreslog mot banko-
tullmäktiges önskan och i enlighet med de allmänna önskningarna
inom landet en effektiv ökning af sedelutgifningen.
Herr Palme har vidare påpekat, att bankofullmäktige i tid
vidtogo åtgärder för att stärka riksbankens ställning, så att man
icke behöfdp befara någon osäkerhet för framtiden och man därför
icke heller behöfde vidtaga några särskilda åtgärder för framtiden.
Men jag frågar: äro verkligen dessa åtgärder att genom påtryck¬
ning förmå riksgäldsfullmäktige att upptaga ett utländskt lån, som
ursprungligen var afsedt för helt andra ändamål, för att riksban¬
ken skulle få rörelsekapital, vidare åtgärden att förmå Stockholms
stad att låta riksbanken öfvertaga stadens lån på 20 millioner kro¬
nor — jag frågar: äro sådana åtgärder det ändamålsenligaste sättet
att sörja för riksbankens sedelutgifning och kassareserver icke en¬
dast för stunden utan för den kommande framtiden? Det är ju
en lycklig utväg för tillfället, men är det verkligen den ändamåls¬
enligaste utvägen att anvisa för framtiden, när riksbanken på detta
sätt genom rena tillfälligheter räddar landets kredit? Jag tror det
icke. Jag anser, att vi skulle handla mycket klokare, om vi ut¬
rustade riksbanken med tillräckliga resurser, så att större stabi¬
litet kunde åvägabringas, än hvad som är möjligt genom uppta¬
gandet af en dylik tillfällig kassareserv, som inom kort tid måste
återbetalas. Det nyss omnämnda lånet från Stockholms stad upp¬
togs på tre månader; inom tre månader måste alltså de lånfångna
20,000,000 kronorna återbetalas. Jag har förut påpekat, att under
IV:o 24. 26
Lördagen den 13 Mars.
Ang. ändrade
grunder för
riksbankens
förvaltning och
verksamhet.
(Forts.)
loppet af ungefär tre veckors tid i början af år 1908 indrogos af
det utsläppta rörelsekapitalet öfver 40,000,000 kronor, och sedan
under året fortgick man på samma väg, så att i november 1908
uppgick det från den allmänna rörelsen indragna kapitalet till öfver
70.000. 000 kronor. Jag undrar, om icke genom just dessa från
riksbanksstyrelsens sida rent af nödtvungna åtgärder den penning¬
stramhet ökades, som då vållade så mycket bekymmer och så många
svårigheter inom landet. Jag undrar, om man icke genom någon
förtänksam anordning af ett eller annat slag skulle kunna und¬
vika, att riksbanken just under kristider på detta sätt nödgades
från den allmänna rörelsen indraga för densamma välbehöfligt ka¬
pital. Om man förlidet år hade betjänat sig af ett smidigare och
mera långsamt verkande sätt, skulle följden däraf icke ha blifvit
så olycksbringande, som hvad den nu visade sig vara för mången.
Jag tror således, att det, som herr Palme här yttrade gent¬
emot de synpunkter, jag anfört, egentligen icke var annat än att
försvara de obotfärdigas förhinder.
Herr Palme: Den, som tagit del af denna diskussion och alla
de siffror, som äro återgifna i den Casselska, nej, förlåt mig, den
Kronlundska motionen, bar säkerligen fått nog af siffror för i dag.
Om emellertid så icke skulle vara fallet, vill jag, särskild! för min
ärade vän herr Rune, nämna ytterligare ett par siffror. Jag vill
nämligen erinra därom, att vi numera ha möjlighet att när som
helst släppa ut skattkammarväxlar till ett belopp af icke mindre
än 40,000,000 kronor och att vi dessutom ha att tillgå den af mig
nyss omnämnda i riksbankslagen och bankoreglementet stadgade
20.000. 000-kronorskrediten, hvilken när som helst kan göras effektiv.
Rörande hela detta förslag kan jag väl förstå, att eu person,
som deltagit i den misslyckade starten af landtmannabanken, icke
ogärna går fram till kritik emot riksbanken, men jag tror dock,
att det är bättre att först sopa rent för egen dörr.
Till slut vill jag såsom svar till herr Kronlund endast fråga,
hvem det är, som i främsta rummet kan anses sträfva efter att
blifva riksbanksfullmäktig: den, som tycker, att de nuvarande riks¬
banksfullmäktige ha skött sig bra och gärna vill ha dem kvar,
eller den, som till hvarje pris vill ha dem bort.
Herr Kronlund: Herr talman! Jag vill endast svara herr
Palme med ett par ord.
Den sak, som herr Palme vidrörde gentemot mig personligen,
ligger lika mycket på sidan om själfva ämnet, som om jag skulle
omtala, att en bankofullmäktig är ledamot af styrelsen för det
bolag, herr Palme representerar.
Herr Rune: Jag vill endast säga min ärade vän herr Palme,
att jag visst icke är okunnig om, att föregående års Riksdag be-
Lördagen den 13 Mars.
27
N:<> 24.
viljade riksgäldskontoret rätt att släppa ut skattkammarväxlar in- Ang. ändrade
till ott belopp af 40,000,000 kronor och att ställa dossa medel till
riksbankens disposition i händelse af behof. Men detta hindrar förvaltning och
icke, att jag anser, att just med hänsyn därtill, att endast från verksamhet.
1903 till 1908 riksbankens rörelse ökats med 60 procent, samt (Forts.)
äfven med hänsyn till den tid, som hinner förflyta, innan den ut¬
redning, som jag här förordat, är slutförd och Riksdagen fattat
sitt beslut med ledning af densamma, den ökning uti resurserna,
som disponerandet af dossa 40,000,000 kronor innebär, icke bety¬
der så mycket. Jag vill påpeka, att den nu öfverståndna krisen,
fastän den varit den svåraste, som vi haft på många decennier,
likväl icke var af så elakartad karaktär, som fallet var mången¬
städes i utlandet. Men då riksbanken i alla fall måste låna 40- ä
50,000,000 kronor af riksgäldskontoret och Stockholms stad dess¬
utom ställde 20,000,000 kronor till riksbankens disposition, kan
man ju ha en viss anledning antaga, att de 40,000,000 kronor,
hvarom nyss nämndes, icke skola räcka till vid eu framtida kris.
Jag ber vidare att få framhålla, att jag naturligtvis icke skulle
ha läst upp den af mig citerade artikeln utaf Herslow, som ju
innehåller det mest eklatanta beröm af riksbankschefen, om det
varit min mening att kritisera riksbanksledningen och riksbanks¬
chefen. Jag tror därför att jag äfven i mitt förra anförande ut¬
tryckte mig tillräckligt tydligt uti ifrågavarande afseende; jag på¬
stod ju, att hufvudsakligen tack vare den omständigheten, att vi
haft en sådan riksbankschef som nu var fallet, vi ha kunnat undgå
den stora fara för vårt penningväsende som under krisen hotade.
Men jag vill fråga: Hvem garanterar, huru länge vi få ha kvar
den nuvarande riksbankschefen? Det kan tillstöta sjukdom och
död och för öfrigt hvarjehanda omständigheter, som ha till följd,
att vi bli af med denna riksbankschef. Vid sådant förhållande
borde det väl tillses, att riksbanken beredes en sådan stark ställ¬
ning, att den äfven under den häftigaste kris kan stå på egna
fötter och icke är beroende af rena tillfälligheter.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen propositioner å de därunder gjorda yrkandena; och
biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 9-
Till behandling var å föredragningslistan härefter uppfördt Om upphäf-
lagutskottets utlåtande n:o 22, i anledning af väckta motioner om rande af7kaP'
upphäfvande af 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen. nlaffiajl
Lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang forehaft
två särskilda inom kammaren väckta motioner om upphäfvande af
7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, den ena, n:o 156, af herrar Branting,
Christiernson, Persson i Malmö, Lindqvist, Rydén, Lindblad, Thors¬
son, Larsson i Västerås och Eriksson i Grängesberg, samt den
N:« 24, 28
Lördagen den 13 Mars.
Om upphof- andra, n:o 160, af herrar Starbäck, Thylander, Kjellberg, Petters-
ef'son 1 Södertälje, Karlsson i Göteborg, Berg i Göteborg, Söderbergh
strafflagen. 1 Karlshamn, Wgvrinsky, Berglund, Wilson, Ählfvengren, Crafoord,
(Forts.) Kronlund och Åkerman.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Widén, Lind¬
hagen, Pettersson i Södertälje, Forsberg, Karlsson i Fjät och Åker¬
man, hvilka yrkat, att Riksdagen, i anledning' af förevarande motio¬
ner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring af
strafflagen, att de i 7 kap. 1 och 2 §§ förekommande bestämmel¬
serna om religionsbrott måtte borttagas och ersättas med straff¬
bestämmelser för kränkande ingrepp mot annans religiösa frihet.
Sedan utskottets hemställan upplästs, lämnades ordet till
Herr Widén, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Såsom
framgår af föreliggande utskottsbetänkande, har jag jämte några flera
utskottsledamöter från denna kammare reserverat mig mot det slut,
hvartill utskottet kommit. Jag ber nu att få yrka bifall till denna
min reservation och vill därvid på samma gång anföra något till
försvar för densamma. Jag skall då icke närmare inlåta,mig på
den rent straffrättsliga sidan af frågan — det torde andra talare
komma att göra — utan jag skall, såsom jag också i motiveringen
till min reservation gjort, hufvudsakligen se frågan ur praktisk
synpunkt.
Redan i reservationen är omnämndt, att då nu gällande straff¬
bestämmelser för religionsbrott år 1887 fastställdes af Riksdagen,
förnams en opposition emöt dessa stadganden och det äfven från
verkligt religiöst håll. Jag vill sålunda erinra om, att eu Walden¬
ström, hvars stora religiösa intresse väl ingen torde vilja bestrida,
yttrade sig, och det i ganska skarpa ordalag, emot formuleringen
af ifrågavarande bestämmelser.
För min egen del intager jag den ståndpunkten, att om jag
ett enda ögonblick kunde tro, att dessa stadganden, så som de nu
äro affattade och förekomma i gällande strafflag, verkade gagneligt
för det religiösa lifvet i samhället, skulle jag icke vilja vara med
om att taga bort ett enda jota af dem. Men det är så långt ifrån,
att jag har den uppfattningen, att jag anser, att förhållandet är
det rakt motsatta. I det hänseendet skulle man ju — såsom mo¬
tionärerna i viss män gjort — kunna åberopa den historiska er¬
farenhetens vittnesbörd. Jag vill emellertid icke heller sä mycket
inlåta mig på den sidan af frågan; den torde för öfrigt äfven
framdeles under diskussionen komma på tal. Jag tror, att det för
hvar och en, som studerat religionsutvecklingens historia och i
sammanhang därmed kastat en blick på utvecklingen af straffen
Lördagen den 13 Mars.
21) >':« 24.
för religionsbrott, huru olika do varit under olika tider, skall stå Om upphäf-
klart, att ett förföljande medelst straff af religiösa moningar, låtrande af7k“r-
vara äfven om do framställts i oi. skarp form, aldrig någonsin ^rättligen
visat sig vara det rätta medlet att hålla vid makt eu härskande ;Forts.)
uppfattning på det religiösa området, som ej haft andra och bättre
grunder att stå på. Detta visar, som sagdt, historien frän äldsta
tider och ända tills nu. Har dot icke funnits andra medel att
bekämpa kätterska meningar än de nämnda, har kampen varit få¬
fäng. Det är snarare så, att en reaktion uppstår, om ett otids¬
enligt straffrättsligt skydd åt de härskande religiösa meningarna
användes; det visar sig, att därigenom i stället ofta skapas mar¬
tyrer och framkallas en diskussion, som slår öfver åt det andra
hållet och åstadkommer motsatsen till hvad man med straffbestäm¬
melserna och deras tillämpning afsett. Jag tror för öfrigt, att
man härvidlag icke behöfvor gå till historien och åberopa dess
vittnesbörd; jag tror, att äfven vår egen erfarenhet skall säga oss
detsamma. De flesta af oss ha ju lefvat tillräckligt länge för att
ha varit med om åtskilligt i den vägen. Enhvar, som med fullt
oförvillad och objektiv blick ser på denna fråga, måste, enligt min
mening, ovillkorligen erkänna, att en tillämpning af straffbestäm¬
melser, när det gäller trosangelägenheter, af hvilket slag de än
måtte vara, verkar till skada för det sanna religiösa lifvet; och
detta gäller äfven i sådana fall, då meningarna på detta område
framställas i skarp form, såsom är vanligt i brytningsperioder.
Jag vill icke härvidlag draga fram några exempel, ty jag är öfver-
tygad om, att hvar och en, som något följt med, själf känner till
tillräckligt många exempel, som äro tillämpliga i detta fall. —
Det finnes visserligen en hel del personer, religiöst sinnade, hvilka
dylika straffbestämmelser och deras tillämpning hvarken gagna
eller skada, personer, som blifva fullkomligt oberörda däraf. Men
det finnes äfven en stor mängd personer, som reagera mot, att
statens straffande myndighet här träder emellan och ingriper med
världsliga straff, och på dem kan detta verka så, att de vända sig
ifrån den straffkräfvande religionen till ett håll, dit man alldeles
icke vill ha dem.
Hvad jag i främsta rummet vill ha ändradt med afseende å
nu ifrågavarande brott, är deras plats uti straffsystemet. Det är
just den omständigheten, att de nu karakteriseras såsom religions¬
brott, såsom brott mot religionen, som gifver en oriktig uppfatt¬
ning af hvad dessa förbrytelser i själfva verket innebära, och detta
kan ju — såsom för öfrigt äfven erfarenheten visar — icke undgå
att ha ett starkt inflytande på själfva strafftillämpningen. Dess¬
utom anser jag, att stadgandena, sådana de nu äro affattade i 7 kap.
1 och 2 §§ strafflagen, långt ifrån äro lyckligt formulerade. Det
förekommer åtskilliga uttryck där, som i tillämpningen blifva svåra
att tyda och som också mycket lätt föranleda, att de tydas efter
partiställning, åtminstone i den offentliga diskussionen. Särskild!
N:0 24. 30
Lördagen den 13 Mars.
Om upphäf¬
vande af 7 kap
1 och 2 §§
strafflaqen.
(Forts.)
till exempel orden »allmän förargelse» anser jag Tara i detta sam¬
manhang tvetydiga: hvem eller hvilka representera här allmänhe¬
ten, de få, som i ett visst fall känna sig »förargade», eller de
många, som kanske icke göra det? Detta uttryck är i detta straff¬
bud olämpligt och bör bort.
Det visar sig också, att i de utländska strafflagarna icke före¬
kommer en liknande bestämning i detta afseende af motsvarande brott
som hos oss. Hvad jag emellertid i första rummet önskar är, att
dessa straffbestämmelser skola tas bort såsom straff för religionsbrott.
Dessa brott böra Tclassificeras på ett annat sätt.
Däremot anser jag, att straff för gärningar af ifrågavarande
slag icke kan helt och hållet undvaras. Det finns verkligen vissa
angrepp på den religiösa friden och friheten i samhället — äfven
i andra afseenden, än de, som nu beröras i ll:te kap. strafflagen
— hvilka samhället icke bör lämna ostraffade. Den religiösa fri¬
heten hos samhällsmedlemmarne bör hafva skydd mot kränkande
ingrepp. Hänga exempel på dylika fall skulle kunna framdragas ;
men jag skall icke nu göra det. Hvar och en torde nog kunna
tänka sig sådana. — I alla länder, hvilkas strafflagstiftning jag
känner till, åtnjuter ock den religiösa friheten dylikt skydd. —
Då jag sålunda anser, att dessa stadganden icke böra tagas bort
helt och hållet, menar jag dock, att åt dem skall ges en helt an¬
nan karaktär. Dessa handlingar skola straffas såsom fridsbrott i
stället för religionsbrott. Jag vill erinra om — fastän jag icke
nu vill inlåta mig på någon straffrättslig deducering af detta, tv
mina synpunkter äro förnämligast praktiska — att redan lagkom¬
mittén i sitt första på 1830-talet afgifna förslag till straffbalk pla¬
cerade dessa brott bland fridsbrotten, och såsom motiv därför anförde,
att brotten egentligen innefatta »ett störande af andras reli-
gionsfrid».
Detta blef visserligen sedermera under den fortgående be¬
handlingen af strafflagsförslagen ändradt, och man återgick till den
äldre ståndpunkten; men det är ju i allt fall betecknande nog. —
Jag vill också åberopa, att uti en jämförande framställning utaf
tyska och utländska strafflagstiftningar, som utarbetats med hän¬
syn till en blifvande tysk straffrättsreform, den vetenskapsman,
som behandlat religionsbrotten, opponerat sig mot, att de skola be¬
traktas och bestraffas såsom religionsbrott. Han bestrider det be¬
rättigande i den systematik i strafflagen, enligt hvilken dessa brott
skola utgöra en särskild grupp under namn af religionsbrott. fastän
han är ganska konservativ i afseende å själfva straffbestämmel¬
sernas innehåll och vill, att detta skall omfatta ungefär detsamma
som nu, yrkar han på att religionsbrotten skola, som han säger,
»sekulariseras» och annorlunda karakteriseras. — Går man till
Norge, så hafva också där motsvarande straffbestämmelser satts in
i det kapitel, som handlar om brott mot den allmänna ordningen
och friden, bland fridsbrotten, dit de, enligt mitt förmenande höra.
31 >:o 24.
Lördagen den 13 Mars.
— Äfven om man tänker sig, att bestämmelserna skulle få unge- Om upphof
fär samma formulering som nu, — hvilket jag för min del emel-vande f7 kfP-
lertid icke anser vara riktigt — meu flyttades till kapitlet' om lst°rajfiagen
fridsbrott, så skulle nödvändigtvis både uti strafftillämpningen och, (Forts.)
hvad som är icke mindre viktigt, i den allmänna uppfattningen
åt dem gifvas en helt annan karaktär än nu är förhållandet.
Det, som efter mitt förmenande här ar det hufvudsakligaste,
det är, att, religionen icke behöfver något straffrättsligt skydd och
icke heller bör ha det. Religionen och det religiösa lifvet skall
göra sig gällande med andra medelj än genom statens straffande
myndighet. Och för min del intar jag i detta afseende den ställ¬
ningen, att jag tror på makten; af religionen, och att det sanna
religiösa lifvet i samhället skall bibehållas och utvecklas mycket
bättre och mycket säkrare utan straffskydd från det världsliga
samhällets sida.
Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, jag har meddessaord
velat yrka bifall till den af mig med flera afgifna reservationen.
I detta anförande instämde herrar Forsberg, Karlsson i Fjät,
Bromée i Billsta, Bergman och Hedström.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Då jag nu
går att här yttra mig så att säga ex officio, så kan det icke bli
fråga om, att hvarken jag själf eller någon annan skulle tillerkänna
mig någon auktoritet på detta område. Jag vill endast uttala min
uppfattning i frågan. Motionärerna ha här i sin motion uttalat,
att uppfattningen af och bestraffandet af religion sbrott under tider¬
nas lopp undergått genomgripande förändringar och att brottet
totalt ändrat karaktär. Däri ha de, enligt mitt förmenande, all¬
deles rätt. Men då de däraf draga den slutsatsen, att tiden således
torde vara mogen för brottens borteliminerande ur strafflagen, så
tror jag, att de dragit allt för stora konsekvenser ur premisserna.
Det har icke heller inom utskottet höjts någon röst för ett bifall
till motionerna.
Emellertid är det icke min uppfattning, att därför utvecklingen
på detta lagstiftningsområde bör afstanna, tvärtom, ändringar böra
med afseende å dessa strafflagsparagrafer såväl som i fråga om öfriga
paragrafer i strafflagen ske, och detta i den mån, som det är öfver¬
ensstämmande mod folkets rättsmedvetande och med tidsåskådningen.
Då vi nu stå inför en ganska omfattande revision af strafflagen, så
böra vi väl alla hysa den förhoppningen, att all möjlig hänsyn
skall tagas till dessa önskningar om erforderliga förändringar på
detta område. Nu har emellertid den föregående ärade talaren
jämte åtskilliga andra utskottsledamöter reserverat sig och påyrkat
ett bestämdt uttalande från kammarens sida till förmån för, att
dessa paragrafer där skulle borttagas och ersättas med straffbe¬
stämmelser för kränkande ingrepp mot annans religiösa frihet. Jag
N:o 24. 32
Lördagen den 13 Mars.
Om upphäf- har för miu del icke kunnat biträda detta reservanternas yrkande
|T oc^ ^e*ta skål.
strafflagen. De t ena skälet är det, att efter mitt förmenande den tid, som
(Forts.) lagutskottet haft tillfälle ägna åt denna fråga, varit alltför knapp,
och att de resurser, som stått oss till huds, varit alltför svaga, för
att vi skulle kunna ge ett bestämdt uttryck i hvad riktning änd¬
ringarna skulle sko. Man skulle ju därmed lätteligen komma där¬
hän, att vi klafbunde den blifvande utredningen och kanhända
gjorde den mindre lycklig än hvad den borde vara.
Men äfven reellt sedt kan jag icke fullt dela reservanternas
uppfattning. Det förefaller mig nämligen som, ifall man ginge
helt och hållet öfver på den mening, som reservanterna ha intagit,
det skulle inträffa, att, under förutsättning, att icke något ingrepp
skedde mot annans religiösa frihet, man lämnade fritt spelrum åt
hädelsen, äfven om den uppträdde i de mest vederstyggliga och för
den religiösa känslan mest stötande former och vore riktad mot
det högsta väsendet.
Jag har nog också tänkt något på i hvad riktning en sådan
lagförändring skulle kunna ske, men icke kommit till en fullt klar
uppfattning af saken. Mig har synts, bland annat, som om med
afseende å objektet för hädelsen skulle kunna göras en åtskillnad
mellan de mera centrala, religiösa begreppen och de mera oväsent¬
liga, och vidare, att man skulle borttaga den privilegierade ställning,
som i lagstiftningen i viss mån tillerkänts statskyrkan gentemot
de öfriga religionsbekännelserna. Jag har naturligtvis icke kunnat
gifva någon lämplig form åt denna min uppfattning och vill icke
heller påstå, att den är den rätta, fastän den måhända innehåller
åtskilligt, som bör tagas något i beaktande.
Då jag emellertid icke kunnat ansluta mig till den uppfatt¬
ning, som tagit sitt uttryck i reservationen, då jag icke heller
kunnat uppställa någon annan form för de förändringar, som jag,
liksom litet hvar, nu önskar måtte vidtagas i nu förevarande lag¬
paragrafer, kommer jag för min del att rösta för bifall till utskottets
hemställan, för så vidt icke under den blifvande diskussionen upp¬
slag kunna komma att gifvas till en ståndpunkt, som kan vara
såväl för mig som andra mera tillfredsställande. Jag skall emel¬
lertid i frågans nuvarande läge icke göra något bestämdt yrkande.
Herr Thvrén: Herr talman, mina herrar! Då jag icke kan
instämma i de föreliggande motionerna, så anhåller jag att något
utförligare få angifva skälen därför, på det sätt, att jag samman¬
ställer åtminstone de viktigaste af de argument, som dels i sam¬
band med motionerna och dels också under den sista tiden i den
offentliga diskussionen i pressen och eljest ha kommit i dagen.
Jag skall på samma framlägga min uppfattning af reservationens
innebörd sådan jag förstår den.
Då det är fråga om en ändring i strafflagen, vare sig införande
Lördagen den 13 Mars.
33 N:o 24.
af någonting nytt eller borttagande af någonting gammalt, så är
det alltid två frågor, som man närmast måste ställa upp för sig.
Den ena frågan är denna: Hur ställer sig ur samhällets synpunkt
ett frigifvande af den beträffande handlingen, d. v. s. huru inver¬
kar det på samhället, att en handling får lof att fritt företagas?
Det är ju nämligen mycket ofta så, att en sak kan vara nyttig
på ett vis och skadlig på ett annat vis, och man måste då väga
det onda mot det goda. Antaga vi nu, att detta vägande af skäl
och motskäl slutar med den åsikten, att handlingen är skadlig el¬
ler icke att önska ur samhällets synpunkt, så kommer den andra
frågan, äfven den icke mindre viktig och ofta väl så svår som den
första: År straffet det lämpligaste medlet att hålla denna handling
tillbaka eller bör man kanske i föreliggande fall hellre tänka sig
andra medel än straff? Jag ber nu att få uttala min uppfattning
ur hvardera af dessa två synpunkter.
För det första således: Huru bör samhället ställa sig till själfva
sitt omdöme om de handlingar, hvarom här är fråga? Hvad har
samhället för godt eller för ondt af, att dessa handlingar få lof
att företagas? Ja, såsom alltid i fråga om alla brott, så växlar ju
äfven detta värdesättande med tidsåskådningen; det sätt, hvarpå
samhället ställer sig till religionen, växlar såsom ingenting annat.
Ett samhälle, som håller på, att en enda religion och ingen annan
skall finnas, som alltså icke vill veta af kättare, kommer natur¬
ligtvis till andra resultat än det moderna samhället. Jag vågar nu
icke, i denna vidlyftiga fråga, upptaga kammarens tid med att
gifva mig in på en rättshistorisk utveckling, ehuruväl det kunde
ha sitt intresse. Jag fastslår blott såsom ett kändt faktum, att
den moderna rättsuppfattningen i dessa hädande handlingar ser ett
angrepp på den religiösa, man må säga, friden eller friheten eller
känslan eller något annat dylikt mer eller mindre obestämbart ut¬
tryck — nog af, ett angrepp på individerna i samhället — icke
ett angrepp: på det högsta väsendet, hvilket, om något, bör kunna
undvara ssmhällets skydd. Så långt är nu saken klar, och jag
fruktar icke just att i den punkten möta mycken motsägelse. Om
sålunda fördelen af straffbestämmelsen består i skyddet af indivi¬
dernas religiösa känsla, så blir å andra sidan frågan: hvad kan
samhället ha för nackdelar af att sätta sig emot sådana angrepp?
Jo, det skulle kunna ha den nackdelen, att yttrandefriheten däri¬
genom blifver för mycket inskränkt, att möjligheten att fritt fram¬
ställa tankar — hvilken är af så utomordentlig vikt framför allt
i vårt moderna samhälle — skulle blifva för mycket stäckt. Huru
afväger nu den gällande svenska lagen fördel och nackdel? Jo, man
kan förvåna sig något, om man jämför tryckfrihetsförordningen
med strafflagen, ty det visar sig då, att dessa två lagar stå på
mycket olika ståndpunkt i detta afseende. Tryckfrihetsförordnin¬
gen straffar hvad som strafflagen straffar, men i 3 § 2 mom.
tryckfrihetsförordningen står taladt om något helt annat, hvarom
Andra Kammarens Prot. 1909. N-o 24. 3
Om upphäf¬
vande af 7 kap.
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
N:o 34. 34
Lördagen den 13 Mars.
Om upphof- strafflagen iakttager absolut tystnad, nämligen förnekelse, och
vande af 7 kap. sträcker sig ända till förnekelse af den rena evangeliska lä-
1 och 2 §§ ran, ^vilket medför ungefär lika strängt straff som hädelse mot
^(ForteT Gud enligt strafflagen. Sådan är lagens bokstaf. Men det torde
vara för oss alla bekant, äfven för dem, som icke äro jurister,
att denna bestämmelse i tryckfrihetsförordningen redan i lång
tid varit hvad man inom juridiken kallar obsolet; den star kvar
oupphäfd, men det torde icke sättas i fråga, att den skall komma
till användning. Man kan således säga, att den svenska lef¬
vande rätten har dragit sig tillbaka från den ståndpunkt, som
lagens bokstaf intager, på det sätt, att den förra gör eu åtskillnad
mellan hädandet och den rena förnekelsen, som icke är ett hädande.
Jag tror mig träffa kammarens så godt som enhälliga mening, om
jag säger, att den reträtt, som rättspraxis sålunda gjort från la¬
gens bokstaf, får anses definitiv. Äfven den religiösa människan
kan väl näppeligen sätta sig däremot. Ty ett utaf tvenne. An¬
tingen är religionen ett evigt behof hos människan: om sa är, maste
de religiösa begreppen genom kritik och motsägelse komma allt
klarare fram, låt vara att de komma fram i en annan form än
förut. Eller också är religionen icke något evigt behof hos männi¬
skan, och då bör den försvinna, och måste så göra, med utvecklin¬
gen. Den religiösa människan framför allt, som känner sig öfver-
tygad om det förra alternativet, maste se saken så, sa snart hon
tänker sig riktigt in i den. Den som snarast icke skulle se saken
på det sättet, det vore väl den, som själf icke tror på religionen,
men som finner, att religionen ibland är ett nyttigt medel. Men
till denna typ bär lagstiftaren ingen anledning att taga någon syn¬
nerlig hänsyn.
Sålunda vågar jag, som sagdt, tro, att vi äro ganska ense sa
långt: hvad som kan betraktas såsom endast rent teoretisk förne¬
kelse och som icke innehåller några väsentliga tillblandningar af
gäckeri, hån och dylikt, får passera, och sadana yttringar maste
man bekämpa med deras egna vapen, nämligen på öfvertygel-
sens väg.
Nu frågas det, om vi skola gå ett steg till: skola vi säga, att
yttrandefriheten kräfver litet mera, att den kräfver, icke blott att
den rena tanken får komma fram i den rena tankens form, utan
också att gäckeri, huru långt det än ma ga och i hvilken form det
än må drifvas, skall vara strafflöst? Om man säger så, har man
först och främst släppt själfva den utgångspunkt, som jag fasthöll
vid. Jag sade nämligen, att om en handling är till olägenhet på
ett håll, skall den åtminstone vara till nytta på ett annat, om^sam¬
hället skall kunna anse den acceptabel. Men kan man påstå, att
när tanken får fritt och ostraffadt uttalas, detta plus, som tillkom¬
mer med hånet, detta tillägg af friheten att håna utöfver friheten
att uttala tanken innebär någon så väsentlig fördel^ för samhället?
Det kan man åtminstone icke utan vidare påstå, savida man icke
Lördagen den 13 Mars.
35 N:o 24.
gör sig skyldig till en misstolkning af själfva ordet yttrandefrihet Om upphäf-
eller yttranderätt. Synnerligen ofta framträder i rättsåskådningen,vande af7 k?P-
från mycket olika håll, icke blott beträffande yttranderätten utan fn
ofta eljest, t. ex. i fråga om äganderätten, en företeelse, som är *(Forts.')"
naturlig och mänsklig, men som ingalunda är önskvärd eller till
samhällets båtnad. När nämligen lagen, samhället en gång funnit
på en inrättning, som för detsamma varit till stor nytta, t. ox.
äganderätten, den starkaste drifkraften till samhällets materiella ut¬
veckling, eller yttranderätten, en af de starkaste drifkrafterna till
samhällets andliga utveckling, så tager samhället sig före att af
tacksamhet och erkänsla mot dessa nyttiga ting icke blott, hvilket
vore i sin ordning, behandla dem såsom klenoder, som böra vårdas,
utan såsom idoler, till hvilka man bör offra allt, hvad det vara
må. Från ena hållet har yttranderätten och från andra hållet
äganderätten blifvit synnerligen tydliga exempel på detta förhål¬
lande. Det finnes verkligen en åskådning, som resonerar unge¬
fär som så, att yttranderätten är så helig, att hellre må samhället
gå under, än man må tillåta den ringaste inskränkning i den¬
samma. Jag anklagar ingen här i kammaren, icke heller motio¬
närerna, att ha dragit eu sådan konsekvens, men jag säger, att
detta sätt att resonera förekommer, och helt visst ha vi alla här
i kammaren haft någon’ känning däraf. Det är alldeles visst, att
yttranderätten såväl som äganderätten äro bra att ha och att de
böra bevaras och behållas. Men skulle olägenheterna af deras
utsträckning utöfver en viss punkt blifva större än nyttan däraf,
då bör det vara stopp: allt här intill men icke vidare.
Nu finnes här en liten invändning, som vi alla hört många
gånger, och som äfven förekommer i motionerna. Man säger: Det
här må gälla i teorien, men var så god och skilj i praktiken mellan
hvad som är ren tanke och hvad som är hån och gäckeri. Detta
är emellertid en praktisk sida af frågan, till hvilken jag ber att
något senare få komma tillbaka; jag har här endast velat påpeka den.
På denna grund kan man således icke komma längre, än att
tanke friheten, d. v. s. friheten att uttala hvilken tanke som helst,
bör hållas skyddad — men icke friheten att göra det på hvad sätt
som helst, exempelvis i smädelsens form. Skulle man då icke
möjligen kunna såga: Ja, men förhållandena kunna vara sådana,
att religionen står i vägen för samhällets utveckling till den grad,
att den behöfver undergräfvas och angripas med alla möjliga medel,
äfven hånets, gäckeriets o. s. v. Skulle man icke t. ex., i likhet med
motionärerna, kunna åberopa Yoltaire eller någon annan historisk
personlighet såsom bevis härutinnan? Ja, jag erkänner naturligt¬
vis, och det göra väl många af oss, att i ett sådant samhälle som
det, vi finna i Frankrike före den franska revolutionen, där man
hade ett feodalsystem, som omöjliggjorde hvarje samhällsutveckling,
och där man hade en hierarki, en allsmäktig och därtill internatio¬
nell kyrka, som var oupplösligt sammanlänkad med detta feodal-
K:o 24. 36
Om upphäf¬
vande af 7 kap
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
Lördagen den 13 Mars.
system och höll det om ryggen, läget verkligen var sådant, att
man måste säga, att det var en lycka för den tiden, att denna
hierarki blef undergräfd och angripen. Detta kan man ju visser¬
ligen medgifva, men kan någon människa förnuftigtvis påstå, att
våra nuvarande förhållanden äro jämförliga med >1’anden régime»,
kan man säga, att det finnes någon grund att önska, att en ny
Voltaire måtte uppträda och utrota religionen, och kan man påstå,
att samhället skulle ha någon nytta däraf? Det tror jag icke. Och
lika litet eller ännu mindre skulle man kunna säga, att därför att
en betydande man sådan som Voltaire har kunnat tillåta sig för¬
löpningar, som måhända kunna ursäktas honom, detsamma ovillkor¬
ligen skall gälla för en hvar, som icke är Voltaire. Det finnes
ett latinskt ordspråk, som säger: »Quod licet Jovi, non lieet bovi,»
hvilket, i fri öfversättning betyder just detta, att hvad som passar
för Voltaire passar icke för den förste bäste lille hädare. Och man
må därjämte besinna, att dessa hädare, som uppträda i vara moderna
förhållanden, i regel äro lika mycket öfverlägsna Voltaire i fråga
om råhet, som de äro honom underlägsna i fråga om esprit —
hvilket icke vill säga så litet. Det saknas dessutom icke all
anledning till den erinran, att, äfven om Voltaire i det hela ledde
utvecklingen framåt, den världsåskådning, som han väsentligen
bidrog att skapa hos sin tids »societet», ingalunda i alla afseenden
ledde denna till godo. Den fara visade sig här i stort, som ofta visar
sig i smått — faran, att detta öfverdrifna kultiverande af låt vara
elegant hån och ironi upplöser allt allvar i världsåskådningen, icke
blott inom det religiösa, och ställer människan — likasom den
ställde rokokons eleganta sällskap — ganska hjälplös vid samman-
törnandet med den hårda verkligheten och den starka öfvertygelse!!.
Att man sålunda på dylika skäl skulle allvarligen kunna påstå,
att hånet, gycklet o. s. v. skulle vara samhällsnvttigt eller ett
rent af nödvändigt medel för utvecklingen, det tror jag, att hvar
och en skall vid' närmare öfvervägande medgifva vara ett full¬
komligt tomt tal. Däremot känner man sig kanske mera tveksam,
när vi komma öfver till den andra delen af frågan. Hedgifvet,
att det är fråga om en handling, som icke bör få finnas, att det
ännu mindre kan sägas, att den skulle vara till någon verklig
nytta för samhället: kunna vi därför påstå att straffet är det rätta
medlet att afvärja den? I denna linje kunna vi möta en lång rad
med invändningar. Man skulle t. ex. kunna tänka sig det resone¬
manget, att om sådana hädelser komma från personer, »om tillhöra
de »djupa leden», folkets bredaste lager, är kanske deras uppfostran
och deras förhållanden i öfrigt sådana, att de icke ha någon riktigt
klar föreställning om hvad det vill säga att använda dylika uttryck.
Jag vill nu icke precis påstå, att jag hört det argumentet, men
jag kan tänka mig, att det skulle kunna andragas. Därpå är
emellertid först och främst att svara, att det här är fråga om brott,
som icke så mycket begås af denna proletärmassa som fastmera
Lördagen den 13 Mars.
37 N:o 24.
inför densamma, och att do, som det här närmast gäller att nagel- Om upphaf-
fara, äro porsonor, som åtminstone i fråga om formell bildning a 11 -
deles icke stå på någon så absolut ouppfostrad ståndpunkt, utan st°ajfiagen
om de det göra, är det i andra afseenden. Man kan således icke (Forts.
åberopa sig på det argumentet, att dessa brott bogås af proletärer,
som ej bättre förstå. Och för öfrigt böra vi väl komma ihåg, att
bakom denna invändning döljer sig den tanke, att straffet skulle
vara en vedergällning för hvad brottslingen kunnat »hjälpa», men
bortfalla för sådant, hvartill förhållandena, men icke hans onda
vilja drifvit honom.
Om man drager ut konsekvensen af donna tanke, kommer man
därtill, att en person ur brottslingsproletariatet, som t. ex. begår
snatteri, icke heller gör något, som han kan »rå för»; han har ju
aldrig sett annat omkring sig än snatteri, stöld o. s. v., och det
är för honom en helt naturlig sak att förgripa sig på främmande
förmögenhet. Detta kan man säga med minst lika godt skäl som
det förra. Men på det sättet skulle man komma därhän att icke
straffa andra brott än sådana, där brottslingens egen vilja kunde
med säkerhet anses vara orsaken till handlingen. Har man sedan
den åsikten, att den fria viljan icke existerar, skulle följden bli,
att all straffrätt bortfölie. Det uppenbarligen riktiga är, att straffet
icke är någon vedergällning. Det kommer icke an på, huruvida
den, som gjort en brottslig gärning, kan eller icke kan hjälpa, att
han blifvit på detta sätt brottslig, utan straffet är helt enkelt sam¬
hällets svar på en farlig handling, och samhället använder straffet
såsom ett medel, i brist på bättre, för att skydda sig själft mot
den uti brottet direkt eller indirekt liggande faran. Till man vara
modern på det ena hållet i fråga om strafflagen, och t. ex. icke
erkänna prygelstraffets berättigande, just därför att man icke be¬
traktar straffet såsom vedergällning, måste man taga konsekvensen
däraf och vara modern i sin ståndpunkt äfven i detta fall.
Jag väntar mig, att motståndarne, om de först ha tillgripit
nu ifrågavarande argument, skola på denna punkt göra en front¬
förändring och säga: det är icke här fråga om, huruvida de kunna
»hjälpa» eller ej, att den brottsliga handlingen begåtts, utan hvad
vi mena är, att det under sådana förhållanden är något annat än
straff, som behöfs: hyfsning, upplysning o. s. v. Man måste på
öfvertygelsens väg, på upplysningens väg, säga de, bearbeta män¬
niskorna, så att de vänja sig af med sådana oarter. Ack ja, detta
har sagts så många gånger, t. ex. i fråga om nykterheten. Alla
förbudsbestämmelser, allt, som har form af lagar och tvång, vill
man affora såsom olämpliga medel, och i stället skjuta in öfver-
tygelsen. Men liksom på nykterhetens område en krog rifver ned
mera än hundra pedagoger bygga upp, så förhåller det sig på lik¬
nande sätt här. En sådan utpräglad hädare — jag påstår icke,
att den eller den är det, men antager att det finnes sådana —
rifver ned mera än hvad hundra och tusen pedagoger bygga upp.
>:© 24.
Om upphäf¬
vande af 7 kap
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
38 Lördagen den 13 Mars.
Tyvärr har han därvid bundsförvanter i vissa drag i den mänsk¬
liga karaktären, och, jag måste säga det, icke minst i den german¬
ska folkkaraktären, ty det förhåller sig nog så, att för den ligga,
grofkornighet och råhet ganska nära. Yare detta sagdt utan något
förklenande af denna folkstams förtjänster. Men till dessa för¬
tjänster hör icke behärskning i det språkliga uttryckssättet. Vi
behöfva i detta fall endast tänka på allt det svärjande, som före¬
kommer hos oss, och därmed jämföra, huru sydlänningen uttrycker
sig, hvilken skulle häpna, om han finge höra dessa svordomar, som
hos oss äro sedvanliga. Jag tror, att, huru fast öfvertygad man
än må vara om upplysningens makt, det ligger i upplysningens
eget intresse, att man ser till, att icke detta långsamma och mödo¬
samma upplysningsarbete göres om intet af sådana här plötsliga
kupper, som orsakas af i rå form framställda hädelser. Erkänner
man detta, kvarstå knappast andra praktiska invändningar mot
straffbarheten än om man vill säga, att det är svårt att skilja mellan
hädelse och hvad som blott är ren kritik. För dem, som äro
jurister, behöfver det knappast påpekas, att svårigheten att skilja
mellan straffbart och icke straffbart framträder inom många, för
att icke säga alla fall i strafflagen. Hvad är att stjäla och hvad
är att hitta? Det är utomordentligt svårt att afgöra i hvarje
enskildt fall. Hvad är bedrägeri och hvad är denna smartness i
affärer, hvilken icke straffas såsom bedrägeri? Om vi gå igenom
de olika paragraferna i strafflagen, skola vi finna, att ett uppdra¬
gande af gränslinjen aldrig jfan göras med matematisk noggrannhet.
Afgörandet blir beroende på domarens fina och säkra insikt och
takt, som han under ett långt lif långsamt får uppöfva; något
annat sätt finnes icke.
Men, säger man kanske, vid den praktiska rättstillämpningen
ställer det sig i vårt land så, att många fall, som rätteligen bort
betraktas som förnekelse och därför bort gå straffria, komma att
anses som hädelse och därmed blifva straffbara. Jag har försökt
att, med afseende å hvad jag här i dag skulle uttala från denna
plats, bilda mig eu så själfständig och bestämd mening som möj¬
ligt, och för den saken samvetsgrant genomgått den senaste år¬
gången af en publikation, som, efter hvad jag hört, skulle vara
långt gående, men likväl icke blifvit åtalad. Jag har gjort detta
för att se, huru långt straS-friheten kunde gå, och jag ber herrarne
vara öfvertygade, att det prof, som jag anför, icke är enkom upp¬
sökt. . För att öfvertyga herrarne härom har jag valt årgångens
första nummer, som utkom den 2 januari 1908. Jag anför det
icke som prof på hvad som lör straffas, utan som prof på hvad
som faktiskt icke straffas enligt vår nuvarande lag. Utdragen ur
uppsatsen lyda som följer:
»Det finnes icke någon människa, som i så hög grad varit
orsak till mänskligt elände som just Jesus, ingen, öfver hvars fö¬
delse förbannelser borde uttalas så skarpa som öfver Jesus’...»
Lördagen den 13 Mars.
39 Ji:o 24.
»Polisen släpade just nu i väg med eu stackare, som var så Om uppnå/
»salig», att han icke kunde gå. Han hade råkat ut för sin »fräl-<:ande7k/p
sare», brännvinet...»
»Brännvinet är också människornas, de fattigas, frälsare, lik¬
som Jesus, men också en frälsare, som förorsakar mänskligheten
det största elände i vår tid, alldeles som frälsaren Jesus gjort och
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
gör. . .»
»Jesus- och Gudsdyrkan äro vår tids vansinnigaste dårskaper.»
Jag upprepar: jag har icke sagt, att detta bort straffas som
hån, utan jag har sagt, att det faktiskt kommer inom den straff -
fria linjen, och sålunda, att det icke går någon höy nöd på fram-
ställare af dessa »åsikter» med hänsyn till den frihet, som de åt¬
njuta.
Men vi skulle dock kunna tänka oss ännu en praktisk in¬
vändning, som jag icke alldeles vill gå förbi. Jag har sett den
antydas af motionärerna och vill icke neka, att den till viss grad
är berättigad. Man säger, att införandet af straffbestämmelser eller
bibehållandet af sådana, där de finnas på detta område, kan ha till
verkan, att eu och annan eggas till ett slags motsägelse, och att
motsägelselusten förleder honom att uppträda och begå sådana hand¬
lingar, hvilka han eljest icke skulle begå. Man anser sålunda, att
borttagandet af straffbarheten förmodligen skulle ha den verkan,
att man icke längre skapade lust till martyrskap, och att veder¬
börande därigenom skulle hålla sig stilla. Jag tror också, att en
del individer begå dessa omtalade brott för att blifva martyrer
eller för att skaffa sig en viss vikt och betydenhet, som de icke
på bättre sätt kunna ernå. Detta kan mycket väl hända. Yore
det endast fråga om denna typ, instämmer jag med motionärerna,
att detta kan anföras som skäl för borttagandet ur lagen af be¬
stämmelsen, ty det ligger icke i samhällets intresse att uppamma
sådana martyrer. Men vid granskningen af den nämnda publika¬
tionen har jag kommit till en helt annan öfvertygelse, beträffande
andra typer af dessa brottslingar. Jag har funnit, att i den publi¬
kation, hvarur jag uppläste några punkter, förekomma nummer
efter nummer anfall under en hånande form, som enligt vår nu¬
varande lag torde falla utom det straffbara området, då de äro
framställda icke i text utan i bilder; bilder, som på ett mycket
påtagligt sätt håna den religiösa känslan och som äro försedda med
ordagranna bibelspråk såsom förklarande text. Det hånande ligger
i själfva bilden. Jag skulle kunna nämna flera exempel härpå,
men vill endast framhålla ett enda, där Kristus framställes med
en högst afskyvärd judefysionomi och iklädd en vid kjortel, ur
hvilken framkrypa en mängd gamla judar af vidrigaste utseende.
Under bilden läses bibelspråket om hönan och kycklingarna: »Huru
ofta har jag velat församla dig och dina barn, liksom hönan för¬
samlar sina kycklingar» o. s. v. Bilden är framställd på ett så
retsamt och hånfullt sätt som gärna kan tänkas, och det finnes
N:o 24. 40 Lördagen den 13 Mars.5
Om upphof- många sådana bilder. Hvad är meningen med detta? -Tåg kan
rande af '7 köp. ;c]je förstå det annorlunda, än att vederbörande räknat ut, att så
^strafflagen länge de hålla sig till bilden och sätta bibelspråk under, kunna
(Forts.) de försvara sig med att klichén var illa gjord och att bilden var
dålig och att do på detta sätt böra gå straffria. Men tag bort alla
stängsel och låt dem skrifva hvad som helst, så kan man vara
öfvertygad om, att texten skall komma att passa till illustratio¬
nen. Jag kan icke förstå saken annorlunda, tv jag kan icke fatta
hvad de skulle kunna afse med sådant, annat än att riktigt känn¬
bart träffa ömma punkter, sårbara punkter hos alla de religiöst
troende, som få sådana bilder under ögonen. Under sådana för¬
hållanden kan jag icke inse annat, än att borttagandet af straffbe¬
stämmelserna skulle verka i motsatt riktning till hvad motionä¬
rerna velat, och mången, som nu hålles tillbaka, skulle få friare
händer att drifva sitt spel, utan att därmed något annat skulle
vinnas, än att många människor skulle såras i sina innersta käns¬
lor, människor, för hvilka sårande angrepp t. ex. på Kristus be¬
tyda vida mera än ärekränkning mot dem själfva, mot deras när¬
maste släktingar, till och med mot deras föräldrar.
Till det nu sagda ber jag få lägga en annan anmärkning,
innan jag kommer öfver till min ställning till reservationen. Det
finnes en anmärkning af motionärerna, i hvilken jag icke kan annat
än instämma. Man säger, att det bör vara konsekvens i lagen
och att, om jag skyddar den religiösa känslan på ett håll, motsva¬
rande skydd bör finnas också på andra håll, och att man med all
rätt kan säga, hvad man också mången gång har sagt: hvarför
skall statskyrkan och dess bekännare åtnjuta ett sådant särskildt
skydd, då vi ha andra tillåtna religiösa bekännelser i landet?
Denna anmärkning finner jag fullkomligt riktig. Jag finner, att
ett öfverförande af dessa brott från »religionsbrott» till religions-
fridsbrott, d. v. s. ett skyddande icke af statskyrkan, utan af den
religiösa känslan hos statens individer af olika bekännelser, är nå¬
got fullständigt naturligt. Ja, jag finner t. o. m. nödvändigt att
så göra, tv det blir eljest svårt att försvara en bestämmelse, som
står på en så svag och inkonsekvent grund som denna gör. Men
motionärerna tyckas vilja gå längre och säga, att materialisten,
ateisten, kosmopoliten eller hvem som helst kan behöfva likadant
skydd för sina känslor. Tro då herrarne verkligen, att ett angrepp
på materialismen kan på den öfvertygade materialisten, äfven om
det sker i form af hån, göra ett intryck ens tillnärmelsevis jäm¬
förligt med det intryck, som ett hånfullt angrepp på Kristus gör
på en troende människa? Det att man gycklar med atomerna —
hvilka i trots af sin litenhet erbjuda angreppspunkter nog — kan
det så svårt såra en människa, som tror på atomerna? Det kan
jag icke fatta. Och lika litet kan jag fatta, att ett angrepp på
abstraktioner, på begrepp, som i sig äro mycket respektabla, så¬
dana som den allmänna människokärlekens begrepp, skulle kunna
41 N:o 24.
Lördagen den IS Mars.
•vara jämförliga med de angrepp på religionen, som jag nämnde. uvpW-
Det är här icke personligheter, som angripas. Helt annorlundava^
ställer sig saken, då man hånar religionen, inför en person, som strafflagen.
tror på Gud och Kristus och tror, att de existera lika verkligt (Forts.)
som han själf; enligt hans uppfattning blir ett sådant angrepp
detsamma som ett angrepp på verkligen lefvande varelser, och för
honom, som dyrkar dessa väsen, blir det ojämförligt mera känn¬
bart än angrepp på abstraktioner af hvad slag de vara må.
Härmed har jag nu efter förmåga angifvit min ställning till
de argument, som vanligen anföras mot borttagandet af ifrågava¬
rande bestämmelser.
Jag kommer nu till min ståndpunkt rörande reservationen.
Jag bar redan uttryckligen medgifvit, att jag anser ett öfverflyt¬
tande af denna bestämmelse från att vara riktad mot religionsbrott
till hvad som rätteligen bordo heta religionsfridsbrott vara alldeles
i sin ordning. Jag anser till och med, att detta skulle ligga i de
religiöst intresserades eget intresse, ty jag anser, att denna para¬
graf är så angriplig på många vis, att det är bättre att taga bort
den och erhålla en fullt klar och tydlig paragraf. Bestämmelsen
bör erhålla en ny form, bör förändra sin karaktär — derutinnan
instämmer jag med motionärerna. Den bör skydda icke endast
mot angrepp på statskyrkans bekännelse utan äfven skydda deras
religionsfrid, som tillhöra någon af rikets tolererade bekännelser.
Yidare känner jag mig öfvertygad om, att det blefve ett stort
juridiskt framsteg, om man endast läte offentligt hånande blifva
straffbart. Hånandet i privata kretsar, om det händelsevis kom¬
mer att väcka allmän förargelse, är efter vår nuvarande strafflags-
bokstaf straffbart, ehuru man i praktiken icke hör mycket därom.
Jag tror därför, att den förändringen bör göras, att straffbarheten
inskränkes till det offentliga hånandet och sålunda icke innefattar
hvad som sker privat.
Jag anser vidare, att uttrycket »Guds heliga ord», som före¬
kommer i 7 : 1 strafflagen, likaledes ger anledning till betänklig¬
het. Det är oss alla väl veterlig!, att alla religioner och sålunda
äfven den kristna religionen utvecklas, så att hvad som en tid
stått i medelpunkten kommer undor utvecklingens lopp att flyttas
till periferien. Därför kan man heller icke säga, stt alla verser,
som stå i bibeln, höra erhålla ifrågavarande skydd, utan skyddet
bör gälla trosbekännelsen, sådan den lefver och verkar inom sam¬
hället, hvarmed jag innefattar allt sådant, som har verklig central
betydelse för religiöst troende människor. Detta är min ställning
till reservationen.
Innan jag öfvergår till mitt yrkande, skall jag vidröra en sak,
som kunde synas stå utom ämnet, men som jag anser falla inom
detsamma. Jag vill nämligen tillåta mig att något betrakta saken
ur politisk synpunkt, ty detta är verkligen en fråga, där man kan
känna sig manad att utöfver det juridiska området väga sig in
N:o 24. 42
Lördagen den 13 Mars.
Om uppkäf- äfven på det rent politiska. Jag frågar: huru kan detta uppeg-
vande af 7 kap. gande, eller hvad det må kallas, tänkas verka på »de djupa leden»
1°dL2 ^ i 'politiskt afseende? Minskar det skillnaden mellan klasserna eller
' (ports.) " okär det denna skillnad? Härpå är svaret ganska lätt att gifva.
Alldeles säkert måste det öka råheten hos de massor, som jämt se
och höra dylikt; därmed måste det också öka klasskillnaden och
sålunda gå i en i politiskt afseende icke önskvärd riktning. Detta
tror jag man bestämdt kan säga. Det är icke nog med, att detta
är ett förgiftadt vapen, som sårar ömma, religiösa känslor, utan
det är ett tveeggadt vapen, som träffar just de massor, som man
tror sig skola »frigöra». För min del hyser jag därför den åsikten.,
att huru man än ser saken, juridiskt eller politiskt, man icke kan
komma ifrån, att det icke är önskvärdt, att sådana handlingar före¬
tagas. Jag skulle våga säga, att i våra dagar, tvärtemot hvad
förhållandet var på Yoltaries tid, ha vi, som önska genomgripande
reformer på alla områden, långt ifrån de religiöst intresserade eller
religionen som sådan mot oss, utan vi ha i flere afseenden den
kristna religionen till en mycket god bundsförvant. Allt i allt
tror jag, att den är mera bundsförvant än motståndare till verk¬
ligt reformarbete. Den verkliga motståndaren finnes i vår tid sna¬
rare i den rena, medvetna materialismen, för såvidt denna ofta
alstrar en egoism, som endast frågar efter sig själf och sin egen
njutning. Där och icke i religionen finnes fienden.
Hvad beträffar det yrkande, som jag skall framställa, framgår
det af det sagda, att jag ingalunda kan instämma med motionärerna.
Hvad reservationen angår, finnes det åtskilligt i densamma, som
jag skulle kunna instämma i, om jag endast vore säkrare på, hur
vissa uttryck skola tolkas, som förekomma i det yrkande, hvarom
reservanterna förenat sig. Yrkandet innehåller, att bestämmelserna
om religionsbrott måtte borttagas och ersättas med straffbestämmel¬
ser- för kränkande ingrepp mot annans religiösa frihet. Det är
tvifvelaktigt, hvad som kan monas med »kränkande ingrepp mot
annans religiösa frihet». För att tolka detta uttryck jämför jag
det med den passus på sid. 10, där det talas om att i Horges nya
strafflag och i det schweiziska strafflagsförslaget betraktas hvarken
hädelse mot Gud eller gäckeri med Guds ord och sakramenten såsom
en straffbar handling, såvida man icke därigenom kränker andras
religiösa trosfrihet. Om jag vidare jämför detta med hvad som
förekommer på sid. 14, finner jag, att i den norska strafflagen be¬
straffas den, som offentligen hånar trosbekännelse, hvars utöfning är
tillåten i landet. Finge jag sålunda ställa reservationen i samman¬
hang med motionens motivering och anse, att uttrycket »kränkande
ingrepp mot annans religiösa frihet» måste betyda detsamma som
»offentligt hånande af trosbekännelse, som här i landet är tillåten»,
skulle jag icke tveka att nu med detsamma yrka bifall till denna
reservation. Men jag är icke säker på, att detta verkligen är reser¬
vanternas mening. Då jag kommer in på den motivering för reser- *
Lördagen den 13 Mars.
43 N:o 24.
yationen, som återfinnes på sid. 16, talas det nämligen om att be¬
reda en persons religiösa frihet skydd för mot densamma riktad1
kränkning genom hån eller smädelse. Orden »mot densamma rik¬
tad» äro dessutom kursiverade, hvarigenom tvekan kan uppstå om
hvad reservanterna afsett för gräns. Och detta mitt tvifvel är på
väg att stegras till ängslan, då jag kommer öfver till hvad herr
Lindhagen säger på sid. 17: »Man må dock vid strafflagens om¬
arbetning i detta syfte noga aktgifva på, att arbetot ärligt begrän¬
sas till just detta, så att ej i de nya bestämmelserna glömmer sig
kvar något af hvad som bör komma bort.» Jag måste då fråga:
hvar finnes denna ärliga skiljelinje? Det är icke så lätt att se,
om man granskar dessa uttryck. Menar man detsamma som det,
som står i den norska lagens bestämmelser, eller något annat? Yid
denna oklarhet kan jag åtminstone icke för ögonblicket instämma
i reservationen, sådan den här lyder, utan måste, herr talman,
på grund af hvad jag anfört, yrka afslag å motionerna och för när¬
varande också å reservationen och i stället bifall till utskottets
hemställan, därvid jag dock ber att redan nu få förbehålla mig att,
om det under debattens fortgång skulle visa sig, att min förmodan
om reservationens mening är den riktiga, och om ett förtydligande
af densamma göres genom att man insätter uttrycket, som före¬
kommer i den norska lagen: »för offentligt hånande af trosbekän¬
nelse, hvars utöfning är här i riket tillåten» i stället för det tve¬
tydiga och efter min mening farliga uttrycket »kränkande ingrepp
mot annans religiösa frihet», få ändra mitt yrkande från bifall till
utskottets hemställan till bifall till reservationen i denna förändrade
form.
Herrar Persson i Tallberg, Canell, Jansson, i Krakerud, Ström
i Transtrand, Bogren, Olsson i Älfdalsåsen, Nilsson i Skärhus,
Petrén, Jönsson i Kvarnberga, Bosson, Andersson i Grimbo, Jans¬
son i Djursätra, Andersson i Stärte, Igel och Sjöberg instämde
häruti.
Herr von Schéele: Herr talman! Efter det anförande, som
vi nu hört, har jag blifvit i väsentlig mån befriad frän uppgif¬
ten att utföra det föreliggande ämnet och kan begränsa mig ganska
mycket.
Jag vill börja med att fästa uppmärksamheten på, hurusom
de motioner, som här framträdt, icke äro obefogade, för såvidt det
i de nuvarande lagbestämmelserna verkligen finnes sådant, som
man icke kan annat än önska bort. Men det är en farlig sak att
våga sig på med borttagande af det som är, med mindre man är
viss på, att det, man afser att sätta i stället, är något bättre.
Till en början måste äfven jag häfda skillnaden mellan de
båda världsåskådningar, som finnas och som väsentligen stå emot
hvarandra: den, som erkänner blott en enda värld, nämligen natur-
Om upplag¬
ande af 7 kap
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
f*:o 24. 44
Lördagen den 13 Mars.
Om wpphäf- världen, och den, som utgår från erkännandet af två världar, i
hvilka båda människan har del, nämligen naturens och därjämte
strafflagen fr'hetens eller — för att tala med den just nu i vårt land doce-
(Forts.) rande nobelpristagaren professor Eucken — andelifvets. Visserli-
gen inrymmer naturalismen vid sidan af den egoism, som före¬
gående talare påvisat, jämväl altruistiska känslor hos människan.
Men min öfvertygelse är, att hvarken dessa känslor af naturenlig
välvilja mot andra eller något annat på naturgrund byggdt såsom
nyttighetshänsyn eller hvad det må heta är tillräckligt för att ut¬
göra grundvalen för samhällets bestånd. Särskildt i vårt land
erfordras i följd af historisk utveckling icke mindre än af folkets
ursprungliga skaplynne en andlig grundval, som för det vida största
antalet af Sveriges inbyggare sammanfaller med kristen uppen-
barelsetro.
Nu vill jag emellertid göra bestämd skillnad mellan kristen¬
domen såsom kulturmakt, d. v. s. den sedligt religiösa världs¬
åskådning, som visat sig förmå bättre än något annat i vår värld
betrygga frid på jorden och kristendomen såsom den frälsnings-
makt, som genom vår religions stiftare har kommit in i världen
och som åsyftar friden med Gud. Detta senare står väl i sam¬
manhang med det förra, men icke så omedelbart, att det nu behöfver
närmare utföras. Och håller jag mig till den synpunkt, som här
ensamt bör komma i beaktande, den kristna lifsåskådningen och
icke det kristliga inre lifvet, så är det för mig visst, att lagen
har till uppgift att häfda denna lifsåskådning eller uppfattning af
tillvaron, som i Sverige lyckligtvis ännu råder, och det både så,
att den gifver uttryck häråt, och så, att den tillika skyddar den¬
samma.
Jag är öfvertygad, att om vi ginge den väg, hvilken motio¬
närerna anvisa, detta af svenska folket i stort sedt skulle upp¬
fattas såsom ett uppgifvande af den kristna världsåskådningen, i
det att denna, genom borttagande af de straffbestämmelser vi nu
hafva, skulle varda gifven till pris åt ett abstrakt vetenskapligt
bedömande. Vetenskapen har en stor uppgift, men uppgiften är
och förblir formell. Den har att söka förklara den gifna verklig¬
heten, men förmår icke att skapa fram någon verklighet. Ja,
enligt erfarenhetens osvikliga vittnesbörd innebär fortgående s. k.
upplysning ingalunda tillräcklig garanti för bevarandet af de and¬
liga värden, hvarpå samhällets trygghet beror, såsom rätts- och
ansvarskänsla, plikttrohet, laglydnad, utan därtill fordras religiös
lifsåskådning, tro på en sedlig världsordning, och här behöfves
på grund af människonaturens obestridda och obestridliga böjelser
i motsatt riktning lagens skydd i den ojämna striden.
Att uti den lag, vi äga, uttrycken för det, som genom lagen
skall skyddas, äro bristfälliga, har den föregående talaren på ett
efter min mening klart och bevisande sätt lagt i dagen. Jag vill
äfven erinra herrarne om, hurusom, när denna bestämmelse år
Lördagen den 13 Mars.
45 *:o 24.
1887 kom till stånd, det uti den debatt, som då fördes i båda Om uppUf-
kamrarna, från det allvarligt kristliga hållet beklagades, att lag- va^c^fJ kJf'
utskottet hade borttagit den bestämmelse med hänsyn till tros- strafflag™.
läran, som blifvit af Kungl. Maj:t föreslagen. Finge vi hvad som (Forts)
nu är uttryckt med »Guds heliga ord och sakramenten» ersatt
med en hänvisning till »trosbekännelse, hvars utöfning är här i
riket tillåten» — ett uttryck, hvilket enligt den belysning däraf,
som lämnas å sid. 15 i utskottets betänkande, måste fattas såsom
afseende ej blott faktiskt tillåtna trosbekännelser, utan alla, »när
de kunna komma i fråga att få rätt här i landet till offentlig
religionsutöfning» — då, säger jag, hade man, långt ifrån att gorå
en förlust, otvifvelaktigt fastmera gjort en vinst, vunnit tidsenlig¬
het på samma gång som större fulltonighet. Jag skulle därför
inte vilja såsom den föregående ärade talaren i närmaste hand
yrka bifall till lagutskottets hemställan, utan antager omedelbart
den af honom ifrågasatta formuleringen, hvilken efter min mening
är afgjordt bättre, och som ju tillika blifvit uti vårt västra grann¬
land bepröfvad och således icke har karaktären af ett här på stå¬
ende fot framburet hugskott.
Det enda, som därvidlag skulle kunna göra mig betänksam,
är uttrycket »offentligt», som är tillagdt framför orden »förhå¬
nande af trosbekännelse, hvars utöfning är här i riket tillåten».
Men mig synes detta uttryck icke innebära någon sådan tvetydig¬
het, som från vissa håll befarats, utan hoppas jag, att det enligt
häfdvunnen tolkning skall i det ifrågavarande afseendet medföra
det skydd, som vårs folk är berättigad! till och i behof af — för
att undgå den dom, som redan i Havamal finnes uttalad uti den
behjärtansvärda varningen: »Den där agalös lefver och lagalös, han
ärelös dör.»
Jag ber således, herr talman, att, i anslutning till det förslag
som gjordes af herr Thyrén, få yrka bifall till förra delen af reser¬
vanternas kläm, men med förändring af klämmens senare del på
sådant sätt, att de därstädes förekommande orden »straffbestäm¬
melser för ingrepp mot annans religiösa frihet» måtte utbytas
mot: straffbestämmelser för offentligt hånande af trosbekännelse,
hvars utöfning är här i riket tillåten.
Herr Meurling: Herr talman, mina herrar! Vi hafva all
orsak att vara tacksamma för den kraftiga argumentering, som här
framställts mot det af motionärerna gjorda yrkandet. Jag och
många med mig skulle också synnerligen gärna hafva velat an¬
sluta oss till professor Thyréns förslag, om icke däri hade före¬
kommit ett uttryck, som ju är ett oklart uttryck uti en allmän
lag, nämligen uttrycket »offentligt». Uttrycket »offentligt» blir ju
alltid något oklart. När tager det offentliga vid: om man bjuder
till sig tjugu personer, femtio personer, men stänger dörrarna för
allmänheten: är det offentligt eller icke?
Nso 24. 46
Lördagen den 13 Mars.
Om upphäf¬
vande af 7 kap
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
Emedan det icke kan vara någon vinst att få in ett oklart
•uttryck uti en ny lag, tror jag mig veta, att det finnes många af
kammarens ledamöter, som helst vilja yrka på bifall till utskottets
förslag. Men då vi göra detta, bedja vi att få angifva, att det
icke sker på sådana grunder, som de första motionärerna påstå
föreligga för befintligheten af de nuvarande lagarna. Yi tillbaka¬
visa således det påståendet, att dessa lagar skulle behöfva stå kvar,
emedan staten icke vågar förlita sig på sanningens och den bättre
upplysningens egen segrande kraft och därför hotar med straff den
ena parten af de stridande. Yi anse, att sanningen och den bättre
upplysningen hafva en segrande kraft i sig, och behöfva således
icke hafva dessa lagar för det ändamålet.
Yi tillbakavisa också det af den andra gruppen af motionärer
gjorda påståendet, att de nuvarande lagarna finnas för att skydda
kyrkans troslära; och vi instämma fullkomligt i hvad samma grupp
yttrar, nämligen att trossatser böra försvaras med andliga vapen.
Men detta oaktadt anse vi lagens kvarblifvande hafva en stor nytta
med sig, den nyttan nämligen, som är anförd af motionärerna på
sidan 6 i utskottets betänkande: staten bör straffa hädelsen i dess
egenskap af samhälOskadlig råhet.
All råhet smittar; och hädelsen är ju en sådan råhet, som
kastar sig öfver lifvets allra allvarligaste frågor. Hädelsen är där¬
för en sådan råhet, som mer än någon annan skadar samhället,
skadar vår ungdom, skadar dem, som redan i sitt inre lösgjort
sig från kristendomens fostrande makt, så att de neddragas allt
djupare i barbari och förvildning.
Det synes mig som om äfven motionärerna skulle kunna er¬
känna detta. Ty jag läser här i en annan motion, som vid denna
riksdag framlagts just af en af motionärerna: »hånet är ett kamp¬
medel, som tager vid, där argumenten tryta». Genom hånet och
hädelsen vänjer man sålunda människor att i uppfattningen af
lifvets allvarligaste frågor låta sig påverkas icke af verkliga argu¬
ment, utan af sådana kampmedel, som taga vid, där argumen¬
ten tryta.
Man har ofta frågat: är kristendomen sådan, att den skall
behöfva utbredas och försvaras genom våldsamma och barbariska
medel? Yi svara nej därtill; och vi rå icke för, att man i förra
tider gått till väga på motsatt sätt. Men nu fråga vi tillbaka:
År den nya kultur, för hvilken motionärerna kämpa, sådan, att
den icke kan kämpa sig fram genom argument, utan måste för
sin framgång hafva fritt tillträde till kampmedel, om hvilka kul-
turbärarne själfva erkänna, att de taga vid, där argumenten tryta?
Skulle man icke å ömse sidor kunna vara nöjd med att i kampen
använda de argument, hvaröfver hvar och en för sig förfogar, och
så låta de kampmedel, som taga vid, där argumenten tryta, få
behålla den lilla mur omkring sig, som de ofta nämnda lagpara¬
graferna kunna gifva?
Lördagen den 13 Mars.
47 N:o 24.
Yi anse därför, att dessa paragrafer äro behöfliga och nyttiga, Om upphäf-
ornedan de, genom att finnas till i lagen och genom att kunna va]'d°ck^f'
tillgripas åtminstone i extraordinära fall, utgöra en protest från gtrafflagen.
samhällets sida mot råhetens och hångrinets framträngande på helig (Forts.)
mark, på områden, där människor bordo få stå i fred för sådant
inför lifvets och dödens allvar.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Med herr Meurling förenade sig herrar Danielsson och Jonsson
i Hökhult.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
■Såsom af motionerna och utskottets betänkande framgår, har upp¬
fattningen af ifrågavarande brott under tidernas lopp undergått
åtskilliga förändringar. Ursprungligen uppfattade man ju dessa
brott såsom riktade mot Gud; och i öfverensstämmelse därmed var
straffet för dem synnerligen strängt. Under en senare tid har man
uppgifvit den föreställningen. Man har i stället betraktat hädelse-
brotten såsom riktade mot en af samhällets grundvalar, religionen;
och i öfverensstämmelse med den ändrade uppfattningen har man
väsentligen mildrat straffet. Slutligen har man äfven uppgifvit
sistnämnda position. Man anser nu brottet vara riktadt mot den
religiösa känslan och medborgarnas religiösa frihet. Nya lag¬
beredningen uttrycker detta sålunda, »det kriminellt straffvärda
beträffande ifrågavarande brott läge ej så mycket i det förakt eller
den vanvördnad, hvarom gärningen bure vittne, som fast mer i
■den fara för ett förslappande af den religiösa känslan inom sam¬
hället, som gärningen medförde, och den förargelse, den hos andra
väckte».
Reservanterna inom utskottet hafva icke kunnat öfvertygas
om, att det är riktigt att fortfarande bestraffa brott mot den reli¬
giösa känslan. Först och främst lär det ju icke kunna förnekas,
att den religiösa känslan är mycket olika hos olika personer.
Hvad som den enes religiösa känsla känner sig kränkt af, det
lämnar den andres religiösa känsla okränkt och så vidare. Det
har förut här talats om skillnaden mellan förnekelse och hädelse;
men jag undrar, om icke många religiösa personers känsla känner
sig minst lika kränkt af förnekelse som af hädelse. Om en ateist
står upp och tvärsäkert förkunnar, att det icke finnes någon gud,
att det icke finnes någon öfversinnlig värld — jag undrar, om
icke många verkligt religiösa personer känna sig lika sårade i sina
heligaste känslor af detta som af gyckel med den ena elfer andra
dogmen i trosläran.
För öfrigt har jag svårt att följa professor Thyrén i hans
föredrag, där han sade, att om man medger straffskydd för den
religiösa känslan, det icke vore behöfligt att medgifva andra per-
»so 24. 48
Lördagen den 13 Mars.
Om upphäf- soner än religiösa ett motsvarande skydd för deras känslor. Han
vande af 7 kap. nämnde till exempel, att en materialist icke kan begära ett sådant
1 tr^ifl m straffskydd, därför att han icke har någon religion. Ja, det är
* (Forts.)” möjligt; men det finnes en riktning på det här området, positiv -
ismen, som nog själf betraktar sig som en religion. Jag föreställer
mig, att positivisten betraktar de föremål, som han ägnar sin
dyrkan, som så heliga, att ett prisgifvande af desamma åt hånet
är för honom smärtsamt, låt vara, det skall jag medgifva, icke i
samma grad som en kristen känner sig kränkt af hädelse och lik¬
nande angrepp på det, som är föremål för hans dyrkan. Om vi
sålunda icke hafva kunnat blifva öfvertygade om lämpligheten af
att den religiösa känslan erhåller straffrättsligt skydd, ha vi å
andra sidan icke kunnat förneka, att religionsfriheten har rätt att
äfven med strafflagens bestämmelser blifva skyddad mot kränkande
ingrepp. Yi hafva ansett, att hvarje medborgare har rätt att fä
ha utöfningen af sin religion i fred. Det är till skydd för denna
frihet vi ansett, att bestämmelser i detta afseende borde finnas i
strafflagen. ISlu frågade professor Thyrén, hur vi ville ha dessa
bestämmelser närmare utformade. Det är naturligtvis mycket svårt
att under det brådskande riksdagsarbetet till och med i en så viktig
fråga som denna genast hafva formuleringen af en lag klar och
färdig, låt vara, att man vet, i hvilken riktning man önskar, att
lagen skall gå.
Som herr Thyrén anmärkte, hafva motionärerna i motive¬
ringen åberopat den norska strafflagen; och det är klart, att en
formulering i öfverensstämmelse därmed i vissa afseenden skulle
tillfredsställa några af motionärerna. Men vi hafva också åberopat
den italienska strafflagen, där straff stadgas för den, som af fient¬
lighet mot någon af staten tillåten religion kränker den, som be¬
känner sig till densamma. Detta har, såvidt jag vet, varit när¬
maste anledningen till, att reservanterna särskildt fäst sig vid
uppsåtet att kränka andras religiösa frihet, äfven om kränkningen
ej framträder vid andaktsöfning eller gudstjänst. Sådana kränk¬
ningar äro, som bekant, redan nu straffbara enligt 11 kapitlet
strafflagen.
Jag föreställer mig för öfrigt, att reservationen är så pass
vidsträckt, att den skulle kunna rymma såväl en bestämmelse i
den italienska strafflagens riktning som också en bestämmelse
gående i samma riktning som den norska strafflagen.
Gentemot det förslag, herr Thyrén antydde, och herr von
Schéele närmare formulerade, tror jag, att man emellertid kan
rikta en anmärkning. När af dem yrkas straff för offentligt hå¬
nande afl trosbekännelse, hvars utöfning är i riket tillåten, fram¬
ställer sig den frågan: »Hvad menas med den eller den sekten,
med den eller den trosbekännelsen?» Särskildt hvad statskyrkan
beträffar är det bekant, att det förts många och hårda strider om,
hvilka böcker, som skola anses vara bekännelseskrifter, och det
Lördagen dea 13 Mars. 49
kali sålunda i fråga om statskyrkan vara mycket svårt att i eu
dol förekommande fall afgöra, hvad som skall anses vara tros¬
bekännelse eller icke. Det förslag, som i anledning af professor
Thvréns anvisning framkommit, visar just, hvad som reservanterna
fruktade, nämligen att det är ganska svårt att ge sig in på en
närmare formulering af en lag, som man anser böra ersätta den
nuvarande lagen om hädelsestraff.
Då jag sålunda af hvad hittills förekommit ej öfvertvgats om,
att herr von Schéeles förslag skulle vara bättre än reservanternas^
ber jag att få yrka bifall till det sistnämnda.
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Genom det an¬
förande, som här hölls af professor Thyrén, har ju frågan förts ut
på ett mycket vidt plan, och det skulle vara en hel del att därtill
anmärka och bemöta. Det skulle med utgångspunkt från ett så¬
dant anförande mycket väl kunna rullas upp här en debatt på
många timmar, och jag vill ej alls bestrida, att ämnets vikt är
sadant, att det kunde vara förtjänt däraf. Men jag vågar ändock
å andra sidan icke förutsätta, att kammaren skall till den grad
intressera sig för de nyanser, som kunna föreligga, att den skulle
vilja följa ett försök till en sådan vidsträckt diskussion.
Jag skall därför blott tillåta mig att till en början framhålla
nagra erinringar, som jag måste göra, när jag hörde professor
Thyréns som alltid sa vältaliga och logiskt sammanhängande an¬
förande, hvilket anförande dock med all sin logik på samma gång
visade blottorna i hans resonemang. När man står och på det
sättet teoretiserar om en sak och analyserar sönder densamma,
händer det nämligen understundom, att' man förlorar kontakten
med verkligheten, och att man kommer fram genom en serie af
slutledningar till resultater, som man ändå måste finna vara på¬
tagligt oriktiga.
En af utgångspunkterna för professor Thyréns argumentation
var, att han frågade oss: »År det då eu sådan fördel att behålla
kvar hånet och gäckeriet? Kan man säga, att det är ett samhälls¬
intresse, som främjas därigenom, att man har vidare gränser än
de nu uppdragna i detta afseende?» När han hade gjort sig den
fragan, maste han, som den historiskt väl bevandrade man han är,
själf göra sina förbehåll mot det enkla nej, som kanske många
bland hans åhörare voro färdiga att ge till svar på den frågan.
Han måste säga sig: »Ti kunna ju omöjligen förneka, att det fun¬
nits personer, som gjort en gärning, en kulturinsats till mänsklig¬
hetens utveckling åt den allra största betydelse och därvid användt
i frikostigt mått hånets och gäckeriets vapen.» För att då af¬
trubba det argumentet och den hänvisningen konstruerade han sä
upp den teorin, att detta sista må hafva vant riktigt i forna
tider, hädelsen må hafva haft en ursäkt under tiden före franska
revolutionen, men att i var tid det väl icke kan komma i fråga,
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 24. 4
N:o 24.
Om uppöf¬
vande af 7 Icap.
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
N:o 24. 50
Om upphäf¬
vande af 7 kap
1 MÄgS §§
strafflagen.
(Forts.)
Lördagen den 13 Mars.
att sådana argumenter som exempelvis Yoltaires skulle behöfva
ytterligare anlitas. Nu kunna vi föra våra diskussioner inom snäl¬
lare gränser, än hvad då var oundgängligen nödvändigt.
Jag vågar icke för min del följa professor Thyrén på denna
själfberömmelsens väg för vår egen tid, en tid, som ser sådana
skarpa sociala motsättningar som dem, vi nu äro inne i, en tid dä
kapitalismen uppträder som den i våra dagar gör, eu tid, då man
faktiskt i många länder ser, att kapitalismens och kyrkans in¬
tressen allieras med hvarandra på ett sätt, som alldeles strider mot
samme talares framställning i ett annat sammanhang, då han
menade, att kristendomen alltid numera står på utvecklingens sida.
I en sådan tid synes det mig vara ett ganska djärft påstående, att
man skulle kunna en gång för alla komma öfverens om att lägga
bort det skarpa vapen, som satirens och gycklets hänsynslösa an¬
vändning vid förefallande behof kan vara i meningsbrytningarna;
jag tror det vara ett förhastande och tror icke, att utvecklingen
kan vara betjänt med en sådan inskränkning, baserad allenast på
ett dylikt antagande.
På samma gång kom professor Thyrén i det sammanhanget
just in på precis samma sätt att argumentera, som vi hörde härom
dagen, när det var fråga om ett i viss mån likartadt ärende, näm-
lingen smädelse mot Riksdagen och afskaffande af straffet därför.
Han ville då förbehålla för dem, som kunna handhafva kvickhetens
pilkoger ordentligt, rätten att få skicka ut sina pilar; men de,
som fumla med dem och äro mera klumpiga och rakt på sak saga
sin tanke, de skola falla under straffet. Ja, något sådant var det
nu också. De betydande männen hafva, efter herr Thyréns mening,
rätt att göra uttalanden äfven i religiösa ting, hvarvid i det sätt,
hvarpå dessa uttalanden framföras, må kunna tillåtas åtskilligt
mera än hvad de tarfliga eftersägarne kunna hafva tillåtelse till.
Jag skall för visso ej vara den, som på något sätt vill jäfva,
att kvickheten och begåfningen enligt sakens natur kunde ha ett
vidare spelrum, än när idel klumpighet söker följa efter; men det
är den skillnaden mellan min uppfattning och professor Thyréns,
att jag skulle vilja hafva den allmänna meningen, den allmänna
opinionen och det sunda omdömet till ensam skiljedomare därvidlag,
Den allmänna meningen skulle fälla sin dom öfver dessa klumpiga
epigoner, som herr Thyrén varnade oss för, i stället för att öfver-
lämna utmätandet af straffet för sådana försök, som misslyckas, åt
våra åtalande och dömande myndigheter. Där är skillnaden i upp¬
fattningar. Men på samma gång måste man på nytt konstatera
den våda, som ligger i herr Thyréns bevisföring, den tendens
han nu för andra gången röjer: att stifta en lag, som gäller för
de stora begåfningarna, och en annan, som gäller för folk i all¬
mänhet.
Herr Thyrén anförde vidare, att det ytterst är hyfsningen,
som skulle främjas, och det har staten naturligtvis ett intresse af.
bördagen den 13 Mars. 51
Men tyvärr är vår folkkaraktär, hela läggningen hos oss germaner,
sådan, att vi äga mindre af den varan än länder med äldre kultur,
och därför behöfva vi denna lagstiftning — jag förmodar att unge¬
fär detta var hans tanke. — Det kan ju vara någonting häruti —
jag skall dock icke nu diskutera den frågan. Men hvad den där serien
af bilder beträffar, som han tog till exempel, och som jag antager
måtte ha framkommit i någon ungsocialistisk tidning, — så vill
jag upplysa honom därom, att densamma, efter hvad jag tror mig
veta, är hämtad ur någon fransk publikation, som jag visserligen
icke kan erinra mig ha själf sett, men vid olika tillfällen hört
omtalas för en 20 år sedan eller något sådant. Den innehöll just
någon så där illustrerad bibel, af samma art som Dorés, men med
den skillnaden, att de illustrationer till texten, som funnos i den¬
samma, voro afsedda att vara karikatyrer och förlöjliganden af de
personer, som nämndes i bibeltexten. Den boken har växt upp
på fransk mark, och dess omplantering i svensk jordmån tror jag
uppriktigt sagdt icke alls skulle löna sig, så föga, som denna bok
svarar mot just vårt folks lynne och stämning. Och om det nu
finnes enstaka grupper af vårt lands invånare, som kunna känna
behag och förnöjelse i sådant, så kan man vara alldeles viss om,
att det finnes äfven i andra länder, både germanska och romanska.
Och jag tror icke, att man har anledning att i högre grad i vårt
land än i några andra länder befara spridningen af en sådan fadd
och förskämd smak.
Herr Thyrén anförde ett exempel på, hvad som nu kan skrif-
vas och enligt hans mening, då det icke åtalats, faller inom den
tillåtna linjen. Ja, det är mycket sant, att detta ej åtalats, men
jag skulle vilja fråga herrarne: om en sådan sak skulle åtalas, tro
ej herrarne då, att det för närvarande skulle fällas? Jag tror, att
det blir förfärligt svårt att göra en pålitlig distinktion mellan det,
som kommer att fällas och det, som kommer att frias. Men att
öfver hufvud draga några slutsatser med anledning af att en så¬
dan sak som den upplästa har fått passera och säga: Detta är så¬
ledes hvad man redan nu kan skrifva; då måtte det väl vara nog
med yttrandefrihet — det är nog förhastadt. Detta är ett sätt att
resonera, som kan göra sig för ett ögonblick, men det håller ändå
icke streck.
Därmed komma vi osökt in på ett område, som rör en af
denna frågas icke minst viktiga sidor, nämligen det godtycke i lag¬
tillämpningen, som med en absolut ofrånkomlig nödvändighet blir
följden af dessa hädelseparagrafers bibehållande. Somligt går fritt,
man förstår ej rätt hvarför, annat, som många ansett mycket hellre
bort gå fritt, blir åtaladt och fälldt. Allting inom detta område
blir flytande, och hvaraf kommer det? Jo, ytterst däraf, att vi här
röra oss med så subjektiva värden, att vi ej kunna uppställa några
bestämda normer, utan måste öfverlämna detta åt det personliga
omdömet, åt de tillfälliga vindar, som blåsa, ena gången kanske
\:« 24.
Om upphäf¬
vande af 7 kap.
1 och 2 §§
straff Jägeri.
(Forts.)
>':o 24. 52
Om upphäf¬
vande af 7 kap
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
Lördagen den 13 Mars,
för åtal i tätare skaror, andra gången måhända för att inte väcka
■ något åtal alls, utan se tämligen genom fingrarna med allt som
skrifves. Alltså kommer ett förhållande att uppstå, som synes mig
redan det, vara ganska betänkligt och synnerligen olämpligt. Kan
det då vara skäl att bibehålla en lag, som i sin tillämpning blir
så ojämn, när för öfrigt så många andra starka skäl tala för dess
borttagande?
Herr Thyrén ville vidare göra gällande, att det ej kunde vara
någon reson i motionärernas erinran, att det kan finnas andra
varma känslor än de religiösa, som kunna kränkas på ett sådant
sätt, att man väl kunde sätta i fråga, hvarför just de religiösa
känslorna skulle ha monopol på ett dylikt fridsskydd för sin räk¬
ning. Han sökte ironisera äfven detta — han använder ju na¬
turligtvis själf, såsom den stora begåfning han är, icke sällan och
med framgång ironiens vapen — han ironiserade, när han talade
om materialisten, som väl ej kunde taga så illa vid sig, om det
gycklades med hans teori om atomer. Och han talade öfver huf¬
vud med en viss ringaktning om de känslor, som människor kunde
hysa gentemot abstraktioner. Men i detta senare har han då helt
och hållet orätt. Efter min mening finnas det alldeles bestämdt
människor, hviikas känslolif är så starkt knutet vid det, som herr
Thyrén nu affärdade med ordet abstraktioner, att sårande angrepp
på dessa hafva ungefär samma verkan på dessa människor, som
när en kristet religiös man får se något smädande eller nedsät¬
tande om Jesus Kristus. Det finnes — jag skall taga ett exempel,
som flertalet kanske genast senterar och som därför är bättre än
en del andra exempel, som jag skulle kunna anföra — en känsla,
som vi kalla fosterlandskänslan. Det är ju en abstraktion, men
hvar och en af oss förstår, att många människor i vårt land kunna
blifva på det högsta upprörda, om deras känslor på detta område
skulle på ett särskildt brutalt och hänsynslöst sätt slås i ansiktet.
Och då det på senare tiden varit skarpa meningsskiljaktigheter
mellan olika partier och samhällsgrupper på detta område — icke
om fosterlandet i och för sig, men om de vägar, som vårt foster¬
land rätteligen borde gå — ja, då har det också, visat sig, att det
har blifvit synnerligen häftiga sammanstötningar och harmsna ut-
gjutelser från deras sida, hvilka hafva känt sin form af foster¬
landskänsla angripen genom uppträdanden från andra, som de ej
kunnat finna fosterländska.
Detta torde dock vara ett exempel, som väl förtjänar att ihåg-
kommas, innan man affärdar all tanke på likställighet mellan
hvad jag skulle vilja kalla olika känslogrupper.
Vi motionärer ha f. ö. också i vår motion talat om en annan
känsla, i viss mån jämförlig med fosterlandskänslan, nämligen käns¬
lan för det internationella freds- och broderskapsidealet. Och visst
är, att de ytterligt nedsättande, hånfulla och smädliga omdömen,
hvilka mången gång slungats fram mot dem, som förfäkta denna
Lördagen den 13 Mars.
53 N:o 24.
ståndpunkt och hysa denna känsla, — tillmålen, som skett under om upphäf-
applåder och bifall från dem, som vilja förbehålla sig att vara helt rande af 7 köp.
och hållet skyddade i sin känslovärld, — visst är, att dessa angrepp \*afflagm
dock måste vara lika upprörande för oss, som de andra angreppen '(korts.)
kunna vara för dem, som hålla på en bestämd och särskild form
af fosterlandskänsla, eller för dem, som hysa liknande åsikter be¬
träffande de religiösa tingen.
Jag tror således, att professor Tkyrén i sin briljanta exposé i
det fallet fullständigt råkade in på en afväg; hans slutsats därvid¬
lag torde icke vara det minsta hållbar.
Detta sammanhänger nära med den tanke, som han i sitt för¬
slag — ty jag får väl nästan benämna det så, ehuru det var herr
von Schéele, som framlade detsamma — till sist uttalade den tanke,
som är genomgående jämväl i den norska strafflagens formulering.
Denna tager nämligen sikte på likställigheten mellan de olika reli¬
gionerna och säger, att alla religioner, som staten erkänner, skola ha
samma rätt till och samma mått af skydd. Ja, det är ju i och för sig eu
fullkomligt riktig grundsats. Skall man ha ett särskildt straffskydd för
den evangelisk-lutherska statskyrkan i Sverige, 'då fordrar den lo¬
giska konsekvensen, att äfven andra af staten erkända religiösa
samfund skola få det erkännande som ligger däri, att de och de¬
ras medlemmar icke på grund af sin åskådning anses mindrevär-
diga, utan att äfven deras känslolif erkännes vara lika heligt som
någonsin de evangelisk-lutherskas. Detta står ju äfven i herr
Thvréns förslag, som han begär, att vi skola antaga.
Men hvad blir konsekvensen af denna ståndpunkt? Jo, så vidt
jag kan finna, ett af de två: antingen att lagen, trots att den, teo¬
retiskt taget, är vackrare, kommer att förbli en död bokstaf för
de små minoritetsgrupper af medborgare, hvilka lagen, efter denna
utvidgning, äfven skulle skydda; eller också blir den en verklighet
äfven för dem, och då ha vi kommit till ett tillstånd, som jag
icke tvekar att beteckna såsom sämre än det nuvarande. Då skulle
vi hafva kommit till en sådan position, att man, snart sagdt, icke
alls kan röra sig på dessa områden utan att på något håll trampa
på åskådningar och läror, som af staten erkänts vara heliga be¬
kännelser; då har man kommit dit, där hvarje nedsättande ord om
t. ex. en baptistisk dopförrättning skulle kunna bli föremål för
rättsligt beifrande; där hvarje hånande uttalande, som kan slinka
med i ett anförande om exempelvis påfvens ofelbarhet, skulle bli
föremål för åtgärder af lagens handhafvare, därför att det kränker
den katolska lärans svenska bekännare i deras åskådning. Ett så¬
dant tillstånd, det må jag uppriktigt säga, är icke önskvärdt. Men
detta visar väl just, att man är inne på eu oriktig väg, när konse¬
kvenserna åt att man slår in på densamma blifva, icke utvidgning
af friheten, utan i själfva verket kringskärning och minskning af
den frihet att röra sig på dessa områden, som vi f. n. hafva.
Medan jag är inne på detta, skall jag fästa mig något vid
N:o 24. 54
Lördagen den 13 Mars.
Om upphof- ett annat uttryck, som professor Tkyrén uppehöll sig vid. — Han
vande af 7 kap. tyckte så bra om termen »trosbekännelse», nämligen en trosbe-
\traffla fn kännelse »sådan den, såsom hans ord folio sig, lefver i folket och
* (Fort*6)1 trossamfundet». Ja, men »trosbekännelse» kan allt tolkas på ett
väsentligt annat sätt än »sådan den lefver.» Det kan också vara
själfva bolcstafven. Det kan vara hela sammanfattningen af tros¬
lärorna, som på detta sätt blir undandragen den kritik, som vå¬
gar att vid sidan af raden sakliga argumenter bruka sådana invänd¬
ningar, som de kritiserade kunna finna hånande, kränkande och
nedsättande för deras känslor. Jag är icke öfvertvgad om, att det
ligger något framsteg häri. Jag förstår, att herr Thyrén natur¬
ligtvis menar med sin formulering, att man skulle finna ett ut¬
tryck, som bättre än »Guds heliga ord» angaf, att det var blott
de s. k. centrala lärorna, som skulle bli föremål för statens straff¬
skydd. Men jag tror, att uttrycket »trosbekännelse» kan gifva
anledning till åtskilliga misstolkningar och att man alls icke är
säker på att komma på den rätta sidan, om man går in på denna
formulering.
Det frågades' af den ärade talaren: År icke denna tillåtelse
att föra en diskussion äfven med ett sådant där utfall, ett sådant
där nedsättande ord vid sidan af den allvarliga bevisföringen, är
icke denna tillåtelse i själfva verket ägnad att öka råheten och
därigenom samhällsskadlig? Ja, här komma vi efter min mening
just till själfva kärnpunkten i vår olikhet i uppfattning. När
man vill komma till ett sådant tillstånd, att råhet, verklig upp¬
rörande råhet, må kunna på det allra allvarligaste bekämpas och
utrensas ur den offentliga diskussionen, är det då icke i själfva
verket skadligare att man tar med dessa straffbestämmelser, hvilka
nu binda händerna på dem, som annars skulle reagera vida krafti¬
gare än de nu kunna göra gentemot sådana utslag af råhet? Här
är det vi skilja oss. Yi motionärer se icke från vår uppfattning
denna statens strafflagbestämmelse såsom en hjälp och ett vapen i
kampen mot råheten, vi se den tvärtom som ett hinder för oss att
kunna själfva tillräckligt vara med, jämte alla andra, i kampen
mot detta slags råhet. Tv vi vilja icke för vår del — det säger
sig själft — vara med om att på sådant sätt reagera mot dylika
uttalanden, att man kan göra gällande: »Så där ja, nu hetsa de
till angifvelse till åtal, nu blir det religionsbrottsåtal igen, medel¬
tiden skall stiga ned!» Nej, det är orimligt, att man icke märker,
att man i själfva verket kommer att intaga en fastare position,
en säkrare ställning, ifall man icke anlitar statens strafflag, utan
i stället vädjar till alla de krafter i samhället, hvilka äro med
om att en diskussion skall föras så, som den hör föras. Det är
efter min öfvertygelse en styrka i den ståndpunkten, som icke
har kunnat rubbas på minsta sätt genom den argumentation, som
här emot densamma har förebragts.
Af utskottet ha anförts en del synpunkter, men jag tror, att
*
55 N:» 24.
Lördagen de i 13 Mars.
dess ståndpunkt nu ändå är tämligen uppgifven här i kammaren. Om uppkör
Dess ståndpunkt, att allt är bra som det är, tyckes icke diskussio- va*d'c']fii gg'
nen här på minsta sätt gilla, utan äfven de, som hafva en annan strafflag™.
mening än vi, tyckas alla erkänna, att det andelös icke är lämp- (Forts.)
ligt scm det för närvarande är stäfldt, och de anse, att det borde
ske en sådan omflyttning, att religionsbrotten afskrefves och det
i stället skedde en ökning på fridsbrottskapitlet. Det är ju också
omkring den ståndpunkten, som reservanterna till sist samlat sig,
ehuru med något olika motiveringar.
Jag kan icke annat än för min del tillstå, att jag känt mig
högst tveksam, huruvida det verkligen kan behöfvas någon till¬
ökning af de skyddsbestämmelser, som vi redan ha på fridsbrot¬
tens område, för gudstjänst och dylikt. De exempel, som man
under hand har framfört om behofvet af ett sådant ökadt skydd,
ha synts mig dels rätt uppkonstruerade och dels en smula svaga.
Så har det t. ex. sagts, att en religiös person, som går på gatan
med en psalmbok i handen, för närvarande icke skulle vara till¬
räckligt skyddad mot att någon kommer och antastar hans reli¬
giösa öfvertygelse. Han skulle visserligen vara skyddad, då han
väl kommit in i gudstjänstlokalen, tv därom är lagen tydlig och
klar, att där får ingen uppträda störande, men däremot på vägen
dit skulle han ej vara skyddad. Ja, jag kan måhända icke be¬
döma den saken, men nog förefaller det mig naturligt, att lika
väl som en person har rätt att gå i fred på gatan och icke bli
utsatt för att antastas t. ex. för någon klädespersedel, som han
bär, eller något sådant, lika väl bör han ha skydd mot ett dylikt
antastande i de allmänna bestämmelserna för ordningen, om han
skulle bära det uniformsmärket, att han går med en psalmbok i
handen. Jag kan knappt tro, att en utvidgning därvidlag verkli¬
gen behöfves. På samma sätt har också anförts ett annat tänkt
fall. Det har sagts, att om utanför ett bönehus någon oliktän¬
kande skulle sätta upp en skylt: »Här bedrifves allehanda skoj
och spektakel, akta er för att gå dit», detta skulle vara i hög
grad kränkande för känslorna hos dem, som gå dit i varm öfver¬
tygelse. Men saken har, som det mesta i denna världen, två
sidor, och jag må säga, att det nog ändå kan sättas i fråga, hvad
som bör i det fallet vara tillåtet. Skulle det icke kunna anses
vara berättigadt, att t. ex. åt en publik, som tränges till ett möte
med tungomålstalande, religiöst exalterade människor, utdela små
lappar på vägen, på hvilka stode några omdömen om den sortens
religiositet, sannolikt då icke i så synnerligen smickrande ordalag?
Det förefaller mig, att här kommer den enes rätt att ha en åsikt
och den andres att ha en annan att stå emot hvarandra, och det
kan vara vanskligt att afgöra, hvilkendera som bör ha företräde.
Men för min del skall jag dock gärna erkänna, att om det
möjligen kan behöfvas en revision och utvidgning af straffen för
fridsbrott i detta fall, jag naturligtvis inte har det minsta att
H:o 24. 56 Lördagen den 13 Mars.
Om upphof- däremot invända, om nämligen man noga iakttager den passus i
TTcä / §§'herr Lindhagens motivering, som professor Thyrén såg »medängs-
straffiagm. lau»> ora Jag minnes rätt, nämligen att man skall noga aktgifva
(Forts.) på att arbetet ärligt begränsas till just detta, så att ej i de nya
bestämmelserna glömmer sig kvar något af hvad som bör komma
bort. Man bör alltså begränsa arbetet till att skydda den reli¬
giösa friheten och till att värna den enskilda individens rätt att
fritt fa ha sin mening, sin tanke, att skydda den enskilda indivi¬
dens rätt till frihet med ett ord. Men man kan icke underlåta
att samtidigt betona andra enskilda individers rätt att också ut¬
tala sin mening, sin tanke, och att kläda den i den form, de för
sin del finna vara den, som mest tilltalar dem.
Det har redan förut anmärkts i diskussionen, att år 1887,
då denna fråga senast behandlades, man ifrån frireligiöst håll med
synnerlig skärpa och bestämdhet betonade, att man icke ville veta
af något skydd af den art, som då bjöds. Jag satt då på referent¬
läktaren till Andra Kammaren, och jag erinrar mig ganska val de
förhallanden, som då förelågo, och den värme, med hvilken en i
ordets egentliga mening from man, doktor Erik Nyström, för sin
del häfdade den ståndpunkten, att de verkligt kristna äro så öfver -
tygade om sin saks sanning, att de undanbedja sig statens skydd
för att ytterligare få denna sanning understruken genom lagpara¬
grafer och genom domar öfver motståndare. Jag tror, att de fri¬
religiösa skulle ha godt af, om de fortfarande behölle den stånd¬
punkten i lika styrka, som på den tiden denne deras taleman hade.
Det är dock egentligen den enda ståndpunkt, som är förenlig med
deras egen historiska utgångspunkter och förutsättningar, med
deras ^anspråk på rätt för sig själfva att ha sin åsikt, men icke
att på något sätt ingripa mot andras rätt att ha rent diametralt
motsatta meningar och uttala äfven dem.
En annan sida af saken kan det ej heller vara olämpligt att
fästa uppmärksamheten på, när man har denna fråga före. Det
var en obestridlig förminskning af straffmåtten, som år 1887 ägde
rum, men det motiverades med, att man önskade få straffen så pass
tidsenliga, att lagen kunde tillämpas. Jag har en viss farhåga
för, att bakom den egentligen ganska konservativa åskådning, som
här utvecklades af professor Thyrén, gömmer sig något af samma
tankegång: om vi få dessa nya begränsningar, så kan det bli ett
mera lifligt tillämpande än hvad vi nu för tiden varit vana vid.
I så tall maste jag nu säga som den dåvarande vänstern i Andra
Kammaren, hvilken förklarade, att den icke ville vara med om
lagändringen, utan att den hellre såge, att förhållandena förblefve
sådana som de vore. All slags upplifning af dessa paragrafer genom
att de gjutas i nya former med bibehållande af den medeltidsmäs-
siga uppfattningen af hädelse, att den skall vara något, som sta¬
ten bör straffa, är säkerligen af ondo.
För min del skulle jag därför helst ha önskat, att man kun-
Lördagen den 13 Mars. 57 N:o 24.
nät stanna i reservationen vid ett bifall till motionerna. Men då om upphäf-
jag, som jag förut har sagt, icke kan ha anledning att motsätta *'»»<*<•«/7 kaP
mig att en undersökning sker, i hvad mån fridsbrottsbestämmelserna ^
kunna behöfva förtydligas och kanske utvidgas i sammanhang med (Forts.)
att hädelseparagrafen borttages, kan jag för min del rösta för bi¬
fall till reservationen, sådan som den föreligger, men jag kan
omöjligen ansluta mig till herr von Schéeles yrkande. I den tid,
hvari vi för närvarande lefva, verka dessa hädelsebestämmelser
fullständigt medeltid. Yi vilja ej komma tillbaka till den, vi
vilja ej ha de straff, som fotas på dessa åskådningar, fram igen under
en ny kapprock, hvarunder man ändå känner igen det gamla täm¬
ligen väl. Och vi vilja ej ha sådana anordningar, hvarigenom vi
få mer af detta slags åtal än vi redan tyvärr fått på senaste
tiden.
Utvecklingen går ändå, trots allt, i den riktningen att låta
rättelsen af förlöpningar på detta område bli den allmänna opinio¬
nens sak. Därför, herr talman, ber jag att få för min del, som sakerna
nu li?ga, ansluta mig till den af herrar Widén, Lindhagen med
flera framburna reservationen. Jag ber att få göra detta i öfver-
tvgelse därom, att vi då skola komma fram till ett sådant saker¬
nas tillstånd, att där blir en verkligt upplyst allmän mening, som
sa tillräckligt reagerar mot råheten i alla de former den ikläder
sig, att råhetens apostlar minsann ej skola få någon anledning att
rosa marknaden, på samma gång de skola känna, att då först,
sedan lagbestämmelsen är borta, ha de kontrollen öfver sig af den
allmänna opinionen, som dömer och fördömer deras handtering.
I detta anförande instämde herrar Lindqvist, Blomberg, Lind-
ley, Tengdahl, Hasselquist, Johansson i Stockholm, Söderberg i
Stockholm, Rissén, Persson i Stockholm, Borg, Wallin, Svensson
i Nyköping, Kropp, Aberg, Lindberg, Persson i Malmö, Nilsson
i Malmö, Rydén, Christiernson, Linders, Waldén, Thorsson, Kri-
stensson, Lindblad, Forssell, Léksell, Berg i Munkfors, Larsson i
Yästerås, Eriksson i Grängesberg, Rundgren och Carlsson i Malm¬
berget.
Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Det är klart att
lagparagrafer, som äro så formulerade, att de ena gången kunna
tillämpas mot verkligt fromma, kyrkligt sinnade människor och
andra gången mot sådana, som icke hafva någon som helst aktning
för religionen och kristendomen, icke kunna nu vara lämpliga och
icke hos mig förmått tillvinna sig något djupare förtroende. Jag
erinrar mig, att personer, därför att de sökt utöfva sin religion
efter sin egen uppfattning, enligt dessa paragrafer blifvit dömda
till omilda och hårda straff. Det är klart, att den, hvilken i huf¬
vudsak har en sådan uppfattning, som redan omnämts uti det an¬
förande, som citerats från den aktade frikyrkomannen doktor Erik
N:o 24. 58
Lördagen den 13 Mars.
Om upphäf- Nyström, då han var ledamot af kammaren, nämligen att kristen-
vande af 7köp. domen icke behöfver skyddas af världsliga straff, och hvilken såsom
^»/raffla m 'lan ställer sig på den bogen, att man är emot världsliga straff för
*(Forts.)" åsikter uti religiösa frågor, icke kan finna mycket stöd för att till-
lämpa dessa hårdhändta straffåtgärder mot dem, som uttala ogillande
af religionen eller någon af dess sanningar. Afläser man Jesu
Kristi, Mästarens från Nasaret lära och exempel rätt, blir för¬
hållandet enahanda. Han har icke gifvit anvisning på denna ut¬
väg. Af hvad jag läst i religionshistorien finner jag också, att
många af kyrkans bästa och varmaste män hafva haft ungefär så¬
dan åskådning, som jag nu sökt framställa. Med denna min upp¬
fattning är det klart, att jag kommer att ansluta mig till dem,
som önska, att någon förändring måtte ske uti ifrågavarande pa¬
ragrafer. Men när jag gör detta, vill jag göra det under de allra
bestämdaste protester mot de yttringar, som kommit till synes på
vissa områden mot religionen och den kristna tron. Särskilt vill
jag uttala mitt högsta ogillande öfver de anfall, som gjorts mot den
kristna åskådningen af Kristi människoblifvande, liksom jag i öfrig:
ogillar anfallen mot den kristna åskådningen.
När jag yrkar bifall till reservanternas framställning, har jag
velat göra detta under dessa uttalanden.
Hvilkendera reservationen kan vara den lämpligaste, den som
framställts af landshöfding "Widén eller den som antydts af pro¬
fessor Thyrén, vill jag icke för ögonblicket uttala mig om. Jag
tror att båda kunna verka den mildring af paragraferna, som sä¬
kerligen är nödvändig.
Jag finner också stämningen i denna kammare vara sådan, att
det knappast lärer blifva något annat beslut än en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med anhållan af det innehåll, som förekommer i
någondera af dessa reservationer. På samma gång jag instämmer
med talaren på smålandsbänken i hans opposition mot de råa ytt¬
randena som förekommit på en del håll mot kristendomen, kan jag
naturligtvis icke instämma med honom i hans yrkande, enär han
yrkat bifall till utskottets förslag och jag yrkar bifall till fram¬
ställningen om skrifvelse till Kungl. Maj:t i ärendet.
Herr Thyrén: Herr talman, mina herrar! Det är närmast
några yttranden af herr Bran ting, som påkallat åtminstone ett för¬
tydligande från min sida. Han sade, bland annat, att jag skulle
uttalat mig ringaktande om vissa abstrakta allmänna begrepp, så¬
som t. ex. allmän människokärlek, hvilka kunde hafva djup be¬
tydelse för dem, som trodde på desamma. Häremot vill jag emel¬
lertid på det allra bestämdaste protestera. Jag tror, att jag, såsom
herrarne nog torde påminna sig, använde uttrycket att det vore
fult att säga något hånande om allmän människokärlek. I den
punkten låg, därom kan jag försäkra herrarne, ingenting af det
ironiserande, hvarpå herr Branting anmärkte. Men hvad jag me-
5!i N:o 24.
Lördagen den 13 Mars.
itade, och hvari jag tror många instämma, var, att det är en stor Om upphof
skillnad mellan att med gäckeri angripa någonting, som, huru er-l“"*gq'
■kännansvärdt det än månde vara, dock: icke fattas såsom en lel- strafflagen.
vande person, utan blott såsom ett ting — det må vara humanitär (Forts.)
människokärlek eller kosmopolitism, det är i hvarje fall icke någon¬
ting som lefver i vanlig mening — och att med gäckeri angripa
verkligt lefvande människor, eller låt vara någonting, som fattas
som lefvande människor af de religiösa. Dessa två saker kunna,
såvidt jag förstår, icke jämföras med hvarandra. Det ena som det
andra må vara klandervärd^ men det är ingen orimlighet uti att
det ena fallet anses så mycket klandervärdare än det andra, att
strafflinjen går emellan dem båda.
Vidare yttrade herr Branting någonting, som förvånade mig.
Han ansåg sig hafva konstaterat, att jag i fråga om lagstiftning
önskade en lag för begåfvade och en för obegåfvade, hvilket han
stödde på två grunder. Jag tycker att han uppförde en väl stor
byggnad på en svag grund, eller låt vara på två svaga grunder.
Den ena hämtade han från diskussionen härom dagen, då det var
fråga om smädelse mot Riksdagen, då jag skulle sagt, att ett kvickt
skämt finge passera under det ett klumpigt skämt borde straffas.
Men jag tar herrarne till vittne, att jag sade rakt tvärtom. ^Jag
sade nämligen, att vare sig skämtet är blandadt så, att det håller
10 delar kvickheter på en del näsvishet eller om proportionen skulle
vara rakt motsatt, bör det i hvarje fall vara straffritt. — Det var
således en svag grund, eller rättare, den var mer än svag, tv den
•saknade fullkomligt existens.
Jag öfvergår därefter till den andra grunden. På tal om
Voltaire, yttrade jag, att det vore skillnad på, om någonting, som
kunde betraktas såsom gäckeri eller hån, blifvit sagdt af Voltaire
eller af någon annan. Härmed menade jag naturligtvis icke att
straffdomaren skulle fria den ene och fälla den andre, och ännumindre,
att det i lagen skulle sättas in två paragrafer: en för begåfvade,
såsom Voltaire, och en för andra. Jag menade endast, att ett dy¬
likt gäckeri i den allmänna meningen helt naturligt kommer i an¬
nan belysning, om det framträder i form af verklig kvickhet; men
inför lagen skola naturligtvis alla vara lika.
Dessa två anmärkningar har jag gjort mera i förbigående. De
hafva icke så mycket att säga. Om en annan punkt i herr Bran-
tings anförande är det däremot så mycket mera att säga. Det gäl¬
ler själfva hjärtpunkten, nämligen denna kardinalfråga: Vinner
samhället någonting på att släppa lös hånet och gäclceriet? Herr
Branting förebrådde mig, att jag »teoretiserade», då jag sade, att,
om det gällde på Voltaires tid att rifva ned den hierarki, som stod
i förbund med feodalsystemet, gäller detta icke nu. Herr Branting
frågade: Kan man vara så själfberömmande beträffande vår tid, att
man kan påstå, att någonting sådant icke.förekommer nu? Jag
svarar: Hvad vårt land angår, och något annat land hafva vi icke
N:o 24. 60
Lördagen den 13 Mars.
Om upplät- att gorå med, när vi stifta strafflag, finnes icke nu något motstycke
"T och 2 tiH ^etta förbund mellan den kyrkliga hierarkien före revolutionen
strafflagen. octl det gamla feodal systemet, och jag påstår också, att det hos oss
(Forts.) icke finnes något sådant sammanhang mellan kapitalismen och re¬
ligionen. Huruvida man kan säga, att det icke heller finnes i
något annat land, därom vill jag icke yttra mig, men jag bestrider
att det finnes uti vårt land. Jag vill nu gå ett litet steg längre —
eller ett långt steg — och hemställa till herrarne litet hvar, som
nu verkligen tro på de moderna humana idéerna, om herrarne
verkligen äro så säkra på, att de humana idéer, hvarpå äfven den
ärade talarens världsåskådning hvilar, någonsin skulle uppstått,
brutit sig fram och gjort sig gällande, om icke kristendomen varit?
Jag bestrider icke, hvad alla människor veta, att »statskrisren-
domen», såsom det heter i motionen, gjort sig skyldig till mycket
svåra öfverdrifter och under långa tider gått stick i stäf mot verk¬
lig kristendom, men man får icke glömma den ena sidan för den
andra. Skulle man historiskt sedt anse det sannnolikt, att våra
humana moderna idéer någonsin utvecklat sig, i fall kristendomen
icke funnits? I det stora hela har faktiskt denna moderna åskåd¬
ning icke uppstått i någon kultur, som icke varit kristen. Den
högt lysande grekiska, den romerska, den asiatiska, t. ex. indiska
och kinesiska kulturen voro eller äro mycket utvecklade, i många
afseenden jämförliga med och i enstaka fall öfverträffande vår, men
hafva vi någonsin i dessa kulturer sett begreppet människvärde
framträda ens i den enkla yttringen af slafveriets upphäfvande,
hafva vi någonsin sett, att denna moderna åskådning verkligen
brutit sig fram i icke kristna kulturländer? Den indiska religionen
Kommer kristendomen ganska nära, men jag behöfver icke upplysa
herrarne om, huru det förhåller sig med människovärdet i Indien.
Den grekiska världsåskådningen, med Socrates och Plato, anföres ofta
som besläktad med kristendomen. Men jag behöfver icke påminna
herrarne om, huru fjärran det var för denna världsåskådning att
likställa en fri med en slaf, ja till och med en hellén med eu bar¬
når. I fall denne högt bildade grek skulle tagit notis om vår världs¬
åskådning, skulle han funnit oss narraktiga, som betrakta alla
människor lika, därför att de tillhöra samma djurart. Hvarför är
nu icke vår världsåskådning i denna del lika alla andra kulturers?
Jag vill blott såsom min personliga öfvertygelse säga, att det är
därför, att kristendomen har kommit emellan och starkare än andra
åskådningar accentuerat den odödliga själen såsom det egentligen
varande i människan och satt den jordiska tillvaron såsom en bi¬
sak; äfvenså betonat likheten mellan människorna såsom alla af
Kristus återlösta o. s. v. Detta har —- äfven om det icke uti po¬
litiska verkningar under lång tid kommit fram i dagen — dock
legat på djupet och verkat och under årtusenden genomsyrat åskåd¬
ningen, tills den blifvit som den nu är. Härtill vill jag lägga,
icke en profetia, utan en lös tanke med afseende på framtiden.
Lördagen den 13 Mars.
Öl flJO 24.
Antaget att någon gång kristendomen skulle till sista resten ab- Om upphuj
sol ut försvinna ur världsåskådningen, äro då herrarne säkra på a tf “nrf<! “■fjä¬
der humanitära, som vi betrakta såsom det utmärkande för vår strafflag™
åskådning, kommer att stå kvar? Jag är åtminstone för min del (Forts.)
icke säker på det. Det skulle stå kvar en tid, genom on vis
inertie — hvad som en gång finnes är icke lätt att rubba — men
förr eller senare skulle det visa sig, att den säkra grundvalen vore
borta, och vi skulle vända tillbaka till den uppfattning, som i det
hela varit alla andra kulturers; »människovärdet» skulle icke längre
läggas till grund för världsåskådningen. Man må gilla eller icke
gilla kristendomen, men man kan icke historiskt blunda för det
faktum, att just alla dessa kristna idéer, som skilja vår religion
från andra världsåskådningar, de och ingenting annat äro den verk¬
liga källan till det »humana» i vår tid och, jag vill säga det rent
ut, källan till såväl det berättigade som det öfverdrifna i vår hu¬
mana åskådning.
Då jag har den uppfattningen af själfva hjärtpunkten af frå¬
gan, torde det icke förvåna herrarne, att jag fortfarande kommer
att yrka afslag å motionerna. Jag kan icke se saken på annat
sätt än att allt beror därpå, huruvida samhället vinner eller för¬
lorar på att denna åskådning undergräfves. Jag anser, att sam¬
hället icke vinner, utan förlorar. Under sådana förhållanden är
det klart, att jag icke kan tolerera det offentliga hånandet. Den
så att säga nakna, rena kritiken med tankens vapen sätter jag mig
aldrig emot, och det torde vara få bland oss, som göra det. Den
är nödvändig för utvecklingen och har ej heller för den religiöse
annan verkan, än att religionen framstår desto klarare. Hånet och
gäckeriet åter äro efter min åsikt meningslösa. Det skulle varit
annorlunda, om ett feodalsystem funnits, sådant som det under
Yoltaires tid, eller om det bestått ett förbund mellan religionen
och kapitalismen; men för vårt land finnes ingenting sådant. Där¬
med är min ställning i frågan absolut klar: motionerna höra icke
bifallas. Hvad åter beträffar valet mellan den ena eller den andra
formen af reservationen, betyder detta icke så mycket, enär reser¬
vanterna, som förut anmärkt, bundit sina händer genom ett uttryck,
som förekommer i motionens motivering och som tolkar den före¬
slagna bestämmelsen så, att den blir den norska lagens, äfven om
reservanterna behålla sin egen formulering. Under sådana förhål¬
landen ser jag icke något skäl, hvarför man icke kan säga rent
ut, att den norska formeln är ofrånkomlig, då man i alla fall är
fast; och då hufvudfrågan för mig står så, huruvida det offentliga
hånandet skall straffas eller icke, och jag anser, att det skall straf¬
fas, ber jag, efter hvad som förekommit, sedan jag första gången
hade ordet, att få yrka bifall till herr von Schéeles förslag.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag ber endast att få till¬
kännagifva, att med anledning af hvad i diskussionen förekommit
N:o 24. 62
Lördagen den 13 Mars.
Om upphof jag kommer att gifva min röst för herr von Schéeles yrkande,.
vande af 7 kap. enär detsamma, grundadt på den motivering, som framställts af
\trlfflagen herr Thyrén, bäst öfverensstämmer med den uppfattning jag har
(Forts.) i frågan.
Herr Star bäck: Herr talman! Jag hade verkligen icke tänkt
yttra mig i den här frågan, ty jag hade trott, att det skulle bli
ett meningsutbyte mellan juristerna här i kammaren om hvilken
form för ändring af lagen eller hvilken form för reservationen
skulle vara den lämpligaste. Men jag har icke kunnat underlåta
att under diskussionens lopp erinra mig ett litet yttrande ur sa¬
gan om Lycko-Per. När Lycko-Per blef kejsare, skulle en af hans
första regeringshandlingar vara att skrifva under dödsdomen för
några, som brutit mot den i hans kejsardöme rådande religionen,
och då blef Lycko-Per rätt förvånad och frågade: »Finnes icke re¬
ligionsfrihet här i landet?» — »Jo,» svarade justitieministern, »för
dem, som bekänna sig till — den rena läran.»
Det har icke varit utan att jag äfven i herr Thyréns anfö¬
rande funnit liksom detta vara utgångspunkten, att vi skola fast¬
slå det, som, jag skall gärna medgifva det, för majoriteten af Sve¬
riges invånare är heliga ting, såsom något, hvilket skall nödvändigt
skyddas, men att de, som möjligen hysa en annan världsåskådning
än den, som är byggd på kristen grund, om man också möjligen
kan tänka sig, att deras känslor äro af sårbar art, alls icke skola
ha något skydd. Med andra ord sade herr Thyrén, att yttrande¬
rätten för visst folk blifvit en idol, för hvilken allt skall offras.
Jag skulle vilja rekommendera min ärade kamrat på skånebänken
att tänka efter, om icke toleransen vore en idol, för hvilken vi
kunde offra äfven den synpunkten, att det nödvändigt skall vara
en viss grupp af medborgare, hvilkas yttranden och tankar skola
vara omgärdade med rättsskydd.
En annan talare har förut här något berört detta och fram¬
höll särskildt positivismens religion såsom något, hvilket man
kunde anse vara af den art, att skydd skulle kunna påkallas mot
hädelse mot dess grundsanningar; men han medgaf, att det var
kanske mindre berättigadt. Jag förstår icke den inskränkningen.
Om en person uppfostras i en omgifning, som hyllar samma åsik¬
ter, som han uppfostras uti, och han lär sig, att dessa äro heliga,
skall det då verkligen med fog kunna påstås, att det är omöjligt,
att hans känslor för dessa ting böra vara af samma värde och art,
som de känslor vi ha för den religion, i hvilken vi uppfostrats?
Man skulle ju lätt något utförligare kunna sysselsätta sig med
dessa saker, men jag tillåter mig i stället för att själf säga någon¬
ting om detta hänvisa till en liten afhandling, som jag har lig¬
gande framför mig, och som hänför sig till ett liknande resone¬
mang, som vi nyss voro vittne till, nämligen åtalet mot Strind¬
berg för 25 år sedan. Då fanns i Uppsala en inspektor för Göte-
03 >':o 2*.
Lördagen den 13 Mars.
borgs nation, som var teologie professor och hvars namn var Myrberg. Om upphof-
Han höll ett anförande inför detta Göteborgs landskap, i hvilkot
han från måhända andra utgångspunkter än motionärernas, men i strafflagen
alla fall med enligt min mening logisk och bindande bevisföring (Forts.)
kommer till precis samma resultat som de. Han konstaterar, att
vi icke lefva i ett teokratisk! samhälle, där förbrytelser mot Gud
straffas på ett särskildt sätt och såsom sådana, utan att dessa för¬
brytelser ha öfvergått till att anses såsom borgerliga förbrytelser
och därför böra straffas såsom sådana. Så påvisar han, att från
den synpunkten icke blott statskyrkans bekännare böra äga ett så¬
dant skydd, utan äfven andra religiösa trosbekännare inom landet,
någonting, om hvilket vi alla äro ense. Vidare säger han, och
citerar därvid en norsk teolog — vi ha således två teologiska auk¬
toriteter, som komma till samma resultat —: »År det, som skall
straffas, det att vår känsla blir sårad, så är det ledsamt, att vi få
lika så liten rätt att bespotta fritänkarnes tro, som de att bespotta
vår.» Så framhåller han positivismen som exempel på en sådan
fritänkarnes religion och säger på ett annat ställe: »Å nej, när det
är en kristen, som gör narr åt en annan religion, så tycka vi, att
det är rätt och godt gjordt. Men så kunna vi icke heller kräfva
straff mot en fritänkare, som gör mot oss, hvad vi i påkommande
fall utan tvekan skulle göra mot honom.»
Jag skall icke längre trötta kammaren med att citera denna
afhandling, men jag vill dock framhålla, att här komma helt andra
synpunkter fram än de, som äro vanliga från teologiskt håll. Här
äro dock toleransens bärande anspråk framme i sin rätta form, och
resultatet blir också, att han kommer till samma slut, som motio¬
närerna komma till.
Det är verkligen litet märkligt också, för att fästa mig i nå¬
gon ringa mån vid herr Thyréns senaste resonemang, att han
framställde denna fråga, huruvida hela den humana åskådning, på
hvilken bland andra en föregående talare, eu ärad meningsvän till
mig, skulle byggt sin lifsuppfattning, kan tänkas finnas annat än
genom kristendomen. Jag skulle då vilja fråga professor Thyrén:
är det icke en human förändring i lagstiftningen, som vi för när¬
varande debattera? Skulle då icke kristendomens verkningar i
humanitär riktning nu hållit på att arbeta så länge, att den kunde
sätta kronan på verket, därigenom att vi finge bort denna kvar-
lefva af medeltidens barbarism? Detta skulle vara, synes det mig,
konsekvensen af den uppfattningen, att humanitet och kristendom
stode tillsammans med hvarandra.
Huru som helst kan jag icke finna annat än att det är lug¬
nare för mig att i denna fråga stå på den gamle teologie profes¬
sorns ståndpunkt än på den möderne juridiske professorns.
Jag har icke funnit någon som helst anledning att sluta mig
till det yrkande, som framställts af herr Thyrén, utan ber jag, borr
Sto 24. 64
Lördagen den 13 Mars.
Om upphof- talman, att få, yrka bifall till reservationen, sådan den ursprung-
iande af 7 kap. ]j„en formulerad.
1 och 2 §§ c
strafflagen.
(Forts.) Herr Kronlund: Herr talman! Visserligen har jag under¬
tecknat en motion, hvars kläm öfverensstämmer med en annan af
herr Branting m. fl. afgifven, men jag får dock säga, att jag i denna
fråga är i grundåskådningen af alldeles motsatt åsikt mot den af
herr Branting uttalade. Jag kan icke dela den optimistiska tro,
den uppfattning, som herr Branting gjorde sig till tolk för, då han
sade, att fullkomlig straffrihet på det religiösa området skall med¬
föra en reaktion, som minskar råheten eller gör den omöjlig.
Jag för min del tillhör dem, som skatta en varm religiös tro
och öfvertygelse såsom det bästa och högsta i lifvet, men en tro,
som skapas endast af hjärtats behof, och icke af torra dogmer, icke
af den ortodoxa högkyrkligheten, representerad af en och annan små-
påfve i stiftsstäderna. Jag anser, att den religiösa öfvertygelsen
och känslan likaväl som den kroppsliga integriteten är i behof af
lagens skydd, men jag kan på samma gång icke finna annat än att
vi ha så mycket af medeltid i vår kyrkolag, i vår statskyrkliga
hierarki m. m., att vi ej böra bibehålla en paragraf, en strafflags-
bestämmelse, som historiskt sedt egentligen innebär ingenting annat
än en bannlysningsparagraf för kättare. Skydd för den religiösa
friheten och skydd mot förhånande af religiösa känslor äro något
helt annat än ett enbart skyddande af statskyrkans troslära. Bet
förra vill jag för min del på det lifligaste behjärta. Det senare
straffskyddets kvarstående i sin nakenhet anser jag vara ett sårande
af den allmänna religiösa känslan, då detta straff bud liksom säger,
att de frireligiösas tro får ni håna för såvidt den ej öfverensstäm¬
mer med statskyrkans troslära, och vill jag på det allra bestäm¬
daste opponera mig emot.
Det är dessa synpunkter, som gjort, att jag för min del under¬
tecknat motionen, och efter det anförande, som herr Widén nyss
höll, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till hans reser¬
vation.
Herr Kjellberg: Herr talman! Jag får erkänna, att jag i
afsende på den formella behandlingen af denna fråga och för er¬
hållande af någon ledning rörande det beslut kammaren borde
komma till i formellt afseende hade hoppats på en klargörande ut¬
redning och ett stöd af den framstående straffrätts] ärde, som tvenne
gånger yttrat sig i frågan, men jag måste erkänna, att jag i hans
anföranden icke fann, hvad jag sökte, utan nästan motsatsen. Tv
jag kan icke neka till, att han, särskilt i sitt senaste anförande,
sväfvade ut från hvad frågan innerst gäller. Själf framhöll herr
Thyrén, att här var fråga om skydd för det centrala i religionen,
det må nu vara den ena eller andra af de religioner, hvilkas ut¬
öfning är tillåten här i riket. Men om jag då frågar, hvad som
Lördagen den 13 Marg.
65 Nso 24.
verkligen är det centrala i en religion, särskildt i den kristna och Om upphiif-
alldelos särskildt i den lutherska, så framhöll visserligen herrvaJid£ehä Ti'
Thyrén, att frågan om själens odödlighet och hållandet på människo-1. strafflagen.
värdet enligt hans uppfattning voro det centrala. Härvid vill jag (Forts.)
invända, att meningarna om hvad som är centralt i don ena eller
andra religionen dock torde vara minst sagdt dolade bland deras
egna anhängare. Herr Thyrén har trott sig kunna i formellt af¬
seende lösa frågan genom att ändra reservanternas yrkande till
formen och tala om straffbestämmelse för offentligt hånande af tros¬
bekännelse, hvars utöfning är här i riket tillåten.
Hvad menas då med en kyrkas, en sekts trosbekännelse? Anser
herr Thyrén, att, då vi använda den termen, vi därmed beteckna
det centrala i den ifrågavarande religionen? Han hade dock förut
sagt något, som strider mot en sådan tolkning, när han talade om
centrala och perifera ting. Han medgaf då, att bibeln har åtskil¬
liga ställon, som väl kunna ge anledning till kritik och som man
icke så noga kan hålla på, och det voro väl alla öfverens om,
tycktes herr Thyrén tro. Dot är dock ej-^så; det råder tvärtom
olika meningar om hvad som får angripas i bibeln, och ehuru det
eu lång tid tolererats, att man till och med skämtat med vissa
bibelställen, som ansetts ha mindre värde i religiöst hänseende,
finnes det ännu denna dag i vårt land och i vår statskyrka de,
som hålla på bibelns integritet och anse hvarje ord i bibeln vara
af gudomligt ursprung. Alltså menar jag, att i herr Thyréns an¬
förande låg en motsägelse, då han å ena sidan framhöll, att »tros¬
bekännelse» just omfattar dot centrala, men å andra sidan talade
om att i bibeln finnas både centrala och perifera element. Nu in¬
gå både gamla och nya testamentet i svenska kyrkans lära. Om
man således med ordet trosbekännelse vill beteckna det centrala i
svenska kyrkans religion, ber jag få fästa uppmärksamheten på
att vi i kyrkolagens första paragraf ha att söka hvad donna tros¬
bekännelse eller denna lära — någon skillnad mellan dessa båda
tror jag icke finnes — innehåller. Vi kunna väl då icke säga, att
ordet »trosbekännelse» i den föreslagna formuleringen af kammarens
beslut är ett uttryck för de tillåtna religionernas »centrala om¬
råde», ty när vi läsa kyrkolagens första paragraf, finna vi, att
hvad svenska kyrkans lära omfattar nog enligt allas mening inne¬
håller både det, som är centralt, och det, som är perifert. Jag
skall som exempel blott framdraga, att i en katekes, som är af
Konungen gillad och stadfäst så sent som år 1878, finnes bland
symbola upptaget Athanasii symbolum, hvilket enligt omnämnda
paragraf i kyrkolagen är en af svenska kyrkans bekännelseskrifter
och hvari det säges: »Den, som nu vill varda salig, han måste
alltså hållat om tre personer i gudomen.» Jag har emellertid icke
hört herr Thyrén tala om, att treenighetsläran tillhör det centrala.
Athanasii symbolum slutar så: »Detta är den allmänneliga krist-
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 24. 5
\:o 24. 66
Lördagen den 13 Mars.
Om upphäf¬
vande af 7 kap.
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
liga tron; den henne icke fast och stadigt tror, han kan icke varda
salig.»
Sålunda, om man med ordet trosbekännelse anser sig beteckna
det centrala i religionen, detta som herr Thyrén med sin formu¬
lering vill skydda, då tror jag, att man tager miste. Jag har så
mycket större anledning att tro så, som jag här har eu senare
upplaga af katekesen, hvilken är den nu använda, där detta sym-
bolum är uteslutet, och jag har enskildt från kyrkligt håll i dag
fått den upplysningen, att detta beror därpå, att detsamma icke
vidare användes »i praktiken». När ett sådant svar kan ges, vill
jag fråga: hvad är centralt och hvad är perifert i en kyrkas lära
öfver hufvud, icke minst i den svenska?
Jag har alltså först velat göra den invändningen mot herr
Thyrén, att ordet trosbekännelse, såsom innefattande det centrala i
de olika religionerna, knappast torde vara ett adekvat uttryck för
hvad man vill ha fram. Vidare vill jag säga, att det, som verk¬
ligen är centralt i de olika religionerna, nog är det, som är det
mest gemensamma hos dem; det centrala i hvarje religion är nog
det, som lefver med det största och starkaste lifvet, det har sina
rötter djupt nere hos människorna, och det har mången gång visat
sig, att de religiösa striderna gälla icke det centrala, utan de olika
uttrycken, de olika formerna, hvari detta framträdt. Det som är
det centrala i de olika religionerna, det som ligger djupast rotadt
i människonaturen, det lefver, och det lefver alltjämt trots alla
strider och alla lagar och utan att behöfva skydd af några lagar.
Sålunda, hvad vi icke kunnat göra, hvarken Riksdagen eller kyrko¬
mötet, är att gifva skydd åt idéerna, det vill säga åt det djupaste
och högsta, som människan kan uppfatta. Huruvida sedan den
ena eller andra religionen kläder dessa idéer, för att de skola bli
fattbara för den stora mängden, i olika former, olika ord, olika
bilder, det blir en annan fråga, men jag vill än en gång säga min
ärade kamrat, herr Thyrén, att när man talar här om det centrala
i religionen, bör man komma ihåg, att detta kan icke skyddas och
behöfver icke skyddas genom lag, ty det lefver oberoende af lagar.
Sedan kommer jag till en annan fråga, som beröres i motionen.
Det är frågan om skydd mot hånet. Alla, som uppträdt här i dag,
tyckas vara öfverens om, att man, när det gäller en objektiv fram¬
ställning, en objektiv kritik i en ädel form mot olika kyrkliga
uppfattningar och religiösa bekännelser, kan tolerera densamma.
Men hvad nu är fråga om, det är hånet.
Jag vill säga några ord om hånet, smädelsen och »hädelsen»,
om det som kan sammanfattas i uttrycket: ett hänsynslöst angrepp
på religiösa föreställningar. De, som nu i dag talat om denna del
af den föreliggande frågan, hafva uteslutande sett hånet från den
synpunkten, att det är sårande och kränkande för de verkligt
religiösa. Denna uppfattning hyser äfven jag, men jag anser det
vara ett fel att uppfatta hånet endast från denna synpunkt. Hånet,
Lördagen den 13 Mars.
67 N:o M.
skämtet och satiren hunna nämligen, när de användas på dessa Om upphof-
områden, hafva en uppgift att fylla. Medgifva vi, att det ännu i vande af 7 köp.
våra dagar lefver mycken vidskepelse kvar äfven bland de civilise- 1 t0C,L3 ^
rade folken, medgifva vi, att det är en vinst för människorna och ^Fort/)"
samhället, att så mycket vidskepelse som möjligt försvinner, då
tror jag också, att vi skola kunna gå med på det resonemang,
hvilket jag nu skall försöka utföra, och som skall lyda på föl¬
jande sätt:
När en person af nitälskan för att bryta gamla fördomar an¬
vänder hånet som ett vapen, vid hvars användande han äfven sårar
de verkligt fromma, de verkligt troende, de verkligt religiösa, så
är det icke alltid hans afsikt att såra dessa. Han kanske icke
har tänkt på dem. Men, mina herrar, vi skola icke indela män¬
niskorna i verkligt religiösa å ena sidan och icke religiösa å den
andra, ty det finns många graderingar, och jag vågar säga, att det
ojämförligt största antalet människor intager en mellanställning, i
det de, åtminstone under en större eller mindre del af sitt lif, äro
skäligen indifferenta i religiösa frågor. Hvad gagnar nu hånet,
frågar man, och frågan upprepades i herr Thyréns anförande —
om man visserligen, som jag nyss erkände, kan säga, att det i
manga fall länder till skada? Jo, hånet och satiren kunna äfven
i dessa, om jag så må säga, hjärtefrågor hafva sitt fulla berätti¬
gande vid tillfällen, då det gäller att väcka de indifferenta och de
sofvande, ty dessa taga icke emot argument, utan vakna först, när
knytnäfven smäller i bordet, och därför vill jag gentemot den ärade
talaren, herr Meurlings yttrande, »att hånet kommer till, när argu-
menterna tryta», säga, att det icke är af brist på argumenter, som
hånet kan berättigas på detta område, utan därför att de människor,
som icke vilja höra argumenter, icke reagera för ett logiskt resone¬
mang, först genom hånet tvingas att tänka. Yare sig vi nu se
frågan från den synpunkten, att det gäller att väcka människor,
som lefva i vidskepliga föreställningar, eller å andra sidan se frågan
från deras synpunkt, som vilja uppväcka ett religiöst lif, så vill
jag med afseende å båda dessa sidor af saken framhålla, att väckel¬
sen sker icke genom logiskt resonemang, utan genom att vädja
till känslorna, vare sig det gäller att väcka genom att framkalla
lust att följa en viss af mig predikad lära eller väcka genom att,
så att säga, inympa en viss aversion mot en uppfattning, som jag
anser oriktig! I bägge dessa fall kan det vara berättigadt att som
vapen och medel vädja icke till logiken, utan till känslolifvet,
både då detta skall reagera för eller emot. Därför anser jag, att
det tyvärr finnes många tillfällen, då hånet kan göra nytta, jag
säger tyvärr, ty människorna äro nu en gång sådana, att det mången
gång fordras hänsynslösa medel för att väcka dem.
Jag skall således, sedan jag bedt att få fästa uppmärksamheten
på dessa synpunkter, för min del instämma med reservanterna i
deras yrkande, och jag gör det af det skäl, att jag icke kan gå
Ji:o 24. 68
Lördagen den 13 Mars.
Om upphäf¬
vande af 7 kap,
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.)
med på utskottets hemställan, då jag, på grund af hvad jag här
har sagt, anser det vara nödvändigt, att någoting göres i den före¬
liggande frågan, och då de båda lagrum, hvilka vi nu behandla,
enligt min uppfattning måste ändras. Jag skall icke vidare ingå
på åtskilliga synpunkter, som redan flera gånger framhållits i
debatten.
Återstår att välja mellan det yrkande, som herr Widén m. fl.
gjort i sin reservation, och herr von Schéeles yrkande. Af skäl,
som jag nämnt, ställer jag mig obetingadt på reservanternas sida,
ty jag är öfvertygad, att uttrycket »trosbekännelse» i detta sam¬
manhang skall komma att visa sig allt för sväfvande. Vi kunna
icke med ordet »trosbekännelse» begränsa och beteckna det, som vi
vilja beteckna och som vi nu afse, då vi vilja skapa skydd för
individens religiösa frihet och skydd mot dess kränkande.
Jag ber alltså, herr talman, att få hemställa om bifall till
reservanternas yrkande.
Herr Thyrén: Herr talman! Jag vill endast säga ett par
ord med anledning af formuleringen af den föreslagna reserva¬
tionen.
Denna formulering, som jag först omnämnde och som sedan
upptogs såsom yrkande af herr von Schéele, är så godt som orda¬
grant afskrifven efter den norska lagen, beroende på, att reser¬
vanterna själfva på ett annat ställe, nämligen i motiveringen, för¬
klarat, att denna norska lag just innehåller, hvad de med ett
oklart uttryck uttalat i sin reservation, och det var på dem jag
stödde mig, när jag satte in den tydliga norska bestämmelsen i
stället för den otydliga i reservationen.
Emellertid har från olika håll gjorts anmärkningar. Den ena
rör ordet »offentlig» och den andra rör ordet »trosbekännelse».
Ordet »offentlig» förekommer ju rätt ofta i lagspråket. Siffror
kunna icke vara afgörande för tolkningen, så att man skulle kunna
säga, att något för att vara offentligt skulle ske i närvaro af till
exempel 10, 15 eller 20 personer, utan betydelsen af ordet måste,
liksom så mycket annat, i hvarje särskildt fall af domaren pröfvas.
Det kan icke hjälpas, att gränsen kommer att blifva flytande. Och
i svåra fall får man följa den gamla romerska och för öfrigt äfven
svenska regeln att hellre fria än fälla.
Hvad ordet »trosbekännelse» beträffar, tror jag icke, att man
behöfver hysa den ringaste farhåga, för att definitionen däraf
skulle hämtas ur en paragraf i kyrkolagen, utan med all säker¬
het kommer ordet trosbekännelse att tolkas så, som det redan tol¬
kas i de strafflagar, där denna bestämmelse finnes, nämligen så
att det afser det centrala i religionen. Hvad sedan beträffar skill¬
naden mellan hvad som är centralt och hvad som är periferiskt,
skulle jag anse mig skyldig att yttra mig däröfver, om detta vore
ett kyrkomöte i stället för en Riksdag, men jag antar, att herrarne
Lördagen den 13 Mars.
69 N':o 24.
icke vänta något försök till en dylik utredning. Det måste natur- Om upphof-
ligtvis bli domarens sak att efter bästa förstånd afgöra, om det kw-
centrala i religionen är angripet eller icke. strafflagen.
Emellertid tror jag, att hvar och en har sin mening klar, (Forts.)
och jag skall icke yttra hvad som skulle bli ett upprepande af
hvad jag redan har sagt.
Linjen ligger klar: Vill man hafva offentligt hånande straff¬
bart eller icke straffbart?
Jag skulle vilja tillåta mig att varna dem, som möjligen hafva
för afsikt att rösta rent konservativt för utskottets förslag, genom
att åberopa den af herr Branting uttalade åsikten. Han sade näm¬
ligen, att en dylik reformerad lag säkrare torde komma till till-
lämpning än den nuvarande, emedan den förra är klok, samman¬
hängande och resonlig, medan den gamla alltid skall mötas af or¬
det: »Det är en gammal orimlig lag, och eu sådan kan man ju
icke tillämpa.» Han visar skarpsynthet i detta afseende, och jag
förstår, att herr Branting från sin utgångspunkt kommit till denna
slutsats, att om nu en bestämmelse icke kan undgås, åtminstone
till hvarje pris reformera så, att det icke blir någon reson, klok¬
het och sammanhang. Det är, som sagdt, från hans utgångspunkt
fullkomligt riktigt, men då jag har en annan utgångspunkt, kom¬
mer jag också till ett annat slut.
På det att det må blifva fastslaget, att det offentliga hädandet
skall straffas, vidhåller jag alltså mitt yrkande om bifall till herr
von Schéeles förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen propositioner på: l:o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) afslag å samma hemställan och bifall i stället till den vid
utlåtandet af herr Widén med flere afgifna reservationen samt
3:o) afslag å utskottets hemställan och bifall till nyssnämnda re¬
servation med den af herr von Schéele under öfverläggningen före¬
slagna ändring däri; och fann herr talmannen det under 2:o) upp¬
tagna yrkandet hafva flertalets röster för sig. Votering begärdes
emellertid, hvarför herr talmannen för bestämmande af kontrapro¬
positionen framställde propositioner å de båda återstående yrkan¬
dena, därvid herr talmannen förklarade sig anse det under 3:o)
upptagna yrkandet vara med öfvervägande ja godkändt. Men äfven
nu begärdes votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs denna voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
lagutskottets förevarande utlåtande n:o 22 antager afslag å
utskottets hemställan samt bifall till den af herr Widén med flere
vid utlåtandet fogade reservationen med den af herr von Schéele
under öfverläggningen föreslagna ändring, röstar
Ja;
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 24.
6
Nio 24. 70
Lördagen den 13 Mars.
Om upphäf- Den, det ej vill, röstar
vande af 7 kap. AToi •
1 och 2 §§
strafflagen.
(Forts.) Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit bifall till utskottets hemställan.
Voteringen utföll med 139 ja mot 68 nej, hvadan propositio¬
nen i hufvudvoteringen erhöll följande af kammmaren nu godkända
lydelse:
Den, som vill, att kammaren, med utslag å lagutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 22, bifaller den vid
utlåtandet af herr Widén med flere afgifna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit nämnda reservation med den af herr von
Schéele under öfverläggningen föreslagna ändring.
Omröstningen öfver denna proposition utvisade 91 ja, men
115 nej; och hade kammaren alltså med afslag å utskottets hem¬
ställan bifallit den vid utlåtandet af herr Widén med flere afgifna
reservationen med den af herr von Schéele under öfverläggningen
föreslagna ändring.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter klockan 4,19 e. m.
för att åter sammanträda klockan 7 e. m., då detta plenum enligt
utfärdadt anslag komme att fortsättas.
In fidem.
Per Cronvall.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 19 09.